SOU 1998:105
Minska regleringen av kommuner och landsting
Till statsrådet och chefen för Inrikesdepartementet
Regeringen bemyndigade den 29 maj 1997 chefen för Inrikesdeparte- mentet att tillkalla en särskild utredare (dir. 1997z81) för att göra en översyn av den statliga regleringen av och tillsynen över kommunal verksamhet. I uppdraget ligger även att föreslå de generella åtgärder som kan anses motiverade för att förbättra rutinerna för omprövning och förenkling av regelbeståndet, effektiviteten i tillsynen, kvaliteten i myndigheternas kostnads- och konsekvensanalyser samt återkoppling- en till riksdagen och regeringen av konsekvenserna av myndigheternas regelgivning och tillsyn.
Utredningen har antagit namnet Avregleringsutredningen (In 1997:09).
Som särskild utredare förordnades den 1 oktober 1997 landshöv- dingen Ulf Lönnqvist.
I arbetet med betänkandet har som sakkunniga deltagit sektions- chefen Håkan Tomgren, Svenska Kommunförbundet, direktören Erik Trillkott, Landstingsförbundet, samt departementsrådet Ema Zelmin- Åberg, Inrikesdepartementet.
Som experter har deltagit hovrättsassessorn Sakari Alander, Kom- munikationsdepartementet (fr.o.m. 1998—05—27), departementssekre- teraren Marcus Bengtsson, Inrikesdepartementet, kanslirådet Ingrid Bengtsson—Rij avec, Inrikesdepartementet, kanslirådet Kerstin Cederlöf, Miljödepartementet (t.o.m. 1998—04—30), departementssekreteraren Ulrica Gradin, Försvarsdepartementet, departementsrådet Jon Kahn, Miljödepartementet (fr.o.m. 1998—05—01), departementsrådet Mårten Lagergren, Socialdepartementet, departementssekreteraren Sten Ljung- dal, Utbildningsdepartementet, departementsrådet Bo Malmqvist, Stats- rådsberedningen (fr.o.m. 1997—10—29), departementssekreteraren Per Sedigh, Finansdepartementet, departementssekreteraren Herbert Silber- mann, Närings— och handelsdepartementet, departementssekreteraren Katarina Sjölander, Arbetsmarlmadsdepartementet, kanslirådet Catarina Staaf, Justitiedepartementet (t.o.m. 1997—10—28), departementssekrete- raren Maria Wennerberg, Kommunikationsdepartementet (t.o.m. 1998— 05—26), departementssekreteraren Barbro Zelander-Söderberg, Jord- bruksdepartementet (fr.om. 1998—05—01), departementssekreteraren Ann-Jeanette von Zweigbergk, Jordbruksdepartementet (t.o.m. 1998—
04—30), samt departementssekreteraren Christer Åström, Kulturdepar- tementet.
Till huvudsekreterare förordnades fr.o.m. den 1 oktober 1997 revi- sionsdirektören Leif Lundberg. Från samma datum förordnades avdel- ningsdirektören Ulf S. Andersson som sekreterare. Pol. mag. Mattias Ludvigsson förordnades som biträdande sekreterare &.om. den 22 sep- tember 1997.
Utredningen får härmed överlämna sitt betänkande Minska regle- ringen av kommuner och landsting (SOU 1998: 105).
Utredningsuppdraget är härmed slutfört.
Stockholm den 20 juli 1998 Ulf Lönnqvist
/Leif Lundberg Ulf S. Andersson Mattias Ludvigsson
Innehåll Sammanfattning ......................................................................................... 7 Författningstörslag .................................................................................. 13 1 Inledning ......................................................................................... 17 1.1 Uppdraget .......................................................................... 17 l .2 Utredningsarbetet .............................................................. 1 8 2 Bakgrund ......................................................................................... 21 3 Utgångspunkter .............................................................................. 29 3.1 Om den statliga regelgivningen ........................................ 29 3.2 Avgränsning av uppdraget ................................................ 32 4 Den statliga regleringen av kommuner och landsting ................ 37 4.1 Arbetsmarknadsdepartementet .......................................... 38 4.2 Finansdepartementet ......................................................... 40 4.3 Försvarsdepartementet ...................................................... 44 4.4 Inrikesdepartementet ......................................................... 47 4.5 J ordbruksdepartementet .................................................... 53 4.6 Justitiedepartementet och Statsrådsberedningen. .............. 57 4.7 Kommunikationsdepartementet ........................................ 63 4.8 Kulturdepartementet ......................................................... 68 4.9 Miljödepartementet ........................................................... 71 4.10 Närings— och handelsdepartementet .................................. 74 4.1 1 Socialdepartementet .......................................................... 78 4.12 Utbildningsdepartementet ................................................. 89 4.13 Utrikesdepartementet ........................................................ 93
4.14 Avslutande diskussion ...................................................... 94
5 Den statliga tillsynen över kommuner och landsting .................. 97 5.1 Tidigare utredningar m.m. ................................................ 97 5.2 Allmänt ........................................................................... 100 5.3 Beskrivning av tillsynen över olika verksamheter .......... 102 5 . 3. 1 Finansdepartementet ....................................................... 103 5.3.2 Försvarsdepartementet .................................................... 104 5.3.3 Inrikesdepartementet ....................................................... 107 5.3.4 Jordbruksdepartementet .................................................. 108 5.3.5 J ustitiedepartementet ...................................................... l 1 1 5.3.6 Kommunikationsdepartementet ...................................... 1 1 1 5 .3 .7 Kulturdepartementet ....................................................... 1 1 2 5 .3 .8 Miljödepartementet ......................................................... 1 12 5.3.9 Närings- och handelsdepartementet ................................ 1 16 5 .3. 10 Socialdepartementet ........................................................ 1 16 5.3.1 1 Utbildningsdepartementet ............................................... 122 5.4 Avslutande diskussion .................................................... 123 6 Myndigheternas regelarbete m.m ............................................... 129 6.1 Regleringen av regelarbetet ............................................ 129 6.2 Regelarbetet i praktiken .................................................. 134 7 Kostnaderna för regelgivning och tillsyn ................................... 139 8 Överväganden och förslag ........................................................... 145 8.1 Allmänt ........................................................................... 145 8.2 Förbättrad regelomprövning inom myndigheterna ......... 147 8.3 Effektivare tillsyn ............................................................ 150 8.4 Förbättrade kostnads- och konsekvensanalyser .............. 153 8.5 Förbättrad information till regeringen och riksdagen ..... 156 8.6 Övriga synpunkter och förslag ........................................ 157 8.7 Konsekvenserna av utredningens förslag ....................... 158 Bilagor Bilaga 1: Utredningens direktiv (dir. 1997:81) ...................................... 163 Bilaga 2: Kartläggning av regleringen av kommuner och landsting ...... 171 Bilaga 3: Konsultrapport om kostnaderna för regleringen av och tillsynen över kommuner och landsting ................................. 405
Sammanfattning
Inledning
I 1988 års kompletteringsproposition (prop. 1987/88:150) presentera- des ett omfattande program för att förändra styrformema i den statliga verksamheten. Syftet var att genom mål- och resultatstyming åstad- komma en starkare politisk styrning och en effektivare resurshushåll- ning. Detta skulle ske genom att riksdag och regering skulle ange mål för verksamheten och kombineras med ett delegerat ansvar till de verk- samhetsansvariga.
Ett led i mål- och resultatstymingen är att den statliga regelstyr- ningen i ökad omfattning successivt kompletteras eller ersätts med en mer informativ styrning via uppföljning, utvärdering, utvecklingsinsat- ser och tillsyn.
I förhållandet mellan staten och kommunerna/landstingen har mål- styming och avreglering kommit till uttryck i flera viktiga beslut under senare år.
Bland nyheterna i 1991 års kommunallag kan nämnas tydligare regler om kommunernas och landstingens befogenheter, fri nämndor- ganisation, större frihet att delegera från fullmäktige till nämnder och större frihet för nämnderna att delegera beslutanderätt.
Vid årsskiftet 1992/93 trädde ett nytt statsbidrags- och utjämnings- system för kommunerna och landstingen i kraft. Syftet med det nya systemet är att skapa mera likvärdiga ekonomiska förutsättningar mel- lan kommunerna. Det nya systemet innebar en kraftig minskning av specialdestinerade statsbidrag till de olika verksamhetsgrenama och därmed en minskad detalj styrning.
Viktiga förändringar har således genomförts och det pågår även ett kontinuerligt utvecklingsarbete. I olika sammanhang har det riktats kri- tik mot den statliga regelgivningen och tillsynen - inte minst har kritik- en rört regelgivning och tillsyn mot kommunerna och landstingen. Kommunala företrädare har riktat kritik mot de statliga reglernas om- fattning, detaljeringsgrad och kostnadshöjande verkan. I skriften Mins- ka statens regelstyrning (Svenska Kommunförbundet 1997) redovisas Svenska Kommunförbundets syn på den statliga regelstymingen. I
skriften sägs bl.a. att det finns en uppenbar risk för att resursfördel- ningen i kommunerna blir en effekt av regelsystemet i stället för att den sker utifrån en lokal bedömning av effektivaste sättet att tillgodose medborgarnas behov.
Regelarbetet kommenterades även i den av riksdagen nyligen antag- na förvaltningspolitiska propositionen (prop. 1997/98:136). I proposi- tionen framhålls att arbetet med att reformera och förenkla regler behö- ver förstärkas och breddas. Vidare aviseras att regeringen kommer att utarbeta tydligare riktlinjer för ekonomiska konsekvensanalyser i an- slutning till förslag som föreläggs riksdagen.
Riksdagens revisorer har i en samlad bedömning av frågor som rör statliga insatser för tillsyn (l994/95:RR9) framhållit att det finns ett behov av en förbättrad tillsyn och tydligare regler för tillsyn.
Det är bl.a. mot denna bakgrund man skall se Avregleringsutred- ningens uppdrag att göra en översyn av den statliga regleringen av och tillsynen över kommunal verksamhet.
Reglering och omprövning
Avregleringsutredningens kartläggning och analys av omfattningen av den statliga regleringen av kommuner och landsting (kapitel 4) visar att ett stort antal regler berör kommuner och landsting.
Gemensamt för mycket av regleringen är att den syftar till att ga- rantera liv och hälsa, miljö, patientsäkerhet, rättssäkerhet, demokrati- värden eller sociala rättigheter. Dessa syften kan komma till uttryck exempelvis genom den reglering som myndighetsutövningen vilar på, men också genom en reglering som kan bedömas vara förutsättnings- skapande, exempelvis genom reglering av att verksamheten skall orga- niseras på visst sätt. Ett intryck är att det bland de berörda inom den kommunala sektorn finns en större acceptans för reglering som direkt berör myndighetsutövningen än för reglering av olika frågor av organi- satorisk art.
Från kommun- eller landstingssektom föreligger kritik mot regle— ringen i åtminstone någon utsträckning inom de flesta departementsom- råden. Gemensamt för kritiken är att den tar fasta på vad som anses vara hinder för en effektivare kommunal verksamhet.
En utgångspunkt för kritik är strävan mot mera av målstyming, bort från detalj styrning. Reglerna upplevs ofta styra medlen i stället för mål- en inom ett område. Kritikerna önskar större valmöjligheter för kom— munerna och landstingen i fråga om valet av medel för att uppnå ett visst resultat.
En annan kritik tar fasta på den stora mängden regler, vilket anses vara ett problem i sig. Kritikerna framhåller olika exempel på regler som inte tillämpas och därför upplevs som onödiga.
Därutöver framförs från kommuner och landsting uppfattningen att riksdagen inom flera områden givit regeringen eller myndigheterna allt- för vida bemyndiganden.
I kritiken mot myndigheternas regelgivning framhålls främst att myndighetsregleringen är alltför omfattande, att myndigheten i sam- band med regelgivningen inte är tillräckligt lyhörd för synpunkter från den kommunala sektorn samt att myndigheten inte är tillräckligt tydlig i att upprätthålla eller tydliggöra skillnaden i status mellan föreskrifter, allmänna råd och andra dokument av handboks- eller policykaraktär. Det är främst de förvaltningsmyndigheter som är stora regelgivare gentemot kommuner och landsting som får kritik.
Bedömningar och förslag
Avregleringsutredningen anser att det totala regelverket bör kunna för- enklas betydligt. Utredningen anser därför att arbetet med att åstad- komma förenkling och minskning av de regler som styr bl.a. kommuner och landsting måste få en ökad prioritet under de kommande åren både inom de statliga myndigheterna och inom Regeringskansliet.
Det är enligt utredningens mening i första hand de centrala statliga myndigheterna som måste ta ansvaret för att det sker en systematisk omprövning och förenkling av reglerna. Det är också de statliga myn- digheterna som måste ta ansvaret för att informera regeringen både om detta arbete och om kostnaderna för befintlig reglering och tillsyn. Det ankommer sedan på regeringen att på lämpligt sätt informera riksdagen. En skyldighet för myndigheterna att ompröva regler föreslås skrivas in i verksförordningen. Myndigheterna föreslås också åläggas att varje år i årsredovisningen lämna en redogörelse över sitt arbete med regelgivning och regelomprövning.
Utredningen anser att de statliga myndigheterna i normalfallet skall ha omprövat sina regler innan de varit i kraft under fyra år.
Senast år 2001 skall samtliga myndigheter ha genomfört en om- prövning av sina regler och redovisat resultatet till regeringen.
Regeringens information till riksdagen om arbetet med och konse- kvenserna av reglering och tillsyn kan enligt utredningens mening läm- nas i budgetpropositionen eller i en särskild skrivelse årligen.
Tillsyn
Utredningen har redogjort för den statliga tillsynen av kommuner och landsting (kapitel 5).
Kommuner och landsting berörs av statlig tillsyn inom ett stort antal områden. Kommuner och landsting är i vissa fall föremål för tillsyn i likhet med andra organisationer. Inom vissa områden har dock kom- muner och landsting en särställning, antingen genom att de är ensamma om att ha en viss uppgift eller på grund av att de har en dominerande ställning som huvudman eller producent inom området. Det förekom- mer också inom ett antal områden att kommunerna - och undantagsvis landstingen - är tillsynsutövare.
Tillsynsbegreppet är inte klart avgränsat eller innehållsmässigt lik- tydigt för alla de statliga myndigheterna. Det kan trots detta konstateras att en stor del av den verksamhet som av myndigheterna redovisats som tillsyn mer avser främjande insatser, såsom rådgivning och utbildning, än kontrollerande åtgärder, t.ex. inspektioner och förelägganden.
Bedömningar och förslag
Utredningen vill understryka att reglering och tillsyn måste betraktas i ett sammanhang. I samband med regelgivning måste i analysen vägas in den nya regelns konsekvenser för tillsynen inom området. En diskus- sion om tillsyn bör även innefatta en analys och prövning av reglering- en och de politiska ambitionerna samt vilka resurser som kan avsättas för verksamheten inom ett visst område.
Utredningen föreslår att regeringen ålägger berörda myndigheter att i sina årsredovisningar lämna information om inriktningen på samt om- fattningen och resultatet av den tillsynsverksamhet som myndigheten bedriver. Av särskilt intresse i sammanhanget är myndighetens avväg- ning mellan olika typer av kontrollerande och stödjande insatser samt uppföljnings- och utvärderingsaktiviteter.
Konsekvensanalyser
Av utredningens redogörelse för hur myndigheterna bedriver sitt regel- arbete (kapitel 6) framgår att det finns ett antal brister i detta arbete.
Några av de myndigheter som utfärdar regler med relevans för kommunsektom har en policy för regelarbetet, men många myndighet- er saknar relevanta interna styrdokument.
Flertalet av de aktuella myndigheterna omprövar reglerna endast när behov särskilt påkallas, exempelvis som en följd av lagändringar. Få myndigheter omprövar systematiskt samtliga myndighetsregler.
Inte någon av de berörda myndigheterna utför systematiska bedöm- ningar avseende behovet av omprövning av lagar och förordningar inom det egna ansvarsområdet.
En stor majoritet av de berörda myndigheterna utför regelmässigt konsekvensanalyser, även om det finns stora skillnader i ambitions- nivån myndigheterna emellan. Det finns myndigheter, även stora regel- producenter, som inte kommunicerar förslag till nya föreskrifter och som heller inte gör några konsekvensanalyser.
Som regel sker ingen systematisk återkoppling till regeringen av myndigheternas arbete med regelgivningen.
Bedömningar och förslag
Utredningen anser att myndigheterna endast skall behöva göra konse- kvensanalyser i de fall där analysen spelar en reell roll för myndighet- ens ställningstagande. Utredningen föreslår därför att en begränsning av kravet på konsekvensanalys bör ske genom att man i verksförord- ningen skriver in att en konsekvensanalys inte behöver göras om myn- digheten finner att den är obehövlig och de som berörs inte begär att en sådan analys skall göras.
Enligt verksförordningen (28 &) behöver en myndighet inte begära regeringens medgivande för att besluta om föreslqifter som leder till inte oväsentliga kostnader för dem som berörs, om föreskriften beslutas för att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser och inte går utöver vad som följer av dessa förpliktelser. Utredningen föreslår att de berör- da ges möjlighet att kräva att även en sådan föreskrift underställs rege- ringens prövning.
Utredningen anser att en del insatser behöver genomföras för att underlätta myndigheternas arbete med konsekvensanalyser och för att höja kvaliteten på dessa. Utredningen föreslår att det nya Ekonomistyr- ningsverket ges i uppdrag att utreda och till regeringen lämna förslag om hur hjälpen och stödet till myndigheterna i dessa frågor kan förbättras.
Författningsförslag
1. Förslag till
Förordning om ändring i verksförordningen
Regeringen föreskriver i fråga om verksförordningen (1995: 1322) dels att 28 5 skall ha följande lydelse, dels att det i förordningen skall införas en ny paragraf, 28 a &, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
28å
För föreskrifter som uteslu- tande rör verksamheten inom myndigheten och föreskrifter om avgifter för vilka det finns en skyldighet att samråda enligt 7 & avgiftsförordningen (1992: 191) gäller inte 27 5 2-4. För före- skrifter som beslutas av en myn- dighet för att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser och som inte går utöver vad som följer av förpliktelserna gäller inte 27 ä 4.
Föreslagen lydelse
För föreskrifter som uteslut- ande rör verksamheten inom myndigheten och föreskrifter om avgifter för vilka det finns en skyldighet att samråda enligt 7 & avgiftsförordningen (1992: 191) gäller inte 27 Ö 2-4. För före- skrifter som beslutas av en myn- dighet för att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser och som inte går utöver vad som följer av förpliktelserna gäller 27 Q 4 endast om de som berörs begär att regeringens medgi- vande skall inhämtas.
Om myndigheten finner att en konsekvensutredning är obehöv- lig och de som berörs inte begär att en sådan utredning skall gö- ras gäller inte 27 5 2.
Innebär det fara för miljön, liv, personlig säkerhet eller hälsa eller risk för betydande ekonomisk skada om en föreskrift inte beslutas, får vad som sägs i 27 & 2-4 vänta till efter beslutet.
28 a &
Myndigheten skall ompröva beslut om föreskrifter och all— männa råd. Omprövning skall ske senast fyra år efter det att en föreskrift eller ett allmänt råd beslutades, senast ändrades el- ler omprövades.
Omprövningen skall omfatta de åtgärder som anges i 27 å ]- 3. Vad avser föreskrifter som behövs för att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser och som inte går utöver vad som följer av förpliktelserna skall omprövningen omfatta de åtgär— der som anges i27 5 I och 3.
Denna förordning träder i kraft den ...1999. Föreskrifter och allmänna råd som har beslutats eller ändrats före ilqaftträdandet av denna förord- ning skall omprövas senast den 31 december 2001.
2. Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1996:882) om myndigheters årsredovisning m.m.
Regeringen föreskriver att 7 & förordningen (19961882) om myndig- heters årsredovisning m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
75
Årsredovisningen skall upprättas på ett överskådligt sätt och i enlig- het med god redovisningssed. Årsredovisningshandlingarna skall upp- rättas som en helhet och ge en rättvisande bild av verksamhetens re- sultat samt av kostnader, intäkter och myndighetens ekonomiska ställ- ning. Samma principer för värdering, klassificering och indelning av de olika posterna i årsredovisningen skall konsekvent tillämpas från ett räkenskapsår till ett annat.
Av årsredovisningens resultatredovisning skall framgå hur verk- samhetens kostnader och intäkter fördelar sig enligt den indelning för återrapportering av verksamheten som regeringen beslutat.
Myndigheten skall i års- redovisningen redovisa vilka föreskrifter eller allmänna råd enligt författningssamlingsför- ordningen (1976: 725) som be— slutats, ändrats eller omprövats. Myndigheten skall också redo- visa resultatet av den ompröv- ning som föreskrivs i 28 a &” verksförordningen (1995:1322).
Myndigheten skall i årsredovisningen även lämna information om and- ra förhållanden aV väsentlig betydelse för regeringens uppföljning och prövning av verksamheten.
Denna förordning träder i kraft den ...1999. Den nya föreskriften i 7 5 skall tillämpas första gången på årsredovisningar avseende räken- skapsåret 1999.
1. Inledning
1 . 1 Uppdraget
I regeringens direktiv (dir. 1997:81) anges att uppdraget för den sär- skilde utredaren är att göra en översyn av den statliga regleringen av och tillsynen över kommunal verksamhet. Direktiven redovisas i sin helhet i betänkandets bilagedel (bilaga 1).
Enligt direktiven bör en utgångspunkt för arbetet vara hur staten får kunskap om hur de nationella målen nås i olika verksamheter. Det finns sannolikt ett samband mellan omfattningen av regelstymingen och förmågan att följa upp och utvärdera resultatet i och effekterna av olika verksamheter i kommunerna. På motsvarande sätt finns det också sam- band mellan omfattningen på och inriktningen av regelbeståndet och formerna för den tillsyn som utövas. Utredaren bör enligt direktiven uppmärksamma dessa samband.
Mer konkret anges i direktiven uppdraget vara att kartlägga och analysera följande: —Vilken omfattning den statliga regelgivningen har och vilka rutiner myndigheterna har för att pröva ändamålsenligheten, utreda kost- nadsmässiga och andra konsekvenser samt för att ompröva och för- enkla regelbeståndet. Utredaren skall särskilt uppmärksamma de reg- ler som fmns i verksförordningen (1995:1322) och i förordningen (1996:882) om myndigheters årsredovisning m.m. —Vilka formerna för statlig tillsyn över kommunal verksamhet är. Utre- daren skall särskilt beskriva innehållet i den statliga tillsynen, hur till- synen avgränsas eller defmieras samt vilka nationella mål som moti- verar tillsynen. Utredaren skall uppmärksamma reglerna i verksför- ordningen om att en myndighet vid inhämtande av uppgifter och ut- övande av tillsyn skall se till att de kostnadsmässiga konsekvenserna begränsas. —Hur stora statens, landstingens och kommunernas administrativa och andra kostnader för statlig tillsyn och regelgivning är.
—Vilka rutiner som finns för att till regeringen och riksdagen ge åter- koppling på arbetet med tillsynsfrågor och regelgivning och konse- kvenserna av detta.
Utredaren skall på grundval av kartläggningama och analyserna föreslå de generella åtgärder som behövs för att myndigheterna —mer systematiskt och löpande skall ompröva och förenkla sina regler, —skall förbättra effektiviteten i sin tillsyn, —skall förbättra kvaliteten i sina kostnads- och konsekvensanalyser, samt _skall förbättra återkopplingen av konsekvenserna av regelgivning och tillsyn till regeringen och riksdagen.
Utredaren skall i sammanhanget föreslå de generella författningsänd— ringar i t.ex. verksförordningen (1995:1322) och i förordningen (1996:882) om myndigheters årsredovisning m.m. som anses motivera- de.
Utredaren skall även beakta i vilken mån och på vilket sätt EU:s regler påverkar den statliga regleringen av och tillsynen över kommun- al verksamhet.
1 .2 Utredningsarbetet
Utredningen har valt att betrakta kartläggningen och analysen av regle- ringen som den centrala komponenten i uppdraget. Motivet är att regle- ringen utgör förutsättningen för de övriga nämnda insatserna; konse- kvensutredningama, tillsynen, kostnaderna för reglering och tillsyn samt återkopplingen till regeringen och riksdagen.
Den största delen av detta arbete har utförts av utredningens sekreta- riat, i samarbete med utredningens sakkunniga och experter samt med företrädare för olika berörda myndigheter och organisationer. Utred- ningen har i detta sammanhang även fått hjälp av Statskontoret, som svarat för insamlingen av uppgifterna om myndigheternas regelgivning.
På grund av bredden på utredningsuppdraget och den begränsade ut- redningstiden har utredningen även lagt ut en del andra uppdrag på ex- terna konsulter eller utredare, främst Statskontoret.
Statskontoret har anlitat Jane Granström vid KPMG Bohlins AB för att utarbeta en rapport (Statlig reglering av kommunal verksamhet, Statskontoret, daterad 1998-03-17) till utredningen. Rapporten är en beskrivning och analys av erfarenheterna av det avregleringsarbete som under senare år bedrivits inom Svenska Kommunförbundet och Rege-
ringskansliet. Rapporten har använts som ett underlagsmaterial av ut- redningen.
Statskontoret har även biträtt utredningen med en utvärdering av statens tillsyn över kommuner och landsting. Detta uppdrag till Statskontoret gavs gemensamt av Avregleringsutredningen och Den parlamentariska regionkommittén (PARK). Uppdraget har redovisats i rapporten Statens tillsyn över verksamhet i landsting och kommuner (Statskontoret 1 998 : 8).
För att få underlag för en bedömning av kostnaderna för den statliga regleringen och tillsynen av kommunal verksamhet etablerades en kontakt med personal vid Statistiska centralbyråns (SCB) avdelning för ekonomisk statistik, offentlig ekonomi. Som en följd av dessa kontakter anlitades SCB för att göra en konsultstudie åt utredningen i här aktuell fråga. Studien har gjorts av avdelningsdirektören Ingegerd Berggren vid SCB under medverkan av programchefen Tore Melin och utred- ningens huvudsekreterare Leif Lundberg.
Under utredningstiden har utredningen följt utvecklingen inom de olika områden som berörs av utredningens uppdrag. Utredningen har även haft underhandskontakter med ett flertal utredningar som be- handlat frågor av betydelse för utredningen, bl.a. Kommittén om livs- medelstillsynen (dir. 1997225), Räddningsverksutredningen (dir. 1996: 114) och Socialtjänstutredningen (dir. 1997: 109).
2. Bakgrund
I detta kapitel lämnas en kortfattad beskrivning av relationen mellan staten och kommunerna/landstingen och hur den statliga styrningen av kommuner och landsting har förändrats från 1970-talet och framåt. I anslutning därtill beskrivs något av senare års debatt kring den kom- munala självstyrelsen. Det förändringsarbete som bedrivs i syfte att minska regleringen, främst myndighetsregleringen, beskrivs också. Av- slutningsvis redogörs för några iakttagelser rörande tillsynsfrågorna.
Regleringen av och tillsynen över kommunsektorn har under senare decennier utvecklats under inflytande av ett flertal beslut som rör för- hållandet mellan staten och kommunerna/landstingen. Utvecklingen kan sammanfattas med nyckelbegrepp som decentralisering och mål- styming; även om utvecklingen varit långtifrån entydig.
Den statliga styrningen av kommunerna och landstingen
Under 1970—talet och i början av 1980-talet stod behovet av att stärka den lokala demokratin i centrum för förändringarbetet inom den kom- munala sektorn. En ny kommunallag trädde i kraft den 1 juli 1977. Ett viktigt inslag i den nya lagen var den minskade detaljregleringen av den kommunala organisationen. Bland andra förändringar som genomför- des under perioden kan nämnas att de förtroendevaldas arbetsvillkor förbättrades, t.ex. genom rätt till ledighet från arbetet för att delta i kommunala sammanträden samt förbättrade ekonomiska villkor.
Genom den lagstiftning om lokala organ som trädde i kraft vid års— skiftet 1979/80 blev det möjligt att införa beslutsorgan med ansvar för flera verksamhetsområden i enskilda kommundelar. Inrättandet av kommundelsnämnder blev det konkreta uttrycket för de möjligheter som erbjöds genom den nya lagstiftningen.
Mot bakgrund av den kommunala sektorns snabba expansion upp- märksammades under första hälften av 1980-talet styrningen av den kommunala verksamheten som ett växande problem för de förtroende- valda. Den traditionella regel- och detalj styrningen bedömdes inte svara mot kraven på en adekvat och effektiv lekmannastyming. Frågan fick en ökad tyngd genom den alltmer ansträngda kommunala ekonomin,
vilken medförde ett ökat behov av att effektivisera verksamheten. På denna grund växte målstymingen fram som en metod för att effektivi- sera styrningen inom kommuner och landsting.
Med målstyming avsågs bl.a. att de förtroendevalda i ökad utsträck- ning skulle formulera tydliga mål för verksamheten och följa upp att målen omsattes i praktiken. Förvaltningen skulle välja metoder och ar— betsformer för att uppnå målen.
Ett ytterligare inslag i förändringsarbetet under 1980-talet var fri- kommunförsöket. Försöket, som inleddes 1984 och avslutades 1991, var ett led i avregleringen. Det grundläggande syftet med frikommun- försöket var att pröva nya former för den statliga styrningen. De kom- muner och landsting som deltog i försöken gavs genom dispenser från föreskrifter i lagar och andra författningar möjligheter att bättre anpassa organisationen till lokala förhållanden, bättre utnyttja de samlade sam- hällsresursema samt åstadkomma ökad samordning och effektivitet i den kommunala verksamheten. Erfarenheterna av frikornrnunförsöket bidrog bl.a. till reformer som innebar slopande av statliga detaljregler, t.ex. inom plan- och byggområdet, miljöområdet, arbetsmarknadsom- rådet och skolområdet.
Ett omfattande program för att förändra styrformema i den statliga verksamheten presenterades i 1988 års kompletteringsproposition. Syftet med programmet var att genom mål- och resultatstyming åstad- komma en starkare politisk styrning och en effektivare förvaltning. Detta skulle uppnås genom att riksdag och regering skulle ange mål för olika verksamheter och kombineras med ett delegerat ansvar till de verksamhetsansvariga.
Ett led i denna ökade satsning på mål- och resultatstyming är att den statliga regelstymingen successivt kompletterats eller ersatts med en mer informativ styrning via uppföljning, utvärdering, utvecklingsin- satser och tillsyn. Även i relationen mellan staten och den kommunala sektorn har denna typ av insatser fått en ökad betydelse.
Den nya kommunallagen från år 1991 kan sägas uttrycka såväl av- regleringssträvanden som målstymingsambitioner. Bland nyheterna finns tydligare regler om kommunernas och landstingens befogenheter, fri nämndorganisation, större frihet att delegera från fullmäktige till nämnder och större frihet för nämnderna att delegera beslutanderätt.
Vid årsskiftet 1992/93 trädde ett nytt statsbidrags- och utjämnings- system för kommunerna och landstingen i kraft. Syftet med det nya systemet är att skapa mera likvärdiga ekonomiska förutsättningar mel- lan kommunerna. Kommunerna och landstingen skall däremot själva ta konsekvenserna av skillnader i servicenivå, kvalitet och effektivitet i verksamheten. Det nya systemet innebar att de specialdestinerade bi- dragens andel krympte till cirka en fjärdedel, medan resten av bidragen
blev generella. Härigenom minskade kraftigt detaljstymingen via spe- cialdestinerade statsbidrag till olika verksamhetsgrenar.
I samband med det nya statsbidragssystemet infördes även den s.k. finansieringsprincipen (prop. 1991/92:150). Riksdagen ställde sig bak- om principen, som i korthet bl.a. innebär att kommuner och landsting inte skall åläggas nya uppgifter utan att de samtidigt får möjlighet att finansiera dessa med annat än höjda skatter.
Under senare år har regeringen bl.a. i 1995 års kompletteringspro- position (prop.l994/95:150) aviserat en fortsatt avreglering. I proposi- tionen sägs att regeringen har för avsikt att ta initiativ till en genom- gång av det statliga regelverk som berör kommunal verksamhet. Syftet är att mönstra ut sådana regler som är svåra att motivera med hänsyn till det ansträngda ekonomiska läget i kommunerna och landstingen.
Debatten om den kommunala självstyrelsen
I 1 kap l & regeringsformen(RF) bestäms att den svenska folkstyrelsen förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Av stor vikt är också 1 kap. 7 & RF som föreskriver att beslutanderätten utövas av valda församlingar samt att kommunerna får ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter. I 8 kap. 5 & RF regleras att: ”Grunderna för ändringar i rikets indelning i kommu- ner samt grunderna för kommunernas organisation och verksamhets- former och för den kommunala beskattningen bestämmes i lag. I lag meddelas också föreskrifter om kommunernas befogenheter i övrigt och om deras åligganden”.
Gränserna för den kommunala självstyrelsen och beskattningsrätten har sedan länge, från tid till annan, varit föremål för debatt. Under se- nare år har debatten främst rört huruvida lagstiftning om kommunala skattestopp är förenlig med grundlagens bestämmelser om den kom- munala beskattningsrätten. Men även ramlagstiftningen och den s.k. rättighetslagstifmingen har föranlett debatt om den kommunala själv— styrelsen och dess grundlagsskydd.
I dag finns inget kommunalt skattestopp; men det finns ändå en be- gränsning av kommunernas skatteuttag. Om en konnnun eller ett landsting inför åren 1997, 1998 eller 1999 höjer skatten, skall det gene- rella statsbidraget till kommunen eller landstinget för samma år mins- kas med ett belopp som motsvarar hälften av den ökning av de prelimi- nära kommunalskattemedel som blir följ den av skattehöjningen.
Speciallagstiftningen inom den kommunala sektorn har ofta ram- lagskaraktär. En ramlag kännetecknas av att den anger mål och riktlin- jer, men att detaljbestämmelser saknas. Detta innebär att lagen måste
fyllas ut med exempelvis förordningar, myndighetsreglering eller rätts- praxis skapad av förvaltningsdomstolarna.
Förvaltningsdomstolarnas prövning omfattar i flera fall även skälig- hetsbedömningar, något man från kommunalt håll är kritisk mot. Man anser att detta innebär att domstolarna i praktiken tagit över kommun- alpolitiska funktioner. Det hävdas också från kommunalt håll att myn- digheterna i praktiken ges alltför stora möjligheter att forma politikens faktiska innehåll genom de detaljföreskn'fter som är konsekvensen av tekniken med ramlagar.
En annan lagstiftningsteknik som ibland används är s.k. rättighets- lagstiftning. Vad en rättighetslag är finns inte klart definierat. Två grundläggande kriterier är emellertid att rättigheten skall dels preciseras i lag, dels kunna utkrävas. Med sistnämnda lqav menas i praktiken att den enskilde kan få sin lagstadgade rätt prövad genom att anföra för- valtningsbesvär.
En ofta förekommande kritik mot rättighetslagstiftningen är att den strider mot grunderna för den kommunala sj älvstyrelsen på det sättet att de lokala förhållandena och de lokala politiska bedömningarna får ge vika för nationella, standardiserade krav.
Socialtjänstlagen , som både har inslag av ramlag och rättighetslag, kan nämnas som exempel på en lag där man från kommunalt håll anser att domstolarna givits ett alltför stort inflytande över hur lagen praktiskt skall tillämpas.
Med skyldighetslagar avses lagar där huvudmannens ansvar definie- ras och där besluten normalt överklagas i enlighet med kommunal- lagens bestämmelser om laglighetsprövning. Kritikerna av rättighets- lagstiftningen önskar i allmänhet sätta skyldighetslagstiftning i dess ställe. Svenska Kommunförbundet har under senare år inom ramen för programberedningen för kommunal självstyrelse arbetat med både regel- och tillsynsfrågor. Programberedningen har bl.a. utgivit skrifter om kommunal självstyrelse, statlig tillsyn av kommunerna och dom— stolamas kontroll av kommunerna. Programberedningens samlade be- dömning är att regelsystemet är alltför omfattande, svåröverblickbart, krångligt och onödigt styrande. Beredningens arbete ledde även till att Kommunförbundet utarbetade skriften Minska statens regelstyming (1997).
Förvaltningspolitiska kommissionen skriver i sitt huvudbetänkande (SOU 1997:57) att det ökade antalet myndighetsföreslo'ifter är ”ett centralt förvaltningspolitiskt problem som bör hanteras på ett övergri- pande plan”. Kommissionen anser att utgångspunkten bör vara att de regler som statsmaktema utfärdar i största möjliga utsträckning skall kunna tillämpas av myndigheterna utan tillämpningsföreskrifter. Kom-
missionen menar att detta kan åstadkommas genom tydligare lagstift- ning och förarbeten.
Regelarbetet
Ett viktigt steg i arbetet med att minska myndighetsregleringen togs i och med 1970 års begränsningskungörelse. Begränsningskungörelsen (l970:641) innebar att statliga myndigheter inte fick, utan att först sam- råda med regeringen, ändra eller utge nya regler som kunde påverka gällande standard eller tillämpade normer och som ”i mer än oväsentlig grad” kunde leda till direkta eller indirekta kostnadsökningar i verk- samhet som berörs. Vidare föreskrevs att myndigheterna skulle utreda reglernas kostnadsmässiga konsekvenser och höra företrädare för dem som kunde förutses slutgiltigt få bära kostnaderna för regeländringen.
Arbetet med myndigheternas regelarbete intensifierades under mit- ten av l980—talet, bl.a. genom införandet av verksförordningen (1995: 1322) och ändringar i författningssamlingsförordningen (1976:725). Under en period användes även den s.k. solnedgångstekniken. Metoden innebar att regeringen gav en myndighet en viss begränsad tid att ompröva en verkställighetsregel. Efter periodens slut upphörde regeln att gälla, om inte myndigheten dessförinnan hade meddelat regeln på nytt.
Vid 1980-talets mitt genomfördes även inom departementen ett ar- bete för att se över och ompröva de bemyndiganden och uppdrag som regeringen givit myndigheterna när det gäller att besluta om föreskrifter och allmänna råd. I samband med detta förenklingsarbete utarbetade Statsrådsberedningen handboken Myndigheternas föreskrifter (Ds 1992: 1 12), med anvisningar för myndigheternas författningsskrivning.
Riksrevisionsverket (RRV) hade enligt sin instruktion t.o.m. den 1 juli 1998 som särskild uppgift att följa myndigheternas tillämpning av bestämmelserna om konsekvensutredningar i 27 & verksförordningen— en uppgift som nu övertagits av det nyinrättade Ekonomistyrningsverk- et. RRV har utgivit skrifter för att hjälpa myndigheterna i deras regelar— bete, bl.a. kan nämnas skriften Konsekvensutredningar (RRV 199638).
Kraven på konsekvensutredningar gäller inte bara myndigheterna utan också för Regeringskansliet och för kommittéväsendet.
År 1994 skärptes kraven på arbetet med konsekvensanalyser inom Regeringskansliet, efter det att riksdagen uppmärksammat vissa brister i regelarbetet.
För att stödja regelgivarna har Statsrådsberedningen givit ut pro- memorian Att styra genom regler - Checklista för regelgivare (PM 199512).
Regelarbetet kommenterades även i den av riksdagen nyligen antag- na förvaltningspolitiska propositionen (1997/98:136). I propositionen framhålls att arbetet med att reformera och förenkla regler behöver för- stärkas och breddas. Vidare aviseras att regeringen kommer att utarbeta tydligare riktlinjer för ekonomiska konsekvensanalyser i anslutning till förslag som föreläggs riksdagen. Regeringen framhåller även att med- lemskapet i Europeiska unionen och anslutningen till EG:s regelverk innebär ändrade förutsättningar för det nationella arbetet med att re- formera och förenkla regler.
Regeringen anser därför att en strategi behöver utvecklas för hur Sverige bör verka inom EU för att förbättra EG-reglemas utformning. Regeringen avser att som ett led i detta arbete uppdra åt Statskontoret att göra en analys av hur EG:s regler införs i Sverige. Frågan om styr- ningen och uppföljningen av myndigheternas föreskriftsarbete i sam- band med införande av EG-regler bör därvid särskilt belysas.
För övrigt kan nämnas att en arbetsgrupp inom Regeringskansliet i departementsskriften Ett offentligt databaserat rättsinformationssystem (Ds l998:10) presenterar ett förslag till ett rättsinformationssystem som skall underlätta för bl.a. kommuner och landsting i sökandet efter rele- vanta föreskrifter (såväl lagar, förordningar som myndighetsföreskrift- er). När det gäller regelarbetet för att underlätta för näringslivet kan närrmas att Småföretagsdelegationen behandlat denna fråga i sitt betän- kande Bättre och enklare regler ( SOU 1997:186 ).
Tillsynen över kommunal verksamhet
Ett antal förvaltningsmyndigheter utövar tillsyn över den kommunala verksamheten. Det finns ingen entydig definition av begreppet tillsyn. Inom olika områden inkluderas i tillsynsbegreppet i varierande ut— sträckning även bl.a. rådgivning, uppföljning och utvärdering.
Ytterst syftar tillsynen — oavsett hur begreppet används — till att uppnå ett genomslag för politiskt bestämda mål och regler inom olika områden. Regleringens omfattning och karaktär är styrande för myn- digheternas arbete med implementering och återkoppling av olika för- fattningar, där tillsyn ingår som en del.
Olika problem rörande den statliga tillsynen har under senare år uppmärksammats i ett flertal sammanhang, bl.a. av Riksdagens revisor- er, RRV och den förvaltningspolitiska kommissionen. Frågor har be- handlats rörande exempelvis tillsynsbegreppets innebörd, ansvarsför— delningen mellan olika aktörer, resursfördelningen, sanktionsmöjlighet- er och återkopplingen till regering och riksdag. Det har framhållits att det ofta finns oklarheter kring vad tillsynsuppgiften konkret innebär.
I den förvaltningspolitiska propositionen (prop. 1997/98:136) avise- ras en översyn av den statliga tillsynen av myndigheter, kommuner och företag i syfte att få till stånd en mer ändamålsenlig statlig tillsyn. En- ligt propositionen bör översynen i första hand beröra t.ex. definitionen av begreppet tillsyn i förhållande till snarlika verksamheter, hur till- synsuppgifter bör regleras samt hur regeringens och riksdagens behov av uppföljning av tillsynen bör tillgodoses. I propositionen redovisas bedömningen att Avregleringsutredningens arbete kommer att vara ett betydelsefullt kunskapsunderlag för denna planerade översyn.
3. Utgångspunkter
3.1. Om den statliga regelgivningen
Vissa förvaltningsrättsliga begrepp
I samband med förvaltningsrättsliga frågor används ofta en rad olika begrepp och uttryck. I detta avsnitt görs en kortfattad beskrivning av hur vissa av dessa begrepp tolkas och används i detta betänkande. Framställningen grundas på Statsrådsberedningens handbok i författ- ningsskrivning (Ds l992:112).
Föreskrifter är det begrepp som i 8 kap. regeringsformen (RF) an- vänds som beteckning för rättsregler, dvs. för regler som bestämmer enskildas och myndigheters handlande. Det som kännetecknar före- skrifter är att de är bindande och att de gäller generellt.
Ett annat begrepp som ofta används i förvaltningsrättsliga sam- manhang är författning. Med författningar förstås — enligt lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar — lagar, förordningar och andra rättsregler som i 8 kap. RF betecknas som före- skrifter. Tilläggas kan att i författningstext används ibland även ordet bestämmelser. Detta ord har då samma betydelse som begreppet före- skrifter.
Det är inte heller ovanligt att uttrycken bindande respektive icke— bindande regler används. Med en bindande regel avses samma sak som med en föreskrift.
I samband med den statliga regelgivningen används ibland även or- det norm. Exempelvis talas i 8 kap. RF om normgivningsmakten. Med detta avses rätten att besluta rättsregler (dvs. föreskrifter).
En konsekvens av det sagda är att begreppen rättsregler, föreskrift- er, författningar, bestämmelser, bindande regler och norm i dessa sam- manhang kan ses som synonymer.
Allmänna råd är beteckningen för generella rekommendationer om tillämpningen av en författning som anger hur någon kan eller bör
handla i ett visst hänseende. Allmänna råd är till skillnad mot före- skrifter inte bindande. Av den tidigare presenterade definitionen följer att ett allmänt råd varken är en rättsregel, en föreskrift, en författning eller en bestämmelse. De allmänna råden kan även kallas för icke—bin- dande regler.
Tidigare användes begreppet anvisningar ibland för bindande och ibland för icke—bindande regler. Detta begrepp får dock inte längre an- vändas som beteckning för en myndighets föreskrifter. I propositionen som låg till grund för detta beslut (prop. 1983/84:119) sägs att myndig— heterna även skall undvika att använda termen anvisningar som beteck- ning på regler som inte är bindande. Särskilt angeläget är det att termen undviks som beteckning på regler som riktar sig till allmänheten eller till kommuner (s. 16).
Det begrepp som används för att samlat beteckna både föreslm'fter och allmänna råd är regler.
Lag (eller balk) är namnet på föreskrifter beslutade av riksdagen. Föreskrift beslutad av regeringen benämns förordning. För myndig- heternas föreskrifter finns inte någon formellt fastslagen beteckning. Det finns dock krav på att föreskrifter utfärdade av myndigheter skall ha en rubrik som innehåller ordet ”föreskrift”. För att särskilja myndig- heternas föreskrifter från lagar och förordningar kan myndigheternas rättsregler kallas för myndighetsföreskrifter.
Normgivningsmakt och delegation
Redovisningen i detta avsnitt grundas på Statsrådsberedningens skrift Regeringsforrnens regler om norrngivningsmakten (den s.k. Gröna bo- ken, 1985 års utgåva).
De grundläggande bestämmelserna om rätten att besluta om rätts- regler -— normgivningsmakten — finns i RF (8 kap.). RF fördelar norm- givningsmakten mellan riksdagen och regeringen. Principen är att de centrala delarna av normgivningen ligger på riksdagen och övriga delar — de mindre centrala — på regeringen.
Det område som i princip skall regleras av riksdagen kallas det primära lagområdet. Inom detta område finns en del — det obligato- riska lagområdet — som alltid måste regleras i form av lag, dvs. av riksdagen. Till det obligatoriska lagområdet hör bl.a. den civilrättsliga regleringen, offentligrättsliga regler som innebär åliggande för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska för- hållanden (med vissa i 819 RF nämnda undantag) samt de grundläg- gande reglerna om kommuner och landsting.
För den övriga delen av det primära lagområdet — det fakultativa eller delegeringsbara lagområdet — gäller att riksdagen kan bemyn- diga regeringen att meddela föreskrifter — dvs. riksdagen kan delegera sin normgivningsmakt i dessa frågor. Ett sådant delegationsbeslut kan också medge att regeringen i sin tur överlåter åt en myndighet att med- dela bestämmelser i ämnet — s.k. subdelegation. Ett krav för att sub- delegation skall få ske är att riksdagen uttryckligen bestämt det.
Till det område där normgivningskompetensen i första hand ligger på regeringen (regeringens primärområde) hör föreskrifter om verk- ställighet av lag och föreskrifter som inte enligt grundlag skall beslutas av riksdagen, den s.k. restkompetensen.
Regeringens rätt att komplettera lagar med verkställighetsföreskrift- er omfattar i princip alla slag av lagar, således även lagar inom det ob- ligatoriska lagområdet. Till verkställighetsföreskrifter räknas i första hand sådana tillämpningsföreskrifter som är av rent administrativ ka- raktär. Det finns dock också verkställighetsföreslqifter som i viss ut- sträckning materiellt sett ”fyller ut” en lag. Ett krav i dessa fall är att den bestämmelsen i lagen som skall kompletteras är så detaljerad att regleringen inte tillförs något väsentligt nytt genom verkställighetsföre— shiften.
Till regeringens restkompetens hör även den administrativa normgivningen, t.ex. föreskrifter om en myndighets organisation, ar- betsuppgifter och inre verksamhet. Hit hör även föreskrifter inom den offentliga rätten som ger enskilda förmåner av olika slag (s.k. berätti- gande föreskrifter) eller som inte påverkar enskildas ställning vare sig i positiv eller negativ riktning (s.k. neutrala bestämmelser) samt så- dan reglering rörande kommunernas och landstingens organisation och verksamhetsformer som inte är att betrakta som grundläggande regler (som ju är förbehållna riksdagen).
När det gäller föreskrifter inom regeringens primärorrrråde har rege- ringen rätt att överlåta — delegera — åt en underordnad (statlig) myndig- het att besluta om bestämmelser i ämnet. Regeringen kan inte överlåta beslutanderätt som faller inom regeringens primärområde till kommun- er eller landsting och inte heller till någon myndighet under riksdagen.
Det kan konstateras att grundlagen varken ger statliga myndigheter, kommuner eller landsting någon direkt rätt att utfärda föreskrifter, dvs. regler som är bindande för enskilda eller myndigheter. Skall dessa fatta beslut om en föreskrift måste de således ha fått en sådan normgivnings- rätt delegerad till sig.
Bemyndigandet för statliga myndigheter kan antingen bygga på en subdelegation från regeringen (i fall föreskriftsrätten i frågan ursprung— ligen tillhört riksdagen) eller på en delegation från regeringen (om föreskriften faller inom regeringens primärområde). Tilläggas kan att
de statliga myndigheterna inte behöver ha ett bemyndigande för att ut- färda allmänna råd.
För kommuner och landsting bygger rätten att fatta beslut om fö- reskrifter antingen på ett bemyndigande direkt från riksdagen eller på subdelegation från regeringen. I det sistnämnda fallet krävs att riksdag- en uttryckligen lämnat ett bemyndigande till regeringen att överlåta den behövliga normgivningskompetensen till kommuner eller landsting.
3.2. Avgränsning av uppdraget
I kapitel 1 har redogjorts för utredningens uppdrag. Som där redovisas avser uppdraget enligt direktiven den statliga regleringen av och tillsy— nen över kommunala verksamheter. Vid en första anblick kan detta ses som en klar avgränsning. Efter en stunds eftertanke dyker dock fråge- tecknen upp. Vad menas med regleringen av kommuner och landsting? Avses reglering som endast gäller kommuner eller landsting? Menas all reglering som på något sätt berör kommuner eller landsting? Eller skall någon annan avgränsning användas? Motsvarande frågor kan även ställas när det gäller tillsyn.
I detta avsnitt lämnas en beskrivning av de överväganden utredning- en gjort för att avgränsa vilken reglering som medtagits i utredningens kartläggning och analys.
Om man väljer en minimilinje — dvs. inkluderar reglering som en- bart gäller för kommuner eller landsting— berörs endast en mycket be- gränsad del av den totala statliga regleringen. I första hand skulle det röra sig om kommunallagen med följdförfattningar, regleringen av det kommunala statsbidrags- och skatteutjämningssystemet, viss komplet- terande ekonomisk och administrativ reglering (exempelvis den kom- munala momsregleringen samt lagen om kommunal redovisning) samt en begränsad del av den reglering som ålägger kommunerna eller landstingen att svara för en viss uppgift eller verksamhet inom något område (de s.k. speciallagama med följdförfattningar).
Orsaken till att endast en del av specialregleringen skulle komma med vid minimialtemativet är att dessa föreskrifter nästan alltid inne- håller reglering som även berör andra än kommuner och landsting. Som ett exempel kan nämnas skollagen , som även innehåller reglering för vissa statliga utbildningsforrner, för fristående skolor samt för föräld- rarna (exempelvis avseende skolplikten samt rätten till undervisning). Motsvarande förhållande gäller även för hälso— och sjukvårdslagen, tandvårdslagen , socialtjänstlagen , lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, bibliotekslagen , plan- och bygglagen osv.
Väljer man att i stället ta med all reglering som berör kommuner och landsting — ett maximialternativ— får man med en stor del av den totala statliga regleringen. Förutom regleringen i minimialtemativet tillkom- mer den resterande delen av speciallagama med följdförfattningar. Men därutöver tillkommer ett stort antal ytterligare regler. De tillkommande reglerna har i flertalet fall en mindre stark koppling till de kommunala verksamheterna.
När det gäller kommunernas och landstingens ekonomi finns— som tidigare nämnts _ viss särreglering. Kommunerna och landstingen har dock också en betydelsefull roll som aktör i det allmänna ekonomiska systemet. De äger stora tillgångar i form av kontanter, barrkrnedel, ford- ringar, värdepapper, materiel, inventarier och fastigheter. Kommunerna och landstingen har också stora skulder och borgensåtaganden. De är vidare i stor utsträckning engagerade i aktiebolag, stiftelser och olika typer av ekonomiska och ideella föreningar. Genom dessa organisatio- ner eller direkt i egen regi driver kommuner och landsting verksamhe- ter inom ett stort antal näringsområden och branscher. I dessa sarrnnan- hang blir kommunerna och landstingen naturligtvis indragna i en mängd typer av transaktioner och avtalsförhållanden. Bredden i den kommunala verksamheten och i kommunernas och landstingens eko- nomiska förvaltning gör att de berörs av en stor del av den statliga reg- leringen inom så skilda områden som avtalsrätt, associationsrätt, fi- nansrätt, skatterätt samt av olika typer av särskild närings- eller branschvis reglering.
Kommunerna och landstingen är också stora arbetsgivare. I egen- skap av arbetsgivare berörs kommunerna och landstingen naturligtvis av all den lagstiftning som finns knuten till denna roll, exempelvis den arbetsrättsliga regleringen och regleringen inom arbetsmiljöområdet.
Att i utredningen bara behandla reglering som uteslutande berör kommuner eller landsting — dvs. minimialtemativet — har inte bedömts som rimligt. En sådan linje skulle innebära att en stor del av de regler som kommuner eller landsting kritiserat under senare år inte skulle ingå i utredningens underlag. Detta gäller särskilt myndighetsreglema, efter- som dessa regler endast i mycket begränsad utsträckning utformats så att de kan sägas avse endast kommuner eller landsting.
Inte heller maximialtemativet bedöms erbjuda en möjlig väg att gå. I detta alternativ ingår ett stort antal regler där kopplingen till kommuner och landsting inte är starkare än till andra organisationer eller enskilda. Med tanke på att utredningens uppdrag uttalat avser kommuner och landsting framstår det inte som meningsfullt att en stor del av kartlägg- ningen och analysen upptas av reglering där kommunerna och lands- tingen inte på något sätt har en särställning i förhållande till andra.
Utredningen har därför som grundprincip valt att ta med alla regler som innehåller någon form av särreglering för kommuner eller lands- ting. I praktiken får denna avgränsning direkt betydelse främst för ur- valet av lagar och förordningar. Hur urvalet av myndighetsregler skett redovisas senare i detta avsnitt.
För att få fram uppgifter om dessa lagar och förordningar har utred- ningen gjort sökningar i den del av Riksdagens publika databaser (Rixlex) som innehåller alla svenska lagar och i Svensk Författnings- samling (SFS) publicerade förordningar.
Sökningen har gjorts efter författningar som innehåller begreppen kommun och/eller landsting i olika böjningsformer eller sarmnansätt- ningar. Från urvalet har sedan tagits bort författningar där begreppen kommun eller landsting exempelvis enbart använts för att beskriva en geografisk avgränsning.
Det finns ett antal områden där kommuner eller landsting har en dominerande roll som producent. Detta gäller t.ex. inom hälso- och sjukvården, tandvården, socialtjänsten samt skolan. Utredningen har här valt som princip att ta med alla föreskrifter inom området. Motivet är att även om en del av dessa författningar inte uttryckligen innehåller orden kommun eller landsting är det ändå kommunerna eller landsting- en som i huvudsak berörs av reglerna. Det finns dock en del fall där det är klart att författningen endast avser icke offentlig verksamhet, t.ex. gäller detta vissa författningar om fristående skolor inom utbildnings- området. Sådana författningar har inte tagits med i det slutliga urvalet.
När det gäller myndighetsregleringen har urvalet inte kunnat ge- nomföras på samma sätt. Myndighetsregleringen utgörs i huvudsak av konkretiseringar av överordnade regler (lagar eller förordningar). Detta innebär att eventuell särreglering för kommuner och landsting vanligen återfinns redan i de överordnade reglerna. Det är därför i många fall inte möjligt att direkt från innehållet i den enskilda myndighetsregeln avgöra i vilken utsträckning den berör kommuner eller landsting.
Kartläggningen av myndighetsreglema har, som tidigare nämnts, ut— förts av Statskontoret på uppdrag av utredningen. Ambitionen har dock varit att — så långt möjligt — använda samma kriterier vid urvalet av myndighetsregler som vid urvalet av lagar och förordningar. Utred- ningen har därför haft fortlöpande kontakt med utredarna vid Statskon- toret under deras arbete.
För att få fram myndighetsreglema som mer direkt berör kommuner och landsting förtecknades i ett första steg de myndigheter som har rätt att utfärda föreskrifter. I nästa steg gjordes en bedömning av vilka av myndigheterna som har en koppling till den kommunala sektorn och till olika kommunala verksamheter. Förteckningar över dessa myndighet- ers regler införskaffades. Hjälp och råd vid det slutliga urvalet av myn-
dighetsregler har lämnats både av personal inom berörda myndigheter och av kommunala tjänstemän inom olika verksamhetsområden.
En särskild fråga som aktualiserats i urvalsprocessen rör de myn- dighetsregler som gäller vid kommunal myndighetsutövning, och då främst vid tillsyn.
Som närmare kommer att beskrivas i bl.a. kapitel 5 svarar kommun- erna för den lokala tillsynen inom ett antal verksamhetsområden. Det finns en betydande mängd myndighetsregler som riktas mot de enskilda och organisationer som är föremål för denna tillsyn. I huvuddelen av fallen berörs kommunerna endast i begränsad utsträckning direkt som huvudman av dessa regler. Kommunen berörs dock i sin egenskap av lokalt tillsynsorgan, eftersom kommunen har att tillse att verksamheter- na bedrivs i enlighet med bl.a. de krav som ligger i myndighetsreglema. Utredningen har valt att ta med även dessa regler i kartläggningen. Vid den redovisning av reglerna som görs bl.a. i kapitel 4 har dock särskilt angivits när det handlar om regler som kommunerna har att iaktta främst i sin tillsyn av tredje part. Tilläggas kan att i ett antal fall bygger dessa myndighetsregler på bemyndiganden i lagar och förordningar som inte innehåller någon särreglering för kommuner eller landsting. Utredningen har valt att inte ta med sådan överordnad reglering i kart- läggningen.
Utredningen har stämt av urvalet av lagar, förordningar och myn- dighetsregler med företrädare för Svenska Kommunförbundet, Lands- tingsförbundet samt berörda departement och myndigheter. På grundval av dessa avstämningar har vissa kompletteringar och strykningar sedan gjorts.
Utredningen vill framhålla att det urval som gjorts inte är det enda tänkbara. I ett inte obetydligt antal fall har det varit en bedömnings- fråga om en reglering skall tas med eller inte. Utredningen har i dessa fall haft som grundprincip att hellre ta med en regel än att avstå.
En sammanfattande men något förenklad beskrivning av de urvals- kriterier som utredningen använt är att säga att målsättningen varit att ta med alla regler som på något särskilt sätt eller i mer betydande omfatt- ning berör kommuner eller landsting.
Samma principer kan sägas ha använts även vid urvalet av vilka om- råden som tagits med i utredningens beskrivning av den statliga tillsyn- en av kommuner och landsting. I denna beskrivning har medtagits dels områden där kommuner eller landsting svarar för den lokala tillsynen, dels områden där kommuner eller landsting inte är tillsynsutövare men där de har en dominerande ställning som huvudman/producent eller en särställning av något annat skäl.
4. Den statliga regleringen av kommuner och landsting
I detta kapitel redogörs för statens reglering av kommuner och lands- ting. Kapitlet baseras på den regelkartläggning som i sin helhet redovi- sas i bilaga 2 i betänkandet.
Ambitionen är att ge en översiktlig bild över omfattningen av och karaktären på regleringen av kommuner och landsting. Beskrivningen görs departementsvis. Beskrivningen tar särskilt fasta på de övergri- pande ålägganden och befogenheter som reglerar kommunernas verk- samhet och påverkar fördelningen av resurser samt viktigare s.k. kon- stituerande regleringar.
Kommuner och landsting kan beröras av regleringen på olika sätt. En del av regleringen riktar sig mot kommunal/landstingskommunal nämnd eller befattningshavare. För enkelhetens skull beskrivs ändå regleringen genomgående som ”reglering av kommun” alternativt ”reglering av landsting”. I regelkartläggningen har också medtagits reg- lering som kommunen eller landstinget har att beakta i samband med att tillsyn utövas, även om denna reglering primärt kan sägas ha en adressat utanför kommunen/landstinget.
Antalet regler återges i beskrivningen. Det bör påpekas att utred- ningen inte gör anspråk på att redovisa den fullständigt kompletta och enda riktiga bilden av regleringens omfattning inom kommunsektorn. Som tidigare nämnts finns ett mått av skönsmässighet i det urval som gjorts (se kapitel 3).
Det bör observeras att det inte är all reglering inom ett visst område som redovisas nedan, utan enbart den reglering som i vidare mening bedöms vara relevant för kommuner eller landsting.
I kapitlet redovisas även en del upplevda problem med regleringen, baserat på synpunkter från företrädare för kommun- respektive lands- tingssektom. Utredningen tar dock inte ställning till de synpunkter som återges.
Avslutningsvis redovisas en sammanfattande diskussion rörande regleringens omfattning och karaktär.
4. l Arbetsmarknadsdepartementet
Regleringen i sammanfattning
Tabell ]. Antalet regler -— Arbetsmarknadsdepartementet
Lagar Förordningar M ndi hetsre
Arbetsmarknadsdepartementet ansvarar för 44 regler som bedöms sär- skilt beröra kommuner eller landsting. Regleringen grupperas nedan i områdena Arbetsmarknadsområdet, Arbetarskydd m.m. och Övrigt. Arbetsmarknadsfrågoma berör i första hand kommunerna medan arbe- tarskyddsfrågoma berör både kommuner och landsting.
Inom arbetsmarknadsområdet åläggs kommunerna att svara för att det finns en arbetslöshetsnämnd med uppgift att vidta eller främja åt- gärder för att förebygga eller minska verkningarna av arbetslöshet. För övrigt regleras möjligheter till åtaganden för kommunerna.
Inom arbetarskyddsorrrrådet åläggs kommunerna främst att efterleva en del myndighetsregler i samband med bedrivandet av olika verksam- heter, dvs. regleringen innebär villkor eller restriktioner för verksam- heterna.
Regleringen som ger kommuner möjligheter till olika aktiviteter inom arbetsmarknadsområdet kan i vissa delar sägas vara omfattande och detaljerad.
Svenska Kommunförbundet uttrycker önskemål om att staten inom arbetsmarknadsområdet bör nöja sig med att formulera övergripande mål och besluta om medel, men överlåta genomförandet åt den lokala nivån.
Från kommunalt och landstingskommunalt håll framförs kritik rö- rande myndigheternas krav på ventilation och luftväxling, t.ex. vid skolor.
Arbetsmarknadsområdet
Regleringen av kommuner och landsting inom arbetsmarknadsområdet återfinns bl.a. i lagen ( l944:475) om arbetslöshetsnämnd, lagen (l995:706) om kommuners ansvar för ungdomar, lagen (1997:1268) om kommuners ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år och lagen (1996:423) om kommuners medverkan i försöksverksamhet med lokal samverkan om arbetsmarlmadsutvecklingen. Det finns elva förordning- ar inom området. Därutöver finns 15 myndighetsregler från Arbets- marknadsstyrelsen.
En ålagd uppgift för kommunerna är att genom en arbetslöshets- nämnd vidta eller främja åtgärder för att förebygga eller minska verk- ningarna av arbetslöshet. För övrigt ger regleringen inom området ett antal möjligheter till åtaganden för kommunerna, dvs. den ärinte tving- ande. Regleringen ger främst möjligheter att: _ anordna praktik eller annan verksamhet på heltid för arbetslösa ung- domar som inte genomgår gymnasieskola eller liknande utbildning t.o.m. det år de fyller 20, — erbjuda ungdomar mellan 20 och 24 år en aktiverande och utvecklan— de insats på heltid, — erbjuda arbetslösa personer över 19 år möjligheter att lära sig använ- da informationsteknik, — efter särskilt beslut av regeringen, träffa avtal om att delta i och bidra till finansieringen av försöksverksamhet med lokal samverkan om ar- betsmarknadsutbildningen, — få statsbidrag till avlöning av anställda med olika handikapp (skyddat arbete),
— ta emot arbetslösa i resursarbete,
— ta emot arbetslösa som fyllt 55 år i offentliga tillfälliga arbeten (OTA).
Svenska Kommunförbundet anser att staten bör nöja sig med att formulera övergripande mål och besluta om medel, men överlåta ge- nomförandet åt den lokala nivån, utan detaljreglering och ständiga för- andnngar 1 förutsättningama.
Arbetarskydd m.m.
Regleringen av kommuner inom arbetarskyddsområdet återfinns i för- ordningen (1985:997) om anmälningsskyldighet beträffande asbest i ventilationsanläggningar. Därutöver finns elva myndighetsregler från Arbetarskyddsstyrelsen.
En uppgift för kommunen är att ta emot anmälan om asbestföre- komst i ventilationsanläggningar. Regleringen ålägger fastighetsägare eller annan, som ansvarar för yrkesmässig användning av en ventila- tionsanläggning att anmäla asbestförekomst i denna till kommunen.
Den aktuella myndighetsregleringen från Arbetarskyddsstyrelsen stadgar villkor eller restriktioner inom områden där en dominerande del av verksamheten direkt eller indirekt bedrivs av kommuner och lands- ting. Det rör sig här om hamnarbete, hälso- och sjukvård, sotning, barnomsorg, tandvård, omvårdnadsarbete i enskilt hem samt rök- och kemidykning.
Från kommunalt och landstingskommunalt håll framförs kritik rö- rande Arbetarskyddsstyrelsen och Yrkesinspektionen. Kritiken handlar i första hand om att de aktuella myndigheternas krav på ventilation och luftväxling, ansetts leda till orimliga kostnader, t.ex. vid skolor.
Övrigt
För övrigt finns lagen (1979:1184) om rätt till ledighet för vissa före- ningsuppdrag inom skolan m.m. Ytterligare en lag finns inom området.
Regleringen bestämmer att en arbetstagare har rätt till ledighet för att utföra vissa ideella uppdrag under dagtid i grundskolan eller inom allmän fritidsverksamhet.
4.2 Finansdepartementet
Regleringen i sammanfattning
Tabell 2. Antalet regler — Finansdepartementet
__
Lagar 28 Förordningar 24 M ndinhetsreler 5
Inom Finansdepartementets ansvarsområde finns 57 regler som bedöms särskilt beröra kommuner eller landsting. Regleringen grupperas nedan i områdena Skatter m.m., Finansiering m.m., Uppgiftslämnande m.m.
och Övrigt. Merparten av regleringen gäller såväl kommuner som landsting.
Inom skatteområdet regleras bl.a. utdebitering, uppbörd och dekla- rationsskyldighet.
Inom området Finansiering m.m. finns bl.a. bestämmelser om kom- muners och landstings möjligheter till fondavsättningar och vissa åläg— ganden om betalningsväsendet under krigsförhållanden.
Vad gäller uppgiftslämnandet finns främst reglerat en skyldighet för kommuner och landsting att lämna uppgifter för den offentliga statis- tiken och att på begäran lämna uppgifter till Riksdagens revisorer.
För övrigt finns bl.a. reglering om arbetstagare i offentlig tjänst, om upphandlingsfrågor och vissa åligganden rörande lotterifrågor.
Svenska Kommunförbundet anser att kraven på samråd bör skärpas i förordningen om statliga myndigheters inhämtande av uppgifter från näringsidkare och kommuner.
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet är båda kritis- ka till lagstiftningen inom upphandlingsområdet. Förbunden anser bl.a. att nuvarande lagstiftning försvårar såväl koncemsamverkan som inter- kommunal samverkan. Lagstiftningen är föremål för översyn.
Skatter m.m.
Inom området finns reglering av kommuner eller landsting bl.a. i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan me- nighets utdebitering av skatt, m.m.; kungörelsen (1950z431) med vissa föreskrifter angående taxering och debitering av skatt vid ändring i kommunal indelning; förordningen (l957:515) om fullgörande av dek- larationsskyldighet för staten, landsting, kommun m.m. och kungörel- sen (1969:475) om uppbörd av särskilda avgifter genom Tullverkets försorg. Ytterligare åtta lagar och fem förordningar finns inom områ- det. Därutöver finns två myndighetsregler från Riksskatteverket som bedöms reglera kommuner eller landsting.
I den lag som reglerar utdebitering m.m. finns regler om bl.a. be- stämningen av skattesatsen, att kommuner och landsting före ett visst datum skall erhålla uppgifter om erhållande av skatt för föregående år och att skattemyndigheten skall underrättas om skattesatsen. Vidare regleras skattemyndighetemas process vid utbetalning av skatt.
Regleringen i övrigt som berör kommuner och landsting inom skat- teområdet avser exempelvis bestämmelser om skattesatsen, utdebite- ring, uppbörd och deklarationsskyldighet, vissa mervärdesskattefrågor samt hur kommuner och landsting skall lärrma skattedeklaration och inbetala avdragen skatt, arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt.
I fråga om Tullverket regleras att kommunen ges rätt att anlita Tull- verket vid uppbörd av avgifter från hamn, flygplats eller godsterrninal.
Myndighetsregleringen från Riksskatteverket avser bl.a. undantag från skatteplikt för omsättning avseende hälso- och sjukvård och social- tjänst.
Finansiering m.m.
Reglering inom området finns bl.a. i lagen (1946:727) om kommunal fondbildning, insiderlagen (199011342), sparbankslagen(1987:617) och kungörelsen (1964:18) med vissa föreskrifter angående tillämp- ningen av lagen den 20 december 1957 om betalningsväsendet under krigsförhållanden. Det finns ytterligare tre lagar inom området.
I lagen om kommunal fondbildning regleras kommuners möjlighet till avsättning av medel till fond.
Sparbankslagen bestämmer bl.a. att kommuner och landsting skall utse vissa huvudmän för övervakning av en sparbanks förvaltning m.m.
I kungörelsen som rör betalningsväsendet åläggs kommuner och landsting att vidta vissa åtgärder under krigsförhållanden rörande utbe- talning och förvaring av mynt och sedlar samt viss underrättelseskyl- dighet.
För övrigt regleras inom området bl.a. vissa undantagsbestämmelser av betydelse för kommuner och landsting.
Uppgiftslämnande m.m.
Vissa frågor rörande kommuners och landstings uppgiftslämnande till staten regleras i lagen (l992z889) om den offentliga statistiken, förord- ningen (l982:668) om statliga myndigheters inhämtande av uppgifter från näringsidkare och kommuner och lagen (19741585) om skyldighet att tillhandahålla Riksdagens revisorer vissa handlingar m.m. Det finns ytterligare en lag och två förordningar inom området. Därutöver finns tre myndighetsföreskrifter från Statistiska Centralbyrån.
I lagen om den offentliga statistiken regleras att kommuner och landsting är skyldiga att lämna uppgifter för den officiella statistiken.
I &åga om statliga myndigheters inhämtande av uppgifter regleras villkor för statliga myndigheter i samband med inhämtandet av uppgift- er från kommunerna. Förordningen stadgar bl.a. att fristen för besva- rande av en enkät i vanliga fall skall vara minst tre veckor.
I lagen om skyldighet att tillhandahålla Riksdagens revisorer vissa handlingar m.m. stadgas att kommun eller landsting som tagit emot
statsbidrag på begäran skall tillhandahålla Riksdagens revisorer all- männa handlingar, uppgifter och yttranden.
Myndighetsregleringen från Statistiska centralbyrån reglerar upp- giftslämnarskyldighet.
Svenska Kommunförbundet anser att kraven på samråd bör skärpas i förordningen om statliga myndigheters inhämtande av uppgifter från näringsidkare och kommuner. Vidare framhåller förbundet att samråds- förfarande även bör gälla för myndigheter under riksdagen samt kom- mittéer och särskilda utredare enligt kommittéförordningen.
Övrigt
Övrig reglering finns exempelvis i lotterilagen (l994:1000), lagen (l992z563) om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvår- den m.m., lagen (l994z260) om offentlig anställning, lagen (1992: 1528) om offentlig upphandling, förordningen (l976:837) om ersätt— ning för kostnader för vissa pensioner och livräntor samt verksförord- ningen (1995:1322). Det finns ytterligare sex lagar och tio förordningar inom området.
Lotterilagen reglerar bl.a. att kommuner skall pröva frågor om till- stånd när lotterier anordnas av en sammanslutning som är verksam hu- vudsakligen inom endast en kommun. Lagen ålägger även kommuner- na vissa tillsynsuppgiften
I fråga om förtroendenämnder regleras att kommuner och landsting skall ha en eller flera förtroendenämnder avseende hälso- och sjukvår- den och tandvården.
Lagen om offentlig anställning innehåller bestämmelser om arbets— tagare i offentlig tjänst. Bestämmelser finns om arbetskonflikter, bi- sysslor, disciplinansvar m.m.
Lagen om offentlig upphandling ger bestämmelser om villkor och tillvägagångssätt m.m. vid offentliga upphandlingar.
I fråga om pensioner och livräntor regleras att kommuner och landsting i vissa fall erhåller ersättning för kostnader för pension eller livränta.
I verksförordningen finns bestämmelsen att en myndighet, innan den utfärdar föreskrifter eller allmänna råd, skall ge kommuner och landsting samt andra berörda tillfälle att yttra sig i frågan och om kon- sekvensutredningen.
svenska Kommunförbundet anser beträffande lagen om offentlig upphandling att samverkan inom kommunala koncerner och samverkan dels mellan kommuner, dels mellan kommuner och landsting försvåras avsevärt genom lagens krav på upphandling. Vidare framhålls att den
svenska tolkningen av EG:s upphandlingsdirektiv går längre än vad som är vanligt i de flesta andra medlemsstater inom EU. Enligt förbun- det har den internationellt sett mycket långtgående detaljregleringen av kommunal upphandling i förening med lagens regler om överprövning och skadestånd visat sig ge utrymme för domstolsprövningar av kom— munal verksamhet i en omfattning som knappast förutsågs vid lagens införande.
Även Landstingsförbundet anser att upphandlingslagstifiningen för- svårar såväl interkommunal samverkan som koncemsamverkan. För- bundet framhåller att lagen försvårar koncemsamverkan, då lagen gäl- ler när landstinget köper tjänster av ett eget företag. Detta anser för- bundet motverkar kommunallagens regler, som understryker behovet av samordning mellan landstinget och dess företag.
Vidare menar Landstingsförbundet att upphandlingslagstiftningen försvårar s.k. avknoppning, dvs. när landstingen ger stöd till de anställ- da att bilda egna företag som alternativ till landstingskommunal tjäns- teproduktion.
Förbundet är också kritiskt vad gäller frågan om upphandling av fr- nansiella tjänster. En tillämpning av upphandlingslagstiftningen på upp- tagande av lån anses leda till att kommunallagens krav på ekonomisk hushållning inte kan upprätthållas.
Landstingsförbundet anser också att upphandlingslagstiftningen är alltför restriktiv när det gäller möjligheten för upphandlande enheter att tillämpa förhandlad upphandling samt att man bör utvärdera effekterna av att man från svensk sida valt att lagreglera upphandling under trös- kelvärdena.
Upphandlingslagstiftningen är föremål för översyn (dir. 1998158).
4.3 Försvarsdepartementet
Regleringen i sammanfattning
Tabell 3. Antalet regler — Försvarsdepartementet
Lagar Förordningar M ndi
Inom Försvarsdepartementets ansvarsområde finns 61 regler som be- döms särskilt beröra kommuner eller landsting. Regleringen grupperas nedan i områdena Övergripande bestämmelser inom Totalförsvaret, Civil ledning och samordning, Räddningstjänst samt Övrigt. Det är främst kommuner som berörs av regleringen. Landstingen berörs dock av vissa åligganden inom civilförsvaret.
Inom områdena Övergripande bestämmelser inom Totalförsvaret och Civil ledning och samordning finns åligganden för kommunerna (och i viss utsträckning för landstingen) rörande framför allt bered- skapsförberedelser, verksamhet under höjd beredskap, hemskydd och skyddsrum.
Kommunerna åläggs även ett verksamhetsansvar för räddnings- tjänsten inom kommunen. Regleringen är förhållandevis omfattande och detaljerad.
I fråga om räddningstjänsten efterlyser Svenska Kommunförbundet en mer målinriktad och mindre detaljreglerad lagstiftning och tillsyn.
Svenska Kommunförbundet anser även att militären bör få ett vidare mandat att medverka i civil verksamhet.
Övergripande bestämmelser inom Totalförsvaret
Inom området Övergripande bestämmelser inom Totalförsvaret finns reglering av kommuner och landsting främst i lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap med tillhörande förordning. Det finns ytterligare sex förordningar inom området.
Lagen om totalförsvar och höjd beredskap reglerar bl.a. när rege- ringen får besluta om skärpt eller högsta beredskap. Kommuner och landsting skall vidta särskilda åtgärder för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter inom totalförsvaret, bl.a. skall de vid beredskapslarrn övergå till krigsorganisation.
Civil ledning och samordning
Frågor om Civil ledning och samordning regleras i lagen (1994:l720) om civilt försvar med tillhörande förordning. Räddningsverket har ut- färdat fyra föreskrifter och två allmänna råd som riktar sig till kommu- nema.
Kommunens (och i viss utsträckning landstingens) uppgifter är framför allt att bedriva verksamhet rörande beredskapsförberedelser, höjd beredskap, hemskydd och skyddsrum. Bland annat stadgas att kommunen skall verka för att beredskapsförberedelsema för den civila
verksamhet som bedrivs i kommunen av statliga myndigheter, lands- tinget m.fl. får en enhetlig inriktning och att samverkan kommer till stånd mellan dem. Detta gäller dock endast i fråga om sådan verksam- het som är inriktad på kommunen. Kommuner och landsting har rätt till viss ersättning från staten för arbetet inom området. Flertalet föreskrift— er berör kommunernas arbete med inrättande och kontroll av skydds- rum. Kornrnunema har viss föreskriftsrätt.
Räddningstjänst
Regleringen av kommuner inom området som rör räddningstjänst åter- finns i räddningstjänstlagen (198621102) med tillhörande förordning. Ytterligare en förordning finns. Räddningsverket ansvarar för 28 myn- dighetsregler inom området.
Kommunen svarar för räddningstjänsten inom kommunen (vissa undantag finns rörande fjällräddning och flyg- respektive sjörädd- ningstjänst). Författningama innehåller föreskrifter om hur samhällets räddningstjänst skall organiseras och bedrivas. Bestärrnnelsema rör bl.a. kommunens ansvar, räddningskåren, förebyggande åtgärder mot brand, räddningstjänstplan, sjöräddningstjänst till sjöss, alarmering, ledning, ersättning till kommun för medverkan i räddningstjänst, till- syn, bemyndiganden, räddningstjänst under krig och utländskt bistånd. Kommunerna får utfärda vissa föreskrifter.
Regleringen är förhållandevis omfattande och detaljerad.
Svenska Kommunförbundet efterlyser en mer målinriktad och mindre detaljreglerad lagstiftning och tillsyn. Kritiken avser exempelvis de detaljerade kraven på den kommunala räddningstjänstplanen samt fokuseringen på brandsyn och sotning när det gäller förebyggande in- satser.
Övrigt
För övrigt finns bl.a. förfogandelagen (1978:262), lagen (199411809) om totalförsvarsplikt, hemvärnsförordningen (1997:146) och förord- ningen (1986:1111) om militär medverkan i civil verksamhet. Därut- över finns ytterligare en lag och sex förordningar. Inom orrrrådet finns en myndighetsföreskrift från Räddningsverket och två föreskrifter från Överstyrelsen för civil beredskap.
Förfogandelagen ger kommunen möjligheter till vissa beslutsbefo- genheter vid krig eller krigsfara.
I fråga om totalförsvarsplikt regleras bl.a. att kommunen skall utse ledamöter till inskrivningsnämnden.
Hemvämsförordningen ger kommunerna rätt att utse minst en leda- mot i hemvämsrådet samt möjlighet att yttra sig innan avtal ingås vad gäller persons tjänstgöring som hemvämsman.
När det gäller militär medverkan i civil verksamhet regleras främst medverkan i räddningstjänst.
Svenska Kommunförbundet anser att militären bör få ett vidare mandat att medverka i civil verksamhet.
4.4 Inrikesdepartementet
Regleringen i sammanfattning
Tabell 4. Antalet regler — Inrikesdepartementet
Lagar Förordningar M ndi
Inrikesdepartementet ansvarar för 87 regler som bedöms särskilt beröra kommuner eller landsting. Regleringen grupperas nedan i områdena Kommunal lagstiftning m.m., Kommunal ekonomi, Plan— och byggfrå- gor, Integrationsfrågor och Övrigt. Regleringen av kommunal lagstift- ning respektive ekonomi berör såväl kommuner som landsting. Plan- och byggfrågoma samt integrationsfrågoma berör främst kommunerna.
Den centrala regleringen av den kommunala kompetensen finns i kommunallagen . För övrigt finns ett antal författningar som ger kom- muner och landsting en i förhållande till kommunallagen vidgad eller preciserad kompetens inom en rad områden.
Vad gäller regleringen av den kommunala ekonomin rör huvudde- len av lagarna och förordningarna systemet för statsbidrag till kommu- ner och landsting och det kommunala utjämningssystemet. Även kom- munernas redovisning regleras.
Kommunerna åläggs verksamhetsansvar inorn plan- och byggorrrrå— det. Författningama innehåller bl.a. bestämmelser om att det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vat-
ten samt att pröva olika ansökningar. Regleringen är förhållandevis om- fattande och detaljerad.
När det gäller integrationsfrågoma finns bestämmelser främst rö— rande den ekonomiska ersättningen till kommuner för mottagande av flyktingar (mottagandet i sig bygger på ett frivilligt avtal) samt regle- ring av villkoren för den introduktionsersättning som kommunen får bevilja flyktingar som har tagits emot i kommunen.
Svenska Kommunförbundet anser, beträffande den allmänna kom- petensen, att kommunerna har alltför begränsade möjligheter att kunna göra arbeten och vara verksamma åt varandra. Kommunförbundet me- nar vidare att lagarna om tjänsteexport och katastrofhjälp ger kommun- erna ett alltför begränsat mandat.
Kommunförbundet anser att kommunerna inte bör vara skyldiga att ha en byggfelsförsäkring.
Kommunförbundet framhåller även att det i olika sammanhang finns oklarheter kring hur långt byggnadsnämndens tillsynsansvar sträcker sig. Denna fråga är aktuell inte minst i samband med funktionskontrol- ler av ventilationssystem och av hissar.
Kommunförbundet anser att förordningen om statlig ersättning för flyktingmottagande ger för stort utrymme för Invandrarverkets bedöm- ning när det gäller beslut om ersättning till kommuner för betydande extraordinära kostnader för flyktingmottagande.
Kommunal lagstiftning m.m.
Den centrala kommunala lagstiftningen återfinns främst i kommunalla- gen (199lz900); lagen (l989z977) om kommunalt stöd till ungdomsor- ganisationer; lagen (1986:753) om kommunal tjänsteexport; lagen (l962:638) om rätt för kommun att bistå utländska studerande; lagen (1993:406) om kommunalt stöd till boendet; lagen (l968zl31) om vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet; lagen (1970:663) om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning för handikap- pade; lagen (1994:693) om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att lämna internationell katastrofhjälp och annat bistånd; lagen (1992z339) om proportionellt valsätt; lagen (1994:692) om kom- munala folkomröstningar; tillkännagivande (1997:824) om länets in- delning i kommuner samt lagen (l979:4ll) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting. Därutöver finns 15 lagar och två förordningar.
I kommunallagen regleras bl.a. frågor om kommun- och lands- tingsindelningen, villkoren för medlemskap, kommunernas och lands- tingens befogenheter och organisation.
Kommuner och landsting ges en allmän kompetens att själva ta hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat lands- ting eller någon annan. Kommuner och landsting ges också befogenhet att — under vissa villkor — driva näringsverksamhet samt att lämna kommunalt partistöd.
Flertalet av de övriga ovan omnämnda lagarna och förordningarna innebär en i förhållande till kommunallagen vidgad eller preciserad kompetens inom en rad områden. Exempelvis ges möjligheter att stödja ungdomsorganisationer, bedriva tjänsteexport, bistå utländska stude- randen och att ge stöd till boendet.
Det finns också en del andra lagar som på ett mer allmänt plan berör kommunernas åligganden, befogenheter och organisation. Exempelvis lagreglering av att proportionella val skall tillämpas i val som förrättas av bl.a. landstings- och kommunfullmäktige eller av kommunala styrel- ser/nämnder om en majoritet av ledamöterna begär det. Även förfaran- det vid kommunala folkomröstningar finns reglerat i lag.
Bland de författningar som inte omnämns ovan finns bl.a. en rad la- gar som tillkommit för att möjliggöra olika typer av försöksverksam- heter eller liknande på lokal eller regional nivå. Exempelvis finns regle- ring av försöksverksamhet med gemensam nämnd för flera landsting och försök med samtjänst vid medborgarkontor.
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet anser beträf- fande den kommunala kompetensen bl.a. att kommunerna har alltför begränsade möjligheterna att kunna göra arbeten och vara verksamma åt varandra.
Kommunförbundet och Landstingsförbundet anser vidare att lagarna om tjänsteexport och katastrofhjälp ger kommunerna ett alltför begrän- sat mandat. Med nuvarande utformning av dessa lagar krävs regering- ens tillstånd i många ärenden.
Kommunal ekonomi
Inom området Kommunal ekonomi finns den väsentliga regleringen i lagen (1995: 1514) om generellt statsbidrag till kommuner och landsting med tillhörande förordning, lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag till kommuner och landsting och lagen (1995:1516) om utjämningsavgift för kommuner och landsting med tillhörande (två) förordningar, lagen (1996:1061) om minskning i särskilda fall av det generella statsbidraget till kommuner och landsting åren 1997—1999 samt lagen (19972614) om
kommunal redovisning. Ytterligare två lagar och en förordning finns inom området.
Huvuddelen av lagarna och förordningarna inom detta område reg- lerar systemet för statsbidrag till kommuner och landsting samt det kommunala utjämningssystemet.
I lagen som reglerar minskning i särskilda fall av det generella statsbidraget till kommuner och landsting finns bestämmelser om att kommuner och landsting som höjer utdebiteringen under åren 1997— 1999 går miste om en del av statsbidraget.
I lagen om kommunal redovisning finns reglering om hur kommun— ernas redovisning skall utformas.
Plan- och byggfrågor
Regleringen av kommuner och landsting i fråga om plan- och byggfrå- gor återfinns bl.a. i plan- och bygglagen (1987: 10) med tillhörande för- ordning, lagen (l970c244) om allmänna vatten- och avloppsanlägg- ningar, förköpslagen (l967:868), lagen (1995:1393) om kommunal lantrnäterimyndighet, förordningen (1991:1273) om funktionskontroll av ventilationssystem och förordningen (l988:372) om bidrag till åt- gärder mot radon i egnahem. Ytterligare sex lagar och tolv förordningar finns inom området. Därtill kommer att Boverket utgivit elva myndig- hetsregler som bedöms vara av särskild betydelse för kommunerna.
Plan— och bygglagen (PBL) innehåller bestämmelser om planlägg- ning av mark och vatten och om byggande. Det är en kommunal ange- lägenhet att planlägga användningen av mark och vatten. Författning- ama innehåller detaljerade regler om vilka planer kommunen måste eller får upprätta samt hur planeringsprocessen skall gå till. Kommun- erna skall ha tillsyn över byggnadsarbeten och utföra besiktningar, ta emot bygganmälan och rivningsanmälan samt ta upp frågor om påfölj- der och ingripanden vid överträdelser. Kommunen prövar även ansök- ningar om bygglov, rivningslov och marklov samt ger förhandsbesked. Det finns i flertalet fall detaljerade regler om hur dessa ärenden skall handläggas. PBL reglerar även ett antal situationer då kommunen har rätt eller skyldighet att lösa in mark, eller skyldighet att utge ersättning till markägare på grund av beslut eller åtgärder vidtagna med stöd av PBL. I övrigt finns i PBL bl.a. bestämmelser för kommunerna om att övervaka, samverka, informera och ta initiativ i plan- och byggfrågor. Kommunen skall t.ex. verka för en god byggnadskultur och en god stads- och landskapsmiljö och för att riksintressen tillgodoses.
När det gäller allmänna vatten- och avloppsanläggningar åläggs kommunerna att, om det behövs med hänsyn till hälsoskyddet, sörja för
eller tillse att allmän va—anläggning kommer till stånd. Länsstyrelsen kan vid vite ålägga kommunen att fullgöra denna skyldighet. Huvud- mannen kan, men behöver inte, vara en kommun.
Förköpslagen ger kommun rätt till förköp vid försäljning av viss fast egendom som t.ex. med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning eller för idrott eller friluftsliv. Om köparen eller säljaren bestrider kommunens förköpsrätt måste kommunen inom angiven tid söka tillstånd för för- köpet hos regeringen.
Regeringen får meddela tillstånd för en kommun att inrätta en kommunal lantrnäterimyndighet och att svara för verksamheten vid myndigheten.
När det gäller ventilationssystem åläggs kommunen att övervaka att ägare till byggnader fullgör sina skyldigheter i fråga om funktionskon— troll av ventilationssystem. Regleringen innehåller närmare regler om hur, när och av vem funktionskontrollen skall göras.
Med stöd av förordningen om bidrag till åtgärder mot radon i egna- hem kan statliga bidrag lämnas till kostnader för åtgärder i syfte att minska radonhalten i en— och tvåbostadshus som bidragstagaren äger och själv bor i (egnahem). Bidragsverksamheten sköts av Boverket, länsstyrelserna och kommunerna.
Myndighetsreglerna från Boverket reglerar i huvudsak bidrag, certi- fiering, typgodkännande, tillverkningskontroll och CE—märkning i samband med byggverksamhet.
De författningar som inte kommenteras ovan innehåller viss regle- ring av kommunerna, bl.a. i anslutning till reglering av avgifter vid lantmäteriförrätmingar, gemensamhetsanläggningar, exploateringssam- verkan, tekniska egenskapskrav på byggnadsverk och byggfelsförsäk- ring.
Sammantaget kan sägas att regleringen är omfattande och detaljerad inom plan- och byggområdet.
Svenska Kommunförbundet anser att kommunerna inte bör vara skyldiga att ha en byggfelsförsäkring. En allmän synpunkt är att Bo- verkets författningar är svårtillgängliga, eftersom ändring ofta görs på ändring på ett sådant sätt att det ställer stora krav på avnämama.
Kommunförbundet framhåller även att det i olika sammanhang finns oldarheter kring hur långt byggnadsnämndens tillsynsansvar sträcker sig. Denna fråga är aktuell inte minst i samband med funktionskontrol- ler av ventilationssystem och av hissar.
Integrationsfrågor
Regleringen av integrationsfrågoma finns i förordningen (1990z927) om statlig ersättning för flyktingmottagande m.m. och lagen (1992: 1068) om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlän- ningar. Vidare fmns ytterligare en förordning. Därutöver finns två före- skrifter från Statens invandrarverk.
Förstnåmnda förordning ger Invandrarverket befogenhet att träffa överenskommelse med kommunerna om flyktingmottagande. Vidare regleras bl.a. vilka grupper som kan omfattas av överenskommelsema, när ersättning till kommuner och landsting kan utgå samt formerna och nivåerna på dessa ersättningar.
I fråga om introduktionsersättning regleras att kommunen ges rätt att bevilja introduktionsersättning till flyktingar och vissa andra utlän- ningar som har tagits emot i kommunen inom ramen för det kommun- ala flyktingmottagandet. Vidare stadgas bl.a. att kommunen får be- stämma introduktionsersättningens storlek.
Svenska Kommunförbundet anser att förordningen om statlig ersätt- ning för flyktingrnottagande ger för stort utrymme för Invandrarverkets bedömning när det gäller beslut om ersättning till kommuner för bety- dande extraordinära kostnader för flyktingmottagande. Det rör sig här om ett i förväg maximerat belopp, vilket innebär att när pengarna är slut får övriga kommuner avslag. Detta gör att kommunerna får svårt att bedöma vilken ersättning de kan få för extraordinära kostnader.
Övrigt
Övrig reglering inom området finns i lagen (1990:ll83) om tillfällig försäljning med tillhörande förordning, förordningen (l988:1583) med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden, förordningen (1995: 868) med instruktion för Konsumentverket och förordningen (1994: 1389) med instruktion för Ungdomsstyrelsen. Det finns ytterligare en lag inom området.
Kommunen ges rätt att, under vissa omständigheter, kräva och ut- färda tillstånd samt att fastställa föreskrifter vid tillfällig yrkesmässig försäljning av varor till konsumenter.
Av Allmänna reklamationsnämndens instruktion framgår att nämn- den skall stödja den kommunala konsumentverksamhetens medling i konsumenttvister och att kommunerna skall vara representerade i ett råd knutet till nämnden.
Enligt Konsumentverkets instruktion skall verket ge stöd åt konsu- mentgrupper som är ekonomiskt eller socialt svaga. I praktiken har
detta bl.a. inneburit att verket utbildar kommunala konsurnentvägledare och socialtj änstemän i budgetrådgivning och skuldsanering.
I Ungdomsstyrelsens instruktion sägs att styrelsen skall verka för att statliga och kommunala insatser för ungdomar samordnas, för förnyelse av ungdomsverksamheten i kommunerna och föreningslivet samt ut- värdera effekterna av statliga och kommunala insatser för ungdomar.
4.5 J ordbruksdepartementet
Regleringen i sammanfattning
Tabell 5 . Antalet regler — J ordbruksdepartementet
Lagar Förordningar
Inom Jordbruksdepartementets ansvarsområde finns 145 regler som bedöms särskilt beröra kommunerna eller landstingen. Regleringen av- ser livsmedel och djurskydd.
Regleringen av livsmedels- och djurskyddsområdena innehåller åligganden för kommunen som främst avser tillsyn och utfärdande av tillstånd.
Regleringen är omfattande inom både livsmedelsområdet och djur- skyddsområdet, särskilt myndighetsregleringen. Flertalet regler är så— dana som kommunerna har att beakta i samband med tillstånds- och tillsynsverksamheten och utgör således inte direkt reglering av kom- munal verksamhet.
Svenska Kommunförbundet anser att de bestämmelser i livsmedels- förordningen som ger Livsmedelsverket möjlighet att efter samråd med kommunen överlåta tillsynsuppgifter på kommunen bör ändras.
Kommunförbundet anser även att förordningen om avgift för livs- medelstillsyn m.m. bör ändras; kommunerna bör få möjlighet att själva fastställa nivån på avgifterna och bestämmelsen om att kommunerna skall inleverera viss del av dessa till Livsmedelsverket bör tas bort.
Svenska Kommunförbundet har hemställt till regeringen att förord- ningen om kontroll av livsmedel som importeras ändras så att kontrol- len fortsättningsvis blir en statlig uppgift. Kommunförbundet anser att
kommunerna skall ha möjlighet att på frivillig väg genomföra verk- samheten mot full kostnadstäckning.
Kritik framförs också mot flera myndighetsföreskrifter inom områ- det, exempelvis de föreskrifter som ålägger kommunerna att upprätta verksamhetsplan för tillsynen. Förbundet anser att dessa föreskrifter innebär ett alltför betimgande uppgiftslämnande för kommunerna.
Kommunförbundet anser att Livsmedelsverkets konsekvensutred- ningar ofta är bristfälliga.
Konnnunförbundet anser att Jordbruksverket inte på ett tillfreds- ställande sätt har samrått med förbundet om hur uppgiftslämningen från kommunerna kan ske.
Livsmedelsfrågor
Regleringen av kommuner inom livsmedelsområdet återfinns främst i livsmedelslagen (197lz511) med tillhörande förordning; förordningen (1989:1110) om avgift för livsmedelstillsyn m.m.; förordningen (1995:1345) om skydd för beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel, m.m.; förordningen (1995:702) om EG:s förordning om ekologiskt framställda produkter; förordningen (1994zl7l7) om kon- troll av livsmedel som importeras från tredje land samt förordningen (1956:413) om klassificering av kött och förordningen (1993:1535) om informationsutbyte inom Europeiska unionen i fråga om farliga livsme- del. Därutöver frnns 95 myndighetsregler från Livsmedelsverket. Reg- leringen berör i huvudsak kommunerna.
I livsmedelslagen med tillhörande förordning stadgas att kommunen skall utöva tillsyn inom kommunen och även pröva vissa frågor om tillstånd och frågor om godkännande av vissa livsmedelslokaler. Livs- medelsverket får efter samråd med kommunen överlåta vissa tillsyns- uppgifter på kommunen. Kommunen kan åläggas att biträda vid sär- skild provtagning och undersökning som Livsmedelsverket bestämmer. Kommunen får bestämma vissa avgifter.
Övriga förordningar ålägger kommunerna olika uppgifter inom livsmedelsområdet i fråga om tillsyn, tillståndsprövning, undersökning, provtagning, klassificering m.m.
Regleringen är omfattande och detaljerad. Reglerna från Livsme- delsverket innehåller dock främst stadganden som kommunerna har att beakta i samband med tillstånds- och tillsynsverksamheten och utgör således inte direkt reglering av kommunerna.
Svenska Kommunförbundet anser att de bestämmelser i livsmedels- förordningen som ger Livsmedelsverket möjlighet att efter samråd med kommunen överlåta tillsynsuppgifter på kommunen bör ändras. För-
bundet anser att Livsmedelsverket vid tillämpningen av dessa stadgan- den inte i tillräcklig utsträckning har beaktat kommunernas synpunkter.
Kommunförbundet anser även att kommunerna bör få möjlighet att själva fastställa nivån på avgifterna för livsmedelstillsyn och att be- stämmelsen om att kommunerna skall inleverera viss del av avgifterna till Livsmedelsverket bör tas bort.
Kommunförbundet har hemställt till regeringen att förordningen om kontroll av livsmedel som importeras skall ändras så att kontrollen fort— sättningsvis blir en statlig uppgift. Kommunförbundet anser att kom- munerna skall ha möjlighet att på frivillig väg genomföra verksamheten mot full kostnadstäckning.
Kritik framförs också mot flera myndighetsföreskrifter inorn områ- det, exempelvis de föreskrifter som ålägger kommunema att upprätta verksamhetsplan för tillsynen. Förbundet anser att dessa föreskrifter innebär ett alltför betungande uppgiftslämnande för kommunerna.
Kommunförbundet anser att Livsmedelsverkets konsekvensutred- ningar ofta är bristfälliga.
Vid införlivande av en rad EG—förordningar, framför allt marknads- förordningar, har Livsmedelsverket velat utse kommunerna som till- synsmyndighet. Kommunförbundet anser dock att i de fall förordning- arna reglerar en märkning som skall fungera som ett konkurrensmedel, bör kontrollen av märkningen inte vara ett offentligt åtagande. Kon- trollen bör enligt förbundet istället åligga ett enskilt kontrollorgan.
Kommittén om livsmedelstillsynen behandlar i betänkandet Livs- medelstillsyn i Sverige (SOU:1998:61) regleringen och tillsynen inom området. Kommittén anser bl.a. att gränskontrollen av livsmedel bör ses som ett statligt åtagande. Vidare föreslår kommittén att allmänna råd tas bort från författningssamlingen och att möjligheterna att för- enkla reglerna inventeras.
Djurskydd m.m.
Regleringen av kommunerna inom djurskyddsområdet återfinns främst i djurskyddslagen(1988z534) med tillhörande förordning; lagen (1992: 1683) om provtagning på djur, m.m. med tillhörande förordning; förordningen (1971:810) med allmän veterinärinstruktion och krigs- veterinärförordningen (1981:648). Det finns ytterligare en lag inom området. Vidare finns 26 myndighetsregler från Jordbruksverket som berör kommunerna.
Kommunens uppgift enligt djurskyddslagen med tillhörande förord- ning är att pröva tillstånd och utöva tillsyn. Kommunen får i egenskap av tillsynsmyndighet tillträde till områden, anläggningar m.m. för att
där besikta djuren, göra undersökningar och ta prover. Kommunen får begära handlingar och upplysningar som behövs för tillsynen samt får besluta att ett djur skall omhändertas. Kommunen får vidare meddela förelägganden och förbud, sätta ut vite och meddela föreslcifter om avgifter för tillsynen.
Övriga förordningar ger främst Jordbruksverket möjlighet att över- låta viss tillsyn på kommunerna i fråga om provtagning på djur.
Regleringen är omfattande och detaljerad inom området, särskilt myndighetsregleringen. Flertalet myndighetsregler berör kommunerna endast på så sätt att kommunen bedriver tillsyn av efterlevnaden av dem.
Svenska Kommunförbundet framhåller att ett antal direktiv på djur- skyddsområdet föreskriver rapportering till EG—kornmissionen. För— bundet anser att Jordbruksverket inte på ett tillfredsställande sätt har samrått med förbundet om hur uppgiftslämningen från kommunerna skall ske.
Övrigt
Övrig reglering inom området finns främst i jordförvärvslagen (l979z230), förordningen (l997z638) om bidrag till åtgärder mot radon i dricksvatten och lagen (1981:533) om fiskevårdsområden. Det finns ytterligare tre lagar och en förordning inom området. Dessutom finns två myndighetsregler från Fiskeriverket.
I jordförvärvslagen stadgas bl.a. att kommunen inte får vägras till— stånd till förvärv av sådan fast egendom som med hänsyn till den fram- tida utvecklingen till någon del krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning.
I fråga om bidrag för åtgärder mot radon i dricksvatten regleras att bidrag får länmas bl.a. för saneringsåtgärder vid en allmän anläggning som drivs av en kommun.
Kommunen får ansöka om bildande av fiskevårdsområde.
4.6 Justitiedepartementet och Statsråds- beredningen
Regleringen i sammanfattning
Tabell 6. Antalet regler — Justitiedepartementet och Statsrådsbered- ningen
Lagar Förordningar M ndi
Inom Justitiedepartementets och Statsrådsberedningens ansvarsområde finns 117 regler som bedöms särskilt beröra kommuner eller landsting. Regleringen grupperas nedan i följande områden: Grundlagsfrågor; Vissa förvaltningsrättsliga frågor; Valfrågor; Tillsynsfrågor; Polis-, säkerhets- och ordningsfrågor; Vissa fastighetsfrågor m.m.; Familje- rättsfrågor och Övrigt. Grundlagsfrågorna, de förvaltningsrättsliga frå- gorna, tillsynsfrågoma och säkerhetsfrågorna berör såväl kommuner som landsting. Övriga frågor berör främst kommunerna.
Regeringsformen reglerar grunden för den kommunala självstyrel— sen, beskattningsrätten m.m. I tryckfrihetsförordningen finns bl.a. reg- ler om allmänna handlingars offentlighet.
Inom området Vissa förvaltningsrättsliga frågor innebär författning- arna främst villkor eller restriktioner för kommuner och landsting, ex- empelvis regleringen rörande personregister, sekretessfrågor och ska- deståndsfrågor.
En reglering avseende fastighetsfrågor ger kommuner befogenheter rörande expropriation av mark.
Inom det familjerättsliga området åläggs kommunen uppgifter gäl- lande överförmyndarverksamhet, fastställande av faderskap m.m.
När det gäller polis-, säkerhets— och ordningsfrågor kan nämnas att kommunen ges befogenhet att utfärda lokala föreskrifter, skall utse le- damöter i polisstyrelsen, skall efterleva regler rörande säkerhetsskydd samt har möjlighet att utse medborgarvittnen.
För övrigt kan nämnas att kommunema åläggs att ha en valnämnd med vissa specificerade uppgifter.
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet anser båda att sekretesslagen har flera brister. Den anses bl.a. svår att tillämpa i en fri kommunal nämndorganisation och när flera myndigheter skall sam- verka, t.ex. inom vårdområdet.
Kommunförbundet anser att ordningslagen allmänt sett är för detal- jerad. Förbundet anser även att kommunerna själva bör få besluta om att ge tillstånd till att använda allmän plats. Kommunerna bör även— enligt förbundets mening— ges rätt att införa generellt förbud mot alko- holförtäring på allmän plats.
Båda förbunden anser även att stiftelselagen är alltför detaljerad. Lagen anses inte anpassad till kommunal verksamhet, bl.a. är det svårt att få göra ändringar av föreskrifter i stiftelseförordnandet.
Svenska Kommunförbundet anser bl.a. att regeringsformen bör in- nehålla en bestämmelse som garanterar att kommuner och landsting alltid hörs i lagstiftningsfrågor som berör dem. Vidare menar förbundet att den kommunala beskattningsrätten måste skyddas bättre.
Landstingsförbundet anser att förslaget till ny persondatalag, som är tänkt att ersätta datalagen, är uppbyggt på ett sätt som gör lagen svår att tillämpa. Förbundet ifrågasätter även de vida bemyndiganden till Datainspektionen som förslaget innehåller.
Grundlagsfrågor
Reglering av kommuner och landsting finns i regeringsformen (1974: 152) och tryckfiihetsförordningen (1949: 105).
Regeringsformen innehåller grundläggande stadganden om kommu- ner och landsting. Här regleras grunden för den kommunala självstyrel- sen. I regeringsformen stadgas att grunderna för ändringar i rikets in- delning i kommuner samt grunderna för kommunernas organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskattningsrätten bestäms i lag. I lag meddelas också föreskrifter om kommunernas befogenheter i övrigt och om deras åligganden. Vidare regleras exempelvis att för- valtningsuppgift kan anförtros åt kommun.
Tryckfrihetsförordningen innehåller flera stadganden som berör kommunerna. Framför allt gäller detta bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet, men även t.ex. förbudet att eftersöka författa- ren till en framställning. Vidare regleras exempelvis att landstingen /kommunerna skall utse jurymän till tryckfrihetsmål.
Svenska Kommunförbundet anser att regeringsformen bör innehålla en bestämmelse som garanterar att kommuner och landsting alltid hörs
i lagstiftningsfrågor som berör dem. Förbundet anser också, i enlighet med artikel 11 i Europakonventionen om kommunal självstyrelse, att kommunerna skall ha rätt att anlita ett judiciellt förfarande för att säker- ställa ett fritt utövande av sina befogenheter och respekt för de prin- ciper om kommunal självstyrelse som finns fastlagda i grundlagen eller den nationella lagstiftningen.
Vidare anser förbundet att den kommunala beskattningsrätten måste skyddas bättre. Regeringen bör inte ha möjligheten att, så som i dag är fallet, minska statsbidraget för de kommuner som höjer skatten. Rege- ringen kan också införa tillfälliga skattestopp och skattetak. Förbundet anser att finansieringsprincipen bör skrivas in i regeringsformen.
Vissa förvaltningsrättsliga frågor
Reglering av kommuner och landsting finns bl.a. i datalagen (1973z289), sekretesslagen (1980le0) med tillhörande förordning, för- valtningslagen (1986:223) och skadeståndslagen (1972:207). Det finns ytterligare fem lagar och tre förordningar inom området. Därutöver finns fyra föreskrifter från Datainspektionen.
Datalagen behandlar personuppgifter och personregister som förs med hjälp av automatisk databehandling. Personregister får inrättas och föras endast av den som har anmält sig hos Datainspektionen och fått bevis om detta av inspektionen (licens). Utöver licens behövs tillstånd av Datainspektionen för att inrätta och föra vissa typer av personregis- ter. Lagen reglerar bl.a. tillstånd, den registeransvariges skyldigheter, bemyndiganden och straff samt skadestånd. Lagen undantar kommuner och landsting från tillståndsbestämmelsema när det gäller vissa specifi- cerade personregister.
Den 24 oktober 1998 ersätts datalagen av personuppgiftslagen som reglerar behandlingen av personuppgifter. Till skillnad från datalagen gäller den nya lagen såväl automatiserad som manuell databehandling.
Sekretesslagen innehåller bestämmelser om sekretess i det allmän- nas verksamhet och om begränsningar i rätten att lämna ut allmänna handlingar.
Förvaltningslagen gäller bl.a. handläggning av ärenden hos förvalt- ningsmyndigheter, däribland kommuner. Lagen reglerar bl.a. frågor om serviceskyldighet, samverkan mellan myndigheter, inkommande hand- lingar, parters rätt att få del av uppgifter, motivering och underrättelse om beslut, hur beslut överklagas och omprövning av beslut.
Skadeståndslagen reglerar att kommun skall ersätta skada vid myn- dighetsutövning.
För övrigt regleras inom området bl.a. vissa frågor med kommunal anknytning rörande sammansättningen och processförfarandet i all- männa förvaltningsdomstolar.
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet anser båda att sekretesslagen har flera brister. Den anses bl.a. svår att tillämpa i en fri kommunal nämndorganisation och när flera myndigheter skall sam- verka, t.ex. inom vårdområdet.
Landstingsförbundet anser att förslaget till ny persondatalag, som är tänkt att ersätta datalagen, är uppbyggd på ett sätt som gör den svår att tillämpa. Förbundet ifrågasätter även de vida bemyndiganden till Datainspektionen som förslaget innehåller.
Valfrågor
Valfrågor som berör kommuner eller landsting regleras i vallagen(1997:157), lagen (l972:704) om kyrkofullmäktigval m.m., folkom- röstningslagen (1979:369) och lagen (1997:159) om brevröstning i vissa fall.
I varje kommun skall det finnas en valnämnd. Valnämnden skall vara lokal valmyndighet. Valnämnden skall ha tillgång till personal i den omfattning som behövs för att nämnden skall kunna utföra sina uppgifter. Valnämnden i kommunen skall vara valnämnd även i kyrko- firllmäktigevalet. De kommunala valnämndema svarar även för genom- förandet av folkomröstningar.
Författningarna innehåller detaljerade anvisningar för de kommun— ala valnämndema.
Tillsynsfrågor
Övergripande tillsynsfrågor regleras i lagen (1975 :1339) om justitie- kanslems tillsyn och lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän.
Justitiekanslern och Riksdagens ombudsmän har i den omfattning som anges tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Kommunala myndigheter samt tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter står under Justitiekanslems och Riksdagens om- budsmäns tillsyn. Ledamöter av beslutande kommunal församling är dock inte föremål för tillsyn. Vid tillsyn över kommunala myndigheter skall beaktas de former i vilka den kommunala självstyrelsen utövas.
Polis-, säkerhets- och ordningsfrågor
Polis-, säkerhets- och ordningsfrågor regleras i första hand i ordnings- lagen (1993:1617), förordningen (1993:1632) med bemyndigande för kommuner och länsstyrelser att meddela lokala föreskrifter enligt ord- ningslagen (1993:1617), polislagen(1984z387) med tillhörande förord- ning, lagen (1981 :324) om medborgarvittnen och säkerhetsskyddslagen (l996z627) med tillhörande förordning. Därutöver finns fyra lagar och fyra förordningar inom området. Vidare finns en föreskrift från Riks- polisstyrelsen.
Polismyndigheten skall inhämta godkännande från kommunen innan tillstånd ges för att ta i anspråk en offentlig plats. Kommunen får också, efter regeringens bemyndigande, utfärda lokala föreskrifter.
Polisstyrelsens ledamöter, utom polischefen och biträdande polis- chefen, utses av landstingen (i vissa fall av kommunfullmäktige).
Kommunerna får utse medborgarvittnen. Säkerhetsskyddslagen med tillhörande förordning reglerar säker- hetsskydd framför allt för den offentliga verksamheten.
För övrigt regleras inom området bl.a. kommunala myndigheters rätt att ta del av utdrag ur polismyndighetens register och att yttrande skall inhämtas från kommunerna i samband med vissa beslut som fattas av polismyndigheten.
Svenska Kommunförbundet anser att ordningslagen allmänt sett är för detaljerad. Förbundet anser även att kommunerna själva bör få be- sluta om att ge tillstånd till att använda allmän plats. Kommunerna bör även — anser förbundet — ges rätt att införa generellt förbud mot alko- holförtäring på allmän plats.
Vissa fastighetsfrågor m.m.
Vissa fastighetsfrågor av betydelse för kommuner och landsting regle- ras i expropriationslagen (l972:7l9) med tillhörande kungörelse, fas- tighetsbildningslagen (1970:988) med tillhörande kungörelse, jordabal- ken (1970:994), stadsregisterkungörelsen (1971:1010) och lagen (1969z246) om domstolar i fastighetsmål. Ytterligare 14 lagar och åtta förordningar finns inom området. Dessutom finns ett allmänt råd från Naturvårdsverket rörande bevakning av naturvårds- och friluftsintresset i företag enligt vattenlagen.
Expropriation får ske under vissa villkor för att ge kommun möjlig- het att förfoga över mark.
Vad gäller rådighet över vatten m.m. regleras att rådighet tillkom- mer staten, kommuner och vattenförbund för att utföra vissa angelägna
vattenföretag. Kommunen får vidare föra talan vid förrättningar vid prövning av markavvattningsföretag, för att tillvarata allmänna intres- sen inom kommunen.
För övrigt finns en detaljerad reglering inom området, exempelvis rörande fastighetsbildning och fastighetsregister, som kommunen kan ha att beakta i egenskap av lantrnäterimyndighet.
Det kan även nämnas att jordabalken särskilt nämner kommunen eller landstinget på ett antal ställen. Det handlar om diverse undantag för kommun eller landsting, särbestämmelser för kommun eller lands- ting eller att kommunen/landstinget har rätt att få information.
Familj erättsfrågor
De familjerättsliga frågor som berör kommuner eller landsting regleras bl.a. i föräldrabalken (1949z38l), förmyndarskapsförordningen (1995: 379), ärvdabalken(1958:637) och lagen (l973z650) om medling mellan samlevande. Ytterligare tre lagar och fyra förordningar finns inom orrrrådet.
Föräldrabalken ger kommunen åligganden när det gäller bl.a. över- förmyndare, god man och fastställande av faderskap. I fråga om fast- ställande av faderskap är socialnämnden bl.a. skyldig att försöka utreda vem som är far till barnet och se till att faderskapet fastställs, om barnet har hemvist i Sverige. Vad gäller överförmyndare regleras bl.a. att så- dan skall väljas av kommunfullmäktige (alternativt en överförrnyndar- nämnd). Överförmyndare skall förordna god man.
Ärvdabalken reglerar anmälan till överförrnyndaren om någon dödsbodelägare behöver god man. Socialnämnden skall, om det inte finns någon som tar hand om den dödes egendom, underrättas och för- valta egendomen.
Länsstyrelsen utser efter hörande av kommun medlare för medling mellan samlevande.
Övrigt
Under rubriken övrigt kan nämnas stiftelselagen(1994:1220), skuld- saneringslagen (l994z334) och kommittéförordningen (1976:l 19). Den sistnämnda förordningen ansvarar Statsrådsberedningen för. Det finns ytterligare 23 lagar och tio förordningar inom området.
Stiftelselagen innehåller särskilda bestämmelser för kommuner och landsting, exempelvis är stiftelser som bildats av eller tillsammans med kommun eller landsting bokföringsskyldiga.
I fråga om skuldsanering gäller att kommunen inom ramen för soci- altjänsten eller på annat sätt skall lämna råd och anvisningar till skuld- satta parter. Vid tvingande skuldsanering skall tingsrätten kalla gälde- nären och samtliga borgenärer till ett sammanträde vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prövas. Till sammanträdet får också fö- reträdare för socialnämnden kallas. Socialnämnder och andra myndig- heter skall till kronofogdemyndighet eller domstol som handlägger ett ärende om skuldsanering på begäran överlämna sådana uppgifter om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden som behövs för prövning av ärendet.
Kommittéförordningen tillämpas på kommitté och särskild utredare. Förordningen reglerar att tillstånd behövs av det statsråd som handläg- ger ärenden angående kommittén, om uppgifter för undersökningen skall inhämtas i större omfattning från kommuner eller från enskilda personer, företag eller sammanslutningar. Vidare regleras att i betän- kanden som behandlar kommunala eller landstingskommunala verk- samhetsområden skall redovisas en bedömning av vilka effekter kom- mitténs förslag medför för den kommunala självstyrelsen.
De författningar som inte kommenteras i detta delavsnitt innehåller smärre reglering av kommuner eller landsting rörande bl.a. upphovs- rättsfrågor, associationsrättsliga frågor, bostadsfrågor och Obestånds— frågor.
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet anser båda att stiftelselagen är alltför detaljerad. Lagen anses inte anpassad till kom- munal verksamhet, bl.a. anser förbunden att detär svårt att få göra änd- ringar av föreskrifter i stiftelseförordnandet.
4.7 Kommunikationsdepartementet
Regleringen i sammanfattning
Tabell 7. Antalet regler — Kommunikationsdepartementet
Lagar Förordningar M ndi
Inom Kommunikationsdepartementets ansvarsområde finns 241 regler som bedöms reglera kommuner eller landsting. Flertalet regler är myn- dighetsregler från Vägverket. Regleringen grupperas nedan i följande områden: Vägtransportsystemet, Parkering, Kollektivtrafik, Färdtjänst, Skolskjutsar, Sjöfart, Luftfart och Övrigt. Merparten av regleringen berör kommunerna. Det är framför allt inom kollektivtrafik- och färd— tjänstområdena som även landstingen berörs av regleringen.
Åligganden som innebär verksamhetsansvar finns inom områdena Vägtransportsystemet, Kollektivtrafik och Färdtjänst. Kommunerna åläggs visst verksamhetsansvar även inom sjöfartsområdet. Åliggan- dena inom luftfartsområdet utgörs främst av flygsäkerhetsbestämmel— ser. I fråga om Skolskjutsar har kommunerna att efterleva trafiksäker- hetsbestämmelser. Inom parkeringsområdet ges framför allt möjligheter för kommunerna att äta sig uppgifter.
Regleringen är omfattande och detaljerad vad gäller vägtransport- systemet. Kommunen berörs i egenskap av väghållare. Flertalet av reglerna inom detta orrrråde härrör från Vägverket. Även inom luft- fartsområdet finns en omfattande och detaljerad reglering. Svenska Kommunförbundet framför kritik avseende delar av regleringen röran- de vägtransportsystemet, kollektivtrafiken och färdtjänsten.
Vägtransportsystemet
Den centrala regleringen av kommunens uppgift rörande vägtransport- systemet finns i väglagen(1971 :948), vägkungörelsen (1971 :954), väg- trafikkungörelsen (l972:603) och vägmärkesförordningen (1978: 1001). Ytterligare tre lagar och tio förordningar finns inom området. Dessutom finns 164 myndighetsföreskrifter från Vägverket.
Kommunens uppgift är att utöva väghållarskap, vilket omfattar an- svar för byggande och drift av väg. Kommunen berörs enbart om den är väghållare. Enligt huvudregeln är staten väghållare för allmänna vägar. Men regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, (i praktiken Vägverket), får besluta att en kommun skall vara väghållare inom kommunen. Ändring av en kommuns väghållningsområde beslutas av Vägverket. Vägverket utövar tillsyn och får i vissa fall meddela förelägganden mot kommunen eller låta utföra nödvändiga åtgärder på kommunens bekostnad, exempelvis om kommunen inte sköter underhållet av vägen. Kommunen får utfärda vissa föreskrifter.
