SOU 1998:105

Minska regleringen av kommuner och landsting

Till statsrådet och chefen för Inrikesdepartementet

Regeringen bemyndigade den 29 maj 1997 chefen för Inrikesdeparte- mentet att tillkalla en särskild utredare (dir. 1997z81) för att göra en översyn av den statliga regleringen av och tillsynen över kommunal verksamhet. I uppdraget ligger även att föreslå de generella åtgärder som kan anses motiverade för att förbättra rutinerna för omprövning och förenkling av regelbeståndet, effektiviteten i tillsynen, kvaliteten i myndigheternas kostnads- och konsekvensanalyser samt återkoppling- en till riksdagen och regeringen av konsekvenserna av myndigheternas regelgivning och tillsyn.

Utredningen har antagit namnet Avregleringsutredningen (In 1997:09).

Som särskild utredare förordnades den 1 oktober 1997 landshöv- dingen Ulf Lönnqvist.

I arbetet med betänkandet har som sakkunniga deltagit sektions- chefen Håkan Tomgren, Svenska Kommunförbundet, direktören Erik Trillkott, Landstingsförbundet, samt departementsrådet Ema Zelmin- Åberg, Inrikesdepartementet.

Som experter har deltagit hovrättsassessorn Sakari Alander, Kom- munikationsdepartementet (fr.o.m. 1998—05—27), departementssekre- teraren Marcus Bengtsson, Inrikesdepartementet, kanslirådet Ingrid Bengtsson—Rij avec, Inrikesdepartementet, kanslirådet Kerstin Cederlöf, Miljödepartementet (t.o.m. 1998—04—30), departementssekreteraren Ulrica Gradin, Försvarsdepartementet, departementsrådet Jon Kahn, Miljödepartementet (fr.o.m. 1998—05—01), departementsrådet Mårten Lagergren, Socialdepartementet, departementssekreteraren Sten Ljung- dal, Utbildningsdepartementet, departementsrådet Bo Malmqvist, Stats- rådsberedningen (fr.o.m. 1997—10—29), departementssekreteraren Per Sedigh, Finansdepartementet, departementssekreteraren Herbert Silber- mann, Närings— och handelsdepartementet, departementssekreteraren Katarina Sjölander, Arbetsmarlmadsdepartementet, kanslirådet Catarina Staaf, Justitiedepartementet (t.o.m. 1997—10—28), departementssekrete- raren Maria Wennerberg, Kommunikationsdepartementet (t.o.m. 1998— 05—26), departementssekreteraren Barbro Zelander-Söderberg, Jord- bruksdepartementet (fr.om. 1998—05—01), departementssekreteraren Ann-Jeanette von Zweigbergk, Jordbruksdepartementet (t.o.m. 1998—

04—30), samt departementssekreteraren Christer Åström, Kulturdepar- tementet.

Till huvudsekreterare förordnades fr.o.m. den 1 oktober 1997 revi- sionsdirektören Leif Lundberg. Från samma datum förordnades avdel- ningsdirektören Ulf S. Andersson som sekreterare. Pol. mag. Mattias Ludvigsson förordnades som biträdande sekreterare &.om. den 22 sep- tember 1997.

Utredningen får härmed överlämna sitt betänkande Minska regle- ringen av kommuner och landsting (SOU 1998: 105).

Utredningsuppdraget är härmed slutfört.

Stockholm den 20 juli 1998 Ulf Lönnqvist

/Leif Lundberg Ulf S. Andersson Mattias Ludvigsson

Innehåll Sammanfattning ......................................................................................... 7 Författningstörslag .................................................................................. 13 1 Inledning ......................................................................................... 17 1.1 Uppdraget .......................................................................... 17 l .2 Utredningsarbetet .............................................................. 1 8 2 Bakgrund ......................................................................................... 21 3 Utgångspunkter .............................................................................. 29 3.1 Om den statliga regelgivningen ........................................ 29 3.2 Avgränsning av uppdraget ................................................ 32 4 Den statliga regleringen av kommuner och landsting ................ 37 4.1 Arbetsmarknadsdepartementet .......................................... 38 4.2 Finansdepartementet ......................................................... 40 4.3 Försvarsdepartementet ...................................................... 44 4.4 Inrikesdepartementet ......................................................... 47 4.5 J ordbruksdepartementet .................................................... 53 4.6 Justitiedepartementet och Statsrådsberedningen. .............. 57 4.7 Kommunikationsdepartementet ........................................ 63 4.8 Kulturdepartementet ......................................................... 68 4.9 Miljödepartementet ........................................................... 71 4.10 Närings— och handelsdepartementet .................................. 74 4.1 1 Socialdepartementet .......................................................... 78 4.12 Utbildningsdepartementet ................................................. 89 4.13 Utrikesdepartementet ........................................................ 93

4.14 Avslutande diskussion ...................................................... 94

5 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting .................. 97 5.1 Tidigare utredningar m.m. ................................................ 97 5.2 Allmänt ........................................................................... 100 5.3 Beskrivning av tillsynen över olika verksamheter .......... 102 5 . 3. 1 Finansdepartementet ....................................................... 103 5.3.2 Försvarsdepartementet .................................................... 104 5.3.3 Inrikesdepartementet ....................................................... 107 5.3.4 Jordbruksdepartementet .................................................. 108 5.3.5 J ustitiedepartementet ...................................................... l 1 1 5.3.6 Kommunikationsdepartementet ...................................... 1 1 1 5 .3 .7 Kulturdepartementet ....................................................... 1 1 2 5 .3 .8 Miljödepartementet ......................................................... 1 12 5.3.9 Närings- och handelsdepartementet ................................ 1 16 5 .3. 10 Socialdepartementet ........................................................ 1 16 5.3.1 1 Utbildningsdepartementet ............................................... 122 5.4 Avslutande diskussion .................................................... 123 6 Myndigheternas regelarbete m.m ............................................... 129 6.1 Regleringen av regelarbetet ............................................ 129 6.2 Regelarbetet i praktiken .................................................. 134 7 Kostnaderna för regelgivning och tillsyn ................................... 139 8 Överväganden och förslag ........................................................... 145 8.1 Allmänt ........................................................................... 145 8.2 Förbättrad regelomprövning inom myndigheterna ......... 147 8.3 Effektivare tillsyn ............................................................ 150 8.4 Förbättrade kostnads- och konsekvensanalyser .............. 153 8.5 Förbättrad information till regeringen och riksdagen ..... 156 8.6 Övriga synpunkter och förslag ........................................ 157 8.7 Konsekvenserna av utredningens förslag ....................... 158 Bilagor Bilaga 1: Utredningens direktiv (dir. 1997:81) ...................................... 163 Bilaga 2: Kartläggning av regleringen av kommuner och landsting ...... 171 Bilaga 3: Konsultrapport om kostnaderna för regleringen av och tillsynen över kommuner och landsting ................................. 405

Sammanfattning

Inledning

I 1988 års kompletteringsproposition (prop. 1987/88:150) presentera- des ett omfattande program för att förändra styrformema i den statliga verksamheten. Syftet var att genom mål- och resultatstyming åstad- komma en starkare politisk styrning och en effektivare resurshushåll- ning. Detta skulle ske genom att riksdag och regering skulle ange mål för verksamheten och kombineras med ett delegerat ansvar till de verk- samhetsansvariga.

Ett led i mål- och resultatstymingen är att den statliga regelstyr- ningen i ökad omfattning successivt kompletteras eller ersätts med en mer informativ styrning via uppföljning, utvärdering, utvecklingsinsat- ser och tillsyn.

I förhållandet mellan staten och kommunerna/landstingen har mål- styming och avreglering kommit till uttryck i flera viktiga beslut under senare år.

Bland nyheterna i 1991 års kommunallag kan nämnas tydligare regler om kommunernas och landstingens befogenheter, fri nämndor- ganisation, större frihet att delegera från fullmäktige till nämnder och större frihet för nämnderna att delegera beslutanderätt.

Vid årsskiftet 1992/93 trädde ett nytt statsbidrags- och utjämnings- system för kommunerna och landstingen i kraft. Syftet med det nya systemet är att skapa mera likvärdiga ekonomiska förutsättningar mel- lan kommunerna. Det nya systemet innebar en kraftig minskning av specialdestinerade statsbidrag till de olika verksamhetsgrenama och därmed en minskad detalj styrning.

Viktiga förändringar har således genomförts och det pågår även ett kontinuerligt utvecklingsarbete. I olika sammanhang har det riktats kri- tik mot den statliga regelgivningen och tillsynen - inte minst har kritik- en rört regelgivning och tillsyn mot kommunerna och landstingen. Kommunala företrädare har riktat kritik mot de statliga reglernas om- fattning, detaljeringsgrad och kostnadshöjande verkan. I skriften Mins- ka statens regelstyrning (Svenska Kommunförbundet 1997) redovisas Svenska Kommunförbundets syn på den statliga regelstymingen. I

skriften sägs bl.a. att det finns en uppenbar risk för att resursfördel- ningen i kommunerna blir en effekt av regelsystemet i stället för att den sker utifrån en lokal bedömning av effektivaste sättet att tillgodose medborgarnas behov.

Regelarbetet kommenterades även i den av riksdagen nyligen antag- na förvaltningspolitiska propositionen (prop. 1997/98:136). I proposi- tionen framhålls att arbetet med att reformera och förenkla regler behö- ver förstärkas och breddas. Vidare aviseras att regeringen kommer att utarbeta tydligare riktlinjer för ekonomiska konsekvensanalyser i an- slutning till förslag som föreläggs riksdagen.

Riksdagens revisorer har i en samlad bedömning av frågor som rör statliga insatser för tillsyn (l994/95:RR9) framhållit att det finns ett behov av en förbättrad tillsyn och tydligare regler för tillsyn.

Det är bl.a. mot denna bakgrund man skall se Avregleringsutred- ningens uppdrag att göra en översyn av den statliga regleringen av och tillsynen över kommunal verksamhet.

Reglering och omprövning

Avregleringsutredningens kartläggning och analys av omfattningen av den statliga regleringen av kommuner och landsting (kapitel 4) visar att ett stort antal regler berör kommuner och landsting.

Gemensamt för mycket av regleringen är att den syftar till att ga- rantera liv och hälsa, miljö, patientsäkerhet, rättssäkerhet, demokrati- värden eller sociala rättigheter. Dessa syften kan komma till uttryck exempelvis genom den reglering som myndighetsutövningen vilar på, men också genom en reglering som kan bedömas vara förutsättnings- skapande, exempelvis genom reglering av att verksamheten skall orga- niseras på visst sätt. Ett intryck är att det bland de berörda inom den kommunala sektorn finns en större acceptans för reglering som direkt berör myndighetsutövningen än för reglering av olika frågor av organi- satorisk art.

Från kommun- eller landstingssektom föreligger kritik mot regle— ringen i åtminstone någon utsträckning inom de flesta departementsom- råden. Gemensamt för kritiken är att den tar fasta på vad som anses vara hinder för en effektivare kommunal verksamhet.

En utgångspunkt för kritik är strävan mot mera av målstyming, bort från detalj styrning. Reglerna upplevs ofta styra medlen i stället för mål- en inom ett område. Kritikerna önskar större valmöjligheter för kom— munerna och landstingen i fråga om valet av medel för att uppnå ett visst resultat.

En annan kritik tar fasta på den stora mängden regler, vilket anses vara ett problem i sig. Kritikerna framhåller olika exempel på regler som inte tillämpas och därför upplevs som onödiga.

Därutöver framförs från kommuner och landsting uppfattningen att riksdagen inom flera områden givit regeringen eller myndigheterna allt- för vida bemyndiganden.

I kritiken mot myndigheternas regelgivning framhålls främst att myndighetsregleringen är alltför omfattande, att myndigheten i sam- band med regelgivningen inte är tillräckligt lyhörd för synpunkter från den kommunala sektorn samt att myndigheten inte är tillräckligt tydlig i att upprätthålla eller tydliggöra skillnaden i status mellan föreskrifter, allmänna råd och andra dokument av handboks- eller policykaraktär. Det är främst de förvaltningsmyndigheter som är stora regelgivare gentemot kommuner och landsting som får kritik.

Bedömningar och förslag

Avregleringsutredningen anser att det totala regelverket bör kunna för- enklas betydligt. Utredningen anser därför att arbetet med att åstad- komma förenkling och minskning av de regler som styr bl.a. kommuner och landsting måste få en ökad prioritet under de kommande åren både inom de statliga myndigheterna och inom Regeringskansliet.

Det är enligt utredningens mening i första hand de centrala statliga myndigheterna som måste ta ansvaret för att det sker en systematisk omprövning och förenkling av reglerna. Det är också de statliga myn- digheterna som måste ta ansvaret för att informera regeringen både om detta arbete och om kostnaderna för befintlig reglering och tillsyn. Det ankommer sedan på regeringen att på lämpligt sätt informera riksdagen. En skyldighet för myndigheterna att ompröva regler föreslås skrivas in i verksförordningen. Myndigheterna föreslås också åläggas att varje år i årsredovisningen lämna en redogörelse över sitt arbete med regelgivning och regelomprövning.

Utredningen anser att de statliga myndigheterna i normalfallet skall ha omprövat sina regler innan de varit i kraft under fyra år.

Senast år 2001 skall samtliga myndigheter ha genomfört en om- prövning av sina regler och redovisat resultatet till regeringen.

Regeringens information till riksdagen om arbetet med och konse- kvenserna av reglering och tillsyn kan enligt utredningens mening läm- nas i budgetpropositionen eller i en särskild skrivelse årligen.

Tillsyn

Utredningen har redogjort för den statliga tillsynen av kommuner och landsting (kapitel 5).

Kommuner och landsting berörs av statlig tillsyn inom ett stort antal områden. Kommuner och landsting är i vissa fall föremål för tillsyn i likhet med andra organisationer. Inom vissa områden har dock kom- muner och landsting en särställning, antingen genom att de är ensamma om att ha en viss uppgift eller på grund av att de har en dominerande ställning som huvudman eller producent inom området. Det förekom- mer också inom ett antal områden att kommunerna - och undantagsvis landstingen - är tillsynsutövare.

Tillsynsbegreppet är inte klart avgränsat eller innehållsmässigt lik- tydigt för alla de statliga myndigheterna. Det kan trots detta konstateras att en stor del av den verksamhet som av myndigheterna redovisats som tillsyn mer avser främjande insatser, såsom rådgivning och utbildning, än kontrollerande åtgärder, t.ex. inspektioner och förelägganden.

Bedömningar och förslag

Utredningen vill understryka att reglering och tillsyn måste betraktas i ett sammanhang. I samband med regelgivning måste i analysen vägas in den nya regelns konsekvenser för tillsynen inom området. En diskus- sion om tillsyn bör även innefatta en analys och prövning av reglering- en och de politiska ambitionerna samt vilka resurser som kan avsättas för verksamheten inom ett visst område.

Utredningen föreslår att regeringen ålägger berörda myndigheter att i sina årsredovisningar lämna information om inriktningen på samt om- fattningen och resultatet av den tillsynsverksamhet som myndigheten bedriver. Av särskilt intresse i sammanhanget är myndighetens avväg- ning mellan olika typer av kontrollerande och stödjande insatser samt uppföljnings- och utvärderingsaktiviteter.

Konsekvensanalyser

Av utredningens redogörelse för hur myndigheterna bedriver sitt regel- arbete (kapitel 6) framgår att det finns ett antal brister i detta arbete.

Några av de myndigheter som utfärdar regler med relevans för kommunsektom har en policy för regelarbetet, men många myndighet- er saknar relevanta interna styrdokument.

Flertalet av de aktuella myndigheterna omprövar reglerna endast när behov särskilt påkallas, exempelvis som en följd av lagändringar. Få myndigheter omprövar systematiskt samtliga myndighetsregler.

Inte någon av de berörda myndigheterna utför systematiska bedöm- ningar avseende behovet av omprövning av lagar och förordningar inom det egna ansvarsområdet.

En stor majoritet av de berörda myndigheterna utför regelmässigt konsekvensanalyser, även om det finns stora skillnader i ambitions- nivån myndigheterna emellan. Det finns myndigheter, även stora regel- producenter, som inte kommunicerar förslag till nya föreskrifter och som heller inte gör några konsekvensanalyser.

Som regel sker ingen systematisk återkoppling till regeringen av myndigheternas arbete med regelgivningen.

Bedömningar och förslag

Utredningen anser att myndigheterna endast skall behöva göra konse- kvensanalyser i de fall där analysen spelar en reell roll för myndighet- ens ställningstagande. Utredningen föreslår därför att en begränsning av kravet på konsekvensanalys bör ske genom att man i verksförord- ningen skriver in att en konsekvensanalys inte behöver göras om myn- digheten finner att den är obehövlig och de som berörs inte begär att en sådan analys skall göras.

Enligt verksförordningen (28 &) behöver en myndighet inte begära regeringens medgivande för att besluta om föreslqifter som leder till inte oväsentliga kostnader för dem som berörs, om föreskriften beslutas för att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser och inte går utöver vad som följer av dessa förpliktelser. Utredningen föreslår att de berör- da ges möjlighet att kräva att även en sådan föreskrift underställs rege- ringens prövning.

Utredningen anser att en del insatser behöver genomföras för att underlätta myndigheternas arbete med konsekvensanalyser och för att höja kvaliteten på dessa. Utredningen föreslår att det nya Ekonomistyr- ningsverket ges i uppdrag att utreda och till regeringen lämna förslag om hur hjälpen och stödet till myndigheterna i dessa frågor kan förbättras.

Författningsförslag

1. Förslag till

Förordning om ändring i verksförordningen

(1995:1322)

Regeringen föreskriver i fråga om verksförordningen (1995: 1322) dels att 28 5 skall ha följande lydelse, dels att det i förordningen skall införas en ny paragraf, 28 a &, av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

28å

För föreskrifter som uteslu- tande rör verksamheten inom myndigheten och föreskrifter om avgifter för vilka det finns en skyldighet att samråda enligt 7 & avgiftsförordningen (1992: 191) gäller inte 27 5 2-4. För före- skrifter som beslutas av en myn- dighet för att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser och som inte går utöver vad som följer av förpliktelserna gäller inte 27 ä 4.

Föreslagen lydelse

För föreskrifter som uteslut- ande rör verksamheten inom myndigheten och föreskrifter om avgifter för vilka det finns en skyldighet att samråda enligt 7 & avgiftsförordningen (1992: 191) gäller inte 27 Ö 2-4. För före- skrifter som beslutas av en myn- dighet för att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser och som inte går utöver vad som följer av förpliktelserna gäller 27 Q 4 endast om de som berörs begär att regeringens medgi- vande skall inhämtas.

Om myndigheten finner att en konsekvensutredning är obehöv- lig och de som berörs inte begär att en sådan utredning skall gö- ras gäller inte 27 5 2.

Innebär det fara för miljön, liv, personlig säkerhet eller hälsa eller risk för betydande ekonomisk skada om en föreskrift inte beslutas, får vad som sägs i 27 & 2-4 vänta till efter beslutet.

28 a &

Myndigheten skall ompröva beslut om föreskrifter och all— männa råd. Omprövning skall ske senast fyra år efter det att en föreskrift eller ett allmänt råd beslutades, senast ändrades el- ler omprövades.

Omprövningen skall omfatta de åtgärder som anges i 27 å ]- 3. Vad avser föreskrifter som behövs för att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser och som inte går utöver vad som följer av förpliktelserna skall omprövningen omfatta de åtgär— der som anges i27 5 I och 3.

Denna förordning träder i kraft den ...1999. Föreskrifter och allmänna råd som har beslutats eller ändrats före ilqaftträdandet av denna förord- ning skall omprövas senast den 31 december 2001.

2. Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1996:882) om myndigheters årsredovisning m.m.

Regeringen föreskriver att 7 & förordningen (19961882) om myndig- heters årsredovisning m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

75

Årsredovisningen skall upprättas på ett överskådligt sätt och i enlig- het med god redovisningssed. Årsredovisningshandlingarna skall upp- rättas som en helhet och ge en rättvisande bild av verksamhetens re- sultat samt av kostnader, intäkter och myndighetens ekonomiska ställ- ning. Samma principer för värdering, klassificering och indelning av de olika posterna i årsredovisningen skall konsekvent tillämpas från ett räkenskapsår till ett annat.

Av årsredovisningens resultatredovisning skall framgå hur verk- samhetens kostnader och intäkter fördelar sig enligt den indelning för återrapportering av verksamheten som regeringen beslutat.

Myndigheten skall i års- redovisningen redovisa vilka föreskrifter eller allmänna råd enligt författningssamlingsför- ordningen (1976: 725) som be— slutats, ändrats eller omprövats. Myndigheten skall också redo- visa resultatet av den ompröv- ning som föreskrivs i 28 a &” verksförordningen (1995:1322).

Myndigheten skall i årsredovisningen även lämna information om and- ra förhållanden aV väsentlig betydelse för regeringens uppföljning och prövning av verksamheten.

Denna förordning träder i kraft den ...1999. Den nya föreskriften i 7 5 skall tillämpas första gången på årsredovisningar avseende räken- skapsåret 1999.

1. Inledning

1 . 1 Uppdraget

I regeringens direktiv (dir. 1997:81) anges att uppdraget för den sär- skilde utredaren är att göra en översyn av den statliga regleringen av och tillsynen över kommunal verksamhet. Direktiven redovisas i sin helhet i betänkandets bilagedel (bilaga 1).

Enligt direktiven bör en utgångspunkt för arbetet vara hur staten får kunskap om hur de nationella målen nås i olika verksamheter. Det finns sannolikt ett samband mellan omfattningen av regelstymingen och förmågan att följa upp och utvärdera resultatet i och effekterna av olika verksamheter i kommunerna. På motsvarande sätt finns det också sam- band mellan omfattningen på och inriktningen av regelbeståndet och formerna för den tillsyn som utövas. Utredaren bör enligt direktiven uppmärksamma dessa samband.

Mer konkret anges i direktiven uppdraget vara att kartlägga och analysera följande: —Vilken omfattning den statliga regelgivningen har och vilka rutiner myndigheterna har för att pröva ändamålsenligheten, utreda kost- nadsmässiga och andra konsekvenser samt för att ompröva och för- enkla regelbeståndet. Utredaren skall särskilt uppmärksamma de reg- ler som fmns i verksförordningen (1995:1322) och i förordningen (1996:882) om myndigheters årsredovisning m.m. —Vilka formerna för statlig tillsyn över kommunal verksamhet är. Utre- daren skall särskilt beskriva innehållet i den statliga tillsynen, hur till- synen avgränsas eller defmieras samt vilka nationella mål som moti- verar tillsynen. Utredaren skall uppmärksamma reglerna i verksför- ordningen om att en myndighet vid inhämtande av uppgifter och ut- övande av tillsyn skall se till att de kostnadsmässiga konsekvenserna begränsas. —Hur stora statens, landstingens och kommunernas administrativa och andra kostnader för statlig tillsyn och regelgivning är.

—Vilka rutiner som finns för att till regeringen och riksdagen ge åter- koppling på arbetet med tillsynsfrågor och regelgivning och konse- kvenserna av detta.

Utredaren skall på grundval av kartläggningama och analyserna föreslå de generella åtgärder som behövs för att myndigheterna —mer systematiskt och löpande skall ompröva och förenkla sina regler, —skall förbättra effektiviteten i sin tillsyn, —skall förbättra kvaliteten i sina kostnads- och konsekvensanalyser, samt _skall förbättra återkopplingen av konsekvenserna av regelgivning och tillsyn till regeringen och riksdagen.

Utredaren skall i sammanhanget föreslå de generella författningsänd— ringar i t.ex. verksförordningen (1995:1322) och i förordningen (1996:882) om myndigheters årsredovisning m.m. som anses motivera- de.

Utredaren skall även beakta i vilken mån och på vilket sätt EU:s regler påverkar den statliga regleringen av och tillsynen över kommun- al verksamhet.

1 .2 Utredningsarbetet

Utredningen har valt att betrakta kartläggningen och analysen av regle- ringen som den centrala komponenten i uppdraget. Motivet är att regle- ringen utgör förutsättningen för de övriga nämnda insatserna; konse- kvensutredningama, tillsynen, kostnaderna för reglering och tillsyn samt återkopplingen till regeringen och riksdagen.

Den största delen av detta arbete har utförts av utredningens sekreta- riat, i samarbete med utredningens sakkunniga och experter samt med företrädare för olika berörda myndigheter och organisationer. Utred- ningen har i detta sammanhang även fått hjälp av Statskontoret, som svarat för insamlingen av uppgifterna om myndigheternas regelgivning.

På grund av bredden på utredningsuppdraget och den begränsade ut- redningstiden har utredningen även lagt ut en del andra uppdrag på ex- terna konsulter eller utredare, främst Statskontoret.

Statskontoret har anlitat Jane Granström vid KPMG Bohlins AB för att utarbeta en rapport (Statlig reglering av kommunal verksamhet, Statskontoret, daterad 1998-03-17) till utredningen. Rapporten är en beskrivning och analys av erfarenheterna av det avregleringsarbete som under senare år bedrivits inom Svenska Kommunförbundet och Rege-

ringskansliet. Rapporten har använts som ett underlagsmaterial av ut- redningen.

Statskontoret har även biträtt utredningen med en utvärdering av statens tillsyn över kommuner och landsting. Detta uppdrag till Statskontoret gavs gemensamt av Avregleringsutredningen och Den parlamentariska regionkommittén (PARK). Uppdraget har redovisats i rapporten Statens tillsyn över verksamhet i landsting och kommuner (Statskontoret 1 998 : 8).

För att få underlag för en bedömning av kostnaderna för den statliga regleringen och tillsynen av kommunal verksamhet etablerades en kontakt med personal vid Statistiska centralbyråns (SCB) avdelning för ekonomisk statistik, offentlig ekonomi. Som en följd av dessa kontakter anlitades SCB för att göra en konsultstudie åt utredningen i här aktuell fråga. Studien har gjorts av avdelningsdirektören Ingegerd Berggren vid SCB under medverkan av programchefen Tore Melin och utred- ningens huvudsekreterare Leif Lundberg.

Under utredningstiden har utredningen följt utvecklingen inom de olika områden som berörs av utredningens uppdrag. Utredningen har även haft underhandskontakter med ett flertal utredningar som be- handlat frågor av betydelse för utredningen, bl.a. Kommittén om livs- medelstillsynen (dir. 1997225), Räddningsverksutredningen (dir. 1996: 114) och Socialtjänstutredningen (dir. 1997: 109).

2. Bakgrund

I detta kapitel lämnas en kortfattad beskrivning av relationen mellan staten och kommunerna/landstingen och hur den statliga styrningen av kommuner och landsting har förändrats från 1970-talet och framåt. I anslutning därtill beskrivs något av senare års debatt kring den kom- munala självstyrelsen. Det förändringsarbete som bedrivs i syfte att minska regleringen, främst myndighetsregleringen, beskrivs också. Av- slutningsvis redogörs för några iakttagelser rörande tillsynsfrågorna.

Regleringen av och tillsynen över kommunsektorn har under senare decennier utvecklats under inflytande av ett flertal beslut som rör för- hållandet mellan staten och kommunerna/landstingen. Utvecklingen kan sammanfattas med nyckelbegrepp som decentralisering och mål- styming; även om utvecklingen varit långtifrån entydig.

Den statliga styrningen av kommunerna och landstingen

Under 1970—talet och i början av 1980-talet stod behovet av att stärka den lokala demokratin i centrum för förändringarbetet inom den kom- munala sektorn. En ny kommunallag trädde i kraft den 1 juli 1977. Ett viktigt inslag i den nya lagen var den minskade detaljregleringen av den kommunala organisationen. Bland andra förändringar som genomför- des under perioden kan nämnas att de förtroendevaldas arbetsvillkor förbättrades, t.ex. genom rätt till ledighet från arbetet för att delta i kommunala sammanträden samt förbättrade ekonomiska villkor.

Genom den lagstiftning om lokala organ som trädde i kraft vid års— skiftet 1979/80 blev det möjligt att införa beslutsorgan med ansvar för flera verksamhetsområden i enskilda kommundelar. Inrättandet av kommundelsnämnder blev det konkreta uttrycket för de möjligheter som erbjöds genom den nya lagstiftningen.

Mot bakgrund av den kommunala sektorns snabba expansion upp- märksammades under första hälften av 1980-talet styrningen av den kommunala verksamheten som ett växande problem för de förtroende- valda. Den traditionella regel- och detalj styrningen bedömdes inte svara mot kraven på en adekvat och effektiv lekmannastyming. Frågan fick en ökad tyngd genom den alltmer ansträngda kommunala ekonomin,

vilken medförde ett ökat behov av att effektivisera verksamheten. På denna grund växte målstymingen fram som en metod för att effektivi- sera styrningen inom kommuner och landsting.

Med målstyming avsågs bl.a. att de förtroendevalda i ökad utsträck- ning skulle formulera tydliga mål för verksamheten och följa upp att målen omsattes i praktiken. Förvaltningen skulle välja metoder och ar— betsformer för att uppnå målen.

Ett ytterligare inslag i förändringsarbetet under 1980-talet var fri- kommunförsöket. Försöket, som inleddes 1984 och avslutades 1991, var ett led i avregleringen. Det grundläggande syftet med frikommun- försöket var att pröva nya former för den statliga styrningen. De kom- muner och landsting som deltog i försöken gavs genom dispenser från föreskrifter i lagar och andra författningar möjligheter att bättre anpassa organisationen till lokala förhållanden, bättre utnyttja de samlade sam- hällsresursema samt åstadkomma ökad samordning och effektivitet i den kommunala verksamheten. Erfarenheterna av frikornrnunförsöket bidrog bl.a. till reformer som innebar slopande av statliga detaljregler, t.ex. inom plan- och byggområdet, miljöområdet, arbetsmarknadsom- rådet och skolområdet.

Ett omfattande program för att förändra styrformema i den statliga verksamheten presenterades i 1988 års kompletteringsproposition. Syftet med programmet var att genom mål- och resultatstyming åstad- komma en starkare politisk styrning och en effektivare förvaltning. Detta skulle uppnås genom att riksdag och regering skulle ange mål för olika verksamheter och kombineras med ett delegerat ansvar till de verksamhetsansvariga.

Ett led i denna ökade satsning på mål- och resultatstyming är att den statliga regelstymingen successivt kompletterats eller ersatts med en mer informativ styrning via uppföljning, utvärdering, utvecklingsin- satser och tillsyn. Även i relationen mellan staten och den kommunala sektorn har denna typ av insatser fått en ökad betydelse.

Den nya kommunallagen från år 1991 kan sägas uttrycka såväl av- regleringssträvanden som målstymingsambitioner. Bland nyheterna finns tydligare regler om kommunernas och landstingens befogenheter, fri nämndorganisation, större frihet att delegera från fullmäktige till nämnder och större frihet för nämnderna att delegera beslutanderätt.

Vid årsskiftet 1992/93 trädde ett nytt statsbidrags- och utjämnings- system för kommunerna och landstingen i kraft. Syftet med det nya systemet är att skapa mera likvärdiga ekonomiska förutsättningar mel- lan kommunerna. Kommunerna och landstingen skall däremot själva ta konsekvenserna av skillnader i servicenivå, kvalitet och effektivitet i verksamheten. Det nya systemet innebar att de specialdestinerade bi- dragens andel krympte till cirka en fjärdedel, medan resten av bidragen

blev generella. Härigenom minskade kraftigt detaljstymingen via spe- cialdestinerade statsbidrag till olika verksamhetsgrenar.

I samband med det nya statsbidragssystemet infördes även den s.k. finansieringsprincipen (prop. 1991/92:150). Riksdagen ställde sig bak- om principen, som i korthet bl.a. innebär att kommuner och landsting inte skall åläggas nya uppgifter utan att de samtidigt får möjlighet att finansiera dessa med annat än höjda skatter.

Under senare år har regeringen bl.a. i 1995 års kompletteringspro- position (prop.l994/95:150) aviserat en fortsatt avreglering. I proposi- tionen sägs att regeringen har för avsikt att ta initiativ till en genom- gång av det statliga regelverk som berör kommunal verksamhet. Syftet är att mönstra ut sådana regler som är svåra att motivera med hänsyn till det ansträngda ekonomiska läget i kommunerna och landstingen.

Debatten om den kommunala självstyrelsen

I 1 kap l & regeringsformen(RF) bestäms att den svenska folkstyrelsen förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Av stor vikt är också 1 kap. 7 & RF som föreskriver att beslutanderätten utövas av valda församlingar samt att kommunerna får ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter. I 8 kap. 5 & RF regleras att: ”Grunderna för ändringar i rikets indelning i kommu- ner samt grunderna för kommunernas organisation och verksamhets- former och för den kommunala beskattningen bestämmes i lag. I lag meddelas också föreskrifter om kommunernas befogenheter i övrigt och om deras åligganden”.

Gränserna för den kommunala självstyrelsen och beskattningsrätten har sedan länge, från tid till annan, varit föremål för debatt. Under se- nare år har debatten främst rört huruvida lagstiftning om kommunala skattestopp är förenlig med grundlagens bestämmelser om den kom- munala beskattningsrätten. Men även ramlagstiftningen och den s.k. rättighetslagstifmingen har föranlett debatt om den kommunala själv— styrelsen och dess grundlagsskydd.

I dag finns inget kommunalt skattestopp; men det finns ändå en be- gränsning av kommunernas skatteuttag. Om en konnnun eller ett landsting inför åren 1997, 1998 eller 1999 höjer skatten, skall det gene- rella statsbidraget till kommunen eller landstinget för samma år mins- kas med ett belopp som motsvarar hälften av den ökning av de prelimi- nära kommunalskattemedel som blir följ den av skattehöjningen.

Speciallagstiftningen inom den kommunala sektorn har ofta ram- lagskaraktär. En ramlag kännetecknas av att den anger mål och riktlin- jer, men att detaljbestämmelser saknas. Detta innebär att lagen måste

fyllas ut med exempelvis förordningar, myndighetsreglering eller rätts- praxis skapad av förvaltningsdomstolarna.

Förvaltningsdomstolarnas prövning omfattar i flera fall även skälig- hetsbedömningar, något man från kommunalt håll är kritisk mot. Man anser att detta innebär att domstolarna i praktiken tagit över kommun- alpolitiska funktioner. Det hävdas också från kommunalt håll att myn- digheterna i praktiken ges alltför stora möjligheter att forma politikens faktiska innehåll genom de detaljföreskn'fter som är konsekvensen av tekniken med ramlagar.

En annan lagstiftningsteknik som ibland används är s.k. rättighets- lagstiftning. Vad en rättighetslag är finns inte klart definierat. Två grundläggande kriterier är emellertid att rättigheten skall dels preciseras i lag, dels kunna utkrävas. Med sistnämnda lqav menas i praktiken att den enskilde kan få sin lagstadgade rätt prövad genom att anföra för- valtningsbesvär.

En ofta förekommande kritik mot rättighetslagstiftningen är att den strider mot grunderna för den kommunala sj älvstyrelsen på det sättet att de lokala förhållandena och de lokala politiska bedömningarna får ge vika för nationella, standardiserade krav.

Socialtjänstlagen , som både har inslag av ramlag och rättighetslag, kan nämnas som exempel på en lag där man från kommunalt håll anser att domstolarna givits ett alltför stort inflytande över hur lagen praktiskt skall tillämpas.

Med skyldighetslagar avses lagar där huvudmannens ansvar definie- ras och där besluten normalt överklagas i enlighet med kommunal- lagens bestämmelser om laglighetsprövning. Kritikerna av rättighets- lagstiftningen önskar i allmänhet sätta skyldighetslagstiftning i dess ställe. Svenska Kommunförbundet har under senare år inom ramen för programberedningen för kommunal självstyrelse arbetat med både regel- och tillsynsfrågor. Programberedningen har bl.a. utgivit skrifter om kommunal självstyrelse, statlig tillsyn av kommunerna och dom— stolamas kontroll av kommunerna. Programberedningens samlade be- dömning är att regelsystemet är alltför omfattande, svåröverblickbart, krångligt och onödigt styrande. Beredningens arbete ledde även till att Kommunförbundet utarbetade skriften Minska statens regelstyming (1997).

Förvaltningspolitiska kommissionen skriver i sitt huvudbetänkande (SOU 1997:57) att det ökade antalet myndighetsföreslo'ifter är ”ett centralt förvaltningspolitiskt problem som bör hanteras på ett övergri- pande plan”. Kommissionen anser att utgångspunkten bör vara att de regler som statsmaktema utfärdar i största möjliga utsträckning skall kunna tillämpas av myndigheterna utan tillämpningsföreskrifter. Kom-

missionen menar att detta kan åstadkommas genom tydligare lagstift- ning och förarbeten.

Regelarbetet

Ett viktigt steg i arbetet med att minska myndighetsregleringen togs i och med 1970 års begränsningskungörelse. Begränsningskungörelsen (l970:641) innebar att statliga myndigheter inte fick, utan att först sam- råda med regeringen, ändra eller utge nya regler som kunde påverka gällande standard eller tillämpade normer och som ”i mer än oväsentlig grad” kunde leda till direkta eller indirekta kostnadsökningar i verk- samhet som berörs. Vidare föreskrevs att myndigheterna skulle utreda reglernas kostnadsmässiga konsekvenser och höra företrädare för dem som kunde förutses slutgiltigt få bära kostnaderna för regeländringen.

Arbetet med myndigheternas regelarbete intensifierades under mit- ten av l980—talet, bl.a. genom införandet av verksförordningen (1995: 1322) och ändringar i författningssamlingsförordningen (1976:725). Under en period användes även den s.k. solnedgångstekniken. Metoden innebar att regeringen gav en myndighet en viss begränsad tid att ompröva en verkställighetsregel. Efter periodens slut upphörde regeln att gälla, om inte myndigheten dessförinnan hade meddelat regeln på nytt.

Vid 1980-talets mitt genomfördes även inom departementen ett ar- bete för att se över och ompröva de bemyndiganden och uppdrag som regeringen givit myndigheterna när det gäller att besluta om föreskrifter och allmänna råd. I samband med detta förenklingsarbete utarbetade Statsrådsberedningen handboken Myndigheternas föreskrifter (Ds 1992: 1 12), med anvisningar för myndigheternas författningsskrivning.

Riksrevisionsverket (RRV) hade enligt sin instruktion t.o.m. den 1 juli 1998 som särskild uppgift att följa myndigheternas tillämpning av bestämmelserna om konsekvensutredningar i 27 & verksförordningen— en uppgift som nu övertagits av det nyinrättade Ekonomistyrningsverk- et. RRV har utgivit skrifter för att hjälpa myndigheterna i deras regelar— bete, bl.a. kan nämnas skriften Konsekvensutredningar (RRV 199638).

Kraven på konsekvensutredningar gäller inte bara myndigheterna utan också för Regeringskansliet och för kommittéväsendet.

År 1994 skärptes kraven på arbetet med konsekvensanalyser inom Regeringskansliet, efter det att riksdagen uppmärksammat vissa brister i regelarbetet.

För att stödja regelgivarna har Statsrådsberedningen givit ut pro- memorian Att styra genom regler - Checklista för regelgivare (PM 199512).

Regelarbetet kommenterades även i den av riksdagen nyligen antag- na förvaltningspolitiska propositionen (1997/98:136). I propositionen framhålls att arbetet med att reformera och förenkla regler behöver för- stärkas och breddas. Vidare aviseras att regeringen kommer att utarbeta tydligare riktlinjer för ekonomiska konsekvensanalyser i anslutning till förslag som föreläggs riksdagen. Regeringen framhåller även att med- lemskapet i Europeiska unionen och anslutningen till EG:s regelverk innebär ändrade förutsättningar för det nationella arbetet med att re- formera och förenkla regler.

Regeringen anser därför att en strategi behöver utvecklas för hur Sverige bör verka inom EU för att förbättra EG-reglemas utformning. Regeringen avser att som ett led i detta arbete uppdra åt Statskontoret att göra en analys av hur EG:s regler införs i Sverige. Frågan om styr- ningen och uppföljningen av myndigheternas föreskriftsarbete i sam- band med införande av EG-regler bör därvid särskilt belysas.

För övrigt kan nämnas att en arbetsgrupp inom Regeringskansliet i departementsskriften Ett offentligt databaserat rättsinformationssystem (Ds l998:10) presenterar ett förslag till ett rättsinformationssystem som skall underlätta för bl.a. kommuner och landsting i sökandet efter rele- vanta föreskrifter (såväl lagar, förordningar som myndighetsföreskrift- er). När det gäller regelarbetet för att underlätta för näringslivet kan närrmas att Småföretagsdelegationen behandlat denna fråga i sitt betän- kande Bättre och enklare regler ( SOU 1997:186 ).

Tillsynen över kommunal verksamhet

Ett antal förvaltningsmyndigheter utövar tillsyn över den kommunala verksamheten. Det finns ingen entydig definition av begreppet tillsyn. Inom olika områden inkluderas i tillsynsbegreppet i varierande ut— sträckning även bl.a. rådgivning, uppföljning och utvärdering.

Ytterst syftar tillsynen oavsett hur begreppet används till att uppnå ett genomslag för politiskt bestämda mål och regler inom olika områden. Regleringens omfattning och karaktär är styrande för myn- digheternas arbete med implementering och återkoppling av olika för- fattningar, där tillsyn ingår som en del.

Olika problem rörande den statliga tillsynen har under senare år uppmärksammats i ett flertal sammanhang, bl.a. av Riksdagens revisor- er, RRV och den förvaltningspolitiska kommissionen. Frågor har be- handlats rörande exempelvis tillsynsbegreppets innebörd, ansvarsför— delningen mellan olika aktörer, resursfördelningen, sanktionsmöjlighet- er och återkopplingen till regering och riksdag. Det har framhållits att det ofta finns oklarheter kring vad tillsynsuppgiften konkret innebär.

I den förvaltningspolitiska propositionen (prop. 1997/98:136) avise- ras en översyn av den statliga tillsynen av myndigheter, kommuner och företag i syfte att få till stånd en mer ändamålsenlig statlig tillsyn. En- ligt propositionen bör översynen i första hand beröra t.ex. definitionen av begreppet tillsyn i förhållande till snarlika verksamheter, hur till- synsuppgifter bör regleras samt hur regeringens och riksdagens behov av uppföljning av tillsynen bör tillgodoses. I propositionen redovisas bedömningen att Avregleringsutredningens arbete kommer att vara ett betydelsefullt kunskapsunderlag för denna planerade översyn.

3. Utgångspunkter

3.1. Om den statliga regelgivningen

Vissa förvaltningsrättsliga begrepp

I samband med förvaltningsrättsliga frågor används ofta en rad olika begrepp och uttryck. I detta avsnitt görs en kortfattad beskrivning av hur vissa av dessa begrepp tolkas och används i detta betänkande. Framställningen grundas på Statsrådsberedningens handbok i författ- ningsskrivning (Ds l992:112).

Föreskrifter är det begrepp som i 8 kap. regeringsformen (RF) an- vänds som beteckning för rättsregler, dvs. för regler som bestämmer enskildas och myndigheters handlande. Det som kännetecknar före- skrifter är att de är bindande och att de gäller generellt.

Ett annat begrepp som ofta används i förvaltningsrättsliga sam- manhang är författning. Med författningar förstås enligt lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar lagar, förordningar och andra rättsregler som i 8 kap. RF betecknas som före- skrifter. Tilläggas kan att i författningstext används ibland även ordet bestämmelser. Detta ord har då samma betydelse som begreppet före- skrifter.

Det är inte heller ovanligt att uttrycken bindande respektive icke— bindande regler används. Med en bindande regel avses samma sak som med en föreskrift.

I samband med den statliga regelgivningen används ibland även or- det norm. Exempelvis talas i 8 kap. RF om normgivningsmakten. Med detta avses rätten att besluta rättsregler (dvs. föreskrifter).

En konsekvens av det sagda är att begreppen rättsregler, föreskrift- er, författningar, bestämmelser, bindande regler och norm i dessa sam- manhang kan ses som synonymer.

Allmänna råd är beteckningen för generella rekommendationer om tillämpningen av en författning som anger hur någon kan eller bör

handla i ett visst hänseende. Allmänna råd är till skillnad mot före- skrifter inte bindande. Av den tidigare presenterade definitionen följer att ett allmänt råd varken är en rättsregel, en föreskrift, en författning eller en bestämmelse. De allmänna råden kan även kallas för icke—bin- dande regler.

Tidigare användes begreppet anvisningar ibland för bindande och ibland för icke—bindande regler. Detta begrepp får dock inte längre an- vändas som beteckning för en myndighets föreskrifter. I propositionen som låg till grund för detta beslut (prop. 1983/84:119) sägs att myndig— heterna även skall undvika att använda termen anvisningar som beteck- ning på regler som inte är bindande. Särskilt angeläget är det att termen undviks som beteckning på regler som riktar sig till allmänheten eller till kommuner (s. 16).

Det begrepp som används för att samlat beteckna både föreslm'fter och allmänna råd är regler.

Lag (eller balk) är namnet på föreskrifter beslutade av riksdagen. Föreskrift beslutad av regeringen benämns förordning. För myndig- heternas föreskrifter finns inte någon formellt fastslagen beteckning. Det finns dock krav på att föreskrifter utfärdade av myndigheter skall ha en rubrik som innehåller ordet ”föreskrift”. För att särskilja myndig- heternas föreskrifter från lagar och förordningar kan myndigheternas rättsregler kallas för myndighetsföreskrifter.

Normgivningsmakt och delegation

Redovisningen i detta avsnitt grundas på Statsrådsberedningens skrift Regeringsforrnens regler om norrngivningsmakten (den s.k. Gröna bo- ken, 1985 års utgåva).

De grundläggande bestämmelserna om rätten att besluta om rätts- regler -— normgivningsmakten — finns i RF (8 kap.). RF fördelar norm- givningsmakten mellan riksdagen och regeringen. Principen är att de centrala delarna av normgivningen ligger på riksdagen och övriga delar de mindre centrala — på regeringen.

Det område som i princip skall regleras av riksdagen kallas det primära lagområdet. Inom detta område finns en del det obligato- riska lagområdet som alltid måste regleras i form av lag, dvs. av riksdagen. Till det obligatoriska lagområdet hör bl.a. den civilrättsliga regleringen, offentligrättsliga regler som innebär åliggande för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska för- hållanden (med vissa i 819 RF nämnda undantag) samt de grundläg- gande reglerna om kommuner och landsting.

För den övriga delen av det primära lagområdet det fakultativa eller delegeringsbara lagområdet gäller att riksdagen kan bemyn- diga regeringen att meddela föreskrifter dvs. riksdagen kan delegera sin normgivningsmakt i dessa frågor. Ett sådant delegationsbeslut kan också medge att regeringen i sin tur överlåter åt en myndighet att med- dela bestämmelser i ämnet — s.k. subdelegation. Ett krav för att sub- delegation skall få ske är att riksdagen uttryckligen bestämt det.

Till det område där normgivningskompetensen i första hand ligger på regeringen (regeringens primärområde) hör föreskrifter om verk- ställighet av lag och föreskrifter som inte enligt grundlag skall beslutas av riksdagen, den s.k. restkompetensen.

Regeringens rätt att komplettera lagar med verkställighetsföreskrift- er omfattar i princip alla slag av lagar, således även lagar inom det ob- ligatoriska lagområdet. Till verkställighetsföreskrifter räknas i första hand sådana tillämpningsföreskrifter som är av rent administrativ ka- raktär. Det finns dock också verkställighetsföreslqifter som i viss ut- sträckning materiellt sett ”fyller ut” en lag. Ett krav i dessa fall är att den bestämmelsen i lagen som skall kompletteras är så detaljerad att regleringen inte tillförs något väsentligt nytt genom verkställighetsföre— shiften.

Till regeringens restkompetens hör även den administrativa normgivningen, t.ex. föreskrifter om en myndighets organisation, ar- betsuppgifter och inre verksamhet. Hit hör även föreskrifter inom den offentliga rätten som ger enskilda förmåner av olika slag (s.k. berätti- gande föreskrifter) eller som inte påverkar enskildas ställning vare sig i positiv eller negativ riktning (s.k. neutrala bestämmelser) samt så- dan reglering rörande kommunernas och landstingens organisation och verksamhetsformer som inte är att betrakta som grundläggande regler (som ju är förbehållna riksdagen).

När det gäller föreskrifter inom regeringens primärorrrråde har rege- ringen rätt att överlåta delegera — åt en underordnad (statlig) myndig- het att besluta om bestämmelser i ämnet. Regeringen kan inte överlåta beslutanderätt som faller inom regeringens primärområde till kommun- er eller landsting och inte heller till någon myndighet under riksdagen.

Det kan konstateras att grundlagen varken ger statliga myndigheter, kommuner eller landsting någon direkt rätt att utfärda föreskrifter, dvs. regler som är bindande för enskilda eller myndigheter. Skall dessa fatta beslut om en föreskrift måste de således ha fått en sådan normgivnings- rätt delegerad till sig.

Bemyndigandet för statliga myndigheter kan antingen bygga på en subdelegation från regeringen (i fall föreskriftsrätten i frågan ursprung— ligen tillhört riksdagen) eller på en delegation från regeringen (om föreskriften faller inom regeringens primärområde). Tilläggas kan att

de statliga myndigheterna inte behöver ha ett bemyndigande för att ut- färda allmänna råd.

För kommuner och landsting bygger rätten att fatta beslut om fö- reskrifter antingen på ett bemyndigande direkt från riksdagen eller på subdelegation från regeringen. I det sistnämnda fallet krävs att riksdag- en uttryckligen lämnat ett bemyndigande till regeringen att överlåta den behövliga normgivningskompetensen till kommuner eller landsting.

3.2. Avgränsning av uppdraget

I kapitel 1 har redogjorts för utredningens uppdrag. Som där redovisas avser uppdraget enligt direktiven den statliga regleringen av och tillsy— nen över kommunala verksamheter. Vid en första anblick kan detta ses som en klar avgränsning. Efter en stunds eftertanke dyker dock fråge- tecknen upp. Vad menas med regleringen av kommuner och landsting? Avses reglering som endast gäller kommuner eller landsting? Menas all reglering som på något sätt berör kommuner eller landsting? Eller skall någon annan avgränsning användas? Motsvarande frågor kan även ställas när det gäller tillsyn.

I detta avsnitt lämnas en beskrivning av de överväganden utredning- en gjort för att avgränsa vilken reglering som medtagits i utredningens kartläggning och analys.

Om man väljer en minimilinje — dvs. inkluderar reglering som en- bart gäller för kommuner eller landsting— berörs endast en mycket be- gränsad del av den totala statliga regleringen. I första hand skulle det röra sig om kommunallagen med följdförfattningar, regleringen av det kommunala statsbidrags- och skatteutjämningssystemet, viss komplet- terande ekonomisk och administrativ reglering (exempelvis den kom- munala momsregleringen samt lagen om kommunal redovisning) samt en begränsad del av den reglering som ålägger kommunerna eller landstingen att svara för en viss uppgift eller verksamhet inom något område (de s.k. speciallagama med följdförfattningar).

Orsaken till att endast en del av specialregleringen skulle komma med vid minimialtemativet är att dessa föreskrifter nästan alltid inne- håller reglering som även berör andra än kommuner och landsting. Som ett exempel kan nämnas skollagen , som även innehåller reglering för vissa statliga utbildningsforrner, för fristående skolor samt för föräld- rarna (exempelvis avseende skolplikten samt rätten till undervisning). Motsvarande förhållande gäller även för hälso— och sjukvårdslagen, tandvårdslagen , socialtjänstlagen , lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, bibliotekslagen , plan- och bygglagen osv.

Väljer man att i stället ta med all reglering som berör kommuner och landsting — ett maximialternativ— får man med en stor del av den totala statliga regleringen. Förutom regleringen i minimialtemativet tillkom- mer den resterande delen av speciallagama med följdförfattningar. Men därutöver tillkommer ett stort antal ytterligare regler. De tillkommande reglerna har i flertalet fall en mindre stark koppling till de kommunala verksamheterna.

När det gäller kommunernas och landstingens ekonomi finns— som tidigare nämnts _ viss särreglering. Kommunerna och landstingen har dock också en betydelsefull roll som aktör i det allmänna ekonomiska systemet. De äger stora tillgångar i form av kontanter, barrkrnedel, ford- ringar, värdepapper, materiel, inventarier och fastigheter. Kommunerna och landstingen har också stora skulder och borgensåtaganden. De är vidare i stor utsträckning engagerade i aktiebolag, stiftelser och olika typer av ekonomiska och ideella föreningar. Genom dessa organisatio- ner eller direkt i egen regi driver kommuner och landsting verksamhe- ter inom ett stort antal näringsområden och branscher. I dessa sarrnnan- hang blir kommunerna och landstingen naturligtvis indragna i en mängd typer av transaktioner och avtalsförhållanden. Bredden i den kommunala verksamheten och i kommunernas och landstingens eko- nomiska förvaltning gör att de berörs av en stor del av den statliga reg- leringen inom så skilda områden som avtalsrätt, associationsrätt, fi- nansrätt, skatterätt samt av olika typer av särskild närings- eller branschvis reglering.

Kommunerna och landstingen är också stora arbetsgivare. I egen- skap av arbetsgivare berörs kommunerna och landstingen naturligtvis av all den lagstiftning som finns knuten till denna roll, exempelvis den arbetsrättsliga regleringen och regleringen inom arbetsmiljöområdet.

Att i utredningen bara behandla reglering som uteslutande berör kommuner eller landsting dvs. minimialtemativet har inte bedömts som rimligt. En sådan linje skulle innebära att en stor del av de regler som kommuner eller landsting kritiserat under senare år inte skulle ingå i utredningens underlag. Detta gäller särskilt myndighetsreglema, efter- som dessa regler endast i mycket begränsad utsträckning utformats så att de kan sägas avse endast kommuner eller landsting.

Inte heller maximialtemativet bedöms erbjuda en möjlig väg att gå. I detta alternativ ingår ett stort antal regler där kopplingen till kommuner och landsting inte är starkare än till andra organisationer eller enskilda. Med tanke på att utredningens uppdrag uttalat avser kommuner och landsting framstår det inte som meningsfullt att en stor del av kartlägg- ningen och analysen upptas av reglering där kommunerna och lands- tingen inte på något sätt har en särställning i förhållande till andra.

Utredningen har därför som grundprincip valt att ta med alla regler som innehåller någon form av särreglering för kommuner eller lands- ting. I praktiken får denna avgränsning direkt betydelse främst för ur- valet av lagar och förordningar. Hur urvalet av myndighetsregler skett redovisas senare i detta avsnitt.

För att få fram uppgifter om dessa lagar och förordningar har utred- ningen gjort sökningar i den del av Riksdagens publika databaser (Rixlex) som innehåller alla svenska lagar och i Svensk Författnings- samling (SFS) publicerade förordningar.

Sökningen har gjorts efter författningar som innehåller begreppen kommun och/eller landsting i olika böjningsformer eller sarmnansätt- ningar. Från urvalet har sedan tagits bort författningar där begreppen kommun eller landsting exempelvis enbart använts för att beskriva en geografisk avgränsning.

Det finns ett antal områden där kommuner eller landsting har en dominerande roll som producent. Detta gäller t.ex. inom hälso- och sjukvården, tandvården, socialtjänsten samt skolan. Utredningen har här valt som princip att ta med alla föreskrifter inom området. Motivet är att även om en del av dessa författningar inte uttryckligen innehåller orden kommun eller landsting är det ändå kommunerna eller landsting- en som i huvudsak berörs av reglerna. Det finns dock en del fall där det är klart att författningen endast avser icke offentlig verksamhet, t.ex. gäller detta vissa författningar om fristående skolor inom utbildnings- området. Sådana författningar har inte tagits med i det slutliga urvalet.

När det gäller myndighetsregleringen har urvalet inte kunnat ge- nomföras på samma sätt. Myndighetsregleringen utgörs i huvudsak av konkretiseringar av överordnade regler (lagar eller förordningar). Detta innebär att eventuell särreglering för kommuner och landsting vanligen återfinns redan i de överordnade reglerna. Det är därför i många fall inte möjligt att direkt från innehållet i den enskilda myndighetsregeln avgöra i vilken utsträckning den berör kommuner eller landsting.

Kartläggningen av myndighetsreglema har, som tidigare nämnts, ut— förts av Statskontoret på uppdrag av utredningen. Ambitionen har dock varit att så långt möjligt — använda samma kriterier vid urvalet av myndighetsregler som vid urvalet av lagar och förordningar. Utred- ningen har därför haft fortlöpande kontakt med utredarna vid Statskon- toret under deras arbete.

För att få fram myndighetsreglema som mer direkt berör kommuner och landsting förtecknades i ett första steg de myndigheter som har rätt att utfärda föreskrifter. I nästa steg gjordes en bedömning av vilka av myndigheterna som har en koppling till den kommunala sektorn och till olika kommunala verksamheter. Förteckningar över dessa myndighet- ers regler införskaffades. Hjälp och råd vid det slutliga urvalet av myn-

dighetsregler har lämnats både av personal inom berörda myndigheter och av kommunala tjänstemän inom olika verksamhetsområden.

En särskild fråga som aktualiserats i urvalsprocessen rör de myn- dighetsregler som gäller vid kommunal myndighetsutövning, och då främst vid tillsyn.

Som närmare kommer att beskrivas i bl.a. kapitel 5 svarar kommun- erna för den lokala tillsynen inom ett antal verksamhetsområden. Det finns en betydande mängd myndighetsregler som riktas mot de enskilda och organisationer som är föremål för denna tillsyn. I huvuddelen av fallen berörs kommunerna endast i begränsad utsträckning direkt som huvudman av dessa regler. Kommunen berörs dock i sin egenskap av lokalt tillsynsorgan, eftersom kommunen har att tillse att verksamheter- na bedrivs i enlighet med bl.a. de krav som ligger i myndighetsreglema. Utredningen har valt att ta med även dessa regler i kartläggningen. Vid den redovisning av reglerna som görs bl.a. i kapitel 4 har dock särskilt angivits när det handlar om regler som kommunerna har att iaktta främst i sin tillsyn av tredje part. Tilläggas kan att i ett antal fall bygger dessa myndighetsregler på bemyndiganden i lagar och förordningar som inte innehåller någon särreglering för kommuner eller landsting. Utredningen har valt att inte ta med sådan överordnad reglering i kart- läggningen.

Utredningen har stämt av urvalet av lagar, förordningar och myn- dighetsregler med företrädare för Svenska Kommunförbundet, Lands- tingsförbundet samt berörda departement och myndigheter. På grundval av dessa avstämningar har vissa kompletteringar och strykningar sedan gjorts.

Utredningen vill framhålla att det urval som gjorts inte är det enda tänkbara. I ett inte obetydligt antal fall har det varit en bedömnings- fråga om en reglering skall tas med eller inte. Utredningen har i dessa fall haft som grundprincip att hellre ta med en regel än att avstå.

En sammanfattande men något förenklad beskrivning av de urvals- kriterier som utredningen använt är att säga att målsättningen varit att ta med alla regler som på något särskilt sätt eller i mer betydande omfatt- ning berör kommuner eller landsting.

Samma principer kan sägas ha använts även vid urvalet av vilka om- råden som tagits med i utredningens beskrivning av den statliga tillsyn- en av kommuner och landsting. I denna beskrivning har medtagits dels områden där kommuner eller landsting svarar för den lokala tillsynen, dels områden där kommuner eller landsting inte är tillsynsutövare men där de har en dominerande ställning som huvudman/producent eller en särställning av något annat skäl.

4. Den statliga regleringen av kommuner och landsting

I detta kapitel redogörs för statens reglering av kommuner och lands- ting. Kapitlet baseras på den regelkartläggning som i sin helhet redovi- sas i bilaga 2 i betänkandet.

Ambitionen är att ge en översiktlig bild över omfattningen av och karaktären på regleringen av kommuner och landsting. Beskrivningen görs departementsvis. Beskrivningen tar särskilt fasta på de övergri- pande ålägganden och befogenheter som reglerar kommunernas verk- samhet och påverkar fördelningen av resurser samt viktigare s.k. kon- stituerande regleringar.

Kommuner och landsting kan beröras av regleringen på olika sätt. En del av regleringen riktar sig mot kommunal/landstingskommunal nämnd eller befattningshavare. För enkelhetens skull beskrivs ändå regleringen genomgående som ”reglering av kommun” alternativt ”reglering av landsting”. I regelkartläggningen har också medtagits reg- lering som kommunen eller landstinget har att beakta i samband med att tillsyn utövas, även om denna reglering primärt kan sägas ha en adressat utanför kommunen/landstinget.

Antalet regler återges i beskrivningen. Det bör påpekas att utred- ningen inte gör anspråk på att redovisa den fullständigt kompletta och enda riktiga bilden av regleringens omfattning inom kommunsektorn. Som tidigare nämnts finns ett mått av skönsmässighet i det urval som gjorts (se kapitel 3).

Det bör observeras att det inte är all reglering inom ett visst område som redovisas nedan, utan enbart den reglering som i vidare mening bedöms vara relevant för kommuner eller landsting.

I kapitlet redovisas även en del upplevda problem med regleringen, baserat på synpunkter från företrädare för kommun- respektive lands- tingssektom. Utredningen tar dock inte ställning till de synpunkter som återges.

Avslutningsvis redovisas en sammanfattande diskussion rörande regleringens omfattning och karaktär.

4. l Arbetsmarknadsdepartementet

Regleringen i sammanfattning

Tabell ]. Antalet regler -— Arbetsmarknadsdepartementet

Lagar Förordningar M ndi hetsre

Arbetsmarknadsdepartementet ansvarar för 44 regler som bedöms sär- skilt beröra kommuner eller landsting. Regleringen grupperas nedan i områdena Arbetsmarknadsområdet, Arbetarskydd m.m. och Övrigt. Arbetsmarknadsfrågoma berör i första hand kommunerna medan arbe- tarskyddsfrågoma berör både kommuner och landsting.

Inom arbetsmarknadsområdet åläggs kommunerna att svara för att det finns en arbetslöshetsnämnd med uppgift att vidta eller främja åt- gärder för att förebygga eller minska verkningarna av arbetslöshet. För övrigt regleras möjligheter till åtaganden för kommunerna.

Inom arbetarskyddsorrrrådet åläggs kommunerna främst att efterleva en del myndighetsregler i samband med bedrivandet av olika verksam- heter, dvs. regleringen innebär villkor eller restriktioner för verksam- heterna.

Regleringen som ger kommuner möjligheter till olika aktiviteter inom arbetsmarknadsområdet kan i vissa delar sägas vara omfattande och detaljerad.

Svenska Kommunförbundet uttrycker önskemål om att staten inom arbetsmarknadsområdet bör nöja sig med att formulera övergripande mål och besluta om medel, men överlåta genomförandet åt den lokala nivån.

Från kommunalt och landstingskommunalt håll framförs kritik rö- rande myndigheternas krav på ventilation och luftväxling, t.ex. vid skolor.

Arbetsmarknadsområdet

Regleringen av kommuner och landsting inom arbetsmarknadsområdet återfinns bl.a. i lagen ( l944:475) om arbetslöshetsnämnd, lagen (l995:706) om kommuners ansvar för ungdomar, lagen (1997:1268) om kommuners ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år och lagen (1996:423) om kommuners medverkan i försöksverksamhet med lokal samverkan om arbetsmarlmadsutvecklingen. Det finns elva förordning- ar inom området. Därutöver finns 15 myndighetsregler från Arbets- marknadsstyrelsen.

En ålagd uppgift för kommunerna är att genom en arbetslöshets- nämnd vidta eller främja åtgärder för att förebygga eller minska verk- ningarna av arbetslöshet. För övrigt ger regleringen inom området ett antal möjligheter till åtaganden för kommunerna, dvs. den ärinte tving- ande. Regleringen ger främst möjligheter att: _ anordna praktik eller annan verksamhet på heltid för arbetslösa ung- domar som inte genomgår gymnasieskola eller liknande utbildning t.o.m. det år de fyller 20, — erbjuda ungdomar mellan 20 och 24 år en aktiverande och utvecklan— de insats på heltid, — erbjuda arbetslösa personer över 19 år möjligheter att lära sig använ- da informationsteknik, efter särskilt beslut av regeringen, träffa avtal om att delta i och bidra till finansieringen av försöksverksamhet med lokal samverkan om ar- betsmarknadsutbildningen, få statsbidrag till avlöning av anställda med olika handikapp (skyddat arbete),

— ta emot arbetslösa i resursarbete,

ta emot arbetslösa som fyllt 55 år i offentliga tillfälliga arbeten (OTA).

Svenska Kommunförbundet anser att staten bör nöja sig med att formulera övergripande mål och besluta om medel, men överlåta ge- nomförandet åt den lokala nivån, utan detaljreglering och ständiga för- andnngar 1 förutsättningama.

Arbetarskydd m.m.

Regleringen av kommuner inom arbetarskyddsområdet återfinns i för- ordningen (1985:997) om anmälningsskyldighet beträffande asbest i ventilationsanläggningar. Därutöver finns elva myndighetsregler från Arbetarskyddsstyrelsen.

En uppgift för kommunen är att ta emot anmälan om asbestföre- komst i ventilationsanläggningar. Regleringen ålägger fastighetsägare eller annan, som ansvarar för yrkesmässig användning av en ventila- tionsanläggning att anmäla asbestförekomst i denna till kommunen.

Den aktuella myndighetsregleringen från Arbetarskyddsstyrelsen stadgar villkor eller restriktioner inom områden där en dominerande del av verksamheten direkt eller indirekt bedrivs av kommuner och lands- ting. Det rör sig här om hamnarbete, hälso- och sjukvård, sotning, barnomsorg, tandvård, omvårdnadsarbete i enskilt hem samt rök- och kemidykning.

Från kommunalt och landstingskommunalt håll framförs kritik rö- rande Arbetarskyddsstyrelsen och Yrkesinspektionen. Kritiken handlar i första hand om att de aktuella myndigheternas krav på ventilation och luftväxling, ansetts leda till orimliga kostnader, t.ex. vid skolor.

Övrigt

För övrigt finns lagen (1979:1184) om rätt till ledighet för vissa före- ningsuppdrag inom skolan m.m. Ytterligare en lag finns inom området.

Regleringen bestämmer att en arbetstagare har rätt till ledighet för att utföra vissa ideella uppdrag under dagtid i grundskolan eller inom allmän fritidsverksamhet.

4.2 Finansdepartementet

Regleringen i sammanfattning

Tabell 2. Antalet regler — Finansdepartementet

__

Lagar 28 Förordningar 24 M ndinhetsreler 5

Inom Finansdepartementets ansvarsområde finns 57 regler som bedöms särskilt beröra kommuner eller landsting. Regleringen grupperas nedan i områdena Skatter m.m., Finansiering m.m., Uppgiftslämnande m.m.

och Övrigt. Merparten av regleringen gäller såväl kommuner som landsting.

Inom skatteområdet regleras bl.a. utdebitering, uppbörd och dekla- rationsskyldighet.

Inom området Finansiering m.m. finns bl.a. bestämmelser om kom- muners och landstings möjligheter till fondavsättningar och vissa åläg— ganden om betalningsväsendet under krigsförhållanden.

Vad gäller uppgiftslämnandet finns främst reglerat en skyldighet för kommuner och landsting att lämna uppgifter för den offentliga statis- tiken och att på begäran lämna uppgifter till Riksdagens revisorer.

För övrigt finns bl.a. reglering om arbetstagare i offentlig tjänst, om upphandlingsfrågor och vissa åligganden rörande lotterifrågor.

Svenska Kommunförbundet anser att kraven på samråd bör skärpas i förordningen om statliga myndigheters inhämtande av uppgifter från näringsidkare och kommuner.

Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet är båda kritis- ka till lagstiftningen inom upphandlingsområdet. Förbunden anser bl.a. att nuvarande lagstiftning försvårar såväl koncemsamverkan som inter- kommunal samverkan. Lagstiftningen är föremål för översyn.

Skatter m.m.

Inom området finns reglering av kommuner eller landsting bl.a. i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan me- nighets utdebitering av skatt, m.m.; kungörelsen (1950z431) med vissa föreskrifter angående taxering och debitering av skatt vid ändring i kommunal indelning; förordningen (l957:515) om fullgörande av dek- larationsskyldighet för staten, landsting, kommun m.m. och kungörel- sen (1969:475) om uppbörd av särskilda avgifter genom Tullverkets försorg. Ytterligare åtta lagar och fem förordningar finns inom områ- det. Därutöver finns två myndighetsregler från Riksskatteverket som bedöms reglera kommuner eller landsting.

I den lag som reglerar utdebitering m.m. finns regler om bl.a. be- stämningen av skattesatsen, att kommuner och landsting före ett visst datum skall erhålla uppgifter om erhållande av skatt för föregående år och att skattemyndigheten skall underrättas om skattesatsen. Vidare regleras skattemyndighetemas process vid utbetalning av skatt.

Regleringen i övrigt som berör kommuner och landsting inom skat- teområdet avser exempelvis bestämmelser om skattesatsen, utdebite- ring, uppbörd och deklarationsskyldighet, vissa mervärdesskattefrågor samt hur kommuner och landsting skall lärrma skattedeklaration och inbetala avdragen skatt, arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt.

I fråga om Tullverket regleras att kommunen ges rätt att anlita Tull- verket vid uppbörd av avgifter från hamn, flygplats eller godsterrninal.

Myndighetsregleringen från Riksskatteverket avser bl.a. undantag från skatteplikt för omsättning avseende hälso- och sjukvård och social- tjänst.

Finansiering m.m.

Reglering inom området finns bl.a. i lagen (1946:727) om kommunal fondbildning, insiderlagen (199011342), sparbankslagen(1987:617) och kungörelsen (1964:18) med vissa föreskrifter angående tillämp- ningen av lagen den 20 december 1957 om betalningsväsendet under krigsförhållanden. Det finns ytterligare tre lagar inom området.

I lagen om kommunal fondbildning regleras kommuners möjlighet till avsättning av medel till fond.

Sparbankslagen bestämmer bl.a. att kommuner och landsting skall utse vissa huvudmän för övervakning av en sparbanks förvaltning m.m.

I kungörelsen som rör betalningsväsendet åläggs kommuner och landsting att vidta vissa åtgärder under krigsförhållanden rörande utbe- talning och förvaring av mynt och sedlar samt viss underrättelseskyl- dighet.

För övrigt regleras inom området bl.a. vissa undantagsbestämmelser av betydelse för kommuner och landsting.

Uppgiftslämnande m.m.

Vissa frågor rörande kommuners och landstings uppgiftslämnande till staten regleras i lagen (l992z889) om den offentliga statistiken, förord- ningen (l982:668) om statliga myndigheters inhämtande av uppgifter från näringsidkare och kommuner och lagen (19741585) om skyldighet att tillhandahålla Riksdagens revisorer vissa handlingar m.m. Det finns ytterligare en lag och två förordningar inom området. Därutöver finns tre myndighetsföreskrifter från Statistiska Centralbyrån.

I lagen om den offentliga statistiken regleras att kommuner och landsting är skyldiga att lämna uppgifter för den officiella statistiken.

I &åga om statliga myndigheters inhämtande av uppgifter regleras villkor för statliga myndigheter i samband med inhämtandet av uppgift- er från kommunerna. Förordningen stadgar bl.a. att fristen för besva- rande av en enkät i vanliga fall skall vara minst tre veckor.

I lagen om skyldighet att tillhandahålla Riksdagens revisorer vissa handlingar m.m. stadgas att kommun eller landsting som tagit emot

statsbidrag på begäran skall tillhandahålla Riksdagens revisorer all- männa handlingar, uppgifter och yttranden.

Myndighetsregleringen från Statistiska centralbyrån reglerar upp- giftslämnarskyldighet.

Svenska Kommunförbundet anser att kraven på samråd bör skärpas i förordningen om statliga myndigheters inhämtande av uppgifter från näringsidkare och kommuner. Vidare framhåller förbundet att samråds- förfarande även bör gälla för myndigheter under riksdagen samt kom- mittéer och särskilda utredare enligt kommittéförordningen.

Övrigt

Övrig reglering finns exempelvis i lotterilagen (l994:1000), lagen (l992z563) om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvår- den m.m., lagen (l994z260) om offentlig anställning, lagen (1992: 1528) om offentlig upphandling, förordningen (l976:837) om ersätt— ning för kostnader för vissa pensioner och livräntor samt verksförord- ningen (1995:1322). Det finns ytterligare sex lagar och tio förordningar inom området.

Lotterilagen reglerar bl.a. att kommuner skall pröva frågor om till- stånd när lotterier anordnas av en sammanslutning som är verksam hu- vudsakligen inom endast en kommun. Lagen ålägger även kommuner- na vissa tillsynsuppgiften

I fråga om förtroendenämnder regleras att kommuner och landsting skall ha en eller flera förtroendenämnder avseende hälso- och sjukvår- den och tandvården.

Lagen om offentlig anställning innehåller bestämmelser om arbets— tagare i offentlig tjänst. Bestämmelser finns om arbetskonflikter, bi- sysslor, disciplinansvar m.m.

Lagen om offentlig upphandling ger bestämmelser om villkor och tillvägagångssätt m.m. vid offentliga upphandlingar.

I fråga om pensioner och livräntor regleras att kommuner och landsting i vissa fall erhåller ersättning för kostnader för pension eller livränta.

I verksförordningen finns bestämmelsen att en myndighet, innan den utfärdar föreskrifter eller allmänna råd, skall ge kommuner och landsting samt andra berörda tillfälle att yttra sig i frågan och om kon- sekvensutredningen.

svenska Kommunförbundet anser beträffande lagen om offentlig upphandling att samverkan inom kommunala koncerner och samverkan dels mellan kommuner, dels mellan kommuner och landsting försvåras avsevärt genom lagens krav på upphandling. Vidare framhålls att den

svenska tolkningen av EG:s upphandlingsdirektiv går längre än vad som är vanligt i de flesta andra medlemsstater inom EU. Enligt förbun- det har den internationellt sett mycket långtgående detaljregleringen av kommunal upphandling i förening med lagens regler om överprövning och skadestånd visat sig ge utrymme för domstolsprövningar av kom— munal verksamhet i en omfattning som knappast förutsågs vid lagens införande.

Även Landstingsförbundet anser att upphandlingslagstifiningen för- svårar såväl interkommunal samverkan som koncemsamverkan. För- bundet framhåller att lagen försvårar koncemsamverkan, då lagen gäl- ler när landstinget köper tjänster av ett eget företag. Detta anser för- bundet motverkar kommunallagens regler, som understryker behovet av samordning mellan landstinget och dess företag.

