Prop. 2003/04:150
Ny försäkringsavtalslag
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 19 maj 2004
Göran Persson
Thomas Bodström
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslår regeringen en ny försäkringsavtalslag. Lagen skall ersätta 1927 års lag om försäkringsavtal och 1980 års konsumentförsäkringslag. Genom reformen görs en nödvändig modernisering av lagstiftningen.
Grundsyftet med reformen är att ge försäkringstagarna ett starkt skydd vid alla typer av försäkringar. Detta är angeläget med tanke på den stora sociala betydelse som försäkringarna har för många. Samtidigt utformas det enskilda skyddet så att man också underlättar för försäkringsbolagen att bedriva en ekonomiskt rationell och konkurrenskraftig verksamhet som tillgodoser det försäkringsbehov som finns i samhället. Den nya lagstiftningen kan sålunda bidra till bättre förutsättningar för goda marknadsförhållanden inom försäkringsbranschen. Nödvändigheten av ett gott grundläggande försäkringsrättsligt regelverk har tydliggjorts vid den senaste tidens diskussion om förhållandena i branschen.
Den nya försäkringsavtalslagen skall vara en samlad lag för stora delar av försäkringsavtalsrätten. Lagen skall reglera konsumentförsäkringar (t.ex. hemförsäkringar, villaförsäkringar, fordonsförsäkringar och reseförsäkringar), företagsförsäkringar och personförsäkringar (livförsäkringar, sjukförsäkringar och olycksfallsförsäkringar). Den skall även reglera gruppförsäkringar och kollektivavtalsgrundade försäkringar.
Som huvudregel skall lagen vara tvingande till försäkringstagarens eller den försäkrades förmån. Möjlighet att frångå lagens skydd genom avtal skall framför allt gälla för företagsförsäkringen.
Lagen skall innehålla bestämmelser om bl.a.
- vad försäkringsbolagen skall vara skyldiga att informera om före och efter avtalet,
- i vilka fall det finns en rätt till försäkring,
- när försäkringstagaren och försäkringsbolaget får säga upp försäkringen,
- vilka begränsningar som försäkringsbolaget får ställa upp för sitt ansvar,
- när och hur premien behöver betalas,
- hur försäkringsersättningen skall beräknas,
- hur skaderegleringen skall gå till,
- vem som har rätt till försäkringsersättningen,
- hur försäkringstagaren kan förfoga över sin personförsäkring, t.ex. genom ett förmånstagarförordnande, och
- vilket skydd som finns mot utmätning.
Behovet av en reform är påtagligt framför allt för personförsäkringarna, där ju den sociala betydelsen är särskilt tydlig. I dag regleras dessa försäkringar av 1927 års lag. Förslaget innebär att det nu kan införas en tidsenlig lagstiftning också för personförsäkringarnas del, med ett starkt skydd för försäkringstagarna i linje med vad som gäller för konsumentförsäkringarna. Förslaget innehåller här förbättringar för dem i en lång rad avseenden. Bland nyheterna kan speciellt nämnas en rätt till försäkring också vid personförsäkringar. Försäkringsbolagen skall få vägra någon att teckna t.ex. en sjukförsäkring bara om det finns särskilda skäl. Om någon vägras en försäkring, skall han eller hon kunna få sin rätt prövad i domstol. En annan nyhet som kan framhållas är att försäkringstagaren får en lagstadgad rätt att – om försäkringens art inte hindrar det – återköpa en personförsäkring för att t.ex. flytta försäkringen till ett annat bolag.
Väsentligt är också att det införs en lagstiftning för gruppförsäkringar och kollektivavtalsgrundade försäkringar. Kollektiva försäkringar av detta slag förekommer numera i betydande utsträckning och har stor social betydelse. För många människor ger dessa försäkringar, vid sidan om socialförsäkringen, den huvudsakliga tryggheten och det största skyddet i händelse av dödsfall, olycksfall och sjukdom. Men 1980 års lag är inte tillämplig och 1927 års lag saknar särregler för de kollektiva försäkringarna. Lagstiftning på detta område är en av de mest angelägna delarna i reformen.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 2006.
1. Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. försäkringsavtalslag,
2. lag om säkerhetsrätt i försäkringsersättning,
3. lag om statliga grupplivförsäkringar,
4. lag om ändring i äktenskapsbalken,
5. lag om ändring i utsökningsbalken,
6. lag om ändring i lagen (1930:106) om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda,
7. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
8. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.,
9. lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar, 10. lag om ändring i lagen (1973:1199) om ersättning från den internationella oljeskadefonden,
11. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410), 12. lag om ändring i lagen (1980:1097) om Svenska skeppshypotekskassan,
13. lag om ändring i konkurslagen (1987:672), 14. lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare, 15. lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande,
16. lag om ändring i patientskadelagen (1996:799), 17. lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension,
18. lag om ändring i lagen (1999:890) om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara m.m.,
19. lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229).
2. Lagtext
Hänvisningar till S2
- Prop. 2008/09:70: Avsnitt Genomförande av tredje penningtvättsdirektivet
2.1. Förslag till försäkringsavtalslag
Härigenom föreskrivs följande.
FÖRSTA AVDELNINGEN
Inledande bestämmelser
1 kap. Tillämpningsområdet och den tvingande regleringen
Lagens tillämpningsområde
1 § Bestämmelserna i 2–9 kap. i denna lag tillämpas på individuell försäkring mot ekonomisk förlust genom sakskada, ersättningsskyldighet eller ren förmögenhetsskada i övrigt (skadeförsäkring) som tecknas hos ett försäkringsbolag. I 2–7 kap. regleras konsumentförsäkring, i 8 kap. företagsförsäkring och i 9 kap. vissa gemensamma frågor om skadeförsäkring.
Bestämmelser om gruppskadeförsäkring finns i 17 kap. och bestämmelser om kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring i 18 kap.
2 § Bestämmelserna i 10–16 kap. tillämpas på individuell livförsäkring, sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring (personförsäkring) som tecknas hos ett försäkringsbolag.
En personförsäkring kan tecknas på försäkringstagarens eller någon annans liv eller hälsa. Som personförsäkring räknas inte sådan avbrottsförsäkring för näringsidkare där försäkringsersättningen helt eller till övervägande delen skall beräknas efter verkliga utgifter eller förluster. Premiebefrielseförsäkring räknas som sjukförsäkring, även om den ingår i ett liv- eller olycksfallsförsäkringsavtal.
Bestämmelser om gruppersonförsäkring finns i 19 kap. och bestämmelser om kollektivavtalsgrundad personförsäkring i 20 kap.
3 § Denna lag tillämpas inte på trafikförsäkringar eller patientskadeförsäkringar till den del sådana försäkringar regleras av trafikskadelagen (1975:1410) respektive patientskadelagen (1996:799).
Lagen gäller inte för återförsäkring.
Definitioner
4 § I denna lag betyder
försäkringstagare: den som har ingått avtal om försäkring med ett försäkringsbolag,
försäkrad: vid skadeförsäkring den vars intresse är försäkrat mot skadan och vid personförsäkring den på vars liv eller hälsa en försäkring gäller,
förmånstagare: den som på grund av ett förmånstagarförordnande enligt 14 kap. har rätt att få försäkringen eller ersättning som utfaller från den,
konsumentförsäkring: individuell skadeförsäkring som en fysisk person eller ett dödsbo tecknar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,
företagsförsäkring: individuell skadeförsäkring som avser näringsverksamhet eller offentlig verksamhet och annan individuell skadeförsäkring som inte är konsumentförsäkring,
gruppavtal: avtal som sluts med ett försäkringsbolag för en bestämd grupp personer och som anger villkor för avtal om gruppförsäkring,
gruppskadeförsäkring: skadeförsäkring som meddelas enligt ett gruppavtal och som gäller under förutsättning att den försäkrade eller någon annan med särskild anknytning till denne tillhör gruppen,
gruppersonförsäkring: personförsäkring som meddelas enligt ett gruppavtal och som gäller under förutsättning att den försäkrade eller någon annan med särskild anknytning till denne tillhör gruppen.
Det som sägs om försäkringstagaren tillämpas också på den som vid personförsäkring har förvärvat försäkringstagarens rätt.
Det som sägs om försäkringsbolag gäller också i fråga om andra företag som meddelar försäkring. Det som sägs om näringsidkare gäller också andra som tecknar eller vill teckna en företagsförsäkring.
Personförsäkring som tecknas av en arbetsgivare till förmån för en anställd
5 § När en arbetsgivare tecknar en individuell personförsäkring till förmån för en anställd på dennes liv eller hälsa, anses den anställde som försäkringstagare vid tillämpning av bestämmelserna i 10 kap. om information till försäkringstagaren när ett försäkringsavtal har träffats, vid tillämpning av 14 och 15 kap. samt i fråga om rätten till försäkringsersättning i övrigt. En sådan anställd anses som konsument vid tillämpningen av 10 kap. 10 §.
Första stycket gäller inte om försäkringsavtalet föreskriver något annat.
Tvingande bestämmelser
6 § Försäkringsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för försäkringstagaren eller dennes rättsinnehavare eller för den försäkrade är utan verkan mot någon av dem, om inte annat anges i lagen.
Försäkringsvillkor som avviker från 9 kap. till nackdel för en ersättningsberättigad tredje man i andra fall än där anges är utan verkan mot denne. Detsamma gäller försäkringsvillkor vid ansvarsförsäkring som till nackdel för den skadelidande avviker från 4 kap. 9 § andra stycket eller 7 kap. 1–4 §§.
7 § Det som sägs i 6 § första stycket om tvingande bestämmelser gäller inte
1. sådan sjöförsäkring, annan transportförsäkring eller försäkring av luftfartyg som inte är konsumentförsäkring,
2. kreditförsäkring,
3. gruppskadeförsäkring som meddelas för en grupp näringsidkare,
4. kollektivavtalsgrundad försäkring, om försäkringen följer en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation, och
5. sådan gruppskadeförsäkring för fysiska personer som har meddelats huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet och gruppersonförsäkring för näringsidkare, studerande eller andra som i fråga om utformning och funktion kan jämställas med kollektivavtalsgrundad försäkring, om villkoren har godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
En personförsäkring som ingår i en skadeförsäkring
8 § Ingår en personförsäkring som en del i en skadeförsäkring, gäller bestämmelserna om skadeförsäkring även för personförsäkringen, om inte annat anges. Vidare tillämpas 14 och 15 kap. beträffande personförsäkringen.
ANDRA AVDELNINGEN
Individuell skadeförsäkring
Konsumentförsäkring
2 kap. Information
Försäkringsbolagets skyldighet att lämna information
1 § Försäkringsbolaget är skyldigt att lämna information enligt detta kapitel. Informationen skall, i den mån det är möjligt, lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för mottagaren. Informationen skall vara klar och tydlig och avfattad på svenska. Den får lämnas på ett annat språk om mottagaren begär det.
Detta kapitel är inte tillämpligt på sådana ömsesidiga lokala bolag som bedriver annan försäkring än brandförsäkring.
Information innan en försäkring meddelas
2 § Innan en konsumentförsäkring meddelas skall försäkringsbolaget lämna information som underlättar kundens bedömning av försäkringsbehovet och val av försäkring. Informationen skall på ett enkelt sätt återge det huvudsakliga innehållet i de försäkringsvillkor som kunden behöver ha kännedom om för att kunna bedöma kostnaden för och omfattningen av försäkringen. Viktiga begränsningar av försäkringsskyddet skall tydligt framgå. Detsamma gäller om försäkringsbolagets ansvar inträder först när premien betalas.
Försäkringsbolaget skall också lämna information om försäkringstagarens möjligheter att förnya försäkringen.
3 § Information enligt 2 § behöver inte lämnas i den mån kunden avstår från den eller det möter hinder med hänsyn till förhållandena då försäkringsavtalet ingås.
Information när avtal har träffats
4 § Snarast efter avtalsslutet skall försäkringsbolaget tillställa försäkringstagaren en skriftlig bekräftelse på avtalet. Försäkringsbolaget skall också, om det inte skett tidigare, upplysa om försäkringsvillkorens innehåll och särskilt framhålla
1. villkor som med hänsyn till försäkringens beteckning eller övriga omständigheter utgör en oväntad och väsentlig begränsning av försäkringsskyddet,
2. förbehåll enligt 3 kap. 2 § tredje stycket om att försäkringsbolagets ansvar inte inträder förrän premien betalas,
3. villkor enligt 4 kap. 3 § om skyldighet att anmäla ändring av risken och följderna av en försummad anmälan, samt
4. viktiga säkerhetsföreskrifter och följderna av att de inte efterlevs.
Information under försäkringstiden och i samband med förnyelse
5 § Under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera försäkringstagaren om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för denne att känna till.
Försäkringsbolaget skall på försäkringstagarens begäran också i övrigt lämna information om premien och andra villkor för försäkringen.
Information om villkorsändring
6 § Om försäkringsbolaget ändrar försäkringen enligt 3 kap., skall det samtidigt tillställa försäkringstagaren den information om ändringarna som denne kan behöva. Nya villkor som avses i 4 § skall särskilt framhållas.
Information om ändringar i försäkringen skall lämnas samtidigt med premiekravet för den period då de nya villkoren skall börja gälla.
Information om möjligheter till överprövning m.m.
7 § I samband med att ett anspråk på försäkringsersättning regleras skall försäkringsbolaget, om det inte med hänsyn till omständigheterna är obehövligt, upplysa den som har framställt anspråket om vilka möjligheter som finns att få en tvist om ersättningen prövad. Finns det en risk för att rätten till försäkringsersättning skall gå förlorad på grund av preskription, skall bolaget också erinra om detta.
Första stycket första meningen gäller även när en försäkring upphör i förtid eller ändras under försäkringstiden, om inte försäkringstagaren har begärt åtgärden.
Underlåtenhet att lämna information
8 § Om ett villkor av sådant slag som anges i 4 § inte har särskilt framhållits av försäkringsbolaget vare sig före eller efter avtalsslutet, får det inte åberopas av bolaget. Detsamma gäller villkor som inte har särskilt framhållits enligt 6 §. Det sagda gäller inte en sådan begränsning av försäkringsskyddet som framgår av lag.
9 § Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt detta kapitel, skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas. Informationen skall därvid anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen.
3 kap. Försäkringsavtalet
Rätten till försäkring
1 § Ett försäkringsbolag får inte vägra en konsument att teckna en sådan försäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten när det har fått de uppgifter som behövs, om det inte finns särskilda skäl för vägran med hänsyn till risken för framtida försäkringsfall, den befarade skadans omfattning, den avsedda försäkringens art eller någon annan omständighet. Ett avslag får inte grundas på att ett försäkringsfall har inträffat efter det att en ansökan har avsänts eller lämnats till försäkringsbolaget.
Försäkringstid och ansvarstid
2 § Försäkringstiden får inte överstiga ett år, om det inte finns särskilda skäl för en längre försäkringstid.
Om inte annat har avtalats eller framgår av omständigheterna, inträder försäkringsbolagets ansvar enligt försäkringsavtalet dagen efter den dag då försäkringstagaren ansökte om försäkringen eller antog ett anbud från bolaget. Ansvaret gäller till och med försäkringstidens sista dag.
Om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien, inträder försäkringsbolagets ansvar dagen efter den dag då premien betalades. Det gäller också om försäkringen i annat fall är giltig bara om premien betalas innan försäkringstiden börjar.
Uppsägning till försäkringstidens utgång
3 § Försäkringstagaren får när som helst säga upp försäkringen att upphöra vid försäkringstidens utgång.
Försäkringsbolaget får säga upp försäkringen att upphöra vid försäkringstidens utgång. Uppsägningen skall göras skriftligen och sändas till försäkringstagaren senast en månad innan försäkringstiden går ut. Den skall för att få verkan innehålla en förfrågan om försäkringstagaren vill ha försäkringen förnyad. Begär försäkringstagaren att försäkringen förnyas, gäller uppsägningen bara om det finns särskilda skäl att vägra försäkring med hänsyn till sådana omständigheter som anges i 1 §.
Förnyelse av försäkringen
4 § Har inte en giltig uppsägning skett enligt 3 §, förnyas försäkringen för den vanligen tillämpade försäkringstid som närmast svarar mot den senast gällande försäkringstiden och på de villkor i övrigt som har gällt under denna tid, om inte försäkringstagaren då har tecknat en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag. Detta gäller dock inte om annat har avtalats eller framgår av omständigheterna.
Försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringen i samband med förnyelse
5 § Vill försäkringsbolaget ändra försäkringen i samband med en förnyelse enligt 4 §, skall bolaget skriftligen ange ändringen senast samtidigt med kravet på premie för den förnyade försäkringen. Den förnyade försäkringen gäller då för den tid och på de villkor som försäkringsbolaget har angett.
I 2 kap. 6 § finns bestämmelser om information i samband med en ändring enligt första stycket.
Försäkringstagarens rätt att säga upp försäkringen i förtid
6 § Försäkringstagaren får säga upp försäkringen att upphöra före försäkringstidens utgång, om
1. försäkringsbolaget väsentligt åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag eller enligt försäkringsavtalet,
2. försäkringsbehovet faller bort eller det inträffar någon annan liknande omständighet,
3. försäkringsbolaget har ändrat försäkringsvillkoren med stöd av 8 §,
4. försäkringen har förnyats enligt 4 § och försäkringstagaren ännu inte har betalat premie för den nya premieperioden, eller
5. det i annat fall föreligger en ny omständighet av väsentlig betydelse för försäkringsförhållandet.
Om inte annat anges, får uppsägningen verkan dagen efter den dag då den kom fram till försäkringsbolaget. Försäkringen kan också sägas upp med verkan från och med en viss dag i framtiden.
Om försäkringstagaren efter förnyelse enligt 4 § tecknar en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag utan att betala premie för den förnyade försäkringen, anses denna uppsagd med omedelbar verkan.
Försäkringsbolagets rätt att säga upp försäkringen i förtid
7 § Försäkringsbolaget får säga upp försäkringen att upphöra före försäkringstidens utgång, bara om försäkringstagaren eller den försäkrade grovt har åsidosatt sina förpliktelser mot bolaget eller om det annars finns synnerliga skäl.
Uppsägningen skall göras skriftligen och med fjorton dagars uppsägningstid, räknat från det att försäkringsbolaget avsände den. Uppsägningen skall ske utan oskäligt dröjsmål från det att försäkringsbolaget fick kännedom om det förhållande som den grundas på. Annars förlorar försäkringsbolaget rätten att säga upp försäkringen på grund av förhållan-
det, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
I 5 kap. 2 § finns bestämmelser om uppsägning på grund av premiedröjsmål.
Försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringen i förtid
8 § Om försäkringstagaren eller den försäkrade grovt har åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget eller det annars finns synnerliga skäl, får bolaget ändra försäkringsvillkoren under försäkringstiden. Om en sådan ändring gäller det som sägs om uppsägning i 7 § andra stycket.
I 2 kap. 6 § finns bestämmelser om information i samband med en ändring enligt första stycket.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
9 § Om försäkringsbolaget försätts i konkurs, har försäkringstagaren rätt att säga upp försäkringen att upphöra omedelbart. Konkursboet har rätt att säga upp försäkringen med fjorton dagars uppsägningstid.
Upphör försäkringen att gälla enligt första stycket, har försäkringstagaren och andra som lider skada på grund av detta rätt till skadestånd.