Inom ramen för väghållarskapet är ”trafik och utmärkning” en viktig uppgift. Kommunen får meddela vissa föreskrifter som rör förhållande- na i trafiken m.m. Föreskrifter som en kommun beslutat skall tas in i en för ändamålet avsedd liggare. Kommunen har i egenskap av väghållare
att beakta ett stort antal föreskrifter från Vägverket, främst om hur tra- fikregler skall åskådliggöras för trafikanterna genom bl.a. vägmärken. Den kommunala nämnden får ta ut avgifter för vissa ärenden rörande parkeringstillstånd.
Regleringen är detaljerad inom delar av området som rör vägtrans- portsystemet. Detta gäller vägtrafikkungörelsen, som innehåller trafik- regler, och Vägmärkesförordningen, som reglerar hur dessa skall åskådliggöras. Till den sistnämnda finns dessutom en omfattande och detaljerad myndighetsreglering. Det bör noteras att merparten av regle- ringen inom området inte är specifikt riktad mot kommunen. Kommun— en berörs i egenskap av väghållare. Såväl staten som kommunen kan vara väghållare.
Utredningen har erfarit kritik från kommunalt håll rörande den tra- fikliggare som förs av kommunen gemensamt för samtliga myndigheter som har att meddela föreskrifter. Regleringen av hur liggaren skall fö- ras upplevs vara onödigt detaljerad.
Parkering
Den centrala regleringen av kommunens uppgift inom parkeringsområ- det återfinns främst i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift med till- hörande förordning, lagen (1987:24) om kommunal parkeringsöver- vakning, förordningen ( 1987z26) om parkeringsvakter i kommuner och lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall. Ytterligare en lag och tre förordningar finns inom området samt en föreskrift från Väg- verket och tre från Rikspolisstyrelsen
Regleringen rör parkeringsövervakning. Uppgiften är fiivillig. Kommunen ges rätt att ta ut felparkeringsavgifter och förordna parke- ringsvakter samt att i vissa fall flytta fordon.
Delar av regleringen kan uppfattas som detaljerad. Exempelvis reg- leras utbildningslcrav för parkeringsvakter.
Kollektivtrafik
Kommunens och landstingens uppgifter inom kollektivtrafikområdet regleras främst i lagen (l997z734) om ansvar för viss kollektiv person- trafik. Ytterligare en lag och tre förordningar finns inom området samt en föreskrift från Vägverket.
Huvuduppgiften är att ansvara för den lokala och regionala linj etra- fiken för persontransporter. Med vissa undantag är landstinget och kommunerna tillsammans ansvariga (länstrafikansvariga). Uppgifterna
handhas av en trafikhuvudman. Trafikhuvudmannen skall verka för att transporterna är tillgängliga för funktionshindrade.
Färdtjänst
Kommunens uppgifter inom färdtjänstområdet regleras i lagen (1997:735) om riksfärdtjänst och lagen (1997:736) om färdtjänst.
I fråga om riksfärdtjänst har kommunen att lämna ersättning för res- kostnader för personer som till följd av ett stort och varaktigt funk- tionshinder måste resa på ett särskilt kostsamt sätt. När det gäller färd- tjänst är uppgiften att ansvara för verksamheten inom kommunen. Frå- gor om tillstånd för färdtjänstresor prövas av kommunen. Kommunen har rätt att ta ut avgifter.
Svenska Kommunförbundet har tillsammans med Landstingsför- bundet framfört till regeringen att man önskar en reglering av kommu- nens och landstingets skyldigheter inom området snarare än, som nu är fallet, en reglering av den enskildes rättigheter.
Skolskjutsar
Kommunens uppgifter vad gäller trafiksäkerhet i samband med skol- skjutsar regleras primärt genom förordningen (1970z340) om skol- skjutsning. Därutöver finns två föreskrifter från Vägverket.
Kommunen har att tillse att skolskjutsama är trafiksäkra. Förord- ningen reglerar — med avseende på trafiksäkerheten — hur kommunen skall ordna Skolskjutsar och hållplatser. Vidare finns bestämmelser om bl.a. färdväg och fordonets beskaffenhet. (Uppgiften att anordna skol— skjutsar regleras i författningar som Utbildningsdepartementet ansvarar för.)
Sjöfart
Kommunens uppgifter inom sjöfartsområdet regleras främst genom sjötrafikförordningen (1986:300). Därutöver finns en lag och två för- ordningar inom området. .
Kommunen skall underhålla vissa sjömärken och i vissa fall ges till- fälle att yttra sig innan föreskrifter meddelas av Sjöfartsverket eller länsstyrelsen.
Luftfart
Kommunens och landstingets uppgifter inom luftfartsområdet regleras främst genom luftfartslagen(19572297) och luftfartsförordningen (1986:171). Ytterligare en förordning finns inom området. Därutöver finns 17 föreskrifter från Luftfartsverket.
Kommunens och landstingets uppgift är att svara för trafiksäkerhet- en vid egna flygplatser. Kommuner och landsting berörs endast i den mån de är innehavare av flygplats. Luftfartslagen innehåller bl.a. regler rörande säkerhetsbestämmelser. Luftfartsverket beslutar om Vilka krav som skall vara uppfyllda för att ett område skall godkännas för att tas i bruk som allmän flygplats.
Regleringen av säkerhetsbestämmelser för flygplatser får sägas vara detaljerad. Inom området finns en omfattande myndighetsreglering från Luftfartsverket.
Övrigt
1 övrigt finns bl.a. lagen (l990:712) om undersökning av olyckor med tillhörande förordning och lagen (l945:119) om stängselskydd för järnväg m.m. Det finns ytterligare två lagar och sju förordningar inom området. I fråga om undersökning av olyckor regleras undersökning från säkerhetssynpunkt av olyckor och tillbud till olyckor. Kommunens uppgift är att inom ramen för den kommunala räddningstjänsten, i den utsträckning som Statens haverikommission bestämmer, underrätta kommissionen om de händelser som enligt lagen skall undersökas.
En uppgift för kommunen är att besluta om stängsel vid järnväg. Kommunen och innehavaren delar kostnadsansvaret enligt principer som anges i lagen. Om inte kommunen och innehavaren kommer över— ens får Stängselnämnden fälla avgörandet.
De lagar och förordningar inom Kommunikationsdepartementets ansvarsområde som inte kommenterats ovan innehåller bl.a. stadganden om skyldighet för statliga myndigheter att i olika sammanhang samråda med eller informera kommunen, rätt för kommunen att utfärda vissa lokala trafikföreskrifter och vissa särbestämmelser för fordon som ägs av stat eller kommun.
4.8 Kulturdepartementet
Regleringen i sammanfattning
Tabell 8. Antalet regler — Kulturdepartementet
__
Lagar 8 Förordningar 12 M ndihetsre_ler 15
Kulturdepartementet ansvarar för 35 regler som bedöms särskilt beröra kommuner eller landsting. Regleringen grupperas nedan i Arkivområ- det, Kulturmiljö, Kulturverksamhet och Övrigt. Arkiv- och biblioteks- frågoma berör såväl kommuner som landsting. De övriga reglerna be- rör i första hand kommunerna.
Inom området Kulturverksamhet finns åligganden som innebär verksamhetsansvar för folkbibliotek och för landstingens del länsbib- liotek.
Kommuner och landsting åläggs att vara arkivmyndighet, dvs. att ansvara för arkivvården av egna handlingar.
Inom kulturmiljöområdet finns i första hand restriktioner eller vill- kor för kommunerna i samband med fysisk planering och markanvänd- ning. Syftet är att i olika avseenden bidra till att skydda och vårda kul- turmiljön.
Från Svenska Kommunförbundet framhålls att det vore att föredra om bibliotekslagen var utformad som en funktionslag, dvs. att lagen snarare bestämde målen för verksamheten.
Arkivområdet
Regleringen av kommuner och landsting inom arkivområdet finns framför allt i arkivlagen (l990:782) med tillhörande förordning. Därut- över finns en lag och en förordning samt 15 allmänna råd från Riks- arkivet.
Kommuner och landsting åläggs att vara arkivmyndighet, dvs. att ansvara för arkivvården av egna handlingar. Författningarna innehåller reglering rörande bl.a. arkivbildningen och dess syften, arkivvården,
arkivmyndighetema och deras uppgifter samt gallring. För kommunala arkiv finns Vissa särskilda bestämmelser. Kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige får, i den utsträckning något annat inte är särskilt föreskrivet, meddela föreskrifter om arkivvården inom kommunen.
Myndighetsregleringen inom området rör bl.a. bevarande och gall- ring av olika typer av handlingar.
Kulturmiljö
Regleringen av kommuner och landsting inom kulturmilj öområdet åter- finns främst i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Därutöver finns två förordningar inom området.
Kommunens uppgift är att i olika avseenden bidra till att skydda och vårda kulturmiljön. Författningarna innehåller bl.a. bestämmelser om fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen. Kommuner- na berörs även av bestämmelserna om skydd för begravningsplatser. Detta innebär bl.a. att det krävs tillstånd av länsstyrelsen för utvidga eller på annat sätt väsentligen ändra en begravningsplats som anlagts före utgången av år 1939. Kommunen ansvarar också för t.ex. förteck- ning samt förvaring och vård av föremål av kulturhistoriskt värde som finns på en begravningsplats eller i en byggnad på begravningsplats som ägs och förvaltas av kommunen. Kommunen berörs även av regle- ringen dels genom sitt planeringsansvar enligt plan- och bygglagen (1987: 10), dels i egenskap av markägare (precis som andra markägare).
Kulturverksamhet
Inom detta område finns regleringen av kommuner och landsting främst i bibliotekslagen(199611596), förordningen (1986:1608) om statsbidrag till folkbibliotek och förordningen (1996:1598) om stats— bidrag till regional kulturverksamhet. Därutöver finns tre förordningar.
Kommunen åläggs att ha folkbibliotek. Dessutom skall skolbibliotek finnas. Allmänheten skall få låna litteratur avgiftsfritt på folkbibliotek- en. Uppgiften för landstingen är att svara för länsbiblioteken och för biblioteken vid högskolor med landstingskommunalt huvudmannaskap. Kommuner kan beviljas statsbidrag för olika typer av kostnader för biblioteksverksamheten. Kommunen skall årligen rapportera till Kultur- rådet hur de statliga medlen använts. Länsbiblioteken skall i olika avse— enden bistå folkbiblioteken i länet.
Förordningen om statsbidrag till regional kulturverksamhet riktar sig framför allt till Kulturrådet samt regionala och lokala kulturinstitution—
er. Kommuner och landsting omnämns i bestämmelsen om att det till en kulturinstitutions ansökan om bidrag skall bifogas ett yttrande från det landsting eller den kommun som också avser att lämna bidrag till kul- turverksamheten.
Från Svenska Kommunförbundet framhålls att det vore att föredra om bibliotekslagen var utformad som en funktionslag, dvs. att lagen snarare bestämde målen för verksamheten. Lagen upplevs med nuva- rande utformning inte uppmuntra till samarbete över gränserna, t.ex. mellan folkbibliotek och länsbibliotek.
Landstingsförbundet anser att uppgiften att fördela medel till den regionala kulturen bör ligga på regionernas direktvalda organ i samråd med berörda kommuner och inte på en statlig, central myndighet. I konsekvens därmed anser förbundet att statsbidragen till regional kultur skall utgå som ett samlat bidrag till landstingen.
Övrigt
Reglering av kommuner finns i kyrkolagen (l992z300) och begrav- ningslagen (l990:1 144). Vidare finns två förordningar inom det kyrk— liga ornrådet. Därutöver finns två lagar och en förordning.
En av kommunens uppgifter i kyrkliga frågor är att — efter särskilt beslut av regeringen .— anlägga och underhålla allmän begravningsplats. Vidare sägs bl.a. att länsstyrelsen och kyrkofullmäktige får anlita val- nämnden i kommunen vid folkomröstningar och opinionsundersök- ningar.
Smärre reglering finns även i fråga om TV-, radio- och pressfrågor.
4.9 Miljödepartementet
Regleringen i sammanfattning
Tabell 9. Antalet regler — Miljödepartementet
Lagar Förordningar
Inom Miljödepartementets ansvarsområde finns 216 regler som bedöms särskilt beröra kommuner eller landsting. Flertalet regler är myndig- hetsregler från Naturvårdsverket eller Kemikalieinspektionen. Regle- ringen grupperas nedan i områdena Miljöskydd, Hushållning med na— turresurser, Avfallshantering, Naturvård och Strålskydd m.m. Merpart- en av regleringen berör främst kommunerna. Inom strålskyddsområdet berörs även landstingen av regleringen.
De centrala åliggandena för kommunerna är tillsynsuppgiftema inom miljöskyddsområdet och verksamhetsansvaret rörande avfalls- hanteringen. Åligganden som innebär restriktioner eller villkor i sam- band med kommunal verksamhet finns inom naturresursområdet och strålskyddsområdet. Sistnämnda regler avser främst landstingen. Inom naturvårdsområdet ges främst vissa möjligheter och befogenheter för kommunerna.
Regleringen inom milj öskyddsområdet är omfattande och detaljerad. Ett stort antal myndighetsregler finns inom området. Att märka är att merparten av regleringen inte direkt reglerar kommuner, men att kom— munerna har att beakta reglerna vid utövande av tillsyn. Inom avfalls- hanteringsområdet finns en delvis detaljerad reglering, avseende av- fallsplanen, som direkt har kommunerna som adressat.
Riksdagen har nyligen beslutat om en ny miljöbalk. Den nya miljö- balken innebär att ansvaret för verkställigheten av beslut förskjuts nedåt i förvaltningen, framför allt till kommunerna. Merparten av den s.k. operativa tillsynen läggs på kommunerna. Svenska Kommunför— bundet är kritiskt till de många och breda bemyndiganden som finns i den nya balken.
Miljöskydd
Den centrala regleringen av kommunema inom miljöskyddsområdet återfinns främst i miljöskyddslagen (1969:387) med tillhörande (två) förordningar, lagen (l985z426) om kemiska produkter med tillhörande förordning, lagen (1976: 1054) om svavelhaltigt bränsle med tillhörande förordning, förordningen (l995z555) om HFC och förordningen (l995z636) om ämnen som bryter ned ozonskiktet. För övrigt finns två förordningar inom området. Vidare finns 91 myndighetsregler från Naturvårdsverket samt 41 myndighetsregler från Kemikalieinspektion— en.
Kommunen utövar den lokala tillsynen över miljöfarlig verksamhet i den mån tillsynen inte ålagts andra myndigheter. Länsstyrelsen kan även överlämna till kommunen att utöva tillsyn över tillståndspliktig verksamhet. Det åligger tillsynsmyndighetema att verka för att överträ- delser av lagen beivras.
Därutöver utövar kommunerna lokal tillsyn över hanteringen av kemiska produkter och har vissa tillsynsuppgifter i fråga om HFC (ofullständigt halogenerade flourkarboner). Regleringen innehåller bl.a. bemyndiganden för tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter inom de olika tillsynsområdena. Kommunerna får vidare utfärda vissa före- skrifter rörande svavelhaltigt bränsle.
Regleringen inom miljöskyddsområdet är omfattande och detaljerad. Framför allt är myndighetsregleringen omfattande. Merparten av myn- dighetsreglema är sådana so ommunen har att beakta och tillse ef- terlevnaden av i samband mem tillsyn utövas. Det förekommer också att kommunen själv är en aktör och i den egenskapen direkt berörs av myndighetsregleringen.
Riksdagen har nyligen beslutat om en ny miljöbalk, som ersätter ett stort antal författningar inom miljöområdet. Den nya miljöbalken inne- bär att ansvaret för verkställigheten av beslut förskjuts nedåt i förvalt— ningen, framför allt till kommunerna. Merparten av den s.k. operativa tillsynen läggs på kommunerna. Kommunförbundet är kritiskt till de många och breda bemyndiganden som finns i den nya balken. Den nya balken berör förutom miljöskyddsområdet även naturresursområdet, avfallshanteringsområdet och naturvårdsområdet.
Hushållning med naturresurser
Kommunens uppgifter inom området som rör hushållning med naturre- surser regleras främst i lagen (1987212) om hushållning med naturre-
surser m.m. Därutöver finns inom området en lag, fyra förordningar och tre allmänna råd från Naturvårdsverket.
Kommunen ges främst ett ansvar för att i besluten enligt plan- och bygglagen (1987:]0) tillse att marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall användas så att en från ekologisk, social och samhällseko- nomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas.
Avfallshantering
Inom området återfinns den centrala regleringen av kommunerna i ren- hållningslagen (19791596) med tillhörande förordning. Därutöver finns två lagar och sex förordningar samt tre myndighetsregler från Natur— Vårdsverket.
Kommunen ansvarar för att hushållsavfallet forslas bort till behand- lingsanläggning i den utsträckning som behövs för att tillgodose hälso— och miljöskyddskrav samt enskilda intressen. I författningarna stadgas bl.a. att det i varje kommun skall finnas en renhållningsordning som skall innehålla kommunens föreskrifter om avfallshantering samt en avfallsplan.
Regleringen av avfallsplanens innehåll, bl.a. i en föreskrift från Naturvårdsverket, är detaljerad i fråga om hur olika typer av avfall skall sorteras och omhändertas.
Vad gäller s.k. PET—flaskor får regeringen överlåta åt kommun att utfärda föreskrifter och utöva tillsyn.
I fråga om returpapper och förpackningar skall producenten sam- råda med kommunen i frågor som rör insamlingssystem för bortforsling av returpapper respektive förpackningsavfall.
Kommunerna åläggs att ta hand om kasserade batterier, kylskåp och
frysar. I fråga om bilskrotning ges kommunen möjlighet att inrätta skrot-
upplag eller annat mottagningsställe.
Naturvård
Den centrala regleringen av kommunerna inom naturvårdsområdet finns i naturvårdslagen (1964z822) med tillhörande förordning. Därut- över finns inom området en lag och sex förordningar samt 15 myndig- hetsregler från Naturvårdsverket.
Kommunen skall tillsammans med staten verka för naturvården. För- fattningarna ger främst kommunerna Vissa befogenheter. Kommunen får bl.a. kräva tillstånd för uppsättning av sådana skyltar som avvisar
allmänheten från ett visst område. Kommunen får vidare förelägga den som skräpat ner en viss plats i kommunen att ställa i ordning platsen. Kommunen får efter överenskommelse med länsstyrelsen åta sig ansvar för tillsyn över täktverksamhet. Kommunerna får utfärda förelägganden och utsätta vite.
Strålskydd m.m.
Den centrala regleringen av kommuner och landsting inom strål- skyddsområdet finns främst i strålskyddslagen (l988z220) med tillhö- rande förordning och förordningen (1976:247) om vissa avgifter till Statens strålskyddsinstitut. Därutöver finns inom området ytterligare en lag, två förordningar och 21 myndighetsregler från Strålskyddsinstitut- et.
Kommuner och landsting berörs i första hand genom att hälso- och sjukvården och tandvården har att efterleva föreskrifter från Strål- skyddsinstitutet. Strålskyddsinstitutet får ta ut avgifter för till- ståndsprövning, tillsyn m.m.
För övrigt får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer efter åtagande från en kommun överlåta viss tillsyn till den ansvariga kommunala nämnden. Strålskyddsinstitutet har överlåtit till kommuner att utöva tillsyn över offentliga solarier.
4.10 Närings- och handelsdepartementet
Regleringen i sammanfattning
Tabell 10. Antalet regler — Närings- och handelsdepartementet
__ 10
Lagar Förordningar 20
M ndi_hetsreler 26 Närings- och handelsdepartementet ansvarar för 56 regler som bedöms särskilt beröra kommunerna eller landstingen.
Regleringen grupperas nedan i områdena Energi, Regionalpolitik, Brandfarliga och explosiva varor samt Övrigt. Det är främst kommun-
ema som berörs av regleringen. Inom områdena Regionalpolitik och Övrigt berörs dock även landstingen.
Kommunens åligganden rörande energiförsörjningen innebär en skyldighet att främja hushållningen med energi samt verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Kommunen har även möjlighet att vara huvudman för allmänna värmesystem.
Kommunerna åläggs att pröva frågor om tillstånd för hantering av brandfarliga varor, hantering och import av explosiva varor och utöva tillsyn beträffande vissa brandfarliga varor.
Regleringen är förhållandevis omfattande i fråga om brandfarliga och explosiva varor. Flertalet regler berör kommunen i första hand ge- nom att kommunen har att bedriva tillsyn avseende efterlevnaden av dem. En del regler är även direkt tillämpliga för kommunen i samband med viss verksamhet som kommunen bedriver.
Kommuner och landsting kan enligt konkurrenslagen bli ålagda att redovisa kostnader och intäkter i verksamhet ”av ekonomisk eller kommersiell natur”. Kommuner eller landsting kan vidare främst åläg- gas vissa villkor eller restriktioner i samband med genomförande av upphandling i anbudskonkurrens. För övrigt gäller att kommuner och landsting har att efterleva konkurrenslagstiftningen, på samma sätt som andra aktörer.
Vad gäller det regionala utvecklingsarbetet regleras främst möjlig- heter för kommuner och landsting att yttra sig i frågor som har regio- nalpolitisk betydelse och att begära information från länsstyrelsen.
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet anser att be- slutsmodellen i fråga om EG:s strukturfonder ger ett alltför stort statligt inflytande, på bekostnad av kommuner och landsting.
Svenska Kommunförbundet anser att regleringen rörande kommun- al energiplanering är föråldrad. Detta med anledning av att de tidigare kommunala energimonopolen i dag är konkurrensutsatta. Förbundet anser att även lagen om allmänna värmesystem är föråldrad.
Energi
Regleringen av kommuner inom området som rör energifrågor återfinns främst i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering med tillhörande förordning, förordningen (1997:1322) om bidrag till kom- munal energirådgivning och lagen (1981:l354) om allmänna värme- system. Ytterligare två lagar och fyra förordningar fmns inom området.
En uppgift för kommunerna är att främja hushållningen med energi samt att verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Författning- arna reglerar att kommunerna skall upprätta en plan för tillförsel, dist-
ribution och användning av energi i kommunen och att kommunen är skyldig att lämna vissa uppgifter. I fråga om den kommunala energi- rådgivningen regleras att kommunerna får statsbidrag för energirådgiv- ning. Regleringen bestämmer bl.a. vad energirådgivning innebär, bi- dragsförfarandet och redovisningen.
Det är vanligt med kommunalt huvudmannaskap för allmänna vär- mesystem. Uppgiften är frivillig och baseras på kommunens allmänna kompetens enligt kommunallagen . I egenskap av huvudman berörs kommunerna exempelvis av reglering som rör verksamhetsområde, leveransskyldighet, brukningsrätt, avgiftsskyldighet, leveransskyldighet samt avgifter och taxor.
Svenska Kommunförbundet anser att regleringen rörande kommu- nal energiplanering är föråldrad. Förbundet framhåller att de förhållan- den som gällde vid införandet av författningarna har ändrats. De tidi- gare kommunala energimonopolen är i dag konkurrensutsatta. Förbun- det anser att även lagen om allmänna värmesystem är föråldrad.
Regionalpolitik
Regleringen av kommuner och landsting vad gäller regionalpolitiska frågor återfinns främst i förordningen (l982z877) om regionalt utveck- lingsarbete, förordningen (l994z577) om landsbygdsstöd och stöd till kommersiell service och förordningen (1995:1325) med instruktion för beslutsgrupper. Kommuner eller landsting regleras i ytterligare en lag och två förordningar inom området.
Kommuner och landsting har i fråga om det regionala utvecklings- arbetet främst möjligheter att i olika frågor yttra sig eller begära infor- mation från länsstyrelsen.
I fråga om landsbygdsstöd och stöd till kommersiell service regleras att kommunerna kan få statsbidrag för sådant stöd.
I en förordning regleras att företrädare för kommuner och landsting skall finnas i vissa av de beslutsgrupper som har till uppgift att besluta om stöd från EG:s strukturfonder. Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet anser att beslutsmodellen i fråga om EG:s struk- turfonder ger ett alltför stort statligt inflytande, på bekostnad av kom- muner och landsting.
Brandfarliga och explosiva varor
Inom detta område finns reglering som berör kommunerna i lagen (1998:868) om brandfarliga och explosiva varor med tillhörande för-
ordning. Därutöver finns inom området 24 myndighetsföreskrifter från Sprängämnesinspektionen och två föreskrifter från Statens industriverk (myndigheten har upphört).
Kommunens uppgift är att pröva frågor om tillstånd för hantering av brandfarliga varor samt hantering och import av explosiva varor. En annan uppgift är att utöva tillsyn beträffande vissa brandfarliga varor.
Myndighetsreglema riktar sig inte enbart till kommunerna. Merpart- en av reglerna är relevanta framför allt genom att kommunen har att beakta dem när tillsynen utövas, men en del är även direkt tillämpliga för kommunen i samband med viss verksamhet som kommunen bedri- ver.
Övrigt
Övrig reglering finns bl.a. i konkurrenslagen (l993z20), lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling och förordningen (1993:1066) om måttenheter, mätningar och mätdon. Därutöver finns ytterligare två lagar och sju förordningar.
Kommuner och landsting kan bli ålagda att redovisa kostnader och intäkter i verksamhet av ”ekonomisk eller kommersiell natur.” Kom- muner eller landsting kan vidare främst åläggas vissa villkor eller re- striktioner i samband med genomförande av upphandling i anbudskon— kurrens. För övrigt gäller att kommuner och landsting har att efterleva konkurrenslagstiftningen, på samma sätt som andra aktörer.
Vidare finns diverse smärre reglering av kommunerna, bl.a. rörande undersölmingsarbete och bearbetningskoncession i fråga om mineraler, vissa samråd inom skogsvårdsområdet och bestämmelser om registre- ring av kommunalt vapen.
4.1 1 Socialdepartementet
Regleringen i sammanfattning
Tabell 1 l. Antalet regler — Socialdepartementet
__
Lagar 5 l Förordningar 42 M ndi_hetsre_ler 304
Inom Socialdepartementets ansvarsområde finns 397 regler som be- döms särskilt beröra kommuner eller landsting. Reglerna kan, med viss överlappning, fördelas på tre organisatoriskt urskiljbara områden, näm- ligen Sociallagstiftning, Hälso- och sjukvård och Hälsoskydd.
Merparten av regleringen inom det sociala området och hälso- skyddsområdet reglerar kommunerna. Regleringen inom hälso- och sjukvårdsområdet är i första hand relevant för landstingen, men det finns även en kommunal hälso- och sjukvård.
Vid fullgörandet av åliggandena inom socialtjänst-, hälso- och sjuk- vårds- samt hälsoskyddsområdena har kommuner och landsting att ef- terleva en mängd regler av skiftande karaktär. Regleringen är som regel omfattande och detaljerad.
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet anser bl.a. att Socialstyrelsens normgivning inom området är alltför omfattande.
En utförligare redovisning av förbundens kritik mot regleringen inom Socialdepartementets område lämnas i slutet av detta avsnitt.
Sociallagstiftning
Inom området finns 16 lagar och 17 förordningar. Vidare finns 27 myndighetsregler från Socialstyrelsen, fem från Riksförsäkringsverket samt tre från Alkoholinspektionen. Därutöver finns 24 allmänna råd från Socialstyrelsen som publicerats i en särskild skriftserie och inte i verkets författningssamling.
Socialtjänst m.m.
Socialtjänsten regleras främst i socialtjänstlagen (l982:620) med tillhö- rande förordning, lagen (l988z870) om vård av missbrukare i vissa fall och lagen (l990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Dessutom finns nio myndighetsregler från Socialstyrelsen.
Socialtjänstlagen stadgar att samhällets socialtjänst på demokratins och solidaritetens grund skall främja människors ekonomiska och soci- ala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i sam- hällslivet. Varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område. Lagen reglerar bl.a. frågor rörande socialtjänstens mål, kommunens ansvar, socialtjänstens innehåll och rätten till bistånd.
Lagen om vård av missbrukare i vissa fall och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga reglerar vård oberoende av eget sam- tycke (tvångsvård) avseende missbrukare och ungdomar under 18 år. Regleringen anger bl.a. under vilka förutsättningar vården får aktualise- ras. Länsrätten beslutar om beredande av tvångsvård. Socialnämnden skall bl.a. se till att vård anordnas.
Handikappvård
Handikappområdet regleras i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade med tillhörande förordning, lagen (1993z388) om införande av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funk- tionshindrade, lagen (1993z389) om assistansersättning med tillhörande förordning och lagen (l994z749) om Handikappombudsmannen. Dess- utom finns elva myndighetsregler från Socialstyrelsen och tre från Riksförsäkiingsverket.
Kommuner och landsting har ansvar för olika former av insatser för stöd och service till vissa funktionshindrade. Författningarna reglerar bl.a. frågor rörande verksamhetens mål och allmänna inriktning samt rätten till insatser.
Vissa grupper av funktionshindrade har rätt till ersättning från för- säkringskassan för kostnader för personlig assistans (assistansersätt- ning). Om den ersättningsberättigade genom kommunen fått biträde av personlig assistent får försäkringskassan besluta att assistansersättning- en skall betalas ut till kommunen i den utsträckning den motsvarar kommunens avgift för assistansen. Kommunen skall höras i samband med ärenden enligt denna lag.
Kommuner och landsting (och även myndigheter) är skyldiga att på Handikappombudsmannens uppmaning lämna uppgifter om verksam-
het som rör personer med funktionshinder. De är även skyldiga att delta i överläggningar som ombudsmannen kallar till.
Alkohol- och tobaksfrågor
Inom området Alkohol- och tobaksfrågor finns reglering som berör kommuner främst i alkohollagen(1994:1738) med tillhörande förord- ning, i tillkännagivande (1994:2049) av avtal mellan Systembolaget Aktiebolag och staten samt i tobakslagen (1993z58l). Vidare finns fyra myndighetsregler från Socialstyrelsen och tre från Alkoholinspektion- en.
Kommunen får för visst tillfälle, om det anses påkallat för ordning- ens upprätthållande, förbjuda eller inskränka försäljning av alkohol- drycker.
Tillstånd till servering av spritdrycker meddelas av den kommun där serveringsstället är beläget. Kommunen får ta ut avgift för prövningen. Den omedelbara tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om servering av spritdrycker, Vin och starköl utövas av kommunen och av polismyndigheten. Kommunen och polismyndigheten utövar också till- syn över servering av och detaljhandel med öl. Kommunen får träffa avtal med en annan kommun om att uppgifter som kommunen har en- ligt denna lag skall ombesörjas helt eller delvis av den andra kommun- en.
Varje kommun har rätt att få ett systembolag eller försäljningsställe. Innan beslut om nedläggning, nystart eller flytt av butik skall kommun- fullmäktiges yttrande inhämtas.
Kommunen utövar den omedelbara tillsynen enligt tobakslagen när det gäller dels miljöer och lokaler för vilka Socialstyrelsen har den centrala tillsynen, dels över att inte tobaksvaror säljs till personer under 18 år.
Övrig Sociallagstiftning m.m.
Sociallagstiftning i övrigt som i viss utsträckning berör kommuner eller landsting finns exempelvis i lagen (l947:529) om allmänna barnbidrag, lagen (19941309) om hustrutillägg i vissa fall då make uppbär folkpen- sion, lagen (1993:737) om bostadsbidrag och lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster. Det finns ytterligare fyra lagar och tolv förordningar inom området. Därutöver finns tre föreskrifter från Socialstyrelsen och två från Riksförsäkrings- verket.
I fråga om barnbidrag regleras främst att när ett barn vårdas i hem för vård eller boende inom socialtjänsten, får kommunen gottgöra sig barnbidraget.
Lagen om hustrutillägg i vissa fall då make uppbär folkpension in- nehåller vissa övergångsbestämmelser innebärande att lagen om kom— munalt bostadstillägg skall tillämpas i fråga om hustrutillägg.
I den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster regleras att kommuner och landsting i vissa fall är skyldiga att erbjuda nordiska medborgare socialt bistånd eller sociala tjänster på samma villkor som gäller för motsvarande insatser till enskilda som är bosatta i Sverige.
Hälso- och sjukvård
Inom hälso- och sjukvårdsområdet finns 34 lagar och 24 förordningar. Vidare finns 180 myndighetsregler från Socialstyrelsen och fem regler från Riksförsäktingsverket. Myndighetsregleringen kommenteras sam- lat avslutningsvis i detta delavsnitt.
Dessutom finns 33 allmänna råd från Socialstyrelsen rörande hälso- och sjukvård samt beredskap som publicerats i en särskild skriftserie och inte i verkets författningssamling.
Allmän sjukvårdslagstiftning
Allmän sjukvårdslagstiftning återfinns i hälso- och sjukvårdslagen (19821763), lagen (l996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården, lagen (l994z953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvår- den med tillhörande förordning, lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område, förordningen (1996:933) om verksamhetschef inom hälso- och sjukvården, förordningen (1982:771) om behörighet till vissa tjänster inom hälso- och sjukvården och om tillsättning av sådana tjänster, förordningen (1985z884) om behörighet till vissa tjänster inom tandvården och om tillsättning av sådana tjänst— er, lagen (1990:l404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso— och sjukvård, lagen (l991:ll36) om försöksverksamhet med kommunal primärvård, patientjournallagen (l985z562) och patient- skadelagen (l996:799). Det finns ytterligare två lagar och tre förord- ningar inom området.
Med hälso- och sjukvård avses åtgärder för att medicinskt före- bygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Till hälso- och sjukvården hör även sjuktransporter samt att ta hand om avlidna. För-
fattningarna reglerar bl.a. frågor rörande mål för hälso- och sjukvården, krav på hälso- och sjukvården, landstingens hälso- och sjukvård (landstingens ansvar, nämnder), kommunens ansvar (nämnder, perso— nal), gemensamma bestämmelser om landstingens och kommunernas hälso- och sjukvård (vårdavgifter, forslming) och gemensamma be- stämmelser för all hälso- och sjukvård (patientansvarig läkare, led— ningen av hälso- och sjukvård, kvalitetssäkring, hälso- och sjukvården i krig m.m.).
Lagen om tillsyn över hälso- och sjukvården innehåller gemen- samma bestämmelser avseende tillsynen över all verksamhet som be- drivs inom ramen för hälso- och sjukvårdslagen.
Författningarna om åligganden för personal inom hälso- och sjuk- vården ålägger personalen att utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.
Reglering finns i fråga om disciplinpåföljd m.m. för sjukvårdsper- sonal i deras yrkesutövning inom hälso- och sjukvården. Bland annat regleras disciplinpåföljd, uppgifterna för Hälso- och sjukvårdens an- svarsnämnd, handläggning i ansvarsnämnden och överlämnande av vissa ärenden.
Här kan nämnas att i en ny lag, lagen (1998z53l) om yrkesverksam- het på hälso- och sjukvårdens område, som träder i kraft den 1 januari 1999, samlas bestämmelser om tillsyn, åligganden för personalen, dis— ciplinpåföljd samt behörighets- och legitimationsregler. I och med att den nya lagen träder i kraft upphävs de ovan nämnda författningarna om tillsyn, åligganden och disciplinpåföljd.
Förordningen om verksamhetschef inom hälso- och sjukvården ger bestämmelser om ansvaret för den verksamhetschef som anges i hälso- och sjukvårdslagen.
I en särskild förordning finns bestämmelser rörande behörighet och tillsättning av vissa tjänster inom hälso- och sjukvården.
I lagen om vissa läkartjänster vid upplåtna enheter m.m. finns reg- lering rörande vissa läkartjänster vid sådana enheter inom landstingens hälso- och sjukvård som har upplåtits för den grundläggande högskole- utbildningen för läkarexamen. Bland annat regleras att varje läkare som är anställd vid en upplåten enhet är skyldig att biträda vid handled- ningen av medicine studeranden.
Lagen om betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård reglerar att kommunen skall betala ersättning till ett landsting för kostnader för viss hälso- och sjukvård åt personer som är folkbokförda i kommunen. Be- talningsansvaret gäller för somatisk långtidssjukvård och för medi- cinskt färdigbehandlade patienter i psykiatrisk vård.
En kommun får inom ramen för en försöksverksamhet erbjuda viss hälso- och sjukvård (primärvård), om landstinget och kommunen har kommit överens om det och fått tillstånd till det av Socialstyrelsen.
I patientjoumallagen regleras att patientjournal skall föras vid vård av patienter inom hälso— och sjukvården. Patientjournal skall föras för varje patient och får inte vara gemensam för flera patienter. I lagen regleras bl.a. frågor rörande patientjournalens innehåll, utforrrming och hantering samt bevarande av journalhandling
Patientskadelagen reglerar att patienten har rätt till patientskadeer- sättning och att vårdgivaren har skyldighet att ha en försäkring som täcker sådan ersättning (patientförsäkring). Författningarna innehåller bestämmelser om rätten till patientskadeersättning, undantag från rätten till patientskadeersättning samt försäkringsskyldighet m.m.
Bekämpande av smittsamma sjukdomar
Inom smittskyddsområdet regleras kommuner och landsting i smitt- skyddslagen (l988:1472) med tillhörande förordning och i karantäns- lagen (19891290) med tillhörande förordning.
Författningarna reglerar verksamhet till skydd mot att smittsamma sjukdomar sprids bland människor. Huvudregeln är att varje landsting svarar för att behövliga smittskyddsåtgärder vidtas inom landstings- området. Författningarna reglerar bl.a. frågor rörande smittsamma sjukdomar, samverkan, skyldighet att söka läkare och lämna upplys- ningar, läkarundersökning och förhållningsregler, anmälan om sam- hällsfarlig och annan anmälningspliktig sjukdom, särsldlda åtgärder vid befarad smittspridning, uppgiftsskyldighet, tvångsåtgärder, tvångsun- dersökning, tillfälligt omhändertagande, beslut om tvångsisolering, omhändertagandet under tvångsisoleringen, särskilda befogenheter vid tvångsisoleringen, vistelse utanför sjukhuset vid tvångsisolering, över- klagande, handläggningen av mål och ärenden samt kostnader och till- syn.
Smittskyddslagstiftningen har primärt sjukvårdshuvudmannen och smittskyddsläkaren som adressat. Men vissa lagrum reglerar kommunal verksamhet, i första hand den kommunala nämnd som utför uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Nämnden åläggs exempelvis att inom kommunen svara för att smittskyddsåtgärder vidtas mot sådana djur, livsmedel, vattentäkter, avloppsvatten, ventilationsanläggningar och andra objekt som sprider eller misstänks sprida smittsamma sjuk- domar. Vidare finns reglerat en skyldighet att på olika sätt samverka med smittskyddsläkaren. Den kommunala nämnden får även meddela
de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att hindra spridning av en samhällsfarlig sjukdom.
Vissa kompletterande bestämmelser finns till skydd mot att karan-
n tänssjukdomar förs in i landet eller sprids till utlandet genom land-,
luft- eller sjötrafik. Med karantänssjukdom avses gula febern, kolera och pest. Smittskyddsläkaren svarar tillsammans med miljö- och hälso- skyddsnämnden för smittskyddsåtgärdema. F örfattningama reglerar bl.a. frågor rörande ansvarsfördelning och organisatoriska bestämmel- ser, allmänna bestämmelser om sanitära åtgärder, åtgärder vid ankomst, råttbekämpning samt avgifter och tillsyn.
Socialstyrelsen får efter samråd med de berörda landstingen och kommunerna föreskriva vilka hamnar och flygplatser som skall vara karantänshamnar respektive karantänsflygplatser.
Särskilda bestämmelser om viss psykiatrisk tvångsvård
Viss psykiatrisk tvångsvård regleras i lagen (1991:1129) om rättspsy- kiatrisk Vård, lagen (1991 :l 128) om psykiatrisk tvångsvård och förord- ningen (1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård.
Författningarna ger föreskrifter om psykiatrisk vård respektive rättspsykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Författningarna reglerar bl.a. frågor rörande beslut om vård, vården, upphörande av vården, överklagande, handläggningen i dom- stol, patientförteckning, joumaluppgifter, underrättelseskyldighet och hemsändande av utländsk patient.
Vissa ekonomiska frågor m. m.
Vissa ekonomiska frågor redovisas i lagen (1962:381) om allmän för- sälcring, lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning med tillhörande förordning, lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik med tillhörande förordning, lagen (1991:419) om resekostnadsersättning vid sjukresor, lagen (l992z863) om lokal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäkring och hälso- och sjukvård, förord- ningen (l984:908) om vissa statsbidrag och försäkringsersättningar för sjukvård m.m., lagen (1996:1150) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m. med tillhörande förordning och förordningen (19772628) om statsbidrag till hemspråksträning i förskolan. Det finns ytterligare en förordning inom området.
Bestämmelser ges om vissa ersättningar till läkare i privat verksam- het i primärvården och den öppna hälso- och sjukvården i övrigt och om patientavgifter i samband därmed (läkarvårdsersättning respektive sjukgymnastersättning). Författningarna reglerar bl.a. frågor rörande samverkans- och vårdavtal, landstingens ansvar m.m., särskilda krav på verksamheten, vikariat, samverkan med andra, patientavgift, verksam- hetsuppföljning och verkställighetsföreskrifier.
Landsting skall lämna ersättning för resekostnader i samband med olika former av hälso- och sjukvård.
Om regeringen medger det, får en allmän försäkringskassa, ett landsting och en kommun som har kommit överens om det bedriva lo- kal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäk- ring, hälso- och sjukvård och socialtjänst. Författningarna reglerar bl.a. frågor rörande bildandet av beställarförbund, beställarförbundets led- ning, ekonomiska förvaltning och likvidation.
Reglering finns rörande vissa statsbidrag och försälqingsersättning- ar för sjukvård m.m. från sjukförsäkringen till landsting och andra vårdgivare.
Högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m. regleras. Kostnader för förmånerna ersätts av det landsting inom vars område den berätti- gade är bosatt.
Regler finns rörande villkoren för statsbidrag till hemspråksträning i förskolan.
Tandvård
Tandvården regleras i tandvårdslagen(1985: 125).
Med tandvård avses åtgärder för att förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador i munhålan. Varje landsting skall erbjuda en god tandvård åt dem som är bosatta inom landstinget. Författningarna regle- rar bl.a. frågor rörande mål för tandvården, krav på tandvården, lands- tingens ansvar, nämnder, personal, vårdavgifter och kvalitetssäkring.
Övrigt inom hälso- och sjukvården
Övrig reglering inom hälso- och sjukvården utgörs exempelvis av läke- medelslagen (19921859) med tillhörande förordning, lagen (19932584) om medicintekniska produkter, lagen (l996:1157) om läkemedels- kommittér, lagen (l982:764) om vissa läkartjänster vid upplåtna enheter m.m., lagen (1988z7l 1) om befruktning utanför kroppen, lagen (198411140) om insemination, lagen (l991:115) om åtgärder i forsk-
nings- och behandlingssyfte med befruktade ägg från människa, lagen (l974:525) om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet m.m., lagen (l987z269) om kriterier för bestämmde av människas död, lagen (1995:832) om obduktion m.m., lagen (19952831) om transplantation m.m. och förordningen (1985:796) med vissa bemyndi— ganden för Socialstyrelsen att meddela föreskrifter m.m. Det finns yt- terligare två lagar och sex förordningar inom området.
Läkemedelslagen innehåller bl.a. bestämmelser om krav på läkeme- del, klinisk prövning, hantering av läkemedel och tillsyn.
Lagen om medicintekniska produkter reglerar bl.a. krav på medi- cintekniska produkter, kliniska prövningar, användning och tillsyn.
I lagen om låkemedelskommittéer regleras att det i varje landsting skall finnas en eller flera låkemedelskommittéer. Landstinget bestäm- mer hur många sådana kommittéer som skall finnas och vilket organ inom landstinget som skall tillsätta en kommitté. En låkemedelskom- mitté skall genom rekommendationer till hälso- och sjukvårdspersonal- en eller på annat lämpligt sätt verka för en tillförlitlig och rationell lä- kemedelsanvändning inom landstinget. Rekommendationerna skall vara grundade på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Diverse villkor och restriktioner återfinns i lagen med förbud mot omskärelse av kvinnor, lagen om beå'uktning utanför kroppen, lagen om insemination och lagen om åtgärder i forsknings- och behandlings- syfte med befruktade ägg från människa.
Lagen om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet m.m. reglerar att landsting och kommuner erhåller ersättning från sjuk- försäkringen för rådgivning som lämnas i födelsekontrollerande syfte.
Lagen om kriterier för bestämmande av människas död, lagen om obduktion m.m. och lagen om transplantation m.m. innehåller särskilda bestämmelser i anslutning till människas död.
I förordningen med vissa bemyndiganden för Socialstyrelsen att meddela föreskrifter m.m. finns Socialstyrelsens normgivningsbemyn— diganden i anslutning till hälso- och sjukvårdslagen, patientjoumal- lagen, tandvårdslagen m.fl. lagar.
Den omfattande myndighetsregleringen &ån Socialstyrelsen rör en mängd olika frågor, bl.a. vaccinationer, förlossningsvård, bamhälso- vård, aborter m.m., långtidssjukvård, läkemedel och narkotika, säker- hetsföreskrifter och kompetenskrav.
Hälsoskydd
Regleringen inom hälsoskyddsområdet återfinns i hälsoskyddslagen (1982:1080) med tillhörande förordning. Därutöver finns tolv myndig-
hetsregler från Socialstyrelsen och åtta från Naturvårdsverket. Dess- utom finns sju allmänna råd från Socialstyrelsen som publicerats i ver- kets särskilda skriftserie och inte i författningssamlingen.
Varje kommun svarar för hälsoskyddet inom kommunen. Med häl- soskydd avses åtgärder för att hindra uppkomsten av sanitära olägen- heter och för att undanröja sådana olägenheter. Författningarna be- stämmer vissa villkor för kommunens verksamhet och anger områden som särskilt skall prioriteras. Den ansvariga nämnden i kommunen ut- övar den omedelbara tillsynen i kommunen. Den kommunala nämnden får i särskilda fall meddela de villkor som behövs för att bl.a. förhindra uppkomsten av sanitär olägenhet samt meddela förelägganden och för- bud.
Synpunkter från Landstingsförbundet
Landstingsförbundet eftersträvar allmänt sett större frihet för lands- tingen att organisera sin verksamhet och att komma överens om hu- vudmannaskap landsting och kommuner emellan. Lagarna och förord- ningarna anses emellertid av Landstingsförbundet till övervägande del vara väl avvägda med hänsyn till landstingens förutsättningar att be- driva verksamheten. När det gäller myndighetsregleringen är kritiken mera uttalad. Landstingsförbundets uppfattning är att många av Social- styrelsens allmänna råd är obehövliga. Dessutom anser förbundet att antalet föreskrifter (gäller alla berörda myndigheter) bör reduceras. Förbundet menar att landstingen själva kan uttolka relevanta lagar och förordningar. Regleringen från Socialstyrelsen och Riksförsäkringsver— ket anses ofta vara alltför detaljerad, vilket bl.a. anses vara till men för möjligheterna att bedriva verksamheten på ett effektivt sätt.
I fråga om regleringen från Socialstyrelsen framhålls att mottagarna av myndighetsregleringen inte alltid uppfattar skillnaden i status på föreskrifter, allmänna råd och övrig myndighetsdokumentation, som t.ex. meddelandeblad.
Nedan följ er några konkreta exempel på vad som upplevs vara brist- fällig reglering.
En reglering som ogillas av företrädare för Landstingsförbundet är Kungl. Maj:ts kungörelse (1970:738) om läkemedelsförsörjningen vid sjukvårdsinrättningarna. Regleringen fixerar en viss organisationslös- ning, nämligen att det måste finnas ett sjukhusapotek vid varje sjukhus, och dessutom ett avdelningsförråd. Denna reglering anses försvåra önskvärd omstrukturering inom vården.
En reglering med hög detaljeringsgrad och delvis låg relevans anses vara förordningen (l984z908) om vissa statsbidrag och försäloingser-
sättningar för sjukvård m.m. Det framhålls att förordningen i vissa de- lar lmappast efterlevs i dag.
Förordningen (1994:1121) om läkarvårdsersättning och förordning- en (199421120) om ersättningen för sjukgymnastik anses mycket de- taljerade och regelmassan har vuxit efter hand. Den höga detaljerings- graden anses innebära onödiga begränsningar och en onödigt krånglig hantering.
Läkemedelsreformen år 1997 innebar ett nytt ansvar för kommuner och landsting beträffande inkontinenshjälpmedel. De nya förutsättning- ama och kostnadsansvaret på området har medfört tämligen omfattande förändringar i verksamhet och organisation i förhållande till tiden före 1997. Landstingsförbundet anser dock att det på ett par punkter finns författningsreglering vilken onödigtvis begränsar kommunernas och landstingens handlingsfrihet. Förbundet har i en skrivelse till Social- departementet begärt förändringar av regleringen.
Det påpekas att förordningen ( l985:786) med vissa bemyndiganden för Socialstyrelsen att meddela föreskrifter m.m. ger Socialstyrelsen ett relativt vitt normgivningsbemyndigande.
Synpunkter från Svenska Kommunförbundet
Företrädare för Svenska Kommunförbundet framhåller problem fram- för allt med ett alltför stort sektorstänkande i lagregleringen, med över- driven detalj styrning och med myndigheternas normgivning. Kommun- förbundet föredrar skyldighetslagstiftning framför rättighetslagstiftning. Förbundet önskar ett större inflytande för kommunerna i fråga om socialbidragen. Det bör dock framhållas att det sammantaget endast finns ett begränsat antal kritiska synpunkter rörande enskilda lagar och förordningar.
Även om ansträngningar gjorts för att komma till rätta med en del av de problem som följer av sektorsgränsema framhålls att sektoriserad lagstiftning ofta medför komplikationer i det dagliga arbetet i kommun- erna. Detta gäller särskilt området för vård och omsorg. Det framhålls exempelvis att för en och samma person kan både patientjournal och personakt behöva upprättas eftersom insatserna i det ena fallet styrs av hälso- och sjukvårdslagen och i det andra fallet av socialtjänstlagen .
I det första fallet styrs dokumentationen av patientj oumallagen. I det andra fallet styrs dokumentationen av förvaltningslagen . Om personen dessutom är berättigad till insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade kan det även bli aktuellt med en akt för denna hantering.
Vanligt är också att personal i kommunerna har en roll som både behandlare och biståndshandläggare. Detta gäller exempelvis för sjuk- gymnaster och arbetsterapeuter.
Biståndsärendena innehåller moment av bedömningar som ofta grundar sig på statusbedömningar eller funktionsbedömningar av den enskilde. Dessa är av samma slag som ingår i den individinriktade vår- den och gör att joumalföringsplikt kan aktualiseras samtidigt med ärendehandläggning och dokumentation enligt förvaltningslagen .
Vad gäller Socialstyrelsens normgivning framhålls att myndighetens regelgivning är alltför omfattande. Ett särskilt problem anses vara att rekommendationer även lämnas i meddelandeblad, som inte är avsedda att innehålla rekommendationer baserade på en rättsuttolkning.
Den ålagda tillsynen enligt tobakslagen i syfte att beivra försäljning av tobaksvaror till underåriga upplevs som orimlig av många kommun— företrädare. En vanlig bedömning är att man inte prioriterar resurser till att utöva tillsyn över det stora antalet försäljningsställen för tobaks- varor. Liknande synpunkter har även framkommit vad gäller den tillsyn som alkohollagen ålägger kommunerna över servering av och detalj- handel med öl.
4.12 Utbildningsdepartementet
Regleringen i sammanfattning
Tabell 12. Antalet regler — Utbildningsdepartementet
__
Lagar Förordningar 71 M ndi hetsre _ler
Inom Utbildningsdepartementets ansvarsområde finns 125 regler som bedöms särskilt reglera kommuner eller landsting. Merparten av regle- ringen berör komrnunema. Nedan redovisas först allmän och skol- formsövergripande reglering, därefter den specifika regleringen av de olika skolformerna.
Kommunerna åläggs att vara huvudman för grundskola, särskola, kommunal vuxenutbildning, vuxenutbildning för utvecklingsstörda,
svenskundervisning för invandrare och gymnasieskola. Landstingen är huvudman för viss gymnasieutbildning.
Med huvudmannaskapet följer skyldighet att efterleva en omfattan- de och detaljerad reglering.
Svenska Kommunförbundet framhåller att många av reglerna styr medlen snarare än målen. Kommunförbundet önskar en lagstiftning med mera av resultat- och målstyming snarare än detaljstyrning. För- bundet har ett förslag till utforrrming av en ny skollagstiftning. (För- bundets synpunkter redovisas samlat under det första avsnittet nedan.)
Svenska Kommunförbundet anser också att reglerna som rör studie- sociala förmåner bör föras ihop till en lag. Regleringen anses vara svår att överblicka. Vidare anser förbundet att Centrala studiestödsnämnd— ens (CSN) myndighetsreglering medför krångliga rutiner för kommun- ernas uppgiftslämnande.
Allmän och skolformsövergripande reglering
Skolformsövergiipande reglering finns bl.a. i skollagen (l985:1100), förordningen med instruktion för Statens skolverk (199111121), lagen (l99l:1110) om kommuners skyldighet att svara för vissa elevresor med tillhörande förordning, förordningen (19971702) om kvalitetsredo- visning inorn skolväsendet och studiestödslagen(1973:349) med tillhö— rande förordning. Därutöver finns två lagar och 14 förordningar. Dess- utom finns sex myndighetsregler från CSN.
Skollagen reglerar hela det offentliga skolväsendet och innehåller bl.a. bestämmelser om uppgifter, ansvarsfördelning, organisation m.m. inom området. Lagen stadgar att kommunerna är huvudmän för grund- skolan och att kommuner och landsting är huvudmän för gymnasie- skolan. För utvecklingsstörda finns särskolan, som kommunerna är hu- vudman för. För barn med vissa frmktionshinder, som inte kan gå i grundskolan eller motsvarande del av särskolan, finns specialskolan. Staten är huvudman för specialskolan. Som alternativ till grundskolan finns sameskolan, för vilken staten är huvudman. För vuxna anordnas utbildning i form av kommunal vuxenutbildning (komvux), vuxenut- bildning för utvecklingsstörda (särvux) och svenskundervisning för invandrare (sfi). Kommunen är huvudman för dessa utbildningar.
Den som är huvudman för en del av det offentliga skolväsendet an- svarar för att utbildningen genomförs i enlighet med bestämmelserna i lagen och de bestämmelser som kan finnas i annan lag eller förordning. Vid sidan av de skolformer som anordnas av det allmänna finns skolor som anordnas av enskilda fysiska eller juridiska personer, fristående skolor.
I Skolverkets instruktion anges att Skolverket är central förvalt- ningsmyndighet för det offentliga skolväsendet i den mån något annat inte är särskilt föreskrivet. Skolverket skall verka för att de mål och riktlinjer som riksdagen och regeringen har fastställt för verkets an- svarsområde förverkligas. Skolverket skall ha tillsyn över det offentliga skolväsendet samt över kommunernas skyldighet att se till att skol- pliktiga barn får föreskriven utbildning.
Enligt studiestödslagen är en läroanstalt skyldig att till CSN lämna uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av regleringen rörande studiestöd. Vidare regleras elevers rätt till studiestöd för utbildnings- former som bedrivs av kommuner och landsting.
I fråga om elevresor regleras bl.a. att kommunerna skall svara för kostnaderna för vissa elevresor ärrmade åt elever som har rätt till stu- diehjälp enligt studiestödslagen .
Förordningen om kvalitetsredovisning inom skolväsendet ålägger kommuner och skolor att årligen upprätta skriftliga kvalitetsredovis- ningar.
Myndighetsföreskriftema och de allmänna råden riktar sig främst till de studiestödsberättigade. Kommuner och landsting berörs i flertalet fall genom stadganden om uppgiftslämnarskyldighet till CSN.
De övriga lagarna och förordningarna inom området reglerar bl.a. vissa statsbidrag, visst uppgiftslämnande, rätt att ta ut vissa avgifter, viss försöksverksamhet och det offentliga skolväsendet under krig.
Svenska Kommunförbundet redovisar i skriften ”En ny skollag — några principiella utgångspunkter” önskemål om skollagstiftningens framtida utformning. Förbundet framhåller att många av reglerna i den aktuella regleringen styr medlen snarare än målen. Kommunförbundet önskar en lagstiftning med mera av resultat- och målstyming snarare än detaljstyrning.
Svenska Kommunförbundet anser också att reglerna som rör studie- sociala förmåner bör föras ihop till en lag. Regleringen anses vara svår att överblicka. Vidare anser förbundet att CSN:s myndighetsreglering medför krångliga rutiner för kommunernas uppgiftslämnande.
I prop. 1997/98:94 Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, för- skoleklassen och fritidshemmet m.m. aviseras en samlad skollagsöver- syn.
Skolformerna
Den specifika regleringen av de olika skolformerna som berör kommu- ner eller landsting finns främst i grundskoleförordningen (1994:1194) , gymnasieförordningen (l992z394), särskoleförordningen (l995z206),
förordningen (1994z74l) om gymnasiesärskolan, specialskoleförord- ningen (1995:401), förordningen (1996:1206) om fristående skolor, förordningen (1991:1080) om riksintematskolor, förordningen (1992: 403) om kommunal vuxenutbildning, förordningen (19921736) om vuxenutbildning för utvecklingsstörda, förordningen (l996:1502) om statligt stöd till särskilda satsningar på utbildning av vuxna och lagen (1991:1109) om uppdragsutbildning i vissa fall med tillhörande förordning. Därutöver finns fyra lagar och elva förordningar inom om- rådet.
Till detta skall läggas 31 förordningar som publicerats i Skolverkets författningssamling och 38 myndighetsregler från Skolverket. (I Skol- verkets författningssamling finns således, förutom Skolverkets myn- dighetsregler även Vissa förordningar, dvs. beslut tagna av regeringen).
De förordningar som reglerar respektive skolform innehåller en rad preciseringar i förhållande till skollagen . I förordningarna ges bl.a. an- visningar om undervisningens innehåll och uppläggning, vilka elever som är behöriga, hur urvalet av elever skall göras samt om betyg.
Därutöver kan nämnas att det i förordningen om fristående skolor stadgas att vid Skolverkets handläggning av ärenden om godkännande av och bidrag till fristående grundskolor och grundsärskolor skall den kommun där skolan skall vara belägen beredas tillfälle att yttra sig. I förordningen finns också regler om när och hur bidrag från kommunen skall utbetalas till den fristående skolan. När det gäller fristående gym- nasieskolor finns även stadganden om nivån på det bidrag som elevens hernkorrunun skall betala till den fristående skolan, om annat ej över- enskommits dem emellan.
I fråga om vuxenutbildning regleras bl.a. att kommunerna får statligt stöd till särskilda satsningar på utbildning av vuxna under fem år från den 1 juli 1997 (det s.k. Kunskapslyftet). Förordningen innehåller bl.a. bestämmelser om villkor för stöd, behörighet och urval, hur ansökan om stöd görs samt hur stödet beräknas och utbetalas.
I fråga om riksintematskolor stadgas att hemkommunen skall lämna bidrag till riksintematskolan för elever som går i grundskolan eller gymnasieskolan. Bidraget utgår enligt samma grunder som för friståen- de skolor.
Kommuner och landsting ges rätt att under vissa omständigheter be- driva uppdragsutbildning.
Myndighetsreglema och förordningarna som publiceras i Skolverk- ets författningssamling berör ett stort antal områden, bl.a. special- undervisning och betygskriterier.
I övriga lagar och förordningar inom området finns bl.a. vissa be- stämmelser för högskolor under kommunalt eller landstingskommunalt huvudmannaskap, om skolhälsovården vid sameskolan, om försöks—
verksamhet med viss kvalificerad yrkesutbildning och om att elever i specialskolan efter regeringens medgivande får undervisas i särskilda klasser förlagda till grundskolan (externa klasser).
Regleringen inom området som helhet är omfattande och detaljerad.
4. 13 Utrikesdepartementet
Regleringen i sammanfattning
Tabell 13. Antalet regler — Utrikesdepartementet
Lagar 2 Förordningar 2 M ndinhetsreler 1
Inom Utrikesdepartementets ansvarsområde finns fem regler som be- döms särskilt beröra kommuner eller landsting. Regleringen rör främst Vissa asylfrågor.
Kommunerna åläggs att lämna bistånd till utlänningar som ansökt om uppehållstillstånd i Sverige och medgetts rätt att vistas här medan ansökan prövas. En kommun som har lämnat bistånd enligt denna lag har rätt till ersättning från staten för biståndet.
Staten lämnar ersättning till kommuner och landsting för kostnader för hälso- och sjukvård, tandvård och läkemedel som de har för vissa utlänningar som ansökt om uppehållstillstånd i Sverige.
Asylfrågor m.m.
Regleringen av kommuner och landsting inom Utrikesdepartementets ansvarsområde återfinns i lagen (1994:137) om mottagande av asyl- sökande m.fl. och förordningen (l996:l357) om statlig ersättning för hälso- och sjukvård till asylsökande. Ytterligare en lag och en förord- ning finns inom området. Därutöver finns en myndighetsregel från Statens invandrarverk.
Bestämmelser ges om sysselsättning för och bistånd till utlänningar som har ansökt om uppehållstillstånd eller har beviljats tidsbegränsat
uppehållstillstånd. Kommunerna berörs särskilt då det stadgas att bi- ståndet till utlänningar som har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige och av särskilda skäl medgetts rätt att vistas här medan ansökan prövas lämnas av socialnämnden i den kommun där utlänningen vistas. Vidare stadgas att socialnämndens beslut enligt denna lag får överklagas samt att en kommun som har lämnat bistånd enligt denna lag har rätt till er- sättning från staten för biståndet.
Reglering finns om statlig ersättning till landsting, kommuner och apotek för kostnader för hälso- och sjukvård samt kostnader för tand- vård och receptförskrivna läkemedel som de har för vissa utlänningar. Regleringen behandlar främst ersättningsnivån och när ersättning skall betalas. Landsting och kommuner är skyldiga att lämna Statens invand- rarverk de uppgifter som krävs för bedömningen av deras rätt till er- sättning enligt denna förordning.
4.14 Avslutande diskussion
Av beslqivningama i detta kapitel har framgått att regleringen av kommuner och landsting är omfattande och i många fall detaljerad. I det följande diskuteras ur ett jämförande perspektiv vissa frågor röran- de omfattningen och karaktären på regleringen samt de upplevda pro- blemen.
Den verksamhet som åläggs kommuner och landsting kan avse om- fattande tjänsteproduktion, främst hälso- och sjukvård, socialtjänst och utbildning. I dessa fall utgör författningarna till stor del en direkt regle- ring i olika avseenden av den kommunala verksamheten; exempelvis regleras vanligen verksamhetens målgrupp, innehåll, ledning och orga- nisering samt utförandet, inklusive olika villkor och restriktioner.
Den ålagda verksamheten kan också avse i huvudsak myndighets- utövande uppgifter, exempelvis tillståndsprövning eller tillsyn inom miljöskydds- och livsmedelsområdena. I fråga om myndighetsutöv- ningen tar mycket av regleringen fasta på vad kommunen har att beakta vid fullgörande av myndighetsutövningen; exempelvis en reglering av gränsvärden för utsläpp av olika ämnen, hantering och förvaring av olika produkter etc. Regleringen kan i sistnämnda fall ofta sägas ha en primär adressat utanför kommunen.
En del av författningarna reglerar grundläggande förutsättningar, villkor och restriktioner för den kommunala sektorn, som t.ex. regle- ringen av den kommunala kompetensen och diverse förvaltningsrättslig reglering.
Författningamas funktion är bl.a. att ålägga kommunerna ett verk- samhetsansvar för en viss verksamhet, vilket ofta formellt eller åt-
minstone i praktiken även innebär ett producentansvar. Gemensamt för mycket av regleringen inom ramen för de stadgade verksamhetsansvar- en — men även för mycket av annan reglering — är att den syftar till att garantera liv och hälsa, miljö, patientsäkerhet, rättssäkerhet, demokrati- värden eller sociala rättigheter. Dessa syften kan komma till uttryck exempelvis genom den reglering som myndighetsutövningen vilar på, men också genom en reglering som kan bedömas vara förutsättnings- skapande, exempelvis genom reglering av att verksamheten skall orga- niseras på visst sätt. Allmänt gäller att det bland de berörda inom den kommunala sektorn finns en större acceptans för reglering som direkt berör myndighetsutövningen än för reglering av olika frågor av organi- satorisk art.
Tidigare i detta kapitel återges i anslutning till de olika delavsnitten kritiska synpunkter på regleringen från kommun- respektive landstings— sektom. Kritik föreligger i åtminstone någon utsträckning inom de flesta departementsområden. Gemensamt för kritiken är att den tar fasta på vad som anses vara hinder för en effektivare kommunal verksamhet.
En del av kritiken tar sin utgångspunkt i den kommunala självstyrel- sen. Kritikerna anser helt enkelt att kommunerna eller landstingen bör ha ett större inflytande inom en viss verksamhet eller ett visst område.
En annan utgångspunkt för kritik är strävan mot mera av målstyr- ning, bort från detalj styrning. Författningarna upplevs ofta styra medlen i stället för målen inom ett område. Kritikerna önskar större valmöjlig- heter för komrnunema och landstingen i fråga om valet av medel för att uppnå ett visst resultat.
Ytterligare en annan loitik tar fasta på den stora mängden regler, vilket anses vara ett problem i sig. Kritikerna framhåller olika exempel på regler som inte tillämpas och därför upplevs som onödiga.
Därutöver framförs från kommuner och landsting uppfattningen att riksdagen inom flera områden givit regeringen eller myndigheterna allt— för vida bemyndiganden.
I kritiken mot myndigheternas regelgivning framhålls främst att myndighetsregleringen är alltför omfattande, att myndigheten i sam- band med regelgivningen inte är tillräckligt lyhörd för synpunkter från den kommunala sektorn eller att myndigheten inte är tillräckligt tydlig i att upprätthålla eller tydliggöra skillnaden i status mellan föreskrifter, allmänna råd och andra dokument av handboks- eller policykaraktär. Det är fiämst de förvaltningsmyndigheter som är stora regelgivare gentemot kommuner och landsting som får kritik.
Kritiken av regleringen är särskilt omfattande inom skolområdet, räddningstjänstområdet, livsmedelsområdet och miljöområdet.
I fråga om räddningstjänst och livsmedelstillsyn har två aktuella ut- redningar lagt förslag som, om de genomförs, åtminstone delvis går kritiken till mötes. En översyn av skollagstiftningen är aviserad.
Den nya miljöbalken kommer sannolikt att lösa en del av de pro- blem som man från kommunsektorn upplever finns inom området. Svenska Kommunförbundet har emellertid framfört kritiska synpunkter avseende delar av innehållet i den nya balken, bl.a. anser förbundet att den nya miljöbalken innehåller alltför Vida bemyndiganden till myn- digheterna.
Avslutningsvis bör understrykas att utredningen inte tagit ställning till de upplevda problem med enskilda regler som redovisas i detta ka- : pitel. Utredningens avsikt är att de redovisade synpunkterna skall kun- na utgöra ett underlag för överväganden inom ramen för det fortsatta förändringsarbetet.
5. Den statliga tillsynen över kommuner och landsting
I detta kapitel redogörs för den statliga tillsynen av kommuner och landsting. I ett första avsnitt lämnas en redovisning av tidigare utred- ningar som på ett mer övergripande plan behandlat frågor om den stat- liga tillsynen. I ett andra avsnitt redovisas en del utgångspunkter för utredningens beskrivning av den statliga tillsynen av kommuner och landsting. Huvuddelen av kapitlet består av en beskrivning av hur denna tillsyn organiserats och bedrivs inom olika områden. Kapitlet avslutas med en diskussion om bl.a. tillsynens omfattning och karaktär samt hur olika begrepp används i sammanhanget.
5.1. Tidigare utredningar m.m.
Som tidigare nämnts i kapitel 2 har den statliga tillsynen under senare år behandlats i ett flertal sammanhang.
Riksrevisionsverket (RRV) har uppmärksammat problem med den statliga tillsynen i flera skrifter, bl.a. i en rapport till Stat-kommunbe- redningen 035 C l985:6) och i rapporten Statlig tillsyn — ett förvalt- ningspolitiskt styrmedel (RRV 1996110). I den senare rapporten fram- håller RRV bl.a. att tillsynsfrågoma inte ägnats tillräcklig uppmärk- samhet och att det råder terminologiska oklarheter. RRV skriver att begreppet tillsyn i dag ofta används som en övergripande beteckning för delvis olikartade verksamheter som normering, utvärdering, rådgiv- ning och inspektion. Tillsyn i meningen kontroll av regelefterlevnad kan dessutom döljas bakom andra beteckningar. RRV anser vidare att bristerna i tillsynsverksamheten kan innebära risker för att styrningen av olika verksamheter liksom värderingen av uppnådda resultat kan försvåras. Vidare menar RRV att det i förlängningen även ryms frågor om statens förmåga att upprätthålla respekt för demokratiskt fattade beslut. Uppstår stora och uppenbara skillnader mellan lagar och förord- ningar och efterlevnaden av dessa kan detta få långtgående konsekven-
ser. Dessutom kan brister i tillsynen få stora finansiella eller samhälls- ekonomiska konsekvenser.
Riksdagens revisorer har i ett flertal granskningsrapporter pekat på brister i den statliga tillsynen. Granskningsrapportema har bl.a. berört tillsynen över hälso- och sjukvården, skolan, djurskyddet och livsme- delsområdet. I en skrivelse med förslag till riksdagen (1994/95:RR9) har revisorerna redovisat sina erfarenheter av genomförda granskningar av de statliga insatserna för tillsyn. Revisorerna anser att behovet av tydliga förutsättningar för tillsynen inte nog kan understrykas. Rege— ringen borde därför redovisa för riksdagen hur informationen om gäl- lande regler inom viktiga tillsynsområden ytterligare kan förbättras. Vidare anser revisorerna att det är väsentligt att det tydligt framgår av lagstiftningen vilken myndighet som har tillsynen inom ett bestämt om- råde och vad tillsynsuppgiften konkret innebär. Revisorerna behandlar även frågor om bl.a. återrapportering till riksdagen, samordning av till- synsinsatser, egenkontroll respektive myndighetstillsyn samt sank- tionsmöjligheter. Revisorerna utgår från ett tillsynsbegrepp som””ligger det rena kontrollbegreppet nära”.
Revisorernas förslag har bl.a. behandlats av konstitutionsutskottet (1994/95:KU27). Utskottet betonar vikten av återrapportering till riks- dagen, genom att framhålla att regeringen i det reguljära budgetarbetet bör uppmärksamma de frågor som revisorerna aktualiserat. Utskottet anser att regeringen bör överväga att i myndighetsspecifika direktiv inför de fördjupade anslagsframställningama särskilt uppdra åt myn- digheten att redovisa sitt arbete med tillsynsfrågor.
Även Svenska Kommunförbundet har fört fram kritik mot den stat- liga tillsynen. I sin rapport Statlig tillsyn av kommunerna (Svenska Kommunförbundet, december 1994) framhåller Kommunförbundets programberedning att innebörden av begreppet tillsyn är oprecis och att avgränsningen mot sådant som betecknas som kontroll, uppföljning och utvärdering är oklar. Vidare påtalar förbundet att tillsynsverksamhetens inriktning och faktiska innehåll varierar kraftigt mellan olika sakområ- den och mellan olika enheter inom myndigheterna. Detta är enligt Kommunförbundet inte en acceptabel situation för enskilda, företag, organisationer och kommuner som berörs av tillsynen. Förbundet me- nar därför att det är motiverat att se över hela det omfattande och re- surskrävande tillsynssystemet.
Förvaltningspolitiska kommissionen behandlar tillsynen i sitt slut- betänkande I medborgarnas tjänst — En samlad förvaltningspolitik för staten (SOU l997:57). I betänkandet skriver kommissionen att en icke oväsentlig del av statsförvaltrringens verksamhet i dag sker i form av tillsyn och att många myndigheter organiseras som tillsynsmyndigheter. Vidare menar kommissionen att myndigheterna har kommit att lägga
allt mer vikt vid rådgivning och mindre vid ingripande med sanktioner. Kommissionen hänvisar i stor utsträckning till en av de tidigare nämnda rapporterna från RRV (RRV 1996:10) och då bl.a. till debatten kring frånvaron av en klar och konsekvent terminologi. Dessa oklarheter har enligt kommissionen skapat en osäkerhet om hur tillsyn bör bedrivas. Kommissionen skriver: ”Beslut om tillsyn fattade av riksdag och regering har därmed i vissa fall varit svåra att omvandla i praktisk verksamhet. Detta har i sin tur försvårat bedömningen av tillsynsverk- samheters effektivitet”. Kommissionen avslutar med att förorda att frå- gor om statlig tillsyn blir föremål för en samlad översyn. Vid en sådan översyn bör frågan om verlmingsfulla sanktioner särskilt uppmärk- sammas.
Kommissionens förslag har legat till underlag för en förvaltnings- politisk proposition, Statlig förvaltning i medborgarnas tjänst ( prop. 1997/98:136 ). Propositionen antogs av riksdagen före sommaruppe- hållet i år.
I den förvaltningspolitiska propositionen sägs bl.a. att den statliga tillsynen av myndigheter, kommuner och företag bör ses över i syfte att få till stånd en mer ändamålsenlig statlig tillsyn. Enligt propositionen bör en sådan översyn i första hand fokusera på ett antal övergripande och generella frågor, t.ex. definitionen av be- greppet tillsyn i förhållande till andra snarlika verksamheter som utvärdering, uppföljning, kontroll, information etc, hur tillsyns- uppgifter bör regleras samt hur regeringens och riksdagens behov av uppföljning av tillsynen bör utformas. Vidare sägs att översynen bör göra det möjligt att lägga fast vissa riktlinjer för den statliga tillsy- nen. I detta sammanhang bör också möjligheterna till verkningsfulla sanktioner övervägas. I propositionen sägs även att regeringen avser att återkomma till riksdagen med en samlad redovisning av den statliga tillsynsverksamheten.
I den förvaltningspolitiska propositionen hänvisas till Avreglerings- utredningens arbete. Bland annat sägs att Avregleringsutredningen kommer att vara ett betydelsefullt kunskapsunderlag för den planerade översynen.
Som framkommit ovan har debatten kring tillsynen i stor utsträck- ning rört tillsynsbegreppets innehåll. Diskussionen har emellertid i många fall även rört andra aspekter; såsom resursfördelningen samt myndigheternas ansvarsfördelning och information till statsmakterna om den tillsyn som genomförts. Flera utredningar har under senare ti- den behandlat tillsynsverksamheten inom olika områden och ytterligare utredningar pågår eller planeras. Dessa utredningar presenteras närmare under respektive departementsområde i den fortsatta beskrivningen i detta kapitel.
5.2. Allmänt
Tillsynsbegreppet
I avsnittet 5.1 framkommer att det finns en hel del oklarheter omkring tillsynsbegreppet och hur detta begrepp kan och bör användas. Utred- ningen har för sin del inte för avsikt att försöka ta ställning i denna typ av frågor. Ambitionen för utredningen är i stället att så långt möjligt försöka beskriva vad det är för aktiviteter i sammanhanget som bedrivs i förhållande till kommuner och landsting; oavsett vad aktiviteterna se- dan kallas. Utredningen har således vid sin kartläggning och beskriv- ning försökt använda ett ”brett” snarare än ett ”smalt” tillsynsbegrepp. Trots dessa ambitioner kan det dock inte uteslutas att skillnader mellan verksamheter i hur begreppet används kan ha påverkat vilken informa- tion som utredningen kunnat erhålla. Tilläggas kan att en konsekvens av utredningens synsätt blivit att i beskrivningen av tillsynen i det kommande avsnittet redovisas i Vissa fall även verksamheter som de berörda myndigheterna inte kallar för tillsyn.
Gemensamt för alla aktörer är att tillsynen ses som en verksamhet, som ytterst syftar till att tillse att politikens mål och regler uppfylls. Skillnaden mellan aktörerna handlar närmast om hur de valt att avgrän- sa medlet tillsyn i förhållande till andra insatser som bedrivs med samma syfte. Även normgivning, domstolsbeslut, utbildning, informa- tion och opinionsbildning är ju medel som kan utnyttjas för att uppnå samma mål. Ytterligare ett problem är att en och samma aktivitet sam— tidigt kan fylla flera syften. Information behövs om man skall kunna agera mot regelbrott. Men samma information kan i vissa fall även an- vändas som underlag för omprövning, anpassning och utveckling av mål och medel inom en verksamhet, och tvärtom.
I grunden handlar den offentliga tillsynsverksamheten om rätts- säkerhet, effektivitet och legitimitet. Samtidigt gäller att det finns en klar skillnad mellan verksamhetsansvar och tillsynsansvar. Det är verk- samhetsutövaren, inte tillsynsorganet, som har det yttersta ansvaret för verksamheten och för att författningar och beslut följs.
Från demokratisk synpunkt är tillsyn ett sätt att upprätthålla respekt- en för folkviljan såsom den kommer till uttryck i författningarna. Till- syn skall bl.a. göra det svårare att utan upptäckt bryta mot gällande be- stämmelser. Men tillsyn handlar också om statsmaktens förmåga att genomdriva fattade beslut.
En modell
Tillsynens objekt och metoder varierar stort. Tillsynen kan rikta sig mot enskilda objekt såsom t.ex. kommuner eller kommunala nämnder, men den kan även avse förhållanden och processer inom större områden, s.k. systemtillsyn. Den senare gäller omfattande systern, t.ex. hela skol- väsendet. Därutöver gäller att författningarna är av mycket olika ka- raktär, vilket får konsekvenser för hur tillsynen rent praktiskt utformas inom olika områden.
För att lättare ge en bild av hur tillsynen fungerar i stort och vilka aktörer som är inblandade, kan man beskriva tillsynsverksamheten som en kedja av aktiviteter — en tillsynskedja. Förenklat kan man i kedjan urskilja sex olika roller: lagstiftaren, verkställaren, den systemansva- rige, den regionala tillsynsfunktionen, tillsynsutövaren och tillsynsob- jektet.
Lagstiftaren, dvs. riksdagen, anger ramen för tillsynskedjan genom att i lag ange de grundläggande förutsättrringama för tillsynen och ge- nom att anvisa erforderliga medel.
Verkställaren, dvs. regeringen, organiserar och styr tillsynskedjan genom bl.a. förordningar och bemyndiganden att utfärda föreskrifter samt genom regleringsbreven.
Den systemansvarige, som regel en central myndighet, utfärdar föreskrifter och allmänna råd samt följer upp och utvärderar hur till- synssystemet eller tillsynskedjan fungerar. Denna roll förutsätter att den systemansvariga myndigheten i viss utsträckning kan styra de resurser som används i tillsynen.
I vissa fall finns även en särskild regional tillsynsfunktion, repre- senterad av länsstyrelserna. Den regionala tillsynsfunktionen har i dessa fall ofta att följa upp hur tillsynen fungerar inom regionen (länet). Som framgår nedan svarar den regionala tillsynsfunktionen i vissa fall också för direkt tillsyn, dvs. är tillsynsutövare.
Tillsynsutövaren genomför den direkta tillsynen inom de ramar som givits av lagstiftaren, verkställaren och den systemansvariga myndig- heten. Rollerna som systemansvarig och tillsynsutövare kan i vissa fall sammanfalla, men vanligen är det regionala och lokala myndigheter som utövar den direkta tillsynen.
Det är viktigt att vara medveten om att i modellen ligger att tillsyns- utövaren är den ende aktören i kedjan som utövar direkt tillsyn, dvs. har kontakten med tillsynsobjektet. Det kan dock förekomma att flera or- gan samtidigt har rollen som tillsynsutövare, men då ofta för olika delar av verksamheten.
Tillsynsobjektet definieras i lagstiftningen och är den verksamhet, företeelse, organisation eller yrkesutövare som är föremål för tillsynen.
Som tidigare nämnts behöver objektet emellertid inte vara ett enskilt objekt, utan kan även vara ett ”system”.
Eftersom rollerna som lagstiftare och verkställare är samma i alla tillsynskedjoma är det endast de övriga fyra rollerna som kommer att kommenteras fortsättningsvis i detta kapitel.
5.3. Beskrivning av tillsynen över olika verksamheter
Utredningen har tillsammans med Den parlamentariska regionkommit- tén (PARK) givit Statskontoret i uppdrag att genomföra en studie av den statliga tillsynen över verksamheter i landsting och kommuner. Statskontoret har redovisats uppdraget i en rapport, som utgivits sepa- rat, under namnet Statens tillsyn över verksamhet i landsting och kom- muner (Statskontoret l998z8). Beskrivningama i detta kapitel bygger i huvudsak på uppgifter som redovisats i denna rapport.
Som underlag för rapporten gjorde Statskontoret bl.a. en enkätun- dersökning. Enkäten utsändes till samtliga centrala tillsynsmyndigheter och sju länsstyrelser.
I Statskontorets rapport beskrivs i princip alla verksamheter inom kommuner och landsting som är föremål för statlig tillsyn.
Utredningen har valt att i detta kapitel endast redovisa en del av de verksamheter som redovisas i Statskontorets rapport. Urvalet har gjorts i enlighet med de principer som redovisats i kapitel 3. Beskrivningen av den statliga tillsynen av kommuner och landsting i detta kapitel omfat- tar således tillsynsverksamheter där kommunerna eller landstingen be- döms ha en särskild roll jämfört med andra organisationer. Lite för- enklat kan detta sägas gälla områden där kommunerna eller landstingen har rollen som tillsynsutövare samt områden där kommuner eller landsting har en dominerande roll som verksamhetsutövare och till- synsobjekt eller en särställning av något annat skäl. Det bör noteras att inom vissa områden är kommunen både tillsynsutövare och domine— rande tillsynsobjekt. Detta är fallet inom t.ex. räddningstjänstområdet.
I beskrivningarna av tillsynsverksamhetema används kommun och landsting som samlande begrepp. Inom t.ex. hälso- och sjukvården an- ges således kommuner och landsting som tillsynsobjekt, trots att tillsy- nen i vissa fall riktar sig mot sjukvårdspersonalen.
Även om utredningen redovisar alla verksamheter som uppfyller de tidigare redovisade villkoren, görs en närmare beskrivning endast av en del av dessa. De områden som beskrivs närmare är: räddningstjänsten, civilt försvar, hälso- och sjukvården, hälsoskyddet, socialtjänsten, sko-
lan, miljöskyddet, plan- och byggområdet samt livsmedelsområdet. Valet av områden har gjorts efter hur betungande tillsynen bedömts vara för kommunerna eller landstingen. Övriga områden där kommuner och landsting berörs nämns endast kort. För en utförligare beskrivning av dessa områden hänvisas till Statskontorets rapport.
Utgångspunkten i beskrivningen av tillsynsverksamheten är den lag- stiftning som reglerar tillsynen. Redovisningen sker därför efter det departementsområde under vilket respektive lagstiftning sorterar. Ett problem i sammanhanget är att reglerna — och tillsynsverksamheten — i många fall har nära samband med regler inom andra departementsom- råden. Utredningen har trots detta bedömt att den valda redovisnings- modellen är den mest pedagogiska. Även andra redovisningssätt, t.ex. en redovisning med utgångspunkt från de centrala myndigheternas an- svarsområden skulle medföra liknande problem. Det avgörande skälet för utredningen har dock varit att den valda uppläggningen ger den bästa kopplingen till den tidigare beskrivningen av regleringarna som berör kommuner och landsting.
Det bör även påpekas att det endast är de delar av tillsynskedjan där kommuner och landsting förekommer som beskrivs. Därför redovisas inte alltid alla tillsynsuppgifter inom en myndighet. Som exempel kan nämnas att Livsmedelsverket utövar direkt tillsyn över slakterier. Denna typ av verksamhet tas inte med i redovisningen eftersom kom- munerna och landstingen inte på något sätt är föremål för eller aktiva i denna del av tillsynsverksamheten.
5 .3. l Finansdepartementet
Lagstiftningen om offentlig upphandling är föremål för tillsyn. Ansva- rig för tillsynen är Nämnden för offentlig upphandling (NOU). Av la- gen (l992:1528) om offentlig upphandling framgår att tillsynen riktas mot upphandlande enheter, t.ex. kommunala myndigheter. Tillsynen sker på liknande sätt mot kommunala myndigheter som mot t.ex. stat- liga myndigheter
Tillsyn utövas också över lotterilagstiftningen. Lotteriinspektionen svarar för den centrala tillsynen. Den kommunala tillstånds- och regist- reringsmyndigheten samt länsstyrelsen har den närmare tillsynen över sådana lotterier som får anordnas efter tillstånd av eller registrering hos myndigheten. Vidare stadgas att länsstyrelser och kommuner skall hjälpa Lotteriinspektionen att utöva den centrala tillsynen.
5.3.2 Försvarsdepartementet
Inom Försvarsdepartementets område förekommer statlig tillsyn av kommunerna och landstingen inom områdena räddningstjänst samt ci- vilt försvar. I huvudsak avser tillsynen kommunerna.
Jämför man räddningstjänsten och insatserna för civilt försvar re- sursmässigt är räddningstjänsten den helt dominerande verksamheten. Av beskrivningen nedan framgår att på både lokal och regional nivå är insatserna inom räddningstjänsten och insatserna inom det civila för- svaret i regel nära knutna till varandra.
Räddningstj änsten
Tillsynens organisation
Enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) innebär räddningstjänstverk- samhet att samhällets räddningstjänst vid olyckor och överhängande fara för olyckor skall hindra eller begränsa skador på människor, egendom eller i miljön. Detta gäller både i fred, under höjd beredskap och i krig. Räddningstjänsten avser således både förebyggande insatser och räddningsinsatser vid olyckor.
Tillsynen regleras i räddningstjänstlagen och räddningstjänstförord- ningen ( 1986:1107 ). Vidare har Statens räddningsverk (SRV) utfärdat ett antal föreskrifter och allmänna råd som styr tillsynsverksamheten.
SRV utövar den centrala tillsynen inom området. Verksamheten riktar sig främst mot länsstyrelsernas tillsynsverksamhet. Verkets till— synsverksamhet utövas av räddningstjänstavdelningens enhet för brand och räddning.
Länsstyrelserna har ansvar för räddningstjänsten i länet. I verksam- heten ingår både att ha tillsyn över kommunernas tillsynsverksamhet samt att ha tillsyn över kommunernas räddningstjänstverksamhet (t.ex. räddningskåren och planeringen).
Tillsynsorganisationen skiljer sig åt mellan länsstyrelserna. Några länsstyrelser har t.ex. enheter som samtidigt utövar tillsyn även över lagen och förordningen om civilt försvar. Uppgifterna nedan om läns- styrelsernas tillsynsverksamhet gäller således inte enbart rädd- ningstjänstlagstiftningen.
Den kommunala räddningstjänsten utövar den lokala tillsynen samt har ansvaret för räddningsverksamheten lokalt genom att svara för akuta räddningsinsatser samt planeringen av dessa. Kommuner som är
för små för att bygga upp en egen räddningstjänst samverkar i kommu- nalförbund. För närvarande finns ett 250—tal räddningstj änstkommuner.
Tillsynens arbetsformer och kostnader
SRV:s uppgift är främst att ta fram metoder och modeller för länssty- relsernas tillsynsverksamhet samt att se till att uppgifter över verksam- heten inhämtas av länsstyrelserna. Verket har emellertid vid vissa till- fällen även hjälpt länsstyrelserna i deras praktiska tillsynsarbete gente- mot kommunerna.
SRV strävar efter att renodla sina tillsynsroller genom att göra en uppdelning i dels information, metodfrågor och utbildning, dels rena tillsynsuppgifter. Myndigheten uppger att 70 procent av tillsynsinsats- ema är främjande åtgärder (rådgivning, utbildning m.m.) medan 30 procent är kontrollerande (inspektioner, förelägganden m.m.).
Under 1997 deltog handläggare från SRV vid ll av länsstyrelserna utförda tillsynsbesök. Samma år lämnade verket även ett stort antal ytt— randen vid samråd över kommunala räddningstjänstplaner. Tillsynsm- satserna, som görs tillsammans med länsstyrelserna, sker normalt på initiativ från länsstyrelserna. I en del fall kan information till SRV med- föra att verket självt genom en länsstyrelse tar initiativ till en tillsynsin- sats.
SRV fattar inte beslut i tillsynsärenden, lagstiftningen bygger på samråd. SRV saknar sanktionsbefogenheter, men enligt räddnings- tjänstlagen och räddningstjänstförordningen får verket &amställa hos regeringen om ändring i en räddningstjänstplan. Verket är remiss- instans till överprövande instanser i ärenden om beslut av andra till- synsmyndigheter enligt räddningstjänstlagen. Sambandet mellan till- synsverksamheten och verkets andra uppgifter framgår av bl.a. rädd- ningstjänstlagstiftningen. Personal som handlägger tillsynsärenden deltar dock endast undantagsvis i annan verksamhet och i dessa fall inte i verksamhet som berör tillsynsverksamheten.
SRV har under 1997 satsat ca två miljoner kronor på tillsynen över kommunerna. Antalet årsarbetskrafter som under 1997 arbetade med dessa frågor var 4,5.
Inom hälften av länsstyrelserna är tillsynen kombinerad med kon- sultverksamhet, samråd, dispenser, rådgivning och utbildning. I Statskontorets enkätundersölcning svarade sex av sju länsstyrelser att huvuddelen av insatserna var av främjande natur. Fördelningen mellan egeninitierade tillsynsinsatser och insatser initierade av någon utomstå— ende varierar lcraftigt mellan länsstyrelserna.
Antalet personer i länsstyrelserna som arbetar med tillsynen varie- rar. Utanför storstadslänen arbetar mellan en och tre anställda med till- synsfrågoma. Genomgående har sakområdet varit utsatt för stora per- sonalneddragningar under 1990—talet. Länsstyrelsernas tillsyn är inte avgiftsfrnansierad.
Problem m.m.
SRV uppger att regelverkets uppbyggnad leder till att tillsynen får en alltför stor koncentration på kvantitetsmått, t.ex. genomförda brand- syner och liknande. I Räddningsverksutredningens slutbetänkande (SOU 1998159) belyses denna fråga ytterligare. Verket håller för närva- rande på med att utveckla sin tillsyns- och uppföljningsverksamhet. Arbetet har pågått en tid genom uppbyggnad av informationssystem som nu börjat användas. Avsikten är att man genom bearbetning och analys av uppgifter från informationssystemen skall kunna dra slutsats— er och föreslå relevanta åtgärder.
Kritiken från länsstyrelserna gäller bl.a. resursbrist och avsaknaden av vissa sanktionsbefogenheter.
Vid intervjuer med företrädare för olika organisationer inom områ— det har framkommit uppfattningar om att tillsynsfrågoma inom rädd- ningstjänstområdet inte är tillräckligt utvecklade. Bland annat hävdas att länsstyrelserna inte har fått tillräcklig hjälp med metodutvecklingen samt att det faktum att man inom räddningstjänsten saknar nationella mål försvårar tillsynen. Kritik framförs även mot att tillsynsverksam— heten ser mer på den tekniska än den funktionella aspekten och att kopplingen till plan- och bygglagen samt miljö- och hälsoskyddslag- stiftningama inte är tillfredsställande.
Svenska Kommunförbundet efterlyser en mer målinriktad tillsyn. Vidare framhålls att länsstyrelserna inte har den kompetens som krävs för att utöva en bra tillsyn.
Civilt försvar
Tillsyn inom Försvarsdepartementets område utövas också enligt lag- stiftningen om civilt försvar. På central nivå skall Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) bl.a. bidra till att utveckla länsstyrelsernas upp— följnings- och utvärderingsarbete. På regional nivå skall länsstyrelserna — under ledning av civilbefälhavarna — följa upp landstingens och kommunernas tillämpning av lagen ( 1994:1720 ) om civilt försvar och de föreskrifter som har meddelats med stöd av denna. Vad gäller upp-
gifter om länsstyrelsernas verksamhet enligt dessa författningar hän- visas till redovisningen under avsnittet om räddningstjänsten. Det kan för övrigt noteras att ordet tillsyn inte används i denna lagstiftning.
Kommuner och landsting har enligt lagstiftningen om civilt försvar bl.a. ansvar för att vidta de beredskapsförberedelser som behövs för deras respektive verksamhet under'höjd beredskap.
Kommunerna har därutöver även ansvar att verka för att samordna beredskapsförberedelsema för den civila verksamhet som bedrivs av andra myndigheter och organ i kommunen. Ansvaret gäller endast så- dan verksamhet som är inriktad på kommunen. Kornrnunema är vidare skyldiga att medverka i övningar och annan utbildning som utgör ett led i beredskapsförberedelser och att hålla länsstyrelsen underrättad om beredskapsförberedelser m.m. För detta erhåller kommunerna ett sär- skilt statsbidrag.
Kommunerna har också ansvar för bl.a. hemskydd samt byggande och underhåll av skyddsrum.
5.3.3 Inrikesdepartementet
Inom Inrikesdepartementets område är det framför allt plan- och bygg- området som är föremål för statlig tillsyn.
Ett särfall kan verksamheten vid de kommunala lantrnäterimyndig- heterna sägas vara. Enligt lagen ( 1995:1393 ) om kommunal lantmäte- rimyndighet har Lantmäteriverket tillsyn över verksamheten vid de kommunala lantrnäterimyndighetema. Tillsynsuppgiftema är förhållan- devis nya, lagen om kommunal lantmäterimyndighet trädde i kraft den 1 januari 1996. Tillsynen utgör ett särfall så till vida att endast vissa kommuner berörs av denna tillsyn, då inrättande av kommunal lantrnä— terimyndighet är frivilligt.
Plan- och byggområdet
Tillsynens organisation
Tillsynsverksamheten regleras främst i plan- och bygglagen (1987: 10). Boverket har enligt plan- och bygglagen den allmänna uppsikten över plan- och byggnadsväsendet i riket. Detta innebär bl.a. att verket följer tillämpningen av lagen, ger generella råd samt rapporterar brister i systemet till regeringen.
Länsstyrelserna skall samverka med kommunerna i deras planlägg- ning samt ha tillsyn över plan- och byggnadsväsendet i länet.
Organisationen hos länsstyrelserna varierar och flera länsstyrelser uppger att en och samma enhet utövar tillsyn över fler lagstiftningsom- råden. Uppgifterna om länsstyrelsernas tillsynsinsatser nedan inklude- rar således mer än bara tillsynen enligt plan- och bygglagstiftningen.
Kommunerna har det närmaste inseendet över byggnadsverksam- heten samt ansvarar för planläggningen av användandet av mark och vatten.
Tillsynens arbetsformer och kostnader
Länsstyrelserna uppger att de till största delen använder sig av främ- jande åtgärder (rådgivning, utbildning m.m.). Det finns inte några upp- gifter om relationen mellan egna eller andras initiativ vid tillsynsinsats- ema.
Länsstyrelsen har vissa sanktionsmöjligheter i förhållande till kom- munerna. AV plan- och bygglagen framgår att länsstyrelsen i vissa fall får upphäva kommunens beslut i dess helhet om ärendet avser detalj- plan eller områdesplan. Ingen av de länsstyrelser som besvarat enkäten har använt sig av denna sanktionsmöjlighet under 1997. Enligt samma lag är länsstyrelsen överklagandeinstans i ärenden som inte laglig- hetsprövas enligt kommunallagen .
Ingen av de svarande länsstyrelserna har använt mer än 0,35 årsar- betskrafter för tillsyn. Inte i något fall är tillsynen avgiftsfinansierad.
Problem m.m.
Flera länsstyrelser uppger att man har för knappa resurser för att utföra tillsynen. Några länsstyrelser är nöjda med regelverket. Länsstyrelsen i Stockholms län anser emellertid att lagen och förarbetena ger en alltför knapphändig vägledning.
5.3 .4 J ordbruksdepartementet
Den statliga tillsynen inom Jordbruksdepartementets område avser främst livsmedelsområdet. Denna tillsyn beskrivs närmare nedan. Statlig tillsyn över kommuner bedrivs dock även enligt djurskydds- lagstiftningen och lagstiftningen om provtagning på djur m.m. Det är Statens Jordbruksverk (SJV) som har att svara för den cent- rala tillsynen över djurskyddslagen (1988:534) och, om inte annat är
angivet, av de föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag. Länsstyrelsen ansvarar för den regionala tillsynen över djurskyddsla- gen. Den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet utövar tillsynen inom kommunen, om regeringen inte har föreskrivit att tillsynen skall utövas på något annat sätt. I de fall tillsynen avser en kommunal verksamhet utövas den di- rekta tillsynen av SJV. Liknande förhållanden gäller även avseende lagen (l992:1683) om provtagning på djur, m.m.
Flera länsstyrelser har uppgivit att tillsynen över djurskyddslagstift- ningen bedrivs vid samma enhet som bl.a. tillsynen över livsmedelslag— stiftningen.
Livsmedelsområdet
Tillsynens organisation
Tillsynen inom livsmedelsområdet regleras bl.a. i livsmedelslagen (l97lz511) och förordningen (l996:147) med instruktion för Statens livsmedelsverk (SLV). Vidare finns ett antal författningar som används i tillsynsarbetet. Därutöver har SLV utfärdat ett stort antal myndighets- föreskrifter och allmänna råd som styr tillsynen.
SLV ansvarar enligt livsmedelslagen för den centrala tillsynen. Myndigheten har till uppgift att följa upp tillsynsverksamheten i landet. Verket utövar tillsynsvägledning (indirekt tillsyn) gentemot länsstyrel- serna och kommunerna. Vidare planerar myndigheten att börja med direkt tillsyn (normerande inspektioner) över kommunernas till- synsverksamhet. .
Verket har tre tillsynsenheter, tillsynsenhetema 1 och 2 samt dricks- vattenenheten.
Enligt livsmedelslagen skall länsstyrelsen utöva den närmare till— synen inom länet. Länsstyrelsen ska fungera som stödjande och rådgi- vande organ gentemot miljö- och hälsoskyddsnämndema. Organisato- riskt bedrivs ofta länsstyrelsens livsmedelstillsyn integrerat med annan verksamhet, exempelvis vid en lantbruksenhet eller motsvarande. Flera länsstyrelser uppger att tillsynen även omfattar djurskyddslagstift- ningen.
Den kommunala livsmedelstillsynen utövas av de nämnder som fullgör uppgifter inom hälso- och miljöskyddsområdet. Enligt livs- medelsförordningen får SLV besluta att tillsynen över en viss verksam-
het, efter samråd med nämnden, skall flyttas över till en kommunal nämnd eller omvänt. Beslut om överflyttning kan överklagas.
Tillsynens arbetsformer och kostnader
I SLV:s indirekta tillsyn ingår information och utbildning om livs— medelsbestämmelser samt tillsyn och tillsynsmetodik, rådgivning, upp- följning och utvärdering av lokal tillsyn samt samordning av den natio- nella tillsynen.
Att SLV har möjlighet att besluta om flytt av tillsynsverksamhet till eller från kommun kan ses som en sanktionsmöjlighet. Tilläggas kan att fram till mars 1998 hade tillsynen över 197 anläggningar flyttats till någon kommun och i ett 40—tal fall har tillsynen över en livsmedelsan- läggning flyttats från en kommun till verket.
SLV uppger att man under 1997 använde cirka 142 miljoner kronor till direkt tillsyn. Bland verkets övriga kostnader kan nämnas: 31,8 miljoner kronor för normgivning, 8,4 miljoner kronor för samordning av den totala livsmedelstillsynen, 1,9 miljoner kronor för samordning av importkontrollen, 24,0 miljoner kronor för påverkan och information samt 44,3 miljoner kronor för kunskapsuppbyggnad.
Länsstyrelserna skall fungera som stödjande och rådgivande organ gentemot kommunerna. De är också besvärsmyndigheter i frågor om livsmedelstillsyn.
Länsstyrelserna använder sammanlagt 6 årsarbetskrafter för livs- medelstillsynen (0,2—0,3 årsarbetskrafter per länsstyrelse). Verksam- heten är anslagsfinansierad.
Problem m.m.
SLV anser att området under senare år blivit betydligt mer detaljregle- rat, främst genom EU-medlemskapet. Myndigheten uppger vidare att man nu arbetar för att ersätta de allmänna råden med Vägledningar, bl.a. för att underlätta för kommunerna. SLV anser att resurserna inte kom- mer att räcka till för att genomföra de normerande inspektioner som nyligen skrivits in i livsmedelsförordningen.
Kommittén för livsmedelstillsyn har i april 1998 lagt fram ett be— tänkande (SOU 1998z6l, Livsmedelstillsyn i Sverige). I betänkandet framförs förslag på ett flertal förändringar inom livsmedelstillsynen. Bland annat föreslår kommittén att decentraliseringen av livsmedelstill- synen till kommunerna bör fortsätta. Vidare menar kommittén att om SLV och en kommun har olika uppfattningar om var tillsynsansvaret
skall ligga, bör regeringen besluta i ärendet. Regeringen bör också kunna besluta att SLV skall ta över tillsynen, om det finns allvarliga brister i den tillsyn kommunen bedriver. Kommittén anser vidare att länsstyrelsernas tillsynsuppgift enligt livsmedelslagen bör utgå. Den anser också att gränskontrollen av livsmedel, som i dag är en kommun- al uppgift, bör ses som ett statligt åtagande. Kommittén föreslår dess- utom att uppgiften att bestämma avgifter för prövning och tillsyn enligt livsmedelslagen skall överföras till kommunerna och att kommunernas avgifter till SLV bör tas bort. Vidare föreslås att omfattningen av regel- verket på livsmedelsområdet begränsas, bl.a. genom att allmänna råd tas bort från författningssamlingen och att möjligheterna att förenkla reglerna inventeras.
5.3.5 Justitiedepartementet
Justitieombudsmannen (JO) har tillsyn över att den som utövar offent— lig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Tillsynen gäller således inte ett avgränsat lag— stiftningsområde. Kommuner och landsting berörs av denna tillsyn på samma sätt som t.ex. statlig förvaltning. Enligt 3 5 lagen ( 1986:765 ) med instruktion för riksdagens ombudsmän står dock särskilt angivet att ombudsman vid tillsyn över kommunala myndigheter skall beakta de former i vilka den kommunala självstyrelsen utövas. Justitiekanslern (JK) har motsvarande tillsynsuppgift i förhållande till landsting och kommuner.
Tillsyn inom Justitiedepartementets område utövas även enligt För- äldrabalken (l949z381). Enligt denna författning skall länsstyrelsen utöva tillsyn över överförrnyndares och överförmyndarnämnders (kommunal nämnd) verksamhet.
5.3.6 Kommunikationsdepartementet
Inom Kommunikationsdepartementets ansvarsområde bedrivs tillsyn enligt bl.a. väglagstiftningen. Enligt väglagen (197l:948) skall Väg- verket ha tillsyn över kommunernas väghållning. Vidare skall Väg- verket enligt förordningen (198811017) om statsbidrag till vissa regio- nala kollektivtrafikanläggningar m.m. se till att de bidrag som lämnas enligt förordningen används på lämpligt sätt och för avsedda ändamål. Vidare utövas tillsyn över jämvägssäkerhetslagstiftningen. Järn- vägsinspektionen inorn Banverket ansvarar för tillsynen. Kommuner och landsting berörs endast i de fall de är ansvariga för järnvägsspår.
Tillsyn bedrivs även över luftfartslagstiftningen. Luftfartsinspek- tionen ansvarar för tillsynen. Tillsynen riktar sig mot skötseln av flyg- platser och skolor. Även i detta fall berörs kommuner och landsting endast i de fall de har ansvar för sådan verksamhet.
5.3.7 Kulturdepartementet
Statens kulturråd utövar tillsyn vad gäller statsbidrag till lokala och re- gionala kulturinstitutioner. Bidragen utges med stöd av förordningen (l996:1598) om statsbidrag till regional kulturverksamhet. Följande verksamheter i kommuner och landsting är berörda av tillsynen: läns- bibliotek, musikinstitutioner, stadsteatrar, länsteatrar, dansteatrar, läns— museer, länskonstnärer/regionala konsulenter.
Tillsyn bedrivs även över kulturrninnesvården. Enligt lagen (l988z950) om kulturminnen m.m. har Riksantikvarieämbetet överinse- ende över kulturminnesvården i landet. Länsstyrelsen har tillsyn över kulturrninnesvården i länet. I denna tillsyn berörs kommuner och landsting i första hand som fastighetsägare. Den kommunala nivån be- rörs dock också av att kulturmiljövården är integrerad med samhälls- planeringen. Kulturvärden skall t.ex. beaktas vid tillämpningen av plan- och bygglagen och naturresurslagen. Flera länsstyrelser uppger att de utövar tillsynen över kulturminneslagstiftrringen inom samma enheter som handhar tillsynen över bl.a. plan- och bygglagstiftningen. För upp- gifter om länsstyrelsens tillsynsarbete se därför avsnittet om plan- och bygglagstiftningen (avsnitt 5 .3 .3).
5.3.8 Miljödepartementet
Inom Miljödepartementets område är miljöskyddet den centrala verk- samheten som är föremål för statlig tillsyn. Det finns dock en rad andra verksamheter inom kommuner och landsting där det förekommer statlig tillsyn.
Det förekommer exempelvis tillsyn över renhållningslagstiftningen. Enligt denna lagstiftning har Statens naturvårdsverk (SNV) att utöva den centrala tillsynen. Tillsynen riktar sig mot kommuner och bedrivs på liknande sätt som tillsynen över miljöskyddslagstiftningen. Länssty- relsen utövar tillsynen i länet. Kommunerna ansvarar för den lokala tillsynen, om inte regeringen bestämmer annat. Den statliga tillsynen inom området riktar sig mot kommunerna på två olika sätt: mot den kommunala tillsynsverksamheten och mot enskilda kommunala verk-
samheter (t.ex. renhållningsanläggningar). SNV:s tillsyn inom detta område redovisas under beskrivningen av miljöskyddet.
I lagen (l987:12) om hushållning med naturresurser m.m. stadgas att länsstyrelsen har tillsyn i länet över hushållningen med naturresurser och efterlevnaden av vad som föreskrivs i eller beslutas med stöd av denna lagstiftning. De centrala förvaltningsmyndighetema har var och en inom sitt verksamhetsområde uppsikt över hushållningen med natur- resurser. Boverket har den allmänna uppsikten över hushållningen med naturresurser. För en beskrivning av länsstyrelsernas tillsynsverksam- het inom detta lagstiftningsområde hänvisas till beskrivningen senare i detta avsnitt. Vad gäller Boverkets tillsynsverksamhet redovisas denna under avsnittet 5.3.3.
Tillsyn sker även enligt naturvårdslagstiftningen. SNV har enligt denna lag överinseende över naturvården i riket. Länsstyrelsen eller kommunen (kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnden eller motsva- rande), efter överlåtelse från länsstyrelsen, utövar den direkta tillsynen. Länsstyrelsernas tillsynsverksamhet framgår av beskrivningen nedan.
Statens strålskyddsinstitut (SSI) har tillsyn över strålskyddslagstift- ningen. SSI:s tillsyn riktar sig mot utrustningar och arbete med utrust- ningar som utsänder eller kan utsända joniserande strålning samt loka- ler för sådana utrustningar. Tillsynen är således inte särskilt inriktad på verksamheter i kommuner eller landsting. I strålskyddsförordningen stadgas dock att SSI får, efter åtagande av en kommun, överlåta åt den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet att i ett Visst avseende utöva tillsynen över efter- levnaden av strålskyddslagen (l988z220). SSI har med stöd av detta bemyndigande överlåtit till kommuner att utöva tillsyn över offentliga solarier.
Miljöskydd
Tillsynens organisation
Tillsynen regleras i bl.a. miljöskyddslagen (1969:387) och lagen ( 1985:426 ) om kemiska produkter. Därutöver finns ett antal författ- ningar som styr tillsynsverksamheten. Vidare har SNV utfärdat all- männa råd och Kemikalieinspektionen (KemI) myndighetsföreskrifter och allmänna råd för tillsynsverksamheten.
På central nivå utövas tillsynen enligt förordningen om kemiska produkter av SNV, KemI, SLV, Boverket och Arbetarskyddsstyrelsen (ASS).
Enligt miljöskyddslagen är det SNV som har den centrala tillsynen, samordnar tillsynsverksamheten inom sitt ansvarsområde och lämnar vid behov bistånd vid den tillsyn som andra organ har att bedriva. Ver- kets tillsyn riktar sig både mot länsstyrelserna och kommunerna.
SNV:s tillsynsarbete har i huvudsak skett vid dåvarande enheten för miljörätt och tillsyn. Från och med år 1998 ligger samordningen av uppgifterna på en nyinrättad tillsynsenhet. I redovisningen av SNV:s tillsyn nedan ingår även tillsynsverksamheten över hälsoskyddslagstift- ningen och renhållningslagstiftningen.
KemI lämnar stöd till länsstyrelserna och kommunerna. Inspektion- en utövar även direkt tillsyn över de kommuner som bedriver tillverk- ning eller import av kemiska produkter. Den direkta tillsynen särbe- handlar emellertid inte kommunerna och behandlas därför inte ytterli- gare här.
Uppgifterna om SLV och Boverket redovisas under livsmedelslag- stiftningen respektive plan- och bygglagstiftningen. ASS tillsyn redovi- sas inte här då myndigheten inte särbehandlar kommunerna i sin tillsyn.
På regional nivå utövas tillsynen i huvudsak av länsstyrelserna. Till- synen gentemot kommunerna sker dels genom tillsynsvägledning (t.ex. rådgivning) till kommunernas lokala tillsynsverksamhet och dels ge- nom direkt tillsyn över t.ex. kommunala avfallsupplag.
Länsstyrelsernas organisation varierar. Flera länsstyrelser uppger att enheternas tillsynsarbete även gäller annan lagstiftning, t.ex. natur- vårdslagen (l964z822). Uppgifterna nedan gäller därför inte enbart miljöskyddslagstiftningama.
Den eller de kommunala nämnder som svarar för uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet utövar vanligen den omedelbara tillsy- nen inom varje kommun.
Tillsynens arbetsformer och kostnader
SNV uppger att tillsynens karaktär är stödjande och uppföljande/ utvärderande. Den förra är av större omfattning än den senare. Verksamheten under 1996 utgjordes bl.a. av att verket skickade ut en enkät till samtliga kommuner angående kommunens tillsynsverksam- het. Urvalet av vilka tillsynsinsatser som skall genomföras grundas på behovet av att hålla sig orienterad om hur kommunernas tillsynsverk- samhet verkligen utövas. Under 1996 satsade SNV l—2 årsarbetskrafter på tillsynsverksamheten.
KemI ger vägledning för länsstyrelser och kommuner. Myndigheten betecknar emellertid inte detta som tillsynsverksamhet. Vägledningen innebär bl.a. utskick av informationsblad och regionala inspektionsom- gångar (bl.a. seminarieverksamhet). KemI satsade ungefär 3 årsarbets- krafter på denna verksamhet under 1997.
Länsstyrelsernas tillsynsaktiviteter består till största delen av kon- trollerande åtgärder. Sanktionsmöjligheter finns enligt miljöskyddsla- gen och enligt lagen om kemiska produkter. Sanktionsmöjlighetema omfattar emellertid endast kommuner som själva bedriver en verksam- het som faller under endera lag. Sanktionema gäller på samma sätt vare sig det är en privat eller kommunal huvudman. Hälften av länsstyrel- serna har utnyttjat dessa sanktionsmöjligheter under 1997. Länsstyrel- serna kan vidare besluta att ta tillbaka tillsynsverksamhet som överta- gits av kommunen, vilket också kan betraktas som en sanktionsmöjlig- het. Kommunala nämnders beslut enligt miljöskyddslagen överprövas av länsstyrelsen.
Flertalet länsstyrelser i enkätundersökningen uppger att de satsat mindre än 1 årsarbetskraft på tillsynen. I förordningen ( 1989:598 ) om avgift för vissa myndigheters verksamhet enligt miljöskyddslagen an- ges att länsstyrelsen får ta ut en avgift för verksamhet enligt miljö— skyddslagen. Avgifterna går emellertid inte till länsstyrelsen utan till statskassan.
Problem m.m.
Stora förändringar kommer att ske av tillsynen genom införandet av bl.a. den nya miljöbalken . SNV uppger att den nya miljöbalken på många sätt kommer att bli tydligare än den nuvarande miljölagstift— ningen. Samtidigt kan konstateras att Svenska Kommunförbundet i ett yttrande till Miljödepartementet (Dnr 1998/0731, daterad 1998—04—24) framfört en rad kritiska synpunkter på förslaget till förordningar m.m. till miljöbalken .
Flera länsstyrelser uppger att det nuvarande regelverket fungerar bra, men att man har för små resurser för att utföra tillsyn i tillräcklig omfattning.
RRV har i sin rapport Länsstyrelsernas miljövårdsarbete i föränd- ring (RRV l997:47) framfört kritik mot tillsynsverksamheten på läns- styrelsenivån. I rapporten säger RRV att resursema för länsstyrelsernas miljövårdsarbete är otillräckliga och snabbt närmar sig en punkt där antingen mål eller resurser måste omprövas.
5.3.9 Närings- och handelsdepartementet
Inom Närings- och handelsdepartementets ansvarsområde sker tillsyn över bl.a. lagstiftningen om kommunal energiplanering. Statens ener- gimyndighet ansvarar för tillsynen mot kommunerna.
Vidare utövas tillsyn över ellagstifmingen och lagen om vissa rör- ledningar. Tillsyn bedrivs av Statens energimyndighet och Elsäkerhets- verket. Tillsynen är inte särskilt inriktad på kommunerna men har medtagits eftersom det är vanligt att kommunerna har energiverk och olika typer av elektriska anläggningar.
Även lagen (1984: 1049) om beredskapslagring av olja och kol samt lagen (19852635) om försörjningsberedskap på naturgasområdet är föremål för tillsyn. Statens energimyndighet ansvarar för tillsynen. Inte heller denna tillsyn gäller särskilt kommunerna utan är aktuell i de fall kommunen bedriver värme— och kraftproduktion.
Tillsyn bedrivs enligt lagstiftningen om brandfarliga och explosiva varor. Enligt lagen (l988z868) om brandfarliga och explosiva varor utövas den centrala tillsynen av Sprängämnesinspektionen. Kommunen utövar på det lokala planet tillsynen över brandfarliga varor, om rege- ringen inte föreskriver något annat. Ofta bedrivs denna tillsyn samord- nat med räddningstj änstverksamheten.
5 .3. 10 Socialdepartementet
Inom Socialdepartementets område återfinns ett flertal verksamheter inom kommuner och landsting som är föremål för statlig tillsyn. Av störst omfattning och betydelse är tillsynen av hälso- och sjukvården samt socialtjänsten. Även inom hälsoskyddsområdet finns tillsyn. Se- nare i detta avsnitt lämnas en närmare redovisning av tillsynen av dessa verksamheter.
Det finns dock även ett antal andra verksamheter i kommuner och landsting som berörs av statlig tillsyn. Exempelvis har Socialstyrelsen (SoS) ansvaret för tillsynen av smittskyddet. Denna tillsyn riktar sig bl.a. mot landstingen (hälso- och sjukvården) samt mot kommunala nämnder med uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. SoS ut- övar även tillsyn över efterlevnaden av lagen om medicintekniska pro- dukter med följdförfattningar.
Läkemedelsverket bedriver tillsyn över läkemedelslagen (l992z859) och lagen (1996:1152) om handel med läkemedel samt över föreskrifter utfärdade med stöd av dessa lagar.
Alkoholinspektionen utövar central tillsyn över efterlevnaden av al- kohollagen. Den regionala tillsynen utövas av länsstyrelsen. Den ome—
delbara tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om servering av spritdrycker, vin och starköl utövas av kommunen och av polismyn- digheten. Kommunen och polismyndigheten utövar också tillsyn över servering av och detaljhandel med öl. Detta är tillsammans med hälso- skyddet de verksamheter inom Socialdepartementets område där kom- munernas roll i tillsynskedjan primärt är att vara utövare av tillsyn och inte ett obj ekt för denna.
Hälso- och sjukvården
Tillsynens organisation
Målet för hälso- och sjukvården är enligt 2 & hälso- och sjukvårdslagen (l982:763) en god hälsa och en god vård på lika villkor för hela be- folkningen.
Tillsynen regleras i lagen ( 1996:786 ) om tillsyn över hälso- och sjukvården. Vidare finns ett antal ytterligare författningar som styr till- synen. Därutöver har 808 utfärdat ett stort antal myndighetsföreskrifter och allmänna råd som myndigheten använder i sin tillsynsverksamhet.
SoS ansvarar för tillsynen inom hälso- och sjukvården. Myndighe— tens tillsyn riktar sig mot vårdgivare (fysiska eller juridiska personer) eller mot enskilda av hälso- och sjukvårdspersonalen. En överdirektör leder arbetet med hjälp av en stab (tillsynsstaben). Under överdirektö- ren handhar de sex regionala tillsynsenhetema de direkta tillsynsupp- giftema. Tillsynsstaben har en samordnande funktion och verkar för enhetliga bedömningar från de regionala enheternas sida.
Tillsynens arbetsformer och kostnader
SoS tillsynsuppgift avser kontrollverksamheten kopplad till sanktioner samt råd, stöd och förebyggande arbete. Myndigheten uppger att 30 procent av tillsynsinsatserna är främjande åtgärder (rådgivning, utbild- ning m.m.), medan 70 procent är kontrollerande (inspektioner, föreläg- gande m.m.).
Vad gäller det totala antalet tillsynsobjekt finns ca 25 000 vård- givare (inklusive statliga och privata) och ca 343 000 personer som jobbar med hälso- och sjukvård. Andelen tillsynsobjekt som under 1997 berörts av tillsyn i någon direkt form beräknas uppgå till ca 5 pro- cent. Omfattningen av tillsynen var 5 513 timmar, varav aktiv tid 2 890 timmar (totalt för alla vårdgivare). Antalet inkomna tillsynsärenden
inom kommuner och landsting under 1997 var 2 857 och antalet in- spektioner var 545 (inklusive föreläsningar/konferenser). Av tillsyns- ärendena berörde 60 procent landstingen och 40 procent kommunerna.
Valet av tillsynsinsatser som skall utföras grundas på erfarenheter från tidigare tillsyn, bedömning utifrån omvärldsanalys, granskning av vårdgivare utan indikation, anvisningar från regeringen/Socialdeparte- mentet, vårdgivare som aldrig anmäler olyckshändelser, utsatta grupper i vården osv. Av tillsynsinsatsema sker 35 procent på eget initiativ, 25 procent efter anmälning och 40 procent är s.k. indikerade besök (före- läsningar, projekt m.m.).
Myndigheten har sanktionsbefogenheter enligt lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården och lagen (l960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område (kvack- salverilagen). Indirekt sanktionsmöjlighet finns genom möjligheten att anmäla till Hälso— och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN). Sank- tionsmöjligheten har utnyttjats i 250 fall under 1997 och huvuddelen rör sjukvårdspersonal inom kommuner och landsting. 808 har vid sidan av tillsynen även tillståndsgivning enligt abortlagen (1974:595), för— ordningen (198011070) om godkännande av enskilda tandtekniska laboratorier och patientjournallagen (l985z562).