Vidare menar Landstingsförbundet att upphandlingslagstiftningen försvårar s.k. avknoppning, dvs. när landstingen ger stöd till de anställ- da att bilda egna företag som alternativ till landstingskommunal tjäns- teproduktion.

Förbundet är också kritiskt vad gäller frågan om upphandling av fr- nansiella tjänster. En tillämpning av upphandlingslagstiftningen på upp- tagande av lån anses leda till att kommunallagens krav på ekonomisk hushållning inte kan upprätthållas.

Landstingsförbundet anser också att upphandlingslagstiftningen är alltför restriktiv när det gäller möjligheten för upphandlande enheter att tillämpa förhandlad upphandling samt att man bör utvärdera effekterna av att man från svensk sida valt att lagreglera upphandling under trös- kelvärdena.

Upphandlingslagstiftningen är föremål för översyn (dir. 1998158).

4.3 Försvarsdepartementet

Regleringen i sammanfattning

Tabell 3. Antalet regler Försvarsdepartementet

Lagar Förordningar M ndi

Inom Försvarsdepartementets ansvarsområde finns 61 regler som be- döms särskilt beröra kommuner eller landsting. Regleringen grupperas nedan i områdena Övergripande bestämmelser inom Totalförsvaret, Civil ledning och samordning, Räddningstjänst samt Övrigt. Det är främst kommuner som berörs av regleringen. Landstingen berörs dock av vissa åligganden inom civilförsvaret.

Inom områdena Övergripande bestämmelser inom Totalförsvaret och Civil ledning och samordning finns åligganden för kommunerna (och i viss utsträckning för landstingen) rörande framför allt bered- skapsförberedelser, verksamhet under höjd beredskap, hemskydd och skyddsrum.

Kommunerna åläggs även ett verksamhetsansvar för räddnings- tjänsten inom kommunen. Regleringen är förhållandevis omfattande och detaljerad.

I fråga om räddningstjänsten efterlyser Svenska Kommunförbundet en mer målinriktad och mindre detaljreglerad lagstiftning och tillsyn.

Svenska Kommunförbundet anser även att militären bör få ett vidare mandat att medverka i civil verksamhet.

Övergripande bestämmelser inom Totalförsvaret

Inom området Övergripande bestämmelser inom Totalförsvaret finns reglering av kommuner och landsting främst i lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap med tillhörande förordning. Det finns ytterligare sex förordningar inom området.

Lagen om totalförsvar och höjd beredskap reglerar bl.a. när rege- ringen får besluta om skärpt eller högsta beredskap. Kommuner och landsting skall vidta särskilda åtgärder för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter inom totalförsvaret, bl.a. skall de vid beredskapslarrn övergå till krigsorganisation.

Civil ledning och samordning

Frågor om Civil ledning och samordning regleras i lagen (1994:l720) om civilt försvar med tillhörande förordning. Räddningsverket har ut- färdat fyra föreskrifter och två allmänna råd som riktar sig till kommu- nema.

Kommunens (och i viss utsträckning landstingens) uppgifter är framför allt att bedriva verksamhet rörande beredskapsförberedelser, höjd beredskap, hemskydd och skyddsrum. Bland annat stadgas att kommunen skall verka för att beredskapsförberedelsema för den civila

verksamhet som bedrivs i kommunen av statliga myndigheter, lands- tinget m.fl. får en enhetlig inriktning och att samverkan kommer till stånd mellan dem. Detta gäller dock endast i fråga om sådan verksam- het som är inriktad på kommunen. Kommuner och landsting har rätt till viss ersättning från staten för arbetet inom området. Flertalet föreskrift— er berör kommunernas arbete med inrättande och kontroll av skydds- rum. Kornrnunema har viss föreskriftsrätt.

Räddningstjänst

Regleringen av kommuner inom området som rör räddningstjänst åter- finns i räddningstjänstlagen (198621102) med tillhörande förordning. Ytterligare en förordning finns. Räddningsverket ansvarar för 28 myn- dighetsregler inom området.

Kommunen svarar för räddningstjänsten inom kommunen (vissa undantag finns rörande fjällräddning och flyg- respektive sjörädd- ningstjänst). Författningama innehåller föreskrifter om hur samhällets räddningstjänst skall organiseras och bedrivas. Bestärrnnelsema rör bl.a. kommunens ansvar, räddningskåren, förebyggande åtgärder mot brand, räddningstjänstplan, sjöräddningstjänst till sjöss, alarmering, ledning, ersättning till kommun för medverkan i räddningstjänst, till- syn, bemyndiganden, räddningstjänst under krig och utländskt bistånd. Kommunerna får utfärda vissa föreskrifter.

Regleringen är förhållandevis omfattande och detaljerad.

Svenska Kommunförbundet efterlyser en mer målinriktad och mindre detaljreglerad lagstiftning och tillsyn. Kritiken avser exempelvis de detaljerade kraven på den kommunala räddningstjänstplanen samt fokuseringen på brandsyn och sotning när det gäller förebyggande in- satser.

Övrigt

För övrigt finns bl.a. förfogandelagen (1978:262), lagen (199411809) om totalförsvarsplikt, hemvärnsförordningen (1997:146) och förord- ningen (1986:1111) om militär medverkan i civil verksamhet. Därut- över finns ytterligare en lag och sex förordningar. Inom orrrrådet finns en myndighetsföreskrift från Räddningsverket och två föreskrifter från Överstyrelsen för civil beredskap.

Förfogandelagen ger kommunen möjligheter till vissa beslutsbefo- genheter vid krig eller krigsfara.

I fråga om totalförsvarsplikt regleras bl.a. att kommunen skall utse ledamöter till inskrivningsnämnden.

Hemvämsförordningen ger kommunerna rätt att utse minst en leda- mot i hemvämsrådet samt möjlighet att yttra sig innan avtal ingås vad gäller persons tjänstgöring som hemvämsman.

När det gäller militär medverkan i civil verksamhet regleras främst medverkan i räddningstjänst.

Svenska Kommunförbundet anser att militären bör få ett vidare mandat att medverka i civil verksamhet.

4.4 Inrikesdepartementet

Regleringen i sammanfattning

Tabell 4. Antalet regler — Inrikesdepartementet

Lagar Förordningar M ndi

Inrikesdepartementet ansvarar för 87 regler som bedöms särskilt beröra kommuner eller landsting. Regleringen grupperas nedan i områdena Kommunal lagstiftning m.m., Kommunal ekonomi, Plan— och byggfrå- gor, Integrationsfrågor och Övrigt. Regleringen av kommunal lagstift- ning respektive ekonomi berör såväl kommuner som landsting. Plan- och byggfrågoma samt integrationsfrågoma berör främst kommunerna.

Den centrala regleringen av den kommunala kompetensen finns i kommunallagen . För övrigt finns ett antal författningar som ger kom- muner och landsting en i förhållande till kommunallagen vidgad eller preciserad kompetens inom en rad områden.

Vad gäller regleringen av den kommunala ekonomin rör huvudde- len av lagarna och förordningarna systemet för statsbidrag till kommu- ner och landsting och det kommunala utjämningssystemet. Även kom- munernas redovisning regleras.

Kommunerna åläggs verksamhetsansvar inorn plan- och byggorrrrå— det. Författningama innehåller bl.a. bestämmelser om att det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vat-

ten samt att pröva olika ansökningar. Regleringen är förhållandevis om- fattande och detaljerad.

När det gäller integrationsfrågoma finns bestämmelser främst rö— rande den ekonomiska ersättningen till kommuner för mottagande av flyktingar (mottagandet i sig bygger på ett frivilligt avtal) samt regle- ring av villkoren för den introduktionsersättning som kommunen får bevilja flyktingar som har tagits emot i kommunen.

Svenska Kommunförbundet anser, beträffande den allmänna kom- petensen, att kommunerna har alltför begränsade möjligheter att kunna göra arbeten och vara verksamma åt varandra. Kommunförbundet me- nar vidare att lagarna om tjänsteexport och katastrofhjälp ger kommun- erna ett alltför begränsat mandat.

Kommunförbundet anser att kommunerna inte bör vara skyldiga att ha en byggfelsförsäkring.

Kommunförbundet framhåller även att det i olika sammanhang finns oklarheter kring hur långt byggnadsnämndens tillsynsansvar sträcker sig. Denna fråga är aktuell inte minst i samband med funktionskontrol- ler av ventilationssystem och av hissar.

Kommunförbundet anser att förordningen om statlig ersättning för flyktingmottagande ger för stort utrymme för Invandrarverkets bedöm- ning när det gäller beslut om ersättning till kommuner för betydande extraordinära kostnader för flyktingmottagande.

Kommunal lagstiftning m.m.

Den centrala kommunala lagstiftningen återfinns främst i kommunalla- gen (199lz900); lagen (l989z977) om kommunalt stöd till ungdomsor- ganisationer; lagen (1986:753) om kommunal tjänsteexport; lagen (l962:638) om rätt för kommun att bistå utländska studerande; lagen (1993:406) om kommunalt stöd till boendet; lagen (l968zl31) om vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet; lagen (1970:663) om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning för handikap- pade; lagen (1994:693) om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att lämna internationell katastrofhjälp och annat bistånd; lagen (1992z339) om proportionellt valsätt; lagen (1994:692) om kom- munala folkomröstningar; tillkännagivande (1997:824) om länets in- delning i kommuner samt lagen (l979:4ll) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting. Därutöver finns 15 lagar och två förordningar.

I kommunallagen regleras bl.a. frågor om kommun- och lands- tingsindelningen, villkoren för medlemskap, kommunernas och lands- tingens befogenheter och organisation.

Kommuner och landsting ges en allmän kompetens att själva ta hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat lands- ting eller någon annan. Kommuner och landsting ges också befogenhet att under vissa villkor — driva näringsverksamhet samt att lämna kommunalt partistöd.

Flertalet av de övriga ovan omnämnda lagarna och förordningarna innebär en i förhållande till kommunallagen vidgad eller preciserad kompetens inom en rad områden. Exempelvis ges möjligheter att stödja ungdomsorganisationer, bedriva tjänsteexport, bistå utländska stude- randen och att ge stöd till boendet.

Det finns också en del andra lagar som på ett mer allmänt plan berör kommunernas åligganden, befogenheter och organisation. Exempelvis lagreglering av att proportionella val skall tillämpas i val som förrättas av bl.a. landstings- och kommunfullmäktige eller av kommunala styrel- ser/nämnder om en majoritet av ledamöterna begär det. Även förfaran- det vid kommunala folkomröstningar finns reglerat i lag.

Bland de författningar som inte omnämns ovan finns bl.a. en rad la- gar som tillkommit för att möjliggöra olika typer av försöksverksam- heter eller liknande på lokal eller regional nivå. Exempelvis finns regle- ring av försöksverksamhet med gemensam nämnd för flera landsting och försök med samtjänst vid medborgarkontor.

Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet anser beträf- fande den kommunala kompetensen bl.a. att kommunerna har alltför begränsade möjligheterna att kunna göra arbeten och vara verksamma åt varandra.

Kommunförbundet och Landstingsförbundet anser vidare att lagarna om tjänsteexport och katastrofhjälp ger kommunerna ett alltför begrän- sat mandat. Med nuvarande utformning av dessa lagar krävs regering- ens tillstånd i många ärenden.

Kommunal ekonomi

Inom området Kommunal ekonomi finns den väsentliga regleringen i lagen (1995: 1514) om generellt statsbidrag till kommuner och landsting med tillhörande förordning, lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag till kommuner och landsting och lagen (1995:1516) om utjämningsavgift för kommuner och landsting med tillhörande (två) förordningar, lagen (1996:1061) om minskning i särskilda fall av det generella statsbidraget till kommuner och landsting åren 1997—1999 samt lagen (19972614) om

kommunal redovisning. Ytterligare två lagar och en förordning finns inom området.

Huvuddelen av lagarna och förordningarna inom detta område reg- lerar systemet för statsbidrag till kommuner och landsting samt det kommunala utjämningssystemet.

I lagen som reglerar minskning i särskilda fall av det generella statsbidraget till kommuner och landsting finns bestämmelser om att kommuner och landsting som höjer utdebiteringen under åren 1997— 1999 går miste om en del av statsbidraget.

I lagen om kommunal redovisning finns reglering om hur kommun— ernas redovisning skall utformas.

Plan- och byggfrågor

Regleringen av kommuner och landsting i fråga om plan- och byggfrå- gor återfinns bl.a. i plan- och bygglagen (1987: 10) med tillhörande för- ordning, lagen (l970c244) om allmänna vatten- och avloppsanlägg- ningar, förköpslagen (l967:868), lagen (1995:1393) om kommunal lantrnäterimyndighet, förordningen (1991:1273) om funktionskontroll av ventilationssystem och förordningen (l988:372) om bidrag till åt- gärder mot radon i egnahem. Ytterligare sex lagar och tolv förordningar finns inom området. Därtill kommer att Boverket utgivit elva myndig- hetsregler som bedöms vara av särskild betydelse för kommunerna.

Plan— och bygglagen (PBL) innehåller bestämmelser om planlägg- ning av mark och vatten och om byggande. Det är en kommunal ange- lägenhet att planlägga användningen av mark och vatten. Författning- ama innehåller detaljerade regler om vilka planer kommunen måste eller får upprätta samt hur planeringsprocessen skall gå till. Kommun- erna skall ha tillsyn över byggnadsarbeten och utföra besiktningar, ta emot bygganmälan och rivningsanmälan samt ta upp frågor om påfölj- der och ingripanden vid överträdelser. Kommunen prövar även ansök- ningar om bygglov, rivningslov och marklov samt ger förhandsbesked. Det finns i flertalet fall detaljerade regler om hur dessa ärenden skall handläggas. PBL reglerar även ett antal situationer då kommunen har rätt eller skyldighet att lösa in mark, eller skyldighet att utge ersättning till markägare på grund av beslut eller åtgärder vidtagna med stöd av PBL. I övrigt finns i PBL bl.a. bestämmelser för kommunerna om att övervaka, samverka, informera och ta initiativ i plan- och byggfrågor. Kommunen skall t.ex. verka för en god byggnadskultur och en god stads- och landskapsmiljö och för att riksintressen tillgodoses.

När det gäller allmänna vatten- och avloppsanläggningar åläggs kommunerna att, om det behövs med hänsyn till hälsoskyddet, sörja för

eller tillse att allmän va—anläggning kommer till stånd. Länsstyrelsen kan vid vite ålägga kommunen att fullgöra denna skyldighet. Huvud- mannen kan, men behöver inte, vara en kommun.

Förköpslagen ger kommun rätt till förköp vid försäljning av viss fast egendom som t.ex. med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning eller för idrott eller friluftsliv. Om köparen eller säljaren bestrider kommunens förköpsrätt måste kommunen inom angiven tid söka tillstånd för för- köpet hos regeringen.

Regeringen får meddela tillstånd för en kommun att inrätta en kommunal lantrnäterimyndighet och att svara för verksamheten vid myndigheten.

När det gäller ventilationssystem åläggs kommunen att övervaka att ägare till byggnader fullgör sina skyldigheter i fråga om funktionskon— troll av ventilationssystem. Regleringen innehåller närmare regler om hur, när och av vem funktionskontrollen skall göras.

Med stöd av förordningen om bidrag till åtgärder mot radon i egna- hem kan statliga bidrag lämnas till kostnader för åtgärder i syfte att minska radonhalten i en— och tvåbostadshus som bidragstagaren äger och själv bor i (egnahem). Bidragsverksamheten sköts av Boverket, länsstyrelserna och kommunerna.

Myndighetsreglerna från Boverket reglerar i huvudsak bidrag, certi- fiering, typgodkännande, tillverkningskontroll och CE—märkning i samband med byggverksamhet.

De författningar som inte kommenteras ovan innehåller viss regle- ring av kommunerna, bl.a. i anslutning till reglering av avgifter vid lantmäteriförrätmingar, gemensamhetsanläggningar, exploateringssam- verkan, tekniska egenskapskrav på byggnadsverk och byggfelsförsäk- ring.

Sammantaget kan sägas att regleringen är omfattande och detaljerad inom plan- och byggområdet.

Svenska Kommunförbundet anser att kommunerna inte bör vara skyldiga att ha en byggfelsförsäkring. En allmän synpunkt är att Bo- verkets författningar är svårtillgängliga, eftersom ändring ofta görs på ändring på ett sådant sätt att det ställer stora krav på avnämama.

Kommunförbundet framhåller även att det i olika sammanhang finns oldarheter kring hur långt byggnadsnämndens tillsynsansvar sträcker sig. Denna fråga är aktuell inte minst i samband med funktionskontrol- ler av ventilationssystem och av hissar.

Integrationsfrågor

Regleringen av integrationsfrågoma finns i förordningen (1990z927) om statlig ersättning för flyktingmottagande m.m. och lagen (1992: 1068) om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlän- ningar. Vidare fmns ytterligare en förordning. Därutöver finns två före- skrifter från Statens invandrarverk.

Förstnåmnda förordning ger Invandrarverket befogenhet att träffa överenskommelse med kommunerna om flyktingmottagande. Vidare regleras bl.a. vilka grupper som kan omfattas av överenskommelsema, när ersättning till kommuner och landsting kan utgå samt formerna och nivåerna på dessa ersättningar.

I fråga om introduktionsersättning regleras att kommunen ges rätt att bevilja introduktionsersättning till flyktingar och vissa andra utlän- ningar som har tagits emot i kommunen inom ramen för det kommun- ala flyktingmottagandet. Vidare stadgas bl.a. att kommunen får be- stämma introduktionsersättningens storlek.

Svenska Kommunförbundet anser att förordningen om statlig ersätt- ning för flyktingrnottagande ger för stort utrymme för Invandrarverkets bedömning när det gäller beslut om ersättning till kommuner för bety- dande extraordinära kostnader för flyktingmottagande. Det rör sig här om ett i förväg maximerat belopp, vilket innebär att när pengarna är slut får övriga kommuner avslag. Detta gör att kommunerna får svårt att bedöma vilken ersättning de kan få för extraordinära kostnader.

Övrigt

Övrig reglering inom området finns i lagen (1990:ll83) om tillfällig försäljning med tillhörande förordning, förordningen (l988:1583) med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden, förordningen (1995: 868) med instruktion för Konsumentverket och förordningen (1994: 1389) med instruktion för Ungdomsstyrelsen. Det finns ytterligare en lag inom området.

Kommunen ges rätt att, under vissa omständigheter, kräva och ut- färda tillstånd samt att fastställa föreskrifter vid tillfällig yrkesmässig försäljning av varor till konsumenter.

Av Allmänna reklamationsnämndens instruktion framgår att nämn- den skall stödja den kommunala konsumentverksamhetens medling i konsumenttvister och att kommunerna skall vara representerade i ett råd knutet till nämnden.

Enligt Konsumentverkets instruktion skall verket ge stöd åt konsu- mentgrupper som är ekonomiskt eller socialt svaga. I praktiken har

detta bl.a. inneburit att verket utbildar kommunala konsurnentvägledare och socialtj änstemän i budgetrådgivning och skuldsanering.

I Ungdomsstyrelsens instruktion sägs att styrelsen skall verka för att statliga och kommunala insatser för ungdomar samordnas, för förnyelse av ungdomsverksamheten i kommunerna och föreningslivet samt ut- värdera effekterna av statliga och kommunala insatser för ungdomar.

4.5 J ordbruksdepartementet

Regleringen i sammanfattning

Tabell 5 . Antalet regler — J ordbruksdepartementet

Lagar Förordningar

Inom Jordbruksdepartementets ansvarsområde finns 145 regler som bedöms särskilt beröra kommunerna eller landstingen. Regleringen av- ser livsmedel och djurskydd.

Regleringen av livsmedels- och djurskyddsområdena innehåller åligganden för kommunen som främst avser tillsyn och utfärdande av tillstånd.

Regleringen är omfattande inom både livsmedelsområdet och djur- skyddsområdet, särskilt myndighetsregleringen. Flertalet regler är så— dana som kommunerna har att beakta i samband med tillstånds- och tillsynsverksamheten och utgör således inte direkt reglering av kom- munal verksamhet.

Svenska Kommunförbundet anser att de bestämmelser i livsmedels- förordningen som ger Livsmedelsverket möjlighet att efter samråd med kommunen överlåta tillsynsuppgifter på kommunen bör ändras.

Kommunförbundet anser även att förordningen om avgift för livs- medelstillsyn m.m. bör ändras; kommunerna bör få möjlighet att själva fastställa nivån på avgifterna och bestämmelsen om att kommunerna skall inleverera viss del av dessa till Livsmedelsverket bör tas bort.

Svenska Kommunförbundet har hemställt till regeringen att förord- ningen om kontroll av livsmedel som importeras ändras så att kontrol- len fortsättningsvis blir en statlig uppgift. Kommunförbundet anser att

kommunerna skall ha möjlighet att på frivillig väg genomföra verk- samheten mot full kostnadstäckning.

Kritik framförs också mot flera myndighetsföreskrifter inom områ- det, exempelvis de föreskrifter som ålägger kommunerna att upprätta verksamhetsplan för tillsynen. Förbundet anser att dessa föreskrifter innebär ett alltför betimgande uppgiftslämnande för kommunerna.

Kommunförbundet anser att Livsmedelsverkets konsekvensutred- ningar ofta är bristfälliga.

Konnnunförbundet anser att Jordbruksverket inte på ett tillfreds- ställande sätt har samrått med förbundet om hur uppgiftslämningen från kommunerna kan ske.

Livsmedelsfrågor

Regleringen av kommuner inom livsmedelsområdet återfinns främst i livsmedelslagen (197lz511) med tillhörande förordning; förordningen (1989:1110) om avgift för livsmedelstillsyn m.m.; förordningen (1995:1345) om skydd för beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel, m.m.; förordningen (1995:702) om EG:s förordning om ekologiskt framställda produkter; förordningen (1994zl7l7) om kon- troll av livsmedel som importeras från tredje land samt förordningen (1956:413) om klassificering av kött och förordningen (1993:1535) om informationsutbyte inom Europeiska unionen i fråga om farliga livsme- del. Därutöver frnns 95 myndighetsregler från Livsmedelsverket. Reg- leringen berör i huvudsak kommunerna.

I livsmedelslagen med tillhörande förordning stadgas att kommunen skall utöva tillsyn inom kommunen och även pröva vissa frågor om tillstånd och frågor om godkännande av vissa livsmedelslokaler. Livs- medelsverket får efter samråd med kommunen överlåta vissa tillsyns- uppgifter på kommunen. Kommunen kan åläggas att biträda vid sär- skild provtagning och undersökning som Livsmedelsverket bestämmer. Kommunen får bestämma vissa avgifter.

Övriga förordningar ålägger kommunerna olika uppgifter inom livsmedelsområdet i fråga om tillsyn, tillståndsprövning, undersökning, provtagning, klassificering m.m.

Regleringen är omfattande och detaljerad. Reglerna från Livsme- delsverket innehåller dock främst stadganden som kommunerna har att beakta i samband med tillstånds- och tillsynsverksamheten och utgör således inte direkt reglering av kommunerna.

Svenska Kommunförbundet anser att de bestämmelser i livsmedels- förordningen som ger Livsmedelsverket möjlighet att efter samråd med kommunen överlåta tillsynsuppgifter på kommunen bör ändras. För-

bundet anser att Livsmedelsverket vid tillämpningen av dessa stadgan- den inte i tillräcklig utsträckning har beaktat kommunernas synpunkter.

Kommunförbundet anser även att kommunerna bör få möjlighet att själva fastställa nivån på avgifterna för livsmedelstillsyn och att be- stämmelsen om att kommunerna skall inleverera viss del av avgifterna till Livsmedelsverket bör tas bort.

Kommunförbundet har hemställt till regeringen att förordningen om kontroll av livsmedel som importeras skall ändras så att kontrollen fort— sättningsvis blir en statlig uppgift. Kommunförbundet anser att kom- munerna skall ha möjlighet att på frivillig väg genomföra verksamheten mot full kostnadstäckning.

Kritik framförs också mot flera myndighetsföreskrifter inorn områ- det, exempelvis de föreskrifter som ålägger kommunema att upprätta verksamhetsplan för tillsynen. Förbundet anser att dessa föreskrifter innebär ett alltför betungande uppgiftslämnande för kommunerna.

Kommunförbundet anser att Livsmedelsverkets konsekvensutred- ningar ofta är bristfälliga.

Vid införlivande av en rad EG—förordningar, framför allt marknads- förordningar, har Livsmedelsverket velat utse kommunerna som till- synsmyndighet. Kommunförbundet anser dock att i de fall förordning- arna reglerar en märkning som skall fungera som ett konkurrensmedel, bör kontrollen av märkningen inte vara ett offentligt åtagande. Kon- trollen bör enligt förbundet istället åligga ett enskilt kontrollorgan.

Kommittén om livsmedelstillsynen behandlar i betänkandet Livs- medelstillsyn i Sverige (SOU:1998:61) regleringen och tillsynen inom området. Kommittén anser bl.a. att gränskontrollen av livsmedel bör ses som ett statligt åtagande. Vidare föreslår kommittén att allmänna råd tas bort från författningssamlingen och att möjligheterna att för- enkla reglerna inventeras.

Djurskydd m.m.

Regleringen av kommunerna inom djurskyddsområdet återfinns främst i djurskyddslagen(1988z534) med tillhörande förordning; lagen (1992: 1683) om provtagning på djur, m.m. med tillhörande förordning; förordningen (1971:810) med allmän veterinärinstruktion och krigs- veterinärförordningen (1981:648). Det finns ytterligare en lag inom området. Vidare finns 26 myndighetsregler från Jordbruksverket som berör kommunerna.

Kommunens uppgift enligt djurskyddslagen med tillhörande förord- ning är att pröva tillstånd och utöva tillsyn. Kommunen får i egenskap av tillsynsmyndighet tillträde till områden, anläggningar m.m. för att

där besikta djuren, göra undersökningar och ta prover. Kommunen får begära handlingar och upplysningar som behövs för tillsynen samt får besluta att ett djur skall omhändertas. Kommunen får vidare meddela förelägganden och förbud, sätta ut vite och meddela föreslcifter om avgifter för tillsynen.

Övriga förordningar ger främst Jordbruksverket möjlighet att över- låta viss tillsyn på kommunerna i fråga om provtagning på djur.

Regleringen är omfattande och detaljerad inom området, särskilt myndighetsregleringen. Flertalet myndighetsregler berör kommunerna endast på så sätt att kommunen bedriver tillsyn av efterlevnaden av dem.

Svenska Kommunförbundet framhåller att ett antal direktiv på djur- skyddsområdet föreskriver rapportering till EG—kornmissionen. För— bundet anser att Jordbruksverket inte på ett tillfredsställande sätt har samrått med förbundet om hur uppgiftslämningen från kommunerna skall ske.

Övrigt

Övrig reglering inom området finns främst i jordförvärvslagen (l979z230), förordningen (l997z638) om bidrag till åtgärder mot radon i dricksvatten och lagen (1981:533) om fiskevårdsområden. Det finns ytterligare tre lagar och en förordning inom området. Dessutom finns två myndighetsregler från Fiskeriverket.

I jordförvärvslagen stadgas bl.a. att kommunen inte får vägras till— stånd till förvärv av sådan fast egendom som med hänsyn till den fram- tida utvecklingen till någon del krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning.

I fråga om bidrag för åtgärder mot radon i dricksvatten regleras att bidrag får länmas bl.a. för saneringsåtgärder vid en allmän anläggning som drivs av en kommun.

Kommunen får ansöka om bildande av fiskevårdsområde.

4.6 Justitiedepartementet och Statsråds- beredningen

Regleringen i sammanfattning

Tabell 6. Antalet regler Justitiedepartementet och Statsrådsbered- ningen

Lagar Förordningar M ndi

Inom Justitiedepartementets och Statsrådsberedningens ansvarsområde finns 117 regler som bedöms särskilt beröra kommuner eller landsting. Regleringen grupperas nedan i följande områden: Grundlagsfrågor; Vissa förvaltningsrättsliga frågor; Valfrågor; Tillsynsfrågor; Polis-, säkerhets- och ordningsfrågor; Vissa fastighetsfrågor m.m.; Familje- rättsfrågor och Övrigt. Grundlagsfrågorna, de förvaltningsrättsliga frå- gorna, tillsynsfrågoma och säkerhetsfrågorna berör såväl kommuner som landsting. Övriga frågor berör främst kommunerna.

Regeringsformen reglerar grunden för den kommunala självstyrel— sen, beskattningsrätten m.m. I tryckfrihetsförordningen finns bl.a. reg- ler om allmänna handlingars offentlighet.

Inom området Vissa förvaltningsrättsliga frågor innebär författning- arna främst villkor eller restriktioner för kommuner och landsting, ex- empelvis regleringen rörande personregister, sekretessfrågor och ska- deståndsfrågor.

En reglering avseende fastighetsfrågor ger kommuner befogenheter rörande expropriation av mark.

Inom det familjerättsliga området åläggs kommunen uppgifter gäl- lande överförmyndarverksamhet, fastställande av faderskap m.m.

När det gäller polis-, säkerhets— och ordningsfrågor kan nämnas att kommunen ges befogenhet att utfärda lokala föreskrifter, skall utse le- damöter i polisstyrelsen, skall efterleva regler rörande säkerhetsskydd samt har möjlighet att utse medborgarvittnen.

För övrigt kan nämnas att kommunema åläggs att ha en valnämnd med vissa specificerade uppgifter.

Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet anser båda att sekretesslagen har flera brister. Den anses bl.a. svår att tillämpa i en fri kommunal nämndorganisation och när flera myndigheter skall sam- verka, t.ex. inom vårdområdet.

Kommunförbundet anser att ordningslagen allmänt sett är för detal- jerad. Förbundet anser även att kommunerna själva bör få besluta om att ge tillstånd till att använda allmän plats. Kommunerna bör även— enligt förbundets mening— ges rätt att införa generellt förbud mot alko- holförtäring på allmän plats.

Båda förbunden anser även att stiftelselagen är alltför detaljerad. Lagen anses inte anpassad till kommunal verksamhet, bl.a. är det svårt att få göra ändringar av föreskrifter i stiftelseförordnandet.

Svenska Kommunförbundet anser bl.a. att regeringsformen bör in- nehålla en bestämmelse som garanterar att kommuner och landsting alltid hörs i lagstiftningsfrågor som berör dem. Vidare menar förbundet att den kommunala beskattningsrätten måste skyddas bättre.

Landstingsförbundet anser att förslaget till ny persondatalag, som är tänkt att ersätta datalagen, är uppbyggt på ett sätt som gör lagen svår att tillämpa. Förbundet ifrågasätter även de vida bemyndiganden till Datainspektionen som förslaget innehåller.

Grundlagsfrågor

Reglering av kommuner och landsting finns i regeringsformen (1974: 152) och tryckfiihetsförordningen (1949: 105).

Regeringsformen innehåller grundläggande stadganden om kommu- ner och landsting. Här regleras grunden för den kommunala självstyrel- sen. I regeringsformen stadgas att grunderna för ändringar i rikets in- delning i kommuner samt grunderna för kommunernas organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskattningsrätten bestäms i lag. I lag meddelas också föreskrifter om kommunernas befogenheter i övrigt och om deras åligganden. Vidare regleras exempelvis att för- valtningsuppgift kan anförtros åt kommun.

Tryckfrihetsförordningen innehåller flera stadganden som berör kommunerna. Framför allt gäller detta bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet, men även t.ex. förbudet att eftersöka författa- ren till en framställning. Vidare regleras exempelvis att landstingen /kommunerna skall utse jurymän till tryckfrihetsmål.

Svenska Kommunförbundet anser att regeringsformen bör innehålla en bestämmelse som garanterar att kommuner och landsting alltid hörs

i lagstiftningsfrågor som berör dem. Förbundet anser också, i enlighet med artikel 11 i Europakonventionen om kommunal självstyrelse, att kommunerna skall ha rätt att anlita ett judiciellt förfarande för att säker- ställa ett fritt utövande av sina befogenheter och respekt för de prin- ciper om kommunal självstyrelse som finns fastlagda i grundlagen eller den nationella lagstiftningen.

Vidare anser förbundet att den kommunala beskattningsrätten måste skyddas bättre. Regeringen bör inte ha möjligheten att, så som i dag är fallet, minska statsbidraget för de kommuner som höjer skatten. Rege- ringen kan också införa tillfälliga skattestopp och skattetak. Förbundet anser att finansieringsprincipen bör skrivas in i regeringsformen.

Vissa förvaltningsrättsliga frågor

Reglering av kommuner och landsting finns bl.a. i datalagen (1973z289), sekretesslagen (1980le0) med tillhörande förordning, för- valtningslagen (1986:223) och skadeståndslagen (1972:207). Det finns ytterligare fem lagar och tre förordningar inom området. Därutöver finns fyra föreskrifter från Datainspektionen.

Datalagen behandlar personuppgifter och personregister som förs med hjälp av automatisk databehandling. Personregister får inrättas och föras endast av den som har anmält sig hos Datainspektionen och fått bevis om detta av inspektionen (licens). Utöver licens behövs tillstånd av Datainspektionen för att inrätta och föra vissa typer av personregis- ter. Lagen reglerar bl.a. tillstånd, den registeransvariges skyldigheter, bemyndiganden och straff samt skadestånd. Lagen undantar kommuner och landsting från tillståndsbestämmelsema när det gäller vissa specifi- cerade personregister.

Den 24 oktober 1998 ersätts datalagen av personuppgiftslagen som reglerar behandlingen av personuppgifter. Till skillnad från datalagen gäller den nya lagen såväl automatiserad som manuell databehandling.

Sekretesslagen innehåller bestämmelser om sekretess i det allmän- nas verksamhet och om begränsningar i rätten att lämna ut allmänna handlingar.

Förvaltningslagen gäller bl.a. handläggning av ärenden hos förvalt- ningsmyndigheter, däribland kommuner. Lagen reglerar bl.a. frågor om serviceskyldighet, samverkan mellan myndigheter, inkommande hand- lingar, parters rätt att få del av uppgifter, motivering och underrättelse om beslut, hur beslut överklagas och omprövning av beslut.

Skadeståndslagen reglerar att kommun skall ersätta skada vid myn- dighetsutövning.

För övrigt regleras inom området bl.a. vissa frågor med kommunal anknytning rörande sammansättningen och processförfarandet i all- männa förvaltningsdomstolar.

Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet anser båda att sekretesslagen har flera brister. Den anses bl.a. svår att tillämpa i en fri kommunal nämndorganisation och när flera myndigheter skall sam- verka, t.ex. inom vårdområdet.

Landstingsförbundet anser att förslaget till ny persondatalag, som är tänkt att ersätta datalagen, är uppbyggd på ett sätt som gör den svår att tillämpa. Förbundet ifrågasätter även de vida bemyndiganden till Datainspektionen som förslaget innehåller.

Valfrågor

Valfrågor som berör kommuner eller landsting regleras i vallagen(1997:157), lagen (l972:704) om kyrkofullmäktigval m.m., folkom- röstningslagen (1979:369) och lagen (1997:159) om brevröstning i vissa fall.

I varje kommun skall det finnas en valnämnd. Valnämnden skall vara lokal valmyndighet. Valnämnden skall ha tillgång till personal i den omfattning som behövs för att nämnden skall kunna utföra sina uppgifter. Valnämnden i kommunen skall vara valnämnd även i kyrko- firllmäktigevalet. De kommunala valnämndema svarar även för genom- förandet av folkomröstningar.

Författningarna innehåller detaljerade anvisningar för de kommun— ala valnämndema.

Tillsynsfrågor

Övergripande tillsynsfrågor regleras i lagen (1975 :1339) om justitie- kanslems tillsyn och lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän.

Justitiekanslern och Riksdagens ombudsmän har i den omfattning som anges tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Kommunala myndigheter samt tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter står under Justitiekanslems och Riksdagens om- budsmäns tillsyn. Ledamöter av beslutande kommunal församling är dock inte föremål för tillsyn. Vid tillsyn över kommunala myndigheter skall beaktas de former i vilka den kommunala självstyrelsen utövas.

Polis-, säkerhets- och ordningsfrågor

Polis-, säkerhets- och ordningsfrågor regleras i första hand i ordnings- lagen (1993:1617), förordningen (1993:1632) med bemyndigande för kommuner och länsstyrelser att meddela lokala föreskrifter enligt ord- ningslagen (1993:1617), polislagen(1984z387) med tillhörande förord- ning, lagen (1981 :324) om medborgarvittnen och säkerhetsskyddslagen (l996z627) med tillhörande förordning. Därutöver finns fyra lagar och fyra förordningar inom området. Vidare finns en föreskrift från Riks- polisstyrelsen.

Polismyndigheten skall inhämta godkännande från kommunen innan tillstånd ges för att ta i anspråk en offentlig plats. Kommunen får också, efter regeringens bemyndigande, utfärda lokala föreskrifter.

Polisstyrelsens ledamöter, utom polischefen och biträdande polis- chefen, utses av landstingen (i vissa fall av kommunfullmäktige).

Kommunerna får utse medborgarvittnen. Säkerhetsskyddslagen med tillhörande förordning reglerar säker- hetsskydd framför allt för den offentliga verksamheten.

För övrigt regleras inom området bl.a. kommunala myndigheters rätt att ta del av utdrag ur polismyndighetens register och att yttrande skall inhämtas från kommunerna i samband med vissa beslut som fattas av polismyndigheten.

Svenska Kommunförbundet anser att ordningslagen allmänt sett är för detaljerad. Förbundet anser även att kommunerna själva bör få be- sluta om att ge tillstånd till att använda allmän plats. Kommunerna bör även anser förbundet ges rätt att införa generellt förbud mot alko- holförtäring på allmän plats.

Vissa fastighetsfrågor m.m.

Vissa fastighetsfrågor av betydelse för kommuner och landsting regle- ras i expropriationslagen (l972:7l9) med tillhörande kungörelse, fas- tighetsbildningslagen (1970:988) med tillhörande kungörelse, jordabal- ken (1970:994), stadsregisterkungörelsen (1971:1010) och lagen (1969z246) om domstolar i fastighetsmål. Ytterligare 14 lagar och åtta förordningar finns inom området. Dessutom finns ett allmänt råd från Naturvårdsverket rörande bevakning av naturvårds- och friluftsintresset i företag enligt vattenlagen.

Expropriation får ske under vissa villkor för att ge kommun möjlig- het att förfoga över mark.

Vad gäller rådighet över vatten m.m. regleras att rådighet tillkom- mer staten, kommuner och vattenförbund för att utföra vissa angelägna

vattenföretag. Kommunen får vidare föra talan vid förrättningar vid prövning av markavvattningsföretag, för att tillvarata allmänna intres- sen inom kommunen.

För övrigt finns en detaljerad reglering inom området, exempelvis rörande fastighetsbildning och fastighetsregister, som kommunen kan ha att beakta i egenskap av lantrnäterimyndighet.

Det kan även nämnas att jordabalken särskilt nämner kommunen eller landstinget på ett antal ställen. Det handlar om diverse undantag för kommun eller landsting, särbestämmelser för kommun eller lands- ting eller att kommunen/landstinget har rätt att få information.

Familj erättsfrågor

De familjerättsliga frågor som berör kommuner eller landsting regleras bl.a. i föräldrabalken (1949z38l), förmyndarskapsförordningen (1995: 379), ärvdabalken(1958:637) och lagen (l973z650) om medling mellan samlevande. Ytterligare tre lagar och fyra förordningar finns inom orrrrådet.

Föräldrabalken ger kommunen åligganden när det gäller bl.a. över- förmyndare, god man och fastställande av faderskap. I fråga om fast- ställande av faderskap är socialnämnden bl.a. skyldig att försöka utreda vem som är far till barnet och se till att faderskapet fastställs, om barnet har hemvist i Sverige. Vad gäller överförmyndare regleras bl.a. att så- dan skall väljas av kommunfullmäktige (alternativt en överförrnyndar- nämnd). Överförmyndare skall förordna god man.

Ärvdabalken reglerar anmälan till överförrnyndaren om någon dödsbodelägare behöver god man. Socialnämnden skall, om det inte finns någon som tar hand om den dödes egendom, underrättas och för- valta egendomen.

Länsstyrelsen utser efter hörande av kommun medlare för medling mellan samlevande.

Övrigt

Under rubriken övrigt kan nämnas stiftelselagen(1994:1220), skuld- saneringslagen (l994z334) och kommittéförordningen (1976:l 19). Den sistnämnda förordningen ansvarar Statsrådsberedningen för. Det finns ytterligare 23 lagar och tio förordningar inom området.

Stiftelselagen innehåller särskilda bestämmelser för kommuner och landsting, exempelvis är stiftelser som bildats av eller tillsammans med kommun eller landsting bokföringsskyldiga.

I fråga om skuldsanering gäller att kommunen inom ramen för soci- altjänsten eller på annat sätt skall lämna råd och anvisningar till skuld- satta parter. Vid tvingande skuldsanering skall tingsrätten kalla gälde- nären och samtliga borgenärer till ett sammanträde vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prövas. Till sammanträdet får också fö- reträdare för socialnämnden kallas. Socialnämnder och andra myndig- heter skall till kronofogdemyndighet eller domstol som handlägger ett ärende om skuldsanering på begäran överlämna sådana uppgifter om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden som behövs för prövning av ärendet.

Kommittéförordningen tillämpas på kommitté och särskild utredare. Förordningen reglerar att tillstånd behövs av det statsråd som handläg- ger ärenden angående kommittén, om uppgifter för undersökningen skall inhämtas i större omfattning från kommuner eller från enskilda personer, företag eller sammanslutningar. Vidare regleras att i betän- kanden som behandlar kommunala eller landstingskommunala verk- samhetsområden skall redovisas en bedömning av vilka effekter kom- mitténs förslag medför för den kommunala självstyrelsen.

De författningar som inte kommenteras i detta delavsnitt innehåller smärre reglering av kommuner eller landsting rörande bl.a. upphovs- rättsfrågor, associationsrättsliga frågor, bostadsfrågor och Obestånds— frågor.

Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet anser båda att stiftelselagen är alltför detaljerad. Lagen anses inte anpassad till kom- munal verksamhet, bl.a. anser förbunden att detär svårt att få göra änd- ringar av föreskrifter i stiftelseförordnandet.

4.7 Kommunikationsdepartementet

Regleringen i sammanfattning

Tabell 7. Antalet regler Kommunikationsdepartementet

Lagar Förordningar M ndi

Inom Kommunikationsdepartementets ansvarsområde finns 241 regler som bedöms reglera kommuner eller landsting. Flertalet regler är myn- dighetsregler från Vägverket. Regleringen grupperas nedan i följande områden: Vägtransportsystemet, Parkering, Kollektivtrafik, Färdtjänst, Skolskjutsar, Sjöfart, Luftfart och Övrigt. Merparten av regleringen berör kommunerna. Det är framför allt inom kollektivtrafik- och färd— tjänstområdena som även landstingen berörs av regleringen.

Åligganden som innebär verksamhetsansvar finns inom områdena Vägtransportsystemet, Kollektivtrafik och Färdtjänst. Kommunerna åläggs visst verksamhetsansvar även inom sjöfartsområdet. Åliggan- dena inom luftfartsområdet utgörs främst av flygsäkerhetsbestämmel— ser. I fråga om Skolskjutsar har kommunerna att efterleva trafiksäker- hetsbestämmelser. Inom parkeringsområdet ges framför allt möjligheter för kommunerna att äta sig uppgifter.

Regleringen är omfattande och detaljerad vad gäller vägtransport- systemet. Kommunen berörs i egenskap av väghållare. Flertalet av reglerna inom detta orrrråde härrör från Vägverket. Även inom luft- fartsområdet finns en omfattande och detaljerad reglering. Svenska Kommunförbundet framför kritik avseende delar av regleringen röran- de vägtransportsystemet, kollektivtrafiken och färdtjänsten.

Vägtransportsystemet

Den centrala regleringen av kommunens uppgift rörande vägtransport- systemet finns i väglagen(1971 :948), vägkungörelsen (1971 :954), väg- trafikkungörelsen (l972:603) och vägmärkesförordningen (1978: 1001). Ytterligare tre lagar och tio förordningar finns inom området. Dessutom finns 164 myndighetsföreskrifter från Vägverket.

Kommunens uppgift är att utöva väghållarskap, vilket omfattar an- svar för byggande och drift av väg. Kommunen berörs enbart om den är väghållare. Enligt huvudregeln är staten väghållare för allmänna vägar. Men regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, (i praktiken Vägverket), får besluta att en kommun skall vara väghållare inom kommunen. Ändring av en kommuns väghållningsområde beslutas av Vägverket. Vägverket utövar tillsyn och får i vissa fall meddela förelägganden mot kommunen eller låta utföra nödvändiga åtgärder på kommunens bekostnad, exempelvis om kommunen inte sköter underhållet av vägen. Kommunen får utfärda vissa föreskrifter.

Inom ramen för väghållarskapet är ”trafik och utmärkning” en viktig uppgift. Kommunen får meddela vissa föreskrifter som rör förhållande- na i trafiken m.m. Föreskrifter som en kommun beslutat skall tas in i en för ändamålet avsedd liggare. Kommunen har i egenskap av väghållare

att beakta ett stort antal föreskrifter från Vägverket, främst om hur tra- fikregler skall åskådliggöras för trafikanterna genom bl.a. vägmärken. Den kommunala nämnden får ta ut avgifter för vissa ärenden rörande parkeringstillstånd.

Regleringen är detaljerad inom delar av området som rör vägtrans- portsystemet. Detta gäller vägtrafikkungörelsen, som innehåller trafik- regler, och Vägmärkesförordningen, som reglerar hur dessa skall åskådliggöras. Till den sistnämnda finns dessutom en omfattande och detaljerad myndighetsreglering. Det bör noteras att merparten av regle- ringen inom området inte är specifikt riktad mot kommunen. Kommun— en berörs i egenskap av väghållare. Såväl staten som kommunen kan vara väghållare.

Utredningen har erfarit kritik från kommunalt håll rörande den tra- fikliggare som förs av kommunen gemensamt för samtliga myndigheter som har att meddela föreskrifter. Regleringen av hur liggaren skall fö- ras upplevs vara onödigt detaljerad.

Parkering

Den centrala regleringen av kommunens uppgift inom parkeringsområ- det återfinns främst i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift med till- hörande förordning, lagen (1987:24) om kommunal parkeringsöver- vakning, förordningen ( 1987z26) om parkeringsvakter i kommuner och lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall. Ytterligare en lag och tre förordningar finns inom området samt en föreskrift från Väg- verket och tre från Rikspolisstyrelsen

Regleringen rör parkeringsövervakning. Uppgiften är fiivillig. Kommunen ges rätt att ta ut felparkeringsavgifter och förordna parke- ringsvakter samt att i vissa fall flytta fordon.

Delar av regleringen kan uppfattas som detaljerad. Exempelvis reg- leras utbildningslcrav för parkeringsvakter.

Kollektivtrafik

Kommunens och landstingens uppgifter inom kollektivtrafikområdet regleras främst i lagen (l997z734) om ansvar för viss kollektiv person- trafik. Ytterligare en lag och tre förordningar finns inom området samt en föreskrift från Vägverket.

Huvuduppgiften är att ansvara för den lokala och regionala linj etra- fiken för persontransporter. Med vissa undantag är landstinget och kommunerna tillsammans ansvariga (länstrafikansvariga). Uppgifterna

handhas av en trafikhuvudman. Trafikhuvudmannen skall verka för att transporterna är tillgängliga för funktionshindrade.

Färdtjänst

Kommunens uppgifter inom färdtjänstområdet regleras i lagen (1997:735) om riksfärdtjänst och lagen (1997:736) om färdtjänst.

I fråga om riksfärdtjänst har kommunen att lämna ersättning för res- kostnader för personer som till följd av ett stort och varaktigt funk- tionshinder måste resa på ett särskilt kostsamt sätt. När det gäller färd- tjänst är uppgiften att ansvara för verksamheten inom kommunen. Frå- gor om tillstånd för färdtjänstresor prövas av kommunen. Kommunen har rätt att ta ut avgifter.

Svenska Kommunförbundet har tillsammans med Landstingsför- bundet framfört till regeringen att man önskar en reglering av kommu- nens och landstingets skyldigheter inom området snarare än, som nu är fallet, en reglering av den enskildes rättigheter.

Skolskjutsar

Kommunens uppgifter vad gäller trafiksäkerhet i samband med skol- skjutsar regleras primärt genom förordningen (1970z340) om skol- skjutsning. Därutöver finns två föreskrifter från Vägverket.

Kommunen har att tillse att skolskjutsama är trafiksäkra. Förord- ningen reglerar — med avseende på trafiksäkerheten — hur kommunen skall ordna Skolskjutsar och hållplatser. Vidare finns bestämmelser om bl.a. färdväg och fordonets beskaffenhet. (Uppgiften att anordna skol— skjutsar regleras i författningar som Utbildningsdepartementet ansvarar för.)

Sjöfart

Kommunens uppgifter inom sjöfartsområdet regleras främst genom sjötrafikförordningen (1986:300). Därutöver finns en lag och två för- ordningar inom området. .

Kommunen skall underhålla vissa sjömärken och i vissa fall ges till- fälle att yttra sig innan föreskrifter meddelas av Sjöfartsverket eller länsstyrelsen.

Luftfart

Kommunens och landstingets uppgifter inom luftfartsområdet regleras främst genom luftfartslagen(19572297) och luftfartsförordningen (1986:171). Ytterligare en förordning finns inom området. Därutöver finns 17 föreskrifter från Luftfartsverket.

Kommunens och landstingets uppgift är att svara för trafiksäkerhet- en vid egna flygplatser. Kommuner och landsting berörs endast i den mån de är innehavare av flygplats. Luftfartslagen innehåller bl.a. regler rörande säkerhetsbestämmelser. Luftfartsverket beslutar om Vilka krav som skall vara uppfyllda för att ett område skall godkännas för att tas i bruk som allmän flygplats.

Regleringen av säkerhetsbestämmelser för flygplatser får sägas vara detaljerad. Inom området finns en omfattande myndighetsreglering från Luftfartsverket.

Övrigt

1 övrigt finns bl.a. lagen (l990:712) om undersökning av olyckor med tillhörande förordning och lagen (l945:119) om stängselskydd för järnväg m.m. Det finns ytterligare två lagar och sju förordningar inom området. I fråga om undersökning av olyckor regleras undersökning från säkerhetssynpunkt av olyckor och tillbud till olyckor. Kommunens uppgift är att inom ramen för den kommunala räddningstjänsten, i den utsträckning som Statens haverikommission bestämmer, underrätta kommissionen om de händelser som enligt lagen skall undersökas.

En uppgift för kommunen är att besluta om stängsel vid järnväg. Kommunen och innehavaren delar kostnadsansvaret enligt principer som anges i lagen. Om inte kommunen och innehavaren kommer över— ens får Stängselnämnden fälla avgörandet.

De lagar och förordningar inom Kommunikationsdepartementets ansvarsområde som inte kommenterats ovan innehåller bl.a. stadganden om skyldighet för statliga myndigheter att i olika sammanhang samråda med eller informera kommunen, rätt för kommunen att utfärda vissa lokala trafikföreskrifter och vissa särbestämmelser för fordon som ägs av stat eller kommun.

4.8 Kulturdepartementet

Regleringen i sammanfattning

Tabell 8. Antalet regler Kulturdepartementet

__

Lagar 8 Förordningar 12 M ndihetsre_ler 15

Kulturdepartementet ansvarar för 35 regler som bedöms särskilt beröra kommuner eller landsting. Regleringen grupperas nedan i Arkivområ- det, Kulturmiljö, Kulturverksamhet och Övrigt. Arkiv- och biblioteks- frågoma berör såväl kommuner som landsting. De övriga reglerna be- rör i första hand kommunerna.

Inom området Kulturverksamhet finns åligganden som innebär verksamhetsansvar för folkbibliotek och för landstingens del länsbib- liotek.

Kommuner och landsting åläggs att vara arkivmyndighet, dvs. att ansvara för arkivvården av egna handlingar.

Inom kulturmiljöområdet finns i första hand restriktioner eller vill- kor för kommunerna i samband med fysisk planering och markanvänd- ning. Syftet är att i olika avseenden bidra till att skydda och vårda kul- turmiljön.

Från Svenska Kommunförbundet framhålls att det vore att föredra om bibliotekslagen var utformad som en funktionslag, dvs. att lagen snarare bestämde målen för verksamheten.

Arkivområdet

Regleringen av kommuner och landsting inom arkivområdet finns framför allt i arkivlagen (l990:782) med tillhörande förordning. Därut- över finns en lag och en förordning samt 15 allmänna råd från Riks- arkivet.

Kommuner och landsting åläggs att vara arkivmyndighet, dvs. att ansvara för arkivvården av egna handlingar. Författningarna innehåller reglering rörande bl.a. arkivbildningen och dess syften, arkivvården,

arkivmyndighetema och deras uppgifter samt gallring. För kommunala arkiv finns Vissa särskilda bestämmelser. Kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige får, i den utsträckning något annat inte är särskilt föreskrivet, meddela föreskrifter om arkivvården inom kommunen.

Myndighetsregleringen inom området rör bl.a. bevarande och gall- ring av olika typer av handlingar.

Kulturmiljö

Regleringen av kommuner och landsting inom kulturmilj öområdet åter- finns främst i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Därutöver finns två förordningar inom området.

Kommunens uppgift är att i olika avseenden bidra till att skydda och vårda kulturmiljön. Författningarna innehåller bl.a. bestämmelser om fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen. Kommuner- na berörs även av bestämmelserna om skydd för begravningsplatser. Detta innebär bl.a. att det krävs tillstånd av länsstyrelsen för utvidga eller på annat sätt väsentligen ändra en begravningsplats som anlagts före utgången av år 1939. Kommunen ansvarar också för t.ex. förteck- ning samt förvaring och vård av föremål av kulturhistoriskt värde som finns på en begravningsplats eller i en byggnad på begravningsplats som ägs och förvaltas av kommunen. Kommunen berörs även av regle- ringen dels genom sitt planeringsansvar enligt plan- och bygglagen (1987: 10), dels i egenskap av markägare (precis som andra markägare).

Kulturverksamhet

Inom detta område finns regleringen av kommuner och landsting främst i bibliotekslagen(199611596), förordningen (1986:1608) om statsbidrag till folkbibliotek och förordningen (1996:1598) om stats— bidrag till regional kulturverksamhet. Därutöver finns tre förordningar.

Kommunen åläggs att ha folkbibliotek. Dessutom skall skolbibliotek finnas. Allmänheten skall få låna litteratur avgiftsfritt på folkbibliotek- en. Uppgiften för landstingen är att svara för länsbiblioteken och för biblioteken vid högskolor med landstingskommunalt huvudmannaskap. Kommuner kan beviljas statsbidrag för olika typer av kostnader för biblioteksverksamheten. Kommunen skall årligen rapportera till Kultur- rådet hur de statliga medlen använts. Länsbiblioteken skall i olika avse— enden bistå folkbiblioteken i länet.

Förordningen om statsbidrag till regional kulturverksamhet riktar sig framför allt till Kulturrådet samt regionala och lokala kulturinstitution—

er. Kommuner och landsting omnämns i bestämmelsen om att det till en kulturinstitutions ansökan om bidrag skall bifogas ett yttrande från det landsting eller den kommun som också avser att lämna bidrag till kul- turverksamheten.

Från Svenska Kommunförbundet framhålls att det vore att föredra om bibliotekslagen var utformad som en funktionslag, dvs. att lagen snarare bestämde målen för verksamheten. Lagen upplevs med nuva- rande utformning inte uppmuntra till samarbete över gränserna, t.ex. mellan folkbibliotek och länsbibliotek.

Landstingsförbundet anser att uppgiften att fördela medel till den regionala kulturen bör ligga på regionernas direktvalda organ i samråd med berörda kommuner och inte på en statlig, central myndighet. I konsekvens därmed anser förbundet att statsbidragen till regional kultur skall utgå som ett samlat bidrag till landstingen.

Övrigt

Reglering av kommuner finns i kyrkolagen (l992z300) och begrav- ningslagen (l990:1 144). Vidare finns två förordningar inom det kyrk— liga ornrådet. Därutöver finns två lagar och en förordning.

En av kommunens uppgifter i kyrkliga frågor är att efter särskilt beslut av regeringen .— anlägga och underhålla allmän begravningsplats. Vidare sägs bl.a. att länsstyrelsen och kyrkofullmäktige får anlita val- nämnden i kommunen vid folkomröstningar och opinionsundersök- ningar.

Smärre reglering finns även i fråga om TV-, radio- och pressfrågor.

4.9 Miljödepartementet

Regleringen i sammanfattning

Tabell 9. Antalet regler Miljödepartementet

Lagar Förordningar

Inom Miljödepartementets ansvarsområde finns 216 regler som bedöms särskilt beröra kommuner eller landsting. Flertalet regler är myndig- hetsregler från Naturvårdsverket eller Kemikalieinspektionen. Regle- ringen grupperas nedan i områdena Miljöskydd, Hushållning med na— turresurser, Avfallshantering, Naturvård och Strålskydd m.m. Merpart- en av regleringen berör främst kommunerna. Inom strålskyddsområdet berörs även landstingen av regleringen.

De centrala åliggandena för kommunerna är tillsynsuppgiftema inom miljöskyddsområdet och verksamhetsansvaret rörande avfalls- hanteringen. Åligganden som innebär restriktioner eller villkor i sam- band med kommunal verksamhet finns inom naturresursområdet och strålskyddsområdet. Sistnämnda regler avser främst landstingen. Inom naturvårdsområdet ges främst vissa möjligheter och befogenheter för kommunerna.

Regleringen inom milj öskyddsområdet är omfattande och detaljerad. Ett stort antal myndighetsregler finns inom området. Att märka är att merparten av regleringen inte direkt reglerar kommuner, men att kom— munerna har att beakta reglerna vid utövande av tillsyn. Inom avfalls- hanteringsområdet finns en delvis detaljerad reglering, avseende av- fallsplanen, som direkt har kommunerna som adressat.

Riksdagen har nyligen beslutat om en ny miljöbalk. Den nya miljö- balken innebär att ansvaret för verkställigheten av beslut förskjuts nedåt i förvaltningen, framför allt till kommunerna. Merparten av den s.k. operativa tillsynen läggs på kommunerna. Svenska Kommunför— bundet är kritiskt till de många och breda bemyndiganden som finns i den nya balken.

Miljöskydd

Den centrala regleringen av kommunema inom miljöskyddsområdet återfinns främst i miljöskyddslagen (1969:387) med tillhörande (två) förordningar, lagen (l985z426) om kemiska produkter med tillhörande förordning, lagen (1976: 1054) om svavelhaltigt bränsle med tillhörande förordning, förordningen (l995z555) om HFC och förordningen (l995z636) om ämnen som bryter ned ozonskiktet. För övrigt finns två förordningar inom området. Vidare finns 91 myndighetsregler från Naturvårdsverket samt 41 myndighetsregler från Kemikalieinspektion— en.

Kommunen utövar den lokala tillsynen över miljöfarlig verksamhet i den mån tillsynen inte ålagts andra myndigheter. Länsstyrelsen kan även överlämna till kommunen att utöva tillsyn över tillståndspliktig verksamhet. Det åligger tillsynsmyndighetema att verka för att överträ- delser av lagen beivras.

Därutöver utövar kommunerna lokal tillsyn över hanteringen av kemiska produkter och har vissa tillsynsuppgifter i fråga om HFC (ofullständigt halogenerade flourkarboner). Regleringen innehåller bl.a. bemyndiganden för tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter inom de olika tillsynsområdena. Kommunerna får vidare utfärda vissa före- skrifter rörande svavelhaltigt bränsle.

Regleringen inom miljöskyddsområdet är omfattande och detaljerad. Framför allt är myndighetsregleringen omfattande. Merparten av myn- dighetsreglema är sådana so ommunen har att beakta och tillse ef- terlevnaden av i samband mem tillsyn utövas. Det förekommer också att kommunen själv är en aktör och i den egenskapen direkt berörs av myndighetsregleringen.

Riksdagen har nyligen beslutat om en ny miljöbalk, som ersätter ett stort antal författningar inom miljöområdet. Den nya miljöbalken inne- bär att ansvaret för verkställigheten av beslut förskjuts nedåt i förvalt— ningen, framför allt till kommunerna. Merparten av den s.k. operativa tillsynen läggs på kommunerna. Kommunförbundet är kritiskt till de många och breda bemyndiganden som finns i den nya balken. Den nya balken berör förutom miljöskyddsområdet även naturresursområdet, avfallshanteringsområdet och naturvårdsområdet.

Hushållning med naturresurser

Kommunens uppgifter inom området som rör hushållning med naturre- surser regleras främst i lagen (1987212) om hushållning med naturre-

surser m.m. Därutöver finns inom området en lag, fyra förordningar och tre allmänna råd från Naturvårdsverket.

Kommunen ges främst ett ansvar för att i besluten enligt plan- och bygglagen (1987:]0) tillse att marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall användas så att en från ekologisk, social och samhällseko- nomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas.

Avfallshantering

Inom området återfinns den centrala regleringen av kommunerna i ren- hållningslagen (19791596) med tillhörande förordning. Därutöver finns två lagar och sex förordningar samt tre myndighetsregler från Natur— Vårdsverket.

Kommunen ansvarar för att hushållsavfallet forslas bort till behand- lingsanläggning i den utsträckning som behövs för att tillgodose hälso— och miljöskyddskrav samt enskilda intressen. I författningarna stadgas bl.a. att det i varje kommun skall finnas en renhållningsordning som skall innehålla kommunens föreskrifter om avfallshantering samt en avfallsplan.

Regleringen av avfallsplanens innehåll, bl.a. i en föreskrift från Naturvårdsverket, är detaljerad i fråga om hur olika typer av avfall skall sorteras och omhändertas.

Vad gäller s.k. PET—flaskor får regeringen överlåta åt kommun att utfärda föreskrifter och utöva tillsyn.

I fråga om returpapper och förpackningar skall producenten sam- råda med kommunen i frågor som rör insamlingssystem för bortforsling av returpapper respektive förpackningsavfall.

Kommunerna åläggs att ta hand om kasserade batterier, kylskåp och

frysar. I fråga om bilskrotning ges kommunen möjlighet att inrätta skrot-

upplag eller annat mottagningsställe.

Naturvård

Den centrala regleringen av kommunerna inom naturvårdsområdet finns i naturvårdslagen (1964z822) med tillhörande förordning. Därut- över finns inom området en lag och sex förordningar samt 15 myndig- hetsregler från Naturvårdsverket.

Kommunen skall tillsammans med staten verka för naturvården. För- fattningarna ger främst kommunerna Vissa befogenheter. Kommunen får bl.a. kräva tillstånd för uppsättning av sådana skyltar som avvisar

allmänheten från ett visst område. Kommunen får vidare förelägga den som skräpat ner en viss plats i kommunen att ställa i ordning platsen. Kommunen får efter överenskommelse med länsstyrelsen åta sig ansvar för tillsyn över täktverksamhet. Kommunerna får utfärda förelägganden och utsätta vite.

Strålskydd m.m.

Den centrala regleringen av kommuner och landsting inom strål- skyddsområdet finns främst i strålskyddslagen (l988z220) med tillhö- rande förordning och förordningen (1976:247) om vissa avgifter till Statens strålskyddsinstitut. Därutöver finns inom området ytterligare en lag, två förordningar och 21 myndighetsregler från Strålskyddsinstitut- et.

Kommuner och landsting berörs i första hand genom att hälso- och sjukvården och tandvården har att efterleva föreskrifter från Strål- skyddsinstitutet. Strålskyddsinstitutet får ta ut avgifter för till- ståndsprövning, tillsyn m.m.

För övrigt får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer efter åtagande från en kommun överlåta viss tillsyn till den ansvariga kommunala nämnden. Strålskyddsinstitutet har överlåtit till kommuner att utöva tillsyn över offentliga solarier.

4.10 Närings- och handelsdepartementet

Regleringen i sammanfattning

Tabell 10. Antalet regler Närings- och handelsdepartementet

__ 10

Lagar Förordningar 20

M ndi_hetsreler 26 Närings- och handelsdepartementet ansvarar för 56 regler som bedöms särskilt beröra kommunerna eller landstingen.

Regleringen grupperas nedan i områdena Energi, Regionalpolitik, Brandfarliga och explosiva varor samt Övrigt. Det är främst kommun-

ema som berörs av regleringen. Inom områdena Regionalpolitik och Övrigt berörs dock även landstingen.

Kommunens åligganden rörande energiförsörjningen innebär en skyldighet att främja hushållningen med energi samt verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Kommunen har även möjlighet att vara huvudman för allmänna värmesystem.

Kommunerna åläggs att pröva frågor om tillstånd för hantering av brandfarliga varor, hantering och import av explosiva varor och utöva tillsyn beträffande vissa brandfarliga varor.

Regleringen är förhållandevis omfattande i fråga om brandfarliga och explosiva varor. Flertalet regler berör kommunen i första hand ge- nom att kommunen har att bedriva tillsyn avseende efterlevnaden av dem. En del regler är även direkt tillämpliga för kommunen i samband med viss verksamhet som kommunen bedriver.

Kommuner och landsting kan enligt konkurrenslagen bli ålagda att redovisa kostnader och intäkter i verksamhet ”av ekonomisk eller kommersiell natur”. Kommuner eller landsting kan vidare främst åläg- gas vissa villkor eller restriktioner i samband med genomförande av upphandling i anbudskonkurrens. För övrigt gäller att kommuner och landsting har att efterleva konkurrenslagstiftningen, på samma sätt som andra aktörer.

Vad gäller det regionala utvecklingsarbetet regleras främst möjlig- heter för kommuner och landsting att yttra sig i frågor som har regio- nalpolitisk betydelse och att begära information från länsstyrelsen.

Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet anser att be- slutsmodellen i fråga om EG:s strukturfonder ger ett alltför stort statligt inflytande, på bekostnad av kommuner och landsting.

Svenska Kommunförbundet anser att regleringen rörande kommun- al energiplanering är föråldrad. Detta med anledning av att de tidigare kommunala energimonopolen i dag är konkurrensutsatta. Förbundet anser att även lagen om allmänna värmesystem är föråldrad.

Energi

Regleringen av kommuner inom området som rör energifrågor återfinns främst i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering med tillhörande förordning, förordningen (1997:1322) om bidrag till kom- munal energirådgivning och lagen (1981:l354) om allmänna värme- system. Ytterligare två lagar och fyra förordningar fmns inom området.

En uppgift för kommunerna är att främja hushållningen med energi samt att verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Författning- arna reglerar att kommunerna skall upprätta en plan för tillförsel, dist-

ribution och användning av energi i kommunen och att kommunen är skyldig att lämna vissa uppgifter. I fråga om den kommunala energi- rådgivningen regleras att kommunerna får statsbidrag för energirådgiv- ning. Regleringen bestämmer bl.a. vad energirådgivning innebär, bi- dragsförfarandet och redovisningen.

Det är vanligt med kommunalt huvudmannaskap för allmänna vär- mesystem. Uppgiften är frivillig och baseras på kommunens allmänna kompetens enligt kommunallagen . I egenskap av huvudman berörs kommunerna exempelvis av reglering som rör verksamhetsområde, leveransskyldighet, brukningsrätt, avgiftsskyldighet, leveransskyldighet samt avgifter och taxor.

Svenska Kommunförbundet anser att regleringen rörande kommu- nal energiplanering är föråldrad. Förbundet framhåller att de förhållan- den som gällde vid införandet av författningarna har ändrats. De tidi- gare kommunala energimonopolen är i dag konkurrensutsatta. Förbun- det anser att även lagen om allmänna värmesystem är föråldrad.

Regionalpolitik

Regleringen av kommuner och landsting vad gäller regionalpolitiska frågor återfinns främst i förordningen (l982z877) om regionalt utveck- lingsarbete, förordningen (l994z577) om landsbygdsstöd och stöd till kommersiell service och förordningen (1995:1325) med instruktion för beslutsgrupper. Kommuner eller landsting regleras i ytterligare en lag och två förordningar inom området.

Kommuner och landsting har i fråga om det regionala utvecklings- arbetet främst möjligheter att i olika frågor yttra sig eller begära infor- mation från länsstyrelsen.

I fråga om landsbygdsstöd och stöd till kommersiell service regleras att kommunerna kan få statsbidrag för sådant stöd.

I en förordning regleras att företrädare för kommuner och landsting skall finnas i vissa av de beslutsgrupper som har till uppgift att besluta om stöd från EG:s strukturfonder. Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet anser att beslutsmodellen i fråga om EG:s struk- turfonder ger ett alltför stort statligt inflytande, på bekostnad av kom- muner och landsting.

Brandfarliga och explosiva varor

Inom detta område finns reglering som berör kommunerna i lagen (1998:868) om brandfarliga och explosiva varor med tillhörande för-

ordning. Därutöver finns inom området 24 myndighetsföreskrifter från Sprängämnesinspektionen och två föreskrifter från Statens industriverk (myndigheten har upphört).

Kommunens uppgift är att pröva frågor om tillstånd för hantering av brandfarliga varor samt hantering och import av explosiva varor. En annan uppgift är att utöva tillsyn beträffande vissa brandfarliga varor.

Myndighetsreglema riktar sig inte enbart till kommunerna. Merpart- en av reglerna är relevanta framför allt genom att kommunen har att beakta dem när tillsynen utövas, men en del är även direkt tillämpliga för kommunen i samband med viss verksamhet som kommunen bedri- ver.

Övrigt

Övrig reglering finns bl.a. i konkurrenslagen (l993z20), lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling och förordningen (1993:1066) om måttenheter, mätningar och mätdon. Därutöver finns ytterligare två lagar och sju förordningar.

Kommuner och landsting kan bli ålagda att redovisa kostnader och intäkter i verksamhet av ”ekonomisk eller kommersiell natur.” Kom- muner eller landsting kan vidare främst åläggas vissa villkor eller re- striktioner i samband med genomförande av upphandling i anbudskon— kurrens. För övrigt gäller att kommuner och landsting har att efterleva konkurrenslagstiftningen, på samma sätt som andra aktörer.

Vidare finns diverse smärre reglering av kommunerna, bl.a. rörande undersölmingsarbete och bearbetningskoncession i fråga om mineraler, vissa samråd inom skogsvårdsområdet och bestämmelser om registre- ring av kommunalt vapen.

4.1 1 Socialdepartementet

Regleringen i sammanfattning

Tabell 1 l. Antalet regler — Socialdepartementet

__

Lagar 5 l Förordningar 42 M ndi_hetsre_ler 304

Inom Socialdepartementets ansvarsområde finns 397 regler som be- döms särskilt beröra kommuner eller landsting. Reglerna kan, med viss överlappning, fördelas på tre organisatoriskt urskiljbara områden, näm- ligen Sociallagstiftning, Hälso- och sjukvård och Hälsoskydd.

Merparten av regleringen inom det sociala området och hälso- skyddsområdet reglerar kommunerna. Regleringen inom hälso- och sjukvårdsområdet är i första hand relevant för landstingen, men det finns även en kommunal hälso- och sjukvård.

Vid fullgörandet av åliggandena inom socialtjänst-, hälso- och sjuk- vårds- samt hälsoskyddsområdena har kommuner och landsting att ef- terleva en mängd regler av skiftande karaktär. Regleringen är som regel omfattande och detaljerad.

Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet anser bl.a. att Socialstyrelsens normgivning inom området är alltför omfattande.

En utförligare redovisning av förbundens kritik mot regleringen inom Socialdepartementets område lämnas i slutet av detta avsnitt.

Sociallagstiftning

Inom området finns 16 lagar och 17 förordningar. Vidare finns 27 myndighetsregler från Socialstyrelsen, fem från Riksförsäkringsverket samt tre från Alkoholinspektionen. Därutöver finns 24 allmänna råd från Socialstyrelsen som publicerats i en särskild skriftserie och inte i verkets författningssamling.

Socialtjänst m.m.

Socialtjänsten regleras främst i socialtjänstlagen (l982:620) med tillhö- rande förordning, lagen (l988z870) om vård av missbrukare i vissa fall och lagen (l990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Dessutom finns nio myndighetsregler från Socialstyrelsen.

Socialtjänstlagen stadgar att samhällets socialtjänst på demokratins och solidaritetens grund skall främja människors ekonomiska och soci- ala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i sam- hällslivet. Varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område. Lagen reglerar bl.a. frågor rörande socialtjänstens mål, kommunens ansvar, socialtjänstens innehåll och rätten till bistånd.

Lagen om vård av missbrukare i vissa fall och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga reglerar vård oberoende av eget sam- tycke (tvångsvård) avseende missbrukare och ungdomar under 18 år. Regleringen anger bl.a. under vilka förutsättningar vården får aktualise- ras. Länsrätten beslutar om beredande av tvångsvård. Socialnämnden skall bl.a. se till att vård anordnas.

Handikappvård

Handikappområdet regleras i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade med tillhörande förordning, lagen (1993z388) om införande av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funk- tionshindrade, lagen (1993z389) om assistansersättning med tillhörande förordning och lagen (l994z749) om Handikappombudsmannen. Dess- utom finns elva myndighetsregler från Socialstyrelsen och tre från Riksförsäkiingsverket.

Kommuner och landsting har ansvar för olika former av insatser för stöd och service till vissa funktionshindrade. Författningarna reglerar bl.a. frågor rörande verksamhetens mål och allmänna inriktning samt rätten till insatser.

Vissa grupper av funktionshindrade har rätt till ersättning från för- säkringskassan för kostnader för personlig assistans (assistansersätt- ning). Om den ersättningsberättigade genom kommunen fått biträde av personlig assistent får försäkringskassan besluta att assistansersättning- en skall betalas ut till kommunen i den utsträckning den motsvarar kommunens avgift för assistansen. Kommunen skall höras i samband med ärenden enligt denna lag.

Kommuner och landsting (och även myndigheter) är skyldiga att på Handikappombudsmannens uppmaning lämna uppgifter om verksam-

het som rör personer med funktionshinder. De är även skyldiga att delta i överläggningar som ombudsmannen kallar till.

Alkohol- och tobaksfrågor

Inom området Alkohol- och tobaksfrågor finns reglering som berör kommuner främst i alkohollagen(1994:1738) med tillhörande förord- ning, i tillkännagivande (1994:2049) av avtal mellan Systembolaget Aktiebolag och staten samt i tobakslagen (1993z58l). Vidare finns fyra myndighetsregler från Socialstyrelsen och tre från Alkoholinspektion- en.