10 § Försäkringstagaren har också rätt att säga upp försäkringen att upphöra omedelbart, om
1. försäkringsbolaget vid en utmätning saknar tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen, förklarar sig ställa in sina betalningar eller annars kommer på obestånd, eller
2. försäkringsbolagets rätt upphör att bedriva marknadsföring och att ingå nya försäkringsavtal om risker som är belägna i Sverige eller att alls driva försäkringsrörelse.
Första stycket gäller inte om försäkringsbolaget genast efter anmaning ställer betryggande säkerhet för avtalets fullgörande.
Upphör försäkringen att gälla enligt första stycket, har försäkringstagaren och andra som lider skada på grund av detta rätt till skadestånd.
11 § Om försäkringsbolaget har trätt i likvidation, tillämpas 9 §. Försäkringen upphör att gälla ett år efter likvidationens början, om inte försäkringstagaren har sagt upp den dessförinnan.
4 kap. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
Upplysningsplikten
1 § Den som vill teckna en konsumentförsäkring är skyldig att på försäkringsbolagets begäran lämna upplysningar som kan ha betydelse för frågan om försäkringen skall meddelas. Detsamma gäller om försäkringstagaren begär att få försäkringen utvidgad eller förnyad. Försäkringstagaren skall ge riktiga och fullständiga svar på försäkringsbolagets frågor.
En försäkringstagare som inser att försäkringsbolaget tidigare har fått oriktiga eller ofullständiga uppgifter om förhållanden av uppenbar betydelse för riskbedömningen är skyldig att utan oskäligt dröjsmål rätta uppgifterna.
2 § Om försäkringstagaren vid fullgörande av sin upplysningsplikt enligt 1 § har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, är avtalet ogiltigt enligt vad som sägs i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område och försäkringsbolaget fritt från ansvar för försäkringsfall som inträffar därefter. I fråga om betald premie tillämpas 5 kap. 6 §.
Har försäkringstagaren annars uppsåtligen eller av oaktsamhet eftersatt sin upplysningsplikt enligt 1 §, kan ersättningen sättas ned i fråga om varje försäkrad efter vad som är skäligt med hänsyn till den betydelse förhållandet skulle ha haft för försäkringsbolagets bedömning av risken, det uppsåt eller den oaktsamhet som har förekommit och övriga omständigheter.
Riskökning
3 § Försäkringsbolaget får föreskriva i avtalsvillkoren att försäkringstagaren utan oskäligt dröjsmål skall anmäla till bolaget om ett förhållande som har angetts i avtalet och som är av väsentlig betydelse för risken ändras. Om försäkringstagaren försummar att göra en sådan anmälan, kan ersättningen från försäkringen sättas ned i fråga om varje försäkrad enligt vad som sägs i 2 § andra stycket.
Av 2 kap. 8 § framgår att ett villkor om anmälningsskyldighet enligt första stycket i vissa fall inte får åberopas av försäkringsbolaget om det inte särskilt har framhållits för försäkringstagaren.
När ersättningen inte får sättas ned
4 § Ersättningen får inte sättas ned enligt 2 § andra stycket eller enligt 3 § första stycket, om försäkringsbolaget när upplysningsplikten eftersattes insåg eller borde ha insett att lämnade uppgifter var oriktiga eller ofullständiga. Detsamma gäller om de oriktiga eller ofullständiga upplysningarna saknade eller senare har upphört att ha betydelse för avtalets innehåll.
Framkallande av försäkringsfall
5 § Om den försäkrade uppsåtligen har framkallat ett försäkringsfall, lämnas inte ersättning från försäkringen såvitt angår honom. Detsamma gäller i den mån den försäkrade uppsåtligen har förvärrat följderna av ett försäkringsfall.
Har den försäkrade genom grov vårdslöshet framkallat ett försäkringsfall eller förvärrat dess följder, kan ersättningen sättas ned såvitt angår honom efter vad som är skäligt med hänsyn till hans förhållanden och omständigheterna i övrigt. Detsamma gäller om den försäkrade annars
måste antas ha handlat eller underlåtit att handla i vetskap om att detta innebar en betydande risk för att skadan skulle inträffa.
Om det finns särskilda skäl på grund av försäkringens art, får försäkringsbolaget göra förbehåll i villkoren om att ersättningen får sättas ned enligt andra stycket även vid sådan vårdslöshet som inte är grov.
Säkerhetsföreskrifter
6 § Om den försäkrade vid försäkringsfallet har försummat att följa en säkerhetsföreskrift som framgår av försäkringsvillkoren eller av en författning som villkoren hänvisar till, kan ersättningen från försäkringen sättas ned såvitt angår honom efter vad som är skäligt med hänsyn till förhållandets samband med den inträffade skadan, det uppsåt eller den vårdslöshet som har förekommit och omständigheterna i övrigt.
Med säkerhetsföreskrift avses en föreskrift om vissa bestämda handlingssätt eller anordningar som är ägnade att förebygga eller begränsa skada eller om vissa bestämda kvalifikationer hos den försäkrade eller dennes anställda eller andra medhjälpare.
Av 2 kap. 8 § framgår att viktiga säkerhetsföreskrifter inte kan åberopas om de inte särskilt framhållits för försäkringstagaren.
Den försäkrades räddningsplikt
7 § När ett försäkringsfall inträffar eller kan befaras vara omedelbart förestående, skall den försäkrade efter förmåga vidta åtgärder för att hindra eller minska skadan och, om någon annan är ersättningsskyldig, för att bevara den rätt försäkringsbolaget kan ha mot denne.
Har den försäkrade uppsåtligen åsidosatt sina skyldigheter enligt första stycket, kan ersättningen sättas ned såvitt angår honom efter vad som är skäligt med hänsyn till hans förhållanden och omständigheterna i övrigt. Detsamma gäller om den försäkrade har åsidosatt sina skyldigheter med vetskap om att det innebar en betydande risk för att skadan skulle inträffa eller annars genom grov vårdslöshet.
Identifikation med den försäkrade
8 § Om det anges i försäkringsvillkoren, skall i fall som avses i 5–7 §§ med den försäkrades handlande likställas handlande av
1. den som med den försäkrades samtycke har tillsyn över den försäkrade egendomen, och
2. den försäkrades make, sambo och annan familjemedlem, när den försäkrade egendomen utgör gemensam bostad eller bohag i en sådan bostad.
Första stycket tillämpas inte om det finns synnerliga skäl mot detta.
Undantag från bestämmelserna om begränsning av försäkringsbolagets ansvar
9 § Ersättning får inte sättas ned enligt detta kapitel på grund av
1. ringa oaktsamhet,
2. handlande av någon som var allvarligt psykiskt störd eller som var under tolv år, eller
3. handlande som avsåg att förebygga skada på person eller egendom i sådant nödläge att handlandet var försvarligt.
Vid försäkring mot skadeståndsansvar som kan uppkomma för den försäkrade (ansvarsförsäkring) tillämpas inte bestämmelserna om nedsättning av ersättning i 5 § andra stycket och 6 och 7 §§ i förhållande till den skadelidande. Om den försäkrade inte enligt någon författning är skyldig att ha ansvarsförsäkring som omfattar skadan, är försäkringsbolaget skyldigt att lämna ersättning bara i den utsträckning denna inte kan utges av den försäkrade.
Meddelande om att ansvarsbegränsning åberopas
10 § När försäkringsbolaget får kännedom om ett förhållande som vid försäkringsfall kan föranleda ansvarsbegränsning enligt detta kapitel, skall bolaget, om det vill göra gällande att dess ansvar skall begränsas, utan oskäligt dröjsmål lämna ett skriftligt meddelande om detta till försäkringstagaren och till den som annars kan göra anspråk på ersättning. Annars förlorar bolaget rätten att åberopa förhållandet mot den som skulle ha fått meddelandet, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
Vissa fall av s.k. omfattningsvillkor
11 § Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas också om en försäkring innehåller försäkringsvillkor som enligt sin lydelse begränsar försäkringens omfattning, när begränsningen beror av om någon på den försäkrades sida på förhand har känt till de förhållanden som har orsakat försäkringsfallet eller uppsåtligen eller genom vårdslöshet har medverkat till detta eller på annat sätt åsidosatt sina skyldigheter enligt kapitlet.
En personförsäkring som ingår i en konsumentförsäkring
12 § Om en personförsäkring ingår som del i en konsumentförsäkring, tillämpas 12 kap. i stället för detta kapitel i fråga om personförsäkringen.
5 kap. Premien
När premien behöver betalas
1 § Den första premien för en konsumentförsäkring behöver inte betalas tidigare än fjorton dagar från den dag då försäkringsbolaget avsände ett krav på premien till försäkringstagaren. Detta gäller dock inte om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien eller om försäkringen annars är giltig bara under förutsättning att premien betalas innan försäkringstiden börjar.
Premien för en senare premieperiod behöver inte betalas tidigare än en månad från den dag då försäkringsbolaget avsände krav på premien till
försäkringstagaren. Om premieperioden är högst en månad, skall premien dock betalas på periodens första dag.
Andra stycket gäller också betalning av premien när en tidsbegränsad försäkring förnyas på grund av utebliven uppsägning.
Uppsägning på grund av dröjsmål med premien
2 § Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen, om inte dröjsmålet är av ringa betydelse. Uppsägningen skall sändas till försäkringstagaren.
Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter den dag då den avsändes, om inte premien betalas inom denna frist. Uppsägningen skall innehålla en uppgift om detta. Saknas denna uppgift, får uppsägningen ingen verkan.
Om försäkringstagaren inte har kunnat betala premien inom den i andra stycket angivna fristen på grund av svår sjukdom, frihetsberövande, utebliven pension eller utebliven lön från sin huvudsakliga anställning eller liknande hinder, får uppsägningen verkan tidigast en vecka efter det att hindret fallit bort, dock senast tre månader efter fristens utgång.
Premiebetalning som begäran om en ny försäkring
3 § Om försäkringstagaren betalar en premie efter det att försäkringen har upphört enligt 2 §, skall detta anses som en begäran om en ny försäkring på samma villkor från och med dagen efter den då premien betalades. Vill försäkringsbolaget inte meddela försäkring enligt försäkringstagarens begäran, skall en underrättelse om detta avsändas till försäkringstagaren inom fjorton dagar från den dag då premien betalades. Annars anses en ny försäkring ha tecknats i enlighet med försäkringstagarens begäran.
Tilläggspremie
4 § Höjs den avtalade premien under försäkringstiden, behöver tilläggspremien inte betalas tidigare än fjorton dagar från den dag då försäkringsbolaget avsände ett krav på tilläggspremien till försäkringstagaren.
Om en tilläggspremie inte betalas i rätt tid, får försäkringsbolaget räkna om försäkringstiden för den ändrade försäkringen med hänsyn till den premie som har betalats. En sådan ändring får verkan tidigast fjorton dagar efter det att en underrättelse om omräkningen har avsänts till försäkringstagaren.
Betalning genom betalningsförmedlare
5 § Försäkringstagaren anses ha betalat premien när han lämnat ett betalningsuppdrag avseende premien till en bank eller någon annan liknande betalningsförmedlare.
Återbetalning av premie
6 § Upphör försäkringen i förtid, har försäkringsbolaget rätt bara till den premie som skulle ha betalats om avtal hade slutits för den tid under vilken bolaget har varit ansvarigt. Har högre premie betalats, skall försäkringsbolaget betala tillbaka det överskjutande beloppet.
Är försäkringsavtalet ogiltigt enligt 4 kap. 2 § första stycket, får försäkringsbolaget ändå behålla betald premie för förfluten tid.
Preskription av rätt till premie
7 § Försäkringsbolaget förlorar rätten till en obetald premie när sex månader har förflutit från det att premien skulle ha betalats, om försäkringen inte dessförinnan har sagts upp av bolaget eller av någon annan anledning har upphört att gälla.
6 kap. Försäkringsersättningen
Allmänt om ersättningen
1 § Ersättning kan betalas för varje lagligt intresse som omfattas av försäkringen.
Om inte annat framgår av försäkringsavtalet, betalas vid försäkring av viss egendom ersättning bara för att själva värdet av egendomen har minskats eller gått förlorat.
2 § Avser försäkringen värdet av egendom, skall värdet anses motsvara återanskaffningspriset omedelbart före försäkringsfallet med avdrag för ålder och bruk samt, när skadan inte avser en byggnad, för nedsatt användbarhet och annan omständighet. Om återanskaffning inte kan ske, skall värdet i stället anses motsvara vad det skulle ha kostat att omedelbart före försäkringsfallet anskaffa likvärdig egendom. Kan egendomen repareras på ett godtagbart sätt, gäller det som sägs i första meningen om återanskaffningspriset i stället om reparationskostnaden.
Första stycket gäller inte om annat framgår av försäkringsavtalet.
Underförsäkring
3 § Skall försäkringsbeloppet enligt försäkringsvillkoren motsvara värdet av försäkrad egendom eller annat försäkrat intresse och understiger försäkringsbeloppet i betydande mån detta värde, kan ersättning från försäkringen sättas ned i förhållande till underförsäkringen.
Dubbelförsäkring
4 § Om samma intresse har försäkrats mot samma risk hos flera försäkringsbolag, är varje försäkringsbolag ansvarigt mot den försäkrade som om det bolaget ensamt hade meddelat försäkring. Den försäkrade har dock inte rätt till högre ersättning sammanlagt från bolagen än som svarar mot skadan. Överstiger summan av ansvarsbeloppen skadan, för-
delas ansvarigheten mellan försäkringsbolagen efter förhållandet mellan ansvarsbeloppen.
Ersättning för räddningskostnader
5 § Även om ett avtalat försäkringsbelopp överskrids, ansvarar försäkringsbolaget för en kostnad som den försäkrade har till följd av åtgärder som avses i 4 kap. 7 §, i den mån dessa kan anses försvarliga.
7 kap. Regleringen av försäkringsfall, m.m.
Tiden för utbetalning av försäkringsersättning
1 § Ett försäkringsbolag som har fått underrättelse om ett försäkringsfall skall utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att skadan skall kunna regleras. Skaderegleringen skall ske skyndsamt och med beaktande av den försäkrades och annan skadelidandes behöriga intressen.
Försäkringsersättning som inte avser periodiska utbetalningar skall betalas senast en månad efter det att den ersättningsberättigade har anmält försäkringsfallet och lagt fram den utredning som skäligen kan begäras för att fastställa betalningsskyldigheten. Detta gäller dock inte när 9 kap. 9 § är tillämplig och inte heller i den mån rätten till ersättning är beroende av att egendom repareras eller återanskaffas, att en myndighet meddelar ett visst beslut eller att någon annan liknande händelse inträffar. Försäkringsbolaget skall betala ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635), om inte betalning sker i tid.
Om den som gör anspråk på försäkringsersättning uppenbarligen har rätt till åtminstone ett visst belopp, skall detta genast betalas ut i avräkning på den slutliga ersättningen.
Försummelse att anmäla försäkringsfall, m.m.
2 § Om den ersättningsberättigade har försummat att följa försäkringsvillkor om skyldighet att anmäla försäkringsfall till försäkringsbolaget inom viss tid eller villkor eller anvisningar enligt dessa om skyldighet att medverka till utredningen av försäkringsfallet eller av bolagets ansvar, och försummelsen har medfört skada för bolaget, kan den ersättning som annars skulle ha betalats till honom sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Om den försäkrade vid ansvarsförsäkring har gjort sig skyldig till sådan försummelse som sägs i första meningen, har försäkringsbolaget i stället rätt att från den försäkrade återkräva en skälig del av vad bolaget har utgett till den skadelidande.
Första stycket tillämpas inte om oaktsamheten har varit ringa.
3 § Om den försäkrade eller någon annan som begär ersättning av försäkringsbolaget efter ett försäkringsfall uppsåtligen eller av grov vårdslöshet oriktigt har uppgett eller förtigit eller dolt något av betydelse för bedömningen av rätten till ersättning från försäkringen, kan den ersättning som annars skulle ha betalats till honom sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Preskription av rätt till försäkringsersättning
4 § Den som vill göra anspråk på försäkringsersättning måste väcka talan mot försäkringsbolaget inom tre år efter att ha fått kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att anspråket tidigast kunde göras gällande. Annars går rätten till ersättning förlorad. Om anspråk har framställts till försäkringsbolaget inom denna tid, är fristen enligt första meningen alltid minst sex månader från det att bolaget har förklarat att det har tagit slutlig ställning till anspråket.
Risken för vissa meddelanden
5 § Gör försäkringstagaren sannolikt att en uppsägning från försäkringsbolagets sida eller ett meddelande som avses i 3 kap. 8 § eller 7 kap. 6 § andra stycket har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, får uppsägningen eller meddelandet verkan tidigast en vecka efter den dag då uppsägningen eller meddelandet kom fram. En uppsägning på grund av dröjsmål med premien får dock verkan senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände den.
Tvist om rätten att teckna eller behålla en försäkring
6 § Har ett försäkringsbolag i strid mot 3 kap. 1 eller 3 § vägrat någon att teckna eller förnya en försäkring, skall domstol på yrkande av denne förklara att han har rätt att teckna eller förnya försäkringen.
Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom sex månader från det att försäkringsbolaget till sökanden har avsänt meddelande om sitt beslut, uppgift om skälen för detta och upplysning om vad sökanden skall göra för att få beslutet prövat. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten att föra talan förlorad.
Domstolen får bestämma att försäkringstiden skall räknas från den tidpunkt som skulle ha gällt om försäkringsbolaget hade bifallit ansökan.
7 § Har ett försäkringsbolag sagt upp en försäkring i förtid i strid mot denna lag eller mot försäkringsavtalet, skall domstol på yrkande av försäkringstagaren förklara att uppsägningen är ogiltig.
Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom sex månader från det att försäkringsbolaget till försäkringstagaren har avsänt uppsägningen, uppgift om skälen för denna och upplysning om vad försäkringstagaren skall göra för att få beslutet prövat. Talan behöver dock aldrig väckas före den tidpunkt när uppsägningen skulle få verkan. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten att föra talan förlorad.
8 § Domstolen kan på yrkande meddela förklaring som avses i 6 eller
7 § att gälla för tiden intill dess att det föreligger ett avgörande som har vunnit laga kraft. En sådan förklaring får inte meddelas utan att försäkringsbolaget har beretts tillfälle att yttra sig över yrkandet.
Regressrätt
9 § Försäkringsbolaget inträder i den försäkrades rätt till skadestånd med anledning av skadan, i den mån denna omfattas av försäkringen och har ersatts av bolaget.
En personförsäkring som ingår i en konsumentförsäkring
10 § Om en personförsäkring ingår som del i en konsumentförsäkring, tillämpas 16 kap. i stället för detta kapitel i fråga om personförsäkringen.
Företagsförsäkring
8 kap. Företagsförsäkring
Information
1 § Det som sägs i 2 kap. 1–7 §§ om information tillämpas också vid företagsförsäkring, om det inte kan antas att kunden saknar behov av informationen.
2 § Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt 1 §, får det åläggas att lämna informationen.
3 § Talan om åläggande enligt 2 § väcks vid Marknadsdomstolen.
En sådan talan får väckas
1. i fråga om information som avses i 2 kap. 2 §, av näringsidkare som berörs av marknadsföringen, och
2. i fråga om information som avses i 2 kap. 4–7 §§, av den näringsidkare som har ingått avtal om försäkring med försäkringsbolaget.