Under 1997 uppgick SoS budget för den regionala tillsynen till ca 56 miljoner kronor. Antalet årsarbetskrafter var ca 100. Tillsynen är inte avgiftsf'rnansierad.
Problem m.m.
SoS uppger att det numera finns ett kraftfullt regelverk inom hälso- och sjukvården, men att tillsynsresursema är för små i förhållande till den totala omfattningen av hälso- och sjukvårdsverksamheten. Vidare på- pekar 808 att det i de flesta fall saknas sanktionsmöjligheter vid un- derlåtenhet eller brister när det gäller verksamhetsföreträdares skyldig- heter att anmäla missförhållanden av olika slag.
Hälsoskydd
Tillsynens organisation
Tillsynen regleras i hälsoskyddslagen (1982:1080) samt tobakslagen (1993z581). Det finns även en del ytterligare författningar som styr till-
synsverksamheten. Därutöver har 808, SNV och ASS utfärdat egna regler av betydelse för tillsynen.
Enligt hälsoskyddslagen delas det centrala tillsynsansvaret av 808 och SNV — Generalläkaren utövar tillsynen inom Försvarsmakten. Uppdelningen preciseras i hälsoskyddsförordningen (l983z616). Något förenklat kan man säga att 808 har ansvaret för inomhusmiljön och SNV har ansvaret för utomhusmiljön. Ansvaret för den centrala till- synen enligt tobakslagen delas av 808 och ASS. ASS ansvarar för till- synen i arbetsmiljön medan 808 har ansvar för den övriga tillsynen. Eftersom tillsynen i arbetsmiljön inte har någon särskild koppling till kommuner och landsting behandlas inte denna del av tillsynen ytterli— gare i detta kapitel.
SoS tillsyn inom området har främst karaktären av tillsynsvägled— ning och uppföljning gentemot länsstyrelser och kommuner.
SoS tillsynsverksamhet är organiserad i den nationella tillsynsenhe- ten. ,
SNV:s tillsyn över hälsoskyddsområdet bedrivs på liknande sätt som tillsynen över miljöskyddsverksamheten. Uppgifter om SNV:s till- syn lämnas i beskrivningen av tillsynen inom Miljödepartementets om- råde (avsnittet 5.3.8).
På den regionala nivån är det länsstyrelsen som svarar för den stat- liga tillsynen inom här aktuella områden. Flera länsstyrelser har upp- givit att man inte har någon enhet som enbart utövar tillsyn enligt häl- soskyddslagen. Länsstyrelsernas insatser bedrivs i form av rådgivning och uppföljning.
På den lokala nivån utövas tillsynen av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.
Tillsynens arbetsformer och kostnader
SoS tillämpar ett brett tillsynsbegrepp, där åtminstone delar av norm- givning, uppföljning och utvärdering också ingår. Myndigheten uppger att 90 procent av tillsynsinsatsema är främjande åtgärder (rådgivning, utbildning m.m.) och 10 procent är uppföljning. Under 1997 har myn- digheten gjort en uppföljning av 50 kommuners verksamhet enligt häl- soskyddslagen. Enligt uppgift avsåg 10 procent av alla tillsynsärenden under år 1997 landstingen och 90 procent kommunerna.
Vilka tillsynsinsatser som faktiskt skall utföras, avgörs efter allmänt omdöme, propositioner, förarbetena till lagtext samt regeringsrättsdo- mar.
805 har under 1997 satsat 7 årsarbetslqafter på tillsynsarbetet inom detta område.
Länsstyrelsens tillsynsinsatser består främst av främjande åtgärder. I flertalet fall initieras tillsynen utifrån.
De enskilda länsstyrelsernas insatser uppgår till mellan 0,1—2 årsar- betskrafter.
Problem m.m.
Två länsstyrelser uppger att resursdimensioneringen inte är tillräcklig. Vidare kan tilläggas att miljöbalken väntas påverka tillsynsarbetet och ansvarsfördelningen även inom detta område.
Socialtjänst
Tillsynens organisation
Tillsynen regleras i socialtjänstlagen (l980:620). Vidare finns ett antal ytterligare författningar som styr tillsynen. 808 har även utfärdat ett antal myndighetsföreskrifter och allmänna råd.
SoS tillsyn inom området gäller inte enbart socialtjänstlagstift- ningen, utan även tillsyn enligt bl.a. lagen (l993z387) om stöd och ser- vice till vissa funktionshindrade.
På den centrala nivån ansvarar SoS för tillsynen. Myndigheten skall följa och utveckla socialtjänsten. Tillsynen riktar sig framför allt mot länsstyrelserna. I en mindre utsträckning utövas emellertid direkt tillsyn mot kommunerna.
Tillsynsverksamheten är i stort organiserad så att socialtjänstgr'up- pen inom 808 svarar för utvärdering, uppföljning och kunskapsför- medling och att den nationella tillsynsenheten svarar för primär social tillsyn samt tillsynsstöd och metodutveckling.
Länsstyrelsen utövar tillsynen på den regionala nivån. Tillsynen riktar sig mot socialnämndema i kommunerna.
Länsstyrelsernas organisation varierar. Flera länsstyrelser uppger att de inom en och samma enhet även har tillsyn över bl.a. alkohollagstift- ningen. Uppgifterna om länsstyrelsernas tillsynsverksamhet rör därför inte enbart tillsyn enligt socialtjänstlagstiftningen.
Tillsynens arbetsformer och kostnader
SoS tillsynsverksamhet består till största delen av utvärdering och upp- följning samt tillsynsstöd i form av metodutveckling i samverkan med länsstyrelserna. Myndigheten utför i mindre utsträckning även direkt tillsyn.
SoS uppger att 98 procent av tillsynsinsatsema är främjande åtgär- der (rådgivning, utbildning m.m.), medan 2 procent är kontrollerande åtgärder (inspektioner, föreläggande m.m.).
Vilka tillsynsinsatser som faktiskt skall göras grundas på ärendets principiella natur.
SoS har under 1997 satsat 5 årsarbetskrafter på nationella tillsyns- enhetens verksamhet. Inom socialtjänstgruppen har uppemot 60 årsar- betskrafter arbetat med tillsyn (vid en bred definition av begreppet).
Länsstyrelsen skall inom länet bl.a. följa de kommunala social- nämndemas tillämpning av socialtjänstlagen och biträda socialnämn- dema med råd i deras verksamhet. Länsstyrelserna arbetar på olika sätt. Några använder sig till största delen av främjande åtgärder, andra av kontrollerande.
Vad gäller initiativen till tillsynsinsatsema skiljer sig detta åt mellan länsstyrelserna. En del uppger att flertalet insatser sker efter eget initia- tiv, medan andra uppger att de flesta initiativ kommer från någon an- nan.
Vissa länsstyrelser uppger att den enhet som ansvarar för tillsynen över socialtjänsten även svarar för tillståndsgivning, rådgivning och fördelning av statsbidrag. Vid länsstyrelserna varierar antalet årsarbets- krafter mellan 1,75 och 13.
Problem m.m.
Tillsynen över socialtjänsten är för närvarande föremål för översyn av Socialtjänstutredningen (dir. l997:109). Uppdraget har sin grund i ett uttalande av riksdagen med anledning av socialutskottets betänkande 1996/97:SoU13. Utskottet framhåller bl.a. att uppdelningen mellan länsstyrelserna och 808 regionala tillsynsenheter medför svårigheter och en otydlighet vid tillsynen i gränsområdet mellan kommunal och landstingskommunal verksamhet. Enligt utskottet bör det övervägas om tillsynen kan läggas på samma statliga myndighet för såväl socialtjänst- en som hälso— och sjukvården för att härigenom skapa en slagkraftigare organisation.
Flera länsstyrelser anser att resurstilldelningen är för låg. Andra synpunkter som framkommit är bl.a. att regelverket inte är tillräckligt preciserat samt att vissa sanktionsmöjligheter skulle behövas.
5.3.1 ] Utbildningsdepartementet
Den statliga tillsynen inom Utbildningsdepartementets område som berör kommuner och landsting är främst tillsynen över det offentliga skolväsendet.
Enligt förordningen ( 1995:945 ) med instruktion för Högskoleverket skall Högskoleverket ha tillsyn över bl.a. de vårdhögskolor som lands- tingen ansvarar för. Förhandlingar pågår om att integrera vårdhögsko- lan med den statliga högskolan.
Skolan
Tillsynens organisation
Tillsynen regleras i förordningen (1991:1121) med instruktion för Sta- tens skolverk. Vidare finns ett stort antal författningar, bl.a. skollagen, läroplanerna och de skolforrnsvisa förordningarna som styr tillsynen. Därutöver har Skolverket utfärdat egna föresloifter och allmänna råd som verket utövar tillsyn mot.
Skolverket är tillsynsmyndighet för hela skolväsendet. Från och med den 1 januari 1998 gäller även tillsynsansvaret för förskolan. Till- synsverksamheten utövas av personal vid verkets centrala tillsynsenhet och de elva fältenhetema. Den centrala tillsynsenheten utövar till- synsvägledning och även direkt tillsyn. Merparten av den direkta tillsy- nen utövas vid fältenhetema. Tillsynen riktar sig mot skolhuvudmän- nen.
Tillsynens arbetsformer och kostnader
Skolverket defrnierar tillsyn som utredningar vilka syftar till att pröva om en viss skolhuvudman uppfyller sitt ansvar enligt de författningsbe— stämmelser som gäller för skolan.
Myndigheten uppger att 5 procent av tillsynsinsatsema är främjande åtgärder (information om tillsyn/beslut), 90 procent är kontrollerande
åtgärder (inspektioner, förelägganden m.m.) och 5 procent är svar på allmänna frågor kring tillsyn.
Under 1997 berördes 69 procent av alla kommuner av direkt tillsyn som lett fram till beslut. Under detta år avsåg tillsynen endast kommun- er. Tillsynen ägnas områden som har bedömts vara nationella brist- eller nyckelområden. Dessa områden väljs ut efter en analys av resultat inom tillsynsprogrannnet och Skolverkets övriga program. Verket upp- ger att alla ärenden är egeninitierade.
Myndigheten har inga sanktionsmöjligheter gentemot offentliga skolhuvudmän (men mot fristående skolor). Skolverket kan dock, om det föreligger starka skäl, föreslå regeringen att vidta åtgärder gentemot offentliga skolhuvudmän. Verket utreder för tillfället om sanktionsmöj- ligheter bör införas.
Under 1997 var kostnaderna för tillsynen ca 9 miljoner kronor. Till- synsverksamheten ärinte avgiftsfinansierad.
Problem m.m.
Skolverket bedömer att regelverket i stort är ändamålsenligt för att kunna genomföra tillsyn. Myndigheten uppger vidare att tillsynen vuxit i omfattning sedan verket bildades och att det fortfarande är för tidigt att bedöma om resursdimensioneringen är tillräcklig eller ej. Regeringen har i 1998 års ekonomiska vårproposition (prop. 1997/98:150, 12 Bilaga: Bilaga 4) aviserat att en nationell inspektions- nämnd skall inrättas inom Skolverket för att granska skolan. Det är ännu oklart hur nämndens verksamhet kommer att förhålla sig till till— synsverksamheten.
5.4 Avslutande diskussion
Schematisk beskrivning av tillsynen
Som kan konstateras utifrån den tidigare beslaivningen i detta kapitel berörs kommuner och landsting av statlig tillsyn inom ett stort antal områden.
Det har redan tidigare påpekats att kommuner och landsting i vissa fall är föremål för tillsyn i likhet med andra organisationer. Inom vissa områden har dock kommuner och landsting en särställning, antingen genom att de är ensamma om att ha en viss uppgift eller på grund av att
de har en dominerande ställning som huvudman eller producent inom området. Det förekommer också inom ett antal områden att komrnuner- na — och undantagsvis landstingen — är tillsynsutövare.
Efter den modell som presenterades i det inledande avsnittet (systemansvarig, regional tillsynsfunktion, tillsynsutövare, tillsynsob— jekt) kan följande förenklade bild av kommunernas och landstingens roll framställas:
—— områden där kommuner och/eller landsting endast är föremål för tillsyn (tillsynsobjekt) och i_n_t£ har en dominerande ställning som producent/huvudman eller särställning av annat skäl
Exempel på denna typ av områden är Arbetarskyddsstyrelsens och Yrkesinspektionens tillsyn över arbetsmiljön. Av skäl som tidigare re- dovisats har någon beskrivning av dessa områden inte lämnats i detta betänkande.
— områden där kommuner och/eller landsting endast är föremål för tillsyn (tillsynsobjekt), men där de bedöms ha en dominerande ställning som producent/huvudman eller en särställning av annat skäl.
I denna kategori ingår de största verksamheterna i kommuner och landsting, främst hälso- och sjukvården, socialtjänsten och skolverk— samheten.
Det bör dock påpekas att även inom dessa verksamheter finns vissa delverksamheter där kommunerna eller landstingen har en roll som till- synsutövare. Som exempel kan nämnas att kommunerna enligt skolla- gen skall ha uppsikt över att barn som fullgör sin skolplikt genom att undervisas i hemmet får en fullgod utbildning. Ett annat exempel är att kommunen inom socialtjänsten har tillsyn över i kommunen yrkesmäs- sigt bedriven verksamhet i form av hem för vård eller boende.
Till denna kategori kan även räknas den tillsyn från JO och JK som kommuner och landsting är föremål för samt tillsynen av offentlig upp- handling. Andra verksamheter som hör till denna kategori är tillsynen över: kommunal lantmäterimyndighet, civilt försvar, smittskydd, medi- cintekniska produkter, läkemedel och läkemedelshantering, regional kulturverksamhet, kulturrninneslagstiftningen, kulturmiljövård, hushåll- ningen med naturresurser, kommunal energiplanering, ellagstiftningen, beredskapslagring av olja och kol, försörjningsberedskap på natur- gasområdet, kommunal väghållning, jämvägssäkerheten samt luftfarts— lagstiftningen.
Inom en del av de uppräknade områdena består kommunens sär- skilda ställning i att kommunen har att tillämpa den aktuella lagstift- ningen i samband med beslut eller tillståndsgivning. Detta gäller exem- pelvis för kulturminneslagstiftningen, kulturmiljövården och hushåll- ningen med naturresurser.
— områden där kommuner och/eller landsting är tillsynsutövare
De områden som kan hänföras till denna kategori är tillsynen över: häl— soskyddet, livsmedelslagstiftningen, miljöskyddet, räddningstjänsten, plan- och byggväsendet, alkohollagstiftningen, tobakslagen , renhåll— ningslagen, naturvårdslagstifmingen, strålskyddslagstifmingen, djur- skyddslagstiftningen, lagstiftningen om provtagning på djur m.m., överförmyndare, lotterilagstiftningen samt lagstiftningen om brandfar— liga och explosiva varor.
Det finns således ett betydande antal områden där kommunerna gi— vits rollen som tillsynsutövare— för landstingens del är'det bara i något enstaka fall som de har en sådan roll. Som tidigare framkonnnit är det inte ovanligt att kommuner samtidigt själva är objekt för tillsyn inom samma områden. Det finns i denna kategori till och med verksamheter där kommunerna samtidigt har en dominerande ställning som produ- cent/huvudman eller en särställning av annat skäl. Detta gäller exem- pelvis för räddningstjänsten.
Övriga iakttagelser
Den tidigare redovisningen har visat att det ofta är svårt att avgränsa tillsynskedjan inom ett område från tillsynskedjan inom ett annat. Framför allt kan noteras att länsstyrelserna i många fall har en organi- sation där flera lagstiftningsområden hanteras inom samma tillsynsen- het. Vidare kan noteras att länsstyrelsernas organisation varierar sins- emellan. Över huvud taget gäller att det finns stora skillnader i organi— sation och verksamhetsindelning mellan departementsnivån, den cent- rala myndighetsnivån, den regionala nivån och den lokala nivån. Av dessa skäl har utredningen haft betydande svårigheter att kunna be- skriva insatserna och kostnaderna inom de olika tillsynsområdena. Vidare kan konstateras att det i lagstiftningen sällan förekommer någon precisering av vad som ligger i tillsynsuppdraget. Vid utredning- ens kontakter med olika myndigheter har det i en del fall varit svårt att få klara besked om vad myndighetens tillsyn avser och vilken författ- ning den grundas på. Tillsynsuppgiften beskrivs också på varierande sätt i olika författningar.
Ett undantag, där en mer preciserad beskrivning av tillsynen gjorts direkt i lagen, är den nyligen antagna miljöbalken . I 26 kap. 1—2 åå miljöbalken sägs att tillsynen skall syfta till att säkerställa att balken samt föreskrifter, domar i ansökningsmål och beslut som har meddelats med stöd av balken efterlevs. Tillsynsmyndigheten skall kontrollera efterlevnaden av miljöbalken och de föreskrifter som följer av balken, angivna domar och beslut samt vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse. Tillsynsmyndigheten skall dessutom, genom råd- givning, information och liknande verksamhet, skapa förutsättningar för att balkens ändamål skall kunna tillgodoses. Tillsynsmyndigheten skall anmäla överträdelser av bestämmelser i balken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken till polis- eller åklagarmyndig- heten, om det finns misstanke om brott.
Man kan i detta fall säga att det finns en klarare grund för att be- stämma vilka aktiviteter som skall betraktas som tillsyn. Samtidigt kan konstateras att det rör sig om en relativt bred definition av begreppet.
Av den departementsvisa beskrivningen framgår att det finns skill- nader mellan den innebörd myndigheterna lägger i tillsynsbegreppet. En tendens som kunnat noteras är att de myndigheter vars tyngdpunkt ligger på rollen som systemansvarig ofta har en vidare tolkning av be- greppet. De använder inte sällan tillsyn som ett samlingsbegrepp som även innefattar vissa informations-, uppföljnings- och utvärderingsin- satser. Denna tolkning görs t.ex. av 808 inom hälsoskydds- och social- tjänstområdena samt av SNV. Statliga myndigheter med en tonvikt på rollen som tillsynsutövare använder i regel en snävare definition. Van- ligen ses av dessa inte information, uppföljning och utvärdering som en del av tillsynsinsatsema.
Tillsynsbegreppet är således inte klart avgränsat eller innehållsmäs- sigt liktydigt för alla de statliga myndigheterna. Det kan trots detta kon- stateras att en stor del av den verksamhet som av myndigheterna redo- visats som tillsyn mer avser främjande insatser, såsom rådgivning och utbildning, än kontrollerande åtgärder, t.ex. inspektioner och föreläg- ganden.
Vid genomförda intervjuer med myndighetsföreträdare har inte framkommit något önskemål om en klarare definition av tillsynsbe- greppet. Det är dock tydligt att frågan om tillsynsbegreppets innebörd då och då har varit föremål för diskussion inom myndigheterna. Ett in- tryck utredningen fått är att det främst är organisationer som har en mer övergripande position som framhåller behovet av preciseringar av in- nehållet i tillsynsuppdragen och av ett mer konsekvent språkbruk inom området. Sektorsmyndighetema framhåller snarare behovet av en väl fungerande dialog i dessa frågor mellan myndigheten och berört de- partement.
Tidigare har nämnts att frågor om resurserna för tillsyn diskuterats inom flera utredningar. Det kan utifrån Statskontorets enkätundersök- ning konstateras att många myndigheter, framför allt länsstyrelserna, endast använt sig av ett litet antal årsarbetskrafter för tillsynsverksam- het. Det är dock svårt att utifrån detta konstaterande dra några generella och mer långtgående slutsatser om prioriteringen av tillsynsverksam- heten. Detta bl.a. med tanke på de oklarheter som finns när det gäller innebörden i begreppet tillsyn och avgränsningen av tillsynen i förhål- lande till andra aktiviteter, t.ex. utvärderingsverksamhet.
I utredningens uppdrag har ingått att uppmärksamma tillämpningen av reglerna i verksförordningen om att en myndighet vid inhämtande av uppgifter och utövande av tillsyn skall se till att de kostnadsmässiga konsekvenserna begränsas. I den genomförda enkätundersökningen är det endast ett fåtal statliga myndigheter som uppgett att de försökt att minimera de kostnader som kommunerna åsamkas genom myndighe- tens tillsynsverksamhet. Det bör dock påpekas att myndigheternas till- synsuppgifter varierar beroende på var i tillsynskedjan de befinner sig. Många av de tillfrågade myndigheterna utövar ingen direkt tillsyn över kommuner och landsting.
Som tidigare nämnts har flera utredningar berört tillsynsverksam- heten inom olika områden. Ytterligare några områden är under översyn. Det kan konstateras att bl.a. ansvarsförhållanden och resursfrågor upp- märksammats i dessa utredningar. Dock har inte tillsynsbegreppets in— nebörd behandlats i någon större omfattning. Utredningen kan dock konstatera att denna typ av frågor kommer att vara i fokus i den översyn av den statliga tillsynen som regeringen aviserat i den för- valtningspolitiska propositionen.
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet har sedan ett flertal år tillbaka framfört stark kritik mot den statliga tillsynen av kommunerna. Som tidigare nämnts har Svenska Kommunförbundet i skriften Statlig tillsyn av kommunerna utvecklat sina synpunkter i denna fråga. Samma kritik har även framkommit i samband med Av- regleringsutredningens arbete. I detta sammanhang har Svenska Kom— munförbundet och Landstingsförbundet bl.a. framfört uppfattningen att tillsynen måste renodlas. Med tillsyn skall i första hand avses laglig- hetstillsyn. Tillsynen bör författningsregleras. Beslut av tillsynsmyn- digheter skall kunna överklagas. Den statliga laglighetstillsynen bör enligt förbunden regleras i en särskild tillsynslag (alternativt i verksför- ordningen) som klargör tillsynsmyndighetemas befogenheter och som innehåller vissa begränsningar till skydd för den kommunala självsty- relsen samt skydd för att tillsynen inte medför onödigt stora kostnader för kommunerna och landstingen.
6. Myndigheternas regelarbete m.m.
I detta kapitel redogörs för de förordningar som reglerar myndigheter- nas regelarbete samt för Riksrevisionsverkets (RRV) respektive Stats- rådsberedningens riktlinjer och checklistor rörande regelarbetet. I ka- pitlet lämnas även en redovisning om RRV:s nyligen lämnade förslag till förändring i konsekvensutredningsinstitutet.
Därefter redovisas utredningens erfarenheter av hur myndigheterna i olika avseenden tillämpar de gällande reglerna. Sistnämnda redovisning är uppdelat i tre avsnitt: regelomprövning, konsekvensutredningar och information till statsmakterna.
En bakgrund till och kort historik över regelförenklingsarbetet åter- finns i kapitel 2.
6.1. Regleringen av regelarbetet
Verksförordningen
Verksförordningen (1995:1322) tillämpas på myndigheter under rege- ringen i den omfattning som regeringen föreskriver i myndighetens in- struktion eller i någon annan författning. I förordningen finns generella bestämmelser om exempelvis myndighetens ledning, organisation och föreskriftsarbete samt myndighetschefens ansvar och uppgifter.
I förordningen sägs bl.a. att myndighetschefen fortlöpande skall följa upp och pröva den egna verksamheten och konsekvenserna av de författningsföreskrifter och särskilda beslut som rör verksamheten samt vidta de åtgärder som behövs (7 5 3). I 9 & sägs vidare att myndighet- ens chef skall se till att regeringen får det underlag som den behöver för att ta ställning till omfattningen och inriktningen av verksamheten.
I förordningen finns ett avsnitt (27—28 55) som särskilt behandlar myndighetens föreskrifter. I dessa paragrafer stadgas följande:
275. Innan myndigheten beslutar föreskrifter eller allmänna råd enligt författningssamlingsförordningen (1976: 725), skall myndigheten
I . noga överväga om detta är den mest ändamålsenliga åtgärden,
2. utreda föreskrifternas eller de allmänna rådens kostnadsmässiga och andra konsekvenser och dokumentera utredningen i en konse- kvensutredning,
3. ge statliga myndigheter, kommuner, landsting, organisationer och andra som kostnadsmässigt eller på något annat betydande sätt berörs samt Ekonomistyrningsverket tillfälle att yttra sig i frågan och om kon— sekvensutredningen,
4. begära regeringens medgivande att besluta föreskrifterna om de leder till inte oväsentligt ökade kostnader för dem som berörs.
28 5 F ör föreskrifter som uteslutande rör verksamheten inom myn- digheten och föreskrifter om avgifter för vilka det finns en skyldighet att samråda enligt 7 _? avgiftsförordningen (1992:/91) gäller inte 27 _? 2— 4. För föreskrifter som beslutas av en myndighet för att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser och som inte går utöver vad som följer av förpliktelserna gäller inte 27 5 4.
Innebär det fara för miljön, liv, personlig säkerhet eller hälsa eller risk för betydande ekonomisk skada om en föreskrift inte beslutas, får vad som sägs i 27 & 2—4 vänta till efter beslutet.
I 29 & sägs att myndigheten skall se till att de kostnadsmässiga konse- kvenserna begränsas också när den begär in uppgifter eller utövar till- syn.
Förordningen om myndigheters årsredovisning m.m.
Förordningen ( 1996:882 ) om myndigheters årsredovisning m.m. gäller för myndigheter som lyder omedelbart under regeringen. Förordningen innehåller främst gemensamma bestämmelser om årsredovisning, del- årsrapport och budgetunderlag.
I 3 å i förordningen står att myndigheten årligen skall upprätta och till regeringen lämna årsredovisning, delårsrapport och budgetunderlag. I paragrafen står vidare att myndighetens årsredovisning, delårsrapport och budgetunderlag skall kortfattat ge underlag för regeringens upp— följning, prövning eller budgetering av myndighetens verksamhet.
I ett särskilt avsnitt om årsredovisningen (5—9 55) sägs bl.a. att myndigheten i årsredovisningen skall lämna information om förhållan- den av väsentlig betydelse för regeringens uppföljning och prövning av verksamheten (7 & tredje stycket).
Enligt förordningen skall årsredovisningen bl.a. omfatta en resultat- redovisning. Kravet på vad denna resultatredovisning skall innehålla behandlas särskilt i 10 &. Denna paragraf stadgar att myndigheten skall redovisa och kommentera verksamhetens resultat i förhållande till de mål och i enlighet med de krav på återrapportering som regeringen har angett i regleringsbrev eller i något annat beslut. I de fall regeringen inte beslutat om krav på återrapportering skall myndigheten redovisa och kommentera hur prestationerna har utvecklats med avseende på volym, intäkter, kostnader och kvalitet.
Av särskilt intresse för utredningen är 19 å i förordningens avsnitt om gemensamma bestämmelser för budgetunderlag och underlag för fördjupad prövning. I denna paragraf sägs att myndigheten skall pröva ändamålsenligheten i de regler som styr verksamheten. Om myndighe- tens förslag förutsätter ändringar i en författning skall förslag till änd- ring redovisas.
Författningssamlingsförordningen
Författningssamlingsförordningen (l976:725) innehåller grundläggan- de bestämmelser om författningar. Bland annat regleras frågor rörande utgivning och kungörande av författningar.
I förordningen finns en mängd föreskrifter av betydelse för myndig- heternas regelarbete. Av särskild betydelse för utredningen är främst stadgandena i förordningen om författningssamlingar för centrala myn- digheter under regeringen (9—14 åå) samt paragraferna under avsnittet Övriga bestämmelser (18a—30 åå).
I 9 & stadgas bl.a. att de centrala myndigheter som anges i förord- ningens bilaga 1 skall låta utge författningssamling. Författningssam- lingen kan vara gemensam för den myndighet som utger författnings- samlingen och en eller flera andra myndigheter. Enligt 11 & skall för- fattningssamlingen ha samma format som SFS och likartad typografisk utformning. Avsnittet innehåller även föreskrifter om t.ex. ansvarig utgivare för författningssamlingen (10 &) samt hur i författningssam- lingen information skall lämnas om författningar som kungjorts i annan än den egna författningssamlingen (12 å).
I avsnittet Övriga bestämmelser finns en rad mer detaljerade före- skrifter om myndigheternas författningssamlingar och regelgivning. Exempelvis stadgas i l8b & hur rubrikerna till författningarna skall ut- formas.
I 18c & sägs att hos varje myndighet under regeringen skall det fin- nas en förteckning över samtliga gällande författningar och allmänna råd som beslutats av myndigheten. Denna förteckning skall vid lämp-
liga tidpunkter tryckas eller mångfaldigas på annat sätt och tillhanda- hållas allmänheten. Ett exemplar av förteckningen skall också varje år lämnas till regeringen i samband med myndighetens anslagsframställ- ning.
I 20 & regleras hur författningarna skall numreras och förtecknas. I 21 & anges att när i författningssamlingen intagen författning kan bli svåröverskådlig till följd av ändringar, bör den införas i sin helhet i för— fattningssamlingen. Författning som kungöres i författningssamlingen skall om möjligt utges så att den är författningssamlingens abonnenter tillhanda i god tid innan den träder i kraft (22 å). Författningssamling skall förses med register (24 å).
I 27 å sägs att allmänna råd skall tryckas eller på annat sätt mång- faldigas och tillhandahållas allmänheten. De allmänna råden får, både i fall de är sammanförda med författning eller upprättas fristående, in- tagas i författningssamling. Är de sammanförda med författning skall tydligt utmärkas vilka regler som är författningsföreskrifter och vilka regler som är allmänna råd.
28 5 ger anvisningar om hur allmänna råd som inte intages i författ- ningssamling skall numreras och sammanställas.
29 & innehåller stadganden om vad som får införas i författnings— samlingen. I författningssamlingen får, förutom författningarna, endast införas Vissa i förordningen särskilt specificerade notiser, bekantgöran- den och meddelanden; omtryck av författning; allmänna råd samt så— dant som enligt särskilda bestämmelser skall införas i författningssam- lingen. I paragrafen sägs uttryckligen att rättsfallsreferat inte får tas in i en författningssamling.
Riktlinjer och stöd för regelarbetet
Statsrådsberedningens handböcker och checklistor
Rättschefen i Statsrådsberedningen skall svara särskilt för sådan sam- ordning inom Regeringskansliet i rättsliga och språkliga frågor som främjar enhetlighet och hög kvalitet i lagstiftning och förvaltning. Rättschefen kan i det syftet ge ut handböcker, riktlinjer och annat mate- rial. Uppgiften stadgas i förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet (26 5).
Statsrådsberedningen har utgivit en handbok i författningsskrivning: Myndigheternas föreskrifter (Ds l992:112). Statsrådsberedningen har
även utgivit bl.a. en checklista för regelgivare: Att styra genom regler? — Checklista för regelgivare (PM 1995:2).
Syftet med checklistan är att hjälpa de anställda i Regeringskansliet, i utredningsväsendet och hos myndigheterna att i regelarbetet ställa sig de rätta och nödvändiga frågorna. I checklistan framhålls bl.a. att re- gelgivare alltid måste välja lämpliga styrmedel och undvika kostsam- ma, onödiga och ineffektiva åtgärder samt regelbundet följa upp och utvärdera reglerna. Checklistan innehåller ett antal huvudfrågor som regelgivaren bör ställa sig i den konkreta arbetssituationen.
Riksrevisionsverkets riktlinjer
Av förordningen (1988189) med instruktion för Riksrevisionsverket (RRV) framgår att RRV har haft till uppgift att följa myndigheternas tillämpning av bestämmelserna om konsekvensutredningar i 27 & verksförordningen (3 & 15). Uppgifterna har nyligen överförts på det nybildade Ekonomistyrningsverket. Motsvarande skrivning finns såle- des i förordningen (l998:417) med instruktion för Ekonomistymings- verket (3 5 8).
RRV redovisar i skriften Konsekvensutredning (RRV 1996238) ett förslag till vad som bör ingå i en konsekvensutredning och till en struktur och disposition för arbetet.
RRV framhåller att konsekvensutredningen syftar till att myndighet- en i förväg, så långt det är möjligt, skall försäkra sig om att de krav som föreskriften innehåller verkligen leder till avsedda effekter. Myn- digheten skall också genom konsekvensutredningen få ett underlag för bedömningen av om den nytta som föreskriften leder till verkligen är större än de olika kostnader den kan medföra.
I skriften framhålls att undantag från kravet på konsekvensutredning medges i verksförordningen för vissa föreskrifter om avgifter men i övrigt endast för föreskrifter och allmänna råd som uteslutande rör verksamheten inom myndigheten (interna föreskrifter).
Vidare betonas i skriften att det som myndigheterna skall konse- kvensutreda är enbart de effekter som följer av myndigheternas egna regelbeslut, inte effekter av överordnade bestämmelser i lag eller för- ordning. Kostnadsmässiga eller andra konsekvenser som uppenbarligen följer av redan befintliga regelverk — föreslqifter, förordningar eller lagar — förutsätts redan ha varit föremål för undersökning.
RRV:s enkät om myndigheternas regelgivning
I RRV:s rapport Myndigheternas regelgivning (RRV 199527) redovisas resultatet av en enkätundersökning om myndigheternas regelarbete.
Av rapporten framgår att de formella kraven på konsekvensutred- ningar vid tidpunkten för enkäten i många fall inte efterlevdes. En tredjedel av myndigheterna följde alltid eller vanligen kravet, en tredj e- del följde kravet vid minst hälften av regelbesluten och en tredjedel följde inte kravet alls. Enkäten avsåg förhållanden som rådde budget- året 1993/94.
Förslag till förändringar av konsekvensutredningen
RRV har under våren 1998 i en skrivelse till Finansdepartementet rö- rande statliga myndigheters konsekvensutredningar (RRV dnr 33— 1998-05-27) föreslagit vissa förändringar som verket anser bör genom- föras för att konsekvensutredningsinstitutet skall fungera ändamålsen- ligt.
RRV framhåller att verksförordningens nuvarande regler om kon- sekvensutredningar omfattar samtliga nya och ändrade föreskrifter och allmänna råd. Detta innebär att samma krav på konsekvensutredning ställs vid all regelgivning, oavsett om det rör sig om en mindre juste- ring eller en betydande förändring i regelverket och oavsett hur omfat- tande konsekvenser regeln beräknas få. RRV menar att detta leder till att konsekvensutredningama i många fall inte bara görs slentrianmäs- sigt utan också lätt kan komma att uppfattas som en byråkratisk rutin utan något egentligt syfte.
RRV föreslår att kraven på konsekvensutredning bör villkoras uti- från vissa rekvisit. Kravet på konsekvensutredningar bör begränsas till de fall där utredningen spelar en reell roll för myndighetens ställnings- tagande. Verket anser att det bör ligga på den aktuella myndigheten att göra denna bedömning. Avgörande bör enligt RRV:s mening bl.a. vara frågans komplexitet och de förväntade effekternas omfattning.
6.2. Regelarbetet i praktiken
Nedan redovisas utredningens erfarenheter av hur myndigheterna i olika avseenden tillämpar de gällande författningarna rörande regelom- prövning, konsekvensutredningar och information till statsmakterna. Redovisningen bygger i huvudsak på intervjuer som utredningen genomfört under våren 1998 med verksjurister vid flertalet av de myn-
digheter som bedöms vara särskilt relevanta för kommuner och landsting. Intervjuer har genomförts med företrädare för följande myn- digheter: Alkoholinspektionen, Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsmark- nadsstyrelsen, Boverket, Centrala Studiestödsnämnden, Datainspek- tionen, Fiskeriverket, Invandrarverket, Jordbruksverket, Kemikalie- inspektionen, Livsmedelsverket, Luftfartsverket, Naturvårdsverket, Riksarkivet, Riksförsäkringsverket, Rikspolisstyrelsen, Skolverket, Socialstyrelsen, Sprängämnesinspektionen och Vägverket,
Interna styrdokument för regelarbetet
Av utredningens intervjumaterial framgår att några av de aktuella myn- digheterna har aktuella interna föreskrifter, handledningar, checklistor eller liknande dokument av policykaraktär som stöd för myndighetens regelarbete. Socialstyrelsen är ett exempel på en myndighet som nyli- gen tagit fram ett styrdokument för regelarbetet. Myndigheten har även under Våren med stöd av Statsrådsberedningen bedrivit utbildning i för- fattningsskrivning. Arbetarskyddsstyrelsen förväntas inom kort ha fär- digställt en författningshandledning.
Allmänt gäller att dokumenten behandlar ansvarsfördelningen och arbetsrutinema inom myndigheten i samband med regelgivningen och arbetet med konsekvensutredningen.
Det är också vanligt att dokumenten, med utgångspunkt från till- lämpliga författningar, redogör för skillnaden i form, innehåll och funktion mellan föreskrifter, allmänna råd och andra dokument, exem- pelvis handböcker eller dokumentation för kunskapsspridning.
Det kan noteras att de olika styrdokumenten för myndigheternas re- gelarbete vanligen endast behandlar arbetet med ny reglering och inte omprövning av befintligt regelverk. Naturvårdsverkets interna hand— ledning utgör härvidlag ett undantag. I handledningen finns ett krav att gällande föreskrifter fortlöpande skall ses över. Översynen anges gälla utformning och innehåll såväl som frågan om de bör upphävas.
Regelomprövningen
Av utredningens intervjumaterial framgår att omprövningen av myn- dighetens egna regler, i enlighet med kraven i bl.a. verksförordningen, sker med betydande variationer i ambitionsnivå mellan de olika myn- digheterna. Ett fåtal myndigheter har under senare år gjort en systema- tisk omprövning av samtliga myndighetsregler. Ytterligare några myn- digheter planerar att genomföra en sådan omprövning. Här kan nämnas
att ett av målen i Arbetarskyddsstyrelsens verksamhetsprogram 1997 — 1999 är att reglerna skall minska med minst 25 procent. Vanligare är dock att omprövning endast sker när behovet särskilt påkallas, exem- pelvis som en följd av lagändringar.
Flera myndighetsföreträdare uppger att det finns ett behov av att ompröva en del av myndighetens föreskrifter, men att man inte haft resurser till att utföra arbetet.
Motiven till en omprövning eller behovet av en sådan är främst lag- ändringar, förändringar av de förhållanden som regleringen avser eller ny kunskap inom området. Ett motiv kan även vara att myndigheten fått kritik rörande regelns utformning från företrädare för dem som har att tillämpa reglerna. Dessutom framhåller flera myndighetsföreträdare att äldre gällande föreskrifter har en annan utformning än de som utfärdats under senare år. De äldre föreslqiftema anses generellt sett vara mera omfattande och skrivna på ett mindre lättillgängligt språk.
Det kan vara värt att nämna att implementeringen av EG—rätt, vilket för närvarande utgör en stor del av många myndigheters regelarbete, i flera fall innebär en markant ökning av antalet regler och dessutom le- der till mer omfattande och detalj erade bestämmelser.
Förutom kraven på myndigheterna att ompröva de egna reglerna finns även krav på en prövning av ändamålsenligheten i de lagar och förordningar som styr verksamheten inom myndighetens ansvarsom- råde.
Inte någon av de berörda myndigheterna utför systematiska bedöm- ningar avseende behovet av omprövning av lagar och förordningar inom det egna ansvarsområdet. Allmänt gäller naturligtvis att myndig— heterna i den fortlöpande dialogen med departementet föreslår författ- ningsändringar i den utsträckning behov av förändringar uppmärksam- mas.
Konsekvensutredningarna
En stor majoritet av de aktuella myndigheterna utför regelmässigt kon- sekvensutredningar, även om det finns stora skillnader i ambitionsnivån myndigheterna emellan.
Det förekommer att konsekvensutredningama är ambitiöst utfor- made med kvalificerade effektbedömningar som innehåller såväl finan- siella som samhällsekonomiska poster. Det förekommer även summa- riska utredningar som ryms på mindre än en halv A4—sida.
Vanligen uppfylls emellertid de formella krav som verksförordning- en ställer på konsekvensutredningar. Ett beslut om en ny föreskrift och
en konsekvensanalys föregås som regel av att de berörda inklusive RRV lämnas tillfälle att yttra sig över förslagen.
Enligt vad utredningen erfarit är det inte ovanligt att myndigheterna vid remissomgången får synpunkter som myndigheten timer för gott att beakta. Från Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet framförs dock uppfattningen att flera myndigheter endast i begränsad utsträckning tar hänsyn till de synpunkter som förbunden lämnar i sam- band med att konsekvensutredningen kommuniceras.
Det finns myndigheter som överhuvud taget inte lämnar de berörda tillfälle att yttra sig om ett förslag till en ny föreskrift och som heller inte gör några konsekvensutredningar. Detta gäller exempelvis en stor regelproducent som Skolverket.
En anledning till att vissa myndigheter tar lätt på uppgiften att utföra konsekvensutredningar uppges vara bedömningen att den egna före— skriften inte medför några kostnadsmässiga eller andra konsekvenser utöver de som följer av överordnade författningar, eller att myndighet- en inte ser något alternativ till den utfärdade regeln.
Kraven på konsekvensutredning gäller generellt. Undantagna är, som tidigare nämnts, endast föreskrifter som uteslutande rör verksam- heten inom myndigheten och föreskrifter om vissa avgifter.
RRV:s aktuella förslag till förändring och motiveringen till försla- get, som redovisas ovan, innebär dock ett tillmötesgående av kraven på en mer flexibel användning av institutet. RRV anser som sagt att kravet på konsekvensutredningar bör begränsas till de fall där utredningen spelar en reell roll för myndighetens ställningstagande.
Några myndighetsföreträdare har framfört till utredningen att myn- dighetens konsekvensutredningar ges en lägre prioritet i fråga om reg- lering som följer av EG—rätten, där utrymmet för nationell lagstiftning är begränsat. I RRV:s riktlinjer påpekas emellertid att kravet på kon- sekvensutredningar även gäller beslut om regler som tillkommit i syfte att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser. RRV framhåller att generella hänvisningar av myndigheten till att en föreskrift som är en följd av ett EG—direktiv inte medför några ekonomiska konsekvenser utöver dem som följer av riksdagens beslut att anta avtalet med EU är otillräckligt för att uppfylla kravet på konsekvensutredning.
Från kommunalt håll framhålls som ett problem i sammanhanget att myndigheter ibland i samband med införande av EG—rätt tillför viss reglering inom det berörda området utövar vad som följer av EG—rät- ten.
Inom vissa områden finns arbets- och samverkansformer som myn- digheterna anser vara komplement till konsekvensutredningen. Exem- pelvis har Riksarkivet i arbetet med att utfärda allmänna råd riktade till
kommuner och landsting hjälp av en samrådsgrupp där Svenska Kom- munförbundet och Landstingsförbundet är representerade.
Information om regleringen och regelarbetet till regeringen
Vid de intervjuer utredningen genomfört med myndighetsföreträdare har även tagits upp frågan om myndighetens återkoppling till rege- ringen av regleringens ändamålsenlighet och av regelarbetet.
Specifika krav på återkoppling av regelarbetet till regeringen åter- finns som tidigare sagts i författningssamlingsförordningen . I förord- ningens 18 c & stadgas att en förteckning över samtliga gällande före- skrifter och allmänna råd som beslutats av myndigheten årligen skall lämnas till regeringen i samband med myndighetens anslagsframställ— ning.
Samtliga av de aktuella myndigheterna lämnar enligt uppgift årligen en förteckning i enlighet med förordningens bestämmelser. Förteck- ningen lämnas normalt sett utan kommentarer.
Den bild som framträder är att det för övrigt i regel inte finns någon systematisk återkoppling av arbetet med regelgivningen. Detta innebär att exempelvis information om och analys av de samlade kostnaderna och konsekvenserna i övrigt av myndigheternas regelgivning, bl.a. in- förandet av EG—rätten, inte systematiskt återförs till regeringen.
Det bör också sägas att det finns myndigheter som i årsredovis- ningen återkommande gör en samlad och relativt utförlig avrapporte- ring av regelarbetet. Exempelvis innehåller Datainspektionens årsredo— visning en sådan beskrivning.
För övrigt sker givetvis i viss utsträckning återkoppling av regle- ringens ändamålsenlighet och regelarbetet i samband med de gängse kontakterna, exempelvis i budgetarbetet, mellan myndighet och depar- tement. I sammanhanget kan nämnas att flertalet av de områden som berör kommuner eller landsting under senare tid har varit föremål för större förändringar eller åtminstone omfattande utredningar. Detta kan i sig ses som en form av återkoppling om den berörda regleringens än- damålsenlighet.
7. Kostnaderna för regelgivning och tillsyn
Bakgrund
I utredningens direktiv anges att ett av utredningens uppdrag är att kartlägga och analysera hur stora statens, landstingens och kommuner- nas administrativa och andra kostnader för statlig tillsyn och regelgiv- ning är.
Redan på ett tidigt stadium av utredningsarbetet konstaterades att det inte var realistiskt för utredningen att kunna åstadkonrrna något mer än en grov uppskattning av dessa kostnader.
Bland annat det stora antalet berörda verksamheter, heteorogeniteten mellan verksamheterna inom orrrrådet samt bristen på system med en- hetliga uppgifter om kostnader och prestationer gör att ett uppdrag av här aktuellt slag i stor utsträckning handlar om att utveckla både grundläggande synsätt och metoder. Det har inte varit möjligt att inom utredningsarbetet genomföra en sådan process. De kostnadsuppgifter som redovisas nedan i detta kapitel måste därför ses mer som första hypoteser, än som slutliga bedömningar av de samlade kostnaderna för den statliga regleringen och tillsynen.
För att genomföra uppdraget har utredningen uppdragit åt Statistiska centralbyrån, SCB, att genomföra en konsultstudie inom området. Nedan lämnas en kort sammanfattning av resultatet av studien. Kon- sultrapporten som helhet redovisas i betänkandets bilagedel (bilaga 3).
Resultatet av konsultstudien
Diskussionerna om uppläggningen och genomförandet av konsultstu- dien har förts mellan utredningens huvudsekreterare Leif Lundberg och, från SCB, Tore Melin och Ingegerd Berggren. Ingegerd Berggren har genomfört studien och svarar för rapporten.
Syftet med studien har varit att ge en ungefärlig uppskattning av de administrativa kostnader som bedöms vara en direkt eller indirekt följd
av statlig regelgivning (inklusive såväl tillsyns- som uppföljningsakti- viteter) för den kommunala verksamheten. Kostnader av detta slag upp- står inom staten (på olika nivåer) samt inom kommuner och landsting.
Uppdraget omfattar två delar: en översiktlig studie samt en fördjup- ningsstudie.
Den översiktliga studien avser att belysa vilka administrativa kost- nader som uppstår i statsförvaltningen och i andra berörda organisatio— ner på grund av regelgivningen och tillsynen.
Fördjupningsstudien har gjorts inom två särskilt utvalda verksam- hetsområden. Syftet med dessa delstudier har varit att försöka identi- fiera och värdera mer specifika kostnader än vad som varit möjligt i översiktsstudien. Dessa studier är således mer problematiserande, ge- nom att man kan följa lagens verkningar i olika aktörers verksamheter. Utifrån dessa studier ges också utrymme att beskriva kostnader för de olika delarna av den statliga regleringen och tillsynen.
Regelgivningen, liksom sättet att utforma uppföljning och tillsyn va- rierar kraftigt mellan olika verksamhetsområden. Det har därför be- dömts angeläget att välja verksamheter för fördjupningsstudien på ett sådant sätt att olika modeller för regelgivning och tillsyn kan belysas.
De områden som utvalts för den fördjupade studien är grundskolan och djurskyddet.
Uppläggningen av de olika studierna har i princip varit densamma: att försöka identifiera olika aktiviteter i verksamheten hos berörda myndigheter och verkställande enheter som kan ses som en konsekvens av regelgivningen samt att diskutera vilka resurser aktiviteterna tar i anspråk.
I rapporten redogörs relativt utförligt för på vilket sätt de redovisade kostnadsuppskattningama erhållits, eftersom resultaten till stor del be- ror på vilka definitioner och antaganden som gjorts. Bedömningar av vilka definitioner och antaganden som är rimligast har utförts i samråd med utredningens huvudsekreterare Leif Lundberg och i vissa fall med företrädare för sakrnyndighetema.
Kostnader för den statliga regleringen av kommunal verksamhet har definierats relativt vitt som kostnader för sådana aktiviteter som är en konsekvens av lagar och förordningar. Med sådana aktiviteter avser främst tillrättaläggande av lagar och förordningar samt kontroll och tillsyn av deras efterlevnad.
Som tillrättaläggande aktiviteter räknas arbete med förklaringar, tolkningar, föreskrifter, riktlinjer, allmänna råd, nedbrytning av mål samt arbetsplaner. Denna typ av aktiviteter bedrivs i huvudsak vid de ansvariga statliga myndigheterna. Till kategorin räknas dock även akti- viteter de verksamhetsansvariga genomför för information och tolkning av regler, t.ex. särskilda utbildnings- och informationsinsatser.
Kontroll och tillsyn avser insatser som bedrivs i syfte att ge stats- makterna information om hur verksamheten fungerar i förhållande till uppsatta mål. De vanligaste aktiviteterna i denna kategori utgörs av de statliga myndigheternas tillsyns-, uppföljnings- och utvärderingsinsats- er. Även inom denna kategori förekommer insatser bland de verksam- hetsansvariga, exempelvis för informationsinsamling och -överföring.
För berörda centrala myndigheter, länsstyrelser och kommuner har därefter uppskattats hur stor del av den totala arbetstiden som åtgår till de aktuella aktiviteterna, och som gäller kommunernas verksamhet. Tidsåtgången har sedan räknats om till monetära belopp.
På detta sätt har det varit möjlig att redovisa ett par alternativ för maximiuppskattningar för kostnader för den statliga regleringen. De olika alternativen hänförs till olika antaganden om t.ex. hur stor andel av en viss verksamhet som kan räknas som en konsekvens av den stat- liga regleringen av kommunal verksamhet. Som jämförelse redovisas i rapporten vad som kallas för minimiuppskattningar för kostnaderna. Det är de kostrradsuppskattningar som räknats fram med utgångspunkt från Statskontorets enkät om de statliga myndigheternas tillsynsverk- samhet. Statskontorets studie har tidigare kommenterats i kapitel 5.
I Statskontorets studie används en mer begränsad definition av in— nebörden i begreppet tillsyn och vilka aktiviteter som ses som en del av denna typ av insatser. I Statskontorets studie har inte heller medtagits de direkta kostnaderna för regleringen.
Även för Statskontorets bedömningar har två alternativ redovisats, beroende på alternativa antaganden om tidsåtgången för de aktiviteter som ingår.
Minimiuppskattningarna respektive maximiuppskattningama av kostnader för aktiviteter som kan ses som en konsekvens av den statliga regleringen och tillsynen av kommunerna redovisas i tabellen nedan.
_ Minimikostnader
Centrala myn- digheter
Länsstyrelser Kommuner
Maximikostnader
204 — 298 mkr 179 — 211 mkr 3 700 mkr
98 mkr 53— 61 mkr 3 700 mkr
Det har inte varit möjligt att i den genomförda konsultstudien uppskatta landstingens kostnader för den statliga regleringen och tillsynen.
Den fördjupade studien
De ekonomiska beräkningar som kunnat göras genom de fördjupade studierna ingår i de ovan redovisade siffrorna. Under detta avsnitt görs dock en kort beskrivning av vad som särskilt framkommit i den fördju- pade studien. För en utförligare beskrivning hänvisas till konsultrap— porten.
Som tidigare nämnts har fördjupningsstudien avsett orrrrådena Djur- skydd och Grundskola.
Djurskydd
Djurskyddsorrrrådet regleras av tre lagar och tre förordningar. Djur- skyddslagen är den lag inom området som är av störst betydelse. Lagen avser Vård och behandling av husdjur och andra djur, om dessa hålls i fångenskap.
Central myndighet inom djurskyddsorrrrådet är Statens jordbruks- verk (SJV). Verket utövar den centrala tillsynen över att djurskyddslag- stiftningen efterlevs och skall bl.a. samordna och lämna råd och hjälp till övriga tillsynsmyndigheters verksamhet. SJV :s totala resursåtgång för djurfrågor redovisades 1997 till 353,3 miljoner kronor och 319,8 årspersoner, varav den största delen utgjordes av distriktsveterinär- organisationen (DVO). I studien görs en genomgång av hur stora delar av aktiviteterna inom SJV :s olika verksamhetsgrenar som kan ses som konsekvenser av den statliga regleringen och tillsynen av djurskydds- orrrrådet. För år 1997 uppskattas dessa kostnader till knappt 24 miljoner kronor.
Länsstyrelserna har ett regionalt tillsynsansvar för djurhållningen i länet. Länsstyrelserna har en expert, länsveterinären, som är ansvarig för djurskyddsfrågoma. I vissa fall kan också DVO bistå vid tillsynen på regional nivå. I studien uppskattas länsstyrelsernas kostnader är 1997 för djurskyddet till drygt 11 miljoner kronor.
En kommunal nämnd har ansvaret för den lokala tillsynen av djur- skyddet. Vanligtvis ligger ansvaret på en miljö- och hälsoskydds- nämnd. Huvuddelen av arbetet med tillsynsfrågor enligt djurskyddsla- gen utförs av tjänstemän vid ett kommunalt kontor, t.ex. miljökontor, teknisk förvaltning etc. I cirka hälften av landets kommuner utövas djurskyddstillsynen av miljö- och hälsoskyddsinspektörer och i cirka en fjärdedel av en särskild djurskyddsinspektör. Omkring 90 procent av de kända tillsynsobjekten utgörs av lantbrukets djur. Kostnaderna för den kommunala djurskyddstillsynen uppskattas till omkring 40 miljoner
kronor, med en osäkerhet på cirka 5 miljoner kronor uppåt och nedåt. Dessa kostnadsuppskattrringar avser år 1995.
Grundskola
Skollagen reglerar hela det offentliga skolväsendet. Olika skolformer inom det offentliga skolväsendet regleras sedan ytterligare genom sär- skilda lagar och förordningar. För grundskolans del är den viktigaste grundskoleförordningen , som innehåller preciseringar av skollagen med avseende på grundskolan.
Skolverket har både tillsyns- och sakansvaret för det offentliga skolväsendet. En del av Skolverkets verksamhet bedrivs i en fältorgani— sation bestående av 11 enheter lokaliserade på lika många orter i landet. Inom skolområdet finns således inte något fristående regionalt tillsyns- organ. På grundval av genomförda intervjuer bedöms 46 procent av Skolverkets resursåtgång kunna hänföras till grundskolan. Skolverkets totala kostnader för aktiviteter som är en konsekvens av den statliga regleringen och tillsynen har beräknats till drygt 83 miljoner kronor. Den centrala kostnaden för grundskolan skulle då under år 1997 uppgå till cirka 38 miljoner kronor.
För grundskolan finns ingen särskild myndighet med tilldelat till- synsansvar på lokal nivå. Det skall dock i varje kommun finnas en skolstyrelse som har ett myndighetsansvar för grundskolans verksam- het. Arbetet med skolplaner, lokala arbetsplaner och andra aktiviteter som kan ses som konsekvenser av den statliga regleringen bedrivs inom kommunerna vid skolförvaltningarna och på de enskilda skolorna. Kommunerna har också kostnader exempelvis för att lämna uppgifter till centrala statliga myndigheter. I översiktsstudien har kommunernas kostnader för den statliga regleringen och tillsynen inom utbild- ningsområdet uppskattats till totalt cirka 170 miljoner kronor. En klar huvuddel av dessa kostnader bedöms avse grundskolan.
8. Överväganden och förslag
Utredningens genomgång visar att ett stort antal regler berör kommuner och landsting. Det totala regelverket bör krmna förenklas betydligt. Utredningen anser därför att arbetet med att åstadkomma förenkling och minskning av de regler som styr bl.a. kommuner och landsting måste få en ökad prioritet under de kommande åren både inom de stat- liga myndigheterna och inom Regeringskansliet.
Det är enligt utredningens mening i första hand de centrala statliga myndigheterna som måste ta ansvaret för att det sker en systematisk omprövning och förenkling av reglerna. Det är också de statliga myn- digheterna som måste ta ansvaret för att informera regeringen både om detta arbete och om kostnaderna för befintlig reglering och tillsyn. Det ankommer sedan på regeringen att på lämpligt sätt informera riksdagen.
Utredningen redovisar i avsnitten 8.2—8.7 sina förslag till åtgärder för att ovannämnda förenkling och minskning av reglerna skall kunna genomföras.
8.1. Allmänt
Utredningens regelkartläggning — som redovisas i kapitel 4 samt i bila- gedelen — har visat att det är en betydande mängd statliga regler som på olika sätt berör kommuner och landsting. Det är utredningens bedöm- ning att det finns stora möjligheter till förenklingar av dessa regler— möjligheter som i nuläget av olika skäl inte utnyttjas. Utredningen an- ser därför att detta arbete måste få en ökad prioritet både inom myndig- heterna och i Regeringskansliet under kommande år.
Rent allmänt vill utredningen understryka att hänsyn bör tas i all reglering som berör kommuner och landsting till den kommunala sj älv- styrelsens grundläggande princip om rätten att kunna göra lokala av- vägningar.
I kapitel 2 i detta betänkande har beskrivits hur statsmakterna under en lång följd av år genomfört åtgärder för att åstadkorrnna förenkling och minskning av de regler som påverkar verksamheten i bl.a. kommu— ner och landsting. Ett överordnat syfte med dessa insatser har varit att de skall göra verksamheten effektivare och bättre anpassad till de en-
skilda kommunernas och landstingens förutsättningar samt till männi- skornas behov. Insatser för regelreformering har således setts som en del av en bredare förändring som även gäller t.ex. arbetsorganisation och arbetets innehåll. Med ett sådant perspektiv blir regelförenkling endast en av flera åtgärder för att utveckla och förbättra en verksamhet. Av minst lika stor betydelse som själva regelförenklingen blir t.ex. frå- gor om vilken grad av decentralisering av inflytande och beslutsfat— tande som man kan och bör ha inom olika verksamheter.
Utredningen vill i detta sammanhang peka på den viktiga roll i det svenska samhällets organisation, som den kommunala självstyrelsen spelar. Regler som begränsar eller inskränker den kommunala självsty- relsen måste vara väl motiverade. Å andra sidan får inte heller en minskning av den statliga regelgivning som påverkar verksamheten i kommuner och landsting ses som ett självändamål. Avgörande för om regler skall avskaffas eller förenklas bör vara om de leder till onödiga inskränkningar i den kommunala självstyrelsen eller till onödiga kost— nader för samhället.
I sammanhanget kan även erinras om de förpliktelser som gäller med anledning av att Sverige anslutit sig till den Europeiska konventio- nen om kommunal självstyrelse.
Som tidigare sagts bedömer utredningen att det är möjligt och önsk- värt att minska den statliga regleringen av kommuner och landsting. Det har dock enligt direktiven inte varit utredningens uppgift att föreslå vilka delar av regleringarna som bör tas bort eller förändras.
Utredningen vill samtidigt peka på att det kan finnas områden där regleringen tvärtom behöver utökas eller på annat sätt förstärkas. Yt- terst handlar regelgivning om politiska värderingar och ställningstagan- den. Det är därför viktigt att det i dessa frågor finns en väl fungerande återkoppling från myndigheterna till regeringen och riksdagen. Utred- ningen återkommer till denna fråga i avsnitt 8.5.
En konsekvens av utredningens synsätt är att den befintliga regle- ringen inom ett område måste bedömas med utgångspunkt bl.a. från statsmakternas ambitioner med verksamheten samt vilken grad av va- riation i verksamheten som man är villig att acceptera. Ett framgångs- rikt arbete med regelförenkling måste därför till stor del anpassas efter förutsättningarna inom det enskilda verksamhetsområdet. Det är utred- ningens uppfattning att det är aktörerna inom de olika verksamhetsom- rådena — och då i första hand de centrala statliga myndighetema— som måste ta ansvaret för att det sker en systematisk omprövning och för- enkling av reglerna. Det är också de statliga myndigheterna som måste ha ansvaret för att informera regeringen om detta, liksom för informa- tion om kostnaderna för befintlig reglering och tillsyn samt förslag om hur dessa insatser — t.ex. genom författningsändringar — kan effektivise-
ras. Denna bedömning står inte i motsättning till att även andra har vik- tiga uppgifter i sammanhanget. Utredningen anser t.ex. att både Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet har en viktig roll att fylla i dessa sammanhang, bl.a. genom möjligheten att lämna syn- punkter på både befintlig och ny reglering. Denna möjlighet medför inte bara en viss grad av inflytande utan gör också att kvaliteten ökar, både i fråga om regelutfonnningen och med avseende på myndigheter- nas arbete med regelgivning i stort. Det är enligt utredningens mening också viktigt att det i Regeringskansliet finns någon med ansvar att följa förenklingsarbetet och att vara pådrivande i processens genomfö- rande.
I fortsättningen av detta kapitel kommer utredningen att närmare ut- veckla sin syn på hur arbetet med regelomprövning och effektivisering av den statliga tillsynen kan förstärkas. Den avsnittsindelning som an- vänds nedan baseras på beskrivningen av utredningens uppdrag i di- rektiven.
8.2. Förbättrad regelomprövning inom myndigheterna
En skyldighet för myndigheterna att ompröva regler bör skrivas in i verksförordningen. Myndigheterna bör också åläggas att varje år i års— redovisningen lämna en redogörelse över sitt arbete med regelgivning och regelomprövning.
Det pågår ett arbete med att utveckla ett nytt rättsinformationssys- tem. Förslag finns att alla statliga myndigheters föreskrifter från år 2000—2001 skall finnas tillgängliga avgiftsfritt via Internet. Om rege- ringen beslutar i enlighet med förslaget anser utredningen att de be- rörda myndigheterna bör åläggas att göra en total genomgång av de egna föreskriftema och allmänna råden innan reglerna inordnas i det nya rättsdatasystemet.
Utredningen anser att de statliga myndigheterna i normalfallet skall ha omprövat sina regler innan regeln varit i kraft under fyra år.
Senast år 2001 skall samtliga myndigheter ha genomfört en om- prövning av sina regler och redovisat resultatet till regeringen.
I kapitel 6 redovisar utredningen en kartläggning och analys av bl.a. myndigheternas arbete med omprövning av regler. Utredningen kan mot bakgrund av denna kartläggning konstatera att det finns en hel del brister i omprövnings— och regelförenklingsarbetet inom flertalet myn-
digheter. Vanligt är exempelvis att myndigheternas intresse helt kon— centreras på de regler som måste ses över på grund av förändringar i bakomliggande författningar. Det är således endast undantagsvis som det inom myndigheterna sker någon systematisk omprövning av hela den egna regelmassan. Kartläggningen visar också på brister bl.a. när det gäller tillgängligheten och den tekniska utformningen av reglerna.
Utredningen vill starkt understryka att det inte räcker med att reg- lerna kritiskt granskas när de införs eller när de av olika skäl behöver ändras. Minst lika viktigt är att det inom myndigheterna också sker en systematisk omprövning av redan utfärdade regler. De förutsättningar som låg till grund för regelns införande kan ha förändrats eller kanske till och med helt försvunnit efter en tid. Det måste då finnas ett system som garanterar att regeln verkligen blir föremål för en förnyad pröv- ning.
Som redovisats i kapitel 6 finns i verksförordningen (1995:1322) regler om den prövning myndigheterna skall göra innan de beslutar om föreskrifter eller allmänna råd. Någon motsvarande skrivning om om- prövning av utfärdade regler finns inte. I inledningen till förordningen sägs dock att myndighetschefen fortlöpande skall följa upp och pröva den egna verksamheten och konsekvenserna av de författningsföre— skrifter och särskilda beslut som rör verksamheten samt vidta de åtgär- der som behövs. En i stort sett motsvarande skrivning finns även i för- ordningen (1996z882) om myndigheters årsredovisning m.m. Tidigare har nämnts att utredningens kartläggning visar på betydande brister i myndigheternas arbete med regelomprövning. Utredningen föreslår därför att även skyldigheten att ompröva regler skrivs in i verksförord- ningen. Utredningen lämnar ett förslag till ändring i verksförordningen.
Utredningen anser dock inte att det räcker med dessa åtgärder för att garantera att omprövning sker. Det som framför allt krävs är ett ökat intresse och utrymme för dessa frågor, både inom Regeringskansliet och myndigheterna och i dialogen mellan dessa. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att det i förordningen om myndigheters årsredo— visning m.m. skrivs in att myndigheten skall redovisa vilka regler som beslutats, ändrats eller omprövats under året. Även resultatet av om- prövningen bör redovisas. Utredningen lämnar ett förslag till hur en sådan ändring i förordningen om myndigheters årsredovisning m.m. kan utformas.
Utredningen bedömer dock att det därutöver finns behov av att rege- ringen i regleringsbrev eller i särskilt beslut ger närmare anvisningar om vad redogörelsen skall innehålla. Exempel på uppgifter utredningen anser bör ingå är hur lång tid det var sedan olika regler infördes, ändra- des eller omprövades samt uppgifter om antalet genomförda konsekvensutredningar och till vilka dessa remitterats. Om en konse-
kvensutredning inte gjorts i något fall bör orsaken till detta redovisas. Dessutom bör myndigheterna åläggas att klart ange om de anser att det finns behov av förändringar i lagar eller förordningar inom myndighe- tens verksamhetsornråde.
Som redovisats i kapitel 2 pågår för närvarande inom Regerings- kansliet ett arbete med att införa ett nytt rättsdatasystem. En promemo- ria i frågan har utarbetats inom Justitiedepartementet (Ett offentligt rättsinformationssystem; Ds l998:10). Promemorian har remissbe- handlats och bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Ett rege- ringsbeslut beräknas komma efter sommaren.
I promemorian föreslås bl.a. att samtliga myndigheters föreskrifter skall finnas tillgängliga i inforrnationssystemet och kunna nås avgifts- fritt via Internet. Enligt planen skall detta vara genomfört till den 1 juli 2000 för centrala statliga myndigheter och till den 1 januari 2001 för länsstyrelserna.
Utredningen vill i sammanhanget betona de positiva effekter som det föreslagna systemet kan bedömas få för att öka tillgängligheten och överblicken inom regelgivningsområdet. Exempelvis bör överföringen av informationen till ett datoriserat system leda till att det blir lättare att få fram den aktuella lydelsen av en föreskrift även om flera ändringar gjorts i denna. De brister som kunnat konstateras inom vissa myndig- heter när det gäller rubricering, datering och registrering av regler be- döms också kunna minska eller helt bortfalla.
Om regeringen beslutar i enlighet med förslagen i promemorian uppkommer ett lämpligt tillfälle för genomgång av regelverket.
Utredningen föreslår att alla statliga myndigheter åläggs att göra en total genomgång av de egna föreskrifterna och allmänna råden innan myndighetens regler inordnas i det nya rättsdatasystemet, vilket skall vara genomfört senast den 1 juli 2000.
Det är utredningens samlade bedömning att det som framför allt be- höver stärkas är myndighetemas omprövning av regler. Detta gäller för övrigt inte bara omprövningen av de egna myndighetsreglema. Myn- digheterna behöver också bli mer aktiva med att lämna förslag till statsmakterna om behövliga förändringar i den överordnade reglering- en, dvs. i lagar och förordningar.
Utredningen ser det som en rimlig målsättning att statliga myndig- heter i normalfallet skall ompröva sina regler innan de varit i kraft mer än fyra år. I en sådan omprövning bör enligt utredningen ligga att en ny konsekvensanalys görs utifrån aktuella förhållanden och att de som be- rörs av regeln får möjlighet att yttra sig över denna. Undantag bör göras för föreskrifter som beslutats för att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser och som inte går utöver dessa förpliktelser. Om dessa för-
hållanden fortfarande gäller vid omprövningen bör någon ny konse- kvensanalys inte behöva göras i dessa fall.
För att Regeringskansliet skall ha möjlighet att följa omprövnings- arbetet föreslås myndigheterna, som ovan sagts, i årsredovisningen lämna en redovisning bl.a. över hur lång tid det var sedan myndighe— tens olika regler omprövades, infördes eller förändrades.
Därutöver anser utredningen att samtliga myndigheter senast år 2001 skall ha gått igenom och omprövat hela sitt regelverk. Genom— gången och dess resultat skall redovisas för regeringen. Även dessa förslag ingår i de av utredningen lämnade författningsförslagen.
Utredningen vill peka på att regeringen kan besluta att om en regel inte omprövats på fyra år upphör den automatiskt att gälla.
8.3. Effektivare tillsyn
Riksdagen har nyligen antagit en förvaltningspolitisk proposition, som bl.a. berör den statliga tillsynen. I propositionen sägs att den statliga tillsynen av myndigheter, kommuner och företag bör ses över i syfte att få till stånd en mer ändamålsenlig statlig tillsyn. Vidare sägs att rege- ringen avser att återkomma till riksdagen med en samlad redovisning av den statliga tillsynsverksamheten. I propositionen sägs också att Av- regleringsutredningens arbete bedöms kunna utgöra ett betydelsefullt kunskapsunderlag för denna översyn.
I detta avsnitt redovisar utredningen ett antal bedömningar och slut- satser som utredningen anser bör utgöra en del av underlaget för den kommande tillsynsutredningen.
Utredningen föreslår också att regeringen ålägger berörda myndig- heter att i sina årsredovisningar lämna information om inriktningen på samt omfattningen och resultatet av den tillsynsverksamhet som myn- digheten bedriver.
Utredningen har i kapitel 5 redovisat en kartläggning och analys av statens tillsyn över kommuner och landsting. Av kapitlet framgår att det är ett stort antal verksamheter inom kommuner och landsting som är föremål för statlig tillsyn i någon form. Flera myndigheter framhåller också att man anser sig ha otillräckliga resurser för att kunna leva upp till lagstiftningens krav på tillsyn. Av analysen i kapitlet framgår även att framför allt kommunerna berörs av tillsynen utifrån flera olika rol— ler.
Inom t.ex. socialtjänsten, skolan och till viss del räddningstjänsten berörs kommunerna i egenskap av dominerande producent och genom att de i lagstiftning ålagts ett ansvar att svara för hela eller delar av verksamheten inom området. Motsvarande gäller för landstingen och hälso- och sjukvårdsverksamheten. I dessa fall är kommunerna och landstingen objekt för en tillsyn som helt bedrivs av statliga organ.
Kommunerna har en annan roll inom t.ex. livsmedelsområdet, djur- skyddet, miljö- och hälsoskyddsområdet samt plan- och byggnads- väsendet. Inom dessa områden har kommunerna av statsmakterna ålagts eller givits möjlighet att helt eller delvis svara för den lokala till- synen inom verksamhetsområdet. Kommunerna är här utövaren av en tillsyn där tillsynsobjekten utgörs av lokala organisationer, företag, en- skilda eller andra kommunala verksamheter. Kommunema är den sista länken i en tillsynskedja som i regel omfattar en eller flera centrala statliga myndigheter, med länsstyrelsen som ansvarig för den regionala tillsynen och med kommunen som tillsynsutövare på lokal nivå.
Utredningen vill understryka att en diskussion om hur de statliga myndigheternas tillsyn av kommuner och landsting kan och bör bedri- vas måste utgå från en medvetenhet om de ovan redovisade skillnader- na. Det kan tilläggas att det också finns stora skillnader mellan områ- dena med avseende på hur stort utrymme för kommunal påverkan som respektive lagstiftning (med följdförfattningar) medger. Detta gäller både områden där kommunerna eller landstingen är produ- cent/tillsynsobj ekt och inom områden där kommunerna har att svara för den lokala tillsynen. I den sist nämnda kategorin finns ett flertal verk- samheter där det finns betydande begränsningar för det kommunala inflytandet; kommunen har i tillsynen i huvudsak att kontrollera att vissa av statliga organ uppställda villkor är uppfyllda. Detta gäller i stor utsträckning för djurskyddet, livsmedelskontrollen samt delar av miljö- skyddet. Inom andra områden, som t.ex. planväsendet, finns däremot ett betydligt större utrymme för skilda kommunala bedömningar.
Av betydelse i dessa sammanhang är även den styrning av kommu- nerna som sker genom att kommunala beslut i många fall kan överkla- gas till förvaltningsdomstolar.
I inledningen till detta kapitel har utredningen betonat att ett ställ- ningstagande till regleringen inom ett område förutsätter en analys där man utgår från vilka ambitioner statsmakterna har med verksamheten och vilken variation inom verksamheten som man är villig att accep- tera. Som framgått av vad som sagts ovan anser utredningen att man måste ha samma utgångspunkt även vid bedömningen av omfattningen och inriktningen på den statliga tillsynen av kommuner och landsting inom olika områden.
Utredningen vill även peka på sambandet mellan tillsyn och regle- ring. När de statliga organen fattar beslut om regler måste de i den analys som görs i sammanhanget väga in frågan om den nya regelns konsekvenser för tillsynen inom området. Att utfärda nya och mer de- taljerade regler inom ett område där inte ens tidigare utfärdade regler efterlevs torde åtminstone i flertalet fall vare sig gagna dem som ytterst är föremål för verksamheten eller de som arbetar inom denna. Det finns i dessa sammanhang en risk att gapet mellan ambitionerna i den över- gripande regleringen och de resurser som sedan står till buds för den konkreta verksamheten kan bli för stort. Att försöka lösa sådana pro- blem med ytterligare reglering är inte bara orealistiskt utan i många fall rent destruktivt. Utredningen vill därför betona att en diskussion om tillsyn även måste innefatta en analys och prövning av den reglering och de ambitioner som finns inom området samt storleken på de resurs- er som kan avsättas för den totala verksamheten. Annorlunda uttryckt: Tillsynen kan inte ses avskild från regleringen, de bakomliggande am- bitionerna och tillgängliga resurser; och alla dessa faktorer påverkar varandra ömsesidigt.
En diskussion om tillsyn blir lätt en diskussion om vilken innebörd som detta begrepp kan eller bör ha. Utredningen kan med utgångspunkt från den gjorda kartläggningen bekräfta att det finns betydande skillna- der i hur detta ord används. Vissa använder tillsyn enbart för att be- teckna insatser riktade mot enskilda objekt och där syftet med insatsen är att avgöra om objektet handlat i enlighet med gällande regler (närmast s.k. laglighetskontroll).
Andra däremot använder begreppet som en beteckning på praktiskt taget alla typer av insatser som utförs med syfte att uppnå ett handlande som överensstämmer med statsmakternas ambitioner inom det aktuella området. I vissa fall betecknas även större eller mindre delar av framta- gandet av statistik samt olika uppföljnings- och utvärderingsaktiviteter som tillsyn. Det vanligaste är dock att man ligger någonstans emellan de här redovisade uppfattningarna.
Utredningen vill betona att de statliga myndigheternas aktiviteter i förhållande till kommuner och landsting inte kan inslqänkas till att en- dast avse laglighetskontroll. Särskilt gäller detta verksamheter där kommunen svarar för den lokala tillsynen. I dialogen mellan kommun och berörd statlig myndighet är det viktigt med ett ömsesidigt kun- skapsutbyte. Därigenom förebyggs många felaktigheter och det direkta tillsynsarbetet underlättas.
Samtidigt kan man inte bortse från att givna regler måste följas och att enskildas rättigheter och intressen givetvis inte får kompromissas bort i ett sådant samspel. Hur denna avvägning skall kunna utformas måste enligt utredningens mening avgöras inom de olika verksamhets-
områdena. En tänkbar väg att gå är att göra en organisatoriskt klar åt- skillnad mellan de kontrollerande och de stödjande insatserna inom de berörda myndigheterna.
Riksdagen har nyligen antagit en förvaltningspolitisk proposition ( prop. 1997/98:136 ). I propositionen sägs bl.a. att den statliga tillsynen av myndigheter, kommuner och företag bör ses över i syfte att få till stånd en mer ändamålsenlig statlig tillsyn. Vidare sägs att regeringen avser att återkomma till riksdagen med en samlad redovisning av den statliga tillsynsverksamheten. I sammanhanget anges även att Avregle- ringsutredningens arbete bedöms kunna utgöra ett betydelsefullt kun- skapsunderlag för den kommande översynen. Några direktiv för den aviserade översynen finns ännu inte beslutade.
Utredningen anser att de bedömningar och slutsatser som redovisas i detta avsnitt bör utgöra en del av underlaget för den kommande till- synsutredningen. Utredningen hänvisar också till vad som framkommer i kapitel 5 samt i den rapport om tillsynen som Statskontoret gjort på uppdrag av utredningen.
Utredningen föreslår att regeringen ålägger berörda myndigheter att i sin årsredovisning lämna information om inriktningen på samt om- fattningen och resultatet av den tillsynsverksamhet som myndigheten bedriver. Av särskilt intresse i sammanhanget är myndighetens avväg- ning mellan olika typer av kontrollerande och stödjande insatser samt uppföljnings- och utvärderingsaktiviteter.
8.4. Förbättrade kostnads- och konsekvens- analyser
RRV har i en skrivelse till regeringen i år föreslagit att myndigheterna endast skall behöva göra konsekvensanalyser i de fall där analysen spelar en reell roll för myndighetens ställningstagande. Avreglerings— utredningen ställer sig bakom detta förslag. Utredningen föreslår att begränsningen av kravet på konsekvensanalys bör ske genom att man i verksförordningen skriver in att en konsekvensanalys inte behöver gö- ras om myndigheten finner att den är obehövlig och de som berörs inte begär att en sådan analys skall göras.
Enligt verksförordningen (28 &) behöver en myndighet inte begära regeringens medgivande för att besluta om föreskrifter som leder till inte oväsentliga kostnader för dem som berörs, om föreskriften beslutas för att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser och inte går utöver
vad som följer av dessa förpliktelser. Utredningen föreslår att de berör- da ges möjlighet att kräva att även en sådan föreskrift underställs rege- ringens prövning.
Utredningen anser att en del insatser behöver genomföras för att un- derlätta myndigheternas arbete med konsekvensanalyser och för att höja kvaliteten på dessa. Utredningen föreslår att det nya Ekonomistyr- ningsverket ges i uppdrag att utreda och till regeringen lämna förslag om hur hjälpen och stödet till myndigheterna i dessa frågor kan förbätt- ras.
I kapitel 6 redovisas en kartläggning och analys av myndigheternas arbete med kostnads- och konsekvensanalyser (i verksförordningen benämnda konsekvensutredningar). Denna fråga har också berörts nå- got tidigare i detta kapitel (avsnitt 8.2, Förbättrad regelomprövning inom myndigheterna).
Kartläggningen visar bl.a. att myndigheterna i stort sett genomför konsekvensutredningar i den utsträckning som är anbefalld. Det finns dock en del klagomål _ inom och utanför myndigheterna — avseende både kvaliteten på en del av dessa analyser och på det meningsfulla att konsekvensutredningar alltid skall göras innan nya regler beslutas. I den studie som RRV gjort av ett urval av de konsekvensutredningar som handlagts av verket, och som närmare kommenterats i kapitel 6, framkommer ytterligare uppgifter om brister i de genomförda analyser— na. Det är utredningens bedömning att kravet på konsekvensutredningar i stort fyller en positiv funktion. Särskilt betydelsefullt är kravet att myndigheter och andra som berörs skall ges tillfälle att yttra sig i frå- gan och om konsekvensutredningen. Genom detta krav ges t.ex. Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet en möjlighet att lägga synpunkter på regleringsförslaget. En begränsning är dock att denna kritiska granskning i nuläget bara kommer att gälla nya eller för- ändrade regler. Utredningen har därför i avsnitt 8.2 föreslagit att kon- sekvensutredningar även skall göras i samband med att en regel om- prövas, vilket föreslås ske senast fyra år efter att regeln infördes eller senast ändrades.
Som nämnts i kapitel 6 har RRV i mars 1998 överlämnat en skrivelse till regeringen om de statliga myndigheternas konsekvens- utredningar (RRV 1998114). I skrivelsen konstateras att verksförord- ningens regler om konsekvensutredningar omfattar samtliga nya och ändrade föreskrifter och allmänna råd. RRV anser att detta krav medför att konsekvensutredningar i många fall inte bara görs slentrianmässigt utan lätt också kan komma att uppfattas som en byråkratisk rutin utan något egentligt syfte. För att inte konsekvensutredningsinstitutet skall
riskera att förlora sitt syfte föreslår RRV i skrivelsen att kraven på konsekvensutredning bör villkoras utifrån vissa rekvisit. Kravet på konsekvensutredningar bör enligt RRV begränsas till de fall där ut— redningen spelar en reell roll för myndighetens ställningstagande. Det bör ligga på den aktuella myndigheten att göra denna bedömning. Av- görande bör bl.a. vara frågans komplexitet och de förväntade effekter- nas omfattning.
Utredningen kan i stort ställa sig bakom RRV:s förslag. Kan arbetet med konsekvensutredningar begränsas till de fall där analyserna kan bedömas fylla en verklig funktion är det en fördel för alla berörda part- er. Därigenom kan ett utrymme skapas för att höja kvaliteten på de konsekvensutredningar som även i fortsättningen behöver göras. Ut- redningen anser dock att någon form av spärr kan behövas i samman- hanget. Av detta skäl föreslår utredningen att en eventuell begränsning i kravet på konsekvensutredningar åstadkoms genom att man i verks- förordningen skriver in att en konsekvensutredning inte behöver göras i de fall myndigheten finner att en konsekvensutredning är obehövlig och de som berörs inte begär att en sådan utredning skall göras (se vi- dare utredningens författningsförslag).
Genom en sådan konstruktion kan de berörda i praktiken framtvinga en konsekvensutredning. Utredningen ser dock inget problem med detta. I nuläget är ju myndigheten skyldig att göra en konsekvensutred— ning även i dessa fall. Utredningen utgår från att det endast undantags- vis kan bli aktuellt att myndigheten och de berörda har olika uppfatt- ning i en sådan fråga. Om så ändå skulle vara fallet är det enbart posi- tivt att en konsekvensutredning görs, så att man genom denna kan få ett underlag för att avgöra vilken uppfattning som är den riktiga.
Enligt verksförordningen (28 &) behöver en myndighet inte begära regeringens medgivande för att besluta om föreskrifter som leder till inte oväsentliga kostnader för dem som berörs, om föreskriften beslutas för att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser och inte går utöver vad som följer av dessa förpliktelser. För att eliminera risken för tolk- ningstvister i dessa fall föreslår utredningen att de berörda skall kunna kräva att även en sådan föreskrift underställs regeringens prövning. I det förslag till ändring i verksförordningen som utredningen lagt ges ett exempel på hur detta kan uttryckas i förordningstexten.
Utredningen anser att en del insatser behöver genomföras för att un— derlätta myndigheternas arbete med konsekvensutredningar och för att höja kvaliteten på dessa. I utredningens kartläggning har framkommit att en fråga som varit särskilt svår för myndigheterna att hantera är hur man kan analysera och beskriva konsekvenserna av den aktuella myn- dighetsregeln i förhållande till den bakomliggande regleringen (lagar och förordningar). Man har framhållit att myndighetsregeln ofta är en
direkt konsekvens av tidigare reglering. Skillnaden är att myndighets- regeln ofta är mer konkret. Det har också framkommit att en del myn- digheter anser sig ha behov av mer hjälp från RRV i dessa frågor. Ut- redningen föreslår att det nya Ekonomistyrningsverket — som övertagit dessa uppgifter från RRV den 1 juli i år — av regeringen ges i uppdrag att utreda och till regeringen lämna förslag om hur hjälpen och stödet till myndigheterna i dessa frågor kan förbättras.
8.5. Förbättrad information till regeringen och riksdagen
Utredningen har redan i tidigare avsnitt lämnat förslag till hur myndig- heterna bör informera regeringen om sitt regelomprövningsarbete och sina insatser för att effektivisera arbetet med tillsyn.
Regeringens information till riksdagen om arbetet med och konse- kvenserna av reglering och tillsyn kan enligt utredningens mening läm- nas i budgetpropositionen eller i en särskild skrivelse årligen. Informa- tionen bör bygga på det material som myndigheterna tagit fram i enlig- het med vad utredningen tidigare föreslagit.
Som tidigare framkommit anser utredningen att myndigheterna bör åläggas att i årsredovisningen redovisa vissa uppgifter om sitt regelom- prövningsarbete och sina insatser för att effektivisera tillsynen. I sam— manhanget vill utredningen understryka att det enligt förordningen om myndigheters årsredovisning m.m. står regeringen fritt att i reglerings- breven fastställa vilken återrapportering myndigheterna skall lämna.
Det är regeringens sak att fortlöpande hålla riksdagen informerad om arbetet med och konsekvenserna av reglering och tillsyn. Denna information kan enligt utredningens mening lämnas antingen i budget- propositionen eller i en särskild skrivelse årligen. Informationen bör bygga på det material som myndigheterna tagit fram enligt vad som beskrivits ovan.
8.6. Övriga synpunkter och förslag
I regelkartläggningen har utredningen funnit flera exempel på reglering som måste anses vara föråldrad. Utredningen anser att de berörda de- partementen och myndigheterna i samarbete bör gå igenom och snarast utmönstra sådan onödig reglering.
Enligt direktiven ingår det inte i utredningens uppdrag att lämna förslag till förändringar av de enskilda regler som styr kommuner och lands- ting. Utredningen har dock valt att vid sin kartläggning av regler även försöka dokumentera den kritik mot reglerna som finns från kommun- och landstingshåll. Detta material redovisas i mer sammanfattad förrn i kapitel 4 och som helhet i betänkandets bilagedel. De områden som varit föremål för mest kritik är skollagstiftningen, regleringen av livs- medelstillsynen samt räddningstjänstlagen.
Svenska Kommunförbundet har även en mer principiell kritik mot en del regleringar som man anser på ett oacceptabelt sätt begränsar den kommunala självstyrelsen. Som exempel kan nämnas bibliotekslagen samt regleringen som begränsar möjligheterna till höjning av kommu- , nalskatten. I båda dessa fall är regleringen resultatet av politiska beslut som fattats av Sveriges Riksdag. I sådana fall kan regleringen endast förändras genom ett nytt politiskt beslut.
Utredningen har mot bakgrund av direktiven inte tagit ställning till kritiken i de enskilda fallen. Det är utredningens uppfattning att ansva- ret för att ta till vara de framförda synpunkterna ligger på de berörda myndigheterna och departementen.
Tilläggas kan att utredningen även funnit flera exempel på reglering som måste anses vara föråldrad. Vilka regler som här avses torde framgå av beskrivningama av reglerna i bilagedelen. Utredningen anser att de berörda departementen och myndigheterna i samarbete bör gå igenom och snarast utmönstra sådan onödig reglering.
I direktiven anges att utredningen även skall beakta i vilken mån och på vilket sätt EU:s regler påverkar den statliga regleringen av och tillsynen över kommunal verksamhet. Denna fråga har i viss utsträck- ning berörts i regelkartläggningen, vilket framgår av det material som redovisas i betänkandets bilagedel. I den tidigare omnämnda förvalt— ningspolitiska propositionen, som antagits av riksdagen under våren 1998, sägs att regeringen har för avsikt att ge Statskontoret i uppdrag att göra en analys av hur EU:s regler införs och tillämpas i Sverige och hur EG:s regelverk inverkar på arbetet med att reformera och förenkla
regler inom statsförvaltningen. Med tanke på detta uppdrag har utred- ningen valt att inte göra någon fördjupad studie i denna fråga.
8.7. Konsekvenserna av utredningens förslag
Utredningen bedömer att de generella direktiven som finns för alla kommittéer och särskilda utredare inte är tillämpliga på de förslag so utredningen lagt.
Utredningens förslag bedöms som helhet inte leda till några ökade kostnader.
De generella direktiven
Det finns ett antal direktiv från regeringen som samtliga kommittéer och särskilda utredare skall beakta. Direktiven innebär att utredning- arna skall
— pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23), — redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992z50), — redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124) samt — redovisa konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49).
Utredningens förslag avser generella åtgärder för att förbättra regelom- prövningen och tillsynen inom den statliga verksamheten som helhet. Förslagen har således inte koppling till något särskilt sakområde eller någon särskild verksamhet.
Om de föreslagna åtgärderna blir framgångsrika får de givetvis åter- verkningar, inte bara inom den statliga verksamheten, utan även för de organisationer, företag och enskilda som på ett eller annat sätt berörs av regleringen. Genom att det rör sig om generella förslag är det dock inte möjligt att i nuläget uttala sig om inom vilka områden och verksamhet- er som sådana förändringar kan tänkas uppstå.
Utredningen bedömer därför att det inte går att uttala sig om vilka regionalpolitiska eller jämställdhetspolitiska konsekvenser som utred— ningens förslag kan få. Samma sak gäller förslagens konsekvenser för brottsligheten eller det brottsförebyggande arbetet. Angående pröv- ningen av offentliga åtaganden kan utredningen konstatera att förslagen bör ligga väl i linje med syftet bakom detta direktiv.
Ekonomiska konsekvenser
Det finns all anledning att tro att utredningens förslag i förlängningen kan leda till besparingar inom inte bara den statliga verksamheten utan kanske främst bland dem som är föremål för regleringar och tillsyn. Av skäl som redovisats ovan är det dock inte möjligt att beräkna storleken på denna besparingspotential. Det kan dock nämnas i sammanhanget att i den konsultrapport som SCB gjort åt utredningen uppskattas bara kommunernas kostnader för den statliga regelgivningen och tillsynen till 3,7 miljarder kronor per år.
Ser man på utredningens förslag kan konstateras att dessa i allt vä- sentligt handlar om konkretiseringar av uppgifter och skyldigheter som myndigheterna har redan i nuläget. Mest resurser kräver förslaget att myndigheterna före utgången av år 2001 skall ha genomfört en om- prövning av hela den egna regleringen samt att myndighetsreglema fortsättningsvis bör omprövas inom en fyraårsperiod. Utredningen an- ser dock inte att dessa krav kan sägas medföra extra kostnader för myndigheterna.
Myndighetsreglering är inte en egen verksamhet, utan ett av flera sätt för myndigheten att utföra sina åligganden inom ett givet verksam- hetsområde. Den prioritering mellan olika typer av insatser som myn— digheten gjort och gör måste den själv ytterst ta ansvaret för. Det utred- ningen kunnat konstatera är att en del myndigheter genom sina priorite- ringar hamnat på en oacceptabelt låg nivå när det gäller att leva upp till kravet på omprövning och förenkling av sin reglering. Utredningens bedömning är att denna brist i flertalet fall bör kunna åtgärdas genom omprioriteringar inom myndighetens samlade verksamhet. Om så inte skulle vara fallet får myndigheten ta upp frågan i den vanliga budget- dialogen med det berörda departementet.
Utredningens förslag om hur myndigheterna skall informera rege- ringen om sitt regelarbete är inte heller en ny uppgift. Vilken informa- tion som myndigheten skall lämna i årsredovisningen styrs i huvudsak av förordningen om myndigheters årsredovisning m.m. samt respektive myndighets regleringsbrev. Både omfattningen på och innehållet i den information som efterfrågas av respektive departement varierar ofta mellan åren.
Med tanke på den viktiga roll regelarbetet har inom myndigheterna bör den information som utredningen anser bör lämnas i årsredovis- ningen i många fall redan finnas tillgänglig inom myndigheterna. Dess- utom kan tilläggas att arbetet med att sammanställa denna information i framtiden underlättas om myndigheternas regler överförs till data- media, på det sätt som föreslagits i den tidigare omnämnda departe— mentspromemorian.
För dem som berörs av myndigheternas regelgivning kan kravet på att konsekvensutredningar även skall göras vid myndigheternas om- prövning av regler förväntas leda till en viss ökning av antalet remisser. Utredningen konstaterar dock att det inte finns någon skyldighet för de berörda att svara på dessa remisser. Utredningens bedörrming är därför att man kan förutse att de berörda inte lägger ner mer resurser på detta arbete än vad de tycker sig kunna få tillbaka i form av förbättringar i de föreslagna reglerna.
Utredningens samlade bedömning är att de lagda förslagen inte le- der till några ökade kostnader.
Bilaged
SOU l998:105
Bilaga 1
Kommittédirektiv Dir. 1997: 8 1
Minskad statlig reglering av och effektivare tillsyn över kommunal verksamhet
Beslut vid regeringssammanträde den 29 maj 1997
Sammanfattning av uppdraget
En särskild utredare tillkallas för att göra en översyn av den statliga regleringen av och tillsynen över kommunal verksamhet. En utgångs- punkt bör vara hur staten får kunskap om hur de nationella målen nås i olika verksamheter. Det finns sannolikt ett samband mellan omfatt- ningen av regelstymingen och förmågan eller möjligheten att följa upp och utvärdera resultat i och effekter av olika verksamheter i kommu- nerna. På motsvarande sätt finns det också samband mellan omfatt- ningen på och inriktningen av regelbeståndet och formerna för den till- syn som utövas. Utredaren bör uppmärksamma dessa samband.
Utredaren skall mot denna bakgrund kartlägga och analysera om- fattningen av den statliga regleringen av kommunal verksamhet och myndigheternas rutiner för att ompröva och förenkla regelbeståndet. Utredaren skall vidare kartlägga och analysera formerna för statlig till- syn över komrnunal verksamhet. Utredaren skall även kartlägga och analysera statens, landstingens och kormnunemas kostnader för den statliga regleringen av och tillsynen över kommunal verksamhet. Utre- daren skall också kartlägga och analysera vilka rutiner som finns för att till regeringen och riksdagen ge återkoppling på arbetet med tillsyns- frågor och regelgivning och konsekvenserna av detta.
Utredaren skall vidare föreslå de generella åtgärder som kan anses motiverade för att förbättra rutinerna för omprövning och förenkling av regelbeståndet, effektiviteten i tillsynen, kvaliteten i myndigheternas kostnads- och konsekvensanalyser samt återkopplingen till riksdagen och regeringen av konsekvenserna av myndigheternas regelgivning och
tillsyn. Utredaren skall mot denna bakgrund föreslå de generella för- fattningsändringar i t.ex. verksförordningen(1995:1322) och förord- ningen (l996:882) om årsredovisning och anslagsframställning som kan anses motiverade.
Bakgrund
Det är viktigt att kommunal verksamhet bedrivs i enlighet med de na- tionella mål som riksdagen lagt fast för respektive sakområde. Staten kan främst genom sin regelgivning, olika former av ekonomiska styr- medel, uppföljning, utvärdering och tillsyn styra och kontrollera att så sker.
I 1988 års kompletteringsproposition presenterades ett omfattande program för att förändra styrforrnema i den statliga verksamheten. Syftet var att genom mål- och resultatstyming åstadkomma en starkare politisk styrning och en effektivare resurshushållning. Detta skulle ske genom att riksdag och regering skulle ange mål för olika verksamheter och kombineras med ett delegerat ansvar till de verksamhetsansvariga.
Ett led i mål- och resultatstymingen är att den statliga regelstyming- en i ökad omfattning successivt kompletteras eller ersätts med en mer informativ styrning via uppföljning, utvärdering, utvecklingsinsatser och tillsyn. De statliga styrformema varierar också i ökad utsträckning mellan olika verksamhetsområden, bl.a. mot bakgrund av en nödvändig anpassning till verksamheternas särskilda behov och betingelser.
Mål- och resultatstymingen har medverkat till att den statliga upp- följningen och utvärderingen av samt olika former av stöd och utveck- lingsinsatser gentemot kommunerna kommit att uppmärksammas. Det pågår sålunda ett kontinuerligt utvecklingsarbete hos ansvariga sek— torsmyndigheter i syfte att förbättra den sektorsvisa uppföljningen. I de nyligen avlämnade rapporterna Utredningen om statens uppgiftsinsam- ling från kommuner och landsting (SOU 19961179) och Utvecklad upp- följning av kommuner och landsting (Statskontoret l997:5) redovisas hur även den sektorsövergripande uppföljningen kan förbättras. Av- sikten med detta utvecklingsarbete är bl.a. att ge regering och riksdag bättre återkoppling om utvecklingen inom den kommunala sektorn.
En viktig utgångspunkt för den statliga regelgivningen och tillsynen bör vara att reglerna och tillsynen behövs för att leva upp till nationella mål. Det bör också vara möjligt att överblicka ekonomiska och andra konsekvenser. För att kunna leva upp till detta krävs bl.a. rutiner för omprövning och förenkling. Emellertid har bl.a. i dessa delar vissa vä-
sentliga problem uppmärksammats i den statliga regleringen av och tillsynen över kommunal verksamhet.
Regeringen aviserade redan i kompletteringspropositionen år 1995 (1994/95:150 bil. 7 s. 76 och 77) sin avsikt att ta initiativ till en genom- gång av det statliga regelverk som berör kommunal verksamhet. Syftet var då att mönstra ut sådana regler som är svåra att motivera med hän- syn till det ansträngda ekonomiska läget i kommunerna och landsting- en. Bakgrunden var den kritik som kommunala företrädare riktat mot de statliga reglernas omfattning, detaljeringsgrad och kostnadshöjande verkan. Det har också hävdats att de statliga myndigheterna inte konti- nuerligt omprövar och förenldar sina regler. I den överenskommelse som regeringen i mars 1996 slöt med Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet om den kommunala ekonomin har regeringen bl.a. åtagit sig att genomföra avregleringar i syfte att minska trycket på de kommunala kostnaderna. Även den förvaltningspolitiska kommissionen har behandlat frågan om myndigheternas föreskrifter. I sitt slutbetän- kande (SOU 1997z57 s. 94) anser kommissionen sammanfattningsvis bl.a. att tillväxten av myndighetsföreskrifter är ett centralt förvaltnings- politiskt problem.
Riksdagens revisorer har i sin samlade bedömning av frågor som rör statliga insatser för tillsyn (l994/95:RR9) framhållit att det finns behov av förbättrad tillsyn och tydligare regler för sådan tillsyn. Förvaltnings- politiska kommissionen förordar i sitt slutbetänkande (SOU l997:57 s. 107) att frågor om statlig tillsyn blir föremål för en översyn.
Re gelbeståndet
Den statliga regelgivningen har kommit att karaktäriseras av änd- ringslagar och användning av lagstiftningstekniken ramlagar vilka ges sitt konkreta innehåll genom regeringens förordningar och de statliga myndigheternas föreskrifter och allmänna råd. Avsikten är bl.a. att ge— nom dessa försöka förtydliga de nationella målen. Samtidigt gör dessa föreskrifter och ett stort antal råd det svårare att överblicka regelbe- ståndet. Riksrevisionsverket (RRV) har uppmärksammat förhållandet i ett flertal rapporter. I strategistudien Förhållandet stat— kommun (RRV l996:28) bedömer RRV att det finns behov av en översyn. Förvaltningspolitiska kommissionen anser i sitt slutbetänkande (SOU 1997:5 7 s. 94) att de av statsmakterna utfärdade reglerna i största möjliga utsträckning skall kunna tillämpas av myndigheterna utan tillämpningsföreskrif'ter. Detta kan ske genom tydligare lagstiftning och
förarbeten. Kompetenta myndigheter och tjänstemän får sedan ansvara för enhetlig och konsekvent rättstillämpning och verkställighet inom givna ramar. Bemyndiganden att utfärda föreskrifter bör ges bara efter noggrann prövning.
De statliga myndigheterna har redan i dag, var och en inom sitt om- råde, en skyldighet att se över och ompröva sina regler. Enligt 19 & för- ordningen (1996z882) om myndigheters årsredovisning och anslags- framställning skall de statliga myndigheterna pröva ändamålsenligheten i de regler som styr verksamheten. I 7 & verksförordningen(1995 : 1322) sägs bl.a. att myndigheterna fortlöpande skall följa upp och pröva för- fattningsföreskrifter som rör verksamheten samt vidta de åtgärder som behövs. I 27 & anges att myndigheten innan den beslutar om före- skrifter eller allmänna råd skall överväga om detta är den mest lämpliga åtgärden. Myndigheten skall också utreda kostnadsmässiga och andra konsekvenser samt begära regeringens medgivande om föreskrifterna eller de allmänna råden leder till inte oväsentligt ökade kostnader för dem som berörs.
RRV:s utvärderingar av de gjorda konsekvensanalyserna visar att kvaliteten på myndigheternas analyser behöver förbättras. Risken är annars att även den önskade begränsningen av omotiverade kostnads- drivande effekter av myndigheternas regelgivning uteblir.
Konstitutionsutskottet (KU) har med anledning av Riksdagens revi- sorers samlade bedömning i rapporten l994/95:RR9 uttalat att det är betydelsefullt att regelbildningen är ändamålsenlig (bet. l994/95:KU27, s. 11). Detta förutsätter, såsom revisorerna framhållit, att riksdagen får information om konsekvenserna av sin lagstiftning så att denna kan bedömas och eventuella förändringar aktualiseras. Även ändamålsen- ligheten behöver prövas.
KU har i det nämnda betänkandet betonat att det finns behov av ett system för kontinuerlig uppföljning av regelbeståndet. Det skulle san- nolikt också förbättra möjligheterna till återkoppling vad avser konsek- venserna av reglerna till regering och riksdag.
Tillsynen
Statlig tillsyn är ett av flera förvaltningspolitiska styrmedel och bedrivs i olika omfattning av ett stort antal myndigheter på central, regional och lokal nivå. En aktiv statlig tillsyn är ett kraftfullt styrmedel för att kon- trollera rättssäkerheten och lagligheten i de kommunala åtagandena, men också för att uppnå en nationellt likvärdig verksamhet i hela landet Det har dock i flera sammanhang inågasatts om utformningen av den statliga tillsynen av kommunerna verkligen tillgodoser de krav som bör ställas på ett förvaltningspolitiskt styrmedel. Förvaltningspolitiska kommissionen framhåller i sitt slutbetänkande (SOU l997:57 s. 106 och s. 107) att de delar de slutsatser som redovisas i RRV:s rapport Statlig tillsyn — ett förvaltningspolitiskt styrmedel (RRV 1996110). Kommissionen delar RRV:s slutsatser att tillsynsfrågoma inte har äg- nats tillräcklig uppmärksamhet, att tillsynens innebörd är otydlig, att det i vissa delar saknas en genomtänkt syn på tillsynsfrågoma, att den stat- liga tillsynsverksamheten är svåröverskådlig och att det är svårt att be- döma tillsynsverksamhetens effektivitet. Kommissionen menar också att dessa iakttagelser bekräftas i flera studier som Riksdagens revisorer låtit genomföra (l994/95:RR4 och RR9).
Både RRV och Riksdagens revisorer har i olika sammanhang ifrå- gasatt om det inte inom stat och kommun saknas kunskap om huruvida tillsynen är rätt dimensionerad. I t.ex. Riksdagens revisorers samlade bedömning av frågor som rör statliga insatser för tillsyn (1994/95zRR9 s. 9) föreslog de att samtliga tillsynsmyndigheter borde ges i uppdrag att redovisa omfattningen av sin aktiva tillsynsverksamhet.
Enligt 29 & verksförordningen skall myndigheterna se till att de kostnadsmässiga konsekvenserna begränsas när de begär in uppgifter eller utövar tillsyn. Kostnaderna för tillsynen bör t.ex. vägas mot de effekter som tillsynen avser att uppnå. Detta förutsätter naturligtvis att kostnaderna redovisas. Bl.a. RRV och Svenska Kommunförbundet har vid flera tillfällen uppmärksammat att det inte finns någon samlad upp- gift om vad tillsyn av kommunal verksamhet kostar. Detta uppges vara en orsak till att de ekonomiska konsekvenserna av den statliga tillsynen gentemot kommunerna är svåra att redovisa.
Riksdagens revisorer anser i sin samlade bedömning av frågor som rör statliga insatser för tillsyn (l994/95:RR9 s. 15) att regeringen bör följa upp tillsynens imiktning, omfattning och resultat. Det kan, enligt Riksdagens revisorer, t.ex. ske inom ramen för den reguljära budget- processen. Riksdagens revisorer anser vidare att riksdagen behöver så- dana uppgifter om konsekvenserna bl.a. av den lagstiftning som kring- gärdar tillsynen att dessa kan bedömas och förändringar vid behov ak- tualiseras (s. 7).
Uppdraget
Utredaren skall göra en översyn av den statliga regleringen av och till- synen över kommunal verksamhet. Utredaren skall kartlägga och analysera följ ande: — Vilken omfattning den statliga regelgivningen har och vilka rutiner myndigheterna har för att pröva ändamålsenligheten, utreda kostnads- mässiga och andra konsekvenser samt för att ompröva och förenkla regelbeståndet. Utredaren skall särskilt uppmärksamma de regler som finns i verksförordningen(1995:1322) och förordningen (l996:882) om årsredovisning och anslagsframställning. — Vilka formerna för statlig tillsyn över kommunal verksamhet är. Ut- redaren skall särskilt beslqiva innehållet i den statliga tillsynen, hur tillsynen avgränsas eller definieras samt vilka nationella mål som moti- verar tillsynen. Utredaren skall uppmärksamma reglerna i verksförord- ningen om att en myndighet vid inhämtande av uppgifter och utövande av tillsyn skall se till att de kostnadsmässiga konsekvenserna begränsas. — Hur stora statens, landstingens och kommunernas administrativa och andra kostnader för statlig tillsyn och regelgivning gentemot kommu- nerna är. — Vilka rutiner som finns för att till regeringen och riksdagen ge åter- koppling på arbetet med tillsynsfrågor och regelgivning och konsek- venserna av detta.
Utredaren skall på grundval av kartläggningen och analyserna före- slå de generella åtgärder som behövs för att myndigheterna — mer systematiskt och löpande skall ompröva och förenkla sina regler, — skall förbättra effektiviteten i sin tillsyn,
— skall förbättra kvaliteten i sina kostnads- och konsekvensanalyser, samt
— skall förbättra återkopplingen av konsekvenserna av regelgivning och tillsyn till regeringen och riksdagen.
Utredaren skall i sammanhanget föreslå de generella författnings- ändringar i t.ex. verksförordningen(1995:1322) och förordningen (1996:882) om årsredovisning och anslagsframställning som anses motiverade.
Utredaren skall även beakta i vilken män och på vilket sätt EU:s regler påverkar den statliga regleringen av och tillsynen över kommu- nal verksamhet.
Samråd och andra regler för arbetet
Utredaren skall samråda med berörda myndigheter, organisationer och statliga kommittéer och utredare såsom Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation (dir. l992z30), Kommittén för översyn av organisationen inom plan-, bygg- och bostadsväsendet (dir. 1996:113), den särskilde utredare som har till uppgift att göra en översyn av Räddningsverkets mål och medel (dir. 1996:114) samt , Kommittén för översyn av livsmedelstillsynen (dir. l997:25). * Utredaren skall beakta regeringens direktiv till samtliga kommittéer i och utredare att pröva offentliga åtaganden (dir. l994z23), att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. l992:50), att redovisa jämställd- hetspolitiska konsekvenser (dir. 19941124) samt att redovisa konsek- venser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49). Uppdraget omfattar inte de kyrkliga kommunerna.
Redovisning av uppdraget
Utredaren skall redovisa sitt arbete i en rapport till regeringen senast den 1 maj 1998.
(Inrikesdepartementet)
SOU l998:105
Bilaga 2
Kartläggning av reglering som särskilt berör kommuner och landsting
1 Inledning
I denna bilaga redogörs för samtliga lagar och förordningar samt myn- dighetsföreskrifter och allmänna råd som den 1 januari 1998 bedömdes särskilt beröra kommuner eller landsting. Redovisningen sker departe- mentsvis.
Urvalet av regler
Regler har tagits med om de i sin helhet eller i delar särskilt berör kommuner eller landsting, alternativt en kommunal nämnd eller en be- fattningshavare inom en kommun eller ett landsting
Därutöver har även medtagits vissa regler där kommuner eller landsting ingår i en vidare krets berörda. Detta gäller fall där kommu- nen eller landstinget bedömts vara en dominerande aktör inom ett om— råde. Exempelvis har reglering inom hälso- och sjukvårdsområdet, skolområdet och kollektivtrafikområdet medtagits trots att den i flerta- let fall inte gäller exklusivt för kommuner eller landsting.
Regler har även medtagits som kommunerna har att beakta i sam— band med myndighetsutövning, såsom tillsyn inom miljöskydds- och livsmedelsområdet. Denna typ av regler kan exempelvis innehålla gränsvärden för utsläpp av olika ämnen, hantering och förvaring av olika produkter etc. Dessa regler kan i allmänhet sägas ha ett till- synsobj ekt utanför kommunen eller landstingen som primär adressat.
Det bör nämnas att i denna kategori har gjorts ett något vidare urval av myndighetsreglering än av motsvarande överordnade lagar och för— ordningar. När det gäller myndighetsregleringen redovisas således en del regler som kommunen har att beakta vid myndighetsutövningen utan att en redovisning görs av de överordnade författningarna. Nam- nen på dessa författningar anges dock som regel i en fotnot till respek- tive myndighetsföreskrift. Förfarandet motiveras av att myndighets- regleringen, som är omfattande inom flera områden, bedömts vara av särskilt intresse att belysa.
En konsekvens av de tidigare redovisade principerna blir att kart- läggningen exempelvis inte innehåller annat än de regler inom arbets- rättsorrrrådet som utgör en särreglering för korrnnuner eller landsting.
Detta trots att många av de övriga reglerna inom området naturligtvis även gäller för kommuner och landsting, men då på samma sätt som för andra arbetsgivare.
För en mer fördjupad beskrivning av principerna bakom urvalet hänvisas till kapitel 3 (avsnitt 3.2) i betänkandet.
Lagarna och förordningarna i urvalet har tagits fram genom en sök- ning i databasen Rixlex. Fulltextsökningar har .orts i databasen med sökorden ”kommun” respektive ”landsting” (med alla böjningsformer och sammansättningar). Därefter har ett urval gjorts som sedan har kompletterats efter avstämningar med utredningens experter och sak- kunniga samt med företrädare för myndigheterna, Svenska Kommun- förbundet och Landstingsförbundet.
Myndighetsregleringen har samlats in av Statskontoret på uppdrag från utredningen.
Regler utfärdade av länsstyrelserna har inte tagits med i urvalet. Det bör dock noteras att länsstyrelsernas regler i allmänhet är tidsbegränsa- de och med ett lokalt tillämpningsområde.
Beskrivningen i bilagan
Syftet med beskrivningen i bilagan är att ge en bild över omfattningen av och inriktningen på den statliga regleringen av kommuner och landsting.
Lagarna och förordningarna presenteras med beteckning och med en kort kommentar kring innehållet och det sätt på vilket kommunen eller landstinget berörs av regeln.
För myndighetsreglema gäller i huvudsak att de endast redovisas med namn och beteckning.
I anslutning till de olika reglerna redovisas de problem man från Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet upplever finns med regleringen och myndigheternas regelarbete. Denna redovisning har gjorts trots att det inte ingår i utredningens uppdrag att lämna för- slag till förändringar av enskilda regler. Utredningens tanke är att de redovisade synpunkterna skall kunna utgör ett underlag som kan värde- ras och hanteras i den fortsatta kontakten mellan berörda statliga och kommunala organ. Utredningen har inte tagit ställning till den kritik som framförts i anslutning till de olika reglerna.
Användningen av vissa begrepp m.m.
I kapitel 3 görs en kortfattad beskrivning av vissa förvaltningsrättsliga begrepp som används i betänkandet. Av denna beskrivning framgår bl.a. att benämningen på föreskrifter beslutade av regeringen är förord- ning. Det förekommer dock även i ett mindre antal fall att regeringsbe- slut om regler benämns kungörelse, tillkännagivande eller liknande. Utredningen har dock valt att i de sammanfattande kommentarerna i bilagan benämna även sådana regler förordningar.
Även myndighetsreglema har i vissa fall varierande beteckningar. I några fall benämns myndighetsföreslqiftema exempelvis kungörelse eller anvisning. Det finns även exempel på att allmänna råd kallas för meddelande, rekommendation m.m. Även i dessa fall har utredningen valt att vid t.ex. den departementsvisa beskrivningen av myndighets- regleringen använda begreppen myndighetsföreskrifter respektive all- männa råd.
När det gäller myndighetsreglema förekommer det att vissa myn- digheter i en och samma regel redovisar både föreskrifter och allmänna råd. För dessa myndigheter redovisas reglerna under den samlande be- teckningen ”myndighetsföreskrifter eller allmänna råd”, eftersom det i dessa fall inte går att dela upp reglerna i kategorierna föreskrifter re- spektive allmänna råd.
2 Arbetsmarknadsdepartementet
2.1. Allmänt
Utredningen har bedömt att 6 lagar och 12 förordningar inom Arbets- marknadsdepartementets ansvarsområde är relevanta för kartläggning- en. Därutöver tillkommer 5 myndighetsföreskrifter och 10 allmänna råd (eller motsvarande) utfärdade av Arbetsmarkrradsstyrelsen (AMS) samt 11 myndighetsföreskrifter (eller motsvarande) eller allmänna råd utfär- dade av Arbetarskyddsstyrelsen (ASS).
I den fortsatta redovisningen delas regleringen upp i tre olika grup- per: Arbetsmarknadsområdet, Arbetarskydd m.m. samt Övrigt.
2.2. Beskrivning av regleringen
2.2.1. Arbetsmarknadsområdet
Totalt är det 15 författningar — 4 lagar och 11 förordningar — inom Ar- betsmarknadsområdet som bedömts särskilt reglera kommuner eller landsting. Vidare finns 10 allmänna råd (eller motsvarande) och 5 myndighetsföreskrifter som särskilt berör kommuner och landsting. Dessa är utfärdade av AMS.
Lagen (1944:475) om arbetslöshetsnämnd är den enda av författ- ningarna inom området som kan sägas innehålla ett klart åliggande för kommunerna. Enligt denna lag skall det i varje korrrrnun finnas en ar- betslöshetsnämnd. Nämndens uppgift är att vidtaga eller på annat sätt främja kommunala åtgärder för att förebygga arbetslöshet eller minska verkningama av arbetslöshet. Det kan diskuteras om inte denna lag bli- vit föråldrad, med tanke på de nya samarbetsformer (bl.a. arbetsför- medlingsnärnndema) som utvecklats mellan kommunerna och de statli- ga arbetsmarknadsorganen.
I lagen (1995:706) om kommuners ansvar för ungdomar står att en kommun får anordna praktik eller annan verksamhet på heltid för arbetslösa ungdomar som inte genomgår gymnasieskola eller liknande utbildning t.o.m. den 30 juni det år de fyller 20 år (fr.o.m. 1 juli 1998 gäller bestämmelsen i stället t.o.m. den dag de fyller 20 år). Kommunen har under vissa förutsättningar rätt till ersättning från staten för sådan verksamhet (vanligen benämnd KUP, kommunala ungdomsprogram). Kommunen beslutar om vilken ersättning som skall lämnas till den som deltar i verksamheten. Kopplad till lagen är förordningen (1995:7 12) om kommuners ansvar för ungdomar. I förordningen står bl.a. att länsarbetsnämnden skall ta initiativ till överläggningar med kommu- nerna i länet för att träffa avtal med kommunerna om ansvar för ung- domar enligt lagen om kommuners ansvar för ungdomar samt att sta- tens ersättning till kommunerna betalas av AMS. Det bör noteras att denna reglering innebär att kommunernas ansvar för ungdomar under 20 år inte bygger på ett statligt åläggande, utan på ett avtal mellan de båda parterna. Tilläggas kan att samtliga kommuner slutit ett sådant avtal.
Den 1 januari 1998 trädde lagen (1997:1268) om kommunernas ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år i kraft. Enligt denna lag (l &) f_å_r kommunerna efter överenskommelse med regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer åta sig en skyldighet att i enlighet med bestämmelserna i lagen erbjuda ungdomar en aktiverande och ut- vecklande insats på heltid. Lagen innehåller för övrigt ett antal stad- ganden om villkor och former för insatserna. Ytterligare föreskrifter i anslutning till lagen lämnas if'örordningen (1997:1278) om kommu- nernas ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år. Som synes bygger även det kommunala ansvaret för ungdomar mellan 20 och 24 år på ett avtalsförhållande. I detta sammanhang kan även nämnas förordningen (1995:7 13) om datortek. Syftet med dessa verksamheter är att erbjuda arbetslösa personer över 20 år möjlighet att lära sig använda informa- tionstekrrik. I förordningen sägs inget om kommuner, men det är kom- munerna som efter avtal med AMS svarar för verksamheterna.
Sedan mitten av år 1996 pågår en försöksverksamhet för att ut- veckla den lokala samverkan inom arbetsmarknadsorrrrådet. Försöks- verksamheten bygger på lagen (1996:423) om kommuners medver- kan i f'örsöksverksamhet med lokal samverkan om arbetsmark- nadsutvecklingen samt förordningen (1996:424) om försöksverk- samhet med lokal samverkan om arbetsmarknadsutvecklingen. I lagen sägs att en kommun som regeringen utser får träffa avtal om att delta i och bidra till finansieringen i den aktuella typen av försöksverk- samhet. I förordningen ges ytterligare föreskrifter, bl.a. att det i för-
sökskommunema skall finnas arbetsförrnedlingsnämnder, med en ma- joritet av ledamöter utsedda efter förslag av kommunen.
En betydande andel av de arbetslösa som är föremål för arbetsmark- nadsåtgärder sysselsätts inom kommuner eller landsting. Samtidigt gäller att huvuddelen av arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kan an- vändas oavsett om det rör sig om en offentlig eller privat arbetsgivare. Detta gäller t.ex. lönebidrag, arbetslivsutveclding (ALU), arbets- platsintroduktion (API), rekryteringsstöd, utbildningsvikariat samt bi- drag till utbildning i företag. Det finns dock ett antal åtgärder som för— utsätter att den arbetslöse får sin sysselsättning hos en offentlig arbets— givare. Dessa åtgärder är: skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare (OSA), beredskapsarbete/resursarbete samt offentliga tillfälliga arbeten (OTA).
Kommuner, landsting och andra offentliga arbetsgivare sysselsätter ett stort antal personer med olika handikapp. För en del av dessa ar- betstagare får de offentliga arbetsgivarna ersättning med stöd av för- ordningen (1985:276) om statsbidrag till skyddat arbete hos of- fentliga arbetsgivare. Bidrag får lämnas till arbete för arbetslösa med socialmedicinskt handikapp, arbetslösa som är berättigade till insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade samt arbetslösa som på grund av långvarig och svår psykisk sjukdom inte tidigare haft kontakt med arbetslivet eller varit borta från arbets- marknaden under lång tid. Hur stort bidrag som skall utgå beslutas av länsarbetsnämnden. I andra fall kan ersättning utgå i form av löne- bidrag. Reglerna för lönebidrag kommenteras inte ytterligare här, efter- som den författningen inte innehåller någon särreglering för kommuner och landsting.
I förordningen (1987:411) om beredskapsarbete stadgas att sta- ten, kommuner, landsting, kyrkliga kommuner och allmänna försäk- ringskassor få ta emot arbetslösa i resursarbete (9 5). Med resursarbete avses att arbetstagaren under 90 procent av arbetstiden deltar i kvali- tetshöjande arbete hos arbetsgivaren och under resterande arbetstid deltar i kompetensutveckling och aktivt i samråd med arbetsför- medlingen söker arbete. I förordningen står bl.a. om vilka som kan få resursarbete, villkoren för att anordna sådana arbeten, handläggnings- ordningen samt bestämmelser om statsbidrag och ersättning till arbets- tagarna.
Genom förordningen (1996:987) om offentliga tillfälliga arbeten för äldre arbetslösa ges staten, kommuner, landsting och de allmänna försäkringskassoma möjlighet att ta emot arbetslösa som har fyllt 55 år i offentliga tillfälliga arbeten, OTA (& 4). De offentliga tillfälliga arbe— tena skall syfta till att stärka kompetensen hos de arbetslösa och höja
kvaliteten i anordnarens verksamhet. Förordningen reglerar villkoren och formerna för insatsen. Bestämmelser om ersättning till deltagarna i denna liksom en rad andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder återfinns i förordningen (1996:1100) om aktivitetsstöd.