Kommunen får för visst tillfälle, om det anses påkallat för ordning- ens upprätthållande, förbjuda eller inskränka försäljning av alkohol- drycker.

Tillstånd till servering av spritdrycker meddelas av den kommun där serveringsstället är beläget. Kommunen får ta ut avgift för prövningen. Den omedelbara tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om servering av spritdrycker, Vin och starköl utövas av kommunen och av polismyndigheten. Kommunen och polismyndigheten utövar också till- syn över servering av och detaljhandel med öl. Kommunen får träffa avtal med en annan kommun om att uppgifter som kommunen har en- ligt denna lag skall ombesörjas helt eller delvis av den andra kommun- en.

Varje kommun har rätt att få ett systembolag eller försäljningsställe. Innan beslut om nedläggning, nystart eller flytt av butik skall kommun- fullmäktiges yttrande inhämtas.

Kommunen utövar den omedelbara tillsynen enligt tobakslagen när det gäller dels miljöer och lokaler för vilka Socialstyrelsen har den centrala tillsynen, dels över att inte tobaksvaror säljs till personer under 18 år.

Övrig Sociallagstiftning m.m.

Sociallagstiftning i övrigt som i viss utsträckning berör kommuner eller landsting finns exempelvis i lagen (l947:529) om allmänna barnbidrag, lagen (19941309) om hustrutillägg i vissa fall då make uppbär folkpen- sion, lagen (1993:737) om bostadsbidrag och lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster. Det finns ytterligare fyra lagar och tolv förordningar inom området. Därutöver finns tre föreskrifter från Socialstyrelsen och två från Riksförsäkrings- verket.

I fråga om barnbidrag regleras främst att när ett barn vårdas i hem för vård eller boende inom socialtjänsten, får kommunen gottgöra sig barnbidraget.

Lagen om hustrutillägg i vissa fall då make uppbär folkpension in- nehåller vissa övergångsbestämmelser innebärande att lagen om kom— munalt bostadstillägg skall tillämpas i fråga om hustrutillägg.

I den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster regleras att kommuner och landsting i vissa fall är skyldiga att erbjuda nordiska medborgare socialt bistånd eller sociala tjänster på samma villkor som gäller för motsvarande insatser till enskilda som är bosatta i Sverige.

Hälso- och sjukvård

Inom hälso- och sjukvårdsområdet finns 34 lagar och 24 förordningar. Vidare finns 180 myndighetsregler från Socialstyrelsen och fem regler från Riksförsäktingsverket. Myndighetsregleringen kommenteras sam- lat avslutningsvis i detta delavsnitt.

Dessutom finns 33 allmänna råd från Socialstyrelsen rörande hälso- och sjukvård samt beredskap som publicerats i en särskild skriftserie och inte i verkets författningssamling.

Allmän sjukvårdslagstiftning

Allmän sjukvårdslagstiftning återfinns i hälso- och sjukvårdslagen (19821763), lagen (l996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården, lagen (l994z953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvår- den med tillhörande förordning, lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område, förordningen (1996:933) om verksamhetschef inom hälso- och sjukvården, förordningen (1982:771) om behörighet till vissa tjänster inom hälso- och sjukvården och om tillsättning av sådana tjänster, förordningen (1985z884) om behörighet till vissa tjänster inom tandvården och om tillsättning av sådana tjänst— er, lagen (1990:l404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso— och sjukvård, lagen (l991:ll36) om försöksverksamhet med kommunal primärvård, patientjournallagen (l985z562) och patient- skadelagen (l996:799). Det finns ytterligare två lagar och tre förord- ningar inom området.

Med hälso- och sjukvård avses åtgärder för att medicinskt före- bygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Till hälso- och sjukvården hör även sjuktransporter samt att ta hand om avlidna. För-

fattningarna reglerar bl.a. frågor rörande mål för hälso- och sjukvården, krav på hälso- och sjukvården, landstingens hälso- och sjukvård (landstingens ansvar, nämnder), kommunens ansvar (nämnder, perso— nal), gemensamma bestämmelser om landstingens och kommunernas hälso- och sjukvård (vårdavgifter, forslming) och gemensamma be- stämmelser för all hälso- och sjukvård (patientansvarig läkare, led— ningen av hälso- och sjukvård, kvalitetssäkring, hälso- och sjukvården i krig m.m.).

Lagen om tillsyn över hälso- och sjukvården innehåller gemen- samma bestämmelser avseende tillsynen över all verksamhet som be- drivs inom ramen för hälso- och sjukvårdslagen.

Författningarna om åligganden för personal inom hälso- och sjuk- vården ålägger personalen att utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Reglering finns i fråga om disciplinpåföljd m.m. för sjukvårdsper- sonal i deras yrkesutövning inom hälso- och sjukvården. Bland annat regleras disciplinpåföljd, uppgifterna för Hälso- och sjukvårdens an- svarsnämnd, handläggning i ansvarsnämnden och överlämnande av vissa ärenden.

Här kan nämnas att i en ny lag, lagen (1998z53l) om yrkesverksam- het på hälso- och sjukvårdens område, som träder i kraft den 1 januari 1999, samlas bestämmelser om tillsyn, åligganden för personalen, dis— ciplinpåföljd samt behörighets- och legitimationsregler. I och med att den nya lagen träder i kraft upphävs de ovan nämnda författningarna om tillsyn, åligganden och disciplinpåföljd.

Förordningen om verksamhetschef inom hälso- och sjukvården ger bestämmelser om ansvaret för den verksamhetschef som anges i hälso- och sjukvårdslagen.

I en särskild förordning finns bestämmelser rörande behörighet och tillsättning av vissa tjänster inom hälso- och sjukvården.

I lagen om vissa läkartjänster vid upplåtna enheter m.m. finns reg- lering rörande vissa läkartjänster vid sådana enheter inom landstingens hälso- och sjukvård som har upplåtits för den grundläggande högskole- utbildningen för läkarexamen. Bland annat regleras att varje läkare som är anställd vid en upplåten enhet är skyldig att biträda vid handled- ningen av medicine studeranden.

Lagen om betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård reglerar att kommunen skall betala ersättning till ett landsting för kostnader för viss hälso- och sjukvård åt personer som är folkbokförda i kommunen. Be- talningsansvaret gäller för somatisk långtidssjukvård och för medi- cinskt färdigbehandlade patienter i psykiatrisk vård.

En kommun får inom ramen för en försöksverksamhet erbjuda viss hälso- och sjukvård (primärvård), om landstinget och kommunen har kommit överens om det och fått tillstånd till det av Socialstyrelsen.

I patientjoumallagen regleras att patientjournal skall föras vid vård av patienter inom hälso— och sjukvården. Patientjournal skall föras för varje patient och får inte vara gemensam för flera patienter. I lagen regleras bl.a. frågor rörande patientjournalens innehåll, utforrrming och hantering samt bevarande av journalhandling

Patientskadelagen reglerar att patienten har rätt till patientskadeer- sättning och att vårdgivaren har skyldighet att ha en försäkring som täcker sådan ersättning (patientförsäkring). Författningarna innehåller bestämmelser om rätten till patientskadeersättning, undantag från rätten till patientskadeersättning samt försäkringsskyldighet m.m.

Bekämpande av smittsamma sjukdomar

Inom smittskyddsområdet regleras kommuner och landsting i smitt- skyddslagen (l988:1472) med tillhörande förordning och i karantäns- lagen (19891290) med tillhörande förordning.

Författningarna reglerar verksamhet till skydd mot att smittsamma sjukdomar sprids bland människor. Huvudregeln är att varje landsting svarar för att behövliga smittskyddsåtgärder vidtas inom landstings- området. Författningarna reglerar bl.a. frågor rörande smittsamma sjukdomar, samverkan, skyldighet att söka läkare och lämna upplys- ningar, läkarundersökning och förhållningsregler, anmälan om sam- hällsfarlig och annan anmälningspliktig sjukdom, särsldlda åtgärder vid befarad smittspridning, uppgiftsskyldighet, tvångsåtgärder, tvångsun- dersökning, tillfälligt omhändertagande, beslut om tvångsisolering, omhändertagandet under tvångsisoleringen, särskilda befogenheter vid tvångsisoleringen, vistelse utanför sjukhuset vid tvångsisolering, över- klagande, handläggningen av mål och ärenden samt kostnader och till- syn.

Smittskyddslagstiftningen har primärt sjukvårdshuvudmannen och smittskyddsläkaren som adressat. Men vissa lagrum reglerar kommunal verksamhet, i första hand den kommunala nämnd som utför uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Nämnden åläggs exempelvis att inom kommunen svara för att smittskyddsåtgärder vidtas mot sådana djur, livsmedel, vattentäkter, avloppsvatten, ventilationsanläggningar och andra objekt som sprider eller misstänks sprida smittsamma sjuk- domar. Vidare finns reglerat en skyldighet att på olika sätt samverka med smittskyddsläkaren. Den kommunala nämnden får även meddela

de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att hindra spridning av en samhällsfarlig sjukdom.

Vissa kompletterande bestämmelser finns till skydd mot att karan-

n tänssjukdomar förs in i landet eller sprids till utlandet genom land-,

luft- eller sjötrafik. Med karantänssjukdom avses gula febern, kolera och pest. Smittskyddsläkaren svarar tillsammans med miljö- och hälso- skyddsnämnden för smittskyddsåtgärdema. F örfattningama reglerar bl.a. frågor rörande ansvarsfördelning och organisatoriska bestämmel- ser, allmänna bestämmelser om sanitära åtgärder, åtgärder vid ankomst, råttbekämpning samt avgifter och tillsyn.

Socialstyrelsen får efter samråd med de berörda landstingen och kommunerna föreskriva vilka hamnar och flygplatser som skall vara karantänshamnar respektive karantänsflygplatser.

Särskilda bestämmelser om viss psykiatrisk tvångsvård

Viss psykiatrisk tvångsvård regleras i lagen (1991:1129) om rättspsy- kiatrisk Vård, lagen (1991 :l 128) om psykiatrisk tvångsvård och förord- ningen (1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård.

Författningarna ger föreskrifter om psykiatrisk vård respektive rättspsykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Författningarna reglerar bl.a. frågor rörande beslut om vård, vården, upphörande av vården, överklagande, handläggningen i dom- stol, patientförteckning, joumaluppgifter, underrättelseskyldighet och hemsändande av utländsk patient.

Vissa ekonomiska frågor m. m.

Vissa ekonomiska frågor redovisas i lagen (1962:381) om allmän för- sälcring, lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning med tillhörande förordning, lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik med tillhörande förordning, lagen (1991:419) om resekostnadsersättning vid sjukresor, lagen (l992z863) om lokal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäkring och hälso- och sjukvård, förord- ningen (l984:908) om vissa statsbidrag och försäkringsersättningar för sjukvård m.m., lagen (1996:1150) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m. med tillhörande förordning och förordningen (19772628) om statsbidrag till hemspråksträning i förskolan. Det finns ytterligare en förordning inom området.

Bestämmelser ges om vissa ersättningar till läkare i privat verksam- het i primärvården och den öppna hälso- och sjukvården i övrigt och om patientavgifter i samband därmed (läkarvårdsersättning respektive sjukgymnastersättning). Författningarna reglerar bl.a. frågor rörande samverkans- och vårdavtal, landstingens ansvar m.m., särskilda krav på verksamheten, vikariat, samverkan med andra, patientavgift, verksam- hetsuppföljning och verkställighetsföreskrifier.

Landsting skall lämna ersättning för resekostnader i samband med olika former av hälso- och sjukvård.

Om regeringen medger det, får en allmän försäkringskassa, ett landsting och en kommun som har kommit överens om det bedriva lo- kal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäk- ring, hälso- och sjukvård och socialtjänst. Författningarna reglerar bl.a. frågor rörande bildandet av beställarförbund, beställarförbundets led- ning, ekonomiska förvaltning och likvidation.

Reglering finns rörande vissa statsbidrag och försälqingsersättning- ar för sjukvård m.m. från sjukförsäkringen till landsting och andra vårdgivare.

Högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m. regleras. Kostnader för förmånerna ersätts av det landsting inom vars område den berätti- gade är bosatt.

Regler finns rörande villkoren för statsbidrag till hemspråksträning i förskolan.

Tandvård

Tandvården regleras i tandvårdslagen(1985: 125).

Med tandvård avses åtgärder för att förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador i munhålan. Varje landsting skall erbjuda en god tandvård åt dem som är bosatta inom landstinget. Författningarna regle- rar bl.a. frågor rörande mål för tandvården, krav på tandvården, lands- tingens ansvar, nämnder, personal, vårdavgifter och kvalitetssäkring.

Övrigt inom hälso- och sjukvården

Övrig reglering inom hälso- och sjukvården utgörs exempelvis av läke- medelslagen (19921859) med tillhörande förordning, lagen (19932584) om medicintekniska produkter, lagen (l996:1157) om läkemedels- kommittér, lagen (l982:764) om vissa läkartjänster vid upplåtna enheter m.m., lagen (1988z7l 1) om befruktning utanför kroppen, lagen (198411140) om insemination, lagen (l991:115) om åtgärder i forsk-

nings- och behandlingssyfte med befruktade ägg från människa, lagen (l974:525) om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet m.m., lagen (l987z269) om kriterier för bestämmde av människas död, lagen (1995:832) om obduktion m.m., lagen (19952831) om transplantation m.m. och förordningen (1985:796) med vissa bemyndi— ganden för Socialstyrelsen att meddela föreskrifter m.m. Det finns yt- terligare två lagar och sex förordningar inom området.

Läkemedelslagen innehåller bl.a. bestämmelser om krav på läkeme- del, klinisk prövning, hantering av läkemedel och tillsyn.

Lagen om medicintekniska produkter reglerar bl.a. krav på medi- cintekniska produkter, kliniska prövningar, användning och tillsyn.

I lagen om låkemedelskommittéer regleras att det i varje landsting skall finnas en eller flera låkemedelskommittéer. Landstinget bestäm- mer hur många sådana kommittéer som skall finnas och vilket organ inom landstinget som skall tillsätta en kommitté. En låkemedelskom- mitté skall genom rekommendationer till hälso- och sjukvårdspersonal- en eller på annat lämpligt sätt verka för en tillförlitlig och rationell lä- kemedelsanvändning inom landstinget. Rekommendationerna skall vara grundade på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Diverse villkor och restriktioner återfinns i lagen med förbud mot omskärelse av kvinnor, lagen om beå'uktning utanför kroppen, lagen om insemination och lagen om åtgärder i forsknings- och behandlings- syfte med befruktade ägg från människa.

Lagen om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet m.m. reglerar att landsting och kommuner erhåller ersättning från sjuk- försäkringen för rådgivning som lämnas i födelsekontrollerande syfte.

Lagen om kriterier för bestämmande av människas död, lagen om obduktion m.m. och lagen om transplantation m.m. innehåller särskilda bestämmelser i anslutning till människas död.

I förordningen med vissa bemyndiganden för Socialstyrelsen att meddela föreskrifter m.m. finns Socialstyrelsens normgivningsbemyn— diganden i anslutning till hälso- och sjukvårdslagen, patientjoumal- lagen, tandvårdslagen m.fl. lagar.

Den omfattande myndighetsregleringen &ån Socialstyrelsen rör en mängd olika frågor, bl.a. vaccinationer, förlossningsvård, bamhälso- vård, aborter m.m., långtidssjukvård, läkemedel och narkotika, säker- hetsföreskrifter och kompetenskrav.

Hälsoskydd

Regleringen inom hälsoskyddsområdet återfinns i hälsoskyddslagen (1982:1080) med tillhörande förordning. Därutöver finns tolv myndig-

hetsregler från Socialstyrelsen och åtta från Naturvårdsverket. Dess- utom finns sju allmänna råd från Socialstyrelsen som publicerats i ver- kets särskilda skriftserie och inte i författningssamlingen.

Varje kommun svarar för hälsoskyddet inom kommunen. Med häl- soskydd avses åtgärder för att hindra uppkomsten av sanitära olägen- heter och för att undanröja sådana olägenheter. Författningarna be- stämmer vissa villkor för kommunens verksamhet och anger områden som särskilt skall prioriteras. Den ansvariga nämnden i kommunen ut- övar den omedelbara tillsynen i kommunen. Den kommunala nämnden får i särskilda fall meddela de villkor som behövs för att bl.a. förhindra uppkomsten av sanitär olägenhet samt meddela förelägganden och för- bud.

Synpunkter från Landstingsförbundet

Landstingsförbundet eftersträvar allmänt sett större frihet för lands- tingen att organisera sin verksamhet och att komma överens om hu- vudmannaskap landsting och kommuner emellan. Lagarna och förord- ningarna anses emellertid av Landstingsförbundet till övervägande del vara väl avvägda med hänsyn till landstingens förutsättningar att be- driva verksamheten. När det gäller myndighetsregleringen är kritiken mera uttalad. Landstingsförbundets uppfattning är att många av Social- styrelsens allmänna råd är obehövliga. Dessutom anser förbundet att antalet föreskrifter (gäller alla berörda myndigheter) bör reduceras. Förbundet menar att landstingen själva kan uttolka relevanta lagar och förordningar. Regleringen från Socialstyrelsen och Riksförsäkringsver— ket anses ofta vara alltför detaljerad, vilket bl.a. anses vara till men för möjligheterna att bedriva verksamheten på ett effektivt sätt.

I fråga om regleringen från Socialstyrelsen framhålls att mottagarna av myndighetsregleringen inte alltid uppfattar skillnaden i status på föreskrifter, allmänna råd och övrig myndighetsdokumentation, som t.ex. meddelandeblad.

Nedan följ er några konkreta exempel på vad som upplevs vara brist- fällig reglering.

En reglering som ogillas av företrädare för Landstingsförbundet är Kungl. Maj:ts kungörelse (1970:738) om läkemedelsförsörjningen vid sjukvårdsinrättningarna. Regleringen fixerar en viss organisationslös- ning, nämligen att det måste finnas ett sjukhusapotek vid varje sjukhus, och dessutom ett avdelningsförråd. Denna reglering anses försvåra önskvärd omstrukturering inom vården.

En reglering med hög detaljeringsgrad och delvis låg relevans anses vara förordningen (l984z908) om vissa statsbidrag och försäloingser-

sättningar för sjukvård m.m. Det framhålls att förordningen i vissa de- lar lmappast efterlevs i dag.

Förordningen (1994:1121) om läkarvårdsersättning och förordning- en (199421120) om ersättningen för sjukgymnastik anses mycket de- taljerade och regelmassan har vuxit efter hand. Den höga detaljerings- graden anses innebära onödiga begränsningar och en onödigt krånglig hantering.

Läkemedelsreformen år 1997 innebar ett nytt ansvar för kommuner och landsting beträffande inkontinenshjälpmedel. De nya förutsättning- ama och kostnadsansvaret på området har medfört tämligen omfattande förändringar i verksamhet och organisation i förhållande till tiden före 1997. Landstingsförbundet anser dock att det på ett par punkter finns författningsreglering vilken onödigtvis begränsar kommunernas och landstingens handlingsfrihet. Förbundet har i en skrivelse till Social- departementet begärt förändringar av regleringen.

Det påpekas att förordningen ( l985:786) med vissa bemyndiganden för Socialstyrelsen att meddela föreskrifter m.m. ger Socialstyrelsen ett relativt vitt normgivningsbemyndigande.

Synpunkter från Svenska Kommunförbundet

Företrädare för Svenska Kommunförbundet framhåller problem fram- för allt med ett alltför stort sektorstänkande i lagregleringen, med över- driven detalj styrning och med myndigheternas normgivning. Kommun- förbundet föredrar skyldighetslagstiftning framför rättighetslagstiftning. Förbundet önskar ett större inflytande för kommunerna i fråga om socialbidragen. Det bör dock framhållas att det sammantaget endast finns ett begränsat antal kritiska synpunkter rörande enskilda lagar och förordningar.

Även om ansträngningar gjorts för att komma till rätta med en del av de problem som följer av sektorsgränsema framhålls att sektoriserad lagstiftning ofta medför komplikationer i det dagliga arbetet i kommun- erna. Detta gäller särskilt området för vård och omsorg. Det framhålls exempelvis att för en och samma person kan både patientjournal och personakt behöva upprättas eftersom insatserna i det ena fallet styrs av hälso- och sjukvårdslagen och i det andra fallet av socialtjänstlagen .

I det första fallet styrs dokumentationen av patientj oumallagen. I det andra fallet styrs dokumentationen av förvaltningslagen . Om personen dessutom är berättigad till insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade kan det även bli aktuellt med en akt för denna hantering.

Vanligt är också att personal i kommunerna har en roll som både behandlare och biståndshandläggare. Detta gäller exempelvis för sjuk- gymnaster och arbetsterapeuter.

Biståndsärendena innehåller moment av bedömningar som ofta grundar sig på statusbedömningar eller funktionsbedömningar av den enskilde. Dessa är av samma slag som ingår i den individinriktade vår- den och gör att joumalföringsplikt kan aktualiseras samtidigt med ärendehandläggning och dokumentation enligt förvaltningslagen .

Vad gäller Socialstyrelsens normgivning framhålls att myndighetens regelgivning är alltför omfattande. Ett särskilt problem anses vara att rekommendationer även lämnas i meddelandeblad, som inte är avsedda att innehålla rekommendationer baserade på en rättsuttolkning.

Den ålagda tillsynen enligt tobakslagen i syfte att beivra försäljning av tobaksvaror till underåriga upplevs som orimlig av många kommun— företrädare. En vanlig bedömning är att man inte prioriterar resurser till att utöva tillsyn över det stora antalet försäljningsställen för tobaks- varor. Liknande synpunkter har även framkommit vad gäller den tillsyn som alkohollagen ålägger kommunerna över servering av och detalj- handel med öl.

4.12 Utbildningsdepartementet

Regleringen i sammanfattning

Tabell 12. Antalet regler — Utbildningsdepartementet

__

Lagar Förordningar 71 M ndi hetsre _ler

Inom Utbildningsdepartementets ansvarsområde finns 125 regler som bedöms särskilt reglera kommuner eller landsting. Merparten av regle- ringen berör komrnunema. Nedan redovisas först allmän och skol- formsövergripande reglering, därefter den specifika regleringen av de olika skolformerna.

Kommunerna åläggs att vara huvudman för grundskola, särskola, kommunal vuxenutbildning, vuxenutbildning för utvecklingsstörda,

svenskundervisning för invandrare och gymnasieskola. Landstingen är huvudman för viss gymnasieutbildning.

Med huvudmannaskapet följer skyldighet att efterleva en omfattan- de och detaljerad reglering.

Svenska Kommunförbundet framhåller att många av reglerna styr medlen snarare än målen. Kommunförbundet önskar en lagstiftning med mera av resultat- och målstyming snarare än detaljstyrning. För- bundet har ett förslag till utforrrming av en ny skollagstiftning. (För- bundets synpunkter redovisas samlat under det första avsnittet nedan.)

Svenska Kommunförbundet anser också att reglerna som rör studie- sociala förmåner bör föras ihop till en lag. Regleringen anses vara svår att överblicka. Vidare anser förbundet att Centrala studiestödsnämnd— ens (CSN) myndighetsreglering medför krångliga rutiner för kommun- ernas uppgiftslämnande.

Allmän och skolformsövergripande reglering

Skolformsövergiipande reglering finns bl.a. i skollagen (l985:1100), förordningen med instruktion för Statens skolverk (199111121), lagen (l99l:1110) om kommuners skyldighet att svara för vissa elevresor med tillhörande förordning, förordningen (19971702) om kvalitetsredo- visning inorn skolväsendet och studiestödslagen(1973:349) med tillhö— rande förordning. Därutöver finns två lagar och 14 förordningar. Dess- utom finns sex myndighetsregler från CSN.

Skollagen reglerar hela det offentliga skolväsendet och innehåller bl.a. bestämmelser om uppgifter, ansvarsfördelning, organisation m.m. inom området. Lagen stadgar att kommunerna är huvudmän för grund- skolan och att kommuner och landsting är huvudmän för gymnasie- skolan. För utvecklingsstörda finns särskolan, som kommunerna är hu- vudman för. För barn med vissa frmktionshinder, som inte kan gå i grundskolan eller motsvarande del av särskolan, finns specialskolan. Staten är huvudman för specialskolan. Som alternativ till grundskolan finns sameskolan, för vilken staten är huvudman. För vuxna anordnas utbildning i form av kommunal vuxenutbildning (komvux), vuxenut- bildning för utvecklingsstörda (särvux) och svenskundervisning för invandrare (sfi). Kommunen är huvudman för dessa utbildningar.

Den som är huvudman för en del av det offentliga skolväsendet an- svarar för att utbildningen genomförs i enlighet med bestämmelserna i lagen och de bestämmelser som kan finnas i annan lag eller förordning. Vid sidan av de skolformer som anordnas av det allmänna finns skolor som anordnas av enskilda fysiska eller juridiska personer, fristående skolor.

I Skolverkets instruktion anges att Skolverket är central förvalt- ningsmyndighet för det offentliga skolväsendet i den mån något annat inte är särskilt föreskrivet. Skolverket skall verka för att de mål och riktlinjer som riksdagen och regeringen har fastställt för verkets an- svarsområde förverkligas. Skolverket skall ha tillsyn över det offentliga skolväsendet samt över kommunernas skyldighet att se till att skol- pliktiga barn får föreskriven utbildning.

Enligt studiestödslagen är en läroanstalt skyldig att till CSN lämna uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av regleringen rörande studiestöd. Vidare regleras elevers rätt till studiestöd för utbildnings- former som bedrivs av kommuner och landsting.

I fråga om elevresor regleras bl.a. att kommunerna skall svara för kostnaderna för vissa elevresor ärrmade åt elever som har rätt till stu- diehjälp enligt studiestödslagen .

Förordningen om kvalitetsredovisning inom skolväsendet ålägger kommuner och skolor att årligen upprätta skriftliga kvalitetsredovis- ningar.

Myndighetsföreskriftema och de allmänna råden riktar sig främst till de studiestödsberättigade. Kommuner och landsting berörs i flertalet fall genom stadganden om uppgiftslämnarskyldighet till CSN.

De övriga lagarna och förordningarna inom området reglerar bl.a. vissa statsbidrag, visst uppgiftslämnande, rätt att ta ut vissa avgifter, viss försöksverksamhet och det offentliga skolväsendet under krig.

Svenska Kommunförbundet redovisar i skriften ”En ny skollag — några principiella utgångspunkter” önskemål om skollagstiftningens framtida utformning. Förbundet framhåller att många av reglerna i den aktuella regleringen styr medlen snarare än målen. Kommunförbundet önskar en lagstiftning med mera av resultat- och målstyming snarare än detaljstyrning.

Svenska Kommunförbundet anser också att reglerna som rör studie- sociala förmåner bör föras ihop till en lag. Regleringen anses vara svår att överblicka. Vidare anser förbundet att CSN:s myndighetsreglering medför krångliga rutiner för kommunernas uppgiftslämnande.

I prop. 1997/98:94 Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, för- skoleklassen och fritidshemmet m.m. aviseras en samlad skollagsöver- syn.

Skolformerna

Den specifika regleringen av de olika skolformerna som berör kommu- ner eller landsting finns främst i grundskoleförordningen (1994:1194) , gymnasieförordningen (l992z394), särskoleförordningen (l995z206),

förordningen (1994z74l) om gymnasiesärskolan, specialskoleförord- ningen (1995:401), förordningen (1996:1206) om fristående skolor, förordningen (1991:1080) om riksintematskolor, förordningen (1992: 403) om kommunal vuxenutbildning, förordningen (19921736) om vuxenutbildning för utvecklingsstörda, förordningen (l996:1502) om statligt stöd till särskilda satsningar på utbildning av vuxna och lagen (1991:1109) om uppdragsutbildning i vissa fall med tillhörande förordning. Därutöver finns fyra lagar och elva förordningar inom om- rådet.

Till detta skall läggas 31 förordningar som publicerats i Skolverkets författningssamling och 38 myndighetsregler från Skolverket. (I Skol- verkets författningssamling finns således, förutom Skolverkets myn- dighetsregler även Vissa förordningar, dvs. beslut tagna av regeringen).

De förordningar som reglerar respektive skolform innehåller en rad preciseringar i förhållande till skollagen . I förordningarna ges bl.a. an- visningar om undervisningens innehåll och uppläggning, vilka elever som är behöriga, hur urvalet av elever skall göras samt om betyg.

Därutöver kan nämnas att det i förordningen om fristående skolor stadgas att vid Skolverkets handläggning av ärenden om godkännande av och bidrag till fristående grundskolor och grundsärskolor skall den kommun där skolan skall vara belägen beredas tillfälle att yttra sig. I förordningen finns också regler om när och hur bidrag från kommunen skall utbetalas till den fristående skolan. När det gäller fristående gym- nasieskolor finns även stadganden om nivån på det bidrag som elevens hernkorrunun skall betala till den fristående skolan, om annat ej över- enskommits dem emellan.

I fråga om vuxenutbildning regleras bl.a. att kommunerna får statligt stöd till särskilda satsningar på utbildning av vuxna under fem år från den 1 juli 1997 (det s.k. Kunskapslyftet). Förordningen innehåller bl.a. bestämmelser om villkor för stöd, behörighet och urval, hur ansökan om stöd görs samt hur stödet beräknas och utbetalas.

I fråga om riksintematskolor stadgas att hemkommunen skall lämna bidrag till riksintematskolan för elever som går i grundskolan eller gymnasieskolan. Bidraget utgår enligt samma grunder som för friståen- de skolor.

Kommuner och landsting ges rätt att under vissa omständigheter be- driva uppdragsutbildning.

Myndighetsreglema och förordningarna som publiceras i Skolverk- ets författningssamling berör ett stort antal områden, bl.a. special- undervisning och betygskriterier.

I övriga lagar och förordningar inom området finns bl.a. vissa be- stämmelser för högskolor under kommunalt eller landstingskommunalt huvudmannaskap, om skolhälsovården vid sameskolan, om försöks—

verksamhet med viss kvalificerad yrkesutbildning och om att elever i specialskolan efter regeringens medgivande får undervisas i särskilda klasser förlagda till grundskolan (externa klasser).

Regleringen inom området som helhet är omfattande och detaljerad.

4. 13 Utrikesdepartementet

Regleringen i sammanfattning

Tabell 13. Antalet regler — Utrikesdepartementet

Lagar 2 Förordningar 2 M ndinhetsreler 1

Inom Utrikesdepartementets ansvarsområde finns fem regler som be- döms särskilt beröra kommuner eller landsting. Regleringen rör främst Vissa asylfrågor.

Kommunerna åläggs att lämna bistånd till utlänningar som ansökt om uppehållstillstånd i Sverige och medgetts rätt att vistas här medan ansökan prövas. En kommun som har lämnat bistånd enligt denna lag har rätt till ersättning från staten för biståndet.

Staten lämnar ersättning till kommuner och landsting för kostnader för hälso- och sjukvård, tandvård och läkemedel som de har för vissa utlänningar som ansökt om uppehållstillstånd i Sverige.

Asylfrågor m.m.

Regleringen av kommuner och landsting inom Utrikesdepartementets ansvarsområde återfinns i lagen (1994:137) om mottagande av asyl- sökande m.fl. och förordningen (l996:l357) om statlig ersättning för hälso- och sjukvård till asylsökande. Ytterligare en lag och en förord- ning finns inom området. Därutöver finns en myndighetsregel från Statens invandrarverk.

Bestämmelser ges om sysselsättning för och bistånd till utlänningar som har ansökt om uppehållstillstånd eller har beviljats tidsbegränsat

uppehållstillstånd. Kommunerna berörs särskilt då det stadgas att bi- ståndet till utlänningar som har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige och av särskilda skäl medgetts rätt att vistas här medan ansökan prövas lämnas av socialnämnden i den kommun där utlänningen vistas. Vidare stadgas att socialnämndens beslut enligt denna lag får överklagas samt att en kommun som har lämnat bistånd enligt denna lag har rätt till er- sättning från staten för biståndet.

Reglering finns om statlig ersättning till landsting, kommuner och apotek för kostnader för hälso- och sjukvård samt kostnader för tand- vård och receptförskrivna läkemedel som de har för vissa utlänningar. Regleringen behandlar främst ersättningsnivån och när ersättning skall betalas. Landsting och kommuner är skyldiga att lämna Statens invand- rarverk de uppgifter som krävs för bedömningen av deras rätt till er- sättning enligt denna förordning.

4.14 Avslutande diskussion

Av beslqivningama i detta kapitel har framgått att regleringen av kommuner och landsting är omfattande och i många fall detaljerad. I det följande diskuteras ur ett jämförande perspektiv vissa frågor röran- de omfattningen och karaktären på regleringen samt de upplevda pro- blemen.

Den verksamhet som åläggs kommuner och landsting kan avse om- fattande tjänsteproduktion, främst hälso- och sjukvård, socialtjänst och utbildning. I dessa fall utgör författningarna till stor del en direkt regle- ring i olika avseenden av den kommunala verksamheten; exempelvis regleras vanligen verksamhetens målgrupp, innehåll, ledning och orga- nisering samt utförandet, inklusive olika villkor och restriktioner.

Den ålagda verksamheten kan också avse i huvudsak myndighets- utövande uppgifter, exempelvis tillståndsprövning eller tillsyn inom miljöskydds- och livsmedelsområdena. I fråga om myndighetsutöv- ningen tar mycket av regleringen fasta på vad kommunen har att beakta vid fullgörande av myndighetsutövningen; exempelvis en reglering av gränsvärden för utsläpp av olika ämnen, hantering och förvaring av olika produkter etc. Regleringen kan i sistnämnda fall ofta sägas ha en primär adressat utanför kommunen.

En del av författningarna reglerar grundläggande förutsättningar, villkor och restriktioner för den kommunala sektorn, som t.ex. regle- ringen av den kommunala kompetensen och diverse förvaltningsrättslig reglering.

Författningamas funktion är bl.a. att ålägga kommunerna ett verk- samhetsansvar för en viss verksamhet, vilket ofta formellt eller åt-

minstone i praktiken även innebär ett producentansvar. Gemensamt för mycket av regleringen inom ramen för de stadgade verksamhetsansvar- en men även för mycket av annan reglering — är att den syftar till att garantera liv och hälsa, miljö, patientsäkerhet, rättssäkerhet, demokrati- värden eller sociala rättigheter. Dessa syften kan komma till uttryck exempelvis genom den reglering som myndighetsutövningen vilar på, men också genom en reglering som kan bedömas vara förutsättnings- skapande, exempelvis genom reglering av att verksamheten skall orga- niseras på visst sätt. Allmänt gäller att det bland de berörda inom den kommunala sektorn finns en större acceptans för reglering som direkt berör myndighetsutövningen än för reglering av olika frågor av organi- satorisk art.

Tidigare i detta kapitel återges i anslutning till de olika delavsnitten kritiska synpunkter på regleringen från kommun- respektive landstings— sektom. Kritik föreligger i åtminstone någon utsträckning inom de flesta departementsområden. Gemensamt för kritiken är att den tar fasta på vad som anses vara hinder för en effektivare kommunal verksamhet.

En del av kritiken tar sin utgångspunkt i den kommunala självstyrel- sen. Kritikerna anser helt enkelt att kommunerna eller landstingen bör ha ett större inflytande inom en viss verksamhet eller ett visst område.

En annan utgångspunkt för kritik är strävan mot mera av målstyr- ning, bort från detalj styrning. Författningarna upplevs ofta styra medlen i stället för målen inom ett område. Kritikerna önskar större valmöjlig- heter för komrnunema och landstingen i fråga om valet av medel för att uppnå ett visst resultat.

Ytterligare en annan loitik tar fasta på den stora mängden regler, vilket anses vara ett problem i sig. Kritikerna framhåller olika exempel på regler som inte tillämpas och därför upplevs som onödiga.

Därutöver framförs från kommuner och landsting uppfattningen att riksdagen inom flera områden givit regeringen eller myndigheterna allt— för vida bemyndiganden.

I kritiken mot myndigheternas regelgivning framhålls främst att myndighetsregleringen är alltför omfattande, att myndigheten i sam- band med regelgivningen inte är tillräckligt lyhörd för synpunkter från den kommunala sektorn eller att myndigheten inte är tillräckligt tydlig i att upprätthålla eller tydliggöra skillnaden i status mellan föreskrifter, allmänna råd och andra dokument av handboks- eller policykaraktär. Det är fiämst de förvaltningsmyndigheter som är stora regelgivare gentemot kommuner och landsting som får kritik.

Kritiken av regleringen är särskilt omfattande inom skolområdet, räddningstjänstområdet, livsmedelsområdet och miljöområdet.

I fråga om räddningstjänst och livsmedelstillsyn har två aktuella ut- redningar lagt förslag som, om de genomförs, åtminstone delvis går kritiken till mötes. En översyn av skollagstiftningen är aviserad.

Den nya miljöbalken kommer sannolikt att lösa en del av de pro- blem som man från kommunsektorn upplever finns inom området. Svenska Kommunförbundet har emellertid framfört kritiska synpunkter avseende delar av innehållet i den nya balken, bl.a. anser förbundet att den nya miljöbalken innehåller alltför Vida bemyndiganden till myn- digheterna.

Avslutningsvis bör understrykas att utredningen inte tagit ställning till de upplevda problem med enskilda regler som redovisas i detta ka- : pitel. Utredningens avsikt är att de redovisade synpunkterna skall kun- na utgöra ett underlag för överväganden inom ramen för det fortsatta förändringsarbetet.

5. Den statliga tillsynen över kommuner och landsting

I detta kapitel redogörs för den statliga tillsynen av kommuner och landsting. I ett första avsnitt lämnas en redovisning av tidigare utred- ningar som på ett mer övergripande plan behandlat frågor om den stat- liga tillsynen. I ett andra avsnitt redovisas en del utgångspunkter för utredningens beskrivning av den statliga tillsynen av kommuner och landsting. Huvuddelen av kapitlet består av en beskrivning av hur denna tillsyn organiserats och bedrivs inom olika områden. Kapitlet avslutas med en diskussion om bl.a. tillsynens omfattning och karaktär samt hur olika begrepp används i sammanhanget.

5.1. Tidigare utredningar m.m.

Som tidigare nämnts i kapitel 2 har den statliga tillsynen under senare år behandlats i ett flertal sammanhang.

Riksrevisionsverket (RRV) har uppmärksammat problem med den statliga tillsynen i flera skrifter, bl.a. i en rapport till Stat-kommunbe- redningen 035 C l985:6) och i rapporten Statlig tillsyn ett förvalt- ningspolitiskt styrmedel (RRV 1996110). I den senare rapporten fram- håller RRV bl.a. att tillsynsfrågoma inte ägnats tillräcklig uppmärk- samhet och att det råder terminologiska oklarheter. RRV skriver att begreppet tillsyn i dag ofta används som en övergripande beteckning för delvis olikartade verksamheter som normering, utvärdering, rådgiv- ning och inspektion. Tillsyn i meningen kontroll av regelefterlevnad kan dessutom döljas bakom andra beteckningar. RRV anser vidare att bristerna i tillsynsverksamheten kan innebära risker för att styrningen av olika verksamheter liksom värderingen av uppnådda resultat kan försvåras. Vidare menar RRV att det i förlängningen även ryms frågor om statens förmåga att upprätthålla respekt för demokratiskt fattade beslut. Uppstår stora och uppenbara skillnader mellan lagar och förord- ningar och efterlevnaden av dessa kan detta få långtgående konsekven-

ser. Dessutom kan brister i tillsynen få stora finansiella eller samhälls- ekonomiska konsekvenser.

Riksdagens revisorer har i ett flertal granskningsrapporter pekat på brister i den statliga tillsynen. Granskningsrapportema har bl.a. berört tillsynen över hälso- och sjukvården, skolan, djurskyddet och livsme- delsområdet. I en skrivelse med förslag till riksdagen (1994/95:RR9) har revisorerna redovisat sina erfarenheter av genomförda granskningar av de statliga insatserna för tillsyn. Revisorerna anser att behovet av tydliga förutsättningar för tillsynen inte nog kan understrykas. Rege— ringen borde därför redovisa för riksdagen hur informationen om gäl- lande regler inom viktiga tillsynsområden ytterligare kan förbättras. Vidare anser revisorerna att det är väsentligt att det tydligt framgår av lagstiftningen vilken myndighet som har tillsynen inom ett bestämt om- råde och vad tillsynsuppgiften konkret innebär. Revisorerna behandlar även frågor om bl.a. återrapportering till riksdagen, samordning av till- synsinsatser, egenkontroll respektive myndighetstillsyn samt sank- tionsmöjligheter. Revisorerna utgår från ett tillsynsbegrepp som””ligger det rena kontrollbegreppet nära”.

Revisorernas förslag har bl.a. behandlats av konstitutionsutskottet (1994/95:KU27). Utskottet betonar vikten av återrapportering till riks- dagen, genom att framhålla att regeringen i det reguljära budgetarbetet bör uppmärksamma de frågor som revisorerna aktualiserat. Utskottet anser att regeringen bör överväga att i myndighetsspecifika direktiv inför de fördjupade anslagsframställningama särskilt uppdra åt myn- digheten att redovisa sitt arbete med tillsynsfrågor.

Även Svenska Kommunförbundet har fört fram kritik mot den stat- liga tillsynen. I sin rapport Statlig tillsyn av kommunerna (Svenska Kommunförbundet, december 1994) framhåller Kommunförbundets programberedning att innebörden av begreppet tillsyn är oprecis och att avgränsningen mot sådant som betecknas som kontroll, uppföljning och utvärdering är oklar. Vidare påtalar förbundet att tillsynsverksamhetens inriktning och faktiska innehåll varierar kraftigt mellan olika sakområ- den och mellan olika enheter inom myndigheterna. Detta är enligt Kommunförbundet inte en acceptabel situation för enskilda, företag, organisationer och kommuner som berörs av tillsynen. Förbundet me- nar därför att det är motiverat att se över hela det omfattande och re- surskrävande tillsynssystemet.

Förvaltningspolitiska kommissionen behandlar tillsynen i sitt slut- betänkande I medborgarnas tjänst En samlad förvaltningspolitik för staten (SOU l997:57). I betänkandet skriver kommissionen att en icke oväsentlig del av statsförvaltrringens verksamhet i dag sker i form av tillsyn och att många myndigheter organiseras som tillsynsmyndigheter. Vidare menar kommissionen att myndigheterna har kommit att lägga

allt mer vikt vid rådgivning och mindre vid ingripande med sanktioner. Kommissionen hänvisar i stor utsträckning till en av de tidigare nämnda rapporterna från RRV (RRV 1996:10) och då bl.a. till debatten kring frånvaron av en klar och konsekvent terminologi. Dessa oklarheter har enligt kommissionen skapat en osäkerhet om hur tillsyn bör bedrivas. Kommissionen skriver: ”Beslut om tillsyn fattade av riksdag och regering har därmed i vissa fall varit svåra att omvandla i praktisk verksamhet. Detta har i sin tur försvårat bedömningen av tillsynsverk- samheters effektivitet”. Kommissionen avslutar med att förorda att frå- gor om statlig tillsyn blir föremål för en samlad översyn. Vid en sådan översyn bör frågan om verlmingsfulla sanktioner särskilt uppmärk- sammas.

Kommissionens förslag har legat till underlag för en förvaltnings- politisk proposition, Statlig förvaltning i medborgarnas tjänst ( prop. 1997/98:136 ). Propositionen antogs av riksdagen före sommaruppe- hållet i år.

I den förvaltningspolitiska propositionen sägs bl.a. att den statliga tillsynen av myndigheter, kommuner och företag bör ses över i syfte att få till stånd en mer ändamålsenlig statlig tillsyn. Enligt propositionen bör en sådan översyn i första hand fokusera på ett antal övergripande och generella frågor, t.ex. definitionen av be- greppet tillsyn i förhållande till andra snarlika verksamheter som utvärdering, uppföljning, kontroll, information etc, hur tillsyns- uppgifter bör regleras samt hur regeringens och riksdagens behov av uppföljning av tillsynen bör utformas. Vidare sägs att översynen bör göra det möjligt att lägga fast vissa riktlinjer för den statliga tillsy- nen. I detta sammanhang bör också möjligheterna till verkningsfulla sanktioner övervägas. I propositionen sägs även att regeringen avser att återkomma till riksdagen med en samlad redovisning av den statliga tillsynsverksamheten.

I den förvaltningspolitiska propositionen hänvisas till Avreglerings- utredningens arbete. Bland annat sägs att Avregleringsutredningen kommer att vara ett betydelsefullt kunskapsunderlag för den planerade översynen.

Som framkommit ovan har debatten kring tillsynen i stor utsträck- ning rört tillsynsbegreppets innehåll. Diskussionen har emellertid i många fall även rört andra aspekter; såsom resursfördelningen samt myndigheternas ansvarsfördelning och information till statsmakterna om den tillsyn som genomförts. Flera utredningar har under senare ti- den behandlat tillsynsverksamheten inom olika områden och ytterligare utredningar pågår eller planeras. Dessa utredningar presenteras närmare under respektive departementsområde i den fortsatta beskrivningen i detta kapitel.

5.2. Allmänt

Tillsynsbegreppet

I avsnittet 5.1 framkommer att det finns en hel del oklarheter omkring tillsynsbegreppet och hur detta begrepp kan och bör användas. Utred- ningen har för sin del inte för avsikt att försöka ta ställning i denna typ av frågor. Ambitionen för utredningen är i stället att så långt möjligt försöka beskriva vad det är för aktiviteter i sammanhanget som bedrivs i förhållande till kommuner och landsting; oavsett vad aktiviteterna se- dan kallas. Utredningen har således vid sin kartläggning och beskriv- ning försökt använda ett ”brett” snarare än ett ”smalt” tillsynsbegrepp. Trots dessa ambitioner kan det dock inte uteslutas att skillnader mellan verksamheter i hur begreppet används kan ha påverkat vilken informa- tion som utredningen kunnat erhålla. Tilläggas kan att en konsekvens av utredningens synsätt blivit att i beskrivningen av tillsynen i det kommande avsnittet redovisas i Vissa fall även verksamheter som de berörda myndigheterna inte kallar för tillsyn.

Gemensamt för alla aktörer är att tillsynen ses som en verksamhet, som ytterst syftar till att tillse att politikens mål och regler uppfylls. Skillnaden mellan aktörerna handlar närmast om hur de valt att avgrän- sa medlet tillsyn i förhållande till andra insatser som bedrivs med samma syfte. Även normgivning, domstolsbeslut, utbildning, informa- tion och opinionsbildning är ju medel som kan utnyttjas för att uppnå samma mål. Ytterligare ett problem är att en och samma aktivitet sam— tidigt kan fylla flera syften. Information behövs om man skall kunna agera mot regelbrott. Men samma information kan i vissa fall även an- vändas som underlag för omprövning, anpassning och utveckling av mål och medel inom en verksamhet, och tvärtom.

I grunden handlar den offentliga tillsynsverksamheten om rätts- säkerhet, effektivitet och legitimitet. Samtidigt gäller att det finns en klar skillnad mellan verksamhetsansvar och tillsynsansvar. Det är verk- samhetsutövaren, inte tillsynsorganet, som har det yttersta ansvaret för verksamheten och för att författningar och beslut följs.

Från demokratisk synpunkt är tillsyn ett sätt att upprätthålla respekt- en för folkviljan såsom den kommer till uttryck i författningarna. Till- syn skall bl.a. göra det svårare att utan upptäckt bryta mot gällande be- stämmelser. Men tillsyn handlar också om statsmaktens förmåga att genomdriva fattade beslut.

En modell

Tillsynens objekt och metoder varierar stort. Tillsynen kan rikta sig mot enskilda objekt såsom t.ex. kommuner eller kommunala nämnder, men den kan även avse förhållanden och processer inom större områden, s.k. systemtillsyn. Den senare gäller omfattande systern, t.ex. hela skol- väsendet. Därutöver gäller att författningarna är av mycket olika ka- raktär, vilket får konsekvenser för hur tillsynen rent praktiskt utformas inom olika områden.

För att lättare ge en bild av hur tillsynen fungerar i stort och vilka aktörer som är inblandade, kan man beskriva tillsynsverksamheten som en kedja av aktiviteter en tillsynskedja. Förenklat kan man i kedjan urskilja sex olika roller: lagstiftaren, verkställaren, den systemansva- rige, den regionala tillsynsfunktionen, tillsynsutövaren och tillsynsob- jektet.

Lagstiftaren, dvs. riksdagen, anger ramen för tillsynskedjan genom att i lag ange de grundläggande förutsättrringama för tillsynen och ge- nom att anvisa erforderliga medel.

Verkställaren, dvs. regeringen, organiserar och styr tillsynskedjan genom bl.a. förordningar och bemyndiganden att utfärda föreskrifter samt genom regleringsbreven.

Den systemansvarige, som regel en central myndighet, utfärdar föreskrifter och allmänna råd samt följer upp och utvärderar hur till- synssystemet eller tillsynskedjan fungerar. Denna roll förutsätter att den systemansvariga myndigheten i viss utsträckning kan styra de resurser som används i tillsynen.

I vissa fall finns även en särskild regional tillsynsfunktion, repre- senterad av länsstyrelserna. Den regionala tillsynsfunktionen har i dessa fall ofta att följa upp hur tillsynen fungerar inom regionen (länet). Som framgår nedan svarar den regionala tillsynsfunktionen i vissa fall också för direkt tillsyn, dvs. är tillsynsutövare.

Tillsynsutövaren genomför den direkta tillsynen inom de ramar som givits av lagstiftaren, verkställaren och den systemansvariga myndig- heten. Rollerna som systemansvarig och tillsynsutövare kan i vissa fall sammanfalla, men vanligen är det regionala och lokala myndigheter som utövar den direkta tillsynen.

Det är viktigt att vara medveten om att i modellen ligger att tillsyns- utövaren är den ende aktören i kedjan som utövar direkt tillsyn, dvs. har kontakten med tillsynsobjektet. Det kan dock förekomma att flera or- gan samtidigt har rollen som tillsynsutövare, men då ofta för olika delar av verksamheten.

Tillsynsobjektet definieras i lagstiftningen och är den verksamhet, företeelse, organisation eller yrkesutövare som är föremål för tillsynen.

Som tidigare nämnts behöver objektet emellertid inte vara ett enskilt objekt, utan kan även vara ett ”system”.

Eftersom rollerna som lagstiftare och verkställare är samma i alla tillsynskedjoma är det endast de övriga fyra rollerna som kommer att kommenteras fortsättningsvis i detta kapitel.

5.3. Beskrivning av tillsynen över olika verksamheter

Utredningen har tillsammans med Den parlamentariska regionkommit- tén (PARK) givit Statskontoret i uppdrag att genomföra en studie av den statliga tillsynen över verksamheter i landsting och kommuner. Statskontoret har redovisats uppdraget i en rapport, som utgivits sepa- rat, under namnet Statens tillsyn över verksamhet i landsting och kom- muner (Statskontoret l998z8). Beskrivningama i detta kapitel bygger i huvudsak på uppgifter som redovisats i denna rapport.

Som underlag för rapporten gjorde Statskontoret bl.a. en enkätun- dersökning. Enkäten utsändes till samtliga centrala tillsynsmyndigheter och sju länsstyrelser.

I Statskontorets rapport beskrivs i princip alla verksamheter inom kommuner och landsting som är föremål för statlig tillsyn.

Utredningen har valt att i detta kapitel endast redovisa en del av de verksamheter som redovisas i Statskontorets rapport. Urvalet har gjorts i enlighet med de principer som redovisats i kapitel 3. Beskrivningen av den statliga tillsynen av kommuner och landsting i detta kapitel omfat- tar således tillsynsverksamheter där kommunerna eller landstingen be- döms ha en särskild roll jämfört med andra organisationer. Lite för- enklat kan detta sägas gälla områden där kommunerna eller landstingen har rollen som tillsynsutövare samt områden där kommuner eller landsting har en dominerande roll som verksamhetsutövare och till- synsobjekt eller en särställning av något annat skäl. Det bör noteras att inom vissa områden är kommunen både tillsynsutövare och domine— rande tillsynsobjekt. Detta är fallet inom t.ex. räddningstjänstområdet.

I beskrivningarna av tillsynsverksamhetema används kommun och landsting som samlande begrepp. Inom t.ex. hälso- och sjukvården an- ges således kommuner och landsting som tillsynsobjekt, trots att tillsy- nen i vissa fall riktar sig mot sjukvårdspersonalen.

Även om utredningen redovisar alla verksamheter som uppfyller de tidigare redovisade villkoren, görs en närmare beskrivning endast av en del av dessa. De områden som beskrivs närmare är: räddningstjänsten, civilt försvar, hälso- och sjukvården, hälsoskyddet, socialtjänsten, sko-

lan, miljöskyddet, plan- och byggområdet samt livsmedelsområdet. Valet av områden har gjorts efter hur betungande tillsynen bedömts vara för kommunerna eller landstingen. Övriga områden där kommuner och landsting berörs nämns endast kort. För en utförligare beskrivning av dessa områden hänvisas till Statskontorets rapport.

Utgångspunkten i beskrivningen av tillsynsverksamheten är den lag- stiftning som reglerar tillsynen. Redovisningen sker därför efter det departementsområde under vilket respektive lagstiftning sorterar. Ett problem i sammanhanget är att reglerna och tillsynsverksamheten i många fall har nära samband med regler inom andra departementsom- råden. Utredningen har trots detta bedömt att den valda redovisnings- modellen är den mest pedagogiska. Även andra redovisningssätt, t.ex. en redovisning med utgångspunkt från de centrala myndigheternas an- svarsområden skulle medföra liknande problem. Det avgörande skälet för utredningen har dock varit att den valda uppläggningen ger den bästa kopplingen till den tidigare beskrivningen av regleringarna som berör kommuner och landsting.

Det bör även påpekas att det endast är de delar av tillsynskedjan där kommuner och landsting förekommer som beskrivs. Därför redovisas inte alltid alla tillsynsuppgifter inom en myndighet. Som exempel kan nämnas att Livsmedelsverket utövar direkt tillsyn över slakterier. Denna typ av verksamhet tas inte med i redovisningen eftersom kom- munerna och landstingen inte på något sätt är föremål för eller aktiva i denna del av tillsynsverksamheten.

5 .3. l Finansdepartementet

Lagstiftningen om offentlig upphandling är föremål för tillsyn. Ansva- rig för tillsynen är Nämnden för offentlig upphandling (NOU). Av la- gen (l992:1528) om offentlig upphandling framgår att tillsynen riktas mot upphandlande enheter, t.ex. kommunala myndigheter. Tillsynen sker på liknande sätt mot kommunala myndigheter som mot t.ex. stat- liga myndigheter

Tillsyn utövas också över lotterilagstiftningen. Lotteriinspektionen svarar för den centrala tillsynen. Den kommunala tillstånds- och regist- reringsmyndigheten samt länsstyrelsen har den närmare tillsynen över sådana lotterier som får anordnas efter tillstånd av eller registrering hos myndigheten. Vidare stadgas att länsstyrelser och kommuner skall hjälpa Lotteriinspektionen att utöva den centrala tillsynen.

5.3.2 Försvarsdepartementet

Inom Försvarsdepartementets område förekommer statlig tillsyn av kommunerna och landstingen inom områdena räddningstjänst samt ci- vilt försvar. I huvudsak avser tillsynen kommunerna.

Jämför man räddningstjänsten och insatserna för civilt försvar re- sursmässigt är räddningstjänsten den helt dominerande verksamheten. Av beskrivningen nedan framgår att på både lokal och regional nivå är insatserna inom räddningstjänsten och insatserna inom det civila för- svaret i regel nära knutna till varandra.

Räddningstj änsten

Tillsynens organisation

Enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) innebär räddningstjänstverk- samhet att samhällets räddningstjänst vid olyckor och överhängande fara för olyckor skall hindra eller begränsa skador på människor, egendom eller i miljön. Detta gäller både i fred, under höjd beredskap och i krig. Räddningstjänsten avser således både förebyggande insatser och räddningsinsatser vid olyckor.

Tillsynen regleras i räddningstjänstlagen och räddningstjänstförord- ningen ( 1986:1107 ). Vidare har Statens räddningsverk (SRV) utfärdat ett antal föreskrifter och allmänna råd som styr tillsynsverksamheten.

SRV utövar den centrala tillsynen inom området. Verksamheten riktar sig främst mot länsstyrelsernas tillsynsverksamhet. Verkets till— synsverksamhet utövas av räddningstjänstavdelningens enhet för brand och räddning.

Länsstyrelserna har ansvar för räddningstjänsten i länet. I verksam- heten ingår både att ha tillsyn över kommunernas tillsynsverksamhet samt att ha tillsyn över kommunernas räddningstjänstverksamhet (t.ex. räddningskåren och planeringen).

Tillsynsorganisationen skiljer sig åt mellan länsstyrelserna. Några länsstyrelser har t.ex. enheter som samtidigt utövar tillsyn även över lagen och förordningen om civilt försvar. Uppgifterna nedan om läns- styrelsernas tillsynsverksamhet gäller således inte enbart rädd- ningstjänstlagstiftningen.

Den kommunala räddningstjänsten utövar den lokala tillsynen samt har ansvaret för räddningsverksamheten lokalt genom att svara för akuta räddningsinsatser samt planeringen av dessa. Kommuner som är

för små för att bygga upp en egen räddningstjänst samverkar i kommu- nalförbund. För närvarande finns ett 250—tal räddningstj änstkommuner.

Tillsynens arbetsformer och kostnader

SRV:s uppgift är främst att ta fram metoder och modeller för länssty- relsernas tillsynsverksamhet samt att se till att uppgifter över verksam- heten inhämtas av länsstyrelserna. Verket har emellertid vid vissa till- fällen även hjälpt länsstyrelserna i deras praktiska tillsynsarbete gente- mot kommunerna.

SRV strävar efter att renodla sina tillsynsroller genom att göra en uppdelning i dels information, metodfrågor och utbildning, dels rena tillsynsuppgifter. Myndigheten uppger att 70 procent av tillsynsinsats- ema är främjande åtgärder (rådgivning, utbildning m.m.) medan 30 procent är kontrollerande (inspektioner, förelägganden m.m.).

Under 1997 deltog handläggare från SRV vid ll av länsstyrelserna utförda tillsynsbesök. Samma år lämnade verket även ett stort antal ytt— randen vid samråd över kommunala räddningstjänstplaner. Tillsynsm- satserna, som görs tillsammans med länsstyrelserna, sker normalt på initiativ från länsstyrelserna. I en del fall kan information till SRV med- föra att verket självt genom en länsstyrelse tar initiativ till en tillsynsin- sats.

SRV fattar inte beslut i tillsynsärenden, lagstiftningen bygger på samråd. SRV saknar sanktionsbefogenheter, men enligt räddnings- tjänstlagen och räddningstjänstförordningen får verket &amställa hos regeringen om ändring i en räddningstjänstplan. Verket är remiss- instans till överprövande instanser i ärenden om beslut av andra till- synsmyndigheter enligt räddningstjänstlagen. Sambandet mellan till- synsverksamheten och verkets andra uppgifter framgår av bl.a. rädd- ningstjänstlagstiftningen. Personal som handlägger tillsynsärenden deltar dock endast undantagsvis i annan verksamhet och i dessa fall inte i verksamhet som berör tillsynsverksamheten.

SRV har under 1997 satsat ca två miljoner kronor på tillsynen över kommunerna. Antalet årsarbetskrafter som under 1997 arbetade med dessa frågor var 4,5.

Inom hälften av länsstyrelserna är tillsynen kombinerad med kon- sultverksamhet, samråd, dispenser, rådgivning och utbildning. I Statskontorets enkätundersölcning svarade sex av sju länsstyrelser att huvuddelen av insatserna var av främjande natur. Fördelningen mellan egeninitierade tillsynsinsatser och insatser initierade av någon utomstå— ende varierar lcraftigt mellan länsstyrelserna.

Antalet personer i länsstyrelserna som arbetar med tillsynen varie- rar. Utanför storstadslänen arbetar mellan en och tre anställda med till- synsfrågoma. Genomgående har sakområdet varit utsatt för stora per- sonalneddragningar under 1990—talet. Länsstyrelsernas tillsyn är inte avgiftsfrnansierad.

Problem m.m.

SRV uppger att regelverkets uppbyggnad leder till att tillsynen får en alltför stor koncentration på kvantitetsmått, t.ex. genomförda brand- syner och liknande. I Räddningsverksutredningens slutbetänkande (SOU 1998159) belyses denna fråga ytterligare. Verket håller för närva- rande på med att utveckla sin tillsyns- och uppföljningsverksamhet. Arbetet har pågått en tid genom uppbyggnad av informationssystem som nu börjat användas. Avsikten är att man genom bearbetning och analys av uppgifter från informationssystemen skall kunna dra slutsats— er och föreslå relevanta åtgärder.

Kritiken från länsstyrelserna gäller bl.a. resursbrist och avsaknaden av vissa sanktionsbefogenheter.

Vid intervjuer med företrädare för olika organisationer inom områ— det har framkommit uppfattningar om att tillsynsfrågoma inom rädd- ningstjänstområdet inte är tillräckligt utvecklade. Bland annat hävdas att länsstyrelserna inte har fått tillräcklig hjälp med metodutvecklingen samt att det faktum att man inom räddningstjänsten saknar nationella mål försvårar tillsynen. Kritik framförs även mot att tillsynsverksam— heten ser mer på den tekniska än den funktionella aspekten och att kopplingen till plan- och bygglagen samt miljö- och hälsoskyddslag- stiftningama inte är tillfredsställande.

Svenska Kommunförbundet efterlyser en mer målinriktad tillsyn. Vidare framhålls att länsstyrelserna inte har den kompetens som krävs för att utöva en bra tillsyn.

Civilt försvar

Tillsyn inom Försvarsdepartementets område utövas också enligt lag- stiftningen om civilt försvar. På central nivå skall Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) bl.a. bidra till att utveckla länsstyrelsernas upp— följnings- och utvärderingsarbete. På regional nivå skall länsstyrelserna under ledning av civilbefälhavarna — följa upp landstingens och kommunernas tillämpning av lagen ( 1994:1720 ) om civilt försvar och de föreskrifter som har meddelats med stöd av denna. Vad gäller upp-

gifter om länsstyrelsernas verksamhet enligt dessa författningar hän- visas till redovisningen under avsnittet om räddningstjänsten. Det kan för övrigt noteras att ordet tillsyn inte används i denna lagstiftning.

Kommuner och landsting har enligt lagstiftningen om civilt försvar bl.a. ansvar för att vidta de beredskapsförberedelser som behövs för deras respektive verksamhet under'höjd beredskap.

Kommunerna har därutöver även ansvar att verka för att samordna beredskapsförberedelsema för den civila verksamhet som bedrivs av andra myndigheter och organ i kommunen. Ansvaret gäller endast så- dan verksamhet som är inriktad på kommunen. Kornrnunema är vidare skyldiga att medverka i övningar och annan utbildning som utgör ett led i beredskapsförberedelser och att hålla länsstyrelsen underrättad om beredskapsförberedelser m.m. För detta erhåller kommunerna ett sär- skilt statsbidrag.

Kommunerna har också ansvar för bl.a. hemskydd samt byggande och underhåll av skyddsrum.

5.3.3 Inrikesdepartementet

Inom Inrikesdepartementets område är det framför allt plan- och bygg- området som är föremål för statlig tillsyn.

Ett särfall kan verksamheten vid de kommunala lantrnäterimyndig- heterna sägas vara. Enligt lagen ( 1995:1393 ) om kommunal lantmäte- rimyndighet har Lantmäteriverket tillsyn över verksamheten vid de kommunala lantrnäterimyndighetema. Tillsynsuppgiftema är förhållan- devis nya, lagen om kommunal lantmäterimyndighet trädde i kraft den 1 januari 1996. Tillsynen utgör ett särfall så till vida att endast vissa kommuner berörs av denna tillsyn, då inrättande av kommunal lantrnä— terimyndighet är frivilligt.

Plan- och byggområdet

Tillsynens organisation

Tillsynsverksamheten regleras främst i plan- och bygglagen (1987: 10). Boverket har enligt plan- och bygglagen den allmänna uppsikten över plan- och byggnadsväsendet i riket. Detta innebär bl.a. att verket följer tillämpningen av lagen, ger generella råd samt rapporterar brister i systemet till regeringen.

Länsstyrelserna skall samverka med kommunerna i deras planlägg- ning samt ha tillsyn över plan- och byggnadsväsendet i länet.

Organisationen hos länsstyrelserna varierar och flera länsstyrelser uppger att en och samma enhet utövar tillsyn över fler lagstiftningsom- råden. Uppgifterna om länsstyrelsernas tillsynsinsatser nedan inklude- rar således mer än bara tillsynen enligt plan- och bygglagstiftningen.

Kommunerna har det närmaste inseendet över byggnadsverksam- heten samt ansvarar för planläggningen av användandet av mark och vatten.

Tillsynens arbetsformer och kostnader

Länsstyrelserna uppger att de till största delen använder sig av främ- jande åtgärder (rådgivning, utbildning m.m.). Det finns inte några upp- gifter om relationen mellan egna eller andras initiativ vid tillsynsinsats- ema.

Länsstyrelsen har vissa sanktionsmöjligheter i förhållande till kom- munerna. AV plan- och bygglagen framgår att länsstyrelsen i vissa fall får upphäva kommunens beslut i dess helhet om ärendet avser detalj- plan eller områdesplan. Ingen av de länsstyrelser som besvarat enkäten har använt sig av denna sanktionsmöjlighet under 1997. Enligt samma lag är länsstyrelsen överklagandeinstans i ärenden som inte laglig- hetsprövas enligt kommunallagen .

Ingen av de svarande länsstyrelserna har använt mer än 0,35 årsar- betskrafter för tillsyn. Inte i något fall är tillsynen avgiftsfinansierad.

Problem m.m.

Flera länsstyrelser uppger att man har för knappa resurser för att utföra tillsynen. Några länsstyrelser är nöjda med regelverket. Länsstyrelsen i Stockholms län anser emellertid att lagen och förarbetena ger en alltför knapphändig vägledning.

5.3 .4 J ordbruksdepartementet

Den statliga tillsynen inom Jordbruksdepartementets område avser främst livsmedelsområdet. Denna tillsyn beskrivs närmare nedan. Statlig tillsyn över kommuner bedrivs dock även enligt djurskydds- lagstiftningen och lagstiftningen om provtagning på djur m.m. Det är Statens Jordbruksverk (SJV) som har att svara för den cent- rala tillsynen över djurskyddslagen (1988:534) och, om inte annat är

angivet, av de föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag. Länsstyrelsen ansvarar för den regionala tillsynen över djurskyddsla- gen. Den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet utövar tillsynen inom kommunen, om regeringen inte har föreskrivit att tillsynen skall utövas på något annat sätt. I de fall tillsynen avser en kommunal verksamhet utövas den di- rekta tillsynen av SJV. Liknande förhållanden gäller även avseende lagen (l992:1683) om provtagning på djur, m.m.

Flera länsstyrelser har uppgivit att tillsynen över djurskyddslagstift- ningen bedrivs vid samma enhet som bl.a. tillsynen över livsmedelslag— stiftningen.

Livsmedelsområdet

Tillsynens organisation

Tillsynen inom livsmedelsområdet regleras bl.a. i livsmedelslagen (l97lz511) och förordningen (l996:147) med instruktion för Statens livsmedelsverk (SLV). Vidare finns ett antal författningar som används i tillsynsarbetet. Därutöver har SLV utfärdat ett stort antal myndighets- föreskrifter och allmänna råd som styr tillsynen.

SLV ansvarar enligt livsmedelslagen för den centrala tillsynen. Myndigheten har till uppgift att följa upp tillsynsverksamheten i landet. Verket utövar tillsynsvägledning (indirekt tillsyn) gentemot länsstyrel- serna och kommunerna. Vidare planerar myndigheten att börja med direkt tillsyn (normerande inspektioner) över kommunernas till- synsverksamhet. .

Verket har tre tillsynsenheter, tillsynsenhetema 1 och 2 samt dricks- vattenenheten.

Enligt livsmedelslagen skall länsstyrelsen utöva den närmare till— synen inom länet. Länsstyrelsen ska fungera som stödjande och rådgi- vande organ gentemot miljö- och hälsoskyddsnämndema. Organisato- riskt bedrivs ofta länsstyrelsens livsmedelstillsyn integrerat med annan verksamhet, exempelvis vid en lantbruksenhet eller motsvarande. Flera länsstyrelser uppger att tillsynen även omfattar djurskyddslagstift- ningen.

Den kommunala livsmedelstillsynen utövas av de nämnder som fullgör uppgifter inom hälso- och miljöskyddsområdet. Enligt livs- medelsförordningen får SLV besluta att tillsynen över en viss verksam-

het, efter samråd med nämnden, skall flyttas över till en kommunal nämnd eller omvänt. Beslut om överflyttning kan överklagas.

Tillsynens arbetsformer och kostnader

I SLV:s indirekta tillsyn ingår information och utbildning om livs— medelsbestämmelser samt tillsyn och tillsynsmetodik, rådgivning, upp- följning och utvärdering av lokal tillsyn samt samordning av den natio- nella tillsynen.

Att SLV har möjlighet att besluta om flytt av tillsynsverksamhet till eller från kommun kan ses som en sanktionsmöjlighet. Tilläggas kan att fram till mars 1998 hade tillsynen över 197 anläggningar flyttats till någon kommun och i ett 40—tal fall har tillsynen över en livsmedelsan- läggning flyttats från en kommun till verket.

SLV uppger att man under 1997 använde cirka 142 miljoner kronor till direkt tillsyn. Bland verkets övriga kostnader kan nämnas: 31,8 miljoner kronor för normgivning, 8,4 miljoner kronor för samordning av den totala livsmedelstillsynen, 1,9 miljoner kronor för samordning av importkontrollen, 24,0 miljoner kronor för påverkan och information samt 44,3 miljoner kronor för kunskapsuppbyggnad.

Länsstyrelserna skall fungera som stödjande och rådgivande organ gentemot kommunerna. De är också besvärsmyndigheter i frågor om livsmedelstillsyn.

Länsstyrelserna använder sammanlagt 6 årsarbetskrafter för livs- medelstillsynen (0,2—0,3 årsarbetskrafter per länsstyrelse). Verksam- heten är anslagsfinansierad.

Problem m.m.

SLV anser att området under senare år blivit betydligt mer detaljregle- rat, främst genom EU-medlemskapet. Myndigheten uppger vidare att man nu arbetar för att ersätta de allmänna råden med Vägledningar, bl.a. för att underlätta för kommunerna. SLV anser att resurserna inte kom- mer att räcka till för att genomföra de normerande inspektioner som nyligen skrivits in i livsmedelsförordningen.

Kommittén för livsmedelstillsyn har i april 1998 lagt fram ett be— tänkande (SOU 1998z6l, Livsmedelstillsyn i Sverige). I betänkandet framförs förslag på ett flertal förändringar inom livsmedelstillsynen. Bland annat föreslår kommittén att decentraliseringen av livsmedelstill- synen till kommunerna bör fortsätta. Vidare menar kommittén att om SLV och en kommun har olika uppfattningar om var tillsynsansvaret

skall ligga, bör regeringen besluta i ärendet. Regeringen bör också kunna besluta att SLV skall ta över tillsynen, om det finns allvarliga brister i den tillsyn kommunen bedriver. Kommittén anser vidare att länsstyrelsernas tillsynsuppgift enligt livsmedelslagen bör utgå. Den anser också att gränskontrollen av livsmedel, som i dag är en kommun- al uppgift, bör ses som ett statligt åtagande. Kommittén föreslår dess- utom att uppgiften att bestämma avgifter för prövning och tillsyn enligt livsmedelslagen skall överföras till kommunerna och att kommunernas avgifter till SLV bör tas bort. Vidare föreslås att omfattningen av regel- verket på livsmedelsområdet begränsas, bl.a. genom att allmänna råd tas bort från författningssamlingen och att möjligheterna att förenkla reglerna inventeras.

5.3.5 Justitiedepartementet

Justitieombudsmannen (JO) har tillsyn över att den som utövar offent— lig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Tillsynen gäller således inte ett avgränsat lag— stiftningsområde. Kommuner och landsting berörs av denna tillsyn på samma sätt som t.ex. statlig förvaltning. Enligt 3 5 lagen ( 1986:765 ) med instruktion för riksdagens ombudsmän står dock särskilt angivet att ombudsman vid tillsyn över kommunala myndigheter skall beakta de former i vilka den kommunala självstyrelsen utövas. Justitiekanslern (JK) har motsvarande tillsynsuppgift i förhållande till landsting och kommuner.

Tillsyn inom Justitiedepartementets område utövas även enligt För- äldrabalken (l949z381). Enligt denna författning skall länsstyrelsen utöva tillsyn över överförrnyndares och överförmyndarnämnders (kommunal nämnd) verksamhet.

5.3.6 Kommunikationsdepartementet

Inom Kommunikationsdepartementets ansvarsområde bedrivs tillsyn enligt bl.a. väglagstiftningen. Enligt väglagen (197l:948) skall Väg- verket ha tillsyn över kommunernas väghållning. Vidare skall Väg- verket enligt förordningen (198811017) om statsbidrag till vissa regio- nala kollektivtrafikanläggningar m.m. se till att de bidrag som lämnas enligt förordningen används på lämpligt sätt och för avsedda ändamål. Vidare utövas tillsyn över jämvägssäkerhetslagstiftningen. Järn- vägsinspektionen inorn Banverket ansvarar för tillsynen. Kommuner och landsting berörs endast i de fall de är ansvariga för järnvägsspår.

Tillsyn bedrivs även över luftfartslagstiftningen. Luftfartsinspek- tionen ansvarar för tillsynen. Tillsynen riktar sig mot skötseln av flyg- platser och skolor. Även i detta fall berörs kommuner och landsting endast i de fall de har ansvar för sådan verksamhet.

5.3.7 Kulturdepartementet

Statens kulturråd utövar tillsyn vad gäller statsbidrag till lokala och re- gionala kulturinstitutioner. Bidragen utges med stöd av förordningen (l996:1598) om statsbidrag till regional kulturverksamhet. Följande verksamheter i kommuner och landsting är berörda av tillsynen: läns- bibliotek, musikinstitutioner, stadsteatrar, länsteatrar, dansteatrar, läns— museer, länskonstnärer/regionala konsulenter.