Talan får också väckas av en sammanslutning av näringsidkare. I mål om åläggande enligt 2 § gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (1995:450) som reglerar förfarandet i mål om åläggande att lämna information enligt 15 § den lagen.
Ansvarstid
4 § Försäkringsbolagets ansvar enligt försäkringsavtalet inträder när avtalet ingås. Saknas utredning om vilken tid på dygnet som avtalet har ingåtts, skall det anses ha skett klockan tolv på dagen. Ansvaret gäller till och med försäkringstidens sista dag.
Om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien, inträder försäkringsbolagets ansvar dagen efter den dag då premien betalades. Det gäller också om försäkringen i annat fall är giltig bara om premien betalas innan försäkringstiden börjar.
Första och andra styckena gäller inte om annat har avtalats eller framgår av omständigheterna.
Försäkringstagarens rätt att säga upp försäkringen i förtid
5 § Har inte annat avtalats, får försäkringstagaren säga upp försäkringen att upphöra före försäkringstidens utgång, om
1. försäkringsbolaget väsentligt åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag eller enligt försäkringsavtalet,
2. försäkringsbehovet faller bort eller det inträffar någon annan liknande omständighet av väsentlig betydelse för försäkringsförhållandet, eller
3. försäkringsbolaget har ändrat försäkringsvillkoren med stöd av 6 § tredje stycket.
Försäkringsbolagets rätt att säga upp försäkringen i förtid
6 § Försäkringsbolaget får säga upp försäkringen att upphöra före försäkringstidens utgång, bara om
1. försäkringstagaren eller den försäkrade har väsentligt åsidosatt sina förpliktelser mot bolaget, eller
2. ett i villkoren angivet förhållande av väsentlig betydelse för risken har ändrats på ett sätt som bolaget inte kan antas ha tagit i beräkning.
Uppsägningen skall göras skriftligen och med fjorton dagars uppsägningstid, räknat från det att försäkringsbolaget avsände den. Uppsägningen skall ske utan oskäligt dröjsmål från det att försäkringsbolaget fick kännedom om det förhållande som den grundas på. Annars förlorar försäkringsbolaget rätten att säga upp försäkringen på grund av förhållandet, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
I fall som avses i första stycket får försäkringsbolaget i stället ändra försäkringsvillkoren under försäkringstiden. Om en sådan ändring gäller det som sägs om uppsägning i andra stycket.
I 17 § finns bestämmelser om uppsägning på grund av premiedröjsmål.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
7 § Det som sägs i 3 kap. 9–11 §§ om konkurs m.m. tillämpas också vid företagsförsäkring.
Upplysningsplikten
8 § Den som vill teckna en företagsförsäkring är skyldig att på försäkringsbolagets begäran lämna upplysningar som kan ha betydelse för frågan om försäkringen skall meddelas. Detsamma gäller om försäkringstagaren begär att få försäkringen utvidgad eller förnyad. Försäkringstagaren skall ge riktiga och fullständiga svar på försäkringsbolagets frågor. Även utan förfrågan skall försäkringstagaren lämna uppgift om förhållanden av uppenbar betydelse för riskbedömningen.
Under försäkringstiden skall försäkringstagaren på begäran ge försäkringsbolaget upplysningar om förhållanden som anges i första stycket.
En försäkringstagare som inser att försäkringsbolaget tidigare har fått oriktiga eller ofullständiga uppgifter om förhållanden av uppenbar bety-
delse för riskbedömningen är skyldig att utan oskäligt dröjsmål rätta uppgifterna.
9 § Om försäkringstagaren vid fullgörande av sin upplysningsplikt enligt 8 § har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, är avtalet ogiltigt enligt vad som sägs i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område och försäkringsbolaget fritt från ansvar för försäkringsfall som inträffar därefter. I 17 § finns bestämmelser om betald premie.
Har försäkringstagaren annars uppsåtligen eller av oaktsamhet eftersatt sin upplysningsplikt enligt 8 § och kan försäkringsbolaget visa att det inte skulle ha meddelat försäkring om upplysningsplikten hade fullgjorts, är bolaget fritt från ansvar för inträffade försäkringsfall. Kan försäkringsbolaget visa att det skulle ha meddelat försäkring mot högre premie eller i övrigt på andra villkor än som avtalats, är dess ansvar begränsat till vad som svarar mot den premie och de villkor i övrigt som har avtalats. Har försäkringsbolaget inte tagit återförsäkring som annars skulle ha tecknats, skall ansvaret anpassas efter detta. I försäkringsvillkoren kan föreskrivas att försäkringsbolaget i stället för vad som sägs i andra och tredje meningarna ansvarar bara i den utsträckning som det visas att det oriktigt uppgivna förhållandet varit utan betydelse för försäkringsfallets inträffande eller för skadans omfattning.
Ansvaret kan inte falla bort eller begränsas enligt andra stycket, om försäkringsbolaget när upplysningsplikten eftersattes insåg eller borde ha insett att lämnade uppgifter var oriktiga eller ofullständiga. Detsamma gäller om de oriktiga eller ofullständiga upplysningarna saknade eller senare har upphört att ha betydelse för avtalets innehåll.
Riskökning
10 § Har risken för försäkringsfall ökat genom ändring av ett sådant förhållande som angetts i försäkringsavtalet eller som försäkringstagaren uppgett för försäkringsbolaget i samband med avtalsslutet och har den försäkrade vidtagit eller samtyckt till den åtgärd som medfört riskökningen, är bolaget helt eller delvis fritt från ansvar enligt vad som sägs i 9 § andra och tredje styckena. Detsamma gäller om annars en sådan riskökning har förekommit och försäkringstagaren har försummat att anmäla detta enligt vad som föreskrivs i avtalet.
Framkallande av försäkringsfall
11 § Försäkringsbolaget är fritt från ansvar mot en försäkrad som har framkallat ett försäkringsfall uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Detsamma gäller om den försäkrade annars måste antas ha handlat eller underlåtit att handla i vetskap om att detta innebar en betydande risk för att skadan skulle inträffa.
Har en försäkrad förvärrat följderna av ett försäkringsfall på sätt som sägs i första stycket, är försäkringsbolaget fritt från ansvar mot den försäkrade i den utsträckning förhållandet har påverkat skadan.
I försäkringsavtalet får föreskrivas att första och andra styckena skall tillämpas också vid annan vårdslöshet än som anges där.
Säkerhetsföreskrifter
12 § Om den försäkrade vid försäkringsfallet har försummat att följa en säkerhetsföreskrift som framgår av försäkringsvillkoren eller av en författning som villkoren hänvisar till, betalas ersättning från försäkringen endast i den utsträckning skadan får antas ha inträffat även om föreskriften hade iakttagits. Med den försäkrade likställs annan som har haft att tillse att föreskriften följdes.
Vad som avses med säkerhetsföreskrift anges i 4 kap. 6 § andra stycket.
Den försäkrades räddningsplikt
13 § Det som sägs i 4 kap. 7 § om räddningsplikt tillämpas också vid företagsförsäkring.
Identifikation med den försäkrade
14 § Om inte annat har avtalats, skall i fall som avses i 11 och 13 §§ med den försäkrades handlande likställas handlande av den försäkrades anställda i ledande ställning inom företaget eller på platsen.
Undantag från bestämmelserna om begränsning av försäkringsbolagets ansvar
15 § Försäkringsbolagets ansvar begränsas inte enligt 11–14 §§ på grund av
1. handlande av någon som var allvarligt psykiskt störd eller som var under femton år, eller
2. handlande som avsåg att förebygga skada på person eller egendom i sådant nödläge att handlandet var försvarligt.
Första stycket gäller inte om annat har avtalats.
Meddelande om att ansvarsbegränsning åberopas, m.m.
16 § Om försäkringsbolaget får kännedom om ett förhållande som vid försäkringsfall kan föranleda ansvarsbegränsning enligt 9–12 §§, tillämpas 4 kap. 10 §.
Det som sägs i 4 kap. 11 § om omfattningsvillkor tillämpas också i fråga om ansvarsbegränsning enligt 9–12 §§.
Premien
17 § Betalas inte premien i rätt tid enligt avtalet, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen, om inte dröjsmålet är av ringa betydelse. Uppsägningen skall sändas till försäkringstagaren och får verkan tre dagar efter
den dag då den avsändes. Vid dröjsmål att betala premie för en senare premieperiod än den första upphör dock försäkringen att gälla först sju dagar efter det att försäkringsbolaget har avsänt en påminnelse om premiens förfallodag till försäkringstagaren.
Det som sägs i 5 kap. 5 § om betalning genom betalningsförmedlare tillämpas också vid företagsförsäkring. Om inte annat har avtalats, tillämpas det som sägs i 5 kap. 6 § om återbetalning av premie.
Försäkringsersättningen
18 § Det som sägs i 6 kap. 1 och 2 §§ om försäkringsersättningen tillämpas också vid företagsförsäkring.
Skall försäkringsbeloppet enligt försäkringsvillkoren motsvara värdet av försäkrad egendom eller annat försäkrat intresse och understiger beloppet detta värde, kan ersättning från försäkringen sättas ned i förhållande till underförsäkringen, om inte annat har avtalats.
Vid dubbelförsäkring tillämpas 6 kap. 4 §. I fråga om ersättning för räddningskostnader gäller 6 kap. 5 §, om inte annat har avtalats.
Regleringen av försäkringsfall, m.m.
19 § Det som sägs i 7 kap. 1 § om tiden för utbetalning av försäkringsersättning och i 7 kap. 9 § om regressrätt tillämpas också vid företagsförsäkring. Det som sägs i 7 kap. 5 § om risken för vissa meddelanden tillämpas vid företagsförsäkring när det gäller meddelanden enligt 8 kap. 6 och 17 §§.
Vid företagsförsäkring tillämpas också det som sägs i 7 kap. 2 § första stycket och 3 § om försummelse att anmäla försäkringsfall m.m.
Första stycket gäller inte om annat har avtalats.
20 § Det som sägs i 7 kap. 4 § om preskription av rätt till försäkringsersättning tillämpas också vid företagsförsäkring. Försäkringsbolaget får dock skriftligen förelägga den försäkrade att väcka talan inom en kortare tid än som anges där. Fristen får inte understiga sex månader från det att den försäkrade har fått del av föreläggandet.
I försäkringsavtalet får föreskrivas att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning måste anmäla detta inom viss tid, som dock inte får understiga sex månader från det att han har fått kännedom om sin fordran.
En personförsäkring som ingår i en företagsförsäkring
21 § Om en personförsäkring ingår som del i en företagsförsäkring, tillämpas 12 kap. i stället för 8–16 §§ och 16 kap. i stället för 19 och 20 §§ i fråga om personförsäkringen.
Tredje mans rätt
9 kap. Tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet
Försäkring av tredje mans intresse
1 § En försäkring som avser värdet av en fastighet eller värdet av en fast eller lös sak gäller till förmån för
1. försäkringstagaren, 2. någon annan som har en mot försäkringstagarens borgenärer skyddad äganderätt, tomträtt eller säkerhetsrätt till egendomen, dock inte sjöpanträtt eller luftpanträtt, och
3. den som annars bär risken för egendomen i samband med dess överlåtelse.
Första stycket gäller inte om annat har föreskrivits i försäkringsavtalet. Oavsett vad som avtalats gäller dock försäkringen till förmån för den som har förmånsrätt i fast egendom eller tomträtt.
2 § Om det föreskrivs i försäkringsavtalet att en försäkring som avses i 1 § skall upphöra i händelse äganderätten övergår till någon annan, gäller försäkringen ändå under sju dagar efter riskens övergång till förmån för en fysisk person som har förvärvat egendomen huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet, i den mån dennes skada inte omfattas av någon annan försäkring på egendomen. Har försäkringen sagts upp av någon annan anledning än överlåtelsen, är dock uppsägningen giltig också mot den nye ägaren.
3 § Gäller försäkringen till förmån för en borgenär med förmånsrätt i fast egendom eller tomträtt, kan försäkringsbolaget inte åberopa mot borgenären att bolaget enligt 4 kap. 1–3 §§ eller 8 kap. 8–10 §§ är helt eller delvis fritt från ansvar på grund av att någon annan eftersatt sin upplysningsplikt eller anmälningsplikt. I den mån försäkringsbolaget är fritt från ansvar mot försäkringstagaren, kan det återkräva utgiven ersättning av denne med samma rätt som borgenären haft.
Om borgenärens namn och adress har anmälts hos försäkringsbolaget, skall första stycket gälla också bolagets rätt till ansvarsfrihet på grund av dröjsmål med premien, dock bara under fjorton dagar från det att bolaget avsände ett meddelande om dröjsmålet till borgenären. Detsamma gäller andra som anges i 1 § första stycket 2.
4 § Försäkringsbolaget kan med verkan mot en försäkrad avtala med försäkringstagaren om ändring eller uppsägning av försäkringsavtalet och tillställa denne en uppsägning eller något annat meddelande om försäkringen. Gäller försäkringen till förmån för borgenär med förmånsrätt i fast egendom eller tomträtt och har en sådan anmälan gjorts hos försäkringsbolaget som avses i 3 § andra stycket, får dock ett avtal eller en åtgärd som är av väsentlig betydelse för borgenärens säkerhet verkan mot borgenären först en månad efter det att bolaget har avsänt ett meddelande om detta till denne.
Första stycket första meningen gäller inte om annat följer av avtal eller särskilt rättsförhållande mellan försäkringstagaren och den försäkrade och försäkringsbolaget har insett eller bort inse detta.
5 § Gäller en försäkring till förmån för flera enligt 1 §, är en borgenär med förmånsrätt i fast egendom eller tomträtt framför andra berättigad att av försäkringsbolaget få ut försäkringsersättning motsvarande den fordran säkerhetsrätten avser, även om fordringen inte är förfallen till betalning. Om borgenärens säkerhet inte väsentligt minskar genom försäkringsfallet, har dock egendomens ägare rätt att framför borgenären få ersättningen, när inte annat har avtalats. Närmare bestämmelser om detta finns i lagen (2004:000) om säkerhetsrätt i försäkringsersättning.
Första stycket gäller också borgenär som avses i 1 § första stycket 2, om inte annat har föreskrivits i försäkringsavtalet.
Gör flera borgenärer med rätt enligt 1 § första stycket 2 anspråk på att få ut ersättning, gäller om deras inbördes företräde det som sägs i förmånsrättslagen (1970:979).
6 § Sedan ett försäkringsfall inträffat har varje försäkrad rätt att av försäkringsbolaget få försäkringsersättning enligt vad som sägs i 1–5 §§ eller enligt försäkringsavtalet. Försäkringsbolaget får dock till försäkringstagaren betala ett försäkringsbelopp som någon annan kan ha rätt till, om det inte framgår av försäkringsavtalet vem detta är och den berättigade inte heller hos bolaget har anmält att han själv vill bevaka sin rätt.
Direktkrav vid ansvarsförsäkring
7 § Vid ansvarsförsäkring får den skadelidande rikta krav direkt mot försäkringsbolaget på ersättning enligt försäkringsavtalet, om
1. den försäkrade enligt lag eller annan författning är skyldig att ha ansvarsförsäkring som omfattar skadan,
2. konkurs har beslutats eller offentligt ackord har fastställts beträffande den försäkrade, eller
3. den försäkrade är en juridisk person som numera är upplöst. I fall som avses i 4 kap. 9 § andra stycket andra meningen får den skadelidande rikta krav mot försäkringsbolaget i den utsträckning ersättning inte kan utges av den försäkrade.
Framställs krav enligt första stycket, skall försäkringsbolaget om möjligt snarast meddela den försäkrade om kravet. Dom mot försäkringsbolaget eller överenskommelse med bolaget inverkar inte på skadeståndsskyldighet som inte omfattas av försäkringsavtalet.
Den försäkrade och försäkringsbolaget är skyldiga att på den skadelidandes begäran lämna honom upplysning om försäkringen.
8 § Har försäkringsbolaget vid en ansvarsförsäkring betalat ut försäkringsersättningen till den försäkrade och kan sedan den skadelidande inte av denne få ut det skadestånd som han har rätt till, är bolaget skyldigt att ersätta den skadelidande för vad som fattas, dock inte med högre belopp än bolaget betalat till den försäkrade.
Otillräckligt försäkringsbelopp vid ansvarsförsäkring
9 § Om flera skadelidande har rätt till skadestånd för en skada som omfattas av en ansvarsförsäkring men försäkringsbeloppet inte är tillräckligt för att tillgodose allas skadeståndsanspråk, skall försäkringsersättningen beräknas i förhållande till varje skadelidandes berättigade anspråk.
Finns särskild anledning att anta att flera skadeståndsanspråk som omfattas av samma försäkringsbelopp är att vänta, behöver försäkringsbolaget inte betala ut högre ersättning än vad som följer av första stycket. Detta gäller dock inte om det saknas anledning att befara att någon skadelidande själv måste svara för sin skada eller om det har gått två år sedan det första anspråket anmäldes.
I den mån försäkringsbolaget har betalat mer än som ålåg bolaget, ansvarar det för senare anmälda skador upp till det belopp som följer av första stycket. Vad försäkringsbolaget utger utöver försäkringsbeloppet får det kräva tillbaka av den försäkrade.
TREDJE AVDELNINGEN
Individuell personförsäkring
10 kap. Information
Försäkringsbolagets skyldighet att lämna information
1 § Försäkringsbolaget är skyldigt att lämna information enligt detta kapitel. Informationen skall, i den mån det är möjligt, lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för mottagaren. Informationen skall vara klar och tydlig och avfattad på svenska. Den får lämnas på ett annat språk om mottagaren begär det.
Detta kapitel gäller inte i fråga om personförsäkring som tecknas av en näringsidkare till förmån för sitt företag, om det kan antas att näringsidkaren saknar behov av informationen. Kapitlet är inte heller tillämpligt på sådana understödsföreningar som står under begränsad tillsyn.
Information innan en försäkring meddelas
2 § Innan en personförsäkring meddelas skall försäkringsbolaget lämna information som underlättar kundens bedömning av försäkringsbehovet och val av försäkring. Informationen skall på ett enkelt sätt återge det huvudsakliga innehållet i de försäkringsvillkor som kunden behöver ha kännedom om för att kunna bedöma kostnaden för och omfattningen av försäkringen. Viktiga begränsningar av försäkringsskyddet skall tydligt framgå. Detsamma gäller om försäkringsbolagets ansvar inträder först när premien betalas.
Vid tidsbegränsad försäkring skall försäkringsbolaget också lämna information om försäkringstagarens möjligheter att förnya försäkringen.
3 § Information enligt 2 § behöver inte lämnas i den mån kunden avstår från den eller det möter hinder med hänsyn till förhållandena då försäkringsavtalet ingås.
Information när avtal har träffats
4 § Snarast efter avtalsslutet skall försäkringsbolaget tillställa försäkringstagaren en skriftlig bekräftelse på avtalet. Försäkringsbolaget skall också, om det inte skett tidigare, upplysa om försäkringsvillkorens innehåll och särskilt framhålla
1. villkor som med hänsyn till försäkringens beteckning eller övriga omständigheter utgör en oväntad och väsentlig begränsning av försäkringsskyddet,
2. förbehåll enligt 11 kap. 2 § andra stycket om att försäkringsbolagets ansvar inte inträder förrän premien betalas,
3. försäkringsbolagets rätt att säga upp försäkringen att upphöra i förtid eller att ändra den under försäkringstiden, om bolaget har förbehållit sig en sådan rätt,
4. villkor enligt 12 kap. 7 § om skyldighet att anmäla ändring av risken och följderna av en försummad anmälan, samt
5. utfallande försäkringsbelopp eller de huvudsakliga principerna för hur beloppet beräknas.