Förordningen (1987 :406) om arbetsmarknadsutbildning inne- håller inte någon direkt koppling till kommuner eller landsting. Förord- ningen innehåller bestämmelser om villkoren och formerna för arbets- marknadsutbildning samt om handläggningsordningen i dessa ärenden. Det enda direkta omnämnandet i förordningen av kommuner finns i 4 & 2 där det sägs att sådan svenskundervisning som kommunen är skyldig att ge nyanlända invandrare (sfi) inte får vara arbetsmarknadsutbild- ning.
Arbetsplatsintroduktion (API) syftar till att ge arbetslösa som fyllt 20 år — för ungdomar som är berättigade till arbetslöshetsersättrring och handikappade även vid lägre ålder — möjlighet till praktik. Inte heller denna arbetsmarlmadsåtgärd har någon särskild anknytning till kom- muner och landsting. I förordningen (1995:711) om arbetsplatsin- troduktion finns dock två stadganden där kommunerna särskilt nämns. I 4 & står att i de kommuner där avtal inte träffats enligt lagen (1995:706) om kommuners ansvar för ungdomar får arbetsplatsintro- duktion även anvisas ungdomar före det år de fyller 20 år. Dessutom står i 7 5 att för invandrare får arbetsplatsintroduktionen kombineras med svenskundervisning, dock inte sådan svenskundervisning som kommunerna är skyldiga att ge nyanlända invandrare (sfi).
Även förordningen (1988:1139) med instruktion för Arbets- marknadsverket innehåller några stadganden som särskilt berör kom- munerna. Enligt instruktionen finns inom AMS en delegation för yr- kesinriktad rehabilitering och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder för handikappade (YR—delegationen). Delegationen uppgift är bl.a. att verka för samordning av statliga, kommunala och andra åtgärder inom handikapporrrrådet. Dessutom står i 30 & att länsarbetsnämndema bör ha en arbetsförrnedlingsnämnd i varje kommun. I 34—35 55 står bl.a. att det i nämnden skall finnas företrädare för den eller de kommuner som berörs. En majoritet av ledamöterna i nämnden, däribland ordföranden, skall utses på förslag av den eller de korrrrnuner som berörs.
Förordningen (1987 :408) om inlösen av egnahemsfastigheter och bostadsrätter ger arbetsmarkrradsmyndighetema möjlighet att av arbetsmarkrradsskäl lösa in egnahemsfastigheter och bostadsrätter i vis- sa delar av landet (i första hand de fyra nordligaste länen). I förord- ningen står i 3 5 att en fastighet som besväras av inteckning till säkerhet för ett statligt lån som en kommun har gått i borgen för får lösas in en- dast om kommunen åtar sig att betala lånet. Detta gäller dock inte om
kommunen har åtagit sig betalningsansvaret enligt 19 & bostadsfinansi- eringsförordningen (l974z946), 13 & bostadslånekimgörelsen (1967: 552) eller motsvarande äldre bestämmelser.
I anslutning till en del av de nämnda författningarna har AMS utfär- dat kompletterande regler. De regler som har en närmare koppling till kommuner eller landsting redovisas i tabellen nedan. Totalt rör det sig om 15 regler, varav 10 är allmänna råd (eller motsvarande) och de övriga 5 myndighetsföreskrifter.
Beteckningama AMS 1—11 år utredningen egna eftersom dessa regler saknar officiell beteckning.
Arbetsmarknadsstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av förordningen 19871411 om beredskapsarbeten (beslutad 1996—12—17) AMS allmänna råd om personalplanläggning (beslutad 1995—10—25) AMS föreskrifter för länsarbetsnämndema om skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare (beslutad 1991—08— 19)' Arbetsmarknadsstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av förordningen 1985:276 om statsbidrag till skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare (beslutad 1995—06—21) Arbetsmarknadsstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av förordningen 1984:518 om bidrag till utbildning i företag (beslutad 1995—06—28) AMS allmänna råd om tillämpningen av förordningen 1995 :713 om datortek (beslutad 1996—06—25) Arbetsmarlmadsstyrelsens allmänna råd om arbetsmarknadspolitiska insatser för ungdomar (beslutad 1996—12—17) Arbetsmarknadsstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av förordningen (1987:406) om arbetsmarknadsutbildning (beslutad 1996—12—05) Arbetsmarknadsstyrelsens allmänna råd om offentliga tillfälliga arbeten för äldre arbetslösa (OTA) (beslutad 1996—10—29)
1 Enligt bemyndigande i 8 5 förordningen (1985:276) om statsbidrag till skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare och 23 5 förordningen (1987:405) om den arbetsmarknadspolitiska verksamheten.
Överenskommelse mellan RFV och AMS om avgiftsfinansierade yrkesinriktade rehabiliteringstjänster för arbetslösa sjukskrivna (beslutad 1996—03—19) AMS allmänna råd om kommuners ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år (Utvecklingsgaranti för arbetslösa ungdomar mellan 20 och 24 år) (beslutad 1 997—12—23)
AMSFS 1993: 19 Arbetsmarknadsstyrelsens föreskrifter om skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare2 AMSFS 1995: 19 Arbetsmarknadsstyrelsens föreskrifter om kommuners ansvar för ungdomar3 AMSFS 1996: 17 AMS föreskrifter om offentliga tillfälliga arbeten för äldre arbetslösa4 AMSFS 1997: 12 AMS föreskrifter för funktionen arbetskraft inom beredskapsförberedelser och krigsplanläggningS
2.2.2. Arbetarskydd m.m.
Inom området Arbetarskydd m.m. återfinns "endast 1 författning i SFS som innehåller någon form av särreglering för kommuner eller lands- ting. Vidare finns 11 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd utfärda- de av ASS som i praktiken i huvudsak berör kommuner eller landsting. Den enda författning i SFS inom arbetarskyddsområdet som speci- fikt nämner kommuner eller landsting är förordningen (1985:997) om anmälningsskyldighet beträffande asbest i ventilationsanläggning- ar. I denna förordning åläggs fastighetsägare eller annan, som ansvarar för yrkesmässig användning av en ventilationsanläggning att anmäla asbestförekomst i denna till den eller de kommunala nämnder som full- gör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet i den kommun där anläggningen finns (3 5). 1 förordningen sägs vidare att bl.a. tillsynen över efterlevnaden av denna förordning skall bedrivas i enlighet med bestämmelserna i lagen (19851835) om kemiska produkter (5—7 åå).
2 Samma som under fotnot l. 3 Enligt bemyndigande i 3 5 förordningen (1995 :712) om kommunernas ansvar för ungdomar. " Enligt bemyndigande i 13 5 förordningen (1996:1100) om aktivitetsstöd. 5 Enligt bemyndigande i 14 & beredskapsförordningen (1993:242) och Totalför- svarets folkrättsförordning (1990: 12).
Därtill kommer att ASS utfärdat en del allmänna råd eller myn- dighetsföreskrifter (eller motsvarande) för områden där en domine- rande del av verksamheten direkt eller indirekt bedrivs av kommuner eller landsting. De regler som medtagits rör följande områden: hamnar- bete, hälso- och sjukvård, sotning, barnomsorg, tandvård, omvårdnads- arbete i enskilt hem samt rök- och kemidykning. Totalt rör det sig om 11 myndighetsföreslqifter eller allmänna råd. Samtliga föreskrifter ovan har utfärdats med stöd av bemyndigandet i 18 & arbetsmiljöför- ordningen (197711166).
AAN1977:1
AFS 1983:11
AFS 1984:8
AFS 1985:4
AFS 1986:18
AFS 1986:19
AFS 1986:23
AFS 1988:1
AFS 1989:7
AFS 1990:18
AFS 199521
Föreskrifter och allmänna råd om skyddsåtgärder vid lastning och lossning av fartyg samt vid terrninalarbete i hamn Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse om anestesigaser med kommentarer Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om cytostatika samt kommentarer Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om sotning samt kommentarer Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om hamnarbete samt allmänna råd om tillämpning av före- skrifterna Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om förskola och'fritidshem samt allmänna råd om tillämpning av föreskriftema Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om skydd mot blodsmitta samt allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna Arbetarskyddsstyrelsens allmänna råd om HIV—testning i arbetslivet Arbetarskyddsstyrelsens allmänna råd om arbete med kvicksilver och amalgam inom tandvården Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om omvårdnadsarbete i enskilt hem samt allmänna råd om tillämpningen av föreskriftema Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om rök- och kemidykning samt allmänna råd om tillämpningen av föreskriftema
2.2.3. Övrigt
Under rubriken Övrigt återfinns 2 lagar. Den ena med koppling mot orrrrådet civil beredskap och den andra med koppling mot området ar- betsrätt. Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område.
Det finns en lag (1982:1004) om skyldighet för näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalförsvarsplane— ringen. I lagens 1 & står dock att lagen inte gäller statliga, kommunala eller landstingsmyndigheter och inte heller den som i stället omfattas av särskilda föreskrifter för totalförsvaret.
Lagen (1979:1184) om rätt till ledighet för vissa föreningsupp- drag inom skolan, m.m. innehåller bestämmelser om rätt för en är- betstagare att vara ledig från sin anställning för att utföra vissa uppdrag åt en ideell sammanslutning (eller motsvarande) som denne tillhör. Uppdraget skall avse en uppgift som sammanslutningen åtagit sig gen- temot en kommun och som skall fullgöras under dagtid i grundskolan eller inom allmän fritidsverksamhet (l 5).
2.3. Upplevda problem med regleringen
Arbetsmarknadsområdet
Svenska Kommunförbundet har sedan år 1995 haft en politisk pro- gramberedning (Komarb) som arbetat med frågor kring kommunernas roll och ansvar inom arbetsmarknads- och näringspolitiken. Inom ra- men för detta programarbete har ett tiotal skrifter publicerats. I maj 1997 publicerade programberedningen en slutrapport (Vänd upp och ner på arbetsmarknadspolitiken — Komarbzs slutrapport) med en sam- manfattning av sina slutsatser och förslag. Mycket av det som framförs i slutrapporten handlar om mer övergripande frågor, t.ex. om arbets-, ansvars- och kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna in— om arbetsmarknadsområdet. Skriften innehåller dock även synpunkter och förslag som kan bedömas ha en närmare koppling till frågor om regleringen inom området.
I skriften diskuteras t.ex. formerna för den statliga styrningen av ar- betsmarknadspolitiken. Man konstaterar att riksdagen fastslagit att ar- betsmarknadspolitiken skall vara målstyrd och även fastställt övergri- pande mål. Samtidigt gäller dock att målen kopplats till ett femtontal
olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder och till varje åtgärd finns ett omfattande regelverk. En åtgärd omfattar en eller flera av följande komponenter: ersättning till den arbetslöse, ersättning till arbetsgivare, ersättning till utbildningsanordnare, ersättning för kostnader för materi- al, lokaler m.m. Dessa komponenter kombineras sedan på olika sätt i syfte att ge olika grupper av arbetslösa en subventionerad anställning, praktik, rehabilitering m.m. En typ av åtgärd är i allmänhet avsedd för en bestämd målgrupp och även begränsad till en viss tidsperiod. En del åtgärder förutsätter kollektivavtal (t.ex. beredskapsarbete) medan en del andra åtgärder (t.ex. ALU) inte innebär något anställningsförhållande. Vissa åtgärder får bara användas för arbetslösa som är berättigade till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, en del kvalificerar för a— kassa och andra inte, osv. I skriften säger programberedningen att den bild som framträder är ett lappverk av åtgärder som inte längre är över- blickbart och riktigt begripligt, vare sig för myndigheter, arbetsgivare, eller för den enskilde individen.
Beredningens förslag är att det nuvarande systemet med starkt regle- rade åtgärder ersätts med ett nytt som utgår från individen. Varje ar- betslös som inte hittar ett nytt arbete utarbetar med hjälp av arbetsför- medlingen/kommunen en handlingsplan som innehåller den utbildning, praktik, rehabilitering m.m. som bedöms leda till målet. Beredningen anser att samma idéer och möjligheter att anpassa insatserna efter indi- viden och lokala förutsättningar som gäller på utbildningsorrrrådet ock- så borde kunna gälla för arbetsmarknadspolitiken; utökat lokalt ansvar, individen i centrum, lokala variationer samt nya arbetsformer och ar- betssätt. I skriften sägs att detta förutsätter att staten nöjer sig med att formulera övergripande mål och besluta om medel, men överlåter ge- nomförandet åt den lokala nivån, utan detaljreglering och ständiga för- ändringar i förutsättningama.
Beredningen är också kritisk till att arbetslöshetsförsäkringens reg- ler kräver att den öppna arbetslösheten bryts av arbete eller en arbets- marknadspolitisk åtgärd efter en viss tids öppen arbetslöshet för att den arbetslöse inte skall riskera att bli utan ersättning fi'ån a—kassan. Detta, menar man, har i praktiken lett till att åtgärderna sätts in oavsett om den arbetslöse är betjänt av det eller inte. Eftersom åtgärdsmedlen är be- gränsade sker det dessutom på bekostnad av någon annan som bättre behöver åtgärden. Beredningens slutsats i detta sammanhang är att om systemet istället utgår från individens behov kan insatserna sättas in både tidigare och senare. Tidigare, om det står klart att den arbetslöse måste komplettera sin utbildning, få någon form av arbetslivserfarenhet eller dylikt innan det kan bli aktuellt med ett arbete. Senare, om den
arbetslöse väntar på militärtjänstgöring, någon reguljär utbildning eller dylikt. Då borde inte behovet av försörjning via a—kassa styra.
Beredningen riktar vidare kritik mot de höga krav på antalet arbets- marlmadspolitiska åtgärder av olika slag (det s.k. volymkravet) som statsmakterna satt upp för Arbetsmarkrradsverket. Man menar att dessa krav leder till en kraftig neddragning av utbildning och andra insatser som innebär kostnader utöver försörjning till de arbetslösa. Kvaliteten i åtgärderna riskerar därigenom att bli undermålig och insatserna att sna- rare leda till högre arbetslöshet än om färre deltar i åtgärder med högre kvalitet.
Beredningen konstaterar att kommunerna totalt sett tar det praktiska ansvaret för över hälften av de statliga, konjunkturberoende åtgärderna. Reglerna för hur kommunerna skall ersättas för sina insatser är dock utformade för respektive åtgärd och lokala förhandlingar om vilken ersättning kommunen skall få för sina tjänster sker i allmänhet års- och kommunvis. Beredningen föreslår en förenkling av ersättningssystemet. Detta skulle exempelvis kunna ske genom någon form av separat ”schablonersättning” direkt till kommunerna.
Vid intervjuer med företrädare för bl.a. Svenska Korrrrnunförbundet har även framkommit en del kritik av mer konkret natur om regelgiv- ningen inom arbetsmarknadsområdet. Exempelvis har framförts upp- fattningen att lagarna och förordningarna är svåröverblickbara. I många fall regleras t.ex. villkoren och formerna för en arbetsmarknadspolitisk åtgärd i en förordning och bestämmelserna om ersättningsnivåerna vid åtgärden i en helt annan förordning.
Området utmärks även av att ändringar i regleringen sker ofta och snabbt. Som exempel på de snabba förändringarna kan nämnas den nya lagen (19971580) om arbetslöshetsförsäkring, som antogs den 29 maj 1997 och som trädde i laaft den 1 januari 1998. Redan innan lagen började gälla hade tre ändringar i lagen gjorts (SFS 1997:238, l997:127l och l997:1286), varav de två senast närrmda ändringarna beslutades av riksdagen den 18 december 1997 och utkom från trycket den 30 december 1997, dvs. två dagar innan lagen trädde i kraft. Även helt nya lagar kan införas på samma korta tid: lagen (1997:1268) om kommunernas ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år antogs av riks- dagen under december månad 1997 och trädde i kraft den 1 januari 1998.
Den korta tiden mellan beslut och ikraftträdande gäller inte bara la- gar utan även förordningar. Exempelvis utfärdade regeringen den 18 december 1997 en förordning (1997:1279) om ändring i förordningen (1987 :411) om beredskapsarbete; ändringen kom från trycket den 30 december och trädde i kraft den 1 januari 1998. Samma förhållande
gäller för förordningen (1997:1278) om kommunernas ansvar för ung- domar mellan 20 och 24 år.
Det har även framkommit kritik att det rent praktiskt är svårt att få en överblick över gällande reglering. I ändringsbesluten anges i regel endast de konkreta ändringar som görs, dvs. författningen trycks inte om i hela sin aktuella lydelse. Resultatet blir att man ofta måste sitta med flera dokument för att se vad som egentligen gäller. Ofta kan det då vara svårt — av skäl som framkommit ovan — att säkert veta att man har fått med alla ändringar.
Även Landstingsförbundet ställer sig bakom den kritik som fram- förts ovan. Som ett ytterligare exempel på de snabba förändringarna i regleringen anger förbundet hanteringen av utbildningsvikariat, som ändrats tre gånger mellan juni 1996 och januari 1998. Förutom änd- ringar i villkoren har även namnet ändrats — från utbildningsvikariat, till vikariatsstöd, för att slutligen kallas anställningsstöd. Ersättningen till arbetsgivaren har fortlöpande sänkts från 500 kr per dag till 350 kronor. Utbildningsavdraget/utbildningsstödet har samma tid minskat från 75 kronor till 35 kronor, för att åter höjas till 40 kronor. På motsvarande sätt har högsta utbildningsbeloppet minskat från 40 000 till 20 000 lao- nor.
Förbundet anser vidare att den ofta korta tiden mellan beslut och ikraftträdande har varit mycket besvärande. Man menar dock att det även finns exempel på när samrådet mellan statsmakterna, myndighe- terna och de båda kommunförbunden fungerat väl. Ett sådant tillfälle var inför AMS utfärdande av anvisningar för OTA och resursarbete. Förbundet anser också att det varit positivt att det funnits möjligheter att vid underhandsdelningar lämna synpunkter på underlag från Ar-
betsmarknadsdepartementet, bl.a. utkasten till nationell handlingsplan för sysselsättning.
Arbetarskydd m.m.
Vid intervjuerna med företrädare för Kommunförbundet och Land- stingsförbundet har framkommit en rad kritiska synpunkter om ASS och Yrkesinspektionens krav, föreskrifter och agerande. Kritiken har till övervägande del avsett områden och verksamheter där det inte kan anses finnas någon särreglering för kommuner och landsting. Ofta har kritiken handlat om de aktuella myndigheternas krav på ventilation och luftväxling, som ansetts leda till orimliga kostnader om de skall kunna åtgärdas, t.ex. vid skolor.
Någon konkret kritik mot förordningen om anmälningsskyldighet beträffande asbest eller någon av de ovan redovisade myndighetsföre- skriftema eller allmänna råden har inte framkommit i de genomförda intervjuerna med kommun- och landstingsföreträdare.
Övrigt
Några synpunkter här inte framförts på regleringen inom området Övrigt.
3 Finansdepartementet
Utredningen har bedömt att 28 lagar och 24 förordningar inom Finans- departementets ansvarsområde är relevanta för kartläggningen. Vidare finns 3 myndighetsföreskrifter utfärdade av Statistiska centralbyrån (SCB) samt 1 myndighetsföreskrift (anvisning) och l allmänt råd (re- kommendation) utfärdade av Riksskatteverket O(SV).
Reglerna har nedan indelats 1 fyra grupper. Skatter m.m., Finansie- ring m.m. ,Uppgiftslämnande m.m. samt Övrigt.
3.2.1. Skatter m.m.
Inom orrrrådet Skatter m.m. finns 9 lagar och 8 förordningar. Vidare finns 1 myndighetsföreskrift (anvisning) och 1 allmänt råd (rekom- mendation) utfärdade av RSV.
Lagen (1965z269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m. riktar sig primärt till kommuner och landsting. Dessa berörs av bestämmelser om be- stämningen av skattesatsen (1 ©), att de före ett visst datum skall erhålla uppgifter om erhållande av skatt för föregående år (3 å), att de skall underrätta skattemyndigheten om skattesatsen (3 a &) samt skattemyn- dighetens process vid utbetalning av medel (4 8).
Lagen ( 1972:78 ) om skatt för gemensamt kommunalt ändamål innehåller bestämmelser om skattesats för de skatteskyldiga som saknar hemortskommun i Sverige och därför skall beskattas i det gemensamma taxeringsdistriktet i Stockholm. I lagen föreskrivs att skatt för gemen- samt kommunalt ändamål skall utgå med 25 öre för varje skattekrona,
som påförts för den till sådan skatt beskattningsbara inkomsten. Det föreligger förslag om att lagen skall upphävas och att bestämmelserna skall föras in i den nya inkomstskattelagen .
Kungörelsen (1950z431) med vissa föreskrifter angående taxe- ring och debitering av skatt vid ändring i kommunal indelning rik- tar sig primärt till kommunerna. Kungörelsen innehåller bl.a. bestäm- melser om Vilken skattemyndighet som skall gälla vid kommunindel- ningar, sammanslagningar eller andra gränsjusteringar (l 5), överläm- ningar av uppgifter mellan kommuner (3 5), samt lämnande av uppgif- ter till kommuner (5 och 6 åå).
1 förordningen ( 1957:515 ) om fullgörande av deklarationsskyl- dighet för staten, landsting, kommun m.m. regleras bl.a. att eventuell deklarationsskyldighet skall fullgöras av förvaltrringsmyndighet eller annan, som utövar vården och inseendet över den fastighet/rörelse som berörs (l ä).
Förordningen (1990:1237) om självdeklaration och kontroll- uppgifter riktar sig primärt till den deldarationsskyldige och skatte- myndigheten. Kommunen berörs endast av bestämmelsen om att skat- temyndighet får sörja för att blanketter också tillhandahålls hos bl.a. kommunala organ (2 ©). Det föreligger förslag om en ny lag om själv- deklaration och kontrolluppgifter.
I lagen (1947 :576) om statlig inkomstskatt berörs kommuner och landsting då här stadgas att bl.a. de frikallas från skattskyldighet för all inkomst enligt denna lag (7 5 3 mom.).
I mervärdesskattelagen(1994:200) berörs kommuner och lands- ting särskilt av bestämmelserna om att viss verksamhet de bedriver un- dantas från skatteplikt (3 kap. 3—8, 11, lla och 29 åå) samt att bl.a. kommuns och landstings omsättning av varor eller tjänster mot ersätt- ning i vissa fall utgör yrkesmässig verksamhet oavsett om den bedrivs med vinstsyfte eller inte (4 kap. 6 och 7åå). Förslag till ändring av 3 kap. 29 & föreligger i en proposition (prop. 1997/98:153).
I skattebetalningslagen(1997 :483) berörs kommuner och lands- ting särskilt av regleringen att skatteavdrag inte skall göras från ersätt— ning som betalas ut till dem (5 kap. 4 ©). Vidare finns bestämmelser om hur kommuner och landsting skall lämna skattedeklarationen (10 kap. 18 och 23 åå), inbetala avdragen skatt, arbetsgivaravgifter och mervär- desskatt (12 kap. 8 &) samt att vite inte får föreläggas bl.a. kommuner och landsting (23 kap. 2 5).
Skattebetalningsförordningen (1997:750) gäller vid tillämpningen av skattebetalningslagen(19971483). Kommun och landsting omnämns i bestämmelserna om att redovisningsräkning över sådana medel som tillkommer dem skall upprättas för kalenderår (34 8), att redovisnings-
räkningen innan ett visst datum skall lämnas till vederbörande kommun eller landsting (34 å), samt att skattemyndigheten får ordna så att blan- ketter också tillhandahålls hos bl.a. kommunala organ (64 å). RSV får meddela kompletterande föreskrifter till förordningen och tillhörande lag.
I arvs- och gåvoskatteförordningen (1958:563) berörs kommu- nerna särskilt av bestämmelsen om att skattemyndigheten får sörja för att deklarationsblanketter också tillhandahålls hos kommunala organ (15 5)-
I lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter finns bestämmelser om skatteplikt och skattesats m.m. Särskilt relevant för kommunerna är stadgandet om att kommun eller menighets förvärv av mark för vissa ändamål är undantaget denna skatteplikt (6 å).
Taxeringslagen(1990:324) riktar sig inte primärt till kommuner och landsting. Regler som särskilt berör dem är fastställandet av un- derlag för uttag av skatt eller avgift enligt kommunalskattelagen. Vida- re föreskrivs bl.a. att kommun har möjlighet att överklaga beslut om taxering till kommunal inkomstskatt (6 kap. 1, 8 och 13 åå), att vite inte får föreläggas bl.a. korrnnun (7 kap. 1 å) och att ledamöterna till skatte- nämnden i regel väljs av landstingsfullmäktige (7 kap. 5, 6, 7 och 8 åå). Vissa ändringar i denna lag planeras i den kommande budgetpro- positionen.
Taxeringsförordningen (1990:1236) innehåller kompletteringar till taxeringslagen (19902324). Kommunerna berörs särskilt av bestämmel- serna om att länsrätten skall underrätta kommunen om vissa beslut i mål om taxering (20 å) samt att ingen utgift tas ut om en handling om taxeringsuppgift utfärdas på begäran av en kommun (26 å).
Lagen (1951:442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor inne- håller bestämmelser som riktar sig till sökanden av förhandsbesked, skatterättsnämndema såväl som t.ex. kommun och landsting. Bestäm- melser som särskilt berör kommun och landsting är att kommunen, i fall där ansökan avser fråga av särskilt intresse för kommunen, skall få tillfälle att yttra sig (6 å) samt att berörd kommun och landsting, i fall där förhandsbeskedet avser taxering av fastighet eller såvitt detsamma avser taxering till kommunal inkomstskatt, får överklaga beslut (9 å). Denna lag upphävdes den 1 juli 1998 och ersattes av lagen om för- handsbesked i skattefrågor. Möjligheten för kommun att överklaga ett förhandsbesked togs då bort.
Fastighetstaxeringslagen(1979:1152) riktar sig inte primärt till kommunerna. Kommun omnämns emellertid i bestämmelserna om de- finitionen av allmän byggnad (2 kap. 2 å), att skattemyndigheten efter samråd med kommun får bestämma om särskilt insamlingsställe för
deklarationer och påpekanden (18 kap. 8 å), att den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet i be- hövlig omfattning skall lämna skattemyndigheten vissa uppgifter (18 kap. 11 å) samt att bl.a. kommun inte får föreläggas vite ( 18 kap. 27 å). Denna lag samt tillhörande förordning är under översyn.
Fastighetstaxeringsförordningen (1993:1199) innehåller före- skrifter som kompletterar fastighetstaxeringslagen(1979:1152). I för— ordningen stadgas bl.a. att skattemyndigheten får sörja för att blanketter också tillhandahålls av bl.a. kommunala organ (2 kap. 3 å). RSV får meddela verkställighetsföresknfter vid tillämpningen av denna förord- ning och tillhörande lag.
Kungörelsen (l969z475) om uppbörd av särskilda avgifter ge- nom tullverkets försorg reglerar att kommun eller allmän inrättning samt ägare eller innehavare av hamn, flygplats eller godsterrninal får anlita Tullverket för uppbörd av sina avgifter (l, 2 och 3 åå).
RSV har inom detta område utfärdat 1 myndighetsföreskrift (anvisning) och l allmänt råd (rekommendation) som särskilt berör kommuner och landsting.
RSV:s anvisning innehåller bl.a. en precisering av vad som skall förstås med begreppet sjukhus. I rekommendationen finns bestämmel- ser om undantag från skatteplikt för omsättning avseende sjukvård, tandvård och social omsorg enligt mervärdesskattelagen.6
RSF S 1984252 Riksskatteverkets anvisningar om undantag från
skatteplikt för läkemedel
RSV S l996:7 Riksskatteverkets rekommendationer m.m. Om undantag från skatteplikt för omsättning avseende sjukvård, tandvård och social omsorg enligt
3.2.2. Finansiering m.m.
Inom gruppen Finansiering m.m. finns 6 lagar och 1 förordning. Myn- dighetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner el- ler landsting saknas inom detta område. Lagen (1946:727) om kommunal fondbildning innehåller stad— ganden om kommuners möjlighet till avsättning av medel till fond. Insiderlagen (1990:l342) riktar sig inte primärt till kommunerna. Kommunspecifrk är bestämmelsen om att en kommun i vissa fall får
6 Anvisningen är utfärdad med stöd av lagen (1968:430) om mervärdesskatt.
besluta att det i konnnunen skall föras en förteckning över innehav av aktier m.m. (finansiella instrument) avseende ledamöterna eller ersät- tarna i kommunala organ samt arbetstagare, uppdragstagare och andra funktionärer hos kommunen (1 l å).
Lagen (1992:]610) om finansieringsverksamhet innehåller be- stämmelser om när finansieringsverksamhet fordrar tillstånd, förutsätt- ningar för tillstånd, rörelseregler, tillsyn m.m. Kommun omnämns då här stadgas att tillstånd inte krävs om finansieringsverksamheten drivs av t.ex. kommunal myndighet, eller under vissa förhållanden av en stiftelse vars kapital till övervägande del tillskjuts av t.ex. en eller flera kommuner, eller av ett aktiebolag som är helägt av t.ex. en eller flera kommuner (1 kap. 3 å).
Sparbankslagen(1987:619) innehåller bestämmelser om bildande av sparbank och dess organisation m.m. Kommuner och landsting be- rörs särskilt av bestämmelsen om att kommunfullmäktige och lands- tingsfullmäktige skall utse hälften av tjugo huvudmän för övervakning av en banks förvaltning m.m. (4 kap. 2, 3, 4 åå) och hälften av huvud- männen i den bildade stiftelsen om sparbanken ombildas till ett bank- aktiebolag (8 kap 4 å).
Bankrörelselagen (1987 :617) innehåller bestämmelser om den rö- relse som en bank får driva samt vissa andra för banker gemensamma bestämmelser. Kommunerna omnämns endast i stadgandet om vissa gynnande undantagsbestämmelser i fråga om villkoren för förfallotid för län (2 kap. 19 å).
Lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag innehåller bestämmelser om kapitaltäckningskrav, som åläggs bl.a. banker. I denna berörs kommunerna särskilt av bestämmelsen om att kapitaltäclmingskravet för bl.a. stat och kommun sätts lägre än för andra (3 kap. 1 å). Lagen innehåller också bestämmelser om hur stor exponering en bank eller ett värdepappersbolag får ha gentemot en och samma kund. Bestämmel- serna innebär bl.a. att bankers innehav av fordringar på kommuner inte är begränsade (5 kap. 4 å)
Kungörelsen (1964:18) med vissa föreskrifter angående tillämp- ningen av lagen den 20 december 1957 om betalningsväsendet un- der krigsförhållanden riktar sig till statliga myndigheter såväl som kommunal myndigheter m.fl. Kommunerna berörs särskilt av bestäm- melserna om inbetalning till och utbetalning från kommunal myndighet (10 och 11 åå). Vidare stadgas att bl.a. kommunal myndighet, vilken har sin verksamhet inom område där det föreligger risk för besättelse av fientlig makt, skall vidtaga sådana åtgärder att förråd av mynt, sedlar m.m. inte faller i fiendens händer (16 å) samt att kommunal myndighet,
vilken verkställer utbetalning, som rätteligen bort ankomma på statsmyndighet, därom snarast skall underrätta statsmyndigheten (18 å). Ytterligare föreskrifter får meddelas av bl.a. Riksbanken.
3.2.3. Uppgiftslämnande m.m.
Inom området Uppgiftslämnande m.m. finns 3 lagar och 3 förordningar som riktar sig till kommuner eller landsting. Vidare finns 3 myndig— hetsföreskrifter utfärdade av SCB.
Lagen (1992:889) om den officiella statistiken tillämpas när stat- liga myndigheter under regeringen framställer officiell statistik. Kom- munerna och landstingen är enligt denna lag skyldiga att lämna upp- gifter för den officiella statistiken (4 och 6 åå). I tillhörande förordning (l992:1668) om den officiella statistiken stadgas att en myndighet som ansvarar för officiell statistik får meddela ytterligare föreskrifter som behövs för uppgiftslärrmande enligt 4 å första stycket och 5—6 åå i lä- gen.
Förordningen (1995:1060) om vissa personregister för officiell statistik innehåller föreskrifter om registerändamål, registerinnehåll, inhämtande av uppgifter osv. Kommuner och landsting berörs särskilt av bestämmelsen om att uppgifter till registret får hämtas från bl.a. per- sonregister som förs av kommuner och landsting för administration av löner och andra förmåner (bilagan).
I förordningen (1982:668) om statliga myndigheters inhämtande av uppgifter från näringsidkare och kommuner finns bestämmelser som skall iakttas av statliga myndigheter. Kommunerna berörs särskilt av stadgandena om att en myndighet i vissa fall skall samråda med or- ganisation eller annan som kan anses företräda kommunerna (3 å), att myndighetens beslut om användandet av enkät skall utformas på ett visst sätt (4 å), att fristen för besvarande av en enkät till kommuner i vanliga fall skall vara minst tre veckor (5 å) samt att det hos myndig- heten skall finnas en förteckning över myndighetens planerade och be- slutade enkäter till kommuner och näringsidkare (6 å).
Lagen (1974:585) om skyldighet att tillhandahålla riksdagens revisorer vissa handlingar m.m. riktar sig såväl till kommuner som statliga myndigheter m.fl. I denna berörs kommunerna av stadgandet om att kommun, som tagit emot statsmedel som bistånd till viss verk- samhet, på begäran skall tillhandahålla Riksdagens revisorer allmänna handlingar, uppgifter och yttranden (2 å). I fråga om handling eller uppgift som enligt vad därom är föreskrivet skall hållas hemlig kan
kommunen, om den timer särskilda skäl föreligga, hänskjuta begäran från revisorerna till regeringens avgörande (2 å).
Lagen (1995:1537) om lägenhetsregister gäller för Gävle kommun och Högalids församling i Stockholms kommun fr.o.m. 1 januari 1996. Kommunerna skall enligt denna lag föra ett lägenhetsregister med hjälp av automatisk databehandling samt ansvara för de uppgifter i registret som hänför sig till kommunen (1 å). Av detta följer flera relevanta pa- ragrafer om ändamål, innehåll, uppgiftsskyldighet, fastställande av adress och lägenhetsbeteckning samt föreläggande m.m.
Förordningen (1996:435) om lägenhetsregister innehåller komp- letteringar till lagen (1995:1537) om lägenhetsregister. Liksom lagen gäller denna förordning för Gävle kommun och Högalids församling i Stockholms kommun fr.o.m. 1 januari 1996. Kommunerna berörs av flera relevanta paragrafer om registerändamål, registerinnehåll, upp- giftsskyldighet osv. Lantmäteriverket får meddela de ytterligare före- skrifter som behövs för verkställigheten av denna förordning.
Vidare finns 3 myndighetsföreskrifter utfärdade av SCB. Dessa riktar sig framför allt till kommuner och landsting. Föreskriftema inne- håller bestämmelser om uppgiftslämnarskyldighet.7
SCBFS 199615 Statistiska centralbyråns föreskrifter om uppgifter till statistik om sysselsättning inom primärkommuner, landsting och kyrkokommuner SCBFS 1995 : 17 Statistiska centralbyråns föreslqifter om uppgifter till statistik om den kommunala kreditmarknaden SCBFS 1997:4 Statistiska centralbyråns föreskrifter om uppgifter till
statistik om kommunernas årliga bokslut,
Räkenskapssammandraget (inkl. kommunal
koncernredovisning)
3.2.4. Övrigt
Inom gruppen Övrigt finns 10 lagar och 12 förordningar. Myndighets- föreskrifter eller allmänna råd riktade till kommuner eller landsting saknas inom detta område.
I lotterilagen(1994:1000) berörs kommunerna särskilt av bestäm- melserna om att den kommunala nämnd som kommunen bestämmer skall pröva frågor om tillstånd när lotteri skall anordnas av en samman-
7 Föreskrifterna är utfärdade efter bemyndigande i förordningen (1992: 1668) om den officiella statistiken.
slutning som är verksam huvudsakligen inom endast en kommun (39 å), att registrering skall ske hos den kommunala nämnden (39 å), att kommun skall få tillfälle att yttra sig i frågor om tillstånd att anordna spel på värdeautomater (44 å), att den kommunala nämnden och läns- styrelsen har den närmare tillsynen över sådana lotterier som får anord- nas efter tillstånd av eller registrering hos myndigheten (48 å), att bl.a. kommuner skall hjälpa Lotteriinspektionen att utöva den centrala tillsy— nen (48 å), att bl.a. den kommunala nämnden skall utse en kontrollant samt ta emot uppgifter från denne m.m. (49 å), att fullmäktige beslutar om avgift för bl.a. tillstånd som betalas till den kommunala nämnden (53 å) samt att den kommunala nämndens beslut enligt denna lag får överklagas (59 å). Denna lag är föremål för en översyn.
Lagen (1992:563) om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården m.m. riktar sig primärt till kommuner och landsting. I lagen stadgas att ett landsting och en kommun skall, för den hälso- och sjukvård och den tandvård som bedrivs enligt någon författning, ha en eller flera förtroendenämder ( l å). Vidare stadgas att en kommun som ingår i ett landsting får överlåta sin uppgift enligt 1 å till landstinget, om kommunen och landstinget har kommit överens om detta. Kommu- nen får lämna sådant ekonomiskt bidrag till landstinget som motiveras av överenskommelsen (2 å). I lagen finns även bestämmelser om en nämnds handläggning av ärenden om stödpersoner (3 å).
Lagen (1994:260) om offentlig anställning riktar sig både till ar- betstagare hos kommuner och landsting såväl som arbetstagare hos statliga myndigheter m.fl. Kommuner och landsting berörs av bestäm- melserna om arbetskonflikter (23—29 åå), periodiska hälsoundersök- ningar (30 å) samt vissa undantag från lagen (1976:580) om medbe- stämmande i arbetslivet (42 å).
Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling riktar sig till såväl kommuner och landsting som staten m.fl. I lagen finns föreskrifter om tillämpningsområde, definitioner, annonsering, upphandling med hän- visning till tekniska standarder, krav som får ställas på leverantören osv. Lagen är föremål för en översyn.
Förordningen (1976:837) om ersättning för kostnader för vissa pensioner och livräntor innehåller bestämmelser om att bl.a. kommu— ner och landsting i Vissa fall erhåller ersättning för kostnaden för pen- sion eller livränta (1 å). Vidare regleras bl.a. att samråd skall ske med det för kommunerna och landstingen gemensamma organet för admi- nistration av personalpension innan ytterligare föreskrifter om verkstäl- lighet utfärdas (3 å). Verkställighetsföreslaifter får meddelas av Statens löne- och pensionsverk.
Förordningen (1997:909) om handläggning av ärenden om stat- liga tjänstepensioner reglerar tjänstematrikel, åtgärder vid pensions- fall, arbetstagarens uppgiftsskyldighet osv. Kommuner och landsting berörs av de bestämmelser som gäller för en arbetstagare som har gått från en statligt pensionsreglerad anställning till kommunalt eller lands- tingskommunalt pensionsreglerad anställning (21 å).
Förordningen (SAVFS 199321 B 1) om pensionsberäkning för universitetslärare med tjänstgöring vid kommunalt undervisnings- sjukhus ger universitetslärare med s.k. kombinationstjänster, dvs. tjänst med skyldighet att upprätta parallell arvodesbefattning vid sjukhus, rätt till att på vissa villkor inräkna det kommunala arvodet i pensionsun- derlaget för den statliga pensionen utan att kommunen (i allmänhet ett landsting) betalar för pensionsrätten.
Lagen (1983:1092) om reglemente för Allmänna pensionsfonden reglerar bl.a. medelstilldelning och pensionsutbetalningar. Den riktar sig framför allt till pensionsfonden i fråga. Kommuner och landsting berörs särskilt av stadgandena om att Riksförsäkringsverket varje år skall överföra tilläggspensionsavgifter som erläggs av bl.a. kommuner (2 å) samt att Vissa ledamöter i några fondstyrelser utses efter förslag av sammanslutningar som företräder kommunerna och landstingen (4 och 30 åå).
Lagen (1974:174) om identitetsbeteckning för juridiska perso- ner m.fl. reglerar kommuner, landsting, aktiebolag m.fl. Kommuner och landsting berörs särskilt av föreskriften att bl.a. de skall ha en identitetsbeteckning i numerisk form (organisationsnummer) (] å).
I utsökningsförordningen (1981z981) omnämns kommun i be- stämmelsen om att kronofogdemyndigheten skall underrätta social- nämnden när en ansökan har gjorts om avhysning från en bostad (16 kap. 2 å).
Förordningen (I993:527) om förvaltning av statliga fastigheter, m.m. gäller för myndigheter under regeringen. Relevant för kommu- nerna är bestämmelsen om att en fastighetsförvaltande myndighet får upplåta mark och lokaler till bl.a. kommunala myndigheter. Upplåtel- sen skall ske på marknadsmässig grund (12 å).
I förordningen (1996:1190) om överlåtelse av statens fasta egen- dom m.m. berörs kommunema av föreskriftema om myndighetens för- beredande åtgärder. Bl.a. stadgas att en fastighetsförvaltande myndig- het skall medverka till att statens långsiktiga planering av mark- och lokalbehov samordnas med kommunernas översiktsplanering (10 å). Vidare berörs kommunerna av bestämmelserna om förhandsbesked och förhandstillträde (11, 12 och 13 åå), försäljningsförfarandet (15 å), ekonomiska villkor (18 och 20 åå) och överklagande (24 å).
Lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga fordon innehål- ler bestämmelser om beskattningsmyndighet, avgiftspliktiga fordon, avgiftsskyldiga osv. Kommun omnämns i lagen, då här stadgas att an- svarsbestämmelsema för ägare eller brukare av fordon som är eller bör vara registrerat i det svenska bilregistret och inte avställt skall i fråga om fordon som tillhör eller brukas av staten eller kommun tillämpas på förarens närmaste förman (32 å).
Förordningen (1987 :899) om statliga parkeringsplatser innehål- ler föreskrifter om sådana parkeringsplatser som myndigheterna under regeringen disponerar för uppställning av bilar och andra fordon. Här stadgas bl.a. att myndigheter under vissa förutsättningar och på mark- nadsmässiga villkor får överlåta driften av parkeringsanläggningar till kommunalt företag (10 å).
Folkbokföringslagen(1991:481) innehåller bestämmelser om ny- födda barns folkbokföring, folkbokföring vid inflyttning till landet osv. Kommunrelevant är bestämmelsen om att en berörd kommun får över- ldaga beslut om folkbokföring (38 å).
Förordningen (1991:750) om folkbokföringsregister m.m. riktar sig primärt till skattemyndighetema. Kommunerna berörs särskilt av bestämmelsen om att socialnämnden i vissa fall skall underrättas (7 å). RSV får meddela kompletterande föreskrifter.
Förordningen (1996:1298) om aviseringsregister innehåller be- stämmelser om register för tillhandahållande av folkbokföringsuppgif— ter för hela landet. Den riktar sig främst till statliga myndigheter. I för- ordningen berörs kommunerna endast av bestämmelsen om att RSV skall lämna uppgifter till dem (3 å). Närmare föreskrifter till denna för- ordning och tillhörande lag (19952743) om aviseringsregister får med— delas av RSV.
I lagen (l996:1059) om statsbudgeten är bestämmelsen om att re- geringen får besluta om försäljning av fast egendom till kommun för samhällsbyggnadsändamål (25 å) speciellt relevant för kommunerna.
Prisregleringslagen(1989z978) blir tillämplig först under vissa sär- skilda omständigheter som t.ex. vid krig eller krigsfara. Lagen gäller för varor och tjänster, om de tillhandahålls mot ersättning. Den gäller också för hyra av bostadslägenheter och lokaler. Kommunerna berörs särskilt av bestämmelser om avgifter i Viss verksamhet hos kommuner- na(8, 13,14 och 19 åå).
Verksförordningen(1995:1322) tillämpas på myndigheter under regeringen. Särskilt relevant för kommuner och landsting är bestäm- melsen om att bl.a. de skall ges tillfälle att yttra sig i frågan och om konsekvensutredningen, innan en myndighet utfärdar föreslqifter eller allmänna råd (27 å).
Förordningen (1992:877) med instruktion för Statskontoret reglerar framför allt myndigheten i fråga. I förordningen stadgas bl.a. att Statskontoret, på begäran, skall ge råd och upplysningar till kom- munala myndigheter i vissa ADB—frågor (2 å).
I förordningen (1984:535) om statliga myndigheters lån av konstföremål för lokalutsmyckning berörs kommuner och landsting av bestämmelsen om att bl.a. de får vara långivare (4 å).
3 .3 Upplevda problem med regleringen
Svenska Kommunförbundet anser att förordningen om statliga myndig- heters inhämtande av uppgifter från näringsidkare och kommuner bör ändras. Formuleringen i 3 å om att samråd får underlåtas om tiden inte medger det bör utgå. Vidare framhålls att samrådsförfarande även bör gälla för myndigheter under riksdagen samt kommittéer och särskilda utredare enligt kommittéförordningen. Dessa omfattas idag inte av för- ordningen.
Kommunförbundet framför även kritik mot lagen om offentlig upp- handling. Förbundet menar att samverkan inom kommunala koncerner och samverkan dels mellan kommuner och dels mellan kommuner och landsting försvåras avsevärt genom lagens krav på upphandling. Vidare hävdas att den svenska tolkningen av EG:s upphandlingsdirektiv går längre än vad som är vanligt i de flesta andra medlemsstater inom EU. Enligt förbundet har den internationellt sett mycket långtgående detalj- regleringen av kommunal upphandling i förening med lagens regler om överprövning och skadestånd visat sig ge utrymme för domstolspröv- ningar av kommunal verksamhet i en omfattning som knappast förut- sågs vid lagens införande.
Även Landstingsförbundet är kritiskt till lagen om offentlig upp- handling. I ett beslut av förbundsstyrelsen (1995—02—17) framhålls bl.a. att lagen försvårar koncemsamverkan, då lagen gäller när ett landsting köper tjänster av ett eget företag. Detta motverkar kommunallagens (199l:900) regler om företag, vilka understryker behovet av samord- ning mellan ett landsting och dess företag. Liknande problem uppstår vid interkommunal samverkan mellan landsting eller mellan landsting och kommuner. Landstingsförbundet anser därför att det är viktigt att det slås fast att interkommunal samverkan inte omfattas av upphand- lingslagstiftningen.
Vidare menar Landstingsförbundet att upphandlingslagstiftningen försvårar s.k. avknoppning, dvs. när landstingen ger stöd till de anställ-
da att bilda egna företag som alternativ till landstingskommunal tjäns- teproduktion.
Förbundet är också kritiskt vad gäller frågan om upphandling av fi- nansiella tjänster. En tillämpning av upphandlingslagstiftningen på upptagande av lån leder enligt förbundet till att kommunallagens krav på ekonomisk hushållning inte kan upprätthållas. Landstingsförbundet anser vidare att lagen om offentlig upphand- ling är för restriktiv när det gäller möjligheten för upphandlande enhe- ter att tillämpa förhandlad upphandling samt att man bör utvärdera ef- fekterna av att man från svensk sida valt att lagreglera upphandling un- der tröskelvärdena.
I sammanhanget kan nämnas att regeringen tillkallat en särskild ut- redare (dir. 1998158) som bl.a. fått till uppgift att göra en översyn av bestämmelserna i 6 kap. lagen om offentlig upphandling. Kapitlet inne- håller bl.a. bestämmelser om upphandlingar under de s.k. tröskelvärde- na.
4 Försvarsdepartementet
4.1. Allmänt
Utredningen har bedömt att 6 lagar och 18 förordningar inom Försvars- departementets ansvarsområde är relevanta för kartläggningen. Vidare finns 10 myndighetsföreskrifter och 14 allmänna råd utfärdade av Sta- tens räddningsverk (SRV), 2 myndighetsföreskrifter utfärdade av Över- styrelsen för civil beredskap (ÖCB), 9 allmänna råd (meddelanden) utfärdade av Statens brandnämnd samt 2 allmänna råd (meddelanden) utfärdade av Statens brandinspektion. SRV ansvarar för de två sist- nämnda myndigheternas regler då myndigheterna har upphört.
Reglerna har nedan indelats i fyra grupper: Övergripande bestäm- melser inom Totalförsvaret, Civil ledning och samordning, Rädd- ningstj änst samt Övrigt.
4.2. Beskrivning av regleringen 4.2.1 Övergripande bestämmelser inom Totalförsvaret
Inom området Övergripande bestämmelser inom Totalförsvaret finns 1 lag och 7 förordningar.8 Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas.
8 Det finns även lagar och förordningar inom Justitiedepartementets ansvars- område som är av relevans, bl.a. lagen om förfarandet hos korrrmunema, för- valtningsmyndigheter och domstolar under krig eller krigsfara m.m. med till- hörande förordning och säkerhetsskyddslagen med tillhörande förordning. Dessa redovisas närmare i kapitlet om regleringen inom Justitiedepartementets ansvarsområde.
Lagen (l992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap innehål- ler bl.a. regler om när regeringen får besluta om skärpt eller högsta be- redskap. I denna sägs också att bl.a. kommuner och landsting skall vidta särskilda åtgärder för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter inom totalförsvaret (7 å).
I beredskapsförordning (1993:242) finns föreskrifter som ansluter till vad som sägs i lagen (l992:1403) om totalförsvar och höjd bered- skap. Kommuner och landsting berörs särskilt av bestärrrrnelsen om att de vid beredskapslarrn skall övergå till krigsorganisationen (7 å). Vida- re finns det bl.a. stadganden om att en myndighets planering av sin verksamhet skall ske i samverkan med bl.a. kommunala myndigheter (13 å) samt att samråd skall ske med kommunerna vid vissa utrym- ningsåtgärder (43 å). ÖCB får meddela ytterligare föreskrifter.
Totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12) gäller för myndig- heterna under regeringen. Om kommunerna sägs att de skall få rådgiv- ning i frågor om folkrätt (31 å). Vidare stadgas att all personal inom bl.a. den civila och militära sjukvården, tandvården och den kommu- nala tillsynen på miljö- och hälsoskyddsområdet, som under höjd be- redskap har vissa uppgifter, skall anses som sjukvårdspersonal (8 å).
I förordningen (1993:1745) om skydd för landskapsinformation regleras tillstånd till framställning och lagring samt tillstånd till sprid- ning. Kommunerna berörs särskilt av bestämmelserna om att de, men även ett flertal andra, av Lantmäteriverket får beviljas undantag från kravet på tillstånd för att inrätta databaser med landskapsinformation (6 å) samt medges undantag från kravet på tillstånd till spridning av sam- manställningar av landskapsinformation (11 å). Lantmäteriverket och Försvarsmakten får meddela ytterligare föreskrifter.
Förordningen (1996:1475) om skyldighet att lämna upplysning- ar m.m. rörande krigsfångar och andra skyddade personer riktar sig till statliga myndigheter såväl som kommuner och landsting. I för- ordningen finns regler om uppgiftslämnande och biträde som bl.a. landsting och kommuner är skyldiga att utföra (6 å). Skyldigheten före- skrivs i lagen (1994:1720) om civilt försvar. ÖCB får meddela ytterli- gare föreskrifter.
I förordningen (1988:1041) med instruktionen för Totalförsva- rets chefsnämnd regleras framför allt nämnden i fråga. Om korrrrnuner och landsting sägs att företrädare för dem får inbjudas till sammanträde med nämnden, när det behövs med hänsyn till ärendenas art (8 å).
Förordningen (1995:648) med instruktionen för Totalförsvarets pliktverk innehåller bestämmelser som i huvudsak riktar sig till myn- digheten i fråga. Kommuner och landsting omnämns då här stadgas att Totalförsvarets pliktverk skall lämna viss information till dessa (3 å).
Vidare sägs att Totalförsvarets pliktverk får utföra uppdrag åt bl.a. kommuner och landsting (4 å) samt att det skall väljas ledamöter och ersättare för kommuner och landsting till inskrivningsnämndema (11 å).
I tillträdesförordningen (1992:]18) finns bl.a. bestärrrrnelser om tillträde för utländska statsfartyg och statsluftfartyg till svenskt territo- rium. Förordningen upphör att gälla om Sverige kommer i krig. Om kommun sägs att den får begära att utländska statsfartyg, statsluftfartyg och militära fordon får tillstånd för tillträde till svenskt territorium vid räddningsinsatser eller vid övning av sådana insatser (5 å).
4.2.2. Civil ledning och samordning
Inom området Civil ledning och samordning finns 1 lag och 1 förord- ning. Vidare har SRV utfärdat 4 myndighetsföreskrifter och 2 allmänna råd.
Lagen (1994:1720) om civilt försvar innehåller bestämmelser om kommunernas, landstingens och de kyrkliga kommunernas ansvar inom det civila försvaret samt bestämmelser om hemskydd, verkskydd och befolkrringsskydd. Kommunerna och landstingen regleras i ett stort an- tal paragrafer som behandlar beredskapsförberedelser, verksarrrhet un- der höjd beredskap, hemskydd osv. Bland annat stadgas att korrnnunen skall verka för att beredskapsförberedelsema för den civila verksamhet som bedrivs i kommunen av statliga myndigheter, landstinget m.fl. får en enhetlig inriktning och för att samverkan kommer till stånd mellan dem. Detta gäller dock endast i fråga om sådan verksamhet som är in- riktad på kommunen (2 kap. 2 å).
I förordningen (1995:128) om civilt försvar finns bestämmelser om verkställighet av lagen (1994: 1720) om civilt försvar. Liksom lagen innehåller förordningen ett stort antal paragrafer som reglerar kommu- ner och landsting. Enligt förordningen har kommunerna föreskriftsrätt. Kompletterande föreskrifter till lagen om civilt försvar och denna för- ordning får meddelas av SRV och länsstyrelsen.
SRV har utfärdat 4 myndighetsföreskrifter och 2 allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting. Myndighetsföreskriftema och de allmänna råden riktar sig direkt till kommunerna. Flera av reg-
lerna berör kommunernas arbete med inrättande och kontroll av skyddsrum.9
SRVFS 1992:1 Statens räddningsverks föreskrifter om utförande och utrustning av skyddsrum (ändr. i SRVFS 199514) SRVFS 199316 Statens räddningsverks föreskrifter om provning, certifiering och kontroll av komponenter till skyddsrum SRVFS 199512 Statens räddningsverks föreskrifter om tidskoefficienter vid beräkning av ersättning för skyddsrumskostnader SRVFS 199711 Statens räddningsverks föreskrifter om ersättning för besiktning av skyddsrum som byggts enligt 6 kap. llå lagen 1994: 1720 om civilt försvar SRV ALLM. RÅD 1996:1 Skyddsrumsunderhåll typkostrrader SRV ALLM. RÅD 199612 Verkskydd
4.2.3. Räddningstjänst
Inom onrrådet Räddningstjänst finns 1 lag och 2 förordningar. Vidare finns 5 myndighetsföreskrifter och 12 allmänna råd utfärdade av SRV, 9 allmänna råd (meddelanden) utfärdade av Statens brandnämnd och 2 allmänna råd (meddelanden) utfärdade av Statens brandinspektion.
Räddningstjänstlagen (1986:1102) innehåller föreskrifter om hur samhällets räddningstjänst skall organiseras och bedrivas. Lagen riktar sig i huvudsak till korrrrnunerna. Bestämmelserna rör bl.a. kommunens ansvar, räddningskåren, förebyggande åtgärder mot brand, rädd- ningstjänstplan, sjöräddningstjänst till sjöss, alarmering, ledning, er- sättning till kommun för medverkan i räddningstjänst, tillsyn, bemyndi- ganden, räddningstjänst under krig och utländskt bistånd.
I räddningstjänstförordningen (1986:1107) finns kompletteringar till räddningstjänstlagen (1986:1102). Liksom lagen riktar sig förord- ningen främst till kommunerna. I denna regleras bl.a. räddningskåren, förebyggande åtgärder mot brand, sotning, räddningstjänstplan, miljö- räddningstjänst till sjöss, ersättning till kommun för medverkan i rädd-
9Följande föreskrifter är utfärdade efter bemyndigande i skyddsrurnsförord— ningen (1979190): SRVFS 199211 och 199316 Enligt förordningen (19951128) om civilt försvar: SRVFS 199512 och 199711
ningstjänst och sanering, riskanalys och information, räddningstjänst under höjd beredskap, varning och överklagande. Förordningen inne- håller även en indelning av inre beredskapszoner och indikeringszoner för kärnkraftsverken i Barsebäck, Forsmark, Ringhals och Simpevarp (bilaga). I förordningen stadgas att kommunerna får utfärda vissa före- skrifter. Vidare sägs att SRV och länsstyrelsen får meddela ytterligare föreskrifter.
Förordningen (1988:1040) med instruktion för Statens rädd- ningsverk riktar sig framför allt till myndigheten i fråga. Kommunerna berörs särskilt av bestämmelsen om att SRV, i den utsträckning det be- hövs, skall samverka med dem (4 å).
SRV har inom orrrrådet utfärdat 5 myndighetsföreskrifter och 12 allmänna råd som riktar sig till kommunerna. Vidare finns 9 allmänna råd (meddelanden) utfärdade av Statens brandnämnd och 2 allmänna råd (meddelanden) utfärdade av Statens brandinspektion.
Flera av myndighetsföreskriftema och de allmänna råden riktar sig direkt till kommunerna. En del berör kommunerna i huvudsak indirekt, då de utgör underlag i kommunernas tillsynsarbete.10
Allmänna råd från Statens brandinspektion:
Statens brandinspektion 197119 Brandsyn på vårdanläggningar, elevhem, hotell m.m.
Statens brandinspektion 197213 Släpvagnar och efterfordon vid brand-
försvaret
Almänna råd från Statens brandnämnd:
Statens brandnämnd 197812 Förvaring av gasflaskor Statens brandnämnd 198016 Brandsyn på detaljhandelsanläggningar m.m. Statens brandnämnd 198213 Automatiskt brandlarm Statens brandnämnd 198312 Råd för lagring av handelsgödsel och kalk från räddningstj änstsynpunkt
'0 Följande föreskrift är utfärdad efter bemyndigande i räddningstjänstförordning- en (1986:1107): SRVFS 199311, 199411, 199515 och 199616. Enligt räddningstjänstförordningen (198611 107) och förordningen (19951128) om civilt försvar: SRVFS 199611.
Statens brandnämnd 198315 Brandsyn i hamnar och på uppläggnings— platser för fritidsbåtar Statens brandnämnd 198316 Brandförsvarsåtgärder vid torvbrytning Statens brandnämnd 198317 Kyrkor Statens brandnämnd 198415 Brandskydd vid campingplatser o. dyl. Statens brandnämnd 198513 Utomhusläktare vid idrottsanläggningar
Myndighetsföreskrifter och allmänna råd från SRV:
SRVFS 199311 Statens räddningsverks föreskrifter om brandsynefrister SRVFS 199411 Statens räddningsverks föreskrifter om informationsskyldighet i samband med kemikaliehantering SRVFS 199515 Statens räddningsverks föreskrifter om ersättning för resa och uppehälle enligt 48 å räddningstjänstlagen 198611 102 SRVFS 199611 Statens räddningsverks föreskrifter om varning utomhus SRVFS 199616 Statens räddningsverks föreskrifter om sotning- och kontrollfrister SRV ALLM. RÅD 198711 Alarmering av kommunal räddnings- tj änstpersonal SRV ALLM. RÅD 198812 Alarmering av högre befäl vid kommun- al räddningstjänst SRV ALLM. RÅD 198911 Samordnad lägesangivning SRV ALLM. RÅD 198914 Vamings- och informationssystemet vikti gt meddelande till allmänheten SRV ALLM. RÅD 199112 Avspänning och trafikdirigering vid räddningstjänst SRV ALLM. RÅD 199311 Brandsynefrister SRV ALLM. RÅD 199312 Plan för länsstyrelsens räddningstjänst SRV ALLM. RÅD 199314 Sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen SRV ALLM. RÅD 199412 43 å räddningstjänstlagen m.m. SRV ALLM. RÅD 199512 Ersättning till kommuner för räddnings— tjänst och viss sanering SRV ALLM. RÅD 1995:3 Kommunal räddningstjänstplan SRV ALLM. RÅD 199613 Sotning och kontroll enligt 17 å Rädd—
ningstjänstlagen
4.2.4. Övrigt
Inom området finns 3 lagar och 8 förordningar Vidare finns 1 myndig- hetsföreskrift utfärdad av SRV och 2 myndighetsföreskrifter utfärdade av ÖCB.
Varuförsörj ning m.m.
Förfogandelagen(19781262) innehåller bestämmelser om förfogande för statens eller annans räkning. Lagen blir tillämplig först då riket kommer i krig eller om riket är i krigsfara eller liknande. Om kommu- nen sägs att den kan erhålla vissa beslutsbefogenheter vad gäller förfo- gande efter bemyndigande av regeringen (7 å).
I förfogandeförordning (19781558) finns konkretiseringar av för- fogandelagen (19781262). Förordningen blir liksom lagen relevant först i krig eller i krigsfara eller liknande. I denna regleras bl.a. tillväga- gångssätt då kommun eller landsting och annan samtidigt gör anspråk på egendom som inte är förberedd för förfogande (4 å). Vidare stadgas att kommuner och landsting skall upprätta förteckning över ärenden som rör förfogande (12 å), ta emot och lämna vissa uppgifter (28 å) samt göra framställning om viss åtgärd hos länsstyrelsen (29 å).
Kungörelsen (l973:206) om motorreparationstjänsten riktar sig främst till Försvarsmakten. Motorreparationstjänsten träder i verksam- het vid krig eller, om regeringen bestämmer det, annars vid höjd bered— skap. Kommunerna berörs av bestämmelsen om att kommunal myndig— het, efter överenskommelse med Försvarsmakten, kan utföra vissa mo- torreparationstjänster (6 å).
Totalförsvarspliktig personal m.m.
Lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt behandlar bl.a. totalför- svarsplikt, inskrivning och fullgörande av värnplikt och civilplikt. Korrrrnuner och landsting berörs särskilt av bestämmelserna om att de skall inhämta och lämna olika uppgifter (2 kap. 2 och 4 åå, 3 kap. 15 å) samt utse ledamöter till inskrivningsnämnden (11 kap. 1 å).
I förordningen (1995:238) om totalförsvarspliktig finns bestäm- melser om verkställighet av lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt. Om kommuner och landsting sägs att bl.a. den eller de nämnder i ett landsting eller i en kommun som svarar för verksamhet enligt lagen (19931387) om stöd och service till vissa funktionshindrade skall lärrma vissa uppgifter till Totalförsvarets pliktverk (3 kap. 5 å). Därutöver
finns stadganden om uppgiftslämnande för bl.a. landsting, kommuner och skolor (3 kap. 9 och 14 åå) och om att bl.a. kommuner och lands- ting får göra framställningar om krigsplacering (4 kap. 7 å). Relevant för kommuner och landsting är även bestämmelserna om i vilka verk- samheter civilplikt får fullgöras (bilaga A). Föreskrifter för verkställig- het av förordningen får bl.a. utfärdas av ÖCB och Socialstyrelsen.
I lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret m.m. finns bl.a. bestämmelser om disciplinansvar, åtalsanmälan och hand- läggning av disciplinärenden. Kommuner och landsting nämns i sam- manhanget då här sägs att den kommun eller det landsting där den dis- ciplinansvarige tjänstgör eller senast har tjänstgjort kan bli ålagd att pröva frågor om disciplinansvar eller åtalsanmälan (19 å). Vidare regle- ras t.ex. att korrrrnuner och landsting blir biträdda av auditörer vid handläggningen av disciplinärenden (23 och 24 åå) samt möjligheten att överklaga beslut av kommun eller landsting (50, 51 och 62 åå).
Förordningen (1995:241) om disciplinansvar inom totalförsva- ret m.m. innehåller kompletterande föreskrifter till lagen (199411811) om disciplinansvar inom totalförsvaret m.m. Särskilt relevant för kom- muner och landsting är stadgandena om att berörd kommun eller lands- ting skall ta emot uppgifter (5 kap. 3 å) samt vid misstanke om discip- linförseelse inleda utredning av ärendet (2 kap. 4 å).
Förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga innehåller föreskrifter om verkställighet av 8 kap. lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt. Vad som sägs om kommuner och landsting är att de kan åläggas att lämna underlag för utbetalning av dagpenning (11 kap. 2 å), lämna uppgifter som behövs för bedömning av rätten till fa- miljebidrag (11 kap. 7 å) samt i vissa fall besluta och utbetala viss typ av förmån till totalförsvarspliktig (11 kap. 12 å). Verkställighetsföre- skrifter får i vissa frågor meddelas av Riksförsäkringsverket och Total- försvarets pliktverk.
1 förordningen (1995:649) om ledighet och fritid för totalför- svarspliktiga finns regler om bl.a. tjänstledighet, offentliga uppdrag, hemresa och fritid. Bestämmelser som rör kommuner och landsting är att tjänstledighet skall beviljas för bl.a. deltagande som förtroendevald ledamot i ett landstingsmöte eller i ett sammanträde med landstingets förvaltrringsutskott, kommunfullmäktige eller kommunstyrelsen (7 å). Vidare finns i förordningen bestämmelser om att kommuner eller landsting, i de fall den totalförsvarpliktiga tjänstgör i en kommun eller landsting, får besluta om att den totalförsvarspliktigas rätt att vistas på valfri plats under fritid får inskränkas (25 och 26 åå). Verkställighets- föreskrifter får meddelas av Försvarsmakten och ÖCB.
Vidare finns 1 myndighetsföreskrift utfärdad av SRV och 2 myn- dighetsföreskrifter utfärdade av ÖCB. Föreskriften om utbildning och krigsplacering av totalförsvarspliktiga riktar sig bl.a. till kommuner och landsting. De övriga två rör primärt totalförsvarspliktiga och riktar sig endast indirekt till kommuner och landsting.”
Myndighetsföreskrift från SRV:
SRVFS 1995 :3 Statens räddningsverks föreskrifter om medinflytande för totalförsvarspliktiga som fullgör civilplikt
Myndighetsföreskrifter från ÖCB:
ÖCBFS 1995 :3 Överstyrelsens för civil beredskap föreskrifter om
utbildning och krigsplacering av totalförsvarspliktiga (ändring i ÖCBFS 199712)
ÖCBFS 199514 Överstyrelsens för civil beredskap föreskrifter om ledighet och fritid för totalförsvarspliktiga som fullgör
civilplikt
Det militära försvaret
Hemvämsförordningen (1997:146) innehåller bestämmelser om bl.a. hemvärnets ändamål, hemvärnets personal och hemvämsberedskap. Kommun omnämns då här stadgas att den har möjlighet att yttra sig innan avtal ingås vad gäller persons tjänstgöring som hemvämsman (5 å) samt har rätt att utse minst en ledamot i ett hemvämsråd som organi- seras inom kommunen (11 å).
I förordningen (1986:1111) om militär medverkan i civil verk- samhet regleras medverkan i räddningstjänst samt utförande av annat arbete. Bestämmelser som rör kommuner och landsting är att sjuk- vårdshuvudman får begära hjälp med utförande av transporter (2 å) samt att bl.a. kommunen skall höras i vissa sammanhang avseende För- svarsmaktens arbetes eventuella konkurrensintrång (7 å). Försvars-
” Utfärdad efter bemyndigande i förordningen (l995z808) om medinflytande för totalförsvarspliktiga: SRVFS 1995:3. Bemyndigande i förordningen (1995:238) om totalförsvarsplikt och beredskaps- förordningen (1993:242): ÖCBFS 199513. Bemyndigande i förordningen (1995:649) om ledighet och fritid för totalför- svarspliktiga som fullgör civilplikt: ÖCBFS 199514.
makten bemyndigas enligt denna förordning att meddela vissa före- skrifter.
4.3. Upplevda problem med regleringen
Svenska Kommunförbundet är särskilt kritiskt till lagstiftningen inom orrrrådet Räddningstjänst. Bland annat efterlyses en mer målinriktad och mindre detaljreglerad lagstiftning och tillsyn. Förbundet nämner som exempel de detaljerade kraven på en kommunal räddningstjänst- plan samt fokuseringen på brandsyn och sotning när det gäller förebyg- gande insatser. Vidare säger Kommunförbundet att den detaljreglerade lagstiftningen får till följd att det blir alltför många myndighetsföre- skrifter och allmänna råd på onrrådet.
Myndighetsföreskriftema och de allmänna råden upplevs som väl- digt styrande för kommunerna. Kommunförbundet anser att myndig- hetsföreskriftema på området måste begränsas. Man tillägger emellertid att myndighetsföreskrifter och allmänna råd också kan vara till hjälp för kommunerna.
Kommunförbundet menar att ett antal förhållanden i rädd- ningstjänstlagstifmingen bör förtydligas, bl.a. gäller detta den statliga tillsynen: ”Oklarheter finns för närvarande om dess roll och inriktning samt om formerna för samverkan mellan olika statliga tillsynsmyndig- heter. Rimligen bör tillsynen stödja ett synsätt som bygger på att staten lägger fast nationella mål för samhället.” (PM 1997—09—30 s.10)
Vidare framhålls att statistik- och uppgiftslämnandet till SRV är betungande för kommunerna.
Kritik mot lagstiftningen har även framförts av Räddningsverksut- redningen. I en skrivelse till regeringen 1997—10—28, dnr FO97/ 2363/RS, föreslår utredningen att regeringen tillsätter en kommitté med uppgift att göra en översyn av räddningstjänstlagen, räddningstjänstför- ordningen och vissa författningar kopplade till dem.
Kritiken har lett till att direktiv till en utredning om räddningstj änst- lagstiftrringen är under framtagande. Översynen beräknas komma i gång under augusti 1998.
Vidare kan nämnas att SRV framhåller att det finns olika aspekter som talar för att det kan bli mer detaljstyrning inom detta område. Ver- ket nämner bl.a. intemationaliseringen och EU—anpassningen som an— ledningar till detta.
Kritiska röster har även höjts vad gäller hemvämsförordningen. Kommunförbundet menar att vissa kommuner har svårt att leva upp till möjligheten att yttra sig.
Även förordningen om militär medverkan i civil verksamhet kritise- ras av Kommunförbundet. Kommunerna anser det vara problematiskt att militären inte får medverka vid andra tillfällen än vid rädd- ningstjänst.
5 Inrikesdepartementet
Utredningen har bedömt att 46 lagar och 28 förordningar inom Inrikes— departementets ansvarsområde är relevanta för kartläggningen. Därtill kommer 11 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd utfärdade av Bo- verket och 2 myndighetsföreskrifter utfärdade av Statens invandrarverk (SIV).
I den fortsatta redovisningen delas regleringen upp i följande fem grupper: Kommunal lagstiftning m.m., Kommunal ekonomi m.m., Plan- och byggfrågor, Integrationsfrågor samt Övrigt.
5.2.1. Kommunal lagstiftning m.m.
Inom Inrikesdepartementets område bedöms 29 författningar på olika sätt handla om kommunal lagstiftning. Det rör sig om 26 lagar och 3 förordningar (eller motsvarande) med stora skillnader i omfattning och tyngd. Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område.
Den centrala och övergripande regleringen av både kommuner och landsting återfinns i kommunallagen(19911900). I kommunallagen regleras bl.a. frågor om kommun- och landstingsindelningen, villkoren för medlemskap, kommunernas och landstingens befogenheter samt om deras organisation. Från den 1 januari 1998 regleras också kommunal- förbunden i kommunallagen. Den nu gällande kommunallagen är från år 1991. Ett uttalat mål när lagen infördes var att den skulle ge ett stort utrymme för kommunerna att själva välja den organisation som bäst svarade mot deras förutsättningar. Vid förändringen avskaffades därför
bl.a. kraven på särskilda nämnder/styrelser inom nästan samtliga orrrrå- den.
Genom kommunallagen ges kommuner och landsting en allmän kompetens att själva ta hand om sådana angelägenheter av allmänt in- tresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan (2 kap. 1 å). I lagen ges korrrrnuner och landsting också befogenhet att — under vissa villkor — driva näringsverksamhet samt att lämna kommunalt partistöd (2 kap. 7—10 åå). Därutöver har riksdagen genom ett antal lagar vidgat eller preciserat kommunens kompetens inom en rad områden. Till dessa lagar kan räknas: — lagen (1989:977) om kommunalt stöd till ungdomsorganisationer, — lagen (1986:753) om kommunal tjänsteexport, — lagen (1962:638) om rätt för kommun att bistå utländska stude rande, — lagen (1993:406) om kommunalt stöd till boendet, — lagen (19681131) om vissa kommunala befogenheter inom turist- väsendet, — lagen (1970:663) om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning för handikappade, — lagen (1994:693) om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att lämna internationell katastrofhjälp och annat bi- stånd, — lagen (1982:1070) om skatteutjämning i Stockholms läns lands- tingskommun
I sammanhanget kan nämnas att i propositionen Vissa kommunala frågor (prop. 1997/981155) föreslås en ny lag om rätt för landstinget och kommunerna i Skåne län och Västra Götalands län att lämna bidrag till annan kommun. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.
Det finns också en del andra lagar som på ett mer allmänt plan berör kommunernas åligganden, befogenheter och organisation. Lagen (19921339) om proportionth valsätt föreskriver att proportionella val skall tillämpas i val som förrättas av bl.a. landstings- och kommunfull- mäktige eller av kommunala styrelser/nämnder om en majoritet av le- damöterna begär det. Lagen (1994:692) om kommunala folkomröst- ningar ger närmare anvisningar om förfarandet vid kommunala folk- omröstningar. Den kommunala delegationslagen (1954:130) ger kommun rätt att överlåta åt sammanslutning att teckna för kommunen bindande kollektivavtal.
Av mer konkret karaktär är lagen (1970:462) om vissa anslag på kommuns anslagstavla som bl.a. ålägger kommunen att anslå hand-
lingar åt myndigheter eller enskilda som genom lag eller annan författ- ning givits denna rätt. I sammanhanget kan även nämnas lagen (1957:259) om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig plats, m.m.
Det finns några lagar och förordningar som handlar om landets geo- grafiska indelning i kommuner och län. Itillkännagivande (1997 1824) om länens indelning i kommuner redovisar regeringen kommun- och länsindelningen den 1 januari 1998. Lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting ger regeringen full- makt att besluta om ändring i rikets indelning i kommuner samt att meddela i sammanhanget nödvändiga föreskrifter. I lagen regleras re— lativt detaljerat hur ett sådant beslut skall fattas och den eventuella pro- cessen för att genomföra ändringen. Vid kommundelning kan regering- en bestämma att en kommun skall företrädas av indelningsdelegerade. Lagen (1979:412) om kommunala indelningsdelegerade reglerar delegationens uppgifter, befogenheter, organisation m.m.
I förordningen (1990:1510) med länsstyrelseinstruktion ges läns- styrelserna i uppdrag att inom länet samordna, följa upp och utvärdera verksamheter och insatser inom sina olika ansvarsområden. I länssty— relseinstruktionen sägs också att bland ledamöter och ersättare i läns- styrelsen bör det finnas erfarenhet från kommunal och landstingskom- munal verksamhet och erfarenhet från verksamhet i näringslivet och arbetstagarorganisationer. Av lagen (1 976:891) om val av ledamöter i länsstyrelses styrelse framgår att ledamöter och ersättare i länsstyrel- sens styrelse skall utses genom val av landstingsfullmäktige. Om det finns en majoritet för detta skall proportionella val tillämpas (länsstyrelseinstruktionen 40 å).
Till gruppen kommunal lagstiftning m.m. kan även räknas tillkän- nagivandet (1982:990) om en europeisk ramkonvention om samar- bete över riksgränser mellan lokala och regionala samhällsorgan som meddelar att konventionen trätt i kraft för Sveriges del.
I denna grupp ingår även en rad lagar som tillkommit för att möjlig- göra olika typer av försöksverksamheter eller liknande på lokal eller regional nivå. Dessa författningar är i regel tidsbegränsade och gäller endast ett mindre antal kommuner, län eller landsting. Författningarna som reglerar försöksverksamheter m.m. är: — lagen (1995:1285) om försöksverksamhet med gemensam nämnd för flera landsting, —- lagen (19961637) om försöksverksamhet med rätt för kommunala aktiebolag att bedriva uppdragsverksamhet inom sådan trafik som avses i lagen (19851449) om rätt att driva viss linjetrafik,
— lagen (1996:945) om sammanläggningsdelegerade för Skånes läns landsting, — lagen (1996:1414) om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning, — lagen (1996:1415) om försöksverksamhet med regionförbund i Kalmar län och Skåne län, — lagen (1997:222) om sammanläggningsdelegerade för Västra Gö- talands läns landsting, — lagen (1997:223) om val av ledamöter i styrelsen för Länsstyrel- sen i Västra Götalands län, — lagen (1997:297) om försöksverksamhet med samtjänst vid med- borgarkontor, — lagen (1987:147) om regionplanering för kommunerna i Stock- holms län.
5.2.2. Kommunal ekonomi
Gruppen Kommunal ekonomi omfattar totalt 11 författningar; 7 lagar och 4 förordningar. Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd som sär— skilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område. Huvuddelen av lagarna och förordningarna reglerar systemet för statsbidrag till kommuner och landsting samt det kommunala utjäm- ningssystemet. De författningar som har en sådan koppling är: — lagen (1995:1514) om generellt statsbidrag till kommuner och
landsting,
förordningen (1995:1644) om generellt statsbidrag till kommuner
och landsting,
— lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag till kommuner och lands-
ting,
— lagen (1995:1516) om utjämningsavgift för kommuner och lands-
ting,
— förordningen (1995:1645) om utjämningsbidrag och utjämnings- avgift för kommuner och landsting, — förordningen (1995:1646) om skattesatser vid beräkning av ut- jämningsbidrag och utjämningsavgift för kommuner och landsting — lagen (1995:1517) om införande av lagen (1995:1514) om gene- rellt statsbidrag till kommuner och landsting, lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag till kommuner och landsting och lagen (1995:1516) om utjämningsavgift för kommuner och landsting. Tilläggas kan att en utredning för närvarande ser över reglerna för den kommunala skatteutj ämningen.
I lagen (1995:1518) om mervärdesskattekonton för kommun och landsting regleras de särskilda momsbestämmelsema för kommuner och landsting. Kopplat till denna lag finns förordningen (1995:1647) om ersättning för mervärdesskatt enligt lagen (1995:1518) om mervärdesskattekonton för kommuner och landsting som bl.a. fast- ställer procentsatsen för momsersättningen.
Lagen (l996:1061) om minskning i särskilda fall av det generella statsbidraget till kommuner och landsting åren 1997-1999 stadgar — med vissa angivna undantag — att en minskning av statsbidraget skall göras för kommuner och landsting som höjer sin skatt åren 1997, 1998 eller 1999.
Lagen (1997:614) om kommunal redovisning reglerar den kom- munala redovisningen.
5.2.3. Plan- och byggfrågor
Under gruppen Plan- och byggfrågor redovisas 10 lagar och 15 förord- ningar. Därtill kommer att Boverket utgivit 11 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd som bedöms vara av särskild betydelse för kommu— nema.
Den centrala regleringen inom plan- och byggområdet utgörs av plan- och bygglagen (1987110) samt plan- och byggförordningen (19871383). Plan- och bygglagen (PBL) innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. I PBL stadgas bl.a. att det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten (2 å). I lagen finns detaljerade regler om vilka planer kommunen måste eller får upprätta samt hur planeringsprocessen skall gå till. I lagen sägs även att det i varje kommun skall finnas en eller flera nämnder som skall fullgöra kommunens uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet och ha det närmaste inseendet över byggnadsverk- samheten (7 å). Enligt PBL skall kommunerna ha tillsyn över bygg- nadsarbeten och utföra besiktningar, ta emot bygganmälan och riv- ningsanmälan samt ta upp frågor om påföljder och ingripanden vid överträdelser. Kommunen prövar även ansökningar om bygglov, riv- ningslov och marklov samt ger förhandsbesked. Det finns i flertalet fall detaljerade regler i PBL om hur dessa ärenden skall handläggas. Lagen reglerar även ett antal situationer då kommunen har rätt eller skyldighet att lösa in mark, eller skyldighet att utge ersättning till markägare på grund av beslut eller åtgärder vidtagna med stöd av PBL. PBL ger kommunen rätt att låta fastighetsägarna inom ett område ersätta kom- munen för kommunens kostnader för att anlägga eller förbättra gator
och andra allmänna platser inom området. I övrigt innehåller lagen bl.a. bestämmelser för kormnunerna om att övervaka, samverka, informera och ta initiativ i plan- och byggfrågor. Korrrrnunen skall t.ex. verka för en god byggnadskultur och en god stads- och landskapsmiljö och för att riksintressen tillgodoses. I lagen finns även preciseringar av kommu- nens informationsskyldighet.
Som framgått ovan innehåller PBL både regler om planläggning och om byggande. Det bör tilläggas att det framför allt inom planverksam- heten finns en klar koppling till lagstiftning som utgivits inom Justitie- departementets område. Exempel på sådan lagstiftning är: jordabalken , fastighetsbildningslagen och byggningabalken .
I lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggning- ar sägs att behövs med hänsyn till hälsoskyddet vattenförsörjning och avlopp för viss befintlig eller blivande bebyggelse ordnas i ett större sammanhang, skall kommunen sörja för eller tillse, att allmän va- anläggning kommer till stånd, så snart det kan ske (2 å). I samma para- graf stadgas att länsstyrelsen kan vid vite ålägga kommunen att fullgöra denna skyldighet. I övrigt innehåller lagen främst föreskrifter som hu- vudmannen för anläggningen har att följa. Huvudmannen kan men be- höver inte vara kommun. Det finns även i lagen några direkta formule- ringar om kommunen. Bland annat sägs att kommunen skall erhålla en årlig berättelse över tillsyn av anläggningen samt att förhållanden som påkallar ingripande av en länsstyrelse, den eller de kommunala nämn- der som fullgör uppgifter inom miljö— och hälsoskyddsområdet eller någon annan myndighet skall av tillsynsmannen anmälas till kommu- nen (32 å).
Förköpslagen(19671868) ger kommun rätt till förköp vid försälj- ning av viss fast egendom som t.ex. med hänsyn till den framtida ut- vecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande an- ordning eller för idrott eller friluftsliv (1 å). Förköpsrätten utövas ge- nom att kommun inom i lagen angiven tid underrättar säljare och köpa- re om beslut att utöva förköpsrätt samt anmäler detta beslut till inskriv— ningsmyndigheten med företeende av bevis om underrättelsema (7 å). Om köparen eller säljaren bestrider kommunens förköpsrätt måste kommunen inom angiven tid söka tillstånd för förköpet hos regeringen. Tillstånd skall vägras bl.a. om det är oskäligt att förköp sker med hän- syn till förhållandet mellan säljare och köpare. Iförköpskungörelsen (19671873) ges närmare anvisningar om hur lagen skall tillämpas.
Enligt lagen (1995:1393) om kommunal lantmäterimyndighet får regeringen meddela tillstånd för en kommun att inrätta en kommunal lantmäterimyndighet och att svara för verksamheten vid myndigheten (1 å). En kommun som vill inrätta en kommunal lantmäterimyndighet
skall ansöka om detta till Lantmäteriverket (3 å). För tillstånd krävs att kommunen uppfyller ett antal i lagen uppställda krav (2 å).
Förordningen (1995:1459) om avgifter vid lantmäteriförrätt- ningar innehåller bestämmelser om avgifter för förrättningar som handläggs av en lantmäterimyndighet och om räkningar för förrätt- mimgskostnader. I princip gäller samma bestämmelser för både statliga och kommunala lantrnäterimyndigheter. I 14 å sägs dock att en kom- munal lantmäterimyndighet får besluta om lägre avgifter än de som Lantmäteriverket föreskriver.
Mätningskungörelsen (19741339) innehåller bestämmelser om hur mätning och kartläggning skall genomföras. Kungörelsen har främst relevans för lantrnäteriverksamheten, som i huvudsak bedrivs av statli- ga myndigheter. I 13 å sägs dock att behöriga att verkställa mätning och kartläggning enligt kungörelsen är lantrnäterimyndigheter samt kommunala mätrringsorgan med personal som uppfyller behörighets- kraven eller som har förklarats behörig enligt vissa bestämmelser i kungörelsen. I 14 å sägs vidare att den som utför mätningen eller kart- läggningen vid behov skall samråda med den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet. Lantmäteriverket har lämnat ett förslag till regeringen om en minskning och viss komplettering av kungörelsen. I ett samrådsyttrande till Lant— mäteriverket har Svenska Kommunförbundet anfört att kungörelsen bör upphävas när tillfälle ges att i andra författningar infoga de bestämmel- ser som behöver finnas kvar.
Anläggningslagen(197311149) samt anläggningskungörelsen (197311165) reglerar förutsättningama för att inrätta anläggningar som är gemensam för flera fastigheter och som är avsedda att tillgodose än- damål av stadigvarande betydelse för dem (Gemensamhetsanläggning) samt hur dessa ärenden skall handläggas. Även dessa författningar be- rör i första hand lantrnäterimyndigheten. Kommunen har dock enligt 9 å i vissa fall rätt att efter begäran av lantrnäterimyndigheten medge un- dantag för naturvårdsföreskrifter eller en del andra särskilda bestäm- melser för marks bebyggande eller användning. Kommunen har rätt att begära att en anläggningsfråga prövas (17 å). Kommunen har även rätt att i vissa fall vägra medgivande till anläggning (23 å) eller att föra ta- lan mot ett godkännandebeslut (30 å).
Även ledningsrättslagen(197311144) och ledningsrättskungörel— sen (197311148) är främst av betydelse för lantrnäterimyndighetema. Kommunerna har dock enligt dessa författningar i stort sett samma möjligheter till påverkan som i anläggningslagen, t.ex. möjlighet att bevilja undantag från vissa bestämmelser (8 å) samt rätt att under vissa villkor vägra medgivande till ledningsrätt (21 å).
Lagen (l987:11) om exploateringssamverkan reglerar hur, efter särskilt beslut, markägare i samverkan skall vidta åtgärder för att iord- ningställa viss mark för bebyggelse och för att utföra sådana anord- ningar som behövs för bebyggelsen. Frågor om exploateringssamver- kan handläggs av lantmäterimyndighet. Ansökan om exploaterings- samverkan får göras av berörd fastighetsägare eller av kommunen; ”den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan— och byggnadsväsendet” (8 å). Beslut om exploateringssamverkan får bara fattas om kommunen tillstyrker denna (3 å). Lantrnäterimyndig- heten skall även samråda med kommunen (10 å) och kommunen har rätt att överklaga godkännandebeslut (33 å). Plan- och byggutredningen har i ett betänkande föreslagit att lagen om exploateringssamverkan skall upphävas. Tanken är att vissa av lagens stadganden skall inarbetas i annan författning.
Huvuddelen av de regler som gäller byggande återfinns, förutom i PBL, i lagen (19941847) om tekniska egenskapskrav på byggnads- verk, m.m. samt i förordningen (1994:1215) om tekniska egen- skapskrav på byggnadsverk, m.m. Dessa författningar är den grund byggnormen vilar på. Författningarna riktar sig i första hand mot bygg- herren och nämner endast kommuner på ett fåtal ställen. I 16 å i lagen sägs att till funktionskontrollamt får endast den utses som givits riks- behörighet eller den som godkänts av kommunen. Kommunen får ock- så — om den finner att funktionskontrollanten åsidosatt sina skyldighe- ter — besluta att en annan funktionskontrollant skall utses (17 å). I för— ordningen sägs i 13 å att inom områden där krrapphet på vatten råder eller kan befaras uppkomma får kommunen i detaljplan eller områdes- bestämmelser meddela de hushållningsbestämmelser som fordras. En- ligt 17 å får kommunen vid andra ändringar än tillbyggnader i detalj- plan eller områdesbestämmelser bestämma lägre krav än vad som stad- gas i förordningen under förutsättning att bebyggelsen inom orrrrådet ändå får långsiktigt godtagbara egenskaper. Det bör dock noteras att kommunerna, som tidigare beskrivits, genom PBL givit uppgiften att vara tillsynsmyndighet i här aktuella sammanhang. Detta innebär bl.a. att kommunen skall övervaka att byggherren följ er tillämpliga lagar och föreskrifter och ingripa på olika sätt om så inte är fallet.
Det finns en särskild förordning (1991:1273) om funktionskon- troll av ventilationssystem. Förordningen innehåller närmare regler om hur, när och av vem funktionskontrollen skall göras. I förordningen sägs att den eller de kommunala nämnder som fullgör kommunens uppgifter inom plam- och byggnadsväsendet skall övervaka att ägare till byggnader fullgör sina skyldigheter i dessa avseenden (8 å).
Enligt lagen (1977:484) med bemyndigande att meddela före- skrifter om hissar och andra lyft- eller transportanordningar får regeringen överlåta åt bl.a. kommun att meddela vissa föreskrifter inom området. I förordning (1993:1598) om hissar och vissa andra mo- tordrivna anordningar ges närrmare regler om hur, när och av vem besiktningar skall göras. I 13 å i förordningen sägs att tillsyn över att denna förordning följs liksom de föreskrifter som har meddelats med stöd av förordningen utövas av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plam- och byggnadsväsendet. I förordningen stadgas även att samråd och information i vissa fall skall ske med Ar- betarskyddsstyrelsen och Yrkesinspektionen (14 å).
Lagen (1993:320) om byggfelsförsäkring stadgar att när en må- ringsidkare uppför en byggnad som helt eller till övervägande del skall användas som bostad för permanent bruk eller i fråga om sådan bygg- nad utför åtgärder som fordrar bygganmälan och som avsevärt förläng- er byggnadens brukstid, skall det för byggnadsarbetet finnas en bygg- felsförsäkring (l å). I lagen regleras vad byggfelsförsäkringen skall täcka samt villkoren i övrigt. Lagen innehåller inga särstadganden för kommuner. Detta är orsaken att lagen medtagits här och att den kom- menteras under avsnittet om upplevda problem med regleringen.
Förordningen (1986:285) om återkallelse av godkännande som allmännyttigt bostadsföretag i vissa fall m.m. anger villkoren för när ett godkännande skall återkallas. Detta skall t.ex. ske om det genom överlåtelse av aktier eller andelar eller på annat sätt sker ändringar i fråga om företaget som innebär att kommunen inte längre har kvar det bestämmande inflytandet i företaget. Vidare om företaget avhänt sig mer än 25 procent av de bostäder företaget hade den 11 oktober 1996. Vissa undantag från dessa villkor finns även stadgade. I förordningen (1996:1435) med särskilda bestämmelser om återkallelse av beslut om statligt räntestöd i vissa fall finns bestämmelser om när räntestöd skall återkallas samt att regeringen i vissa fall kan medge undantag.
Det finns en förordningen (1983:1025) om statsbidrag för hissin- stallationer i bostadshus m.m. Bidrag enligt denna förordning kan lämnas för åtgärder i eller i anslutning till bostadshus som husägaren vidtar för att förbättra bostädernas tillgänglighet för äldre och handi- kappade. Statsbidrag beviljas i mån av tillgång på medel (l å). Som villkor för bidrag gäller att åtgärden måste vara godkänd av kommunen och att kommunen förbinder sig att lämna bidrag med minst 20 procent av den godkända kostnaden (3 å). Vidare stadgas bl.a. att bidrag endast lämnas efter gemensam ansökan av kommunen och husägaren (6 å). Några statliga medel för detta ändamål finns inte anslagna, varför för- ordningen egentligem inte är tillämplig.
Enligt förordningen (1984:337) med ändrade bestämmelser om statens skyldighet att betala ersättning till kommuner enligt 33 å bostadslånekungörelsen (l962:537) m.m. kan regeringen bevilja stöd av statsmedel till åtgärder i bostadsområden med stor andel outhyrda lägenheter. Beviljas sådant stöd kan regeringen, om kommunen medger det, besluta att statens ersättningsskyldighet enligt vissa i förordningen nämnda bestämmelser helt eller delvis skall upphöra i kommunen.
Med stöd av förordningen ( 1988:372 ) om bidrag till åtgärder mot radon i egnahem kan statliga bidrag lämnas till kostnader för åt- gärder i syfte att minska radonhalten i en- och tvåbostadshus som bi- dragstagaren äger och själv bor i (egnahem). Bidragsverksamheten sköts av Boverket, länsstyrelserna och kommunerna (2 å). Ansökan om bidrag görs hos länsstyrelsen. Sökanden skall i ärendet visa att kom- munen funnit åtgärderna nödvändiga enligt PBL (4 å).
Enligt förordningen (1996:1593) om bidrag till allmänna sam- lingslokaler får, under vissa villkor, statsbidrag till allmänna sam- lingslokaler lämnas. För bidrag till köp, nybyggnad, ombyggnad eller standardhöjande reparationer som inte är av ringa omfattning krävs att kommunen lämmar bidrag med minst 30 procent av det bidragsunderlag som berättigar till det statliga bidraget (2 å). Bidrag lämnas till sådana aktiebolag, stiftelser eller föreningar som arbetar utan vinstsyfte och är fristående från en kommun eller kommunala företag (5 å).
Därutöver finns ett antal lagar och förordningar som handlar om statliga lån och bidrag vid ny- eller ombyggnation. Dessa författningar gäller dock inte särskilt för kommuner eller landsting och redovisas därför inte här.
Förutom de redovisade lagarna och förordningarna finns 11 myn- dighetsföreskrifter eller allmänna råd utgivna av Boverket som be- döms vara av betydelse för kommunerna. I huvudsak avser dessa regler byggverksamheten.
BFS 1993157 Byggregler (ändr. BFS 1995117, 1995165 och
BFS 1997138)12
BFS 1994125 Boverkets föreskrifter och allmänna råd om hissar och vissa andra motordrivna anordningar (ändr. BFS 199513,
1995113, 199711, 199712 och 1997137)13
'2 Bemyndigandei 19871383, l987:10, 19941847 och 199411215 ” ” -199311598
BFS 1994140 Boverkets föreskrifter och allmänna råd om
funktionskontroll av ventilationssystem (ändr. BFS 1995133 och 1996156)"
BFS 1994157 Boverkets föreskrifter om tillämpningen av europastandarder (ändr. BFS 199713)” BFS 199515 Boverkets föreskrifter och allmänna råd om certifiering av riksbehöriga kvalitetsansvariga (ändr. BFS 1996155)16 BFS 199516 Boverkets föreskrifter och allmänna råd om typgodkännade och tillverkningskontroll17
BFS 1995118 Konstruktionsregler” BFS 1996159 Boverkets föreskrifter om statligt investeringsbidrag för anordnade av studentbostäder” BFS 1997:25 Boverkets föreskrifter om bidrag till allmänna samlingslokaler” BFS 1997:29 Boverkets föreskrifter om CE—märkning av byggprodukter m.m.”
BFS 1997151 Boverkets föreskrifter och allmänna råd om bidrag till vissa investeringar för att minska elanvändningen i bostäder och vissa lokaler22
5.2.4. Integrationsfrågor
Inom gruppen Integrationsfrågor finns 1 lag och 2 förordningar. Därut- över har SIV utfärdat 2 myndighetsföreskrifter.
I förordningen (19901632) om bidrag till avgränsade invandrar- politiska projekt sägs i l å att kommuner och myndigheter i undan- tagsfall kan erhålla bidrag med stöd av denna förordning. Denna för- ordning slutar gälla vid årsskiftet 1998/99. Verksamheten utreds för närvarande.
Förordningen (1990:927) om statlig ersättning för flyktingmot- tagande m.m. utgör grunden för statens överemskommelser med kom-
” ”-1991:1273 '$ ”- 199311215 16 ”-19871383
'7 ” - 199411215
'8 ” - l987:10, 19941847 och 199411215 '9 ” - 1996:1371
20 ” - 199611593
” ” -199411215
” ” - 19971635
munerna om mottagande av flyktingar och andra utlänningar. I 1 å ges SIV befogenhet att träffa denna typ av överenskommelse med kommu- nerna. I förordningen regleras bl.a. vilka grupper som kan omfattas av överenskommelsema, vad ersättning till kommuner och landsting kan utgå för samt formerna och nivåerna på dessa ersättningar.
Lagen (1992:1068) om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar ger en kommun rätt att bevilja introduk- tionsersättning till flyktingar och vissa andra utlärmingar som har tagits emot i kommunen inom ramen för det kommunala flyktingmottagandet. Vidare stadgas bl.a. att kommunen får bestämma introduktionsersätt- ningens storlek (1 å), att kommunens beslut att inte utbetala introduk- tionsersättning får överklagas (5 å) samt att kommunen ur personre- gister skall lämna uppgifter om introduktionsersättning till Socialstyrel- sen (6 å).
Inom detta område finns 2 myndighetsföreskrifter utgivna av SIV som särskilt berör kommuner eller landsting.
SIVFS 1994118 Statens invandrarverks föreskrifter om särskilda bidrag för vårdavgifter m.m. (ändr. SIVFS 199714)23 SIVFS 199718 Statens invandrarverks föreskrifter om statlig ersättning
för flyktingmottagande m.m.24
5.2.5. Övrigt
Under rubriken Övrigt redovisas lagar och förordningar som berör kon- sument-, ungdoms- och idrottsfrågor. Sammanlagt rör det sig om 2 la- gar och 4 förordningar. Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område.
Förordningen (l988:1583) med instruktion för Allmänna re- klamationsnämnden riktar sig naturligtvis i första hand till nämnden i fråga. I instruktionen sägs dock att Allmänna reklamationsnämnden bl.a. har till uppgift att stödja den kommunala konsumentverksamhe- tens medling i konsumenttvister (1 å) samt att kommunerna skall vara representerade i ett råd knutet till nämnden (7 å). Vidare är bestämmel- sen om att Allmänna reklamationsnämnden inte skall pröva konsu- menttvister som rör hälso- och sjukvård av betydelse för både landsting och kommuner (2 å).
” Bemyndigande i 19941362 24 ” - 19901927
Enligt förordningen (1995:868) med instruktion för Konsument- verket skall verket ge stöd åt konsumentgrupper som är ekonomiskt eller socialt utsatta. I praktiken har detta bl.a. inneburit att verket utbil- dar kommunala konsumentvägledare och socialtj änstemän i budgetråd- givning och skuldsanering. Konsumentvägledama får också stöd från verket genom såväl utbildning som material, databaser etc. Vägledama hjälper i sin tur verket att genomföra olika former av marknadskon- troller, t.ex. avseende farliga produkter eller annan rättslig marknads- kontroll. Dessa insatser är dock inte tvingande för kommunerna. I in- struktionen nämns över huvud taget varken ordet kommun eller lands- ting.
Genom lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning och förord- ningen (1990:1235) om kommunala föreskrifter om tillfällig för- säljning ges kommuner, under vissa omständigheter, rätt att kräva och utfärda tillstånd samt att fastställa föreskrifter vid tillfällig yrkesmässig försäljning av varor till konsumenter.
I förordningen (1994:1389) med instruktion för Ungdomsstyrel- sen återfinns vissa formuleringar som mer direkt berör kommunerna. I instruktionen sägs att Ungdomsstyrelsen bl.a. skall verka för att statliga och kommunala insatser för ungdomar samordnas, för förnyelse av ungdomsverksamheten i kommunerna och föreningslivet samt utvärde- ra effekterna av statliga och kommunala insatser för ungdomar (2 å).
Lagen (1995:361) om överlämnande av förvaltningsuppgifter till Sveriges Riksidrottsförbund ger Sveriges Riksidrottsförbund rätt att pröva frågor om fördelning till kommuner av statsbidrag till kostnader för specialidrott inom gymnasieskolan (l å, enda paragrafen).
Svenska Kommunförbundet anser att det finns flera övergripande pro- blem på området med den kommunala kompetensen. Ett problem rör de i nuläget begränsade möjligheterna för kommunerna att kurma göra arbeten och vara verksamma åt varandra. Det finns också betydande problem med lagarna om tjänsteexport och katastrofhjälp som förbun- det anser är allt för restriktiva. Med nuvarande utformning på dessa lagar krävs regeringens tillstånd i många ärenden.
Kommunförbundet är Vidare oroat över att regeringen och riksdagen gradvis verkar vara på väg att gå ifrån modellen med generella statsbi- drag. Man menar att det finns en klar tendens att införa olika typer av riktade statsbidrag, vilket förbundet är kritiskt till.
Inom plan- och byggområdet finns ett antal regler som på olika sätt berör kommunerna. En viktig orsak till detta är säkerligen den centrala roll som kommunerna givits inom främst planområdet. Eftersom det här ofta handlar om stora ekonomiska intressen och beslut med bety- dande återverkningar för enskilda personer och företag har statsmak- terna sett ett behov av att fastställa klara spelregler för aktörerna inom området.
Den centrala lagen inom området är PBL, som innehåller långtgåen- de åligganden och befogenheter för kommunerna. År 1995 gjordes om- fattande förändringar i plan— och bygglagstiftningen. Förändringen in- nebar bl.a. att bygglovsprövningen enligt PBL begränsas till 10- kaliseringen samt den närmare placeringen och utformningen av bygg- nader m.m. Samtidigt infördes ett nytt och från bygglovsprövningen formellt fristående tillsyns- och kontrollsystem, vilket tydliggör bygg- herrens ansvar för att det han bygger uppfyller samhällets krav.
Boverket har haft i uppdrag av regeringen att utvärdera ändringarna i byggregleringen. Denna utvärdering har avlämnats under hösten 1997. Av intresse i detta sammanhang är främst den delrapport som handlar om byggkontrollen (Boverket, Rapport 199719). I rapporten konstateras bl.a. att det finns en del oklarheter när det gäller ansvaret för tillsynen inom byggnadsväsendet. I rapporten framkommer även att framför allt byggherrarna anser att ett problem är att handläggning och krav kring bygganmälan varierar mycket kraftigt mellan olika kommuner. Mot bl.a. denna bakgrund föreslår Boverket i rapporten att verket i samråd med Kommunförbundet och länsstyrelserna ges i uppdrag att utreda frågan om hur staten på bästa sätt kan samordna och utöva tillsyn över kommunernas handläggning av bygganmälnimgsärenden och över kommunernas tillsynsuppgift i samband med byggverksamhet. Vid en intervju med företrädare för Kommunförbundet har framkommit att förbundet ställer sig bakom ett sådant uppdrag.
Vid genomgången av reglerna inom plan— och byggområdet fram- kom att förbundet tycker att reglerna i stort har en inriktning och ut- formning som är acceptabel. Det finns dock en del regler som man än- ser bör ses över eller avskaffas. Exempelvis anser man, som tidigare framkommit, att kommunerna inte bör vara skyldiga att ha en byggfels- försäkring. Handläggare på förbundet har även framhållit att det är svårt att läsa Boverkets författningar eftersom ändring ofta görs på änd- ring på ett sådant sätt att detär svårt att veta vad som gäller.
En mer övergripande synpunkt är att det finns oklarheter omkring hur långt byggnadsnämndens tillsynsansvar egentligen sträcker sig i olika sammanhang: I 11 kap. 1 å PBL står t.ex. att utöver de uppgifter byggnadsnämnden har enligt föreskrifterna i PBL skall nämnden bl.a.
övervaka efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter och beslut. Det är inte lätt att veta vilka krav detta egentli- gen ställer på kommunernas insatser. Denna fråga är aktuell inte minst i samband med funktionskontroller av ventilationssystem och av hissar.
Det finns också en stark kritik från Kommunförbundet mot den reglering som tillkommit för att motverka utförsäljning av bostäder i allmännyttiga bostadsföretag.
När det gäller förordningen om statlig ersättning för flyktingrnotta- gande anser Kommunförbundet att förordningen ger för stort utrymme för SIV1s bedömning när det gäller beslut om ersättning till kommuner för betydande extraordinära kostnader för flyktingmottagande (å 26). Det rör sig här om ett i förväg maximerat belopp, vilket innebär att när pengarna är slut får övriga kommuner avslag. Detta gör att kommuner- na får svårt att bedöma vilken ersättning för extraordinära kostnader som de kan få.
6 Jordbruksdepartementet
Utredningen har bedömt att 9 lagar och 13 förordningar inom Jord- bruksdepartementets ansvarsområde är relevanta för kartläggningen. Därutöver finns 94 myndighetsföreskrifter (eller motsvarande) eller allmänna råd utfärdade av Statens livsmedelsverk (SLV), l allmänt råd (råd och anvisning) utfärdat av Kungliga Veterinärstyrelsen, 10 myn- dighetsföreskrifter och 4 allmänna råd utfärdade av Statens jordbruks- verk (SJV), 12 myndighetsföreskrifter (eller motsvarande) eller all- männa råd utfärdade av Lantbruksstyrelsen och 2 myndighetsföre- skrifter utfärdade av Fiskeriverket. SLV ansvarar för Kungliga Veteri- närstyrelsens regel då denna myndighet har upphört. SJV ansvarar för Lantbruksstyrelsens regler av samma skäl.
Reglerna har nedan indelats i tre grupper: Livsmedelsfrågor, Djur- skydd m.m. samt Övrigt.
6.2. l Livsmedelsfrågor
Inom gruppen Livsmedelsfrågor finns 1 lag och 7 förordningar. Vidare finns 95 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd. SLV har utfärdat 94 regler och Kungliga Veterinärstyrelsen 1 regel.
Livsmedelslagen(197l:511) innehåller föreskrifter om livsmedels beskaffenhet, hantering, märkning, livsmedelslokaler, tillsyn, avgifter för myndighets verksamhet, ansvar, besvär osv. Kommunerna berörs bl.a. av bestämmelserna om att den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet skall utöva till-
syn inom kommunen (24, 25, 25 a, 26 och 27 åå). Vidare stadgas att kommun kan erhålla uppgiften att ombesörja uppbörden av avgifter för den statliga tillsynen (29a å) samt att beslut av kommunal nämnd får överklagas (33 å). Ändringar i denna lag har gjorts i SFS 19981128. Ändringarna har inneburit att en tillsynsmyndighet (bl.a. kommunal nämnd) numera även skall verka för att de föreskrifter som stadgas i EG—förordningar efterlevs.
I livsmedelsförordningen (1971:807) stadgas kompletteringar till livsmedelslagen(19711511). I förordningen fnms bl.a. bestämmelser om att den eller de kommunala nämnder som utövar tillsyn enligt livs— medelslagen skall pröva frågor om tillstånd (16 å) och frågor om god- kännande av vissa livsmedelslokaler (38 å). Vidare sägs att tillsynen över viss verksamhet efter samråd mellan SLV och den kommunala nämnden kan flyttas över från verket till nämnden eller tvärtom (46 å), att den kommunala nämnden kan åläggas att biträda vid särskild prov- tagning och undersökrring som SLV bestämmer (48 å), att den kommu- nala nämnden i vissa fall skall underrättas (52 å) och i vissa ärenden underrätta SLV (53 b å) samt att beslut av den kommunala nämnden får överklagas (57 å). I förordningen finns även ytterligare bestämmelser som rör tillsynsmyndighetema (t.ex. kommunal nämnd). Bland annat stadgas att tillsynsmyndigheten skall ersättas, av den som var ägare av livsmedlen, för de kostnader som uppkommer till följd av åtgärder en- ligt 27 å livsmedelslagen(530 å). Närmare föreskrifter för tillämpning- en av livsmedelslagen och denna förordning meddelas av SLV.
Förordningen (1989:1110) om avgift för livsmedelstillsyn m.m. innehåller bestämmelser om avgiftsskyldighet, årlig tillsynsavgift, verkställighet och överklagande m.m. Kommunen berörs då det i för— ordningen stadgas att tillsynsmyndigheten (i vissa fall kommunala nämnder) bestämmer vissa avgifter (3 å) och i de fall åläggandet inte följs, skall vidta de åtgärder som behövs för att driva in fordringen (10 å). Vidare finns bestämmelser om att kommunen årligen skall betala in femton procent av de årliga tillsynsavgifter som kommunen uppbär enligt denna förordning (11 å) samt att den kommunala nämndens be- slut får överklagas (12 å). SLV får meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning.
Förordningen (1995:1345) om skydd för beteckningar på jord- bruksprodukter och livsmedel, m.m. innehåller föreskrifter som kompletterar rådets förordning (EEG) nr 2081/92 om skydd för geogra- fiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel och rådets förordning (EEG) nr 2082/92 om särartsskydd för jordbruksprodukter och livsmedel. Särskilt relevant för kommuner- na är stadgandena om att den eller de kommunala nämnder som fullgör
uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsonrrådet skall inom det ansvars- orrrråde som följer av bestämmelserna i livsmedelslagen(19711511) även ha tillsyn över rådets förordning (EEG) nr 2081/92 och rådets för- ordning (EEG) nr 2082/92 (3 å), samt att den kommunala nämndens beslut får överklagas (6 å). Närmare föreslqifter om hur tillsynen skall bedrivas får utfärdas av SLV.
I förordningen (1995:702) om EG:s förordning om ekologiskt framställda produkter ges föreskrifter som kompletterar rådets för- ordning (EEG) nr 2092/91 om ekologisk produktion av jordbrukspro- dukter och uppgifter därom på jordbruksprodukter och livsmedel. I för- ordningen stadgas att den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet skall inom det ansvars- område som följer av bestämmelserna i livsmedelslagen(19711511) även ha tillsyn över rådets förordning (EEG) nr 2092/91 och föreskrif- ter meddelade med stöd av denna förordning (4 å), samt att beslut av den kommunala nämnden får överklagas (7 å). Kompletterande före- skrifter får meddelas av SJV och SLV.
Förordningen (1994:1717) om kontroll av livsmedel som impor- teras från tredje land innehåller bestämmelser om villkor för import, kontroll vid import, kostnader för kontroll vid import, straff, överkla- gande m.m. Kommurrrelevant reglering är att den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet i den ort där livsmedlet anmäls för övergång till fri omsättning skall om- besörja undersökning, provtagning och annan kontroll av livsmedlet samt underrätta tullmyndigheten om resultatet av kontrollen (4 å). Vid kontrollen skall den kommunala nämnden biträdas av den som importe- rar livsmedlet (4 å). Vidare stadgas att det hos den kommunala nämm- den hos kommuner med kontrollstation skall finnas gränskontrollvete- rinär (4 å), att den kommunala närrmdens kostnader för kontrollen skall betalas av importören, dennes ombud eller annan som ansvarar för livsmedlen och att ersättningen tas ut enligt en taxa som fastställs av kommunen (10 å). I förordningen sägs även att beslut av den korrrrnu- nala nämnden får överklagas (12 å). SLV får utfärda kompletterande föreskrifter.
Förordningen (1956:413) om klassificering av kött riktar sig i stor utsträckning till kommunerna. Här stadgas bl.a. att den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälso- skyddsområdet i införselorten skall se till att vissa köttsorter klassifice- ras och stämplas innan varan frigörs från Tullverkets befattning (l å). Vidare finns bl.a. regler om hur klassificeringen, stämplingen och för- säljning av köttet får ske och påföljder om dessa regler bryts. Komp- letterande föreskrifter får meddelas av SJV .
I förordningen (1993:1535) om informationsutbyte inom Euro— peiska unionen i fråga om farliga livsmedel finns föreskrifter för att genomföra rådets direktiv 93/59/EEG av den 29 juni 1992 om allmän produktsäkerhet när det gäller snabbt informationsutbyte i fråga om livsmedel. I denna stadgas bl.a. att en myndighet (t.ex. kommunal nämnd) som beslutar om skyndsamrna åtgärder för att hindra, begränsa eller föreskriva särskilda villkor för marknadsföringen eller använd- ningen av livsmedel på den grunden att livsmedlet kan orsaka allvarlig och akut fara för konsumenters hälsa och säkerhet, genast skall under- rätta SLV om sitt beslut (2 å). Kommunerna berörs även av bestämmel- sen att SLV, då denna tar emot motsvarande uppgifter som i 2 å från EU—kommissionen, skall vidarebefordra underrättelsen till andra myn- digheter (t.ex. kommunal nämnd).
Inom området Livsmedelsfrågor finns 95 myndighetsföreskrifter (eller motsvarande) eller allmänna råd (eller motsvarande) som berör kommunerna direkt eller indirekt. Kungliga Veterinärstyrelsen har ut- färdat l regel och SLV 94 regler.
Av reglerna riktar sig flertalet endast indirekt till kommunerna, då de utgör underlag i den kommunala nämndens tillsynsverksamhet.25
” Följande föreskrifter är utfärdade efter bemyndigande enligt förordningen (1977155) om vissa statliga myndigheters beredskap m.m.: SLVFS 1987: 13 Enligt kungörelse (19741270) om kontroll vid införsel av livsmedel: SLVFS 199315 Enligt kungörelsen (19741271) om kontroll vid utförsel av livsmedel: SLVFS 1994126 Enligt förordningen (19851835) om kemiska produkter: SLVFS 199619 Enligt förordningen (19941901) om genetiskt modifierade organismer: SLVFS 1995:3 Enligt förordningen (1994: 1717) om kontroll av livsmedel som importeras från tredje land: SLVFS 1994159
Enligt livsmedelsförordningen (1971:807): SLVFS 1972133, 1972138, 1973:27, 1979:6, 198312, 198417, 1986:13, 1987:4 , 1987123, 198912, 1989123, 199116, 1992114,1993:15,1993116,]993117,1993:19, 1993:20,1993121,1993:23, 1993124, 1993:25, 1993:26, 1993:27, 1993:28, 1993129, 1993130, 199313], 1994110, 1994111, 1994112, 1994:13, 1994:16, 1994121, 1994140, 1994:42, 1994:44, 1994:46, 1994147 ,199415, 1994:50, 1995:14, 1995:20, 1995:31, 1996:17, 1996:32, 1996136, 199614, 199615, 199616, 1997118, 1997125, 1997127 och 1997130, Enligt livsmedelsförordningen (1971:807) och förordningen (199411717) om kontroll av livsmedel som importeras från tredje land: SLVFS 1997133 Enligt livsmedelsförordningen 19711807 och kungörelsen (19741271) om kontroll vid utförsel av livsmedel: SLVFS 199019, 199412 och 1994153
Allmänt råd från Kungliga Veterinärstyrelsen:
SLVVF 1969:16 Kungl. Veterinärstyrelsens råd och anvisningar avseende hygieniska anordningar vid demonstration och servering för avsmakning av livsmedel
Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd från SLV:
SLVFS 1972: 18
SLVFS 1972223
SLVFS 1972133
SLVFS 1972138
SLV 197311
SLVFS 1973:27
SLVFS 1975: 13
SLVFS 197817
SLVFS 1978121
SLVFS 197916 SLVFS 1981 : 12
SLVFS 1982:2
SLVFS 198214
Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om ätbara fetter och oljor (ändr. SLVFS 1980:11, 1986:15 och 1989133) kungörelsen med föreskrifter om ost, margarinost och mesvara (ändr. SLVFS 197819, 1989134 och 1990122) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter m.m. Om industriskalad potatis Statens livsmedelsverks kungörelse om glassvaror m.m. (ändr. i SLVFS 1976116) Statens livsmedelsverks kungörelse om Spannmåls- och bageriprodukter (ändr. SLVFS 1982: 14) Statens livsmedelsverks kungörelse om ättika m.m. (ändr. SLVFS 197818) Statens livsmedelsverks bestämmelser m.m. Om butiksgrillning Statens livsmedelsverks kungörelse om vitaminering av skummj ölkspulver avsett för export Statens livsmedelsverks kungörelse om undersökning av bekämpningsmedelsrester på vegetabilier som odlas inom landet (ändr. SLVFS 1980:22 och 1996124) Statens livsmedelsverks kungörelse om fiskvaror Statens livsmedelsverks kimgörelse med föreskrifter om viss offentlig livsmedelskontroll (ändr. SLVFS 1985120, 1988: 13 och 1990:13) Statens livsmedelsverks kungörelse med förteckning över U—nummer som ursprungsmärken för tillverkare och importörer av mej eri- och margarinvaror m.m. Statens livsmedelsverks allmänna råd om förvaring och transport av kylvaror m.m.