Tillsyn bedrivs även över kulturrninnesvården. Enligt lagen (l988z950) om kulturminnen m.m. har Riksantikvarieämbetet överinse- ende över kulturminnesvården i landet. Länsstyrelsen har tillsyn över kulturrninnesvården i länet. I denna tillsyn berörs kommuner och landsting i första hand som fastighetsägare. Den kommunala nivån be- rörs dock också av att kulturmiljövården är integrerad med samhälls- planeringen. Kulturvärden skall t.ex. beaktas vid tillämpningen av plan- och bygglagen och naturresurslagen. Flera länsstyrelser uppger att de utövar tillsynen över kulturminneslagstiftrringen inom samma enheter som handhar tillsynen över bl.a. plan- och bygglagstiftningen. För upp- gifter om länsstyrelsens tillsynsarbete se därför avsnittet om plan- och bygglagstiftningen (avsnitt 5 .3 .3).

5.3.8 Miljödepartementet

Inom Miljödepartementets område är miljöskyddet den centrala verk- samheten som är föremål för statlig tillsyn. Det finns dock en rad andra verksamheter inom kommuner och landsting där det förekommer statlig tillsyn.

Det förekommer exempelvis tillsyn över renhållningslagstiftningen. Enligt denna lagstiftning har Statens naturvårdsverk (SNV) att utöva den centrala tillsynen. Tillsynen riktar sig mot kommuner och bedrivs på liknande sätt som tillsynen över miljöskyddslagstiftningen. Länssty- relsen utövar tillsynen i länet. Kommunerna ansvarar för den lokala tillsynen, om inte regeringen bestämmer annat. Den statliga tillsynen inom området riktar sig mot kommunerna på två olika sätt: mot den kommunala tillsynsverksamheten och mot enskilda kommunala verk-

samheter (t.ex. renhållningsanläggningar). SNV:s tillsyn inom detta område redovisas under beskrivningen av miljöskyddet.

I lagen (l987:12) om hushållning med naturresurser m.m. stadgas att länsstyrelsen har tillsyn i länet över hushållningen med naturresurser och efterlevnaden av vad som föreskrivs i eller beslutas med stöd av denna lagstiftning. De centrala förvaltningsmyndighetema har var och en inom sitt verksamhetsområde uppsikt över hushållningen med natur- resurser. Boverket har den allmänna uppsikten över hushållningen med naturresurser. För en beskrivning av länsstyrelsernas tillsynsverksam- het inom detta lagstiftningsområde hänvisas till beskrivningen senare i detta avsnitt. Vad gäller Boverkets tillsynsverksamhet redovisas denna under avsnittet 5.3.3.

Tillsyn sker även enligt naturvårdslagstiftningen. SNV har enligt denna lag överinseende över naturvården i riket. Länsstyrelsen eller kommunen (kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnden eller motsva- rande), efter överlåtelse från länsstyrelsen, utövar den direkta tillsynen. Länsstyrelsernas tillsynsverksamhet framgår av beskrivningen nedan.

Statens strålskyddsinstitut (SSI) har tillsyn över strålskyddslagstift- ningen. SSI:s tillsyn riktar sig mot utrustningar och arbete med utrust- ningar som utsänder eller kan utsända joniserande strålning samt loka- ler för sådana utrustningar. Tillsynen är således inte särskilt inriktad på verksamheter i kommuner eller landsting. I strålskyddsförordningen stadgas dock att SSI får, efter åtagande av en kommun, överlåta åt den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet att i ett Visst avseende utöva tillsynen över efter- levnaden av strålskyddslagen (l988z220). SSI har med stöd av detta bemyndigande överlåtit till kommuner att utöva tillsyn över offentliga solarier.

Miljöskydd

Tillsynens organisation

Tillsynen regleras i bl.a. miljöskyddslagen (1969:387) och lagen ( 1985:426 ) om kemiska produkter. Därutöver finns ett antal författ- ningar som styr tillsynsverksamheten. Vidare har SNV utfärdat all- männa råd och Kemikalieinspektionen (KemI) myndighetsföreskrifter och allmänna råd för tillsynsverksamheten.

På central nivå utövas tillsynen enligt förordningen om kemiska produkter av SNV, KemI, SLV, Boverket och Arbetarskyddsstyrelsen (ASS).

Enligt miljöskyddslagen är det SNV som har den centrala tillsynen, samordnar tillsynsverksamheten inom sitt ansvarsområde och lämnar vid behov bistånd vid den tillsyn som andra organ har att bedriva. Ver- kets tillsyn riktar sig både mot länsstyrelserna och kommunerna.

SNV:s tillsynsarbete har i huvudsak skett vid dåvarande enheten för miljörätt och tillsyn. Från och med år 1998 ligger samordningen av uppgifterna på en nyinrättad tillsynsenhet. I redovisningen av SNV:s tillsyn nedan ingår även tillsynsverksamheten över hälsoskyddslagstift- ningen och renhållningslagstiftningen.

KemI lämnar stöd till länsstyrelserna och kommunerna. Inspektion- en utövar även direkt tillsyn över de kommuner som bedriver tillverk- ning eller import av kemiska produkter. Den direkta tillsynen särbe- handlar emellertid inte kommunerna och behandlas därför inte ytterli- gare här.

Uppgifterna om SLV och Boverket redovisas under livsmedelslag- stiftningen respektive plan- och bygglagstiftningen. ASS tillsyn redovi- sas inte här då myndigheten inte särbehandlar kommunerna i sin tillsyn.

På regional nivå utövas tillsynen i huvudsak av länsstyrelserna. Till- synen gentemot kommunerna sker dels genom tillsynsvägledning (t.ex. rådgivning) till kommunernas lokala tillsynsverksamhet och dels ge- nom direkt tillsyn över t.ex. kommunala avfallsupplag.

Länsstyrelsernas organisation varierar. Flera länsstyrelser uppger att enheternas tillsynsarbete även gäller annan lagstiftning, t.ex. natur- vårdslagen (l964z822). Uppgifterna nedan gäller därför inte enbart miljöskyddslagstiftningama.

Den eller de kommunala nämnder som svarar för uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet utövar vanligen den omedelbara tillsy- nen inom varje kommun.

Tillsynens arbetsformer och kostnader

SNV uppger att tillsynens karaktär är stödjande och uppföljande/ utvärderande. Den förra är av större omfattning än den senare. Verksamheten under 1996 utgjordes bl.a. av att verket skickade ut en enkät till samtliga kommuner angående kommunens tillsynsverksam- het. Urvalet av vilka tillsynsinsatser som skall genomföras grundas på behovet av att hålla sig orienterad om hur kommunernas tillsynsverk- samhet verkligen utövas. Under 1996 satsade SNV l—2 årsarbetskrafter på tillsynsverksamheten.

KemI ger vägledning för länsstyrelser och kommuner. Myndigheten betecknar emellertid inte detta som tillsynsverksamhet. Vägledningen innebär bl.a. utskick av informationsblad och regionala inspektionsom- gångar (bl.a. seminarieverksamhet). KemI satsade ungefär 3 årsarbets- krafter på denna verksamhet under 1997.

Länsstyrelsernas tillsynsaktiviteter består till största delen av kon- trollerande åtgärder. Sanktionsmöjligheter finns enligt miljöskyddsla- gen och enligt lagen om kemiska produkter. Sanktionsmöjlighetema omfattar emellertid endast kommuner som själva bedriver en verksam- het som faller under endera lag. Sanktionema gäller på samma sätt vare sig det är en privat eller kommunal huvudman. Hälften av länsstyrel- serna har utnyttjat dessa sanktionsmöjligheter under 1997. Länsstyrel- serna kan vidare besluta att ta tillbaka tillsynsverksamhet som överta- gits av kommunen, vilket också kan betraktas som en sanktionsmöjlig- het. Kommunala nämnders beslut enligt miljöskyddslagen överprövas av länsstyrelsen.

Flertalet länsstyrelser i enkätundersökningen uppger att de satsat mindre än 1 årsarbetskraft på tillsynen. I förordningen ( 1989:598 ) om avgift för vissa myndigheters verksamhet enligt miljöskyddslagen an- ges att länsstyrelsen får ta ut en avgift för verksamhet enligt miljö— skyddslagen. Avgifterna går emellertid inte till länsstyrelsen utan till statskassan.

Problem m.m.

Stora förändringar kommer att ske av tillsynen genom införandet av bl.a. den nya miljöbalken . SNV uppger att den nya miljöbalken på många sätt kommer att bli tydligare än den nuvarande miljölagstift— ningen. Samtidigt kan konstateras att Svenska Kommunförbundet i ett yttrande till Miljödepartementet (Dnr 1998/0731, daterad 1998—04—24) framfört en rad kritiska synpunkter på förslaget till förordningar m.m. till miljöbalken .

Flera länsstyrelser uppger att det nuvarande regelverket fungerar bra, men att man har för små resurser för att utföra tillsyn i tillräcklig omfattning.

RRV har i sin rapport Länsstyrelsernas miljövårdsarbete i föränd- ring (RRV l997:47) framfört kritik mot tillsynsverksamheten på läns- styrelsenivån. I rapporten säger RRV att resursema för länsstyrelsernas miljövårdsarbete är otillräckliga och snabbt närmar sig en punkt där antingen mål eller resurser måste omprövas.

5.3.9 Närings- och handelsdepartementet

Inom Närings- och handelsdepartementets ansvarsområde sker tillsyn över bl.a. lagstiftningen om kommunal energiplanering. Statens ener- gimyndighet ansvarar för tillsynen mot kommunerna.

Vidare utövas tillsyn över ellagstifmingen och lagen om vissa rör- ledningar. Tillsyn bedrivs av Statens energimyndighet och Elsäkerhets- verket. Tillsynen är inte särskilt inriktad på kommunerna men har medtagits eftersom det är vanligt att kommunerna har energiverk och olika typer av elektriska anläggningar.

Även lagen (1984: 1049) om beredskapslagring av olja och kol samt lagen (19852635) om försörjningsberedskap på naturgasområdet är föremål för tillsyn. Statens energimyndighet ansvarar för tillsynen. Inte heller denna tillsyn gäller särskilt kommunerna utan är aktuell i de fall kommunen bedriver värme— och kraftproduktion.

Tillsyn bedrivs enligt lagstiftningen om brandfarliga och explosiva varor. Enligt lagen (l988z868) om brandfarliga och explosiva varor utövas den centrala tillsynen av Sprängämnesinspektionen. Kommunen utövar på det lokala planet tillsynen över brandfarliga varor, om rege- ringen inte föreskriver något annat. Ofta bedrivs denna tillsyn samord- nat med räddningstj änstverksamheten.

5 .3. 10 Socialdepartementet

Inom Socialdepartementets område återfinns ett flertal verksamheter inom kommuner och landsting som är föremål för statlig tillsyn. Av störst omfattning och betydelse är tillsynen av hälso- och sjukvården samt socialtjänsten. Även inom hälsoskyddsområdet finns tillsyn. Se- nare i detta avsnitt lämnas en närmare redovisning av tillsynen av dessa verksamheter.

Det finns dock även ett antal andra verksamheter i kommuner och landsting som berörs av statlig tillsyn. Exempelvis har Socialstyrelsen (SoS) ansvaret för tillsynen av smittskyddet. Denna tillsyn riktar sig bl.a. mot landstingen (hälso- och sjukvården) samt mot kommunala nämnder med uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. SoS ut- övar även tillsyn över efterlevnaden av lagen om medicintekniska pro- dukter med följdförfattningar.

Läkemedelsverket bedriver tillsyn över läkemedelslagen (l992z859) och lagen (1996:1152) om handel med läkemedel samt över föreskrifter utfärdade med stöd av dessa lagar.

Alkoholinspektionen utövar central tillsyn över efterlevnaden av al- kohollagen. Den regionala tillsynen utövas av länsstyrelsen. Den ome—

delbara tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om servering av spritdrycker, vin och starköl utövas av kommunen och av polismyn- digheten. Kommunen och polismyndigheten utövar också tillsyn över servering av och detaljhandel med öl. Detta är tillsammans med hälso- skyddet de verksamheter inom Socialdepartementets område där kom- munernas roll i tillsynskedjan primärt är att vara utövare av tillsyn och inte ett obj ekt för denna.

Hälso- och sjukvården

Tillsynens organisation

Målet för hälso- och sjukvården är enligt 2 & hälso- och sjukvårdslagen (l982:763) en god hälsa och en god vård på lika villkor för hela be- folkningen.

Tillsynen regleras i lagen ( 1996:786 ) om tillsyn över hälso- och sjukvården. Vidare finns ett antal ytterligare författningar som styr till- synen. Därutöver har 808 utfärdat ett stort antal myndighetsföreskrifter och allmänna råd som myndigheten använder i sin tillsynsverksamhet.

SoS ansvarar för tillsynen inom hälso- och sjukvården. Myndighe— tens tillsyn riktar sig mot vårdgivare (fysiska eller juridiska personer) eller mot enskilda av hälso- och sjukvårdspersonalen. En överdirektör leder arbetet med hjälp av en stab (tillsynsstaben). Under överdirektö- ren handhar de sex regionala tillsynsenhetema de direkta tillsynsupp- giftema. Tillsynsstaben har en samordnande funktion och verkar för enhetliga bedömningar från de regionala enheternas sida.

Tillsynens arbetsformer och kostnader

SoS tillsynsuppgift avser kontrollverksamheten kopplad till sanktioner samt råd, stöd och förebyggande arbete. Myndigheten uppger att 30 procent av tillsynsinsatserna är främjande åtgärder (rådgivning, utbild- ning m.m.), medan 70 procent är kontrollerande (inspektioner, föreläg- gande m.m.).

Vad gäller det totala antalet tillsynsobjekt finns ca 25 000 vård- givare (inklusive statliga och privata) och ca 343 000 personer som jobbar med hälso- och sjukvård. Andelen tillsynsobjekt som under 1997 berörts av tillsyn i någon direkt form beräknas uppgå till ca 5 pro- cent. Omfattningen av tillsynen var 5 513 timmar, varav aktiv tid 2 890 timmar (totalt för alla vårdgivare). Antalet inkomna tillsynsärenden

inom kommuner och landsting under 1997 var 2 857 och antalet in- spektioner var 545 (inklusive föreläsningar/konferenser). Av tillsyns- ärendena berörde 60 procent landstingen och 40 procent kommunerna.

Valet av tillsynsinsatser som skall utföras grundas på erfarenheter från tidigare tillsyn, bedömning utifrån omvärldsanalys, granskning av vårdgivare utan indikation, anvisningar från regeringen/Socialdeparte- mentet, vårdgivare som aldrig anmäler olyckshändelser, utsatta grupper i vården osv. Av tillsynsinsatsema sker 35 procent på eget initiativ, 25 procent efter anmälning och 40 procent är s.k. indikerade besök (före- läsningar, projekt m.m.).

Myndigheten har sanktionsbefogenheter enligt lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården och lagen (l960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område (kvack- salverilagen). Indirekt sanktionsmöjlighet finns genom möjligheten att anmäla till Hälso— och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN). Sank- tionsmöjligheten har utnyttjats i 250 fall under 1997 och huvuddelen rör sjukvårdspersonal inom kommuner och landsting. 808 har vid sidan av tillsynen även tillståndsgivning enligt abortlagen (1974:595), för— ordningen (198011070) om godkännande av enskilda tandtekniska laboratorier och patientjournallagen (l985z562).

Under 1997 uppgick SoS budget för den regionala tillsynen till ca 56 miljoner kronor. Antalet årsarbetskrafter var ca 100. Tillsynen är inte avgiftsf'rnansierad.

Problem m.m.

SoS uppger att det numera finns ett kraftfullt regelverk inom hälso- och sjukvården, men att tillsynsresursema är för små i förhållande till den totala omfattningen av hälso- och sjukvårdsverksamheten. Vidare på- pekar 808 att det i de flesta fall saknas sanktionsmöjligheter vid un- derlåtenhet eller brister när det gäller verksamhetsföreträdares skyldig- heter att anmäla missförhållanden av olika slag.

Hälsoskydd

Tillsynens organisation

Tillsynen regleras i hälsoskyddslagen (1982:1080) samt tobakslagen (1993z581). Det finns även en del ytterligare författningar som styr till-

synsverksamheten. Därutöver har 808, SNV och ASS utfärdat egna regler av betydelse för tillsynen.

Enligt hälsoskyddslagen delas det centrala tillsynsansvaret av 808 och SNV Generalläkaren utövar tillsynen inom Försvarsmakten. Uppdelningen preciseras i hälsoskyddsförordningen (l983z616). Något förenklat kan man säga att 808 har ansvaret för inomhusmiljön och SNV har ansvaret för utomhusmiljön. Ansvaret för den centrala till- synen enligt tobakslagen delas av 808 och ASS. ASS ansvarar för till- synen i arbetsmiljön medan 808 har ansvar för den övriga tillsynen. Eftersom tillsynen i arbetsmiljön inte har någon särskild koppling till kommuner och landsting behandlas inte denna del av tillsynen ytterli— gare i detta kapitel.

SoS tillsyn inom området har främst karaktären av tillsynsvägled— ning och uppföljning gentemot länsstyrelser och kommuner.

SoS tillsynsverksamhet är organiserad i den nationella tillsynsenhe- ten. ,

SNV:s tillsyn över hälsoskyddsområdet bedrivs på liknande sätt som tillsynen över miljöskyddsverksamheten. Uppgifter om SNV:s till- syn lämnas i beskrivningen av tillsynen inom Miljödepartementets om- råde (avsnittet 5.3.8).

På den regionala nivån är det länsstyrelsen som svarar för den stat- liga tillsynen inom här aktuella områden. Flera länsstyrelser har upp- givit att man inte har någon enhet som enbart utövar tillsyn enligt häl- soskyddslagen. Länsstyrelsernas insatser bedrivs i form av rådgivning och uppföljning.

På den lokala nivån utövas tillsynen av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.

Tillsynens arbetsformer och kostnader

SoS tillämpar ett brett tillsynsbegrepp, där åtminstone delar av norm- givning, uppföljning och utvärdering också ingår. Myndigheten uppger att 90 procent av tillsynsinsatsema är främjande åtgärder (rådgivning, utbildning m.m.) och 10 procent är uppföljning. Under 1997 har myn- digheten gjort en uppföljning av 50 kommuners verksamhet enligt häl- soskyddslagen. Enligt uppgift avsåg 10 procent av alla tillsynsärenden under år 1997 landstingen och 90 procent kommunerna.

Vilka tillsynsinsatser som faktiskt skall utföras, avgörs efter allmänt omdöme, propositioner, förarbetena till lagtext samt regeringsrättsdo- mar.

805 har under 1997 satsat 7 årsarbetslqafter på tillsynsarbetet inom detta område.

Länsstyrelsens tillsynsinsatser består främst av främjande åtgärder. I flertalet fall initieras tillsynen utifrån.

De enskilda länsstyrelsernas insatser uppgår till mellan 0,1—2 årsar- betskrafter.

Problem m.m.

Två länsstyrelser uppger att resursdimensioneringen inte är tillräcklig. Vidare kan tilläggas att miljöbalken väntas påverka tillsynsarbetet och ansvarsfördelningen även inom detta område.

Socialtjänst

Tillsynens organisation

Tillsynen regleras i socialtjänstlagen (l980:620). Vidare finns ett antal ytterligare författningar som styr tillsynen. 808 har även utfärdat ett antal myndighetsföreskrifter och allmänna råd.

SoS tillsyn inom området gäller inte enbart socialtjänstlagstift- ningen, utan även tillsyn enligt bl.a. lagen (l993z387) om stöd och ser- vice till vissa funktionshindrade.

På den centrala nivån ansvarar SoS för tillsynen. Myndigheten skall följa och utveckla socialtjänsten. Tillsynen riktar sig framför allt mot länsstyrelserna. I en mindre utsträckning utövas emellertid direkt tillsyn mot kommunerna.

Tillsynsverksamheten är i stort organiserad så att socialtjänstgr'up- pen inom 808 svarar för utvärdering, uppföljning och kunskapsför- medling och att den nationella tillsynsenheten svarar för primär social tillsyn samt tillsynsstöd och metodutveckling.

Länsstyrelsen utövar tillsynen på den regionala nivån. Tillsynen riktar sig mot socialnämndema i kommunerna.

Länsstyrelsernas organisation varierar. Flera länsstyrelser uppger att de inom en och samma enhet även har tillsyn över bl.a. alkohollagstift- ningen. Uppgifterna om länsstyrelsernas tillsynsverksamhet rör därför inte enbart tillsyn enligt socialtjänstlagstiftningen.

Tillsynens arbetsformer och kostnader

SoS tillsynsverksamhet består till största delen av utvärdering och upp- följning samt tillsynsstöd i form av metodutveckling i samverkan med länsstyrelserna. Myndigheten utför i mindre utsträckning även direkt tillsyn.

SoS uppger att 98 procent av tillsynsinsatsema är främjande åtgär- der (rådgivning, utbildning m.m.), medan 2 procent är kontrollerande åtgärder (inspektioner, föreläggande m.m.).

Vilka tillsynsinsatser som faktiskt skall göras grundas på ärendets principiella natur.

SoS har under 1997 satsat 5 årsarbetskrafter på nationella tillsyns- enhetens verksamhet. Inom socialtjänstgruppen har uppemot 60 årsar- betskrafter arbetat med tillsyn (vid en bred definition av begreppet).

Länsstyrelsen skall inom länet bl.a. följa de kommunala social- nämndemas tillämpning av socialtjänstlagen och biträda socialnämn- dema med råd i deras verksamhet. Länsstyrelserna arbetar på olika sätt. Några använder sig till största delen av främjande åtgärder, andra av kontrollerande.

Vad gäller initiativen till tillsynsinsatsema skiljer sig detta åt mellan länsstyrelserna. En del uppger att flertalet insatser sker efter eget initia- tiv, medan andra uppger att de flesta initiativ kommer från någon an- nan.

Vissa länsstyrelser uppger att den enhet som ansvarar för tillsynen över socialtjänsten även svarar för tillståndsgivning, rådgivning och fördelning av statsbidrag. Vid länsstyrelserna varierar antalet årsarbets- krafter mellan 1,75 och 13.

Problem m.m.

Tillsynen över socialtjänsten är för närvarande föremål för översyn av Socialtjänstutredningen (dir. l997:109). Uppdraget har sin grund i ett uttalande av riksdagen med anledning av socialutskottets betänkande 1996/97:SoU13. Utskottet framhåller bl.a. att uppdelningen mellan länsstyrelserna och 808 regionala tillsynsenheter medför svårigheter och en otydlighet vid tillsynen i gränsområdet mellan kommunal och landstingskommunal verksamhet. Enligt utskottet bör det övervägas om tillsynen kan läggas på samma statliga myndighet för såväl socialtjänst- en som hälso— och sjukvården för att härigenom skapa en slagkraftigare organisation.

Flera länsstyrelser anser att resurstilldelningen är för låg. Andra synpunkter som framkommit är bl.a. att regelverket inte är tillräckligt preciserat samt att vissa sanktionsmöjligheter skulle behövas.

5.3.1 ] Utbildningsdepartementet

Den statliga tillsynen inom Utbildningsdepartementets område som berör kommuner och landsting är främst tillsynen över det offentliga skolväsendet.

Enligt förordningen ( 1995:945 ) med instruktion för Högskoleverket skall Högskoleverket ha tillsyn över bl.a. de vårdhögskolor som lands- tingen ansvarar för. Förhandlingar pågår om att integrera vårdhögsko- lan med den statliga högskolan.

Skolan

Tillsynens organisation

Tillsynen regleras i förordningen (1991:1121) med instruktion för Sta- tens skolverk. Vidare finns ett stort antal författningar, bl.a. skollagen, läroplanerna och de skolforrnsvisa förordningarna som styr tillsynen. Därutöver har Skolverket utfärdat egna föresloifter och allmänna råd som verket utövar tillsyn mot.

Skolverket är tillsynsmyndighet för hela skolväsendet. Från och med den 1 januari 1998 gäller även tillsynsansvaret för förskolan. Till- synsverksamheten utövas av personal vid verkets centrala tillsynsenhet och de elva fältenhetema. Den centrala tillsynsenheten utövar till- synsvägledning och även direkt tillsyn. Merparten av den direkta tillsy- nen utövas vid fältenhetema. Tillsynen riktar sig mot skolhuvudmän- nen.

Tillsynens arbetsformer och kostnader

Skolverket defrnierar tillsyn som utredningar vilka syftar till att pröva om en viss skolhuvudman uppfyller sitt ansvar enligt de författningsbe— stämmelser som gäller för skolan.

Myndigheten uppger att 5 procent av tillsynsinsatsema är främjande åtgärder (information om tillsyn/beslut), 90 procent är kontrollerande

åtgärder (inspektioner, förelägganden m.m.) och 5 procent är svar på allmänna frågor kring tillsyn.

Under 1997 berördes 69 procent av alla kommuner av direkt tillsyn som lett fram till beslut. Under detta år avsåg tillsynen endast kommun- er. Tillsynen ägnas områden som har bedömts vara nationella brist- eller nyckelområden. Dessa områden väljs ut efter en analys av resultat inom tillsynsprogrannnet och Skolverkets övriga program. Verket upp- ger att alla ärenden är egeninitierade.

Myndigheten har inga sanktionsmöjligheter gentemot offentliga skolhuvudmän (men mot fristående skolor). Skolverket kan dock, om det föreligger starka skäl, föreslå regeringen att vidta åtgärder gentemot offentliga skolhuvudmän. Verket utreder för tillfället om sanktionsmöj- ligheter bör införas.

Under 1997 var kostnaderna för tillsynen ca 9 miljoner kronor. Till- synsverksamheten ärinte avgiftsfinansierad.

Problem m.m.

Skolverket bedömer att regelverket i stort är ändamålsenligt för att kunna genomföra tillsyn. Myndigheten uppger vidare att tillsynen vuxit i omfattning sedan verket bildades och att det fortfarande är för tidigt att bedöma om resursdimensioneringen är tillräcklig eller ej. Regeringen har i 1998 års ekonomiska vårproposition (prop. 1997/98:150, 12 Bilaga: Bilaga 4) aviserat att en nationell inspektions- nämnd skall inrättas inom Skolverket för att granska skolan. Det är ännu oklart hur nämndens verksamhet kommer att förhålla sig till till— synsverksamheten.

5.4 Avslutande diskussion

Schematisk beskrivning av tillsynen

Som kan konstateras utifrån den tidigare beslaivningen i detta kapitel berörs kommuner och landsting av statlig tillsyn inom ett stort antal områden.

Det har redan tidigare påpekats att kommuner och landsting i vissa fall är föremål för tillsyn i likhet med andra organisationer. Inom vissa områden har dock kommuner och landsting en särställning, antingen genom att de är ensamma om att ha en viss uppgift eller på grund av att

de har en dominerande ställning som huvudman eller producent inom området. Det förekommer också inom ett antal områden att komrnuner- na och undantagsvis landstingen är tillsynsutövare.

Efter den modell som presenterades i det inledande avsnittet (systemansvarig, regional tillsynsfunktion, tillsynsutövare, tillsynsob— jekt) kan följande förenklade bild av kommunernas och landstingens roll framställas:

—— områden där kommuner och/eller landsting endast är föremål för tillsyn (tillsynsobjekt) och i_n_t£ har en dominerande ställning som producent/huvudman eller särställning av annat skäl

Exempel på denna typ av områden är Arbetarskyddsstyrelsens och Yrkesinspektionens tillsyn över arbetsmiljön. Av skäl som tidigare re- dovisats har någon beskrivning av dessa områden inte lämnats i detta betänkande.

områden där kommuner och/eller landsting endast är föremål för tillsyn (tillsynsobjekt), men där de bedöms ha en dominerande ställning som producent/huvudman eller en särställning av annat skäl.

I denna kategori ingår de största verksamheterna i kommuner och landsting, främst hälso- och sjukvården, socialtjänsten och skolverk— samheten.

Det bör dock påpekas att även inom dessa verksamheter finns vissa delverksamheter där kommunerna eller landstingen har en roll som till- synsutövare. Som exempel kan nämnas att kommunerna enligt skolla- gen skall ha uppsikt över att barn som fullgör sin skolplikt genom att undervisas i hemmet får en fullgod utbildning. Ett annat exempel är att kommunen inom socialtjänsten har tillsyn över i kommunen yrkesmäs- sigt bedriven verksamhet i form av hem för vård eller boende.

Till denna kategori kan även räknas den tillsyn från JO och JK som kommuner och landsting är föremål för samt tillsynen av offentlig upp- handling. Andra verksamheter som hör till denna kategori är tillsynen över: kommunal lantmäterimyndighet, civilt försvar, smittskydd, medi- cintekniska produkter, läkemedel och läkemedelshantering, regional kulturverksamhet, kulturrninneslagstiftningen, kulturmiljövård, hushåll- ningen med naturresurser, kommunal energiplanering, ellagstiftningen, beredskapslagring av olja och kol, försörjningsberedskap på natur- gasområdet, kommunal väghållning, jämvägssäkerheten samt luftfarts— lagstiftningen.

Inom en del av de uppräknade områdena består kommunens sär- skilda ställning i att kommunen har att tillämpa den aktuella lagstift- ningen i samband med beslut eller tillståndsgivning. Detta gäller exem- pelvis för kulturminneslagstiftningen, kulturmiljövården och hushåll- ningen med naturresurser.

— områden där kommuner och/eller landsting är tillsynsutövare

De områden som kan hänföras till denna kategori är tillsynen över: häl— soskyddet, livsmedelslagstiftningen, miljöskyddet, räddningstjänsten, plan- och byggväsendet, alkohollagstiftningen, tobakslagen , renhåll— ningslagen, naturvårdslagstifmingen, strålskyddslagstifmingen, djur- skyddslagstiftningen, lagstiftningen om provtagning på djur m.m., överförmyndare, lotterilagstiftningen samt lagstiftningen om brandfar— liga och explosiva varor.

Det finns således ett betydande antal områden där kommunerna gi— vits rollen som tillsynsutövare— för landstingens del är'det bara i något enstaka fall som de har en sådan roll. Som tidigare framkonnnit är det inte ovanligt att kommuner samtidigt själva är objekt för tillsyn inom samma områden. Det finns i denna kategori till och med verksamheter där kommunerna samtidigt har en dominerande ställning som produ- cent/huvudman eller en särställning av annat skäl. Detta gäller exem- pelvis för räddningstjänsten.

Övriga iakttagelser

Den tidigare redovisningen har visat att det ofta är svårt att avgränsa tillsynskedjan inom ett område från tillsynskedjan inom ett annat. Framför allt kan noteras att länsstyrelserna i många fall har en organi- sation där flera lagstiftningsområden hanteras inom samma tillsynsen- het. Vidare kan noteras att länsstyrelsernas organisation varierar sins- emellan. Över huvud taget gäller att det finns stora skillnader i organi— sation och verksamhetsindelning mellan departementsnivån, den cent- rala myndighetsnivån, den regionala nivån och den lokala nivån. Av dessa skäl har utredningen haft betydande svårigheter att kunna be- skriva insatserna och kostnaderna inom de olika tillsynsområdena. Vidare kan konstateras att det i lagstiftningen sällan förekommer någon precisering av vad som ligger i tillsynsuppdraget. Vid utredning- ens kontakter med olika myndigheter har det i en del fall varit svårt att få klara besked om vad myndighetens tillsyn avser och vilken författ- ning den grundas på. Tillsynsuppgiften beskrivs också på varierande sätt i olika författningar.

Ett undantag, där en mer preciserad beskrivning av tillsynen gjorts direkt i lagen, är den nyligen antagna miljöbalken . I 26 kap. 1—2 åå miljöbalken sägs att tillsynen skall syfta till att säkerställa att balken samt föreskrifter, domar i ansökningsmål och beslut som har meddelats med stöd av balken efterlevs. Tillsynsmyndigheten skall kontrollera efterlevnaden av miljöbalken och de föreskrifter som följer av balken, angivna domar och beslut samt vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse. Tillsynsmyndigheten skall dessutom, genom råd- givning, information och liknande verksamhet, skapa förutsättningar för att balkens ändamål skall kunna tillgodoses. Tillsynsmyndigheten skall anmäla överträdelser av bestämmelser i balken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken till polis- eller åklagarmyndig- heten, om det finns misstanke om brott.

Man kan i detta fall säga att det finns en klarare grund för att be- stämma vilka aktiviteter som skall betraktas som tillsyn. Samtidigt kan konstateras att det rör sig om en relativt bred definition av begreppet.

Av den departementsvisa beskrivningen framgår att det finns skill- nader mellan den innebörd myndigheterna lägger i tillsynsbegreppet. En tendens som kunnat noteras är att de myndigheter vars tyngdpunkt ligger på rollen som systemansvarig ofta har en vidare tolkning av be- greppet. De använder inte sällan tillsyn som ett samlingsbegrepp som även innefattar vissa informations-, uppföljnings- och utvärderingsin- satser. Denna tolkning görs t.ex. av 808 inom hälsoskydds- och social- tjänstområdena samt av SNV. Statliga myndigheter med en tonvikt på rollen som tillsynsutövare använder i regel en snävare definition. Van- ligen ses av dessa inte information, uppföljning och utvärdering som en del av tillsynsinsatsema.

Tillsynsbegreppet är således inte klart avgränsat eller innehållsmäs- sigt liktydigt för alla de statliga myndigheterna. Det kan trots detta kon- stateras att en stor del av den verksamhet som av myndigheterna redo- visats som tillsyn mer avser främjande insatser, såsom rådgivning och utbildning, än kontrollerande åtgärder, t.ex. inspektioner och föreläg- ganden.

Vid genomförda intervjuer med myndighetsföreträdare har inte framkommit något önskemål om en klarare definition av tillsynsbe- greppet. Det är dock tydligt att frågan om tillsynsbegreppets innebörd då och då har varit föremål för diskussion inom myndigheterna. Ett in- tryck utredningen fått är att det främst är organisationer som har en mer övergripande position som framhåller behovet av preciseringar av in- nehållet i tillsynsuppdragen och av ett mer konsekvent språkbruk inom området. Sektorsmyndighetema framhåller snarare behovet av en väl fungerande dialog i dessa frågor mellan myndigheten och berört de- partement.

Tidigare har nämnts att frågor om resurserna för tillsyn diskuterats inom flera utredningar. Det kan utifrån Statskontorets enkätundersök- ning konstateras att många myndigheter, framför allt länsstyrelserna, endast använt sig av ett litet antal årsarbetskrafter för tillsynsverksam- het. Det är dock svårt att utifrån detta konstaterande dra några generella och mer långtgående slutsatser om prioriteringen av tillsynsverksam- heten. Detta bl.a. med tanke på de oklarheter som finns när det gäller innebörden i begreppet tillsyn och avgränsningen av tillsynen i förhål- lande till andra aktiviteter, t.ex. utvärderingsverksamhet.

I utredningens uppdrag har ingått att uppmärksamma tillämpningen av reglerna i verksförordningen om att en myndighet vid inhämtande av uppgifter och utövande av tillsyn skall se till att de kostnadsmässiga konsekvenserna begränsas. I den genomförda enkätundersökningen är det endast ett fåtal statliga myndigheter som uppgett att de försökt att minimera de kostnader som kommunerna åsamkas genom myndighe- tens tillsynsverksamhet. Det bör dock påpekas att myndigheternas till- synsuppgifter varierar beroende på var i tillsynskedjan de befinner sig. Många av de tillfrågade myndigheterna utövar ingen direkt tillsyn över kommuner och landsting.

Som tidigare nämnts har flera utredningar berört tillsynsverksam- heten inom olika områden. Ytterligare några områden är under översyn. Det kan konstateras att bl.a. ansvarsförhållanden och resursfrågor upp- märksammats i dessa utredningar. Dock har inte tillsynsbegreppets in— nebörd behandlats i någon större omfattning. Utredningen kan dock konstatera att denna typ av frågor kommer att vara i fokus i den översyn av den statliga tillsynen som regeringen aviserat i den för- valtningspolitiska propositionen.

Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet har sedan ett flertal år tillbaka framfört stark kritik mot den statliga tillsynen av kommunerna. Som tidigare nämnts har Svenska Kommunförbundet i skriften Statlig tillsyn av kommunerna utvecklat sina synpunkter i denna fråga. Samma kritik har även framkommit i samband med Av- regleringsutredningens arbete. I detta sammanhang har Svenska Kom— munförbundet och Landstingsförbundet bl.a. framfört uppfattningen att tillsynen måste renodlas. Med tillsyn skall i första hand avses laglig- hetstillsyn. Tillsynen bör författningsregleras. Beslut av tillsynsmyn- digheter skall kunna överklagas. Den statliga laglighetstillsynen bör enligt förbunden regleras i en särskild tillsynslag (alternativt i verksför- ordningen) som klargör tillsynsmyndighetemas befogenheter och som innehåller vissa begränsningar till skydd för den kommunala självsty- relsen samt skydd för att tillsynen inte medför onödigt stora kostnader för kommunerna och landstingen.

6. Myndigheternas regelarbete m.m.

I detta kapitel redogörs för de förordningar som reglerar myndigheter- nas regelarbete samt för Riksrevisionsverkets (RRV) respektive Stats- rådsberedningens riktlinjer och checklistor rörande regelarbetet. I ka- pitlet lämnas även en redovisning om RRV:s nyligen lämnade förslag till förändring i konsekvensutredningsinstitutet.

Därefter redovisas utredningens erfarenheter av hur myndigheterna i olika avseenden tillämpar de gällande reglerna. Sistnämnda redovisning är uppdelat i tre avsnitt: regelomprövning, konsekvensutredningar och information till statsmakterna.

En bakgrund till och kort historik över regelförenklingsarbetet åter- finns i kapitel 2.

6.1. Regleringen av regelarbetet

Verksförordningen

Verksförordningen (1995:1322) tillämpas på myndigheter under rege- ringen i den omfattning som regeringen föreskriver i myndighetens in- struktion eller i någon annan författning. I förordningen finns generella bestämmelser om exempelvis myndighetens ledning, organisation och föreskriftsarbete samt myndighetschefens ansvar och uppgifter.

I förordningen sägs bl.a. att myndighetschefen fortlöpande skall följa upp och pröva den egna verksamheten och konsekvenserna av de författningsföreskrifter och särskilda beslut som rör verksamheten samt vidta de åtgärder som behövs (7 5 3). I 9 & sägs vidare att myndighet- ens chef skall se till att regeringen får det underlag som den behöver för att ta ställning till omfattningen och inriktningen av verksamheten.

I förordningen finns ett avsnitt (27—28 55) som särskilt behandlar myndighetens föreskrifter. I dessa paragrafer stadgas följande:

275. Innan myndigheten beslutar föreskrifter eller allmänna råd enligt författningssamlingsförordningen (1976: 725), skall myndigheten

I . noga överväga om detta är den mest ändamålsenliga åtgärden,

2. utreda föreskrifternas eller de allmänna rådens kostnadsmässiga och andra konsekvenser och dokumentera utredningen i en konse- kvensutredning,

3. ge statliga myndigheter, kommuner, landsting, organisationer och andra som kostnadsmässigt eller på något annat betydande sätt berörs samt Ekonomistyrningsverket tillfälle att yttra sig i frågan och om kon— sekvensutredningen,

4. begära regeringens medgivande att besluta föreskrifterna om de leder till inte oväsentligt ökade kostnader för dem som berörs.

28 5 F ör föreskrifter som uteslutande rör verksamheten inom myn- digheten och föreskrifter om avgifter för vilka det finns en skyldighet att samråda enligt 7 _? avgiftsförordningen (1992:/91) gäller inte 27 _? 2— 4. För föreskrifter som beslutas av en myndighet för att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser och som inte går utöver vad som följer av förpliktelserna gäller inte 27 5 4.

Innebär det fara för miljön, liv, personlig säkerhet eller hälsa eller risk för betydande ekonomisk skada om en föreskrift inte beslutas, får vad som sägs i 27 & 2—4 vänta till efter beslutet.

I 29 & sägs att myndigheten skall se till att de kostnadsmässiga konse- kvenserna begränsas också när den begär in uppgifter eller utövar till- syn.

Förordningen om myndigheters årsredovisning m.m.

Förordningen ( 1996:882 ) om myndigheters årsredovisning m.m. gäller för myndigheter som lyder omedelbart under regeringen. Förordningen innehåller främst gemensamma bestämmelser om årsredovisning, del- årsrapport och budgetunderlag.

I 3 å i förordningen står att myndigheten årligen skall upprätta och till regeringen lämna årsredovisning, delårsrapport och budgetunderlag. I paragrafen står vidare att myndighetens årsredovisning, delårsrapport och budgetunderlag skall kortfattat ge underlag för regeringens upp— följning, prövning eller budgetering av myndighetens verksamhet.

I ett särskilt avsnitt om årsredovisningen (5—9 55) sägs bl.a. att myndigheten i årsredovisningen skall lämna information om förhållan- den av väsentlig betydelse för regeringens uppföljning och prövning av verksamheten (7 & tredje stycket).

Enligt förordningen skall årsredovisningen bl.a. omfatta en resultat- redovisning. Kravet på vad denna resultatredovisning skall innehålla behandlas särskilt i 10 &. Denna paragraf stadgar att myndigheten skall redovisa och kommentera verksamhetens resultat i förhållande till de mål och i enlighet med de krav på återrapportering som regeringen har angett i regleringsbrev eller i något annat beslut. I de fall regeringen inte beslutat om krav på återrapportering skall myndigheten redovisa och kommentera hur prestationerna har utvecklats med avseende på volym, intäkter, kostnader och kvalitet.

Av särskilt intresse för utredningen är 19 å i förordningens avsnitt om gemensamma bestämmelser för budgetunderlag och underlag för fördjupad prövning. I denna paragraf sägs att myndigheten skall pröva ändamålsenligheten i de regler som styr verksamheten. Om myndighe- tens förslag förutsätter ändringar i en författning skall förslag till änd- ring redovisas.

Författningssamlingsförordningen

Författningssamlingsförordningen (l976:725) innehåller grundläggan- de bestämmelser om författningar. Bland annat regleras frågor rörande utgivning och kungörande av författningar.

I förordningen finns en mängd föreskrifter av betydelse för myndig- heternas regelarbete. Av särskild betydelse för utredningen är främst stadgandena i förordningen om författningssamlingar för centrala myn- digheter under regeringen (9—14 åå) samt paragraferna under avsnittet Övriga bestämmelser (18a—30 åå).

I 9 & stadgas bl.a. att de centrala myndigheter som anges i förord- ningens bilaga 1 skall låta utge författningssamling. Författningssam- lingen kan vara gemensam för den myndighet som utger författnings- samlingen och en eller flera andra myndigheter. Enligt 11 & skall för- fattningssamlingen ha samma format som SFS och likartad typografisk utformning. Avsnittet innehåller även föreskrifter om t.ex. ansvarig utgivare för författningssamlingen (10 &) samt hur i författningssam- lingen information skall lämnas om författningar som kungjorts i annan än den egna författningssamlingen (12 å).

I avsnittet Övriga bestämmelser finns en rad mer detaljerade före- skrifter om myndigheternas författningssamlingar och regelgivning. Exempelvis stadgas i l8b & hur rubrikerna till författningarna skall ut- formas.

I 18c & sägs att hos varje myndighet under regeringen skall det fin- nas en förteckning över samtliga gällande författningar och allmänna råd som beslutats av myndigheten. Denna förteckning skall vid lämp-

liga tidpunkter tryckas eller mångfaldigas på annat sätt och tillhanda- hållas allmänheten. Ett exemplar av förteckningen skall också varje år lämnas till regeringen i samband med myndighetens anslagsframställ- ning.

I 20 & regleras hur författningarna skall numreras och förtecknas. I 21 & anges att när i författningssamlingen intagen författning kan bli svåröverskådlig till följd av ändringar, bör den införas i sin helhet i för— fattningssamlingen. Författning som kungöres i författningssamlingen skall om möjligt utges så att den är författningssamlingens abonnenter tillhanda i god tid innan den träder i kraft (22 å). Författningssamling skall förses med register (24 å).

I 27 å sägs att allmänna råd skall tryckas eller på annat sätt mång- faldigas och tillhandahållas allmänheten. De allmänna råden får, både i fall de är sammanförda med författning eller upprättas fristående, in- tagas i författningssamling. Är de sammanförda med författning skall tydligt utmärkas vilka regler som är författningsföreskrifter och vilka regler som är allmänna råd.

28 5 ger anvisningar om hur allmänna råd som inte intages i författ- ningssamling skall numreras och sammanställas.

29 & innehåller stadganden om vad som får införas i författnings— samlingen. I författningssamlingen får, förutom författningarna, endast införas Vissa i förordningen särskilt specificerade notiser, bekantgöran- den och meddelanden; omtryck av författning; allmänna råd samt så— dant som enligt särskilda bestämmelser skall införas i författningssam- lingen. I paragrafen sägs uttryckligen att rättsfallsreferat inte får tas in i en författningssamling.

Riktlinjer och stöd för regelarbetet

Statsrådsberedningens handböcker och checklistor

Rättschefen i Statsrådsberedningen skall svara särskilt för sådan sam- ordning inom Regeringskansliet i rättsliga och språkliga frågor som främjar enhetlighet och hög kvalitet i lagstiftning och förvaltning. Rättschefen kan i det syftet ge ut handböcker, riktlinjer och annat mate- rial. Uppgiften stadgas i förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet (26 5).

Statsrådsberedningen har utgivit en handbok i författningsskrivning: Myndigheternas föreskrifter (Ds l992:112). Statsrådsberedningen har

även utgivit bl.a. en checklista för regelgivare: Att styra genom regler? — Checklista för regelgivare (PM 1995:2).

Syftet med checklistan är att hjälpa de anställda i Regeringskansliet, i utredningsväsendet och hos myndigheterna att i regelarbetet ställa sig de rätta och nödvändiga frågorna. I checklistan framhålls bl.a. att re- gelgivare alltid måste välja lämpliga styrmedel och undvika kostsam- ma, onödiga och ineffektiva åtgärder samt regelbundet följa upp och utvärdera reglerna. Checklistan innehåller ett antal huvudfrågor som regelgivaren bör ställa sig i den konkreta arbetssituationen.

Riksrevisionsverkets riktlinjer

Av förordningen (1988189) med instruktion för Riksrevisionsverket (RRV) framgår att RRV har haft till uppgift att följa myndigheternas tillämpning av bestämmelserna om konsekvensutredningar i 27 & verksförordningen (3 & 15). Uppgifterna har nyligen överförts på det nybildade Ekonomistyrningsverket. Motsvarande skrivning finns såle- des i förordningen (l998:417) med instruktion för Ekonomistymings- verket (3 5 8).

RRV redovisar i skriften Konsekvensutredning (RRV 1996238) ett förslag till vad som bör ingå i en konsekvensutredning och till en struktur och disposition för arbetet.

RRV framhåller att konsekvensutredningen syftar till att myndighet- en i förväg, så långt det är möjligt, skall försäkra sig om att de krav som föreskriften innehåller verkligen leder till avsedda effekter. Myn- digheten skall också genom konsekvensutredningen få ett underlag för bedömningen av om den nytta som föreskriften leder till verkligen är större än de olika kostnader den kan medföra.

I skriften framhålls att undantag från kravet på konsekvensutredning medges i verksförordningen för vissa föreskrifter om avgifter men i övrigt endast för föreskrifter och allmänna råd som uteslutande rör verksamheten inom myndigheten (interna föreskrifter).

Vidare betonas i skriften att det som myndigheterna skall konse- kvensutreda är enbart de effekter som följer av myndigheternas egna regelbeslut, inte effekter av överordnade bestämmelser i lag eller för- ordning. Kostnadsmässiga eller andra konsekvenser som uppenbarligen följer av redan befintliga regelverk — föreslqifter, förordningar eller lagar — förutsätts redan ha varit föremål för undersökning.

RRV:s enkät om myndigheternas regelgivning

I RRV:s rapport Myndigheternas regelgivning (RRV 199527) redovisas resultatet av en enkätundersökning om myndigheternas regelarbete.

Av rapporten framgår att de formella kraven på konsekvensutred- ningar vid tidpunkten för enkäten i många fall inte efterlevdes. En tredjedel av myndigheterna följde alltid eller vanligen kravet, en tredj e- del följde kravet vid minst hälften av regelbesluten och en tredjedel följde inte kravet alls. Enkäten avsåg förhållanden som rådde budget- året 1993/94.

Förslag till förändringar av konsekvensutredningen

RRV har under våren 1998 i en skrivelse till Finansdepartementet rö- rande statliga myndigheters konsekvensutredningar (RRV dnr 33— 1998-05-27) föreslagit vissa förändringar som verket anser bör genom- föras för att konsekvensutredningsinstitutet skall fungera ändamålsen- ligt.

RRV framhåller att verksförordningens nuvarande regler om kon- sekvensutredningar omfattar samtliga nya och ändrade föreskrifter och allmänna råd. Detta innebär att samma krav på konsekvensutredning ställs vid all regelgivning, oavsett om det rör sig om en mindre juste- ring eller en betydande förändring i regelverket och oavsett hur omfat- tande konsekvenser regeln beräknas få. RRV menar att detta leder till att konsekvensutredningama i många fall inte bara görs slentrianmäs- sigt utan också lätt kan komma att uppfattas som en byråkratisk rutin utan något egentligt syfte.

RRV föreslår att kraven på konsekvensutredning bör villkoras uti- från vissa rekvisit. Kravet på konsekvensutredningar bör begränsas till de fall där utredningen spelar en reell roll för myndighetens ställnings- tagande. Verket anser att det bör ligga på den aktuella myndigheten att göra denna bedömning. Avgörande bör enligt RRV:s mening bl.a. vara frågans komplexitet och de förväntade effekternas omfattning.

6.2. Regelarbetet i praktiken

Nedan redovisas utredningens erfarenheter av hur myndigheterna i olika avseenden tillämpar de gällande författningarna rörande regelom- prövning, konsekvensutredningar och information till statsmakterna. Redovisningen bygger i huvudsak på intervjuer som utredningen genomfört under våren 1998 med verksjurister vid flertalet av de myn-

digheter som bedöms vara särskilt relevanta för kommuner och landsting. Intervjuer har genomförts med företrädare för följande myn- digheter: Alkoholinspektionen, Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsmark- nadsstyrelsen, Boverket, Centrala Studiestödsnämnden, Datainspek- tionen, Fiskeriverket, Invandrarverket, Jordbruksverket, Kemikalie- inspektionen, Livsmedelsverket, Luftfartsverket, Naturvårdsverket, Riksarkivet, Riksförsäkringsverket, Rikspolisstyrelsen, Skolverket, Socialstyrelsen, Sprängämnesinspektionen och Vägverket,

Interna styrdokument för regelarbetet

Av utredningens intervjumaterial framgår att några av de aktuella myn- digheterna har aktuella interna föreskrifter, handledningar, checklistor eller liknande dokument av policykaraktär som stöd för myndighetens regelarbete. Socialstyrelsen är ett exempel på en myndighet som nyli- gen tagit fram ett styrdokument för regelarbetet. Myndigheten har även under Våren med stöd av Statsrådsberedningen bedrivit utbildning i för- fattningsskrivning. Arbetarskyddsstyrelsen förväntas inom kort ha fär- digställt en författningshandledning.

Allmänt gäller att dokumenten behandlar ansvarsfördelningen och arbetsrutinema inom myndigheten i samband med regelgivningen och arbetet med konsekvensutredningen.

Det är också vanligt att dokumenten, med utgångspunkt från till- lämpliga författningar, redogör för skillnaden i form, innehåll och funktion mellan föreskrifter, allmänna råd och andra dokument, exem- pelvis handböcker eller dokumentation för kunskapsspridning.

Det kan noteras att de olika styrdokumenten för myndigheternas re- gelarbete vanligen endast behandlar arbetet med ny reglering och inte omprövning av befintligt regelverk. Naturvårdsverkets interna hand— ledning utgör härvidlag ett undantag. I handledningen finns ett krav att gällande föreskrifter fortlöpande skall ses över. Översynen anges gälla utformning och innehåll såväl som frågan om de bör upphävas.

Regelomprövningen

Av utredningens intervjumaterial framgår att omprövningen av myn- dighetens egna regler, i enlighet med kraven i bl.a. verksförordningen, sker med betydande variationer i ambitionsnivå mellan de olika myn- digheterna. Ett fåtal myndigheter har under senare år gjort en systema- tisk omprövning av samtliga myndighetsregler. Ytterligare några myn- digheter planerar att genomföra en sådan omprövning. Här kan nämnas

att ett av målen i Arbetarskyddsstyrelsens verksamhetsprogram 1997 — 1999 är att reglerna skall minska med minst 25 procent. Vanligare är dock att omprövning endast sker när behovet särskilt påkallas, exem- pelvis som en följd av lagändringar.

Flera myndighetsföreträdare uppger att det finns ett behov av att ompröva en del av myndighetens föreskrifter, men att man inte haft resurser till att utföra arbetet.

Motiven till en omprövning eller behovet av en sådan är främst lag- ändringar, förändringar av de förhållanden som regleringen avser eller ny kunskap inom området. Ett motiv kan även vara att myndigheten fått kritik rörande regelns utformning från företrädare för dem som har att tillämpa reglerna. Dessutom framhåller flera myndighetsföreträdare att äldre gällande föreskrifter har en annan utformning än de som utfärdats under senare år. De äldre föreslqiftema anses generellt sett vara mera omfattande och skrivna på ett mindre lättillgängligt språk.

Det kan vara värt att nämna att implementeringen av EG—rätt, vilket för närvarande utgör en stor del av många myndigheters regelarbete, i flera fall innebär en markant ökning av antalet regler och dessutom le- der till mer omfattande och detalj erade bestämmelser.

Förutom kraven på myndigheterna att ompröva de egna reglerna finns även krav på en prövning av ändamålsenligheten i de lagar och förordningar som styr verksamheten inom myndighetens ansvarsom- råde.

Inte någon av de berörda myndigheterna utför systematiska bedöm- ningar avseende behovet av omprövning av lagar och förordningar inom det egna ansvarsområdet. Allmänt gäller naturligtvis att myndig— heterna i den fortlöpande dialogen med departementet föreslår författ- ningsändringar i den utsträckning behov av förändringar uppmärksam- mas.

Konsekvensutredningarna

En stor majoritet av de aktuella myndigheterna utför regelmässigt kon- sekvensutredningar, även om det finns stora skillnader i ambitionsnivån myndigheterna emellan.

Det förekommer att konsekvensutredningama är ambitiöst utfor- made med kvalificerade effektbedömningar som innehåller såväl finan- siella som samhällsekonomiska poster. Det förekommer även summa- riska utredningar som ryms på mindre än en halv A4—sida.

Vanligen uppfylls emellertid de formella krav som verksförordning- en ställer på konsekvensutredningar. Ett beslut om en ny föreskrift och

en konsekvensanalys föregås som regel av att de berörda inklusive RRV lämnas tillfälle att yttra sig över förslagen.

Enligt vad utredningen erfarit är det inte ovanligt att myndigheterna vid remissomgången får synpunkter som myndigheten timer för gott att beakta. Från Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet framförs dock uppfattningen att flera myndigheter endast i begränsad utsträckning tar hänsyn till de synpunkter som förbunden lämnar i sam- band med att konsekvensutredningen kommuniceras.

Det finns myndigheter som överhuvud taget inte lämnar de berörda tillfälle att yttra sig om ett förslag till en ny föreskrift och som heller inte gör några konsekvensutredningar. Detta gäller exempelvis en stor regelproducent som Skolverket.

En anledning till att vissa myndigheter tar lätt på uppgiften att utföra konsekvensutredningar uppges vara bedömningen att den egna före— skriften inte medför några kostnadsmässiga eller andra konsekvenser utöver de som följer av överordnade författningar, eller att myndighet- en inte ser något alternativ till den utfärdade regeln.

Kraven på konsekvensutredning gäller generellt. Undantagna är, som tidigare nämnts, endast föreskrifter som uteslutande rör verksam- heten inom myndigheten och föreskrifter om vissa avgifter.

RRV:s aktuella förslag till förändring och motiveringen till försla- get, som redovisas ovan, innebär dock ett tillmötesgående av kraven på en mer flexibel användning av institutet. RRV anser som sagt att kravet på konsekvensutredningar bör begränsas till de fall där utredningen spelar en reell roll för myndighetens ställningstagande.

Några myndighetsföreträdare har framfört till utredningen att myn- dighetens konsekvensutredningar ges en lägre prioritet i fråga om reg- lering som följer av EG—rätten, där utrymmet för nationell lagstiftning är begränsat. I RRV:s riktlinjer påpekas emellertid att kravet på kon- sekvensutredningar även gäller beslut om regler som tillkommit i syfte att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser. RRV framhåller att generella hänvisningar av myndigheten till att en föreskrift som är en följd av ett EG—direktiv inte medför några ekonomiska konsekvenser utöver dem som följer av riksdagens beslut att anta avtalet med EU är otillräckligt för att uppfylla kravet på konsekvensutredning.

Från kommunalt håll framhålls som ett problem i sammanhanget att myndigheter ibland i samband med införande av EG—rätt tillför viss reglering inom det berörda området utövar vad som följer av EG—rät- ten.

Inom vissa områden finns arbets- och samverkansformer som myn- digheterna anser vara komplement till konsekvensutredningen. Exem- pelvis har Riksarkivet i arbetet med att utfärda allmänna råd riktade till

kommuner och landsting hjälp av en samrådsgrupp där Svenska Kom- munförbundet och Landstingsförbundet är representerade.

Information om regleringen och regelarbetet till regeringen

Vid de intervjuer utredningen genomfört med myndighetsföreträdare har även tagits upp frågan om myndighetens återkoppling till rege- ringen av regleringens ändamålsenlighet och av regelarbetet.

Specifika krav på återkoppling av regelarbetet till regeringen åter- finns som tidigare sagts i författningssamlingsförordningen . I förord- ningens 18 c & stadgas att en förteckning över samtliga gällande före- skrifter och allmänna råd som beslutats av myndigheten årligen skall lämnas till regeringen i samband med myndighetens anslagsframställ— ning.

Samtliga av de aktuella myndigheterna lämnar enligt uppgift årligen en förteckning i enlighet med förordningens bestämmelser. Förteck- ningen lämnas normalt sett utan kommentarer.

Den bild som framträder är att det för övrigt i regel inte finns någon systematisk återkoppling av arbetet med regelgivningen. Detta innebär att exempelvis information om och analys av de samlade kostnaderna och konsekvenserna i övrigt av myndigheternas regelgivning, bl.a. in- förandet av EG—rätten, inte systematiskt återförs till regeringen.

Det bör också sägas att det finns myndigheter som i årsredovis- ningen återkommande gör en samlad och relativt utförlig avrapporte- ring av regelarbetet. Exempelvis innehåller Datainspektionens årsredo— visning en sådan beskrivning.

För övrigt sker givetvis i viss utsträckning återkoppling av regle- ringens ändamålsenlighet och regelarbetet i samband med de gängse kontakterna, exempelvis i budgetarbetet, mellan myndighet och depar- tement. I sammanhanget kan nämnas att flertalet av de områden som berör kommuner eller landsting under senare tid har varit föremål för större förändringar eller åtminstone omfattande utredningar. Detta kan i sig ses som en form av återkoppling om den berörda regleringens än- damålsenlighet.

7. Kostnaderna för regelgivning och tillsyn

Bakgrund

I utredningens direktiv anges att ett av utredningens uppdrag är att kartlägga och analysera hur stora statens, landstingens och kommuner- nas administrativa och andra kostnader för statlig tillsyn och regelgiv- ning är.

Redan på ett tidigt stadium av utredningsarbetet konstaterades att det inte var realistiskt för utredningen att kunna åstadkonrrna något mer än en grov uppskattning av dessa kostnader.

Bland annat det stora antalet berörda verksamheter, heteorogeniteten mellan verksamheterna inom orrrrådet samt bristen på system med en- hetliga uppgifter om kostnader och prestationer gör att ett uppdrag av här aktuellt slag i stor utsträckning handlar om att utveckla både grundläggande synsätt och metoder. Det har inte varit möjligt att inom utredningsarbetet genomföra en sådan process. De kostnadsuppgifter som redovisas nedan i detta kapitel måste därför ses mer som första hypoteser, än som slutliga bedömningar av de samlade kostnaderna för den statliga regleringen och tillsynen.

För att genomföra uppdraget har utredningen uppdragit åt Statistiska centralbyrån, SCB, att genomföra en konsultstudie inom området. Nedan lämnas en kort sammanfattning av resultatet av studien. Kon- sultrapporten som helhet redovisas i betänkandets bilagedel (bilaga 3).

Resultatet av konsultstudien

Diskussionerna om uppläggningen och genomförandet av konsultstu- dien har förts mellan utredningens huvudsekreterare Leif Lundberg och, från SCB, Tore Melin och Ingegerd Berggren. Ingegerd Berggren har genomfört studien och svarar för rapporten.

Syftet med studien har varit att ge en ungefärlig uppskattning av de administrativa kostnader som bedöms vara en direkt eller indirekt följd

av statlig regelgivning (inklusive såväl tillsyns- som uppföljningsakti- viteter) för den kommunala verksamheten. Kostnader av detta slag upp- står inom staten (på olika nivåer) samt inom kommuner och landsting.

Uppdraget omfattar två delar: en översiktlig studie samt en fördjup- ningsstudie.

Den översiktliga studien avser att belysa vilka administrativa kost- nader som uppstår i statsförvaltningen och i andra berörda organisatio— ner på grund av regelgivningen och tillsynen.

Fördjupningsstudien har gjorts inom två särskilt utvalda verksam- hetsområden. Syftet med dessa delstudier har varit att försöka identi- fiera och värdera mer specifika kostnader än vad som varit möjligt i översiktsstudien. Dessa studier är således mer problematiserande, ge- nom att man kan följa lagens verkningar i olika aktörers verksamheter. Utifrån dessa studier ges också utrymme att beskriva kostnader för de olika delarna av den statliga regleringen och tillsynen.

Regelgivningen, liksom sättet att utforma uppföljning och tillsyn va- rierar kraftigt mellan olika verksamhetsområden. Det har därför be- dömts angeläget att välja verksamheter för fördjupningsstudien på ett sådant sätt att olika modeller för regelgivning och tillsyn kan belysas.

De områden som utvalts för den fördjupade studien är grundskolan och djurskyddet.

Uppläggningen av de olika studierna har i princip varit densamma: att försöka identifiera olika aktiviteter i verksamheten hos berörda myndigheter och verkställande enheter som kan ses som en konsekvens av regelgivningen samt att diskutera vilka resurser aktiviteterna tar i anspråk.

I rapporten redogörs relativt utförligt för på vilket sätt de redovisade kostnadsuppskattningama erhållits, eftersom resultaten till stor del be- ror på vilka definitioner och antaganden som gjorts. Bedömningar av vilka definitioner och antaganden som är rimligast har utförts i samråd med utredningens huvudsekreterare Leif Lundberg och i vissa fall med företrädare för sakrnyndighetema.

Kostnader för den statliga regleringen av kommunal verksamhet har definierats relativt vitt som kostnader för sådana aktiviteter som är en konsekvens av lagar och förordningar. Med sådana aktiviteter avser främst tillrättaläggande av lagar och förordningar samt kontroll och tillsyn av deras efterlevnad.

Som tillrättaläggande aktiviteter räknas arbete med förklaringar, tolkningar, föreskrifter, riktlinjer, allmänna råd, nedbrytning av mål samt arbetsplaner. Denna typ av aktiviteter bedrivs i huvudsak vid de ansvariga statliga myndigheterna. Till kategorin räknas dock även akti- viteter de verksamhetsansvariga genomför för information och tolkning av regler, t.ex. särskilda utbildnings- och informationsinsatser.

Kontroll och tillsyn avser insatser som bedrivs i syfte att ge stats- makterna information om hur verksamheten fungerar i förhållande till uppsatta mål. De vanligaste aktiviteterna i denna kategori utgörs av de statliga myndigheternas tillsyns-, uppföljnings- och utvärderingsinsats- er. Även inom denna kategori förekommer insatser bland de verksam- hetsansvariga, exempelvis för informationsinsamling och -överföring.

För berörda centrala myndigheter, länsstyrelser och kommuner har därefter uppskattats hur stor del av den totala arbetstiden som åtgår till de aktuella aktiviteterna, och som gäller kommunernas verksamhet. Tidsåtgången har sedan räknats om till monetära belopp.

På detta sätt har det varit möjlig att redovisa ett par alternativ för maximiuppskattningar för kostnader för den statliga regleringen. De olika alternativen hänförs till olika antaganden om t.ex. hur stor andel av en viss verksamhet som kan räknas som en konsekvens av den stat- liga regleringen av kommunal verksamhet. Som jämförelse redovisas i rapporten vad som kallas för minimiuppskattningar för kostnaderna. Det är de kostrradsuppskattningar som räknats fram med utgångspunkt från Statskontorets enkät om de statliga myndigheternas tillsynsverk- samhet. Statskontorets studie har tidigare kommenterats i kapitel 5.

I Statskontorets studie används en mer begränsad definition av in— nebörden i begreppet tillsyn och vilka aktiviteter som ses som en del av denna typ av insatser. I Statskontorets studie har inte heller medtagits de direkta kostnaderna för regleringen.

Även för Statskontorets bedömningar har två alternativ redovisats, beroende på alternativa antaganden om tidsåtgången för de aktiviteter som ingår.

Minimiuppskattningarna respektive maximiuppskattningama av kostnader för aktiviteter som kan ses som en konsekvens av den statliga regleringen och tillsynen av kommunerna redovisas i tabellen nedan.

_ Minimikostnader

Centrala myn- digheter

Länsstyrelser Kommuner

Maximikostnader

204 — 298 mkr 179 — 211 mkr 3 700 mkr

98 mkr 53— 61 mkr 3 700 mkr

Det har inte varit möjligt att i den genomförda konsultstudien uppskatta landstingens kostnader för den statliga regleringen och tillsynen.

Den fördjupade studien

De ekonomiska beräkningar som kunnat göras genom de fördjupade studierna ingår i de ovan redovisade siffrorna. Under detta avsnitt görs dock en kort beskrivning av vad som särskilt framkommit i den fördju- pade studien. För en utförligare beskrivning hänvisas till konsultrap— porten.

Som tidigare nämnts har fördjupningsstudien avsett orrrrådena Djur- skydd och Grundskola.

Djurskydd

Djurskyddsorrrrådet regleras av tre lagar och tre förordningar. Djur- skyddslagen är den lag inom området som är av störst betydelse. Lagen avser Vård och behandling av husdjur och andra djur, om dessa hålls i fångenskap.

Central myndighet inom djurskyddsorrrrådet är Statens jordbruks- verk (SJV). Verket utövar den centrala tillsynen över att djurskyddslag- stiftningen efterlevs och skall bl.a. samordna och lämna råd och hjälp till övriga tillsynsmyndigheters verksamhet. SJV :s totala resursåtgång för djurfrågor redovisades 1997 till 353,3 miljoner kronor och 319,8 årspersoner, varav den största delen utgjordes av distriktsveterinär- organisationen (DVO). I studien görs en genomgång av hur stora delar av aktiviteterna inom SJV :s olika verksamhetsgrenar som kan ses som konsekvenser av den statliga regleringen och tillsynen av djurskydds- orrrrådet. För år 1997 uppskattas dessa kostnader till knappt 24 miljoner kronor.

Länsstyrelserna har ett regionalt tillsynsansvar för djurhållningen i länet. Länsstyrelserna har en expert, länsveterinären, som är ansvarig för djurskyddsfrågoma. I vissa fall kan också DVO bistå vid tillsynen på regional nivå. I studien uppskattas länsstyrelsernas kostnader är 1997 för djurskyddet till drygt 11 miljoner kronor.

En kommunal nämnd har ansvaret för den lokala tillsynen av djur- skyddet. Vanligtvis ligger ansvaret på en miljö- och hälsoskydds- nämnd. Huvuddelen av arbetet med tillsynsfrågor enligt djurskyddsla- gen utförs av tjänstemän vid ett kommunalt kontor, t.ex. miljökontor, teknisk förvaltning etc. I cirka hälften av landets kommuner utövas djurskyddstillsynen av miljö- och hälsoskyddsinspektörer och i cirka en fjärdedel av en särskild djurskyddsinspektör. Omkring 90 procent av de kända tillsynsobjekten utgörs av lantbrukets djur. Kostnaderna för den kommunala djurskyddstillsynen uppskattas till omkring 40 miljoner

kronor, med en osäkerhet på cirka 5 miljoner kronor uppåt och nedåt. Dessa kostnadsuppskattrringar avser år 1995.

Grundskola

Skollagen reglerar hela det offentliga skolväsendet. Olika skolformer inom det offentliga skolväsendet regleras sedan ytterligare genom sär- skilda lagar och förordningar. För grundskolans del är den viktigaste grundskoleförordningen , som innehåller preciseringar av skollagen med avseende på grundskolan.

Skolverket har både tillsyns- och sakansvaret för det offentliga skolväsendet. En del av Skolverkets verksamhet bedrivs i en fältorgani— sation bestående av 11 enheter lokaliserade på lika många orter i landet. Inom skolområdet finns således inte något fristående regionalt tillsyns- organ. På grundval av genomförda intervjuer bedöms 46 procent av Skolverkets resursåtgång kunna hänföras till grundskolan. Skolverkets totala kostnader för aktiviteter som är en konsekvens av den statliga regleringen och tillsynen har beräknats till drygt 83 miljoner kronor. Den centrala kostnaden för grundskolan skulle då under år 1997 uppgå till cirka 38 miljoner kronor.

För grundskolan finns ingen särskild myndighet med tilldelat till- synsansvar på lokal nivå. Det skall dock i varje kommun finnas en skolstyrelse som har ett myndighetsansvar för grundskolans verksam- het. Arbetet med skolplaner, lokala arbetsplaner och andra aktiviteter som kan ses som konsekvenser av den statliga regleringen bedrivs inom kommunerna vid skolförvaltningarna och på de enskilda skolorna. Kommunerna har också kostnader exempelvis för att lämna uppgifter till centrala statliga myndigheter. I översiktsstudien har kommunernas kostnader för den statliga regleringen och tillsynen inom utbild- ningsområdet uppskattats till totalt cirka 170 miljoner kronor. En klar huvuddel av dessa kostnader bedöms avse grundskolan.

8. Överväganden och förslag

Utredningens genomgång visar att ett stort antal regler berör kommuner och landsting. Det totala regelverket bör krmna förenklas betydligt. Utredningen anser därför att arbetet med att åstadkomma förenkling och minskning av de regler som styr bl.a. kommuner och landsting måste få en ökad prioritet under de kommande åren både inom de stat- liga myndigheterna och inom Regeringskansliet.

Det är enligt utredningens mening i första hand de centrala statliga myndigheterna som måste ta ansvaret för att det sker en systematisk omprövning och förenkling av reglerna. Det är också de statliga myn- digheterna som måste ta ansvaret för att informera regeringen både om detta arbete och om kostnaderna för befintlig reglering och tillsyn. Det ankommer sedan på regeringen att på lämpligt sätt informera riksdagen.

Utredningen redovisar i avsnitten 8.2—8.7 sina förslag till åtgärder för att ovannämnda förenkling och minskning av reglerna skall kunna genomföras.

8.1. Allmänt

Utredningens regelkartläggning som redovisas i kapitel 4 samt i bila- gedelen har visat att det är en betydande mängd statliga regler som på olika sätt berör kommuner och landsting. Det är utredningens bedöm- ning att det finns stora möjligheter till förenklingar av dessa regler— möjligheter som i nuläget av olika skäl inte utnyttjas. Utredningen an- ser därför att detta arbete måste få en ökad prioritet både inom myndig- heterna och i Regeringskansliet under kommande år.

Rent allmänt vill utredningen understryka att hänsyn bör tas i all reglering som berör kommuner och landsting till den kommunala sj älv- styrelsens grundläggande princip om rätten att kunna göra lokala av- vägningar.

I kapitel 2 i detta betänkande har beskrivits hur statsmakterna under en lång följd av år genomfört åtgärder för att åstadkorrnna förenkling och minskning av de regler som påverkar verksamheten i bl.a. kommu— ner och landsting. Ett överordnat syfte med dessa insatser har varit att de skall göra verksamheten effektivare och bättre anpassad till de en-

skilda kommunernas och landstingens förutsättningar samt till männi- skornas behov. Insatser för regelreformering har således setts som en del av en bredare förändring som även gäller t.ex. arbetsorganisation och arbetets innehåll. Med ett sådant perspektiv blir regelförenkling endast en av flera åtgärder för att utveckla och förbättra en verksamhet. Av minst lika stor betydelse som själva regelförenklingen blir t.ex. frå- gor om vilken grad av decentralisering av inflytande och beslutsfat— tande som man kan och bör ha inom olika verksamheter.

Utredningen vill i detta sammanhang peka på den viktiga roll i det svenska samhällets organisation, som den kommunala självstyrelsen spelar. Regler som begränsar eller inskränker den kommunala självsty- relsen måste vara väl motiverade. Å andra sidan får inte heller en minskning av den statliga regelgivning som påverkar verksamheten i kommuner och landsting ses som ett självändamål. Avgörande för om regler skall avskaffas eller förenklas bör vara om de leder till onödiga inskränkningar i den kommunala självstyrelsen eller till onödiga kost— nader för samhället.

I sammanhanget kan även erinras om de förpliktelser som gäller med anledning av att Sverige anslutit sig till den Europeiska konventio- nen om kommunal självstyrelse.

Som tidigare sagts bedömer utredningen att det är möjligt och önsk- värt att minska den statliga regleringen av kommuner och landsting. Det har dock enligt direktiven inte varit utredningens uppgift att föreslå vilka delar av regleringarna som bör tas bort eller förändras.

Utredningen vill samtidigt peka på att det kan finnas områden där regleringen tvärtom behöver utökas eller på annat sätt förstärkas. Yt- terst handlar regelgivning om politiska värderingar och ställningstagan- den. Det är därför viktigt att det i dessa frågor finns en väl fungerande återkoppling från myndigheterna till regeringen och riksdagen. Utred- ningen återkommer till denna fråga i avsnitt 8.5.