Information under försäkringstiden och i samband med förnyelse
5 § Årligen under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera försäkringstagaren om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för denne att känna till.
Försäkringsbolaget skall på försäkringstagarens begäran också i övrigt lämna information om premien och andra villkor för försäkringen.
Information om villkorsändring
6 § Om försäkringsbolaget ändrar försäkringen enligt 11 kap., skall det samtidigt tillställa försäkringstagaren den information om ändringarna som denne kan behöva. Nya begränsningar av försäkringsskyddet skall särskilt framhållas.
Information om ändringar i försäkringen skall lämnas samtidigt med premiekravet för den period då de nya villkoren skall börja gälla.
Information vid försäkringsfall
7 § När ett försäkringsfall har inträffat, skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera försäkringstagaren och andra som har anspråk mot bolaget om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att känna till.
Om försäkringsbolaget får kännedom om ett försäkringsfall som utgörs av försäkringstagarens död, skall det genast underrätta dödsboet om försäkringsfallet.
Om försäkringstagaren har förenat ett förmånstagarförordnande med villkor om att försäkringsbeloppet eller försäkringen skall vara mottagarens enskilda egendom, skall försäkringsbolaget underrätta förmånstagaren om det när ett försäkringsbelopp första gången betalas ut.
Information om möjligheter till överprövning m.m.
8 § I samband med att ett anspråk på försäkringsersättning regleras skall försäkringsbolaget, om det inte med hänsyn till omständigheterna är obehövligt, upplysa den som har framställt anspråket om vilka möjligheter som finns att få en tvist om ersättningen prövad. Finns det en risk för att rätten till försäkringsersättning skall gå förlorad på grund av preskription, skall bolaget också erinra om detta.
Första stycket första meningen gäller även när en försäkring upphör i förtid eller ändras under försäkringstiden, om inte försäkringstagaren har begärt åtgärden.
Underlåtenhet att lämna information
9 § Om ett villkor av sådant slag som anges i 4 § 1–4 inte har särskilt framhållits av försäkringsbolaget vare sig före eller efter avtalsslutet, får det inte åberopas av bolaget. Detsamma gäller villkor som inte har särskilt framhållits enligt 6 §. Det sagda gäller inte en sådan begränsning av försäkringsskyddet som framgår av lag.
10 § Om ett försäkringsbolag vid försäkring som tecknas av en konsument eller ett dödsbo inte lämnar information enligt detta kapitel, skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas. Informationen skall därvid anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen.
11 § Om ett försäkringsbolag i fråga om annan försäkring än som avses i 10 § inte lämnar information enligt detta kapitel, får det åläggas att lämna informationen.
12 § Talan om åläggande enligt 11 § väcks vid Marknadsdomstolen.
En sådan talan får väckas
1. i fråga om information som avses i 2 §, av näringsidkare som berörs av marknadsföringen, och
2. i fråga om information som avses i 4–8 §§, av den näringsidkare som har ingått avtal om försäkring med försäkringsbolaget.
Talan får också väckas av en sammanslutning av näringsidkare. I mål om åläggande enligt 11 § gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (1995:450) som reglerar förfarandet i mål om åläggande att lämna information enligt 15 § den lagen.
11 kap. Försäkringsavtalet
Rätten till försäkring
1 § Ett försäkringsbolag får inte vägra någon att teckna en sådan personförsäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten när det har fått de uppgifter som behövs, om det inte finns särskilda skäl för vägran med hänsyn till risken för framtida försäkringsfall, den avsedda försäkringens art eller någon annan omständighet. Ett avslag får inte grundas på att ett försäkringsfall har inträffat eller den försäkrades hälsotillstånd har försämrats efter det att en ansökan har avsänts eller lämnats till försäkringsbolaget. Sådana försäkringsvillkor som beror av den försäkrades hälsotillstånd skall bestämmas på grundval av hälsotillståndet vid ansökan.
Första stycket gäller inte i fråga om en försäkring som någon tecknar i egenskap av näringsidkare till förmån för sitt företag.
Försäkringstid och ansvarstid
2 § En försäkring får avtalas på bestämd tid eller på den försäkrades livstid. Har ingen tid angetts, är försäkringstiden ett år.
Om en försäkring meddelas på normala villkor eller på sådana särskilda villkor som har angetts i ansökan om försäkringen, inträder försäkringsbolagets ansvar dagen efter den dag då försäkringstagaren ansökte om försäkringen eller antog ett anbud från bolaget. Detta gäller dock inte om försäkringstagaren har begärt att försäkringen skall träda i kraft först senare. Försäkringsbolaget får också förbehålla sig att ansvaret inte skall inträda förrän dagen efter den dag då försäkringstagaren betalar premie för försäkringen. Skall återförsäkring ske, får försäkringsbolaget förbehålla sig att ansvaret i den delen skall inträda först när återförsäkringen börjar gälla.
Ansvaret gäller till och med försäkringstidens sista dag.
Uppsägning av en tidsbegränsad försäkring till försäkringstidens utgång
3 § Försäkringstagaren får när som helst säga upp en tidsbegränsad försäkring att upphöra vid försäkringstidens utgång.
Försäkringsbolaget får säga upp en tidsbegränsad försäkring till försäkringstidens utgång. Uppsägningen skall göras skriftligen och sändas till försäkringstagaren tidigast sex månader och senast en månad innan försäkringstiden går ut. Den skall för att få verkan innehålla en förfrågan om försäkringstagaren vill ha försäkringen förnyad. Begär försäkringstagaren att försäkringen förnyas, gäller uppsägningen bara om det finns särskilda skäl att vägra försäkring med hänsyn till sådana omständigheter som anges i 1 § första stycket.
Förnyelse av försäkringen
4 § Har inte en giltig uppsägning skett enligt 3 §, förnyas en tidsbegränsad försäkring för en tid av ett år, om inte annat har avtalats.
Försäkringsbolaget får ändra villkoren i den utsträckning som följer av 1 och 3 §§.
Försäkringstagarens rätt att säga upp eller ändra försäkringen i förtid
5 § Försäkringstagaren får när som helst säga upp försäkringen att upphöra omedelbart eller vid en viss framtida tidpunkt. Om inte annat anges, får uppsägningen verkan dagen efter den dag då den kom fram till försäkringsbolaget.
Om inte annat följer av försäkringens art, har försäkringstagaren rätt att i samband med uppsägningen få försäkringen ändrad till premiefri försäkring (fribrev) eller på sätt som närmare anges i försäkringsvillkoren få den återköpt av försäkringsbolaget, i den mån inte rätt till återköp saknas enligt inkomstskattelagen (1999:1229). För en försäkring som omfattas av 2 § lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel gäller dock att återköp tidigast får ske efter ett år.
I 13 kap. 3 § finns bestämmelser om återupplivning av en försäkring som blivit premiefri.
Försäkringstagarens rätt till fortsatt försäkring efter återköp
6 § Om försäkringsbolaget har återköpt en livförsäkring med sparmoment, har försäkringstagaren rätt att utan ny hälsoprövning fortsätta försäkringen som ren riskförsäkring. Detta gäller dock inte om annat har avtalats.
Försäkringsbolaget skall senast när återköpsbeloppet betalats ut avsända en underrättelse till försäkringstagaren om rätten till fortsatt försäkring enligt första stycket. Försummar försäkringsbolaget detta, ansvarar bolaget under sex månader från utbetalningen som om en sådan försäkring hade begärts. Om försäkringsbolaget under denna tid avsänder en underrättelse, upphör dock ansvaret när underrättelsen avsänds.
Begäran om fortsatt försäkring skall framställas inom sex månader från det att försäkringsbolaget har avsänt en underrättelse enligt andra stycket, dock senast inom ett år från det att återköpsbeloppet betalades ut.
Försäkringsbolagets rätt att säga upp eller ändra försäkringen i förtid
7 § Försäkringsbolaget får göra förbehåll om rätt att säga upp eller ändra en sjuk- eller olycksfallsförsäkring vid slutet av en premieperiod, om förbehållet behövs på grund av försäkringens art eller någon annan särskild omständighet. Under samma förutsättning får bolaget göra förbehåll om rätt att ändra en livförsäkring vid slutet av en premieperiod.
Ett förbehåll enligt första stycket får inte innebära att försäkringen får sägas upp eller ändras därför att ett försäkringsfall har inträffat eller den försäkrades hälsa har försämrats. En uppsägning eller ett meddelande om ändring med stöd av förbehållet får verkan en månad efter det att försäkringsbolaget avsände uppsägningen eller meddelandet.
Första och andra styckena tillämpas också på förbehåll om att försäkringen utan uppsägning eller annan åtgärd från försäkringsbolagets sida skall upphöra eller ändras vid slutet av en premieperiod om en viss
händelse inträffar. En förutsättning för att ett sådant förbehåll skall få verkan är att bolaget i samband med krav på premien har påmint försäkringstagaren om förbehållet.
Ytterligare bestämmelser om uppsägning av en försäkring i förtid finns i 12 kap. 3 § och 13 kap. 2 §.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
8 § Om försäkringsbolaget försätts i konkurs, har konkursboet rätt att säga upp en sjuk- eller olycksfallsförsäkring med fjorton dagars uppsägningstid. Av 5 § framgår att försäkringstagaren alltid har rätt att säga upp en personförsäkring att upphöra omedelbart.
Upphör en personförsäkring att gälla på grund av konkurs, har försäkringstagaren och andra som lider skada på grund av detta rätt till skadestånd.
9 § Försäkringstagaren och andra som lider skada har rätt till skadestånd om en personförsäkring upphör att gälla på grund av att
1. försäkringsbolaget vid en utmätning saknar tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen, förklarar sig ställa in sina betalningar eller annars kommer på obestånd, eller
2. försäkringsbolagets rätt upphör att bedriva marknadsföring och att ingå nya försäkringsavtal om risker som är belägna i Sverige eller att alls driva försäkringsrörelse.
10 § Om försäkringsbolaget har trätt i likvidation, tillämpas 8 §. En sjuk- eller olycksfallsförsäkring upphör att gälla ett år efter likvidationens början, om inte försäkringstagaren har sagt upp den dessförinnan.
Rätten till försäkringens värde när försäkringen upphör att gälla, m.m.
11 § När en personförsäkring upphör att gälla, skall försäkringsbolaget ställa försäkringens värde till försäkringstagarens förfogande, även om bolaget i övrigt är fritt från ansvar. Om försäkringsbolaget i annat fall, på grund av dröjsmål med premiebetalningen, har varit helt eller delvis fritt från ansvar under någon del av försäkringstiden, skall premien eller återbäringen anpassas efter detta.
12 kap. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
Upplysningsplikten
1 § Försäkringstagaren och den försäkrade är skyldiga att på försäkringsbolagets begäran lämna upplysningar som kan ha betydelse för frågan om en personförsäkring skall meddelas, utvidgas eller förnyas. Försäkringsbolaget får också under försäkringstiden begära sådana upplysningar om den försäkrades ekonomiska förhållanden som är av betydelse för försäkringens utformning. Försäkringstagaren och den försäkrade skall ge riktiga och fullständiga svar på försäkringsbolagets frågor.
2 § Om försäkringstagaren vid fullgörande av sin upplysningsplikt enligt 1 § har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, är avtalet ogiltigt enligt vad som sägs i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område och försäkringsbolaget fritt från ansvar för försäkringsfall som inträffar därefter. I fråga om betald riskpremie tillämpas 13 kap. 6 §.
Har försäkringstagaren eller den försäkrade annars uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter av betydelse för riskbedömningen och kan försäkringsbolaget visa att det inte skulle ha meddelat försäkring om upplysningsplikten hade fullgjorts, är bolaget fritt från ansvar för inträffade försäkringsfall. Kan försäkringsbolaget visa att det skulle ha meddelat försäkring mot högre premie eller i övrigt på andra villkor än som avtalats, är dess ansvar begränsat till vad som svarar mot den premie och de villkor i övrigt som har avtalats. Har försäkringsbolaget inte tagit återförsäkring som annars skulle ha tecknats, skall ansvaret anpassas efter detta.
Andra stycket får inte tillämpas i den mån detta skulle leda till resultat som är oskäligt mot försäkringstagaren eller hans rättsinnehavare.
3 § Om försäkringsbolaget under försäkringstiden får kännedom om att upplysningsplikten har åsidosatts på det sätt som sägs i 2 § andra stycket, får bolaget säga upp försäkringen för upphörande eller ändring. Uppsägningen skall göras skriftligen och med tre månaders uppsägningstid, räknat från det att försäkringsbolaget avsände den.
Skulle försäkringsbolaget, om upplysningsplikten hade fullgjorts, ha meddelat försäkring mot högre premie eller i övrigt på andra villkor än som avtalats, har försäkringstagaren rätt till fortsatt försäkring med det försäkringsbelopp som svarar mot den premie och de villkor i övrigt som avtalats. Begäran om fortsatt försäkring skall framställas före uppsägningstidens utgång.
I uppsägningen skall anges under vilka förutsättningar en försäkringstagare enligt andra stycket har rätt till fortsatt försäkring. Saknas denna uppgift, får uppsägningen ingen verkan.
4 § Försäkringsbolaget får inte åberopa att upplysningsplikten har åsidosatts, om det då insåg eller borde ha insett att upplysningarna var oriktiga eller ofullständiga. Detsamma gäller om upplysningarna saknade eller senare har upphört att ha betydelse för avtalets innehåll.
Vid livförsäkring för dödsfall får försäkringsbolaget åberopa att upplysningsplikten har åsidosatts, bara om dödsfallet har inträffat inom fem år från det att upplysningarna lämnades eller om försäkringsbolaget har lämnat meddelande enligt 11 § inom samma tid.
Första stycket första meningen och andra stycket gäller inte om den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
Symtomklausuler
5 § Gäller försäkringen för följder av sjukdom eller kroppsfel, får försäkringsbolaget göra särskilt undantag för sådana sjukdomar och kroppsfel som den försäkrade hade när avtalet ingicks, bara om undantaget
1. grundar sig på upplysningar om den försäkrade som bolaget har inhämtat, eller
2. behövs på grund av försäkringens art eller någon annan särskild omständighet.
Om en tidsbegränsad försäkring förnyas, får ett undantag enligt första stycket 2 bara avse en sjukdom eller ett kroppsfel som den försäkrade hade när det första avtalet ingicks. Om försäkringsskyddet utvidgas, gäller dock första stycket i denna del.
Riskökning
6 § Om försäkringsbolaget har förbehållit sig ansvarsfrihet när den försäkrade deltar i särskilt angivna verksamheter eller är utsatt för särskilt angivna risker, ansvarar det ändå för försäkringsfall som inträffar under sådana omständigheter men som inte sammanhänger med den särskilda verksamheten eller risken.
7 § Försäkringsbolaget får göra försäkringens giltighet och utformning beroende av den försäkrades levnadsförhållanden, såsom hans yrkesverksamhet, bostadsort eller liknande, under de förutsättningar som anges i 11 kap. 7 § och ålägga försäkringstagaren att anmäla ändringar i sådana förhållanden till bolaget. Underlåter försäkringstagaren uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa att göra en sådan anmälan senast vid första premiebetalningen efter ändringen, är bolagets ansvar vid försäkringsfall begränsat enligt vad som sägs i 2 § andra och tredje styckena. En förutsättning är dock att bolaget i samband med krav på premien har upplyst försäkringstagaren om hans anmälningsskyldighet och om följderna av att denna inte fullgörs.
Försäkringsbolaget får inte göra sitt ansvar beroende av att den försäkrades hälsotillstånd inte försämras.
Framkallande av försäkringsfall
8 § Om den försäkrade uppsåtligen har framkallat ett försäkringsfall, är försäkringsbolaget fritt från ansvar.
Har den försäkrade begått självmord, ansvarar försäkringsbolaget dock vid livförsäkring, om det har gått mer än ett år från det att försäkringsavtalet ingicks eller, vid kortare tid, om det måste antas att försäkringen tecknades utan tanke på självmordet. Om en tidsbegränsad försäkring som endast avser dödsfall har förnyats, räknas ettårstiden från dagen för det första avtalet.
Vid sjukförsäkring gäller inte första stycket om den försäkrade var under femton år eller allvarligt psykiskt störd.
9 § Har den försäkrade vid sjuk- eller olycksfallsförsäkring genom grov vårdslöshet framkallat ett försäkringsfall eller förvärrat dess följder, kan ersättningen sättas ned såvitt angår honom efter vad som är skäligt med hänsyn till hans förhållanden och omständigheterna i övrigt. Detsamma gäller om den försäkrade annars måste antas ha handlat eller underlåtit att
handla i vetskap om att detta innebar en betydande risk för att skadan skulle inträffa.
Första stycket gäller inte om den försäkrade var under femton år eller allvarligt psykiskt störd.
Undantag från bestämmelserna om begränsning av försäkringsbolagets ansvar
10 § Försäkringsbolaget kan inte åberopa ett sådant förbehåll som avses i 6 § eller bestämmelserna i 8 eller 9 §, om den försäkrade handlade för att förebygga skada på person eller egendom under sådana omständigheter att handlingen kan anses försvarlig.
Meddelande om att ansvarsbegränsning åberopas
11 § När försäkringsbolaget får kännedom om ett förhållande som enligt detta kapitel kan medföra ansvarsfrihet vid försäkringsfall eller uppsägningsrätt, skall bolaget, om det vill göra gällande att dess ansvar skall begränsas eller att det har rätt till uppsägning, utan oskäligt dröjsmål lämna ett skriftligt meddelande om detta till försäkringstagaren.
Meddelande enligt första stycket skall lämnas också till den försäkrade och till den som har fått försäkringen i pant eller är förmånstagare enligt ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande, om hans rätt är känd för försäkringsbolaget.
Försummar försäkringsbolaget att lämna ett meddelande enligt första eller andra stycket, får det inte åberopa förhållandet mot den som skulle ha fått meddelandet, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
Vissa fall av s.k. omfattningsvillkor
12 § Bestämmelserna i 1–4 §§ och 8–11 §§ tillämpas också om en försäkring innehåller försäkringsvillkor som enligt sin lydelse begränsar försäkringens omfattning, när begränsningen beror av om någon på den försäkrades sida på förhand har känt till de förhållanden som har orsakat försäkringsfallet eller uppsåtligen eller genom vårdslöshet har medverkat till detta eller på annat sätt åsidosatt sina skyldigheter enligt dessa bestämmelser.
13 kap. Premien
När premien behöver betalas
1 § Den första premien för en personförsäkring behöver inte betalas tidigare än fjorton dagar från den dag då försäkringsbolaget avsände ett krav på premien till försäkringstagaren. Detta gäller dock inte om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien eller om försäkringen annars är giltig bara under förutsättning att premien betalas innan försäkringstiden börjar.
Premien för en senare premieperiod behöver inte betalas tidigare än en månad från den dag då försäkringsbolaget avsände krav på premien till försäkringstagaren. Om premieperioden är högst en månad, skall premien dock betalas på periodens första dag. Om särskilda premieperioder inte har avtalats, skall senare premie för försäkringen betalas inom en månad från den dag då försäkringsbolaget avsände krav på premien till försäkringstagaren.