Uppgifter om bemyndigande saknas i följande föreskrifter: SLVFS 1975: 13, 197817, 1978121, 198212 och 1985115
SLVFS 198312
SLVFS 198417
SLVFS 1984:8
SLVFS 1985119
SLVFS 1986:11
SLVFS 1986:13
SLVFS 1986:14
SLVFS 1987:4
SLVFS 1987: 13
SLVFS 1987114
SLVFS 1987:20
SLVFS 1987:23
SLVFS 1989:2
SLVFS 1989123
Statens livsmedelsverks kungörelse om berikningsmedel i livsmedel (ändr. SLVFS 1989:37 och 199638) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om mjölk m.m. (ändr. SLVFS 1986: 16, 1989145, 1993142 och 1994114) Statens livsmedelsverks kungörelse med allmänna tillämpningsföreskrifter (ändr. SLVFS 1984:11, 1985:23, 1989132, 1990112, 1991122, 199217, 1992:17, 1993:37, 1996:14 och 1996136) Statens livsmedelsverks allmänna råd om hantering av returburkar i livsmedelslokaler Statens livsmedelsverks allmänna råd om varmhållning m.m. av livsmedel i storhushåll
Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskiifter om köttvaror (ändr. SLVFS 1989125 och 1989138) Statens livsmedelsverks allmänna råd för tillämpningen av kungörelsen SLVFS 1986:13 med föreslm'fter om köttvaror Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om åtgärder för att begränsa intaget av radioaktiva ämnen genom livsmedel (ändr. SLVFS 1988:11 och 1996121) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om verkets beredskap vid lqig eller krigsfara Statens livsmedelsverks allmänna råd för servering av allmänt smörgåsbord Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om kontroll vid införsel av livsmedel (ändr. i SLVFS 1988125, 1989122, 1991127, 199313, 1994135 och 1994155) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om viss kontroll av blötdjur (ändr. SLVFS 1989: 14 och 1990:18) Statens livsmedelsverks allmänna råd om användning av viss symbol (ändr. SLVFS 1992111) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreslm'fter om stickprovskontroll av torkade fikon (ändr. SLVFS 1990:17 och l996:23)
SLVFS 1989130
SLVFS 199012
SLVFS 199019
SLVFS 1990: 10
SLVFS 199112
SLVFS 199113
SLVFS 199114
SLVFS 199116
SLVFS 1991:18
SLVFS 1991124
SLVFS 1991129
SLVFS 199215
SLVFS 1992: 14
SLVFS 199315
SLVFS 1993: 15
Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om dricksvatten (ändr. SLVFS 1993135, 1994129 och 1997132) Statens livsmedelsverks kungörelse med allmänna råd för hantering av friteringsfetter i storhushåll m.m. Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om stämplar och märken vid köttbesiktning och exportkontroll (ändr. SLVFS 199417 och 199618) Statens livsmedelsverks kungörelsen med föreskrifter och allmänna råd om livsmedelstillsyn m.m. (ändr. SLVFS 1996:15 och 1996137) Statens livsmedelsverks kungörelse med allmänna råd om egenkontrollprogram för verksamheter med styckning, charkuterivarutillverkning m.m. Statens livsmedelsverks kungörelse med allmänna råd om egenkontrollprogram för livsmedelsbutiker Statens livsmedelsverks kungörelse med allmänna råd om egenkontrollprogram för storhushåll Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om matpotatis (ändr. SLVFS 1993:13, 1995124 och 1997119) Statens livsmedelsverks kungörelse med allmänna råd om egenkontrollprogram för verksamheter med viss hantering av fisk, kräftdjur och blötdjur samt produkter därav Statens livsmedelsverks kungörelse med taxa för stickprovsundersökning vid införsel av livsmedel (ändr. SLVFS 1996129) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om avgifter för kontroll av rester av bekämpningsmedel i inom landet producerad spannmål och produkter därav Statens livsmedelsverks kungörelse med allmänna råd om egenkontrollprogram för bagerier och konditorier Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om rapporteringsskyldighet för tillsynsmyndigheter Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om undersökning vid införsel av livsmedel (ändr. SLVFS 1994157 och 1996122) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om erukasyra i oljor och fetter
SLVFS 1993:16
SLVFS 1993:17
SLVFS 1993:18
SLVFS 1993: 19
SLVFS 1993:20
SLVFS 1993 121
SLVFS 1993:22
SLVFS 1993:23
SLVFS 1993:24
SLVFS 1993:25
SLVFS 1993:26
SLVFS 1993:27
SLVFS 1993:28
SLVFS 1993129
SLVFS 1993130
Statens livsmedelsverk kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om djupfrysta livsmedel (ändr. SLVFS 199418 och 1996110) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om extraktionsmedel vid framställning av livsmedel och livsmedelsingredienser (ändr. SLVFS 199712) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om material och produkter avsedda att korrrma i kontakt med livsmedel (ändr. SLVFS 199719) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om märkning och presentation av livsmedel (ändr. SLVFS 1994145, 1995: 15 och 1 9961 1 1) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om identifikationsmärkning av livsmedelspartier Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om näringsvärdesdeklaration Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om juice och nektar m.m. Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om sylt, gelé och marmelad m.m. Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om vissa former av socker samt om mandelmassa och marsipanmassa Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om kakao— och chokladvaror Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om honung Statens livsmedelsverks krmgörelse med föreskrifter och allmänna råd om mjölkpulver och kondenserad mjölk Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om kaseiner och kaseinater Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om naturligt mineralvatten (ändr. SLVFS 1997135) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om kaffe, kaffeextrakt och cikoriaextrakt
SLVFS 1993 :31
SLVFS 1993132
SLVFS 1993134
SLVFS 1993136
SLVFS 199412
SLVFS 199415
SLVFS 1994110
SLVFS 1994111
SLVFS 1994: 12
SLVFS 1994: 13
SLVFS 1994116
SLVFS 1994:21
Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om livsmedel för särskilda näringsändamål (ändr. SLVFS 1994:48 och 1997:28) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om bekämpningsmedelsrester i livsmedel (ändr. SLVFS 1996133) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om aromer m.m. (ändr. SLVFS 1996: 1) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om vissa främmande ämnen i livsmedel (ändr. SLVFS 1994: 17, 1995:11, 1996:34 och 1997134) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om hantering av fiskvaror m.m. (ändr. SLVFS 1994115, 199617 och 1997114) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om äggprodukter Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om köttprodukter m.m. (ändr. SLVFS 1995:23, 1996120 och 1996135) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om slakt m.m. av fjäderfä (ändr. SLVFS 199517 och 1997:4) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om slakt och annan hantering av färskt kött av ren (ändr. SLVFS 1994136, 1995116 och 1996119) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om hantering av mjölk och mj ölkbaserade produkter (ändr. SLVFS 1995110, 1997:11 och 1997:23) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om laboratorier som anlitas vid tillsyn enligt livsmedelslagen19711511 (ändr. SLVFS 1995:27 och 1997131) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om levande tvåskaliga blötdjur m.m.
SLVFS 1994126
SLVFS 1994140
SLVFS 1994142
SLVFS 1994:44
SLVFS 1994:46
SLVFS 1994147
SLVFS 1994150
SLVFS 1994153
SLVFS 1994159
SLVFS 199513
SLVFS 1995: 14
SLVFS 1995120
Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om avgifter för exportkontrollerade fisk-, mjölk-, mjölkprodukt- och äggproduktanläggningar (ändr. SLVFS 1997: 13) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om slakt och annan hantering av frilevande vilt Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om slakt av tamkanin och hantering av färskt tamkaninkött Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om svamp och svampprodukter Statens livsmedelsverks krmgörelse med föreslqifter och allmänna råd om modersmjölkersättning och tillskottsnäring (ändr. SLVFS 199718 och 1997:29) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om välling för spädbarn Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om modersmjölksersättning och tillskottsnäring avsedda för export till land utanför den Europeiska Unionen Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om stämplar och märkens utformning vid EU— medlemskap Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om kontroll av animaliska livsmedel som importeras från tredje land (ändr. SLVFS 1 997: 1 6) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om tillstånd för utsläpp på marknaden av sådant livsmedel som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om märkning av vissa livsmedel (ändr. SLVFS 1996125) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om tillsyn vid införsel av animaliska livsmedel från annat EU—land (ändr. SLVFS 199716)
SLVFS 1995:31
SLVFS 199614
SLVFS 199615
SLVFS 199616
SLVFS 199619
SLVFS 1996117
SLVFS 1996132
SLVFS 1996136
SLVFS 1997118
SLVFS 1997125
SLVFS 1997127
SLVFS 1997130
SLVFS 1997140
Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om livsmedelstillsatser (ändr. SLVFS 199612, 1996:13, 1997110 och 1997:22) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreslqifter och allmänna råd om förbud mot införsel m.m. Av vissa livsmedel från Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om hantering av livsmedel Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om livsmedelslokaler (ändr. SLVFS 1 996127) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om avgifter vid provtagning och undersökning av förpackrringsmaterial och husgeråd m.m. Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om malet kött och köttberedningar Statens livsmedelsverks kungörelse med föreslcrifter och allmänna råd om slakt av tamboskap och hägnat vilt (ändr. SLVFS 199717, 1997117 och 1997137) Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om personalhygien Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om användning av vissa råvaror som tidigare ansetts som tillsatser enligt friregeln Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om karenstider vid hantering av fiskvara från odlad fisk som behandlats med läkeme- del m.m. Statens 1ivsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om spannmålsbaserade livsmedel och barnmat för spädbarn och småbarn Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om vissa livsmedel avsedda att användas i energibegränsad kost för viktminskning Statens livsmedelsverks kungörelse med vissa föreskrifter om kontroll vid import av pistaschmandlar m.m. från Iran
6.2.2. Djurskydd m.m.
Inom området Djurskydd m.m. finns 3 lagar och 4 förordningar. Vidare finns 10 myndighetsföreskrifter och 4 allmänna råd utfärdade av SJV och 12 myndighetsföreslqifter (eller motsvarande) eller allmänna råd utfärdade av Lantbruksstyrelsen.
Djurskyddslagen(19881534) avser vård och behandling av husdjur och andra djur, om dessa hålls i fångenskap. Kommunen berörs då här finns bestämmelser om att frågor om tillstånd skall prövas och kan återkallas av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet (16 5) och att den kommunala nämnden skall utöva tillsynen inom kommunen om inte regeringen fö- reskrivit annat (24 8). I lagen stadgas även att nämnden skall ha tillgång till djurskyddsutbildad personal (24 5). Vidare sägs att kommunen efter regeringens överlåtande får meddela föreskrifter om avgifter för tillsy- nen (25 5), att tillsynsmyndigheten (bl.a. den kommunala nämnden) får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas (26 5), att tillsynsmyndigheten får sätta ut vite (26 5), att tillsynsmyndig- heten skall få tillträde till områden, anläggningar m.m. för att där be- sikta djuren, göra undersökningar och ta prover (26 (5), att tillsynsmyn— digheten får begära handlingar och upplysningar som behövs för tillsy- nen (27 &) samt att en tillsynsmyndighet får besluta att ett djur skall omhändertas (32 å). Kommunrelevant är även bestämmelsen om att beslut av kommunal nämnd får överklagas (38 å).
Djurskyddsförordningen (19881539) innehåller kompletteringar till djurskyddslagen(19881534). Reglering som berör kommunen är bl.a. stadgandet att den kommunala nämnd som har tillsyn över djur— skyddslagen skall pröva vissa frågor (13a &) samt godkänna lokaler och andra utrymmen för djur som används i yrkesmässig handel med säll- skapsdjur (21 8). I förordningen sägs också att tillsynen över efterlev- naden av djurskyddslagen vid transport av djur sjövägen till eller från Gotland utövas av en kommunal nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet (56 a 5). Vidare finns bestämmelser om att kommunen, enligt den taxa som kommunen bestämmer, får ta ut avgift för en kommunal nämnds verksamhet enligt djurskyddslagen och denna förordning, dock ej vad gäller tillsynen över cirkusdjur (57 a &) samt att tillsynsmyndighet (bl.a. kommunal nämnd) i vissa fall har skyldighet att anmäla uppgift till länsstyrelsen (58 å). Närmare före- skrifter för tillämpningen av denna förordning och djurskyddslagen meddelas av SJV och Centrala försöksdjursnämnden.
I lagen (199211683) om provtagning på djur, m.m. berörs kom- munen bl.a. av bestämmelsen att SJV får överlåta åt en konunun att inom kommunen kontrollera att vissa föreskrifter eller beslut följs (7 €). Vidare stadgas bl.a. att en tillsynsmyndighet (bl.a. kommunal nämnd) får meddela de förelägganden som behövs för att föreskrifter meddela- de med stöd av 2 och 4—6 55 i denna lag följs (7 5), att tillsynsmyndig- heten har vissa befogenheter vid utövandet av tillsyn (8 &) samt att be- slut av en kommunal nämnd enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas (11 å). Ändringar i denna lag har gjorts i SFS 1998:127. Tillsynsmyndigheterna (bl.a. kommunal nämnd) har fått ytterligare befogenheter vid utövandet av tillsyn.
I förordningen (1993:1488) om provtagning på djur m.m. finns bl.a. bestämmelser som rör tillsynsmyndighetema (bl.a. kommunal nämnd). Dessa får enligt förordningen förelägga vite (8 Ö). Komplette- rande föreskrifter till lagen om provtagning på djur, m.m. och denna förordning får meddelas av SJV och SLV. Denna förordning upphörde att gälla den 1 april 1998 och ersattes då av förordningen (19981134) om provtagning på djur, m.m. I denna berörs kommunerna särskilt av stadgandet att SJV får meddela föreskrifter om hur länsstyrelsens och kommunens tillsyn enligt 7 & lagen om provtagning på djur, m.m. skall bedrivas.
Förordningen (1971:810) med allmän veterinärinstruktion reg- lerar framför allt veterinärema. Kommun omnämns då det i förordning- en stadgas att veterinären i vissa fall skall underrätta den eller de kom- munala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskydds— området (4 och 9 55).
Krigsveterinärförordningen (1981:648) innehåller bestämmelser om krigsorganisation av den civila veterinärorganisationen, bered- skapsgrader, planläggning och krigsorganisation samt pliktpersonal. Relevant för kommuner och landsting är stadgandet att krigstjänsteve- terinären, om riket kommer i krig eller när regeringen bestämmer så, skall utöva den närmare tillsynen över hälso- och sjukvården i fråga om husdjur samt biträda den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet i frågor rörande livsme- delskontroll och djurskydd (5 5).
Lagen (1918:399) om förbud mot utsläppande av tjur eller hingst å samfälld betesmark reglerar ej kommunerna och endast peri- fert landstingen. Om landstingen sägs att de och lantbruksnämnden får framställa att viss tjur eller hingst inte får släppas ut på samfälld betes- mark, med mindre än att alla, som äger rätt till bete där, medgiver detta
(1 å)-
Vidare finns 10 myndighetsföreskrifter och 4 allmänna råd utfär- dade av SJV och 12 myndighetsföreskrifter (eller motsvarande) eller allmänna råd utfärdade av Lantbruksstyrelsen. SJV ansvarar för samtli- ga regler.
Flertalet av reglerna riktar sig endast indirekt till kommunerna, då de utgör underlag för den kommunala nämndens tillsynsarbete. ” Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd från Lantbruksstyrelsen:
SJV LS 1973148
SJV LSFS 1982112
SJV LSFS 1982121
SJV LSFS 1984120
SJV LSFS 1988139
SJV LSFS 1990114
SJV LSFS 1990126
SJV LSFS 1990141
SJV LSFS 1990144
SJV LSFS 1990152
Lantbruksstyrelsens föreskrifter om viss slakt av ren (ändr. SJV LSFS 1981129) Lantbruksstyrelsens kungörelse om behandlingen av husdjur i samband med slakt m.m. Lantbruksstyrelsens kungörelse om djurhållning m.m. (ändr. SJV LSFS 1983113 och 1983127 samt SJVFS 19951200)
Lantbruksstyrelsens kungörelse med arbetsordning för förste banveterinär
Lantbruksstyrelsens föreskrifter om undantag från bedövning vid slakt av fjäderfä och kaniner Lantbruksstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om avlivning av hundar, katter, vissa pälsdjur och daggamla kycklingar m.m. Lantbruksstyrelsens föreskrifter om djurhållning av dovhjort och kronhjort i vilthägn Lantbruksstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om godkännande av ny teknik för djurhållning Lantbruksstyrelsens föreskrifter om undantag från förprövning av djurstallar m.m. Lantbruksstyrelsens föreslqifter och allmänna råd om granskningsunderlag vid förprövning av djurstallar
” Följande föreskrifter är utfärdade efter bemyndigande enligt djurskyddsförord- ningen (19881539): SJV LSFS 1988139, 1990114, 1990126, 1990141, 1990144, 1990152, 1991:16, 1991:22 samt SJVFS 1993:129, 1993:154, 19951113, 1995124, 1996:105, 1997:43, 1997161 och 1997171 Enligt förordningen (19851343) om kontroll av husdjur m.m.: SJVFS 19961158 Enligt förordningen (199311488) om provtagning på djur m.m.: SJVFS 1997172 Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse (1973:271) : SJV LS 1973148 Uppgifter om bemyndigande saknas i följande föreskrifter: SJV LSFS 1982: 12, 1982121 och 1984120
SJV LSFS 1991:16 Lantbruksstyrelsens föreskrifter om dopning m.m. av djur vid träning eller tävling SJV LSFS 1991122 Lantbruksstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om djurhållning i djurparker m.m. (ändr. SJVFS 199416] och 199718)
Myndighetsföreskrifter och allmänna råd från SJV:
SJVFS 19931129 Statens jordbruksverks föreskrifter om djurhållning inom lantbruket m.m. (ändr. SJVFS 1995193, 1997130 och 19971124) SJVFS 19931154 Statens jordbruksverks föresldifter om operativa ingrepp på djur (ändr. SJVFS 1995111) SJVFS 1995124 Statens jordbruksverks föreskrifter om uppfödning, försäljning och förvaring av hundar samt om förvaringsutrymmen för och avel med hundar och katter SJVFS 199511 13 Statens jordbruksverks föreskrifter om djurskyddslan vid avelsarbete (ändr. SJVFS 1 9951 1 8 1) SJVFS 1996:105 Statens jordbruksverks föreskrifter om transport av levande djur (ändr. SJVFS 1997:82) SJVFS 19961158 Statens jordbruksverks föreskrifter om seminverksamhet med hästdjur SJVFS 1997143 Statens jordbruksverks föreskrifter om undantag från lqavet på veterinär medverkan vid offentlig tävling med djur SJVFS 1997161 Statens jordbruksverks föreskrifter om villkor för hållande, uppfödning och försäljning m.m. Av djur avsedda för sällskap och hobby SJVFS 1997171 Statens jordbruksverks föreskrifter om undantag från kravet att höns för äggproduktion inte får inhysas i andra burar än sådana som uppfyller hönsens behov av rede, sittpinne och sandbad SJVFS 1997172 Statens jordbruksverks föreskrifter om omhändertagande, hantering och bearbetning av
djurkadaver och annat animaliskt avfall (ändr. SJVFS 19971122)
SJV L 101 Statens jordbruksverks allmänna råd 199412 i anslutning till djurskyddslagen19881534 och Statens jordbruksverks föreskrifter SJVFS 19931129 om djurhållning inom lantbruket m.m. (ändr. SJVL 10111 och 10112) SJV L 103 Statens jordbruksverks allmänna råd 199511 i anslutning till djurskyddslagen19881534 och Statens jordbruksverks föreslqifter SJVFS 1995124 om uppfödning, försäljning och förvaring av hundar samt om förvaringsutrymmen för och avel med hundar och katter SJV L 7 Statens jordbruksverks allmänna råd 199611 i anslutning till Statens jordbruksverks föreskrifter SJVFS 1996:105 om transporter av levande djur SJV allm. råd 199711 Statens jordbruksverks allmänna råd 199711 i
anslutning till djurskyddslagen19881534 och Statens jordbruksverks föreskrifter SJVFS 1997161 om villkor för hållande, uppfödning och försäljning m.m. av djur avsedda för sällskap och
hobby
6.2.3. Övrigt
Inom gruppen Övrigt finns 5 lagar och 2 förordningar. Vidare finns 2 myndighetsföreslqifter utfärdade av Fiskeriverket.
I jordförvärvslagen(19791230) finns bl.a. föreskrifter om för- värvstillstånd. Kommunerna berörs specifikt genom bestämmelsen om att lagen inte gäller om kommun förvärvar egendom från staten eller utövar förköpsrätt enligt förköpslagen(19671868) (3 5). Vidare stadgas att kommunen inte får vägras tillstånd till förvärv av sådan fast egen- dom som med hänsyn till den framtida utvecklingen till någon del krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning (8 å). Or- det kommun nämns även då det i lagen sägs att regeringen bestämmer vilka kommuner eller delar av kommuner som i detta sammanhang skall klassificeras som glesbygd och omarronderingsområden (1 å).
I förordningen (1997:638) om bidrag för åtgärder mot radon i dricksvatten berörs kommunerna av stadgandet att bidrag bl.a. får lämnas för åtgärder vid en allmän anläggning som drivs av en kommun (8 5). AV detta stadgande följer flera relevanta paragrafer som bl.a.
reglerar ansökningsförfarande, bidragsutbetalning och ersättningsnivå— er. Enligt förordningen får Boverket meddela ytterligare föreskrifter.
Lagen (1981:533) om fiskevårdsområden innehåller bestämmelser om bildande av fiskevårdsområden, dess verksamhet, stadgar, organi- sation, bestånd, ansvar m.m. Av särskild relevans för kommunerna är att det i lagen stadgas att ansökan om bildande av ett fiskevårdsområde får göras av bl.a. kommun (10 5). Vidare berörs kommunerna av be- stämmelsen om att kommunen skall underrättas om innehållet i kallel- sen inför bildandet av ett fiskevårdsområde (14 å).
Lagen (1985:139) om ersättning för intrång i enskild fiskerätt riktar sig främst till den som gör anspråk på ersättning. Kommuner och landsting berörs endast av bestämmelsen om att dessa inte har rätt till ersättning enligt denna lag (l ä).
Jaktförordningen (19871905) innehåller föreskrifter om allmänna jakttider, jakten efter älg, jakt från motordrivna fordon, jakt för att fö- rebygga skador av vilt m.m. Särskilt relevant för kommunerna är stad- gandet om att den som jagar på särskilt uppdrag av den eller de kom- munala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskydds- området får använda motordrivet fordon vid jakten (20 å).
Lagen (1933:269) om ägofred innehåller bestämmelser om bl.a. vård av hemdjur, stängselskyldighet, rätten till gemensamt bete och betesreglering och behandlingen av stängsel— och betesfrågor. I denna lag berörs landstingen särskilt av stadgandena om att de skall höras i vissa sammanhang rörande stängsel (5 och 6 55) samt ha möjlighet att göra framställan till regeringen om betesreglering (12 5).
Lagen (19721114) med anledning av konventionen den 9 februa- ri 1972 mellan Sverige och Norge om renbetning riktar sig främst till samerna. I lagen listas ett antal kommuner vars mark skall upplåtas till norsk renbetning (bilagan).
Vidare finns 2 myndighetsföreskrifter som är utfärdade av Fiske- riverket. I myndighetsföreskriften om fiskevårdsområden berörs kom- munerna särskilt av stadgandet om att yttranden skall inhämtas från kommuner vid bildandet av fiskevårdsområden (2 ©). Vad gäller före- slaiften om kontroll på fiskets område berörs vissa kommuner. I denna stadgas bl.a. att en inspektör vid miljö- och hälsoskyddsförvaltningama i respektive kommun som erhållit särskilt uppdrag av Fiskeriverket vid gränskontrollstationema i Svinesund, Karlskrona, Kiruna, Storlien, Eda och Hån får utföra viss kontroll av import av fisk (30 g)."
27 Utfärdad med stöd i fiskeförordningen (1993:1097) (tidigare i fiskeriförord- ningen (1982:126))1 FIFS 198213
FIFS 198213 Fiskeriverkets föreskrifter om fiskevårdsområden (ändring i FIFS 1985:11, 1991:12 och 1993138) FIFS 1995123 Fiskeriverkets föreskrifter om kontroll på fiskets område
6.3. Upplevda problem med regleringen
Livsmedelsfrågor
Vid en intervju med företrädare för Svenska Kommunförbundet fram- kom att förbundet anser att livsmedelsorrrrådet är alltför reglerat.
Kritik framfördes mot bl.a. livsmedelsförordningen. Vad gäller den- na förordning tycker Kommunförbundet att SLV inte samråder i till- räcklig utsträckning när det handlar om att föra över tillsynsuppgifter till kommunerna. Kommunförbundet vill att regleringen skall utformas på ett liknande sätt som i miljöskyddslagen .
Vidare anser förbundet att förordningen om avgift för livsmedelstill- syn m.m. bör ändras. Kommunförbundet menar att kommunerna bör få möjlighet att själva fastställa nivån på avgifterna samt att bestämmelsen om att kommunerna skall inleverera viss del av avgifterna till SLV bör upphöra att gälla (Svenska Kommunförbundet, Memorial 3/95 s. 2).
Sveriges medlemskap i EU har enligt Kommunförbundet inneburit radikala förändringar för reglerna gällande importkontroll av livsmedel. Kommunförbundet anser, och har hemställt till regeringen (SK dnr nr 1995/2737), att förordningen om kontroll av livsmedel som importeras ändras så att kontrollen fortsättningsvis blir en statlig uppgift. Kom- munförbundet anser emellertid att kommunerna ska ha möjlighet att på frivillig väg genomföra verksamheten mot full kostnadstäckning.
Förbundet anser vidare att förordningen om klassificering av kött bör ändras. Andra stycket i 1 & bör utgå då den är förlegad och kom- munerna i dag i praktiken inte har någon roll i dessa sammanhang.
Kritik framförs också mot flera myndighetsföreskrifter inom områ- det. Detta gäller bl.a. föreskrifter som ålägger kommunerna att upprätta
Bemyndigande i förordningen (1994: 1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinä- ringen: FIFS 1995123
verksamhetsplan för tillsynen och föreskrifter som för kommunerna innebär alltför stor mängd uppgiftslämnande.
Kommunförbundet menar att det inom detta område ständigt kom- mer förslag om att nya uppgifter skall tillföras kommunerna. En hel del åligganden har sin grund i EG—direktiv som förs in i svensk lagstift- ning. Kommunförbundet påpekar att det finns begränsat eller inget ut- rymme att föra fram synpunkter på sådana regler. Vidare anser förbun- det att SLV:s konsekvensutredningar ofta är bristfälliga. Vid inför- livande av en rad EG—förordningar, framför allt marknadsförordningar, har SLV velat utse kommunerna till tillsynsmyndighet. Kommunför- bundet anser dock, att i de fall förordningarna reglerar en märkning som skall fungera som ett konkurrensmedel, är kontrollen av dess ef- terlevnad inte att betrakta som ett offentligt åtagande. Kontrollen bör enligt förbundet istället åligga ett enskilt kontrollorgan.
Kommittén om livsmedelstillsynen som nyligen avlämnat sitt betän- kande Livsmedelstillsyn i Sverige (SOU 1998161) behandlar bl.a. re- gelverket inom livsmedelsområdet. Kommittén föreslår att omfattning- en av detta begränsas genom att allmänna råd tas bort från författnings- samlingen, att en handledning för tillsynsarbetet tas fram liksom en metod för att förmedla aktuell information till ”fältet” och att möjlig- heten att förenkla reglerna inventeras. Vidare föreslår kommittén bl.a. att uppgiften att bestämma avgifter för prövning och tillsyn enligt livs- medelslagen decentraliseras till kommunerna. Kommittén skriver också att den anser att gränskontrollen mot tredje land, som i dag är en kom- munal uppgift, bör ses som ett statligt åtagande.
Djurskydd m.m.
Kommunförbundet anser inte att regleringen inom området Djurskydd m.m. är nämnvärt problematisk för kommunerna. Man nämner dock att kommunerna på grund av EG—direktiv har drabbats av fler tillsynsupp- gifter, höjda kompetenskrav och en ökad uppgiftslämnarbörda. Kom- munförbundet anser inte att SJV på ett tillfredsställande sätt har samrått med förbundet om hur uppgiftsinhämtrringen från kommunerna kan ske. Vidare tillägger förbundet att kommunerna vid införandet av SJVFS 1997172, Föreskrifter om omhändertagande, hantering och be- arbetning av djurkadaver och annat animaliskt avfall, tillfördes nya uppgifter utan att förslaget remitterades.
Övrigt
Kommunförbundet har inte haft några synpunkter på regleringen inom detta område.
Under kartläggningen har emellertid framkommit att lagen om er- sättning för enskild frskerätt inte tillämpas i någon större utsträckning längre, då de flesta ärenden som lagen avser redan är avslutade.
7 Justitiedepartementet och Statsrådsberedningen
7.1. Allmänt
Utredningen har bedömt att 73 lagar (varav 2 grundlagar och 7 balkar) och 38 förordningar inom Justitiedepartementets och Statsrådsbered— ningens ansvarsområde är relevanta för kartläggningen. Statsrådsbe- redningen ansvarar för 2 av dessa förordningar. Därutöver finns 4 myndighetsföreskrifter från Datainspektionen (DI), l myndighetsföre- skrift från Rikspolisstyrelsen (RPS) och 1 allmänt råd från Statens na— turvårdsverk (SNV).
Nedan har regleringen delats in i följande grupper: Grundlagsfrågor; Vissa förvaltningsrättsliga frågor; Valfrågor; Tillsynsfrågor; Polis-, säkerhets— och ordningsfrågor; Vissa fastighetsfrågor m.m.; Familje- rättsfrågor och Övrigt. Regleringen inom Statsrådsberedningens an- svarsområde redovisas under Övrigt.
7.2. Beskrivning av regleringen
7.2.1. Grundlagsfrågor
Inom gruppen Grundlagsfrågor finns 2 grundlagar. Myndighetsföre- skrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område.
Regeringsformen (1974:152) innehåller grundläggande stadganden om kommuner och landsting. I 1 kap. 1 & sägs att den svenska folksty- relsen förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt stats- skick och genom komrnunal självstyrelse. Av stor vikt är också 1 kap. 7 5 som föreskriver att beslutanderätten i kommuner och landsting utövas
av valda församlingar samt att kommunerna får ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter. I 8 kap. 5 & regleras att: ”Grundema för ändringar i rikets indelning i kommuner samt grunderna för korrrmunemas organi- sation och verksamhetsforrner och för den kommunala beskattningen bestämmes i lag. I lag meddelas också föreskrifter om kommunernas befogenheter i övrigt och om deras åligganden.” Vidare finns bestäm— melser om bl.a. myndigheternas självständighet i fråga om myndig- hetsutövningen (11 kap. 7 å).
Tryckfrihetsförordningen(19491105) innehåller flera stadganden som berör kommunerna. Framför allt om allmänna handlingars offent- lighet m.m. (2 kap.), men även t.ex. förbudet att eftersöka författaren till framställning (3 kap 4 5). Landstingen/kornmunema skall också utse jurymän till tryckfrihetsmål (12 kap).
7.2.2. Vissa förvaltningsrättsliga frågor
Inom rubricerade område finns 9 lagar och 4 förordningar som reglerar kommuner eller landsting. Därutöver finns 4 föreskrifter från DI.
Datalagen (1973:289) behandlar personuppgifter och personregis— ter som förs med hjälp av automatisk databehandling. Personregister får inrättas och föras endast av den som har anmält sig hos DI och fått be- vis om detta av inspektionen (licens). Utöver licens behövs tillstånd av DI för att inrätta och föra vissa typer av personregister. Lagen reglerar bl.a. tillstånd, den registeransvariges skyldigheter, bemyndiganden samt straff och skadestånd.
Det är vanligt förekommande med personregister i offentlig verk- samhet. Därför berör datalagens generella bestämmelser i hög grad kommuner och landsting. Lagen undantar kommuner och landsting från tillståndsbestämmelsema när det gäller vissa specificerade personre- gister.
Den 24 oktober 1998 ersätts datalagen av personuppgiftslagen som reglerar behandlingen av personuppgifter. Till skillnad från datalagen gäller den nya lagen såväl automatiserad behandling som manuell be- handling. Lagen kommer att kompletteras med en personuppgiftsför- ordning och eventuellt med föreskrifter från DI. De nuvarande författ- ningarna kommer med all sannolikhet att behöva upphävas eller ändras.
Sekretesslagen (19801100) innehåller bestämmelser om sekretess i det allmännas verksamhet och om förbud att lämna ut allmänna hand- lingar. I sistnämnda hänseende innefattar bestämmelserna en begräns- ning i den i tryckfrihetsförordnirrgen stadgade rätten att ta del av all- männa handlingar.
Sekretessförordningen (19801657) innehåller föreskrifter som ut- färdats med stöd av sekretesslagen. Förordningen och bilagan till denna preciserar Vilka områden som omfattas av respektive är undantagna från sekretess enligt olika lagrum i sekretesslagen.
Förordningen (19801659) med bemyndigande att upphäva eller ändra föreskrifter om tystnadsplikt avser bl.a. kommuner och lands- ting. I förordningen står: ”har i en författning, som har tillkommit ge- nom beslut av en förvaltningsmyndighet eller en kommun, meddelats en särskild föreskrift om förbud att röja eller utnyttja vad någon har erfarit i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt, får förvalt- ningsmyndigheten eller kommunen upphäva föreskriften eller ändra den, om ändringen innebär att någon sådan tystnadsplikt inte längre föreskrivs i den särskilda bestämmelsen.”
Förvaltningslagen(1986:223) gäller bl.a. handläggning av ärenden hos förvaltningsmyndigheter, däribland kommuner och landsting. La- gen reglerar bl.a. frågor om serviceskyldighet, samverkan mellan myn- digheter, inkommande handlingar, parters rätt att få del av uppgifter, motivering och underrättelse om beslut och hur beslut överklagas och omprövas.
Skadeståndslagen(19721207) reglerar att kommun och landsting skall ersätta skada vid myndighetsutövning (3 kap. 2 ©). Ett undantag finns beträffande lotsning (3 kap 9 ©).
Lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar föreskri- ver att särskilda ledamöter med kommunal erfarenhet skall finnas i vis- sa mål. Nämnda lag föreskriver också att vid avgörande av mål i läns- rätt och kammarrätt skall nämndemän ingå i rätten under vissa förut- sättningar. Nämndemän skall utses genom val av landstingsfullmäktige (kommunfullmäktige på Gotland).
Förvaltningsprocesslagen(19711291) reglerar processförfarandet i bl.a. kommunala besvärsärenden.
Lagen (1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål stadgar en särskild processordning för bl.a. en del mål som rör kommuner och landsting.
Författningssamlingsförordningen (l976:725) stadgar en rätt till friexemplar av författningar för kommuner och landsting m.fl.
Delgivningslagen(19701428) innehåller regler om hur delgivning med kommun och landsting skall ske.
Lagen (19891186) om överklagande av administrativa beslut av riksdagens förvaltningskontor och myndigheter stadgar att beslut om avslag på en begäran att få ta del av en handling får överklagas av kommunala myndigheter till Regeringsrätten (4—5 åå).
Förordningen (1982:327) om notarius publicus reglerar möjlig- heten för notarius publicus att begära att uppgifter om dennes adress, telefonnummer och mottagningstid anslås på kommunens anslagstavla.
Myndighetsföreskriftema från DI reglerar protokollregister hos kommuner och landsting och vissa personregister. Grunden för bemyn- digandet återfinns i datalagen. Föreskrifterna möjliggör undantag från kravet på tillståndsprövning i varje enskilt fall vad gäller olika typer av register. Om en kommun eller ett landsting inrättar ett specifikt register på det sätt som stadgas i föreskriften behövs alltså inget tillstånd från DI.
DIFS 199514 Datainspektionens föreskrifter för vissa personregister
i statlig, landstingskommunal och kommunal forskningsverksamhet (ändr. DIFS 1997:4) DIFS 199613 Datainspektionens föreskrifter om protokollregister
hos kommuner och landsting
DIFS 199711 Datainspektionens föreskrifter för vissa personregister i skolverksamhet (ändr. DIFS 199719) DIFS 199712 Datainspektionens föreskrifter för vissa personregister
i kommunal verksamhet
7.2.3. Valfrågor
Inom gruppen Valfrågor fmns 4 lagar som reglerar kommunerna. Myn- dighetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner el- ler landsting saknas inom detta område.
Vallagen(1997:157) reglerar bl.a. att det i varje kommun skall fin- nas en valnämnd (1 kap. 17 5). Valnämnden skall vara lokal valmyn- dighet. Valnämnden skall ha tillgång till personal i den omfattning som behövs för att nämnden skall kunna utföra sina uppgifter. Det som en kommun, en valnämnd och valförrättama är skyldiga att göra enligt denna lag skall bekostas av kommunen. För valnämnden gäller det som sägs om nämnder i kommunallagen(19911900).
Lagen ( 1972:704 ) om kyrkofullmäktigeval m.m. reglerar att val- nämnden i komrnunen skall vara valnämnd även i kyrkofullmäktigeva- let.
Folkomröstningslagen(1979:369) reglerar att de kommunala val- nämndema svarar för genomförandet av folkomröstningar (4 och 11 åå)-
Lagen (1997:159) om brevröstning i vissa fall ger vissa anvis- ningar för de korrrmunala valnämndema.
7.2.4. Tillsynsfrågor
Inom gruppen Tillsynsfrågor finns 2 lagar. Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område.
Enligt lagen ( 1975:1339 ) om justitiekanslerns tillsyn har Justitie- kanslern i den omfattning som anges tillsyn över att de som utövar of- fentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Lagen stadgar att bl.a. kommunala myndighe- ter samt tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter står under Justitiekanslems tillsyn. Ledamöter av beslutande kommunal församling är dock inte föremål för tillsyn. Vid tillsyn över kommunala myndigheter skall Justitiekanslern beakta de former i vilka den kom- munala sj älvstyrelsen utövas.
Enligt lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens om- budsmän har ombudsmannen att bedriva tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i öv- rigt fullgör sina åligganden. Under ombudsmännens tillsyn står bl.a. kommunala myndigheter samt tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter. Ledamöter av beslutande kommunal församling är dock inte föremål för tillsyn. Vid tillsyn över kommunala myndig- heter skall Justitieombudsmannen beakta de former i vilka den kom- munala självstyrelsen utövas.
7.2.5. Polis-, säkerhets— och ordningsfrågor
Polis-, säkerhets- och ordningsfrågor regleras i 8 lagar och 7 förord- ningar. Därutöver finns 1 myndighetsföreskrift från RPS.
Ordningslagen(1993:1617) reglerar att polismyndigheten skall in- hämta godkännande från kommunen innan tillstånd ges för att ta i an- språk en offentlig plats. Kommunen får också, efter regeringens be- myndigande, utfärda lokala föreskrifter.
Förordningen (1993:1632) med bemyndigande för kommuner och länsstyrelser att meddela lokala föreskrifter enligt ordningsla- gen innehåller ett bemyndigande som möjliggör lokala föreskrifter.
Polislagen(19841387) reglerar att polisstyrelsens ledamöter, utom polischefen och biträdande polischefen, utses av landstingen (i vissa fall av kommunfullmäktige).
Polisförordningen (19841730) innehåller bl.a. närmare bestämmel- ser om hur val till polisstyrelser skall gå till.
Förordningen (19581272) om tjänstekort bestämmer att tjänste- kort får utfärdas för personer vid kommunalt organ och som för sina tjänsteåligganden regelmässigt behöver kunna styrka sin identitet eller tjänsteställning. Förordningen innehåller bl.a. regler om kortens utse- ende samt hanteringen av dessa.
Polisregisterkungörelsen (1969:38) reglerar vissa frågor rörande polisregister enligt lagen (1965:94) om polisregister. Bland annat kommunala myndigheter har rätt till utdrag ur registret vid anställning av person inom psykiatrisk sjukvård, vård av utvecklingsstörda m.m. (17 i)—
En ny polisregisterlag föreslås i prop. 1997/98:97. Motsvarande be— stämmelser om kommunala myndigheters rätt till utdrag ur register . kommer att tas in i de nya förordningarna om misstankeregister och belastningsregister.
Lagen (1981:324) om medborgarvittnen reglerar att kommunerna får utse medborgarvittnen. I 2 & stadgas att medborgarvittnen väljs av kommunfullmäktige till det antal och för den tid som fullmäktige be- stämmer.
Förordningen (199711056) med instruktion för Brottsförebyg— gande rådet bestämmer att rådet i sin verksamhet skall samarbeta med övriga myndigheter inom rättsväsendet, andra statliga myndigheter, universitet och högskolor samt med kommuner och enskilda organisa- tioner.
Vapenlagen(1996167) bestämmer att vapentillstånd får meddelas ett museum ägt av en kommun eller ett landsting för vapen som skall ingå i samlingarna. RPS utfärdar föreskrifter i anslutning till lagen.
Säkerhetsskyddslagen(19961627) reglerar säkerhetsskydd framför allt för den offentliga verksamheten. Med säkerhetsskydd avses skydd mot spioneri, sabotage och andra brott som kan hota rikets säkerhet, skydd i andra fall av uppgifter som omfattas av sekretess och som rör rikets säkerhet, skydd mot brott som innebär användning av våld, hot eller tvång för politiska syften (terrorism), även om brotten inte hotar rikets säkerhet. I den verksamhet där lagen gäller skall sådant säker- hetsskydd finnas som behövs med hänsyn till verksamhetens art, om- fattning och övriga omständigheter.
Säkerhetsskyddsförordningen (19961633) ger anvisningar för så- kerhetsskyddslagens tillämpning. Anvisningar återfinns bl.a. under
följande rubriker: definitioner, säkerhetsanalys, behörighet, informa- tionssäkerhet, säkerhetsprövning, förhandlingar om säkerhetsavtal, överlåtelser av verksamhet som drivs av det allmänna, säkerhets- skyddsavtal vid internationellt samarbete, beslut om registerkontroll och placering i säkerhetsklasser, registerkontroll till skydd mot terro- rism, samtycke, handläggning av frågan om utlämnande av uppgifter, särskild personutredning, dokumentation, tillsyn, föreskrifter och råd, anmälan till regeringen och överklagande. RPS och Försvarsmakten får meddela närmare föreskrifter om verkställigheten av säkerhetsskydds— lagen.
I lagen (1974:191) om bevakningsföretag stadgas att lagen inte gäller för bevakning som utförs av statlig eller kommunal verksamhet.
Trygghetsutredningen har i sitt slutbetänkande Trygghet mot brott— Rollfördelning och samverkan (SOU 19951146) lagt förslag till en ny lag om säkerhetsföretag som skulle ersätta den nuvarande lagen om bevakningsföretag. Enligt förslaget skall krav på auktorisation eller särskilt tillstånd inte gälla för verksamhet som utförs på uppdrag av statlig eller kommunal verksamhet.
Lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. reglerar att in— nan tillstånd medges skall yttrande från kommunen inhämtas. Kommu- nen kan även överklaga tillstånd.
Förordningen (1990:487) om övervakningskameror m.m. regle— rar att landsting och kommuner inte behöver betala avgift för ansökan om tillstånd om övervakningskameror.
I prop. 1997/98:64 föreslås en ny lag om allmän kameraövervakning som skall ersätta den nuvarande lagen. Kommunerna skall enligt för- slaget ges tillfälle att yttra sig innan beslut om tillstånd meddelas. Kommunen skall också ha rätt att överklaga beslut om tillstånd. Det tillståndsfria området utvidgas dock, t.ex. skall butiker, post och bank undantas från tillstånd. Enligt förslaget skall stat, kommun och lands- ting inte undantas från skyldighet att betala avgift.
Lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel reglerar att frågan om tillstånd prövas av socialnämnden i den kommun där spelverksamhet skall anordnas eller där spelautomaten är avsedd att ställas upp. Tillstånd får inte meddelas utan att polismyndigheten hörts i ärendet. Kommunen svarar också för tillsynen.
En utredning under Finansdepartementet (dir 19971112) skall lämna förslag till hur lagen om anordnande av visst automatspel kan föras in i lotterilagen och ge förslag till reglering av automatspel.
Myndighetsföreskriften från RPS reglerar säkerhetsskydd.
RPS 199619, FAP 24411 Föreskrifter om säkerhetsskydd
7.2.6. Vissa fastighetsfrågor m.m.
Vissa fastighetsfrågor m.m. regleras i 18 lagar (inklusive 1 balk) och 11 förordningar. Därutöver finns 1 allmänt råd från SNV.
Fastighetsfrågor
Expropriationslagen(1972:7 19) reglerar att expropriation får ske un- der vissa villkor för att ge kommun eller landsting möjlighet att förfoga över mark (2 kap).
Expropriationskungörelsen (19721727) bestämmer bl.a. att kom- mun eller landsting skall beredas tillfälle att yttra sig i samband med expropriationsärenden.
Förordningen (19171281) med närmare föreskrifter om fastig- hetsregister för stad ger anvisningar för registerföraren och bygg- nadsnämnden. Förordningen förväntas upphävas under 1999. Upphäv- andet föranleds av att fastighetsdatareformen numera är fullt genom- förd.
Kungörelsen (1968:379) om uppläggande av nytt fastighetsregis- ter m.m. stadgar att för redovisning av fastighetsindelningen i landet uppläggs nytt fastighetsregister i enlighet med denna kungörelse. I kungörelsen stadgas att registerenhet, som helt eller till huvudsaklig del ligger på kvartersmark inom stadsregisterområde eller inom en större tätort med tomtbok till jordregistret, skall åsättas registerbeteckning med kvartersindelning och kvartersnamn som grund, om kommunen beslutar om detta. Korrnnunen skall underrätta fastighetsregistermyn- digheten om sitt beslut. Uppkommer fråga till vilket registerorrrråde en registerenhet skall hänföras och kan det ej antagas att frågan har endast ringa betydelse för kommun eller församling, skall fastighetsregister- myndigheten samråda med kommunens eller församlingens styrelse. Föreligger därvid olika meningar skall ärendet överlämnas till rege- ringen för avgörande. I annat fall beslutar fastighetsregistermyndighe— ten. Berör förslag till traktnamn och traktindelning ett större antal fas- tigheter eller kan frågan i annat fall antagas ha intresse för kommun, skall behövligt samråd ske med kommunen. Kungörelsen förväntas upphävas under 1999, med hänvisning till att fastighetsdatareformen numera är fullt genomförd.
Fastighetsbildningslagen(1970:988) ger bl.a. regler rörande vill- kor för fastighetsbildning. Fastighetsbildning sker såsom fastighetsreg- 1ering, om den avser ombildning av fastigheter, och såsom avstyckning, klyvning eller sammanläggning, om den avser nybildning av fastighet.
Vissa frågor om undantag prövas på begäran av lantrnäterimyndig- heten, länsstyrelsen, eller efter dess förordnande, kommunal myndig— het. Kommunal myndighets beslut får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.
Vid fastighetsbildningsförrättning består lantrnäterimyndigheten av en förrättningslantrnätare. Dessutom skall två gode män ingå i myndig- heten när förrättningslantrnätaren finner att det behövs eller när sakäga- re begär det och oskäligt dröjsmål ej föranleds därav. Gode män utses genom val av kommunfullmäktige.
Om en kommun är sakägare vid en förrättning som handläggs av en kommunal lantmäterimyndighet får kommunen eller en annan sakägare begära att förrättningen i stället skall handläggas av lantrnäterimyndig- heten i länet.
Vid förrättning skall lantrnäterimyndigheten hålla sammanträde med sakägama. Handläggs en förrättning utan sammanträde, skall den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och bygg- nadsväsendet underrättas om förrättningen innan den avslutas.
Lantrnäterimyndigheten i länet får uppdra åt en annan statlig eller kommunal myndighet med kompetens inom lantrnäteriområdet att utfö- ra åtgärder enligt 4 kap. 25 & första stycket, 27 och 28 åå.
Föranleder fastighetsbildning ändring av gräns för kommun eller församling, skall lantrnäterimyndigheten underrätta konununen eller församlingen om fastighetsbildningen och dess inverkan på indelningen i förvaltningsområden. Kommunen eller församlingen skall beredas tillfälle att begära inhämtande av medgivande som avses i 3 kap. 11 &, om ej sådant medgivande ändå skall inhämtas.
Kommunen kan påkalla fastighetsreglering som behövs för att mark och vatten skall kunna användas för bebyggelse på ett ändamålsenligt sätt
Lagen (1970:989) om införande av fastighetsbildningslagen reg- lerar införandet av fastighetsbildningslagen.
Lagen (1970:991) om ändring i kommunal och ecklesiastik in- delning i samband med fastighetsbildning reglerar till vilken kom- mun mark skall tillhöra efter fastighetsreglering. Kommuner har vidare rätt att yttra sig.
I jordabalken(1970:994) stadgas bl.a. diverse undantag för kom- munerna. Vidare finns bestämmelser om att en kommun har rätt att få viss information.
Lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken innehåller övergångsbestämmelser till nya lagen.
Stadsregisterkungörelsen (197111010) innehåller regler om hur statsregister skall föras. Registret kan föras av statlig eller kommunal
fastighetsregistermyndighet. Om uppgiften ligger på kommunen har denna rätt att från statlig myndighet kostnadsfritt få uppgifter som be- hövs för registret. Kungörelsen förväntas bli upphävd under 1999. Upphävandet föranleds av att fastighetsdatareformen numera är fullt genomförd.
Kungörelsen (1971:1013) om prövning av vissa ärenden rörande fastighetsregistrering ger informationsskyldighet till den kommunala nämnd som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet. Kun- görelsen förväntas upphävas under 1999, med hänvisning till att fastig- hetsdatareformen numera är fullt genomförd.
Lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering reglerar att äganderättsutredning skall hållas tillgänglig hos kommun- styrelsen.
Lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder regle- rar bl.a. att kommunen i specificerade avseenden skall beredas tillfälle att yttra sig.
Fastighetsdatakungörelsen (1974:1058) reglerar att kommunala myndigheter i informationssystemet får redovisa viss information med anknytning till fastigheters användning (3 8). Denna kungörelse kom- mer enligt Justitiedepartementet troligen att upphöra och ersättas med en lag om fastighets(data)register respektive en förordning om fastig- hets(data)register.
Fastighetsregisterkungörelsen (1974:1059) bestämmer att: ”Efter ansökan från kommun får Lantmäteriverket besluta att en kommunal myndighet skall föra fastighetsregistrets adressregister och plarrregister med avseende på beslut om planer och bestämmelser som det ankom- mer på kommunen att fatta beslut om.” ( 4 & kap). I 7 kap. stadgas: ”Kvartersregister och adressregister förs endast om kommunen begär det.”
Kungörelsen (1974:1062) om uppläggande av inskrivningsregis- ter ger särskilda bestämmelser om registreringen där fastighet delvis är lagfaren för en kommun (19 kap. 2 Ö). Kungörelsen förväntas bli upp- hävd under 1999. Detta med hänvisning till att fastighetsdatareformen numera är fullt genomförd.
Lagen ( 1985:658 ) om arrendatorers rätt att förvärva arrende- stället bestämmer att om kommunen är förvärvare av arrendeställe får överlåtelse ske utan hembud.
Fastighetsbildningskungörelsen (19711762) innehåller detaljerad reglering gällande bl.a. kommunerna. Kungörelsen reglerar att kommu- nal myndighet får förordnas i fastighetsbildningsärenden. Vidare finns bestämmelser om att kommunen får lärrma uppgifter, ta emot uppgifter, välja gode män m.m.
Lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål bestämmer att nämndemän i fastighetsmål i normalfallet väljs av landstinget.
Lagen (1992:1368) om tillstånd till vissa förvärv av fast egen- dom bestämmer att förvärvstillstånd inte behöver sökas om jordägaren är staten, en kommun eller ett landsting.
Förordningen (199211374) om tillstånd till vissa förvärv av fast egendom reglerar att kommunen skall yttra sig i vissa tillståndsärenden rörande förvärv av fast egendom.
Förordningen (1993:1634) om besiktning av tivolianläggningar reglerar att besiktrringsorganet skall samråda med den kommunala nämnd som handlagt byggnadslovet för anläggningen.
Vattenrätt m.m.
Vattenlagen (19831291) är tillämplig på vattenföretag och vattenan— läggningar. Med vattenföretag menas bl.a. uppförande, ändring, lagning och utrivning av dammar eller andra anläggningar i vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Vattenanläggning är en anläggning som har tillkommit genom ett vattenföretag med till anläggningen hörande man- överanordningar. Lagen är omfattande och i olika kapitel regleras: rå- dighet över vatten m.m., allmänna förutsättningar för vattenföretag, tillståndsplikt, särskilda bestämmelser om markavvattning, samfällig- heter för vattenreglering, särskilda tvångsrätter, ersättning och andels- kraft, avgifter, prövningen av markavvattningsföretag, prövningen av vattenmål, tillstånds giltighet, omprövning m.m., betalning av ersätt- ning, tillträde m.m., tillsyn och besiktning, skydd för vattenförsörjning- en m.m., kostnadsbestämmelser och slutbestämmelser.
Regleringen berör i viss utsträckning kommunerna. Vad gäller rå- dighet över vatten m.m. regleras att rådighet tillkommer staten, kom- muner och vattenförbund för att utföra vissa angelägna vattenföretag. Kommunen får vidare föra talan vid förrättningar vid prövning av mar- kavvattningsföretag, för att tillvarata allmänna intressen inom kommu- nen. För övrigt regleras skyldighet att informera kommunen i olika sammanhang.
Vattenlagen upphör att gälla i och med införandet av miljöbalken den 1 januari 1999.
Lagen (1976:997) om vattenförbund reglerar att kommun får vara medlem i vattenförbund även när sådan skyldighet inte föreligger (3 &) samt att kommunen skall få underrättelse om förrättning (16 å).
Lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled reglerar i 82 a & att samråd skall ske med bl.a. konrrnuner vid återställning av tidigare flottled.
I lagen (1929:404) om giltighet här i riket av svensk—norska vat- tenrättskonventionen av den 11 maj 1929 sägs avslutningsvis att vad i denna konvention är stadgat i fråga om rättigheter och förpliktelser inom ettdera riket för det andra rikets inbyggare skall jämväl äga till- lämpning beträffande riket och dess kommuner samt där hemmahöran- de bolag, föreningar och stiftelser. Med kommun förstås här jämväl landsting (fylkeskommun).
Lagen (19291405) med vissa föreskrifter angående till- lämpningen här i riket av svensk—norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929 innehåller en kungörelse om att ansökan rörande vattenföretag skall sändas till bl.a. berörda kommuner.
Lagen (19491183) om flottningen i Torne och Mounio gränsälvar reglerar bl.a. att kommunerna skall informeras i vissa ärenden. Vidare finns undantag för skatt till kommunerna.
Lagen (1971:852) med anledning av tilläggsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland till överens- kommelsen den 17 februari 1949 om flottningen i Torne och Muo- nio gränsälvar innehåller rätt för kommuner att i vissa fall överta an- läggningar samt att samråd med kommuner skall ske vid återställnings- åtgärder.
Det allmänna rådet från SNV rör bevakning av naturvårds- och friluftsintresset i företag enligt vattenlagen, främst vattenkraftutbygg- nad.
SNRR8111 Naturvård i vattenmål. Råd och riktlinjer för bevakning av naturvårds- och friluftsintresset i företag enligt vattenlagen, främst vattenkraftsutbyggnad
7.2.7. Familj erättsfrågor
Familjerättsfrågor regleras i 6 lagar (varav 3 balkar) och 5 förordning- ar. Myndighetsföreslqifter eller allmänna råd som särskilt berör kom- muner eller landsting saknas inom detta område.
Föräldrabalken(19491381) ger kommunen åligganden när det gäller bl.a. överförmyndare, god man och fastställande av faderskap. I fråga om fastställande av faderskap är socialnämnden bl.a. skyldig att försöka utreda vem som är far till barnet och se till att faderskapet fast- ställs, om barnet har hemvist i Sverige. Vad gäller överförmyndare
regleras bl.a. att sådan skall väljas av kommunfullmäktige (alternativt en överförmyndamämnd). Överförmyndare skall förordna god man.
Förmynderskapsförordningen (1995:379) ger detaljerade regler för överförmyndarnas arbete. Förordningen reglerar ställföreträdarens redovisning, yttranden och underrättelser i vissa fall, överförmyndarens register, automatisk databehandling, bevarande av handlingar m.m., länsstyrelsens tillsyn samt övergångsbestämmelser.
Förordningen (1949:661) om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken m.m. reglerar uppgiftslämnande till kommunen.
Lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap reglerar att kommunen är skyldig att betala undersökning den begärt.
Ärvdabalken(19581637) reglerar anmälan till överförmyndaren om någon dödsbodelägare behöver god man. Socialnämnden skall, om det inte finns någon som tar hand om den dödes egendom, underrättas och förvalta egendomen.
Äktenskapsbalken(1987:230) reglerar att det vid underårigs gif— termål skall inhämtas yttrande från socialnämnden.
Lagen (1973:650) om medling mellan samlevande reglerar att medlare utses av länsstyrelsen efter hörande av kommunen. Ersättning- en betalas av kommunen.
Förordningen (19831490) om skyldighet för domstol att lämna uppgifter beträffande äktenskapsskillnader m.m. reglerar uppgifts- lämnande till kommunen om kvarstående gemensam vårdnad.
Förordningen (197611121) om ersättning till vissa överförmyn- dare, förmyndare och förvaltare reglerar att kommuner slipper att betala arvode och annan ersättning för vissa uppdrag knutna till inter- nationella rättsförhållanden avseende äktenskap och förmyndarskap (3 5)-
Passförordningen (1979:664) reglerar att vid utfärdande av pass för barn under 18 år, utan vårdnadshavarens medgivande, skall kom- munen som regel yttra sig.
Lagen (1937 :81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo reglerar att socialnämnden i vissa fall, efter att ha informerats, skall ta hand om egendom (2 kap. 3 5).
7.2.8. Övrigt
Under rubriken Övrigt finns 24 lagar (varav 3 balkar) och 11 förord- ningar. Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område.
Upphovsrättsfrågor
Varumärkeslagen(19601644) innehåller bl.a. stadganden till skydd för kommunalt vapen.
Lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk ger kommunala bibliotek och arkivmyndigheter viss rätt att fram- ställa exemplar av verk.
Mönsterskyddslagen(19701485) innehåller bl.a. stadganden till skydd för kommunalt vapen.
Lag (1970:498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar innehåller bestämmelser om registrering och skydd av kommunalt vapen.
Vissa frågor rörande rättssystemet
Förundersökningskungörelsen (19471948) reglerar att kommun och landsting i vissa fall skall underrättas i samband med förundersökning- ar (14 och 16 åå).
I lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lag- överträdare finns särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Lagen stadgar att om någon som inte har fyllt arton år är skäligen misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa, skall socialnänmden genast underrättas. Vid förhör skall företrädare för socialtjänsten nor- malt sett närvara om den unge har erkänt gärningen eller det annars finns skälig misstanke att han har begått brottet. Innan åklagaren fattar beslut i åtalsfrågan skall yttrande inhämtas från socialtjänsten. Yttrande behöver inte inhämtas om brottet är ringa, om det är uppenbart att det finns förutsättningar för åtalsunderlåtelse eller om det annars är obe- hövligt. Yttrandet skall avse frågan om nämnden har vidtagit eller avser att vidta någon åtgärd beträffande den unge och om en sådan åtgärd enligt närrmdens mening är den lämpligaste för honom. Yttrandet skall, om åklagaren begär det eller nämnden finner det nödvändigt, även in- nehålla en redogörelse för den unges personliga utveckling och hans levnadsomständigheter i övrigt. Rätten får överlämna åt socialnämnden att föranstalta om vård inom socialtjänsten.
Kan någon misstänkas för att före femton års ålder ha begått ett brott får utredning rörande brottet inledas om vissa villkor är för han- den, bl.a. om en utredning kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser med avseende på den unge. Företrädare för socialtjänsten skall, om det inte möter hinder, närvara vid förhör med den unge. Innan socialnämnden har yttrat sig om betydelsen av en ut- redning för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser får utredning- en inte omfatta annan åtgärd än förhör med den unge. Om brottsmiss- tanken kvarstår efter förhöret, skall protokoll över detta omgående sän- das till socialnämnden. Detta gäller även protokoll över avslutad utred- ning.
Brottsbalken(19621700) reglerar brott och brottspåföljder m.m. Balken berör direkt kommunerna och landstingen i fråga om reglering- en av brott mot allmän ordning, brott mot allmän verksamhet, tjänstefel och i bestämmelserna om val till övervakningsnämnder.
Förordningen (1976:376) om behandling av häktade och anhåll- na m.fl. stadgar att socialnämnden i hemkommunen skall underrättas efter beslut om tillstånd för intagen kvinna att ha spädbarn hos sig.
Förordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål m.m. reglerar att landstinget (kommunen) skall underrättas när en person överlämnas till rättspsykiatrisk värd (22 å).
I lagen (198111310) om offentliga funktionärers rätt till gottgö- relse för rättegångskostnad i vissa mål m.m. regleras att offentligan- ställda har rätt att få rättegångskostnadema betalda av arbetsgivaren i mål om enskilt åtal mot den som är eller har varit offentlig funktionär för brott i utövningen av tjänsten. Denna rätt gäller om domstolen för- pliktat målsäganden att ersätta den tilltalades rättegångskostnad och målsäganden inte betalar.
I rättegångsbalken(19421740) finns vissa bestämmelser som direkt berör kommuner och landsting. Det gäller framför allt regleringen om kommuners och landstings val av nämndemän och att kommuner och landsting kan vara part i rättegång.
Förordningen (19951736) om regional myndighetssamverkan för bekämpning av ekonomisk brottslighet reglerar samverkan i sam- band med bekämpning av ekonomisk brottslighet, där kommuner ingår i den krets organ som berörs.
Bostadsfrågor
Lagen (1986:1242) om försöksverksamhet med kooperativ hyres- rätt reglerar kommunalt veto mot sådan verksamhet. Vidare regleras
visst kommunalt inflytande och uppgiften att bistå föreningarna med behövliga råd och upplysningar. Lagen gäller endast till utgången av år 1998.
Förordningen (19781314) om underrättelse och meddelande en- ligt 12 kap. 44 & jordabalken reglerar att hyresvärd vid uppsägning av hyresgäst är skyldig att meddela socialnämnden.
Bostadsförvaltningslagen(19771792) äger tillämpning på fastighet där det finns bostadslägenhet som är uthyrd eller kan hyras ut av fastig- hetens ägare för annat ändamål än fritidsändamål och som ej utgör del av hans egen bostad.
Kommunal anknytning finns i anslutning till bestämmelserna om tvångsförvaltning. Bland annat skall, om förvaltaren begär det, kom- munen förskottera arvode som enligt hyresnämndens beslut skall beta- las av fastighetsägaren personligen.
Lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastigheter m.m. reglerar bl.a. att kommunen kan påkalla prövning, ta emot uppgifter, lämna uppgifter och ha förköpsrätt.
Förordningen (1975:1139) om tillämpning av lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastigheter m.m. reglerar uppgiftslämning från och till kommunen.
Bostadsrättslagen(19911614) innehåller ett antal för kommuner gynnande inslag — t.ex. får inte kommuner och landsting vägras inträde i bostadsrättsföreningen.
Beredskapsfrågor
Lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltnings- myndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. reglerar processer för fullmäktige, styrelser och nämnder under krig och krigsfara.
Förordningen (1988:1215) om förfarande hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigs- fara m.m. reglerar att kommunen under rubricerade förhållanden får besluta att de som tjänstgör i kommunen skall tjänstgöra i andra tjänster eller uppdrag. Vidare regleras rätten att vid behov utse större antal suppleanter till beslutande kommunal församling eller förvaltnings- myndighet.
Associationsrätt
Aktiebolagslagen (l975:l385) stadgar mindre undantag för kommun och landsting. De får bl.a. ta penninglån från bolag där de är delägare. Stiftelselagen(1994:1220) innehåller särskilda bestämmelser för kommuner och landsting. Bland annat är en stiftelse som bildats av el- ler tillsammans med kommun eller landsting bokföringsskyldiga. Lagen (1994:1221) om införande av stiftelselagen reglerar när särskilda regleringar av hur kommuner och landsting får driva stiftelser börjar gälla.
Obeståndsfrågor
Konkurslagen(1987:672) reglerar att kommuner och landsting inte behöver ställa säkerhet för att få utdelningsmedel vid en konkurs, innan beslutet att fastställa utdelningen vunnit laga kraft.
Utsökningsbalken(l981:774) ger vissa gynnande undantag — avse- ende säkerhet, handpenning m.m. — för kommuner och landsting.
Lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion innehåller bestäm- melser om att en näringsidkare som har betalningssvårigheter, genom ett särskilt förfarande kan rekonstruera sin verksamhet. Bestämmelser- na gäller inte i fråga om verksamheter där offentliga organ, däribland kommuner eller landsting har ett bestämmande inflytande.
Skuldsanering
Enligt skuldsaneringslagen(19941334) avses med skuldsanering dels sådan frivillig skuldsanering som fastställs av kronofogdemyn- digheten, dels tvingande skuldsanering som beslutas av rätten. Ärenden om skuldsanering handläggs av kronofogdemyndigheten. Tingsrätten fattar beslut.
Kommunen skall inom ramen för socialtjänsten eller på annat sätt lämna råd och anvisningar till skuldsatta parter. Vid tvingande skuldsa- nering skall tingsrätten kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett sammanträde vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prö- vas. Till sammanträdet får också företrädare för socialnämnden kallas.
Socialnämnder och andra myndigheter skall till kronofogdemyndig- het eller domstol som handlägger ett ärende om skuldsanering på begä- ran överlämna sådana uppgifter om gäldenärens personliga och eko- nomiska förhållanden som behövs för prövning av ärendet.
Frågor som hör till Statsrådsberedningens ansvarsområde
Kommittéförordningen (19761119) tillämpas på kommittéer och sär- skilda utredare som har tillkallats av regeringen eller av statsråd efter regeringens bemyndigande för att utreda viss fråga. Förordningen reg- lerar att tillstånd behövs av det statsråd som handlägger ärenden angå- ende kommittén, om uppgifter för undersökningen skall inhämtas i större omfattning från kommuner eller från enskilda personer, företag eller sammanslutningar. Vidare regleras att i betänkanden som be- handlar kommunala eller landstingskommunala verksamhetsområden skall redovisas en bedömning av Vilka effekter kommitténs förslag medför för den kommunala självstyrelsen.
Förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansli- et reglerar frågor rörande Regeringskansliets uppgifter, organisation, ledning m.m. I bilaga regleras ansvarsfördelningen mellan departe- menten i fråga om olika frågor med kommunal anknytning.
Diverse
Stadgar (1911:104) för Carnegiestiftelsen reglerar sarrrråd med kommuner när det gäller belöning till kommunalt anställd.
Sjölagen(1994:1009) reglerar vissa undantag när det gäller kom- munala fordringar (4 kap. 1 €).
Lag (19631583) om avveckling av fideikommiss ger möjlighet för kommunen att i vissa fall få överta fideikommiss (16 5).
Lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse reglerar att ko- pia av tillstånd för att bedriva aktuell rörelse skall sändas till ett antal kommunala nämnder (5 5).
Förordningen (1994:351) om övervakningsnämndernas verk- samhetsområden m.m. stadgar att i de fall då mer än ett län eller delar av flera län ingår i en övervakningsnämnds verksamhetsområde skall respektive landsting välja ledamöter och ersättare.
Lagen (1964:653) om överflyttande av magistratens befattning med burskapsärenden m.m. reglerar att kommunen skall överta be- fattningen med ärenden om burskap.
7.3. Upplevda problem med regleringen
Från Svenska Kommunförbundet framhålls följande problem med reg- leringen inom området.
Sekretesslagen har flera brister. Den är bl.a. svår att tillämpa i en fri kommunal nämndorganisation och när flera myndigheter skall samver- ka, t.ex. inom vårdområdet. Inom kort väntas regeringen besluta om direktiv till en översyn av lagen.
Ordningslagen är för detaljerad. Vidare bör kommunerna själva få besluta om att ge tillstånd till att använda allmän plats (i dag fattas be- slut av polismyndigheten efter att godkännande har inhämtats från kommunen). Kommunerna bör även ges rätt att införa generellt förbud mot alkoholförtäring på allmän plats.
Även stiftelselagen är för detaljerad. Förbundet har fört fram en om— fattande kritik mot lagen. Den är inte anpassad till kommunal verksam- het, bl.a. är det mycket svårt att få permutation.
Kommunförbundet anser att regeringsformen bör innehålla en be- stämmelse som garanterar att kommuner och landsting alltid hörs i lag- stiftningsfrågor som berör dem.
Kommunförbundet anser också, i enlighet med artikel 11 i Europa- konventionen om kommunal självstyrelse, att: ”Kommunerna skall ha rätt att anlita ett judiciellt förfarande för att säkerställa ett fritt utövande av sina befogenheter och respekt för de principer om kommunal själv- styrelse som finns fastlagda i grundlagen eller den nationella lagstift- ningen.”
Vidare anser förbundet att den kommunala beskattningsrätten måste skyddas bättre. Regeringen bör inte ha möjligheten att, så som i dag är fallet, minska statsbidragen till de kommuner som höjer skatten (hälften av skattehöjningen resulterar i minskade statsbidrag). Regeringen kan också införa tillfälliga skattestopp och skattetak. Finansieringsprincipen bör skrivas in i regeringsformen.
Från Landstingsförbundet framhålls att förbundet i allt väsentligt delar Kommunförbundets kritik i fråga om sekretesslagen och stiftel- selagen. Nedan återges vissa principiella synpunkter som Landstings- förbundet framfört i ett remissyttrande avseende betänkandet Integritet, Offentlighet, Informationsteknik (SOU 1997139). Ibetänkandet föreslås att en ny persondatalag ersätter den nuvarande datalagen.
Landstingsförbundet framhåller bl.a. att persondatalagen enligt för- slaget är uppbyggd på ett sätt som gör den svår att överblicka och till- lämpa. Förbundet anför:
”Enligt förbundets uppfattning är det särskilt viktigt att en lagstift- ning som skall tillämpas av många människor inom vitt skilda sam- hällssektorer innehåller klara och precisa regler. Förbundet ifrågasätter också varför kommittén på område efter område hänskjuter viktiga ställningstaganden till regeringen och Datainspektionen. Frågor som är viktiga och berör många människor skall riksdagen fatta beslut om. Det
blir dessutom svårare att överblicka och tillämpa ett regelsystem när bestämmelserna finns på flera olika ställen. Enligt förbundets principi- ella inställning skall inte — genom så vida bemyndiganden som kom- mittén föreslår — normgivningskompetensen överlåtas till en statlig myndighet. Generella bestänrrnelser skall i första hand meddelas av
riksdagen genom lag.”
8 Kommunikationsdepartementet
Utredningen har bedömt att 18 lagar och 35 förordningar inom Kom- munikationsdepartementets ansvarsområde är relevanta för kartlägg- ningen. Vidare finns 168 myndighetsföreskrifter från Vägverket (VV). Flera av dessa är utfärdade av Trafiksäkerhetsverket (TSV), vilket nu har uppgått i W. I Vst myndighetsföreskrifter finns allmänna råd insprängda. Därutöver svarar Rikspolisstyrelsen (RPS) för 3 myndig- hetsföreskrifter och allmänna råd och Luftfartsverket (LFV) för 17 myndighetsföreskrifter inom området.
Nedan beskrivs regleringen under rubrikerna: Vägtransportsystemet, Parkering, Kollektivtrafik, Färdtjänst, Skolskjutsar, Sjöfart, Luftfart, Jämvägstrafik och Övrigt.
8.2. l Vägtransportsystemet28
Regleringen inom området Vägtransportsystemet återfinns i 4 lagar och 13 förordningar. Dessutom finns 164 myndighetsföreskrifter som VV ansvarar för.
” Bilskrotningslagen (1975:243) och bilskrotrringsförordningen (19751348) har båda beröring med vägtransportfrågoma. Bilskrotningsregleringen finns emel- lertid under Miljödepartementets ansvarsområde och redovisas därför i det kapitel som behandlar regleringen under Miljödepartementet.
Vägar — byggande och drift
Väglagen(19711948) gäller allmän väg. Lagen innehåller rubrikerna väghållning, byggande av väg, enskild vägs förändring till allmän m.m., inrättande av särskild vinterväg, indragning av väg, drift av väg, vågrätt, tillfälligt upplåtande av mark m.m., ordnings- och säkerhetsfö- reskrifter, ersättning m.m., ansvar, handräckning, och överklagande m.m. samt övergångsbestämmelser.
Regleringen berör kommunen framför allt i följande stadganden rö- rande väghållning (väghållning omfattar byggande av väg och drift av väg). Staten är väghållare för allmänna vägar. Om det främjar en god och rationell väghållning får regeringen, eller den myndighet som rege- ringen bestämmer, besluta att en kommun skall vara väghållare inom kommunen (5 5). W handhar väghållningen för statens räkning och har tillsyn över kommunernas väghållning. Väghållningsmyndighet är, då staten är väghållare, den till VV hörande regionala förvaltning som regeringen bestämmer och, då en kommun är väghållare, den kommu- nala nämnd som kommunfullmäktige utser därtill (6 å). Är staten väg- hållare inom ett område med detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser, skall kommunen tillhandahålla den mark som be- hövs för väg inom området (7 ©). Underlåter en kommun att bygga väg, för vars byggande utgått statsbidrag, eller eftersätter en kommun skyl- dighet i fråga om vägs drift, kan VV förelägga kommunen att inom viss tid vidta rättelse. Om föreläggandet inte följs, får verket låta utföra nödvändiga åtgärder på kommunens bekostnad (8 5).
Vägkungörelsen (19711954) gäller allmän väg. I fråga om väghåll- ning regleras att ändring av en kommuns väghållningsområde beslutas av VV. Innan ett sådant beslut meddelas, skall VV höra kommunen och länsstyrelsen. För övrigt finns främst olika stadganden om skyldighet för VV att i olika sammanhang underrätta kommunen.
Förordningen (1997 1262) om nationell väghållningsplan reglerar att VV skall inhämta synpunkter från berörda kommuner innan den nationella väghållningsplanen upprättas. När planen upprättats skall kommunema lämnas tillfälle att ge synpunkter på planen.
Förordningen (19891891) om statsbidrag till enskild väghållning reglerar att bidrag inte utgår till vägar där kommunen är väghållare. Vidare regleras att länsstyrelsen skall upprätta en femårsplan över byg- gande av enskilda vägar som kan få statsbidrag. Kommunen skall yttra sig över planen.
Kungörelsen (1972:463) med vissa bestämmelser om elektriska svagströmsledningar reglerar att om kommunal Väghållningsmyndig-
het påkallar att svagströmsledning skall flyttas måste den myndighet under vars förvaltning ledningen står, förfara på Visst sätt.
Trafik och utmärkning
Lagen (1975188) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer bemyndigar regeringen att meddela vissa föreskrifter rörande trafik, transporter och kommunika- tioner. Föreskriftema kan t.ex. gälla skyldighet för kommunerna att tillhandahålla föreskrifter och andra uppgifter som rör förhållandena i trafiken. Vidare regleras att regeringen får överlåta åt förvaltrringsmyn- dighet eller kommun att meddela vissa föreskrifter.
I lagen (1978:234) om nämnder för vissa trafikfrågor stadgas att i den utsträckning som regeringen med stöd av 2 5 i lagen (1975188) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer har överlåtit åt en kommun att meddela föreskrifter i enlighet med nämnda lag, skall denna uppgift inom kommunen fullgö- ras av en eller flera nämnder. Vidare regleras att den kommunala nämnden får ta ut avgifter för vissa ärenden rörande parkeringstillstånd.
Vägtrafikkungörelsen (l972:603) ger kommunen viss föreskrifts- rätt i fråga om lokala trafikföreskrifter, dvs. särskilda trafilqegler för en viss väg eller vägsträcka eller för samtliga vägar inom ett visst område. Vidare bemyndigas kommunen att föreskriva att den högsta tillåtna hastigheten inom ett tätbebyggt område eller del av ett sådant område skall vara 30 krn/tim. En förutsättning härför är att en sådan hastighets- begränsning är motiverad av hänsyn till trafiksäkerheten, framkomlig- heten eller miljön. Kommunen skall under beredningen av ärenden om lokala trafikföreskrifter och föreskrifter om högsta tillåtna hastighet inom tätbebyggt område samråda med polismyndigheten och, i ärenden som har principiell betydelse, med TSV (numera VV). Vidare skall statlig Väghållningsmyndighet eller särskild väghållare som berörs be- redas tillfälle att yttra sig. Föreskrifter som en kommun beslutat om skall tas in i en för ändamålet avsedd liggare. Liggaren förs av kommu- nen gemensamt för samtliga myndigheter som har till uppgift att med- dela föreskrifterna. För övrigt regleras att kommunala räddningstjänst- fordon under utryclming är undantagna från Vissa trafikregler. I övrigt finns även möjligheter för kommunen besluta vissa undantagsbestäm- melser.
Vägmärkesförordningen (197811001) gäller anvisningar för trafik på väg och i terräng. Förordningen reglerar att kommunen får sätta upp vissa vägmärken, signaler m.m. i terräng. Vidare ges kommunen viss
föreskriftsrätt rörande utmärkningar i terräng. Det regleras även att de statliga väghållningsmyndighetema får överklaga beslut enligt denna förordning av bl.a. kommunala myndigheter. Även Naturvårdsverket har rätt att överklaga vissa kommunala beslut.
Terrängtrafikkungörelsen (19721594) reglerar terrängfordons be- skaffenhet, utrustning, trafik i terräng m.m. Kommunen får utfärda vis- sa lokala trafikföreskrifter.
Vägtrafikförordningen (1995:137) för räddningskåren under utbildning och höjd beredskap reglerar att lagen och förordningen om biluthyrning inte gäller i fråga om uthyrning till kommunen vid ut- bildning av räddningskåren m.m. Vidare får kommunen meddela vissa lokala trafikföreskrifter om det behövs för att genomföra räddningsin- satser under höjd beredskap.
Bilregisterkungörelsen (19721599) ger vissa särbestämmelser för fordon som ägs av stat eller kommun.
Fordonskungörelsen (19721595) ger vissa särbestämmelser fram- för allt för kommunal räddningstjänst men även för fordon som ägs av stat eller konnnun.
Yrkestrafikförordningen (198811503) reglerar att länsstyrelserna bör ge kommuner och trafikhuvudmän m.fl. tillfälle att yttra sig i fråga om tillstånd till taxitrafik. Om det finns särskilda skäl skall yttrande från kommun inhämtas även i fråga om fastställande av taxa. En ny yrkestrafikförordning kommer att införas under våren 1998.
Förordningen (1982:923) om transport av farligt gods reglerar att polismyndigheten har att samråda med den kommunala rädd- ningstjänsten i vissa frågor.
Lagen (1990:1079) om tillfälliga bilförbud bestämmer att en kommun efter regeringens bemyndigande får besluta om tillfälliga bil- förbud, om luftföroreningama i kommunen innebär akuta hälsorisker.
Förordningen (1990:1080) om tillfälliga bilförbud medger att Göteborgs kommun, under vissa förutsättningar, får besluta om tillfäl— liga bilförbud.
Vidare finns 164 myndighetsföreskrifter från W som rör väg- märken och trafik. Vägtrafikkungörelsen respektive terrängtrafikkun- görelsen innehåller trafikreglerna medan vägmärkesförordningen regle- rar hur dessa skall åskådliggöras för trafikanterna genom bl.a. vägmär- ken.
Följande föreskrifter är utfärdade efter bemyndigande i vägmärkes- förordningen (197811001)291
TSVFS 1982126
TSVFS 1984187
TSVFS 19851102
TSVFS 19851103
TSVFS 19851104
TSVFS 19851105
TSVFS 19851106
TSVFS 19851107
TSVFS 19851108
TSVFS 19851109
TSVFS 19851110
TSVFS 19851111
TSVFS 1986:16
TSVFS 1986:17
TSVFS 1986:18
Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vägmarkeringar — längsgående markeringar Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Avfartsvisare Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke för gång-, cykel- och mopedtrafik Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke cykel- och mopedtrafik Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke gående Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke rörelsehindrade Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, orienteringstavla Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om försöksverksamhet med lokaliseringsmärke, orienteringstavla och vägvisare i annan utformning Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke vägvisare Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om försöksverksamhet med lokaliseringsmärke, Ortrramnsmärke Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om försöksverksamhet med lokaliseringsmärke, Cykelledsmärke Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om försöksverksamhet med lokaliseringsmärke, Avståndstavla Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.23, Väjningsplikt Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot fordonstrafik Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot infart med fordon
” Bemyndigandet för följande föreskrifter finns förutom i vägmärkesförordningen äveni Vägtrafikkungörelsen (l972:603): 1986121-22, 1986133 -36, 1986138, 1986145-47, 1986149, 1986152-54, 1987117.
TSVFS 1986119
TSVFS 1986120
TSVFS 1986121
TSVFS 1986122
TSVFS 1986123
TSVFS 1986124
TSVFS 1986125
TSVFS 1986126
TSVFS 1986127
TSVFS 1986128
TSVFS 1986129
TSVFS 1986130
TSVFS 1986131
TSVFS 1986132
TSVFS 1986133
TSVFS 1986134
TSVFS 1986135
TSVFS 1986136
TSVFS 1986137
Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot trafik med motordrivet fordon Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot trafik med motorcykel Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot trafik med motordrivet fordon med tillkopplad släpvagn Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot trafik med lastbil eller lastbil vars totalvikt överstiger visst tontal Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot trafik med traktorer och motorredskap Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot cykel- och mopedtrafik Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot förbud mot mopedtrafik Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot trafik med hästfordon Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot ridning Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot gångtrafik Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om begränsad bredd på fordon eller fordonståg Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om begränsad bruttovikt på fordon Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om begränsat axeltryck Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om minsta avstånd mellan motordrivna fordon Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om begränsad längd på fordon eller fordonståg Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om begränsad bruttovikt på fordon och fordonståg Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om begränsat boggitryck Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud att parkera fordon Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud att stanna fordon
TSVFS 19863 8
TSVFS l986:40
TSVFS l986:41
TSVFS l986:42
TSVFS 1986243
TSVFS 1986244
TSVFS 1986245 TSVFS 1986146
TSVFS l986:47
TSVFS l986:48
TSVFS l986:49
TSVFS 1986:50
TSVFS 1986:51 TSVFS 1986:52
TSVFS 1986:53
TSVFS 1986:54
TSVFS 1986176
TSVFS 1986z77
TSVFS l986z78
Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om stopp vid vägkorsning eller vid korsning med järnväg eller spårväg Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vägmärke, Skyldighet att lämna företräde för mötande fordon och Skyldighet för mötande fordon att lämna företräde Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud att svänga Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot omkörning Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om begränsad färdhastighet Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om cirkulationsplats Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om körriktning Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om att viss väg eller vägsträcka skall anses som motorväg Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om att viss väg eller vägsträcka skall anses som motortrafikled Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om körfält för fordon i linjetrafik m.fl. Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om att viss väg eller vägsträcka skall anses som huvudled Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om enkelriktad trafik Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om parkering Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot trafik med fordon med last av viss beskaffenhet Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förbud mot övningskörning Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om undantag från förbudet att bruka terrängfordon på väg m.m. Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om typgodkännande av vägmärken m.m. Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lyktor för markering av avstängningsanordningar m.m. Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om reflekterande material till vägmärken (ändr. TSVFS 1991:2 och 1992: 12)
TSVFS 1986: 106 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om
TSVFS 1987116
TSVFS 1987: 17
TSVFS 1987253
TSVFS 198914
TSVFS 1989:5
TSVFS 1989:7
TSVFS l989:8
TSVFS 1989:9
TSVFS 1989: 10
TSVFS l989:11
TSVFS l989:12
TSVFS 1989213
TSVFS l989:14
TSVFS 1989: 15
TSVFS 1989: 16
TSVFS l989:17
TSVFS 1989218
försöksverksamhet med trafiksignaler, kombinerad gång- och cykelsignal Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om högsta tillåtna hastighet för bil med tillkopplad sand— eller saltspridare
Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om trafikanordningar vid vägarbete Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förande av liggare över lokala trafikföreskrifter m.m. enligt 152 & Vägtrafikkungörelsen 1972:603 och 59 5 terrängtrafikkungörelsen l972:594 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vägmärken; allmänna föreskrifter Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärken
Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.4 , Rörlig bro Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.5, Kaj, strand eller färjeläget Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.10, Ojämn väg Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.11, Vägarbete Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.12, Slirig körbana Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.20, Vägkorsning Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1 . 1 .21 , Cirkulationsplats Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.22, Vägkorsning där förare av fordon på anslutande väg har väjningsplikt Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.24, Trafiksignal Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.30, J ämvägskorsning med bommar Trafiksäkerhetsverkets föreslqifter om vamingsmärke 1.1.31, Järnvägskorsning utan bommar Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.32, Avstånd till jämvägskorsning
TSVFS l989:19
TSVFS 1989:20
TSVFS 1989:21
TSVFS 1989:22
TSVFS 1989:23
TSVFS 1989:24
TSVFS 1989:25
TSVFS 1989:26
TSVFS 1989:27
TSVFS 1989:28
TSVFS 1989:29
TSVFS 1989:30
TSVFS 1989:31
TSVFS 1989:32
TSVFS 1989:33
TSVFS 1989:34
TSVFS 1989:35
TSVFS 1989:39
TSVFS 1989z40
Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.33, Korsning med spårväg Trafiksäkerhetsverkets föreslqifter om vamingsmärke 1.1.34, Kryssmärke Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1 .1.40, Övergångsställe Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.43, Djur Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.50, Lågt flygande flygplan Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1.1.52, Mötande trafik Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om vamingsmärke 1154, Annan fara Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om påbudsmärke, Påbjuden körbana Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om påbudsmärke, Påbjuden cykel- och mopedbana Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om påbudsmärke, Påbjuden gång, cykel och mopedbana och påbudsmärke (gemensam bana), Påbjuden gångbana och cykel- och mopedbana Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om påbudsmärke, Påbjuden led för terrängfordon Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om anvisningsmärke, Lågfartsväg och Lågfartsväg upphör Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om anvisningsmärke, Återvändsväg Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om anvisningsmärke, Övergångsställe Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om anvisningsmärke, Taxistation Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om anvisningsmärke, Anvisning om föreskriven färdväg för cyklister och mopedförare Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Telefonautomat Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Informationstavlor Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Informationsställe
TSVFS l989:41
TSVFS l989:42
TSVFS l989:43
TSVFS l989:44
TSVFS l989:45
TSVFS l989:46
TSVFS l989:47
TSVFS l989:48
TSVFS l989:49
TSVFS 1989:51
TSVFS 1989:53
TSVFS 1989:54
TSVFS 1989:55
TSVFS 1989:56
TSVFS 1989:57
TSVFS 1989:58
TSVFS 1989:59
TSVFS 1989:6O
TSVFS 1989z62
Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärken för serviceanläggningar Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Verkstad Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Bensinstation Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Servering Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Restaurang Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Hotell Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Rastplats Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Första hjälpen Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Industriområde Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Uppställningsplats för husvagnar Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Sevärdhet Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om utmärkning med lokaliseringsmärke, Friluftsområde Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om trafiksignaler, flerfärgssignaler; allmänna föreskrifter Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Radiostation för vägtrafikinformation Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om trafiksignaler, fordonssignaler Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om trafiksignaler, cykelsignaler Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om trafiksignaler, gångsigrraler Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om kollektivtrafiksignaler Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om trafiksignaler, material
TSVFS l989:63
TSVFS l989:64
TSVFS l989:65
TSVFS l989:66
TSVFS 1989167
TSVFS 1989:78
TSVFS 1989:79
TSVFS l989:80
TSVFS l989:81
TSVFS 1989282
TSVFS 1989283
TSVFS 1989285
TSVFS l989:86
TSVFS l989:88
TSVFS l989:89
TSVFS 1989190
TSVFS 1989291
Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om signalanläggning vid plankorsning (ändr. TSVFS 1989:124 och 19929) Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om signalanläggning vid rörlig bro Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om signalanläggning vid flygfält Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om signalanläggning vid utryckrringsstation Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om signalanläggning för påkallande av särskild uppmärksamhet Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärken för vägvisning, allmänna föreskrifter Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Orienteringstavla Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Tabellvägvisare Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Upplysning om körfält före vägkorsning Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Upplysning om körfält Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Orienteringstavla vid förbjuden vänstersväng Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Körfältsvägvisare Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Förberedande upplysning om avfart Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Märken för att vissa ändamål Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Ortnamnsmärke Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke, Vägnummermärken Trafiksäkerhetsverkets föreslcifter om lokaliseringsmärke, Avståndstavla
TSVFS 1989z92
TSVFS 1989:116
TSVFS 1989:117 TSVFS 1989:118
TSVFS 1989:119
TSVFS 1989:120 TSVFS l989:127
TSVFS 1990:2
TSVFS 199023
TSVFS 199024
TSVFS 199025
TSVFS 1990:6
TSVFS 1990:7
TSVFS 1990:8 TSVFS 1990:9
TSVFS 1990:10 TSVFS 1990:11 TSVFS 1990:12
TSVFS 1990:13
TSVFS 1990:14 TSVFS 1990: 15
TSVFS 1990:16 TSVFS 1990:17 TSVFS 1990:18 TSVFS 1990:19
i plankorsningar Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om markeringspil Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om markeringsskärrn
Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om
markeringsskärrn
Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om avfartsskärm Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om avstängningsanordning Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om
vägmarkeringar
Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om försöksverksamhet vägmarkeringar Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om längsgående
vägmarkeringar
Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om mittlinje och
körfältslinje
Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om spärrlinje, varningslinje och linjekombinationer Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om markering för reversibelt körfält Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om ledlinje Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om linje för reserverat körfält Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om cykelfältslinje Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om kantlinje Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om stopplinje och
väjningslinje
Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om övergångsställe och cykelöverfart Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om körfältspilar Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om anvisning om
körfältsbyte
Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om spärrområde Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om texter Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om parkeringsplats Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om Vägmarkering förbud att stanna och parkering förbjuden
Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om lokaliseringsmärke för farligt gods Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om bomanläggning
TSVFS 1990z20 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om färdväg för cyklister och mopedförare TSVFS 1990:21 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om förberedande upplysning om väjningsplikt TSVFS 1990122 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om handikappsymbol TSVFS 1990126 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om försöksverksamhet med vägmarkeringar TSVFS 1990z33 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om försöksverksamhet med reflexanordning eller reflexer på vägmärkesstolpe TSVFS 1992236 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om trafiksignaler, körfältssignaler VVFS l994:2 Vägverkets föreskrifter om gårdsgata VVFS 1995:94 Vägverkets föreskrifter om typgodkännande av reflekterande material för vägmärken och andra trafikanordningar och av vissa lyktor
Följande föreskrifter är utfärdade efter bemyndigande i Vägtrafikkungörel— sen (l972:603):
TSVFS l987:11 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om undantag för rörelsehindrade från lokala trafikföreskrifter om förbud att parkera TSVFS 1987: 12 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om undantag för näringsidkare från lokala trafikföreskrifter om förbud att parkera TSVFS 1987: 13 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om undantag för boende inom visst område från lokala trafikföreskrifter om förbud att parkera TSVFS 1987: 15 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om högsta tillåtna hastighet för bil med tillkopplad vägmärkesvagn VVFS 1994:38 Vägverkets föreskrifter om användning av vissa
vamingsanordningar m.m.
8.2.2. Parkering30
Inom onrrådet Parkering finns 4 lagar och 5 förordningar. Vidare finns 1 myndighetsföreskrift från VV och 3 myndighetsföreskrifter och all- männa råd från RPS.
Lagen (1976:206) om felparkeringsavgift reglerar parkeringar och felparkeringar. Vidare finns bestämmelser om att kommunen får ta ut en avgift (regeringen får bestämma ett högsta och ett lägsta belopp) och att kommunen får behålla merparten av felparkeringsavgifterna, om kommunen själv står för övervakningen (jfr nedan).
Förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift reglerar att kommunen fastställer felparkeringsavgiftens belopp. Vidare regleras att felparkeringsavgifter som skall tillfalla kommunen överförs av VV. Därvid görs avdrag för statens kostnader med femtio kronor för varje helt eller delvis betald avgift. Dessutom regleras att avgifter som före ikraftträdandet fastställts av länsstyrelsen gäller intill dess att ett nytt belopp fastställts av kommunen.
Enligt lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning av- ses med parkeringsövervakning övervakning av efterlevnaden av såda- na föreskrifter om parkering eller stannande av fordon som omfattas av ett förordnande enligt lagen om felparkeringsavgift. Lagen reglerar att om det för parkeringsövervakningen i en kommun behövs parkerings- vakter, får kommunen besluta att den själv skall svara för övervakning- en. Vidare stadgas att kommunen skall samråda med polismyndigheten på orten bl.a. om den allmänna inriktningen och omfattningen av parke- ringsövervakrringen. Det regleras även att parkeringsövervalmingen skall fullgöras av parkeringsvakter som har genomgått lämplig utbild- ning för uppgiften samt att parkeringsvakter förordnas av kommunen.
Förordningen (1987 :26) om parkeringsvakter i kommuner gäller sådana parkeringsvakter som avses i lagen om kommunal parkerings- övervakrring. Förordningen reglerar utbildnings- och utrustrringskrav för p—vakter. I förordningen stadgas att föreskrifter om utbildning av parkeringsvakter meddelas av RPS efter samråd med VV. Vidare sägs att parkeringsvakter skall när de tjänstgör bära uniform med tjänste- tecken. Uniformen skall vara sådan att den lätt kan särskiljas från en polisuniform. Föreskrifter om tj änstetecken meddelas av RPS.
” En lag av betydelse i detta sammanhang som inte redovisas här är lagen (1957:259) om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig plats, m.m. Lagen finns under Inrikesdepartementets ansvarsområde och redovisas därför i det kapitel som behandlar regleringen under Inrikesdepartementet.
Lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering stadgar att en markägare som upplåter ett område för parkering eller förbjuder parkering inom området får under de förutsättningar som anges i denna lag ta ut en avgift (kontrollavgift) om ett fordon parkerats inom områ- det i strid mot förbud eller villkor som han har beslutat (olovlig parke- ring). Kontrollavgiften får inte överstiga den felparkeringsavgift som fastställts inom kommunen enligt lagen om felparkeringsavgift. Om felparkeringsavgiften har fastställts till olika belopp för skilda delar av kommunen eller för skilda slag av överträdelser, får den kontrollavgift som tas ut för en olovlig parkering inte överstiga den felparkeringsav- gift som har fastställts för det aktuella slaget av felparkering i den del av kommunen där den olovliga parkeringen ägde rum.
Förordningen (1984:321) om kontrollavgift vid olovlig parke- ring bemyndigar VV att lämna föreskrifter för verkställighet av 3 5 lagen om olovlig parkering.
Lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall reglerar att regeringen får meddela föreskrifter om rätt för kommunal myndighet att flytta fordon i särskilt angivna fall. Vidare stadgas att det bortflytta- de fordonet i Vissa fall tillfaller kommunen om inte ägaren hämtar ut det, och att, i fråga om fordonsvrak, det omedelbart tillfaller kommu- nen. I 1agen regleras också att kostnader som inte tas ut av ägaren skall bestridas av kommunen. I vissa fall skall dock den som bestämt eller påkallat flyttningen betala.
Förordningen (1982:198) om flyttning av fordon i vissa fall reg- lerar att kommunen (eller polismyndigheten eller VV) kan stå för de särskilda uppställningsplatsema för bortforslade bilar. Vidare stadgas att beslut om flyttning av fordon i vissa fall får meddelas och verkstäl- las av kommunal myndighet.
Förordningen (1985:1076) om parkeringsplats för utländska be- skickningars fordon reglerar att kommuner får meddela lokala trafik- föreskrifter som innebär att högst tre parkeringsplatser reserveras för varje utländsk beskickning.
Myndighetsföreskriften från VV rör utmärlming enligt lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering.
Myndighetsföreskriftema och de allmänna råden från RPS rör dels utbildning respektive utrustrringskrav för parkeringsvakter, dels frågor rörande rättelse och bestridande av parkeringsanmärkningar enligt la- gen respektive förordningen om felparkeringsavgifter.
Myndighetsföreskrift från VV:31
” Bemyndigande i förordning (1984:321) om kontrollavgift vid olovlig parke- ring.
TSVFS 1984z32 Regler om utmärkning enligt lagen 1984:318 om kontrollavgift vid olovlig parkering (ändr. TSVFS ] 992: l 8) Myndighetsföreskrifter och allmänna råd från RPS:32
RPS 199716, FAP 759/1 Föreslqifter och allmänna råd om utbildning
av parkeringsvakter RPS l987:17, FAP 759/2 Föreskrifter och allmänna råd om tjänstetecken av parkeringsvakter RPS FS 199522, FAP 695—1 Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd för verkställigheten av lagen (1976:206) om felparkeringsavgift och förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift
8.2.3. Kollektivtrafik
Kollektivtrafiken regleras genom 2 lagar och 3 förordningar samt 1 myndighetsföreskrift från VV.
Lagen (1997:734) om ansvar för viss kollektiv persontrafik ger kommunerna och landstingen åligganden rörande kollektivtrafiken. Lagen bestämmer att det för att främja en tillfredsställande trafikför- sörjning i varje län skall finnas länstrafikansvariga som ansvarar för den lokala och regionala linjetrafiken för persontransporter. De länstra- fikansvarigas uppgifter skall handhas av trafikhuvudman. De länstrafik- ansvariga ansvarar också för persontransporter enligt lagen (1997:736) om färdtjänst eller lagen (1997:735) om riksfärdtjänst i sådana kommu- ner som överlåtit sina uppgifter enligt någon av dessa lagar till trafik- huvudmannen i länet. Trafikhuvudmannen skall verka för att transpor- terna skall vara tillgängliga för funktionshindrade. Trafikhuvudmannen skall ägna uppmärksamhet åt taxifrågoma i länet och verka för en till- fredsställande taxiförsörjning.
Länstrafikansvariga är landstinget och kommunerna i länet gemen- samt. I Stockholms län är landstinget länstrafikansvarigt och i Gotlands län är kommunen länstrafikansvarig. Landstinget och kommunerna i
32 För de två förstnämnda föreskrifterna finns bemyndigandet i förordning (1987:26) om parkeringsvakter i kommuner. För den sistnämnda förskriften finns bemyndigandet i förordningen (197611 128) om felparkeringsavgift.
övriga län kan komma överens om att antingen landstinget eller kom- munerna skall vara länstrafikansvariga. I Kalmar län och Skåne län kan ett regionförbund enligt lagen (1996:1415) om försöksverksamhet med regionförbund i Kalmar län och Skåne län vara länstrafikansvarig.
Ett landsting eller ett regionförbund som ensam är länstrafikansvarig eller en kommun som ensam är länstrafikansvarig, skall också vara tra- fikhuvudman. I övriga fall skall trafikhuvudmannen vara ett kommu- nalförbund. Om de som är länstrafikansvariga är överens om det, får dock trafikhuvudmannen i stället för ett kommunalförbund vara ett ak- tiebolag, som har bildats för ändamålet. De som är länstrafikansvariga skall inneha samtliga aktier i bolaget.
Omfattningen av den lokala och regionala linjetrafiken samt grun- derna för prissättningen skall anges i en trafikförsörjningsplan som hu- vudmannen antar efter samråd med dem som är länstrafikansvariga. Omfattningen av färdtjänstresoma samt grrmdema för prissättningen skall anges i en trafikförsörjningsplan som kommunen årligen antar efter samråd med trafikhuvudmannen och landstinget. Har en kommun överlåtit sina uppgifter beträffande färdtjänst eller riksfärdtjänst till tra- fikhuvudmannen, skall dennes trafikförsöjningsplan även omfatta så- dana resor. I trafikförsörjningsplanen skall det tas upp åtgärder för han- dikappanpassning av trafiken. I planen skall även redogöras för miljö- skyddande åtgärder. Efter överenskommelse med landstinget eller en kommun i länet får trafikhuvudmannen upphandla persontransport- och samordningstjänster för sådana transportändamål som kommunerna eller landstinget skall tillgodose samt samordna sådana transporttjänster (sjukresor).
För övrigt finns bl.a. regler om hur antalet ledamöter och ersättare i ett kommunalförbunds beslutande församling skall fördelas mellan landstinget och kommunerna i länet, om inte enighet kan uppnås där- om. Förordningen (1988:1017) om statsbidrag till vissa regionala kollektivtrafikanläggningar m.m. reglerar statsbidrag till trafikhu- vudmän för en mängd olika typer av investeringar i kollektivtrafikan- läggningar m.m. Bland annat ges bidrag för investeringar i regionala kollektivtrafikanläggningar och i fartyg för regional kollektiv person- och godstrafik, för vissa åtgärder som ökar tillgängligheten för funk- tionshindrade resenärer, för byggande av flygplatsanläggning och för byggande av väg- och gatuanläggningar för regional kollektiv person- trafik som tillgodoser ett allmänt kommunikationsbehov. Närmare före- skrifter om tillämpningen av denna förordning lämnas av VV. Vissa typer av föreskrifter skall meddelas efter samråd med Banverket (BV), LFV eller Sjöfartsverket (SjöV).
Förordningen (1997:263) om länsplaner för regional trans- portinfrastruktur reglerar att länsstyrelsen skall begära in förslag om vilka regionala infrastrukturobjekt som bör utföras i länet från trafikhu- vudmän, kommuner, landstinget och andra berörda myndigheter.
Lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik gäller handikappanpassning av kollektivtrafik. Med kollektivtrafik avses så- dan trafik för personbefordran som tillhandahålls allmänheten mot er- sättning. Den som har tillsyn över kollektivtrafik och den som utövar sådan trafik skall se till att trafiken anpassas med hänsyn till resenärer med firnktionshinder. Regeringen eller den myndighet som regeringen utser utfärdar de ytterligare föreskrifter som behövs för att åtgärderna skall kunna genomföras. Lagen innehåller ingen speciell reglering av kommuner eller landsting men har i praktiken betydelse för dessa.
Förordningen (1980:398) om handikappanpassad kollektivtrafik stadgar att anpassningen skall ske i den takt och i den omfattning som bedöms skälig med hänsyn till syftet och till de tekniska och ekonomis- ka förutsättningama hos dem som utövar trafiken. Vid anpassningen skall hänsyn tas till de särskilda förhållandena för kollektivtrafiken i tätortsområden. Vidare skall särskilt beaktas att kraven på säkerhet för resenärer och övriga berörda tillgodoses. W skall initiera, planera och följa upp anpassningen samt verka för att anpassningen samordnas. Vidare skall verket meddela de föreskrifter om anpassningen som be- hövs. BV, LFV och SjöV skall, var och en inom sitt område, meddela de föreskrifter som behövs om färdmedlens och terrninalemas kon- struktion, utrustning och drift.
Myndighetsföreskriften från VV ger vissa bestämmelser i anslut- ning till förordningen om statsbidrag till vissa regionala kollektivtrafi- kanläggningar m.m.
8.2.4. Färdtjänst
Färdtjänst regleras genom 2 lagar. Myndighetsföreskrifter eller allmän- na råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område.
Lagen (1997:735) om riksfärdtjänst bestämmer att en kommun skall på de villkor som lämnas i denna lag lämna ersättning för reskost- nader för personer som till följd av ett stort och varaktigt funktionshin- der måste resa på ett särskilt kostsamt sätt. Kommunerna får, efter
överenskommelse med landstinget, om det hör till de länstrafikansvari- ga, överlåta uppgifterna till trafikhuvudmannen i länet. Riksfärdtjänst får anlitas av den som efter ansökan har fått tillstånd till det. Frågor om tillstånd prövas av kommunen eller, om kommunens uppgifter enligt denna lag överlåtits till trafikhuvudmannen i länet, av trafikhuvudman- nen. Tillstånd skall meddelas om vissa villkor är uppfyllda, t.ex. om resan till följd av den sökandes funktionshinder inte till normala res- kostnader kan göras med allmänna kommunikationer eller inte kan gö- ras utan ledsagare. Tillstånd till riksfärdtjänster får förenas med före- skrifter om färdsätt. Vid resa med riksfärdtjänst skall tillståndshavaren betala en avgift (egenavgift) som motsvarar normala reskostnader med allmänna färdmedel. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om dessa avgifter. Ersättning för en riksfärdtjänstresa lämnas med belopp som motsvarar skillnaden mellan resekostnaden och egenavgiften. Er- sättningen betalas till den som utfört transporten eller till den som har betalt transporten. Beslut om ersättning meddelas av tillståndsgivaren (kommunen eller trafikhuvudmannen).
Lagen (1997:736) om färdtjänst gäller särskilt anordnade trans- porter för personer med funktionshinder (färdtjänst). Varje kommun ansvarar, såvitt gäller kommuninvånarna, för att färdtjänst anordnas inom kommunen och, om det finns särskilda skäl, mellan kommunen och en annan kommun. En kommun får för sina kommuninvånare an- ordna färdtjänst också i eller mellan andra kormnuner. Kommunen får, efter överenskommelse med landstinget, om det hör till de länstrafi- kansvariga, överlåta sina uppgifter enligt denna lag till trafikhuvud- mannen i länet. Frågor om tillstånd prövas av kommunen eller av tra- fikhuvudmannen. Tillstånd till färdtjänst skall meddelas för dem som på grund av funktionshinder, som inte endast är tillfälligt, har väsentli- ga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel. För resor med färdtjänst får tillståndsgivaren ta ut en avgift. Avgifterna skall vara skäliga och får inte överstiga till- ståndsgivarens självkostnader.
8.2.5. Skolskjutsar”
Skolskjutsar regleras genom 1 förordning samt 2 myndighetsföreskrif- ter från W.
Med skolskjutsning avses i förordningen (1970:340) om skol- skjutsning sådan befordran av elev i förskola, grundskola, gymnasie- skola eller motsvarande skola till eller från skolan som ordnas av det allmänna särskilt för ändamålet och ej är av tillfällig natur. Förordning- en reglerar — med avseende på trafiksäkerheten — hur kommunen skall ordna Skolskjutsar, hållplatser, färdväg, fordonets beskaffenhet m.m. VV bemyndigas att lämna föreskrifter för verkställigheten av denna förordning.
Det finns 2 myndighetsföreskrifter från VV som berör skolskjut- sar.34
TSVFS 1988:17 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om skolskjutsning TSVFS 1985:43 Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om anordningar för utmärkning av skolskjuts
8.2.6. Sjöfart
Regleringen inom orrrrådet Sjöfart återfinns i 1 lag och 3 förordningar. Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område.
Sjötrafikförordningen(1986:300) reglerar sjötrafiken. Kommunen är i vissa fall skyldig att underhålla de sjömärken som länsstyrelsen beslutar skall finnas. Kommunen äger rätt att få information i olika av- seenden. Kommunen skall i vissa fall ges tillfälle att yttra sig innan fö- reskrift meddelas av SjöV eller länsstyrelsen.
Förordningen (1995:589) med instruktion för Sjöfartsverket reglerar att verket i samband med utfärdande av föreskrifter skall ge kommunen tillfälle att yttra sig om kormnunen berörs.
” En lag och en förordning som finns inom Utbildningsdepartementet ansvars- området men som rör Skolskjutsar bör även uppmärksammas; lagen (1991:110) om kommunernas skyldighet att svara för vissa elevresor respektive förordning (1991:1120) om kommunemas skyldighet att svara för vissa elevresor. Dessa reglerar kommunens skyldighet att stå för kostnaderna för elevresor till skolan. Denna reglering redovisas mera utförligt i kapitlet avseende regleringen inom Utbildningsdepartementets ansvarsområde. " Bemyndigande i förordningen (1970:340) om skolskjutsning.
Svävarförordningen (1986z305) stadgar att tillstånd att använda svävare meddelas av länsstyrelsen efter samråd med SjöV och berörda kommuner. Vidare regleras att den kommunala räddningstjänsten får använda svävare utan tillstånd.
Sjömanslagen(1973:282) gäller arbetstagare, som är anställd för fartygsarbete på svenskt fartyg och som under den tid han tjänstgör ombord har befattning på fartyget. För kommunalanställda reglerar la- gen vissa undantagsregler gällande anställningsavtal, befattning på fartyg m.m.
8.2.7. Luftfart
Regleringen inom luftfartsområdet återfinns i 1 lag och 2 förordningar. Vidare har LFV utfärdat 17 myndighetsföreskrifter som särskilt berör kommuner eller landsting.
Luftfartslagen(1957:297) ger bestämmelser för luftfarten i Sveri— ge. I 6 kap. regleras bl.a. tillståndsgivning till och godkännande av all- männa flygplatser. Kommunen och landstinget berörs i den mån de är innehavare av flygplats. Kommuner och landsting berörs även av regle- ringen om att ett luftfartyg får registreras i Sverige bara om det ägs av svenska staten, svensk kommun eller landsting, medborgare i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller av dödsbo efter en sådan person, eller av bolag, förening, samfällighet eller stiftelse som har svensk nationalitet eller har sitt säte i ett land som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Luftfartsförordningen (1986:171) berör kommuner och landsting i den mån de är innehavare av allmän flygplats. Här regleras bl.a. att LFV skall besluta om vilka krav som skall vara uppfyllda för att ett område skall godkännas för att tas i bruk som allmän flygplats.
Vidare finns 17 myndighetsföreskrifter utfärdade av LFV. Vissa av föreskrifterna innehåller bestämmelser för flygplatser. Dessa handlar om anmälan och ansökan om inrättande av flygplats, godkännande av flygplats, styrning av flygsäkerhetsarbete (egenkontroll) i luftfartsverk- samheter, bestärrrrnelser om byggnader, anläggningar och utrustning vid godkänd flygplats, utformning av godkänd flygplatstekrriska speci- fikationer, anläggning av helikopterflygplats, anläggning och drift av enskild flygplats, drift av flygplats, fälthållning, ljusanläggningar för luftfarten, räddningstjänst, stationstjänst, teleutrustning, meteorologisk utrustning, flygdrivrnedelstjänst samt markering av hinder utanför flyg- platser.
Vidare finns ett antal för kommunerna relevanta föreskrifter som gäller säkerhetsbestämmelser. Dessa föreskrifter handlar om security- bestämmelser för securityklassade flygplatser, icke securityklassade flygplatser, securitybestämmelser avseende kompetenskrav och utbild- ning, sekretessbelagd/förhöjda beredskapsnivåer för security, bered- skapsnivåer, securityklassade flygplatser och helikopterflygplatser, sek- retessbelagd/test av metalldetektorbågar, uppgifter från securitykon- troll/genomsökning samt föreskrifter om säkerhetsprövning av personer på civila flygplatser m.m. för skydd mot terrorism.
LFS 1990:18
LFS 1992226 LFS l992:29 LFS 1994220 LFS 1994:35 LFS l995:66 LFS 1995217 LFS l996:2 LFS 199735
8.2.8 övrigt
LFS 197824 (ändr. LFS l979:3, 1979zl4, l980:8, 198228, 1983:15, 1985:3, 1986:13, 1986231, 1986245, 1990:18, l991:30, l993z8, 1994:28, l996:2, 1996232 och l996z58) LFS l980:8 (ändr. LFS 19828, 19853, 1986:13, 1986245, 1990:18, 199328 och l996:2) LFS 198227 (ändr. LFS 1983:15, 198523, 1986:13, 1986245, 1990:18, 199328, 1994:28) LFS 198523 (ändr. LFS 1986145) LFS 198613 (ändr. LFS l986:45, 1990:18 och 199328)
LFS 1991:22 (ändr. LFS l993z8, 1994:28 och 19962) LFS 199226 (ändr. LFS 1995:17 och 1996110) LFS 1992119 (ändr. LFS l995zl7)
Under rubriken Övrigt redovisas 4 lagar och 8 förordningar. Myndig- hetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område.
J ärnvägstrafik
Lagen (1945:119) om stängselskydd för järnväg m.m. reglerar att kommunen beslutar om stängsel vid järnväg. Innehavaren måste upp- rätta stängsel. Kostnaderna betalas till 90 procent av kommunen och till 10 procent av innehavaren. Om inte kommunen och innehavaren kom- mer överens får Stängselnämnden fälla avgörandet.
Förordningen (1975:1012) om instruktion för Stängselnämnden reglerar att fråga tas upp i Stängselnämnden efter slqiftlig framställning av kommunen.
Förordningen (1988:626) med instruktion för Statens järnvägar reglerar att verket i samband med utfärdande av föreskrifter skall ge kommun eller landsting tillfälle att yttra sig om de berörs.
Förordningen (l989:67) om plan för stomjämvägar reglerar att innan en länsstyrelse yttrar sig över BV:s planförslag rörande investe- ringar i stomjämvägar skall länsstyrelsen höra trafikhuvudmannen och kommunerna i länet. Bestämmelsen gäller även när BV föreslår rege- ringen förändringar i planen. Sedan regeringen fastställt planen skall BV skicka en kopia till kommunen.
Förordningen (1990:1165) om säkerheten vid järnväg, tunnel- bana och spårväg reglerar att frågor om namn på trafikplats för järn- väg prövas av Jämvägsinspektionen. Innan ett namn fastställs eller änd- ras skall verket samråda med bl.a. kommuner och landsting.
Lagen (1995:1649) om byggande av järnväg reglerar att den som upprättar en järnvägsplan skall samråda i fråga om järnvägens sträck- ning och förslaget i övrigt med berörda kommuner m.fl. Vidare regleras att kommuner och trafikhuvudmän får överklaga vissa av länsstyrelsens och BV:s beslut.
Förordningen (1995:1652) om byggande av järnväg reglerar att jämvägsplanen under utställningstiden skall finnas tillgänglig på lämp- lig plats i berörda kommuner. BV skall underrätta kommunen om den tid inom vilken synpunkter kan lämnas och var planen och samrådsre- dogörelsen finns tillgänglig. I förordningen regleras också att länssty- relsen skall underrätta kommunen om vissa beslut.
I förordningen (1996:734) om statens spåranläggningar finns be- stämmer om att BV innan beslut om att underhåll av länsjämvägar skall upphöra eller återupptas skall samråda med berörda kommuner.
Diverse
Lagen ( 1990:712 ) om undersökning av olyckor innehåller föreskrif- ter om undersökning från säkerhetssynpunkt av olyckor och tillbud till olyckor. Lagen reglerar att regeringen i fråga om kommunal rädd- ningstjänst får föreskriva att kommunen skall underrätta den myndighet som skall undersöka händelse som berör ett svenskt fartyg eller luft- fartyg.
Förordningen (1990:717) om undersökning av olyckor reglerar att kommunerna inom ramen för den kommunala räddningstjänsten, i den utsträckning som Statens haverikommission bestämmer, skall un- derrätta kommissionen om händelser som skall undersökas enligt lagen om undersökning av olyckor.
Förordningen (l996:285) med instruktion för Statens geotek- niska institut reglerar att institutet utför undersökningar, utredningar och andra uppdrag åt statliga myndigheter och kommuner.
Lagen (1993:599) om radiokommunikation reglerar att kommu- nen undantas från den regel som säger att giltigheten av tillstånd (som utfärdas med stöd av denna lag) att få inneha eller använda radiosända- re upphävs under krig.
En reglering som är omdiskuterad inom området som rör vägtransport- systemet är den som rör trafikliggaren. Enligt Vägtrafikkungörelsen (l972:603) och terrängtrafikkungörelsen (l972:594) med underliggan- de reglering i form av en föreskrift från VV (TSVFS 1987253 Trafiksä- kerhetsverkets föreskrifter om förande av liggare...) skall kommunen ta in lokala trafikföresloifter i en för ändamålet avsedd liggare. Även föreskrifter som utfärdas av statliga myndigheter skall tas in i liggaren. Liggaren förs av kommunen. Regleringen av hur liggaren skall föras upplevs från kommunalt håll vara onödigt detaljerad. Det har före- kommit att föreskrifter ogiltigförklarats på grund av att liggaren inte varit korrekt förd.
Svenska Kommunförbundet lämnade i december 1995 en skrivelse35 till Kommunikationsdepartementet med hemställan att regeringen skall tillsätta en särskild utredare med uppgift att se över lokala trafikföre- skrifter och trafikliggare. Förbundet föreslår i denna att utredaren sär-
” Översyn av lokala trafikföreskrifter och trafikliggare, skrivelse från Svenska Kommunförbundet till Kommunikationsdepartementet 1 997- 1 0-06.
skilt skall pröva vilka möjligheter som finns att begränsa eller ta bort formaliakraven vid förande av trafikliggare. I december 1997 överläm- nade Kommunförbundet ett fördjupat underlag”5 som innehåller förslag till förenklingar inom onrrådet.
I samband med beredningen av den nya lagstiftningen inom färd- tjänstområdet bereddes Landstingsförbundet och Kommunförbundet tillfälle att lämna synpunkter på betänkandet Allmänna kommunikatio- ner för alla (SOU l995z70).
Kommunförbunden avvisade delar av det förslag som sedan kom att ligga till grund för den nya lagstiftningen. Med anledning av att försla- gen i flera avseenden ansågs kostnadsdrivande avvisade förbunden följande förslag att: — genom lagstiftning förändra trafikhuvudmannens nuvarande ansvar, — införa en ny rättighetslagstiftning om s.k. särskild kollektivtrafik, — myndighetsutövning skall kunna läggas på aktiebolag.
Enligt förbundens uppfattning bör följande åtgärder vidtas:
_ en samlad lag för allmänna kommunikationer bör övervägas, som syftar till en likvärdig kollektivtrafikförsörjning för alla oavsett funk- tionshinder, — denna lag bör — i stället för att reglera hur kommuner och landsting skall organisera sin verksamhet — fastlägga nationella mål som leder till en ökad samordning och handikappanpassning av de samhällsfmansie- rade resorna, — det bör övervägas att utmönstra rätten till färdtjänst ur socialtjäntla— gen, — även lagregleringen av sjukresoma bör ses över.
Inom kollektivtrafikområdet kan även nämnas att Landstingsförbundet i en skrivelse till Kommunikationsdepartementet hemställt att förord- ningen (1988:1017) om statsbidrag till vissa regionala kollektivtrafik— anläggningar m.m. ändras så att ett ökat regionalt inflytande kan upp- nås över vissa investeringsmedel för transportinfrastrukturen. De medel som avses är de s.k. åtgärdspaketen i de regionala transportplanema. Förbundsstyrelsen anser att det är länsstyrelserna respektive de regio- nala självstyrelseorganen som skall fastställa åtgärdspaketen. Till bak- grunden hör att VV den 22 oktober 1997 beslutade föreskrifter för statsbidrag (VVFS 1997:379 om statsbidrag till vissa regionala kollek- tivtrafikanläggningar m.m.) med innebörden att VV skall rangordna
” Besparingar och ökad rättssäkerhet genom avreglering av lokala trafikföre- skrifter och trafikliggarel, PM 1997—10—0 l.
och prioritera objekten i åtgärdspaketen. Detta anser Landstingsförbun- det strider mot grundprinciperna i de direktiv som lämnats från rege- ringen rörande de regionala självstyrelseorganens roll i samband med beslut om regionala transportplaner.
Även Kommunförbundet har hemställt angående åtgärdspaketen. Inom parkeringsområdet har Kommunförbundet hemställt37 om vis- sa förändringar rörande fordonsflyttning enligt lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall. Förbundet anför att en grundläggande idé med fordonsflyttning är att de fordonsägare som får sina fordon flyttade skall svara för samhällets faktiska kostnader för verksamheten. Många fall resulterar i att kommunen måste förvara och sedan också överta ägandet av fordonet. Detta gör att det ekonomiska målet blir allt svårare att uppnå då långa förvaringstider till hög hyra inte motsvaras av den ersättning som erhålls vid försäljning efter ägarövergång. För- bundet framhåller att många kommuner av ekonomiska skäl drar ned på flyttningsverksamheten vilket måste anses besvärande från säkerhets- och ordningssynpunkt samt inte minst ur miljösynpunkt. Förbundet föreslår följande förändringar:
l. Hel skrotrringspremie till kommunerna.
2. Kortare förvaringstid innan ägarövergång.
3. Författningsenlig rätt till ersättning av markägare. 4. Enklare regler för bilskrotningskampanjer.
5. Lindrigare krav vid kort flyttning.
6. Kommunerna får flytta även vid hinder eller fara.
Vidare har Kommunförbundet hemställt38 att regeringen tillsätter en utredning för att undersöka möjligheterna att, för de kommuner som önskar, ta över ansvaret för hanteringen av felparkeringsavgiftema en- ligt lagen (l976:206) om felparkeringsavgift. Förbundet anför att VV i dag har ansvaret för hanteringen av felparkeringsavgifterna. Dagligen skickas utfärdade felparkeringsanmärkningar till W:s trafikregister i Örebro. Det är också till Örebro som felparkeraren betalar sin avgift. Vid W:s trafikregister kontrolleras utfärdade och inbetalade avgifter mot varandra varefter de avgifter som skall tillfalla kommunen överförs av VV. Från det att felparkeringsavgiften utfärdas till det att den betalas eller drivs in av kronofogden är kommunerna helt beroende av att VV:s
37 Bättre ekonomi och effektivitet vid fordonsflyttning, hemställan till rege- ringen 1997—02—14. ” Kommunalt ansvar för hantering av felparkeringsavgifter, hemställan till regeringen 1997—04—25.
rutiner fungerar på ett tillfredsställande sätt. Förbundet menar att VV2s rutiner är bristfälliga, vilket medför uteblivna intäkter för kommunerna. Övriga synpunkter från Kommunförbundet: — Väglagen6 & stadgar att W har tillsyn över kommunernas väghåll- ning. Detta anses vara en kvarleva från tiden med statskommunal väg- hållning och bör därför strykas. — Väglagen 7—8 55 stadgar: Underlåter en kommun att bygga väg, för vars byggande utgått statsbidrag, eller eftersätter en kommun skyldig- het i fråga om vägs drift, kan VV förelägga en kommun att inom viss tid vidta rättelse eller utföra åtgärd på kommunens bekostnad. Det utgår ej längre riktade statsbidrag till särskilda vägar. Därför bör bestämmel- sen tas bort. — Det är ett kommunalt önskemål att ett tillägg om särskilt gynnsamma p—regler för el—fordon införs. Kommunförbundet har berört frågan i en hemställan till Kommunikationsdepartementet. — Lagen (1945:119) om stängselskydd bör tas bort. Innehavaren av järnväg bör besluta om och bekosta stängsel, jfr. regleringen av stäng- sel vid vägar. Stängselnämnden bör därefter avskaffas.