En konsekvens av utredningens synsätt är att den befintliga regle- ringen inom ett område måste bedömas med utgångspunkt bl.a. från statsmakternas ambitioner med verksamheten samt vilken grad av va- riation i verksamheten som man är villig att acceptera. Ett framgångs- rikt arbete med regelförenkling måste därför till stor del anpassas efter förutsättningarna inom det enskilda verksamhetsområdet. Det är utred- ningens uppfattning att det är aktörerna inom de olika verksamhetsom- rådena och då i första hand de centrala statliga myndighetema— som måste ta ansvaret för att det sker en systematisk omprövning och för- enkling av reglerna. Det är också de statliga myndigheterna som måste ha ansvaret för att informera regeringen om detta, liksom för informa- tion om kostnaderna för befintlig reglering och tillsyn samt förslag om hur dessa insatser — t.ex. genom författningsändringar kan effektivise-

ras. Denna bedömning står inte i motsättning till att även andra har vik- tiga uppgifter i sammanhanget. Utredningen anser t.ex. att både Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet har en viktig roll att fylla i dessa sammanhang, bl.a. genom möjligheten att lämna syn- punkter på både befintlig och ny reglering. Denna möjlighet medför inte bara en viss grad av inflytande utan gör också att kvaliteten ökar, både i fråga om regelutfonnningen och med avseende på myndigheter- nas arbete med regelgivning i stort. Det är enligt utredningens mening också viktigt att det i Regeringskansliet finns någon med ansvar att följa förenklingsarbetet och att vara pådrivande i processens genomfö- rande.

I fortsättningen av detta kapitel kommer utredningen att närmare ut- veckla sin syn på hur arbetet med regelomprövning och effektivisering av den statliga tillsynen kan förstärkas. Den avsnittsindelning som an- vänds nedan baseras på beskrivningen av utredningens uppdrag i di- rektiven.

8.2. Förbättrad regelomprövning inom myndigheterna

En skyldighet för myndigheterna att ompröva regler bör skrivas in i verksförordningen. Myndigheterna bör också åläggas att varje år i års— redovisningen lämna en redogörelse över sitt arbete med regelgivning och regelomprövning.

Det pågår ett arbete med att utveckla ett nytt rättsinformationssys- tem. Förslag finns att alla statliga myndigheters föreskrifter från år 2000—2001 skall finnas tillgängliga avgiftsfritt via Internet. Om rege- ringen beslutar i enlighet med förslaget anser utredningen att de be- rörda myndigheterna bör åläggas att göra en total genomgång av de egna föreskriftema och allmänna råden innan reglerna inordnas i det nya rättsdatasystemet.

Utredningen anser att de statliga myndigheterna i normalfallet skall ha omprövat sina regler innan regeln varit i kraft under fyra år.

Senast år 2001 skall samtliga myndigheter ha genomfört en om- prövning av sina regler och redovisat resultatet till regeringen.

I kapitel 6 redovisar utredningen en kartläggning och analys av bl.a. myndigheternas arbete med omprövning av regler. Utredningen kan mot bakgrund av denna kartläggning konstatera att det finns en hel del brister i omprövnings— och regelförenklingsarbetet inom flertalet myn-

digheter. Vanligt är exempelvis att myndigheternas intresse helt kon— centreras på de regler som måste ses över på grund av förändringar i bakomliggande författningar. Det är således endast undantagsvis som det inom myndigheterna sker någon systematisk omprövning av hela den egna regelmassan. Kartläggningen visar också på brister bl.a. när det gäller tillgängligheten och den tekniska utformningen av reglerna.

Utredningen vill starkt understryka att det inte räcker med att reg- lerna kritiskt granskas när de införs eller när de av olika skäl behöver ändras. Minst lika viktigt är att det inom myndigheterna också sker en systematisk omprövning av redan utfärdade regler. De förutsättningar som låg till grund för regelns införande kan ha förändrats eller kanske till och med helt försvunnit efter en tid. Det måste då finnas ett system som garanterar att regeln verkligen blir föremål för en förnyad pröv- ning.

Som redovisats i kapitel 6 finns i verksförordningen (1995:1322) regler om den prövning myndigheterna skall göra innan de beslutar om föreskrifter eller allmänna råd. Någon motsvarande skrivning om om- prövning av utfärdade regler finns inte. I inledningen till förordningen sägs dock att myndighetschefen fortlöpande skall följa upp och pröva den egna verksamheten och konsekvenserna av de författningsföre— skrifter och särskilda beslut som rör verksamheten samt vidta de åtgär- der som behövs. En i stort sett motsvarande skrivning finns även i för- ordningen (1996z882) om myndigheters årsredovisning m.m. Tidigare har nämnts att utredningens kartläggning visar på betydande brister i myndigheternas arbete med regelomprövning. Utredningen föreslår därför att även skyldigheten att ompröva regler skrivs in i verksförord- ningen. Utredningen lämnar ett förslag till ändring i verksförordningen.

Utredningen anser dock inte att det räcker med dessa åtgärder för att garantera att omprövning sker. Det som framför allt krävs är ett ökat intresse och utrymme för dessa frågor, både inom Regeringskansliet och myndigheterna och i dialogen mellan dessa. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att det i förordningen om myndigheters årsredo— visning m.m. skrivs in att myndigheten skall redovisa vilka regler som beslutats, ändrats eller omprövats under året. Även resultatet av om- prövningen bör redovisas. Utredningen lämnar ett förslag till hur en sådan ändring i förordningen om myndigheters årsredovisning m.m. kan utformas.

Utredningen bedömer dock att det därutöver finns behov av att rege- ringen i regleringsbrev eller i särskilt beslut ger närmare anvisningar om vad redogörelsen skall innehålla. Exempel på uppgifter utredningen anser bör ingå är hur lång tid det var sedan olika regler infördes, ändra- des eller omprövades samt uppgifter om antalet genomförda konsekvensutredningar och till vilka dessa remitterats. Om en konse-

kvensutredning inte gjorts i något fall bör orsaken till detta redovisas. Dessutom bör myndigheterna åläggas att klart ange om de anser att det finns behov av förändringar i lagar eller förordningar inom myndighe- tens verksamhetsornråde.

Som redovisats i kapitel 2 pågår för närvarande inom Regerings- kansliet ett arbete med att införa ett nytt rättsdatasystem. En promemo- ria i frågan har utarbetats inom Justitiedepartementet (Ett offentligt rättsinformationssystem; Ds l998:10). Promemorian har remissbe- handlats och bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Ett rege- ringsbeslut beräknas komma efter sommaren.

I promemorian föreslås bl.a. att samtliga myndigheters föreskrifter skall finnas tillgängliga i inforrnationssystemet och kunna nås avgifts- fritt via Internet. Enligt planen skall detta vara genomfört till den 1 juli 2000 för centrala statliga myndigheter och till den 1 januari 2001 för länsstyrelserna.

Utredningen vill i sammanhanget betona de positiva effekter som det föreslagna systemet kan bedömas få för att öka tillgängligheten och överblicken inom regelgivningsområdet. Exempelvis bör överföringen av informationen till ett datoriserat system leda till att det blir lättare att få fram den aktuella lydelsen av en föreskrift även om flera ändringar gjorts i denna. De brister som kunnat konstateras inom vissa myndig- heter när det gäller rubricering, datering och registrering av regler be- döms också kunna minska eller helt bortfalla.

Om regeringen beslutar i enlighet med förslagen i promemorian uppkommer ett lämpligt tillfälle för genomgång av regelverket.

Utredningen föreslår att alla statliga myndigheter åläggs att göra en total genomgång av de egna föreskrifterna och allmänna råden innan myndighetens regler inordnas i det nya rättsdatasystemet, vilket skall vara genomfört senast den 1 juli 2000.

Det är utredningens samlade bedömning att det som framför allt be- höver stärkas är myndighetemas omprövning av regler. Detta gäller för övrigt inte bara omprövningen av de egna myndighetsreglema. Myn- digheterna behöver också bli mer aktiva med att lämna förslag till statsmakterna om behövliga förändringar i den överordnade reglering- en, dvs. i lagar och förordningar.

Utredningen ser det som en rimlig målsättning att statliga myndig- heter i normalfallet skall ompröva sina regler innan de varit i kraft mer än fyra år. I en sådan omprövning bör enligt utredningen ligga att en ny konsekvensanalys görs utifrån aktuella förhållanden och att de som be- rörs av regeln får möjlighet att yttra sig över denna. Undantag bör göras för föreskrifter som beslutats för att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser och som inte går utöver dessa förpliktelser. Om dessa för-

hållanden fortfarande gäller vid omprövningen bör någon ny konse- kvensanalys inte behöva göras i dessa fall.

För att Regeringskansliet skall ha möjlighet att följa omprövnings- arbetet föreslås myndigheterna, som ovan sagts, i årsredovisningen lämna en redovisning bl.a. över hur lång tid det var sedan myndighe— tens olika regler omprövades, infördes eller förändrades.

Därutöver anser utredningen att samtliga myndigheter senast år 2001 skall ha gått igenom och omprövat hela sitt regelverk. Genom— gången och dess resultat skall redovisas för regeringen. Även dessa förslag ingår i de av utredningen lämnade författningsförslagen.

Utredningen vill peka på att regeringen kan besluta att om en regel inte omprövats på fyra år upphör den automatiskt att gälla.

8.3. Effektivare tillsyn

Riksdagen har nyligen antagit en förvaltningspolitisk proposition, som bl.a. berör den statliga tillsynen. I propositionen sägs att den statliga tillsynen av myndigheter, kommuner och företag bör ses över i syfte att få till stånd en mer ändamålsenlig statlig tillsyn. Vidare sägs att rege- ringen avser att återkomma till riksdagen med en samlad redovisning av den statliga tillsynsverksamheten. I propositionen sägs också att Av- regleringsutredningens arbete bedöms kunna utgöra ett betydelsefullt kunskapsunderlag för denna översyn.

I detta avsnitt redovisar utredningen ett antal bedömningar och slut- satser som utredningen anser bör utgöra en del av underlaget för den kommande tillsynsutredningen.

Utredningen föreslår också att regeringen ålägger berörda myndig- heter att i sina årsredovisningar lämna information om inriktningen på samt omfattningen och resultatet av den tillsynsverksamhet som myn- digheten bedriver.

Utredningen har i kapitel 5 redovisat en kartläggning och analys av statens tillsyn över kommuner och landsting. Av kapitlet framgår att det är ett stort antal verksamheter inom kommuner och landsting som är föremål för statlig tillsyn i någon form. Flera myndigheter framhåller också att man anser sig ha otillräckliga resurser för att kunna leva upp till lagstiftningens krav på tillsyn. Av analysen i kapitlet framgår även att framför allt kommunerna berörs av tillsynen utifrån flera olika rol— ler.

Inom t.ex. socialtjänsten, skolan och till viss del räddningstjänsten berörs kommunerna i egenskap av dominerande producent och genom att de i lagstiftning ålagts ett ansvar att svara för hela eller delar av verksamheten inom området. Motsvarande gäller för landstingen och hälso- och sjukvårdsverksamheten. I dessa fall är kommunerna och landstingen objekt för en tillsyn som helt bedrivs av statliga organ.

Kommunerna har en annan roll inom t.ex. livsmedelsområdet, djur- skyddet, miljö- och hälsoskyddsområdet samt plan- och byggnads- väsendet. Inom dessa områden har kommunerna av statsmakterna ålagts eller givits möjlighet att helt eller delvis svara för den lokala till- synen inom verksamhetsområdet. Kommunerna är här utövaren av en tillsyn där tillsynsobjekten utgörs av lokala organisationer, företag, en- skilda eller andra kommunala verksamheter. Kommunema är den sista länken i en tillsynskedja som i regel omfattar en eller flera centrala statliga myndigheter, med länsstyrelsen som ansvarig för den regionala tillsynen och med kommunen som tillsynsutövare på lokal nivå.

Utredningen vill understryka att en diskussion om hur de statliga myndigheternas tillsyn av kommuner och landsting kan och bör bedri- vas måste utgå från en medvetenhet om de ovan redovisade skillnader- na. Det kan tilläggas att det också finns stora skillnader mellan områ- dena med avseende på hur stort utrymme för kommunal påverkan som respektive lagstiftning (med följdförfattningar) medger. Detta gäller både områden där kommunerna eller landstingen är produ- cent/tillsynsobj ekt och inom områden där kommunerna har att svara för den lokala tillsynen. I den sist nämnda kategorin finns ett flertal verk- samheter där det finns betydande begränsningar för det kommunala inflytandet; kommunen har i tillsynen i huvudsak att kontrollera att vissa av statliga organ uppställda villkor är uppfyllda. Detta gäller i stor utsträckning för djurskyddet, livsmedelskontrollen samt delar av miljö- skyddet. Inom andra områden, som t.ex. planväsendet, finns däremot ett betydligt större utrymme för skilda kommunala bedömningar.

Av betydelse i dessa sammanhang är även den styrning av kommu- nerna som sker genom att kommunala beslut i många fall kan överkla- gas till förvaltningsdomstolar.

I inledningen till detta kapitel har utredningen betonat att ett ställ- ningstagande till regleringen inom ett område förutsätter en analys där man utgår från vilka ambitioner statsmakterna har med verksamheten och vilken variation inom verksamheten som man är villig att accep- tera. Som framgått av vad som sagts ovan anser utredningen att man måste ha samma utgångspunkt även vid bedömningen av omfattningen och inriktningen på den statliga tillsynen av kommuner och landsting inom olika områden.

Utredningen vill även peka på sambandet mellan tillsyn och regle- ring. När de statliga organen fattar beslut om regler måste de i den analys som görs i sammanhanget väga in frågan om den nya regelns konsekvenser för tillsynen inom området. Att utfärda nya och mer de- taljerade regler inom ett område där inte ens tidigare utfärdade regler efterlevs torde åtminstone i flertalet fall vare sig gagna dem som ytterst är föremål för verksamheten eller de som arbetar inom denna. Det finns i dessa sammanhang en risk att gapet mellan ambitionerna i den över- gripande regleringen och de resurser som sedan står till buds för den konkreta verksamheten kan bli för stort. Att försöka lösa sådana pro- blem med ytterligare reglering är inte bara orealistiskt utan i många fall rent destruktivt. Utredningen vill därför betona att en diskussion om tillsyn även måste innefatta en analys och prövning av den reglering och de ambitioner som finns inom området samt storleken på de resurs- er som kan avsättas för den totala verksamheten. Annorlunda uttryckt: Tillsynen kan inte ses avskild från regleringen, de bakomliggande am- bitionerna och tillgängliga resurser; och alla dessa faktorer påverkar varandra ömsesidigt.

En diskussion om tillsyn blir lätt en diskussion om vilken innebörd som detta begrepp kan eller bör ha. Utredningen kan med utgångspunkt från den gjorda kartläggningen bekräfta att det finns betydande skillna- der i hur detta ord används. Vissa använder tillsyn enbart för att be- teckna insatser riktade mot enskilda objekt och där syftet med insatsen är att avgöra om objektet handlat i enlighet med gällande regler (närmast s.k. laglighetskontroll).

Andra däremot använder begreppet som en beteckning på praktiskt taget alla typer av insatser som utförs med syfte att uppnå ett handlande som överensstämmer med statsmakternas ambitioner inom det aktuella området. I vissa fall betecknas även större eller mindre delar av framta- gandet av statistik samt olika uppföljnings- och utvärderingsaktiviteter som tillsyn. Det vanligaste är dock att man ligger någonstans emellan de här redovisade uppfattningarna.

Utredningen vill betona att de statliga myndigheternas aktiviteter i förhållande till kommuner och landsting inte kan inslqänkas till att en- dast avse laglighetskontroll. Särskilt gäller detta verksamheter där kommunen svarar för den lokala tillsynen. I dialogen mellan kommun och berörd statlig myndighet är det viktigt med ett ömsesidigt kun- skapsutbyte. Därigenom förebyggs många felaktigheter och det direkta tillsynsarbetet underlättas.

Samtidigt kan man inte bortse från att givna regler måste följas och att enskildas rättigheter och intressen givetvis inte får kompromissas bort i ett sådant samspel. Hur denna avvägning skall kunna utformas måste enligt utredningens mening avgöras inom de olika verksamhets-

områdena. En tänkbar väg att gå är att göra en organisatoriskt klar åt- skillnad mellan de kontrollerande och de stödjande insatserna inom de berörda myndigheterna.

Riksdagen har nyligen antagit en förvaltningspolitisk proposition ( prop. 1997/98:136 ). I propositionen sägs bl.a. att den statliga tillsynen av myndigheter, kommuner och företag bör ses över i syfte att få till stånd en mer ändamålsenlig statlig tillsyn. Vidare sägs att regeringen avser att återkomma till riksdagen med en samlad redovisning av den statliga tillsynsverksamheten. I sammanhanget anges även att Avregle- ringsutredningens arbete bedöms kunna utgöra ett betydelsefullt kun- skapsunderlag för den kommande översynen. Några direktiv för den aviserade översynen finns ännu inte beslutade.

Utredningen anser att de bedömningar och slutsatser som redovisas i detta avsnitt bör utgöra en del av underlaget för den kommande till- synsutredningen. Utredningen hänvisar också till vad som framkommer i kapitel 5 samt i den rapport om tillsynen som Statskontoret gjort på uppdrag av utredningen.

Utredningen föreslår att regeringen ålägger berörda myndigheter att i sin årsredovisning lämna information om inriktningen på samt om- fattningen och resultatet av den tillsynsverksamhet som myndigheten bedriver. Av särskilt intresse i sammanhanget är myndighetens avväg- ning mellan olika typer av kontrollerande och stödjande insatser samt uppföljnings- och utvärderingsaktiviteter.

8.4. Förbättrade kostnads- och konsekvens- analyser

RRV har i en skrivelse till regeringen i år föreslagit att myndigheterna endast skall behöva göra konsekvensanalyser i de fall där analysen spelar en reell roll för myndighetens ställningstagande. Avreglerings— utredningen ställer sig bakom detta förslag. Utredningen föreslår att begränsningen av kravet på konsekvensanalys bör ske genom att man i verksförordningen skriver in att en konsekvensanalys inte behöver gö- ras om myndigheten finner att den är obehövlig och de som berörs inte begär att en sådan analys skall göras.

Enligt verksförordningen (28 &) behöver en myndighet inte begära regeringens medgivande för att besluta om föreskrifter som leder till inte oväsentliga kostnader för dem som berörs, om föreskriften beslutas för att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser och inte går utöver

vad som följer av dessa förpliktelser. Utredningen föreslår att de berör- da ges möjlighet att kräva att även en sådan föreskrift underställs rege- ringens prövning.

Utredningen anser att en del insatser behöver genomföras för att un- derlätta myndigheternas arbete med konsekvensanalyser och för att höja kvaliteten på dessa. Utredningen föreslår att det nya Ekonomistyr- ningsverket ges i uppdrag att utreda och till regeringen lämna förslag om hur hjälpen och stödet till myndigheterna i dessa frågor kan förbätt- ras.

I kapitel 6 redovisas en kartläggning och analys av myndigheternas arbete med kostnads- och konsekvensanalyser (i verksförordningen benämnda konsekvensutredningar). Denna fråga har också berörts nå- got tidigare i detta kapitel (avsnitt 8.2, Förbättrad regelomprövning inom myndigheterna).

Kartläggningen visar bl.a. att myndigheterna i stort sett genomför konsekvensutredningar i den utsträckning som är anbefalld. Det finns dock en del klagomål _ inom och utanför myndigheterna avseende både kvaliteten på en del av dessa analyser och på det meningsfulla att konsekvensutredningar alltid skall göras innan nya regler beslutas. I den studie som RRV gjort av ett urval av de konsekvensutredningar som handlagts av verket, och som närmare kommenterats i kapitel 6, framkommer ytterligare uppgifter om brister i de genomförda analyser— na. Det är utredningens bedömning att kravet på konsekvensutredningar i stort fyller en positiv funktion. Särskilt betydelsefullt är kravet att myndigheter och andra som berörs skall ges tillfälle att yttra sig i frå- gan och om konsekvensutredningen. Genom detta krav ges t.ex. Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet en möjlighet att lägga synpunkter på regleringsförslaget. En begränsning är dock att denna kritiska granskning i nuläget bara kommer att gälla nya eller för- ändrade regler. Utredningen har därför i avsnitt 8.2 föreslagit att kon- sekvensutredningar även skall göras i samband med att en regel om- prövas, vilket föreslås ske senast fyra år efter att regeln infördes eller senast ändrades.

Som nämnts i kapitel 6 har RRV i mars 1998 överlämnat en skrivelse till regeringen om de statliga myndigheternas konsekvens- utredningar (RRV 1998114). I skrivelsen konstateras att verksförord- ningens regler om konsekvensutredningar omfattar samtliga nya och ändrade föreskrifter och allmänna råd. RRV anser att detta krav medför att konsekvensutredningar i många fall inte bara görs slentrianmässigt utan lätt också kan komma att uppfattas som en byråkratisk rutin utan något egentligt syfte. För att inte konsekvensutredningsinstitutet skall

riskera att förlora sitt syfte föreslår RRV i skrivelsen att kraven på konsekvensutredning bör villkoras utifrån vissa rekvisit. Kravet på konsekvensutredningar bör enligt RRV begränsas till de fall där ut— redningen spelar en reell roll för myndighetens ställningstagande. Det bör ligga på den aktuella myndigheten att göra denna bedömning. Av- görande bör bl.a. vara frågans komplexitet och de förväntade effekter- nas omfattning.

Utredningen kan i stort ställa sig bakom RRV:s förslag. Kan arbetet med konsekvensutredningar begränsas till de fall där analyserna kan bedömas fylla en verklig funktion är det en fördel för alla berörda part- er. Därigenom kan ett utrymme skapas för att höja kvaliteten på de konsekvensutredningar som även i fortsättningen behöver göras. Ut- redningen anser dock att någon form av spärr kan behövas i samman- hanget. Av detta skäl föreslår utredningen att en eventuell begränsning i kravet på konsekvensutredningar åstadkoms genom att man i verks- förordningen skriver in att en konsekvensutredning inte behöver göras i de fall myndigheten finner att en konsekvensutredning är obehövlig och de som berörs inte begär att en sådan utredning skall göras (se vi- dare utredningens författningsförslag).

Genom en sådan konstruktion kan de berörda i praktiken framtvinga en konsekvensutredning. Utredningen ser dock inget problem med detta. I nuläget är ju myndigheten skyldig att göra en konsekvensutred— ning även i dessa fall. Utredningen utgår från att det endast undantags- vis kan bli aktuellt att myndigheten och de berörda har olika uppfatt- ning i en sådan fråga. Om så ändå skulle vara fallet är det enbart posi- tivt att en konsekvensutredning görs, så att man genom denna kan få ett underlag för att avgöra vilken uppfattning som är den riktiga.

Enligt verksförordningen (28 &) behöver en myndighet inte begära regeringens medgivande för att besluta om föreskrifter som leder till inte oväsentliga kostnader för dem som berörs, om föreskriften beslutas för att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser och inte går utöver vad som följer av dessa förpliktelser. För att eliminera risken för tolk- ningstvister i dessa fall föreslår utredningen att de berörda skall kunna kräva att även en sådan föreskrift underställs regeringens prövning. I det förslag till ändring i verksförordningen som utredningen lagt ges ett exempel på hur detta kan uttryckas i förordningstexten.

Utredningen anser att en del insatser behöver genomföras för att un— derlätta myndigheternas arbete med konsekvensutredningar och för att höja kvaliteten på dessa. I utredningens kartläggning har framkommit att en fråga som varit särskilt svår för myndigheterna att hantera är hur man kan analysera och beskriva konsekvenserna av den aktuella myn- dighetsregeln i förhållande till den bakomliggande regleringen (lagar och förordningar). Man har framhållit att myndighetsregeln ofta är en

direkt konsekvens av tidigare reglering. Skillnaden är att myndighets- regeln ofta är mer konkret. Det har också framkommit att en del myn- digheter anser sig ha behov av mer hjälp från RRV i dessa frågor. Ut- redningen föreslår att det nya Ekonomistyrningsverket som övertagit dessa uppgifter från RRV den 1 juli i år — av regeringen ges i uppdrag att utreda och till regeringen lämna förslag om hur hjälpen och stödet till myndigheterna i dessa frågor kan förbättras.

8.5. Förbättrad information till regeringen och riksdagen

Utredningen har redan i tidigare avsnitt lämnat förslag till hur myndig- heterna bör informera regeringen om sitt regelomprövningsarbete och sina insatser för att effektivisera arbetet med tillsyn.

Regeringens information till riksdagen om arbetet med och konse- kvenserna av reglering och tillsyn kan enligt utredningens mening läm- nas i budgetpropositionen eller i en särskild skrivelse årligen. Informa- tionen bör bygga på det material som myndigheterna tagit fram i enlig- het med vad utredningen tidigare föreslagit.

Som tidigare framkommit anser utredningen att myndigheterna bör åläggas att i årsredovisningen redovisa vissa uppgifter om sitt regelom- prövningsarbete och sina insatser för att effektivisera tillsynen. I sam— manhanget vill utredningen understryka att det enligt förordningen om myndigheters årsredovisning m.m. står regeringen fritt att i reglerings- breven fastställa vilken återrapportering myndigheterna skall lämna.

Det är regeringens sak att fortlöpande hålla riksdagen informerad om arbetet med och konsekvenserna av reglering och tillsyn. Denna information kan enligt utredningens mening lämnas antingen i budget- propositionen eller i en särskild skrivelse årligen. Informationen bör bygga på det material som myndigheterna tagit fram enligt vad som beskrivits ovan.

8.6. Övriga synpunkter och förslag

I regelkartläggningen har utredningen funnit flera exempel på reglering som måste anses vara föråldrad. Utredningen anser att de berörda de- partementen och myndigheterna i samarbete bör gå igenom och snarast utmönstra sådan onödig reglering.

Enligt direktiven ingår det inte i utredningens uppdrag att lämna förslag till förändringar av de enskilda regler som styr kommuner och lands- ting. Utredningen har dock valt att vid sin kartläggning av regler även försöka dokumentera den kritik mot reglerna som finns från kommun- och landstingshåll. Detta material redovisas i mer sammanfattad förrn i kapitel 4 och som helhet i betänkandets bilagedel. De områden som varit föremål för mest kritik är skollagstiftningen, regleringen av livs- medelstillsynen samt räddningstjänstlagen.

Svenska Kommunförbundet har även en mer principiell kritik mot en del regleringar som man anser på ett oacceptabelt sätt begränsar den kommunala självstyrelsen. Som exempel kan nämnas bibliotekslagen samt regleringen som begränsar möjligheterna till höjning av kommu- , nalskatten. I båda dessa fall är regleringen resultatet av politiska beslut som fattats av Sveriges Riksdag. I sådana fall kan regleringen endast förändras genom ett nytt politiskt beslut.

Utredningen har mot bakgrund av direktiven inte tagit ställning till kritiken i de enskilda fallen. Det är utredningens uppfattning att ansva- ret för att ta till vara de framförda synpunkterna ligger på de berörda myndigheterna och departementen.

Tilläggas kan att utredningen även funnit flera exempel på reglering som måste anses vara föråldrad. Vilka regler som här avses torde framgå av beskrivningama av reglerna i bilagedelen. Utredningen anser att de berörda departementen och myndigheterna i samarbete bör gå igenom och snarast utmönstra sådan onödig reglering.

I direktiven anges att utredningen även skall beakta i vilken mån och på vilket sätt EU:s regler påverkar den statliga regleringen av och tillsynen över kommunal verksamhet. Denna fråga har i viss utsträck- ning berörts i regelkartläggningen, vilket framgår av det material som redovisas i betänkandets bilagedel. I den tidigare omnämnda förvalt— ningspolitiska propositionen, som antagits av riksdagen under våren 1998, sägs att regeringen har för avsikt att ge Statskontoret i uppdrag att göra en analys av hur EU:s regler införs och tillämpas i Sverige och hur EG:s regelverk inverkar på arbetet med att reformera och förenkla

regler inom statsförvaltningen. Med tanke på detta uppdrag har utred- ningen valt att inte göra någon fördjupad studie i denna fråga.

8.7. Konsekvenserna av utredningens förslag

Utredningen bedömer att de generella direktiven som finns för alla kommittéer och särskilda utredare inte är tillämpliga på de förslag so utredningen lagt.

Utredningens förslag bedöms som helhet inte leda till några ökade kostnader.

De generella direktiven

Det finns ett antal direktiv från regeringen som samtliga kommittéer och särskilda utredare skall beakta. Direktiven innebär att utredning- arna skall

pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23), redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992z50), redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124) samt — redovisa konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49).

Utredningens förslag avser generella åtgärder för att förbättra regelom- prövningen och tillsynen inom den statliga verksamheten som helhet. Förslagen har således inte koppling till något särskilt sakområde eller någon särskild verksamhet.

Om de föreslagna åtgärderna blir framgångsrika får de givetvis åter- verkningar, inte bara inom den statliga verksamheten, utan även för de organisationer, företag och enskilda som på ett eller annat sätt berörs av regleringen. Genom att det rör sig om generella förslag är det dock inte möjligt att i nuläget uttala sig om inom vilka områden och verksamhet- er som sådana förändringar kan tänkas uppstå.

Utredningen bedömer därför att det inte går att uttala sig om vilka regionalpolitiska eller jämställdhetspolitiska konsekvenser som utred— ningens förslag kan få. Samma sak gäller förslagens konsekvenser för brottsligheten eller det brottsförebyggande arbetet. Angående pröv- ningen av offentliga åtaganden kan utredningen konstatera att förslagen bör ligga väl i linje med syftet bakom detta direktiv.

Ekonomiska konsekvenser

Det finns all anledning att tro att utredningens förslag i förlängningen kan leda till besparingar inom inte bara den statliga verksamheten utan kanske främst bland dem som är föremål för regleringar och tillsyn. Av skäl som redovisats ovan är det dock inte möjligt att beräkna storleken på denna besparingspotential. Det kan dock nämnas i sammanhanget att i den konsultrapport som SCB gjort åt utredningen uppskattas bara kommunernas kostnader för den statliga regelgivningen och tillsynen till 3,7 miljarder kronor per år.

Ser man på utredningens förslag kan konstateras att dessa i allt vä- sentligt handlar om konkretiseringar av uppgifter och skyldigheter som myndigheterna har redan i nuläget. Mest resurser kräver förslaget att myndigheterna före utgången av år 2001 skall ha genomfört en om- prövning av hela den egna regleringen samt att myndighetsreglema fortsättningsvis bör omprövas inom en fyraårsperiod. Utredningen an- ser dock inte att dessa krav kan sägas medföra extra kostnader för myndigheterna.

Myndighetsreglering är inte en egen verksamhet, utan ett av flera sätt för myndigheten att utföra sina åligganden inom ett givet verksam- hetsområde. Den prioritering mellan olika typer av insatser som myn— digheten gjort och gör måste den själv ytterst ta ansvaret för. Det utred- ningen kunnat konstatera är att en del myndigheter genom sina priorite- ringar hamnat på en oacceptabelt låg nivå när det gäller att leva upp till kravet på omprövning och förenkling av sin reglering. Utredningens bedömning är att denna brist i flertalet fall bör kunna åtgärdas genom omprioriteringar inom myndighetens samlade verksamhet. Om så inte skulle vara fallet får myndigheten ta upp frågan i den vanliga budget- dialogen med det berörda departementet.

Utredningens förslag om hur myndigheterna skall informera rege- ringen om sitt regelarbete är inte heller en ny uppgift. Vilken informa- tion som myndigheten skall lämna i årsredovisningen styrs i huvudsak av förordningen om myndigheters årsredovisning m.m. samt respektive myndighets regleringsbrev. Både omfattningen på och innehållet i den information som efterfrågas av respektive departement varierar ofta mellan åren.

Med tanke på den viktiga roll regelarbetet har inom myndigheterna bör den information som utredningen anser bör lämnas i årsredovis- ningen i många fall redan finnas tillgänglig inom myndigheterna. Dess- utom kan tilläggas att arbetet med att sammanställa denna information i framtiden underlättas om myndigheternas regler överförs till data- media, på det sätt som föreslagits i den tidigare omnämnda departe— mentspromemorian.

För dem som berörs av myndigheternas regelgivning kan kravet på att konsekvensutredningar även skall göras vid myndigheternas om- prövning av regler förväntas leda till en viss ökning av antalet remisser. Utredningen konstaterar dock att det inte finns någon skyldighet för de berörda att svara på dessa remisser. Utredningens bedörrming är därför att man kan förutse att de berörda inte lägger ner mer resurser på detta arbete än vad de tycker sig kunna få tillbaka i form av förbättringar i de föreslagna reglerna.

Utredningens samlade bedömning är att de lagda förslagen inte le- der till några ökade kostnader.

Bilaged

SOU l998:105

Bilaga 1

Kommittédirektiv Dir. 1997: 8 1

Minskad statlig reglering av och effektivare tillsyn över kommunal verksamhet

Beslut vid regeringssammanträde den 29 maj 1997

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas för att göra en översyn av den statliga regleringen av och tillsynen över kommunal verksamhet. En utgångs- punkt bör vara hur staten får kunskap om hur de nationella målen nås i olika verksamheter. Det finns sannolikt ett samband mellan omfatt- ningen av regelstymingen och förmågan eller möjligheten att följa upp och utvärdera resultat i och effekter av olika verksamheter i kommu- nerna. På motsvarande sätt finns det också samband mellan omfatt- ningen på och inriktningen av regelbeståndet och formerna för den till- syn som utövas. Utredaren bör uppmärksamma dessa samband.

Utredaren skall mot denna bakgrund kartlägga och analysera om- fattningen av den statliga regleringen av kommunal verksamhet och myndigheternas rutiner för att ompröva och förenkla regelbeståndet. Utredaren skall vidare kartlägga och analysera formerna för statlig till- syn över komrnunal verksamhet. Utredaren skall även kartlägga och analysera statens, landstingens och kormnunemas kostnader för den statliga regleringen av och tillsynen över kommunal verksamhet. Utre- daren skall också kartlägga och analysera vilka rutiner som finns för att till regeringen och riksdagen ge återkoppling på arbetet med tillsyns- frågor och regelgivning och konsekvenserna av detta.

Utredaren skall vidare föreslå de generella åtgärder som kan anses motiverade för att förbättra rutinerna för omprövning och förenkling av regelbeståndet, effektiviteten i tillsynen, kvaliteten i myndigheternas kostnads- och konsekvensanalyser samt återkopplingen till riksdagen och regeringen av konsekvenserna av myndigheternas regelgivning och

tillsyn. Utredaren skall mot denna bakgrund föreslå de generella för- fattningsändringar i t.ex. verksförordningen(1995:1322) och förord- ningen (l996:882) om årsredovisning och anslagsframställning som kan anses motiverade.

Bakgrund

Det är viktigt att kommunal verksamhet bedrivs i enlighet med de na- tionella mål som riksdagen lagt fast för respektive sakområde. Staten kan främst genom sin regelgivning, olika former av ekonomiska styr- medel, uppföljning, utvärdering och tillsyn styra och kontrollera att så sker.

I 1988 års kompletteringsproposition presenterades ett omfattande program för att förändra styrforrnema i den statliga verksamheten. Syftet var att genom mål- och resultatstyming åstadkomma en starkare politisk styrning och en effektivare resurshushållning. Detta skulle ske genom att riksdag och regering skulle ange mål för olika verksamheter och kombineras med ett delegerat ansvar till de verksamhetsansvariga.

Ett led i mål- och resultatstymingen är att den statliga regelstyming- en i ökad omfattning successivt kompletteras eller ersätts med en mer informativ styrning via uppföljning, utvärdering, utvecklingsinsatser och tillsyn. De statliga styrformema varierar också i ökad utsträckning mellan olika verksamhetsområden, bl.a. mot bakgrund av en nödvändig anpassning till verksamheternas särskilda behov och betingelser.

Mål- och resultatstymingen har medverkat till att den statliga upp- följningen och utvärderingen av samt olika former av stöd och utveck- lingsinsatser gentemot kommunerna kommit att uppmärksammas. Det pågår sålunda ett kontinuerligt utvecklingsarbete hos ansvariga sek— torsmyndigheter i syfte att förbättra den sektorsvisa uppföljningen. I de nyligen avlämnade rapporterna Utredningen om statens uppgiftsinsam- ling från kommuner och landsting (SOU 19961179) och Utvecklad upp- följning av kommuner och landsting (Statskontoret l997:5) redovisas hur även den sektorsövergripande uppföljningen kan förbättras. Av- sikten med detta utvecklingsarbete är bl.a. att ge regering och riksdag bättre återkoppling om utvecklingen inom den kommunala sektorn.

En viktig utgångspunkt för den statliga regelgivningen och tillsynen bör vara att reglerna och tillsynen behövs för att leva upp till nationella mål. Det bör också vara möjligt att överblicka ekonomiska och andra konsekvenser. För att kunna leva upp till detta krävs bl.a. rutiner för omprövning och förenkling. Emellertid har bl.a. i dessa delar vissa vä-

sentliga problem uppmärksammats i den statliga regleringen av och tillsynen över kommunal verksamhet.

Regeringen aviserade redan i kompletteringspropositionen år 1995 (1994/95:150 bil. 7 s. 76 och 77) sin avsikt att ta initiativ till en genom- gång av det statliga regelverk som berör kommunal verksamhet. Syftet var då att mönstra ut sådana regler som är svåra att motivera med hän- syn till det ansträngda ekonomiska läget i kommunerna och landsting- en. Bakgrunden var den kritik som kommunala företrädare riktat mot de statliga reglernas omfattning, detaljeringsgrad och kostnadshöjande verkan. Det har också hävdats att de statliga myndigheterna inte konti- nuerligt omprövar och förenldar sina regler. I den överenskommelse som regeringen i mars 1996 slöt med Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet om den kommunala ekonomin har regeringen bl.a. åtagit sig att genomföra avregleringar i syfte att minska trycket på de kommunala kostnaderna. Även den förvaltningspolitiska kommissionen har behandlat frågan om myndigheternas föreskrifter. I sitt slutbetän- kande (SOU 1997z57 s. 94) anser kommissionen sammanfattningsvis bl.a. att tillväxten av myndighetsföreskrifter är ett centralt förvaltnings- politiskt problem.

Riksdagens revisorer har i sin samlade bedömning av frågor som rör statliga insatser för tillsyn (l994/95:RR9) framhållit att det finns behov av förbättrad tillsyn och tydligare regler för sådan tillsyn. Förvaltnings- politiska kommissionen förordar i sitt slutbetänkande (SOU l997:57 s. 107) att frågor om statlig tillsyn blir föremål för en översyn.

Re gelbeståndet

Den statliga regelgivningen har kommit att karaktäriseras av änd- ringslagar och användning av lagstiftningstekniken ramlagar vilka ges sitt konkreta innehåll genom regeringens förordningar och de statliga myndigheternas föreskrifter och allmänna råd. Avsikten är bl.a. att ge— nom dessa försöka förtydliga de nationella målen. Samtidigt gör dessa föreskrifter och ett stort antal råd det svårare att överblicka regelbe- ståndet. Riksrevisionsverket (RRV) har uppmärksammat förhållandet i ett flertal rapporter. I strategistudien Förhållandet stat— kommun (RRV l996:28) bedömer RRV att det finns behov av en översyn. Förvaltningspolitiska kommissionen anser i sitt slutbetänkande (SOU 1997:5 7 s. 94) att de av statsmakterna utfärdade reglerna i största möjliga utsträckning skall kunna tillämpas av myndigheterna utan tillämpningsföreskrif'ter. Detta kan ske genom tydligare lagstiftning och

förarbeten. Kompetenta myndigheter och tjänstemän får sedan ansvara för enhetlig och konsekvent rättstillämpning och verkställighet inom givna ramar. Bemyndiganden att utfärda föreskrifter bör ges bara efter noggrann prövning.

De statliga myndigheterna har redan i dag, var och en inom sitt om- råde, en skyldighet att se över och ompröva sina regler. Enligt 19 & för- ordningen (1996z882) om myndigheters årsredovisning och anslags- framställning skall de statliga myndigheterna pröva ändamålsenligheten i de regler som styr verksamheten. I 7 & verksförordningen(1995 : 1322) sägs bl.a. att myndigheterna fortlöpande skall följa upp och pröva för- fattningsföreskrifter som rör verksamheten samt vidta de åtgärder som behövs. I 27 & anges att myndigheten innan den beslutar om före- skrifter eller allmänna råd skall överväga om detta är den mest lämpliga åtgärden. Myndigheten skall också utreda kostnadsmässiga och andra konsekvenser samt begära regeringens medgivande om föreskrifterna eller de allmänna råden leder till inte oväsentligt ökade kostnader för dem som berörs.

RRV:s utvärderingar av de gjorda konsekvensanalyserna visar att kvaliteten på myndigheternas analyser behöver förbättras. Risken är annars att även den önskade begränsningen av omotiverade kostnads- drivande effekter av myndigheternas regelgivning uteblir.

Konstitutionsutskottet (KU) har med anledning av Riksdagens revi- sorers samlade bedömning i rapporten l994/95:RR9 uttalat att det är betydelsefullt att regelbildningen är ändamålsenlig (bet. l994/95:KU27, s. 11). Detta förutsätter, såsom revisorerna framhållit, att riksdagen får information om konsekvenserna av sin lagstiftning så att denna kan bedömas och eventuella förändringar aktualiseras. Även ändamålsen- ligheten behöver prövas.

KU har i det nämnda betänkandet betonat att det finns behov av ett system för kontinuerlig uppföljning av regelbeståndet. Det skulle san- nolikt också förbättra möjligheterna till återkoppling vad avser konsek- venserna av reglerna till regering och riksdag.

Tillsynen

Statlig tillsyn är ett av flera förvaltningspolitiska styrmedel och bedrivs i olika omfattning av ett stort antal myndigheter på central, regional och lokal nivå. En aktiv statlig tillsyn är ett kraftfullt styrmedel för att kon- trollera rättssäkerheten och lagligheten i de kommunala åtagandena, men också för att uppnå en nationellt likvärdig verksamhet i hela landet Det har dock i flera sammanhang inågasatts om utformningen av den statliga tillsynen av kommunerna verkligen tillgodoser de krav som bör ställas på ett förvaltningspolitiskt styrmedel. Förvaltningspolitiska kommissionen framhåller i sitt slutbetänkande (SOU l997:57 s. 106 och s. 107) att de delar de slutsatser som redovisas i RRV:s rapport Statlig tillsyn — ett förvaltningspolitiskt styrmedel (RRV 1996110). Kommissionen delar RRV:s slutsatser att tillsynsfrågoma inte har äg- nats tillräcklig uppmärksamhet, att tillsynens innebörd är otydlig, att det i vissa delar saknas en genomtänkt syn på tillsynsfrågoma, att den stat- liga tillsynsverksamheten är svåröverskådlig och att det är svårt att be- döma tillsynsverksamhetens effektivitet. Kommissionen menar också att dessa iakttagelser bekräftas i flera studier som Riksdagens revisorer låtit genomföra (l994/95:RR4 och RR9).

Både RRV och Riksdagens revisorer har i olika sammanhang ifrå- gasatt om det inte inom stat och kommun saknas kunskap om huruvida tillsynen är rätt dimensionerad. I t.ex. Riksdagens revisorers samlade bedömning av frågor som rör statliga insatser för tillsyn (1994/95zRR9 s. 9) föreslog de att samtliga tillsynsmyndigheter borde ges i uppdrag att redovisa omfattningen av sin aktiva tillsynsverksamhet.

Enligt 29 & verksförordningen skall myndigheterna se till att de kostnadsmässiga konsekvenserna begränsas när de begär in uppgifter eller utövar tillsyn. Kostnaderna för tillsynen bör t.ex. vägas mot de effekter som tillsynen avser att uppnå. Detta förutsätter naturligtvis att kostnaderna redovisas. Bl.a. RRV och Svenska Kommunförbundet har vid flera tillfällen uppmärksammat att det inte finns någon samlad upp- gift om vad tillsyn av kommunal verksamhet kostar. Detta uppges vara en orsak till att de ekonomiska konsekvenserna av den statliga tillsynen gentemot kommunerna är svåra att redovisa.

Riksdagens revisorer anser i sin samlade bedömning av frågor som rör statliga insatser för tillsyn (l994/95:RR9 s. 15) att regeringen bör följa upp tillsynens imiktning, omfattning och resultat. Det kan, enligt Riksdagens revisorer, t.ex. ske inom ramen för den reguljära budget- processen. Riksdagens revisorer anser vidare att riksdagen behöver så- dana uppgifter om konsekvenserna bl.a. av den lagstiftning som kring- gärdar tillsynen att dessa kan bedömas och förändringar vid behov ak- tualiseras (s. 7).

Uppdraget

Utredaren skall göra en översyn av den statliga regleringen av och till- synen över kommunal verksamhet. Utredaren skall kartlägga och analysera följ ande: Vilken omfattning den statliga regelgivningen har och vilka rutiner myndigheterna har för att pröva ändamålsenligheten, utreda kostnads- mässiga och andra konsekvenser samt för att ompröva och förenkla regelbeståndet. Utredaren skall särskilt uppmärksamma de regler som finns i verksförordningen(1995:1322) och förordningen (l996:882) om årsredovisning och anslagsframställning. Vilka formerna för statlig tillsyn över kommunal verksamhet är. Ut- redaren skall särskilt beslqiva innehållet i den statliga tillsynen, hur tillsynen avgränsas eller definieras samt vilka nationella mål som moti- verar tillsynen. Utredaren skall uppmärksamma reglerna i verksförord- ningen om att en myndighet vid inhämtande av uppgifter och utövande av tillsyn skall se till att de kostnadsmässiga konsekvenserna begränsas. Hur stora statens, landstingens och kommunernas administrativa och andra kostnader för statlig tillsyn och regelgivning gentemot kommu- nerna är. — Vilka rutiner som finns för att till regeringen och riksdagen ge åter- koppling på arbetet med tillsynsfrågor och regelgivning och konsek- venserna av detta.

Utredaren skall på grundval av kartläggningen och analyserna före- slå de generella åtgärder som behövs för att myndigheterna mer systematiskt och löpande skall ompröva och förenkla sina regler, skall förbättra effektiviteten i sin tillsyn,

skall förbättra kvaliteten i sina kostnads- och konsekvensanalyser, samt

— skall förbättra återkopplingen av konsekvenserna av regelgivning och tillsyn till regeringen och riksdagen.

Utredaren skall i sammanhanget föreslå de generella författnings- ändringar i t.ex. verksförordningen(1995:1322) och förordningen (1996:882) om årsredovisning och anslagsframställning som anses motiverade.

Utredaren skall även beakta i vilken män och på vilket sätt EU:s regler påverkar den statliga regleringen av och tillsynen över kommu- nal verksamhet.

Samråd och andra regler för arbetet

Utredaren skall samråda med berörda myndigheter, organisationer och statliga kommittéer och utredare såsom Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation (dir. l992z30), Kommittén för översyn av organisationen inom plan-, bygg- och bostadsväsendet (dir. 1996:113), den särskilde utredare som har till uppgift att göra en översyn av Räddningsverkets mål och medel (dir. 1996:114) samt , Kommittén för översyn av livsmedelstillsynen (dir. l997:25). * Utredaren skall beakta regeringens direktiv till samtliga kommittéer i och utredare att pröva offentliga åtaganden (dir. l994z23), att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. l992:50), att redovisa jämställd- hetspolitiska konsekvenser (dir. 19941124) samt att redovisa konsek- venser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49). Uppdraget omfattar inte de kyrkliga kommunerna.

Redovisning av uppdraget

Utredaren skall redovisa sitt arbete i en rapport till regeringen senast den 1 maj 1998.

(Inrikesdepartementet)

SOU l998:105

Bilaga 2

Kartläggning av reglering som särskilt berör kommuner och landsting

1 Inledning

I denna bilaga redogörs för samtliga lagar och förordningar samt myn- dighetsföreskrifter och allmänna råd som den 1 januari 1998 bedömdes särskilt beröra kommuner eller landsting. Redovisningen sker departe- mentsvis.

Urvalet av regler

Regler har tagits med om de i sin helhet eller i delar särskilt berör kommuner eller landsting, alternativt en kommunal nämnd eller en be- fattningshavare inom en kommun eller ett landsting

Därutöver har även medtagits vissa regler där kommuner eller landsting ingår i en vidare krets berörda. Detta gäller fall där kommu- nen eller landstinget bedömts vara en dominerande aktör inom ett om— råde. Exempelvis har reglering inom hälso- och sjukvårdsområdet, skolområdet och kollektivtrafikområdet medtagits trots att den i flerta- let fall inte gäller exklusivt för kommuner eller landsting.

Regler har även medtagits som kommunerna har att beakta i sam— band med myndighetsutövning, såsom tillsyn inom miljöskydds- och livsmedelsområdet. Denna typ av regler kan exempelvis innehålla gränsvärden för utsläpp av olika ämnen, hantering och förvaring av olika produkter etc. Dessa regler kan i allmänhet sägas ha ett till- synsobj ekt utanför kommunen eller landstingen som primär adressat.

Det bör nämnas att i denna kategori har gjorts ett något vidare urval av myndighetsreglering än av motsvarande överordnade lagar och för— ordningar. När det gäller myndighetsregleringen redovisas således en del regler som kommunen har att beakta vid myndighetsutövningen utan att en redovisning görs av de överordnade författningarna. Nam- nen på dessa författningar anges dock som regel i en fotnot till respek- tive myndighetsföreskrift. Förfarandet motiveras av att myndighets- regleringen, som är omfattande inom flera områden, bedömts vara av särskilt intresse att belysa.

En konsekvens av de tidigare redovisade principerna blir att kart- läggningen exempelvis inte innehåller annat än de regler inom arbets- rättsorrrrådet som utgör en särreglering för korrnnuner eller landsting.

Detta trots att många av de övriga reglerna inom området naturligtvis även gäller för kommuner och landsting, men då på samma sätt som för andra arbetsgivare.

För en mer fördjupad beskrivning av principerna bakom urvalet hänvisas till kapitel 3 (avsnitt 3.2) i betänkandet.

Lagarna och förordningarna i urvalet har tagits fram genom en sök- ning i databasen Rixlex. Fulltextsökningar har .orts i databasen med sökorden ”kommun” respektive ”landsting” (med alla böjningsformer och sammansättningar). Därefter har ett urval gjorts som sedan har kompletterats efter avstämningar med utredningens experter och sak- kunniga samt med företrädare för myndigheterna, Svenska Kommun- förbundet och Landstingsförbundet.

Myndighetsregleringen har samlats in av Statskontoret på uppdrag från utredningen.

Regler utfärdade av länsstyrelserna har inte tagits med i urvalet. Det bör dock noteras att länsstyrelsernas regler i allmänhet är tidsbegränsa- de och med ett lokalt tillämpningsområde.

Beskrivningen i bilagan

Syftet med beskrivningen i bilagan är att ge en bild över omfattningen av och inriktningen på den statliga regleringen av kommuner och landsting.

Lagarna och förordningarna presenteras med beteckning och med en kort kommentar kring innehållet och det sätt på vilket kommunen eller landstinget berörs av regeln.

För myndighetsreglema gäller i huvudsak att de endast redovisas med namn och beteckning.

I anslutning till de olika reglerna redovisas de problem man från Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet upplever finns med regleringen och myndigheternas regelarbete. Denna redovisning har gjorts trots att det inte ingår i utredningens uppdrag att lämna för- slag till förändringar av enskilda regler. Utredningens tanke är att de redovisade synpunkterna skall kunna utgör ett underlag som kan värde- ras och hanteras i den fortsatta kontakten mellan berörda statliga och kommunala organ. Utredningen har inte tagit ställning till den kritik som framförts i anslutning till de olika reglerna.

Användningen av vissa begrepp m.m.

I kapitel 3 görs en kortfattad beskrivning av vissa förvaltningsrättsliga begrepp som används i betänkandet. Av denna beskrivning framgår bl.a. att benämningen på föreskrifter beslutade av regeringen är förord- ning. Det förekommer dock även i ett mindre antal fall att regeringsbe- slut om regler benämns kungörelse, tillkännagivande eller liknande. Utredningen har dock valt att i de sammanfattande kommentarerna i bilagan benämna även sådana regler förordningar.

Även myndighetsreglema har i vissa fall varierande beteckningar. I några fall benämns myndighetsföreslqiftema exempelvis kungörelse eller anvisning. Det finns även exempel på att allmänna råd kallas för meddelande, rekommendation m.m. Även i dessa fall har utredningen valt att vid t.ex. den departementsvisa beskrivningen av myndighets- regleringen använda begreppen myndighetsföreskrifter respektive all- männa råd.

När det gäller myndighetsreglema förekommer det att vissa myn- digheter i en och samma regel redovisar både föreskrifter och allmänna råd. För dessa myndigheter redovisas reglerna under den samlande be- teckningen ”myndighetsföreskrifter eller allmänna råd”, eftersom det i dessa fall inte går att dela upp reglerna i kategorierna föreskrifter re- spektive allmänna råd.

2 Arbetsmarknadsdepartementet

2.1. Allmänt

Utredningen har bedömt att 6 lagar och 12 förordningar inom Arbets- marknadsdepartementets ansvarsområde är relevanta för kartläggning- en. Därutöver tillkommer 5 myndighetsföreskrifter och 10 allmänna råd (eller motsvarande) utfärdade av Arbetsmarkrradsstyrelsen (AMS) samt 11 myndighetsföreskrifter (eller motsvarande) eller allmänna råd utfär- dade av Arbetarskyddsstyrelsen (ASS).

I den fortsatta redovisningen delas regleringen upp i tre olika grup- per: Arbetsmarknadsområdet, Arbetarskydd m.m. samt Övrigt.

2.2. Beskrivning av regleringen

2.2.1. Arbetsmarknadsområdet

Totalt är det 15 författningar — 4 lagar och 11 förordningar — inom Ar- betsmarknadsområdet som bedömts särskilt reglera kommuner eller landsting. Vidare finns 10 allmänna råd (eller motsvarande) och 5 myndighetsföreskrifter som särskilt berör kommuner och landsting. Dessa är utfärdade av AMS.

Lagen (1944:475) om arbetslöshetsnämnd är den enda av författ- ningarna inom området som kan sägas innehålla ett klart åliggande för kommunerna. Enligt denna lag skall det i varje korrrrnun finnas en ar- betslöshetsnämnd. Nämndens uppgift är att vidtaga eller på annat sätt främja kommunala åtgärder för att förebygga arbetslöshet eller minska verkningama av arbetslöshet. Det kan diskuteras om inte denna lag bli- vit föråldrad, med tanke på de nya samarbetsformer (bl.a. arbetsför- medlingsnärnndema) som utvecklats mellan kommunerna och de statli- ga arbetsmarknadsorganen.

I lagen (1995:706) om kommuners ansvar för ungdomar står att en kommun får anordna praktik eller annan verksamhet på heltid för arbetslösa ungdomar som inte genomgår gymnasieskola eller liknande utbildning t.o.m. den 30 juni det år de fyller 20 år (fr.o.m. 1 juli 1998 gäller bestämmelsen i stället t.o.m. den dag de fyller 20 år). Kommunen har under vissa förutsättningar rätt till ersättning från staten för sådan verksamhet (vanligen benämnd KUP, kommunala ungdomsprogram). Kommunen beslutar om vilken ersättning som skall lämnas till den som deltar i verksamheten. Kopplad till lagen är förordningen (1995:7 12) om kommuners ansvar för ungdomar. I förordningen står bl.a. att länsarbetsnämnden skall ta initiativ till överläggningar med kommu- nerna i länet för att träffa avtal med kommunerna om ansvar för ung- domar enligt lagen om kommuners ansvar för ungdomar samt att sta- tens ersättning till kommunerna betalas av AMS. Det bör noteras att denna reglering innebär att kommunernas ansvar för ungdomar under 20 år inte bygger på ett statligt åläggande, utan på ett avtal mellan de båda parterna. Tilläggas kan att samtliga kommuner slutit ett sådant avtal.

Den 1 januari 1998 trädde lagen (1997:1268) om kommunernas ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år i kraft. Enligt denna lag (l &) f_å_r kommunerna efter överenskommelse med regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer åta sig en skyldighet att i enlighet med bestämmelserna i lagen erbjuda ungdomar en aktiverande och ut- vecklande insats på heltid. Lagen innehåller för övrigt ett antal stad- ganden om villkor och former för insatserna. Ytterligare föreskrifter i anslutning till lagen lämnas if'örordningen (1997:1278) om kommu- nernas ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år. Som synes bygger även det kommunala ansvaret för ungdomar mellan 20 och 24 år på ett avtalsförhållande. I detta sammanhang kan även nämnas förordningen (1995:7 13) om datortek. Syftet med dessa verksamheter är att erbjuda arbetslösa personer över 20 år möjlighet att lära sig använda informa- tionstekrrik. I förordningen sägs inget om kommuner, men det är kom- munerna som efter avtal med AMS svarar för verksamheterna.

Sedan mitten av år 1996 pågår en försöksverksamhet för att ut- veckla den lokala samverkan inom arbetsmarknadsorrrrådet. Försöks- verksamheten bygger på lagen (1996:423) om kommuners medver- kan i f'örsöksverksamhet med lokal samverkan om arbetsmark- nadsutvecklingen samt förordningen (1996:424) om försöksverk- samhet med lokal samverkan om arbetsmarknadsutvecklingen. I lagen sägs att en kommun som regeringen utser får träffa avtal om att delta i och bidra till finansieringen i den aktuella typen av försöksverk- samhet. I förordningen ges ytterligare föreskrifter, bl.a. att det i för-

sökskommunema skall finnas arbetsförrnedlingsnämnder, med en ma- joritet av ledamöter utsedda efter förslag av kommunen.

En betydande andel av de arbetslösa som är föremål för arbetsmark- nadsåtgärder sysselsätts inom kommuner eller landsting. Samtidigt gäller att huvuddelen av arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kan an- vändas oavsett om det rör sig om en offentlig eller privat arbetsgivare. Detta gäller t.ex. lönebidrag, arbetslivsutveclding (ALU), arbets- platsintroduktion (API), rekryteringsstöd, utbildningsvikariat samt bi- drag till utbildning i företag. Det finns dock ett antal åtgärder som för— utsätter att den arbetslöse får sin sysselsättning hos en offentlig arbets— givare. Dessa åtgärder är: skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare (OSA), beredskapsarbete/resursarbete samt offentliga tillfälliga arbeten (OTA).

Kommuner, landsting och andra offentliga arbetsgivare sysselsätter ett stort antal personer med olika handikapp. För en del av dessa ar- betstagare får de offentliga arbetsgivarna ersättning med stöd av för- ordningen (1985:276) om statsbidrag till skyddat arbete hos of- fentliga arbetsgivare. Bidrag får lämnas till arbete för arbetslösa med socialmedicinskt handikapp, arbetslösa som är berättigade till insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade samt arbetslösa som på grund av långvarig och svår psykisk sjukdom inte tidigare haft kontakt med arbetslivet eller varit borta från arbets- marknaden under lång tid. Hur stort bidrag som skall utgå beslutas av länsarbetsnämnden. I andra fall kan ersättning utgå i form av löne- bidrag. Reglerna för lönebidrag kommenteras inte ytterligare här, efter- som den författningen inte innehåller någon särreglering för kommuner och landsting.

I förordningen (1987:411) om beredskapsarbete stadgas att sta- ten, kommuner, landsting, kyrkliga kommuner och allmänna försäk- ringskassor få ta emot arbetslösa i resursarbete (9 5). Med resursarbete avses att arbetstagaren under 90 procent av arbetstiden deltar i kvali- tetshöjande arbete hos arbetsgivaren och under resterande arbetstid deltar i kompetensutveckling och aktivt i samråd med arbetsför- medlingen söker arbete. I förordningen står bl.a. om vilka som kan få resursarbete, villkoren för att anordna sådana arbeten, handläggnings- ordningen samt bestämmelser om statsbidrag och ersättning till arbets- tagarna.

Genom förordningen (1996:987) om offentliga tillfälliga arbeten för äldre arbetslösa ges staten, kommuner, landsting och de allmänna försäkringskassoma möjlighet att ta emot arbetslösa som har fyllt 55 år i offentliga tillfälliga arbeten, OTA (& 4). De offentliga tillfälliga arbe— tena skall syfta till att stärka kompetensen hos de arbetslösa och höja

kvaliteten i anordnarens verksamhet. Förordningen reglerar villkoren och formerna för insatsen. Bestämmelser om ersättning till deltagarna i denna liksom en rad andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder återfinns i förordningen (1996:1100) om aktivitetsstöd.

Förordningen (1987 :406) om arbetsmarknadsutbildning inne- håller inte någon direkt koppling till kommuner eller landsting. Förord- ningen innehåller bestämmelser om villkoren och formerna för arbets- marknadsutbildning samt om handläggningsordningen i dessa ärenden. Det enda direkta omnämnandet i förordningen av kommuner finns i 4 & 2 där det sägs att sådan svenskundervisning som kommunen är skyldig att ge nyanlända invandrare (sfi) inte får vara arbetsmarknadsutbild- ning.

Arbetsplatsintroduktion (API) syftar till att ge arbetslösa som fyllt 20 år för ungdomar som är berättigade till arbetslöshetsersättrring och handikappade även vid lägre ålder möjlighet till praktik. Inte heller denna arbetsmarlmadsåtgärd har någon särskild anknytning till kom- muner och landsting. I förordningen (1995:711) om arbetsplatsin- troduktion finns dock två stadganden där kommunerna särskilt nämns. I 4 & står att i de kommuner där avtal inte träffats enligt lagen (1995:706) om kommuners ansvar för ungdomar får arbetsplatsintro- duktion även anvisas ungdomar före det år de fyller 20 år. Dessutom står i 7 5 att för invandrare får arbetsplatsintroduktionen kombineras med svenskundervisning, dock inte sådan svenskundervisning som kommunerna är skyldiga att ge nyanlända invandrare (sfi).

Även förordningen (1988:1139) med instruktion för Arbets- marknadsverket innehåller några stadganden som särskilt berör kom- munerna. Enligt instruktionen finns inom AMS en delegation för yr- kesinriktad rehabilitering och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder för handikappade (YR—delegationen). Delegationen uppgift är bl.a. att verka för samordning av statliga, kommunala och andra åtgärder inom handikapporrrrådet. Dessutom står i 30 & att länsarbetsnämndema bör ha en arbetsförrnedlingsnämnd i varje kommun. I 34—35 55 står bl.a. att det i nämnden skall finnas företrädare för den eller de kommuner som berörs. En majoritet av ledamöterna i nämnden, däribland ordföranden, skall utses på förslag av den eller de korrrrnuner som berörs.

Förordningen (1987 :408) om inlösen av egnahemsfastigheter och bostadsrätter ger arbetsmarkrradsmyndighetema möjlighet att av arbetsmarkrradsskäl lösa in egnahemsfastigheter och bostadsrätter i vis- sa delar av landet (i första hand de fyra nordligaste länen). I förord- ningen står i 3 5 att en fastighet som besväras av inteckning till säkerhet för ett statligt lån som en kommun har gått i borgen för får lösas in en- dast om kommunen åtar sig att betala lånet. Detta gäller dock inte om

kommunen har åtagit sig betalningsansvaret enligt 19 & bostadsfinansi- eringsförordningen (l974z946), 13 & bostadslånekimgörelsen (1967: 552) eller motsvarande äldre bestämmelser.

I anslutning till en del av de nämnda författningarna har AMS utfär- dat kompletterande regler. De regler som har en närmare koppling till kommuner eller landsting redovisas i tabellen nedan. Totalt rör det sig om 15 regler, varav 10 är allmänna råd (eller motsvarande) och de övriga 5 myndighetsföreskrifter.

Beteckningama AMS 1—11 år utredningen egna eftersom dessa regler saknar officiell beteckning.

Arbetsmarknadsstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av förordningen 19871411 om beredskapsarbeten (beslutad 1996—12—17) AMS allmänna råd om personalplanläggning (beslutad 1995—10—25) AMS föreskrifter för länsarbetsnämndema om skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare (beslutad 1991—08— 19)' Arbetsmarknadsstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av förordningen 1985:276 om statsbidrag till skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare (beslutad 1995—06—21) Arbetsmarknadsstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av förordningen 1984:518 om bidrag till utbildning i företag (beslutad 1995—06—28) AMS allmänna råd om tillämpningen av förordningen 1995 :713 om datortek (beslutad 1996—06—25) Arbetsmarlmadsstyrelsens allmänna råd om arbetsmarknadspolitiska insatser för ungdomar (beslutad 1996—12—17) Arbetsmarknadsstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av förordningen (1987:406) om arbetsmarknadsutbildning (beslutad 1996—12—05) Arbetsmarknadsstyrelsens allmänna råd om offentliga tillfälliga arbeten för äldre arbetslösa (OTA) (beslutad 1996—10—29)

1 Enligt bemyndigande i 8 5 förordningen (1985:276) om statsbidrag till skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare och 23 5 förordningen (1987:405) om den arbetsmarknadspolitiska verksamheten.

Överenskommelse mellan RFV och AMS om avgiftsfinansierade yrkesinriktade rehabiliteringstjänster för arbetslösa sjukskrivna (beslutad 1996—03—19) AMS allmänna råd om kommuners ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år (Utvecklingsgaranti för arbetslösa ungdomar mellan 20 och 24 år) (beslutad 1 997—12—23)

AMSFS 1993: 19 Arbetsmarknadsstyrelsens föreskrifter om skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare2 AMSFS 1995: 19 Arbetsmarknadsstyrelsens föreskrifter om kommuners ansvar för ungdomar3 AMSFS 1996: 17 AMS föreskrifter om offentliga tillfälliga arbeten för äldre arbetslösa4 AMSFS 1997: 12 AMS föreskrifter för funktionen arbetskraft inom beredskapsförberedelser och krigsplanläggningS

2.2.2. Arbetarskydd m.m.

Inom området Arbetarskydd m.m. återfinns "endast 1 författning i SFS som innehåller någon form av särreglering för kommuner eller lands- ting. Vidare finns 11 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd utfärda- de av ASS som i praktiken i huvudsak berör kommuner eller landsting. Den enda författning i SFS inom arbetarskyddsområdet som speci- fikt nämner kommuner eller landsting är förordningen (1985:997) om anmälningsskyldighet beträffande asbest i ventilationsanläggning- ar. I denna förordning åläggs fastighetsägare eller annan, som ansvarar för yrkesmässig användning av en ventilationsanläggning att anmäla asbestförekomst i denna till den eller de kommunala nämnder som full- gör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet i den kommun där anläggningen finns (3 5). 1 förordningen sägs vidare att bl.a. tillsynen över efterlevnaden av denna förordning skall bedrivas i enlighet med bestämmelserna i lagen (19851835) om kemiska produkter (5—7 åå).

2 Samma som under fotnot l. 3 Enligt bemyndigande i 3 5 förordningen (1995 :712) om kommunernas ansvar för ungdomar. " Enligt bemyndigande i 13 5 förordningen (1996:1100) om aktivitetsstöd. 5 Enligt bemyndigande i 14 & beredskapsförordningen (1993:242) och Totalför- svarets folkrättsförordning (1990: 12).

Därtill kommer att ASS utfärdat en del allmänna råd eller myn- dighetsföreskrifter (eller motsvarande) för områden där en domine- rande del av verksamheten direkt eller indirekt bedrivs av kommuner eller landsting. De regler som medtagits rör följande områden: hamnar- bete, hälso- och sjukvård, sotning, barnomsorg, tandvård, omvårdnads- arbete i enskilt hem samt rök- och kemidykning. Totalt rör det sig om 11 myndighetsföreslqifter eller allmänna råd. Samtliga föreskrifter ovan har utfärdats med stöd av bemyndigandet i 18 & arbetsmiljöför- ordningen (197711166).

AAN1977:1

AFS 1983:11

AFS 1984:8

AFS 1985:4

AFS 1986:18

AFS 1986:19

AFS 1986:23

AFS 1988:1

AFS 1989:7

AFS 1990:18

AFS 199521

Föreskrifter och allmänna råd om skyddsåtgärder vid lastning och lossning av fartyg samt vid terrninalarbete i hamn Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse om anestesigaser med kommentarer Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om cytostatika samt kommentarer Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om sotning samt kommentarer Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om hamnarbete samt allmänna råd om tillämpning av före- skrifterna Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om förskola och'fritidshem samt allmänna råd om tillämpning av föreskriftema Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om skydd mot blodsmitta samt allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna Arbetarskyddsstyrelsens allmänna råd om HIV—testning i arbetslivet Arbetarskyddsstyrelsens allmänna råd om arbete med kvicksilver och amalgam inom tandvården Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om omvårdnadsarbete i enskilt hem samt allmänna råd om tillämpningen av föreskriftema Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om rök- och kemidykning samt allmänna råd om tillämpningen av föreskriftema

2.2.3. Övrigt

Under rubriken Övrigt återfinns 2 lagar. Den ena med koppling mot orrrrådet civil beredskap och den andra med koppling mot området ar- betsrätt. Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område.

Det finns en lag (1982:1004) om skyldighet för näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalförsvarsplane— ringen. I lagens 1 & står dock att lagen inte gäller statliga, kommunala eller landstingsmyndigheter och inte heller den som i stället omfattas av särskilda föreskrifter för totalförsvaret.

Lagen (1979:1184) om rätt till ledighet för vissa föreningsupp- drag inom skolan, m.m. innehåller bestämmelser om rätt för en är- betstagare att vara ledig från sin anställning för att utföra vissa uppdrag åt en ideell sammanslutning (eller motsvarande) som denne tillhör. Uppdraget skall avse en uppgift som sammanslutningen åtagit sig gen- temot en kommun och som skall fullgöras under dagtid i grundskolan eller inom allmän fritidsverksamhet (l 5).

2.3. Upplevda problem med regleringen

Arbetsmarknadsområdet

Svenska Kommunförbundet har sedan år 1995 haft en politisk pro- gramberedning (Komarb) som arbetat med frågor kring kommunernas roll och ansvar inom arbetsmarknads- och näringspolitiken. Inom ra- men för detta programarbete har ett tiotal skrifter publicerats. I maj 1997 publicerade programberedningen en slutrapport (Vänd upp och ner på arbetsmarknadspolitiken Komarbzs slutrapport) med en sam- manfattning av sina slutsatser och förslag. Mycket av det som framförs i slutrapporten handlar om mer övergripande frågor, t.ex. om arbets-, ansvars- och kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna in— om arbetsmarknadsområdet. Skriften innehåller dock även synpunkter och förslag som kan bedömas ha en närmare koppling till frågor om regleringen inom området.

I skriften diskuteras t.ex. formerna för den statliga styrningen av ar- betsmarknadspolitiken. Man konstaterar att riksdagen fastslagit att ar- betsmarknadspolitiken skall vara målstyrd och även fastställt övergri- pande mål. Samtidigt gäller dock att målen kopplats till ett femtontal

olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder och till varje åtgärd finns ett omfattande regelverk. En åtgärd omfattar en eller flera av följande komponenter: ersättning till den arbetslöse, ersättning till arbetsgivare, ersättning till utbildningsanordnare, ersättning för kostnader för materi- al, lokaler m.m. Dessa komponenter kombineras sedan på olika sätt i syfte att ge olika grupper av arbetslösa en subventionerad anställning, praktik, rehabilitering m.m. En typ av åtgärd är i allmänhet avsedd för en bestämd målgrupp och även begränsad till en viss tidsperiod. En del åtgärder förutsätter kollektivavtal (t.ex. beredskapsarbete) medan en del andra åtgärder (t.ex. ALU) inte innebär något anställningsförhållande. Vissa åtgärder får bara användas för arbetslösa som är berättigade till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, en del kvalificerar för a— kassa och andra inte, osv. I skriften säger programberedningen att den bild som framträder är ett lappverk av åtgärder som inte längre är över- blickbart och riktigt begripligt, vare sig för myndigheter, arbetsgivare, eller för den enskilde individen.

Beredningens förslag är att det nuvarande systemet med starkt regle- rade åtgärder ersätts med ett nytt som utgår från individen. Varje ar- betslös som inte hittar ett nytt arbete utarbetar med hjälp av arbetsför- medlingen/kommunen en handlingsplan som innehåller den utbildning, praktik, rehabilitering m.m. som bedöms leda till målet. Beredningen anser att samma idéer och möjligheter att anpassa insatserna efter indi- viden och lokala förutsättningar som gäller på utbildningsorrrrådet ock- så borde kunna gälla för arbetsmarknadspolitiken; utökat lokalt ansvar, individen i centrum, lokala variationer samt nya arbetsformer och ar- betssätt. I skriften sägs att detta förutsätter att staten nöjer sig med att formulera övergripande mål och besluta om medel, men överlåter ge- nomförandet åt den lokala nivån, utan detaljreglering och ständiga för- ändringar i förutsättningama.

Beredningen är också kritisk till att arbetslöshetsförsäkringens reg- ler kräver att den öppna arbetslösheten bryts av arbete eller en arbets- marknadspolitisk åtgärd efter en viss tids öppen arbetslöshet för att den arbetslöse inte skall riskera att bli utan ersättning fi'ån a—kassan. Detta, menar man, har i praktiken lett till att åtgärderna sätts in oavsett om den arbetslöse är betjänt av det eller inte. Eftersom åtgärdsmedlen är be- gränsade sker det dessutom på bekostnad av någon annan som bättre behöver åtgärden. Beredningens slutsats i detta sammanhang är att om systemet istället utgår från individens behov kan insatserna sättas in både tidigare och senare. Tidigare, om det står klart att den arbetslöse måste komplettera sin utbildning, få någon form av arbetslivserfarenhet eller dylikt innan det kan bli aktuellt med ett arbete. Senare, om den

arbetslöse väntar på militärtjänstgöring, någon reguljär utbildning eller dylikt. Då borde inte behovet av försörjning via a—kassa styra.

Beredningen riktar vidare kritik mot de höga krav på antalet arbets- marlmadspolitiska åtgärder av olika slag (det s.k. volymkravet) som statsmakterna satt upp för Arbetsmarkrradsverket. Man menar att dessa krav leder till en kraftig neddragning av utbildning och andra insatser som innebär kostnader utöver försörjning till de arbetslösa. Kvaliteten i åtgärderna riskerar därigenom att bli undermålig och insatserna att sna- rare leda till högre arbetslöshet än om färre deltar i åtgärder med högre kvalitet.

Beredningen konstaterar att kommunerna totalt sett tar det praktiska ansvaret för över hälften av de statliga, konjunkturberoende åtgärderna. Reglerna för hur kommunerna skall ersättas för sina insatser är dock utformade för respektive åtgärd och lokala förhandlingar om vilken ersättning kommunen skall få för sina tjänster sker i allmänhet års- och kommunvis. Beredningen föreslår en förenkling av ersättningssystemet. Detta skulle exempelvis kunna ske genom någon form av separat ”schablonersättning” direkt till kommunerna.