Andra stycket gäller också betalning av premien när en tidsbegränsad försäkring förnyas på grund av utebliven uppsägning.
Uppsägning på grund av dröjsmål med premien
2 § Betalas inte premien i rätt tid och är dröjsmålet inte av ringa betydelse, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen för upphörande eller begränsning av ansvaret enligt vad villkoren närmare föreskriver. Uppsägningen skall sändas till försäkringstagaren.
Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter den dag då den avsändes, om inte premien betalas inom denna frist. Uppsägningen skall innehålla uppgift om detta och om möjligheten att få försäkringen återupplivad enligt 3 §. Saknas någon av dessa uppgifter, får uppsägningen ingen verkan.
Om försäkringstagaren inte har kunnat betala premien inom den i andra stycket angivna fristen på grund av svår sjukdom, frihetsberövande, utebliven pension eller utebliven lön från sin huvudsakliga anställning eller liknande hinder, får uppsägningen verkan tidigast en vecka efter det att hindret har fallit bort, dock senast tre månader efter fristens utgång.
Återupplivning
3 § Har en uppsägning enligt 2 § fått verkan och avser dröjsmålet inte första premien för försäkringen, återupplivas försäkringen till sin tidigare omfattning, om utestående premiebelopp betalas inom tre månader från utgången av den frist som anges i 2 § andra stycket.
En försäkring som har ändrats till premiefri försäkring (fribrev) eller till en försäkring mot lägre premie, utan att en uppsägning enligt 2 § dessförinnan fått verkan, återupplivas till sin tidigare omfattning, om försäkringstagaren inom tre månader från den dag då försäkringsbolaget avsände ett meddelande om ändringen till honom betalar det premiebelopp som skulle ha betalats om försäkringen inte hade ändrats. Meddelandet skall innehålla en uppgift om rätten att få försäkringen återupplivad.
Återupplivas försäkringen, ansvarar försäkringsbolaget från och med dagen efter den dag då premiebeloppet betalas.
Underrättelse till annan om dröjsmål med premien
4 § Om det har begärts skall försäkringsbolaget sända ett meddelande om uppsägning enligt 2 § också till den försäkrade och till den som har fått försäkringen i pant eller är förmånstagare enligt ett oåterkalleligt
förmånstagarförordnande, när personen i fråga är känd. Så länge försäkringsbolaget inte har sänt meddelande till en sådan person, får bolaget inte mot honom åberopa att premien inte har betalats.
Betalning genom betalningsförmedlare
5 § Försäkringstagaren anses ha betalat premien när han lämnat ett betalningsuppdrag avseende premien till en bank eller någon annan liknande betalningsförmedlare.
Riskpremie vid ansvarsfrihet
6 § Är försäkringsavtalet ogiltigt enligt 12 kap. 2 § första stycket, får försäkringsbolaget ändå behålla betald riskpremie för förfluten tid.
Preskription av rätt till premie
7 § Försäkringsbolaget förlorar rätten till en obetald premie när ett år har förflutit från det att premien skulle ha betalats, om försäkringen inte dessförinnan har sagts upp av bolaget eller av någon annan anledning har upphört att gälla.
14 kap. Förfogande över försäkringen
Rätten att göra, ändra och återkalla ett förmånstagarförordnande
1 § Försäkringstagaren har rätt att själv förfoga över en personförsäkring genom förmånstagarförordnande.
Det som sägs i 9 kap. 1 § och 13 kap.2 och 3 §§ärvdabalken om rätt att göra testamente och om testamentes ogiltighet gäller också i fråga om förmånstagarförordnande.
För förmånstagarförordnande till den som inte är född eller avlad när förordnandet skall tillämpas första gången gäller lagen (1930:106) om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda.
2 § Försäkringstagaren kan, innan försäkringsersättningen skall betalas, ändra eller återkalla ett förmånstagarförordnande. Detta gäller dock inte om han gentemot förmånstagaren har utlovat att förordnandet skall stå fast (oåterkalleligt förmånstagarförordnande).
Formkrav för ett förmånstagarförordnande
3 § Ett förmånstagarförordnande och en återkallelse eller ändring av ett sådant förordnande skall för att vara gällande göras genom ett egenhändigt undertecknat meddelande till försäkringsbolaget.
Ett förmånstagarförordnande kan också göras genom att det tas in i försäkringsvillkoren. Ett sådant förordnande förlorar sin verkan om ett nytt förordnande görs enligt första stycket.
Första och andra styckena gäller också ett villkor enligt 7 kap. 2 § 5 äktenskapsbalken om att ett försäkringsbelopp eller en försäkring skall
vara förmånstagarens enskilda egendom och en återkallelse eller ändring av sådant villkor.
Tolkning av ett förmånstagarförordnande
4 § Vid tolkningen av ett förmånstagarförordnande gäller det som sägs i 5 och 6 §§, om inte annat med hänsyn till omständigheterna får anses framgå av förordnandet.
5 § Vid försäkring på försäkringstagarens liv eller hälsa gäller ett förmånstagarförordnande bara för försäkringstagarens död.
Om vid försäkring på annans liv försäkringstagaren avlider före försäkringsfallet, övergår försäkringstagarens rätt till försäkringen genast till förmånstagaren. Detsamma gäller när annars försäkringsbeloppets utbetalande enligt villkoren beror av annat än försäkringstagarens död.
Kan ett förmånstagarförordnande inte verkställas såvitt angår en viss förmånstagare, gäller förordnandet till förmån för hans avkomlingar, om de i fråga om arv efter försäkringstagaren eller den försäkrade hade haft rätt att träda i förmånstagarens ställe. Om sådana avkomlingar saknas men det finns andra förmånstagare, tillfaller hela försäkringen dem.
Tredje stycket gäller inte vid en sådan pensionsförsäkring som avses i 58 kap. 2 § första stycket inkomstskattelagen (1999:1229). Kan ett förmånstagarförordnande i ett sådant fall inte verkställas såvitt angår en förmånstagare men det finns andra förmånstagare, tillfaller hela försäkringen dem.
6 § Har försäkringstagaren till en försäkring som gäller på hans liv eller hälsa utan att namnge förmånstagaren använt någon av nedan angivna beteckningar, anses detta innebära följande:
make: den som är gift med försäkringstagaren när förordnandet tillämpas; om det pågår mål om äktenskapsskillnad mellan makarna, gäller inte förordnandet,
registrerad partner: den som är registrerad partner med försäkringstagaren när förordnandet tillämpas; om det pågår mål om upplösning av partnerskapet, gäller inte förordnandet,
sambo: den som är sambo med försäkringstagaren när förordnandet tillämpas,
barn: försäkringstagarens bröstarvingar, med fördelning av försäkringen efter vad som gäller i fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren,
make och barn: försäkringstagarens make är förmånstagare till halva försäkringen och hans bröstarvingar till återstoden; om försäkringstagaren efterlämnar bara make eller bara bröstarvingar, tillfaller hela försäkringen maken eller bröstarvingarna,
arvingar: de som har arvsrätt efter försäkringstagaren, med fördelning av försäkringen efter vad som gäller för arvsrätten.
Förmånstagarförordnandes verkan mot dödsbodelägare
7 § Är förmånstagare insatt, skall försäkringsbelopp som utfaller efter försäkringstagarens död inte ingå i dennes kvarlåtenskap.
Om tillämpningen av ett förmånstagarförordnande som gäller för försäkringstagarens död skulle leda till ett resultat som är oskäligt mot en make eller bröstarvinge efter försäkringstagaren, kan förordnandet jämkas så att försäkringen helt eller delvis tillfaller maken eller bröstarvingen. Vid prövningen skall särskilt beaktas skälen för förordnandet samt förmånstagarens och makens eller bröstarvingens ekonomiska förhållanden.
Har dödsfallet inträffat sedan det har dömts till äktenskapsskillnad mellan försäkringstagaren och hans make eller sedan talan om äktenskapsskillnad väckts men innan bodelning har förrättats, gäller i stället för det som sägs i första stycket att, om maken inte vid bodelningen kan få ut sin andel därför att försäkringen tillfaller någon annan som förmånstagare, denne är skyldig att avstå vad som fattas.
Den som vill begära jämkning enligt första eller andra stycket skall väcka talan mot förmånstagaren inom ett år från det att bouppteckning efter försäkringstagaren avslutades eller dödsboanmälan gjordes. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten till jämkning förlorad.
Angående förordnandets verkan mot försäkringstagarens borgenärer finns bestämmelser i 15 kap.
Förmånstagarens förfoganderätt
8 § Innan förmånstagarens rätt har inträtt får han inte genom överlåtelse, pantsättning eller på annat sätt förfoga över den rätt som förordnandet medför.
Försäkringstagarens rätt att förfoga över försäkringen på annat sätt än genom förmånstagarförordnande
9 § Försäkringstagaren har rätt att förfoga över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning eller annars på annat sätt än genom förmånstagarförordnande. Försäkringsbolaget får dock i försäkringsvillkoren föreskriva att ett förfogande som avser enbart försäkringens riskdel eller enbart försäkringens spardel är utan verkan mot bolaget.
Om ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande gäller för försäkringen, skall försäkringstagaren anses ha utfäst sig att inte utan förmånstagarens samtycke förfoga över försäkringen på ett sätt som inskränker dennes rätt.
Verkan av förfogande till förmån för flera
10 § Förfogar försäkringstagaren genom överlåtelse, pantsättning eller oåterkalleligt förmånstagarförordnande över försäkringen till förmån för flera, gäller ett tidigare förfogande framför ett senare. Ett senare förfogande gäller dock framför ett tidigare, om meddelande om det senare förfogandet kommer in till försäkringsbolaget först och den till vars förmån förfogandet skett då är i god tro. Avser förfogandet ett försäkringsbrev som innehavaren måste förete för att få ut försäkringsersättning, gäller det senare förfogandet framför ett tidigare, om den till
vars förmån förfogandet sker i god tro har fått försäkringsbrevet i sin besittning.
11 § I fråga om försäkringsbrev som måste företes för att innehavaren skall få försäkringsersättning gäller följande. Om någon begär utbetalning av ett försäkringsbelopp eller återköp av en försäkring eller vill träffa överenskommelse om ändring av försäkringsavtalet, skall försäkringsbolaget göra anteckning på försäkringsbrevet om den åtgärd som vidtas. Annars är åtgärden utan verkan mot innehavare av försäkringsbrevet som i god tro förvärvat rätt till försäkringen och fått försäkringsbrevet i sin besittning.
När ett förmånstagarförordnande förfaller vid överlåtelse
12 § Överlåts försäkringen, förfaller ett tidigare förmånstagarförordnande som inte är oåterkalleligt, om inte annat har avtalats eller får anses förutsatt vid överlåtelsen.
En pantsättning av försäkringen medför inte att ett förmånstagarförordnande förfaller.
Panthavarens rätt
13 § Pantsättning av försäkringen medför rätt för panthavaren att få så mycket av utfallande försäkringsersättning, inbegripet återbäring, som svarar mot pantfordringen. Detta gäller även om pantfordringen inte är förfallen till betalning.
Om försäkringen är förenad med återköpsrätt, får panthavaren också kräva återköp av försäkringen. Återköp får dock ske bara om panthavaren har underrättat försäkringstagaren och denne inte inom två månader har återlöst panten genom att betala det belopp som panthavaren kan få ut från försäkringsbolaget.
Ett förbehåll om rätt att göra panträtten gällande på annat sätt än som sägs i första och andra styckena är ogiltigt mot försäkringstagaren.
Förfoganden som är utan verkan
14 § Ett förfogande över försäkringen är utan verkan i den mån förfogandet är förbjudet enligt ett försäkringsvillkor som enligt inkomstskattelagen (1999:1229) skall tas in i försäkringsavtalet. Ett förbud mot överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i konkurs i vidare utsträckning än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning.
Förlust av rätten till försäkring
15 § Om någon genom brott som avses i 15 kap. ärvdabalken har dödat försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare, eller medverkat till sådant brott, gäller det som där sägs om förlust av rätt att ta arv eller testamente beträffande rätten till försäkringen eller försäkringsersättningen.
15 kap. Förhållandet till borgenärerna
Inledande bestämmelse
1 § En försäkring och ersättning som utfaller från den får tas i anspråk för försäkringstagarens och någon annan berättigads skulder i enlighet med detta kapitel och lagstiftningen i övrigt.
Verkan av förmånstagarförordnande m.m.
2 § En försäkring eller ett försäkringsbelopp, som tillfaller en förmånstagare till följd av ett förordnande som har kunnat återkallas, får tas i anspråk för försäkringstagarens skulder, om fordringen har uppkommit före försäkringsfallet och inte kan betalas ur försäkringstagarens förmögenhet eller kvarlåtenskap.
En försäkring eller ett försäkringsbelopp, som tillfaller en förvärvare eller panthavare eller en förmånstagare till följd av ett oåterkalleligt förordnande, får inte tas i anspråk för försäkringstagarens skulder efter det att ett meddelande om förfogandet har kommit in till försäkringsbolaget. Om förfogandet avser ett försäkringsbrev som innehavaren måste förete för att få ut försäkringsersättning, blir förfogandet gällande mot försäkringstagarens borgenärer när den till vars förmån förfogandet äger rum får försäkringsbrevet i sin besittning.
Utmätning av en försäkring eller ett försäkringsbelopp som tillfaller en förmånstagare får aldrig äga rum på grund av en ansökan som görs mer än tre år från det att förmånstagarens rätt inträdde.
Utmätning av livförsäkring för försäkringstagarens skulder
3 § Innan något försäkringsfall har inträffat får en livförsäkring som gäller på försäkringstagarens eller försäkringstagarens makes liv utmätas för försäkringstagarens skulder bara i den mån det under något av de senaste tio åren har betalats premie för försäkringen med belopp som överstiger
1. för tidsbegränsad försäkring som endast avser dödsfall: fem gånger den premie som beräknas belöpa på det året,
2. för livförsäkring där försäkringsbolagets betalningsskyldighet efter försäkringsfall inte längre är beroende av att en viss person lever, om den inte omfattas av 1: dubbla genomsnittet av de premier som betalats under perioden eller den kortare tid under vilken försäkringen gällt,
3. för försäkring med periodisk utbetalning där försäkringsbolagets betalningsskyldighet är beroende av att en eller flera personer lever, om den inte omfattas av 1: femton procent av den premie som skulle ha betalats om försäkringen hade tecknats mot engångspremie vid början av det året.
I fråga om fondförsäkring skall alltid gälla det som sägs i första stycket 2.
Om prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring ändrats efter premiebetalningen, ändras det belopp som får utmätas i proportion till ändringen av prisbasbeloppet.
4 § Om värdet av en försäkring, som enligt 3 § inte får utmätas, förs över till en annan försäkring på sätt som anges i 58 kap. 18 § tredje stycket inkomstskattelagen (1999:1229), anses den nya försäkringen som samma försäkring vid tillämpningen av 3 §.
5 § Sedan ett försäkringsfall har inträffat får en livförsäkring och ersättning som utfaller från den inte utmätas för försäkringstagarens skulder i den mån ersättningen tillfaller någon som själv behöver den för sin försörjning eller för en underhållsskyldighet. Om ersättningen tillfaller någon annan än den försäkrade, gäller dock detta förbud bara om den försäkrade har försörjt eller varit skyldig att försörja den berättigade. När ersättningen betalas i form av livränta, gäller förbudet bara rätten till livräntan.
Från vad som efter den försäkrades död på grund av förmånstagarförordnande tillfaller den försäkrades make eller den försäkrades eller makens barn som vid dödsfallet inte fyllt 25 år skall för varje berättigad alltid undantas från utmätning ett sammanlagt försäkringsbelopp som motsvarar sex gånger det prisbasbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller för dödsåret.
6 § Det som sägs i 3 § om make gäller också sambo samt tidigare make och tidigare sambo. Det som sägs i 5 § om make gäller också sambo.
7 § Om en försäkring som en arbetsgivare har tecknat på en anställds liv inte gäller till förmån för arbetsgivaren själv, får försäkringen och ersättning som utfaller från den inte tas i anspråk för arbetsgivarens skulder på något annat sätt än som sägs i 8 §. Detta gäller också om den försäkrade inte är anställd hos arbetsgivaren men har någon annan anknytning till dennes verksamhet eller är medförsäkrad som närstående till någon annan försäkrad.
Återkrav vid försäkringstagarens konkurs, m.m.
8 § Om vid livförsäkring försäkringstagaren eller dödsboet efter honom försätts i konkurs och försäkringstagaren senare än tre år före den fristdag som anges i 4 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) har betalat premie för försäkringen med belopp som vid betalningstillfället inte stod i skäligt förhållande till hans villkor, får konkursboet av tillgodohavandet hos försäkringsbolaget kräva åter vad han har betalat för mycket. Om försäkringstagaren eller en panthavare inte har lämnat sitt samtycke till återbetalningen, skall konkursboet för prövning av dess rätt väcka talan mot honom. Vid en sådan talan tillämpas 4 kap.19 och 20 §§konkurslagen.
Har försäkringsbeloppet betalats ut, är den som har uppburit beloppet skyldig att till konkursboet betala tillbaka det belopp som konkursboet annars hade kunnat kräva åter av försäkringsbolaget. Har beloppet uppburits av en förmånstagare, gäller detta dock bara om utbetalningen har skett senare än sex månader före fristdagen. Återbetalningsskyldigheten kan jämkas om det finns synnerliga skäl. Också vid en talan mot den som har uppburit försäkringsbeloppet tillämpas 4 kap.19 och 20 §§konkurslagen.
Första och andra styckena tillämpas också i fråga om offentligt ackord vid företagsrekonstruktion. Vid en talan med anledning av ackordsförhandling tillämpas 3 kap.6 och 7 §§ lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.
Vid sådan försäkring som avses i 7 § får krav enligt denna paragraf göras gällande bara om den försäkrade eller den till vars förmån försäkringen annars gäller är närstående till arbetsgivaren på det sätt som anges i 4 kap. 3 § konkurslagen.
Krav enligt denna paragraf får inte göras gällande till nackdel för förmånstagare med oåterkalleligt förordnande.
Utmätning av en livförsäkring för den berättigades skulder
9 § Sedan ett försäkringsfall har inträffat får en livförsäkring och ersättning som utfaller från den inte utmätas för den berättigades skulder utom i fall som framgår av 5 §.
Trots det som sägs i 5 § får ett ersättningsbelopp som inte hålls avskilt efter utbetalningen utmätas för den berättigades skulder. När två år har gått från det att beloppet skulle betalas, får också det som hålls avskilt utmätas till den del beloppet inte behövs för den berättigades försörjning eller för att fullgöra underhållsskyldighet som åvilar honom.
Utmätning av en sjuk- eller olycksfallsförsäkring
10 § Om ersättningen från en sjuk- eller olycksfallsförsäkring skall tillfalla den försäkrade, får försäkringen och ersättning som utfaller från den inte utmätas för försäkringstagarens eller den försäkrades skulder. När ersättning betalas i form av livränta, gäller förbudet mot utmätning för den berättigades skulder bara rätten till livräntan.
Trots det som sägs i första stycket får ett ersättningsbelopp som har tillfallit den försäkrade och som inte hålls avskilt efter utbetalningen utmätas för den försäkrades skulder. När två år har gått sedan beloppet skulle betalas, får också det som hålls avskilt utmätas till den del beloppet inte behövs för den försäkrades försörjning eller för att fullgöra underhållsskyldighet som åvilar honom.