9. Kulturdepartementet
9.1. Allmänt
Utredningen har bedömt att 8 lagar och 12 förordningar inom Kultur- departementets ansvarsområde är relevanta för kartläggningen. Därut- över fmns 15 allmänna råd som särskilt berör kommuner eller lands- ting. Dessa är utfärdade av Riksarkivet (RA).
Reglerna har nedan delats in i fyra grupper: Arkivområdet, Kultur- miljö, Kulturverksamhet och Övrigt.
9.2. Beskrivning av regleringen
9.2. l Arkivområdet
Inom Arkivområdet finns 2 lagar och 2 förordningar. Vidare finns 15 allmänna råd utfärdade av RA.
Arkivlagen(1990:782) innehåller bestämmelser som riktar sig så- väl till kommuner och landsting som till statliga myndigheter m.fl. Be- stämmelserna rör bl.a. arkivbildningen och dess syften, arkivvården, arkivmyndighetema och deras uppgifter samt gallring. I lagen stadgas att kommunstyrelsen är arkivmyndighet i kommunen och landstingssty- relsen i landstinget, om inte kommunfullmäktige eller landstingsfull- mäktige har utsett någon annan nämnd eller styrelse till arkivmyndighet (8 5). Lagen innehåller några paragrafer som gäller särskilt för kom- munala arkiv. Under denna rubrik finns vissa bestämmelser om över- lämnande av arkiv från kommunal myndighet som upphört (14 5), spe— ciella regler vad gäller en kommunal myndighets möjlighet att avhända sig allmänna handlingar (15 5) samt bestämmelser om att kommun- fullmäktige eller landstingsfullmäktige, i den utsträckning något annat
inte är särskilt föreskrivet, får meddela föreskrifter om arkivvården in- om kommunen (16 5).
I arkivförordningen (19912446) ges bestämmelser om sådana arkiv och arkivmyndigheter som avses i arkivlagen(1990:782). Dessutom ges bestämmelser om godkännande och märkning av sådana skrivmate- riel och förvaringsmedel som avses i lagen (1990:783) om skydd för beteckning av svenskt arkiv. Kommunerna omnämns då här stadgas att RA skall följa arkivutvecklingen i dem (21 5).
Lagen (1994:1383) om överlämnande av allmänna handlingar till andra organ än myndigheter för förvaring innehåller bl.a. be- stämmelser om överlämnande av allmänna handlingar till sådana en- skilda organ som avses i 2 kap. 17 & tryckfrihetsförordningen. I lagen finns vissa kommunspecifika bestämmelser. I denna regleras under vil- ka förutsättningar kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige får föreskriva att vissa allmänna handlingar överlämnas till enskilt organ (3 &) samt under vilka förhållanden som det enskilda organet skall under- rätta kommunen eller landstinget (6 5).
Förordningen (l995:679) med instruktion för Riksarkivet och landsarkiven reglerar framför allt myndigheterna i fråga. Kommuner- na berörs emellertid särskilt av bestämmelserna om att RA skall ge kommunerna allmänna råd i arkivfrågor (3 $), hur RA får ta emot hand- lingar från bl.a. kommunala myndigheter (4 &) samt att RA efter upp- drag från kommunerna får upprätta förslag till kommunala vapen och genomföra heraldiska utredningar om sådana vapen (8 8).
Vidare finns 15 allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting. Flertalet av dessa rör bevarande och gallring av olika typer av handlingar.
RAFS l987:3 Riksarkivets allmänna råd om bevarande och gallring av
handlingar i överförmyndares arkiv
RAFS 1988:3 Riksarkivets allmänna råd om bevarande och gallring av omsorgsakter RAFS 1989:1 Riksarkivets allmänna råd om bevarande och gallring av handlingar i KPAI/LPS RAFS 199021 Riksarkivets allmänna råd om bevarande och gallring av handlingar inom de kommunala och landstingskommun— ala fritids- och kulturområdena RAFS 1991213 Riksarkivets allmänna råd om bevarande och gallring av
kartor och ritningar hos kommuner och landsting
RAFS1991215
RAFS 1992:3
RAFS 1994:3
RAFS l994:8
RAFS 199522
RAFS 1995:3
RAFS l995:5
RAFS 199728
RAFS 199719
9.2.2
RAFS 1991214
Socialstyrelsens och Riksarkivets allmänna råd till kom- muner och landsting om handhavandet av patientj ouma- ler i vissa fall Riksarkivets allmänna råd om bevarande och gallring av handlingar inom den kommunala socialtjänsten och familjebidragsverksamheten, den landstingskommunala och kommunala omsorgsverksamheten samt hos över- förmyndare (ändr. RAFS 199221) Riksarkivets allmänna råd om arkivvård och gallring av patientjournaler, patientregister m.m. hos landsting och kommun Riksarkivets allmänna råd om bevarande och gallring av handlingar i KOSIS II Riksarkivets allmänna råd om bevarande och gallring av handlingar i kommunernas och landstingens skolväsendes arkiv Riksarkivets allmänna råd om bevarande och gallring av handlingar rörande teknisk verksamhet, mark och fastigheter samt bostadsförsörjning hos kommuner och landsting Riksarkivets allmänna råd om arkivreglemente för kommuner Riksarkivets allmänna råd om arkivreglemente för landsting Riksarkivets allmänna råd om bevarande och gallring av vissa handlingar i kommunernas och landstingens arkiv Riksarkivets allmänna råd om bevarande och gallring av handlingar i landstingens smittskyddsläkares arkiv
Kulturmiljö
Inom gruppen Kulturmiljö finns det 1 lag och 2 förordningar. Myndig- hetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område.
I lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. finns bestämmelser om fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen, utförsel av kulturföremål ur landet och återlämnande av kulturföremål. Kommu- nerna berörs särskilt av bestämmelsen om att de får överklaga vissa av länsstyrelsen fattade beslut (2 kap. 24 5). Vidare gäller bestämmelserna om skydd för begravningsplatser i 4 kap. även för begravningsplatser
som anordnas av en kommun. Detta innebär bl.a. att det krävs tillstånd av länsstyrelsen för att utvidga eller på annat sätt väsentligen ändra be- gravningsplatsen (4 kap. 13 5 1). Kommunen ansvarar också för t.ex. förteckning samt förvaring och vård av föremål av kulturhistoriskt vär— de som finns på en sådan begravningsplats eller i en byggnad på be- gravningsplatsen (4 kap. 15 5). I lagen stadgas även gynnande förhål- landen för en offentlig institution eller en institution som får bidrag av stat, kommun eller landsting vad gäller utförsel av kulturföremål (5 kap. 7 ©).
Det kan tilläggas att kommunerna även berörs genom sitt plane- ringsansvar enligt plan- och bygglagen (l987:10) och i egenskap av markägare (precis som andra markägare).
I förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m. finns komp- letterande föreskrifter till lagen (1988:950) om kulturrrrinnen m.m. 1 förordningen regleras framför allt statliga myndigheter. Särskilt rele- vant för kommunerna är bestämmelserna om att de skall underrättas om beslut i vissa ärenden (5 och 12 åå) samt att de kan ges tillfälle att yttra sig innan byggnad förklaras som byggnadsminne (11 å).
Förordningen (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård inne- håller bestämmelser om bidrag till bl.a. vård av kulturlandskap och fornlämningar. Kommuner och landsting berörs endast genom att de inte är berättigade till bidrag (11 8).
9.2.3. Kulturverksamhet
Inom gruppen Kulturverksamhet finns 1 lag och 5 förordningar. Myn- dighetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner el- ler landsting saknas inom detta område.
Bibliotekslagen(1996:1596) riktar sig primärt till korrrrnunerna och landstingen. I denna regleras bl.a. att varje kommun skall ha folkbibli- otek (2 &) och att allmänheten skall få låna litteratur avgiftsfritt på folk- biblioteken (3 é). Vidare stadgas att det inom grundskolan och gymna- sieskolan skall finnas lämpligt fördelade skolbibliotek (5 6). I lagen finns också bestämmelser om vilka folk- och skolbiblioteken skall ägna särskild uppmärksamhet (8 och 9 åå) samt att folk- och skolbiblioteken skall bistås av andra former av bibliotek (4 och 10 åå). Om landstingen sägs att de skall svara för länsbiblioteken och för biblioteken vid hög— skolor med landstingskommunalt huvudmannaskap (7 5). Länsbiblio- teken skall bl.a. bistå folkbiblioteken i länet med kompletterande medi- eförsörjning och andra regionala biblioteksuppgifter (4 &) samt avgifts- fritt ställa litteratur ur de egna samlingarna till folkbibliotekens förfo-
gande och i övrigt samverka med folk- och skolbiblioteken och bistå dem i deras strävan att erbjuda låntagarna en god biblioteksservice (10 å)-
I förordningen (1996:1608) om statsbidrag till folkbibliotek finns reglering som framför allt rör korrrrnunema. Enligt förordningen kan kommunerna beviljas statsbidrag för olika typer av kostnader (1 8). Av detta följer ett antal bestämmelser, bl.a. skall kommunen årligen rap— portera till Statens kulturråd hur de statliga medlen använts (11 å).
Förordningen (1996:1598) om statsbidrag till regional kultur- verksamhet riktar sig framför allt till Kulturrådet samt regionala och lokala kulturinstitutioner. Kommun och landsting omnämns i bestäm- melsen om att det till en kulturinstitutions ansökan om bidrag skall bi- fogas ett yttrande från det landsting eller den kommun som också avser lämna bidrag till kulturverksamheten (16 å). I och med lagen (1996:1414) om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsför- delning komrner regionala självstyrelseorgan i Kalmar, Gotlands och Skåne län att fr.o.m. den 1 juli 1998 under en försöksperiod överta be- fogenheten från Kulturrådet att besluta om fördelningen av statsbidrag till regionala kulturinstitutioner. En förordning om försöksverksamhet med ändrad fördelning av statsbidrag till regional kulturverksamhet träder i kraft den 1 juli 1998 och gäller t.o.m. utgången av år 2002.
Förordningen (1995:1035) om sysselsättningsinsatser inom kul- turområdet innehåller bestämmelser som riktar sig till såväl stat, kom- muner och föreningar. I förordningen finns stadgande om möjligheten för kommuner att få bidrag till kommunala museer (2 5). Av detta följer sedan ett antal regler som kommunerna måste följa.
I förordningen (1984:579) om statsbidrag till museijärnvägar finns endast perifer reglering för kommuner och landsting. I denna sägs att berörda kommuner och landsting skall beredas tillfälle att yttra sig innan Kulturrådet meddelar beslut med anledning av en ansökan om bidrag (3 ©).
Förordningen (19882676) med instruktion för Statens kulturråd reglerar framför allt myndigheten ifråga. Kommunerna och landstingen nämns endast som organ med vilka Kulturrådet skall samverka och samråda (3 5).
9.2.4. Övrigt
I gruppen Övrigt finns 4 lagar och 3 förordningar. Myndighetsföre- skrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område.
I radio- och TV—lagen (l996:844) finns föreslqifter om sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten och av- sedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Kommuner och landsting berörs av stadgandet om att programföretag med tillstånd av regeringen att sända radio eller TV kan åläggas att kostnadsfritt sända meddelan- den som är av Vikt för allmänheten om en myndighet (t.ex. kommunal eller landstingskommunal) begär det (3 kap. 2 5).
Lokalradiolagen (1993:120) reglerar bl.a. innebörden av tillstånd för att få sända lokalradio. Om kommuner och landsting sägs att de inte kan få sändningstillstånd (6 5).
I presstödsförordningen (l990:524) finns bestämmelser om sta- tens direkta stöd till företag som ger ut dagstidningar. I förordningen finns även regler om stöd i vissa fall till företag som ger ut andra tid- ningar. I l ä stadgas att kommuner inte berättigas till presstöd.
Kyrkolagen (1992:300) innehåller reglering om Svenska kyrkan, den kyrkliga indelningen m.m. Om kommunerna sägs bl.a. att de skall lämna vissa upplysningar (5 kap. 8 &) samt att länsstyrelsen får anlita valnämnden i kommunen vid folkomröstningar och opinionsundersök- ningar inför ändringar i församlingsindelning (5 kap. 9 é). Kyrkofull- mäktige får i ärenden som tillhör dess handläggning anlita kommunens valnämnd vid folkomröstningar och opinionsundersökrringar (13 kap. 25 å). I lagen finns även reglerat att regeringen kan besluta att anläg- gande och underhåll av begravningsplatser skall skötas av borgerlig kommun (11 kap. 4 5). Vidare finns bestämmelser om samråd med kommunstyrelsen (19 kap. 6 5), att kommunen skall underrättas om församlingens skattesats (21 kap. 2 5) samt att kommunen i vissa fall skall ges tillfälle att yttra sig om t.ex. rationalisering på en prästlöne- fastighet (41 kap. 10 å).
Begravningslagen(1990:1144) innebär framför allt åligganden för kyrkliga kommuner. Kommunerna berörs emellertid av bestämmelsen att regeringen för särskilda fall får besluta att en allmän begravnings- plats skall anordnas och håilas av kommun (2 kap. 15). Vidare stadgas att kommunen i vissa fall skall ordna med gravsättning (5 kap. 2 5) samt underrättas om försening avseende kremering eller gravsättning (5 kap. 10 5).
I begravningsförordningen (1990:1147) finns föreskrifter som an- sluter till begravningslagen(1990:1144). Särskilt relevant för kommu- nerna är bestämmelsen om att den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet har möjlighet att ställa vissa krav innan ett stoft får gravsättas i en kyrka m.m. (11 5).
I förordningen (1924:135) om vården av vissa kyrkogårdar i Stockholm stadgas att vården av de Stockholms stad tillhöriga eller åt
staden upplåtna kyrkogårdar skall utgöra en för hela staden gemensam angelägenhet, vilken staden såsom kommun har att besörja.
9.3. Upplevda problem med regleringen
Arkivområdet
Svenska Kommunförbundet anser inte att arkivlagstiftningen är obefo- gat krånglig. Man säger även att RA:s myndighetsföreskrifter och all- männa råd kan underlätta för framför allt mindre kommuners arkivvård.
Inte heller Landstingsförbundet har fört fram några kritiska syn- punkter på regleringen inom detta område.
Kulturmiljö
Varken Kommunförbundet eller Landstingsförbundet upplever regle- ringen inom detta område som problematisk. Kommunförbundet tilläg- ger att de nyligen deltagit i en regelöversyn inom området.
Kulturverksamhet
Kommunförbundet anser att bibliotekslagen kan ses som ett intrång i den kommunala självstyrelsen. Förbundet menar att lagen borde vara utformad som en funktionslag. Vidare anser man att lagen inte upp- muntrar till samarbete över gränserna, t.ex. mellan folkbibliotek och länsbibliotek.
Landstingsförbundets kritik mot regleringen inom detta område är av mer grundläggande karaktär. Förbundet anser att uppgiften att för- dela medel till den regionala kulturen bör ligga på regionernas direkt- valda organ i samråd med berörda kommuner och inte på en statlig, central myndighet. En konsekvens av detta synsätt är bl.a. att Land- stingsförbundet anser att statsbidraget till regional kultur skall utgå som ett samlat bidrag till landstingen, i stället för att som i dag utbetalas till de enskilda regionala kulturinstitutionema. Kritiken från Landstings- förbundet berör i här aktuellt sammanhang främst förordningen om statsbidrag till regional kulturverksamhet. Landstingsförbundet har framfört sin uppfattning i denna fråga bl.a. i remissvaret på betänkandet Kulturpolitikens inriktning (SOU 1995284). Tilläggas kan att de regio—
nala självstyrelseorganen i vissa av de län som har regional försöks- verksamhet får detta ansvar.
Övrigt
Varken Kommunförbundet eller Landstingsförbundet anser att det finns några särskilda problem med författningarna inom detta område.
10. Milj ödepartementet
10.1. Allmänt
Utredningen har bedömt att 12 lagar och 30 förordningar inom Miljö- departementets ansvarsområde är relevanta för kartläggningen. Vidare finns 33 myndighetsföreskrifter (eller motsvarande) och 79 allmänna råd utfärdade av Statens naturvårdsverk (SNV), 26 myndighetsföre- skrifter och 15 allmänna råd utfärdade av Kemikalieinspektionen O(emI) samt 18 myndighetsföreskrifter och 3 allmänna råd (eller mot- svarande) utfärdade av Statens strålskyddsinstitut (SSI).
Nedan har reglerna delats in i fem grupper: Miljöskydd, Hushållning med naturresurser, Avfallshantering, Naturvård samt Strålskydd m.m.
10.2. Beskrivning av regleringen
10.2.1. Miljöskydd
Inom området Miljöskydd finns 3 lagar och 8 förordningar som regle- rar kommunerna. Vidare finns 30 föreskrifter (eller motsvarande) och 61 allmänna råd från SNV samt 26 föreskrifter och 15 allmänna råd från KemI.
Miljöskyddslagen(1969:387) är tillämplig på utsläpp av avlopps- vatten, användning av mark, byggnad eller anläggning som kan medfö- ra förorening eller stöming för omgivningen. För att bedriva miljöfarlig verksamhet krävs i vissa fall tillstånd. Av bilagan till miljöskyddsför— ordningen framgår för vilken verksamhet tillstånd krävs och vilken verksamhet som är anmälningspliktig. Beslut om tillstånd fattas av Koncessionsnämnden för miljöskydd eller i vissa fall av länsstyrelsen. Koncessionsnämndens tillståndsbeslut överklagas till regeringen. Läns- styrelsens tillståndsbeslut överklagas till Koncessionsnämnden. I lagen
regleras frågor rörande tillåtlighetsregler, tillståndsprövning, tillstånds- beslut, tillsyn, ansvar, handräckrring och besvär m.m., miljöskyddsav- gift, miljöskyddet i totalförsvaret, miljöskadeförsäkring, avgifter för myndighets verksamhet och övergångsbestämmelser.
Vad gäller kommunerna regleras bl.a. vissa tillsynsuppgifter och samarbete i fråga om tillsyn samt skyldighet att samråda med andra kommuner i olika sammanhang. Vidare regleras möjligheter för kom- muner att ta ut avgifter. Tillsyn skall utövas över all verksamhet som omfattas av miljöskyddslagens tillämpningsområde, även sådan som inte är tillstånds- eller anmälningspliktig.
Lagen stadgar att SNV, länsstyrelserna samt den eller de kommu- nala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsonrrå- det utövar tillsynen över miljöfarlig verksamhet. SNV har den centrala tillsynen, samordnar tillsynsverksamheten och lämnar vid behov bi- stånd i denna verksamhet. En tillsynsmyndighet får meddela de före- lägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.
Länsstyrelserna utövar tillsyn över sådan miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd enligt 10 & eller som utövas av Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt. Den lokala tillsy- nen över övrig miljöfarlig verksamhet utövas av den eller de ovan nämnda kommunala nämnderna.
En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att uppgift som kommunen har enligt denna lag skall ombesörjas helt eller delvis av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta befogen- heten att avgöra ärenden.
Efter åtagande av en kommun får länsstyrelsen överlåta åt berörd kommunal nämnd att utöva sådan tillsyn som annars ankommer på länsstyrelsen. Detta gäller inte verksamhet som utövas av Försvars- makten, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt.
Har en kommun gjort framställning om överlåtelse av tillsynen en- ligt ovan och finner länsstyrelsen att överlåtelse inte bör ske i enlighet med framställningen, skall länsstyrelsen, om kommunen begär det, med eget yttrande överlämna ärendet till regeringens avgörande.
Miljöskyddsförordningen (1989:364) gäller för verksamheter och åtgärder som omfattas av miljöskyddslagen. Den reglerar skyldighet för länsstyrelsen och Koncessionsnämnden att informera kommunen och vice versa, möjligheter för kommunen att överta tillsynsansvar och an- mälningsskyldighet till kommunal tillsynsmyndighet.
Lagen (1985:426) om kemiska produkter reglerar hantering, ex- port och import av kemiska ämnen och beredningar (kemiska produk- ter). Lagen reglerar bl.a. att regeringen kan bestämma att ge kommunen
uppgifter inom orrrrådet. Lagen stadgar vidare att tillsynen över efter- levnaden av denna lag samt föreskrifter och villkor som meddelats med stöd av lagen skall utövas av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Vidare sägs att kommun får träffa avtal med en annan kommun om att uppgift som kommunen har enligt denna lag skall om- besörjas helt eller delvis av den andra kommunen. En tillsynsmyndig- het får meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.
Förordningen (1985:835) om kemiska produkter reglerar bl.a. kommunal tillsyn och att kommunen i vissa fall skall biträda vid statens tillsyn. Förordningen stadgar att Statens livsmedelsverk utövar regional och lokal tillsyn över material och produkter som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel och i fiåga om nappar. En sådan kommunal nämnd som utövar tillsyn enligt livsmedelslagen(l971:511) skall biträ- da vid särskild provtagning och undersökning som Livsmedelsverket bestämmer. I övrigt utövar länsstyrelsen den närmare tillsynen inom länet och den eller de kommunala nänmder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet den omedelbara tillsynen inom varje kommun.
Lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle reglerar att regering- en för att motverka utsläpp i luften av svavelföreningar får i fråga om bränsle meddela föreskrifter som gäller förbränning, handel, överlåtelse eller import. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela föreskrifter.
Förordningen (1976:1055) om svavelhaltigt bränsle reglerar att kommunen ges befogenhet att utfärda föreskrifter under vissa premis- ser. Kommunal nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och hälso- skyddsområdet utövar omedelbar tillsyn. SNV och länsstyrelsen utövar övergripande tillsyn.
Förordningen (1985:840) om vissa hälso- och miljöfarliga pro- dukter m.m. reglerar att en kopia av länsstyrelsens beslut skall sändas till den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.
Förordningen (1976:248) om tillämpning av lagen (1974:268) med anledning av miljökonventionen den 19 februari 1974 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige reglerar att vid verkställande av utredning som avses i artikel 7 i konventionen skall SNV samråda med de statliga och kommunala myndigheter som kan antas ha väsent- liga intressen att bevaka i ärendet.
Förordningen (1989:598) om avgift för myndigheters verksam- het enligt miljöskyddslagen(1969:387) reglerar att för en kommunal
nämnds verksamhet enligt miljöskyddslagen får kommunen ta ut en avgift enligt en taxa som kommunen bestämmer. Vidare framkommer bl.a. att en kommunal nämnds beslut om taxan får överklagas hos läns- styrelsen.
1 förordningen (1995:555) om HFC avses med HFC ofullständigt halogenerade flourkarboner. Förordningen innehåller bemyndigande för SNV att utfärda föreskrifter inom området. Flera statliga myndig- heter har tillsynsanvar inom området: SNV, länsstyrelserna, Generallä- karen och Sjöfartsverket. Viss tillsyn utövas av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.
Förordningen (1995:701) om gränsöverskridande transporter av avfall bestämmer att tillsyn utövas av SNV i samråd med de kom- munala nämnder som firllgör uppgifter inom miljö- och hälsoskydds- området. Vidare skall berörd kommunal nämnd underrättas om av- fallstransporter enligt rådets förordning (EEG) nr 259/93.
Inom området Miljöskydd finns 30 myndighetsföreskrifter (eller motsvarande) och 61 allmänna råd utfärdade av SNV samt 26 myn- di ghetsföreskrifter och 15 allmänna råd utfärdade av KemI.
Merparten av föreskriftema och de allmänna råden från SNV utgörs av reglering som kommunerna har att beakta och tillse efterlevnaden av i samband med att tillsyn utövas, främst tillsyn enligt miljöskyddslagen. Det förekommer också att kommunen berörs av myndighetsregleringen i egenskap av ”producent” inom det reglerade området. Här redovisas några föreskrifter och allmänna råd som berör anläggningar för av- loppsrening, en som rör förbränning i fasta anordningar (dvs. värme- verk för energiproduktion) och en som rör förbränning av kommunalt avfall. Myndighetsregleringen som rör dessa områden blir i praktiken i stor utsträckning en reglering av kommuner, eftersom kommunerna är de dominerande producenterna inom de angivna områdena. Vad gäller SNV:s allmänna råd kan sägas att de berör olika regelverk inom miljö- skyddsområdet. Flera av råden är baserade på miljöskyddslagen och lagen om kemiska produkter. Bland det relativt sett stora antalet före- skrifter och allmänna råd kan för övrigt särskilt nämnas SN AR 8526 Överlåtelse av tillsyn enligt miljöskyddslagen. I detta allmänna råd ges vägledning för länsstyrelserna och kommunerna när frågor om överlå- telse av tillsyn diskuteras.
Myndighetsföreskrifter och allmänna råd från SNV:
SN PKFS 197625 Produktkontrollnämndens kungörelse om hantering och märkning av PCB och PCB—vara” SNFS 198626 Kungörelse med föreskrifter om användning av kemiska produkter för bekämpning eller sanering vid oljeutsläpp40 SNFS l987:5 Kungörelse om avsteg från förbud att använda kadmiumämne för ytbehandling eller som stabilisator eller som färgämne (ändr. SNFS 1992215)41 SNFS 198825 Kungörelse med föreskrifter om avsteg från förordningen (1976: 1055) om svavelhaltigt bränsle " SNFS l990:5 Kungörelse med föreskrifter om skydd mot vattenföro- rening vid hantering av brandfarliga vätskor (ändr. SNFS 1995:3) ” SNFS 1990:6 Kungörelse med föreskrifter om kontroll av utsläpp av processavloppsvatten från fabriker för framställning av massa, papper eller fiberskivor (ändr. SNFS 1991 :2, 1991:12 och 1991:18)44 SNFS 1990: 13 Kungörelse med föreskrifter om taxa m.m. enligt för- ordningen (1976:1055) om svavelhaltigt bränsle (ändr. SNFS 199529)" SNFS 1990: 14 Kungörelse med föreskrifter om kontroll av utsläpp till vatten och markrecipient från anläggningar för behandling av avloppsvatten från tätbebyggelse (ändr. SNFS 199129 och 199329)46 SNFS 1991 :l Kungörelse med föreskrifter om återföringssystem för bensingaser vid tankställen för motorfordon (ändr. SNFS l996:5)'*7
” Bemyndigande i 44 och 50 55 krmgörelsen (1973:334) om hälso— och miljöfar— liga varor. 40 ” - 10 5 förordningen (1985z840) om vissa hälso- och miljöfarliga produk- ter m.m.
'" ” — 3 5 förordningen (19852839) om kadmium. *" ” - 3 5 förordningen (1976:1055) om svavelhaltigt bränsle. " ” - 17 5 miljöskyddsförordningen (1989:364) och 30 5 förordningen (1985:835) om kemiska produkter
43 ” -17 & miljöskyddsförordningen (1989:364) och 30 5 förordningen (19852835) om kemiska produkter
" ” - 17 5 2 miljöskyddsförordningen (1989:364). 45 ” - 7, 8 och 17 55 förordningen (1976:1055) om svavelhaltigt bränsle samt
6, 7 och 17 55 förordningen (1976:1055) om svavelhaltigt bränsle. 45 ” - 17 5 2 miljöskyddsförordningen (1989:364).
SNFS 1991:4 Kungörelse med föreskrifter om kontroll av utsläpp av kväveoxider och svaveloxider till luft från förbränning i fasta anordningar (ändr. SNFS 199126, l992:5, och 1996:10)" SNFS 199115 Kungörelse med föreskrifter om mätutrustning för bestämmande av miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion (reviderad SNFS 1991:13, 1992:6 och 19969)49 SNFS 199227 Kungörelse med föreskrifter om inbetalning av milj öavgift på utsläpp av kväveoxider50 SNFS 1992: 16 Naturvårdsverkets föreskrifter om kyl- och värmepump- anläggningar innehållande CFC, övriga CFC, haloner, HCFC och HFC ("köldmediekungörelsen") (ändr. SNFS l997:3)5' SNFS 199321 Kungörelse med föreskrifter om miljörapport för tillståndspliktiga miljöfarliga verksamheter (ändr. SNFS l994:11 och l997:9)52 SNFS 1993:5 Kungörelse med föreskrifter om avgifter vid användning av CFC m.m.53 SNFS 1993:7 Kungörelse med föreskrifter om hantering av brand- släckrringsanordningar med halon m.m.54 SNFS 1993: 13 Kungörelse med föreskrifter om utsläpp till luft från anläggningar för förbränning av kommunalt avfall med en nominell kapacitet mindre än 6 ton per timme och som beviljats tillstånd enligt miljöskyddslagen(1969:387) före den 1 januari 199455
" ” - 30 å förordningen (l985z835) om kemiska produkter och 20 å förord- ningen (1993: 1065) om teknisk kontroll ” ” - 17 å 2 miljöskyddsförordningen. 49 ” - 1, 2 åå förordningen (19911339) om nriljöavgift på utsläpp av kväve- oxider vid energiproduktion. ” ” - 5 å förordningen (1991 :339) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion. 51 ” - 30 å förordningen (1985: 835) om kemiska produkter och 8-10 åå förordningen (1988: 716) om CFC och halon m.m.
” - 17 a å rrriljöskyddsförordningen (1989: 364). 53 ” - 7 och 12 åå förordningen (1988: 716) om CFC och halon m.m. 54 ” - 2 a och 17 åå miljöskyddsförordningen (1989:364). 55 ” - 2 a å miljöskyddsförordningen (1989:364).
56 57 58
"59 60 61 62 63 64 65
SNFS 1993:14
SNFS 199421
SNFS 199422
SNFS 199426
SNFS 1994:7
SNFS 1994:8
SNFS 1995:7
SNFS 1996:11
SNFS 1996: 14
SNFS 1997:2
1 99456 Kungörelse med föreskrifter om skydd av den miljön vid storolyckor vid industriell kemikaliehantering57
m.m.”
från tätbebyggelse60
industriellt avloppsvatten som innehåller vissa Statens naturvårdsverks föreskrifter om skydd grundvatten mot förorening med vissa ämnen63 Statens naturvårdsverks föreskrifter om begränsning av utsläpp av flyktiga organiska ämnen vid hantering av bensin vid depåer” Statens naturvårdsverks föreskrifter om spridn kemiska bekämpningsmedel”
” - 2 a å miljöskyddsförordningen. ” — 30 å förordningen (1985:835) om kemiska produkter
Kungörelse med föreskrifter om utsläpp till luft från an- läggningar för förbränning av kommunalt avfall som beviljats tillstånd enligt miljöskyddslagen(1969:387) efter den 1 januari 1994 och anläggningar med nominell kapacitet lika med eller större än 6 ton per timme som beviljats tillstånd enligt samma lag före den 1 januari
Kungörelse med föreskrifter om skydd för miljön, särskilt marken, när avloppsslam används i jordbruket58 Kungörelse med föreskrifter om undantag från tillstånds- plikt enligt förordningen 1985:841 om miljöfarligt avfall
Kungörelse med föreskrifter om rening av avloppsvatten
Kungörelse med föreskrifter om utsläpp till luft av kväveoxider och stoft från nya förbränningsanläggningar med en installerad tillförd effekt om 50 MW eller mer” Statens naturvårdsverks föreskrifter om utsläpp av
yttre
ämnen62 för
ing av
” - 2 a och 17 åå rrriljöskyddsförordn. (1989:364) och 30 å förordningen (19851835) om kemiska produkter
” — 12 och 27 åå förordningen (19852841) om miljöfarligt avfall. ” - 2 a å och 17 å 2 miljöskyddsförordningen (1989:364). ” - 2 a å miljöskyddsförordningen (1989:364). ” - 2 a och 17 åå miljöskyddsförordningen (1989:364). ” - 2 a och 7 a åå miljöskyddsförordningen (1989:364). ” - 30 å förordningen (l985:835) om kemiska produkter ” - 15 å förordningen (1985:836)om bekämpningsmedel samt 5 och 30 åå förordningen (l985z835) om kemiska produkter
SNFS 1997:4
SNFS 199725
SNFS 199728
SNRR 8021 SNAR 8521 SNAR 8525 SNAR 8623 SNAR 8624 SNAR 87:2 SNAR 8723 SNAR 8724
SNAR 8726
SN AR 87:7 SN AR 8728 SN AR 88:2
SN AR 89:2 SN AR 89:6 SN AR 8927
SNAR 9023 SNAR9029 SNAR 90213 SNAR90214 SNAR 90:16 SNAR 90:17
SNAR9122 SNAR9126
66 ” — 19 å förordningen (19962971) om farligt avfall.
ozonskiktetö7
Statens naturvårdsverks föreskrifter om avsteg från 2 å förordningen om ämnen som bryter ned ozonskiktets8 Riktlinjer för fenolhaltig avfallssand från gjuterier Vattenvård inom verkstads- och ytbehandlingsindustri Reglering av sjötrafik
Recipientkontroll vatten
Kommunala avloppsreningsverk — Vilkor för utsläpp Fastbränsleeldade anläggningar (SOOkW—lOMW) Deponering av asbest
Analysmetoder. Vattenvårdsområdet vid tillsyn och kontroll enligt miljöskyddslagen Små avloppsanläggningar (Hushållsspillvatten från högst 5 hushåll) Lagring av olja i bergrum Villkor i tillståndsbeslut enligt miljöskyddslagen Användning av kemiska bekämpningsmedel i jordbruk och trädgård
Anläggningskontroll enligt miljöskyddslagen Miljöskydd vid djurhållning
Verkstads- och ytbehandlingsindustri — "Anläggningskontroll" Skorstenshöjd — "Beräkningsmetod"
Riktvärden för luftkvalitet i tätorter Slam från kommunala avloppsreningsverk Kontroll av vatten vid ackrediterade laboratorier Sjukhusens miljöskyddsfrågor Skydd mot vattenförorening vid hantering av brandfarliga vätskor Rening av hushållsspillvatten Mätrnetoder för kväve- och svaveloxidutsläpp vid kontroll enligt miljöskyddslagen av utsläpp från
förbränning
Statens naturvårdsverks föreskrifter om transport- dokument för transport av farliga avfal Statens naturvårdsverks föreskrifter om avsteg från 22 å förordningen (19952636) om ämnen som bryter ned
67 ” - 33 å 3 förordningen (19952636) om ämnen som bryter ned ozonskiktet. ” ” - 33 å förordningen (19952636) om ämnen som bryter ned ozonskiktet.
SNAR9221
SN AR 9222 SN AR 9225
SNAR9226 SNAR9321
SNAR 9323 SNAR9326 SNAR 9327 SNAR9329 SNAR93210 SNAR 9422 SNAR 94:3 SNAR 9522 SNAR 9513 SNAR9621 SNAR9722
SN PU 7526
SNPU 75:10
SNRR 7722 SNRR 7823 SNRR 7825 SNRR 8022
SNRR 8024 SN ME 2/80 SN ME 4/80 SNRR 8122 SNRR 8223 SN ME 1/82 SNRR 8321 SNAR 8526 SNAR 8527 SNAR 9021 SNAR 9022
bilverkstäder Mätning av svaveldioxid och stoft i utomhusluft Saneringsplan för kommunala avloppsledningsnät Externt industribuller Miljöskydd inom mejeriindustri, glassfabriker och margarinindustri Miljöskydd inom slakteri- och charkuteriindustrin
Bullersanering
Infiltration av hushållsavloppsvatten Buller från skjutbanor Kadmiumförbudet F ly gbuller Kontroll av kommunala avloppsanläggningar Överlåtelse av tillsyn enligt miljöskyddslagen Vägledande förteckning över miljöfarligt avfall Provtagning av avloppsvatten vid utsläppskontroll Flödesmätning av avloppsvatten vid utsläppskontroll Kvalitetssäkrad miljökontroll (Handbok i kvalitetssäkring) Finansiering av miljöskydd
Kemtvättar (Vägledning för prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen ) Kemikalietillsyn
Lagen om kemiska produkter - vägledning för yrkesmässiga kemikalieanvändare om tillämpningen av lagen från yttre miljösynpunkt Anläggningskontroll - Grafisk industri
Bräddning från avloppsledningar Oljehamnar och oljedepåer
Avfettning av metall Fiskodling — Planering, tillstånd, tillsyn Vattenrecipientkontroll vid skogsindustrier Tillsyn över miljöfarliga verksamheter Skogsindustrier — Anläggningskontroll och miljörapport MKB i miljöskydds- och naturvårdslagen
Fordonstvätt — Mål och riktvärden
Kylanläggningar och värmepumpar -med ozonnedbrytande köldmedier eller HFC — köldmedier Riktlinjer för buller från motorsport- och bilprovningsbanor Avloppsvattenbehandling vid bensinstationer och
SNAR9325
Mall för miljörapport - kommunala avloppsanläggningar > 2000 pe
SN AR 9421 Miljörapport för tillståndspliktiga verksamheter enligt miljöskyddslagen SN AR 9723 Spridning av kemiska bekämpningsmedel SN AR 9724 Varmförzinkning SN AR 97:5 Oorganisk ytbehandling
Vad gäller Kemlzs föreskrifter kan nämnas att de som är utfärdade med stöd av bemyndigande i förordningen (19852835) om kemiska produk- ter”, förordningen (19852836) om bekämpningsmedel70 och förord- ningen (199121289) om vissa klorerade lösningsmedel” är föreskrifter som kommunerna har att beakta när de bedriver tillsyn. Föreskrifter som är utfärdade med stöd i bemyndiganden i förordningen (199121288) om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsme- del72 eller i förordningen (1994:901) om genetiskt modifierade orga- nismer73 är sådana som kommunen eller landstinget har att tillämpa i den mån det finns en hantering av de aktuella produkterna inom den egna verksamheten.
KIFS 198622 Kemikalieinspektionens föreskrifter om anmälan till produktregistret KIFS 198625 Kemikalieinspektionens föreskrifter om tillståndskrav för livsfarliga och mycket farliga kemiska produkter KIFS l987:3 Kemikalieinspektionens föreskrifter om märkning vid överlåtelse av bekämpningsmedel KIFS 1987:4 Kemikalieinspektionens föreskrifter om förpack ningar och om förvaring av hälso- eller miljöfarliga kemiska prod. KIFS 198725 Kemikalieinspektionens föreskrifter om mängduppgifter för bekämpningsmedel KIFS 198823 Kemikalieinspektionens föreskrifter om
antifoulingprodukter
69 KIFS 198622, 198625, 198724, 198922-3, 198925, 1990:10, 199122, 199227, 199228-9, 199425-6, 1994212-13. 70 KIFS 198723, 198725, 198823, 198924, 198926-7, 199325.
7' KIFS 199526. 72 KIFS 199424. 73 KIFS 1994211.
KIFS 198922
KIFS 198923
KIFS 198924
KIFS 198925
KIFS 198926
KIFS 1989:7
KIFS 1990:10
KIFS 199122
KIFS 199227
KIFS 199228
KIFS 199229
KIFS 199325
KIFS 199424
KIFS 199425
KIFS 199426 KIFS 1994211
KIFS 1994212
KIFS 1994213
KIFS 199526
Kemikalieinspektionens föreskrifter om krom i cement Kemikalieinspektionens föreskrifter om begränsningar i hanteringen av 1,4—diklorbensen Kemikalieinspektionens föreskrifter om saluförbud och användningsförbud för vissa bekämpningsmedel Kemikalieinspektionens föreskrifter om formaldehyd i träbaserade skivor Kemikalieinspektionens föreskrifter om kunskapskrav för användning av vissa bekämpningsmedel
Kemikalieinspektionens föreskrifter
om tillämpningen av förordningen (19852836) om bekämpningsmedel Kemikalieinspektionens föreskrifter om träskyddsbehandlat virke Kemikalieinspektionens föreslqifter om utredningsöversikt för kemiska produkter Kemikalieinspektionens föreskrifter om begränsning av vissa kemiska produkter Kemikalieinspektionens föreskrifter om tvätt- och rengöringsmedel Kemikalieinspektionens föreskrifter om kvicksilverhaltiga varor Kemikalieinspektionens föreskrifter om vissa aktiva ämnen i bekämpningsmedel Kemikalieinspektionens föreskrifter om biologiska bekämpningsmedel Kemikalieinspektionens föresloifter om förhandsanmälan av nya ämnen Kemikalieinspektionens föreskrifter om gasapparater Kemikalieinspektionens föreskrifter om genetiskt modifierade organismer Kemikalieinspektionens föreskrifter om klassificering och märkning av kemiska produkter (ändr. KIFS 199725). Kemikalieinspektionens föreskrifter om varuinformationsblad Kemikalieinspektionens föreskrifter om undantag från förbud i förordningen (1991:1289) om vissa klorerade lösningsmedel
KIFS 1997:4 Kemikalieinspektionens föreslnifter om krav på organ som utför tester och analyser av effektiviteten hos växtskyddsmedel ALLM.RÅD 198721 Kemikalieinspektionens allmänna råd till föreskriftema (KIFS 1987:3) om märkning vid överlåtelse av bekämpningsmedel ALLM.RÅD 198725 Kemikalieinspektionens allmänna råd om överlåtelse av bekämpningsmedel som tillhör behörighetsklass 1 eller 2 ALLM.RÅD 198821 Kemikalieinspektionens allmänna råd till föreskriftema (KIFS 198823) om antifoulingprodukter ALLM.RÅD 1989:1 Kemikalieinspektionens allmänna råd till föreskrifterna (KIFS 198922) om krom i cement ALLM.RÅD 199021 Kemikalieinspektionens allmänna råd till föreskriftema (KIFS 1986:5) om tillståndskrav för livsfarliga och mycket farliga kemiska produkter
ALLM.RÅD 199122 Kemikalieinspektionens allmänna råd om utredning av kemiska produkter ALLM.RÅD 199123 Kemikalieinspektionens allmänna råd till föreskriftema (KIFS 198622) om anmälan till produktregistret ALLM.RÅD 199124 Kemikalieinspektionens allmänna råd till föreskriftema (KIFS 1990:10) om träskyddsbehandlat virke ALLM.RÅD 1992:3 Kemikalieinspektionens allmänna råd till föreskriftema (KIFS 199229) om undantag från förbudet mot kvicksilver i vissa varor ALLM.RÅD 199321 Kemikalieinspektionens allmänna råd till föreskriftema (KIFS 198925) om formaldehyd i träbaserade skivor ALLM.RÅD 199422 Kemikalieinspektionens och Sprängämnesinspektionens allmänna råd till föreslaiftema om varuinformationsblad.
ALLM.RÅD 199423 Kemikalieinspektionens allmänna råd till föresloiftema (KIFS 1987:4) om förpackningar och om förvaring av hälso- eller miljöfarliga kemiska produkter ALLM.RÅD 199424 Kemikalieinspektionens allmänna råd om märkning
av bensinpumpar
ALLM.RÅD 199425 Kemikalieinspektionens allmänna råd om märkning av konsumentprodukter som innehåller etylenglykol eller dietylenglykol ALLM.RÅD 199721 Kemikalieinspektionens allmänna råd till
föreskriftema (KIFS 1994212) om klassificering och märkning av kemiska produkter
10.2.2. Hushållning med naturresurser”
Inom området Hushållning med naturresurser finns 2 lagar och 4 för- ordningar som reglerar kommunerna. Vidare finns 3 allmänna råd från SNV.
Lagen (1987 :12) om hushållning med naturresurser m.m. regle- rar att marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall användas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsik- tigt god hushållning främjas. Kommunal anknytning finns genom att kommunerna i sina beslut enligt plan- och bygglagen skall tillämpa la- gen om hushållning med naturresurser. För att regeringen skall lämna tillstånd enligt 4 kap. krävs normalt att kommunfullmäktige tillstyrker. Om regeringen eller en viss myndigheten begär det i ett ärende är kommunen skyldig att tillhandahålla vissa planer enligt plan- och bygglagen. Länsstyrelsen är skyldig att ge kommunerna visst plane- ringsunderlag. Länsstyrelsen har ansvar för tillsynen avseende hushåll- ningen med naturresurser inom länet. Boverket har den allmänna upp- sikten över hushållningen med naturresurser.
Förordningen (1993:191) om tillämpning av lagen (1987 :12) om hushållning med naturresurser reglerar bl.a. länsstyrelsernas och vissa statliga myndigheters ansvar för att riksintressen enligt lagen om hushållning med naturresurser uppmärksammas av regeringen och tas till vara i kommunala planer enligt plan- och bygglagen.
I förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar åläggs Luftfartsverket och Sjöfartsverket i specificerade sammanhang att inhämta yttranden från kommunerna. Länsstyrelsen bör samråda
" En central lag inom orrrrådet är vattenlagen. Den sorterar emellertid under Justitiedepartementet och redovisas därför i kapitlet om regleringen inom Jus- titiedepartementets ansvarsområde. Här kan ändå nämnas att vattenlagen är tillämplig på vattenföretag och vattenanläggningar. Lagen reglerar bl.a. att rådighet över vatten m.m. tillkommer staten, kommuner och vattenförbund för att utföra vissa angelägna vattenföretag.
med kommunen kring var kungörelser om miljökonsekvensbeskriv- ningar skall hållas tillgängliga. Förordningen är kopplad till 5 kap. i naturresurslagen (se ovan).
Regleringen berör i viss utsträckning konnnunema: Vad gäller rå- dighet över vatten m.m. regleras att rådighet tillkommer staten, kom- muner och vattenförbund för att utföra vissa angelägna vattenföretag. Kommunen får vidare föra talan vid förrättningar vid prövning av mar- kavvattningsföretag, för att tillvarata allmänna intressen inom kommu- nen. För övrigt regleras främst skyldigheter att informera korrrmunen i olika sammanhang.
Vattenrättsförordningen (19832788) reglerar samråd med kom- munen från Kammarkollegiet i samband med vattenmål. Vidare finns bestämmelser om skyldighet att informera kommunen, t.ex. genom att översända olika typer av domar.
I förordningen (1983:945) om avgifter enligt vattenlagen (1983:291), m.m. finns bestämmelser om att beslut i låne- och bi- dragsärenden fattas av länsstyrelsen eller, i fall som avses i andra stycket första meningen, av Statens jordbruksverk. Samråd skall ske med berörda kommuner.
Lagen (1987 :1323) om rätt för kommuner att ge stöd till åtgär- der i lokala investeringsprogram som ökar den ekologiska hållbar- heten i samhället ger en kommun rätt att ge enskilda rubricerade stöd till åtgärder som ökar den ekologiska hållbarheten, trots de bestämmel- ser i kommunallagen som förhindrar stöd till enskilda.
Det finns 3 allmänna råd från SNV som särskilt berör kommuner- na. Samtliga råd är baserade på vattenlagen. Ett av råden baseras dess- utom på hälsoskyddsförordningen, lagen om hushållning med naturre- surser m.m. och plan- och bygglagen. Ett annat baseras utöver vatten- lagen på naturvårdslagen och miljöskyddslagen . Råden vänder sig främst till länsstyrelserna och kommunerna.
SN R 8121 Naturvård i vattenmål. Råd och riktlinjer för bevakning av
naturvårds- och friluftsintresset i företag enligt vattenlagen, främst vattenkraftsutbyggnad75
SN AR 9024 Bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag. Klassificering av vattenkemi samt metaller i sediment och
organismer76
75 Baserat på vattenlagen (1983:291). 76 Baserad på vattenlagen, hälsoskyddsförordningen (19832616), lagen (19872 12) om hushållning med naturresurser m.m. och plan- och bygglagen (1987 : 10).
SN AR 8524 Muddring och muddermassor77
10.2.3. Avfallshantering78
Inom området Avfallshantering finns 3 lagar och 7 förordningar som reglerar kommunerna. Vidare finns 2 myndighetsföreskrifter och 1 all- mänt råd från SNV.
Renhållningslagen (1979:596) reglerar hantering av hushållsavfall. Varje kommun skall ansvara för att avfallet forslas till behandlingsan- läggning i den utsträckning som behövs för att tillgodose hälsoskydds-, miljöskyddskrav och enskilda intressen. Kommunen är dessutom nor- malt sett skyldig att se till att hushållsavfall från kommunen återvinns eller bortskaffas.
Regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet för producenter- na att se till att avfallet från de varor de tillverkar m.m. bortforslas, återanvänds, återvinns eller omhändertas på annat miljömässigt god- tagbart sätt. Regeringen har meddelat producentansvarsförordningar i fråga om förpackningar, returpapper, däck och bilar.
I varje kommun skall finnas en renhållningsordning som skall inne- hålla kommunens föreskrifter om avfallshantering och en avfallsplan. Avfallsplanen skall innehålla uppgifter om avfall inom kommunen och om kommunens åtgärder för att minska avfallets mängd och farlighet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela närmare föreskrifter om avfallsplanens innehåll.
Regeringen meddelar närmare föreskrifter om avfallshanteringen. Den kan emellertid överlåta åt myndighet eller kommun att meddela sådana föreskrifter. SNV har det centrala tillsynsansvaret enligt ren- hållningslagen.
Flertalet lagrum berör kommunerna. Lagen innehåller reglering un- der följande rubriker: Inledande bestämmelser, allmän aktsamhetsregel, den kommunala renhållningsskyldigheten, producentansvar, avfalls- hantering, kommunal renhållningsordning, avgifter, särskilda bestäm- melser, tillsyn, ansvar och besvär m.m. och övergångsbestämmelser.
77 Baserad främst på vattenlagen, naturvårdslagen och rrriljöskyddslagen. 78 Pågående förändringar enligt prop. 1996/972172. Hantering av uttjänta varor i ett ekologiskt hållbart samhälle innehåller bl.a. krav på utsortering av bränn- bart avfall från år 2002. Förbud mot deponering av organiskt avfall från år 2005. Kommunens möjlighet till utökat renhållningsansvar för annat farligt avfall tas bort är 2000.
Renhållningsförordningen (1990:984) ger vissa bestämmelser i anslutning till renhållningslagen. Bl.a. stadgas att kommunfullmäktige får föreskriva om hur utrymmen, behållare och andra anordningar för hantering av avfall skall vara beskaffade och skötas. Vidare sägs t.ex. att kasserade kylskåp och frysar skall forslas bort genom kommunens försorg. SNV får meddela föreskrifter om innehållet i en kommunal avfallsplan.
Under rubriken Kommunal renhållningsskyldighet för särskilda av- fallsslag regleras att inom de kommuner som anges i bilaga 1 till för- ordningen (ett 20—tal kommuner) skall pappersavfall som utgörs av utgallrade arkivhandlingar eller liknande avfall från kontorsverksamhet forslas bort genom kommunens försorg.
Förordningen (1996:971) om farligt avfall bestämmer att läns- styrelse skall inhämta kommuns yttrande i vissa ärenden rörande farligt avfall. Kommunen har tillsynsuppgifter och fattar vissa beslut, genom den nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.
Bilskrotningslagen (1975:343) ger kommunen rätt att inrätta skrot- upplag eller annat mottagningsställe. Kommunen får alltså ta på sig att i egen regi vara auktoriserad bilskrotare. Kommunen kan få bidrag ur bilskrotningsfonden för att genomföra bilskrotningskampanjer i kom- munal regi — dvs. uppstädning av skrotbilsupplag som utgör olägenhet ur miljö- eller naturvårdssynpunkt.
I bilskrotningsförordningen (1975:348) regleras vissa frågor om auktorisation, bidrag m.m. Kommunen berörs om den valt att i egen regi vara auktoriserad bilskrotare. Enligt miljöskyddslagen är kommu- nen lokal tillsynsmyndighet över skrotningsanläggningar.79
Lagen (1991:336) om vissa dryckesförpackningar stadgar vissa bestämmelser rörande s.k. PET—flaskor. Regeringen får överlåta åt kommun att utöva tillsyn samt att utfärda föreskrifter om avgifter för sådan verksamhet.
Förordningen (1994:1205) om producentansvar för returpapper bestämmer att producenten skall samråda med kommunen i frågor som rör insamlingssystem för bortforsling av returpapper. Vidare fram- kommer att kommunen inte är skyldig att se till att sådant returpapper som enligt denna förordning lämnats för insamling forslas bort eller tas om hand slutligt.
79 SNV överlämnade under hösten 1997 en rapport, om översyn av regler för auktorisation av bilskrotare, till regeringen (rapport 4789). Rapporten innehål- ler en rad förslag till ändringar i bilskrotningslagen och bilskrotningsförord- ningen.
Förordningen (1997:185) om producentansvar för förpackning- ar ställer krav på producenter att se till att lämpliga insamlingssystem tillhandahålls för att underlätta för hushåll och andra att från hus- hållsavfall och annat avfall sortera ut förpackningar. Producenten skall samråda med kommunen i frågor som rör insamlingssystem för bort- forsling av förpackningsavfall. Kommunen är inte skyldig att se till att sådana utsorterade förpackningar som lämnas av hushållen eller andra förbrukare för bortforsling enligt denna förordning forslas bort eller tas om hand slutligt.
Förordningen (1997:645) om batterier reglerar att kommunen skall samla in kasserade batterier och för det ändamålet tillhandahålla lämpliga insamlingssystem. Vidare skall kommunen sortera och trans- portera bort kasserade batterier m.m. Kommunen får utfärda vissa före- skrifter. Kommunerna får ersättning för sortering av batterier.
Förordningen (1995:636) om ämnen som bryter ned ozonskiktet bestämmer att viss tillsyn utövas av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Vidare stadgas bl.a. att: ”Avfall som utgörs av kasserade kylskåp eller frysar och som enligt 4 a å renhållningsförordningen (1990:984) skall forslas bort genom kommunens försorg, skall hanteras på sådant sätt att ämnen som bryter ner ozonskiktet inte släpps ut.” (26 å).
Inom orrrrådet Avfallshantering finns 2 myndighetsföreskrifter och 1 allmänt råd utfärdade av SNV. En av föreskriftema och det allmän- na rådet reglerar den kommunala avfallsplaneringen. I denna föresloift regleras bl.a. att avfallet i avfallsplanen skall delas in i följande grup- per: hushållsavfall och därmed jämförligt avfall, park- och trädgårdsav- fall, bygg- och rivningsavfall, avfall från energiutvinning, avfall från behandling av kommunalt avloppsvatten, avfall från behandling av in- dustriellt avloppsvatten, avfall från utvinning av mineraliska produkter, branschspecifikt industriavfall och Specialavfall. Det allmänna rådet ger närmare vägledning i arbetet med den kommunala avfallsplanen.
SNFS 199123 Kungörelse med föreslqifter om innehållet i kommunal avfallsplan80 SNFS 1996:15 Statens naturvårdsverks föreskrifter om uppföljning av angiven insamlingsnivå m.m. för returpappergl Kommunal avfallsplanering enligt renhållningslagen82 SNAR9121
80 Bemyndigande i 11 å renhållningsförordningen (19902364). S* ” — 4, 6, 7 och 10 åå förordningen (1994:1205) om producentansvar för returpapper. ” Baserat på renhållningslagen.
10.2.4. Naturvård
Inom området Naturvård finns 2 lagar och 7 förordningar som reglerar kommunerna. Vidare finns 1 myndighetsföreskrift och 14 allmänna råd från SNV.
Naturvårdslagen (19642822) bestämmer att naturvården är en stat- lig och kommunal angelägenhet. I de inledande bestämmelserna fram- hålls att naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vår- das. Den är tillgänglig för alla enligt allemansrätten. Länsstyrelsen har att verka för naturvården i länet. SNV har överinseende över naturvår- den i riket.
Den eller de kommunala nämnder som ansvarar för uppgifter inom plan- och byggväsendet får kräva tillstånd för uppsättning av sådana skyltar som avvisar allmänheten från ett visst område. Kommunen får vidare förelägga den som skräpat ner en viss plats i kommunen att ställa i ordning denna plats och även utsätta vite.
Kommunen kan även efter överenskommelse med länsstyrelsen åta sig ansvaret för tillsyn över täktverksamhet, varvid följer befogenheter att meddela föreläggande och utsätta vite.
Länsstyrelsen har att samråda med kommunen innan beslut fattas om bildande av naturreservat eller naturvårdsområde samt före beslut i andra naturvårdsärenden av vikt. Länsstyrelsen får även enligt natur- vårdslagen överlåta vissa beslutsbefogenheter till korrrrnunen. Lagen ger regeringen bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter och även att delegera den rätten till statliga myndigheter och kommuner.
I kommunens ansvar för naturvården anses även ligga att göra de markförvärv som är nödvändiga för att tillgodose allmänhetens behov av områden för rekreation och friluftsliv.
Naturvårdsförordningen (19762484) bestämmer att efter fram- ställan till länsstyrelsen kan kommunen beviljas tillsynsansvar och även andra befogenheter. Kommunens beslut får överklagas till länsstyrel- sen. Vidare regleras bl.a. anmälnings- och samrådsskyldighet till kom- munen.
Terrängkörningsförordningen (19782594) reglerar terrängkör- ning. Kommun kan svara för skoterledshållning. Kommunen har före- skriftsrätt och skall samråda med länsstyrelsen. Särskilda regler gäller för kommunala räddningstj änstfordon under utryckning.
Vattenskoterförordningen (1993:1053) bestämmer att länsstyrel- sen skall samråda med kommunerna i frågor om tillstånd att framföra vattenskoter.
Lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark reglerar att kommunfullmäktige kan besluta att undantag
enligt 2 å inte får medges i fråga om områden inom kommunen, om detta framstår som påkallat med hänsyn till områdets betydelse för fri- luftslivet, naturvården, den lokala befolkningens trivsel eller annat kommunalt intresse.
Förordningen (1982:840) om statsbidrag till kalkning av sjöar och vattendrag bestämmer att i ärenden om bidrag skall yttrande in- hämtas från kommunen, om inte särskilda skäl föranleder annat.
Förordningen (1994:2027) om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter reglerar att tillsynsmyndighetema skall samarbeta med varandra samt med statliga och kommunala organ som firllgör uppgifter av betydelse för den aktuella tillsynsverksamhe- ten.
Förordningen (1997 2716) om statsbidrag till anläggande av all- män skoterled m.m. stadgar att bidrag lämnas till kommuner för än- läggande av allmän skoterled i den utsträckning det finns medel.
Nationalparksförordningen (19872938) innehåller bestämmelser om nationalparker. I förordningen räknas nationalparkerna upp med angivande av syftet med parkens bildande. Nationalparkema är belägna på mark som tillhör staten. Nationalparkema skall vårdas och förvaltas i enlighet med de syften för vilka de har bildats. Närmare föreskrifter för vården och förvaltningen meddelas av SNV efter samråd med läns- styrelsen. Förordningen innehåller ingen direkt reglering av kommu— nen. Emellertid innebär förordningen restriktioner, bl.a. i markanvänd- ningen, som berör kommunerna.
Inom området Naturvård finns 1 myndighetsföreskrift och 14 all- männa råd utfärdade av SNV.83
SNFS 1984: 10 Kungörelse med föreskrifter om uppgiftsskyldighet vid täkt och stenkrossrörelse SN R 7924 Täkt SN R 8222 Skötselplaner för naturvårdsobjekt SN R 8422 Uppgiftsskyldighet vid täkt och stenkrossrörelse SN R 8423 Utformning av beslut om naturreservat SN AR 8725 Grushushållningsplanering
” Föreskriften är utfärdad efter bemyndigande i 27 a å naturvårdsförordningen (19762484). Råden 7924, 8422, 8423, 8725 8222, 8923, 90:15, 9623 och 9523 är främst baserade på naturvårdslagen. Den sistnämnda dessutom på miljö- skyddslagen. Rådet 8823 är baserad på förordningen (1982:840) om kalkning av sjöar och vattendrag. Rådet 9128 baserat på terrängkörningslagen. Rådet 9524 baseras på naturvårdslagen och naturvårdsförordningen. Rådet 9624 är främst baserat på naturvårdslagen.
SN AR 8823 Kalkning av sjöar och vattendrag SN AR 8923 Naturreservat och naturvårdsområde (Delegation till kommun att bilda naturreservat och naturvårdsområde) SN AR 90215 Grundvattentäkter
SN AR 9128 Terrängkömingslagen (tillämpning) SN AR 9523 MKB i miljöskydds- och naturvårdslagen SN AR 9524 Biotopskydd
SN AR 96:3 Markavvattning — Tillämpning av naturvårdslagens bestämmelser enligt 180 och l8d åå SN AR 9624 Orientering och andra friluftsarrangemang SN AR 9721 Strandskydd — Tillämpning av naturvårdslagens bestäm- melser enligt 15, 16 och 16a åå
10.2.5. Strålskydd m.m.
Inom området Strålskydd m.m. finns 2 lagar och 4 förordningar. Därut— över finns 18 myndighetsföreskrifter och 3 allmänna råd (eller motsva- rande) som utfärdats av SSI.
Strålskyddslagen(19882220) reglerar att efter åtagande av en kommun får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer överlåta åt den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgift inom miljö- och hälsoskyddsområdet att i ett visst avseende utöva tillsynen. Om en sådan överlåtelse sker, skall vad som sägs i lagen om till- synsmyndighet gälla även en sådan nämnd. I dagsläget har SSI överlåtit till kommunerna att utöva tillsyn över offentliga solarier.
Strålskyddsförordningen (19882293) bestämmer att efter åtagande av en kommun får SSI överlåta åt den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgiften inom miljö- och hälsoskyddsområdet att i ett visst avseende utöva tillsynen över efterlevnaden av strålskyddslagen.
I förordningen (1976:247) om vissa avgifter till Statens strål- skyddsinstitut bestäms att SSI får ta ut avgifter för att täcka kostna- derna för tillståndsprövning, tillsyn m.m. av tillståndspliktig verksam- het. Förordningen berör främst landstingen, då avgifter utgår för olika typer av medicinska tillämpningar, exempelvis röntgendiagnostik.
Förordningen (19812671) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m. stadgar att Statens kärnkraftsinspektion får bestämma ersättningen för informationskostnader till högst två mil- joner kronor per kommun och kalenderår i kommuner där undersök- ningar pågår eller har pågått som avser lokalisering av slutförvar för använt kärnbränsle.
Förordningen (19882810) med instruktion för lokala säkerhets- nämnder vid kärntekniska anläggningar reglerar att regeringen utser ledamöter till den lokala säkerhetsnämnden. Berörda kommuner skall föreslå flertalet ledamöter till nämnden.
Lagen (1992:1537) om finansiering av framtida utgifter för an- vänt kärnbränsle m.m. reglerar att särskilda avgifter bl.a. skall täcka de kostnader som reaktorhavama, staten eller kommunerna har för in- formation till allmänheten i frågor som rör hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle och kärnavfall.
Vidare finns 18 myndighetsföreskrifter och 3 allmänna råd (eller motsvarande) från SSI. Reglerna berör till övervägande del hälso- och sjukvården eller tandvården."
SSIFS 197822
SSIFS 198123
SSIFS 198124
SSIFS 198327
SSIFS 198521
SSIFS 198921
SSIFS 199021
SSIFS 199022
SSIFS 199023
SSIFS 199024
SSIFS 199025
Statens strålskyddsinstituts föreskrifter m.m. Om röntgenutrustning med högst 75 kilovolts apparat- spänning avsedda för exponering av intraoralt placerad röntgenfrlm Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om läkar- undersökning för radiologiskt arbete Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om kontroll av utrustning för röntgendiagnostik Statens strålskyddsinstituts föreskrifter m.m. om icke kämenergianknutet radioaktivt avfall Statens strålskyddsinstituts föreskrifter m.m. om röntgenutrustning för veterinärrnedicinsk diagnostik Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om dosgränser vid verksamhet med joniserande strålning Statens strålskyddsinstituts allmänna råd om hygieniska riktvärden för ultraviolett strålning Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om tillstånd att inneha och använda röntgenutrustning för odontologisk röntgendiagnostik Statens strålskyddsinstituts allmänna råd om arbete med viss tandröntgenutrustning Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om bestämning av dosrat i strålfält från röntgenterapiutrustningar Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om märknings- arbete med radioaktivt jod
84 Bemyndigandet till samtliga redovisade föreskrifter finns i strålskyddsförord-
ningen (19882293).
SSIFS 199121 Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om strålskärm- ning av röntgenanläggningar för medicinsk diagnostik SSIF S 199122 Statens strålskyddsinstituts föreslaifter om strålskärm- ning av röntgenanläggningar för odontologisk diagno- stik SSIFS 199123 Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om strålskärm- ning av röntgenanläggningar för veterinärmedicinsk diagnostik SSIFS 199124 Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om sollampor SSIFS 199212 Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om urkoppling av driftläge för genomlysning hos viss röntgenutrust- ning SSIFS 199223 Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om tillstånd för skolor att inneha och använda vissa röntgenutrustningar och slutna strålkällor för undervisningsändamål, samt import, tillverkning och försäljning av sådana SSIF S 199321 Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om lasrar SSIFS 199322 om omfattande laboratorieverksamhet med radioaktiva ämnen i form av öppna strålkällor SSIFS 199426 Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om strålskyddsorganisation och strålskyddskommitté m.m. i medicinsk verksamhet med joniserande strålning SSIFS 199521 Prestandaspecifrkationer vid upphandling av
utrustning för röntgendiagnostik
10.3. Upplevda problem med regleringen
Riksdagen har nyligen antagit en ny miljöbalk. Den nya balken föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.
Miljöbalken innebär att ansvaret för verkställigheten av beslut för- skjuts nedåt i förvaltningen, framför allt till kommunerna. Merparten av den s.k. operativa tillsynen kommer att läggas på kommunerna.
Enligt förslaget kommer 15 lagar på miljöområdet att sammansmäl- tas i en miljöbalk. Balken berör bl.a. miljöskyddsområdet, naturresurs- området och området avfallshantering. Miljöbalksutredningen har pre- senterat 34 förordningar som utredningen föreslår skall knytas till mil- jöbalken.
I propositionen framhålls att förslaget till miljöbalk utgör den första etappen i fyra s.k. balksteg, som rymmer närmare hundratalet lagar och
förordningar med några tusen paragrafer. Arbetet fortsätter parallellt med steg två, följdlagstiftningen. I steg tre planeras förslag till förord- ningar. Information, utbildning och ytterligare tillämpningsföreskrifter finns i det fjärde balksteget. SNV bedömer att den nya balken kommer att föranleda en ökning av antalet myndighetsföreskrifter från verket. Svenska Kommunförbundet har framfört en del kritiska synpunkter på den befintliga regleringen. Kritiken återges emellertid inte nedan då den nya balken förväntas innebära att problemen helt eller delvis un- danröjs.
Vidare har förbundet i olika yttranden till regeringen framfört kritik rörande den nya miljöbalken . I det följande refereras en del av kritiken.
Kommunförbundet anför att den nya miljöbalken i hög grad är en ramlag. Avsikten är att balkens regler skall fyllas ut med mer detaljera- de regler i förordningar och föreskrifter. Många bestämmelser i balken är dessutom allmänt hållna och ger därmed ett betydande tolkningsut- rymme för de myndigheter och domstolar som har att tillämpa bestäm- melserna. Kommunförbundet framhåller att bemyndigandena i miljö— balken både är för många och för breda. Vidare anser förbundet att ut— redningen inte har lyckats åstadkomma en tillräckligt bra samordning mellan förordningarna och miljöbalken .
11. Närings- och handelsdepartementet
1 1 . 1 Allmänt
Utredningen har bedömt att 10 lagar och 20 förordningar inom Nä- rings- och handelsdepartementets ansvarsområde är relevanta för kart- läggningen. Därutöver frnns 24 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd (eller motsvarande) utfärdade av Sprängämnesinspektionen (SÄI) och 2 myndighetsföreskrifter (eller motsvarande) utfärdade av Statens industriverk. SÄI ansvarar för samtliga regler då Statens industriverk har upphört.
Reglerna är i presentationen indelade i fyra grupper: Energi, Regio- nalpolitik, Brandfarliga och explosiva varor samt Övrigt.
11.2. Beskrivning av regleringen
11.2.1. Energi
Inom gruppen Energi finns 4 lagar och 6 förordningar. Myndighets- föreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område.
Lagen (1977 2439) om kommunal energiplanering riktar sig speci- fikt till kommunerna. Här sägs att kommunen skall främja hushållning- en med energi samt verka för en säker och tillräcklig energitillförsel (1 5). Kommunen skall vidare undersöka möjligheterna till att samverka med bl.a. andra kommuner, upprätta en plan för tillförsel, distribution och användning av energi i kommunen, ta emot och lämna vissa upp- gifter samt bereda den som är uppgiftsskyldig tillfälle att överlägga med kommunen.
Förordningen (1977:440) om kommunal energiplanering inne— håller kompletteringar till lagen (19772439) om kommunal energiplane-
ring. I förordningen finns bestämmelser om kommunernas upp- giftslämnande (1 och 2 åå). Vidare stadgas att Statens energimyndighet skall underrätta kommunema om innehållet i energipolitiken och bistå dem med råd och upplysningar i frågor som gäller tillämpningen av lagen om kommunal energiplanering (3 5) samt att talan mot beslut varigenom kommun har ålagts att lämna uppgifter enligt 7 & lagen (19772439) om kommunal energiplanering förs hos regeringen genom besvär (5 ©).
Förordningen (1997:1322) om bidrag till kommunal energiråd- givning riktar sig särskilt till kommunerna. I denna förordning finns regler om energirådgivningens innebörd, bidragets storlek, bidragsför— farandet, redovisning, återkrav och överklagande m.m. Verkställig- hetsföreskriRer får meddelas av Statens energimyndighet.
Lagen (1981:l354) om allmänna värmesystem är tillämplig på fjärrvärmeanläggningar och naturgasnät som har allmänförklarats enligt denna lag. Ofta är det kommuner som är huvudmän för dessa. Vid hu- vudmannaskap berörs kommunerna av reglering som rör verksamhets- område, brukningsrätt och avgiftsskyldighet, leveransskyldighet, an- läggningen, inlösen av värrneanordningar, installationer, brukande av ett allmänt värmesystem, avgifter och taxa, avtal om värmefrågor, ska- deståndsskyldighet, avstängning av energitillförsel, tystnadsplikt samt prövning av värrnefrågor. I övrigt gäller att den kommun inom vars område värmesystemet har sitt verksamhetsområdet får utse tillsyns— man för värmesystemet (33 å). Tillsynsmannen har tillträde till värme— systemet, får granska räkenskaper och övriga handlingar samt skall bl.a. årligen ge berättelse över sin tillsyn till kommunen (33 5). Vidare regleras att kommunen är ersättningsskyldig i vissa fall (30 a 5). I till- hörande förordning (19822219) om allmänna värmesystem stadgas att verkställighetsföreskrifter till lagen får meddelas av Statens ener— gimyndighet.
I ellagen(1997:857) ges föreskrifter om elektriska anläggningar, om handel med el i vissa fall samt om elsäkerhet. En mindre del av regleringen riktar sig specifikt till kommunerna. I lagen finns bestäm— melser om kommunalt företags verksamhet utanför kommunens områ- de (7 kap. lå) samt regler för att vissa kommunala företag, som bedri- ver produktion och/eller handel med el samt därmed sammanhängande verksamhet eller distribution av fjärrvärme eller naturgas, skall drivas på affärsmässig grund och redovisas särskilt (7 kap. 2 5).
Elförordningen (1994:1250) innehåller preciseringar av ellagen(1997:857). Denna förordning riktar sig inte primärt till kommunen. Om kommuner stadgas att de i vissa fall skall höras när det gäller ansö— kan om nätkoncession och leveranskoncession (8 och 13 åå). Vidare
framgår att nätkoncessionshavaren eller elleverantören måste lämna meddelande om den uteblivna betalningen till socialnämnden i den kommun där konsumenten får el överförd (15 b å), samt att Nätrnyn- digheten inte får avgöra ärenden som rör vissa ledningar om t.ex. kommun motsätter sig bifall till ansökan (3 Ö).
I förordningen (1978:]64) om vissa rörledningar regleras bl.a. ansökan om och handläggning av koncession, transport och tillsyn. Förordningen riktar sig framför allt till andra än kommunerna. Det framgår emellertid att det vid handläggning av koncessionsårenden skall inhämtas yttranden från kommunen (6 &) samt att den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och bygg- nadsväsendet skall ta emot anmälan av koncessionshavare (11 å). Yt- terligare föreskrifter om verkställigheten av lagen (19782160) om vissa rörledningar och här nämnd förordning meddelas av Statens ener- gimyndighet.
I lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter regleras särskilt till- stånd för undersökning och bearbetning av fyndigheter av torv för att utvinna energi. Kommuner och landsting berörs särskilt av stadgandena om att de inte behöver ställa säkerhet vid undersökrringsarbete och be- arbetning (22 och 26 55).
Förordningen (1985:626) om vissa torvfyndigheter innehåller preciseringar till lagen (19852620) om vissa torvfyndigheter. Förord- ningen är liksom lagen inte primärt riktad till kommunema. Kommu- nerna berörs särskilt då här sägs att yttranden skall inhämtas från be- rörda kommuner (9 5) samt att de i vissa fall skall underrättas (17 å).
Förordningen (199122013) med instruktion för Affärsverket svenska kraftnät reglerar framför allt affärsverket i fråga. Kommuner och landsting berörs av bestämmelserna om att de skall ges tillfälle att yttra sig i frågan om konsekvensutredningar i samband med att Svenska kraftnät beslutar en föreskrift (20 5) samt att Svenska kraftnät skall sträva efter att begränsa och förenkla uppgiftslämnandet då det skall hämta in uppgifter från bl.a. kommuner (23 ä).
1 1.2.2 Regionalpolitik
Inom gruppen Regionalpolitik finns 1 lag och 5 förordningar. Myndig- hetsföreskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting saknas inom detta område.
Förordningen (1990:642) om regionalpolitiskt företagsstöd riktar sig framför allt till privata företag. I förordningen finns emellertid sär- skild reglering av stöd till kommuner. Här sägs att stöd kan lämnas till
bl.a. kommuner eller till direkt eller indirekt kommunägda företag som bedriver turistverksamhet, framställning av fasta bränslen och uppfö- rande av lokaler för uthyrning (2, 3, 4, 5 och 6 55). Vidare framkom- mer att sysselsättningsbidrag kan lämnas bl.a. till kommuner eller di- rekt eller indirekt kommunägda företag för turistverksamhet och för verksamhet som avser framställningen av fasta bränslen (59 å). Verk- ställighetsföreskrifter får meddelas av Närings— och teknikutvecklings- verket (NUTEK).
Enligt förordningen (1994:577) om landsbygdsstöd och stöd till kommersiell service lämnas stöd för att främja investeringar, ökad sysselsättning, tillväxt och service. Kommunerna berörs särskilt av be— stämmelserna om att stöd till kommersiell service kan lämnas till bl.a. kommuner (26, 27, 28, 30 och 31 Gå). I förordningen stadgas även att länsstyrelsen bl.a. skall samråda med berörda kommuner i ärenden om stöd till kommersiell service (57 å). Föreskrifter för tillämpningen av bestämmelserna om stöd till kommersiell service meddelas av Konsu- mentverket. NUTEK meddelar föreskrifter om landsbygdsstöd.
I förordningen (19822877) om regionalt utvecklingsarbete regle- ras framför allt länsstyrelsens och det i försökslänen regionala självsty- relseorganets verksamhet. Bestämmelser som riktar sig särskilt till kommuner och landsting är de om att berörda sådana ges tillfälle att yttra sig i frågor som har regionalpolitisk betydelse (5 å), att kommuner och landsting kan begära information från länsstyrelsen (6 5), att läns- styrelsen skall samverka med bl.a. kommuner och landsting (2 5), att länsstyrelsen skall utföra sysselsättnings- och befolkningsprognoser för varje kommun i länet (15 &) samt att länsstyrelsen i sitt arbete skall be- akta kommunernas översiktliga planering (8 (j). I förordningen regleras även att länsstyrelsen tillsammans med bl.a. kommuner vid tillfällen när myndighet avser att minska eller dra in service i glesbygds- eller landsbygdsområden bör undersöka möjligheterna att upprätthålla servi- cen inom området (11 å). I de län som ingår i försöksverksamheten med ändrad regional ansvarsfördelning, har det regionala självstyrelse- organet länsstyrelsens uppgifter (26—31 åå).
Förordningen (1995:1325) med instruktion för beslutsgrupper reglerar framför allt de beslutsgrupper som har till uppgift att besluta om stöd från EG:s strukturfonder. Kommuner och landsting omnämns i sarrrmanhanget då det i förordningen stadgas att företrädare för bl.a. dem skall finnas med i vissa beslutsgrupper (5 5).
Lagen (1990:912) om nedsättning av socialavgifter innehåller fö- reskrifter om stöd till näringslivet m.m. genom nedsättning av socialav- gifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter. I 2 & stadgas att denna
lag inte gäller kommuner eller andra statliga myndigheter än statens affärsdrivande verk.
Förordningen (1994:773) om småföretagsstöd riktar sig till små- företagare och länsstyrelsen/regionala självstyrelseorganen. I de län som ingår i försöksverksamheten med ändrad regional ansvarsfördel— ning gäller att det regionala självstyrelseorganet skall besluta i ärenden om småföretagsstöd (6 &) samt bevaka statens rätt mot stödmottagaren (9 8). I vissa fall får de även besluta om att stödmottagaren skall fråntas rätten till den innestående delen av stödet (7 ©). Vidare framgår att det regionala självstyrelseorganets beslut, fattat med stöd av denna förord- ningen, inte fär överklagas (8 å).
11.2.3. Brandfarliga och explosiva varor
Inom gruppen Brandfarliga och explosiva varor finns 1 lag och 1 för- ordning. Därutöver fmns 2 myndighetsföreskrifter (eller motsvarande) utfärdade av Statens industriverk samt 24 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd (eller motsvarande) utfärdade av SÄI.
Lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor gäller hanteringen och importen av sådana varor. Kommunerna berörs särskilt då det i lagen stadgas att frågor om tillstånd beträffande vissa brandfar- liga varor skall prövas av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet (13 5). Vidare framkom- mer att tillsynen på det lokala planet över brandfarliga varor utövas av den eller de kommunala nämnder som svarar för räddningstjänsten om inte regeringen föreskriver annat (16 5) och att kommunfullmäktige får meddela föreskrifter om avgifter för kommunala myndigheters verk- samhet enligt denna lag (20 5). Ett antal paragrafer rör tillsynsmyndig- heters verksamhet (bl.a. kommunal nämnd). Bland annat stadgas att tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen; får meddela föreläggande och för- bud, vilka får förenas med vite, samt har rätt till tillträde till relevanta områden (17, 18 och 19 55).
I förordningen (1988:1145) om brandfarliga och explosiva varor finns preciseringar till lagen (19882868) om brandfarliga och explosiva varor. En särskild bestämmelse för kommunerna är den om att de kommunala nämnder som svarar för räddningstjänsten inte behöver ha tillstånd till hantering av brandfarliga varor (20 6). Vidare sägs att den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet i vissa fall skall pröva frågor om tillstånd till yrkes- mässig hantering och hantering i större mängd av brandfarliga varor
(22 5) samt bl.a. samråda med SÄI (26 och 27 55). Därutöver finns fle- ra relevanta paragrafer som rör tillstånds- och tillsynsmyndigheters (bl.a. kommunal nämnd) uppgifter. SÄI får meddela kompletterande föreskrifter till lagen (19882868) om brandfarliga och explosiva varor och här nämnda förordning.
Vidare finns 2 myndighetsföreskrifter (eller motsvarande) utfär- dade av Statens industriverk samt 24 myndighetsföreskrifter eller all- männa råd (eller motsvarande) utfärdade av SÄI. SÄI ansvarar för samtliga regler.
Reglerna riktar sig inte enbart till kommunerna. Ett stort antal är re- levanta framför allt genom att de utgör underlag för den kommunala nämndens tillsynsarbete, en del är dock även tillämpliga för kommu- nerna om de själva bedriver Vissa verksamheter.85
Myndighetsföreskrifter från Statens industriverk:
SlND—FS 198024 Statens industriverks kungörelse om utförande och skötsel av motorgasanläggning SIND—FS 198122 Statens industriverks kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen 198821145 om brandfarliga och explosiva varor (senast ändr. SÄIF S 199726)
Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd från SÄI:
SÄI 198321 Allmänna råd om dragskåpsutrustning för arbeten med perklosyra SÄI 198821 Allmänna råd i anslutning till sprängärrmesinspektionens föreskrifter om klassning vid verksamhet med brandfarlig vara SÄIF S 198923 Sprängämnesinspektionens föreskrifter om klassificering av brandfarliga vätskor, m.m. SÄIF S 198924 Sprängämnesinspektionens föreskrifter om hantering av brandfarlig biograffilm SÄIF S 198925 Sprängämnesinspektionens föreskrifter om hantering
av varor innehållande lågnitrerad nitrocellulosa
” SIND-FS 198024 är utfärdad med stöd av förordningen (19612568) om brand- farliga varor.
I SIND-FS 198122 saknas uppgift om bemyndigande. Övriga föreskrifter är utfärdade med stöd av förordningen (198821145) om brandfarliga och explosiva varor.
SÄIFS 1989:11 Vägledande förteckning över brandfarliga gaser och
SÄIFS 199022
SÄIFS 199423
SÄIF S 199424
SÄIFS 199425
SÄIFS 199522
SÄIFS 199523
SÄIFS 199525
SÄIFS 199526
SÄIFS 199528
SÄIFS 199622
SÄIFS 199623
SÄIF S 199624
SÄIFS 199625 SÄIFS 199626
SÄIFS 199628
vätskor Sprängämnesinspektionens föreskrifter om hantering av brandfarliga gaser och vätskor i anslutning till vissa transportmedel (ändr. SÄIF S 199524) Sprängämnesinspektionens föreskrifter och allmänna råd om gasapparater Sprängämnesinspektionens föreskrifter om varuinformationsblad för brandfarliga och explosiva varor Sprängämnesinspektionens föreskrifter om tillsyn om olycksrapportering i anslutning till lagen (1988 : 868) om brandfarliga och explosiva varor Sprängämnesinspektionens föreskrifter om brandfarlig gas i lös behållare (ändr. SÄIF S
199722)
Sprängämnesinspektionens föreskrifter om tillstånd till hantering av brandfarliga gaser och vätskor (ändr. SÄIFS 199723) Sprängämnesinspektionens föreskrifter om märkning av förpackningar m.m. med brandfarliga varor (ändr. SÄIF S 199627) Sprängämnesinspektionens föreskrifter om hantering av ammoniurnnitrat Sprängämnesinspektionens föreskrifter om brandfarliga gaser och vätskor i husvagnar, husbilar, manskapsvagnar m.m. (ändr. SÄIF S 199727) Sprängämnesinspektionens föreskrifter om hantering av brandfarliga gaser och vätskor på försäljningsställen Sprängämnesinspektionens föreskrifter om förbudsanslag och vamingsanslag samt om märkning av rörledningar vid hantering av brandfarliga varor Sprängämnesinspektionens föreskrifter om hantering av organiska peroxider Förteckning över brandreaktiva varor Sprängämnesinspektionens föreskrifter om klassning av riskområden vid hantering av brandfarliga gaser och vätskor
Sprängämnesinspektionens naturgasföreskrifter
SÄIFS 199726 Sprängämnesinspektionens föreskrifter om cisterner, gasklockor, bergrum och rörledningar för brandfarlig gas
SÄIF S 199728 Allmänna råd om hur föreskrifterna om hantering av brandfarliga gaser och vätskor bör tillämpas vid bensinstationer SÄIF S 199729 Sprängämnesinspektionens föreskrifter om öppna
cisterner och rörledningar m.m. för brandfarliga vätskor
11.2.4. Övrigt
Inom gruppen Övrigt finns 4 lagar och 8 förordningar. Myndighetsfö- reskrifter eller allmänna råd som särskilt berör kommuner eller lands- ting saknas inom detta område.
Förordningen (1993:1066) om måttenheter, mätningar och mät- don innehåller bl.a. regler om särskild kundvåg i detaljhandeln. Kom- munerna berörs genom bestämmelsen om att den kommunala nämnd, som utövar livsmedelstillsyn skall ha tillsyn över föreskrifter om får- digpackade livsmedel (7 5). Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll får meddela föreskrifter i vissa frågor.
I lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avse- ende offentlig upphandling regleras såväl kommuner och landsting som statliga myndigheter och bolag m.m. Här framkommer att en enhet (t.ex. kommun eller landsting) kan förbjudas att vid genomförande av upphandling i anbudskonkurrens tillämpa ett visst beteende (3 5). Den enhet mot vilken ett beslut om förbud riktar sig får emellertid ansöka om omprövning (6 5). Relevant för kommuner och landsting är även bestämmelserna om att Konkurrensverket kan ålägga en enhet eller nå- gon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat (7 &) samt att en enhet får begära att en handelskammare utser en oberoende granskare som prövar och ser över enhetens rutiner för att ta till vara konkurrensmöjligheter när enheten skall tillgodose behovet av varor och tjänster (12 5).
Lagen (1994:1845) om tillämpningen av Europeiska gemenska- pernas konkurrens- och statsstödsregler reglerar bl.a. behörig myn- dighets befogenheter. Kommuner och landsting berörs särskilt av stad- gandena om att dessa är skyldiga att lämna vissa upplysningar (6 &) samt att regeringen i vissa fall får upphäva kommunens eller landsting- ets beslut om att lämna stöd (7 ©).
I förordningen (1996:830) om information om nationella åtgär- der som avviker från principer om fri rörlighet för varor inom Eu- ropeiska gemenskapen finns bestämmelser som rör statlig men även kommunal myndighet. Särskilt relevant för kommunerna är bestämmel— sen om att en kommunal myndighet som fattar denna typ av beslut i Vissa fall måste underrätta Kommerskollegium (3 5). Verkställighetsfö- reskrifter får meddelas av Kommerskollegirun.
Konkurrenslagen(1993:20) riktar sig inte primärt till kommuner och landsting. De berörs emellertid särskilt av bestämmelsen om att kommuner och landsting som driver verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur kan bli ålagda att redovisa kostnader och intäkter i verksamheten (45 5). För övrigt gäller att kommuner och landsting har att efterleva lagstiftningen på samma sätt som andra aktörer.
Förordningen (1976:100) om vissa officiella beteckningar inne- håller bestämmelser om prövning av officiella beteckningar, innehåll av ansökrringshandling osv. Kommun omnämns i stadgandet om att frågor om sådant tillstånd att använda officiell beteckning som avses i möns- terskyddslagen (19702485) och lagen (1970:498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar prövas av fullmäktige i vederbö- rande komrnun eller nämnd som kommunfullmäktige bestämmer såvitt gäller annat kommunalt vapen eller beteckning som lätt kan förväxlas med sådant vapen (2 5).
Kungörelsen (1973:686) om registrering av svenska kommunala vapen riktar sig framför allt till kommunen. Denna innehåller bl.a. be- stämmelser om att registrering av kommunalt vapen (dock inte land- skaps-, läns- eller häradsvapen) skall ske efter skriftlig anmälan av kommun (1 &) och om vad som skall fogas till anmälningshandlingen (2 å)-
Minerallagen(1991245) riktar sig endast i mindre utsträckning till kommuner och landsting. De regleras dock av bestämmelserna om att beslut om beviljande av undersökningsarbete och bearbetningskonces- sion får överklagas av den kommun där koncessionsområdet är beläget (16 kap. 4 &) samt att bl.a. kommuner och landsting inte behöver ställa ekonomisk säkerhet enligt denna lag (17 kap. 2 é).
I mineralförordningen (19922285) finns kompletteringar till mine- rallagen (1991245). Kommunspecifikt i denna förordning är att kom- munen i vissa fall skall avlämna yttranden (3, 16, 28 och 33 åå) och i vissa fall erhålla uppgift om bl.a. beslut (6, 8, 22, 25, 35, 44 och 5385). Ytterligare föreskrifter för tillämpningen av minerallagen(1991245) meddelas av Sveriges geologiska undersökning.
Kontinentalsockelförordningen (19662315) innehåller bl.a. be- stämmelser om tillståndsgivning och riktar sig inte i någon större om-
fattning till kommunerna. Det enda som särskilt rör kommunerna är att yttranden skall inhämtas från dem (men även t.ex. från Statens natur- vårdsverk) vid undersökning i tillståndsärenden (5 5).
Skogsvårdsförordningen (1993:1096) rör inte primärt kornrnuner- na. Kommuner omnämns emellertid då här stadgas att Skogsvårdssty- relsen skall samråda med dem i frågor av särskild vikt med hänsyn till de lokala förhållandena då det gäller natur- och kulturmiljövården (30 å)-
Förordningen (1995:950) med instruktion för Turistdelegatio- nen riktar sig främst till myndigheten i fråga. Kommunerna berörs sär- skilt av bestämmelsen om att Turistdelegationen skall samverka med bl.a. kommuner och regionala organ (1 och 2 55).
1 1.3 Upplevda problem med regleringen
Energi
Svenska Kommunförbundet anser att lagen om kommunal energiplane- ring samt tillhörande förordning är föråldrade. De förhållanden som gällde vid införandet av lagen och förordningen har ändrats och de tidi- gare kommunala energimonopolen är i dag konkurrensutsatta.
Även lagen om allmänna värmesystem anses vara föråldrad. Lagen har enligt Kommunförbundet aldrig tillämpats och förbundet ifrågasät- ter därför behovet av denna lag.
Regionalpolitik
Kommunförbundet framför kritik vad gäller förordningen med instruk— tion för beslutsgrupper. Kritiken avser främst beslutsgruppemas arbete och organisation. Bland annat anser Kommunförbundet att beslutsorga- nisationen bör förändras så att onödig byråkrati undviks. Vidare fram- håller förbundet att möjligheter till ökad decentralisering bör undersö- kas i varje program och att en minskning av antalet beslutsgrupper bör prövas.
Landstingsförbundet har inte framfört någon direkt kritik mot ut- formningen av förordningarna. Kritiken avser främst länsstyrelsens arbete enligt förordningen om regionalt utvecklingsarbete. Bland annat
framhålls att länsstyrelsernas förankring av utvecklingsarbetet hos landsting och kommunerna har varit bristfällig.
Brandfarliga och explosiva varor
Vad gäller lagstiftningen om brandfarliga och explosiva varor, menar Kommunförbundet att denna inte är särskilt problematisk. Däremot anser förbundet att kommunerna saknar resurser för att fullgöra sina uppgifter och att staten i högre grad borde ha beaktat konsekvenserna av lagstiftningen innan utfärdandet.
Övrigt
Kommunförbundet är kritiskt till framtagandet av förordningen om måttenheter, mätningar och mätdon. Förbundet menar att det inte gjor- des någon bedömning av de ekonomiska konsekvenserna innan förord- ningen utfärdades.
Landstingsförbundet framhåller i ett förbundsstyrelsebeslut (1995- 02-17) att lagen om ingripande mot otillbörligt beteende avseende of- fentlig upphandling är onödig. Förbundet anser att otillbörliga förfaran- den hör till undantagen och att det finns tillräckligt med andra korrektiv för att komma till rätta med de få fall som aktualiseras.
12. Socialdepartementet
12.1. Allmänt
Utredningen har bedömt att 51 lagar och 42 förordningar inom Social— departementets ansvarsområde år relevanta för kartläggningen. Vidare finns ett stort antal myndighetsföreskrifter eller allmänna råd som sär- skilt berör kommuner eller landsting. Socialstyrelsen (SoS) har i sin författningssamling (SOSFS) 219 myndighetsföreskrifter (eller motsva— rande) eller allmänna råd (eller motsvarande). Ett av dessa allmänna råd (cirkulär) är utfärdat av Medicinalstyrelsen. Därutöver har SoS publicerat 64 allmänna råd i den särskilda skriftserien Allmänna råd från Socialstyrelsen. Riksförsäkringsverket (RFV) har 10 myndighets- föreskrifter (eller motsvarande) eller allmänna råd, Statens naturvårds- verk (SNV) har 4 myndighetsföreslqifter och 4 allmänna råd och Alko- holinspektionen har 2 myndighetsföreskrifter och 1 allmänt råd.
Nedan har regleringen delats in i tre grupper: Sociallagstiftning, Hälso- och sjukvård samt Hälsoskydd. Under de två förstnämnda grup- perna finns sedan ett antal undergrupper. De allmänna råden publicera- de i Allmänna råd från Socialstyrelsen presenteras under ett särskilt avsnitt.
12.2. Beskrivning av regleringen
12.2.1. Sociallagstiftning
Inom området Socialtjänstlagstiftning finns 16 lagar och 17 förordning— ar. Vidare finns 27 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd utfärdade av SoS (publicerade i SOSFS), 5 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd utfärdade av RFV samt 2 myndighetsföreskrifter och l allmänt råd utfärdade av Alkoholinspektionen.
Dessutom finns ytterligare 24 allmänna råd utfärdade av SoS som rör socialtjänst- och handikappfrågor. Dessa regler är publicerade i den särskilda skriftserien Allmänna råd från Socialstyrelsen och redovisas i avsnitt 12.2.4.
Socialtjänst m.m.
I socialtjänstlagens(19822620) l & stadgas att samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människors eko- nomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. I 2 & stadgas att varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt orrrråde.
I lagen regleras bl.a. frågor rörande socialtjänstens mål, kommunens ansvar, socialtjänstens innehåll, rätten till bistånd, allmänna riktlinjer för socialnämndens verksamhet, åtgärder mot missbruk, omsorger om barn och ungdom, omsorger om äldre människor, omsorger om männi- skor med funktionshinder, vård i familjehem och i hem för vård eller boende, särskilda regler för skydd till underåriga, avgifter, nämndorga- nisationen, delegation, handläggning av ärenden, register, föreskrifter om enskild verksamhet, tystnadsplikt, överflyttning av ärende, överkla— gande av beslut och böter.
I socialtjänstförordningen (19812750) ges föreskrifter om vård och andra insatser enligt socialtjänstlagen, lagen med särskilda bestämmel- ser om vård av unga och lagen om vård av missbrukare i vissa fall. I förordningen regleras bl.a. frågor rörande riksnorrnen, hem för vård eller boende (definition, plan, verksamhet, inskrivning och utskriv- ning), hem för särskild tillsyn, hem som drivs av enskilda, familjehem, barn i annat enskilt hem, stöd åt hemmen, särskilda uppgifter för social- nämnden, avgifter, register och gallring och bekräftelse av avhysnings- meddelanden.
Lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall reglerar under vilka förutsättningar en missbrukare skall beredas vård oberoen- de av eget samtycke (tvångsvård). I lagen regleras bl.a. frågor rörande beredande av vård, omedelbart omhändertagande, vårdtid, Vården, sär- skilda befogenheter, bestämmelser om handläggningen, bestämmelser om överklagande, polishandräckning och åtalsprövning. Länsrätten beslutar om beredande av tvångsvård. Socialnämnden skall bl.a. se till att Vård anordnas.
Lagen ( 1990:52 ) om särskilda bestämmelser för vård av unga reglerar under vilka förutsättningar den som är under 18 år skall bere- das vård utan samtycke. Lagen reglerar bl.a. frågor rörande beredande
av vård, omedelbart omhändertagande, vården, särskilda befogenheter, upphörande av vård, förebyggande insatser, flyttningsförbud, läkarun- dersökning, handläggningen, överklagande och polishandräckning. Länsrätten beslutar om vård. Socialnämnden bestämmer bl.a. hur vår- den av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden.
Vidare finns 4 myndighetsföreskrifter och 5 allmänna råd utfär- dade av SoS. Dessa regler är publicerade i SOSFS.
19812126 Socialstyrelsens föreskrifter om personregister inom socialtjänsten 1985215 Socialstyrelsens allmänna råd om bedömningen inom hälso- och sjukvården av rätt till föräldrapenning för tillfällig vård av barn 1987236 Socialstyrelsens föreskrifter om socialnämnds anmälan till pastorsämbete om faderskap m.m. 1992216 Socialstyrelsens allmänna råd om sjukskrivning 1995 27 Socialstyrelsens föreskrifter; Läkarintyg för utredning i ärenden om anordnande av godmanskap och förvaltarskap 1995218 Socialstyrelsens föreskrifter; Socialnämndemas skyldighet att lämna uppgifter om enskilda till den officiella statistiken 199628 Socialstyrelsens allmänna råd. Feriebamsverksamhet för barn från utlandet 199726 Socialstyrelsens allmänna råd; Tillämpning av lagen 19882870 om vård av missbrukare i vissa fall 1997: 15 Socialstyrelsens allmänna råd. Tillämpning av lagen 1990252
med särskilda bestämmelser om vård av unga
Handikappvård
Lagen (19932387) om stöd och service till vissa funktionshindrade innehåller bestämmelser om insatser för särskilt stöd och särskild ser- vice åt personer med vissa funktionshinder. Lagen reglerar bl.a. &ågor rörande verksamhetens mål och allmänna inriktning, rätten till insatser, särskilda uppgifter för kommunen, avgifter, nämnder, enskild verksam- het, tillsyn, överklagande, straff och tystnadsplikt. Kommuner och landsting har ansvar för olika former av insatser enligt lagen.
I förordningen (1993:1090) om stöd och service till vissa funk- tionshindrade finns föreskrifter om verksamhet med stöd och service enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. I lagen regleras bl.a. frågor rörande personal och kontaktpersoner, avgifter
m.m. och enskild verksamhet. SoS fär meddela vissa föreskrifter inom området.
Lagen (1993:388) om införande av lagen (19932387) om stöd och service till vissa funktionshindrade reglerar vissa frågor med anknyt- ning till införandet av nämnda lag. Bland annat regleras i 9 & att nämn— der inom kommun respektive landsting årligen skall överväga om bo- endet i specialsjukhus eller vårdhem i stället kan fortsätta i någon bo- endeform enligt den nya lagen.
Lagen (1993:389) om assistansersättning innehåller föreskrifter om ersättning av allmänna medel till vissa funktionshindrade för kost- nader för personlig assistans (assistansersättning). Ersättningen är pri- märt en fråga för socialförsäkringsadministrationen. Emellertid finns viss reglering som berör kommunerna. Om någon i en kommun ansökt om biträde av personlig assistans eller ekonomiskt stöd till sådan assi- stans skall kommunen anmäla detta till försäkringskassan. Om den er- sättningsberättigade genom kommunen fått biträde av personlig assi- stent får försälqingskassan besluta att assistansersättningen skall beta- las ut till kommunen i den utsträckning den motsvarar kommunens av- gift för assistansen. Kommunen skall höras i samband med ärenden enligt denna lag.
I förordningen (1993:1091) om assistansersättning ges föreskrif- ter om assistansersättning. 1 förordningen regleras bl.a. frågor rörande ansökan, beslut om assistansersättning, högsta belopp per timme, utbe- talning och verkställighetsföreskrifter. RFV meddelar föreskrifter om verkställighet.
Lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen bestämmer att Handikappombudsmannen har till uppgift att bevaka frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter och skyldigheter. Lagen regle- rar att myndigheter, landsting och kommuner är skyldiga att på Handi- kappombudsmannens uppmaning lämna uppgifter om verksamhet som rör personer med funktionshinder. De är även skyldiga att delta i över— läggningar som ombudsmannen kallar till.
Vidare finns 11 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd (eller motsvarande) utfärdade av 808 och 3 myndighetsföreskrifter eller all- männa råd utfärdade av RFV. SoS regler är publicerade i SOSFS.
Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd från SoS:
197225 Socialstyrelsens cirk. om medel för pensionsberättigade
psykiskt utvecklingsstördas psykiskt utvecklingsstördas personliga behov
1983263 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om joumalföring vid hem för vård eller boende (ändr. 199721) 1986:13 Socialstyrelsens allmänna råd om kontaktpersoner enligt lagen (19852568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. 1988: 12 Socialstyrelsens allmänna råd om behörighet för viss personal i verksamhet med omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. samt behörighetsföreskrifter för förskolekonsulenter och föreståndare vid vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda 1989214 Socialstyrelsens allmänna råd om bedömning inom hälso- och sjukvården av rätt till ersättning och ledighet för närståendevård 199129 Socialstyrelsens allmänna råd om flyttning mellan vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda personer 1992217 Socialstyrelsens allmänna råd om skyddsåtgärder för personer med åldersdemens i särskilda boendeformer för service och _ omvårdnad (ändr. 1997216). 1995 22 Socialstyrelsens allmänna råd; LSS och det egna valet 199629 Socialstyrelsens allmänna råd. Personlig assistans och sjukvårdsuppgifter 1996211 Socialstyrelsens allmänna råd. Anmälan om övergrepp inom kommunernas äldre- och handikappomsorg samt den därtill knutna hälso- och sjukvården 1996217 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Anmälan av personskada i verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade
Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd från RFV:
RFF S 1991227 Riksförsäln'ingsverkets föreskrifter om samverkansgrupper för rehabilitering hos allmän försälaingskassa RFFS 1993:24 Riksförsäkringsverkets föreskrifter om assistansersättning RFFS 199724 Riksförsäkringsverkets föreskrifter samt allmänt råd (1997:4) om assistansersättning
Alkohol- och tobaksfrågor
Alkohollagen(1994:1738) reglerar bl.a. att kommunen får för visst tillfälle, om det anses påkallat för ordningens upprätthållande, förbjuda eller inslqänka försäljning av alkoholdrycker. Vidare stadgas att till-
stånd till servering av spritdrycker meddelas av den kommun där serve- ringsstället är beläget. Kommunen får ta ut avgift för prövningen. Kommunen får träffa avtal med en annan kommun om att uppgifter som kommunen har enligt denna lag skall ombesörjas helt eller delvis av den andra kommunen. Den omedelbara tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om servering av spritdrycker, vin och starköl utövas av kommunen och av polismyndigheten. Kommunen och polismyndig- heten utövar också tillsyn över servering av och detaljhandel med öl. Alkoholinspektionen utövar central tillsyn över efterlevnaden av denna lag.
Alkoholförordningen (1994:2046) innehåller närmare bestämmel- ser om alkohollagen. Förordningen reglerar att Alkoholinspektionen skall underrätta kommunen om beslut som inspektionen fattat. Vidare regleras vad som skall framgå av det tillsynsbevis som kommunen ut- färdar.
I tillkännagivande (1994:2049) av avtal mellan Systembolaget Aktiebolag och staten regleras att varje kommun har rätt att få ett systembolag eller försäljningsställe. Vidare stadgas att innan beslut om nedläggning, nystart eller flytt av butik skall kommunfullmäktiges ytt- rande inhämtas.
Tobakslagen(19932581) reglerar att de nämnder som kommun- fullmäktige bestämmer utövar den omedelbara tillsynen när det gäller dels vissa miljöer och lokaler för vilka SoS har den centrala tillsynen, dels över att inte tobaksvaror säljs till personer under 18 år.
Vidare finns 2 myndighetsföreskrifter och 2 allmänna råd (eller motsvarande) utfärdade av SoS samt 2 myndighetsföreskrifter och 1 allmänt råd utfärdade av Alkoholinspektionen.
Myndighetsföreskrifter och allmänna råd från SoS:
1977299 Lagen (19772292) om tillverkning av drycker, m.m. Jämte socialstyrelsens därtill meddelande verkställighetsföreskrifter 1979227 Socialstyrelsens verkställighetsföreskrifter till lagen (19772293) om handel med drycker (ändr. 1982285-86) 1979271 Socialstyrelsens meddelande om utgivande av styrelsens allmänna råd m.m. till lagen (19772293) om handel med drycker (ändr. 19802101) 1981223 Socialstyrelsens allmänna råd om restaurangers prissättning
och annonsering
Myndighetsföreskrifter och allmänna råd från Alkoholinspektionen:
AIF S 199624 Alkoholinspektionens föreskrifter om servering från minibar på hotellrum AIF S 199724 Alkoholinspektionens föreskrifter om statistiska uppgifter
avseende servering av spritdrycker, vin och starköl ALLM. RÅD Handbok servering — Föreskrifter, allmänna råd,
kommentarer m.m. till alkohollagens serveringsbestämmelser
Övrig sociallagstiftning m.m.
Barnbidrag
Lagen (1947:529) om allmänt barnbidrag reglerar barnbidraget. I lagen finns reglering med innebörden att när ett barn vårdas i ett hem för vård eller boende inom socialtjänsten, får det kommunala organ som svarar för vårdkostnaden gottgöra sig barnbidraget. Motsvarande bestämmelse finns även i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag.
I barnbidragsförordningen (19862386) finns regler om att försäk- ringskassan i vissa fall är skyldig att underrätta kommunens social- nämnd om beslut om barnbidrag.
Vissa pensionsfrågor
Lagen (1994:309) om hustrutillägg i vissa fall då make uppbär folkpension innehåller vissa övergångsbestämmelser innebärande att lagen om kommunalt bostadstillägg skall tillämpas i fråga om hustru- tillägg.
I kungörelsen (19622393) om rätt i vissa fall för kommun eller annan att uppbära folkpension regleras i 2 & att om en pensionsbe- rättigad under en hel månad bor kostnadsfritt i vårdhem på bekostnad av kommun eller landsting, får den som driver inrättningen eller annars svarar för kostnaden för vården eller omsorgen såsom ersättning för kostnaden uppbära den pensionsberättigades folkpension för månaden.
I kungörelsen (19622394) med vissa bestämmelser rörande an- sökan om pension enligt lagen om allmän försäkring m.m. regleras
att ansökan om pension m.fl. förmåner får inges till kommunalt organ, som RFV bestämmer.
Vissa bostadsbidragsfrågor
Lagen (1993:737) om bostadsbidrag innehåller regler om bostadsbi- draget. I lagen åläggs kommunen viss uppgiftslämnarskyldighet till försäkringskassor, RFV och domstolar.
I förordningen (1995:1016) om bostadsbidragsregister regleras att kommunen har rätt att få ut uppgifter om utbetalt bostadsbidrag i samband med bedömning av rätt till bistånd och beräkning av avgifter enligt socialtjänstlagen.
I lagen (1994:308) om bostadstillägg för pensionärer regleras att kommunen t.o.m. 1998 får lämna kompletterande bostadstillägg utöver av vad som följer av denna lag. Vidare stadgas att kommunen på begä- ran skall lämna uppgifter till försäkringskassor, RFV och domstolar. I förordningen regleras även att kommunen har rätt att ta del av uppgifter om bostadstillägg i samband med beräkning av bidrag och avgifter en- ligt socialtjänstlagen.
I förordningen (1994:1193) om tillämpningen av lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer ges Vissa tillämpnings- föreskrifter om bostadstillägg. 1 förordningen regleras bl.a. att kommun som beslutar att med egna medel lämna bostadstillägg till pensionärer skall göra anmälan om detta till den allmänna försäkringskassan.
I lagen (l992:1574) om bostadsanpassningsbidrag regleras kommunens skyldighet att lämna bidrag för anpassning av bostäder till personer med funktionshinder. Kommunens beslut får överklagas till förvaltningsdomstol. Boverket utövar tillsyn.
I förordningen (1993:1127) om prövning av bostadsbidrag och bostadsanpassningsbidrag enligt vissa äldre bestämmelser regleras att vissa av kommunens beslut, sedan länsbostadsnämnden upphört, får överklagas hos Boverket.
Vissa internationella frågor
I lagen (1995:479) om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster regleras rättigheter inom det sociala området för med- borgare i de nordiska länderna. Bland annat regleras att kommunerna eller landstingen i vissa fall är skyldiga att erbjuda nordiska medborga- re socialt bistånd eller sociala tjänster på samma villkor som gäller för
motsvarande insatser till enskilda som är bosatta i Sverige. Vidare stad- gas att nordiska medborgare vid skriftlig kontakt med en kommun (eller annan myndighet) har rätt att använda danska, isländska, norska, finska eller svenska. Myndigheten skall om det behövs svara för tolk- och översättningshjälp. Kommunerna åläggs även att samarbeta i gränsområdena för att möjliggöra smidiga färdtjänstresor över gränsen.
I lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till HAAG—konventionen om skydd av barn och samarbete vid inter- nationella adoptioner regleras att ansökning om vissa adoptioner skall göras hos socialnämnden i sökandens hemkommun.
I förordningen (1956:492) om skyldighet att anmäla samhälls- vård av utlänning regleras att kommunen skall anmäla till länsstyrel- sen om någon som ej är svensk medborgare omhändertagits för sam- hällsvård enligt barnavårdslagen.
Diverse
Förordningen (1977 2628) om statsbidrag till hemspråksträning reglerar villkoren för statsbidrag till hemspråksträning i förskolan.
I förordningen (1996:1037) om register för vissa bidrag till barn regleras primärt att de allmänna försäkringskassoma och RFV med hjälp av automatisk databehandling skall föra ett gemensamt register för vissa bidrag till barn. Vidare regleras att kommunal nämnd får ta del av innehållet i detta register på ADB-medium vid bedömning av rätt till bistånd och beräkning av avgifter enligt socialtjänstlagen.
1 förordningen (1994:952) om allmänna arvsfonden regleras bl.a. att Kammarrätten skall underrätta berörd kommun om blivande försälj- ning om det ter sig sannolikt att kommunen behöver förvärva egendo- men. Vidare regleras exempelvis att vid försäljning skall frågan om priset överlåtas till Stats—kommunala marknämnden, om inte Kammar- kollegiet och kommunen kommer överens.
Förordningen (198121370) om skyldigheter för socialnämnden att lämna statistiska uppgifter reglerar att socialnämnden årligen skall lämna uppgifter till SoS om enskilda som varit föremål för nämn- dens åtgärder i olika specificerade avseenden. Även i vissa andra fall skall socialnämnden lämna uppgifter till SoS när uppgifterna behövs för att tillgodose angelägna samhällsbehov. SoS skall efter samråd med Svenska Kommunförbundet lämna närmare föreskrifter om upp- giftslämnandet.
I Kungl. Maj:ts Cirkulär (1970:513) om intensifierat samarbete mellan socialnämnd, skola och polis regleras att det i kommunerna
bör finnas samarbetsorgan mellan socialnämnd, skola, polis m.fl. I första hand bör kommunen ta initiativ till bildandet av samarbetsorgan. Vidare finns 3 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd utfärda- de av 808 och 2 myndighetsföreskrifter utfärdade av RFV. SoS regler är publicerade i SOSFS. Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd från SoS:
1982256 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd rörande hem för vård eller boende som drivs av enskilda 199022 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om enskilda förskolor och fritidshem 199327 Socialstyrelsens föreskrifter; Anmälan till polismyndigheten
om hinder för innehav av skjutvapen
Myndighetsföreskrifter från RFV:
RFFS 199327 Riksförsäkringsverkets föreskrifter om bostadsbidrag RFFS 1994:21 Riksförsälq'ingsverkets föreskrifter till förordningen 199421193 om tillämpning av lagen 19942308 om bostadstillägg till pensionärer
1222. Hälso- och sjukvård
Inom området Hälso- och sjukvård finns 34 lagar och 24 förord- ningar. Vidare finns 179 myndighetsföreskrifter (eller motsvarande) eller allmänna råd (eller motsvarande) utfärdade av SoS (publicerade i SOSFS), 1 allmänt råd (cirkulär) utfärdat av Medicinalstyrelsen samt 5 myndighetsföreskrifter (eller motsvarande) utfärdade av RFV. Myn- dighetsreglema redovisas samlat i slutet av detta avsnitt.
Dessutom finns ytterligare 33 allmänna råd utfärdade av SoS som rör hälso- och sjukvård samt beredskap. Dessa regler är publicerade i den särskilda skriftserien Allmänna råd fi'ån Socialstyrelsen och redovi- sas i avsnitt 12.2.4.
Allmän sjukvårdslagstiftning
l hälso- och sjukvårdslagen (19822763) avses med hälso- och sjuk- vård åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjuk- domar och skador. Till hälso- och sjukvården hör även sjuktransporter
samt att ta hand om avlidna. I lagen regleras bl.a. frågor rörande mål för hälso- och sjukvården, krav på hälso- och sjukvården, landstingens hälso- och sjukvård (landstingens ansvar, nämnder), kommunens an- svar (nämnder, personal), gemensamma bestämmelser om landstingens och kommunernas hälso- och sjukvård (vårdavgifter, forskning) och gemensamma bestämmelser för all hälso- och sjukvård (patientansvarig läkare, ledningen av hälso- och sjukvård, kvalitetssäkring, hälso- och sjukvården i krig m.m.).
Lagen ( 1996:786 ) om tillsyn över hälso- och sjukvården ger ge- mensamma bestämmelser avseende tillsynen över verksamhet som be- drivs inom ramen för hälso- och sjukvårdslagen. För tillsynen över häl- so- och sjukvård inom Försvarsmakten finns särskilda bestämmelser. Av lagen framgår att hälso- och sjukvården står under tillsyn av SoS. I lagen regleras bl.a. anmälan av verksamhet, SoS befogenheter och åt- gärder mot hälso- och sjukvårdspersonal.
Lagen upphävs den 1 januari 1999, då lagen (19982531) om yrkes- verksamhet på hälso- och sjukvårdens område träder i kraft. I den nya lagen samlas bestämmelser om tillsyn, åligganden för personalen, di- ciplinpåföljd samt behörighets- och legitimationsregler.
Lagen (19942953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården reglerar att den som tillhör sjukvårdspersonalen skall utfö- ra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfaren- het. Lagen innehåller bl.a. bestämmelser om vem som omfattas av la- gen, allmänna åligganden och tystnadsplikt.
Denna lag upphävs den 1 januari 1999, då lagen (19982531) om yr- kesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område träder i kraft.
Förordningen (1994:1290) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården innehåller ytterligare bestämmelser om ålig- ganden för nämnda personal. Förordningen innehåller gemensamma bestämmelser, bestämmelser för läkare och tandläkare, bestämmelser för medicinskt ansvariga och övergångsbestämmelser.
Förordningen upphävs den 1 januari 1999, då lagen (19982531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område träder i kraft.
Lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjuk- vårdens område gäller hälso- och sjukvårdspersonal i deras yrkes- utövning inom hälso- och sjukvården. I lagen regleras bl.a. disciplinpå- följd, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, handläggning i än- svarsnämnden och överlämnande av vissa ärenden.
Lagen upphävs den 1 januari 1999, då lagen (19982531) om yrkes- verksamhet på hälso- och sjukvårdens område träder i kraft.
I förordningen (1996:933) om verksamhetschef inom hälso- och sjukvården ges bestämmelser om ansvaret för verksamhetschef som anges i 29 & hälso- och sjukvårdslagen.
I förordningen (19822771) om behörighet till vissa tjänster inom hälso- och sjukvården och om tillsättning av sådana tjänster ges bestämmelser rörande behörighet och tillsättning av vissa tjänster. I förordningen regleras bl.a. frågor rörande behörighet till tjänst (t.ex. läkartjänst), tillsättning av läkaitj änster och överklagande.
I förordningen (1985:884) om behörighet till vissa tjänster inom tandvården och om tillsättning av sådana tjänster ges föreskrifter om behörighet och tillsättning av vissa tjänster. I förordningen regleras bl.a. behörighet till tjänst som tandläkare och övergångsbestämmelser.
I lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård anges i 1 5 att en kommun skall betala ersättning till ett landsting för kostnader för viss hälso- och sjukvård åt personer som är folkbokförda i kommunen. Lagen reglerar bl.a. betalningsansvar för somatisk långtidssjukvård och för medicinskt färdigbehandlade pa- tienter i psykiatrisk vård.
I förordningen (1991:1278) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård regleras bl.a. storleken på den ersättning som skall lämnas till respektive landsting.
Lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med kommunal pri- märvård reglerar att en kommun som ingår i ett landsting inom ramen för en försöksverksamhet får erbjuda viss hälso- och sjukvård (primärvård), om landstinget och kommunen har kommit överens om det och erhållit tillstånd av SoS.
I patientjournallagen (19852562) regleras att det vid vård av pati- enter inom hälso— och sjukvården skall föras patientjournal. Pati— entj oumal skall föras för varje patient och får inte vara gemensam för flera patienter. I lagen regleras frågor rörande patientjournalens inne- håll, utformning och hantering, bevarande av journalhandling, skyldig- het att föra patientjournal, ytterligare föreskrifter, patientjournaler i krig och övergångsbestämmelser.
Patientskadelagen (l996:799) innehåller bestämmelser om rätt till patientskadeersättning och om skyldighet för vårdgivare att ha en för- säkring som täcker sådan ersättning (patientförsäkring). Lagen inne- håller bestämmelser om rätten till patientskadeersättning, undantag från rätten till patientskadeersättning, försäkringsskyldighet m.m., patient- försälqingsförening, patientförsäkringsnämnd, skadestånd, återkrav och preskription.
I lagen (1990:1402) om övertagande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar regleras i l & att kommunerna, enligt huvudregeln,
den 1 januari 1992 från landstingen skall överta ansvaret för och driften av de sjukhem och andra vårdinrättningar i kommunen som inrättats för somatisk långtidssjukvård och som huvudsakligen har kommunen eller en del av kommunen som upptagningsområde. I 2 5 anges att en kom- mun den 1 januari 1992 eller senare får överta även andra vårdinrätt- ningar för långtidssjukvård än de som avses i 1 5, om landstinget och kommunen kommer överens om det.
Lagen (19912425) om viss uppgiftsskyldighet inom hälso- och sjukvården föreskriver att ett landsting eller en kommun skall lämna vissa uppgifter till SoS och Läkemedelsverket (LV) för forskning och framställning av statistik.
I förordningen (1993:1057) om viss uppgiftsskyldighet inom häl- so- och sjukvården finns ytterligare bestämmelser om landstingens och kommunernas uppgiftsskyldighet.
Förordningen (1982:777) om rikets indelning i regioner för häl- so- och sjukvård som berör flera landstingskommuner innehåller bestämmelser rörande Vilka regioner som riket skall vara indelat i vad gäller hälso- och sjukvård som berör flera landsting eller kommuner som inte ingår i något landsting.
Särskilda bestämmelser om viss psykiatrisk tvångsvård
I lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård ges föreskrifter om psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång i andra fall än som avses i lagen om psykiatrisk tvångsvård (rättspsykiatrisk vård). I 2 (j regleras att föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen om skyldighet för en landstingskommun att erbjuda häl- so- och sjukvård gäller även rättspsykiatrisk vård. I övrigt regleras bl.a. frågor rörande beslut om rättspsykiatrisk vård, vården, upphörande av rättspsykiatrisk vård, överklagande, handläggningen i domstol och öv— riga bestämmelser.
I lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård ges föreskrifter om psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Föreskriftema kompletterar bestämmelserna i hälso- och sjuk— vårdslagen. I 2 5 regleras syftet med lagen. I övrigt regleras bl.a. förut- sättningar för tvångsvård, tvångsvård efter beslut av rätten, vården, tvångsvårdens upphörande, stödperson, överklagande och handlägg- ningen i domstol.
I förordningen (1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård finns föreskrifter som ansluter till lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk vård. I förord-
ningen regleras bl.a. frågor rörande patientförteckning och journalupp- gifter, vården, underrättelseskyldighet och hemsändande av utländsk patient.
Vissa ekonomiska frågor m.m.
Lagen (1962:381) om allmän försäkring reglerar bl.a. att en försäk- ringskassa får betala ut den pensionsberättigades pension till kommunal myndighet i fall där den pensionsberättigade åtnjuter vård eller försörj- ning mot avgift som erläggs av landsting eller kommun. Vidare sägs att kommun, där fråga är om kassa vars verksamhetsområde utgörs av en kommun, skall utse ledamöter till försäkringskassans styrelse och två revisorer att granska kassans styrelse. Ledamöter skall även utses till socialförsäkringsnämnden. I 2 kapitlet regleras bl.a. frågor om ersätt- ning för sjukvård.
Lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning innehåller bestäm- melser om vissa ersättningar till läkare i privat verksamhet i primärvår- den och den öppna hälso- och sjukvården i övrigt och om patientavgif- ter i samband därrned (läkarvårdsersättning). I lagen regleras bl.a. frå- gor rörande samverkans- och vårdavtal, landstingens ansvar m.m., sär- skilda krav på läkarverksamheten, vikariat, samverkan med andra, ge- mensamma bestämmelser, särskilda bestämmelser för vissa områden, patientavgift, verksamhetsuppföljning och verkställighetsföreskrifter.
Förordningen (1994:1121) om läkarvårdsersättning gäller vid läkarvård enligt lagen om läkarvårdsersättning. I förordningen regleras bl.a. frågor rörande tillämpningsområde, normalarvode, enkelt arvode, särskilt arvode, samtalsbehandling, rådgivning i födelsekontrollerande syfte, resekostnader, remiss och gemensamma bestämmelser om arvo- de.
Lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik innehåller bestämmelser om vissa ersättningar till sjukgymnaster i privat verk- samhet i den öppna hälso- och sjukvården och om patientavgifter i samband därmed (sjukgymnastersättning). I lagen regleras bl.a. frågor rörande samverkans- och vårdavtal, landstingets ansvar m.m., särskilda krav på sjukgymnastikverksamheten, vikariat, gemensamma bestäm- melser för sjukgymnastikersättningen, särskilda bestämmelser för vissa områden gällande sjukgymnastikersättningen, patientavgift och verk- samhetsuppföljning.
I förordningen (1994:1120) om ersättning för sjukgymnastik regleras arvoden för sjukgymnastbehandling.
Lagen (19912419) om resekostnadsersättning vid sjukresor reg- lerar att landsting skall lämna ersättning för resekostnader i samband med olika former av hälso- och sjukvård.
Lagen (1992:863) om lokal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäkring och hälso- och sjukvård regle- rar de s.k. FINSAM-försöken. Om regeringen medger det, får en all- män försäkringskassa, ett landsting och en kommun som har kommit överens om det bedriva lokal försöksverksamhet med finansiell sam- ordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst. Lagen reglerar bl.a. frågor rörande bildandet av beställarförbund, be- ställarförbundets ledning, ekonomiska förvaltning och likvidation.
Förordningen (1992:621) om statsbidrag till texttelefoner regle- rar att statsbidrag för texttelefoner lämnas till landsting under vissa villkor.
I förordningen (1984:908) om vissa statsbidrag och försäk- ringsersättningar för sjukvård m.m. finns bestämmelser om statsbi- drag och ersättning från sjukförsäkringen till landsting och andra för sjukvård m.m. Dessutom regleras bl.a. patientavgiftema.
I förordningen (1994:2053) om vissa ersättningar i internatio- nella förhållande till landsting och kommuner från sjukförsäkring- en enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring regleras att lands- tingen i vissa fall får ersättning från sjukförsäkringen för vård eller re- sekostnader avseende personer som inte är bosatta i Sverige.
Lagen (199621150) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m. reglerar högkostnadsskyddet för receptbelagda läkemedel och vissa receptfria läkemedel. Kostnader för förmåner enligt denna lag ersätts av det landsting inom vars område den berättigade är bosatt.
I förordningen (199621294) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m. finns vissa allmänna föreskrifter om förskrivning av läkemedel m.m. och föreskrifter som ansluter till lagen (199621150) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m.
Bekämpande av smittsamma sjukdomar
I smittskyddslagen(l988:1472) regleras verksamhet till skydd mot att smittsamma sjukdomar sprids bland människor. Huvudregeln är att varje landsting svarar för att behövliga smittskyddsåtgärder vidtas inom landstingsområdet. I lagen regleras bl.a. frågor rörande smittsamma sjukdomar, samverkan, skyldighet att söka läkare och lämna upplys- ningar, läkarundersökning och förhållningsregler, anmälan om sam- hällsfarlig och annan anmälningspliktig sjukdom, särskilda åtgärder vid
befarad smittspridning, uppgiftsskyldighet, tvångsåtgärder, tvångsun- dersökning, tillfälligt omhändertagande, beslut om tvångsisolering, omhändertagandet under tvångsisoleringen, särskilda befogenheter vid tvångsisoleringen, vistelse utanför sjukhuset vid tvångsisolering, över- klagande, handläggningen av mål och ärenden, kostnader, tillsyn och ytterligare föreskrifter.
Smittskyddslagstiftningen har primärt sjukvårdshuvudmannen och smittskyddsläkaren som adressat. Men vissa lagrum reglerar kommunal verksamhet, i första hand den kommunala nämnd som utför uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Nämnden åläggs exempelvis att inom kommunen svara för att smittskyddsåtgärder vidtas mot sådana djur, livsmedel, vattentäkter, avloppsvatten ventilationsanläggningar och andra objekt som sprider eller misstänks sprida smittsamma sjuk- domar. Vidare finns reglerat en skyldighet att på olika sätt samverka med smittskyddsläkaren. Den kommunala nämnden får även meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att hindra spridning av en samhällsfarlig sjukdom.
I smittskyddsförordningen (1989:301) lämnas viss ytterligare reglering inom smittskyddsområdet. Förordningen reglerar bl.a. anmäl- ningsskyldighet till smittskyddsläkaren och den kommunala nämnden inom miljö- och hälsoskyddsområdet vid upptäckt av vissa sjukdomar. De aktuella sjukdomarna anges i bilaga till förordningen. SoS får med- dela vissa föreskrifter inorn smittskyddsområdet.
I karantänslagen (1989:290) ges som en komplettering av smitt— skyddslagen vissa bestämmelser till skydd mot att karantänssjukdomar förs in i landet eller sprids till utlandet genom land-, luft- eller sjötrafik. Med karantänssjukdom avses gula febern, kolera och pest. Smitt- skyddsläkaren svarar tillsammans med miljö- och hälsoskyddsnämnden för smittskyddsåtgärder enligt denna lag. I lagen regleras bl.a. frågor rörande ansvarsfördelning och organisatoriska bestämmelser, allmänna bestämmelser om sanitära åtgärder, åtgärder vid ankomst, råttbekämp- ning, avgifter, tillsyn, ytterligare föreskrifter, straff och överklagande.
I karantänsförordningen (19892302) lämnas viss ytterligare regle- ring inom området. Förordningen reglerar bl.a. att SoS efter samråd med de berörda landstingen och kommunerna skall föresldiva vilka hamnar och flygplatser som skall vara karantänshamnar respektive ka- rantänsflygplatser. SoS får meddela de föreskrifter som behövs för att hindra att karantänssjukdomar förs in i landet eller sprids till utlandet.
Tandvård
I tandvårdslagen(19852125) avses med tandvård åtgärder för att före- bygga, utreda och behandla sjukdomar och skador i munhålan. Varje landsting skall erbjuda en god tandvård åt dem som är bosatta inom landstinget. I lagen regleras bl.a. frågor rörande mål för tandvården, krav på tandvården, landstingets ansvar, nämnder, personal, vårdavgif- ter och kvalitetssäkring.
Övrigt inom hälso- och sjukvården
Medicintekniska produkter
I lagen (1993:584) om medicintekniska produkter ges allmänna be- stämmelser om medicintekniska produkter. I lagen regleras bl.a. krav på medicintekniska produkter, kliniska prövningar, användning och tillsyn. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att klinisk prövning skall äga rum för vissa medicinska produkter.
Läkemedel och narkotika
Läkemedelslagen(1992:859) innehåller bestämmelser om läkemedel. Lagen reglerar bl.a. frågor rörande krav på läkemedel, klinisk prövning, hantering av läkemedel och tillsyn. LV utövar tillsyn.
l läkemedelsförordningen (199221752) finns föreskrifter som an- sluter till läkemedelslagen. I förordningen finns bl.a. regler om ldiniska prövningar.
Lagen (19922860) om kontroll av narkotika innehåller bestäm- melser om narkotika rörande import och export, tillverkning, förord- nande och utelämnande, innehav, tillstånd och tillsyn m.m. Av betydel- se för kommuner och landsting är främst 7 &. Där regleras att en före- ståndare för en vetenskaplig institution som ägs eller stöds av staten eller en kommun, får inneha narkotika i den mån narkotikan behövs för en vetenskaplig forskning, undersökning eller undervisning.
I förordningen (1992:1554) om kontroll av narkotika finns före- skrifter som ansluter till narkotikastrafflagen(1968:64) och lagen (19922860) om kontroll av narkotika. Förordningen berör kommuner
och landsting bl.a. i anslutning till bestämmelserna om anmälan om förvaring av narkotika.
Förordningen (1968270) med vissa bestämmelser om injektions- sprutor och kanyler reglerar införsel, handel, överlåtelse m.m. avse- ende injektionssprutor och kanyler. LV meddelar beslut om införsel och handel.
Särskilda bestämmelser i anslutning till människas död
Lagen (1987:269) om kriterier för bestämmande av människas död stadgar bl.a. att vid tillämpning av bestämmelser i lag eller annan för- fattning som tillslqiver en människas död rättslig betydelse skall gälla att en människa är död när hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort.
Lagen (1995:832) om obduktion m.m. innehåller bestämmelser om obduktioner och vissa andra åtgärder med kroppen efter en avliden människa.
Lagen (1995:831) om transplantation m.m. innehåller bestämmel- ser om ingrepp för att ta till vara organ eller annat biologiskt material från en levande eller avliden människa för behandling av sjukdom eller kroppsskada hos en annan människa (transplantation) eller för annat medicinskt ändamål.
Reglering av vissa tjänster
I lagen ( 1982:764 ) om vissa läkartjänster vid upplåtna enheter m.m. ges bestämmelser om vissa läkartjänster vid sådana enheter inom landstingens hälso- och sjukvård som har upplåtits för den grundläg- gande högskoleutbildningen för läkarexamen (upplåtna enheter). Bland annat regleras att varje läkare som är anställd vid en upplåten enhet är skyldig att biträda vid handledningen av medicine studeranden.
Vissa avtalsfrågor
1 förordningen (1982:1040) om vissa arbetstagare vid akademiska sjukhuset i Uppsala meddelas föreskrifter om sådana arbetstagare som behåller sina statliga tjänster vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, när huvudmannaskapet för sjukhuset övergår från staten till Uppsala läns landstingskommun. Universitetet i Uppsala skall utöva arbetsgivarens
befogenheter, i den mån det inte enligt särskilda föreskrifter ankommer på regeringen, Statens arbetsgivarverk eller man myndighet.
I förordningen (1981:1137) om vissa arbetstagare vid karolinska sjukhuset meddelas föreskrifter i &åga om sådana arbetstagare som behåller sina statliga tjänster vid Karolinska sjukhuset, när huvudman- naskapet för sjukhuset övergår från staten till Stockholms läns lands- tingskommun. RFV skall utöva arbetsgivarens befogenheter, i den mån det inte enligt särskilda föreskrifter ankommer på regeringen, Statens arbetsgivarverk eller annan myndighet.
I förordningen (1982:1164) om vissa arbetstagare vid de statliga ungdomsvårdsskolorna och nykterhetsvårdsanstalterna meddelas föreskrifter om sådana arbetstagare som behåller sina statliga tjänster vid de statliga ungdomsvårdsskolorna och nykterhetsvårdsanstalterna, när huvudmannaskapet för dessa institutioner övergår från staten till kommuner, landsting eller kommunalförbund.
Diverse bestämmelser
Lagen (19822316) med förbud mot omskärelse av kvinnor reglerar förbud mot omskärelse.
Lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen rör befrukt- ning av en kvinnas ägg utanför hennes kropp i syfte att avla barn. Infö- rande i en kvinnas kropp av ett ägg som har befruktats utanför kroppen får ske endast under vissa villkor.
Enligt lagen (1984:1140) om insemination förstås med insemina- tion införande av sperma i en kvinna på konstlad väg. Insemination får utföras endast under vissa villkor.
Lagen (1991:115) om åtgärder i forsknings- och behandlingssyf- te med befruktade ägg från människa reglerar villkoren för försök i forsknings- eller behandlingssyfte med befruktade ägg.
Kungörelsen (1944z285) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastrering innehåller regler om att läkare i vissa fall är skyldig att sörja för att ansökan om kastrering görs hos SoS.
Lagen ( 1974:525 ) om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet m.m. reglerar bl.a. att staten, landstingen och kommuner- na erhåller ersättning från sjukförsäkringen för rådgivning som lämnas i födelsekontrollerande syfte eller om abort eller sterilisering (1 5).
Lagen (1996:1157) om låkemedelskommittéer innehåller be- stämmelser om att det i varje landsting skall finnas en eller flera läke- medelskommittéer. Landstinget bestämmer hur många sådana kom-
mittéer som skall finnas och vilket organ inom landstinget som skall tillsätta en kommitté. Landstinget bestämmer också antalet ledamöter i varje kommitté och mandattiden för ledamöterna. En låkemedelskom- mitté skall genom rekommendationer till hälso- och sjukvårdspersona- len eller på annat lämpligt sätt verka för en tillförlitlig och rationell lä- kemedelsanvändning inom landstinget. Rekommendationema skall va- ra grundade på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Förordningen (19852796) med vissa bemyndiganden för Social- styrelsen att meddela föreskrifter m.m. reglerar SoS norrngivnings- bemyndiganden i anslutning till bl.a. hälso- och sjukvårdslagen, pati- entjournallagen och tandvårdslagen.
Inom området Hälso- och sjukvård finns 179 myndighetsföreskrif- ter (eller motsvarande) eller allmänna råd (eller motsvarande) utfär- dade av SoS, 1 allmänt råd (cirkulär) utfärdat av Medicinalstyrelsen samt 5 myndighetsföreskrifter (eller motsvarande) utfärdade av RFV. SoS ansvarar för Medicinalstyrelsens allmänna råd, då myndigheten har upphört. SoS regler är publicerade i SOSFS.
Allmänt råd från Medicinalstyrelsen:
1964296 Medicinalstyrelsens cirk. angående rapportering av nyfödda
med missbildning
Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd från SoS:
Allmänt 19742115 Socialstyrelsens cirkulär om gravida kvinnor och bilbälteslagens tillämpning 1975221 Socialstyrelsens kungörelse om undantagande från skyldighet att använda bilbälte när medicinska hinder föreligger 1975 241 Socialstyrelsens cirkulär med råd och anvisningar i frågor om mottagande av gåvor från patienter inom den allmänna sjukvården
1972243 Socialstyrelsens cirk. om blanketter i anledning av lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall (SFS 19722119)
19722135 Socialstyrelsens kungörelse angående anmälan till socialstyrelsen om psykisk sjukdom eller annan psykisk rubbning hos viss medicinalpersonal 19752115 Socialstyrelsens cirk. med föreskrifter om verkställigheten om steriliseringslagen. 1976277 Socialstyrelsens cirkulär om klassifikationer av radiologiska åtgärder
1977214
1978214
1978223
1979272
1979277
19792100
1980299
1981225
1981247
1982278 198324
1983245
1983271
1984228 1984231
1984232 1985211 1986233
1986242
198726
198727
Socialstyrelsens kungörelse om icke legitimerade läkares formella kompetens Socialstyrelsens föreskrifter m.m. för förbättrad kapacitet inom ögonvården Socialstyrelsens kungörelse om undantagande från skyldighet att vid färd med motorcykel eller moped använda skyddshjälm när medicinska hinder föreligger Socialstyrelsens anvisningar rörande joumalföring vid vissa ingrepp och undersökningar Socialstyrelsens kungörelse om läkares ansvar för remitterade patienter m.m. Förteckning över fastställda blanketter inom medicinalväsendets område Socialstyrelsens allmänna råd om hälso- och sjukvårdspersonalens utbildning Socialstyrelsens föreskrifter för hälso- och sjukvårdspersonalen om avfattande av intyg m.m. Socialstyrelsens föreskrifter m.m. Om sjukvårdsutrustrring i ambulanser Socialstyrelsens föreskrifter för psykologer om joumalföring Socialstyrelsens allmänna råd om förvaltning av privata medel m.m. Inom socialtjänstens, sjukvården och omsorgema om psykiskt utvecklingsstörda Socialstyrelsens allmänna råd beträffande landstingens patientdatabaser
Socialstyrelsens föreskrifter om ledning av hälso- och sjukvård samt hälsoskydd i krig Socialstyrelsens allmänna råd om blodverksamhet Socialstyrelsens föreskrifter om medicinska krav för innehav av körkort, traktorkort eller taxibehörighet Socialstyrelsens föreskrifter om anmälan till cancerregistret Socialstyrelsens föreskrifter om vidareutbildning av läkare Socialstyrelsens föreskrifter om anställning av barnmorska, sjukgymnast eller sjuksköterska med utländsk utbildning Socialstyrelsens allmänna råd om förenklat utlåtande för tillfällig föräldrapenning vid läkarbesök för barn mellan 12 och 16 år Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om inseminationer Socialstyrelsens allmänna råd om hantering av riskavfall inom hälso- och sjukvården (ändr. 1990:13).
l989:12 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om tillämpningen av patientjournallagen (1985 2562) inom skolhälsovården. 1989235 Socialstyrelsens föresloifter och allmänna råd om befruktning utanför kroppen m.m. (ändr. 1992215). 1989:39 Socialstyrelsens allmänna råd om desinfektion av avloppsvatten från sjukhus laboratorier m.fl. 1990227 allmänna råd om läkarintyg i asylärenden m.m.
199122 Socialstyrelsens allmänna råd om förebyggande åtgärder mot hepatit B 1991 : 16 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om legitimerade kiropraktorers verksamhet 1991222 Socialstyrelsens och riksarkivets allmänna råd om handhavandet av patientjournaler i vissa fall 1991235 Rättsmedicinverkets föreskrifter om blodprov vid utredning av faderskap 1992218 Socialstyrelsens föreskrifter om målbeskrivning för läkare 1992223 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna. Bemyndigande att förordna icke legitimerade läkare på vissa läkartjänster m.m. 1993217 Socialstyrelsens allmänna råd; Omvårdnad inom hälso- och sjukvården 1993:20 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd; Patientj oumallagen 199428 Socialstyrelsens föreskrifter; Viss uppgiftsskyldighet beträffande sluten vård inom hälso- och sjukvården 1994216 Socialstyrelsens föreskrifter; Avvecklingsplaner för vårdhem 1994227 Socialstyrelsens föreskrifter; Ömsesidigt erkännande av yrkesbehörighet inom hälso- och sjukvård 1994223 Socialstyrelsens allmänna råd; Omarbetade formulär till journaler inom mödrahälsovård och förlossningsvård 1994227 Socialstyrelsens föreskrifter; Ömsesidigt erkännande av yrkesbehörighet inom hälso- och sjukvård 199524 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Legitimerade optikers arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvården 1995 28 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd; Ansvar, kvalitetssäkring och läkemedelsförsörjning inom ambulanssjukvården m.m. 199529 Socialstyrelsens allmänna råd; Rutiner för bevarande av
provmaterial vid patologavdelningar m.m.
1996215 Rättsmedicinalverkets föreskrifter och allmänna råd. Läkarintyg enligt 7 5 lagen 1991:2041 om särskild personutredning i brottmål 1996223 Anmälningsskyldighet enligt 55 lagen 1996:786 om tillsyn över hälso- och sjukvården (Lex Maria) samt lokal avvikelsehantering 1996224 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Kvalitetssystem i hälso- och sjukvården 1996226 Socialstyrelsens föreskrifter. Målbeskrivningar för specialiteter inom ramen för läkarnas specialiseringstjänstgöring 1996227 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Läkarnas specialiseringstjänstgöring m.m. 1996228 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Kliniska obduktioner m.m. 1996232 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Informationsöverföring och samordnad vårdplanering 1996234 Socialstyrelsens föreskrifter. Viss uppgiftsskyldighet inom hälso- och sjukvården 199725 Socialstyrelsens allmänna råd; Rättsintyg vid utredning av vålds- och sexualbrott 199728 Socialstyrelsens allmänna råd. Verksamhetschef inom hälso- och sjukvård 1997: 10 Socialstyrelsens allmänna råd. Medicinskt ansvarig sjuksköterska i kommunernas hälso- och sjukvård 1997214 Socialstyrelsens föreskrifter och allmärnia råd; Delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård och tandvård 1997220 Socialstyrelsens allmänna råd. Information om fosterdiagnostik 1997:22 Socialstyrelsens föreskrifter. Anmälan till Socialstyrelsen av legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal som p.g.a. psykisk sjukdom m.m. inte kan utöva sitt yrke tillfredsställande. 1997227 Socialstyrelsens allmänna råd. Hälsoundersökningar med
mammografi.
Kompetenskrav m.m. 1987224 Socialstyrelsens allmänna råd om kompetenskrav för arbetsterapeuttjänster 1987230 Socialstyrelsens allmänna råd om kompetenskrav för
tjänstgöring som laboratorieassistent eller medicinskteknisk assistent
1989248 Socialstyrelsens allmänna råd om kompetenskrav för
tjänstgöring som sjukhusfysiker
1989249 Socialstyrelsens allmänna råd om kompetenskrav för tjänstgöring som sjukhusingenjör 1990214 Socialstyrelsens allmänna råd om kompetenskrav för tjänster som ambulanssjukvårdare 1991230 Socialstyrelsens föreskrifter om kompetenskrav för läkare som får avge utlåtande enligt lagen 1991:1137 om rättspsykiatrisk undersökning och intyg enligt lagen 19642542 om personundersökning i brottmål 1995215 Socialstyrelsens allmänna råd; Kompetenskrav för tjänstgöring som sjuksköterska och barnmorska (ändr. 1997218) 1996:13 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Legitimation
som psykolog
Särskilda bestämmelser om viss psykiatrisk Wångsvård 1970214 Socialstyrelsens cirk. med vissa rättsliga synpunkter på den slutna vården av psykiskt utvecklingsstörda 1991227 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om utfärdande av vårdintyg enligt lagen 199121128 om psykiatrisk tvångsvård och lagen 199121 129 om rättspsykiatrisk vård 1991229 Socialstyrelsens föreskrifter om delegering av chefsöverläkares uppgifter enligt lagen 199121128 om psykiatrisk tvångsvård och lagen 199121129 om rättspykiatrisk vård 1995: 13 Socialstyrelsens föreskrifter; Underrättelse- och uppgiftsskyldighet vid psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård 1996: 14 Rättsmedicinalverkets föreskrifter och allmänna råd.
Rättspsykiatrisk undersökning
Vissa ekonomiska frågor m.m. 198925 Socialstyrelsens föreskrifter om statsbidrag till kommunerna för stöd och hjälp i boendet 199121 Socialstyrelsens föreskrifter om statsbidrag till färdtjänst och särskilt anpassad kollektivtrafik
1994228. Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd; Tillfälligt statsbidrag till gruppbostäder och sjukhem m.m. 1994230 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd; Statsbidrag till
texttelefoner
Vaccinationer 1977:80
1979:80
1982:13
1990:20 l990:21
1994:5
1994:26
199611
Socialstyrelsens kungörelse med förtydliganden till de avsnitt som behandlar vaccinationer resp. utrustning i Socialstyrelsens krmgörelse om förebyggande och behandling av vissa överkänslighetsreaktioner (l977z2) Socialstyrelsens kungörelse med allmänna råd om poliovaccination av vuxna Socialstyrelsens allmänna råd om diagnostik av och förebyggande åtgärder mot rubellainfektioner Socialstyrelsens föreskrifter om vaccinationsverksamhet Socialstyrelsens allmänna råd om profylax mot difteri och stelkramp Socialstyrelsens allmänna råd. Difterivaccination av vissa risk- och yrkesgrupper Socialstyrelsens allmänna råd. Vaccinationer mot pneumokocker Socialstyrelsens allmänna råd. Vaccination av barn
F örl ossn ingsvård l973:3
1973:12
1975:7
1976z8l
l977:75
1986:8
1988120
Socialstyrelsens cirkulär med råd och anvisningar angående förfarandet vid Rh—immunisering av frivilliga givare i syfte att skapa tillgång till immunglobulin anti—D för profylaktisk behandling av vissa nyförlösta kvinnor m.fl. Socialstyrelsens cirkulär om statistisk redovisning med hjälp av medicinskt födelsemeddelande av förlossningar i öppen och sluten vård Socialstyrelsens cirkulär om ändring i cirkuläret (197313) med råd och anvisningar angående förfarandet vid Rh— immunisering av frivilliga givare i syfte att skapa tillgång till immunglobulin anti—D för profylaktisk behandling av vissa nyförlösta ... Socialstyrelsens föreskrifter om bammorskas skyldighet att föra journal m.m. rörande förlossning och missfall, som ägt rum annorstädes än på sjukhus Socialstyrelsens kungörelse om formulär för anmälan om barns födelse Socialstyrelsens föreskrifter om säkerhetsåtgärder i samband med fosterövervakrring vid tolkning av kurvor från kardiotokografisk registrering Socialstyrelsens allmänna råd om undersökning av nyfödda barn för Vissa ämnesomsättningsrubbningar m.m.
l990:22 Socialstyrelsens allmänna råd om hemförlossning 1993:] Socialstyrelsens allmänna råd om tidig hemgång eRer förlossning 1994:23 Socialstyrelsens allmänna råd; Omarbetade formulär till journaler inom mödrahälsovård och förlossningsvård l997:9 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Profylaktisk
behandling mot uppkomst av RhD—immunisering
Barnhälsovård 1978125 Socialstyrelsens kungörelse om AD—vitaminprofylax hos barn l983:21 Socialstyrelsens föreskrifter för hälso- och sjukvårdspersonal m.fl. vid tillämpning av internationell kod för marknadsföring av bröstrnj ölksersättningar 198619 Socialstyrelsens allmänna råd om regional och nationell amningsrapportering 198620 Socialstyrelsens allmänna råd om förebyggande, diagnostik och behandling av ögoninfektioner hos nyfödda 1987:8 Socialstyrelsens föreskrifter om användning av bröstmjölk m.m. 1989:20 Socialstyrelsens allmänna råd om hälsoundersökning av utländska adoptivbarn
1991120 Socialstyrelsens allmänna råd om förebyggande av bamolycksfall och om rådgivning från hälso- och sjukvården 1993:11 Socialstyrelsens allmänna råd; Medicinsk åldersutredning av
invandrarbam och adoptivbarn
Aborter
l972:59 Socialstyrelsens föreskrifter rörande tidiga abortingrepp. Operationsteknik och patientomhändertagande
1976z80 Socialstyrelsens meddelande om nya blanketter för ansökan om abort, m.m. 1989:6 Socialstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av abortlagen1990:8 Socialstyrelsens allmänna råd rörande omhändertagande av foster efter abort l996:21 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Rätt för barnmorskor att föreskriva läkemedel i födelsekontrollerande
syfte
Långtidssjukvård l980:86 Socialstyrelsens kungörelse med föreskrifter om användning av kateter i urinblåsan i vissa fall m.m.
l980:87 Socialstyrelsens kungörelse med föreskrifter om förbud mot tvångsmedel inom somatisk långtidssjukvård 1980188 Socialstyrelsens kungörelse med föreskrifter vid hyperbar syrgasbehandling av sår 1986:25 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om märkning av avtagbara tandproteser
Bekämpande av smittsamma sjukdomar 1976:5 Socialstyrelsens instruktion för karantänsläkare 1977:64 Socialstyrelsens kungörelse angående internationella intyg om skyddsympning mot kolera, smittkoppor och gula febern 1979126 Socialstyrelsens kungörelse med upphävande av föreskriftema om ympning mot smittkoppor och revaccinering av viss personal inom karantänväsendet samt inom hälso- och sjukvård 1980:53 Socialstyrelsens kungörelse om godkännande av viss institution för utfärdande av internationella intyg om skyddsympning mot gula febern
1985 :4 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd angående AIDS 1986:11 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om information och föreskrifter till patienten i samband med meddelanden om resultat av test avseende antikroppar mot LAV/HTLV—III 1987:22 Socialstyrelsens allmänna råd om HIV—screening av gravida kvinnor 1988: 15 Socialstyrelsens föreskrifter om laboratoriediagnostik av HIV—infektion 1989:18 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om tillämpningen av smittskyddslagen (ändr. l997:7) 1989:21 Socialstyrelsens allmänna råd om förebyggande av rabies 199112 Socialstyrelsens allmänna råd om förebyggande åtgärder mot hepatit B 199219 Socialstyrelsens allmänna råd om oklar febersjukdom efter utlandsvistelse 1993: 10 Förebyggande åtgärder kring fall av meningokocksjukdom l996:20 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Karantänshamnar och karantänsflygplatser, råttsaneringsbevis och taxa för vissa åtgärder på fartyg och luftfartyg m.m.
Tandvård 1986127 1987:25 1987:26 1988:1 1988:3
1988:17
1988230
1991:4
199126 1992:21 1993:4 1996:18
1996:19
Socialstyrelsens föreskrifter om förordnande på tjänst för allmäntj änstgöring inom folktandvården av icke legitimerade tandläkare Socialstyrelsens föreskrifter om förbud mot användning av kopparamalgam inom tandvården Socialstyrelsens föreskrifter om tandläkares specialistutbildning Socialstyrelsens allmänna råd i HIV—frågor inom tandvården Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (l988:3) om användandet av dentala gjutlegeringar, ingående i tandtekniska arbeten (omtryckt 1989: 17) Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd för ökad säkerhet i samband med analgesi och anestesi vid odontologiska ingrepp Socialstyrelsens allmänna råd om diagnostik, registrering och behandling av karies Socialstyrelsens allmänna råd om användning av fluorider för odontologiskt bruk, tandsköterskor samt delegering inom tandvården
Socialstyrelsens allmänna råd om utredning av patienter som sätter sina symtom i samband med kvicksilver från amalgam Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om
allmäntj änstgöring för tandläkare Socialstyrelsens föresloifter och allmänna råd om tandläkares specialiseringstjänstgöring Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Dokumentation av patientbehandling inom tandvården m.m. Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Kompetenskrav och behörighet för tandhygienister och
Medicintekniska produkter 1994:20
1994:21
Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Medicintekniska produkter. Ansvaret för medicintekniska produkter i hälso- och sjukvården m.m.
Läkemedel och narkotika 1969zl3 Socialstyrelsens cirk. om åtgärder för att försvåra obehörig åtkomst av injektionssprutor och kanyler
1974z83 Socialstyrelsens kungörelse om läkemedelsförsörjningen vid
sj ukvårdsinrättningarna m.m.
1984:9 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om klinisk läkemedelsprövning 1987: 12 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om läkemedelshantering vid hem, boende, läkarrnottagningar, alkoholpoliniker och rådgivningsbyråer med socialnämnd som huvudman 1987:27 Socialstyrelsens föreskrifter om ansvarsfördelning och läkemedelshantering i samband med anestesi l988z26 Socialstyrelsens föreskrifter om ansvarsfördelning och läkemedelshantering inom allmän intensivvårdsavdelningar samt allmänna råd för all intensivvård 1988z27 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om beredning och hantering av radioaktiva läkemedel på sjukhus och apotek 1990:7 Socialstyrelsens kungörelse om ändring i kungörelsen (NIF 1974:83) om läkemedelsförsörjning vid sjukvårdsinrättningama m.m. 1990: 16 Socialstyrelsens föreskrifter om metadonunderhållsbehandling och förskrivning av opiater på indikation narkomani (ändr. 1991 :33, 1994: 19 och 1997: 17) 1992:6 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om läkemedelshantering inom kommunal hälso- och sjukvård enligt 18 & hälso- och sjukvårdslagen m.m. 1992:22 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om informationsskyldighet för läkare och tandläkare om generiska läkemedel m.m. 1994:11 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd; Rätt för sjuksköterskor i öppen hälso- och sjukvård att föreskriva vissa läkemedel 1995:19 Läkemedelshanteringen inom landstingens m.fl. hälso- och
sjukvård och den enskilda hälso- och sjukvården inklusive tandvård
Kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel, livsmedel och förbrukningsar- tiklar
1994:22 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Behörighet att föreskriva kostnadsfria förbrukrringsartiklar samt om beskaffenhet av kostnadsfria förbrukningsartiklar m.m.
Särskilda bestämmelser vid människas död 198212 Socialstyrelsens föreskrifter för hälso- och sjukvårdspersonalen om det medicinska språket i bl.a. J ournaler, intyg och dödsbevis l987:32 Socialstyrelsens föresloifter och allmänna råd om kriterier för bestämmande av människas död (omtryckt 1996z5). 1994:4 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd; Åtgärder mot överföring av smitta vid transplantation av organ eller vävnad l996:29 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Vissa åtgärder inom hälso- och sjukvården vid dödsfall 1996z30 Socialstyrelsens föreskrifter. Nya formulär för dödsbevis och intyg om dödsorsaken 1997:4 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Organ- och vävnadstagning för transplantation eller för annat medicinskt ändamål
Säkerhetsföreskrifter
1977:2 Socialstyrelsens kungörelse om förebyggande och behandling av vissa överkänslighetsreaktioner 1982:8 Socialstyrelsens föreskrifter om markering i journal av intolerans och allvarlig överkänslighet mot läkemedel m.m.
1982: 19 Socialstyrelsens föreskrifter om åtgärder mot att materiel oavsiktligt kvarlämnas i samband med operation 1986:34 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd vid användning av natriumldorid/heparin-lösning som trombosprofylax vid bruk av intravasala katetrar 1988:25 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om ansvars- fördelning inom den sluten hälso- och sjukvården vid sondmatning samt vid användning av intravasal kateter och epiduralkateter 1989:1 Socialstyrelsens föreskrifter om åtgärder för att förhindra förväxlingar inom hälso- och sjukvården och för att öka säkerheten vid läkemedelshantering inom den slutna vården 1989:38 Socialstyrelsens föreskrifter om blodgivning, blodtransfusion m.m. l990:25 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om anti—HCV- undersökning i samband med blod- och plasmagivning 1991:8 Socialstyrelsens föreskrifter om förbud mot användning av koldioxidlaser vid borttagning av naevi m.m. 1991 : 13 Socialstyrelsens allmänna råd om medicinska
gasanläggningar
1991 : 14 Socialstyrelsens allmänna råd om ersättning av blodförluster 199212 Socialstyrelsens allmänna råd om identitetskontroll m.m. Av patienter i hälso- och sjukvården 1995 :3 Socialstyrelsens föreskrifter; Undersökning av antiHTLV I/II inför blod- och plasmagivning 1996: 10 Socialstyrelsens föreskrifter. Omtestrring av blodgivare och
vissa patienter vilkas serum undersökts ospätt med Abbotts HIV-test IMx HIV-l/HIV-Z 3rd Generation Plus
Myndighetsföreskrifter från RFV:
RFFS 1977:27 Kungörelse om ersättning för vissa läkarutlåtanden m.m. RFFS l988:9 Riksförsäkringsverkets föreskrifter om uppförande av tandläkare på förteckning hos allmän försäkringskassa i vissa fall RFF S 1988:29 Riksförsäkringsverkets föreskrifter om uppgiftsskyldighet vid sjukhusvård RFFS 1994:33 Riksförsäloingsverkets föreskrifter om vissa ersättningar i internationella förhållanden till landsting och kommuner från sjukförsäkringen enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring RFFS l996:31 Riksförsäloingsverkets föreskrifter om fastställande av
priser på läkemedel m.m.
12.2.3 Hälsoskydd
Inom området Hälsoskydd finns 1 lag och 1 förordning. Vidare finns 2 myndighetsföreskrifter och 10 allmänna råd (eller motsvarande) utfär- dade av 808 (publicerade i SOSFS) samt 4 myndighetsföreskrifter och 4 allmänna råd utfärdade av SNV.
Dessutom finns ytterligare 7 allmänna råd utfärdade av 808, men publicerade i den särskilda skriftserien Allmänna råd från Socialstyrel- sen. Dessa regler redovisas i avsnitt 12.2.4.
Av hälsoskyddslagen(1982:1080) framgår att varje kommun sva- rar för hälsoskyddet inom korrnnunen. Med hälsoskydd avses åtgärder för att hindra uppkomsten av sanitära olägenheter och för att undanröja sådana olägenheter. Författningarna bestämmer vissa villkor för kom- munens verksamhet och anger områden som särskilt skall prioriteras. Den ansvariga nämnden i kommunen utövar den omedelbara tillsynen i kommunen. Den kommunala nämnden får i särskilda fall meddela de
villkor som behövs för att bl.a. förhindra uppkomsten av sanitär olä— genhet samt meddela förelägganden och förbud.
Hälsoskyddsförordningen (1983:616) innehåller bl.a. bestämmel- ser om hälsoskydd i anslutning till bostäder, gränsvärden för luftförore- ningar, strandbad och central tillsyn. Kommunens föreskriftsrätt speci- ficeras i förordningen. Den centrala tillsynen fördelas mellan 808 och SNV.
I och med att den nya miljöbalken träder i kraft den 1 januari 1999 ersätts den befintliga regleringen inom hälsoskyddsområdet av denna nya reglering.
Vidare finns 2 myndighetsföreskrifter och 10 allmänna råd (eller motsvarande) utfärdade av 808 och 4 myndighetsföreskrifter och 4 allmänna råd utfärdade av SNV. SoS regler är publicerade i SOSFS.
Myndighetsföreskrifter och allmänna råd från 808:
l979:9l Socialstyrelsens rekommendation om begränsning av användningen av heltäckande textilmattor i Vissa lokaler 1983:14 Socialstyrelsens allmänna råd om hälsoskydd vid lägerverksamhet 1983:15 Socialstyrelsens allmänna råd om hälsoskydd i fritidsbostad för uthyrning m.m. 1983: 17 Socialstyrelsens allmänna råd om hälsoskydd i hotell, pensionat och liknande lokaler 1983z71 Socialstyrelsens föreskrifter om ledning av hälso- och sjukvård samt hälsoskydd i krig 1984: 19 Socialstyrelsens allmänna råd om åtgärder mot mögel i byggnader, lokaler, och anläggningar som omfattas av hälsoskyddslagens bestämmelser 1989:13 Socialstyrelsens allmänna råd om åtgärder mot formaldehyd i byggnader l989:45 Socialstyrelsens allmänna råd om bedömning av hälsorisker från vissa golvmaterial 1989:51 Socialstyrelsens allmänna råd om ventilation i bostäder m.fl. lokaler 1994:29 Socialstyrelsens föreskrifter. Tillstånd för användning av vissa bekämpningsmedel l996:7 Socialstyrelsens allmänna råd. Buller inomhus och höga ljudnivåer 1996133 Socialstyrelsens allmänna råd. Städning i skolor, förskolor,
fritidshem och fritidsgårdar
Myndighetsföreskrifter och allmänna råd från SNV:
SNFS 1993: 10 Kungörelse med föreskrifter om högsta tillåtna halt i luft av svaveldioxid SNFS 1993 :11 Kungörelse med föreskrifter om högsta tillåtna halt i luft av sot (svävande partiklar) SNFS 1993: 12 Kungörelse med föreskrifter om högsta tillåtna halt i luft av kvävedioxid SNFS 199626 Statens Naturvårdsverks föreskrifter om strandbadvatten SN AR 86:5 Hälsoskydd i hamnar för fritidsbåtar
SN AR 86:6 Hälsoskydd på campingplatser SN AR 88:1 Bassängbad, vattenkvalitet och kontroll
SN AR 89:4 Strandbad, vattenkvalitet och kontroll
12.24. Den särskilda skriftserien Allmänna råd från Socialstyrelsen
Nedan presenteras 64 allmänna råd som särskilt berör kommuner eller landsting. Dessa är utfärdade av 808, men inte publicerade i SOSFS utan i den särskilda skriftserien Allmänna råd från Socialstyrelsen.
Hälso- och sjukvården
1981:3 Inför döden — Om hänsyn till olika religiösa och etniska grupper i sjukvården 1981:4 Hälsovård för mödrar och barn inom primärvården 1985 : 10 Gynekologisk hälsokontroll 1985:11 Kost på sjukhus och inom social omsorg 1986:6 Barns språkrniljö — noteringar inom mödra- och barnhälsovården 198726 Antikonception — aktuella preventivmetoder 1988:3 Tandhälsovårdsprogram för vuxna
1989:1 Smärtbehandling i livets slutskede 1990:1 Samordning av synskadades rehabilitering 1990:7 Beroendeframkallande psykofarmaka. Att behandla och förebygga beroende och missbruk 1990:8 Att förebygga självmord inom hälso- och sjukvård 1991:4 Sekretess inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten
1991:6 Samordning av den onkologiska sjukvården — onkologiska centras roll och uppgifter
1991 :8 Hälsoundersökrrin gar inom barnhälsovården 199119 LPT — Tillämpning av lagen om psykiatrisk tvångsvård 1991 : 10 LRV — Tillämpning av lagen om rättspsykiatrisk vård 199212 Livsuppehållande åtgärder i livets slutskede 199213 Den svenska bamhjärtkirurgins organisation 1993:3 Morfologisk diagnostik av bröstcancer — Principer och
kvalitetssäkring 199412 Hjärnskador vid syrebrist hos fullgångna nyfödda barn 199514 Hälso- och sjukvård för asylsökande och flyktingar 199515 Kompetensbeskrivningar för sjuksköterskor och
barnmorskor — ändring i SOSFS 1997118
Socialtjänst— och handikappfrågor 198213 Att arbeta på vårdhem för vuxna utvecklingsstörda 198311 Behandling av barn med Downs syndrom
198512 Vårdnad och umgänge — Samarbetssamtal och
vårdnadsutredningar
198513 Integritet — om respekten för vuxna utvecklingsstörda 1985:7 Utvecklingsstörda vuxna som inte hör 198518 Socialtjänstens insatser för vuxna handikappade — Socialtjänsten 1985:9 Barn och ungdomar med handikapp — Socialtjänsten 1986:1 Samordnad äldreomsorg — Boende, service, Vård 198612 Individinriktade insatseri invandrarfamiljer 198615 Barn och unga i familjehem 198816 Att fastställa faderskap 198914 Barn och familjer på behandlingshem, barnhem m.m. 198915 Samarbete om barn och ungdom Sverige—Finland 198916 Underhållsbidrag till barn
199011 1 Institutionsavveckling. Utvecklingsstörda personers flyttning från vårdhem 199113 Sexuella övergrepp mot barn 1991:4 Sekretess inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten 1991.7 Inför avhysningen 199211 Daglig verksamhet och arbete
199214 Socialbidrag — ändring i SOSFS 1996122 199311 Budget och skuldrådgivning i socialt arbete 1993:4 Privat omsorg för äldre och handikappade 1994:1 LSS — lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade
1994:3 Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten -
ändring i SOSFS 199612, SOSFS 1996112
Beredskap 1984:1 Primärvård i beredskap och krig — Innehåll och
organisation
1984:2 Ledning av hälso— och sjukvård samt hälsoskydd i krig 198414 Akutvård av radioaktivt kontaminerad eller externt bestrålad personal vid kärnkraftverk 198912 Planering för säker sjukvård i krig — Byggnader och anläggningar 1990:9 Smittskyddet i krig 1990:10 Omhändertagande av skadade vid kemiska olyckor 199112 Psykiskt och socialt omhändertagande vid stora olyckor och katastrofer 199115 Omhändertagande av skadade vid radiakolyckor och kämvapenexplosioner 199215 Medicinsk katastrofberedskap 199312 Riktlinjer B—skydd — Skydd mot biologiska stridsmedel för det civila försvaret 199511 Sjukvård i kris och krig — Omställning och ändrade
prioriteringar
Hälsoskydd 198614 Handläggning av asbestfrågor i byggnader
1 98812 Termiskt inomhusklimat
199012 Klamydiainfektioner. Förebyggande åtgärder 199015 Radon och hälsoskydd — ändring i SOSFS 1993 :25 199016 Tuberkulos. Förebyggande åtgärder 1995 :3 Yrkesmässig hygienisk behandling 1995 :4 Hälso- och sjukvård för asylsökande och flyktingar
12.3. Upplevda problem med regleringen
Landstingsförbundet eftersträvar allmänt sett större frihet för landsting- en att organisera sin verksamhet och att komma överens om huvud- mannaskap landsting och kommuner emellan, t.ex. kan nämnas att Landstingsförbundet nyligen tillsammans med Svenska Kommunför- bundet skrivit till regeringen med begäran om utökad gemensam kom- petens inom äldreområdet. En annan allmän synpunkt är att Lands-
tingsförbundet föredrar s.k. skyldighetslagstiftning framför s.k. rättig- hetslagstiftning. Lagarna och förordningarna anses dock av Landstings- förbundet till övervägande del vara väl avvägda med hänsyn till lands- tingens förutsättningar att bedriva verksamheten.
När det gäller myndighetsregleringen finns en mer uttalad loitik. Landstingsförbundets uppfattning är att många av 808 allmänna råd är obehövliga. Dessutom anser förbundet att antalet föreskrifter (gäller alla berörda myndigheter) bör reduceras. Dessa uppfattningar kan synas paradoxala med tanke på att myndighetsregleringen samtidigt anses ha stort genomslag i verksamheten. Men förbundet menar att landstingen själva kan uttolka relevanta lagar och förordningar. Regleringen från 808 och RFV anses ofta vara alltför detaljerad, vilket bl.a. anses vara till men för möjligheterna att bedriva verksamheten på ett effektivt sätt.
I fråga om regleringen från 808 framhålls att mottagarna av myn- dighetsregleringen inte alltid uppfattar skillnaden i status på föreskrif- ter, allmänna råd och övrig myndighetsdokumentation som t.ex. med- delandeblad. Mängden föreskrifter kan i sig upplevas som problema- tisk. En läkare i en stressig arbetssituation kan ha problem med att hantera den stora informationsmängden.
Så långt om den generella kritiken av regleringen inom området. Nedan följer några konkreta exempel på vad som upplevs vara bristfäl- lig reglering:
— En förordning som ogillas av företrädare för Landstingsförbundet är Kungl. Maj:ts kungörelse (1970:738) om läkemedelsförsörjningen vid sjukvårdsinrättningarna. Där regleras i l & att: ”Vid sjukvårdsinrätt- ning, som är uppdelad på avdelningar finns dels avdelningsförråd med läkemedel för den dagliga sjukvården inom avdelningen, dels sjukhu- sapotek för avdelningsförrådens gemensamma behov, om socialstyrel- sen ej bestämmer annat.”
Regleringen, som alltså fixerar en viss organisationslösning (att det måste finnas ett sjukhusapotek vid varje sjukhus, och dessutom ett av- delningsförråd), anses försvåra önskvärd omstrukturering inom vården.
— En reglering med hög detaljeringsgrad och delvis låg relevans anses vara förordningen (19841908) om vissa statsbidrag och försäkringser- sättningar för sjukvård m.m. Det framhålls att förordningen i vissa de— lar knappast efterlevs i dag. De statsbidrag och försäkringsersättningar som regleras är de som behandlas inom ramen för de s.k. Dagmarför- handlingarna. Förhandlingarna har i realiteten en vidare utgångspunkt än den som förordningen bestämmer. Följande paragrafer kan enligt
Landstingsförbundet vara aktuella för utrnönstring: 2, 8, 9, 10, 15, 16 och 17.
— Förordningen (1994:1121) om läkarvårdsersättning och förordningen (1994:1120) om ersättningen för sjukgymnastik anses mycket detalje- rade och regelmassan har vuxit efter hand. Den höga detaljeringsgraden anses innebära onödiga begränsningar och en onödigt krånglig hante- ring.
— Läkemedelsreformen år 1997 innebar ett nytt ansvar för kommuner och landsting beträffande inkontinenshjälpmedel. De nya förutsättning- ama och kostnadsansvaret på området har medfört tämligen omfattande förändringar i verksamhet och organisation i förhållande till tiden före 1997. Landstingsförbundet anser dock att det på ett par punkter finns författningsreglering vilken onödigtvis begränsar kommunernas och landstingens handlingsfrihet.
— I 3 c & hälso- och sjukvårdslagen stadgas att förbrukningsartiklar vid inkontinens får förskrivas av läkare samt av annan hälso- och sjuk- vårdspersonal som 808 förklarar behörig. I 18 b 5 finns motsvarande stadgande rörande kommunerna. Landstingsförbundet anser att det borde ankomma på respektive huvudman att utifrån sitt kostrradsansvar besluta om vilka befattningshavare som skall få ordinera inkonti- nensartiklar. Enligt 9 (5 förordningen (1996:1294) om högkostnads- skydd vid köp av läkemedel m.m., skall förskrivning av vissa s.k. för- brukningsartiklar göras på ett hjälpmedelskort. LV skall enligt förord- ningen (20 5), efter samråd med RFV och landstingen, fastställa den blankett (hjälpmedelskortet) på vilken förskrivningen skall göras. De förbrukningsartiklar som avses är bl.a. inkontinensartiklar. Kommuner och landsting har i flertalet län samordnat delar av inköps- och distri- butionsverksamheten på inkontinensområdet. Eftersom hanteringen av inkontinensartiklama numera utgör en del av den hälso- och sjukvård som det enligt hälso- och sjukvårdslagen åligger landsting och kommu- ner att bedriva, ter det sig enligt Landstingsförbundet inkonsekvent att samordna denna del av hälso- och sjukvården med den verksamhet med s.k. förbrukningsartiklar som ombesörjs av landstingen.
Med anledning därav har Landstingsförbundet i en skrivelse till So- cialdepartementet hemställt att regeringen föreslår riksdagen att stad- gandet i 3 c 5 och 18 b å — i båda fallen sista meningarna — hälso- och sjukvårdslagen upphävs, — samt att regeringen upphäver den hänvis- ning till 3 c 5 och 18 b & som finns i 9 & förordningen (1996:1294) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m.
— Förordningen (l982:77l) om behörighet till vissa tjänster inom hälso- och sjukvården och om tillsättning av sådana tjänster, som bestämmer kompetenskrav för olika yrkesgrupper inom Vården, anses onödigt reglerande och detaljerad. Detsamma gäller SoS reglering i anslutning till förordningen.
— Det påpekas att förordningen (l985:786) med vissa bemyndiganden för Socialstyrelsen att meddela föreskrifter m.m. ger 808 ett relativt vitt norrngivningsbemyndigande.
Företrädare för Svenska Kommunförbundet framhåller problem fram- för allt med ett alltför stort sektorstänkande i lagregleringen, med över- driven detalj styrning och med myndigheternas normgivning. Det fram- hålls även att den kommunala självstyrelsen behöver stärkas. Exempel- vis anses att kommunerna borde ha ett större inflytande över vilka for- mer och på vilka nivåer bistånd enligt socialtjänstlagen skall utgå, al- ternativt att staten övertar ansvaret för socialbidragen. Kommunförbun- det föredrar skyldighetslagstiftrring framför rättighetslagstiftning. Det bör dock framhållas att det sammantaget endast finns ett begränsat an- tal kritiska synpunkter rörande enskilda lagar och förordningar.
Som bekant har ansträngningar gjorts under senare år för att komma till rätta med en del av de problem som följer av sektorsgränsema. Här kan nämnas Ädel- respektive psykiatrireforrnema samt försöksverk- samheter med kommunal primärvård och gemensam finansiering (FlNSAM—försöken) av vissa vårdinsatser. Ytterligare ett led i dessa ansträngningar är den skrivelse som Kommunförbundet tillsammans med Landstingsförbundet nyligen lämnat till Socialdepartementet med begäran om gemensam kompetens inom äldreorrrrådet.
Även om ansträngningar gjorts framhålls att en sektoriserad lagstift- ning ofta medför komplikationer 1 det dagliga arbetet i kommunerna. Detta gäller särskilt området för vård och omsorg. Det framhålls t.ex. att för en och samma person kan både patientjournal och personakt be- höva upprättas eftersom insatserna i det ena fallet styrs av hälso- och sjukvårdslagen och i det andra fallet av socialtjänstlagen .
I det första fallet styrs dokumentationen av patientjournallagen. I det andra fallet styrs dokumentationen av förvaltningslagen . Om personen dessutom är berättigad till insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade kan det även bli aktuellt med en akt för denna hantering.
Vanligt är också att personal i kommunerna har en roll som både behandlare och biståndshandläggare. Detta gäller exempelvis för sjuk- gymnaster och arbetsterapeuter.
Biståndsärendena innehåller moment av bedömningar som ofta grundar sig på statusbedömningar eller funktionsbedömningar av den enskilde. Dessa är av samma slag som ingår i den individinriktade vår- den och gör att joumalföringsplikt kan aktualiseras samtidigt med åren- dehandläggningen och dokumentationen enligt förvaltningslagen .
Vad gäller SoS normgivning framhålls att myndighetens regelgiv- ning är alltför omfattande. Vidare att myndigheten upplevs ha svårt att särskilja den policyskapande verksamheten från den rättsuttolkande verksamheten. Det förekorrrrner även — menar företrädare för Kommun- förbundet — att SoS återger rättsläget på ett felaktigt sätt. Ett särskilt problem anses vara att rekommendationer även lämnas i meddelande- blad. Dessa publiceras inte i verkets författningssamling och är inte avsedda att innehålla föreskrifter eller rekommendationer baserade på en rättsuttolkning.
Vad gäller synpunkter på enskilda lagrum anför Kommunförbundet att den ålagda tillsynen enligt tobakslagen i syfte att beivra försäljning av tobaksvaror till underåriga upplevs som orimlig av många kommun- företrädare. En vanlig bedömning är att man inte prioriterar resurser till att utöva tillsyn över det stora antalet försäljningsställen för tobaksva- ror. Enligt vad utredningen erfarit bedriver kommunerna tillsyn i nämnda avseende endast i mycket ringa utsträckning. Liknande syn- punkter har även framkommit vad gäller den tillsyn som alkohollagen ålägger kommunerna i fråga om servering av och detaljhandel med öl. Det kan noteras att kommunerna inte har rätt att ta ut avgift för tillsy- nen av detaljhandel. I övriga avseenden framhåller kommunföreträdare alkohollagen med underliggande reglering som exempel på Väl funge- rande reglering.
13. Utbildningsdepartementet
13.1. Allmänt
Utredningen har bedömt att 10 lagar och 40 förordningar (publicerade i SFS) inom Utbildningsdepartementets ansvarsområde är relevanta för kartläggningen. Därtill kommer ytterligare 31 förordningar (ej publice- rade i SFS, utan i SKOLFS). Vidare finns 37 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd utfärdade av Statens skolverk, 1 myndighetsföre- skrift utfärdad av Skolöverstyrelsen (SÖ) och 6 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd utfärdade av Centrala studiestödsnämnden (CSN). Skolverket ansvarar för myndighetsföreskriften från SÖ, då myndig- heten har upphört.
Nedan delas beskrivningen av regleringen upp i två grupper: Allmän och skolformsövergripande reglering samt Skolforrnerna.
13.2. Beskrivning av regleringen
13.2.1. Allmän och skolformsövergripande reglering
Inom gruppen Allmän och skolformsövergripande reglering finns 5 lagar och 18 förordningar. Vidare finns 6 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd utfärdade av CSN.
Den för kommunerna (och i viss utsträckning även landstingen) centrala regleringen inom utbildningsområdet finns i skollagen(1985:1100). Lagen reglerar hela det offentliga skolväsendet och inne- håller bl.a. bestämmelser om uppgifter, ansvarsfördelning, organisation m.m. inom detta område. I lagen sägs i 1 kap. 4 & att kommunerna är huvudmän för grundskolan och att kommuner och landsting är huvud- män för gymnasieskolan. För utvecldingsstörda finns särskolan, som kommunerna är huvudman för (1 kap. 5 5). För barn med vissa funk—
tionshinder, som inte kan gå i grundskolan eller motsvarande del av särskolan, finns specialskolan. Staten är huvudman för specialskolan (1 kap. 6 5). Som alternativ till grundskolan finns sameskolan, för vilken staten är huvudman (1 kap. 7 å). För vuxna anordnas utbildning i form av kommunal vuxenutbildning (komvux), vuxenutbildning för utveck- lingsstörda (särvux) och svenskundervisning för invandrare (sfi). Kommunen är huvudman för dessa utbildningar (1 kap. 8 och 10 åå). Tillsammans bildar de uppräknade utbildningsformema det offentliga skolväsendet. I skollagens 1 kap. 12 & stadgas att den som är huvudman för en del av det offentliga skolväsendet ansvarar för att utbildningen genomförs i enlighet med bestämmelsema i lagen och de bestämmelser som kan finnas i annan lag eller förordning. Vid sidan av de skolformer som anordnas av det allmänna kan det finnas skolor som anordnas av enskilda fysiska eller juridiska personer, fristående skolor (1 kap 3 5). I en proposition (prop. 1997/98:94) aviseras en samlad översyn av skol- lagen.
Lagen (1986:343) med bemyndigande att meddela föreskrifter om kommuners och landstingskommuners medverkan i utbildning innehåller ett allmänt bemyndigande för regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer att, utöver vad som följer av skollagen eller andra lagar, meddela föreskrifter om kommuner och landstings- kommuners medverkan i olika former av utbildning.
Lagen (1993:802) om entreprenadförhållanden inom skolan gör det möjligt för kommuner och landsting att sluta avtal med enskild fy- sisk eller juridisk person om att denne skall bedriva utbildning inom vissa ämnen i gynmasieskolan. Lagen innehåller även kompletterande regleringar i detta sammanhang.
Lagen (1991:1110) om kommunernas skyldighet att svara för vissa elevresor ålägger kommunerna att svara för kostnaderna för elev- resor ämnade åt elever som har rätt till studiehjälp enligt studiestödsla- gen. I förordningen (1991:1120) om kommunernas skyldighet att svara för vissa elevresor stadgas bl.a. att kommunen får bestämma hur resorna skall ske.
Förordningen (1990:1479) om läraranställning i vissa fall inne- håller en viss utvidgning i förhållande till skollagen angående vilka som är behöriga att inneha läraranställning utan tidsbegränsning.
Genom Kungl. Maj:ts Cirkulär (19541671) till de lokala styrel- serna för statliga, kommunala och statsunderstödda enskilda sko- lor och utbildningsanstalter angående upplåtelse av lokaler åt folk- bildningsorganisationer och andra ideella organisationer vill rege- ringen framhålla betydelsen av att omnämnda organisationer (inklusive
politiska organisationer) i så stor utsträckning som möjligt och på skä- liga villkor kan utnyttja skollokaler för delar av sin verksamhet.
Förordningen (1991:1124) om avgifter för prövning inom det of- fentliga skolväsendet ger huvudmannen för utbildningen rätt att— med vissa begränsningar — ta ut avgifter på högst 500 kr för särskilt anord- nad prövning.
Förordningen (1991:1195) om det offentliga skolväsendet under krig och vid krigsfara m.m. innehåller särskilda åligganden och befo- genheter för kommuner och landsting inom utbildningsområdet under krig och vid krigsfara. I förordningen finns också stadganden om visst samråd och information i samband med planeringen av verksamheten.
1 förordningen (1991:1269) om verksamheten vid statliga skolor under krig och vid krigsfara stadgas bl.a. att ansvaret för sameskolan och specialskolor under krig och vid krigsfara kan överföras till styrel- sen för utbildningen i den kommun där skolan är belägen.
Förordningen (1996:605) om försöksverksamhet med lokala styrelser inom grundskolan och den obligatoriska särskolan samt förordningen (1997:642) om försöksverksamhet med lokala styrel- ser inom gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen ger kommuner respektive landsting tillåtelse att inrätta lokala styrelser inom rubricerade skolformer.
Förordningen (1997:702) om kvalitetsredovisning inom skolvä- sendet ålägger kommuner och skolor att årligen upprätta skriftliga kvalitetsredovisningar.
Förordningen (19931167) om skolindex stadgar att för justering av vissa bidrag inom skolområdet skall ett av regeringen för varje statligt budgetår fastställt skolindex användas. Förordningen innehåller även detaljbestämmelser om beräkningsgrunder samt om ansvaret för att ta fram ett skolindex.
Enligt förordningen (1991:931) om statsbidrag till särskilda in- satser på skolområdet kan kommuner få statsbidrag för funktions- hindrade elever. Förordningen innehåller regler om vad statsbidraget kan utgå för, hur ansökan skall ske samt hur bidraget skall fördelas och användas.
Enligt förordningen (1993:795) om statsbidrag till avgifter till International Baccalaureate Office har kommuner som anordnar så- dan utbildning rätt till statsbidrag för att betala avgiften till IBO 1 Ge- neve.
Enligt förordningen (1994:519) om statsbidrag till utbildning av utlandssvenska barn och ungdomar kan kommuner i vissa fall få statsbidrag för undervisning av utlandssvenska barn och ungdomar.
I förordningen (1991:1121) med instruktion för Statens skolverk stadgas bl.a. att Skolverket är central förvaltningsmyndighet för det of- fentliga skolväsendet i den mån något annat inte är särskilt föresk1ivet (] 5) samt att Skolverket skall verka för att de mål och riktlinjer som riksdagen och regeringen har fastställt för verkets ansvarsområde för- verkligas (2 Ö). I 4 & sägs bl.a. att Skolverket skall ha tillsyn över det offentliga skolväsendet samt över kommunernas skyldighet att se till att skolpliktiga barn får föreskriven utbildning.
I förordningen (1991:1081) med instruktion för Statens institut för handikappfrågor i skolan står angivet att Statens institut för han- dikappfrågor i skolan skall ge hjälp och stöd till kommunerna for att underlätta de handikappades skolgång.
Det finns även ett omnämnande av kommuner i förordningen (1996:502) med instruktion för Centrala studiestödsnämnden (CSN). 1 förordningen står att CSN får mot ersättning åta sig att åt en kommun utbetala introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar.
I 6 & studiestödslagen(1973:349) stadgas att en läroanstalt är skyl- dig att till CSN lämna uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av lagen (inklusive förordningen och myndighetsföreskrifter). Lagen reglerar också elevers rätt till studiestöd för utbildningsformer som även bedrivs av kommuner och landsting. I studiestödsförordningen (1973z418) finns konkretisering av studiestödslagen, inklusive en för- teckning över stödberättigade utbildningar.
1 förordningen (1986:395) om timersättning vid vissa vuxenut- bildningar regleras i 4 & att kommunerna är skyldiga att lämna erfor- derliga uppgifter till CSN.
I förordningen (1997:153) om statsbidrag till teknik- och natur- vetenskapscentrum finns en viss koppling till kommuner och lands- ting. I 2 5 regleras att ett av flera villkor för statsbidrag till ett teknik- eller naturvetenskapscentrum är att verksamheten huvudsakligen finan- sieras på annat sätt, t.ex. genom ekonomiskt stöd av en kommun eller ett landsting. I 5 5 stadgas att vid fördelningen av statsbidragen skall Högskoleverket bl.a. ta hänsyn till om centrumet i sin verksamhet sam- arbetar med kommun eller landsting.
Inom detta område finns även 6 myndighetsföreskrifter eller all- männa råd utfärdade av CSN. Reglerna riktar sig främst till de studie- stödsberättigade. Kommuner och landsting berörs i flertalet fall genom stadganden om uppgiftslämnarskyldighet till CSN.86
36 Alla föreskrifter är utfärdade med stöd av studiestödsförordningen (19731418).
CSNFS 198714 Centrala studiestödsnämndens föreskrifter och allmänna råd om elevrapportering i statlig eller kommunal vuxenutbildning (ändr. CSNFS 1992:22, 1994:12 och 1995113) CSNFS 198816 Centrala studiestödsnämndens föreskrifter och allmänna råd om elevrapportering i folkhögskolan (ändr. CSNFS 1992:21, 1994:13 och 1995112) CSNFS 1992:20 Centrala studiestödsnämndens föreskrifter om elevrapportering i gymnasieskolan och vissa andra gymnasiala utbildningar (ändr. CSNFS 1994:11) CSNFS 199219 Centrala studiestödsnämndens föreskrifter och allmänna råd om krav på studiernas omfattning för rätt till studiehjälp vid utbildning på gymnasieskolans individuella program (ändr. CSNFS 1995:24) CSNFS 1993:10 Centrala studiestödsnämndens föreskrifter och allmänna råd om lqav på studiernas omfattning för rätt till statligt studiestöd i kommunal och statlig vuxenutbildning (ändr. CSNFS 1995:23, 1995:27, 199614, 1996:14 och 199715) CSNFS 199419 Centrala studiestödsnämndens föreskrifter om rätt till
studiehjälp under sjukdom och vid tillfällig vård av barn eller närståendevård
13.2.2. Skolforrnema
Inom gruppen Skolformema finns 5 lagar och 22 förordningar (publicerade i SFS). Därutöver finns 31 förordningar (endast publicera- de i SKOLFS), 38 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd utfärdade av Skolverket och 1 myndighetsföreskrift utfärdad av SÖ.
Grundskolan
Grundskoleförordningen(1994:1194) innehåller en rad preciseringar av skollagen med avseende på grundskolan. I denna finns bl.a. före- skrifter om utbildningens innehåll, timplan, kursplan, språkundervis- ning, arbetsplan, läromedel m.m.
Gymnasieskolan
Gymnasieförordningen (1992:394) innehåller preciseringar i förhål- lande till skollagen. 1 förordningen finns bl.a. föreskrifter om utbild- ningens innehåll, kurser och kursplan, studievägar, fördelningen av undervisningstid m.m.
Genom förordningen (1992:1261) om distansundervisning på gymnasial nivå i Torsås ges Torsås kommun möjlighet att ordna dis- tansundervisning.
Lagen ( 1997:576 ) om särskild skatteväxling med anledning av ändrade möjligheter för ett landsting att begära ersättning från gymnasieelevernas hemkommuner har tillkommit för att möjliggöra skatteväxling när landstingen kan begära full ersättning från gymnasie- elevemas hemkommuner.
Genom förordningen (1997:762) om försöksverksamhet med lärlingsutbildning inom gymnasieskolan ges kommuner möjlighet att delta i försöksverksamhet med lärlingsutbildning.
Särskolan
Särskoleförordningen (1995:206) innehåller liknande typ av reglering som grundskoleförordningen, dvs. preciseringar och konkretiseringar av skollagen.
Förordningen (1994:741) om gymnasiesärskolan är särskolans motsvarighet till gyrrmasieförordningen.
Specialskolan
Specialskoleförordningen (l995:401) är specialskolans motsvarighet till grundskoleförordningen. Det är staten som är huvudman för special- skolan. Av förordningen framgår att specialskolan har fem skolenheter med regionala upptagningsornråden (regionskolor) och tre riksskolor. Elever får också efter regeringens medgivande undervisas i särskilda klasser förlagda till grundskolan (externa klasser).
Sameskolan
Sameskoleförordningen (1995:205) är sameskolans motsvarighet till grundskoleförordningen. Det är staten som är huvudman för samesko- lan. I förordningen regleras bl.a. att skolhälsovården vid sameskolan efter överenskommelse kan fullgöras av en kommun eller ett landsting. Vidare stadgas att sameskolstyrelsen bör bistå kommunerna när det gäller uppsökande verksamhet bland samer.
Fristående skolor
Förordningen (1996:1206) om fristående skolor innehåller till skol- lagen kompletterande regler om fristående grundskolor, Särskolor, gymnasieskolor och gymnasiesärskolor. I förordningen finns vissa stadganden som har en direkt koppling till kommunerna. I förordningen stadgas bl.a. att vid Skolverkets handläggning av ärenden om godkän- nande av och bidrag till fristående grundskolor och grundsärskolor skall den kommun där skolan skall vara belägen beredas tillfälle att yttra sig. Gäller ärendet bidrag till en fristående gymnasie- eller gymna- siesärskola skall även närliggande kommuner som kan antas bli berörda av en etablering (1 kap. 2 5 respektive 2 kap. 2 &) ges en sådan möjlig- het. 1 förordningen finns också regler om när och hur bidrag från kom- munen skall utbetalas till den fristående skolan (1 kap. 9 & respektive 2 kap. 11 5). När det gäller fristående gymnasieskolor finns i 2 kap. 12 å och i en bilaga till förordningen även stadganden om nivån på det bi- drag som elevens hemkommun skall betala till den fristående skolan, om annat ej överenskommits dem emellan.
I förordningen (1996:1398) om statsbidrag till internationella skolor stadgas i 5 & att Skolverket skall bereda den kommun där skolan är belägen tillfälle att yttra sig över ansökan om statsbidrag.
Särskilda utbildningsformer
I förordningen (1991:1080) om riksintematskolor stadgas att hem- kommunen skall lämna bidrag till riksintematskolan för elever som går i grundskolan eller gymnasieskolan. Bidraget utgår enligt samma grun- der som för fristående skolor.
Vuxenutbildning
Förordningen (1992:403) om kommunal vuxenutbildning innehåller en rad preciseringar i förhållande till skollagen. 1 förordningen ges bl.a. anvisningar om undervisningens innehåll och uppläggning, vilka elever som är behöriga att söka till komvux, hur urvalet av elever skall göras samt om betyg.
Förordningen (1986:677) om ökade möjligheter att anlita per- sonal vid företag m.m. för viss undervisning i kommunal vuxenut- bildning och vid statens skolor för vuxna ger kommunerna möjlighet att i vissa fall använda extern, icke lärarutbildad personal inom komvux.
Staten bedriver genom Statens skolor för vuxna (SSV) distansun- dervisning som komplement till den kommunala vuxenutbildningen. Verksamheten regleras i lagen (1991:1108) om statens skolor för vuxna och förordningen (1992:601) om statens skolor för vuxna. Det som direkt berör kommunerna är stadgandet i lagens 2 & om att regeringen får föreskriva att den kommun där en skola ligger skall utse en sådan styrelse som kommunen har för sin kommunala vuxenutbild- ning att också vara styrelse för skolan. I förordningen regleras att det för varje skola av regeringen utses en styrelse efter förslag från Hämö- sands respektive Norrköpings kommun (1 kap. 3 5). Förordningen in- nehåller även stadganden om att en komvux—elev inte är behörig till motsvarande kurs anordnad av statens skolor för vuxna (4 kap. 3 och 4 åå)-
Förordningen (1992:736) om vuxenutbildning för utvecklings- störda innehåller kompletterande reglering till skollagen för denna un- dervisningsform. Förordningen behandlar i stort sett samma områden som förordningen om kommunal vuxenutbildning.
Statligt stöd lämnas till särskilda satsningar på utbildning av vuxna under fem år från den 1 juli 1997 (det s.k. Kunskapslyftet). Dessa insat- ser regleras i förordningen (1996:1502) om statligt stöd till särskilda satsningar på utbildning av vuxna. Stöd kan lämnas till kommuner och, i fråga om gyrrmasial utbildning, även till statens skolor för vuxna. Förordningen innehåller bl.a. bestämmelser om villkor för stöd, behö- righet och urval, hur ansökan om stöd görs samt hur stödet beräknas och utbetalas.
Uppdragsutbildning
Lagen (1991:1109) om uppdragsutbildning i vissa fall ger kommu- ner och landsting rätt att under vissa omständigheter bedriva uppdrags- utbildning. Ytterligare föreskrifter inom detta område ges i förord- ningen (1992:395) om uppdragsutbildning inom det offentliga skol- väsendet.
Förordningen (1986:64) om uppdragsutbildning vid statens skolor för vuxna berör kommuner och landstingen genom att det i 1 & stadgas att kommunala och landstingskommunala myndigheter kan va- ra uppdragsgivare i fråga om personalutbildning och utbildning som betingas av arbetsmarkrradsskäl.
Universitet och högskolor
Högskolelagen(l992:1434) och högskoleförordningen (1993:100) innehåller bestämmelser som till viss del även gäller för högskolor un- der kornrnunalt eller landstingskommunalt huvudmannaskap.
Förordningen (1993:956) om tillstånd att utfärda vissa examina innehåller en förteckning över enskilda utbildningsanordnare (i huvud- sak stiftelser) som har tillstånd att utfärda olika examina. Förordningen kan beröra kommunala verksamheter.
Förordningen (1993:1153) om redovisning av studier m.m. vid universitet och högskolor innehåller bl.a. bestämmelser om registre- ring och rapportering av uppgifter om studier vid universitet och hög- skolor. En del av dessa bestämmelser gäller även för högskolor med landsting eller kommun som huvudman. Detta gäller bestämmelserna om studieregister (2 kap.) och om rapportering för offentlig statistik (3 kap.).
Lagen (1996:339) om en försöksverksamhet med viss kvalifice- rad yrkesutbildning ger bl.a. kommuner och landsting möjlighet att anordna sådan utbildning. 1 lagens 4 & står att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om or- ganisationen av utbildningen hos kommuner och landsting samt om deras befattning i övrigt med utbildningen. Kompletterande reglering ges i förordningen (19961372) om en försöksverksamhet med viss kvalificerad yrkesutbildning.
1 förordningen (1997 1845) om uppdragsutbildning vid universi- tet och högskolor stadgas att för uppdragsutbildning som bedrivs i an- slutning till en kommuns eller ett landstings högskoleutbildning inom vårdområdet får ges betyg och examens- eller kursbevis om samma
kvalitetskrav ställs som vid grundläggande högskoleutbildning. Elever som genomgått sådan utbildning har rätt att tillgodoräkna sig utbild- ningen som grundläggande högskoleutbildning (7 och 8 åå).
Förordningen (1989:26) om ersättning för statlig högskoleut- bildning från landsting ger Högskoleverket bemyndigande att be- stämma hur stor ersättningen skall vara när staten tagit emot studenter till sådan högskoleutbildning som även anordnas av landstingen. För- ordningen innehåller även bestämmelser om uppgiftslämnande och be- talningstidpunkter.
Inom området Skolformerna finns också ett betydande antal för- ordningar som publicerats i SKOLF S. De 31 förordningar i SKOLFS som bedöms vara aktuella i denna kartläggning redovisas nedan. Vidare har Skolverket utfärdat 37 myndighetsföreskrifter eller allmänna råd och SÖ utfärdat 1 myndighetsföresloift. Skolverket ansvarar för SÖ:s myndighetsföreskrift, då myndigheten har upphört.
Reglerna berör ett stort antal områden, bl.a. specialundervisning och betygskriterier.
Förordningar publicerade i SKOLFS:
SKOLFS 1991 : 14 Förordning om stipendier för den individuellt
motiverade fortbildningen för lärare
SKOLFS 1991 : 15 Förordning om försöksverksamhet med förberedande dansundervisning i grundskolan (ändr. SKOLFS 1995:42 och 199717) SKOLFS 1991124 Förordning om försöksverksamhet med tvåspråkig undervisning vid grundskolan i Haparanda (ändr. SKOLFS 1993:19 och l995z43) SKOLFS 1991127 Förordning om statsbidrag till sommarkurser i teknik för flickor (ändr. SKOLFS 199231, 199414 och 1995133) SKOLFS 1991 :39 Förordning om ersättning till vissa handikappade elever m.fl. för resor SKOLFS 1991:43 Förordning om kombination av studier och schack vid gyrrmasieskolan i Norrköping (ändr. SKOLFS 1993:22) SKOLFS 1991144 Förordning om engelskspråkig gymnasial utbildning i Stockholm och Göteborg (ändr. SKOLFS 1995:35) SKOLF S 1991:47 Förordning om ersättning vid personskada till elev i viss gymnasieskolutbildning (ändr. SKOLFS 199316) SKOLFS 1991151 Förordning om resestipendier för lärare i
ungdomsskolan
SKOLFS 199215
SKOLFS 199217
SKOLFS 1992:29
SKOLFS 1992144
SKOLFS 1993:14
SKOLFS 1993 : 16
SKOLFS 1993: 17
SKOLFS 1993 121 SKOLFS 199411
SKOLFS 199412
SKOLFS 1994:3
SKOLFS 1994:8
SKOLF S 199419
SKOLFS 1994: 13
SKOLFS 1994:21
SKOLFS 1994:23
Förordning om programmål för gymnasieskolans nationella program Förordning om programmål för grundläggande vuxenutbildning Förordning om programmål för de delar av vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda som motsvarar den obligatoriska särskolan Förordning om extra ersättning för vissa handikappade elever vid studier i gymnasieskolan Överenskommelse mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om nordisk utbildningsgemenskap på gyrrmasial nivå (allmänt gymnasium och yrkesskolor) Förordning om statsbidrag till kommunerna för planering och information vid införandet av de nya programmen i gymnasieskolan (ändr. SKOLFS 1 9941 1 5) Förordningen om stöd för att främja internationella kontakter inom skolans område och för fortbildning av lärare för undervisning på annat språk än svenska Förordning om undervisning av asylsökande barn Förordning om läroplan för det obligatoriska skolväsendet (ändr. SKOLFS 1997112) Förordning om 1994 års läroplan för det frivilliga skolformerna (ändr. SKOLFS 1997113) Förordning om kursplaner för grundskolan (ändr. SKOLFS 1994153, 1995146, 1996:10 och 1997111) Förordning om särskilda programmål för gymnasieskolans nationella program Förordning om kursplaner i kämärrmen för gynmasieskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen (ändr. SKOLFS 1995:39) Förordning om särskilda programmål för gyrrmasiesärskolans nationella program (ändr. SKOLFS 1995:2 och 1995158) Förordning om kursplaner i kärnämnen för gymnasiesärskolan och motsvarande vuxenutbildning för utvecklingsstörda (ändr. SKOLFS 1995:19 och 1 995 140) Förordning om särskilda programmål för grundläggande vuxenutbildning
SKOLFS 1994:24 Förordning om kursplaner i kärnämnen för grundläggande vuxenutbildning (ändr. SKOLFS 1994:35 och 199516) SKOLFS 1994:27 Förordning om särskilda programmål för de delar av vuxenutbildning för utvecklingsstörda som motsvarar den obligatoriska särskolan SKOLFS 1994128 Förordning om kursplan för svenskundervisning för invandrare SKOLFS 1995:7 Förordning om kursplaner i kärnämnen för de delar av vuxenutbildning för utvecklingsstörda som motsvarar grundsärskolan SKOLFS 199711 Förordning om ersättning för elever i specialskolan SKOLFS 1997: 17 Förordning om skolindex för år 1998
Myndighetsföreskrift från SÖ:37
SKOLFS 199117 Skolöverstyrelsens föreskrifter (SÖ—FS 1989:35) om
obligatoriska prov inklusive centrala prov i gymnasieskolan (omtryck)
Myndighetsföreskrifter eller allmänna råd från Skolverket: "
87 I föreskriften saknas uppgift om bemyndigande. ” Följande föreskrifter är utfärdade med stöd av förordningen (19921736) om vuxenutbildning för utvecklingsstörda: SKOLFS 199318, 1994140, 1995117, 1995118, 1995122 och 1995145. Stöd av förordningen (19921403) om kommunal vuxenutbildning: SKOLFS 1994125, 1994:26, 1994:52, 1995120, 1995:29, 1995:30, 199531, 199616, 1996:15 och 1997123. Stöd av gymnasieförordningen (1992:394): SKOLFS 1995163, 199712, 1997:4 och 1997:21. Stöd av förordningen (19941741) om gymnasiesärskolan: SKOLFS 1995123. Stöd av grundskoleförordningen(1994:1194): SKOLFS 1997:22 och 1994:1194. Stöd av förordningen (1994:895) om svenskundervisning för invandrare: SKOLFS 1994:44. Stöd av särskoleförordningen (19861573): SKOLFS 1994:56. Stöd av förordningen (1992:736) om vuxenutbildning för utvecklingsstörda och förordningen (19941741) om gymnasiesärskolan: SKOLFS 1994:48, 1994:49, 1995:3, 1995112 och 1995144.
Stöd av gymnasieförordningen (1992:394) och förordningen (19921403) om kommunal vuxenutbildning: SKOLFS 1997:3 och 1997:5.
SKOLFS 199218
SKOLFS 1992142
SKOLFS 199318
SKOLFS 1994:22
SKOLFS 1994125
SKOLFS 1994:26
SKOLFS 1994140
SKOLFS 1994:44
SKOLFS 1994:48
SKOLFS 1994:49
SKOLFS 1994:52
SKOLFS 1994:56
SKOLFS 199511
Skolverkets föreskrifter om uppgiftsinsamling från skolhuvudmännen (ändr. SKOLFS 1993111, 1994:33, 1995126, 1996:18 och 1997119) Skolverkets föreskrifter om betygssättning på linjer och Specialkurser i gymnasieskolan Skolverkets föreskrifter om påbyggnadsutbildningen Tekniker — elkraft inom kommunal vuxenutbildning Skolverkets föreskrifter om kursplaner för gymnasiesärskolan (ändr. SKOLFS 199514, 1995113, 1995124, 1995160 och l995:61) Skolverkets föreskrifter om kursplaner för grundläggande vuxenutbildning Skolverkets föreskrifter om betygskriterier för nationella kurser inom grundläggande vuxenutbildning Skolverkets föreskrifter om kursplaner för vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda Skolverkets föreskrifter om betygskriterier för kurs i svenska för invandrare (Sfi) Skolverkets föreskrifter om nationella kurser i gymnasiesärskolan och inom vuxenutbildning för utvecklingsstörda (ändr. SKOLFS l995:14 och 1995 :60) Skolverkets föreskrifter om betygskriterier för nationella kurs i gymnasiesärskolan och inom vuxenutbildningen för utvecklingsstörda Skolverkets föreskrifter om tim- och kursplaner för påbyggnadsutbildning i komvux Skolverkets föreskrifter om kursplaner för den obligatoriska särskolan (ändr. SKOLFS 1995: 16 och 1 995 15 9) Skolverkets föreskrifter om påbyggnadsutbildningen Elinstallation — Allmän behörighet inom kommunal vuxenutbildning
Stöd av bl.a. förordningen (1991:1080) om riksintematskolor och förordningen (199211083) om viss uppgiftsskyldighet för skolhuvudmännen inom det offentliga skolväsendet m.m.: SKOLFS 199218. I följande föreskrifter saknas uppgift om bemyndigande: 1994: 12 och 199511.
SKOLFS 1995:3
SKOLFS 199515
SKOLFS 1995112
SKOLFS 1995117
SKOLFS 1995: 18
SKOLFS 1995120
SKOLFS 1995122
SKOLFS 1995:23
SKOLFS 1995 129
SKOLFS 1995:30
SKOLFS 1995:31
SKOLFS 1995144
SKOLFS 1995145
SKOLFS 1995163
Skolverkets föreskrifter om nationella kurser i gymnasiesärskolan och inom vuxenutbildningen för utvecklingsstörda (ändr. SKOLFS l995:60 och 1 99 5 16 1) Skolverkets föreskrifter om betygskriterier för nationella kurser i gymnasiesärskolan och inom vuxenutbildningen för utvecklingsstörda (ändr. SKOLFS 1995160) Skolverkets föreskrifter om betygskriterier för nationella kurser i gynmasiesärskolan och inom vuxenutbildningen för utvecklingsstörda (ändr. SKOLFS 1995160) Skolverkets föreskrifter om betygskriterier för nationella kurser inom vuxenutbildningen för utvecklingsstörda Skolverkets föreskrifter om kursplaner för nationella kurser inom vuxenutbildningen för utvecklingsstörda Skolverkets föreskrifter om betygskriterier för nationell kurs i kärnämnet svenska som andra språk Skolverkets föreslqifter om betygskriterier för nationella kurser inom vuxenutbildningen för utvecklingsstörda Skolverkets föreskrifter om betygskriterier för nationella kurser i gymnasiesärskolan (ändr. SKOLFS 1995160) Skolverkets föreskrifter om påbyggnadsutbildningen Ambulanssjukvård inom kommunal vuxenutbildning Skolverkets föreskrifter om påbyggnadsutbildningen Persontransporter med buss inom kommunal vuxenutbildning Skolverkets föreskrifter om påbyggnadsutbildningar inom kommunal vuxenutbildning Skolverkets föreskrifter om betygskriterier för nationell kurs i gymnasiesärskolan och inom vuxenutbildningen för utvecklingsstörda (ändr. SKOLFS 1995160) Skolverkets föreskrifter om betygskriterier för nationell kurs inom vuxenutbildningen för utvecklingsstörda Skolverkets föreskrifter om riksrekryterande idrottsutbildningar
SKOLF S 1995165
SKOLFS 199616
SKOLFS 19961 15
SKOLFS 1997:2
SKOLFS 1997:3
SKOLFS 199714
SKOLFS 199715
SKOLFS 1997:21
SKOLFS 1997:22
SKOLFS 1997:23
Skolverkets föreskrifter och allmänna råd om betygskriterier för grundskolans ämnen Skolverkets föreskrifter om kursplaner och betygskriterier för tekrrikerutbildning inom kommunal vuxenutbildning (ändr. SKOLFS 199716) Skolverkets föreskrifter om påbyggnadsutbildningen Trafiklärare inom kommunal vuxenutbildning Skolverkets föreskrifter om betygskriterier för kurser i kärnämnen i gymnasieskolan och inom gymnasial vuxenutbildning Skolverkets föreskrifter om tim- och kursplaner för gymnasieskolan samt kursplaner för gymnasial vuxenutbildning och om betygskriterier för nationella kurser i gymnasieskolan och inom gymnasial vuxenutbildning (ändr. SKOLFS 1997: 10 och 1997115) Skolverkets föreskrifter om utformningen av slutbetyg och samlat betygsdokument i gymnasieskolan Skolverkets föreslaifter om nationella kursprov i den gymnasiala utbildningen läsåret 1997/98 (ändr. SKOLFS 1997114) Skolverkets föreskrifter om ansökan om statsbidrag för nordiska elever i gymnasieskolan Skolverkets föreskrifter om obligatoriska ämnesprov för år 9 i grundskolan läsåret 1997/98 Skolverkets föreskrifter om utformning av slutbetyg i gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning och samlat betygsdokument i kommunal vuxenutbildning
13.3. Upplevda problem med regleringen
I flera sammanhang har Svenska Kommunförbundet begärt föränd- ringar av skollagen. Förbundet har bl.a. utarbetat skriften ”En ny skol- lag — några principiella utgångspunkter”, vilken innehåller ett stort antal synpunkter på skollagstiftrringens utformning.
I skriften menar Kommunförbundet att lagstiftningen kännetecknas av ett lappande och lagande av befintliga regler. Vidare anser förbundet att många av reglerna styr med medel snarare än med mål. På ett flertal
ställen i skriften understryker Kommunförbundet att man vill se en lag- stiftning som har en mer strikt karaktär av resultat- och målstyming snarare än detalj styrning.
Kommunförbundet anser att skollagen bör begränsas till regler som avser att garantera likvärdighet, kvalitet, elevernas rättssäkerhet, trygg- het och integritet. Sammanfattrringsvis vill Kommunförbundet med en översyn av skollagstiftningen uppnå följ ande: — Ansvarsfördelningen mellan stat och kommun skall vara klar och en- tydig. — Lagen skall reglera elevernas rättigheter och kommunernas skyldig- heter. — Lagen skall säga vad som skall uppnås men inte hur, dvs. regler som styr hur kommunema skall organisera och genomföra verksamheten skall rensas bort. — Lagstiftningen skall anpassas till utvecklingen i kommunerna och moderniseras. Den skall ge utrymme för framtida förändringar och pe- dagogisk utveckling. — Lagen skall präglas av långsiktighet och ett konsekvent förhållnings- sätt mot kommunerna. — Systemet skall vara tydligt och enkelt. — Lagstiftningen skall i huvudsak finnas i form av skollag och läropla- ner och användningen av förordningar skall begränsas.
Kommunförbundet föreslår att kommunernas ansvar bör utformas en- ligt följande: ”Kommunen ansvarar för att utbildningen genomförs en- ligt de mål och riktlinjer som fastslagits i skollagen , annan lag, läropla- ner och kursplaner.” (s.12)
Vidare framhålls att ansvarsfördelningen inom kommunen måste renodlas. Bland annat föreslår förbundet att regleringen av rektors an- svar och uppgifter i skollagstiftningen och läroplanen tas bort. I stället bör det vara kommunen eller den ansvariga nämnden som har detta an- svar. Kommunförbundet föreslår även att man undersöker möjligheten till att för elever och föräldrar genom s.k. rekurs eller intern ompröv- ning kunna klaga hos nämnden på vissa beslut, som fattas t.ex. av rek- tor, eller på viss behandling.
Det är enligt förbundet viktigt att en ny skollag är framåtsyftande och att den ger utrymme för lokala initiativ och pedagogisk utveckling.
Kommunförbundet betonar vikten av tydliga kriterier på resultat och en förstärkt uppföljning och utvärdering där stat och kommun har ett gemensamt ansvar. Tillsynen bör enligt förbundet renodlas till att gälla lagligheten. Förbundet konstaterar också att Skolverkets tillsyn inte är lagreglerad.
Kommunförbundet uppmärksammar den parallella regleringen som i dag förekommer. Förbundet anser exempelvis att det inte behövs nå- gon särskild regel om skolplanen i skollagen utan att regleringen i kommunallagen om budget och verksamhetsplan är tillräcklig.
Vidare anser förbundet att bestämmelser som i dag reglerar medel snarare än mål, organisation snarare än resultat eller i största allmänhet uttrycker en regelstyming skall tas bort. Det gäller t.ex. bestämmelser om gåvomedel, lärarfortbildning, friluftsverksamhet, lärotider, elevre- sor i gymnasieskolan och direktstymingen av regler till rektor.
När det gäller rättssäkerhet, trygghet och integritet anser Kommun- förbundet att nuvarande regelsystem inte i tillräckligt hög grad värnar om den enskilde eleven. I stället för detaljregler om exempelvis tillrät- taförande, disciplinära åtgärder och lcrav på handlingsprogram mot mobbing borde reglerna inriktas på ett allmänt uppdrag till den ansvari- ga nämnden att vidta de åtgärder som behövs för att eleverna skall upp- nå skolans mål, bli objektivt behandlade och under tiden känna trygg- het, integritet och arbetsro.
Det framförs även kritik mot regleringen vad gäller lärarnas kompe- tens och fortbildningsverksamheten. Det ligger i sakens natur att ar- betsgivaren ansvarar för personalens kompetensutveckling. Detta gäller för andra reglerade verksamheter t.ex. socialtjänsten.
Vid intervjuer med företrädare för Kommunförbundet underströks problemet med detaljreglering. Det anses att detaljregleringen inverkar negativt på tillsynsarbetet inom området.
Vidare framfördes synpunkter vad gäller barnomsorgens integrering i skollagstiftningen. Kommunförbundet är positivt inställda till denna integration, men menar att det hade varit önskvärt med en total översyn av regelverket innan de båda verksamheterna sammanfördes.
Kommunförbundet framhåller också att överldagandesystemet inom skolområdet i dag är svåröverskådligt.
Vidare anser man att mängden regler som dessutom publiceras på olika ställen (SFS och SKOLFS) medför problem för tillämparen.
Nedan redovisas ytterligare synpunkter på författningar inom sko- lområdet:
— Då ett stort antal bemyndiganden redan finns i skollagens 15 kap., ifrågasätts om lagen med bemyndigande att meddela föreskrifter om kommuners och landstingskommuners medverkan i utbildning numera behövs. — Lagen om entreprenadförhållanden inom skolan är viktig för kom- munerna och bör tas in i en samlad ramlagstiftning. — Vad gäller lagen om kommunernas skyldighet att svara för vissa elev— resor samt tillhörande förordning anser förbundet att elevresor och in-
ackordering bör ses i ett sammanhang. Kommunernas skyldigheter bör begränsas till kommunens gymnasieutbildning. — När det gäller förordningarna om statsbidrag påpekar man att riktade insatser strider mot tanken att ge kommunema ett samlat statsbidrag. Förbundet tillägger emellertid att riktade insatser kan behövas i begrän- sad omfattning, t.ex. för riksgynmasieverksamheten. — Kungl. Maj:ts Cirkulär till de lokala styrelserna för statliga, kommun- ala och statsunderstödda enskilda skolor och utbildningsanstalter angå- ende upplåtelser av lokaler åt folkbildningsorganisationer och andra ideella organisationer är otidsenlig. — Stor del av regleringen i grundskoleförordningen är upprepningar och/eller förtydliganden av bestämmelser i skollagen. En del bestäm- melser reglerar organisation och former på ett onödigt sätt. Regler om skolbibliotek är ytterligare exempel på dubbelreglering, då det även i bibliotekslagen finns bestämmelser om skolbibliotek i grundskolan. En sådan reglering strider mot principen om modern ramlagstiftning. — Bestämmelserna om gymnasieskolan har ändrats vid flera tillfällen och är svåröverskådliga och otydliga. Regleringen i gymnasieförord— ningen och skollagen måste ses över i ett sammanhang.
— Bestämmelserna om studiesociala förmåner är svåröverskådliga.
Landstingsförbundets kritik rör bl.a. högskoleförordningen. Förbundet menar att regelsystemet för högskoleutbildningar i landstingets regi borde få en karaktär som liknar den för högskoleutbildningar i statlig regi. Landstingsförbundet anser att högskoleutbildningama inom vård och omsorg oavsett om de bedrivs av stat eller landsting skall ha en kvalitativt likvärdig nivå och sett ur studentens perspektiv erbjuda lik- värdiga möjligheter.
Förbundet framhåller emellertid att den särskilda lagstiftningen för landstingens högskoleutbildning kan förväntas bli obsolet inom kort med anledning av den pågående integrationen av landstingens vårdhög- skolor med den statliga högskolan.
Vad gäller regleringen avseende utbildningen på gymnasienivå in- stämmer Landstingsförbundet i den problembeskrivning som Kommun- förbundet har lämnat.
I detta sammanhang bör även nämnas att regeringen i en proposition (prop. 1997/98:94) aviserar en samlad översyn av skollagen.
14. Utrikesdepartementet
14.1. Allmänt
Utredningen har bedömt att 2 lagar och 2 förordningar inom Utrikesde- partementets ansvarsområde är relevanta för kartläggningen. Därutöver finns 1 myndighetsföreskrift (även innehållande allmänna råd). Denna har utfärdats av Statens invandrarverk (SIV).
14.2. Beskrivning av regleringen
Lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. innehåller bestämmelser om sysselsättning för och bistånd till utlänningar som har ansökt om uppehållstillstånd eller har beviljats tidsbegränsat uppehålls- tillstånd. Kommunerna berörs särskilt då här stadgas att biståndet till en viss kategori utlänningar lämnas av socialnämnden i den kommun där utlänningen vistas (3 5), att socialnämndens beslut enligt denna lag får överklagas (22 &) samt att en kommun som har lämnat bistånd enligt denna lag har rätt till ersättning från staten för biståndet (23 å).
Förordningen (1996:1357) om statlig ersättning för hälso- och sjukvård till asylsökande innehåller bestämmelser om statlig ersätt- ning till landsting, kommuner och apotek för de kostnader för hälso- och sjukvård samt kostnader för tandvård och receptförskrivna läkeme- del som de har för vissa utlänningar. I flera paragrafer regleras bl.a. ersättningsnivån och när ersättning skall betalas. Vidare stadgas att landsting och kommuner är skyldiga att till SIV lämna de uppgifter som krävs för bedömningen av deras rätt till ersättning enligt denna förord- ning (10 5).
Lagen (1986:1283) om suveränitetsholmarna i Torne, Mounio och Könkämä älvar innehåller bestämmelser från överenskommelsen den 19 juni 1986 mellan Sverige och Finland. Kommun omnämns i lagen då det stadgas att ansökan om hävande av en suveränitetsholmes särställning kan göras av bl.a. vederbörande kommun (artikel 6).
Förordningen (19881429) med instruktion för Statens invand- rarverk riktar sig framför allt till myndigheten i fråga. Kommuner och landsting berörs av bestämmelserna om att SIV bl.a. skall medverka till att kommuner erbjuder flyktingar bostad och att flyktingarna i övrigt tas emot på ett lämpligt sätt av det svenska samhället (2 &) samt besluta om statlig ersättning för flyktingmottagande i kommunerna och för vis- sa sjukvårdskostrrader (2 å).
Med stöd av förordningen (1994:361) om mottagande av asyl- sökande m.fl. har SIV utfärdat 1 myndighetsföreskrift.
SIVFS 1997:2 Statens invandrarverks föreskrifter (SIVFS 1994:11) om mottagande av asylsökande m.fl.
SOU l998:105
Bilaga 3
Kostnader för statlig reglering av och tillsyn över kommunal verksamhet — en konsultrapport
Juni 1998 Ingegerd Berggren, Statistiska centralbyrån
Sammanfattning
I föreliggande rapport redovisas resultat från två studier avseende kost- nader för den statliga regleringen av kommunal verksamhet. Studierna har genomförts av Ingegerd Berggren, Statistiska centralbyrån (SCB) på uppdrag av Avregleringsutredningen.
I rapporten redogörs relativt utförligt för på vilket sätt vi kommit fram till de redovisade kostrradsuppskattningama eftersom resultaten till stor del beror på vilka definitioner och antaganden som gjorts. Be- dömningar av vilka definitioner och vilka antaganden som är rimligast har utförts i samråd med utredningens huvudsekreterare Leif Lundberg och i vissa fall med företrädare för sakrnyndigheter.
Kostnader för den statliga regleringen av kommunal verksamhet har definierats relativt vitt som kostnader för sådana aktiviteter som är en konsekvens av lagar och förordningar. Sådana aktiviteter avser dels tillrättaläggande av lagar och förordningar och dels kontroll och tillsyn av deras efterlevande. För vardera myndighet, länsstyrelserna och kommuner (landsting) har vi därefter uppskattat hur stor del av den to- tala arbetstiden som åtgår till de aktuella aktiviteterna, och som gäller kommunernas verksamhet, samt räknat om tidsåtgången till monetära belopp.
På detta sätt har vi fått möjlighet att redovisa ett par alternativ i vad vi här kallar för maximumuppskattningar för kostnader för den statliga regleringen. De olika alternativen hänförs till olika antaganden om t.ex. hur stor andel av en viss verksamhet som kan räknas som en konsek- vens av den statliga regleringen av kommunal verksamhet. Som jämfö- relse redovisar vi i rapporten vad vi kallar för minimumuppskattningar för kostnaderna. Det är de kostrradsuppskattningar som räknats fram utifrån Statskontorets enkätundersökrring av tillsynsverksamheten. I den studien har en mer begränsad definition av rena tillsynsverksam- heter använts. Även för dessa har två alternativ redovisats beroende på alternativa antaganden avseende tidsåtgången.
Minimumuppskattningama respektive maximumuppskattningarna av kostnader för aktiviteter som kan ses som en konsekvens av den statliga regleringen av kommunerna redovisas enligt tablå:
_ Minimumkostnader Maximumkostnader
Myndigheter 98 mkr 204 mkr 298 mkr Länsstyrelser 53 mkr 61 mkr 179 mkr 211 mkr Kommuner 3 700 mkr 3 700 mkr
1 Bakgrund och syfte
Avregleringsutredningen har uppdragit åt Statistiska centralbyrån, SCB, att genomföra en konsultstudie som underlag för en del av utred- ningens arbete. Studien skulle avse kostnaderna för statlig tillsyn och regelgivning av kommunal verksamhet. I denna promemoria redovisas resultatet av en sådan studie. Studien har genomförts enligt den upp- läggning som beskrivs nedan och som diskuterats fram i samarbete med utredningens sekretariat. Diskussionerna om uppläggningen och ge- nomförandet har förts mellan utredningens huvudsekreterare Leif Lundberg och, från SCB, Tore Melin och Ingegerd Berggren. Ingegerd Berggren har också genomfört studien och svarar för redovisningen i denna rapport.
I Avregleringsutredningens direktiv (dir. 1997:81) sägs att ett av ut- redningens uppdrag är ”att kartlägga och analysera hur stora statens, landstingens och kommunernas administrativa och andra kostnader för statlig tillsyn och regelgivning ä ---”. I utredningens arbetsplan (daterad 1997—10—30) skrivs avseende detta uppdrag: ”Studien av kostnaderna för den statliga regelgivningen och tillsynen (deluppdrag 4) påbörjas under januari 1998 och pågår fram till juni månad. Efter- som uppdraget är metodmässigt komplicerat bedöms det vara nödvän- digt att studien avgränsas till att avse ett begränsat antal områ- den/verksamheter. Val av lämpliga områden görs på grundval av vad som framkommit under regel- och tillsynsstudiema (del 1 och 2).”
Syftet med denna rapport är att ge en uppskattning av de kostnader som är en direkt eller indirekt följd av statlig regelgivning (dvs. såväl tillsyns- som uppföljningsaldiviteter) för den kommunala (och lands- tingens) verksamheten. Kostnader av detta slag finns hos staten, olika myndigheter och kommuner/landsting.
Uppdraget omfattar två delar: en översiktlig studie samt fördjup- ningsstudier.
Den översiktliga studien avser att belysa vilka kostnader som upp- står i statsförvaltningen och i andra berörda organisationer på grund av regelgivningen och tillsynen. För närmare beskrivning av uppläggning- en av översiktsstudien se vidare avsnitt 3.
Fördjupningsstudier görs inom några särskilt utvalda verksam- hetsområden och/eller lagar. I dessa delstudier kan mer specifika kost-
nader identifieras och diskuteras än i översiktsstudien. Dessa studier är mer problematiserande, genom att man kan följa lagens verkningar i olika aktörers verksamheter. Utifrån denna studie ges också utrymme för att diskutera kostnader för olika aspekter av tillsynsverksamheten och överväganden av vilken effekt på verksamheten satsningar på dessa aspekter kan tänkas ha.
Regelgivningen, liksom sättet att utforma uppföljning och tillsyn av berörd verksamhet, är inte likformig för olika verksamheter. Det är där- för angeläget att välja verksamheter för fördjupningsstudien på ett så- dant sätt att olika modeller för regelgivning och tillsyn kan belysas.
De områden som utvalts för den fördjupade studien är grundskolan och djurskyddet. Förutsättningama för valet av dessa områden redovi- sas kortfattat nedan.
Grundskolan regleras av skollagen och särskilda förordningar. Skolverket är tillsynsmyndighet för hela den kommunala grundskolan (särskola räknas ej hit). Grundskolan bedöms vara ett lämpligt område för en fördjupad studie eftersom det dels är en väl avgränsad verksam- het som bedrivs relativt likformigt i olika kommuner, dels finns relativt mycket studier kring vad som hände i kommuner och skolor med an- ledning av införandet av det ”nya styrsystemet” och kommunalisering- en av skolan.
Tillsynsmyndigheter för djurskyddet är Jordbruksverket, länstyrel- ser och kommuner. Tillsynsobjekten drivs ofta som icke offentlig verk- samhet. Kommunernas tillsynsverksamhet bedrivs vanligen vid miljö— och hälsoskyddsnämnd/motsvarande, men andra nämndkonstellationer finns.
Uppläggningen av fördjupningsstudiema är i princip densamma som för översiktsstudien, dvs. utgångspunkten är att försöka identifiera olika aktiviteter i verksamheten hos berörda myndigheter och verkställande enheter som kan ses som en konsekvens av regelgivningen samt att diskutera vilka resurser aktiviteterna tar i anspråk. Den mer konkreta utformningen av studierna beror på Vilka områden som studeras.
2 Allmänna utgångspunkter för studien
SCB:s undersökningssarbete diskuterades och vidareutvecklades i ge- nomgångar mellan utredningens huvudsekreterare (Leif Lundberg) och SCB (Ingegerd Berggren). I dessa sammanhang blev det aktuellt att involvera företrädare för bl.a. olika berörda verksamheter, i första hand Socialstyrelsen, Skolverket och Jordbruksverket.
Som utgångspunkter för, och bakgrund till, arbetet har SCB tillgång till utredningens genomgångar och sammanställningar av lagar och för- ordningar som styr den kommunala och landstingens verksamhet samt övrigt arbetsmaterial i utredningens olika deluppdrag, t.ex. resultat från Statskontorets enkät om statens tillsyn över kommunerna.
För att kunna komma fram till en rimlig kostnadsuppskattrring för de aktiviteter som är en konsekvens av regelgivningen är det nödvändigt att först gå genom vissa begrepp och strukturera området.
Som en bakgrund till denna genomgång kan sägas att staten under senare år haft ambitionen att minska den tidigare statliga detaljregle- ringen av den kommunala verksamheten. Statsmaktema har strävat mot ett ökat inslag av mål- och resultatstyming i sin relation till kommuner- na. I denna styrning ligger tanken att staten skall ge de övergripande målen för vissa verksamheter och den verksamhetsansvariga myndig- heterna/organen skall ha frihet att arrangera verksamheten på bästa sätt så att de nationella målen uppnås. Ett viktigt inslag i dessa förändringar är att kommunerna/landstingen sedan några år tillbaka i princip får statsbidragen för verksamheten ”i en påse” och har själv att fördela dessa medel till de olika verksamheterna.
De lagar och förordningar som på en mer övergripande nivå styr en given verksamhet kompletteras ofta av mer detaljerade föreskrifter, råd och anvisningar och bryts sedan ned ytterligare i delmål i planer för verksamheten. Detta sker enligt principen uppifrån och ned och med delaktighet av aktörer på respektive stymivå. Eftersom kommunen har att fördela sina resurser mellan olika verksamheter ses det ofta som ett stöd för verksamhetsföreträdama att ha tydliga råd, anvisningar och
delmål för ”sin” verksamhet, vilket kan användas som ett argument för att få en större del av kommunens resurser.
Uppföljning och tillsyn av den kommunala och landstingens verk- samhet sker på olika nivåer: statlig, huvudmannanivå (kommunal och landsting) och verkställandenivå. En aspekt på den statliga uppföljning- en och tillsynen är att den skall kunna ge en samlad bild till riksdag och regering av den kommunala verksamhetens uppfyllande av de natio- nella målen. En annan viktig aspekt är att enskilda medborgare ska kunna vända sig till de statliga myndigheterna i de fall de känner att kommunens ansvar för en viss verksamhet inte har fullgjorts på det sätt som statsmakterna avsett.
Ett antal olika slags aktiviteter som direkt eller indirekt är en följd av den statliga regleringen förekommer. Arbetet med lagar och förord- ningar ligger främst inom Regeringskansliet och riksdagen. I denna av utredningens delstudier exkluderas detta arbete. Utredningen redovisar i andra delar en kartläggning av lagar och förordningar och har där också kommenterat kommunernas aktiviteter och åtgärder med hänsyn till dessa.
Med fokus på lagar och förordningar för en viss verksamhet kan man med anledning av dessa se fyra olika slags aktiviteter. Arbete med de olika aktiviteterna förekommer på olika nivåer i den statliga förvalt- ningen.
Aktivitet Beskrivning av aktiviteter Aktörer A Utarbet- Utarbetande av regler, dvs. Regeringskansli ande lagar och förordningar, remiss- Riksdag arbete och informationsaktivi- Myndigheter teter. B Tillrätta- Förklaringar, tolkningar, före- Myndigheter
läggande skrifter, riktlinjer, allmänna råd, Länsstyrelser nedbrytning av mål, arbetspla- Kommuner, ner landsting C Genomför- Verkställande,genomförande Kommuner,
ande av de verksamheter som landsting
påtalas av mål och delmål, Organisationer, operativa enheter företag
D Kontroll Uppföljning, utvärdering, tillsyn, Myndigheter dvs. olika sätt för statsmakterna Länsstyrelser att få återkoppling om hur Kommuner, verksamheten fungerar relativt landsting sina mål
Föreliggande uppdrag inriktas på en uppskattning av statens och, i viss utsträckning även kommunernas/landstingens, kostnader för såda- na aktiviteter som är en följd av den statliga regelgivningen, dvs. hu- vudsakligen B och D i ovanstående sammanställning.
I allmänhet är det svårt att kunna urskilja en viss aktivitet från en annan på ett sådant sätt att kostnaderna direkt kan hänföras till endera aktiviteten. Det är likaså svårt att exakt avgöra vilka aktiviter som verkligen är en konsekvens av den statliga regelgivningen och vilka aktiviteter, t.ex. avseende uppföljning och utvärdering, som ändå skulle genomförts. Vid uppskattningen av kostnaden för regelgivningen och tillsynen får man därför föra ett resonemang kring olika alternativ; om man räknar detta till regelgivning blir kostnaden denna, om man räknar detta till tillsyn blir kostnaden denna och så vidare. Det är nämligen omöjligt att på förhand göra generella avgränsningar eftersom hetero- geniteten i verksamheterna är så stor.
Den största delen av de tillrättaläggande aktiviteterna, B, försiggår utanför den verksamhetsansvariga kommunen/landstinget hos myndig- heten (t.ex. Socialstyrelsen, Skolverket) som en extern styrning. Dock bör även de kostnader som den verksamhetsansvariga har, i förekom- mande fall, för direkt tolkning av reglerna räknas med, t.ex. särskilda utbildnings- och informationsinsatser.
Själva genomförandet, C, av de olika kommunala verksamheterna som berörs av regelgivningen åvilar huvudsakligen kommunerna eller landstingen som huvudmän. Totalkostnaden för driften av verksamhe- ten redovisas i komrnunemas bokslut. I den ekonomiska uppföljning av kommunernas verksamhet som görs genom SCB:s Räkenskaps- sammandrag särskiljes inte kostnader för t.ex. uppföljning och tillsyn och annan administration från andra driftkostnader för respektive verk- samhetsområde. I de fall där kommunen lagt ut verkställandet eller ge- nomförandet av en viss verksamhet på entreprenad eller köpt tjänsterna är det ändå kommunen/landstinget som är den ansvariga myndigheten och kostnaden ingår i den totala driftkostnadem
I detta sammanhang begränsas den aktuella aktiviteten så regelnära som möjligt: Detta innebär t.ex. att administrativa kostnader hos den verksamhetsansvariga aktören som kan hänföras till uppföljnings- och utvärderingsaktiviteter av sådan art att den borde ske normalt inte räk- nas med. Däremot ska aktiviteter som är en direkt uttalad tillsynsupp- gift, eller som är en uttalad uppföljning av en viss speciell förordning, räknas.
Kontrollen, D, av den kommunala/landstingskommunala verksam- heten syftar till att ge statsmakten och medborgarna underlag för att bedöma hur väl kommunen fullgör sina skyldigheter. Detta sker dels genom uppföljning och utvärderingsverksamhet, men också genom tillsyn. Entydiga definitioner och gränsdragningar mellan begreppen är svåra att göra, eftersom uppföljning i många fall är en nödvändig förut- sättning för tillsyn. I princip är det den tillsyn som uttalat är en följd av förekommande regler som ska rälmas. I vissa fall kan dock andra upp- följnings- och utvärderingskostnader tas med i beräkningama om de kan sägas utgöra en nödvändig förutsättning för att kunna följa upp konsekvenserna av en viss regelgivning.
Den del av den statliga förvaltningen som har tillrättandeläggande och kontrollerande uppgifter för de kommunala/landstingens verksamheter återfinns inom följande myndigheter/motsvarande med ansvar för olika verksamheter:
Staten Departement, Länsstyrelser med olika enheter Sakrnyndigheter (Skolverket, SoS, Naturvårdsver- ket, m.fl.) Kommuner Kommunstyrelser Kommundelsförvaltningar Sakförvaltningar Verkställiga enheter, driftenheter Landsting Sakförvaltningar
Förhållandena mellan de olika aktörerna med tanke på aktiviteter i anledning av regelgivning och tillsyn kan åskådliggöras schematiskt enligt nedan. A11a samband är inte inritade. Genom att följa de prickade linjerna ser man hos vilka aktörer de aktiviteter som särskilt ska stude- ras och kostnadsuppskattas i djupstudierna återfinns.
Figur 1. Schematisk bild över samband mellan myndigheter, kommuner och landsting och verkställande enheter i tillsynsärenden och andra aktiviteter som är en konsekvens av den statliga regleringen.
m,m Tillsymamvaiig VWR WW magman) immer KumeCI) WMO (El) maca
2.4. Kostnadsslag
Det huvudsakliga kostnadsslaget för de aktuella aktiviteterna torde vara personalkostnader. För vissa uppföljnings- och tillsynsområden, främst inom hälso- och milj öskyddsområdet, kan det kanske också krävas viss mätapparatur för att kontrollera vilka resultat som uppnåtts. Även kon- torsutrustning, datorer och mjukvara till datorer, lokaler och resor är kostnader som tillkommer vid sidan av personalkostnadema.
Det torde vara sällsynt att personers dagliga arbete direkt tidrappor- teras på sådana aktiviteter som vi här önskar studera och att denna tids- rapporteringen på ett enkelt sätt kan summeras till de kostnader som ska uppskatttas. Dock förekommer detta på grov nivå för länsstyrelser- nas olika tillsynsverksamhet där man därför kan få en uppskattning av
hur många dagar som ägnats åt viss tillsyn. I andra fall får man genom intervjuer bilda sig en uppfattning av hur stor del av personalresursema som åtgår till olika tillsynsaktiviteter för att sedan skatta vad det inne- bär i kostnadstermer.
2.5. Tillvägagångssätt
För att få en uppskattning av kostnaderna för olika aktiviteter utgår vi från de officiella uppgifter som finns för respektive verksamhet i årsre- dovisningar och andra offentliga dokument. Därefter har vi skaffat oss en uppfattning om den resursandel som kan anses åtgå för sådana akti- viteter som kan ses som en konsekvens av den statliga regleringen av den kommunala verksamheten. Som underlag för dessa bedömningar har vi dels använt beskrivningar av verksamheterna i årsredovisningar- na, dels intervjuat företrädare för vissa myndigheter och verksamhets- områden vid länsstyrelser och kommuner.
En fördel med detta förfaringssätt är att bedömningen grundar sig på en gemensam definition av vilka aktiviteter som ska räknas till akti- viteter som en konsekvens av den statliga regleringen eftersom vi i in- tervjuerna resonerat kring detta. I resultatredovisningama i text och bilagetabeller nedan beskrivs relativt utförligt vilka bedömningar som gjorts i varje fall och vilka resursandelar som vi räknat med.
|"! _I_ J | ' I " _ all . | _ . ". ll' ' _ l . l _ ll M ji. " "' ., | . ' Axl I. _ _ _ . |I __ | ' " _ .. '. ' . . ._ " ..""' '_l_. . l'" l" l l _ | _ _ __ _ . — .' ' " ' . .— ' . "'."_ |"".l" ' | _ ! ____ _ . ' '. '.||' ".l".|"
_ . .it-' | .' l' ' _ " . .. . _ l _ _ ' _ _ . ' _ _. . ,, ,_ _ ' .- x." .. . ' ....|.. . . .. 1."| —. —. |.- ' | __ _.' .. _ _ '. .' '.'" = . | ..:. .rl * $'"". *. . _ ._ _ — ' . _ _ _. _ ." | . :_— _* _ ' . .' | "_ ._ _ '— .; . _ ». . ' V'. ._".| l_l ?]'|_|_'|'_ " . . . » _ |. _ _ _ _ _ l l _ _ . _ _ A '_ _ __ . .- , _ ' ' ll ' _ ' _! |__| | _ — ' .. — '. | | ' '. 'll'll ' ' " — | | || "||". | ' ll _ _ _ — | | || _ ' ll ! _ '_' ___ | _|]— ' _' , .. | |, | _ _ .' ' — | ' '—'|||-5.I _" "I _ _ |- : _J | , || | , .. ' | " '. ||. — _ . ' _ .— _|_r] |.. ._|'_|'| .j . . .. .' ' ' " " & .Lä: !— _ ' _ |_ — _ . _.', ' . ' . i... ..'l| | ...' | | ' |. | | ' _ l | _ l ' _ . . .. . . . _ l l . _ ll l_l _ | — _ -. '|_ N' I _ _ l __ _ . | "| | ' l ' ll . . ' _ . _ r . I _ ' | | _. _ . . L. ' ' .. — __ _ |) _ _ l l _ ' ' _ ' _ | :| *. '_' _ "_ '. '. l ' _ _ ' 'II | ' | ' ||,|| | — l _ _A |. _ l _ .. - _ I.. II. | _ ' ' ll ! _ I | _ :_ _ | . . ' _ ' —' _ :. | _ " _ _—— _ ' |. '. . — — |—. _ _ | ”> _ _ |. ||'— _ __ | . | _ _ | | _I_ _ | x
3 Översiktsstudien; kostnader för reg- lering av kommuner och landsting
Den kommunala verksamheten omfattar dels vad som ofta benämns den egentliga verksamheten, dels en affärsverksamhet. Driftkostnaden för den egentliga verksamheten var år 1996 i löpande priser 280,4 mil- jarder kronor och för affärsverksamheten 23 miljarder kronor. Totalt var driftkostnaden 3035 miljarder kronor, varav kommunens personal- kostnader utgjorde närmare hälften av kostnaden.
All verksamhet kommunen ansvarar för är inte en konsekvens av lagar och förordningar, utan en del utgörs av sådan verksamhet som kommunen frivilligt åtagit sig att utföra. Detta gäller t.ex. verksamheter inom fritids- och kultursektorn.
Den största delen av kommunernas egentliga verksamhet regleras av lagar och förordningar från i huvudsak Socialdepartementet och Ut- bildningsdepartementet. För dessa verksamhetsområden är kommunen verkställare och har inte något eget tillsynsansvar. Vissa tillrättaläggan- de aktiviteter, som en konsekvens av den statliga regleringen, åvilar även kommunerna så att de ska kunna ge korrekt styrning till de verk- ställande enheterna.
De stora kommunala verksamheterna som är reglerade enligt lagar och förordningar tar i anSpråk ungefär 80 procent av driftkostnaden för kommunens egentliga verksamhet.
De verksamheter för vilka kommunen har ett eget tillsynsansvar av- ser miljöskydd, hälsoskydd, alkoholtillstånd, räddningstjänst och total- försvar och samhällstjänst. Dessa verksamheter tillsammans utgör ca två procent av driftkostnaden för den egentliga verksamheten.
För att få en uppfattning om statens kostnader för regleringen av kom— munernas verksamhet utgår vi från befintliga uppgifter i respektive sakrnyndighets årsredovisning för 1997. I årsredovisningama redogörs på ett relativt likartat sätt för kostnader och, i vissa fall för persontid, som åtgår för olika aktiviteter av sådant slag som kan sägas vara en konsekvens av den statliga regleringen av kommunernas verksamhet.
Statskontorets genomgång av regelstymingens konsekvenser för kommunernas verksamhet har också använts vid kostnadsuppskatming- arna. I första hand utgår vi &ån Statskontorets uppgifter för att få en minimumkostnad eftersom myndigheterna vid besvarandet av enkäten i regel använt en ganska snäv definition av vad som avses med tillsyns- frågor. Vid jämförelser mellan kostnadsuppskattningarna från Statskontorets uppgifter med dem från årsredovisningama måste man också beakta att enkäten kan ha besvarats med ekonomiuppgifter för 1996 års verksamhet medan årsredovisningen gäller 1997.
Statskontoret har i sin genomgång av tillsynssystemen och olika till- synskedjor tagit med flera myndigheter än dem som vi här tagit med som ”sakrnyndigheter” för verksamheter som räknas till kommunernas egentliga verksamheter, dvs. där affärsverksamheterna är exkluderade. De myndigheter som vi medtagit har sakansvar för ca 80 procent av kommunernas egentliga verksamhet. De kostnader som Statskontoret redovisar för dessa myndigheter medtas också i sammanställningen för sakrnyndighetema (se nedan).
I diskussioner med utredningens sekretariat har en avgränsning gjorts avseende vilka kostnader som bör räknas till tillsyn och andra aktiviteter som är en konsekvens av den statliga regleringen, dvs. (B) och (D) enligt resonemangen ovan. Som grund för övervägandena an- vänds förutom årsredovisningama också intervjuer med representanter för vissa av de större myndigheterna och några länsstyrelser. De kost- nadsuppskattningar vi erhållit på detta sätt avser vad vi nedan kallar för maximumuppskattningar av kostnaderna.