Vid intervjuer med företrädare för bl.a. Svenska Korrrrnunförbundet har även framkommit en del kritik av mer konkret natur om regelgiv- ningen inom arbetsmarknadsområdet. Exempelvis har framförts upp- fattningen att lagarna och förordningarna är svåröverblickbara. I många fall regleras t.ex. villkoren och formerna för en arbetsmarknadspolitisk åtgärd i en förordning och bestämmelserna om ersättningsnivåerna vid åtgärden i en helt annan förordning.

Området utmärks även av att ändringar i regleringen sker ofta och snabbt. Som exempel på de snabba förändringarna kan nämnas den nya lagen (19971580) om arbetslöshetsförsäkring, som antogs den 29 maj 1997 och som trädde i laaft den 1 januari 1998. Redan innan lagen började gälla hade tre ändringar i lagen gjorts (SFS 1997:238, l997:127l och l997:1286), varav de två senast närrmda ändringarna beslutades av riksdagen den 18 december 1997 och utkom från trycket den 30 december 1997, dvs. två dagar innan lagen trädde i kraft. Även helt nya lagar kan införas på samma korta tid: lagen (1997:1268) om kommunernas ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år antogs av riks- dagen under december månad 1997 och trädde i kraft den 1 januari 1998.

Den korta tiden mellan beslut och ikraftträdande gäller inte bara la- gar utan även förordningar. Exempelvis utfärdade regeringen den 18 december 1997 en förordning (1997:1279) om ändring i förordningen (1987 :411) om beredskapsarbete; ändringen kom från trycket den 30 december och trädde i kraft den 1 januari 1998. Samma förhållande

gäller för förordningen (1997:1278) om kommunernas ansvar för ung- domar mellan 20 och 24 år.

Det har även framkommit kritik att det rent praktiskt är svårt att få en överblick över gällande reglering. I ändringsbesluten anges i regel endast de konkreta ändringar som görs, dvs. författningen trycks inte om i hela sin aktuella lydelse. Resultatet blir att man ofta måste sitta med flera dokument för att se vad som egentligen gäller. Ofta kan det då vara svårt — av skäl som framkommit ovan — att säkert veta att man har fått med alla ändringar.

Även Landstingsförbundet ställer sig bakom den kritik som fram- förts ovan. Som ett ytterligare exempel på de snabba förändringarna i regleringen anger förbundet hanteringen av utbildningsvikariat, som ändrats tre gånger mellan juni 1996 och januari 1998. Förutom änd- ringar i villkoren har även namnet ändrats — från utbildningsvikariat, till vikariatsstöd, för att slutligen kallas anställningsstöd. Ersättningen till arbetsgivaren har fortlöpande sänkts från 500 kr per dag till 350 kronor. Utbildningsavdraget/utbildningsstödet har samma tid minskat från 75 kronor till 35 kronor, för att åter höjas till 40 kronor. På motsvarande sätt har högsta utbildningsbeloppet minskat från 40 000 till 20 000 lao- nor.

Förbundet anser vidare att den ofta korta tiden mellan beslut och ikraftträdande har varit mycket besvärande. Man menar dock att det även finns exempel på när samrådet mellan statsmakterna, myndighe- terna och de båda kommunförbunden fungerat väl. Ett sådant tillfälle var inför AMS utfärdande av anvisningar för OTA och resursarbete. Förbundet anser också att det varit positivt att det funnits möjligheter att vid underhandsdelningar lämna synpunkter på underlag från Ar-

betsmarknadsdepartementet, bl.a. utkasten till nationell handlingsplan för sysselsättning.

Arbetarskydd m.m.

Vid intervjuerna med företrädare för Kommunförbundet och Land- stingsförbundet har framkommit en rad kritiska synpunkter om ASS och Yrkesinspektionens krav, föreskrifter och agerande. Kritiken har till övervägande del avsett områden och verksamheter där det inte kan anses finnas någon särreglering för kommuner och landsting. Ofta har kritiken handlat om de aktuella myndigheternas krav på ventilation och luftväxling, som ansetts leda till orimliga kostnader om de skall kunna åtgärdas, t.ex. vid skolor.

Någon konkret kritik mot förordningen om anmälningsskyldighet beträffande asbest eller någon av de ovan redovisade myndighetsföre- skriftema eller allmänna råden har inte framkommit i de genomförda intervjuerna med kommun- och landstingsföreträdare.

Övrigt

Några synpunkter här inte framförts på regleringen inom området Övrigt.

3 Finansdepartementet

Utredningen har bedömt att 28 lagar och 24 förordningar inom Finans- departementets ansvarsområde är relevanta för kartläggningen. Vidare finns 3 myndighetsföreskrifter utfärdade av Statistiska centralbyrån (SCB) samt 1 myndighetsföreskrift (anvisning) och l allmänt råd (re- kommendation) utfärdade av Riksskatteverket O(SV).

Reglerna har nedan indelats 1 fyra grupper. Skatter m.m., Finansie- ring m.m. ,Uppgiftslämnande m.m. samt Övrigt.

3.2.1. Skatter m.m.

Inom orrrrådet Skatter m.m. finns 9 lagar och 8 förordningar. Vidare finns 1 myndighetsföreskrift (anvisning) och 1 allmänt råd (rekom- mendation) utfärdade av RSV.

Lagen (1965z269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m. riktar sig primärt till kommuner och landsting. Dessa berörs av bestämmelser om be- stämningen av skattesatsen (1 ©), att de före ett visst datum skall erhålla uppgifter om erhållande av skatt för föregående år (3 å), att de skall underrätta skattemyndigheten om skattesatsen (3 a &) samt skattemyn- dighetens process vid utbetalning av medel (4 8).

Lagen ( 1972:78 ) om skatt för gemensamt kommunalt ändamål innehåller bestämmelser om skattesats för de skatteskyldiga som saknar hemortskommun i Sverige och därför skall beskattas i det gemensamma taxeringsdistriktet i Stockholm. I lagen föreskrivs att skatt för gemen- samt kommunalt ändamål skall utgå med 25 öre för varje skattekrona,

som påförts för den till sådan skatt beskattningsbara inkomsten. Det föreligger förslag om att lagen skall upphävas och att bestämmelserna skall föras in i den nya inkomstskattelagen .

Kungörelsen (1950z431) med vissa föreskrifter angående taxe- ring och debitering av skatt vid ändring i kommunal indelning rik- tar sig primärt till kommunerna. Kungörelsen innehåller bl.a. bestäm- melser om Vilken skattemyndighet som skall gälla vid kommunindel- ningar, sammanslagningar eller andra gränsjusteringar (l 5), överläm- ningar av uppgifter mellan kommuner (3 5), samt lämnande av uppgif- ter till kommuner (5 och 6 åå).

1 förordningen ( 1957:515 ) om fullgörande av deklarationsskyl- dighet för staten, landsting, kommun m.m. regleras bl.a. att eventuell deklarationsskyldighet skall fullgöras av förvaltrringsmyndighet eller annan, som utövar vården och inseendet över den fastighet/rörelse som berörs (l ä).

Förordningen (1990:1237) om självdeklaration och kontroll- uppgifter riktar sig primärt till den deldarationsskyldige och skatte- myndigheten. Kommunen berörs endast av bestämmelsen om att skat- temyndighet får sörja för att blanketter också tillhandahålls hos bl.a. kommunala organ (2 ©). Det föreligger förslag om en ny lag om själv- deklaration och kontrolluppgifter.

I lagen (1947 :576) om statlig inkomstskatt berörs kommuner och landsting då här stadgas att bl.a. de frikallas från skattskyldighet för all inkomst enligt denna lag (7 5 3 mom.).

I mervärdesskattelagen(1994:200) berörs kommuner och lands- ting särskilt av bestämmelserna om att viss verksamhet de bedriver un- dantas från skatteplikt (3 kap. 3—8, 11, lla och 29 åå) samt att bl.a. kommuns och landstings omsättning av varor eller tjänster mot ersätt- ning i vissa fall utgör yrkesmässig verksamhet oavsett om den bedrivs med vinstsyfte eller inte (4 kap. 6 och 7åå). Förslag till ändring av 3 kap. 29 & föreligger i en proposition (prop. 1997/98:153).

I skattebetalningslagen(1997 :483) berörs kommuner och lands- ting särskilt av regleringen att skatteavdrag inte skall göras från ersätt— ning som betalas ut till dem (5 kap. 4 ©). Vidare finns bestämmelser om hur kommuner och landsting skall lämna skattedeklarationen (10 kap. 18 och 23 åå), inbetala avdragen skatt, arbetsgivaravgifter och mervär- desskatt (12 kap. 8 &) samt att vite inte får föreläggas bl.a. kommuner och landsting (23 kap. 2 5).

Skattebetalningsförordningen (1997:750) gäller vid tillämpningen av skattebetalningslagen(19971483). Kommun och landsting omnämns i bestämmelserna om att redovisningsräkning över sådana medel som tillkommer dem skall upprättas för kalenderår (34 8), att redovisnings-

räkningen innan ett visst datum skall lämnas till vederbörande kommun eller landsting (34 å), samt att skattemyndigheten får ordna så att blan- ketter också tillhandahålls hos bl.a. kommunala organ (64 å). RSV får meddela kompletterande föreskrifter till förordningen och tillhörande lag.

I arvs- och gåvoskatteförordningen (1958:563) berörs kommu- nerna särskilt av bestämmelsen om att skattemyndigheten får sörja för att deklarationsblanketter också tillhandahålls hos kommunala organ (15 5)-

I lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter finns bestämmelser om skatteplikt och skattesats m.m. Särskilt relevant för kommunerna är stadgandet om att kommun eller menighets förvärv av mark för vissa ändamål är undantaget denna skatteplikt (6 å).

Taxeringslagen(1990:324) riktar sig inte primärt till kommuner och landsting. Regler som särskilt berör dem är fastställandet av un- derlag för uttag av skatt eller avgift enligt kommunalskattelagen. Vida- re föreskrivs bl.a. att kommun har möjlighet att överklaga beslut om taxering till kommunal inkomstskatt (6 kap. 1, 8 och 13 åå), att vite inte får föreläggas bl.a. korrnnun (7 kap. 1 å) och att ledamöterna till skatte- nämnden i regel väljs av landstingsfullmäktige (7 kap. 5, 6, 7 och 8 åå). Vissa ändringar i denna lag planeras i den kommande budgetpro- positionen.

Taxeringsförordningen (1990:1236) innehåller kompletteringar till taxeringslagen (19902324). Kommunerna berörs särskilt av bestämmel- serna om att länsrätten skall underrätta kommunen om vissa beslut i mål om taxering (20 å) samt att ingen utgift tas ut om en handling om taxeringsuppgift utfärdas på begäran av en kommun (26 å).

Lagen (1951:442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor inne- håller bestämmelser som riktar sig till sökanden av förhandsbesked, skatterättsnämndema såväl som t.ex. kommun och landsting. Bestäm- melser som särskilt berör kommun och landsting är att kommunen, i fall där ansökan avser fråga av särskilt intresse för kommunen, skall få tillfälle att yttra sig (6 å) samt att berörd kommun och landsting, i fall där förhandsbeskedet avser taxering av fastighet eller såvitt detsamma avser taxering till kommunal inkomstskatt, får överklaga beslut (9 å). Denna lag upphävdes den 1 juli 1998 och ersattes av lagen om för- handsbesked i skattefrågor. Möjligheten för kommun att överklaga ett förhandsbesked togs då bort.

Fastighetstaxeringslagen(1979:1152) riktar sig inte primärt till kommunerna. Kommun omnämns emellertid i bestämmelserna om de- finitionen av allmän byggnad (2 kap. 2 å), att skattemyndigheten efter samråd med kommun får bestämma om särskilt insamlingsställe för

deklarationer och påpekanden (18 kap. 8 å), att den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet i be- hövlig omfattning skall lämna skattemyndigheten vissa uppgifter (18 kap. 11 å) samt att bl.a. kommun inte får föreläggas vite ( 18 kap. 27 å). Denna lag samt tillhörande förordning är under översyn.

Fastighetstaxeringsförordningen (1993:1199) innehåller före- skrifter som kompletterar fastighetstaxeringslagen(1979:1152). I för— ordningen stadgas bl.a. att skattemyndigheten får sörja för att blanketter också tillhandahålls av bl.a. kommunala organ (2 kap. 3 å). RSV får meddela verkställighetsföresknfter vid tillämpningen av denna förord- ning och tillhörande lag.

Kungörelsen (l969z475) om uppbörd av särskilda avgifter ge- nom tullverkets försorg reglerar att kommun eller allmän inrättning samt ägare eller innehavare av hamn, flygplats eller godsterrninal får anlita Tullverket för uppbörd av sina avgifter (l, 2 och 3 åå).

RSV har inom detta område utfärdat 1 myndighetsföreskrift (anvisning) och l allmänt råd (rekommendation) som särskilt berör kommuner och landsting.

RSV:s anvisning innehåller bl.a. en precisering av vad som skall förstås med begreppet sjukhus. I rekommendationen finns bestämmel- ser om undantag från skatteplikt för omsättning avseende sjukvård, tandvård och social omsorg enligt mervärdesskattelagen.6

RSF S 1984252 Riksskatteverkets anvisningar om undantag från

skatteplikt för läkemedel

RSV S l996:7 Riksskatteverkets rekommendationer m.m. Om undantag från skatteplikt för omsättning avseende sjukvård, tandvård och social omsorg enligt

mervärdesskattelagen

3.2.2. Finansiering m.m.

Inom gruppen Finansiering m.m. finns 6 lagar och 1 förordning. Myn- dighetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner el- ler landsting saknas inom detta område. Lagen (1946:727) om kommunal fondbildning innehåller stad— ganden om kommuners möjlighet till avsättning av medel till fond. Insiderlagen (1990:l342) riktar sig inte primärt till kommunerna. Kommunspecifrk är bestämmelsen om att en kommun i vissa fall får

6 Anvisningen är utfärdad med stöd av lagen (1968:430) om mervärdesskatt.

besluta att det i konnnunen skall föras en förteckning över innehav av aktier m.m. (finansiella instrument) avseende ledamöterna eller ersät- tarna i kommunala organ samt arbetstagare, uppdragstagare och andra funktionärer hos kommunen (1 l å).

Lagen (1992:]610) om finansieringsverksamhet innehåller be- stämmelser om när finansieringsverksamhet fordrar tillstånd, förutsätt- ningar för tillstånd, rörelseregler, tillsyn m.m. Kommun omnämns då här stadgas att tillstånd inte krävs om finansieringsverksamheten drivs av t.ex. kommunal myndighet, eller under vissa förhållanden av en stiftelse vars kapital till övervägande del tillskjuts av t.ex. en eller flera kommuner, eller av ett aktiebolag som är helägt av t.ex. en eller flera kommuner (1 kap. 3 å).

Sparbankslagen(1987:619) innehåller bestämmelser om bildande av sparbank och dess organisation m.m. Kommuner och landsting be- rörs särskilt av bestämmelsen om att kommunfullmäktige och lands- tingsfullmäktige skall utse hälften av tjugo huvudmän för övervakning av en banks förvaltning m.m. (4 kap. 2, 3, 4 åå) och hälften av huvud- männen i den bildade stiftelsen om sparbanken ombildas till ett bank- aktiebolag (8 kap 4 å).

Bankrörelselagen (1987 :617) innehåller bestämmelser om den rö- relse som en bank får driva samt vissa andra för banker gemensamma bestämmelser. Kommunerna omnämns endast i stadgandet om vissa gynnande undantagsbestämmelser i fråga om villkoren för förfallotid för län (2 kap. 19 å).

Lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag innehåller bestämmelser om kapitaltäckningskrav, som åläggs bl.a. banker. I denna berörs kommunerna särskilt av bestämmelsen om att kapitaltäclmingskravet för bl.a. stat och kommun sätts lägre än för andra (3 kap. 1 å). Lagen innehåller också bestämmelser om hur stor exponering en bank eller ett värdepappersbolag får ha gentemot en och samma kund. Bestämmel- serna innebär bl.a. att bankers innehav av fordringar på kommuner inte är begränsade (5 kap. 4 å)

Kungörelsen (1964:18) med vissa föreskrifter angående tillämp- ningen av lagen den 20 december 1957 om betalningsväsendet un- der krigsförhållanden riktar sig till statliga myndigheter såväl som kommunal myndigheter m.fl. Kommunerna berörs särskilt av bestäm- melserna om inbetalning till och utbetalning från kommunal myndighet (10 och 11 åå). Vidare stadgas att bl.a. kommunal myndighet, vilken har sin verksamhet inom område där det föreligger risk för besättelse av fientlig makt, skall vidtaga sådana åtgärder att förråd av mynt, sedlar m.m. inte faller i fiendens händer (16 å) samt att kommunal myndighet,

vilken verkställer utbetalning, som rätteligen bort ankomma på statsmyndighet, därom snarast skall underrätta statsmyndigheten (18 å). Ytterligare föreskrifter får meddelas av bl.a. Riksbanken.

3.2.3. Uppgiftslämnande m.m.

Inom området Uppgiftslämnande m.m. finns 3 lagar och 3 förordningar som riktar sig till kommuner eller landsting. Vidare finns 3 myndig— hetsföreskrifter utfärdade av SCB.

Lagen (1992:889) om den officiella statistiken tillämpas när stat- liga myndigheter under regeringen framställer officiell statistik. Kom- munerna och landstingen är enligt denna lag skyldiga att lämna upp- gifter för den officiella statistiken (4 och 6 åå). I tillhörande förordning (l992:1668) om den officiella statistiken stadgas att en myndighet som ansvarar för officiell statistik får meddela ytterligare föreskrifter som behövs för uppgiftslärrmande enligt 4 å första stycket och 5—6 åå i lä- gen.

Förordningen (1995:1060) om vissa personregister för officiell statistik innehåller föreskrifter om registerändamål, registerinnehåll, inhämtande av uppgifter osv. Kommuner och landsting berörs särskilt av bestämmelsen om att uppgifter till registret får hämtas från bl.a. per- sonregister som förs av kommuner och landsting för administration av löner och andra förmåner (bilagan).

I förordningen (1982:668) om statliga myndigheters inhämtande av uppgifter från näringsidkare och kommuner finns bestämmelser som skall iakttas av statliga myndigheter. Kommunerna berörs särskilt av stadgandena om att en myndighet i vissa fall skall samråda med or- ganisation eller annan som kan anses företräda kommunerna (3 å), att myndighetens beslut om användandet av enkät skall utformas på ett visst sätt (4 å), att fristen för besvarande av en enkät till kommuner i vanliga fall skall vara minst tre veckor (5 å) samt att det hos myndig- heten skall finnas en förteckning över myndighetens planerade och be- slutade enkäter till kommuner och näringsidkare (6 å).

Lagen (1974:585) om skyldighet att tillhandahålla riksdagens revisorer vissa handlingar m.m. riktar sig såväl till kommuner som statliga myndigheter m.fl. I denna berörs kommunerna av stadgandet om att kommun, som tagit emot statsmedel som bistånd till viss verk- samhet, på begäran skall tillhandahålla Riksdagens revisorer allmänna handlingar, uppgifter och yttranden (2 å). I fråga om handling eller uppgift som enligt vad därom är föreskrivet skall hållas hemlig kan

kommunen, om den timer särskilda skäl föreligga, hänskjuta begäran från revisorerna till regeringens avgörande (2 å).

Lagen (1995:1537) om lägenhetsregister gäller för Gävle kommun och Högalids församling i Stockholms kommun fr.o.m. 1 januari 1996. Kommunerna skall enligt denna lag föra ett lägenhetsregister med hjälp av automatisk databehandling samt ansvara för de uppgifter i registret som hänför sig till kommunen (1 å). Av detta följer flera relevanta pa- ragrafer om ändamål, innehåll, uppgiftsskyldighet, fastställande av adress och lägenhetsbeteckning samt föreläggande m.m.

Förordningen (1996:435) om lägenhetsregister innehåller komp- letteringar till lagen (1995:1537) om lägenhetsregister. Liksom lagen gäller denna förordning för Gävle kommun och Högalids församling i Stockholms kommun fr.o.m. 1 januari 1996. Kommunerna berörs av flera relevanta paragrafer om registerändamål, registerinnehåll, upp- giftsskyldighet osv. Lantmäteriverket får meddela de ytterligare före- skrifter som behövs för verkställigheten av denna förordning.

Vidare finns 3 myndighetsföreskrifter utfärdade av SCB. Dessa riktar sig framför allt till kommuner och landsting. Föreskriftema inne- håller bestämmelser om uppgiftslämnarskyldighet.7

SCBFS 199615 Statistiska centralbyråns föreskrifter om uppgifter till statistik om sysselsättning inom primärkommuner, landsting och kyrkokommuner SCBFS 1995 : 17 Statistiska centralbyråns föreslqifter om uppgifter till statistik om den kommunala kreditmarknaden SCBFS 1997:4 Statistiska centralbyråns föreskrifter om uppgifter till

statistik om kommunernas årliga bokslut,

Räkenskapssammandraget (inkl. kommunal

koncernredovisning)

3.2.4. Övrigt

Inom gruppen Övrigt finns 10 lagar och 12 förordningar. Myndighets- föreskrifter eller allmänna råd riktade till kommuner eller landsting saknas inom detta område.

I lotterilagen(1994:1000) berörs kommunerna särskilt av bestäm- melserna om att den kommunala nämnd som kommunen bestämmer skall pröva frågor om tillstånd när lotteri skall anordnas av en samman-

7 Föreskrifterna är utfärdade efter bemyndigande i förordningen (1992: 1668) om den officiella statistiken.

slutning som är verksam huvudsakligen inom endast en kommun (39 å), att registrering skall ske hos den kommunala nämnden (39 å), att kommun skall få tillfälle att yttra sig i frågor om tillstånd att anordna spel på värdeautomater (44 å), att den kommunala nämnden och läns- styrelsen har den närmare tillsynen över sådana lotterier som får anord- nas efter tillstånd av eller registrering hos myndigheten (48 å), att bl.a. kommuner skall hjälpa Lotteriinspektionen att utöva den centrala tillsy— nen (48 å), att bl.a. den kommunala nämnden skall utse en kontrollant samt ta emot uppgifter från denne m.m. (49 å), att fullmäktige beslutar om avgift för bl.a. tillstånd som betalas till den kommunala nämnden (53 å) samt att den kommunala nämndens beslut enligt denna lag får överklagas (59 å). Denna lag är föremål för en översyn.

Lagen (1992:563) om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården m.m. riktar sig primärt till kommuner och landsting. I lagen stadgas att ett landsting och en kommun skall, för den hälso- och sjukvård och den tandvård som bedrivs enligt någon författning, ha en eller flera förtroendenämder ( l å). Vidare stadgas att en kommun som ingår i ett landsting får överlåta sin uppgift enligt 1 å till landstinget, om kommunen och landstinget har kommit överens om detta. Kommu- nen får lämna sådant ekonomiskt bidrag till landstinget som motiveras av överenskommelsen (2 å). I lagen finns även bestämmelser om en nämnds handläggning av ärenden om stödpersoner (3 å).

Lagen (1994:260) om offentlig anställning riktar sig både till ar- betstagare hos kommuner och landsting såväl som arbetstagare hos statliga myndigheter m.fl. Kommuner och landsting berörs av bestäm- melserna om arbetskonflikter (23—29 åå), periodiska hälsoundersök- ningar (30 å) samt vissa undantag från lagen (1976:580) om medbe- stämmande i arbetslivet (42 å).

Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling riktar sig till såväl kommuner och landsting som staten m.fl. I lagen finns föreskrifter om tillämpningsområde, definitioner, annonsering, upphandling med hän- visning till tekniska standarder, krav som får ställas på leverantören osv. Lagen är föremål för en översyn.

Förordningen (1976:837) om ersättning för kostnader för vissa pensioner och livräntor innehåller bestämmelser om att bl.a. kommu— ner och landsting i Vissa fall erhåller ersättning för kostnaden för pen- sion eller livränta (1 å). Vidare regleras bl.a. att samråd skall ske med det för kommunerna och landstingen gemensamma organet för admi- nistration av personalpension innan ytterligare föreskrifter om verkstäl- lighet utfärdas (3 å). Verkställighetsföreslaifter får meddelas av Statens löne- och pensionsverk.

Förordningen (1997:909) om handläggning av ärenden om stat- liga tjänstepensioner reglerar tjänstematrikel, åtgärder vid pensions- fall, arbetstagarens uppgiftsskyldighet osv. Kommuner och landsting berörs av de bestämmelser som gäller för en arbetstagare som har gått från en statligt pensionsreglerad anställning till kommunalt eller lands- tingskommunalt pensionsreglerad anställning (21 å).

Förordningen (SAVFS 199321 B 1) om pensionsberäkning för universitetslärare med tjänstgöring vid kommunalt undervisnings- sjukhus ger universitetslärare med s.k. kombinationstjänster, dvs. tjänst med skyldighet att upprätta parallell arvodesbefattning vid sjukhus, rätt till att på vissa villkor inräkna det kommunala arvodet i pensionsun- derlaget för den statliga pensionen utan att kommunen (i allmänhet ett landsting) betalar för pensionsrätten.

Lagen (1983:1092) om reglemente för Allmänna pensionsfonden reglerar bl.a. medelstilldelning och pensionsutbetalningar. Den riktar sig framför allt till pensionsfonden i fråga. Kommuner och landsting berörs särskilt av stadgandena om att Riksförsäkringsverket varje år skall överföra tilläggspensionsavgifter som erläggs av bl.a. kommuner (2 å) samt att Vissa ledamöter i några fondstyrelser utses efter förslag av sammanslutningar som företräder kommunerna och landstingen (4 och 30 åå).

Lagen (1974:174) om identitetsbeteckning för juridiska perso- ner m.fl. reglerar kommuner, landsting, aktiebolag m.fl. Kommuner och landsting berörs särskilt av föreskriften att bl.a. de skall ha en identitetsbeteckning i numerisk form (organisationsnummer) (] å).

I utsökningsförordningen (1981z981) omnämns kommun i be- stämmelsen om att kronofogdemyndigheten skall underrätta social- nämnden när en ansökan har gjorts om avhysning från en bostad (16 kap. 2 å).

Förordningen (I993:527) om förvaltning av statliga fastigheter, m.m. gäller för myndigheter under regeringen. Relevant för kommu- nerna är bestämmelsen om att en fastighetsförvaltande myndighet får upplåta mark och lokaler till bl.a. kommunala myndigheter. Upplåtel- sen skall ske på marknadsmässig grund (12 å).

I förordningen (1996:1190) om överlåtelse av statens fasta egen- dom m.m. berörs kommunema av föreskriftema om myndighetens för- beredande åtgärder. Bl.a. stadgas att en fastighetsförvaltande myndig- het skall medverka till att statens långsiktiga planering av mark- och lokalbehov samordnas med kommunernas översiktsplanering (10 å). Vidare berörs kommunerna av bestämmelserna om förhandsbesked och förhandstillträde (11, 12 och 13 åå), försäljningsförfarandet (15 å), ekonomiska villkor (18 och 20 åå) och överklagande (24 å).

Lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga fordon innehål- ler bestämmelser om beskattningsmyndighet, avgiftspliktiga fordon, avgiftsskyldiga osv. Kommun omnämns i lagen, då här stadgas att an- svarsbestämmelsema för ägare eller brukare av fordon som är eller bör vara registrerat i det svenska bilregistret och inte avställt skall i fråga om fordon som tillhör eller brukas av staten eller kommun tillämpas på förarens närmaste förman (32 å).

Förordningen (1987 :899) om statliga parkeringsplatser innehål- ler föreskrifter om sådana parkeringsplatser som myndigheterna under regeringen disponerar för uppställning av bilar och andra fordon. Här stadgas bl.a. att myndigheter under vissa förutsättningar och på mark- nadsmässiga villkor får överlåta driften av parkeringsanläggningar till kommunalt företag (10 å).

Folkbokföringslagen(1991:481) innehåller bestämmelser om ny- födda barns folkbokföring, folkbokföring vid inflyttning till landet osv. Kommunrelevant är bestämmelsen om att en berörd kommun får över- ldaga beslut om folkbokföring (38 å).

Förordningen (1991:750) om folkbokföringsregister m.m. riktar sig primärt till skattemyndighetema. Kommunerna berörs särskilt av bestämmelsen om att socialnämnden i vissa fall skall underrättas (7 å). RSV får meddela kompletterande föreskrifter.

Förordningen (1996:1298) om aviseringsregister innehåller be- stämmelser om register för tillhandahållande av folkbokföringsuppgif— ter för hela landet. Den riktar sig främst till statliga myndigheter. I för- ordningen berörs kommunerna endast av bestämmelsen om att RSV skall lämna uppgifter till dem (3 å). Närmare föreskrifter till denna för- ordning och tillhörande lag (19952743) om aviseringsregister får med— delas av RSV.

I lagen (l996:1059) om statsbudgeten är bestämmelsen om att re- geringen får besluta om försäljning av fast egendom till kommun för samhällsbyggnadsändamål (25 å) speciellt relevant för kommunerna.

Prisregleringslagen(1989z978) blir tillämplig först under vissa sär- skilda omständigheter som t.ex. vid krig eller krigsfara. Lagen gäller för varor och tjänster, om de tillhandahålls mot ersättning. Den gäller också för hyra av bostadslägenheter och lokaler. Kommunerna berörs särskilt av bestämmelser om avgifter i Viss verksamhet hos kommuner- na(8, 13,14 och 19 åå).

Verksförordningen(1995:1322) tillämpas på myndigheter under regeringen. Särskilt relevant för kommuner och landsting är bestäm- melsen om att bl.a. de skall ges tillfälle att yttra sig i frågan och om konsekvensutredningen, innan en myndighet utfärdar föreslqifter eller allmänna råd (27 å).

Förordningen (1992:877) med instruktion för Statskontoret reglerar framför allt myndigheten i fråga. I förordningen stadgas bl.a. att Statskontoret, på begäran, skall ge råd och upplysningar till kom- munala myndigheter i vissa ADB—frågor (2 å).

I förordningen (1984:535) om statliga myndigheters lån av konstföremål för lokalutsmyckning berörs kommuner och landsting av bestämmelsen om att bl.a. de får vara långivare (4 å).

3 .3 Upplevda problem med regleringen

Svenska Kommunförbundet anser att förordningen om statliga myndig- heters inhämtande av uppgifter från näringsidkare och kommuner bör ändras. Formuleringen i 3 å om att samråd får underlåtas om tiden inte medger det bör utgå. Vidare framhålls att samrådsförfarande även bör gälla för myndigheter under riksdagen samt kommittéer och särskilda utredare enligt kommittéförordningen. Dessa omfattas idag inte av för- ordningen.

Kommunförbundet framför även kritik mot lagen om offentlig upp- handling. Förbundet menar att samverkan inom kommunala koncerner och samverkan dels mellan kommuner och dels mellan kommuner och landsting försvåras avsevärt genom lagens krav på upphandling. Vidare hävdas att den svenska tolkningen av EG:s upphandlingsdirektiv går längre än vad som är vanligt i de flesta andra medlemsstater inom EU. Enligt förbundet har den internationellt sett mycket långtgående detalj- regleringen av kommunal upphandling i förening med lagens regler om överprövning och skadestånd visat sig ge utrymme för domstolspröv- ningar av kommunal verksamhet i en omfattning som knappast förut- sågs vid lagens införande.

Även Landstingsförbundet är kritiskt till lagen om offentlig upp- handling. I ett beslut av förbundsstyrelsen (1995—02—17) framhålls bl.a. att lagen försvårar koncemsamverkan, då lagen gäller när ett landsting köper tjänster av ett eget företag. Detta motverkar kommunallagens (199l:900) regler om företag, vilka understryker behovet av samord- ning mellan ett landsting och dess företag. Liknande problem uppstår vid interkommunal samverkan mellan landsting eller mellan landsting och kommuner. Landstingsförbundet anser därför att det är viktigt att det slås fast att interkommunal samverkan inte omfattas av upphand- lingslagstiftningen.

Vidare menar Landstingsförbundet att upphandlingslagstiftningen försvårar s.k. avknoppning, dvs. när landstingen ger stöd till de anställ-

da att bilda egna företag som alternativ till landstingskommunal tjäns- teproduktion.

Förbundet är också kritiskt vad gäller frågan om upphandling av fi- nansiella tjänster. En tillämpning av upphandlingslagstiftningen på upptagande av lån leder enligt förbundet till att kommunallagens krav på ekonomisk hushållning inte kan upprätthållas. Landstingsförbundet anser vidare att lagen om offentlig upphand- ling är för restriktiv när det gäller möjligheten för upphandlande enhe- ter att tillämpa förhandlad upphandling samt att man bör utvärdera ef- fekterna av att man från svensk sida valt att lagreglera upphandling un- der tröskelvärdena.

I sammanhanget kan nämnas att regeringen tillkallat en särskild ut- redare (dir. 1998158) som bl.a. fått till uppgift att göra en översyn av bestämmelserna i 6 kap. lagen om offentlig upphandling. Kapitlet inne- håller bl.a. bestämmelser om upphandlingar under de s.k. tröskelvärde- na.

4 Försvarsdepartementet

4.1. Allmänt

Utredningen har bedömt att 6 lagar och 18 förordningar inom Försvars- departementets ansvarsområde är relevanta för kartläggningen. Vidare finns 10 myndighetsföreskrifter och 14 allmänna råd utfärdade av Sta- tens räddningsverk (SRV), 2 myndighetsföreskrifter utfärdade av Över- styrelsen för civil beredskap (ÖCB), 9 allmänna råd (meddelanden) utfärdade av Statens brandnämnd samt 2 allmänna råd (meddelanden) utfärdade av Statens brandinspektion. SRV ansvarar för de två sist- nämnda myndigheternas regler då myndigheterna har upphört.

Reglerna har nedan indelats i fyra grupper: Övergripande bestäm- melser inom Totalförsvaret, Civil ledning och samordning, Rädd- ningstj änst samt Övrigt.

4.2. Beskrivning av regleringen 4.2.1 Övergripande bestämmelser inom Totalförsvaret

Inom området Övergripande bestämmelser inom Totalförsvaret finns 1 lag och 7 förordningar.8 Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas.

8 Det finns även lagar och förordningar inom Justitiedepartementets ansvars- område som är av relevans, bl.a. lagen om förfarandet hos korrrmunema, för- valtningsmyndigheter och domstolar under krig eller krigsfara m.m. med till- hörande förordning och säkerhetsskyddslagen med tillhörande förordning. Dessa redovisas närmare i kapitlet om regleringen inom Justitiedepartementets ansvarsområde.

Lagen (l992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap innehål- ler bl.a. regler om när regeringen får besluta om skärpt eller högsta be- redskap. I denna sägs också att bl.a. kommuner och landsting skall vidta särskilda åtgärder för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter inom totalförsvaret (7 å).

I beredskapsförordning (1993:242) finns föreskrifter som ansluter till vad som sägs i lagen (l992:1403) om totalförsvar och höjd bered- skap. Kommuner och landsting berörs särskilt av bestärrrrnelsen om att de vid beredskapslarrn skall övergå till krigsorganisationen (7 å). Vida- re finns det bl.a. stadganden om att en myndighets planering av sin verksamhet skall ske i samverkan med bl.a. kommunala myndigheter (13 å) samt att samråd skall ske med kommunerna vid vissa utrym- ningsåtgärder (43 å). ÖCB får meddela ytterligare föreskrifter.

Totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12) gäller för myndig- heterna under regeringen. Om kommunerna sägs att de skall få rådgiv- ning i frågor om folkrätt (31 å). Vidare stadgas att all personal inom bl.a. den civila och militära sjukvården, tandvården och den kommu- nala tillsynen på miljö- och hälsoskyddsområdet, som under höjd be- redskap har vissa uppgifter, skall anses som sjukvårdspersonal (8 å).

I förordningen (1993:1745) om skydd för landskapsinformation regleras tillstånd till framställning och lagring samt tillstånd till sprid- ning. Kommunerna berörs särskilt av bestämmelserna om att de, men även ett flertal andra, av Lantmäteriverket får beviljas undantag från kravet på tillstånd för att inrätta databaser med landskapsinformation (6 å) samt medges undantag från kravet på tillstånd till spridning av sam- manställningar av landskapsinformation (11 å). Lantmäteriverket och Försvarsmakten får meddela ytterligare föreskrifter.

Förordningen (1996:1475) om skyldighet att lämna upplysning- ar m.m. rörande krigsfångar och andra skyddade personer riktar sig till statliga myndigheter såväl som kommuner och landsting. I för- ordningen finns regler om uppgiftslämnande och biträde som bl.a. landsting och kommuner är skyldiga att utföra (6 å). Skyldigheten före- skrivs i lagen (1994:1720) om civilt försvar. ÖCB får meddela ytterli- gare föreskrifter.

I förordningen (1988:1041) med instruktionen för Totalförsva- rets chefsnämnd regleras framför allt nämnden i fråga. Om korrrrnuner och landsting sägs att företrädare för dem får inbjudas till sammanträde med nämnden, när det behövs med hänsyn till ärendenas art (8 å).

Förordningen (1995:648) med instruktionen för Totalförsvarets pliktverk innehåller bestämmelser som i huvudsak riktar sig till myn- digheten i fråga. Kommuner och landsting omnämns då här stadgas att Totalförsvarets pliktverk skall lämna viss information till dessa (3 å).

Vidare sägs att Totalförsvarets pliktverk får utföra uppdrag åt bl.a. kommuner och landsting (4 å) samt att det skall väljas ledamöter och ersättare för kommuner och landsting till inskrivningsnämndema (11 å).

I tillträdesförordningen (1992:]18) finns bl.a. bestärrrrnelser om tillträde för utländska statsfartyg och statsluftfartyg till svenskt territo- rium. Förordningen upphör att gälla om Sverige kommer i krig. Om kommun sägs att den får begära att utländska statsfartyg, statsluftfartyg och militära fordon får tillstånd för tillträde till svenskt territorium vid räddningsinsatser eller vid övning av sådana insatser (5 å).

4.2.2. Civil ledning och samordning

Inom området Civil ledning och samordning finns 1 lag och 1 förord- ning. Vidare har SRV utfärdat 4 myndighetsföreskrifter och 2 allmänna råd.

Lagen (1994:1720) om civilt försvar innehåller bestämmelser om kommunernas, landstingens och de kyrkliga kommunernas ansvar inom det civila försvaret samt bestämmelser om hemskydd, verkskydd och befolkrringsskydd. Kommunerna och landstingen regleras i ett stort an- tal paragrafer som behandlar beredskapsförberedelser, verksarrrhet un- der höjd beredskap, hemskydd osv. Bland annat stadgas att korrnnunen skall verka för att beredskapsförberedelsema för den civila verksamhet som bedrivs i kommunen av statliga myndigheter, landstinget m.fl. får en enhetlig inriktning och för att samverkan kommer till stånd mellan dem. Detta gäller dock endast i fråga om sådan verksamhet som är in- riktad på kommunen (2 kap. 2 å).

I förordningen (1995:128) om civilt försvar finns bestämmelser om verkställighet av lagen (1994: 1720) om civilt försvar. Liksom lagen innehåller förordningen ett stort antal paragrafer som reglerar kommu- ner och landsting. Enligt förordningen har kommunerna föreskriftsrätt. Kompletterande föreskrifter till lagen om civilt försvar och denna för- ordning får meddelas av SRV och länsstyrelsen.

SRV har utfärdat 4 myndighetsföreskrifter och 2 allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting. Myndighetsföreskriftema och de allmänna råden riktar sig direkt till kommunerna. Flera av reg-

lerna berör kommunernas arbete med inrättande och kontroll av skyddsrum.9

SRVFS 1992:1 Statens räddningsverks föreskrifter om utförande och utrustning av skyddsrum (ändr. i SRVFS 199514) SRVFS 199316 Statens räddningsverks föreskrifter om provning, certifiering och kontroll av komponenter till skyddsrum SRVFS 199512 Statens räddningsverks föreskrifter om tidskoefficienter vid beräkning av ersättning för skyddsrumskostnader SRVFS 199711 Statens räddningsverks föreskrifter om ersättning för besiktning av skyddsrum som byggts enligt 6 kap. llå lagen 1994: 1720 om civilt försvar SRV ALLM. RÅD 1996:1 Skyddsrumsunderhåll typkostrrader SRV ALLM. RÅD 199612 Verkskydd

4.2.3. Räddningstjänst

Inom onrrådet Räddningstjänst finns 1 lag och 2 förordningar. Vidare finns 5 myndighetsföreskrifter och 12 allmänna råd utfärdade av SRV, 9 allmänna råd (meddelanden) utfärdade av Statens brandnämnd och 2 allmänna råd (meddelanden) utfärdade av Statens brandinspektion.

Räddningstjänstlagen (1986:1102) innehåller föreskrifter om hur samhällets räddningstjänst skall organiseras och bedrivas. Lagen riktar sig i huvudsak till korrrrnunerna. Bestämmelserna rör bl.a. kommunens ansvar, räddningskåren, förebyggande åtgärder mot brand, rädd- ningstjänstplan, sjöräddningstjänst till sjöss, alarmering, ledning, er- sättning till kommun för medverkan i räddningstjänst, tillsyn, bemyndi- ganden, räddningstjänst under krig och utländskt bistånd.

I räddningstjänstförordningen (1986:1107) finns kompletteringar till räddningstjänstlagen (1986:1102). Liksom lagen riktar sig förord- ningen främst till kommunerna. I denna regleras bl.a. räddningskåren, förebyggande åtgärder mot brand, sotning, räddningstjänstplan, miljö- räddningstjänst till sjöss, ersättning till kommun för medverkan i rädd-

9Följande föreskrifter är utfärdade efter bemyndigande i skyddsrurnsförord— ningen (1979190): SRVFS 199211 och 199316 Enligt förordningen (19951128) om civilt försvar: SRVFS 199512 och 199711

ningstjänst och sanering, riskanalys och information, räddningstjänst under höjd beredskap, varning och överklagande. Förordningen inne- håller även en indelning av inre beredskapszoner och indikeringszoner för kärnkraftsverken i Barsebäck, Forsmark, Ringhals och Simpevarp (bilaga). I förordningen stadgas att kommunerna får utfärda vissa före- skrifter. Vidare sägs att SRV och länsstyrelsen får meddela ytterligare föreskrifter.

Förordningen (1988:1040) med instruktion för Statens rädd- ningsverk riktar sig framför allt till myndigheten i fråga. Kommunerna berörs särskilt av bestämmelsen om att SRV, i den utsträckning det be- hövs, skall samverka med dem (4 å).

SRV har inom orrrrådet utfärdat 5 myndighetsföreskrifter och 12 allmänna råd som riktar sig till kommunerna. Vidare finns 9 allmänna råd (meddelanden) utfärdade av Statens brandnämnd och 2 allmänna råd (meddelanden) utfärdade av Statens brandinspektion.

Flera av myndighetsföreskriftema och de allmänna råden riktar sig direkt till kommunerna. En del berör kommunerna i huvudsak indirekt, då de utgör underlag i kommunernas tillsynsarbete.10

Allmänna råd från Statens brandinspektion:

Statens brandinspektion 197119 Brandsyn på vårdanläggningar, elevhem, hotell m.m.

Statens brandinspektion 197213 Släpvagnar och efterfordon vid brand-

försvaret

Almänna råd från Statens brandnämnd:

Statens brandnämnd 197812 Förvaring av gasflaskor Statens brandnämnd 198016 Brandsyn på detaljhandelsanläggningar m.m. Statens brandnämnd 198213 Automatiskt brandlarm Statens brandnämnd 198312 Råd för lagring av handelsgödsel och kalk från räddningstj änstsynpunkt

'0 Följande föreskrift är utfärdad efter bemyndigande i räddningstjänstförordning- en (1986:1107): SRVFS 199311, 199411, 199515 och 199616. Enligt räddningstjänstförordningen (198611 107) och förordningen (19951128) om civilt försvar: SRVFS 199611.

Statens brandnämnd 198315 Brandsyn i hamnar och på uppläggnings— platser för fritidsbåtar Statens brandnämnd 198316 Brandförsvarsåtgärder vid torvbrytning Statens brandnämnd 198317 Kyrkor Statens brandnämnd 198415 Brandskydd vid campingplatser o. dyl. Statens brandnämnd 198513 Utomhusläktare vid idrottsanläggningar

Myndighetsföreskrifter och allmänna råd från SRV:

SRVFS 199311 Statens räddningsverks föreskrifter om brandsynefrister SRVFS 199411 Statens räddningsverks föreskrifter om informationsskyldighet i samband med kemikaliehantering SRVFS 199515 Statens räddningsverks föreskrifter om ersättning för resa och uppehälle enligt 48 å räddningstjänstlagen 198611 102 SRVFS 199611 Statens räddningsverks föreskrifter om varning utomhus SRVFS 199616 Statens räddningsverks föreskrifter om sotning- och kontrollfrister SRV ALLM. RÅD 198711 Alarmering av kommunal räddnings- tj änstpersonal SRV ALLM. RÅD 198812 Alarmering av högre befäl vid kommun- al räddningstjänst SRV ALLM. RÅD 198911 Samordnad lägesangivning SRV ALLM. RÅD 198914 Vamings- och informationssystemet vikti gt meddelande till allmänheten SRV ALLM. RÅD 199112 Avspänning och trafikdirigering vid räddningstjänst SRV ALLM. RÅD 199311 Brandsynefrister SRV ALLM. RÅD 199312 Plan för länsstyrelsens räddningstjänst SRV ALLM. RÅD 199314 Sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen SRV ALLM. RÅD 199412 43 å räddningstjänstlagen m.m. SRV ALLM. RÅD 199512 Ersättning till kommuner för räddnings— tjänst och viss sanering SRV ALLM. RÅD 1995:3 Kommunal räddningstjänstplan SRV ALLM. RÅD 199613 Sotning och kontroll enligt 17 å Rädd—

ningstjänstlagen

4.2.4. Övrigt

Inom området finns 3 lagar och 8 förordningar Vidare finns 1 myndig- hetsföreskrift utfärdad av SRV och 2 myndighetsföreskrifter utfärdade av ÖCB.

Varuförsörj ning m.m.

Förfogandelagen(19781262) innehåller bestämmelser om förfogande för statens eller annans räkning. Lagen blir tillämplig först då riket kommer i krig eller om riket är i krigsfara eller liknande. Om kommu- nen sägs att den kan erhålla vissa beslutsbefogenheter vad gäller förfo- gande efter bemyndigande av regeringen (7 å).

I förfogandeförordning (19781558) finns konkretiseringar av för- fogandelagen (19781262). Förordningen blir liksom lagen relevant först i krig eller i krigsfara eller liknande. I denna regleras bl.a. tillväga- gångssätt då kommun eller landsting och annan samtidigt gör anspråk på egendom som inte är förberedd för förfogande (4 å). Vidare stadgas att kommuner och landsting skall upprätta förteckning över ärenden som rör förfogande (12 å), ta emot och lämna vissa uppgifter (28 å) samt göra framställning om viss åtgärd hos länsstyrelsen (29 å).

Kungörelsen (l973:206) om motorreparationstjänsten riktar sig främst till Försvarsmakten. Motorreparationstjänsten träder i verksam- het vid krig eller, om regeringen bestämmer det, annars vid höjd bered— skap. Kommunerna berörs av bestämmelsen om att kommunal myndig— het, efter överenskommelse med Försvarsmakten, kan utföra vissa mo- torreparationstjänster (6 å).

Totalförsvarspliktig personal m.m.

Lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt behandlar bl.a. totalför- svarsplikt, inskrivning och fullgörande av värnplikt och civilplikt. Korrrrnuner och landsting berörs särskilt av bestämmelserna om att de skall inhämta och lämna olika uppgifter (2 kap. 2 och 4 åå, 3 kap. 15 å) samt utse ledamöter till inskrivningsnämnden (11 kap. 1 å).

I förordningen (1995:238) om totalförsvarspliktig finns bestäm- melser om verkställighet av lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt. Om kommuner och landsting sägs att bl.a. den eller de nämnder i ett landsting eller i en kommun som svarar för verksamhet enligt lagen (19931387) om stöd och service till vissa funktionshindrade skall lärrma vissa uppgifter till Totalförsvarets pliktverk (3 kap. 5 å). Därutöver

finns stadganden om uppgiftslämnande för bl.a. landsting, kommuner och skolor (3 kap. 9 och 14 åå) och om att bl.a. kommuner och lands- ting får göra framställningar om krigsplacering (4 kap. 7 å). Relevant för kommuner och landsting är även bestämmelserna om i vilka verk- samheter civilplikt får fullgöras (bilaga A). Föreskrifter för verkställig- het av förordningen får bl.a. utfärdas av ÖCB och Socialstyrelsen.

I lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret m.m. finns bl.a. bestämmelser om disciplinansvar, åtalsanmälan och hand- läggning av disciplinärenden. Kommuner och landsting nämns i sam- manhanget då här sägs att den kommun eller det landsting där den dis- ciplinansvarige tjänstgör eller senast har tjänstgjort kan bli ålagd att pröva frågor om disciplinansvar eller åtalsanmälan (19 å). Vidare regle- ras t.ex. att korrrrnuner och landsting blir biträdda av auditörer vid handläggningen av disciplinärenden (23 och 24 åå) samt möjligheten att överklaga beslut av kommun eller landsting (50, 51 och 62 åå).

Förordningen (1995:241) om disciplinansvar inom totalförsva- ret m.m. innehåller kompletterande föreskrifter till lagen (199411811) om disciplinansvar inom totalförsvaret m.m. Särskilt relevant för kom- muner och landsting är stadgandena om att berörd kommun eller lands- ting skall ta emot uppgifter (5 kap. 3 å) samt vid misstanke om discip- linförseelse inleda utredning av ärendet (2 kap. 4 å).

Förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga innehåller föreskrifter om verkställighet av 8 kap. lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt. Vad som sägs om kommuner och landsting är att de kan åläggas att lämna underlag för utbetalning av dagpenning (11 kap. 2 å), lämna uppgifter som behövs för bedömning av rätten till fa- miljebidrag (11 kap. 7 å) samt i vissa fall besluta och utbetala viss typ av förmån till totalförsvarspliktig (11 kap. 12 å). Verkställighetsföre- skrifter får i vissa frågor meddelas av Riksförsäkringsverket och Total- försvarets pliktverk.

1 förordningen (1995:649) om ledighet och fritid för totalför- svarspliktiga finns regler om bl.a. tjänstledighet, offentliga uppdrag, hemresa och fritid. Bestämmelser som rör kommuner och landsting är att tjänstledighet skall beviljas för bl.a. deltagande som förtroendevald ledamot i ett landstingsmöte eller i ett sammanträde med landstingets förvaltrringsutskott, kommunfullmäktige eller kommunstyrelsen (7 å). Vidare finns i förordningen bestämmelser om att kommuner eller landsting, i de fall den totalförsvarpliktiga tjänstgör i en kommun eller landsting, får besluta om att den totalförsvarspliktigas rätt att vistas på valfri plats under fritid får inskränkas (25 och 26 åå). Verkställighets- föreskrifter får meddelas av Försvarsmakten och ÖCB.

Vidare finns 1 myndighetsföreskrift utfärdad av SRV och 2 myn- dighetsföreskrifter utfärdade av ÖCB. Föreskriften om utbildning och krigsplacering av totalförsvarspliktiga riktar sig bl.a. till kommuner och landsting. De övriga två rör primärt totalförsvarspliktiga och riktar sig endast indirekt till kommuner och landsting.”

Myndighetsföreskrift från SRV:

SRVFS 1995 :3 Statens räddningsverks föreskrifter om medinflytande för totalförsvarspliktiga som fullgör civilplikt

Myndighetsföreskrifter från ÖCB:

ÖCBFS 1995 :3 Överstyrelsens för civil beredskap föreskrifter om

utbildning och krigsplacering av totalförsvarspliktiga (ändring i ÖCBFS 199712)

ÖCBFS 199514 Överstyrelsens för civil beredskap föreskrifter om ledighet och fritid för totalförsvarspliktiga som fullgör

civilplikt

Det militära försvaret

Hemvämsförordningen (1997:146) innehåller bestämmelser om bl.a. hemvärnets ändamål, hemvärnets personal och hemvämsberedskap. Kommun omnämns då här stadgas att den har möjlighet att yttra sig innan avtal ingås vad gäller persons tjänstgöring som hemvämsman (5 å) samt har rätt att utse minst en ledamot i ett hemvämsråd som organi- seras inom kommunen (11 å).

I förordningen (1986:1111) om militär medverkan i civil verk- samhet regleras medverkan i räddningstjänst samt utförande av annat arbete. Bestämmelser som rör kommuner och landsting är att sjuk- vårdshuvudman får begära hjälp med utförande av transporter (2 å) samt att bl.a. kommunen skall höras i vissa sammanhang avseende För- svarsmaktens arbetes eventuella konkurrensintrång (7 å). Försvars-

Utfärdad efter bemyndigande i förordningen (l995z808) om medinflytande för totalförsvarspliktiga: SRVFS 1995:3. Bemyndigande i förordningen (1995:238) om totalförsvarsplikt och beredskaps- förordningen (1993:242): ÖCBFS 199513. Bemyndigande i förordningen (1995:649) om ledighet och fritid för totalför- svarspliktiga som fullgör civilplikt: ÖCBFS 199514.

makten bemyndigas enligt denna förordning att meddela vissa före- skrifter.

4.3. Upplevda problem med regleringen

Svenska Kommunförbundet är särskilt kritiskt till lagstiftningen inom orrrrådet Räddningstjänst. Bland annat efterlyses en mer målinriktad och mindre detaljreglerad lagstiftning och tillsyn. Förbundet nämner som exempel de detaljerade kraven på en kommunal räddningstjänst- plan samt fokuseringen på brandsyn och sotning när det gäller förebyg- gande insatser. Vidare säger Kommunförbundet att den detaljreglerade lagstiftningen får till följd att det blir alltför många myndighetsföre- skrifter och allmänna råd på onrrådet.

Myndighetsföreskriftema och de allmänna råden upplevs som väl- digt styrande för kommunerna. Kommunförbundet anser att myndig- hetsföreskriftema på området måste begränsas. Man tillägger emellertid att myndighetsföreskrifter och allmänna råd också kan vara till hjälp för kommunerna.

Kommunförbundet menar att ett antal förhållanden i rädd- ningstjänstlagstifmingen bör förtydligas, bl.a. gäller detta den statliga tillsynen: ”Oklarheter finns för närvarande om dess roll och inriktning samt om formerna för samverkan mellan olika statliga tillsynsmyndig- heter. Rimligen bör tillsynen stödja ett synsätt som bygger på att staten lägger fast nationella mål för samhället.” (PM 1997—09—30 s.10)

Vidare framhålls att statistik- och uppgiftslämnandet till SRV är betungande för kommunerna.

Kritik mot lagstiftningen har även framförts av Räddningsverksut- redningen. I en skrivelse till regeringen 1997—10—28, dnr FO97/ 2363/RS, föreslår utredningen att regeringen tillsätter en kommitté med uppgift att göra en översyn av räddningstjänstlagen, räddningstjänstför- ordningen och vissa författningar kopplade till dem.

Kritiken har lett till att direktiv till en utredning om räddningstj änst- lagstiftrringen är under framtagande. Översynen beräknas komma i gång under augusti 1998.

Vidare kan nämnas att SRV framhåller att det finns olika aspekter som talar för att det kan bli mer detaljstyrning inom detta område. Ver- ket nämner bl.a. intemationaliseringen och EU—anpassningen som an— ledningar till detta.

Kritiska röster har även höjts vad gäller hemvämsförordningen. Kommunförbundet menar att vissa kommuner har svårt att leva upp till möjligheten att yttra sig.

Även förordningen om militär medverkan i civil verksamhet kritise- ras av Kommunförbundet. Kommunerna anser det vara problematiskt att militären inte får medverka vid andra tillfällen än vid rädd- ningstjänst.

5 Inrikesdepartementet

Utredningen har bedömt att 46 lagar och 28 förordningar inom Inrikes— departementets ansvarsområde är relevanta för kartläggningen. Därtill kommer 11 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd utfärdade av Bo- verket och 2 myndighetsföreskrifter utfärdade av Statens invandrarverk (SIV).

I den fortsatta redovisningen delas regleringen upp i följande fem grupper: Kommunal lagstiftning m.m., Kommunal ekonomi m.m., Plan- och byggfrågor, Integrationsfrågor samt Övrigt.

5.2.1. Kommunal lagstiftning m.m.

Inom Inrikesdepartementets område bedöms 29 författningar på olika sätt handla om kommunal lagstiftning. Det rör sig om 26 lagar och 3 förordningar (eller motsvarande) med stora skillnader i omfattning och tyngd. Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område.

Den centrala och övergripande regleringen av både kommuner och landsting återfinns i kommunallagen(19911900). I kommunallagen regleras bl.a. frågor om kommun- och landstingsindelningen, villkoren för medlemskap, kommunernas och landstingens befogenheter samt om deras organisation. Från den 1 januari 1998 regleras också kommunal- förbunden i kommunallagen. Den nu gällande kommunallagen är från år 1991. Ett uttalat mål när lagen infördes var att den skulle ge ett stort utrymme för kommunerna att själva välja den organisation som bäst svarade mot deras förutsättningar. Vid förändringen avskaffades därför

bl.a. kraven på särskilda nämnder/styrelser inom nästan samtliga orrrrå- den.

Genom kommunallagen ges kommuner och landsting en allmän kompetens att själva ta hand om sådana angelägenheter av allmänt in- tresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan (2 kap. 1 å). I lagen ges korrrrnuner och landsting också befogenhet att — under vissa villkor driva näringsverksamhet samt att lämna kommunalt partistöd (2 kap. 7—10 åå). Därutöver har riksdagen genom ett antal lagar vidgat eller preciserat kommunens kompetens inom en rad områden. Till dessa lagar kan räknas: lagen (1989:977) om kommunalt stöd till ungdomsorganisationer, — lagen (1986:753) om kommunal tjänsteexport, — lagen (1962:638) om rätt för kommun att bistå utländska stude rande, lagen (1993:406) om kommunalt stöd till boendet, lagen (19681131) om vissa kommunala befogenheter inom turist- väsendet, lagen (1970:663) om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning för handikappade, lagen (1994:693) om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att lämna internationell katastrofhjälp och annat bi- stånd, lagen (1982:1070) om skatteutjämning i Stockholms läns lands- tingskommun

I sammanhanget kan nämnas att i propositionen Vissa kommunala frågor (prop. 1997/981155) föreslås en ny lag om rätt för landstinget och kommunerna i Skåne län och Västra Götalands län att lämna bidrag till annan kommun. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.

Det finns också en del andra lagar som på ett mer allmänt plan berör kommunernas åligganden, befogenheter och organisation. Lagen (19921339) om proportionth valsätt föreskriver att proportionella val skall tillämpas i val som förrättas av bl.a. landstings- och kommunfull- mäktige eller av kommunala styrelser/nämnder om en majoritet av le- damöterna begär det. Lagen (1994:692) om kommunala folkomröst- ningar ger närmare anvisningar om förfarandet vid kommunala folk- omröstningar. Den kommunala delegationslagen (1954:130) ger kommun rätt att överlåta åt sammanslutning att teckna för kommunen bindande kollektivavtal.

Av mer konkret karaktär är lagen (1970:462) om vissa anslag på kommuns anslagstavla som bl.a. ålägger kommunen att anslå hand-

lingar åt myndigheter eller enskilda som genom lag eller annan författ- ning givits denna rätt. I sammanhanget kan även nämnas lagen (1957:259) om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig plats, m.m.

Det finns några lagar och förordningar som handlar om landets geo- grafiska indelning i kommuner och län. Itillkännagivande (1997 1824) om länens indelning i kommuner redovisar regeringen kommun- och länsindelningen den 1 januari 1998. Lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting ger regeringen full- makt att besluta om ändring i rikets indelning i kommuner samt att meddela i sammanhanget nödvändiga föreskrifter. I lagen regleras re— lativt detaljerat hur ett sådant beslut skall fattas och den eventuella pro- cessen för att genomföra ändringen. Vid kommundelning kan regering- en bestämma att en kommun skall företrädas av indelningsdelegerade. Lagen (1979:412) om kommunala indelningsdelegerade reglerar delegationens uppgifter, befogenheter, organisation m.m.

I förordningen (1990:1510) med länsstyrelseinstruktion ges läns- styrelserna i uppdrag att inom länet samordna, följa upp och utvärdera verksamheter och insatser inom sina olika ansvarsområden. I länssty— relseinstruktionen sägs också att bland ledamöter och ersättare i läns- styrelsen bör det finnas erfarenhet från kommunal och landstingskom- munal verksamhet och erfarenhet från verksamhet i näringslivet och arbetstagarorganisationer. Av lagen (1 976:891) om val av ledamöter i länsstyrelses styrelse framgår att ledamöter och ersättare i länsstyrel- sens styrelse skall utses genom val av landstingsfullmäktige. Om det finns en majoritet för detta skall proportionella val tillämpas (länsstyrelseinstruktionen 40 å).

Till gruppen kommunal lagstiftning m.m. kan även räknas tillkän- nagivandet (1982:990) om en europeisk ramkonvention om samar- bete över riksgränser mellan lokala och regionala samhällsorgan som meddelar att konventionen trätt i kraft för Sveriges del.

I denna grupp ingår även en rad lagar som tillkommit för att möjlig- göra olika typer av försöksverksamheter eller liknande på lokal eller regional nivå. Dessa författningar är i regel tidsbegränsade och gäller endast ett mindre antal kommuner, län eller landsting. Författningarna som reglerar försöksverksamheter m.m. är: lagen (1995:1285) om försöksverksamhet med gemensam nämnd för flera landsting, —- lagen (19961637) om försöksverksamhet med rätt för kommunala aktiebolag att bedriva uppdragsverksamhet inom sådan trafik som avses i lagen (19851449) om rätt att driva viss linjetrafik,

lagen (1996:945) om sammanläggningsdelegerade för Skånes läns landsting, — lagen (1996:1414) om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning, lagen (1996:1415) om försöksverksamhet med regionförbund i Kalmar län och Skåne län, — lagen (1997:222) om sammanläggningsdelegerade för Västra Gö- talands läns landsting, lagen (1997:223) om val av ledamöter i styrelsen för Länsstyrel- sen i Västra Götalands län, — lagen (1997:297) om försöksverksamhet med samtjänst vid med- borgarkontor, — lagen (1987:147) om regionplanering för kommunerna i Stock- holms län.

5.2.2. Kommunal ekonomi

Gruppen Kommunal ekonomi omfattar totalt 11 författningar; 7 lagar och 4 förordningar. Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd som sär— skilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område. Huvuddelen av lagarna och förordningarna reglerar systemet för statsbidrag till kommuner och landsting samt det kommunala utjäm- ningssystemet. De författningar som har en sådan koppling är: — lagen (1995:1514) om generellt statsbidrag till kommuner och

landsting,

förordningen (1995:1644) om generellt statsbidrag till kommuner

och landsting,

— lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag till kommuner och lands-

ting,

lagen (1995:1516) om utjämningsavgift för kommuner och lands-

ting,

förordningen (1995:1645) om utjämningsbidrag och utjämnings- avgift för kommuner och landsting, förordningen (1995:1646) om skattesatser vid beräkning av ut- jämningsbidrag och utjämningsavgift för kommuner och landsting lagen (1995:1517) om införande av lagen (1995:1514) om gene- rellt statsbidrag till kommuner och landsting, lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag till kommuner och landsting och lagen (1995:1516) om utjämningsavgift för kommuner och landsting. Tilläggas kan att en utredning för närvarande ser över reglerna för den kommunala skatteutj ämningen.

I lagen (1995:1518) om mervärdesskattekonton för kommun och landsting regleras de särskilda momsbestämmelsema för kommuner och landsting. Kopplat till denna lag finns förordningen (1995:1647) om ersättning för mervärdesskatt enligt lagen (1995:1518) om mervärdesskattekonton för kommuner och landsting som bl.a. fast- ställer procentsatsen för momsersättningen.

Lagen (l996:1061) om minskning i särskilda fall av det generella statsbidraget till kommuner och landsting åren 1997-1999 stadgar — med vissa angivna undantag — att en minskning av statsbidraget skall göras för kommuner och landsting som höjer sin skatt åren 1997, 1998 eller 1999.

Lagen (1997:614) om kommunal redovisning reglerar den kom- munala redovisningen.

5.2.3. Plan- och byggfrågor

Under gruppen Plan- och byggfrågor redovisas 10 lagar och 15 förord- ningar. Därtill kommer att Boverket utgivit 11 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd som bedöms vara av särskild betydelse för kommu— nema.

Den centrala regleringen inom plan- och byggområdet utgörs av plan- och bygglagen (1987110) samt plan- och byggförordningen (19871383). Plan- och bygglagen (PBL) innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. I PBL stadgas bl.a. att det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten (2 å). I lagen finns detaljerade regler om vilka planer kommunen måste eller får upprätta samt hur planeringsprocessen skall gå till. I lagen sägs även att det i varje kommun skall finnas en eller flera nämnder som skall fullgöra kommunens uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet och ha det närmaste inseendet över byggnadsverk- samheten (7 å). Enligt PBL skall kommunerna ha tillsyn över bygg- nadsarbeten och utföra besiktningar, ta emot bygganmälan och riv- ningsanmälan samt ta upp frågor om påföljder och ingripanden vid överträdelser. Kommunen prövar även ansökningar om bygglov, riv- ningslov och marklov samt ger förhandsbesked. Det finns i flertalet fall detaljerade regler i PBL om hur dessa ärenden skall handläggas. Lagen reglerar även ett antal situationer då kommunen har rätt eller skyldighet att lösa in mark, eller skyldighet att utge ersättning till markägare på grund av beslut eller åtgärder vidtagna med stöd av PBL. PBL ger kommunen rätt att låta fastighetsägarna inom ett område ersätta kom- munen för kommunens kostnader för att anlägga eller förbättra gator

och andra allmänna platser inom området. I övrigt innehåller lagen bl.a. bestämmelser för kormnunerna om att övervaka, samverka, informera och ta initiativ i plan- och byggfrågor. Korrrrnunen skall t.ex. verka för en god byggnadskultur och en god stads- och landskapsmiljö och för att riksintressen tillgodoses. I lagen finns även preciseringar av kommu- nens informationsskyldighet.

Som framgått ovan innehåller PBL både regler om planläggning och om byggande. Det bör tilläggas att det framför allt inom planverksam- heten finns en klar koppling till lagstiftning som utgivits inom Justitie- departementets område. Exempel på sådan lagstiftning är: jordabalken , fastighetsbildningslagen och byggningabalken .

I lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggning- ar sägs att behövs med hänsyn till hälsoskyddet vattenförsörjning och avlopp för viss befintlig eller blivande bebyggelse ordnas i ett större sammanhang, skall kommunen sörja för eller tillse, att allmän va- anläggning kommer till stånd, så snart det kan ske (2 å). I samma para- graf stadgas att länsstyrelsen kan vid vite ålägga kommunen att fullgöra denna skyldighet. I övrigt innehåller lagen främst föreskrifter som hu- vudmannen för anläggningen har att följa. Huvudmannen kan men be- höver inte vara kommun. Det finns även i lagen några direkta formule- ringar om kommunen. Bland annat sägs att kommunen skall erhålla en årlig berättelse över tillsyn av anläggningen samt att förhållanden som påkallar ingripande av en länsstyrelse, den eller de kommunala nämn- der som fullgör uppgifter inom miljö— och hälsoskyddsområdet eller någon annan myndighet skall av tillsynsmannen anmälas till kommu- nen (32 å).

Förköpslagen(19671868) ger kommun rätt till förköp vid försälj- ning av viss fast egendom som t.ex. med hänsyn till den framtida ut- vecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande an- ordning eller för idrott eller friluftsliv (1 å). Förköpsrätten utövas ge- nom att kommun inom i lagen angiven tid underrättar säljare och köpa- re om beslut att utöva förköpsrätt samt anmäler detta beslut till inskriv— ningsmyndigheten med företeende av bevis om underrättelsema (7 å). Om köparen eller säljaren bestrider kommunens förköpsrätt måste kommunen inom angiven tid söka tillstånd för förköpet hos regeringen. Tillstånd skall vägras bl.a. om det är oskäligt att förköp sker med hän- syn till förhållandet mellan säljare och köpare. Iförköpskungörelsen (19671873) ges närmare anvisningar om hur lagen skall tillämpas.

Enligt lagen (1995:1393) om kommunal lantmäterimyndighet får regeringen meddela tillstånd för en kommun att inrätta en kommunal lantmäterimyndighet och att svara för verksamheten vid myndigheten (1 å). En kommun som vill inrätta en kommunal lantmäterimyndighet

skall ansöka om detta till Lantmäteriverket (3 å). För tillstånd krävs att kommunen uppfyller ett antal i lagen uppställda krav (2 å).

Förordningen (1995:1459) om avgifter vid lantmäteriförrätt- ningar innehåller bestämmelser om avgifter för förrättningar som handläggs av en lantmäterimyndighet och om räkningar för förrätt- mimgskostnader. I princip gäller samma bestämmelser för både statliga och kommunala lantrnäterimyndigheter. I 14 å sägs dock att en kom- munal lantmäterimyndighet får besluta om lägre avgifter än de som Lantmäteriverket föreskriver.

Mätningskungörelsen (19741339) innehåller bestämmelser om hur mätning och kartläggning skall genomföras. Kungörelsen har främst relevans för lantrnäteriverksamheten, som i huvudsak bedrivs av statli- ga myndigheter. I 13 å sägs dock att behöriga att verkställa mätning och kartläggning enligt kungörelsen är lantrnäterimyndigheter samt kommunala mätrringsorgan med personal som uppfyller behörighets- kraven eller som har förklarats behörig enligt vissa bestämmelser i kungörelsen. I 14 å sägs vidare att den som utför mätningen eller kart- läggningen vid behov skall samråda med den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet. Lantmäteriverket har lämnat ett förslag till regeringen om en minskning och viss komplettering av kungörelsen. I ett samrådsyttrande till Lant— mäteriverket har Svenska Kommunförbundet anfört att kungörelsen bör upphävas när tillfälle ges att i andra författningar infoga de bestämmel- ser som behöver finnas kvar.

Anläggningslagen(197311149) samt anläggningskungörelsen (197311165) reglerar förutsättningama för att inrätta anläggningar som är gemensam för flera fastigheter och som är avsedda att tillgodose än- damål av stadigvarande betydelse för dem (Gemensamhetsanläggning) samt hur dessa ärenden skall handläggas. Även dessa författningar be- rör i första hand lantrnäterimyndigheten. Kommunen har dock enligt 9 å i vissa fall rätt att efter begäran av lantrnäterimyndigheten medge un- dantag för naturvårdsföreskrifter eller en del andra särskilda bestäm- melser för marks bebyggande eller användning. Kommunen har rätt att begära att en anläggningsfråga prövas (17 å). Kommunen har även rätt att i vissa fall vägra medgivande till anläggning (23 å) eller att föra ta- lan mot ett godkännandebeslut (30 å).

Även ledningsrättslagen(197311144) och ledningsrättskungörel— sen (197311148) är främst av betydelse för lantrnäterimyndighetema. Kommunerna har dock enligt dessa författningar i stort sett samma möjligheter till påverkan som i anläggningslagen, t.ex. möjlighet att bevilja undantag från vissa bestämmelser (8 å) samt rätt att under vissa villkor vägra medgivande till ledningsrätt (21 å).

Lagen (l987:11) om exploateringssamverkan reglerar hur, efter särskilt beslut, markägare i samverkan skall vidta åtgärder för att iord- ningställa viss mark för bebyggelse och för att utföra sådana anord- ningar som behövs för bebyggelsen. Frågor om exploateringssamver- kan handläggs av lantmäterimyndighet. Ansökan om exploaterings- samverkan får göras av berörd fastighetsägare eller av kommunen; ”den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan— och byggnadsväsendet” (8 å). Beslut om exploateringssamverkan får bara fattas om kommunen tillstyrker denna (3 å). Lantrnäterimyndig- heten skall även samråda med kommunen (10 å) och kommunen har rätt att överklaga godkännandebeslut (33 å). Plan- och byggutredningen har i ett betänkande föreslagit att lagen om exploateringssamverkan skall upphävas. Tanken är att vissa av lagens stadganden skall inarbetas i annan författning.

Huvuddelen av de regler som gäller byggande återfinns, förutom i PBL, i lagen (19941847) om tekniska egenskapskrav på byggnads- verk, m.m. samt i förordningen (1994:1215) om tekniska egen- skapskrav på byggnadsverk, m.m. Dessa författningar är den grund byggnormen vilar på. Författningarna riktar sig i första hand mot bygg- herren och nämner endast kommuner på ett fåtal ställen. I 16 å i lagen sägs att till funktionskontrollamt får endast den utses som givits riks- behörighet eller den som godkänts av kommunen. Kommunen får ock- så om den finner att funktionskontrollanten åsidosatt sina skyldighe- ter — besluta att en annan funktionskontrollant skall utses (17 å). I för— ordningen sägs i 13 å att inom områden där krrapphet på vatten råder eller kan befaras uppkomma får kommunen i detaljplan eller områdes- bestämmelser meddela de hushållningsbestämmelser som fordras. En- ligt 17 å får kommunen vid andra ändringar än tillbyggnader i detalj- plan eller områdesbestämmelser bestämma lägre krav än vad som stad- gas i förordningen under förutsättning att bebyggelsen inom orrrrådet ändå får långsiktigt godtagbara egenskaper. Det bör dock noteras att kommunerna, som tidigare beskrivits, genom PBL givit uppgiften att vara tillsynsmyndighet i här aktuella sammanhang. Detta innebär bl.a. att kommunen skall övervaka att byggherren följ er tillämpliga lagar och föreskrifter och ingripa på olika sätt om så inte är fallet.

Det finns en särskild förordning (1991:1273) om funktionskon- troll av ventilationssystem. Förordningen innehåller närmare regler om hur, när och av vem funktionskontrollen skall göras. I förordningen sägs att den eller de kommunala nämnder som fullgör kommunens uppgifter inom plam- och byggnadsväsendet skall övervaka att ägare till byggnader fullgör sina skyldigheter i dessa avseenden (8 å).

Enligt lagen (1977:484) med bemyndigande att meddela före- skrifter om hissar och andra lyft- eller transportanordningar får regeringen överlåta åt bl.a. kommun att meddela vissa föreskrifter inom området. I förordning (1993:1598) om hissar och vissa andra mo- tordrivna anordningar ges närrmare regler om hur, när och av vem besiktningar skall göras. I 13 å i förordningen sägs att tillsyn över att denna förordning följs liksom de föreskrifter som har meddelats med stöd av förordningen utövas av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plam- och byggnadsväsendet. I förordningen stadgas även att samråd och information i vissa fall skall ske med Ar- betarskyddsstyrelsen och Yrkesinspektionen (14 å).