Om ersättning skall tillfalla någon annan än den försäkrade, tillämpas vad som gäller enligt 3–7 och 9 §§ om utmätning av tidsbegränsad livförsäkring som bara avser dödsfall och av ersättning som utfaller från livförsäkring.
16 kap. Regleringen av försäkringsfall, m.m.
Tiden för utbetalning av försäkringsersättning
1 § Ett försäkringsbolag som har fått underrättelse om ett försäkringsfall skall utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att försäkringsfallet skall kunna regleras. Regleringen skall ske skyndsamt och med beaktande av den ersättningsberättigades behöriga intressen.
Försäkringsersättning som inte avser periodiska utbetalningar skall betalas senast en månad efter det att rätten till ersättningen inträtt och
sådan utredning som skäligen kan begäras för att fastställa betalningsskyldigheten och mot vem denna skall fullgöras har lagts fram för försäkringsbolaget. Försäkringsbolaget skall betala ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635), om inte betalning sker i tid.
Om den som gör anspråk på försäkringsersättning uppenbarligen har rätt till åtminstone ett visst belopp, skall detta genast betalas ut i avräkning på den slutliga ersättningen.
Utbetalning till annan än rätt förmånstagare
2 § Har försäkringsbolaget betalat ut försäkringsersättning till någon annan än den som i egenskap av förmånstagare har rätt till ersättningen och därvid iakttagit skälig aktsamhet, är bolaget befriat från sin skuld. Detta gäller dock inte om utbetalningen grundats på en handling som är förfalskad eller som är ogiltig på grund av att den har tillkommit under tvång som avses i 28 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område eller som har utfärdats under sådana omständigheter som anges i 17 § andra stycket lagen (1936:81) om skuldebrev.
Försummelse att anmäla försäkringsfall, m.m.
3 § Om den ersättningsberättigade har försummat att följa försäkringsvillkor om skyldighet att anmäla försäkringsfall till försäkringsbolaget inom viss tid eller villkor eller anvisningar enligt dessa om skyldighet att medverka till utredningen av försäkringsfallet eller av bolagets ansvar, och försummelsen har medfört skada för bolaget, kan den ersättning som annars skulle ha betalats till honom sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Första stycket tillämpas inte om oaktsamheten har varit ringa.
4 § Om den försäkrade eller någon annan som begär ersättning av försäkringsbolaget efter ett försäkringsfall uppsåtligen eller av grov vårdslöshet oriktigt har uppgett eller förtigit eller dolt något av betydelse för bedömningen av rätten till ersättning från försäkringen, kan den ersättning som annars skulle ha betalats till honom sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Preskription av rätt till försäkringsersättning
5 § Den som vill göra anspråk på försäkringsersättning måste väcka talan mot försäkringsbolaget inom tre år efter att ha fått kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att anspråket tidigast kunde göras gällande. Annars går rätten till ersättning förlorad. Om anspråk har framställts till försäkringsbolaget inom denna tid, är fristen enligt första meningen alltid minst sex månader från det att bolaget har förklarat att det har tagit slutlig ställning till anspråket.
Risken för vissa meddelanden
6 § Gör försäkringstagaren sannolikt att en uppsägning från försäkringsbolagets sida eller ett meddelande som avses i 11 kap. 7 § eller 16 kap. 7 § andra stycket har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, får uppsägningen eller meddelandet verkan tidigast en vecka efter den dag då uppsägningen eller meddelandet kom fram. En uppsägning på grund av dröjsmål med premien får dock verkan senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände den.
Tvist om rätten att teckna eller behålla en försäkring
7 § Har ett försäkringsbolag i strid mot 11 kap. 1 eller 3 § vägrat någon att teckna eller förnya en försäkring, skall domstol på yrkande av denne förklara att han har rätt att teckna eller förnya försäkringen.
Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom sex månader från det att försäkringsbolaget till sökanden har avsänt meddelande om sitt beslut, uppgift om skälen för detta och upplysning om vad sökanden skall göra för att få beslutet prövat. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten att föra talan förlorad.
Domstolen får bestämma att försäkringstiden skall räknas från den tidpunkt som skulle ha gällt om försäkringsbolaget hade bifallit ansökan.
8 § Har ett försäkringsbolag sagt upp en försäkring i förtid i strid mot denna lag eller mot försäkringsavtalet, skall domstol på yrkande av försäkringstagaren förklara att uppsägningen är ogiltig.
Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom sex månader från det att försäkringsbolaget till försäkringstagaren har avsänt uppsägningen, uppgift om skälen för denna och upplysning om vad försäkringstagaren skall göra för att få beslutet prövat. Talan behöver dock aldrig väckas före den tidpunkt när uppsägningen skulle få verkan. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten att föra talan förlorad.
9 § Domstolen kan på yrkande meddela förklaring som avses i 7 eller
8 § att gälla för tiden intill dess att det föreligger ett avgörande som har vunnit laga kraft. En sådan förklaring får inte meddelas utan att försäkringsbolaget har beretts tillfälle att yttra sig över yrkandet.
Regressrätt
10 § Försäkringsbolaget inträder i den försäkrades rätt till skadestånd i fråga om ersättning för sjukvårdskostnader och andra utgifter och förluster som bolaget har ersatt enligt försäkringsavtalet. Försäkringsvillkor som ger bolaget större rätt till återkrav är utan verkan mot den skadeståndsskyldige.
FJÄRDE AVDELNINGEN
Kollektiv försäkring
Kollektiv skadeförsäkring
17 kap. Gruppskadeförsäkring
Definitioner och tillämpningsområde
1 § I detta kapitel betyder
frivillig gruppskadeförsäkring: gruppskadeförsäkring som gruppmedlemmarna ansluter sig till genom egen anmälan eller genom att inte avböja försäkringen,
obligatorisk gruppskadeförsäkring: gruppskadeförsäkring som varje medlem i gruppen är direkt ansluten till på grund av gruppavtalet.
Bestämmelserna tillämpas också om flera försäkringsbolag meddelar gruppförsäkring för olika medlemmar i samma grupp. Varje försäkringsbolag har då de skyldigheter och rättigheter som bestämmelserna anger i förhållande till dem som bolaget meddelar försäkring för.
Om försäkringsbolaget avtalar med en gruppmedlem om en särskild utformning av medlemmens försäkringsskydd, anses avtalet som en del av gruppförsäkringen för medlemmen.
2 § Bestämmelserna i 6, 7, 11–14 §§, 19 § andra och tredje styckena samt 20 § tillämpas inte på en försäkring som gäller under högst en månad.
Parterna i avtalet
3 § Avtal om frivillig gruppskadeförsäkring anses ingånget mellan försäkringsbolaget och gruppmedlemmen på grundval av gruppavtalet. Ett sådant avtal kan ingås också genom att gruppmedlemmen låter bli att avböja försäkringen inom viss tid, om detta föreskrivs i gruppavtalet.
Avtal om obligatorisk gruppskadeförsäkring anses ingånget mellan försäkringsbolaget och företrädare för gruppen genom gruppavtalet. Genom ett sådant avtal uppkommer ingen betalningsskyldighet för gruppmedlemmen mot försäkringsbolaget.
Den som enligt första eller andra stycket anses ingå avtal om gruppskadeförsäkring med försäkringsbolaget är försäkringstagare. Om en personförsäkring ingår som en del i en skadeförsäkring, tillämpas dock i stället 19 kap. 3 § tredje stycket i fråga om personförsäkringen.
4 § Om försäkringsbolaget ger en företrädare för gruppen i uppdrag att fullgöra en skyldighet mot gruppmedlemmarna som föreskrivs i detta kapitel, ansvarar bolaget mot dem för företrädarens utförande av uppdraget, där inte annat särskilt anges i kapitlet.
Information
5 § Innan ett gruppavtal ingås skall försäkringsbolaget lämna gruppen information som är utformad så att den underlättar bedömningen av gruppmedlemmarnas försäkringsbehov och valet av försäkring. Informationen skall på ett enkelt sätt återge det huvudsakliga innehållet i de försäkringsvillkor som gruppen behöver ha kännedom om för att kunna bedöma kostnaden för och omfattningen av försäkringen. Viktiga begränsningar av försäkringsskyddet skall tydligt framgå. Detsamma gäller om försäkringsbolagets ansvar inträder först när premien betalas.
Innan ett avtal om frivillig gruppskadeförsäkring ingås skall försäkringsbolaget också på ett ändamålsenligt sätt ge gruppmedlemmarna information för bedömning av frågan om de bör ansluta sig till försäkringen.
Innebär ett gruppavtal om frivillig gruppskadeförsäkring att gruppmedlemmarna kan bli anslutna genom att inte avböja försäkringen, skall försäkringsbolaget sända meddelande till dem om detta förhållande och om deras möjlighet att enligt 12 § säga upp försäkringen för omedelbart upphörande.
6 § När en försäkring har meddelats skall försäkringsbolaget snarast på ett ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked för de försäkrades kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen samt om viktiga begränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när försäkringen har ändrats eller förnyats, om de nya försäkringsvillkoren innebär en begränsning av försäkringsskyddet eller en väsentlig ändring av försäkringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet och avvikelsen inte är till nackdel för den som beskedet är riktat till, gäller uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas om den som försäkringsbeskedet är riktat till har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre är giltig.
7 § Under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera de försäkrade om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att känna till. Efter ett försäkringsfall gäller informationsskyldigheten också mot andra som har anspråk mot försäkringsbolaget. Det som sägs i 2 kap. 7 § om information om möjligheter till överprövning m.m. tillämpas också vid gruppskadeförsäkring.
8 § Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt 5–7 §§, tillämpas 2 kap. 9 § vid gruppskadeförsäkring som tecknas av en konsument eller ett dödsbo och 8 kap. 2 och 3 §§ vid annan gruppskadeförsäkring.
Tiden för försäkringsbolagets ansvar, m.m.
9 § När ett gruppavtal om frivillig gruppskadeförsäkring har ingåtts, räknas tiden för försäkringsbolagets ansvar från den tidpunkt som anges i
gruppavtalet. Ansvaret omfattar alla gruppmedlemmar som då uppfyller anslutningskraven enligt avtalet och som har anslutit sig till försäkringen samt dem som har anslutits tillsammans med en gruppmedlem. Ansluter sig en gruppmedlem senare, räknas ansvaret från och med dagen för anslutningen, om inte annat anges i gruppavtalet.
Anslutning enligt första stycket anses ske när medlemmen gör anmälan till försäkringsbolaget eller till någon som tar emot anmälningar för dess räkning. Om medlemmen ansluter sig genom att inte avböja försäkringen, anses anslutning ske när tiden för avböjande går ut.
Om ingen annan tidpunkt har avtalats, räknas vid obligatorisk gruppskadeförsäkring tiden för försäkringsbolagets ansvar mot medlemmarna från och med dagen efter den då gruppavtalet ingicks eller, om någon inträder i gruppen senare, från och med dagen efter inträdet.
10 § Om ett försäkringsfall inträffar efter det att försäkringsbolagets ansvar inträtt men innan avtal träffats enligt 1 § tredje stycket om utformningen av en gruppmedlems försäkringsskydd, bestäms ansvaret efter vad som är skäligt med hänsyn till medlemmens förhållanden och de villkor som gäller för gruppen i övrigt.
Förnyelse av försäkringen och uppsägning till försäkringstidens utgång
11 § Ett avtal om gruppskadeförsäkring förnyas för en tid av ett år, om det inte har sagts upp för att upphöra vid försäkringstidens slut. I 6 och 7 §§ finns bestämmelser om information i samband med förnyelse.
Om försäkringsbolaget säger upp försäkringen till försäkringstidens utgång, skall det skriftligt meddela den som har ingått gruppavtalet och berörda gruppmedlemmar om uppsägningen. Uppsägningen får verkan en månad efter det att meddelandena avsändes.
Första stycket första meningen gäller inte om annat framgår av avtalet eller omständigheterna i övrigt.
En gruppmedlems rätt att säga upp eller avstå från försäkringen
12 § Vid frivillig försäkring har en försäkrad gruppmedlem rätt att när som helst säga upp försäkringen att genast upphöra.
Vid obligatorisk försäkring kan en medlem i gruppen när som helst genom anmälan förklara sig avstå från försäkringen. Sådan anmälan kan även ske hos gruppföreträdaren.
Verkan av att en medlem lämnar gruppen
13 § Om en försäkrad gruppmedlem utträder ur gruppen av någon annan anledning än att han uppnår en viss ålder, upphör försäkringsbolagets ansvar en månad efter utträdet (efterskydd).
Det som sägs i första stycket om efterskydd gäller inte om den försäkrade på något annat sätt har fått eller uppenbarligen kan få skydd av samma slag som tidigare. Behövs det på grund av försäkringens art, får försäkringsbolaget göra förbehåll om att första stycket inte heller annars skall tillämpas.
Verkan av att gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida
14 § Om gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida, upphör försäkringen för samtliga försäkrade vid den tidpunkt som anges i uppsägningen, dock tidigast en månad efter det att uppsägningen kom till försäkringsbolaget. När försäkringsbolaget har tagit emot en uppsägning, skall det genast sända ett meddelande om denna till de försäkrade gruppmedlemmarna.
Försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringen eller säga upp den i förtid
15 § Utom i de fall som anges i lagen får försäkringsbolaget säga upp en försäkring att upphöra i förtid eller ändras under försäkringstiden bara i fråga om en gruppmedlem eller någon annan försäkrad som grovt åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget. Om uppsägningen gäller 3 kap. 7 § andra stycket.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
16 § Det som sägs i 3 kap. 9–11 §§ om konkurs m.m. tillämpas också vid gruppskadeförsäkring.
Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
17 § Det som sägs i 4 kap. om begränsningar av försäkringsbolagets ansvar tillämpas också vid gruppskadeförsäkring som tecknas av en konsument eller ett dödsbo. Vid annan gruppskadeförsäkring tillämpas 8 kap. 8–16 §§.
Försäkringsbolaget får inte mot en gruppmedlem åberopa att någon annan än denne själv eller någon som är försäkrad tillsammans med honom har eftersatt sina skyldigheter enligt 4 kap. 1–3 §§ eller 8 kap. 8– 10 §§ eller haft vetskap om detta.
Premien
18 § Den första premien skall betalas inom fjorton dagar från den dag då försäkringsbolaget avsände ett krav på premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala denna till bolaget. Detta gäller dock inte om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien eller om försäkringen annars är giltig bara under förutsättning att premien betalas innan försäkringstiden börjar. I fall som avses i 5 § tredje stycket får premiekravet verkan först fjorton dagar efter det att försäkringsbolaget avsänt föreskrivet meddelande till gruppmedlemmen.
Premien för en senare premieperiod och första premien för en försäkring som har förnyats enligt 11 § skall betalas senast på periodens första dag. En premie som avser längre tid än en månad behöver dock inte betalas tidigare än en månad från den dag då försäkringsbolaget avsände ett krav på premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala denna till bolaget.
Det som sägs i 5 kap. 5–7 §§ tillämpas också vid gruppskadeförsäkring.
19 § Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen, om inte dröjsmålet är av ringa betydelse.
Ett meddelande om uppsägningen skall vid frivillig försäkring sändas till gruppmedlem som inte har betalat i tid samt till gruppföreträdaren, om denne skulle ha förmedlat premiebetalningen. Vid obligatorisk försäkring skall meddelande om uppsägningen sändas till den som skulle ha betalat premien och till alla försäkrade gruppmedlemmar.
Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter det att meddelandena avsändes, om inte premien betalas inom denna tid. Meddelandena skall innehålla uppgift om detta. Saknas denna uppgift, får uppsägningen ingen verkan.
20 § Har premien för en frivillig gruppskadeförsäkring inte kunnat betalas inom den frist som anges i 19 § tredje stycket därför att den försäkrade gruppmedlemmen blivit svårt sjuk eller berövats friheten eller inte fått ut pension eller lön från sin huvudsakliga anställning, eller därför att något liknande oväntat hinder inträffat för honom, får en uppsägning enligt 19 § verkan först en vecka efter det att hindret har fallit bort, dock senast tre månader efter fristens utgång.
Om vid frivillig gruppskadeförsäkring ett dröjsmål med premien beror på försummelse av någon som på grund av gruppavtalet förmedlar premien, får uppsägningen verkan för den försäkrade gruppmedlemmen och försäkrade som har anslutits tillsammans med honom först en vecka efter det att medlemmen själv har fått kännedom om dröjsmålet.
Försäkringsersättningen
21 § Det som sägs i 6 kap. om försäkringsersättningen tillämpas också vid gruppskadeförsäkring.
Regleringen av försäkringsfall, m.m.
22 § Det som sägs i 7 kap. 1–4 och 7–9 §§ om regleringen av försäkringsfall m.m. tillämpas också vid gruppskadeförsäkring. I fråga om uppsägning av viss gruppmedlem tillämpas 7 kap. 5 § första meningen.
Tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet
23 § Det som sägs i 9 kap. om tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet tillämpas också vid gruppskadeförsäkring.
Meddelanden till de försäkrade
24 § Skall försäkringsbolaget enligt någon bestämmelse i detta kapitel eller i gruppavtalet tillställa en försäkrad eller den som är försäkrad tillsammans med honom ett meddelande, skall bolaget, om inte annat föreskrivs, på ändamålsenligt sätt sända detta för deras kännedom. Ett
meddelande som avser bestämda gruppmedlemmar skall sändas till dessa personligen.
18 kap. Kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring
Tillämpningsområde
1 § Bestämmelserna om kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring tillämpas på skadeförsäkringar som
1. tecknas av arbetsgivare för att ge skydd åt anställda,
2. meddelas enligt ett i försäkringsvillkoren angivet kollektivavtal som har slutits mellan en arbetsgivarorganisation och en arbetstagarorganisation och
3. tecknas hos ett försäkringsbolag enligt kollektivavtalet. En kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring kan omfatta också arbetsgivaren själv och andra som har anknytning till arbetsgivarens verksamhet. Närstående till anställda eller andra försäkrade kan också omfattas av försäkringen. Det som sägs om anställda i 3–6 och 12 §§ gäller också andra som omfattas av försäkringen.
Om försäkringsskyddet enligt ett kollektivavtal som avses i första stycket skall gälla också för anställda hos sådana arbetsgivare som inte har tecknat försäkring trots att de har varit skyldiga att göra det, skall utbetalad ersättning anses som ersättning från en kollektivavtalsgrundad försäkring.
Bestämmelserna tillämpas också om flera försäkringsbolag meddelar kollektivavtalsgrundad försäkring för olika anställda hos samma arbetsgivare. Varje försäkringsbolag har då de skyldigheter och rättigheter som bestämmelserna anger i förhållande till dem som bolaget meddelar försäkring för.
Om en försäkrad enligt kollektivavtalet får överenskomma med försäkringsbolaget om en särskild utformning av försäkringsskyddet, anses en sådan överenskommelse som en del av den kollektivavtalsgrundade försäkringen.
Försäkringstagare och försäkrad
2 § En arbetsgivare som ingår avtal om kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring med försäkringsbolaget är försäkringstagare. Ingår en personförsäkring som del i försäkringen, tillämpas dock i stället 20 kap. 2 § andra meningen i fråga om personförsäkringen.
En anställd eller annan som försäkringen avser att skydda anses som försäkrad, även när försäkringen gäller ersättningsskyldighet för arbetsgivaren.