Nedan visas i en sammanfattande tabell uppskattningar av myndig— heternas minimumkostnad respektive maximumkostnad för den statliga regleringen av kommunernas verksamhet. I det följande redovisas un- derlaget för att komma fram till dessa belopp.
Tabell 1. Myndigheters minimumkostnad och maximumkostnad för den statliga regleringen av kommunernas verksamhet
Myndighet Kostnad i miljontal kronor
Minimum Maximum Maximum 34 140 (pers.kostn.) 234 (totalt) 64 (64) (64)
53 (61) 179 (211) 179 (211) 151 (159) 383 (415) 477 (509)
Sakrnyndigheter Centrala o. övriga myndigheter Länsstyrelser Sammanlagt myndigheter
Vidare redovisas i den följande studien underlag för beräkningar av kostnaderna för tillsyn av den verksamhet landstingen har ansvar för samt för kommunernas egna kostnader för tillsynsaktiviteter. Samman- fattningsvis kan dessa uppskattas enligt följande: Statens kostnader, dvs. Socialstyrelsens, för tillsyn av landstingens verksamhet uppskattas till 82 miljoner kronor. Kommunernas kostnader för tillsynsaktivite- ter uppskattas till 3,7 miljarder kronor, vilket motsvarar drygt 1 procent av den totala driftkostnaden för kommunernas egentliga verksamhet.
3.3. Länsstyrelsernas kostnader
3.3.1. Länsstyrelsernas årsredovisningar
SCB har begärt in och fått årsredovisningama för år 1997 från samtliga länsstyrelser.
Årsredovisningarna är uppställda enligt samma mall och innehåller redovisning av verksamheter i förekommande verksamhetsgrenar. Re- dovisningen är dels verbal och beskriver tillståndet i länet samt vilka särskilda aktiviteter som genomförts inom respektive verksamhetsgren, dels ekonomisk i termer av fasta återrapporteringstabeller och sedvan- liga bokslutsuppgifter. En relativt stor variation i respektive läns sats- ning på olika verksamhetsgrenar framträder vid genomläsningen. Detta är naturligt med hänsyn till de olika befolkningsmässiga och geografis- ka förhållanden som råder för olika län.
Länsstyrelserna använder alla samma tidredovisningssystem, där ar- betet med olika aktiviteter tidrapporteras på vissa givna koder på upp till 4—siffernivå. I återrapporteringstabellema redovisas dock endast vissa aktiviteter på 3—siffemivå. Enligt muntlig utsago från några läns- styrelser fmns inte finare redovisningar framtagna, kvaliteten på så de-
taljerad nivå bedöms som osäker och det är ganska mycket arbete att ta fram särredovisningar för andra koder, särskilt på 4—siffernivå. Vi måste därför nöja oss med de tidsuppskattningar som redovisas i årsre- dovisningama.
För verksamhetsgrenama har antalet årsarbeten redovisats. Dess- utom redovisas andelar av årsarbeten för de mer detaljerade redovis— ningarna av vissa verksamheter. En årsarbetare har tilldelats en kostnad utifrån den angivna totala personalkostnaden vid respektive länsstyrel- se. Kostnaden per årsperson varierar mellan länsstyrelserna från ett högsta värde 450 tkr till lägsta 345 tkr. Det genomsnittliga värdet är 397,5 tkr. Årsarbetskraftema som redovisas för respektive verksam- hetsgrenar omfattar inte over—headkostnad som t.ex. myndighetsge- mensam administration, lokalkostnad, telefon etc. Ett årsarbete antas utgöra 220 arbetsdagar (angivet av några länsstyrelser).
I sammanställningar av uppgifter från årsredovisningama för varje länsstyrelse redovisas den angivna persontiden i antal årspersoner för respektive verksamhetsgren och för de flesta av länsstyrelsens rappor- terade ”varav—redovisningar”. De varav—redovisningar som inte angi— vits innehålla sådan verksamhet som har relevans för regelgivningen har inte medtagits i sammanställningen. Uppgifterna för de olika läns- styrelserna har räknats samman till en totaltabell för alla de redovisade verksamhetsgrenarna och särredovisade verksamheter (Bilagetabell 1). I de fall uppgifter har salmats från någon/några länsstyrelser har mot- svarande uppgifter uppskattats och lagts in enligt samma proportion som de redovisade. Uppgifter som innehåller sådana uppskattade upp- gifter är markerade med kursiv stil i sammanställningen.
3.3.2. Avgränsning av verksamheter som är en kon- sekvens av den statliga regelgivningen och som gäller kommunerna
En stor del av länsstyrelsens verksamhet är av sådan att att den inte kan ses som en konsekvens av den statliga regelgivningen, dvs. inte är vad vi tidigare benämnt tillrättaläggande (B) eller kontroll och tillsyn (D) utan gäller sådan verksamhet som är myndighetens grundläggande verksamhet. Med hjälp av Statskontorets undersökning och redovis- ningar av länsstyrelsernas verksamheter försöker vi här göra en av- gränsning av de aktiviteter som är relevanta för denna studie av statens kostnader för regleringen av kommunernas verksamhet.
Statskontoret redovisar en utförlig genomgång av den statliga regel— givningen och beskriver olika delar i vad de benämner tillsynskedjan. Tillsynskedjan utgörs i stort av:
Centrala tillsEsmmdigheter, med uppsikt eller tillsyn över lagens efterlevnad i riket
Regionala nivån, uppsikt o tillsyn inom länet eller distriktet Lokala nivån, motsvarande uppgifter, en utpekad nämnd inom kommunen
Statskontoret redogör för vilka verksamheter i kommuner och landsting som står under statlig tillsyn och hur tillsynsorganisationen är ordnad i stort. Av sammanställningen framgår att länsstyrelserna är tillsynsmyndighet, vid sidan av sakrnyndigheten, för den kommunala verksamheten vad gäller:
— socialtjänst
— kommunal beredskap, befolkningsskydd och räddningstjänst — alkohol, utskänkningsställen för starksprit, vin och öl samt detaljhandel med öl — djurhållning och veterinär verksamhet
Bland de övriga verksamheter som Statskontoret tar upp i sin sam- manställning återfmns några där länsstyrelserna kan anses utöva viss tillsynsverksamhet om en vidare syn på begreppet tillsyn tillämpas. Det gäller nedanstående verksamheter, som beskrivits i länsstyrelsernas årsredovisningar på ett sådant sätt, att det verkar rimligt att anta att
verksamheten delvis bedrivs på grund av den statliga regleringen:
— kommunernas fysiska planering, länets natur- och kulturmiljöer, fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen — hushållning med naturresurser, tillsyn över plan- och byggnadsväsende samt miljöfarlig verksamhet m.m. (miljöbalken) — kommunala gator och vägar, länstrafik, stadstrafik
— skogsmark
3.3.3. Tidsåtgång för aktiviteter som kan ses som en konsekvens av regleringen
Utifrån de 23 årsredovisningama och med hjälp av intervjuer med verksamhetsansvariga vid en länsstyrelse har vi gjort en grov bedöm- ning av hur stor del av länsstyrelsens aktiviteter i respektive verksam— hetsgren som kan ses som en konsekvens av den statliga regelgivningen och som avser den kommunala verksamheten. I denna grova uppskatt— ning ingår således såväl aktiviteter av tillrättaläggande och rådgivande karaktär (B) som olika tillsyns- och kontrollaktiviteter (D). Dessa skattningar menar vi kan ses som ett slags maximumskattningar av den aktuella tidsåtgången.
För att få en uppfattning om hur stor del av länsstyrelsens verksam- het som åtgått till aktiviteter som kan betraktas som en konsekvens av den statliga regelgivningen och som gäller kommunerna har verksam- hetsansvariga för de olika grenarna i ett medelstort län intervjuats. Det aktuella länet omfattar dels en större stad, några medelstora och små kommuner samt skogs— och glesbygd. Svaren från intervjuerna har dis- kuterats med utredningens sekretariat och i vissa fall har vi försökt samla in kompletterande information. För respektive verksamhetsgren gjordes en bedömning av i vilken utsträckning den kommunala verk- samheten berörs av aktiviteterna som ansågs vara en konsekvens av den statliga regelgivningen. Dessa bedömningar kan ses som grova uppskattningar utifrån de underlag som tagits fram enligt ovan och kvantifierades i procentandelar av hela verksamhetsgrenen. I några fall har också ett intervall angivits eftersom det varit alltför svårt att ge en genomsnittlig andel.
Statskontoret har genomfört en enkät bland sju länsstyrelser med frågor om olika tillsynsaktiviteter. I allmänhet verkar begreppet tillsyn ha uppfattats ganska snävt av uppgiftslämnama och den tidsuppskatt- ning som de angivit för tillsynsaktiviteter utgör därför grunden till en minimumskattning av tidsåtgången för aktiviteter som en konsekvens av den statliga regleringen. I minimumskattningen ingår endast de verksamheter i vilka länsstyrelsen vid uppgiftslämnandet ansåg sig be- driva någon slags tillsynsaktivitet över den kommunala verksamheten och därför lämnat svar för.
I tablå A ges kortfattat exempel på vad länsstyrelserna enligt sina årsredovisningar har arbetat med inom respektive verksamhetsgren samt en sammanfattning av bedömningsresonemangen utifrån intervju- erna. I tablån har också angivits för vilka verksamhetsgrenar eller del av verksamhetsgrenar någon av de sju länsstyrelserna i Statskontorets enkät redovisade tid för tillsyn.
Tablå A: Beskrivning av länsstyrelsens verksamheter/verksamhetsgrenar och uppskattning av om de kan ses som en konsekvens av den statliga regleringen och avser kommunal verksamhet
Verksamhetsgren och Delverksamhet Redovisade i länsstyrelsens årsredovisningar
a) Beskrivning av verksamheten Andeliprocent enligt årsredovisningar som bedöms avse tillsyn och tillrättaläggande av regler etc. för kommunal verksamhet
b) Sammanfattning av resonemang utifrån intervjuer
Regional- ekonomi och näringsliv
a) Prövning och beredning av, och beslut om regionalpolitiska åtgärder t.ex. utvecklingsbidrag, landsbygds- stöd, kommersiell service i glesbygd. Stöd till småföretagsutveckling. Medfinansiering i EU—strukturprogr. Sprida kunskap om konkurrenslagar o EU—regler. Samverkan med kommu- ner 0 landsting
b) Sällsynt att frågorna gäller kommunal verksamhet a) Utforma transportplaner o liknande Trafikfrågor t.ex. meddela tillstånd. bedriva tillsyn av yrkesmässig trafik, inkl. taxikontroller, viss trafiköver- vakning. Information om rattonykter- het, trafiksäkerheti länet. Registrering av registerblad, start- punkt för körkortsärenden. kör- kortsakter. körkortsåterkallelser. lnforrnation om trafikbrott som leder till körkortsåterkallelse
b) Trafikfrågor avser sällan kommunal verksamhet. Planeringsfrågoma kan beröra kommunens andra planer och lokala regler. Planeringsdelen utgör ca 80 procent av verksamheten inom grenen, och inte mer än 20 procent ägnas åt rage/frågor. Oklart hur stor del av detta som berör kommunen men torde sällan vara mer än två tredjedelar, vilket ger 15 procent av hela verksamhetsgrenens kostnader. a) Handläggning av stöd och ersättningar till jordbrukssektorn enl. gällande regler och cirkulärskrivelser från SJV. Informationsinsatser som hjälp till jordbruk som vill anslutas till EU—stöd. Bedömning om likformig hantering med andra län. Länspro- gram för utb. Information o demonst- ration i syfte att till att miljömålen för jordbruket uppnås.
Konkurrensfrägor
Kommunika- tioner
Osäker bedöm- ning, mellan 1 procent och 15 procent av verksamhetsgren en
Yrkesmässig trafik Tillståndspröv- ning Tillsynsarbete
Körkortsärenden Körkortsingri- panden
Lantbruk
Tid för tillsyn av kommunal verksamhet har redovisats i Statskontorets enkät
enskilda, samröre med kommuner ytterst litet.
Fiske 3) Främst insatser inom ramen för Ca 5 procent av EG:s strukturstöd till vattenbruket, verksamhetsgren tiskeberedningsindustri o infrastruktur en på fiskets område. Bidrag till skade- förebyggande åtgärder. Bevakning av fiskets intressen i fysisk planering. Utredningar om tillstånd. Utbildning o förordning av tiske— tillsyningsmän, stöd till fisketillsyn på ideell basis
b) Huvudsakligen verksamhet som berör enskilda. Kommunema kan satsa på tun'stfiske etc. speciellt vilket medför att länstyrelsens arbete berör dem också iplanerlng och lokala regler. Knapphet på resurser gör att en koncentration på tillsyn, redlighet och hygienkontroll är nödvändig. Ökad vikt för området genom EU—inträdet.
— fiskevård
Livsmedel, djurskydd, allm.veterinära frågor
Tid enl. Stk. För hälsoskydd, inkl. djurskydd
25 procent
Livsmedelskon- troll djurskyddsfrågor allmänveterinära frågor smittskydd
Systemtillsyn av den kommunala kontrollen. Märkning av livsmedel. Kontroll av import o egenproduktion i grossistled och butik. Systemkontroll av den kommunala kontrollen och egenkontroll (bransch- organisationer). Regional samverkan rn Iänsveterinär och kommuner. Samarbete med distriktsveterinärer. Tillhandahållande av epizooti- utrustning, djurhälsoprogram. Kontroll av anmälningspliktiga smittsamma sjukdomar
b) Tillsynsfrågor avser främst livs- medelsfrågor och djurskydd och gäller oftast enskilda. Länsstyrelsen leder o samordnar verksamheten. Tillsynsfrågor avseende livsmedel utgör 5 — 10 procent. Djurskyddsfrå- gor utgör ca hälften av totala verk- samheten och litet mindre än hälften därav gäller kommunerna. Länssty- relsen ger rage/tolkningar och visst stöd i tillsynsfrågor. Länsstyrelsen är besvärsmyndighet för nämndens beslut enl. djurskyddslagen. Totalt bedöms ca 25 procent av verksam- hetsgrenen avse tillsynsfrågor och tillrättaläggande av lagar etc. för kommunernas verksamhet. a) Arbete för att skydda särskilt värdefulla mark- och vattenområden. lnventera och redovisa värdefulla mark- och vattenområden. Pröva
Ca 10 — 15 procent av verksamhets- grenen, gäller
Naturvård, miljöskydd
Tid, enI.Stk för "miljöfrågor”
tillståndsärenden. Program för tillsyn och omprövning av tillstånd för miljöfarlig verksamhet. Tillsyn enl. programmen luft, hav&kust, vatten, sjöar&vattendrag. Framtagning och övervakning av programområden skog, jordbruk o landskap. Prövning av tunga processindustrier. Stor skillnad mellan länsstyrelserna i satsningar.
b) Litet samröre med kommunerna vad gäller naturvärden. Avs. miljö- värden har länsstyrelsen tillsynen över reningsverk, avfallsdeponier, vänneverk etc. i de fall kommunen själv driver verksamheten, vilket kan omfatta 10 — 20 % av naturvärdsde- lens arbete. a) Samordning av statliga myndighe- ters medverkan iden kommunala översiktsplaneringen särskilt för att förbättra underlaget om områden av riksintressen enl. NRL. Övervakning av hur kommunerna arbetar med översiktsplaner. Övervakning av hur kommunerna arbetar med, och samråd kring, översiktsplaner, nationalparker och nationalstadsparker. Beskriva behovet av konsekvensanalyser och hänsynstagande till Agenda 21. Ärendehanten'ng enligt plan- 0 bygglagen.
Planväsende, hushållning med naturresur- ser
översikts- o regionala planer detaljplaner överklaganden
plan,bygg
b) Största delen av arbetet inom verksamhetsgrenen är riktat mot kommunemas utformning och prövning av planer. a) Utforma strategier för länets utveckling så att följande beaktas:
— tillvarata investeringar i infrastruk- tur o kulturvärden, — EG:s miljöstöd effektiviseras — kulturarvet o miljöns kulturvärden får en starkare ställning. Avser fornminnen, byggnadsminnen, kyrkliga kulturminnen, byggnadsvård o kulturstöd vid ombyggnad, fornminnes- o kulturiandskapsvård, kulturhistoriskt värdefulla miljöer b) Sällsynt att den kommunala verksamheten berörs a) Socialtjänsten är kommunal huvudman, länsstyrelsen samordnar tillsyn i länets kommuner. Samarbete med SoS—regionala tillsynsenheter. Granskning enligt alkohollagstiftning, för utskänkning Biträda kommunerna med rådgivning
Social omvårdnad tillsyn SOL tillståndsärenden alkoholärenden
främst miljövård
Ca 90 procent av Tid enl. Stk. För verksamhetsgren plan och bygg
100 procent av Tid enl. Stk. för verksamhetsgren socialtjänst en
Civilt försvar o. räddningstjänst - räddningstjänst
Bostads- finansiering
Allmän förvaltning m.m jakt o viltvård näringsrättsliga frågor överförmyndare
Rennäring markförvaltning samebyfrågor
angående tillsynsfrågor och kun- skapsutveckling. Följa effekter av förändringar inom alkoholområdet, spec.avseende ungdomar
b) Kommunen har ansvar för att socialtjänsten bedn'vs enligt lagar och förordningar, samt har tillsyn inom alkoholområdet.
a) Sprida kunskaper och förankra totalförsvarsbeslut hos kommuner och civila totalförsvarsmyndigheter. Befolkningsskydd, räddningstjänst, länsstyrelsens krigsorg. Genomföra övningar. Planering, översyn.
b) Länsstyrelsen har tillsyn över den kommunala räddningstjänsten, vilket innebär kontroll och tillsynsbesök, granskning av kommunernas räddningsplaner, samråd och samordning, tolkning av lagar etc.. Detta arbete bedöms omfatta ca hälften av länsstyrelsens verksamhet inom verksamhetsgrenen.
a) Bidragsgivning och stöd, informa- tionsservice t. allmänheten. Stöd till kommunerna om bostadsförsön'ning- en i allmänhet.
b) Länsstyrelsens arbete som berör kommunerna består huvudsakligen av sådant som inte är kopplat till den statliga regleringen
a) Stiftelser, rättshjälp, administration ingår här. Kostnader för tillsyn för pantbanker ska anges separat (inte så vanligt förekommande) Redovisat i Statskontorets enkät
b) svårt att få någon ”genomsnittlig” bild över denna verksamhetsgren, arbetet skiljer sig åt för olika länssty- relser. Därför tas inget med för kommunernas räkning från denna gren (stöne uppgifter inom t.ex. jakt o viltvård har troligen ingått i någon annan verksamhetsgren ovan)
a) Endast upptaget i tre Norrlandslän. Tillsyn av renräkningar. Markförvalt— ning, markupplåtelser, hantering av vattenregleringsmedel.
b) Högst hälften kan räknas som berör kommunernas verksamhet eftersom markförvaltningsfrågor utgör 45 procent av totala verksamhetsgre- nen.
Ca 50 procent
Nej, i såfall endast för försumbar delverksamhet
30 — 50 procent av totala
verksamhetsgren
en
Tid enl. Stk för räddningstjänst
Tid enl. Stk, för överförmyndare
3 .3 .4 Uppskattning av maximumkostnader
I bilagetabell 1 redovisas antal årsarbetskrafter och kostnad för respek- tive verksamhetsgren och vissa aktiviteter hämtat från länsstyrelsernas årsredovisningar. En andel av den totala arbetsinsatsen som redovisas i sammanställningen i bilagetabell l uppskattas gälla aktiviteter som är en konsekvens av den statliga regleringen av kommunerna. Uppskatt- ningarna är hämtade från tablå A ovan. Som framgår av tablå A har i vissa fall ett intervall med en lägre andel av totalkostnadema och en högre andel av totalkostnadema angivits och i sammanställningen i bi- lagetabell l beräknas en summerad kostnad med i ena fallet de lägsta andelarna använda och i andra fallet de högsta andelarna.
Tabell 2. Uppskattad maximumkostnad för länsstyrelserna avseende aktiviteter som en konsekvens av den statliga regleringen av kommunernas verksamhet
Summa kostnader enligt låg andel 179 miljoner kronor Summa kostnader enligt hög andel 211 miljoner kronor
3.3.5. Uppskattning av minimumkostnader
Minimumuppskattningama av kostnader för tillsyn bygger på uppgifter från Statskontorets enkätundersökning av sju länsstyrelser. I mini- mumskattningen ingår endast de verksamheter i vilka länsstyrelsen vid uppgiftslämnandet ansåg sig bedriva någon slags tillsynsaktivitet över den kommunala verksamheten och därför lämnat svar för. Tidsuppgif- tema från Statskontorets enkät för de angivna verksamhetsområdena har räknats samman och redovisas här i bilagetabell 2. Statskontorets, och enkätens indelning, motsvaras inte direkt av länsstyrelsernas verk- samhetsgrenar. Den tidsåtgång som angivits i årsredovisningen för motsvarande verksamhetsgrenar (dvs. för de verksamhetsgrenar och verksamheter där Statskontorets tillsynsaktiviteter återfinns) för samma sju län redovisas därför också i bilagetabell 2.
I enkäten är uppgiften om årsarbetstid redovisad för följande verk- samhetsgrenar: räddningstjänst, socialtjänst, miljöenheten, plan- och bygg, överförmggdare och tidsåtgången för alla länsstyrelser redovisas i tabellen beräknat på detta sätt. OBS! att tidsåtgången som redovisas i bilagetabell 2, är högre än i Statskontorets rapport eftersom vi har lagt in uppskattade värden för de länsstyrelser som inte uppgav någon årsarbetstid för tillsyn för socialtjänst och plan- och byggverksamhet. Med hjälp av tidsuppskattningen för de sju länen avseende tillsynen av den kommunala verksamheten och tidsuppskattningen för samma
länsstyrelsers totala arbetstidsåtgång i motsvarande verksamheter be- räknas en kvot; andel av tiden som åtgår till tillsyn av kommunemas verksamhet. Denna genomsnittliga andel används därefter för beräk- ning av samtliga länsstyrelsers tidsåtgång och kostnader för kommunal tillsyn för de aktuella verksamhetsgrenama. Genom att arbeta med an- delar på detta sätt får man en Vägd uppskattning av länsstyrelsernas totala insatser som bättre tar hänsyn till den variation i omfattningen av verksamheter som länsstyrelserna uppvisar på grund av sina olika för- hållanden.
Som framgår av bilagetabell 2 har minimumvärdena beräknats i två alternativ. Skillnaden mellan alternativen är hur tidsåtgången för Stockholms respektive Norrbottens länsstyrelse avseende tillsynen in- om socialtjänsten hanterats. OBåda länen saknar dessa uppgifter) Två alternativa tidsuppskattningar (4 årsarbetskrafter + 1,5 årsarbetskrafter respektive 10 årsarbetskrafter + 4 årsarbetskrafter) har gjorts. I det se- nare altemativet blir andelen tid för socialtjänstens tillsyn 1,13 vilket kan tyckas orimligt. Dock ingår också vissa alkoholtillstånd och tillsyn och information enligt alkohollagstiftningen i de uppgifter länsstyrel- serna lämnat i enkäten. Detta gör det rimligt med det högre värdet, ef- tersom i princip enbart tillsyn enligt socialtjänstlagen skulle ge en kvot =l.
För båda alternativen har en minimumkostnad för länsstyrelsernas kostnader för den statliga regleringen av kommunernas verksamhet beräknats genom att multiplicera antalet årsarbetskrafter med den för länsstyrelserna genomsnittliga kostnaden per årsperson.
Tabell 3. Uppskattad minimumkostnad för länsstyrelserna avseende aktiviteter som en konsekvens av den statliga regleringen av kommunernas verksamhet
Beräkning enligt låg andel i socialtjänst 53 miljoner kronor Beräkning enligt hög andel i socialtjänst 61 miljoner kronor
3.4. Myndigheternas kostnader
3 .4. l Sakrnyndigheter
De sakrnyndigheter vars arbete med normgivning och tillrättaläggande av lagar samt kontroll- och tillsynsverksamhet har relevans för förelig- gande genomgång är i första hand Skolverket och Socialstyrelsen. Även Jordbruksverket, Kemikalieinspektionen, Livsmedelsverket, Na-
turvårdsverket och Vägverket bedöms dock ha verksamhet i dessa frå- gor i sådan utsträckning att de bör tas med i denna genomgång. Dessa myndigheter tillsammans är sakmyndigheter för ca 80 procent av den egentliga kommunala verksamheten.
3.4.2. Centrala myndigheter och övriga myndigheter
Statskontoret redovisar i sin genomgång (sid. 33) att Arbetarskyddssty- relsen och Yrkesinspektionen har en mer omfattande tillsyn än de cent- rala myndigheter som besvarat enkäten eller länsstyrelserna var för sig, åtminstone räknat i antal inspektioner. I antal ärenden är de tre ungefär lika omfattande och i antalet årspersoner är länsstyrelsernas tillsyn mest omfattande, ca 30 procent mer. Arbetarskyddsverkets verksamhet tas därför med i sammanställningen här på motsvarande sätt som de ovan nämnda sakrnyndighetema.
Från Statskontorets enkät tas också med i sammanställningen de centrala verken JO, DI och NOU vars tillsyn berör samtliga kommuners verksamheter. Dessutom medtas uppgifter om Alkoholinspektionen, JÄMO, Statens kulturråd, Energimyndighetema och Elsäkerhetsmyn- digheten, vilka har en viss tillsyn över den kommunala verksamheten i sådana avseenden som, bortsett från Alkoholinspektionen, inte räknas till dem kommunerna är skyldiga att anordna.
3.4.3. Uppskattning av minimumkostnader
I tabell 4 i redovisas de minimumkostnader som Statskontorets en- kätundersökning ger underlag för. Att döma av svaren i Statskontorets enkät avser detta huvudsakligen kostnaden för en direkt tillsyn av den kommunala verksamheten för de myndigheter som svarat. Flera myn- digheter anser förmodligen att den del av deras tillsynsarbete som di- rekt berör korrnnunemas verksamhet är så liten att den inte är menings- full att särredovisa i enkäten.
I de fall myndigheten endast angivit en kostnad har en uppskattning av antalet årsarbetskrafter räknats fram genom att använda myndighe- ternas genomsnittliga kostnad per årsarbetskraft (422 tkr, beräknat för SV, SoS, LV, J SV, VV). På motsvarande sätt har en kostnad beräknats i de fall endast antal årsarbetskrafter uppgivits. De, på detta sätt &am- räknade uppgifterna redovisas i tabell 4 med kursiv stil.
Tabell 4. Minimumkostnader för centrala verk och myndigheter avseende den statliga regleringen av kommunernas verksamhet. Miljoner kronor.
Livs m edelsvefket STi—m_thäwå'åkmmiäii—éfåi—M'""""""""_'"""""""""""
'S'täi'éhs'i'kiiiiiiir'åEi"""""""""" 'Eh'éfgiFnS/"Hdigh'éféf """"" "
umma ceifialä E_övFiga myndigheter
3 .4.4 Uppskattning av maximumkostnader
Nedan redovisas de resonemang som förts utifrån sakmyndighetemas årsredovisningar och intervjuer för att få en uppskattning av den totala kostnaden, maximumkostnaden, för myndigheternas samtliga aktivite- ter omfattande såväl tillrättaläggande och normgivning (B) som kon- troll och tillsyn (D) som gäller regelstymingen av den kommunala verksamheten. Som tidigare redovisats omfattar denna genomgång en- dast de sakrnyndigheter som har ansvar för sådana verksamheter som gäller kommunernas egentliga verksamhet, dvs. Arbetarskyddstyrelsens och Yrkesinspektionens verksamheter inkluderas inte här. Beräkning- arna redovisas för respektive myndighet i texten nedan samt i de fall mer detaljerade uppskattningar förekommer i bilagetabeller 3 a — f. Observera också att de kostnader som angivits för myndigheterna i vissa fall är andelar av totalkostnaden för en viss verksamhet, dvs. in- klusive lokaler, telefon, resor etc. och med semesterlön, utbildning, in—
tern administration utfördelat eftersom det är dessa uppgifter som oftast förekommer i myndigheternas årsredovisningar. Vi uppskattar här att enbart personalkostnaden utgör 60 procent av den totala kostnaden. På motsvarande sätt uppskattas den totala kostnaden utifrån de angivna personalkostnadema. De värden som uppskattas på detta sätt redovisas i tabellen med kursiv stil.
Tabell 5. Maximumkostnader för sakmyndigheter avseende den statliga regle- ringen av kommunernas verksamhet
emikalieiiispekfibnen
Livsmedelsvéfket ., ., .. .
mm se mvn-s m_s-u
3.4.5. Skolverkets kostnader för den statliga regle- ringen
Skolverkets kostnader för olika aktiviteter med anledning av den statli- ga regleringen av skolan kommer även att diskuteras i en mer fördjupad studie avseende grundskolan. Här redogörs endast för Skolverkets kostnader för de aktiviteter som bedöms vara en relativt direkt konsek- vens av den statliga regleringen av kommunernas verkställande av det offentliga skolväsendet så som den uttrycks i skollagen. Kostnader för de olika delverksamhetema och aktiviteterna har hämtats från Skolver- kets årsredovisning för 1997. I dessa beräkningar skiljer vi inte heller på tillsyn över utbildningsenheter med enskild och kommunal huvud- man eftersom det är kommunens ansvar att tillhandahålla utbildning enligt skollagen.
För vardera delprogram (bilagetabell 3 a) kan den del som utgör ak- tiviteter som ses som en konsekvens av den statliga regleringen upp- skattas och därefter summeras till en total maximumkostnad. De kost- nader som redovisas i årsredovisningen är inte enbart personkostnader utan totala kostnader som ska hänföras till en viss verksamhet. Dessa kostnader omfattar således även lokalkostnader och andra gemensam-
ma kostnader, overhead, samt resor och ev. förekommande redskap. Den totala driftkostnaden för Skolverkets verksamhet uppgick 1997 till 373,3 miljoner kronor. De delprogram som redovisas i årsredovisning- en är: — Uppföljning (17 procent) — Utvärdering (21 procent) — Utveckling (47 procent) — Forskning (5 procent) — Tillsyn (10 procent)
Grundskolan tar störst andel av de totala resurserna, 46 procent, och gymnasieskolan 39 procent. Från och med 1998 kommer även bamom- sorgen att räknas till Skolverkets ansvarsområde, men i denna redovis- ning räknas barnomsorgen fortfarande till Socialstyrelsens ansvarsom- råde.
Uppföljningsprogrammet
Uppföljningsprogrammets verksamhet syftar till att ta fram faktaun- derlag som beskriver skolsystemet. Faktaunderlaget utgörs av uppgifter från datainsamlingar och publikationer samt utvecklingsinsatser och analyser. Den nationella statistikinsamlingen utgör den största delen; ca en tredjedel av delprogrammets kostnader.
Verksamheten inom området är av den karaktär att den bör räknas till myndighetens grundläggande uppgifter i förhållande till det offent- liga utbildningssystemet, dvs. uppgifter som skulle utföras oavsett ut- formningen av regelgivningen. En stor del av den verksamhet som be- drivs inom uppföljningsprogramrnet är på direkt uppdrag av regeringen för att i något avseende lämna rapport om läget.
Utvärderingsprogrammet
Det övergripande målet för denna verksamhet är, enligt årsredovisning- en, ”att främja skolans utveckling mot de nationella målen genom att förse stat och skolhuvudmän med kunskap om skolans kvalitet och ut- veckling samt genom att skapa och tillgängliggöra utvärderingsbaserat underlag för saklig debatt om skolan lokalt och nationellt.”
Verksamheten inom detta delprogram omfattar: — Kunskapsbedömningar (58 procent) — Styrning (9 procent) — Reforrneringen (14 procent) — Likvärdighet, variation (6 procent) — Uppdrag och övrigt (13 procent)
Den del som avser kunskapsbedömningar, dvs. utformning av cent- rala prov etc. ingår inte i de aktiviteter vi här försöker kostnadsupp- skatta.
Verksamheten inom delområdet Mg kan till en del anses vara sådana aktiviteter som innefattas i det vi kallar tillrättaläggande (B) och tolkning av lagar och förordningar. I huvudsak utgörs verksamheten dock av aktiviteter som avses stärka och stödja kommunerna så att de själva ska använda styrmedel på sin nivå. 30 procent av denna verk- samheten bedöms gälla tillrättaläggande och liknande av lagar och för- ordningar.
I delområdet reforrnering arbetar Skolverket med t.ex. utvärdering av nya läroplaner, vilka måste följas upp direkt för att se vilka effekter de har på skolverksamheten. Även av denna delverksamhet räknas ca 30 procent till Skolverkets arbete som är en konsekvens av regelstyr- ningen.
Likaså bedöms 30 procent av verksamheten under likvärdighet, va- riation samt av verksamheten uppdrag och övrig, respektive, vara av sådan karaktär att den kan ses som en konsekvens av den statliga regle- ringen.
Tillsynsprogrammet
Skolverket har som en central del av sin verksamhet också en uttalad tillsynsskyldighet över skolväsendet. Tillsynen inriktas i första hand mot områden som har stor betydelse för den enskilde eleven och mot andra faktorer som är viktiga för den nationella likvärdigheten, t.ex. kommunernas styrning och egenkontroll. Tillsynsarbetet leds och sam- ordnas av den centrala tillsynsenheten medan huvuddelen av utred- ningsarbetet görs av fältavdelningen.
Särskilda tillsynsproj ekt/samordnade initiativ utgör den största kost- nadsdelen, 36 procent av verksamheten, med en kostnad på närmare 13 miljoner. Kostnaden för tillsynsärenden som gäller fristående skolor är 9 miljoner kronor och även dessa bör medtagas i kostnadsuppskatt- ningen. Totalt utgör kostnaden för Skolverkets redovisade tillsynsakti- viteter av olika slag närmare 36 miljoner kronor. Om man räknar bort vissa aktiviteter som är av mer sammanfattande, övergripande karaktär, t.ex. publicering inom området etc. skulle 90 procent av tillsynsverk- samhetens kostnader räknas till Skolverkets kostnader som är en kon- sekvens av den statliga regleringen av kommunernas verksamhet.
Utvecklingsprogrammet
Detta program omfattar allt arbete med att utveckla nationella mål och styrdokument samt föreslå förändringar i mål och regelsystem där så bedöms nödvändigt, stödja reformeringen av skolväsendet och främja skolans utveckling mot de nationella målen.
En tjugonde] av verksamhetens totala resurser, 8 miljoner, går under rubriken ”Skolans mål- och styrdokument” och avser utformandet av kursplaner och betygskriterier. Detta arbete avser i största utsträckning aktiviteter som en konsekvens av statens regelstyming och 90 procent av kostnaderna förs till sammanställningen av Skolverkets kostnader för den statliga regelstymingen.
Även en del av verksamheten avseende reformgenomförandet handlar om tillrättandeläggande och tolkningar av nya läroplaner och kursplaner så att de ska fimgera i skolväsendet. 40 procent av denna verksamhet förs därför till sammanställningen.
Övriga delar av verksamheten i detta delprogram avser speciella projekt med olika relevans för kostnadsuppskattningama i detta sam- manhang. En viss andel, mellan 10 och 30 procent av respektive del-- verksamhet, föreslås föras till uppskattningen av kostnadema för re- gelaktiviteter. Dock betraktas IT—utvecklingen i skolorna inte som en aktivitet som till någon del är en konsekvens av regelgivningen.
Skolverkets sammanlagda kostnader
Maximumskattningen av Skolverkets kostnader för aktiviteter som en konsekvens av den statliga regleringen av skolväsendet (exklusive barnomsorgen) uppgår enligt redovisade uppskattningar till 83 miljoner kronor, vilket är drygt 20 procent av verksamhetens totala driftskostna— der.
Minimumkostnadema för tillsyn enligt Statskontorets enkät upp- skattas till 9 miljoner kronor.
3.4.6. Socialstyrelsens kostnader för den statliga regleringen
Socialstyrelsens övergripande mål är att verka för god hälsa och social Välfärd samt omsorg och vård av hög kvalitet, på lika villkor för hela befolkningen. Socialstyrelsen ska bidra till dessa mål genom att bedriva tillsyn, uppföljning, utvärdering och kunskapsförmedling inom hälso- och sjukvård, smittskydd och socialtjänst. Verksamheten varierar år
från är beroende på vilket fokus som läggs ett visst år på ett särskilt område eller projekt.
Här kommer vi att för respektive verksamhetsområde diskutera i vilken utsträckning det gäller aktiviteter som är en konsekvens av den statliga regleringen av kommunal verksamhet men också översiktligt ta upp motsvarande kostnader för landstingens verksamhet. I de fall en verksamhet bedrivs av enskild arrangör bortser vi från detta på samma sätt som ovan med privata huvudmän för skolor.
Tillsyn
Socialstyrelsen redovisar för 1997 kostnader för tillsyn på drygt 87 miljoner kronor, vilket är 20 procent av Socialstyrelsens totala förvalt- ningskostnader. Målet för Socialstyrelsens tillsyn är att ”bidra till hög säkerhet, god kvalitet och rättsenlighet inom de resurser och andra ra- mar som politiskt beslutats för verksamheten.” Tillsynsverksamheten innefattar: _ primär (regional) medicinsk tillsyn, 85 procent — social tillsyn, 4 procent
— tillsyn inom hälso— och smittskydd, 9 procent — tillsyn och marknadskontroll av medicinsk teknik, 2 procent.
Fördelat på verksamhetsområden är närmare 90 procent riktad mot hälso— och sjukvård. Anledningen till den starka övervikten på hälso- och sjukvård är att länsstyrelsen har det primära tillsynsansvaret inom socialtjänsten medan det primära tillsynsansvaret för hälso- och sjuk— vården ligger på Socialstyrelsen.
Statskontoret redovisar i sin genomgång att 40 procent av ärendena avseende medicinsk tillsE kan hänföras till kommunernas verksamhet och 60 procent gäller då landstingens. Detta innebär dock inte med au- tomatik att resursåtgången motsvarar antal ärenden. I den ärendetyp där Socialstyrelsen har räknat fram styckekostnaden fördelad på anmäl- ningar från landsting och kommuner var kostnaden för de ärenden som kom från kommunerna 1996/97 56 procent av kostnaden för ärenden från landstingen. Om samma kostnadsrelation gäller för övriga ärende- grupper innebär det att fram till 1997 har 20 — 25 procent av tillsyns- kostnaderna i den primära medicinska tillsynen avsett kommunernas verksamhet.
Motsvarande andelar för social tillsm respektive hälso— och smitt- skyddsområdet är 90 procent avseende kommunal verksamhet. Om man använder dessa andelar för beräkningar av den totala kostnaderna för tillsynsaktiviteter i en vidare mening, dvs. inkluderande råd och
stöd och tolkning av lagar och förordningar blir kostnaden för denna del 29 miljoner kronor.
Aktiv uppföljning
Under posten ”Aktiv uppföljning” på sammanlagt 9 miljoner kronor redovisas uppföljningsprojekt inom socialtjänsten (25 procent), folkhäl- san (18 procent) och beredskap (7 procent) vilka kan vara av sådan ka- raktär att dessa kostnader kan ses som en konsekvens av den statliga regleringen. För tillsyn i vid bemärkelse av den kommunala verksam- heten tas här upp de projekt som avser socialtjänsten, vilket medför en kostnad på drygt 2 miljoner kronor.
Normgivning
Under posten ”Utbildning och utveckling” förbrukades 5 miljoner för arbete med allmänna råd och föreskrifter, vilket räknas till normgiv- ningsverksamhet. I vilken utsträckning detta avser kommunala eller landstingens verksamheter går inte att urskilja. En fördelning av dessa kostnader enligt samma proportioner som ärendeantalet i tillsynsverk- samheten i stort, 45 procent, ger en kostnad för dessa tillrättaläggande aktiviteter för kommunernas verksamhet på 2 miljoner kronor för 1997. (Omfattningen på norrngivningsverksamheten varierar dock kraftigt mellan åren, så t.ex. förbrukades året innan drygt 25 miljoner för arbe- tet med allmänna råd och föreskrifter, vilket gav en kostnad på nära 12 miljoner kronor för tillrättaläggande aktiviteter för kommunernas verk-
samhet.)
Socialstyrelsens sammanlagda kostnader för kommunal tillsyn
Utifrån ovan angivna uppgifter uppskattas den sammanlagda kostnaden för Socialstyrelsen avseende den statliga regleringen av kommunernas verksamhet till drygt 33 miljoner kronor.
Minimumkostnaderna som uppskattats utifrån Statskontorets enkät utgjorde 24 miljoner kronor.
Socialstyrelsens kostnader för tillsyn av landstingsverksamheten
Den del av tillsynskostnadema som inte gäller den kommunala verk- samheten avser således landstingens hälso- och sjukvård. Under rubri- ken tillsE är kostnaden 59 miljoner.
Från området aktiv uppföljning kan 4 miljoner räknas till särskilda aktiviteter som en konsekvens av den statliga regleringen avseende häl- so- och sjukvård. En stor del av reformuppföljningen under nationell uppföljning och utvärdering bör också räknas till de relevanta kostna- derna. I likhet med Skolverkets kostnadsuppskattningar kan vi räkna 30 procent av denna kostnad vilket ger 7 miljoner kronor.
Under utbildning och utveckling tillkommer den andra delen, den icke kommunala, av kostnaden för allmänna råd och föreskrifter utgö- rande drygt 2 miljoner lcronor, samt nära 10 miljoner kronor för legiti- mationsärenden och andra tillståndsgivanden inom hälso- och sjukvår- den.
Sammanlagt gör detta en uppskattning av Socialstyrelsens kostnader för tillrättaläggande av lagar, normgivning och tillsyn gällande lands- tingens verksamhet på 82 miljoner kronor.
3.4.7. Jordbruksverkets kostnader för den statliga regelgivningen
Jordbruksverkets kostnader för tillsyn etc. med anledning av den statli- ga regleringen enligt djurskyddslagen kommer även att diskuteras i en djupstudie. Här redogörs endast för Jordbruksverkets kostnader för till- syn på samma översiktliga sätt som för övriga sakmyndigheter utifrån årsredovisningen.
Jordbruksverket redovisar för 1997 den totala verksamhetens re— sursåtgång per funktion (arbetssätt) i antal årspersoner.
De olika funktionema är: analys/utredningsarbete (19 procent) — analyser förmedlade via rapporter, PM, remisser m.m. samt förberedelser/utvecklingsarbeten. normeringsarbete (2 procent) — arbetet med att utfärda regler av olika slag genom normgivning, regelarbete m.m. information (15 procent) — arbetet med information, rådgivning, utbildning, utbyte i form av sektorsuppgifter, stabsuppgifter och samordning o.dyl. ärendehantering (56 procent) — handläggning av olika ärenden kontroll/tillsyn (8 procent) — myndighetens arbete med kontrollverksamhet
Mer än hälften av myndighetens personresurser, totala årsarbets- krafter, åtgår till ärendehantering. En av myndighetens huvuduppgift är bl.a. administration av EU:s olika stödsystem samt distriktveterinärer-
nas fältverksamhet. Verksamheten berör i allmänhet inte den kommu- nala verksamheten utom vad avser djurfrågor där en kommunal nämnd har tillsynsansvar.
Ett flertal ärenden avser också tillståndsgivning av olika slag. Som exempel skriver verket angående sektorn djurfrågor: ”ärende- hanteringen är av mycket skiftande karaktär och varierar från standar- diserade ärenden såsom vissa typer av tillstånd till ärenden som kräver mer omfattande utredningar. ..den genomsnittliga handläggningstiden för registrering av hund- och kattägare berälmats till två dagar medan den genomsnittliga handläggningen av djurskyddsärenden beräknats till 4,5 månader.” Drygt 40 procent av den utgående ärendebalansen avser djurskyddsärenden.
Jordbruksverket har fördelat resurser på respektive verksamhetsom— råde och funktion(arbetssätt) utifrån att lönekostnaden fördelats efter den tid som redovisats i tidrapporter. En årsperson motsvarar 210 ar- betsdagar per år för en heltidsanställd. För respektive verksamhetsom- råde redovisas å ena sidan totalkostnaden för olika delverksamheter, å andra sidan resursåtgången i tid för olika funktioner/arbetssätt för varje verksamhetsområde totalt och för de olika delverksamhetema.
I bilagetabell 3 c redovisas tidsåtgången och motsvarande arbets- kostnader för de olika fimktionema för verksamhetsområden (sektorer) och Vissa delverksamheter. Enligt diskussion med Jordbruksverket är det egentligen endast vad gäller djurfrågor som arbetet har relevans för den kommunala verksamheten. Det gäller i första hand inom verksam- hetsgrenen normeringsfrågor där största delen, 90 procent, kan sägas gälla kommunerna som ju har ett tillsynsansvar för djurskyddet. Efter- som detta inte är en så stor del av Jordbruksverkets totala verksamhet blir dock kostnaden inte så stor, 2 miljoner kronor.
Inom informationsområdet kan en del, ca 20 procent, av det som gäller djurfrågor avse information till kommunerna, t.ex. hur de ska tolka vissa lagar och förordningar, kursverksamhet och information om vissa tillsynsprojekt som ska genomföras. Kostnaden uppskattas här till 2 miljoner kronor.
Av den direkta ärendehanteringen, som är en stor post för Jord- bruksverket, är det inte så stor andel som berör kommunerna, ca 15 procent. Det kan gälla begäran om yttrande och i enstaka fall bistånd från distriktveterinärsorganisationen. Detta ger en uppskattad kostnad på 19 miljoner kronor.
En mycket liten del av Jordbruksverkets arbete under rubriken & troll och tillsE bedöms gälla kommunerna. De samlar någon gång kommuner och länsstyrelser till genomgångar. Ca 1 procent av kostna- derna för djurfrågedelen ger 44 tkr.
Jordbruksverkets sammanlagda kostnader för kommunal tillsyn
Utifrån ovan angivna uppgifter uppskattas den sammanlagda kostnaden för Jordbruksverket avseende den statliga regleringen av kommunernas verksamhet till nära 24 miljoner kronor.
I Statskontorets enkät redovisas inga resurser för tillsyn av den kommunala verksamheten.
3.4.8. Kemikalieinspektionens kostnader för den statliga regelgivningen
Kemikalieinspektionen menar att eftersom det endast är 5 kommuner som har sådan verksamhet som direkt omfattas av lagen är myndighe- ten inte berörd i sådan utsträckning att det vore meningsfullt att besvara Statskontorets enkät. Tillsynsansvaret för lagar och förordningar inom området åvilar kommunernas hälso- och miljöskyddsnämnd (mot- svarande). De verksamhetsgrenar Kemikalieinspektionen redovisar kostnader för i sin årsredovisning avser följande områden: — Tillsyn och vägledning — Riskbedömning — Riskbegränsm'ng allmänkemikalier _ Riskbegränsning bekämpningsmedel Kemikalieinspektionen utfärdar regler inom området (7 st 1997). Bland de särskilda uppdragen återfinns också att analysera och lämna förslag till en effektivisering av tillsynen centralt/lokalt. Vidare är ett av målen för Kemikalieinspektionen enligt regleringsbrev att utveckla en vägledning, som ”genom samarbete med och vägledning till regionala och lokala tillsynsorgan bidra till en god regional och lokal tillsyn”. Den kostnad som Kemikalieinspektionen redovisar för vägledning i sin årsredovisning utgör lika stor del som tillsynskostnadema i form av inspektioner, 3 900 tkr., och det är rimligt att låta denna kostnad ingå i uppskattningen.
3.4.9. Livsmedelsverkets kostnader för den statliga regelgivningen
Livsmedelsverkets huvuduppgift är att i konsumenternas intresse verka för säkra livsmedel av god kvalitet, redlighet i livsmedelshanteringen och bra matvanor. Verksamheten är indelad i följande verksamhetsgre- nar. Dessutom ingår besiktningsveterinärsorganisationen, BVO, i Livsmedelsverkets årsredovisning (bilagetabell 3 d):
— normgivning (12 procent) — tillsyn och kontroll (56 procent) — information och påverkan (9 procent) — kunskapsuppbyggnad inom livsmedelsområdet (16 procent) — övrigt och uppdrag (7 procent)
Normgivning
Livsmedelsverket deltar i norrngivningsarbetet inom EU och andra in- ternationella samarbetsorgan. Verket utfärdar egna föreskrifter och all- männa råd och har en rådgivnings- och upplysningsverksamhet så att normerna ska tillämpas korrekt. Eftersom kommunernas hälso- och miljöskyddsnämnd (motsvarande) är tillsynsmyndighet är denna verk- samhet till stora delar riktad mot kommunerna. 30 procent av dessa kostnader, ungefär den andel som gäller utfärdandet av allmänna råd och anvisningar, uppskattas gälla den kommunala verksamheten. Detta motsvarar en kostnad på drygt 9 miljoner kronor.
Tillsyn och kontroll
Den största delen av Livsmedelsverkets tillsyn och kontroll avser an— läggningar med privat ägande. Verket svarar också för samordning av, och stöd till, den lokala livsmedelstillsynen samt den lokala dricksvat- tentillsynen. Dessa verksamheter grundar sig på kommunernas rappor— tering om tillsynsaktiviteter och gäller således i högsta grad kommu- nernas verksamhet. Till sammanställningen förs därför hela kostnaden, 8 miljoner kronor.
Information och påverkan
En del av verksamheten inom detta område gäller kommunernas verk- samhet. I de mätningar Livsmedelsverket genomfört för att se Vilka som kontaktade verket för att få information utgjorde kommunerna 16 procent av dem som hörde av sig. Det är därför rimligt att låta denna andel, ca 15 procent, gälla för att få en andel av den totala kostnaden. Detta ger en kostnad på närmare 4 miljoner.
Livsmedelsverkets sammanlagda kostnader för kommunal tillsyn
Sammantaget uppskattas Livsmedelsverkets kostnader för tillrätta- läggande av lagar och förordningar och vissa andra aktiviteter anknutna till tillsynsfrågor, dvs. aktiviteter som är en konsekvens av den statliga regleringen av den kommunala verksamheten, till 22 miljoner kronor.
3.4.10. Naturvårdsverkets kostnader för den statliga regelgivningen
Naturvårdsverkets övergripande verksamhetsmål är att vara pådrivande i miljöarbete samt ansvara för uppföljning och utvärdering, såväl natio- nellt som internationellt. Arbetet indelas i åtta funktionsområden: miljö- och kretsloppsforskning; miljöövervakning m.m.; aktionsprogram och utredningar; internationellt arbete; miljölagstillämpning; bidrag och ersättningar; markförvärv och vård; information och utbildning; vilka var för sig har verksamhetsmål att uppnå (Bilagetabell 3 e).
I vilken utsträckning verksamheten inom de olika funktionsområde- na utgörs av vad vi här uppskattar kostnader för, dvs. tillrättaläggande och normgivning samt tillsyn och kontroll gällande den kommunala verksamheten är svårt att urskilja utifrån verksamhetsbeskrivningama. De verksamheter som Naturvårdsverket har ansvar för är ju också så- dana att de gäller alla oberoende av huvudmannaskap.
Miljöövervakning, inventering, aktionsprogram och utredning
Kommunen har, genom en kommunal nämnd, ett uttalat tillsynsansvar för hälso- och miljövård enligt lagar och förordningar (miljö- skyddslagen, naturresurslagen, naturvårdslagen, lagen om kemiska produkter), vilket gör att en del av verkets aktiviteter särskilt kan sägas vara riktat mot kommunerna. Detta antas gälla för en uppskattad andel, 20 procent, av verksamheten inom miljöövervakning, inventering och statistik och 10 procent av verksamheterna inom funktionsområdeta_k- tionsprogam och utredning. Sammanlagt ger det en uppskattad kostnad på drygt 5 miljoner kronor.
Miljölagstillämpning
Naturvårdsverket redovisar aktiviteter avseende miljölagstillämpningar som bl.a. gäller arbete med föreskrifter och allmänna råd, branschfak- tablad och rapporter, handläggning av ärenden enligt miljölagama. Målet är att meddela de föreskrifter och allmänna mål som behövs för en effektiv tillämpning av miljölagstiftningen samt att handlägga prin- cipiellt viktiga ärenden. 30 procent av funktionsområdet totalt beräknas beröra kommunernas verksamhet, vilket utgör en kostnad på 2,5 miljo— ner kronor.
Information och utbildning
En del, 30 procent, av verksamheten inom frmktionen information och utbildning, räknas också till aktiviteter som en konsekvens av regle- ringen av kommunernas verksamhet. Detta gäller t.ex. kurser och andra utbildningar i miljölagsfrågor där kommuner och länsstyrelser bidrar med närmare hälften av deltagarna, skrifter med allmän information om lagar och förordningar etc. Eftersom detta funktionsområde är ett av de största av Naturvårdsverkets verksamhetsområde blir den uppskattade kostnaden drygt 8 miljoner kronor för den del som gäller kommunerna.
Naturvårdsverkets sammanlagda kostnader för kommunal tillsyn
En uppskattad kostnad för de aktiviteter Naturvårdsverket bedriver som kan antas vara en konsekvens av den statliga regleringen av kommu- nerna är sammantaget 16 miljoner kronor.
Från Statskontorets studie hämtas uppgiften om minimumkostnaden som avser direkt tillsyn för 580 tkr.
3.4.11. Vägverkets kostnader för den statliga regel— givningen
Vägverket ska verka för ett effektivt vägtransportsystem. Vägverket är sektoransvarig myndighet och samarbetar med, och stöder, alla aktörer i transportsystemet. Detta gäller då kommunernas verksamhet i de av— seenden kommunen är väghållare och/eller ansvarig för transportsys- tem. Hur stor andel av Vägverkets verksamheter som tas i anspråk för den kommunala verksamheten är svårt att utläsa av årsredovisningen.
Inom verksamhetsområdet ”sektorsuppgiften” redovisar Vägverket kostnader för bland annat kollektivtrafik, trafiksäkerhet, trafiksäkerhet och miljö och väginformatik (Bilagetabell 3 f). Om vardera 10 procent av dessa kostnader anses gälla den kormnunala verksamheten, t.ex. skyldighet att sätta upp vägskyltar, hastighetsbegränsningar etc., blir kostnadsuppskattningen 33 miljoner kronor för sådana aktiviteter som avser regleringen av kommunerna.
Vägverket redovisar också kostnader för utfärdande av föreskrifter i Vägverkets författningssamling på 16 miljoner. Om 30 procent av den- na kostnad sägs avse den kommunala verksamheten blir den uppskatta- de kostnaden därmed närmare 5 miljoner.
Vägverkets sammanlagda kostnader för kommunal tillsyn
Den sammantagna kostnaden för de aktiviteter Vägverket bedriver som kan antas vara en konsekvens av den statliga regleringen av kommu— nerna är sammantaget 38 miljoner kronor.
I Statskontorets enkät finns inga uppgifter om resurser för tillsyn av den kommunala verksamheten.
3.5. Kommunernas kostnader
Kommunerna har dels en kostnad för tillsynsaktiviteter och motsvaran- de i de fall de tilldelats ett uttalat ansvar för tillsynen i tillsynskedjan, dels har i vissa fall kommunen en skyldighet att ha en central styrelse eller nämnd som är ansvarig för att verksamheten i fråga bedrivs enligt lagar och förordningar, vilket medför en viss egenkontroll eller egen- tillsyn, dels uppstår en kostnad när en kommunal verksamhet blir före- mål för tillsyn av en annan myndighet i kedjan genom att ta fram un- derlag för och medverka i tillsynen.
För de flesta tillsynsaspektema finns ingen officiell redovisning som gör det möjligt att ange resursåtgången i tid och/eller kostnader för verksamheten. Med utgångspunkt i den officiella statistiken och genom vissa antaganden enligt nedan om andelar av verksamheter som kan anses gälla tillsynsaktiviteter kan kostnaderna uppskattas på motsva- rande sätt som för myndigheternas kostnader.
Statistiska centralbyrån samlar årligen in uppgifter från kommuner— nas bokföring i det s.k. Räkenskapssammandraget. För 1996 redovisas i tabell 6 driftskostnader samt personkostnader för de verksamheter som är intressanta i detta sammanhang. Dessa kostnader utgör utgångs- punkten för beräkningar av kostnaden för aktiviteter som bedöms vara
en konsekvens av den statliga regleringen inom respektive verksam- hetsområde.
3.5.1. Nämndernas tillsynskostnader
Vissa kommunala nämnder har ett uttalat tillsynsansvar inom givna områden. Enligt kommunallagen är kommunen fri att själv välja en nämndorganisation som den finner lämplig för verksamheten. Kostna- den för det tillsynsansvar som t.ex. åvilar miljö— och hälsoskyddsnämn- den kan ingå i en annan närrmdkonstellation, t.ex. miljö- och bygg- nämnd. Uppskattningsvis 5 procent av personalkostnadema för de olika nämnderna sammantaget beräknas här avse beslutsdiskussioner och andra tillsynsaktiviteter som är en konsekvens av den statliga reglering- en av kommunernas verksamhet. De nämnder som har ett uttalat till- synsansvar för verksamheten kan ta en större andel i anspråk för sådana aktiviteter, men för övriga nämnder är å andra sidan denna typ av akti- viteter mer sällan förekommande.
3.5.2. Kostnader i förvaltningen för tillsyn
Största delen av utförandet av tillsynen inom de områden där kommu- nen har ett tillsynsansvar bedrivs av tjänstemän i den kommunala för- valtningen. I Räkenskapssammandraget har direkt efterfrågats kommu- nens kostnader för alkoholtillstånd och hälso- och miljöskydd, dvs. de områden där kommunerna tilldelats ett tillsynsansvar. Förutom perso- nalkostnader förekommer det att kommunerna köper vissa tjänster för att kunna utföra tillsynen. Därför kan så gott som hela kostnaden för kommunens aktiviteter i dessa frågor, 90 procent, direkt redovisas här eftersom dessa verksamheter bedrivs som en konsekvens av den statli- ga regleringen av kommunerna.
Administrativa kostnader
De flesta anställda i kommunens olika verksamhetsområden arbetar mer direkt operativt med genomförandet av de kommunala verksam- heterna/tjänsterna t.ex. som lärare, förskollärare, vårdbiträden etc. Så- dana aktiviteter som kan ses som en konsekvens av den statliga regle- ringen, t.ex. tillsynsverksamhet, ta fram statistik för uppföljning etc. bedrivs oftast av administrativ personal. Av det totala antalet anställda i kommunerna 1996 utgjorde den administrativa personalen ca 8 procent
enligt Svenska kommunförbundets personalstatistik. Det är i allmänhet endast en liten del av den administrativa verksamheten som avser såda- na ärenden som kan anses vara en direkt konsekvens av den statliga regleringen som t.ex. beredning av tillsynsärenden. Om man uppskattar denna andel till 5 procent, blir således den totala andelen av personal- kostnaden som kan hänföras till tillsynsområdet inte mer än 0,4 procent av den totala personkostnaden. Denna andel används för att uppskatta kostnaden för olika aktiviteter som är en konsekvens av regleringen i de kommunala verksamheter i tabellen ovan som räknas till de kom- munala uppgifterna.
3.5.3. Sammanställning av kommunernas kostnader
Tabell 6. Kommunernas personalkostnader och uppskattning av kost— nader för tillsynsfrågor och andra aktiviteter som en konsekvens av den statliga regleringen. Miljoner kronor.
Verksamhetsområden Driftkostn. Personal Andel Kostnad totalt kostnad tillsyn tills.arb. %. Egentlig verksamhet 280 435 Politisk verksamhet 4 934 Därav nämnd- och styrelseverksamhet 2 299
22 368 4 036 756 524 31 4 515
Infrastruktur, skydd m.m. Därav fysisk o teknisk planering Därav miljöskydd Därav hälsoskydd Därav alkoholtillstånd Därav räddningstjänst
118 333 42 043 76 290
Pedagogisk verksamhet Därav barnomsorg Därav utbildning
108 760 76 798 10 468
Vård och omsorg Därav äldre och funktionshindrade Därav ind.- o familjeoms. (ej ensk. bistånd)
22 985 6 225 3 672
13 088
___-
Affärsverksamhet Näringsliv och bostäder Kommunikationer Energi, vatten, avfall
Summa kostnader
Sammantaget uppskattas kommunernas kostnader för sådana aktiviteter som är en konsekvens av den statliga regleringen av den kommunala verksamheten till knappt 3,7 miljarder kronor. Denna kostnad motsva- rar drygt 1 procent av den totala driftkostnaden av den egentliga verk- samheten.
3.6. Landstingens kostnader
Landstingen är ansvariga för viss offentlig verksamhet, varav hälso- och sjukvårdsverksamheten är den största. Driftkostnaden för hälso- och sjukvården uppgick 1996 till 90,5 miljarder kronor, vilket var 80 procent av landstingens totala driftskostnader. Landstingen har inget tilldelat ansvar för tillsyn och kontroll av verksamheten men har natur— ligtvis en skyldighet att tillse att gällande lagar och förordningar följs av de egna verkställande enheterna. Att uppskatta hur stor kostnaden för sådana aktiviteter är låter sig inte göras utifrån de underlag som finns i den offentliga statistiken.
Socialstyrelsen med sin regionala organisation har tillsyn över häl- so- och sjukvården. Under avsnittet om myndigheternas kostnader för tillsynsaktiviteter uppskattades för Socialstyrelsens del även de kostna- der som gällde landstingens verksamhet inom vård och omsorg. Denna kostnad uppskattades till 82 miljoner lqonor, dvs. motsvarande knappt 0,1 procent av de totala kostnaderna för hälso- och sjukvården.
4 Fördjupningsstudien; Djurskyddet respektive Grundskolan
De områden som utredningen valt för fördjupningsstudium är djur- skyddet och grundskolan. I det ena fallet, djurskyddet, diskuteras kon- sekvenserna av en viss lag, djurskyddslagen, hos olika myndigheter. I detta fall gäller det en verksamhet där kommunen har ett uttalat till- synsansvar medan huvuddelen av verksamheten, djurhållningen, be- drivs av privata aktörer. I det andra fallet, grundskolan, ser man på konsekvenserna av regelgivningen för en verksamhet, grundskolan, för vilken kommunen ansvarar för att den genomförs i enlighet med lagar och förordningar. Kommunen är också själv huvudman för verksam- heten för de flesta operativa enheterna.
Syftet med fördjupningsstudien är att man ska få möjlighet att, mer ingående än i översiktsstudien, diskutera konsekvenser av den statliga regleringen av kommunerna. En del överväganden i denna fråga har gjorts i avsnitt tre eftersom såväl djurskyddet som grundskolan ingår som delar i respektive huvudverksamheter i översiktsstudien.
Fördjupningsstudien avses resultera i en specificering och/eller komplettering av aktiviteter som kan betraktas som en konsekvens av den statliga regleringen för de aktuella verksamheterna. En ungefärlig uppskattning av kostnader för de olika aktiviteter som här diskuteras ges i de fall de är möjliga att få fram ur tillgängliga dokument.
Som underlag för att identifiera olika aktiviteter som konsekvens av den statliga regelgivningen har tillsynskedjan sammanställts i bifogad sammanställning (Bilaga 4).
Såväl djurskyddet som skolans verksamhet regleras i huvudsak av var- dera en lag; djurskyddslagen respektive skollagen. Fackdepartement är Jordbruksdepartementet respektive Utbildningsdepartementet. Såväl
lagarna som berörda förordningar har i relevanta delar beskrivits i ut- redningens sammanställning och i denna djupstudie lämnas de därför därhän.
4.2.1. Djurskyddet
Djurskyddsområdet regleras av tre lagar och tre förordningar. Djur- skyddslagen är den lag som i störst utsträckning reglerar verksamheten. Lagen avser vård och behandling av husdjur och andra djur, om dessa hålls i fångenskap (se bilaga 4). Lagen är från 1988 och föremål för översyn. I Lagrådsremiss ”Djurskyddet och tillsynen över hundar och katter” Jordbruksdepartementet 9 oktober 1997 föreslås en rad ändring- ar i djurskyddslagen. Lagrådsremissen återremitterades av regeringen 1998—03—12 till Jordbruksverket (SJV) med ett uppdrag att ”lämna en utförlig redovisning av konsekvenserna av en förändrad djurskyddstill— syn med utgångspunkt i de förslag som förts fram i den tidigare nämn— da lagrådsremissen.” Analysen ska särskilt gälla delegering av till- synsansvaret från länsstyrelse till kommun och kommunernas möjlig- heter att överklaga delegeringsbeslut samt betydelsen av möjligheterna till kommunal samverkan på djurskyddsområdet. SJV ska också redo- visa hur en ändrad djurskyddstillsyn ska finansieras. Uppdraget ska redovisas den 1 november 1998.
Förslagen till förändringar i lagstiftningen enligt lagrådsremissen grundar sig på en utredning; SOU 1996:13, Betänkande av Utredningen om djurskyddstillsynen, Offentlig djurskyddstillsyn samt en departe- mentspromemoria Ändringar i djurskyddslagen (Ds l997:11). I SOU 1996: 13 ges en utförlig beskrivning av djurskyddets uppbyggnad, olika aktörers verksamhet vad gäller tillsynsfrågor och vissa kostnadsupp- skattningar insamlade via enkät till länsstyrelser och kommunernas an- svariga nämnder.
I föreliggande studie kommer vi att diskutera vissa aktiviteter som förekommer enligt de nu gällande lagarna och begränsa oss till några av de mer omfattande aktivitetema.
Skollagen (1985:1100) reglerar hela det offentliga skolväsendet. Från den 1 januari 1998 omfattar skollagen även barnomsorg och skol— barnsomsorg, vilka tidigare reglerades av socialtjänstlagen. Olika skol- former inom det offentliga skolväsendet samt andra specialförhållanden regleras genom smålagar och förordningar (sammanlagt 56 stycken, 10
lagar och 46 förordningar). För grundskolans vidkommande är den viktigaste grundskoleförordningen (1994:1194) som innehåller precise- ringar av skollagen med avseende på grundskolan.
För såväl tillsynen av djurskyddet som för skolan finns en ansvarig myndighet; Statens Jordbruksverk (SJV) respektive Statens skolverk (SV). I översiktsstudien har relevant verksamhet inom respektive myn- dighet också diskuterats relativt utförligt, varför här endast ger vissa kompletterande information.
På central nivå finns för tillsyn enligt djurskyddslagen även Centrala försöksdjursnämnden. Tillsynsbestämmelsema i djurskyddslagen gäller inte djur som används inom Försvarsmakten enligt djurskyddslagen, 28 8, utan för dessa djurs tillsyn svarar generalläkaren för djurhälsovården m.m. inom Försvarsmakten. Detta undantag gäller endast tillsynen, me- dan övriga regler i djurskyddslagen gäller för djur inom Försvarsmak— ten. Föreliggande studie begränsas till det område som Jordbruksverket har centralt ansvar för.
4.3.1. Djurskyddet
Statens Jordbruksverk (SJV) har till uppgift att verka för ett gott djur- skydd och säkerställa genomförandet av djurskyddskrav. SJV ska också verka för ett gott hälsotillstånd bland husdjuren och se till att smitt- samma djursjukdomar bekämpas. Verket utövar den centrala tillsynen över att djurskyddslagen efterlevs och ska samordna och lämna råd och hjälp till övriga tillsynsmyndigheters verksamhet. SJV har också att förordna veterinärer vid offentliga tävlingar med djur och har rätten att, om särskilda skäl finns, föreskriva eller medge undantag från kravet på veterinär.
Jordbruksverkets totala resursåtgång för djurfrågor redovisades 1997 till 353,2 miljoner kronor och 319,8 årspersoner, varav den största delen utgjordes av distriktsveterinärsorganisationen (DVO).
Jordbruksverket redovisar sin verksamhet under verksamhethrenar, vilka beskrivits i översiktsstudien, och med hänsyn till aktiviteter som en konsekvens av den statliga regleringen kan några beskrivas här: — analys/utredningsarbete
— norrneringsarbete — information
— ärendehandläggning
— kontroll/tillsyn
Som redovisats i översiktsstudien är huvuddelen av Jordbruksver- kets tillsyn inriktad på privata djurhållare. Vissa delar av verksamheten är dock en viktig förutsättning för att den kommunala tillsynen över djurfrågor ska kunna bedrivas på ett godtagbart sätt. Nedan beskrivs därför några aktiviteter från årsredovisningen och från samtal med SJV som kan exemplifiera sådana aktiviteter.
Analys—lutredningsarbete
SJV har utfört ett omfattande arbete med att utreda epizootilagen (gäller djurens hälsa/sjukdomar, se utredningens laggenomgång) och dess följdförfattningar. På uppdrag av regeringen har SJV i fyra rap- porter sammanställt och redovisat de vetenskapliga fakta och bedöm- ningar som är av betydelse för ställningstagande för tillämpning av fo- derundantag från EG:s regelverk inom foderområdet.
Normeringsarbete
Utarbetande av nya föreskrifter och allmänna råd inom djurområdet. Totalt 33 föreskrifter och 2 allmänna råd på sammanlagt 280 sidor. 7 föreskrifter och de båda allmänna råden gällde djurskyddet. Förändringar av föreskrifter har gjorts med anledning av djur- skyddsförordningens ändrade krav på hönsens reden etc. SJV har fast- ställt vilka krav som måste uppfyllas för att dispens ska kunna medges.
Information
En viss del av inforrnationsärendena verket hanterar kan i vid bemär- kelse ses som en konsekvens av den statliga regleringen av den kom- munala verksamheten. Under 1997 har t.ex. ett material med informa- tion och riktlinjer för veterinär övervakning av ”galna kosjukan” fram- tagits i samarbete med SLU och Statens veterinärmedicinska anstalt och skickats till samtliga veterinärer.
Ärendehantering
Av alla 21 896 inkomna ärenden gäller 5 procent djurskydd och lika stor del förordnande av tävlingsveterinär. Som tidigare redovisats är ärendena av olika omfattning och karaktär, men drygt 40 procent av
den utgående ärendebalansen avser djurskyddsfrågor. Dessa ärenden har oftast en lång handläggningstid.
Som ärendehantering räknas ansökningar om dispens för värphöns samt besiktigande av märkning av ägg enligt ett av SJV godkänt pro- duktionssystem. Denna verksamhet berör kommunerna i den mån de har kommunala hönserier men också som ett eventuellt senare tillsyns- ärende. Under 1997 var sådana ärenden bland de mest frekventa.
Kontroll/tillsyn
Jordbruksverket bedriver inte i så stor utsträckning direkt tillsyn, tillsyn i enskilda ärenden, utan detta åvilar den lokala tillsynsorganisationen. I vissa principiellt viktiga fall kan SJV genomföra tillsynskontroller. Den direkta tillsyn som SJS bedriver berör egentligen inte kommunernas verksamhet. SJV har t.ex. inspekterat hanteringen av strutsslakt och besiktigat gränskontrollstationer.
Jordbruksverket initierar vissa riksprojekt i djurskyddsfrågor, t.ex. en översyn av hästhållningen, som kommunerna åläggs att genomföra och rapportera till SJV.
Distriktveterinärorganisationens verksamhet avser heller inte tillsyn och kommunal verksamhet i någon nämnvärd utsträckning. DVO kan vara till hjälp vid den regionala och kommunala tillsynen, men detta är inte så ofta förekommande. Det kan i vissa fall också anses vara olämpligt att veterinärema som engageras av djurhållama för djurens hälso- och sjukvård också skulle bedriva kontroll och tillsyn.
4.3.2. Grundskolan
Skolverket har såväl tillsynsansvar som sakansvar för det offentliga skolväsendet. En del av Skolverkets verksamhet bedrivs av en fältorga- nisation med 11 enheter lokaliserade på lika många orter i landet. Totalt sett kan 46 procent av verkets resursåtgång hänföras till grundskolan. Verksamheten omfattar följande områden, varav en stor del avser
grundskoleverksamheten: uppföljning — grundskolan 44 procent utvärdering — grundskolan 37 procent utveckling — grundskolan 44 procent forskning — grundskolan 42 procent tillsyn — grundskolan 80 procent
De olika aktiviteterna som bedrivs, ofta i form av projekt, inom re- spektive område har diskuterats kortfattat i översiktsstudien. Alla pro— jekten berör i princip den kommunala verksamheten eftersom kommu-
nen är huvudman för skolväsendet. Däremot är det inte alltid självklart om ett projekt ska ses som en konsekvens av den statliga regleringen eller ej. Regleringen av skolan har övergått från detaljreglering via la- gar och förordningar till en mål- och resultatstyrd verksamhet under nittiotalets första del och detta medför andra krav på uppföljnings- och styrsystem. Kommunerna behöver stort stöd för att kunna bygga upp egna sådana system, men det är en verksamhet som inte ska ses som en konsekvens av den statliga regleringen i den bemärkelse vi här stude- rar.
Uppföljning
En del av uppföljningsprogrammet är i viss bemärkelse sådana aktivi- teter som kan ses som en konsekvens av den statliga regleringen. I skollagen och förordningar fastställs Vissa tydliga mål som det är kommunens skyldighet att tillse att de uppnås.
En stor post i uppföljningsprogrammets kostnader är den nationella statistikinsamlingen. Totalkostnaden för detta från Skolverkets del är nära 20 miljoner, varav en stor del gäller grundskolan. Det är en pågå- ende diskussion hur utförlig och detaljrik statistikinsamlingen ska vara för att svara mot de olika krav som ställs på information om skolväsen— det. Ett av de krav som ska tillgodoses gäller t.ex. att få reda på om skolan fungerar relativt sina mål; en likvärdig skola för alla och att ele- verna ska lärrma skolan med godkända kunskaper. En central uppfölj- ning av detta kan anses vara en del av tillsynen av skolan.
Andra speciella insamlingar och uppföljningsaktiviteter kan genom- föras för att följa upp en speciell lagparagraf eller förordnings efterle- vande och i de fallen bör de också ses som en konsekvens av den statli— ga regleringen. Ett exempel på en sådan speciell uppgiftsinsamling är den uppföljning som avses ske som en konsekvens av förordningen l997:702 om kvalitetsredovisning inom skolväsendet. Denna förord- ning ålägger kommuner och skolor att årligen upprätta skriftliga kvali- tetsredovisningar.
Utvärdering, utveckling och forskning
En del av Skolverkets olika aktiviteter inom dessa områden är i någon bemärkelse konsekvenser av den statliga regleringen av skolverksam- heten. I översiktsstudien har vi också räknat med kostnader för dessa. Aktiviteterna kan vara av olika karaktär olika är beroende på vilka proj ekt som prioriteras. För att räknas som en konsekvens av den statli-
ga regleringen ska projektet dock vara sådant att det inte skulle genom- förts om lagar och förordningar inte hade en styrning i det aktuella av- seendet.
Andra projekt inom dessa områden är av mer allmän karaktär och syftar till att stödja och hjälpa kommunerna att bygga upp sin egen or— ganisation så att skolan kan styras så effektivt som möjligt med god kvalitet.
Tillsyn
Eftersom Skolverket är tillsynsmyndighet för skolväsendet är detta en verksamhet som i princip finns för att fullgöra dessa skyldigheter, dvs. den är inrättad som en konsekvens av den statliga regleringen av sko- lan. Grundskolan tar i anspråk huvuddelen av kostnaderna, 80 procent, vilket är naturligt eftersom grundskolan är en obligatorisk skolform och störst i omfattning.
För att säkerställa att beslut i tillsynsärenden blir rättssälqa och lik- värda har Skolverket tagit fram en erfarenhetst för tillsynsbeslut i drift. För samordnade initiativ har en intern granskning gjorts, där bland annat likvärdigheten i bedömningarna undersökts.
Skolverket redovisar följ ande fördelning av tillsynskostnader:
Tabell 7. Skolverkets resursåtgång för olika tillsynsverksamheter
Kostnad, tkr Tillsynsprojektlsamordnade initiativ 12 754 Enskilda ärenden 11 659 Fristående skolor 9 189 Övrigt 2 277 Totalt 35 879
Tillsygsproj ekt
Skolverket har strävat efter att öka sin egeninitierade tillsyn över det offentliga skolväsendet. Utredningama behandlar styrning och egen- kontroll, elever med behov av särskilt stöd, rätten till utbildning, krän- kande behandling samt utbildning för asyslsökande barn.
Enskilda ärenden
Närmare 80 procent av de enskilda ärendena gäller grundskolan. Oav- sett varifrån signaler om missförhållanden kommer, från anmälare eller från interna informationssystem, är utredningen en fråga mellan Skol- verket och skolhuvudrnannen. De flesta ärendena gäller särskilda stö- dinsatser och stödundervisning, elevs integritet (kränkande behand- ling), skolplikt och rätt till utbildning samt samarbete mellan skola och hem.
Fristående skolor
Skolverket genomför regelbundet tillsyn av fristående skolor. 80 pro- cent av dessa ärenden gäller fristående grundskolor.
4.4. Regional nivå
4.4.1. Djurskyddet
Inom djurskyddet finns vissa oklarheter i förhållanden mellan särskilt länsstyrelse och kommun med avseende på vilka tillsynsaktiviteter re- spektive myndighet handlägger. Länsstyrelsen kan ha delegerat vissa ärenden till en kommun i de fall en klar kompetens inom området finns vid kommunen — omvänt kan länsstyrelsen ta över lokala ärenden från de kommuner som saknar erforderlig kompetens för frågan. Oavsett vem som utför tillsynsaktiviteten är den i sig en konsekvens av den statliga regleringen, och har relevans för den kommunala verksamhe- ten. I den särskilda utredning som Jordbruksverket fått i uppdrag ska frågan närmare utredas, särskilt med hänsyn till de ekonomiska kon- sekvenserna.
Länsstyrelsen
För djurskyddet gäller att länsstyrelserna har ett regionalt tillsynsansvar för djurhållningen i länet. Länsstyrelserna ska ha en länsexpert, länsveterinär, som är ansvarig för djurskyddsfrågoma. I vissa fall kan också distriktsveterinärorganisationen bistå med tillsynen på regional niva.
Länsstyrelserna ska verka för att statlig, kommunal och landstings- kommunal verksamhet i länet samordnas och anpassas till nationella mål och lagar. Länsstyrelsen har tillsyn över veterinärverksamheten samt leder och samordnar åtgärder mot djursjukdomar. Länsstyrelsen ska också lämna information och ge råd i djurskyddsfrågor samt ta emot anmälningar om bristande djurhållning inom länet. Sådana an- mälningar lämnas oftast vidare till kommunen som har den lokala till- synen. Länsstyrelsen samordnar SJV :s riksprojekt angående djurfrågor och kan också initiera egna tillsynsprojekt i kommunerna.
Länsstyrelsen handlägger vissa typer av djurskyddsärenden, nämli- gen: förprövning som innebär att myndigheten prövar frågor om god- kännande av stallar för hästar, nötkreatur osv. och anläggningar för pälsdjur.
Beslut som en kommunal nämnd meddelat enligt djurskyddslagen och som överklagas prövas av länsstyrelsen.
Länsstyrelsernas kostnader för djurskyddet har uppskattats utifrån tidsredovisningen i respektive länsstyrelses årsredovisning 1997 totalt sett och uppgick till drygt 11 miljoner kronor. I den enkät som redovi- sas i SOU l996:13 uppskattas kostnaden för länsstyrelsernas djur- skyddstillsyn till 11,5 miljoner kronor. I denna kostnad ingår även 10- kalkostnader, administration och resor.
Polismyndigheten
Polismyndigheten har inget utpekat tillsynsansvar för djurskyddet en- ligt djurskyddslagen men den har till uppgift att på begäran lämna den hjälp tillsynsmyndighetema behöver vid tillsynen. Detta innebär bland annat att polismyndigheten ska vara med som skydd för tjänsteman vid sådana tillsynsärenden där detta är behövligt. Omhändertagande av djur sker genom polismyndighetens försorg även om tillsynsmyndighet fat- tat beslutet.
Polismyndigheten har också i dag ansvar enligt lag att omhänderta lösspringande katter och hundar. I lagrådsremissen föreslogs att djur- skyddslagen skulle utökas att också gälla lösspringande hundar och katter och att ansvaret därigenom skulle vila på tillsynsmyndigheten.
Polismyndighet eller åklagare leder förundersölcningar för att avgöra om åtal ska väckas om misstanke om djurplågeri enligt brottsbalken eller brott mot djurskyddslagen.
Vi har ingen uppfattning om omfattningen och kostnader för polis- myndighetens aktiviteter i djurfrågor. En del av de aktiviteter som po- lismyndigheten genomför, t.ex. omhändertagande av djur efter klago- mål, sker på obekväm arbetstid och kan utföras inom den ordinarie
jourverksamheten poliserna har. Motsvarande kostnad för en av till- synsmyndighetema skulle bli mer omfattande eftersom dessa inte har någon egen jourverksamhet.
4.4.2. Grundskolan
För grundskolan finns ingen myndighet med regionalt tillsynsansvar.
4.5. Lokal nivå
4.5.1. Djurskyddet
En kommunal nämnd har tilldelats ansvar för djurskyddet. Vanligast ligger ansvaret för detta på hälso- och miljöskyddsnämnden men andra nämndkonstellationer förekommer, t.ex. miljö- och byggnämnd, tek- nisk nämnd etc. Vilket som gäller beror på hur kommunen valt att or- ganisera sin verksamhet.
Huvuddelen av det faktiska arbetet med tillsynsfrågor enligt djur- skyddslagen utförs av tjänstemän vid ett kommunalt kontor, t.ex. miljö- kontor, teknisk förvaltning etc. Djurskyddstillsynen utövades av miljö- och hälsoskyddsinspektörer i ca hälften av kommunerna och i drygt 25 procent fanns en särskild djurskyddsinspektör enligt SOU 1996:13.
Djurskyddstillsynen omfattar dels regelbunden tillsyli enligt ett schema av samtliga djurhållare, dels riktad tillsgi av vissa objekt där sådan bedöms som angelägen, dels projektinriktad tillsgi och tillsyg efter anmälan.
Enligt SOU 1996:13 är 90 procent av de kända tillsynsobjekten lantbrukets djur. Drygt hälften av de kommuner som har djurhållning med lantbrukets djur utövar regelbunden tillsE av dessa vart tredje år eller oftare. Tillsg efter anmälan för dessa objekt förekommer i unge- fär två tredjedelar av kommunerna.
Tillsyn av annan djurhållning är mindre vanlig än av lantbrukets djur. Detta gäller den regelbundna tillsEen och den riktade tillsEen. Däremot redovisas enligt enkäten i SOU 1996: 13 att i omkring 70 pro- cent av kommunerna utövas tillsE efter anmälan vad gäller kennlar och i 80 procent av kommunema utövas tillsE efter anmälan av säll- skapsdjur.
Bistånd vid tillsyn
Vid kommunens tillsynsutövande, t.ex. beslut om åtgärder eller före- läggande, av vissa objekt krävs ofta bistånd av veterinär och ibland också av polismyndigheten. Länsveterinären kan ge detta stöd men det kan i vissa fall bedömas som olämpligt eftersom länsstyrelsen senare kan komma att få ärendet som besvärsärende. Kommunen kan då istäl- let tvingas engagera en ojävig veterinär som stöd för sina bedömningar.
Register över djurhållare
För att kunna genomföra en fullständig tillsyn av samtliga objekt behö- ver kommunen också hålla ett register över samtliga djurhållare. Många kommuner, 85 procent enligt SOU 1996:13, har också sådana register men dessa omfattar främst lantbrukens djur, pälsdjur och försöksdjur. Genom Sveriges medlemsskap i EU har vidgade krav på märkning och registrering av djur tillkommit. Att bygga upp och hålla sådana register aktuella medför en kostnad som rimligtvis också borde räknas till kost- nader för den statliga regleringen.
Kostnadsuppskattningar
De enskilda komrnunemas kostnader för djurskyddstillsynen varierar förstås kraftigt beroende på arten och omfattningen av tillsynen efter kommunens förhållanden. Med hjälp av enkätsvaren uppskattas i SOU 1996: 13 en sammanlagd kostnad för den kommunala tillsynen i ett 95— procentigt konfidensintervall från 34,8 miljoner kronor till 45,9 miljo- ner kronor.
Djurskyddstillsynen är endast en mindre del av kommunernas totala hälso- och miljöskyddsarbete, vilket framgår av kommunernas årsredo- visningar. Vid en jämförelse av den uppskattade kostnaden för djur- skyddstillsynen med den totala kostnaden för kormnunernas hälso- och miljöskydd sammantaget, närmare 600 miljoner kronor, skulle då djur- skyddskostnadema utgöra ca 5 — 8 procent av denna kostnad. Detta är en andel som verkar ganska rimlig.
Exempel på tillsynsaktiviteter
Som exempel på ärenden kan följande visas, hämtade från några kom- muners årsredovisningar:
”Liten del djurskydd, vi hinner endast med anmälningsärenden.”
”Anmälningsärenden, centralt projekt om hästhållning där fyra fastigheter be- söktes (ej alla lantbruk). Aktuellt register över djurhållning saknas.” ”Ridhuset klartecken från nämnden. Den skällande hunden i X föranledde tingsrätt, efter anmälan, att utdöma skadestånd för försumlighet vid myndig- hetsutövning. Domen har överklagats till hovrätten.” ”Djurskyddet liten del, ett hästhållningsprojekt, ett projekt om mjölkkomas betesgång.”
4.5.2. Grundskolan
För grundskolans finns ingen särskild myndighet med tilldelat till- synsansvar på lokal nivå. Dock ska det finnas en Skolstyrelse (motsvarande) i varje kommun som kan sägas ha ett motsvarande myn- dighetsansvar för grundskolans verksamhet. Det faktiska arbetet med sådant som är konsekvenser av den statliga regleringen, t.ex. upprättan- de av skolplaner och lokala arbetsplaner bedrivs inom kommunens skolförvaltning, motsvarande, och på de enskilda skolorna. Kommunerna har också kostnader för att lämna vissa uppgifter till den centrala myndigheten och staten bland annat så att denna bättre kan tillse verksamheten. Ett exempel på detta är kommunernas kostnader för att leverera den statistik som behövs i den nationella uppföljningen. Att uppskatta kostnadema för detta är svårt men eftersom man i allt större utsträclming försöker använda uppgifter som ändå finns i de ad- ministrativa systemen torde denna särkostnad med tiden bli allt mindre.
Exempel på tillsynsaktiviteter
Som exempel på aktiviteter som kan ses som en konsekvens av den statliga regleringen och central tillsyn av att dessa följs redovisas några åtgärder barn- och ungdomsnämnden beslutat om för att åtgärda brister som framkom vid Skolverkets granskning av stadens gnmdskoleverk- samhet (från Nerikes Allehanda):
Kommunens styrning och egenkontroll: Rektorerna ska fullt ut genomföra och redovisa arbetet med lokala arbets- och handlingsplaner. ....Rektorer och förvaltningschef ska upprätta rutiner för uppföljning och utvärdering av lokala arbetsplaner, ...dokumentera kompetens- och utvecklingsplaner Kommunens ansvar för att alla elever fullgör sin skolplikt och att elever- nas rätt till valmöjligheter tillgodoses: Förvaltningschef ska ta fram en kommungemensam information om möjligheten till tidigare skolstart. . .Rektor
ska ta fram undervisningsmaterial om modersmålsundervisning och SV2 samt rutiner för behovsinventering. . ..se över brister kring elevens val Elevens rätt till stöd och möjlighet att nå kunskapsmålen: Förvaltningschef ska utforma ett generellt informationsmaterial kring elevernas rätt till stöd, som ska spridas till föräldrar via resp. skola. . .Förvaltningschef och rektor ska utveckla och åtgärda rutiner för elevvårdsprotokoll
4.6. Egenkontroll, egentillsyn
4.6.1. Djurskyddet
Med relevans för djurskyddet kan man ta med den relativt omfattande egenkontroll som branschorganisationema bedriver. Dessa beskrivs också i SOU 1996:13. Branschorganisationen har ett gemensamt intres- se av att djurhållningen följer lagar och förordningar. Därför har bran- schorganisationema i många fall mycket avancerade kontroll- och be— siktningsprogram, utformade i samråd med länsveterinär, som de an— slutna djurhållama underkastar sig. Godkända resultat används som reklam och gynnar således verksamheten.
En långt driven egenkontroll kan avlasta kommunens och/eller läns- styrelsens tillsynsarbete och därigenom minska statens kostnader.
De organisationer som för närvarande bedriver egenkontroll av stör- re omfattning är enligt SOU 1996: 13: — Lantbrukets egentillsyn
— Slakteriförbundets egenkontrollprogram — Svenska Djurhälsovårdens djurhälsokontroll — Svenska Fågels djuromsorgsprogram — Äggnäringens omsorgsprogram — Svenska Ridsportförbundets egentillsyn — Svenska Kennelklubbens egentillsyn
4.6.2. Grundskolan
Enligt Skolverkets allmänna råd 199821, ”Tillsynen av skolan — en skrift &amtagen som stöd för kommunernas egentillsyn” äregentillsE den kontroll som kommunen utövar utifrån sitt ansvar att styra, följa upp och utvärdera skolverksamheten. Kommunens skyldighet att själv utöva tillsyn över skolverksamheten grundar sig på 1 kap. 12 & skolla- gen.
Tillsynen ska omfatta dels en aktiv tillsyn i förebyggande syfte, dels en tillsyn på förekommen anledning, dvs. då vissa brister påtalats av någon.
Tillsynen kan försiggå genom tillsynsbesök på skolorna men också genom att granska dokument och andra underlag eller genomföra sär- skilda undersökningar i någon viss fråga.
De områden som tillsynen i olika former anges ska omfatta gäller huvudsakligen: — Styrning och ledning på skolnivå, t.ex. rektorsfunktionen, arbetsplaner, pe- dagogisk ledning
— Skolan som miljö för lärande, t.ex. förståelse och medmänsklighet, saklighet, samarbete med hemmen, elevinflytande — Stöd till elever, t.ex. elever med särskilda behov, elevvårdskonferenser, sam— arbete med socialtjänsten, prioritering vid resursfördelning
Resultat &ån den kommunala egentillsynen kan ses som en nödvändig del i det underlag som behövs för att kommunen ska kunna fullgöra sitt ansvar att genomföra skolverksamheten enligt de nationella målen.
5 Bilagetabeller
Bilagetabell 1. Personalkostnader för länsstyrelsens arbete inom olika verksamhetsgrenar
Regionalekonoml o näringsgren varav konkurrensfrågor
Kommunikationer varav yrkesmässig trafik (angivet tillsynsarbete)
varav körkortsärenden
varav körkortsingripanden Lantbruk
varav EU-rel. verksamhet
Fiske
ang. fiskevård inkl. tillsyn Livsmed.. djurskydd, allm. vet.fr varav livsmedelskontroll
varav djurskyddsfrågor varav allm. vet. fr.(ti|lsyn, foderkontr) (varav smittskyddsfrågor) Naturvård o miljöskydd Planväs., hushålln.naturres. varav översikts- o reg.planer varav detaljplaner varav överklag. enl. plan 0 byggl. Kulturmiljö Social omvårdn.
varav tillsyn enl. socialtjänstlag varav tillståndsärenden
varav alkoholärenden
Civilt försv. o räddningstjänst varav räddningstjänst Bostadsfinansiering
Allmän förv. m.m.
varav jakt och viltvård varav näringsrättsl. frågor Jämställdhet
Rennäring Verksamhetsgren/tillsyn
(ang. tillståndsprövn. nr 1241,1242, 1243)
Summa kostnader för aktiviteter som är en 178 985 211 255 konsekvens av reglering
Regelaktiv. för kommun Antåa Kostn, tkr And % Kost. tkr Kost. tkr 354 0 0 0
203 301 20 003 5 126 23 643 2 494 11 150
Bilagetabell 2. Länstyrelsens tillsynsarbete. Minimumuppskattning.
kost. Verksamhetsgren/tillsyn ' . tillsyn Miljöskydd, miljövård, Stk ') ang. fiskevård inkl. tillsyn varav livsmedelskontroll varav djurskyddsfrågor varav allm. vet. frågor Naturvård o miljöskydd Plan- och bygg enl. Stk Planväs., hushålln.naturres. varav översikts- o reg.planer varav detaljplaner varav överklag.,plan o byggl. Kulturmiljö Socialtjänst enl. Stk ” varav tillsyn, enl. Sol Räddningstjänst enl. Stk varav räddningstjänst Överförmyndare enl Stk Allmän förv. m.m
1) Ant. årsarbetskrafter uppskattad utifrån kostnad för en kommun 2) Stockholms län 0. Norrbottens län har inte lämnat uppgiften. De har tilldelats antal årspersoner efter antal tillsynsobjekt i proportion till de övriga 5 kommunerna.
Tabell 2, alternativ. Justerade värden med högre skattning av antal åa för tillsyn i socialtjänsten
Verksamhetsgren/tillsyn Miljöskydd, miljövård enl. Stk” Naturvård o miljöskydd
Plan- och bygg enl. Stk Planväs., hushållnnaturres. Kulturmiljö Socialtjänst enl. Stk 3) Räddningstjänst enl. Stk Överförmyndare enl. Stk 7, 92
Summa tillsyn, minimumskattning 63, 03 208,01 991 152 7 60 679 3) Stockholm har här tilldelats 10 åa (jmf. Skåne 13), Norrbotten 4 åa.
Bilagetabell 3 a. Sakmyndigheternas tillsynsarbete
Skolverket
rsredovisn Andel av tot. Uppsk. max. Verksamhetsgren kostnad som avser kostn. tillsyn kommun, % för kommun
Uppföljningsprogrammet k61 450
datainsaml. o publikationer 50 999 därav nationell statistikinsamling 19 781
14 839 8 130 221
5 179 5 272
därav kommunbevakning därav tillståndsbeskrivningar därav utbetaln. statsbidrag
utvecklingsinsatser analyser
77 675 44 640 7 076 11 005 4 292 10 662
Utvärderingsprogrammet kunskapsbedömningar styrning reformering likvärdighet, variation uppdrag och övrigt
35 879 12 754
Tillsynsprogrammet varav tillsynsproj,/samordn initiativ
varav enskilda ärenden varav fristående skolor varav övrigt
11 659 9 189 2 277
176 543 8285 15 549 109699 13304 15113 12392
Utvecklingsprogrammet skolans mål 0 styrdokument reformgenomförande
stöd till skolutveckling frist. skolor o skolor i utl. IT Informativ styrning
19 802
Summa kostnader för "rage/aktiviteter". _ 83 048
Forskningsprogrammet
Bilagetabell 3 b. Sakmyndigheternas tillsynsarbete.
Socialstyrelsen Verksamhetsgren
Tillsyn
Prim. (reg) medicinsk t Social tillsyn Hälso- och smittskydd Med. säkerhet
Aktiv uppföljning Socialtjänsten Folkhälsa Beredskap Hälso—och sjukvård
Nationell uppv. o utvärd. Årsböcker
Analysböcker Reformuppföljn.
Kartl. o effektstud Problemanalys
Beredskap, förvaltnkost. Socialtjänsten Folkhälsa Övrigt 2 754 Hälso- och sjukvård 59 090
Utbildning o. utveckling 108 241 Allmänna råd o föreskrifter 4 765 Leg. o spec.bev. hä.o sj. 9 996 Övriga behör. ärenden 1 972
Summa kostnader för tillsynsaktiviteter
1) Uppgifterna grundar sig på uppgifter från Statskontorets enkät, avser 1996.
Bilagetabell 3 c. Sakmyndigheternas tillsynsarbete Jordbruksverket
rsredovisningen %av tot Uppsk. max. Funktion/sektor(gren) antal åa Kostn. tkr avser kostn. tillsyn komm. för kommun
Analys o utredn. arbete 140, 3 67 439 varav Djurfrågor varav Be— redsk.+sekt.övergr.frågor
Normeringsarbete
varav Djurfrågor varav smittskydd
varav djurskydd/miljö varav zooteknik
Information varav Växt- o miljöfrågor varav Djurfrågor
Ärendehantering 401, 1 192 798 varav Växt- o miljöfrågor
varav Djurfrågor varav distriktsveterinärorg.
266, 7 128 196 107190
Kontroll/tillsyn pris- 0 markn.reg|. åtgärder direktstöd
struktur o reg.pol.åtgärder Växt- o miljöfrågor
varav växtlnspektion
Djurfrågor
varav djurmärkn. o köttklassilicering varav smittskydd varav djurskydd/miljö varav zooteknik
varav foderkontroll
varav distriktsveterinärorg.
57,4 27 591
Summa kostnader för "regelaktiviteter" 23 869
Bilagetabell 3 d. Sakmyndigheternas tillsynsarbete
Livsmedelsverket
Verksamhetsgren Kostnad som avser kostn. tillsyn tkr. kommun
Normgivning föreskrifter o allm. råd handläggn. ärenden
intern. samarbete
Tillsyn o kontroll Iivsmedelsanläggningar samordn. lok. livsmedelstill- syn
laboratorietillsyn importkontroll
kontr. bek.mede| i vegetab. kontr. läkemedelsresti an.Iivsm.
Besikn.vet.org. BVO köttbesiktning
EU- 0 expertkontranl. småskaliga slakterier frist. sanitetsslaktavd. ren fjäderfä
Information o påverkan utbildning
Kunskapsuppbyggnad
Summa kostnader för tillsynsaktiviteter för kom- 21 51 munerna
Bilagetabell 3 e. Sakmyndigheternas tillsynsarbete.
Naturvårdsverket
% av tot. Max. Verksamhetsgren
Miljö- 0 kreftsloppsforskn.
Miljööverv., invent., stat. Miljöövervakning Internationell rapportering Inventering Miljöstandardisering Oticiell statistik
Aktionsprogram o utredn. agenda 21
natur— 0 kulturmiljö
trafik o miljö
miljöpol. styrmedel kretslopp o avfall
hushålln.,skydd, vattenresurs miljökonsekvensbeskrivn. uppföljn. o utvärdering Internationellt arbete
Miljölagstillämpning föreskr, allmänna råd etc handl. ärenden enl. miljölagar tillsynsfrågor
Bidrag och ersättningar Markförvärv och vård
Information och utbildning Summa kostnader för "regelaktiviteter"
Tabell 3 f. Sakmyndigheternas tillsynsarbete
Vägverket rsredovisn. Andel av tot Uppsk. max. kommun, % för kommun Sektorsuppgiften 783 800 Kollektivtrafik 4 200 Handikappfrågor 6 700
Yrkestraf|k
Miljö Trafiksäkerhet Tratiksäk. o miljö Väginformatik Körkort Grunddata
FoU
2 900 27 500 281 300 36 900 11 900 4 000 187 400 2 209
2 501 600 15 700 409 700 5 600 4 900 121 900
62 700 2 076 300
Myndighetsutövning Föreskrifter
Tillämpn. av regler varav fordon
varav yrkestrafik varav körkort
varav fordons- o förarkontroll
Statsbidrag
1 1 830 000
Statlig väghållning
Övrig uppdragsverksam- het felparkering informationsuttag
Summa kostnader för "regelaktiviteter" _ 38140
Bilaga 4. Tillsynskedja, aktiviteter och objekt för grundskola och djurskydd
Ansvariga aktörer Aktiviteter på grund av statens reglering
Grundskola Grundskola
Skollagen, Djurskyddslagen Tillramalaggande av Tlllrittalåggande av Utbildningsdepart Djurskyddstörordning skolagen, Förfatmingar djurskyddslagen ementet Förordning m allmän Särskilda utredn. Samordning berörda lagar Arbetsmiljölagen . veterinarinstr. Författningar ska den med? Jordbruksde-amementet Skolverket+ Jordbruksverket + Allmänna råd, information Systemtillsyn och iåltorganisationen distriktsveterinärs— Tillsyn. Bevaka den tillsynssamordning organisationen nationella likvärdigheten i Tillsyn och inspektioner, skolan och enskilda elevers kontroll av att lagar 0 rätt författningar efterlm
Regional nlvå (Distriktsveterinarer) Länsstyrelser Lokal nivå ' ' Egenkontroll Folja upp skolenheter. Branschorganisationer kontrollen att de uppnår de uppr—mar kontrollprogram nationella målen
Tlllsynsområdon o tillsynsobjekt
Grundskola Ansvarig för offentliga skolväsendet, kommunen
Skolhuvudmannen for grundskolan, kommunal grundskola, fristående grundskola,
Ej specialskola, särskola, sameskola,
barn och skolbarnomsorg
Ansvariga för djurhållning' | olika former
Djurhållningsenheter i olika djurhållningsformer, oavsett huvudmannaskap: sällskapsdjur, hundar, katter, burfåglar m.m. zoobutiksdjur lantbrukets djur, hästar i jord- o skogsbruk, nötkreatur, höns m.m. pälsdjur, mink, rav i fångenskap tlvllngsdjur. hasar, hundar djur I vllmlgn, dovhjort, kronhjort, viltsvin
tilkodllngar, regnbågslax, röding m.m.
(renar, djurparksdjur cirkusdjur
' För utförlig redogörelse för dessa se Avregleringsutredningens sammanställning. Kostnadsuppskattningar för denna del görs inte i
föreliggande studie.
Kronologisk förteckning
1. Omstruktureringar och beskattning. Fi.
2. Tänder hela livet — nytt ersättningssystem för vuxentandvård. S.
3. Välfärdens genusansikte. A.
4. Män passar alltid? Nivå- och organisationsspecifika processer med exempel från handeln. A.
5. Vårt liv som kön. Kärlek, ekonomiska resurser och maktdiskurser. A.
6. Ty makten är din Myten om det rationella arbetslivet och det jämställda Sverige. A.
7. Översyn av rörelse- och tillsynsregler för kollektiva försäkringar. Fi
8. Alkoholreklam. Marknadsföring av alkoholdrycker och Systembolagets produkturval. S.
9. Integritet — Effektivitet — Skattebrott. Fi.
10. Campus för konst. U. 11. Fristående utbildningar med statlig tillsyn inom olika områden. U. 12. Självdeklaration och kontrolluppgifter — förenklade förfaranden. Fi. 13. Säkrare kemikaliehantering. Fö 14. E-pengar — näringsrättsliga frågor. Fi. 15. Gröna nyckeltal — Indikatorer för ett ekologiskt hållbart samhälle. M. 16. När åsikter blir handling. En kunskapsöversikt om bemötande av personer med funktionshinder. S. 17. Samordning av digital marksänd TV. Ku. 18. En gräns — en myndighet? Fi. 19. IT och regional utveckling. 120 exempel från Sveriges län. K. 20. IT-kommisionens hearing om infrastrukturen för digitala medier. Andrakammarsalen, Riksdagen 1997- 10-24. K. 21. Problem med inbäddade system inför 2000—skiftet. Hearing anordnad av IT kommissionen i samverkan med Industriförbundet och Statskontoret 1997-11-14.K 22. Försäkringsgaranti. Ett garantisystem för försäkringsersätmingar. Fi. 23. Staten och exportiinansieringen. N. 24. Fiskeriadministrationen i ett EU-perspektiv. Översyn av fiskeriadminisu'ationen m.m. Jo. 25. Tre städer. En storstadspolitik för hela landet. + 4 st bilagor. S. 26. Från hembränt till Mariakliniken.
— fakta om ungdomar och svartsprit. S.
27. Nya ledningsregler för bankaktiebolag och försäkringsbolag. Fi. 28. Läkemedel i vård och handel. Om en säker, flexibel och samordnad läkemedelsförsörjning. S.
29. 1976 års lag om immunitet och privilegier i vissa fall — en översyn. UD. 30. Utlandsstyrkan. Fö. 31. Det gäller livet. Stöd och vård till barn och ungdomar med psykiska problem. + Bilaga. S. 32. Rättssäkerhet, vårdbehov och samhällsskydd vid psykiatrisk tvångsvård. S. 33. Historia, ekonomi och forskning.
Fem rapporter om idrott. In. 34. Företagare med restarbetsförmåga. S. 35. Förordningar till miljöbalken. + Bilagor. M. 36. Identifiering och identitet i digitala miljöer -— Referat från en hearing den 12 november 1997. IT-kornmissionens rapport 4/ 98. K. 37. Den framtida arbetsskadeförsäkringen. S. 38 . Vad får vi för pengarna? — Resultatstyming av statsbidrag till vissa organisationer inom det sociala området. S. 39. Det finsk—svenska gränsälvssamarbetet. M. 40. BROTI'SOFFER Vad har gjorts? Vad bör göras? Ju. 41. Läkemedelsinformation för alla. S. 42. Försvarsmaktsgemensam utbildning för framtida krav. Fö. 43. Hur skall Sverige må bättre?
— första steget mot nationella folkhälsomål. S. 44. En samlad vapenlagstiftning. Ju. 45. Sotning i framtiden. Fö. 46. Om buggning och andra hemliga tvångsmedel. Ju. 47. Bulvaner och annat. Ju. 48. Kontrollerad och ifrågasatt?
— intervjuer med personer med funktionshinder. S.
49. Konsekvenser av att taxfreeförsäljningen avvecklas inom EU. K. 50. De 39 stegen. Läkemedelsutredningar under 1900-talet och annat underlagsmaterial till Läkemedelivård ochhandel, SOU 1998128. S.
51. Vuxenutbildning och livslångt lärande. Situationen inför och under första året med kunskapslyitet. U. 52. Utstationering av arbetstagare. A. 53. Ta vara på möjligheterna i Östersjöregionen. N. 54. Hur offensiv IT-användning kan skapa tillväxt för mindre företag. Ett rådslag anordnat av IT—kommissionen på uppdrag av Kormnunikations- departementet, Närings- och handelsdepartementet och Industriförbundet. Rotundan, Rosenbad 1997-l 1-18.K.
55. Demokratins räckvidd. Dokumentation från ett seminarium. Demokratiutredningens skrihserie. SB.
Kronologisk förteckning
56. Avdrag för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa och tillfälligt arbete. Fi 57. DUKOM Distansutbildningskommittén. Utvärdering av distansutbildningsprojekt med IT-stöd. U. 58. IT och nationalstaten. Fyra framtidsscenarier. IT-kommissionens rapport 6/ 98. K. 59. Räddningstjänsten i Sverige — Rädda och Skydda. Fö. 60. Kring Hallandsåsen. M. 61. Livsmedelstillsyn i Sverige. Jo. 62. Kampanj med kunskaper och känslor. Om kämavfallsomröstningen iMalå kommun 1997. M. 63. En god affär i MotalaJournalistemas avslöjanden och läsarnas etik. Demokratiutredningens skriftse- rie. SB. 64. Bättre och mer tillgänglig information. Småföretagsdelegationens rapport 2. N. 65. Nya tider, nya förutsättningar... IT-kommissionens rapport 8/ 98. K. FUNKIS — funktionshindrade elever i skolan. U. Socialavgilislagen. S. Kunskapsläget på kärnavfallsområdet 1998. M. . Lämplighetsprövning av personal inom förskoleverksamhet, skola och skolbarnomsorg. U. 70. Skolan, IT och det livslånga lärandet. Hearing anordnad av Utbildningsdepartementet och IT-kommissionen,Rosenbad1997-12-04, IT-kömmmissionens rapport 7/98. K.
71. Den kommunala revisionen - ett demolaatiskt kontrollinstrurnent. In.
72. Kommunala frnansförbund. Fi. 73. Organisationer Mångfald Integration — Ett framtida system för statsbidrag till invandrarnas riksorganisationerm.fl. In. 74. Styrningen av polisen. Ju. 75. Djurförsök. Jo. 76. Idrott och motion för livet. Statens stöd till idrotts- rörelsen och friluii'slivets organisationer. In. 77. Kompetens i småföretag. Småföretagsdelegationens rapport 3. N. 78. Regelförenkling för framtiden. Småföretags- delegationens rapport 4. N. 79. IT och regional utveckling. erfarenheter från tre hearingar under mars 1998. IT—kommrnissionens rapport 9/98. K. 80. Bostadsrättsregister.Ju. 81. Användningen av vissa statsflygplan, m.m. SB. 82. Försäkringsföreningar—ett reformerat regelsystem Fi
$&.381
83. DUKOM Distansutbildningskommittén. På distans utbildning, undervisning och lärande. Kostnadseffektiv distansutbildning. U. 84. DUKOM Distansutbildningskommittén. Flexibel utbildning på distans. U. 85. Att rösta med händerna. Om stormöten, folkomröstningar och direktdemokrati i Schweiz. SB. 86. Utvecklingssamarbete på rättsområdet. Östeuropa. Ju. 87. Premiepensionsmyndigheten. Fi. 88. Domaren och Beredningsorganisationen - utbildning och arbetsfördelning. Ju. 89. Greppet -— att vända en regions utveckling. Rapport från Söderhamnskommittén. N. 90. Steget före. Nedslag i det lokala brottsförebyggande arbetet. Ju. 91. Nya grepp — kommunal förnyelse och kompetens- utveckling. In. 92. Goda idéer om småföretag och samverkan. Småföretagsdelegationens rapport 5. N. 93. Kapitalförsörjning till småföretag. Småföretagsdelegationens rapport 6. N. 94. Förslagskatalog. Småföretagsdelegationens rapport 7. N. . Förstärkt skydd av skogsmark för naturvård. M. . Naziguldet och Riksbanken. Interimrapport. UD. . Gör barn till medborgare! Om barn och demokrati under I900-talet. SB. 98. Konkurrenslagens regler om företags- koncentration. N. 99. acceptera! Betänkande från den nationella sam- ordningskommittén för Europaåret mot rasism. In. 100. Har rasismen tagit slut nu? Bilaga till betänkande från den nationella sarnordningskommittén för Europaåret mot rasism. In. 101. Det unga medborgarskapet. Dokumentation från ett seminarium. SB. 102. Lekmannastyre i experternas tid. Dokumentation från ett seminarium. SB. 103. Bemäktiga individerna. Om domstolarna, lagen och de individuella rättigheterna i Sverige. SB. 104. Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar. S. 105. Minska regleringen av kommuner och landsting. In.
888
Systematisk förteckning
Statsrådsberedningen
Demokratins räckvidd. Dokumentation från ett seminarium. Demokratiutredningens skriftserie. [55] En god affär i Motala. Joumalisternas avslöjanden och läsarnas etik. Demokratiutredningens skriftserie. [63] Användningen av vissa statsflygplan, m.m. [81] Att rösta med händerna. Om stormöten, folkomröstningar och direktdemolo'ati i Schweiz. SB. [85] Gör barn till medborgare! Om barn och demokrati under 1900-talet. [97] Det unga medborgarskapet. Dokumentation från ett seminarium [ 1 0 1 ] Lekemannastyre i experternas tid. Dokumentation från ett seminarium. [102] Bemäktiga individerna. Om domstolarna, lagen och de individuella rättiheterna i Sverige. [103]
J ustitiedepartementet
BROTTSOFFER Vad har gjorts? Vad bör göras? [40] En samlad vapenlagstiftning. [44] Om buggning och andra hemliga tvångsmedel. [46] Bulvaner och annat. [47] Styrningen av polisen. [74]
Bostadsrättsregister.[80] Utvecklingssamarbete på rättsområdet. Östeuropa. [86]
DOMAREN OCH BEREDNINGSORGANISATIONEN — utbildning och arbetsfördelning. [88] Steget före. Nedslag i det lokala brottsförebyggande arbetet. [90]
Utrikesdepartementet
1976 års lag om immunitet och privilegier i vissa fall — en översyn. [29] Naziguldet ochRiksbanken. Interimrapport. [96]
Försvarsdepartementet Sälq'are kemikaliehantering. [13] Utlandsstyrkan. [30]
Försvarsmaktsgemensam utbildning för framtidakrav. [42] Sotning iframtiden. [45 ] Räddningstjänsten i Sverige — Rädda och Skydda. [59]
Socialdepartementet
Tänder hela livet — nytt ersättningssystem för vuxentandvård. [2]
Alkoholreklam. Marknadsföring av alkoholdrycker och Systembolagets produkturval. [8] När åsikter blir handling. En kunskapsöversikt om bemötande av personer med funktionshinder. [16] Tre städer. En storstadspolitik för hela landet. + 4 st bilagor. [25] Från hembränt till Mariakliniken.
— fakta om ungdomar och svartsprit. [26] Läkemedel i vård och handel. Om en säker, flexibel och samordnad läkemedelsförsörjning. [28] Det gäller livet. Stöd och vård till barn och ungdomar med psykiska problem. +Bilaga. [3 1 ] Rättssäkerhet, vårdbehov och samhällsskydd vid psykiatrisk tvångsvård. [32]
Företagare med restarbetsförmåga. [34] Den framtida arbetsskadeförsäkringen. [37]
Vad får vi för pengarna? — Resultatstyming av statsbidrag till vissa organisationer inom det sociala området. [3 8]
Läkemedelsinforrnation för alla. [41 ] Hur skall Sverige må bättre?
- första steget mot nationella folkhälsomål. [43] Kontrollerad och ifrågasatt? — intervjuer med personer med funktionshinder. [48] De 39 stegen. Läkemedelsutredningar under 1900-talet och annat underlagsmaterial till Läkemedel ivård och handel, SOU 1998 :28. [50] Socialavgiftslagen. [67]
Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar. [104]
Kommunikationsdepartementet
IT och regional utveckling. 120 exempel från Sveriges län. [19] IT- kornrnisionens hearing om infrastrukturen för digitala medier. Andrakamrnarsalen, Riksdagen 1997-10-24. [20] Problem med inbäddade system inför 2000-skiner. Hearing anordnad av IT kommissionen i samverkan med Industriförbundet och Statskontoret 1997-11-14.[21] Identifiering och identitet i digitala miljöer.
— Referat från en hearing den 12 november 1997. IT-kommissionens rapport4/98. [3 6] Konsekvenser av att taxfreeförsäljningen avvecklas inom EU. [49] Hur offensiv IT-användning kan skapa tillväxt för mindre företag. Ett rådslag anordnat av IT-kommissionen på uppdrag av Kommunikations- departementet, Närings- och handelsdepartementet och Industriförbundet. Rotundan, Rosenbad 1997-1 1-1 8. [54]
__|—___—
Systematisk förteckning
IT och nationalstaten. Fyra framtidsscenarier. IT-kommissionens rapport 6/98. [5 8] Nya tider, nya förutsättningar... IT—kommissionens rapport 8/ 98. [65] Skolan, IT och det livslånga lärandet. Hearing anordnad av Utbildningsdepartementet och II”-kommissionen, Rosenbad 1997—12-04, IT-komrnmissionens rapport 7/98. K. [70] IT och regional utveckling. erfarenheter från tre hearingar under mars 1998. IT-komrnrnissionens rapport 9/98. [80]
Finansdepartementet
Omstruktureringar och beskattning. [l] Översyn av rörelse- och tillsynsregler för kollektiva försäkringar. [7]
Integritet — Effektivitet -— Skattebrott. [9] Självdeklaration och kontrolluppgifter - förenklade förfaranden. [12] E-pengar — näringsrättsliga frågor. [ 14] En gräns — en myndighet? [18]
Försälcringsgaranti.
Ett garantisystem för försäkringsersättningar. [22] Nya ledningsregler för bankaktiebolag och försäkringsbolag. [27] Avdrag för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa och tillfälligt arbete. [56] Kommunala fmansförbund. [72] Försäkringsföreningar—ett reformeratregelsystem [82] Prerniepensionsmyndigheten. [87]
Utbildningsdepartementet
Campus för konst [ l 0] Fristående utbildningar med statlig tillsyn inom olikaorruåden. [l 1] Vuxenutbildning och livslångt lärande. Situationen inför och under första året med kunskapslyftet. [5 l ] DUKOM Distansutbildningskonmiittén. Utvärdering av distansutbildningsprojekt med IT-stöd. [57]
FUNKIS — funktionshindrade eleveri skolan. [66] Lämplighetsprövning av personal inom förskoleverksamhet, skola och skolbarnomsorg. [69] DUKOM Distansutbildningskommitte'n. På distans utbildning, undervisning och lärande. Kostnadseffektiv distansutbildning. [83] DUKOM Distansutbildningskommittén.
Flexibel utbildning på distans. [84]
J ordb ru ksdepartementet Fiskeriadministrationen i ett EU-perspektiv. Översyn av fiskeriadministrationen m.m. [24] Livsmedelstillsyn i Sverige. [61 ] Djurförsök. [75]
Arbetsmarknadsdepartementet
Välfärdens genusansikte. [3] Män passar alltid? Nivå- och organisationsspecifika processer med exempel från handeln. [4]
Vårt liv som kön. Kärlek, ekonomiska resurser och maktdiskurser. [5] Ty makten är din Myten om det rationella arbetslivet och det jämställda Sverige. [6] Utstationering av arbetstagare. [52]
Kulturdepartementet Samordning av digital marksändTV. [17]
Närings- och handelsdepartementet
Staten och exportfmansieringen. [23] Ta vara på möjligheterna i Östersjöregionen. [5 3] Bättre och mertillgänglig information. Småföretagsdelegationens rapport 2. [64] Kompetens i småföretag. Småföretagsdelegationens rapport 3. [77] Regelförenkling för framtiden. Småföretagsdelegationens rapport 4. [78] Greppet — att vända en regions utveckling. Rapport från Söderhamnskommittén. [89] Goda idéer om småföretag och samverkan. Småföretagsdelegationens rapport 5. [92] Kapitalförsörjning till småföretag. Småföretagsdelegationens rapport 6. [93] Förslagskatalog. Småföretagsdelegationens rapport 7. [94] Konkurrenslagens regler om företagskoncentration. [98]
Inrikesdepartementet
Historia, ekonomi och forskning. Femrapporter om idrott. [33]
Den kommunala revisionen - ett demokratiskt kontrollinstrument. [71] Organisationer Mångfald Integration — Ett framtida system för statsbidrag till invandrarnas riksorganisationer m.fl. [73] Idrott och motion för livet. Statens stöd till idrotts- rörelsen och friluftslivets organisationer. [76] Nya grepp — kommunal förnyelse och kompetens- utveckling. [91]
___—___—
Systematisk förteckning
acceptera! Betänkande från den nationella samordnings- kommittén för Europaåret mot rasism. [99] Har rasismen tagit slut nu? Bilaga till betänkande från den nationella samordningskommittén för Europaåret mot rasism. [100] Minska regleringen av kommuner och landsting. [105]
Miljödepartementet
Gröna nyckeltal — Indikatorer för ett ekologiskt hållbart samhälle. [1 5]
Förordningar till miljöbalken. + Bilagor. [35 ] Det finsk—svenska gränsälvssamarbetet. [3 9] Kring Hallandsåsen. [60] Kampanj med kunskaper och känslor. Om kärnavfallsornrösmingen i Malå kommun 1997. [62] Kunskapslägetpå kämavfallsområdet 1998. [68] Förstärkt skydd av skogsmark för naturvård. [95]
||'|. 'It-EJ "" Ill”
':nl-uhphd' rr "|| . ' ' uu" ..u'iru WFL:- " ||. .
lån!-jrllfll'mu'ml '|.|-. -'.'...|||.u-. ; I|||.i|.Ir'- "r. na.. | '..llal',|:||'..'r'|r"'—" '
tänkte.—wwwbmll'!
.nu l..;"h hihi--
51. | | . 'I-
|
FRITZES
OFFENTLIGA PUBLIKATIONER
POSTADRESS: 106 47 STOCKHOLM FAX: 08—690 or 9I,TF.LF.FONZ 08-690 ()1 ()0 E—POST: fritzcs. ordcr©libcnsc INTERNET: www.fritzcsse
ISBN 91-38—20991—8 ISSN 0375-250X