Lagen (1993:320) om byggfelsförsäkring stadgar att när en må- ringsidkare uppför en byggnad som helt eller till övervägande del skall användas som bostad för permanent bruk eller i fråga om sådan bygg- nad utför åtgärder som fordrar bygganmälan och som avsevärt förläng- er byggnadens brukstid, skall det för byggnadsarbetet finnas en bygg- felsförsäkring (l å). I lagen regleras vad byggfelsförsäkringen skall täcka samt villkoren i övrigt. Lagen innehåller inga särstadganden för kommuner. Detta är orsaken att lagen medtagits här och att den kom- menteras under avsnittet om upplevda problem med regleringen.

Förordningen (1986:285) om återkallelse av godkännande som allmännyttigt bostadsföretag i vissa fall m.m. anger villkoren för när ett godkännande skall återkallas. Detta skall t.ex. ske om det genom överlåtelse av aktier eller andelar eller på annat sätt sker ändringar i fråga om företaget som innebär att kommunen inte längre har kvar det bestämmande inflytandet i företaget. Vidare om företaget avhänt sig mer än 25 procent av de bostäder företaget hade den 11 oktober 1996. Vissa undantag från dessa villkor finns även stadgade. I förordningen (1996:1435) med särskilda bestämmelser om återkallelse av beslut om statligt räntestöd i vissa fall finns bestämmelser om när räntestöd skall återkallas samt att regeringen i vissa fall kan medge undantag.

Det finns en förordningen (1983:1025) om statsbidrag för hissin- stallationer i bostadshus m.m. Bidrag enligt denna förordning kan lämnas för åtgärder i eller i anslutning till bostadshus som husägaren vidtar för att förbättra bostädernas tillgänglighet för äldre och handi- kappade. Statsbidrag beviljas i mån av tillgång på medel (l å). Som villkor för bidrag gäller att åtgärden måste vara godkänd av kommunen och att kommunen förbinder sig att lämna bidrag med minst 20 procent av den godkända kostnaden (3 å). Vidare stadgas bl.a. att bidrag endast lämnas efter gemensam ansökan av kommunen och husägaren (6 å). Några statliga medel för detta ändamål finns inte anslagna, varför för- ordningen egentligem inte är tillämplig.

Enligt förordningen (1984:337) med ändrade bestämmelser om statens skyldighet att betala ersättning till kommuner enligt 33 å bostadslånekungörelsen (l962:537) m.m. kan regeringen bevilja stöd av statsmedel till åtgärder i bostadsområden med stor andel outhyrda lägenheter. Beviljas sådant stöd kan regeringen, om kommunen medger det, besluta att statens ersättningsskyldighet enligt vissa i förordningen nämnda bestämmelser helt eller delvis skall upphöra i kommunen.

Med stöd av förordningen ( 1988:372 ) om bidrag till åtgärder mot radon i egnahem kan statliga bidrag lämnas till kostnader för åt- gärder i syfte att minska radonhalten i en- och tvåbostadshus som bi- dragstagaren äger och själv bor i (egnahem). Bidragsverksamheten sköts av Boverket, länsstyrelserna och kommunerna (2 å). Ansökan om bidrag görs hos länsstyrelsen. Sökanden skall i ärendet visa att kom- munen funnit åtgärderna nödvändiga enligt PBL (4 å).

Enligt förordningen (1996:1593) om bidrag till allmänna sam- lingslokaler får, under vissa villkor, statsbidrag till allmänna sam- lingslokaler lämnas. För bidrag till köp, nybyggnad, ombyggnad eller standardhöjande reparationer som inte är av ringa omfattning krävs att kommunen lämmar bidrag med minst 30 procent av det bidragsunderlag som berättigar till det statliga bidraget (2 å). Bidrag lämnas till sådana aktiebolag, stiftelser eller föreningar som arbetar utan vinstsyfte och är fristående från en kommun eller kommunala företag (5 å).

Därutöver finns ett antal lagar och förordningar som handlar om statliga lån och bidrag vid ny- eller ombyggnation. Dessa författningar gäller dock inte särskilt för kommuner eller landsting och redovisas därför inte här.

Förutom de redovisade lagarna och förordningarna finns 11 myn- dighetsföreskrifter eller allmänna råd utgivna av Boverket som be- döms vara av betydelse för kommunerna. I huvudsak avser dessa regler byggverksamheten.

BFS 1993157 Byggregler (ändr. BFS 1995117, 1995165 och

BFS 1997138)12

BFS 1994125 Boverkets föreskrifter och allmänna råd om hissar och vissa andra motordrivna anordningar (ändr. BFS 199513,

1995113, 199711, 199712 och 1997137)13

'2 Bemyndigandei 19871383, l987:10, 19941847 och 199411215 ” ” -199311598

BFS 1994140 Boverkets föreskrifter och allmänna råd om

funktionskontroll av ventilationssystem (ändr. BFS 1995133 och 1996156)"

BFS 1994157 Boverkets föreskrifter om tillämpningen av europastandarder (ändr. BFS 199713)” BFS 199515 Boverkets föreskrifter och allmänna råd om certifiering av riksbehöriga kvalitetsansvariga (ändr. BFS 1996155)16 BFS 199516 Boverkets föreskrifter och allmänna råd om typgodkännade och tillverkningskontroll17

BFS 1995118 Konstruktionsregler” BFS 1996159 Boverkets föreskrifter om statligt investeringsbidrag för anordnade av studentbostäder” BFS 1997:25 Boverkets föreskrifter om bidrag till allmänna samlingslokaler” BFS 1997:29 Boverkets föreskrifter om CE—märkning av byggprodukter m.m.”

BFS 1997151 Boverkets föreskrifter och allmänna råd om bidrag till vissa investeringar för att minska elanvändningen i bostäder och vissa lokaler22

5.2.4. Integrationsfrågor

Inom gruppen Integrationsfrågor finns 1 lag och 2 förordningar. Därut- över har SIV utfärdat 2 myndighetsföreskrifter.

I förordningen (19901632) om bidrag till avgränsade invandrar- politiska projekt sägs i l å att kommuner och myndigheter i undan- tagsfall kan erhålla bidrag med stöd av denna förordning. Denna för- ordning slutar gälla vid årsskiftet 1998/99. Verksamheten utreds för närvarande.

Förordningen (1990:927) om statlig ersättning för flyktingmot- tagande m.m. utgör grunden för statens överemskommelser med kom-

” ”-1991:1273 '$ ”- 199311215 16 ”-19871383

'7 ” - 199411215

'8 ” - l987:10, 19941847 och 199411215 '9 - 1996:1371

20 ” - 199611593

” -199411215

- 19971635

munerna om mottagande av flyktingar och andra utlänningar. I 1 å ges SIV befogenhet att träffa denna typ av överenskommelse med kommu- nerna. I förordningen regleras bl.a. vilka grupper som kan omfattas av överenskommelsema, vad ersättning till kommuner och landsting kan utgå för samt formerna och nivåerna på dessa ersättningar.

Lagen (1992:1068) om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar ger en kommun rätt att bevilja introduk- tionsersättning till flyktingar och vissa andra utlärmingar som har tagits emot i kommunen inom ramen för det kommunala flyktingmottagandet. Vidare stadgas bl.a. att kommunen får bestämma introduktionsersätt- ningens storlek (1 å), att kommunens beslut att inte utbetala introduk- tionsersättning får överklagas (5 å) samt att kommunen ur personre- gister skall lämna uppgifter om introduktionsersättning till Socialstyrel- sen (6 å).

Inom detta område finns 2 myndighetsföreskrifter utgivna av SIV som särskilt berör kommuner eller landsting.

SIVFS 1994118 Statens invandrarverks föreskrifter om särskilda bidrag för vårdavgifter m.m. (ändr. SIVFS 199714)23 SIVFS 199718 Statens invandrarverks föreskrifter om statlig ersättning

för flyktingmottagande m.m.24

5.2.5. Övrigt

Under rubriken Övrigt redovisas lagar och förordningar som berör kon- sument-, ungdoms- och idrottsfrågor. Sammanlagt rör det sig om 2 la- gar och 4 förordningar. Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område.

Förordningen (l988:1583) med instruktion för Allmänna re- klamationsnämnden riktar sig naturligtvis i första hand till nämnden i fråga. I instruktionen sägs dock att Allmänna reklamationsnämnden bl.a. har till uppgift att stödja den kommunala konsumentverksamhe- tens medling i konsumenttvister (1 å) samt att kommunerna skall vara representerade i ett råd knutet till nämnden (7 å). Vidare är bestämmel- sen om att Allmänna reklamationsnämnden inte skall pröva konsu- menttvister som rör hälso- och sjukvård av betydelse för både landsting och kommuner (2 å).

” Bemyndigande i 19941362 24 - 19901927

Enligt förordningen (1995:868) med instruktion för Konsument- verket skall verket ge stöd åt konsumentgrupper som är ekonomiskt eller socialt utsatta. I praktiken har detta bl.a. inneburit att verket utbil- dar kommunala konsumentvägledare och socialtj änstemän i budgetråd- givning och skuldsanering. Konsumentvägledama får också stöd från verket genom såväl utbildning som material, databaser etc. Vägledama hjälper i sin tur verket att genomföra olika former av marknadskon- troller, t.ex. avseende farliga produkter eller annan rättslig marknads- kontroll. Dessa insatser är dock inte tvingande för kommunerna. I in- struktionen nämns över huvud taget varken ordet kommun eller lands- ting.

Genom lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning och förord- ningen (1990:1235) om kommunala föreskrifter om tillfällig för- säljning ges kommuner, under vissa omständigheter, rätt att kräva och utfärda tillstånd samt att fastställa föreskrifter vid tillfällig yrkesmässig försäljning av varor till konsumenter.

I förordningen (1994:1389) med instruktion för Ungdomsstyrel- sen återfinns vissa formuleringar som mer direkt berör kommunerna. I instruktionen sägs att Ungdomsstyrelsen bl.a. skall verka för att statliga och kommunala insatser för ungdomar samordnas, för förnyelse av ungdomsverksamheten i kommunerna och föreningslivet samt utvärde- ra effekterna av statliga och kommunala insatser för ungdomar (2 å).

Lagen (1995:361) om överlämnande av förvaltningsuppgifter till Sveriges Riksidrottsförbund ger Sveriges Riksidrottsförbund rätt att pröva frågor om fördelning till kommuner av statsbidrag till kostnader för specialidrott inom gymnasieskolan (l å, enda paragrafen).

Svenska Kommunförbundet anser att det finns flera övergripande pro- blem på området med den kommunala kompetensen. Ett problem rör de i nuläget begränsade möjligheterna för kommunerna att kurma göra arbeten och vara verksamma åt varandra. Det finns också betydande problem med lagarna om tjänsteexport och katastrofhjälp som förbun- det anser är allt för restriktiva. Med nuvarande utformning på dessa lagar krävs regeringens tillstånd i många ärenden.

Kommunförbundet är Vidare oroat över att regeringen och riksdagen gradvis verkar vara på väg att gå ifrån modellen med generella statsbi- drag. Man menar att det finns en klar tendens att införa olika typer av riktade statsbidrag, vilket förbundet är kritiskt till.

Inom plan- och byggområdet finns ett antal regler som på olika sätt berör kommunerna. En viktig orsak till detta är säkerligen den centrala roll som kommunerna givits inom främst planområdet. Eftersom det här ofta handlar om stora ekonomiska intressen och beslut med bety- dande återverkningar för enskilda personer och företag har statsmak- terna sett ett behov av att fastställa klara spelregler för aktörerna inom området.

Den centrala lagen inom området är PBL, som innehåller långtgåen- de åligganden och befogenheter för kommunerna. År 1995 gjordes om- fattande förändringar i plan— och bygglagstiftningen. Förändringen in- nebar bl.a. att bygglovsprövningen enligt PBL begränsas till 10- kaliseringen samt den närmare placeringen och utformningen av bygg- nader m.m. Samtidigt infördes ett nytt och från bygglovsprövningen formellt fristående tillsyns- och kontrollsystem, vilket tydliggör bygg- herrens ansvar för att det han bygger uppfyller samhällets krav.

Boverket har haft i uppdrag av regeringen att utvärdera ändringarna i byggregleringen. Denna utvärdering har avlämnats under hösten 1997. Av intresse i detta sammanhang är främst den delrapport som handlar om byggkontrollen (Boverket, Rapport 199719). I rapporten konstateras bl.a. att det finns en del oklarheter när det gäller ansvaret för tillsynen inom byggnadsväsendet. I rapporten framkommer även att framför allt byggherrarna anser att ett problem är att handläggning och krav kring bygganmälan varierar mycket kraftigt mellan olika kommuner. Mot bl.a. denna bakgrund föreslår Boverket i rapporten att verket i samråd med Kommunförbundet och länsstyrelserna ges i uppdrag att utreda frågan om hur staten på bästa sätt kan samordna och utöva tillsyn över kommunernas handläggning av bygganmälnimgsärenden och över kommunernas tillsynsuppgift i samband med byggverksamhet. Vid en intervju med företrädare för Kommunförbundet har framkommit att förbundet ställer sig bakom ett sådant uppdrag.

Vid genomgången av reglerna inom plan— och byggområdet fram- kom att förbundet tycker att reglerna i stort har en inriktning och ut- formning som är acceptabel. Det finns dock en del regler som man än- ser bör ses över eller avskaffas. Exempelvis anser man, som tidigare framkommit, att kommunerna inte bör vara skyldiga att ha en byggfels- försäkring. Handläggare på förbundet har även framhållit att det är svårt att läsa Boverkets författningar eftersom ändring ofta görs på änd- ring på ett sådant sätt att detär svårt att veta vad som gäller.

En mer övergripande synpunkt är att det finns oklarheter omkring hur långt byggnadsnämndens tillsynsansvar egentligen sträcker sig i olika sammanhang: I 11 kap. 1 å PBL står t.ex. att utöver de uppgifter byggnadsnämnden har enligt föreskrifterna i PBL skall nämnden bl.a.

övervaka efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter och beslut. Det är inte lätt att veta vilka krav detta egentli- gen ställer på kommunernas insatser. Denna fråga är aktuell inte minst i samband med funktionskontroller av ventilationssystem och av hissar.

Det finns också en stark kritik från Kommunförbundet mot den reglering som tillkommit för att motverka utförsäljning av bostäder i allmännyttiga bostadsföretag.

När det gäller förordningen om statlig ersättning för flyktingrnotta- gande anser Kommunförbundet att förordningen ger för stort utrymme för SIV1s bedömning när det gäller beslut om ersättning till kommuner för betydande extraordinära kostnader för flyktingmottagande (å 26). Det rör sig här om ett i förväg maximerat belopp, vilket innebär att när pengarna är slut får övriga kommuner avslag. Detta gör att kommuner- na får svårt att bedöma vilken ersättning för extraordinära kostnader som de kan få.

6 Jordbruksdepartementet

Utredningen har bedömt att 9 lagar och 13 förordningar inom Jord- bruksdepartementets ansvarsområde är relevanta för kartläggningen. Därutöver finns 94 myndighetsföreskrifter (eller motsvarande) eller allmänna råd utfärdade av Statens livsmedelsverk (SLV), l allmänt råd (råd och anvisning) utfärdat av Kungliga Veterinärstyrelsen, 10 myn- dighetsföreskrifter och 4 allmänna råd utfärdade av Statens jordbruks- verk (SJV), 12 myndighetsföreskrifter (eller motsvarande) eller all- männa råd utfärdade av Lantbruksstyrelsen och 2 myndighetsföre- skrifter utfärdade av Fiskeriverket. SLV ansvarar för Kungliga Veteri- närstyrelsens regel då denna myndighet har upphört. SJV ansvarar för Lantbruksstyrelsens regler av samma skäl.

Reglerna har nedan indelats i tre grupper: Livsmedelsfrågor, Djur- skydd m.m. samt Övrigt.

6.2. l Livsmedelsfrågor

Inom gruppen Livsmedelsfrågor finns 1 lag och 7 förordningar. Vidare finns 95 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd. SLV har utfärdat 94 regler och Kungliga Veterinärstyrelsen 1 regel.

Livsmedelslagen(197l:511) innehåller föreskrifter om livsmedels beskaffenhet, hantering, märkning, livsmedelslokaler, tillsyn, avgifter för myndighets verksamhet, ansvar, besvär osv. Kommunerna berörs bl.a. av bestämmelserna om att den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet skall utöva till-

syn inom kommunen (24, 25, 25 a, 26 och 27 åå). Vidare stadgas att kommun kan erhålla uppgiften att ombesörja uppbörden av avgifter för den statliga tillsynen (29a å) samt att beslut av kommunal nämnd får överklagas (33 å). Ändringar i denna lag har gjorts i SFS 19981128. Ändringarna har inneburit att en tillsynsmyndighet (bl.a. kommunal nämnd) numera även skall verka för att de föreskrifter som stadgas i EG—förordningar efterlevs.

I livsmedelsförordningen (1971:807) stadgas kompletteringar till livsmedelslagen(19711511). I förordningen fnms bl.a. bestämmelser om att den eller de kommunala nämnder som utövar tillsyn enligt livs— medelslagen skall pröva frågor om tillstånd (16 å) och frågor om god- kännande av vissa livsmedelslokaler (38 å). Vidare sägs att tillsynen över viss verksamhet efter samråd mellan SLV och den kommunala nämnden kan flyttas över från verket till nämnden eller tvärtom (46 å), att den kommunala nämnden kan åläggas att biträda vid särskild prov- tagning och undersökrring som SLV bestämmer (48 å), att den kommu- nala nämnden i vissa fall skall underrättas (52 å) och i vissa ärenden underrätta SLV (53 b å) samt att beslut av den kommunala nämnden får överklagas (57 å). I förordningen finns även ytterligare bestämmelser som rör tillsynsmyndighetema (t.ex. kommunal nämnd). Bland annat stadgas att tillsynsmyndigheten skall ersättas, av den som var ägare av livsmedlen, för de kostnader som uppkommer till följd av åtgärder en- ligt 27 å livsmedelslagen(530 å). Närmare föreskrifter för tillämpning- en av livsmedelslagen och denna förordning meddelas av SLV.

Förordningen (1989:1110) om avgift för livsmedelstillsyn m.m. innehåller bestämmelser om avgiftsskyldighet, årlig tillsynsavgift, verkställighet och överklagande m.m. Kommunen berörs då det i för— ordningen stadgas att tillsynsmyndigheten (i vissa fall kommunala nämnder) bestämmer vissa avgifter (3 å) och i de fall åläggandet inte följs, skall vidta de åtgärder som behövs för att driva in fordringen (10 å). Vidare finns bestämmelser om att kommunen årligen skall betala in femton procent av de årliga tillsynsavgifter som kommunen uppbär enligt denna förordning (11 å) samt att den kommunala nämndens be- slut får överklagas (12 å). SLV får meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning.

Förordningen (1995:1345) om skydd för beteckningar på jord- bruksprodukter och livsmedel, m.m. innehåller föreskrifter som kompletterar rådets förordning (EEG) nr 2081/92 om skydd för geogra- fiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel och rådets förordning (EEG) nr 2082/92 om särartsskydd för jordbruksprodukter och livsmedel. Särskilt relevant för kommuner- na är stadgandena om att den eller de kommunala nämnder som fullgör

uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsonrrådet skall inom det ansvars- orrrråde som följer av bestämmelserna i livsmedelslagen(19711511) även ha tillsyn över rådets förordning (EEG) nr 2081/92 och rådets för- ordning (EEG) nr 2082/92 (3 å), samt att den kommunala nämndens beslut får överklagas (6 å). Närmare föreslqifter om hur tillsynen skall bedrivas får utfärdas av SLV.

I förordningen (1995:702) om EG:s förordning om ekologiskt framställda produkter ges föreskrifter som kompletterar rådets för- ordning (EEG) nr 2092/91 om ekologisk produktion av jordbrukspro- dukter och uppgifter därom på jordbruksprodukter och livsmedel. I för- ordningen stadgas att den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet skall inom det ansvars- område som följer av bestämmelserna i livsmedelslagen(19711511) även ha tillsyn över rådets förordning (EEG) nr 2092/91 och föreskrif- ter meddelade med stöd av denna förordning (4 å), samt att beslut av den kommunala nämnden får överklagas (7 å). Kompletterande före- skrifter får meddelas av SJV och SLV.

Förordningen (1994:1717) om kontroll av livsmedel som impor- teras från tredje land innehåller bestämmelser om villkor för import, kontroll vid import, kostnader för kontroll vid import, straff, överkla- gande m.m. Kommurrrelevant reglering är att den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet i den ort där livsmedlet anmäls för övergång till fri omsättning skall om- besörja undersökning, provtagning och annan kontroll av livsmedlet samt underrätta tullmyndigheten om resultatet av kontrollen (4 å). Vid kontrollen skall den kommunala nämnden biträdas av den som importe- rar livsmedlet (4 å). Vidare stadgas att det hos den kommunala nämm- den hos kommuner med kontrollstation skall finnas gränskontrollvete- rinär (4 å), att den kommunala närrmdens kostnader för kontrollen skall betalas av importören, dennes ombud eller annan som ansvarar för livsmedlen och att ersättningen tas ut enligt en taxa som fastställs av kommunen (10 å). I förordningen sägs även att beslut av den korrrrnu- nala nämnden får överklagas (12 å). SLV får utfärda kompletterande föreskrifter.

Förordningen (1956:413) om klassificering av kött riktar sig i stor utsträckning till kommunerna. Här stadgas bl.a. att den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälso- skyddsområdet i införselorten skall se till att vissa köttsorter klassifice- ras och stämplas innan varan frigörs från Tullverkets befattning (l å). Vidare finns bl.a. regler om hur klassificeringen, stämplingen och för- säljning av köttet får ske och påföljder om dessa regler bryts. Komp- letterande föreskrifter får meddelas av SJV .

I förordningen (1993:1535) om informationsutbyte inom Euro— peiska unionen i fråga om farliga livsmedel finns föreskrifter för att genomföra rådets direktiv 93/59/EEG av den 29 juni 1992 om allmän produktsäkerhet när det gäller snabbt informationsutbyte i fråga om livsmedel. I denna stadgas bl.a. att en myndighet (t.ex. kommunal nämnd) som beslutar om skyndsamrna åtgärder för att hindra, begränsa eller föreskriva särskilda villkor för marknadsföringen eller använd- ningen av livsmedel på den grunden att livsmedlet kan orsaka allvarlig och akut fara för konsumenters hälsa och säkerhet, genast skall under- rätta SLV om sitt beslut (2 å). Kommunerna berörs även av bestämmel- sen att SLV, då denna tar emot motsvarande uppgifter som i 2 å från EU—kommissionen, skall vidarebefordra underrättelsen till andra myn- digheter (t.ex. kommunal nämnd).

Inom området Livsmedelsfrågor finns 95 myndighetsföreskrifter (eller motsvarande) eller allmänna råd (eller motsvarande) som berör kommunerna direkt eller indirekt. Kungliga Veterinärstyrelsen har ut- färdat l regel och SLV 94 regler.

Av reglerna riktar sig flertalet endast indirekt till kommunerna, då de utgör underlag i den kommunala nämndens tillsynsverksamhet.25

Följande föreskrifter är utfärdade efter bemyndigande enligt förordningen (1977155) om vissa statliga myndigheters beredskap m.m.: SLVFS 1987: 13 Enligt kungörelse (19741270) om kontroll vid införsel av livsmedel: SLVFS 199315 Enligt kungörelsen (19741271) om kontroll vid utförsel av livsmedel: SLVFS 1994126 Enligt förordningen (19851835) om kemiska produkter: SLVFS 199619 Enligt förordningen (19941901) om genetiskt modifierade organismer: SLVFS 1995:3 Enligt förordningen (1994: 1717) om kontroll av livsmedel som importeras från tredje land: SLVFS 1994159

Enligt livsmedelsförordningen (1971:807): SLVFS 1972133, 1972138, 1973:27, 1979:6, 198312, 198417, 1986:13, 1987:4 , 1987123, 198912, 1989123, 199116, 1992114,1993:15,1993116,]993117,1993:19, 1993:20,1993121,1993:23, 1993124, 1993:25, 1993:26, 1993:27, 1993:28, 1993129, 1993130, 199313], 1994110, 1994111, 1994112, 1994:13, 1994:16, 1994121, 1994140, 1994:42, 1994:44, 1994:46, 1994147 ,199415, 1994:50, 1995:14, 1995:20, 1995:31, 1996:17, 1996:32, 1996136, 199614, 199615, 199616, 1997118, 1997125, 1997127 och 1997130, Enligt livsmedelsförordningen (1971:807) och förordningen (199411717) om kontroll av livsmedel som importeras från tredje land: SLVFS 1997133 Enligt livsmedelsförordningen 19711807 och kungörelsen (19741271) om kontroll vid utförsel av livsmedel: SLVFS 199019, 199412 och 1994153

Allmänt råd från Kungliga Veterinärstyrelsen:

SLVVF 1969:16 Kungl. Veterinärstyrelsens råd och anvisningar avseende hygieniska anordningar vid demonstration och servering för avsmakning av livsmedel

Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd från SLV:

SLVFS 1972: 18

SLVFS 1972223

SLVFS 1972133

SLVFS 1972138

SLV 197311

SLVFS 1973:27

SLVFS 1975: 13

SLVFS 197817

SLVFS 1978121

SLVFS 197916 SLVFS 1981 : 12

SLVFS 1982:2

SLVFS 198214

Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om ätbara fetter och oljor (ändr. SLVFS 1980:11, 1986:15 och 1989133) kungörelsen med föreskrifter om ost, margarinost och mesvara (ändr. SLVFS 197819, 1989134 och 1990122) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter m.m. Om industriskalad potatis Statens livsmedelsverks kungörelse om glassvaror m.m. (ändr. i SLVFS 1976116) Statens livsmedelsverks kungörelse om Spannmåls- och bageriprodukter (ändr. SLVFS 1982: 14) Statens livsmedelsverks kungörelse om ättika m.m. (ändr. SLVFS 197818) Statens livsmedelsverks bestämmelser m.m. Om butiksgrillning Statens livsmedelsverks kungörelse om vitaminering av skummj ölkspulver avsett för export Statens livsmedelsverks kungörelse om undersökning av bekämpningsmedelsrester på vegetabilier som odlas inom landet (ändr. SLVFS 1980:22 och 1996124) Statens livsmedelsverks kungörelse om fiskvaror Statens livsmedelsverks kimgörelse med föreskrifter om viss offentlig livsmedelskontroll (ändr. SLVFS 1985120, 1988: 13 och 1990:13) Statens livsmedelsverks kungörelse med förteckning över U—nummer som ursprungsmärken för tillverkare och importörer av mej eri- och margarinvaror m.m. Statens livsmedelsverks allmänna råd om förvaring och transport av kylvaror m.m.

Uppgifter om bemyndigande saknas i följande föreskrifter: SLVFS 1975: 13, 197817, 1978121, 198212 och 1985115

SLVFS 198312

SLVFS 198417

SLVFS 1984:8

SLVFS 1985119

SLVFS 1986:11

SLVFS 1986:13

SLVFS 1986:14

SLVFS 1987:4

SLVFS 1987: 13

SLVFS 1987114

SLVFS 1987:20

SLVFS 1987:23

SLVFS 1989:2

SLVFS 1989123

Statens livsmedelsverks kungörelse om berikningsmedel i livsmedel (ändr. SLVFS 1989:37 och 199638) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om mjölk m.m. (ändr. SLVFS 1986: 16, 1989145, 1993142 och 1994114) Statens livsmedelsverks kungörelse med allmänna tillämpningsföreskrifter (ändr. SLVFS 1984:11, 1985:23, 1989132, 1990112, 1991122, 199217, 1992:17, 1993:37, 1996:14 och 1996136) Statens livsmedelsverks allmänna råd om hantering av returburkar i livsmedelslokaler Statens livsmedelsverks allmänna råd om varmhållning m.m. av livsmedel i storhushåll

Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskiifter om köttvaror (ändr. SLVFS 1989125 och 1989138) Statens livsmedelsverks allmänna råd för tillämpningen av kungörelsen SLVFS 1986:13 med föreslm'fter om köttvaror Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om åtgärder för att begränsa intaget av radioaktiva ämnen genom livsmedel (ändr. SLVFS 1988:11 och 1996121) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om verkets beredskap vid lqig eller krigsfara Statens livsmedelsverks allmänna råd för servering av allmänt smörgåsbord Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om kontroll vid införsel av livsmedel (ändr. i SLVFS 1988125, 1989122, 1991127, 199313, 1994135 och 1994155) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om viss kontroll av blötdjur (ändr. SLVFS 1989: 14 och 1990:18) Statens livsmedelsverks allmänna råd om användning av viss symbol (ändr. SLVFS 1992111) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreslm'fter om stickprovskontroll av torkade fikon (ändr. SLVFS 1990:17 och l996:23)

SLVFS 1989130

SLVFS 199012

SLVFS 199019

SLVFS 1990: 10

SLVFS 199112

SLVFS 199113

SLVFS 199114

SLVFS 199116

SLVFS 1991:18

SLVFS 1991124

SLVFS 1991129

SLVFS 199215

SLVFS 1992: 14

SLVFS 199315

SLVFS 1993: 15

Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om dricksvatten (ändr. SLVFS 1993135, 1994129 och 1997132) Statens livsmedelsverks kungörelse med allmänna råd för hantering av friteringsfetter i storhushåll m.m. Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om stämplar och märken vid köttbesiktning och exportkontroll (ändr. SLVFS 199417 och 199618) Statens livsmedelsverks kungörelsen med föreskrifter och allmänna råd om livsmedelstillsyn m.m. (ändr. SLVFS 1996:15 och 1996137) Statens livsmedelsverks kungörelse med allmänna råd om egenkontrollprogram för verksamheter med styckning, charkuterivarutillverkning m.m. Statens livsmedelsverks kungörelse med allmänna råd om egenkontrollprogram för livsmedelsbutiker Statens livsmedelsverks kungörelse med allmänna råd om egenkontrollprogram för storhushåll Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om matpotatis (ändr. SLVFS 1993:13, 1995124 och 1997119) Statens livsmedelsverks kungörelse med allmänna råd om egenkontrollprogram för verksamheter med viss hantering av fisk, kräftdjur och blötdjur samt produkter därav Statens livsmedelsverks kungörelse med taxa för stickprovsundersökning vid införsel av livsmedel (ändr. SLVFS 1996129) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om avgifter för kontroll av rester av bekämpningsmedel i inom landet producerad spannmål och produkter därav Statens livsmedelsverks kungörelse med allmänna råd om egenkontrollprogram för bagerier och konditorier Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om rapporteringsskyldighet för tillsynsmyndigheter Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om undersökning vid införsel av livsmedel (ändr. SLVFS 1994157 och 1996122) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om erukasyra i oljor och fetter

SLVFS 1993:16

SLVFS 1993:17

SLVFS 1993:18

SLVFS 1993: 19

SLVFS 1993:20

SLVFS 1993 121

SLVFS 1993:22

SLVFS 1993:23

SLVFS 1993:24

SLVFS 1993:25

SLVFS 1993:26

SLVFS 1993:27

SLVFS 1993:28

SLVFS 1993129

SLVFS 1993130

Statens livsmedelsverk kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om djupfrysta livsmedel (ändr. SLVFS 199418 och 1996110) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om extraktionsmedel vid framställning av livsmedel och livsmedelsingredienser (ändr. SLVFS 199712) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om material och produkter avsedda att korrrma i kontakt med livsmedel (ändr. SLVFS 199719) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om märkning och presentation av livsmedel (ändr. SLVFS 1994145, 1995: 15 och 1 9961 1 1) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om identifikationsmärkning av livsmedelspartier Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om näringsvärdesdeklaration Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om juice och nektar m.m. Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om sylt, gelé och marmelad m.m. Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om vissa former av socker samt om mandelmassa och marsipanmassa Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om kakao— och chokladvaror Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om honung Statens livsmedelsverks krmgörelse med föreskrifter och allmänna råd om mjölkpulver och kondenserad mjölk Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om kaseiner och kaseinater Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om naturligt mineralvatten (ändr. SLVFS 1997135) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om kaffe, kaffeextrakt och cikoriaextrakt

SLVFS 1993 :31

SLVFS 1993132

SLVFS 1993134

SLVFS 1993136

SLVFS 199412

SLVFS 199415

SLVFS 1994110

SLVFS 1994111

SLVFS 1994: 12

SLVFS 1994: 13

SLVFS 1994116

SLVFS 1994:21

Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om livsmedel för särskilda näringsändamål (ändr. SLVFS 1994:48 och 1997:28) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om bekämpningsmedelsrester i livsmedel (ändr. SLVFS 1996133) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om aromer m.m. (ändr. SLVFS 1996: 1) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om vissa främmande ämnen i livsmedel (ändr. SLVFS 1994: 17, 1995:11, 1996:34 och 1997134) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om hantering av fiskvaror m.m. (ändr. SLVFS 1994115, 199617 och 1997114) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om äggprodukter Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om köttprodukter m.m. (ändr. SLVFS 1995:23, 1996120 och 1996135) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om slakt m.m. av fjäderfä (ändr. SLVFS 199517 och 1997:4) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om slakt och annan hantering av färskt kött av ren (ändr. SLVFS 1994136, 1995116 och 1996119) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om hantering av mjölk och mj ölkbaserade produkter (ändr. SLVFS 1995110, 1997:11 och 1997:23) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om laboratorier som anlitas vid tillsyn enligt livsmedelslagen19711511 (ändr. SLVFS 1995:27 och 1997131) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om levande tvåskaliga blötdjur m.m.

SLVFS 1994126

SLVFS 1994140

SLVFS 1994142

SLVFS 1994:44

SLVFS 1994:46

SLVFS 1994147

SLVFS 1994150

SLVFS 1994153

SLVFS 1994159

SLVFS 199513

SLVFS 1995: 14

SLVFS 1995120

Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om avgifter för exportkontrollerade fisk-, mjölk-, mjölkprodukt- och äggproduktanläggningar (ändr. SLVFS 1997: 13) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om slakt och annan hantering av frilevande vilt Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om slakt av tamkanin och hantering av färskt tamkaninkött Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om svamp och svampprodukter Statens livsmedelsverks krmgörelse med föreslqifter och allmänna råd om modersmjölkersättning och tillskottsnäring (ändr. SLVFS 199718 och 1997:29) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om välling för spädbarn Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om modersmjölksersättning och tillskottsnäring avsedda för export till land utanför den Europeiska Unionen Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om stämplar och märkens utformning vid EU— medlemskap Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om kontroll av animaliska livsmedel som importeras från tredje land (ändr. SLVFS 1 997: 1 6) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om tillstånd för utsläpp på marknaden av sådant livsmedel som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om märkning av vissa livsmedel (ändr. SLVFS 1996125) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om tillsyn vid införsel av animaliska livsmedel från annat EU—land (ändr. SLVFS 199716)

SLVFS 1995:31

SLVFS 199614

SLVFS 199615

SLVFS 199616

SLVFS 199619

SLVFS 1996117

SLVFS 1996132

SLVFS 1996136

SLVFS 1997118

SLVFS 1997125

SLVFS 1997127

SLVFS 1997130

SLVFS 1997140

Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om livsmedelstillsatser (ändr. SLVFS 199612, 1996:13, 1997110 och 1997:22) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreslqifter och allmänna råd om förbud mot införsel m.m. Av vissa livsmedel från Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om hantering av livsmedel Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om livsmedelslokaler (ändr. SLVFS 1 996127) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om avgifter vid provtagning och undersökning av förpackrringsmaterial och husgeråd m.m. Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om malet kött och köttberedningar Statens livsmedelsverks kungörelse med föreslcrifter och allmänna råd om slakt av tamboskap och hägnat vilt (ändr. SLVFS 199717, 1997117 och 1997137) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om personalhygien Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om användning av vissa råvaror som tidigare ansetts som tillsatser enligt friregeln Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om karenstider vid hantering av fiskvara från odlad fisk som behandlats med läkeme- del m.m. Statens 1ivsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om spannmålsbaserade livsmedel och barnmat för spädbarn och småbarn Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om vissa livsmedel avsedda att användas i energibegränsad kost för viktminskning Statens livsmedelsverks kungörelse med vissa föreskrifter om kontroll vid import av pistaschmandlar m.m. från Iran

6.2.2. Djurskydd m.m.

Inom området Djurskydd m.m. finns 3 lagar och 4 förordningar. Vidare finns 10 myndighetsföreskrifter och 4 allmänna råd utfärdade av SJV och 12 myndighetsföreslqifter (eller motsvarande) eller allmänna råd utfärdade av Lantbruksstyrelsen.

Djurskyddslagen(19881534) avser vård och behandling av husdjur och andra djur, om dessa hålls i fångenskap. Kommunen berörs då här finns bestämmelser om att frågor om tillstånd skall prövas och kan återkallas av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet (16 5) och att den kommunala nämnden skall utöva tillsynen inom kommunen om inte regeringen fö- reskrivit annat (24 8). I lagen stadgas även att nämnden skall ha tillgång till djurskyddsutbildad personal (24 5). Vidare sägs att kommunen efter regeringens överlåtande får meddela föreskrifter om avgifter för tillsy- nen (25 5), att tillsynsmyndigheten (bl.a. den kommunala nämnden) får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas (26 5), att tillsynsmyndigheten får sätta ut vite (26 5), att tillsynsmyndig- heten skall få tillträde till områden, anläggningar m.m. för att där be- sikta djuren, göra undersökningar och ta prover (26 (5), att tillsynsmyn— digheten får begära handlingar och upplysningar som behövs för tillsy- nen (27 &) samt att en tillsynsmyndighet får besluta att ett djur skall omhändertas (32 å). Kommunrelevant är även bestämmelsen om att beslut av kommunal nämnd får överklagas (38 å).

Djurskyddsförordningen (19881539) innehåller kompletteringar till djurskyddslagen(19881534). Reglering som berör kommunen är bl.a. stadgandet att den kommunala nämnd som har tillsyn över djur— skyddslagen skall pröva vissa frågor (13a &) samt godkänna lokaler och andra utrymmen för djur som används i yrkesmässig handel med säll- skapsdjur (21 8). I förordningen sägs också att tillsynen över efterlev- naden av djurskyddslagen vid transport av djur sjövägen till eller från Gotland utövas av en kommunal nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet (56 a 5). Vidare finns bestämmelser om att kommunen, enligt den taxa som kommunen bestämmer, får ta ut avgift för en kommunal nämnds verksamhet enligt djurskyddslagen och denna förordning, dock ej vad gäller tillsynen över cirkusdjur (57 a &) samt att tillsynsmyndighet (bl.a. kommunal nämnd) i vissa fall har skyldighet att anmäla uppgift till länsstyrelsen (58 å). Närmare före- skrifter för tillämpningen av denna förordning och djurskyddslagen meddelas av SJV och Centrala försöksdjursnämnden.

I lagen (199211683) om provtagning på djur, m.m. berörs kom- munen bl.a. av bestämmelsen att SJV får överlåta åt en konunun att inom kommunen kontrollera att vissa föreskrifter eller beslut följs (7 €). Vidare stadgas bl.a. att en tillsynsmyndighet (bl.a. kommunal nämnd) får meddela de förelägganden som behövs för att föreskrifter meddela- de med stöd av 2 och 4—6 55 i denna lag följs (7 5), att tillsynsmyndig- heten har vissa befogenheter vid utövandet av tillsyn (8 &) samt att be- slut av en kommunal nämnd enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas (11 å). Ändringar i denna lag har gjorts i SFS 1998:127. Tillsynsmyndigheterna (bl.a. kommunal nämnd) har fått ytterligare befogenheter vid utövandet av tillsyn.

I förordningen (1993:1488) om provtagning på djur m.m. finns bl.a. bestämmelser som rör tillsynsmyndighetema (bl.a. kommunal nämnd). Dessa får enligt förordningen förelägga vite (8 Ö). Komplette- rande föreskrifter till lagen om provtagning på djur, m.m. och denna förordning får meddelas av SJV och SLV. Denna förordning upphörde att gälla den 1 april 1998 och ersattes då av förordningen (19981134) om provtagning på djur, m.m. I denna berörs kommunerna särskilt av stadgandet att SJV får meddela föreskrifter om hur länsstyrelsens och kommunens tillsyn enligt 7 & lagen om provtagning på djur, m.m. skall bedrivas.

Förordningen (1971:810) med allmän veterinärinstruktion reg- lerar framför allt veterinärema. Kommun omnämns då det i förordning- en stadgas att veterinären i vissa fall skall underrätta den eller de kom- munala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskydds— området (4 och 9 55).

Krigsveterinärförordningen (1981:648) innehåller bestämmelser om krigsorganisation av den civila veterinärorganisationen, bered- skapsgrader, planläggning och krigsorganisation samt pliktpersonal. Relevant för kommuner och landsting är stadgandet att krigstjänsteve- terinären, om riket kommer i krig eller när regeringen bestämmer så, skall utöva den närmare tillsynen över hälso- och sjukvården i fråga om husdjur samt biträda den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet i frågor rörande livsme- delskontroll och djurskydd (5 5).

Lagen (1918:399) om förbud mot utsläppande av tjur eller hingst å samfälld betesmark reglerar ej kommunerna och endast peri- fert landstingen. Om landstingen sägs att de och lantbruksnämnden får framställa att viss tjur eller hingst inte får släppas ut på samfälld betes- mark, med mindre än att alla, som äger rätt till bete där, medgiver detta

(1 å)-

Vidare finns 10 myndighetsföreskrifter och 4 allmänna råd utfär- dade av SJV och 12 myndighetsföreskrifter (eller motsvarande) eller allmänna råd utfärdade av Lantbruksstyrelsen. SJV ansvarar för samtli- ga regler.

Flertalet av reglerna riktar sig endast indirekt till kommunerna, då de utgör underlag för den kommunala nämndens tillsynsarbete. ” Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd från Lantbruksstyrelsen:

SJV LS 1973148

SJV LSFS 1982112

SJV LSFS 1982121

SJV LSFS 1984120

SJV LSFS 1988139

SJV LSFS 1990114

SJV LSFS 1990126

SJV LSFS 1990141

SJV LSFS 1990144

SJV LSFS 1990152

Lantbruksstyrelsens föreskrifter om viss slakt av ren (ändr. SJV LSFS 1981129) Lantbruksstyrelsens kungörelse om behandlingen av husdjur i samband med slakt m.m. Lantbruksstyrelsens kungörelse om djurhållning m.m. (ändr. SJV LSFS 1983113 och 1983127 samt SJVFS 19951200)

Lantbruksstyrelsens kungörelse med arbetsordning för förste banveterinär

Lantbruksstyrelsens föreskrifter om undantag från bedövning vid slakt av fjäderfä och kaniner Lantbruksstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om avlivning av hundar, katter, vissa pälsdjur och daggamla kycklingar m.m. Lantbruksstyrelsens föreskrifter om djurhållning av dovhjort och kronhjort i vilthägn Lantbruksstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om godkännande av ny teknik för djurhållning Lantbruksstyrelsens föreskrifter om undantag från förprövning av djurstallar m.m. Lantbruksstyrelsens föreslqifter och allmänna råd om granskningsunderlag vid förprövning av djurstallar

” Följande föreskrifter är utfärdade efter bemyndigande enligt djurskyddsförord- ningen (19881539): SJV LSFS 1988139, 1990114, 1990126, 1990141, 1990144, 1990152, 1991:16, 1991:22 samt SJVFS 1993:129, 1993:154, 19951113, 1995124, 1996:105, 1997:43, 1997161 och 1997171 Enligt förordningen (19851343) om kontroll av husdjur m.m.: SJVFS 19961158 Enligt förordningen (199311488) om provtagning på djur m.m.: SJVFS 1997172 Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse (1973:271) : SJV LS 1973148 Uppgifter om bemyndigande saknas i följande föreskrifter: SJV LSFS 1982: 12, 1982121 och 1984120

SJV LSFS 1991:16 Lantbruksstyrelsens föreskrifter om dopning m.m. av djur vid träning eller tävling SJV LSFS 1991122 Lantbruksstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om djurhållning i djurparker m.m. (ändr. SJVFS 199416] och 199718)

Myndighetsföreskrifter och allmänna råd från SJV:

SJVFS 19931129 Statens jordbruksverks föreskrifter om djurhållning inom lantbruket m.m. (ändr. SJVFS 1995193, 1997130 och 19971124) SJVFS 19931154 Statens jordbruksverks föresldifter om operativa ingrepp på djur (ändr. SJVFS 1995111) SJVFS 1995124 Statens jordbruksverks föreskrifter om uppfödning, försäljning och förvaring av hundar samt om förvaringsutrymmen för och avel med hundar och katter SJVFS 199511 13 Statens jordbruksverks föreskrifter om djurskyddslan vid avelsarbete (ändr. SJVFS 1 9951 1 8 1) SJVFS 1996:105 Statens jordbruksverks föreskrifter om transport av levande djur (ändr. SJVFS 1997:82) SJVFS 19961158 Statens jordbruksverks föreskrifter om seminverksamhet med hästdjur SJVFS 1997143 Statens jordbruksverks föreskrifter om undantag från lqavet på veterinär medverkan vid offentlig tävling med djur SJVFS 1997161 Statens jordbruksverks föreskrifter om villkor för hållande, uppfödning och försäljning m.m. Av djur avsedda för sällskap och hobby SJVFS 1997171 Statens jordbruksverks föreskrifter om undantag från kravet att höns för äggproduktion inte får inhysas i andra burar än sådana som uppfyller hönsens behov av rede, sittpinne och sandbad SJVFS 1997172 Statens jordbruksverks föreskrifter om omhändertagande, hantering och bearbetning av

djurkadaver och annat animaliskt avfall (ändr. SJVFS 19971122)

SJV L 101 Statens jordbruksverks allmänna råd 199412 i anslutning till djurskyddslagen19881534 och Statens jordbruksverks föreskrifter SJVFS 19931129 om djurhållning inom lantbruket m.m. (ändr. SJVL 10111 och 10112) SJV L 103 Statens jordbruksverks allmänna råd 199511 i anslutning till djurskyddslagen19881534 och Statens jordbruksverks föreslqifter SJVFS 1995124 om uppfödning, försäljning och förvaring av hundar samt om förvaringsutrymmen för och avel med hundar och katter SJV L 7 Statens jordbruksverks allmänna råd 199611 i anslutning till Statens jordbruksverks föreskrifter SJVFS 1996:105 om transporter av levande djur SJV allm. råd 199711 Statens jordbruksverks allmänna råd 199711 i

anslutning till djurskyddslagen19881534 och Statens jordbruksverks föreskrifter SJVFS 1997161 om villkor för hållande, uppfödning och försäljning m.m. av djur avsedda för sällskap och

hobby

6.2.3. Övrigt

Inom gruppen Övrigt finns 5 lagar och 2 förordningar. Vidare finns 2 myndighetsföreslqifter utfärdade av Fiskeriverket.

I jordförvärvslagen(19791230) finns bl.a. föreskrifter om för- värvstillstånd. Kommunerna berörs specifikt genom bestämmelsen om att lagen inte gäller om kommun förvärvar egendom från staten eller utövar förköpsrätt enligt förköpslagen(19671868) (3 5). Vidare stadgas att kommunen inte får vägras tillstånd till förvärv av sådan fast egen- dom som med hänsyn till den framtida utvecklingen till någon del krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning (8 å). Or- det kommun nämns även då det i lagen sägs att regeringen bestämmer vilka kommuner eller delar av kommuner som i detta sammanhang skall klassificeras som glesbygd och omarronderingsområden (1 å).

I förordningen (1997:638) om bidrag för åtgärder mot radon i dricksvatten berörs kommunerna av stadgandet att bidrag bl.a. får lämnas för åtgärder vid en allmän anläggning som drivs av en kommun (8 5). AV detta stadgande följer flera relevanta paragrafer som bl.a.

reglerar ansökningsförfarande, bidragsutbetalning och ersättningsnivå— er. Enligt förordningen får Boverket meddela ytterligare föreskrifter.

Lagen (1981:533) om fiskevårdsområden innehåller bestämmelser om bildande av fiskevårdsområden, dess verksamhet, stadgar, organi- sation, bestånd, ansvar m.m. Av särskild relevans för kommunerna är att det i lagen stadgas att ansökan om bildande av ett fiskevårdsområde får göras av bl.a. kommun (10 5). Vidare berörs kommunerna av be- stämmelsen om att kommunen skall underrättas om innehållet i kallel- sen inför bildandet av ett fiskevårdsområde (14 å).

Lagen (1985:139) om ersättning för intrång i enskild fiskerätt riktar sig främst till den som gör anspråk på ersättning. Kommuner och landsting berörs endast av bestämmelsen om att dessa inte har rätt till ersättning enligt denna lag (l ä).

Jaktförordningen (19871905) innehåller föreskrifter om allmänna jakttider, jakten efter älg, jakt från motordrivna fordon, jakt för att fö- rebygga skador av vilt m.m. Särskilt relevant för kommunerna är stad- gandet om att den som jagar på särskilt uppdrag av den eller de kom- munala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskydds- området får använda motordrivet fordon vid jakten (20 å).

Lagen (1933:269) om ägofred innehåller bestämmelser om bl.a. vård av hemdjur, stängselskyldighet, rätten till gemensamt bete och betesreglering och behandlingen av stängsel— och betesfrågor. I denna lag berörs landstingen särskilt av stadgandena om att de skall höras i vissa sammanhang rörande stängsel (5 och 6 55) samt ha möjlighet att göra framställan till regeringen om betesreglering (12 5).

Lagen (19721114) med anledning av konventionen den 9 februa- ri 1972 mellan Sverige och Norge om renbetning riktar sig främst till samerna. I lagen listas ett antal kommuner vars mark skall upplåtas till norsk renbetning (bilagan).

Vidare finns 2 myndighetsföreskrifter som är utfärdade av Fiske- riverket. I myndighetsföreskriften om fiskevårdsområden berörs kom- munerna särskilt av stadgandet om att yttranden skall inhämtas från kommuner vid bildandet av fiskevårdsområden (2 ©). Vad gäller före- slaiften om kontroll på fiskets område berörs vissa kommuner. I denna stadgas bl.a. att en inspektör vid miljö- och hälsoskyddsförvaltningama i respektive kommun som erhållit särskilt uppdrag av Fiskeriverket vid gränskontrollstationema i Svinesund, Karlskrona, Kiruna, Storlien, Eda och Hån får utföra viss kontroll av import av fisk (30 g)."

27 Utfärdad med stöd i fiskeförordningen (1993:1097) (tidigare i fiskeriförord- ningen (1982:126))1 FIFS 198213

FIFS 198213 Fiskeriverkets föreskrifter om fiskevårdsområden (ändring i FIFS 1985:11, 1991:12 och 1993138) FIFS 1995123 Fiskeriverkets föreskrifter om kontroll på fiskets område

6.3. Upplevda problem med regleringen

Livsmedelsfrågor

Vid en intervju med företrädare för Svenska Kommunförbundet fram- kom att förbundet anser att livsmedelsorrrrådet är alltför reglerat.

Kritik framfördes mot bl.a. livsmedelsförordningen. Vad gäller den- na förordning tycker Kommunförbundet att SLV inte samråder i till- räcklig utsträckning när det handlar om att föra över tillsynsuppgifter till kommunerna. Kommunförbundet vill att regleringen skall utformas på ett liknande sätt som i miljöskyddslagen .

Vidare anser förbundet att förordningen om avgift för livsmedelstill- syn m.m. bör ändras. Kommunförbundet menar att kommunerna bör få möjlighet att själva fastställa nivån på avgifterna samt att bestämmelsen om att kommunerna skall inleverera viss del av avgifterna till SLV bör upphöra att gälla (Svenska Kommunförbundet, Memorial 3/95 s. 2).

Sveriges medlemskap i EU har enligt Kommunförbundet inneburit radikala förändringar för reglerna gällande importkontroll av livsmedel. Kommunförbundet anser, och har hemställt till regeringen (SK dnr nr 1995/2737), att förordningen om kontroll av livsmedel som importeras ändras så att kontrollen fortsättningsvis blir en statlig uppgift. Kom- munförbundet anser emellertid att kommunerna ska ha möjlighet att på frivillig väg genomföra verksamheten mot full kostnadstäckning.

Förbundet anser vidare att förordningen om klassificering av kött bör ändras. Andra stycket i 1 & bör utgå då den är förlegad och kom- munerna i dag i praktiken inte har någon roll i dessa sammanhang.

Kritik framförs också mot flera myndighetsföreskrifter inom områ- det. Detta gäller bl.a. föreskrifter som ålägger kommunerna att upprätta

Bemyndigande i förordningen (1994: 1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinä- ringen: FIFS 1995123

verksamhetsplan för tillsynen och föreskrifter som för kommunerna innebär alltför stor mängd uppgiftslämnande.

Kommunförbundet menar att det inom detta område ständigt kom- mer förslag om att nya uppgifter skall tillföras kommunerna. En hel del åligganden har sin grund i EG—direktiv som förs in i svensk lagstift- ning. Kommunförbundet påpekar att det finns begränsat eller inget ut- rymme att föra fram synpunkter på sådana regler. Vidare anser förbun- det att SLV:s konsekvensutredningar ofta är bristfälliga. Vid inför- livande av en rad EG—förordningar, framför allt marknadsförordningar, har SLV velat utse kommunerna till tillsynsmyndighet. Kommunför- bundet anser dock, att i de fall förordningarna reglerar en märkning som skall fungera som ett konkurrensmedel, är kontrollen av dess ef- terlevnad inte att betrakta som ett offentligt åtagande. Kontrollen bör enligt förbundet istället åligga ett enskilt kontrollorgan.

Kommittén om livsmedelstillsynen som nyligen avlämnat sitt betän- kande Livsmedelstillsyn i Sverige (SOU 1998161) behandlar bl.a. re- gelverket inom livsmedelsområdet. Kommittén föreslår att omfattning- en av detta begränsas genom att allmänna råd tas bort från författnings- samlingen, att en handledning för tillsynsarbetet tas fram liksom en metod för att förmedla aktuell information till ”fältet” och att möjlig- heten att förenkla reglerna inventeras. Vidare föreslår kommittén bl.a. att uppgiften att bestämma avgifter för prövning och tillsyn enligt livs- medelslagen decentraliseras till kommunerna. Kommittén skriver också att den anser att gränskontrollen mot tredje land, som i dag är en kom- munal uppgift, bör ses som ett statligt åtagande.

Djurskydd m.m.

Kommunförbundet anser inte att regleringen inom området Djurskydd m.m. är nämnvärt problematisk för kommunerna. Man nämner dock att kommunerna på grund av EG—direktiv har drabbats av fler tillsynsupp- gifter, höjda kompetenskrav och en ökad uppgiftslämnarbörda. Kom- munförbundet anser inte att SJV på ett tillfredsställande sätt har samrått med förbundet om hur uppgiftsinhämtrringen från kommunerna kan ske. Vidare tillägger förbundet att kommunerna vid införandet av SJVFS 1997172, Föreskrifter om omhändertagande, hantering och be- arbetning av djurkadaver och annat animaliskt avfall, tillfördes nya uppgifter utan att förslaget remitterades.

Övrigt

Kommunförbundet har inte haft några synpunkter på regleringen inom detta område.

Under kartläggningen har emellertid framkommit att lagen om er- sättning för enskild frskerätt inte tillämpas i någon större utsträckning längre, då de flesta ärenden som lagen avser redan är avslutade.

7 Justitiedepartementet och Statsrådsberedningen

7.1. Allmänt

Utredningen har bedömt att 73 lagar (varav 2 grundlagar och 7 balkar) och 38 förordningar inom Justitiedepartementets och Statsrådsbered— ningens ansvarsområde är relevanta för kartläggningen. Statsrådsbe- redningen ansvarar för 2 av dessa förordningar. Därutöver finns 4 myndighetsföreskrifter från Datainspektionen (DI), l myndighetsföre- skrift från Rikspolisstyrelsen (RPS) och 1 allmänt råd från Statens na— turvårdsverk (SNV).

Nedan har regleringen delats in i följande grupper: Grundlagsfrågor; Vissa förvaltningsrättsliga frågor; Valfrågor; Tillsynsfrågor; Polis-, säkerhets— och ordningsfrågor; Vissa fastighetsfrågor m.m.; Familje- rättsfrågor och Övrigt. Regleringen inom Statsrådsberedningens an- svarsområde redovisas under Övrigt.

7.2. Beskrivning av regleringen

7.2.1. Grundlagsfrågor

Inom gruppen Grundlagsfrågor finns 2 grundlagar. Myndighetsföre- skrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område.

Regeringsformen (1974:152) innehåller grundläggande stadganden om kommuner och landsting. I 1 kap. 1 & sägs att den svenska folksty- relsen förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt stats- skick och genom komrnunal självstyrelse. Av stor vikt är också 1 kap. 7 5 som föreskriver att beslutanderätten i kommuner och landsting utövas

av valda församlingar samt att kommunerna får ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter. I 8 kap. 5 & regleras att: ”Grundema för ändringar i rikets indelning i kommuner samt grunderna för korrrmunemas organi- sation och verksamhetsforrner och för den kommunala beskattningen bestämmes i lag. I lag meddelas också föreskrifter om kommunernas befogenheter i övrigt och om deras åligganden.” Vidare finns bestäm— melser om bl.a. myndigheternas självständighet i fråga om myndig- hetsutövningen (11 kap. 7 å).

Tryckfrihetsförordningen(19491105) innehåller flera stadganden som berör kommunerna. Framför allt om allmänna handlingars offent- lighet m.m. (2 kap.), men även t.ex. förbudet att eftersöka författaren till framställning (3 kap 4 5). Landstingen/kornmunema skall också utse jurymän till tryckfrihetsmål (12 kap).

7.2.2. Vissa förvaltningsrättsliga frågor

Inom rubricerade område finns 9 lagar och 4 förordningar som reglerar kommuner eller landsting. Därutöver finns 4 föreskrifter från DI.

Datalagen (1973:289) behandlar personuppgifter och personregis— ter som förs med hjälp av automatisk databehandling. Personregister får inrättas och föras endast av den som har anmält sig hos DI och fått be- vis om detta av inspektionen (licens). Utöver licens behövs tillstånd av DI för att inrätta och föra vissa typer av personregister. Lagen reglerar bl.a. tillstånd, den registeransvariges skyldigheter, bemyndiganden samt straff och skadestånd.

Det är vanligt förekommande med personregister i offentlig verk- samhet. Därför berör datalagens generella bestämmelser i hög grad kommuner och landsting. Lagen undantar kommuner och landsting från tillståndsbestämmelsema när det gäller vissa specificerade personre- gister.

Den 24 oktober 1998 ersätts datalagen av personuppgiftslagen som reglerar behandlingen av personuppgifter. Till skillnad från datalagen gäller den nya lagen såväl automatiserad behandling som manuell be- handling. Lagen kommer att kompletteras med en personuppgiftsför- ordning och eventuellt med föreskrifter från DI. De nuvarande författ- ningarna kommer med all sannolikhet att behöva upphävas eller ändras.

Sekretesslagen (19801100) innehåller bestämmelser om sekretess i det allmännas verksamhet och om förbud att lämna ut allmänna hand- lingar. I sistnämnda hänseende innefattar bestämmelserna en begräns- ning i den i tryckfrihetsförordnirrgen stadgade rätten att ta del av all- männa handlingar.

Sekretessförordningen (19801657) innehåller föreskrifter som ut- färdats med stöd av sekretesslagen. Förordningen och bilagan till denna preciserar Vilka områden som omfattas av respektive är undantagna från sekretess enligt olika lagrum i sekretesslagen.

Förordningen (19801659) med bemyndigande att upphäva eller ändra föreskrifter om tystnadsplikt avser bl.a. kommuner och lands- ting. I förordningen står: ”har i en författning, som har tillkommit ge- nom beslut av en förvaltningsmyndighet eller en kommun, meddelats en särskild föreskrift om förbud att röja eller utnyttja vad någon har erfarit i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt, får förvalt- ningsmyndigheten eller kommunen upphäva föreskriften eller ändra den, om ändringen innebär att någon sådan tystnadsplikt inte längre föreskrivs i den särskilda bestämmelsen.”

Förvaltningslagen(1986:223) gäller bl.a. handläggning av ärenden hos förvaltningsmyndigheter, däribland kommuner och landsting. La- gen reglerar bl.a. frågor om serviceskyldighet, samverkan mellan myn- digheter, inkommande handlingar, parters rätt att få del av uppgifter, motivering och underrättelse om beslut och hur beslut överklagas och omprövas.

Skadeståndslagen(19721207) reglerar att kommun och landsting skall ersätta skada vid myndighetsutövning (3 kap. 2 ©). Ett undantag finns beträffande lotsning (3 kap 9 ©).

Lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar föreskri- ver att särskilda ledamöter med kommunal erfarenhet skall finnas i vis- sa mål. Nämnda lag föreskriver också att vid avgörande av mål i läns- rätt och kammarrätt skall nämndemän ingå i rätten under vissa förut- sättningar. Nämndemän skall utses genom val av landstingsfullmäktige (kommunfullmäktige på Gotland).

Förvaltningsprocesslagen(19711291) reglerar processförfarandet i bl.a. kommunala besvärsärenden.

Lagen (1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål stadgar en särskild processordning för bl.a. en del mål som rör kommuner och landsting.

Författningssamlingsförordningen (l976:725) stadgar en rätt till friexemplar av författningar för kommuner och landsting m.fl.

Delgivningslagen(19701428) innehåller regler om hur delgivning med kommun och landsting skall ske.

Lagen (19891186) om överklagande av administrativa beslut av riksdagens förvaltningskontor och myndigheter stadgar att beslut om avslag på en begäran att få ta del av en handling får överklagas av kommunala myndigheter till Regeringsrätten (4—5 åå).

Förordningen (1982:327) om notarius publicus reglerar möjlig- heten för notarius publicus att begära att uppgifter om dennes adress, telefonnummer och mottagningstid anslås på kommunens anslagstavla.

Myndighetsföreskriftema från DI reglerar protokollregister hos kommuner och landsting och vissa personregister. Grunden för bemyn- digandet återfinns i datalagen. Föreskrifterna möjliggör undantag från kravet på tillståndsprövning i varje enskilt fall vad gäller olika typer av register. Om en kommun eller ett landsting inrättar ett specifikt register på det sätt som stadgas i föreskriften behövs alltså inget tillstånd från DI.

DIFS 199514 Datainspektionens föreskrifter för vissa personregister

i statlig, landstingskommunal och kommunal forskningsverksamhet (ändr. DIFS 1997:4) DIFS 199613 Datainspektionens föreskrifter om protokollregister

hos kommuner och landsting

DIFS 199711 Datainspektionens föreskrifter för vissa personregister i skolverksamhet (ändr. DIFS 199719) DIFS 199712 Datainspektionens föreskrifter för vissa personregister

i kommunal verksamhet

7.2.3. Valfrågor

Inom gruppen Valfrågor fmns 4 lagar som reglerar kommunerna. Myn- dighetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner el- ler landsting saknas inom detta område.

Vallagen(1997:157) reglerar bl.a. att det i varje kommun skall fin- nas en valnämnd (1 kap. 17 5). Valnämnden skall vara lokal valmyn- dighet. Valnämnden skall ha tillgång till personal i den omfattning som behövs för att nämnden skall kunna utföra sina uppgifter. Det som en kommun, en valnämnd och valförrättama är skyldiga att göra enligt denna lag skall bekostas av kommunen. För valnämnden gäller det som sägs om nämnder i kommunallagen(19911900).

Lagen ( 1972:704 ) om kyrkofullmäktigeval m.m. reglerar att val- nämnden i komrnunen skall vara valnämnd även i kyrkofullmäktigeva- let.

Folkomröstningslagen(1979:369) reglerar att de kommunala val- nämndema svarar för genomförandet av folkomröstningar (4 och 11 åå)-

Lagen (1997:159) om brevröstning i vissa fall ger vissa anvis- ningar för de korrrmunala valnämndema.

7.2.4. Tillsynsfrågor

Inom gruppen Tillsynsfrågor finns 2 lagar. Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område.

Enligt lagen ( 1975:1339 ) om justitiekanslerns tillsyn har Justitie- kanslern i den omfattning som anges tillsyn över att de som utövar of- fentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Lagen stadgar att bl.a. kommunala myndighe- ter samt tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter står under Justitiekanslems tillsyn. Ledamöter av beslutande kommunal församling är dock inte föremål för tillsyn. Vid tillsyn över kommunala myndigheter skall Justitiekanslern beakta de former i vilka den kom- munala sj älvstyrelsen utövas.

Enligt lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens om- budsmän har ombudsmannen att bedriva tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i öv- rigt fullgör sina åligganden. Under ombudsmännens tillsyn står bl.a. kommunala myndigheter samt tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter. Ledamöter av beslutande kommunal församling är dock inte föremål för tillsyn. Vid tillsyn över kommunala myndig- heter skall Justitieombudsmannen beakta de former i vilka den kom- munala självstyrelsen utövas.

7.2.5. Polis-, säkerhets— och ordningsfrågor

Polis-, säkerhets- och ordningsfrågor regleras i 8 lagar och 7 förord- ningar. Därutöver finns 1 myndighetsföreskrift från RPS.

Ordningslagen(1993:1617) reglerar att polismyndigheten skall in- hämta godkännande från kommunen innan tillstånd ges för att ta i an- språk en offentlig plats. Kommunen får också, efter regeringens be- myndigande, utfärda lokala föreskrifter.

Förordningen (1993:1632) med bemyndigande för kommuner och länsstyrelser att meddela lokala föreskrifter enligt ordningsla- gen innehåller ett bemyndigande som möjliggör lokala föreskrifter.

Polislagen(19841387) reglerar att polisstyrelsens ledamöter, utom polischefen och biträdande polischefen, utses av landstingen (i vissa fall av kommunfullmäktige).

Polisförordningen (19841730) innehåller bl.a. närmare bestämmel- ser om hur val till polisstyrelser skall gå till.

Förordningen (19581272) om tjänstekort bestämmer att tjänste- kort får utfärdas för personer vid kommunalt organ och som för sina tjänsteåligganden regelmässigt behöver kunna styrka sin identitet eller tjänsteställning. Förordningen innehåller bl.a. regler om kortens utse- ende samt hanteringen av dessa.

Polisregisterkungörelsen (1969:38) reglerar vissa frågor rörande polisregister enligt lagen (1965:94) om polisregister. Bland annat kommunala myndigheter har rätt till utdrag ur registret vid anställning av person inom psykiatrisk sjukvård, vård av utvecklingsstörda m.m. (17 i)—

En ny polisregisterlag föreslås i prop. 1997/98:97. Motsvarande be— stämmelser om kommunala myndigheters rätt till utdrag ur register . kommer att tas in i de nya förordningarna om misstankeregister och belastningsregister.

Lagen (1981:324) om medborgarvittnen reglerar att kommunerna får utse medborgarvittnen. I 2 & stadgas att medborgarvittnen väljs av kommunfullmäktige till det antal och för den tid som fullmäktige be- stämmer.

Förordningen (199711056) med instruktion för Brottsförebyg— gande rådet bestämmer att rådet i sin verksamhet skall samarbeta med övriga myndigheter inom rättsväsendet, andra statliga myndigheter, universitet och högskolor samt med kommuner och enskilda organisa- tioner.

Vapenlagen(1996167) bestämmer att vapentillstånd får meddelas ett museum ägt av en kommun eller ett landsting för vapen som skall ingå i samlingarna. RPS utfärdar föreskrifter i anslutning till lagen.

Säkerhetsskyddslagen(19961627) reglerar säkerhetsskydd framför allt för den offentliga verksamheten. Med säkerhetsskydd avses skydd mot spioneri, sabotage och andra brott som kan hota rikets säkerhet, skydd i andra fall av uppgifter som omfattas av sekretess och som rör rikets säkerhet, skydd mot brott som innebär användning av våld, hot eller tvång för politiska syften (terrorism), även om brotten inte hotar rikets säkerhet. I den verksamhet där lagen gäller skall sådant säker- hetsskydd finnas som behövs med hänsyn till verksamhetens art, om- fattning och övriga omständigheter.

Säkerhetsskyddsförordningen (19961633) ger anvisningar för så- kerhetsskyddslagens tillämpning. Anvisningar återfinns bl.a. under

följande rubriker: definitioner, säkerhetsanalys, behörighet, informa- tionssäkerhet, säkerhetsprövning, förhandlingar om säkerhetsavtal, överlåtelser av verksamhet som drivs av det allmänna, säkerhets- skyddsavtal vid internationellt samarbete, beslut om registerkontroll och placering i säkerhetsklasser, registerkontroll till skydd mot terro- rism, samtycke, handläggning av frågan om utlämnande av uppgifter, särskild personutredning, dokumentation, tillsyn, föreskrifter och råd, anmälan till regeringen och överklagande. RPS och Försvarsmakten får meddela närmare föreskrifter om verkställigheten av säkerhetsskydds— lagen.

I lagen (1974:191) om bevakningsföretag stadgas att lagen inte gäller för bevakning som utförs av statlig eller kommunal verksamhet.

Trygghetsutredningen har i sitt slutbetänkande Trygghet mot brott— Rollfördelning och samverkan (SOU 19951146) lagt förslag till en ny lag om säkerhetsföretag som skulle ersätta den nuvarande lagen om bevakningsföretag. Enligt förslaget skall krav på auktorisation eller särskilt tillstånd inte gälla för verksamhet som utförs på uppdrag av statlig eller kommunal verksamhet.

Lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. reglerar att in— nan tillstånd medges skall yttrande från kommunen inhämtas. Kommu- nen kan även överklaga tillstånd.

Förordningen (1990:487) om övervakningskameror m.m. regle— rar att landsting och kommuner inte behöver betala avgift för ansökan om tillstånd om övervakningskameror.

I prop. 1997/98:64 föreslås en ny lag om allmän kameraövervakning som skall ersätta den nuvarande lagen. Kommunerna skall enligt för- slaget ges tillfälle att yttra sig innan beslut om tillstånd meddelas. Kommunen skall också ha rätt att överklaga beslut om tillstånd. Det tillståndsfria området utvidgas dock, t.ex. skall butiker, post och bank undantas från tillstånd. Enligt förslaget skall stat, kommun och lands- ting inte undantas från skyldighet att betala avgift.

Lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel reglerar att frågan om tillstånd prövas av socialnämnden i den kommun där spelverksamhet skall anordnas eller där spelautomaten är avsedd att ställas upp. Tillstånd får inte meddelas utan att polismyndigheten hörts i ärendet. Kommunen svarar också för tillsynen.

En utredning under Finansdepartementet (dir 19971112) skall lämna förslag till hur lagen om anordnande av visst automatspel kan föras in i lotterilagen och ge förslag till reglering av automatspel.

Myndighetsföreskriften från RPS reglerar säkerhetsskydd.

RPS 199619, FAP 24411 Föreskrifter om säkerhetsskydd

7.2.6. Vissa fastighetsfrågor m.m.

Vissa fastighetsfrågor m.m. regleras i 18 lagar (inklusive 1 balk) och 11 förordningar. Därutöver finns 1 allmänt råd från SNV.

Fastighetsfrågor

Expropriationslagen(1972:7 19) reglerar att expropriation får ske un- der vissa villkor för att ge kommun eller landsting möjlighet att förfoga över mark (2 kap).

Expropriationskungörelsen (19721727) bestämmer bl.a. att kom- mun eller landsting skall beredas tillfälle att yttra sig i samband med expropriationsärenden.

Förordningen (19171281) med närmare föreskrifter om fastig- hetsregister för stad ger anvisningar för registerföraren och bygg- nadsnämnden. Förordningen förväntas upphävas under 1999. Upphäv- andet föranleds av att fastighetsdatareformen numera är fullt genom- förd.

Kungörelsen (1968:379) om uppläggande av nytt fastighetsregis- ter m.m. stadgar att för redovisning av fastighetsindelningen i landet uppläggs nytt fastighetsregister i enlighet med denna kungörelse. I kungörelsen stadgas att registerenhet, som helt eller till huvudsaklig del ligger på kvartersmark inom stadsregisterområde eller inom en större tätort med tomtbok till jordregistret, skall åsättas registerbeteckning med kvartersindelning och kvartersnamn som grund, om kommunen beslutar om detta. Korrnnunen skall underrätta fastighetsregistermyn- digheten om sitt beslut. Uppkommer fråga till vilket registerorrrråde en registerenhet skall hänföras och kan det ej antagas att frågan har endast ringa betydelse för kommun eller församling, skall fastighetsregister- myndigheten samråda med kommunens eller församlingens styrelse. Föreligger därvid olika meningar skall ärendet överlämnas till rege- ringen för avgörande. I annat fall beslutar fastighetsregistermyndighe— ten. Berör förslag till traktnamn och traktindelning ett större antal fas- tigheter eller kan frågan i annat fall antagas ha intresse för kommun, skall behövligt samråd ske med kommunen. Kungörelsen förväntas upphävas under 1999, med hänvisning till att fastighetsdatareformen numera är fullt genomförd.

Fastighetsbildningslagen(1970:988) ger bl.a. regler rörande vill- kor för fastighetsbildning. Fastighetsbildning sker såsom fastighetsreg- 1ering, om den avser ombildning av fastigheter, och såsom avstyckning, klyvning eller sammanläggning, om den avser nybildning av fastighet.

Vissa frågor om undantag prövas på begäran av lantrnäterimyndig- heten, länsstyrelsen, eller efter dess förordnande, kommunal myndig— het. Kommunal myndighets beslut får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.

Vid fastighetsbildningsförrättning består lantrnäterimyndigheten av en förrättningslantrnätare. Dessutom skall två gode män ingå i myndig- heten när förrättningslantrnätaren finner att det behövs eller när sakäga- re begär det och oskäligt dröjsmål ej föranleds därav. Gode män utses genom val av kommunfullmäktige.

Om en kommun är sakägare vid en förrättning som handläggs av en kommunal lantmäterimyndighet får kommunen eller en annan sakägare begära att förrättningen i stället skall handläggas av lantrnäterimyndig- heten i länet.

Vid förrättning skall lantrnäterimyndigheten hålla sammanträde med sakägama. Handläggs en förrättning utan sammanträde, skall den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och bygg- nadsväsendet underrättas om förrättningen innan den avslutas.

Lantrnäterimyndigheten i länet får uppdra åt en annan statlig eller kommunal myndighet med kompetens inom lantrnäteriområdet att utfö- ra åtgärder enligt 4 kap. 25 & första stycket, 27 och 28 åå.