Information
3 § När en överenskommelse som medför skyldighet för en arbetsgivare att teckna en kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring har ingåtts, skall försäkringsbolaget och de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektivavtal som försäkringsvillkoren anger på lämpligt sätt informera
de arbetsgivare och anställda som berörs av överenskommelsen. Informationen skall avse arbetsgivarens skyldighet att teckna försäkring, kostnaderna för försäkringen och omfattningen av den.
4 § När en försäkring har meddelats skall försäkringsbolaget snarast på ett ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked för de anställdas kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen samt om viktiga begränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när försäkringen har ändrats eller förnyats, om de nya försäkringsvillkoren innebär en begränsning av försäkringsskyddet eller en väsentlig ändring av försäkringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet och avvikelsen inte är till nackdel för den som beskedet är riktat till, gäller uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas om den som försäkringsbeskedet är riktat till har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre är giltig.
5 § Under försäkringstiden skall försäkringsbolaget och arbetsmarknadsparterna i skälig omfattning informera arbetsgivare, anställda och andra som omfattas av försäkringen om sådana förhållanden rörande denna som det är av betydelse för dem att känna till. Försäkringsbolaget har informationsskyldigheten med anledning av försäkringsfall, och skyldigheten gäller också mot andra som har anspråk mot bolaget. Det som sägs i 2 kap. 7 § om information om möjligheter till överprövning m.m. tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring.
6 § Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt 3–5 §§, tillämpas 2 kap. 9 § vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring med en anställd som försäkrad och 8 kap. 2 och 3 §§ vid annan kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring. En anställd som omfattas av försäkringsskyddet skall då anses som en konsument som tecknat individuell försäkring.
Tiden för försäkringsbolagets ansvar
7 § När en arbetsgivare tecknar en skadeförsäkring som han enligt kollektivavtal är skyldig att teckna, räknas tiden för försäkringsbolagets ansvar från och med den dag då han blev bunden av kollektivavtalet eller den dag som anges i kollektivavtalet. I annat fall räknas tiden från och med dagen efter den då ansökan om försäkring avgavs till försäkringsbolaget, om inte annat har avtalats eller framgår av omständigheterna.
Om försäkringsfall inträffar innan avtal träffats om en särskild utformning av försäkringsskyddet, bestäms ansvaret efter vad som är skäligt med hänsyn till den försäkrades förhållanden och de villkor som gäller för övriga försäkrade.
Uppsägning av försäkringen
8 § Försäkringsvillkoren får innehålla att försäkringen inte kan upphöra på grund av uppsägning, så länge arbetsgivaren enligt kollektivavtal är skyldig att hålla försäkringen. Om ett sådant villkor inte gäller, tillämpas andra stycket.
En försäkring som gäller tills vidare kan sägas upp till utgången av månaden efter den då uppsägning sker. Om försäkringen gäller för viss tid, kan försäkringsbolaget säga upp den för upphörande i förtid bara om premien inte betalas i rätt tid och dröjsmålet inte är av ringa betydelse. Uppsägningstiden vid dröjsmål med premie för senare premieperiod än den första skall vara minst en månad, räknat från det att försäkringsbolaget avsände uppsägningen till arbetsgivaren.
Ändring av försäkringen
9 § Försäkringsbolaget får i försäkringsvillkoren förbehålla sig rätt att ändra försäkringen under försäkringstiden. En ändring till de försäkrades nackdel får dock göras bara med godkännande av de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektivavtal som försäkringen följer.
Försäkringsvillkor som har utformats genom en särskild överenskommelse mellan försäkringsbolaget och den anställde får inte ändras till den anställdes nackdel utan dennes samtycke.
Efterskydd
10 § En försäkrad som lämnar sin anställning har rätt till efterskydd enligt vad som föreskrivs i försäkringsvillkoren. Detsamma gäller när en anställd av någon annan anledning inte längre uppfyller kraven för att omfattas av försäkringen.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
11 § Det som sägs i 3 kap. 9–11 §§ om konkurs m.m. tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring.
Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
12 § Det som sägs i 4 kap. om begränsningar av försäkringsbolagets ansvar tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring. Också den försäkrade har upplysnings- och anmälningsplikt enligt 4 kap. 1– 3 §§. Försäkringsbolaget får dock inte vid tillämpning av dessa bestämmelser mot den som kräver ersättning åberopa att någon annan än den anställde eller någon som är försäkrad tillsammans med honom har eftersatt sin upplysnings- eller anmälningsskyldighet eller haft vetskap om detta.
Försäkringsersättningen
13 § Det som sägs i 6 kap. om försäkringsersättningen tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring.
Regleringen av försäkringsfall, m.m.
14 § Det som sägs i 7 kap. 1–4 och 9 §§ om regleringen av försäkringsfall m.m. tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring.
Tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet
15 § Det som sägs i 9 kap. 1–3 och 5–9 §§ om tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring.
Förhållandet till borgenärerna
16 § Det som sägs i 15 kap. 10 § tillämpas också på ersättning för personskada som utgår till en anställd på grund av kollektivavtalsgrundad ansvarsförsäkring som arbetsgivaren har tecknat.
Kollektiv personförsäkring
19 kap. Gruppersonförsäkring
Definitioner och tillämpningsområde
1 § I detta kapitel betyder
frivillig gruppersonförsäkring: gruppersonförsäkring som gruppmedlemmarna ansluter sig till genom egen anmälan eller genom att inte avböja försäkringen,
obligatorisk gruppersonförsäkring: gruppersonförsäkring som varje medlem i gruppen är direkt ansluten till på grund av gruppavtalet.
Bestämmelserna tillämpas också om flera försäkringsbolag meddelar gruppförsäkring för olika medlemmar i samma grupp. Varje försäkringsbolag har då de skyldigheter och rättigheter som bestämmelserna anger i förhållande till dem som bolaget meddelar försäkring för.
Om försäkringsbolaget avtalar med en gruppmedlem om en särskild utformning av medlemmens försäkringsskydd, anses avtalet som en del av gruppförsäkringen för medlemmen.
2 § Bestämmelserna i 6, 7, 11–16 §§, 21 § andra och tredje styckena samt 22 och 23 §§ tillämpas inte på en försäkring som gäller under högst en månad.
Parterna i avtalet
3 § Avtal om frivillig gruppersonförsäkring anses ingånget mellan försäkringsbolaget och gruppmedlemmen på grundval av gruppavtalet. Ett sådant avtal kan ingås också genom att gruppmedlemmen låter bli att avböja försäkringen inom viss tid, om detta föreskrivs i gruppavtalet.
Avtal om obligatorisk gruppersonförsäkring anses ingånget mellan försäkringsbolaget och företrädare för gruppen genom gruppavtalet. Genom ett sådant avtal uppkommer ingen betalningsskyldighet för gruppmedlemmen mot försäkringsbolaget.
Den som enligt första eller andra stycket anses ingå avtal om gruppersonförsäkring med försäkringsbolaget är försäkringstagare. Vid tillämpning av 14 och 15 kap. och i fråga om rätten till försäkringsersättning i övrigt anses dock varje försäkrad som försäkringstagare, om försäkringen gäller på hans liv eller hälsa till förmån för honom själv eller hans rättsinnehavare. Om en gruppmedlem är försäkringstagare utan att själv vara försäkrad, gäller för honom det som sägs om försäkrad gruppmedlem.
4 § Om försäkringsbolaget ger en företrädare för gruppen i uppdrag att fullgöra en skyldighet mot gruppmedlemmarna som föreskrivs i detta kapitel, ansvarar bolaget mot dem för företrädarens utförande av uppdraget, där inte annat särskilt anges i kapitlet.
Information
5 § Innan ett gruppavtal ingås skall försäkringsbolaget lämna gruppen information som är utformad så att den underlättar bedömningen av gruppmedlemmarnas försäkringsbehov och valet av försäkring. Informationen skall på ett enkelt sätt återge det huvudsakliga innehållet i de försäkringsvillkor som gruppen behöver ha kännedom om för att kunna bedöma kostnaden för och omfattningen av försäkringen. Viktiga begränsningar av försäkringsskyddet skall tydligt framgå. Detsamma gäller om försäkringsbolagets ansvar inträder först när premien betalas.
Innan ett avtal om frivillig gruppersonförsäkring ingås skall försäkringsbolaget också på ett ändamålsenligt sätt ge gruppmedlemmarna information för bedömning av frågan om de bör ansluta sig till försäkringen.
Innebär ett gruppavtal om frivillig gruppersonförsäkring att gruppmedlemmarna kan bli anslutna genom att inte avböja försäkringen, skall försäkringsbolaget sända ett meddelande till dem om detta förhållande och om deras möjlighet att enligt 12 § säga upp försäkringen för omedelbart upphörande.
6 § När en försäkring har meddelats skall försäkringsbolaget snarast på ett ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked för de försäkrades kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen samt om viktiga begränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när försäkringen har ändrats eller förnyats, om de nya försäkringsvillkoren innebär en
begränsning av försäkringsskyddet eller en väsentlig ändring av försäkringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet och avvikelsen inte är till nackdel för den som beskedet är riktat till, gäller uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas om den som försäkringsbeskedet är riktat till har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre är giltig.
7 § Under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera de försäkrade om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att känna till. Efter ett försäkringsfall gäller informationsskyldigheten också mot andra som har anspråk mot försäkringsbolaget. Det som sägs i 10 kap. 7 § andra och tredje styckena om information vid försäkringsfall och i 10 kap. 8 § om möjligheter till överprövning m.m. tillämpas också vid gruppersonförsäkring.
8 § Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt 5–7 §§, tillämpas 10 kap. 10–12 §§.
Tiden för försäkringsbolagets ansvar m.m.
9 § När ett gruppavtal om frivillig gruppersonförsäkring har ingåtts, räknas tiden för försäkringsbolagets ansvar från den tidpunkt som anges i gruppavtalet. Ansvaret omfattar alla gruppmedlemmar som då uppfyller anslutningskraven enligt avtalet och som har anslutit sig till försäkringen samt dem som har anslutits som medförsäkrade till en gruppmedlem. Ansluter sig en gruppmedlem senare, räknas ansvaret från och med dagen för anslutningen, om inte annat anges i gruppavtalet.
Anslutning enligt första stycket anses ske när medlemmen gör anmälan till försäkringsbolaget eller till någon som tar emot anmälningar för dess räkning. Om medlemmen ansluter sig genom att inte avböja försäkringen, anses anslutning ske när tiden för avböjande går ut.
Om ingen annan tidpunkt har avtalats, räknas vid obligatorisk gruppersonförsäkring tiden för försäkringsbolagets ansvar mot medlemmarna från och med dagen efter den då gruppavtalet ingicks eller, om någon inträder i gruppen senare, från och med dagen efter inträdet.
10 § Om ett försäkringsfall inträffar efter det att försäkringsbolagets ansvar har inträtt men innan avtal har träffats enligt 1 § tredje stycket om utformningen av en gruppmedlems försäkringsskydd, bestäms ansvaret efter vad som är skäligt med hänsyn till medlemmens förhållanden och de villkor som gäller för gruppen i övrigt.
Förnyelse av försäkringen och uppsägning till försäkringstidens utgång
11 § Ett avtal om gruppersonförsäkring förnyas för en tid av ett år, om det inte har sagts upp för att upphöra vid försäkringstidens slut. I 6 och 7 §§ finns bestämmelser om information i samband med förnyelse.
Om försäkringsbolaget säger upp försäkringen till försäkringstidens utgång, skall det skriftligt meddela den som har ingått gruppavtalet och berörda gruppmedlemmar om uppsägningen. Uppsägningen får verkan en månad efter det att meddelandena avsändes. Om de försäkrade har rätt till fortsättningsförsäkring enligt 15 §, skall detta anges i meddelandet till gruppmedlemmen. Saknas denna uppgift, får uppsägningen ingen verkan.
Första stycket första meningen gäller inte om annat framgår av avtalet eller av omständigheterna i övrigt.
En gruppmedlems rätt att säga upp eller avstå från försäkringen
12 § Vid frivillig försäkring har en försäkrad gruppmedlem rätt att när som helst säga upp försäkringen att genast upphöra.
Vid obligatorisk försäkring kan en medlem i gruppen när som helst genom anmälan förklara sig avstå från försäkringen. Sådan anmälan kan även ske hos gruppföreträdaren.
Verkan av att en medlem lämnar gruppen
13 § Om en försäkrad gruppmedlem utträder ur gruppen av någon annan anledning än att han uppnår en viss ålder, upphör försäkringsbolagets ansvar mot honom och hans medförsäkrade tre månader efter utträdet (efterskydd). Om en make är medförsäkrad och äktenskapet upplöses, upphör ansvaret mot den medförsäkrade tre månader efter äktenskapets upplösning. Ansvaret mot en medförsäkrad sambo upphör tre månader efter det att samboförhållandet har upphört.
Verkan av att gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida
14 § Om gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida, upphör försäkringen för samtliga försäkrade vid den tidpunkt som anges i uppsägningen, dock tidigast en månad efter det att uppsägningen kom till försäkringsbolaget. När försäkringsbolaget har tagit emot en uppsägning, skall det genast sända ett meddelande om denna till de försäkrade gruppmedlemmarna. I meddelandet skall det anges om de försäkrade har rätt till fortsättningsförsäkring enligt 15 §.
Rätten till fortsättningsförsäkring m.m. och till försäkringens värde
15 § Upphör försäkringsbolagets ansvar enligt 11 § andra stycket eller
14 §, har varje försäkrad rätt att utan hälsoprövning få ett likvärdigt skydd genom fortsättningsförsäkring, som tecknas hos försäkringsbolaget eller ett annat försäkringsbolag som bolaget anvisar. Ansökan om fortsättningsförsäkring skall göras inom tre månader från det att försäkringen upphörde.
Om efter uppsägning enligt 11 § andra stycket eller 14 § ett nytt gruppavtal träffas om samma typ av försäkring för väsentligen samma grupp, har varje gruppmedlem som har skyddats av den uppsagda försäkringen
rätt till försäkring på grund av det nya gruppavtalet enligt samma villkor som gäller för gruppen i övrigt.
När en försäkring upphör att gälla, skall försäkringsbolaget ställa försäkringens värde till försäkringstagarens förfogande enligt vad som anges i försäkringsvillkoren.
Undantag från rätten till efterskydd och fortsättningsförsäkring
16 § Bestämmelserna i 13 § om efterskydd i tre månader och 15 § om rätt till fortsättningsförsäkring gäller inte, i den utsträckning den försäkrade på annat sätt har fått eller uppenbarligen kan få skydd av samma slag som tidigare. Förbehåll kan göras om att bestämmelserna inte heller skall tillämpas när den försäkrade varit försäkrad under kortare tid än sex månader.
Om det behövs på grund av försäkringens art, får försäkringsbolaget göra förbehåll om att 13 eller 15 § inte heller annars skall tillämpas.
Försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringen eller säga upp den i förtid
17 § Försäkringsbolaget får inte göra förbehåll om att en försäkring skall kunna upphöra i förtid eller ändras under försäkringstiden i andra fall än som anges i denna lag.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
18 § Det som sägs i 11 kap. 8–10 §§ om konkurs m.m. tillämpas också vid gruppersonförsäkring. I fall som avses där har försäkringstagaren alltid rätt att säga upp en gruppersonförsäkring att upphöra omedelbart.
Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
19 § Det som sägs i 12 kap. 1–4 och 6–12 §§ om begränsningar av försäkringsbolagets ansvar tillämpas också vid gruppersonförsäkring. Försäkringsbolaget får dock inte vid tillämpning av 12 kap. 1–3 §§ mot den försäkrade åberopa att någon annan än denne själv eller en medförsäkrad har eftersatt sin upplysningsplikt eller haft vetskap om detta.
Premien
20 § Den första premien skall betalas inom fjorton dagar från den dag då försäkringsbolaget avsände ett krav på premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala denna till bolaget. Detta gäller dock inte om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien eller om försäkringen annars är giltig bara under förutsättning att premien betalas innan försäkringstiden börjar. I fall som avses i 5 § tredje stycket får premiekravet verkan först fjorton dagar efter det att försäkringsbolaget har avsänt föreskrivet meddelande till gruppmedlemmen.
Premien för en senare premieperiod och första premien för en försäkring som har förnyats enligt 11 § skall betalas senast på periodens första dag. En premie som avser längre tid än en månad behöver dock inte betalas tidigare än en månad från den dag då försäkringsbolaget avsände ett krav på premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala denna till bolaget.
Det som sägs i 13 kap. 5–7 §§ tillämpas också vid gruppersonförsäkring.
21 § Betalas inte premien i rätt tid och är inte dröjsmålet av ringa betydelse, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen eller begränsa sitt ansvar enligt vad som sägs i villkoren.
Ett meddelande om uppsägningen skall vid frivillig försäkring sändas till gruppmedlem som inte har betalat i tid samt till gruppföreträdaren, om denne skulle ha förmedlat premiebetalningen. Vid obligatorisk försäkring skall meddelande om uppsägningen sändas till den som skulle ha betalat premien och till alla försäkrade gruppmedlemmar.
Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter det att meddelandena avsändes, om inte premien betalas inom denna tid. Meddelandena skall innehålla uppgift om detta. Om försäkringen kan återupplivas enligt 23 §, skall också detta anges. Saknas någon av dessa uppgifter, får uppsägningen ingen verkan.
22 § Har premien för en frivillig gruppersonförsäkring inte kunnat betalas inom den frist som anges i 21 § tredje stycket därför att den försäkrade gruppmedlemmen blivit svårt sjuk eller berövats friheten eller inte fått ut pension eller lön från sin huvudsakliga anställning, eller därför att något liknande oväntat hinder inträffat för honom, får en uppsägning enligt 21 § verkan först en vecka efter det att hindret har fallit bort, dock senast tre månader efter fristens utgång.
Om vid frivillig gruppersonförsäkring ett dröjsmål med premien beror på försummelse av någon som på grund av gruppavtalet förmedlar premien, får uppsägningen verkan för den försäkrade gruppmedlemmen och hans medförsäkrade först en vecka efter det att medlemmen själv har fått kännedom om dröjsmålet.
Vid obligatorisk gruppersonförsäkring har varje försäkrad rätt till fortsättningsförsäkring enligt 15 och 16 §§, om ansvaret upphör enligt 21 §. Detsamma gäller medförsäkrad vid frivillig gruppförsäkring.
23 § Har en uppsägning enligt 21 § fått verkan och avser dröjsmålet inte första premien för försäkringen, återupplivas en frivillig försäkring till sin tidigare omfattning, om det utestående premiebelopp som belöper på den försäkrade betalas inom tre månader från utgången av den frist som anges i 21 § tredje stycket. Återupplivas försäkringen, ansvarar försäkringsbolaget från och med dagen efter den då premiebeloppet betalades. Återupplivning kan inte ske bara för medförsäkrade.
Första stycket gäller också för obligatorisk försäkring. En sådan försäkring kan dock återupplivas bara för hela gruppen.
Försäkringsbolaget får i försäkringsvillkoren göra förbehåll om att återupplivning inte kan ske, om förbehållet behövs på grund av försäkringens art eller någon annan särskild omständighet.
Förfogande över försäkringen
24 § Det som sägs i 14 kap. om förfogande över försäkringen tillämpas också vid gruppersonförsäkring, om inte annat sägs i andra stycket.