Föranleder fastighetsbildning ändring av gräns för kommun eller församling, skall lantrnäterimyndigheten underrätta konununen eller församlingen om fastighetsbildningen och dess inverkan på indelningen i förvaltningsområden. Kommunen eller församlingen skall beredas tillfälle att begära inhämtande av medgivande som avses i 3 kap. 11 &, om ej sådant medgivande ändå skall inhämtas.

Kommunen kan påkalla fastighetsreglering som behövs för att mark och vatten skall kunna användas för bebyggelse på ett ändamålsenligt sätt

Lagen (1970:989) om införande av fastighetsbildningslagen reg- lerar införandet av fastighetsbildningslagen.

Lagen (1970:991) om ändring i kommunal och ecklesiastik in- delning i samband med fastighetsbildning reglerar till vilken kom- mun mark skall tillhöra efter fastighetsreglering. Kommuner har vidare rätt att yttra sig.

I jordabalken(1970:994) stadgas bl.a. diverse undantag för kom- munerna. Vidare finns bestämmelser om att en kommun har rätt att få viss information.

Lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken innehåller övergångsbestämmelser till nya lagen.

Stadsregisterkungörelsen (197111010) innehåller regler om hur statsregister skall föras. Registret kan föras av statlig eller kommunal

fastighetsregistermyndighet. Om uppgiften ligger på kommunen har denna rätt att från statlig myndighet kostnadsfritt få uppgifter som be- hövs för registret. Kungörelsen förväntas bli upphävd under 1999. Upphävandet föranleds av att fastighetsdatareformen numera är fullt genomförd.

Kungörelsen (1971:1013) om prövning av vissa ärenden rörande fastighetsregistrering ger informationsskyldighet till den kommunala nämnd som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet. Kun- görelsen förväntas upphävas under 1999, med hänvisning till att fastig- hetsdatareformen numera är fullt genomförd.

Lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering reglerar att äganderättsutredning skall hållas tillgänglig hos kommun- styrelsen.

Lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder regle- rar bl.a. att kommunen i specificerade avseenden skall beredas tillfälle att yttra sig.

Fastighetsdatakungörelsen (1974:1058) reglerar att kommunala myndigheter i informationssystemet får redovisa viss information med anknytning till fastigheters användning (3 8). Denna kungörelse kom- mer enligt Justitiedepartementet troligen att upphöra och ersättas med en lag om fastighets(data)register respektive en förordning om fastig- hets(data)register.

Fastighetsregisterkungörelsen (1974:1059) bestämmer att: ”Efter ansökan från kommun får Lantmäteriverket besluta att en kommunal myndighet skall föra fastighetsregistrets adressregister och plarrregister med avseende på beslut om planer och bestämmelser som det ankom- mer på kommunen att fatta beslut om.” ( 4 & kap). I 7 kap. stadgas: ”Kvartersregister och adressregister förs endast om kommunen begär det.”

Kungörelsen (1974:1062) om uppläggande av inskrivningsregis- ter ger särskilda bestämmelser om registreringen där fastighet delvis är lagfaren för en kommun (19 kap. 2 Ö). Kungörelsen förväntas bli upp- hävd under 1999. Detta med hänvisning till att fastighetsdatareformen numera är fullt genomförd.

Lagen ( 1985:658 ) om arrendatorers rätt att förvärva arrende- stället bestämmer att om kommunen är förvärvare av arrendeställe får överlåtelse ske utan hembud.

Fastighetsbildningskungörelsen (19711762) innehåller detaljerad reglering gällande bl.a. kommunerna. Kungörelsen reglerar att kommu- nal myndighet får förordnas i fastighetsbildningsärenden. Vidare finns bestämmelser om att kommunen får lärrma uppgifter, ta emot uppgifter, välja gode män m.m.

Lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål bestämmer att nämndemän i fastighetsmål i normalfallet väljs av landstinget.

Lagen (1992:1368) om tillstånd till vissa förvärv av fast egen- dom bestämmer att förvärvstillstånd inte behöver sökas om jordägaren är staten, en kommun eller ett landsting.

Förordningen (199211374) om tillstånd till vissa förvärv av fast egendom reglerar att kommunen skall yttra sig i vissa tillståndsärenden rörande förvärv av fast egendom.

Förordningen (1993:1634) om besiktning av tivolianläggningar reglerar att besiktrringsorganet skall samråda med den kommunala nämnd som handlagt byggnadslovet för anläggningen.

Vattenrätt m.m.

Vattenlagen (19831291) är tillämplig på vattenföretag och vattenan— läggningar. Med vattenföretag menas bl.a. uppförande, ändring, lagning och utrivning av dammar eller andra anläggningar i vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Vattenanläggning är en anläggning som har tillkommit genom ett vattenföretag med till anläggningen hörande man- överanordningar. Lagen är omfattande och i olika kapitel regleras: rå- dighet över vatten m.m., allmänna förutsättningar för vattenföretag, tillståndsplikt, särskilda bestämmelser om markavvattning, samfällig- heter för vattenreglering, särskilda tvångsrätter, ersättning och andels- kraft, avgifter, prövningen av markavvattningsföretag, prövningen av vattenmål, tillstånds giltighet, omprövning m.m., betalning av ersätt- ning, tillträde m.m., tillsyn och besiktning, skydd för vattenförsörjning- en m.m., kostnadsbestämmelser och slutbestämmelser.

Regleringen berör i viss utsträckning kommunerna. Vad gäller rå- dighet över vatten m.m. regleras att rådighet tillkommer staten, kom- muner och vattenförbund för att utföra vissa angelägna vattenföretag. Kommunen får vidare föra talan vid förrättningar vid prövning av mar- kavvattningsföretag, för att tillvarata allmänna intressen inom kommu- nen. För övrigt regleras skyldighet att informera kommunen i olika sammanhang.

Vattenlagen upphör att gälla i och med införandet av miljöbalken den 1 januari 1999.

Lagen (1976:997) om vattenförbund reglerar att kommun får vara medlem i vattenförbund även när sådan skyldighet inte föreligger (3 &) samt att kommunen skall få underrättelse om förrättning (16 å).

Lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled reglerar i 82 a & att samråd skall ske med bl.a. konrrnuner vid återställning av tidigare flottled.

I lagen (1929:404) om giltighet här i riket av svensk—norska vat- tenrättskonventionen av den 11 maj 1929 sägs avslutningsvis att vad i denna konvention är stadgat i fråga om rättigheter och förpliktelser inom ettdera riket för det andra rikets inbyggare skall jämväl äga till- lämpning beträffande riket och dess kommuner samt där hemmahöran- de bolag, föreningar och stiftelser. Med kommun förstås här jämväl landsting (fylkeskommun).

Lagen (19291405) med vissa föreskrifter angående till- lämpningen här i riket av svensk—norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929 innehåller en kungörelse om att ansökan rörande vattenföretag skall sändas till bl.a. berörda kommuner.

Lagen (19491183) om flottningen i Torne och Mounio gränsälvar reglerar bl.a. att kommunerna skall informeras i vissa ärenden. Vidare finns undantag för skatt till kommunerna.

Lagen (1971:852) med anledning av tilläggsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland till överens- kommelsen den 17 februari 1949 om flottningen i Torne och Muo- nio gränsälvar innehåller rätt för kommuner att i vissa fall överta an- läggningar samt att samråd med kommuner skall ske vid återställnings- åtgärder.

Det allmänna rådet från SNV rör bevakning av naturvårds- och friluftsintresset i företag enligt vattenlagen, främst vattenkraftutbygg- nad.

SNRR8111 Naturvård i vattenmål. Råd och riktlinjer för bevakning av naturvårds- och friluftsintresset i företag enligt vattenlagen, främst vattenkraftsutbyggnad

7.2.7. Familj erättsfrågor

Familjerättsfrågor regleras i 6 lagar (varav 3 balkar) och 5 förordning- ar. Myndighetsföreslqifter eller allmänna råd som särskilt berör kom- muner eller landsting saknas inom detta område.

Föräldrabalken(19491381) ger kommunen åligganden när det gäller bl.a. överförmyndare, god man och fastställande av faderskap. I fråga om fastställande av faderskap är socialnämnden bl.a. skyldig att försöka utreda vem som är far till barnet och se till att faderskapet fast- ställs, om barnet har hemvist i Sverige. Vad gäller överförmyndare

regleras bl.a. att sådan skall väljas av kommunfullmäktige (alternativt en överförmyndamämnd). Överförmyndare skall förordna god man.

Förmynderskapsförordningen (1995:379) ger detaljerade regler för överförmyndarnas arbete. Förordningen reglerar ställföreträdarens redovisning, yttranden och underrättelser i vissa fall, överförmyndarens register, automatisk databehandling, bevarande av handlingar m.m., länsstyrelsens tillsyn samt övergångsbestämmelser.

Förordningen (1949:661) om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken m.m. reglerar uppgiftslämnande till kommunen.

Lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap reglerar att kommunen är skyldig att betala undersökning den begärt.

Ärvdabalken(19581637) reglerar anmälan till överförmyndaren om någon dödsbodelägare behöver god man. Socialnämnden skall, om det inte finns någon som tar hand om den dödes egendom, underrättas och förvalta egendomen.

Äktenskapsbalken(1987:230) reglerar att det vid underårigs gif— termål skall inhämtas yttrande från socialnämnden.

Lagen (1973:650) om medling mellan samlevande reglerar att medlare utses av länsstyrelsen efter hörande av kommunen. Ersättning- en betalas av kommunen.

Förordningen (19831490) om skyldighet för domstol att lämna uppgifter beträffande äktenskapsskillnader m.m. reglerar uppgifts- lämnande till kommunen om kvarstående gemensam vårdnad.

Förordningen (197611121) om ersättning till vissa överförmyn- dare, förmyndare och förvaltare reglerar att kommuner slipper att betala arvode och annan ersättning för vissa uppdrag knutna till inter- nationella rättsförhållanden avseende äktenskap och förmyndarskap (3 5)-

Passförordningen (1979:664) reglerar att vid utfärdande av pass för barn under 18 år, utan vårdnadshavarens medgivande, skall kom- munen som regel yttra sig.

Lagen (1937 :81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo reglerar att socialnämnden i vissa fall, efter att ha informerats, skall ta hand om egendom (2 kap. 3 5).

7.2.8. Övrigt

Under rubriken Övrigt finns 24 lagar (varav 3 balkar) och 11 förord- ningar. Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område.

Upphovsrättsfrågor

Varumärkeslagen(19601644) innehåller bl.a. stadganden till skydd för kommunalt vapen.

Lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk ger kommunala bibliotek och arkivmyndigheter viss rätt att fram- ställa exemplar av verk.

Mönsterskyddslagen(19701485) innehåller bl.a. stadganden till skydd för kommunalt vapen.

Lag (1970:498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar innehåller bestämmelser om registrering och skydd av kommunalt vapen.

Vissa frågor rörande rättssystemet

Förundersökningskungörelsen (19471948) reglerar att kommun och landsting i vissa fall skall underrättas i samband med förundersökning- ar (14 och 16 åå).

I lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lag- överträdare finns särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Lagen stadgar att om någon som inte har fyllt arton år är skäligen misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa, skall socialnänmden genast underrättas. Vid förhör skall företrädare för socialtjänsten nor- malt sett närvara om den unge har erkänt gärningen eller det annars finns skälig misstanke att han har begått brottet. Innan åklagaren fattar beslut i åtalsfrågan skall yttrande inhämtas från socialtjänsten. Yttrande behöver inte inhämtas om brottet är ringa, om det är uppenbart att det finns förutsättningar för åtalsunderlåtelse eller om det annars är obe- hövligt. Yttrandet skall avse frågan om nämnden har vidtagit eller avser att vidta någon åtgärd beträffande den unge och om en sådan åtgärd enligt närrmdens mening är den lämpligaste för honom. Yttrandet skall, om åklagaren begär det eller nämnden finner det nödvändigt, även in- nehålla en redogörelse för den unges personliga utveckling och hans levnadsomständigheter i övrigt. Rätten får överlämna åt socialnämnden att föranstalta om vård inom socialtjänsten.

Kan någon misstänkas för att före femton års ålder ha begått ett brott får utredning rörande brottet inledas om vissa villkor är för han- den, bl.a. om en utredning kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser med avseende på den unge. Företrädare för socialtjänsten skall, om det inte möter hinder, närvara vid förhör med den unge. Innan socialnämnden har yttrat sig om betydelsen av en ut- redning för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser får utredning- en inte omfatta annan åtgärd än förhör med den unge. Om brottsmiss- tanken kvarstår efter förhöret, skall protokoll över detta omgående sän- das till socialnämnden. Detta gäller även protokoll över avslutad utred- ning.

Brottsbalken(19621700) reglerar brott och brottspåföljder m.m. Balken berör direkt kommunerna och landstingen i fråga om reglering- en av brott mot allmän ordning, brott mot allmän verksamhet, tjänstefel och i bestämmelserna om val till övervakningsnämnder.

Förordningen (1976:376) om behandling av häktade och anhåll- na m.fl. stadgar att socialnämnden i hemkommunen skall underrättas efter beslut om tillstånd för intagen kvinna att ha spädbarn hos sig.

Förordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål m.m. reglerar att landstinget (kommunen) skall underrättas när en person överlämnas till rättspsykiatrisk värd (22 å).

I lagen (198111310) om offentliga funktionärers rätt till gottgö- relse för rättegångskostnad i vissa mål m.m. regleras att offentligan- ställda har rätt att få rättegångskostnadema betalda av arbetsgivaren i mål om enskilt åtal mot den som är eller har varit offentlig funktionär för brott i utövningen av tjänsten. Denna rätt gäller om domstolen för- pliktat målsäganden att ersätta den tilltalades rättegångskostnad och målsäganden inte betalar.

I rättegångsbalken(19421740) finns vissa bestämmelser som direkt berör kommuner och landsting. Det gäller framför allt regleringen om kommuners och landstings val av nämndemän och att kommuner och landsting kan vara part i rättegång.

Förordningen (19951736) om regional myndighetssamverkan för bekämpning av ekonomisk brottslighet reglerar samverkan i sam- band med bekämpning av ekonomisk brottslighet, där kommuner ingår i den krets organ som berörs.

Bostadsfrågor

Lagen (1986:1242) om försöksverksamhet med kooperativ hyres- rätt reglerar kommunalt veto mot sådan verksamhet. Vidare regleras

visst kommunalt inflytande och uppgiften att bistå föreningarna med behövliga råd och upplysningar. Lagen gäller endast till utgången av år 1998.

Förordningen (19781314) om underrättelse och meddelande en- ligt 12 kap. 44 & jordabalken reglerar att hyresvärd vid uppsägning av hyresgäst är skyldig att meddela socialnämnden.

Bostadsförvaltningslagen(19771792) äger tillämpning på fastighet där det finns bostadslägenhet som är uthyrd eller kan hyras ut av fastig- hetens ägare för annat ändamål än fritidsändamål och som ej utgör del av hans egen bostad.

Kommunal anknytning finns i anslutning till bestämmelserna om tvångsförvaltning. Bland annat skall, om förvaltaren begär det, kom- munen förskottera arvode som enligt hyresnämndens beslut skall beta- las av fastighetsägaren personligen.

Lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastigheter m.m. reglerar bl.a. att kommunen kan påkalla prövning, ta emot uppgifter, lämna uppgifter och ha förköpsrätt.

Förordningen (1975:1139) om tillämpning av lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastigheter m.m. reglerar uppgiftslämning från och till kommunen.

Bostadsrättslagen(19911614) innehåller ett antal för kommuner gynnande inslag — t.ex. får inte kommuner och landsting vägras inträde i bostadsrättsföreningen.

Beredskapsfrågor

Lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltnings- myndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. reglerar processer för fullmäktige, styrelser och nämnder under krig och krigsfara.

Förordningen (1988:1215) om förfarande hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigs- fara m.m. reglerar att kommunen under rubricerade förhållanden får besluta att de som tjänstgör i kommunen skall tjänstgöra i andra tjänster eller uppdrag. Vidare regleras rätten att vid behov utse större antal suppleanter till beslutande kommunal församling eller förvaltnings- myndighet.

Associationsrätt

Aktiebolagslagen (l975:l385) stadgar mindre undantag för kommun och landsting. De får bl.a. ta penninglån från bolag där de är delägare. Stiftelselagen(1994:1220) innehåller särskilda bestämmelser för kommuner och landsting. Bland annat är en stiftelse som bildats av el- ler tillsammans med kommun eller landsting bokföringsskyldiga. Lagen (1994:1221) om införande av stiftelselagen reglerar när särskilda regleringar av hur kommuner och landsting får driva stiftelser börjar gälla.

Obeståndsfrågor

Konkurslagen(1987:672) reglerar att kommuner och landsting inte behöver ställa säkerhet för att få utdelningsmedel vid en konkurs, innan beslutet att fastställa utdelningen vunnit laga kraft.

Utsökningsbalken(l981:774) ger vissa gynnande undantag — avse- ende säkerhet, handpenning m.m. — för kommuner och landsting.

Lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion innehåller bestäm- melser om att en näringsidkare som har betalningssvårigheter, genom ett särskilt förfarande kan rekonstruera sin verksamhet. Bestämmelser- na gäller inte i fråga om verksamheter där offentliga organ, däribland kommuner eller landsting har ett bestämmande inflytande.

Skuldsanering

Enligt skuldsaneringslagen(19941334) avses med skuldsanering dels sådan frivillig skuldsanering som fastställs av kronofogdemyn- digheten, dels tvingande skuldsanering som beslutas av rätten. Ärenden om skuldsanering handläggs av kronofogdemyndigheten. Tingsrätten fattar beslut.

Kommunen skall inom ramen för socialtjänsten eller på annat sätt lämna råd och anvisningar till skuldsatta parter. Vid tvingande skuldsa- nering skall tingsrätten kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett sammanträde vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prö- vas. Till sammanträdet får också företrädare för socialnämnden kallas.

Socialnämnder och andra myndigheter skall till kronofogdemyndig- het eller domstol som handlägger ett ärende om skuldsanering på begä- ran överlämna sådana uppgifter om gäldenärens personliga och eko- nomiska förhållanden som behövs för prövning av ärendet.

Frågor som hör till Statsrådsberedningens ansvarsområde

Kommittéförordningen (19761119) tillämpas på kommittéer och sär- skilda utredare som har tillkallats av regeringen eller av statsråd efter regeringens bemyndigande för att utreda viss fråga. Förordningen reg- lerar att tillstånd behövs av det statsråd som handlägger ärenden angå- ende kommittén, om uppgifter för undersökningen skall inhämtas i större omfattning från kommuner eller från enskilda personer, företag eller sammanslutningar. Vidare regleras att i betänkanden som be- handlar kommunala eller landstingskommunala verksamhetsområden skall redovisas en bedömning av Vilka effekter kommitténs förslag medför för den kommunala självstyrelsen.

Förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansli- et reglerar frågor rörande Regeringskansliets uppgifter, organisation, ledning m.m. I bilaga regleras ansvarsfördelningen mellan departe- menten i fråga om olika frågor med kommunal anknytning.

Diverse

Stadgar (1911:104) för Carnegiestiftelsen reglerar sarrrråd med kommuner när det gäller belöning till kommunalt anställd.

Sjölagen(1994:1009) reglerar vissa undantag när det gäller kom- munala fordringar (4 kap. 1 €).

Lag (19631583) om avveckling av fideikommiss ger möjlighet för kommunen att i vissa fall få överta fideikommiss (16 5).

Lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse reglerar att ko- pia av tillstånd för att bedriva aktuell rörelse skall sändas till ett antal kommunala nämnder (5 5).

Förordningen (1994:351) om övervakningsnämndernas verk- samhetsområden m.m. stadgar att i de fall då mer än ett län eller delar av flera län ingår i en övervakningsnämnds verksamhetsområde skall respektive landsting välja ledamöter och ersättare.

Lagen (1964:653) om överflyttande av magistratens befattning med burskapsärenden m.m. reglerar att kommunen skall överta be- fattningen med ärenden om burskap.

7.3. Upplevda problem med regleringen

Från Svenska Kommunförbundet framhålls följande problem med reg- leringen inom området.

Sekretesslagen har flera brister. Den är bl.a. svår att tillämpa i en fri kommunal nämndorganisation och när flera myndigheter skall samver- ka, t.ex. inom vårdområdet. Inom kort väntas regeringen besluta om direktiv till en översyn av lagen.

Ordningslagen är för detaljerad. Vidare bör kommunerna själva få besluta om att ge tillstånd till att använda allmän plats (i dag fattas be- slut av polismyndigheten efter att godkännande har inhämtats från kommunen). Kommunerna bör även ges rätt att införa generellt förbud mot alkoholförtäring på allmän plats.

Även stiftelselagen är för detaljerad. Förbundet har fört fram en om— fattande kritik mot lagen. Den är inte anpassad till kommunal verksam- het, bl.a. är det mycket svårt att få permutation.

Kommunförbundet anser att regeringsformen bör innehålla en be- stämmelse som garanterar att kommuner och landsting alltid hörs i lag- stiftningsfrågor som berör dem.

Kommunförbundet anser också, i enlighet med artikel 11 i Europa- konventionen om kommunal självstyrelse, att: ”Kommunerna skall ha rätt att anlita ett judiciellt förfarande för att säkerställa ett fritt utövande av sina befogenheter och respekt för de principer om kommunal själv- styrelse som finns fastlagda i grundlagen eller den nationella lagstift- ningen.”

Vidare anser förbundet att den kommunala beskattningsrätten måste skyddas bättre. Regeringen bör inte ha möjligheten att, så som i dag är fallet, minska statsbidragen till de kommuner som höjer skatten (hälften av skattehöjningen resulterar i minskade statsbidrag). Regeringen kan också införa tillfälliga skattestopp och skattetak. Finansieringsprincipen bör skrivas in i regeringsformen.

Från Landstingsförbundet framhålls att förbundet i allt väsentligt delar Kommunförbundets kritik i fråga om sekretesslagen och stiftel- selagen. Nedan återges vissa principiella synpunkter som Landstings- förbundet framfört i ett remissyttrande avseende betänkandet Integritet, Offentlighet, Informationsteknik (SOU 1997139). Ibetänkandet föreslås att en ny persondatalag ersätter den nuvarande datalagen.

Landstingsförbundet framhåller bl.a. att persondatalagen enligt för- slaget är uppbyggd på ett sätt som gör den svår att överblicka och till- lämpa. Förbundet anför:

”Enligt förbundets uppfattning är det särskilt viktigt att en lagstift- ning som skall tillämpas av många människor inom vitt skilda sam- hällssektorer innehåller klara och precisa regler. Förbundet ifrågasätter också varför kommittén på område efter område hänskjuter viktiga ställningstaganden till regeringen och Datainspektionen. Frågor som är viktiga och berör många människor skall riksdagen fatta beslut om. Det

blir dessutom svårare att överblicka och tillämpa ett regelsystem när bestämmelserna finns på flera olika ställen. Enligt förbundets principi- ella inställning skall inte genom så vida bemyndiganden som kom- mittén föreslår normgivningskompetensen överlåtas till en statlig myndighet. Generella bestänrrnelser skall i första hand meddelas av

riksdagen genom lag.”

8 Kommunikationsdepartementet

Utredningen har bedömt att 18 lagar och 35 förordningar inom Kom- munikationsdepartementets ansvarsområde är relevanta för kartlägg- ningen. Vidare finns 168 myndighetsföreskrifter från Vägverket (VV). Flera av dessa är utfärdade av Trafiksäkerhetsverket (TSV), vilket nu har uppgått i W. I Vst myndighetsföreskrifter finns allmänna råd insprängda. Därutöver svarar Rikspolisstyrelsen (RPS) för 3 myndig- hetsföreskrifter och allmänna råd och Luftfartsverket (LFV) för 17 myndighetsföreskrifter inom området.

Nedan beskrivs regleringen under rubrikerna: Vägtransportsystemet, Parkering, Kollektivtrafik, Färdtjänst, Skolskjutsar, Sjöfart, Luftfart, Jämvägstrafik och Övrigt.

8.2. l Vägtransportsystemet28

Regleringen inom området Vägtransportsystemet återfinns i 4 lagar och 13 förordningar. Dessutom finns 164 myndighetsföreskrifter som VV ansvarar för.

” Bilskrotningslagen (1975:243) och bilskrotrringsförordningen (19751348) har båda beröring med vägtransportfrågoma. Bilskrotningsregleringen finns emel- lertid under Miljödepartementets ansvarsområde och redovisas därför i det kapitel som behandlar regleringen under Miljödepartementet.

Vägar — byggande och drift

Väglagen(19711948) gäller allmän väg. Lagen innehåller rubrikerna väghållning, byggande av väg, enskild vägs förändring till allmän m.m., inrättande av särskild vinterväg, indragning av väg, drift av väg, vågrätt, tillfälligt upplåtande av mark m.m., ordnings- och säkerhetsfö- reskrifter, ersättning m.m., ansvar, handräckning, och överklagande m.m. samt övergångsbestämmelser.

Regleringen berör kommunen framför allt i följande stadganden rö- rande väghållning (väghållning omfattar byggande av väg och drift av väg). Staten är väghållare för allmänna vägar. Om det främjar en god och rationell väghållning får regeringen, eller den myndighet som rege- ringen bestämmer, besluta att en kommun skall vara väghållare inom kommunen (5 5). W handhar väghållningen för statens räkning och har tillsyn över kommunernas väghållning. Väghållningsmyndighet är, då staten är väghållare, den till VV hörande regionala förvaltning som regeringen bestämmer och, då en kommun är väghållare, den kommu- nala nämnd som kommunfullmäktige utser därtill (6 å). Är staten väg- hållare inom ett område med detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser, skall kommunen tillhandahålla den mark som be- hövs för väg inom området (7 ©). Underlåter en kommun att bygga väg, för vars byggande utgått statsbidrag, eller eftersätter en kommun skyl- dighet i fråga om vägs drift, kan VV förelägga kommunen att inom viss tid vidta rättelse. Om föreläggandet inte följs, får verket låta utföra nödvändiga åtgärder på kommunens bekostnad (8 5).

Vägkungörelsen (19711954) gäller allmän väg. I fråga om väghåll- ning regleras att ändring av en kommuns väghållningsområde beslutas av VV. Innan ett sådant beslut meddelas, skall VV höra kommunen och länsstyrelsen. För övrigt finns främst olika stadganden om skyldighet för VV att i olika sammanhang underrätta kommunen.

Förordningen (1997 1262) om nationell väghållningsplan reglerar att VV skall inhämta synpunkter från berörda kommuner innan den nationella väghållningsplanen upprättas. När planen upprättats skall kommunema lämnas tillfälle att ge synpunkter på planen.

Förordningen (19891891) om statsbidrag till enskild väghållning reglerar att bidrag inte utgår till vägar där kommunen är väghållare. Vidare regleras att länsstyrelsen skall upprätta en femårsplan över byg- gande av enskilda vägar som kan få statsbidrag. Kommunen skall yttra sig över planen.

Kungörelsen (1972:463) med vissa bestämmelser om elektriska svagströmsledningar reglerar att om kommunal Väghållningsmyndig-

het påkallar att svagströmsledning skall flyttas måste den myndighet under vars förvaltning ledningen står, förfara på Visst sätt.

Trafik och utmärkning

Lagen (1975188) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer bemyndigar regeringen att meddela vissa föreskrifter rörande trafik, transporter och kommunika- tioner. Föreskriftema kan t.ex. gälla skyldighet för kommunerna att tillhandahålla föreskrifter och andra uppgifter som rör förhållandena i trafiken. Vidare regleras att regeringen får överlåta åt förvaltrringsmyn- dighet eller kommun att meddela vissa föreskrifter.

I lagen (1978:234) om nämnder för vissa trafikfrågor stadgas att i den utsträckning som regeringen med stöd av 2 5 i lagen (1975188) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer har överlåtit åt en kommun att meddela föreskrifter i enlighet med nämnda lag, skall denna uppgift inom kommunen fullgö- ras av en eller flera nämnder. Vidare regleras att den kommunala nämnden får ta ut avgifter för vissa ärenden rörande parkeringstillstånd.

Vägtrafikkungörelsen (l972:603) ger kommunen viss föreskrifts- rätt i fråga om lokala trafikföreskrifter, dvs. särskilda trafilqegler för en viss väg eller vägsträcka eller för samtliga vägar inom ett visst område. Vidare bemyndigas kommunen att föreskriva att den högsta tillåtna hastigheten inom ett tätbebyggt område eller del av ett sådant område skall vara 30 krn/tim. En förutsättning härför är att en sådan hastighets- begränsning är motiverad av hänsyn till trafiksäkerheten, framkomlig- heten eller miljön. Kommunen skall under beredningen av ärenden om lokala trafikföreskrifter och föreskrifter om högsta tillåtna hastighet inom tätbebyggt område samråda med polismyndigheten och, i ärenden som har principiell betydelse, med TSV (numera VV). Vidare skall statlig Väghållningsmyndighet eller särskild väghållare som berörs be- redas tillfälle att yttra sig. Föreskrifter som en kommun beslutat om skall tas in i en för ändamålet avsedd liggare. Liggaren förs av kommu- nen gemensamt för samtliga myndigheter som har till uppgift att med- dela föreskrifterna. För övrigt regleras att kommunala räddningstjänst- fordon under utryclming är undantagna från Vissa trafikregler. I övrigt finns även möjligheter för kommunen besluta vissa undantagsbestäm- melser.

Vägmärkesförordningen (197811001) gäller anvisningar för trafik på väg och i terräng. Förordningen reglerar att kommunen får sätta upp vissa vägmärken, signaler m.m. i terräng. Vidare ges kommunen viss

föreskriftsrätt rörande utmärkningar i terräng. Det regleras även att de statliga väghållningsmyndighetema får överklaga beslut enligt denna förordning av bl.a. kommunala myndigheter. Även Naturvårdsverket har rätt att överklaga vissa kommunala beslut.

Terrängtrafikkungörelsen (19721594) reglerar terrängfordons be- skaffenhet, utrustning, trafik i terräng m.m. Kommunen får utfärda vis- sa lokala trafikföreskrifter.

Vägtrafikförordningen (1995:137) för räddningskåren under utbildning och höjd beredskap reglerar att lagen och förordningen om biluthyrning inte gäller i fråga om uthyrning till kommunen vid ut- bildning av räddningskåren m.m. Vidare får kommunen meddela vissa lokala trafikföreskrifter om det behövs för att genomföra räddningsin- satser under höjd beredskap.

Bilregisterkungörelsen (19721599) ger vissa särbestämmelser för fordon som ägs av stat eller kommun.

Fordonskungörelsen (19721595) ger vissa särbestämmelser fram- för allt för kommunal räddningstjänst men även för fordon som ägs av stat eller konnnun.

Yrkestrafikförordningen (198811503) reglerar att länsstyrelserna bör ge kommuner och trafikhuvudmän m.fl. tillfälle att yttra sig i fråga om tillstånd till taxitrafik. Om det finns särskilda skäl skall yttrande från kommun inhämtas även i fråga om fastställande av taxa. En ny yrkestrafikförordning kommer att införas under våren 1998.

Förordningen (1982:923) om transport av farligt gods reglerar att polismyndigheten har att samråda med den kommunala rädd- ningstjänsten i vissa frågor.

Lagen (1990:1079) om tillfälliga bilförbud bestämmer att en kommun efter regeringens bemyndigande får besluta om tillfälliga bil- förbud, om luftföroreningama i kommunen innebär akuta hälsorisker.

Förordningen (1990:1080) om tillfälliga bilförbud medger att Göteborgs kommun, under vissa förutsättningar, får besluta om tillfäl— liga bilförbud.

Vidare finns 164 myndighetsföreskrifter från W som rör väg- märken och trafik. Vägtrafikkungörelsen respektive terrängtrafikkun- görelsen innehåller trafikreglerna medan vägmärkesförordningen regle- rar hur dessa skall åskådliggöras för trafikanterna genom bl.a. vägmär- ken.

Följande föreskrifter är utfärdade efter bemyndigande i vägmärkes- förordningen (197811001)291

TSVFS 1982126

TSVFS 1984187

TSVFS 19851102

TSVFS 19851103

TSVFS 19851104

TSVFS 19851105

TSVFS 19851106

TSVFS 19851107

TSVFS 19851108

TSVFS 19851109

TSVFS 19851110

TSVFS 19851111

TSVFS 1986:16

TSVFS 1986:17

TSVFS 1986:18

Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vägmarkeringar — längsgående markeringar Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Avfartsvisare Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke för gång-, cykel- och mopedtrafik Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke cykel- och mopedtrafik Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke gående Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke rörelsehindrade Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, orienteringstavla Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om försöksverksamhet med lokaliseringsmärke, orienteringstavla och vägvisare i annan utformning Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke vägvisare Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om försöksverksamhet med lokaliseringsmärke, Ortrramnsmärke Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om försöksverksamhet med lokaliseringsmärke, Cykelledsmärke Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om försöksverksamhet med lokaliseringsmärke, Avståndstavla Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.23, Väjningsplikt Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot fordonstrafik Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot infart med fordon

” Bemyndigandet för följande föreskrifter finns förutom i vägmärkesförordningen äveni Vägtrafikkungörelsen (l972:603): 1986121-22, 1986133 -36, 1986138, 1986145-47, 1986149, 1986152-54, 1987117.

TSVFS 1986119

TSVFS 1986120

TSVFS 1986121

TSVFS 1986122

TSVFS 1986123

TSVFS 1986124

TSVFS 1986125

TSVFS 1986126

TSVFS 1986127

TSVFS 1986128

TSVFS 1986129

TSVFS 1986130

TSVFS 1986131

TSVFS 1986132

TSVFS 1986133

TSVFS 1986134

TSVFS 1986135

TSVFS 1986136

TSVFS 1986137

Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot trafik med motordrivet fordon Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot trafik med motorcykel Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot trafik med motordrivet fordon med tillkopplad släpvagn Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot trafik med lastbil eller lastbil vars totalvikt överstiger visst tontal Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot trafik med traktorer och motorredskap Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot cykel- och mopedtrafik Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot förbud mot mopedtrafik Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot trafik med hästfordon Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot ridning Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot gångtrafik Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om begränsad bredd på fordon eller fordonståg Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om begränsad bruttovikt på fordon Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om begränsat axeltryck Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om minsta avstånd mellan motordrivna fordon Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om begränsad längd på fordon eller fordonståg Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om begränsad bruttovikt på fordon och fordonståg Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om begränsat boggitryck Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud att parkera fordon Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud att stanna fordon

TSVFS 19863 8

TSVFS l986:40

TSVFS l986:41

TSVFS l986:42

TSVFS 1986243

TSVFS 1986244

TSVFS 1986245 TSVFS 1986146

TSVFS l986:47

TSVFS l986:48

TSVFS l986:49

TSVFS 1986:50

TSVFS 1986:51 TSVFS 1986:52

TSVFS 1986:53

TSVFS 1986:54

TSVFS 1986176

TSVFS 1986z77

TSVFS l986z78

Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om stopp vid vägkorsning eller vid korsning med järnväg eller spårväg Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vägmärke, Skyldighet att lämna företräde för mötande fordon och Skyldighet för mötande fordon att lämna företräde Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud att svänga Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot omkörning Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om begränsad färdhastighet Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om cirkulationsplats Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om körriktning Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om att viss väg eller vägsträcka skall anses som motorväg Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om att viss väg eller vägsträcka skall anses som motortrafikled Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om körfält för fordon i linjetrafik m.fl. Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om att viss väg eller vägsträcka skall anses som huvudled Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om enkelriktad trafik Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om parkering Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot trafik med fordon med last av viss beskaffenhet Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot övningskörning Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om undantag från förbudet att bruka terrängfordon på väg m.m. Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om typgodkännande av vägmärken m.m. Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lyktor för markering av avstängningsanordningar m.m. Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om reflekterande material till vägmärken (ändr. TSVFS 1991:2 och 1992: 12)

TSVFS 1986: 106 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om

TSVFS 1987116

TSVFS 1987: 17

TSVFS 1987253

TSVFS 198914

TSVFS 1989:5

TSVFS 1989:7

TSVFS l989:8

TSVFS 1989:9

TSVFS 1989: 10

TSVFS l989:11

TSVFS l989:12

TSVFS 1989213

TSVFS l989:14

TSVFS 1989: 15

TSVFS 1989: 16

TSVFS l989:17

TSVFS 1989218

försöksverksamhet med trafiksignaler, kombinerad gång- och cykelsignal Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om högsta tillåtna hastighet för bil med tillkopplad sand— eller saltspridare

Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om trafikanordningar vid vägarbete Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förande av liggare över lokala trafikföreskrifter m.m. enligt 152 & Vägtrafikkungörelsen 1972:603 och 59 5 terrängtrafikkungörelsen l972:594 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vägmärken; allmänna föreskrifter Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärken

Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.4 , Rörlig bro Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.5, Kaj, strand eller färjeläget Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.10, Ojämn väg Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.11, Vägarbete Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.12, Slirig körbana Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.20, Vägkorsning Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1 . 1 .21 , Cirkulationsplats Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.22, Vägkorsning där förare av fordon på anslutande väg har väjningsplikt Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.24, Trafiksignal Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.30, J ämvägskorsning med bommar Trafiksäkerhetsverkets föreslqifter om vamingsmärke 1.1.31, Järnvägskorsning utan bommar Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.32, Avstånd till jämvägskorsning

TSVFS l989:19

TSVFS 1989:20

TSVFS 1989:21

TSVFS 1989:22

TSVFS 1989:23

TSVFS 1989:24

TSVFS 1989:25

TSVFS 1989:26

TSVFS 1989:27

TSVFS 1989:28

TSVFS 1989:29

TSVFS 1989:30

TSVFS 1989:31

TSVFS 1989:32

TSVFS 1989:33

TSVFS 1989:34

TSVFS 1989:35

TSVFS 1989:39

TSVFS 1989z40

Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.33, Korsning med spårväg Trafiksäkerhetsverkets föreslqifter om vamingsmärke 1.1.34, Kryssmärke Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1 .1.40, Övergångsställe Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.43, Djur Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.50, Lågt flygande flygplan Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.52, Mötande trafik Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1154, Annan fara Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om påbudsmärke, Påbjuden körbana Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om påbudsmärke, Påbjuden cykel- och mopedbana Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om påbudsmärke, Påbjuden gång, cykel och mopedbana och påbudsmärke (gemensam bana), Påbjuden gångbana och cykel- och mopedbana Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om påbudsmärke, Påbjuden led för terrängfordon Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om anvisningsmärke, Lågfartsväg och Lågfartsväg upphör Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om anvisningsmärke, Återvändsväg Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om anvisningsmärke, Övergångsställe Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om anvisningsmärke, Taxistation Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om anvisningsmärke, Anvisning om föreskriven färdväg för cyklister och mopedförare Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Telefonautomat Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Informationstavlor Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Informationsställe

TSVFS l989:41

TSVFS l989:42

TSVFS l989:43

TSVFS l989:44

TSVFS l989:45

TSVFS l989:46

TSVFS l989:47

TSVFS l989:48

TSVFS l989:49

TSVFS 1989:51

TSVFS 1989:53

TSVFS 1989:54

TSVFS 1989:55

TSVFS 1989:56

TSVFS 1989:57

TSVFS 1989:58

TSVFS 1989:59

TSVFS 1989:6O

TSVFS 1989z62

Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärken för serviceanläggningar Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Verkstad Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Bensinstation Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Servering Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Restaurang Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Hotell Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Rastplats Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Första hjälpen Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Industriområde Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Uppställningsplats för husvagnar Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Sevärdhet Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Friluftsområde Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om trafiksignaler, flerfärgssignaler; allmänna föreskrifter Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Radiostation för vägtrafikinformation Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om trafiksignaler, fordonssignaler Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om trafiksignaler, cykelsignaler Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om trafiksignaler, gångsigrraler Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om kollektivtrafiksignaler Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om trafiksignaler, material

TSVFS l989:63

TSVFS l989:64

TSVFS l989:65

TSVFS l989:66

TSVFS 1989167

TSVFS 1989:78

TSVFS 1989:79

TSVFS l989:80

TSVFS l989:81

TSVFS 1989282

TSVFS 1989283

TSVFS 1989285

TSVFS l989:86

TSVFS l989:88

TSVFS l989:89

TSVFS 1989190

TSVFS 1989291

Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om signalanläggning vid plankorsning (ändr. TSVFS 1989:124 och 19929) Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om signalanläggning vid rörlig bro Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om signalanläggning vid flygfält Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om signalanläggning vid utryckrringsstation Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om signalanläggning för påkallande av särskild uppmärksamhet Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärken för vägvisning, allmänna föreskrifter Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Orienteringstavla Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Tabellvägvisare Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Upplysning om körfält före vägkorsning Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Upplysning om körfält Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Orienteringstavla vid förbjuden vänstersväng Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Körfältsvägvisare Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Förberedande upplysning om avfart Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Märken för att vissa ändamål Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Ortnamnsmärke Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Vägnummermärken Trafiksäkerhetsverkets föreslcifter om lokaliseringsmärke, Avståndstavla

TSVFS 1989z92

TSVFS 1989:116

TSVFS 1989:117 TSVFS 1989:118

TSVFS 1989:119

TSVFS 1989:120 TSVFS l989:127

TSVFS 1990:2

TSVFS 199023

TSVFS 199024

TSVFS 199025

TSVFS 1990:6

TSVFS 1990:7

TSVFS 1990:8 TSVFS 1990:9

TSVFS 1990:10 TSVFS 1990:11 TSVFS 1990:12

TSVFS 1990:13

TSVFS 1990:14 TSVFS 1990: 15

TSVFS 1990:16 TSVFS 1990:17 TSVFS 1990:18 TSVFS 1990:19

i plankorsningar Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om markeringspil Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om markeringsskärrn

Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om

markeringsskärrn

Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om avfartsskärm Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om avstängningsanordning Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om

vägmarkeringar

Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om försöksverksamhet vägmarkeringar Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om längsgående

vägmarkeringar

Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om mittlinje och

körfältslinje

Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om spärrlinje, varningslinje och linjekombinationer Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om markering för reversibelt körfält Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om ledlinje Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om linje för reserverat körfält Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om cykelfältslinje Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om kantlinje Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om stopplinje och

väjningslinje

Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om övergångsställe och cykelöverfart Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om körfältspilar Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om anvisning om

körfältsbyte

Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om spärrområde Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om texter Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om parkeringsplats Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om Vägmarkering förbud att stanna och parkering förbjuden

Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke för farligt gods Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om bomanläggning

TSVFS 1990z20 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om färdväg för cyklister och mopedförare TSVFS 1990:21 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förberedande upplysning om väjningsplikt TSVFS 1990122 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om handikappsymbol TSVFS 1990126 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om försöksverksamhet med vägmarkeringar TSVFS 1990z33 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om försöksverksamhet med reflexanordning eller reflexer på vägmärkesstolpe TSVFS 1992236 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om trafiksignaler, körfältssignaler VVFS l994:2 Vägverkets föreskrifter om gårdsgata VVFS 1995:94 Vägverkets föreskrifter om typgodkännande av reflekterande material för vägmärken och andra trafikanordningar och av vissa lyktor

Följande föreskrifter är utfärdade efter bemyndigande i Vägtrafikkungörel— sen (l972:603):

TSVFS l987:11 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om undantag för rörelsehindrade från lokala trafikföreskrifter om förbud att parkera TSVFS 1987: 12 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om undantag för näringsidkare från lokala trafikföreskrifter om förbud att parkera TSVFS 1987: 13 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om undantag för boende inom visst område från lokala trafikföreskrifter om förbud att parkera TSVFS 1987: 15 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om högsta tillåtna hastighet för bil med tillkopplad vägmärkesvagn VVFS 1994:38 Vägverkets föreskrifter om användning av vissa

vamingsanordningar m.m.

8.2.2. Parkering30

Inom onrrådet Parkering finns 4 lagar och 5 förordningar. Vidare finns 1 myndighetsföreskrift från VV och 3 myndighetsföreskrifter och all- männa råd från RPS.

Lagen (1976:206) om felparkeringsavgift reglerar parkeringar och felparkeringar. Vidare finns bestämmelser om att kommunen får ta ut en avgift (regeringen får bestämma ett högsta och ett lägsta belopp) och att kommunen får behålla merparten av felparkeringsavgifterna, om kommunen själv står för övervakningen (jfr nedan).

Förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift reglerar att kommunen fastställer felparkeringsavgiftens belopp. Vidare regleras att felparkeringsavgifter som skall tillfalla kommunen överförs av VV. Därvid görs avdrag för statens kostnader med femtio kronor för varje helt eller delvis betald avgift. Dessutom regleras att avgifter som före ikraftträdandet fastställts av länsstyrelsen gäller intill dess att ett nytt belopp fastställts av kommunen.

Enligt lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning av- ses med parkeringsövervakning övervakning av efterlevnaden av såda- na föreskrifter om parkering eller stannande av fordon som omfattas av ett förordnande enligt lagen om felparkeringsavgift. Lagen reglerar att om det för parkeringsövervakningen i en kommun behövs parkerings- vakter, får kommunen besluta att den själv skall svara för övervakning- en. Vidare stadgas att kommunen skall samråda med polismyndigheten på orten bl.a. om den allmänna inriktningen och omfattningen av parke- ringsövervakrringen. Det regleras även att parkeringsövervalmingen skall fullgöras av parkeringsvakter som har genomgått lämplig utbild- ning för uppgiften samt att parkeringsvakter förordnas av kommunen.

Förordningen (1987 :26) om parkeringsvakter i kommuner gäller sådana parkeringsvakter som avses i lagen om kommunal parkerings- övervakrring. Förordningen reglerar utbildnings- och utrustrringskrav för p—vakter. I förordningen stadgas att föreskrifter om utbildning av parkeringsvakter meddelas av RPS efter samråd med VV. Vidare sägs att parkeringsvakter skall när de tjänstgör bära uniform med tjänste- tecken. Uniformen skall vara sådan att den lätt kan särskiljas från en polisuniform. Föreskrifter om tj änstetecken meddelas av RPS.

” En lag av betydelse i detta sammanhang som inte redovisas här är lagen (1957:259) om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig plats, m.m. Lagen finns under Inrikesdepartementets ansvarsområde och redovisas därför i det kapitel som behandlar regleringen under Inrikesdepartementet.

Lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering stadgar att en markägare som upplåter ett område för parkering eller förbjuder parkering inom området får under de förutsättningar som anges i denna lag ta ut en avgift (kontrollavgift) om ett fordon parkerats inom områ- det i strid mot förbud eller villkor som han har beslutat (olovlig parke- ring). Kontrollavgiften får inte överstiga den felparkeringsavgift som fastställts inom kommunen enligt lagen om felparkeringsavgift. Om felparkeringsavgiften har fastställts till olika belopp för skilda delar av kommunen eller för skilda slag av överträdelser, får den kontrollavgift som tas ut för en olovlig parkering inte överstiga den felparkeringsav- gift som har fastställts för det aktuella slaget av felparkering i den del av kommunen där den olovliga parkeringen ägde rum.

Förordningen (1984:321) om kontrollavgift vid olovlig parke- ring bemyndigar VV att lämna föreskrifter för verkställighet av 3 5 lagen om olovlig parkering.

Lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall reglerar att regeringen får meddela föreskrifter om rätt för kommunal myndighet att flytta fordon i särskilt angivna fall. Vidare stadgas att det bortflytta- de fordonet i Vissa fall tillfaller kommunen om inte ägaren hämtar ut det, och att, i fråga om fordonsvrak, det omedelbart tillfaller kommu- nen. I 1agen regleras också att kostnader som inte tas ut av ägaren skall bestridas av kommunen. I vissa fall skall dock den som bestämt eller påkallat flyttningen betala.

Förordningen (1982:198) om flyttning av fordon i vissa fall reg- lerar att kommunen (eller polismyndigheten eller VV) kan stå för de särskilda uppställningsplatsema för bortforslade bilar. Vidare stadgas att beslut om flyttning av fordon i vissa fall får meddelas och verkstäl- las av kommunal myndighet.

Förordningen (1985:1076) om parkeringsplats för utländska be- skickningars fordon reglerar att kommuner får meddela lokala trafik- föreskrifter som innebär att högst tre parkeringsplatser reserveras för varje utländsk beskickning.

Myndighetsföreskriften från VV rör utmärlming enligt lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering.

Myndighetsföreskriftema och de allmänna råden från RPS rör dels utbildning respektive utrustrringskrav för parkeringsvakter, dels frågor rörande rättelse och bestridande av parkeringsanmärkningar enligt la- gen respektive förordningen om felparkeringsavgifter.

Myndighetsföreskrift från VV:31

” Bemyndigande i förordning (1984:321) om kontrollavgift vid olovlig parke- ring.

TSVFS 1984z32 Regler om utmärkning enligt lagen 1984:318 om kontrollavgift vid olovlig parkering (ändr. TSVFS ] 992: l 8) Myndighetsföreskrifter och allmänna råd från RPS:32

RPS 199716, FAP 759/1 Föreslqifter och allmänna råd om utbildning

av parkeringsvakter RPS l987:17, FAP 759/2 Föreskrifter och allmänna råd om tjänstetecken av parkeringsvakter RPS FS 199522, FAP 695—1 Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd för verkställigheten av lagen (1976:206) om felparkeringsavgift och förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift

8.2.3. Kollektivtrafik

Kollektivtrafiken regleras genom 2 lagar och 3 förordningar samt 1 myndighetsföreskrift från VV.

Lagen (1997:734) om ansvar för viss kollektiv persontrafik ger kommunerna och landstingen åligganden rörande kollektivtrafiken. Lagen bestämmer att det för att främja en tillfredsställande trafikför- sörjning i varje län skall finnas länstrafikansvariga som ansvarar för den lokala och regionala linjetrafiken för persontransporter. De länstra- fikansvarigas uppgifter skall handhas av trafikhuvudman. De länstrafik- ansvariga ansvarar också för persontransporter enligt lagen (1997:736) om färdtjänst eller lagen (1997:735) om riksfärdtjänst i sådana kommu- ner som överlåtit sina uppgifter enligt någon av dessa lagar till trafik- huvudmannen i länet. Trafikhuvudmannen skall verka för att transpor- terna skall vara tillgängliga för funktionshindrade. Trafikhuvudmannen skall ägna uppmärksamhet åt taxifrågoma i länet och verka för en till- fredsställande taxiförsörjning.

Länstrafikansvariga är landstinget och kommunerna i länet gemen- samt. I Stockholms län är landstinget länstrafikansvarigt och i Gotlands län är kommunen länstrafikansvarig. Landstinget och kommunerna i

32 För de två förstnämnda föreskrifterna finns bemyndigandet i förordning (1987:26) om parkeringsvakter i kommuner. För den sistnämnda förskriften finns bemyndigandet i förordningen (197611 128) om felparkeringsavgift.

övriga län kan komma överens om att antingen landstinget eller kom- munerna skall vara länstrafikansvariga. I Kalmar län och Skåne län kan ett regionförbund enligt lagen (1996:1415) om försöksverksamhet med regionförbund i Kalmar län och Skåne län vara länstrafikansvarig.

Ett landsting eller ett regionförbund som ensam är länstrafikansvarig eller en kommun som ensam är länstrafikansvarig, skall också vara tra- fikhuvudman. I övriga fall skall trafikhuvudmannen vara ett kommu- nalförbund. Om de som är länstrafikansvariga är överens om det, får dock trafikhuvudmannen i stället för ett kommunalförbund vara ett ak- tiebolag, som har bildats för ändamålet. De som är länstrafikansvariga skall inneha samtliga aktier i bolaget.

Omfattningen av den lokala och regionala linjetrafiken samt grun- derna för prissättningen skall anges i en trafikförsörjningsplan som hu- vudmannen antar efter samråd med dem som är länstrafikansvariga. Omfattningen av färdtjänstresoma samt grrmdema för prissättningen skall anges i en trafikförsörjningsplan som kommunen årligen antar efter samråd med trafikhuvudmannen och landstinget. Har en kommun överlåtit sina uppgifter beträffande färdtjänst eller riksfärdtjänst till tra- fikhuvudmannen, skall dennes trafikförsöjningsplan även omfatta så- dana resor. I trafikförsörjningsplanen skall det tas upp åtgärder för han- dikappanpassning av trafiken. I planen skall även redogöras för miljö- skyddande åtgärder. Efter överenskommelse med landstinget eller en kommun i länet får trafikhuvudmannen upphandla persontransport- och samordningstjänster för sådana transportändamål som kommunerna eller landstinget skall tillgodose samt samordna sådana transporttjänster (sjukresor).

För övrigt finns bl.a. regler om hur antalet ledamöter och ersättare i ett kommunalförbunds beslutande församling skall fördelas mellan landstinget och kommunerna i länet, om inte enighet kan uppnås där- om. Förordningen (1988:1017) om statsbidrag till vissa regionala kollektivtrafikanläggningar m.m. reglerar statsbidrag till trafikhu- vudmän för en mängd olika typer av investeringar i kollektivtrafikan- läggningar m.m. Bland annat ges bidrag för investeringar i regionala kollektivtrafikanläggningar och i fartyg för regional kollektiv person- och godstrafik, för vissa åtgärder som ökar tillgängligheten för funk- tionshindrade resenärer, för byggande av flygplatsanläggning och för byggande av väg- och gatuanläggningar för regional kollektiv person- trafik som tillgodoser ett allmänt kommunikationsbehov. Närmare före- skrifter om tillämpningen av denna förordning lämnas av VV. Vissa typer av föreskrifter skall meddelas efter samråd med Banverket (BV), LFV eller Sjöfartsverket (SjöV).

Förordningen (1997:263) om länsplaner för regional trans- portinfrastruktur reglerar att länsstyrelsen skall begära in förslag om vilka regionala infrastrukturobjekt som bör utföras i länet från trafikhu- vudmän, kommuner, landstinget och andra berörda myndigheter.

Lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik gäller handikappanpassning av kollektivtrafik. Med kollektivtrafik avses så- dan trafik för personbefordran som tillhandahålls allmänheten mot er- sättning. Den som har tillsyn över kollektivtrafik och den som utövar sådan trafik skall se till att trafiken anpassas med hänsyn till resenärer med firnktionshinder. Regeringen eller den myndighet som regeringen utser utfärdar de ytterligare föreskrifter som behövs för att åtgärderna skall kunna genomföras. Lagen innehåller ingen speciell reglering av kommuner eller landsting men har i praktiken betydelse för dessa.

Förordningen (1980:398) om handikappanpassad kollektivtrafik stadgar att anpassningen skall ske i den takt och i den omfattning som bedöms skälig med hänsyn till syftet och till de tekniska och ekonomis- ka förutsättningama hos dem som utövar trafiken. Vid anpassningen skall hänsyn tas till de särskilda förhållandena för kollektivtrafiken i tätortsområden. Vidare skall särskilt beaktas att kraven på säkerhet för resenärer och övriga berörda tillgodoses. W skall initiera, planera och följa upp anpassningen samt verka för att anpassningen samordnas. Vidare skall verket meddela de föreskrifter om anpassningen som be- hövs. BV, LFV och SjöV skall, var och en inom sitt område, meddela de föreskrifter som behövs om färdmedlens och terrninalemas kon- struktion, utrustning och drift.

Myndighetsföreskriften från VV ger vissa bestämmelser i anslut- ning till förordningen om statsbidrag till vissa regionala kollektivtrafi- kanläggningar m.m.

8.2.4. Färdtjänst

Färdtjänst regleras genom 2 lagar. Myndighetsföreskrifter eller allmän- na råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område.

Lagen (1997:735) om riksfärdtjänst bestämmer att en kommun skall på de villkor som lämnas i denna lag lämna ersättning för reskost- nader för personer som till följd av ett stort och varaktigt funktionshin- der måste resa på ett särskilt kostsamt sätt. Kommunerna får, efter

överenskommelse med landstinget, om det hör till de länstrafikansvari- ga, överlåta uppgifterna till trafikhuvudmannen i länet. Riksfärdtjänst får anlitas av den som efter ansökan har fått tillstånd till det. Frågor om tillstånd prövas av kommunen eller, om kommunens uppgifter enligt denna lag överlåtits till trafikhuvudmannen i länet, av trafikhuvudman- nen. Tillstånd skall meddelas om vissa villkor är uppfyllda, t.ex. om resan till följd av den sökandes funktionshinder inte till normala res- kostnader kan göras med allmänna kommunikationer eller inte kan gö- ras utan ledsagare. Tillstånd till riksfärdtjänster får förenas med före- skrifter om färdsätt. Vid resa med riksfärdtjänst skall tillståndshavaren betala en avgift (egenavgift) som motsvarar normala reskostnader med allmänna färdmedel. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om dessa avgifter. Ersättning för en riksfärdtjänstresa lämnas med belopp som motsvarar skillnaden mellan resekostnaden och egenavgiften. Er- sättningen betalas till den som utfört transporten eller till den som har betalt transporten. Beslut om ersättning meddelas av tillståndsgivaren (kommunen eller trafikhuvudmannen).

Lagen (1997:736) om färdtjänst gäller särskilt anordnade trans- porter för personer med funktionshinder (färdtjänst). Varje kommun ansvarar, såvitt gäller kommuninvånarna, för att färdtjänst anordnas inom kommunen och, om det finns särskilda skäl, mellan kommunen och en annan kommun. En kommun får för sina kommuninvånare an- ordna färdtjänst också i eller mellan andra kormnuner. Kommunen får, efter överenskommelse med landstinget, om det hör till de länstrafi- kansvariga, överlåta sina uppgifter enligt denna lag till trafikhuvud- mannen i länet. Frågor om tillstånd prövas av kommunen eller av tra- fikhuvudmannen. Tillstånd till färdtjänst skall meddelas för dem som på grund av funktionshinder, som inte endast är tillfälligt, har väsentli- ga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel. För resor med färdtjänst får tillståndsgivaren ta ut en avgift. Avgifterna skall vara skäliga och får inte överstiga till- ståndsgivarens självkostnader.

8.2.5. Skolskjutsar”

Skolskjutsar regleras genom 1 förordning samt 2 myndighetsföreskrif- ter från W.

Med skolskjutsning avses i förordningen (1970:340) om skol- skjutsning sådan befordran av elev i förskola, grundskola, gymnasie- skola eller motsvarande skola till eller från skolan som ordnas av det allmänna särskilt för ändamålet och ej är av tillfällig natur. Förordning- en reglerar med avseende på trafiksäkerheten hur kommunen skall ordna Skolskjutsar, hållplatser, färdväg, fordonets beskaffenhet m.m. VV bemyndigas att lämna föreskrifter för verkställigheten av denna förordning.

Det finns 2 myndighetsföreskrifter från VV som berör skolskjut- sar.34

TSVFS 1988:17 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om skolskjutsning TSVFS 1985:43 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om anordningar för utmärkning av skolskjuts

8.2.6. Sjöfart

Regleringen inom orrrrådet Sjöfart återfinns i 1 lag och 3 förordningar. Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område.

Sjötrafikförordningen(1986:300) reglerar sjötrafiken. Kommunen är i vissa fall skyldig att underhålla de sjömärken som länsstyrelsen beslutar skall finnas. Kommunen äger rätt att få information i olika av- seenden. Kommunen skall i vissa fall ges tillfälle att yttra sig innan fö- reskrift meddelas av SjöV eller länsstyrelsen.

Förordningen (1995:589) med instruktion för Sjöfartsverket reglerar att verket i samband med utfärdande av föreskrifter skall ge kommunen tillfälle att yttra sig om kormnunen berörs.

” En lag och en förordning som finns inom Utbildningsdepartementet ansvars- området men som rör Skolskjutsar bör även uppmärksammas; lagen (1991:110) om kommunernas skyldighet att svara för vissa elevresor respektive förordning (1991:1120) om kommunemas skyldighet att svara för vissa elevresor. Dessa reglerar kommunens skyldighet att stå för kostnaderna för elevresor till skolan. Denna reglering redovisas mera utförligt i kapitlet avseende regleringen inom Utbildningsdepartementets ansvarsområde. " Bemyndigande i förordningen (1970:340) om skolskjutsning.

Svävarförordningen (1986z305) stadgar att tillstånd att använda svävare meddelas av länsstyrelsen efter samråd med SjöV och berörda kommuner. Vidare regleras att den kommunala räddningstjänsten får använda svävare utan tillstånd.

Sjömanslagen(1973:282) gäller arbetstagare, som är anställd för fartygsarbete på svenskt fartyg och som under den tid han tjänstgör ombord har befattning på fartyget. För kommunalanställda reglerar la- gen vissa undantagsregler gällande anställningsavtal, befattning på fartyg m.m.

8.2.7. Luftfart

Regleringen inom luftfartsområdet återfinns i 1 lag och 2 förordningar. Vidare har LFV utfärdat 17 myndighetsföreskrifter som särskilt berör kommuner eller landsting.

Luftfartslagen(1957:297) ger bestämmelser för luftfarten i Sveri— ge. I 6 kap. regleras bl.a. tillståndsgivning till och godkännande av all- männa flygplatser. Kommunen och landstinget berörs i den mån de är innehavare av flygplats. Kommuner och landsting berörs även av regle- ringen om att ett luftfartyg får registreras i Sverige bara om det ägs av svenska staten, svensk kommun eller landsting, medborgare i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller av dödsbo efter en sådan person, eller av bolag, förening, samfällighet eller stiftelse som har svensk nationalitet eller har sitt säte i ett land som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Luftfartsförordningen (1986:171) berör kommuner och landsting i den mån de är innehavare av allmän flygplats. Här regleras bl.a. att LFV skall besluta om vilka krav som skall vara uppfyllda för att ett område skall godkännas för att tas i bruk som allmän flygplats.

Vidare finns 17 myndighetsföreskrifter utfärdade av LFV. Vissa av föreskrifterna innehåller bestämmelser för flygplatser. Dessa handlar om anmälan och ansökan om inrättande av flygplats, godkännande av flygplats, styrning av flygsäkerhetsarbete (egenkontroll) i luftfartsverk- samheter, bestärrrrnelser om byggnader, anläggningar och utrustning vid godkänd flygplats, utformning av godkänd flygplatstekrriska speci- fikationer, anläggning av helikopterflygplats, anläggning och drift av enskild flygplats, drift av flygplats, fälthållning, ljusanläggningar för luftfarten, räddningstjänst, stationstjänst, teleutrustning, meteorologisk utrustning, flygdrivrnedelstjänst samt markering av hinder utanför flyg- platser.

Vidare finns ett antal för kommunerna relevanta föreskrifter som gäller säkerhetsbestämmelser. Dessa föreskrifter handlar om security- bestämmelser för securityklassade flygplatser, icke securityklassade flygplatser, securitybestämmelser avseende kompetenskrav och utbild- ning, sekretessbelagd/förhöjda beredskapsnivåer för security, bered- skapsnivåer, securityklassade flygplatser och helikopterflygplatser, sek- retessbelagd/test av metalldetektorbågar, uppgifter från securitykon- troll/genomsökning samt föreskrifter om säkerhetsprövning av personer på civila flygplatser m.m. för skydd mot terrorism.

LFS 1990:18

LFS 1992226 LFS l992:29 LFS 1994220 LFS 1994:35 LFS l995:66 LFS 1995217 LFS l996:2 LFS 199735

8.2.8 övrigt

LFS 197824 (ändr. LFS l979:3, 1979zl4, l980:8, 198228, 1983:15, 1985:3, 1986:13, 1986231, 1986245, 1990:18, l991:30, l993z8, 1994:28, l996:2, 1996232 och l996z58) LFS l980:8 (ändr. LFS 19828, 19853, 1986:13, 1986245, 1990:18, 199328 och l996:2) LFS 198227 (ändr. LFS 1983:15, 198523, 1986:13, 1986245, 1990:18, 199328, 1994:28) LFS 198523 (ändr. LFS 1986145) LFS 198613 (ändr. LFS l986:45, 1990:18 och 199328)

LFS 1991:22 (ändr. LFS l993z8, 1994:28 och 19962) LFS 199226 (ändr. LFS 1995:17 och 1996110) LFS 1992119 (ändr. LFS l995zl7)

Under rubriken Övrigt redovisas 4 lagar och 8 förordningar. Myndig- hetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område.

J ärnvägstrafik

Lagen (1945:119) om stängselskydd för järnväg m.m. reglerar att kommunen beslutar om stängsel vid järnväg. Innehavaren måste upp- rätta stängsel. Kostnaderna betalas till 90 procent av kommunen och till 10 procent av innehavaren. Om inte kommunen och innehavaren kom- mer överens får Stängselnämnden fälla avgörandet.

Förordningen (1975:1012) om instruktion för Stängselnämnden reglerar att fråga tas upp i Stängselnämnden efter slqiftlig framställning av kommunen.

Förordningen (1988:626) med instruktion för Statens järnvägar reglerar att verket i samband med utfärdande av föreskrifter skall ge kommun eller landsting tillfälle att yttra sig om de berörs.

Förordningen (l989:67) om plan för stomjämvägar reglerar att innan en länsstyrelse yttrar sig över BV:s planförslag rörande investe- ringar i stomjämvägar skall länsstyrelsen höra trafikhuvudmannen och kommunerna i länet. Bestämmelsen gäller även när BV föreslår rege- ringen förändringar i planen. Sedan regeringen fastställt planen skall BV skicka en kopia till kommunen.

Förordningen (1990:1165) om säkerheten vid järnväg, tunnel- bana och spårväg reglerar att frågor om namn på trafikplats för järn- väg prövas av Jämvägsinspektionen. Innan ett namn fastställs eller änd- ras skall verket samråda med bl.a. kommuner och landsting.

Lagen (1995:1649) om byggande av järnväg reglerar att den som upprättar en järnvägsplan skall samråda i fråga om järnvägens sträck- ning och förslaget i övrigt med berörda kommuner m.fl. Vidare regleras att kommuner och trafikhuvudmän får överklaga vissa av länsstyrelsens och BV:s beslut.

Förordningen (1995:1652) om byggande av järnväg reglerar att jämvägsplanen under utställningstiden skall finnas tillgänglig på lämp- lig plats i berörda kommuner. BV skall underrätta kommunen om den tid inom vilken synpunkter kan lämnas och var planen och samrådsre- dogörelsen finns tillgänglig. I förordningen regleras också att länssty- relsen skall underrätta kommunen om vissa beslut.

I förordningen (1996:734) om statens spåranläggningar finns be- stämmer om att BV innan beslut om att underhåll av länsjämvägar skall upphöra eller återupptas skall samråda med berörda kommuner.

Diverse

Lagen ( 1990:712 ) om undersökning av olyckor innehåller föreskrif- ter om undersökning från säkerhetssynpunkt av olyckor och tillbud till olyckor. Lagen reglerar att regeringen i fråga om kommunal rädd- ningstjänst får föreskriva att kommunen skall underrätta den myndighet som skall undersöka händelse som berör ett svenskt fartyg eller luft- fartyg.

Förordningen (1990:717) om undersökning av olyckor reglerar att kommunerna inom ramen för den kommunala räddningstjänsten, i den utsträckning som Statens haverikommission bestämmer, skall un- derrätta kommissionen om händelser som skall undersökas enligt lagen om undersökning av olyckor.

Förordningen (l996:285) med instruktion för Statens geotek- niska institut reglerar att institutet utför undersökningar, utredningar och andra uppdrag åt statliga myndigheter och kommuner.

Lagen (1993:599) om radiokommunikation reglerar att kommu- nen undantas från den regel som säger att giltigheten av tillstånd (som utfärdas med stöd av denna lag) att få inneha eller använda radiosända- re upphävs under krig.

En reglering som är omdiskuterad inom området som rör vägtransport- systemet är den som rör trafikliggaren. Enligt Vägtrafikkungörelsen (l972:603) och terrängtrafikkungörelsen (l972:594) med underliggan- de reglering i form av en föreskrift från VV (TSVFS 1987253 Trafiksä- kerhetsverkets föreskrifter om förande av liggare...) skall kommunen ta in lokala trafikföresloifter i en för ändamålet avsedd liggare. Även föreskrifter som utfärdas av statliga myndigheter skall tas in i liggaren. Liggaren förs av kommunen. Regleringen av hur liggaren skall föras upplevs från kommunalt håll vara onödigt detaljerad. Det har före- kommit att föreskrifter ogiltigförklarats på grund av att liggaren inte varit korrekt förd.

Svenska Kommunförbundet lämnade i december 1995 en skrivelse35 till Kommunikationsdepartementet med hemställan att regeringen skall tillsätta en särskild utredare med uppgift att se över lokala trafikföre- skrifter och trafikliggare. Förbundet föreslår i denna att utredaren sär-

” Översyn av lokala trafikföreskrifter och trafikliggare, skrivelse från Svenska Kommunförbundet till Kommunikationsdepartementet 1 997- 1 0-06.

skilt skall pröva vilka möjligheter som finns att begränsa eller ta bort formaliakraven vid förande av trafikliggare. I december 1997 överläm- nade Kommunförbundet ett fördjupat underlag”5 som innehåller förslag till förenklingar inom onrrådet.

I samband med beredningen av den nya lagstiftningen inom färd- tjänstområdet bereddes Landstingsförbundet och Kommunförbundet tillfälle att lämna synpunkter på betänkandet Allmänna kommunikatio- ner för alla (SOU l995z70).

Kommunförbunden avvisade delar av det förslag som sedan kom att ligga till grund för den nya lagstiftningen. Med anledning av att försla- gen i flera avseenden ansågs kostnadsdrivande avvisade förbunden följande förslag att: genom lagstiftning förändra trafikhuvudmannens nuvarande ansvar, införa en ny rättighetslagstiftning om s.k. särskild kollektivtrafik, myndighetsutövning skall kunna läggas på aktiebolag.

Enligt förbundens uppfattning bör följande åtgärder vidtas:

_ en samlad lag för allmänna kommunikationer bör övervägas, som syftar till en likvärdig kollektivtrafikförsörjning för alla oavsett funk- tionshinder, — denna lag bör — i stället för att reglera hur kommuner och landsting skall organisera sin verksamhet fastlägga nationella mål som leder till en ökad samordning och handikappanpassning av de samhällsfmansie- rade resorna, det bör övervägas att utmönstra rätten till färdtjänst ur socialtjäntla— gen, även lagregleringen av sjukresoma bör ses över.

Inom kollektivtrafikområdet kan även nämnas att Landstingsförbundet i en skrivelse till Kommunikationsdepartementet hemställt att förord- ningen (1988:1017) om statsbidrag till vissa regionala kollektivtrafik— anläggningar m.m. ändras så att ett ökat regionalt inflytande kan upp- nås över vissa investeringsmedel för transportinfrastrukturen. De medel som avses är de s.k. åtgärdspaketen i de regionala transportplanema. Förbundsstyrelsen anser att det är länsstyrelserna respektive de regio- nala självstyrelseorganen som skall fastställa åtgärdspaketen. Till bak- grunden hör att VV den 22 oktober 1997 beslutade föreskrifter för statsbidrag (VVFS 1997:379 om statsbidrag till vissa regionala kollek- tivtrafikanläggningar m.m.) med innebörden att VV skall rangordna

” Besparingar och ökad rättssäkerhet genom avreglering av lokala trafikföre- skrifter och trafikliggarel, PM 1997—10—0 l.

och prioritera objekten i åtgärdspaketen. Detta anser Landstingsförbun- det strider mot grundprinciperna i de direktiv som lämnats från rege- ringen rörande de regionala självstyrelseorganens roll i samband med beslut om regionala transportplaner.

Även Kommunförbundet har hemställt angående åtgärdspaketen. Inom parkeringsområdet har Kommunförbundet hemställt37 om vis- sa förändringar rörande fordonsflyttning enligt lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall. Förbundet anför att en grundläggande idé med fordonsflyttning är att de fordonsägare som får sina fordon flyttade skall svara för samhällets faktiska kostnader för verksamheten. Många fall resulterar i att kommunen måste förvara och sedan också överta ägandet av fordonet. Detta gör att det ekonomiska målet blir allt svårare att uppnå då långa förvaringstider till hög hyra inte motsvaras av den ersättning som erhålls vid försäljning efter ägarövergång. För- bundet framhåller att många kommuner av ekonomiska skäl drar ned på flyttningsverksamheten vilket måste anses besvärande från säkerhets- och ordningssynpunkt samt inte minst ur miljösynpunkt. Förbundet föreslår följande förändringar:

l. Hel skrotrringspremie till kommunerna.

2. Kortare förvaringstid innan ägarövergång.

3. Författningsenlig rätt till ersättning av markägare. 4. Enklare regler för bilskrotningskampanjer.

5. Lindrigare krav vid kort flyttning.

6. Kommunerna får flytta även vid hinder eller fara.

Vidare har Kommunförbundet hemställt38 att regeringen tillsätter en utredning för att undersöka möjligheterna att, för de kommuner som önskar, ta över ansvaret för hanteringen av felparkeringsavgiftema en- ligt lagen (l976:206) om felparkeringsavgift. Förbundet anför att VV i dag har ansvaret för hanteringen av felparkeringsavgifterna. Dagligen skickas utfärdade felparkeringsanmärkningar till W:s trafikregister i Örebro. Det är också till Örebro som felparkeraren betalar sin avgift. Vid W:s trafikregister kontrolleras utfärdade och inbetalade avgifter mot varandra varefter de avgifter som skall tillfalla kommunen överförs av VV. Från det att felparkeringsavgiften utfärdas till det att den betalas eller drivs in av kronofogden är kommunerna helt beroende av att VV:s

37 Bättre ekonomi och effektivitet vid fordonsflyttning, hemställan till rege- ringen 1997—02—14. ” Kommunalt ansvar för hantering av felparkeringsavgifter, hemställan till regeringen 1997—04—25.

rutiner fungerar på ett tillfredsställande sätt. Förbundet menar att VV2s rutiner är bristfälliga, vilket medför uteblivna intäkter för kommunerna. Övriga synpunkter från Kommunförbundet: Väglagen6 & stadgar att W har tillsyn över kommunernas väghåll- ning. Detta anses vara en kvarleva från tiden med statskommunal väg- hållning och bör därför strykas. — Väglagen 7—8 55 stadgar: Underlåter en kommun att bygga väg, för vars byggande utgått statsbidrag, eller eftersätter en kommun skyldig- het i fråga om vägs drift, kan VV förelägga en kommun att inom viss tid vidta rättelse eller utföra åtgärd på kommunens bekostnad. Det utgår ej längre riktade statsbidrag till särskilda vägar. Därför bör bestämmel- sen tas bort. Det är ett kommunalt önskemål att ett tillägg om särskilt gynnsamma p—regler för el—fordon införs. Kommunförbundet har berört frågan i en hemställan till Kommunikationsdepartementet. — Lagen (1945:119) om stängselskydd bör tas bort. Innehavaren av järnväg bör besluta om och bekosta stängsel, jfr. regleringen av stäng- sel vid vägar. Stängselnämnden bör därefter avskaffas.

9. Kulturdepartementet</