Försäkringsbolaget kan i försäkringsvillkoren bestämma att den försäkrade inte får överlåta eller pantsätta sin rätt enligt försäkringen. Ett förfogande i strid mot en sådan bestämmelse är utan verkan. Ett förbud mot överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i konkurs i vidare mån än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning.
Förhållandet till borgenärerna
25 § Det som sägs i 15 kap. om förhållandet till borgenärerna tillämpas också vid gruppersonförsäkring.
Regleringen av försäkringsfall, m.m.
26 § Det som sägs i 16 kap. 1–5 och 8–10 §§ om reglering av försäkringsfall m.m. tillämpas också vid gruppersonförsäkring. I fråga om uppsägning av viss gruppmedlem tillämpas 16 kap. 6 § första meningen. Bestämmelserna i 16 kap. 7 och 9 §§ tillämpas om försäkringsbolaget vägrar försäkring i fall som avses i 15 § andra stycket.
Meddelanden till de försäkrade
27 § Skall försäkringsbolaget enligt någon bestämmelse i detta kapitel eller i gruppavtalet tillställa en försäkrad eller en medförsäkrad ett meddelande, skall bolaget, om inte annat föreskrivs, på ändamålsenligt sätt sända detta för deras kännedom. Ett meddelande som avser bestämda gruppmedlemmar skall sändas till dessa personligen.
20 kap. Kollektivavtalsgrundad personförsäkring
Tillämpningsområde
1 § Bestämmelserna om kollektivavtalsgrundad personförsäkring tillämpas på personförsäkringar som
1. tecknas av arbetsgivare för att ge skydd åt anställda,
2. meddelas enligt ett i försäkringsvillkoren angivet kollektivavtal som har slutits mellan en arbetsgivarorganisation och en arbetstagarorganisation och
3. tecknas hos ett försäkringsbolag enligt kollektivavtalet. En kollektivavtalsgrundad personförsäkring kan omfatta även arbetsgivaren själv och andra som har anknytning till arbetsgivarens verksamhet. Närstående till anställda eller till andra försäkrade kan också omfattas av försäkringen. Det som sägs om anställda i 3–6 §§ gäller också andra som omfattas av försäkringen.
Om försäkringsskyddet enligt ett kollektivavtal som avses i första stycket skall gälla också för anställda hos sådana arbetsgivare som inte
har tecknat försäkring trots att de har varit skyldiga att göra det, skall utbetalad ersättning anses som ersättning från en kollektivavtalsgrundad försäkring.
Bestämmelserna tillämpas också om flera försäkringsbolag meddelar kollektivavtalsgrundad försäkring för olika anställda hos samma arbetsgivare. Varje försäkringsbolag har då de skyldigheter och rättigheter som bestämmelserna anger i förhållande till dem som bolaget meddelar försäkring för.
Om en försäkrad enligt kollektivavtalet får överenskomma med försäkringsbolaget om en särskild utformning av försäkringsskyddet, anses en sådan överenskommelse som en del av den kollektivavtalsgrundade försäkringen.
Försäkringstagare
2 § En arbetsgivare som ingår avtal om kollektivavtalsgrundad försäkring med försäkringsbolaget är försäkringstagare. Vid tillämpning av 14 och 15 kap. och i fråga om rätten till försäkringsersättning i övrigt anses dock varje försäkrad som försäkringstagare, om försäkringen gäller på hans liv eller hälsa.
Information
3 § När en överenskommelse som medför skyldighet för en arbetsgivare att teckna en kollektivavtalsgrundad personförsäkring har ingåtts, skall försäkringsbolaget och de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektivavtal som försäkringsvillkoren anger på lämpligt sätt informera de arbetsgivare och anställda som berörs av överenskommelsen. Informationen skall avse arbetsgivarens skyldighet att teckna försäkring, kostnaderna för försäkringen och omfattningen av den.
4 § När en försäkring har meddelats skall försäkringsbolaget snarast på ett ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked för de anställdas kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen samt om viktiga begränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när försäkringen har ändrats eller förnyats, om de nya försäkringsvillkoren innebär en begränsning av försäkringsskyddet eller en väsentlig ändring av försäkringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet och avvikelsen inte är till nackdel för den som beskedet är riktat till, gäller uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas om den som försäkringsbeskedet är riktat till har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre är giltig.
5 § Under försäkringstiden skall försäkringsbolaget och arbetsmarknadsparterna i skälig omfattning informera arbetsgivare, anställda och andra som omfattas av försäkringen om sådana förhållanden rörande denna som det är av betydelse för dem att känna till. Försäkringsbolaget har informationsskyldigheten med anledning av försäkringsfall, och skyldig-
heten gäller också mot andra som har anspråk mot bolaget. Det som sägs i 10 kap. 7 § andra och tredje styckena om information vid försäkringsfall och i 10 kap. 8 § om möjligheter till överprövning m.m. tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring.
6 § Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt 3–5 §§, tillämpas 10 kap. 10–12 §§. En anställd som omfattas av försäkringsskyddet skall då anses som en konsument som tecknat individuell försäkring.
Tiden för försäkringsbolagets ansvar
7 § När en arbetsgivare tecknar en personförsäkring som han enligt kollektivavtal är skyldig att teckna, räknas tiden för försäkringsbolagets ansvar från och med den dag då han blev bunden av kollektivavtalet eller den dag som anges i kollektivavtalet. I annat fall räknas tiden från och med dagen efter den då ansökan om försäkring avgavs till försäkringsbolaget, om inte annat har avtalats eller framgår av omständigheterna.
Om ett försäkringsfall inträffar innan avtal träffats om en särskild utformning av försäkringsskyddet, bestäms ansvaret efter vad som är skäligt med hänsyn till den försäkrades förhållanden och de villkor som gäller för övriga försäkrade.
Uppsägning av försäkringen
8 § Försäkringsvillkoren får innehålla att försäkringen inte kan upphöra på grund av uppsägning, så länge arbetsgivaren enligt kollektivavtal är skyldig att hålla försäkringen. Om ett sådant villkor inte gäller, tillämpas andra stycket.
En försäkring som gäller tills vidare kan sägas upp till utgången av månaden efter den då uppsägning sker. Om försäkringen gäller för viss tid, kan försäkringsbolaget säga upp den för upphörande i förtid bara om premien inte betalas i rätt tid och dröjsmålet inte är av ringa betydelse. Uppsägningstiden vid dröjsmål med premie för senare premieperiod än den första skall vara minst en månad, räknat från det att försäkringsbolaget avsände uppsägningen till arbetsgivaren.
Ändring av försäkringen
9 § Försäkringsbolaget får i försäkringsvillkoren förbehålla sig rätt att ändra försäkringen under försäkringstiden. En ändring till de försäkrades nackdel får dock göras bara med godkännande av de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektivavtal som försäkringen följer.
Försäkringsvillkor som har utformats genom en särskild överenskommelse mellan försäkringsbolaget och den anställde får inte ändras till den anställdes nackdel utan dennes samtycke.
Efterskydd m.m.
10 § En försäkrad som lämnar sin anställning har rätt till efterskydd, premiefri försäkring (fribrev) eller fortsättningsförsäkring enligt vad som föreskrivs i försäkringsvillkoren. Detsamma gäller när någon av annan anledning inte längre uppfyller kraven för att omfattas av försäkringen.
Fortsättningsförsäkring anses som kollektivavtalsgrundad försäkring. I stället för 7–9 §§ tillämpas dock 11 kap. 2–7 §§ och 13 kap. vid fortsättningsförsäkring.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
11 § Det som sägs i 11 kap. 8–10 §§ om konkurs m.m. tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring. I fall som avses där har försäkringstagaren alltid rätt att säga upp en kollektivavtalsgrundad personförsäkring att upphöra omedelbart.
Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
12 § Det som sägs i 12 kap. 1–4 och 6–12 §§ om begränsningar av försäkringsbolagets ansvar tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring. Försäkringsbolaget får dock inte vid tillämpning av 12 kap. 1–3 §§ mot den försäkrade åberopa att någon annan än denne eller någon medförsäkrad har eftersatt sin upplysningsplikt eller haft vetskap om detta.
Förfogande över försäkringen
13 § Det som sägs i 14 kap. om förfogande över försäkringen tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring, om inte annat sägs i andra stycket.
Försäkringsbolaget kan i försäkringsvillkoren bestämma att den försäkrade inte får överlåta eller pantsätta sin rätt enligt försäkringen. Ett förfogande i strid mot en sådan bestämmelse är utan verkan. Ett förbud mot överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i konkurs i vidare mån än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning.
Förhållandet till borgenärerna
14 § Det som sägs i 15 kap. om förhållandet till borgenärerna tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring.
Regleringen av försäkringsfall, m.m.
15 § Det som sägs i 16 kap. 1–5 och 10 §§ om regleringen av försäkringsfall m.m. tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006. Genom lagen upphävs lagen (1927:77) om försäkringsavtal, lagen (1927:78) angående införande av lagen om försäkringsavtal och konsumentförsäkringslagen (1980:38).
2. För försäkringsavtal som har ingåtts före ikraftträdandet och inte förnyats därefter (äldre försäkringar) gäller äldre bestämmelser, om inte annat följer av 3–9. Har förnyelse skett efter ikraftträdandet, gäller den nya lagen.
3. Bestämmelserna i 10 kap. 5–8 och 10–12 §§ tillämpas på äldre personförsäkringar. Detsamma gäller 10 kap. 9 §, om villkoren har ändrats efter ikraftträdandet och information inte har lämnats enligt 6 §.
4. Bestämmelserna i 12 kap. tillämpas på äldre personförsäkringar, om tillämpning av äldre rätt skulle leda till ett resultat som är uppenbart oskäligt mot försäkringstagaren eller dennes rättsinnehavare.
5. Bestämmelserna i 13 kap. tillämpas på äldre personförsäkringar när en premie enligt försäkringsavtalet skall betalas efter ikraftträdandet. Bestämmelserna i 13 kap. 4 § tillämpas dock bara om meddelande har begärts efter ikraftträdandet.
6. Bestämmelserna i 14 kap. 1–14 §§ tillämpas på äldre personförsäkringar i fråga om förfoganden över försäkringarna som sker efter ikraftträdandet. Om en händelse som avses i 14 kap. 15 § inträffar efter ikraftträdandet, tillämpas även den bestämmelsen på äldre personförsäkringar.
7. Bestämmelserna i 15 kap. tillämpas på äldre personförsäkringar, om ett beslut om utmätning, konkurs eller offentligt ackord meddelas efter ikraftträdandet. En äldre livförsäkring får dock inte utmätas med stöd av 15 kap. 3 §, om den skulle ha undantagits från utmätning enligt 116 § första stycket lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
8. Bestämmelserna i 16 kap. 1–4 och 10 §§ tillämpas på äldre personförsäkringar, om försäkringsfallet inträffar efter ikraftträdandet. Bestämmelserna i 16 kap. 6–9 §§ tillämpas på äldre personförsäkringar, om uppsägningen eller meddelandet om vägran att teckna eller förnya en försäkring har avsänts efter ikraftträdandet eller om 11 kap. 1 eller 3 § annars är tillämplig.
9. När bestämmelser i denna lag är tillämpliga på äldre försäkringar, gäller också 1 kap. 6 och 7 §§. Om en äldre personförsäkring ingår som del i en skadeförsäkring, tillämpas 3–9 bara i den utsträckning som följer av 1 kap. 8 §.
2.2. Förslag till lag om säkerhetsrätt i försäkringsersättning
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Vid tillämpningen av 9 kap. försäkringsavtalslagen (2004:000) om tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet gäller bestämmelserna i denna lag.
Avtalsvillkor som inskränker de rättigheter som följer av denna lag är ogiltiga mot den som har förmånsrätt i fast egendom eller tomträtt.
2 § Om försäkringsersättningen för skada på egendom uppgår till högst en tiondel av värdet av den egendom i vilken en säkerhetsrätt gäller, har ägaren av den försäkrade egendomen rätt att framför borgenären få ersättningen av försäkringsbolaget. Är ersättningen större, får den utan borgenärens medgivande betalas ut till någon annan endast om skadan har avhjälpts eller säkerhet som länsstyrelsen har godkänt har ställts för att ersättningen skall betalas tillbaka för den händelse skadan inte avhjälps inom skälig tid.
Visar inte ägaren inom två månader efter det att ersättningen skulle ha betalats att han har rätt att få beloppet, eller har ett utbetalat belopp betalats tillbaka, skall bolaget deponera beloppet hos länsstyrelsen för utbetalning till den som har rätt till beloppet. Bolaget skall samtidigt lämna uppgift om en sådan borgenär vars namn och adress har anmälts hos bolaget och skriftligen underrätta borgenären om depositionen.
3 § Om ett ersättningsbelopp har deponerats hos länsstyrelsen, skall denna så snart det kan ske sätta ut sammanträde för förhandling om rättsägares anspråk och beloppets fördelning. Kallelse till sammanträdet skall genom länsstyrelsens försorg minst fjorton dagar i förväg sändas till den försäkrade egendomens ägare och till kända borgenärer med säkerhetsrätt i egendomen, med uppmaning att anmäla anspråk senast vid sammanträdet. Om det finns särskilda skäl, skall en kungörelse om sammanträdet minst fjorton dagar i förväg föras in i Post- och Inrikes Tidningar.
I fråga om fördelning av ersättningsbeloppet gäller vad som föreskrivs om fördelning av köpeskilling vid exekutiv försäljning av egendomen.
4 § Om försäkringsbolaget är ansvarigt för en inträffad skada i förhållande till en borgenär med säkerhetsrätt i egendomen, men inte mot egendomens ägare, inträder bolaget i borgenärens rätt i den mån försäkringsbolaget har betalat borgenärens fordran. Är fordringen intecknad, skall på ansökan av länsstyrelsen pantbrev eller företagsinteckningsbrev för det betalade beloppet utfärdas med företrädesrätt näst efter ett intecknat belopp, på vilket betalning inte utfallit, och överlämnas till bolaget som säkerhet för dess fordran.
5 § Om det vid fördelningen av medel utfaller betalning på beloppet av ett pantbrev eller ett företagsinteckningsbrev, skall länsstyrelsen anmäla detta till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsregistrets inskrivningsdel och företagsinteckningsregistret. Anmälan skall göras
genast efter det att fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft. En kopia av fördelningslängden skall fogas till anmälan.
Ansökan enligt 4 § skall göras i samband med anmälan som avses i första stycket i denna paragraf.
6 § Även om försäkringsersättningen för en skada som avses i 2 § har fastställts vid förhandling mellan försäkringstagaren och försäkringsbolaget, får en borgenär med säkerhetsrätt i egendomen hos bolaget begära att beloppet skall, vad gäller hans rätt, fastställas på det sätt som anges i försäkringsavtalet. En sådan begäran skall framställas inom en månad efter det att skadan inträffade eller, om borgenärens namn och adress anmälts hos bolaget, inom fjorton dagar efter det att borgenären underättats om beloppets fastställande.
Framställs begäran enligt första stycket av flera borgenärer, skall de gemensamt utse ett ombud att föra talan i saken. Om de inte kommer överens, skall ombudet utses av länsstyrelsen.
7 § Behörig länsstyrelse enligt denna lag är länsstyrelsen i det län där säkerhetsrätten är registrerad eller, när det inte har skett, det län där egendomen fanns vid försäkringsfallet. Om egendomen fanns utomlands, är länsstyrelsen i Stockholms län behörig.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006, då lagen (1927:79) om rätt för borgenär till betalning ur ersättning på grund av brandförsäkringsavtal skall upphöra att gälla.
2. Den nya lagen tillämpas på försäkringar som har meddelats eller förnyats efter ikraftträdandet. På försäkringar som har meddelats före ikraftträdandet och inte förnyats därefter gäller äldre bestämmelser.
2.3. Förslag till lag om statliga grupplivförsäkringar
Härigenom föreskrivs följande.
Bestämmelserna i 12 kap. 1–4 och 6–12 §§, 14 och 15 kap., 16 kap.1–5 och 10 §§ samt 20 kap.4, 10, 12 och 13 §§försäkringsavtalslagen (2004:000) gäller för grupplivförsäkringar som meddelas av staten. Vid tillämpning av 14 och 15 kap. och i fråga om rätten till försäkringsersättning i övrigt anses varje försäkrad som försäkringstagare, om försäkringen gäller på hans liv.
Försäkringsvillkor, som i jämförelse med de i första stycket angivna bestämmelserna är till nackdel för den försäkrade eller hans rättsinnehavare, är tillåtna om villkoren har godkänts av en central arbetstagarorganisation.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006 och tillämpas även på försäkringar som har meddelats dessförinnan. Det som sägs i punkterna 6 och 7 övergångsbestämmelserna till försäkringsavtalslagen (2004:000) skall dock tillämpas på motsvarande sätt. I fråga om försäkringsfall som har inträffat före ikraftträdandet tillämpas äldre rätt.
2.4. Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken
Härigenom föreskrivs att 10 kap.3 och 5 §§äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
3 §
1
Rättigheter som inte kan överlåtas eller som i annat fall är av personlig art skall inte ingå i bodelning om det skulle strida mot vad som gäller för rättigheten. Dessutom skall pensionsrättigheter, även om de inte är av sådant slag som avses i första meningen, undantas från bodelning enligt vad som sägs i andra och tredje styckena.
Vid bodelning med anledning av en makes död skall en rätt till pension som den efterlevande maken har på grund av pensionssparavtal enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande inte ingå i bodelningen. Detsamma gäller en rätt till pension som den efterlevande maken har på grund av en försäkring, om det belopp som skall betalas ut skall beskattas som inkomst. Om pensionssparkontot eller försäkringen ägdes av den avlidna maken, tillämpas i stället bestämmelserna i lagen om individuellt pensionssparande eller lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Vid bodelning med anledning av en makes död skall en rätt till pension som den efterlevande maken har på grund av pensionssparavtal enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande inte ingå i bodelningen. Detsamma gäller en rätt till pension som den efterlevande maken har på grund av en försäkring, om det belopp som skall betalas ut skall beskattas som inkomst. Om pensionssparkontot eller försäkringen ägdes av den avlidna maken, tillämpas i stället bestämmelserna i lagen om individuellt pensionssparande eller försäkringsavtalslagen (2004:000).
Vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad skall en rätt till pension som någon av makarna har på grund av pensionssparavtal enligt lagen om individuellt pensionssparande helt eller delvis undantas från bodelningen, om det med hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt skulle vara oskäligt att hela pensionsrätten ingick. Detsamma gäller rätt till pension på grund av en försäkring, om det belopp som skall betalas ut skall beskattas som inkomst och försäkringen gäller rätt till
1. ålderspension eller sjukpension, eller
2. efterlevandepension om det finns en rätt till utbetalning av pensionen vid bodelningen.
1
Senaste lydelse 1998:619.
5 §
2
Om försäkring eller försäkringsbelopp som vid försäkringstagarens död tillfaller en förmånstagare finns bestämmelser i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Om försäkring eller försäkringsbelopp som vid försäkringstagarens död tillfaller en förmånstagare finns bestämmelser i försäkringsavtalslagen (2004:000).
Om förmånstagares rätt enligt pensionssparavtal finns bestämmelser i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.
2
Senaste lydelse 1993:933.
2.5. Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 6 § utsökningsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap.
6 §
Medel, som för särskilt angivet ändamål har anvisats gäldenären av staten, kommun eller annan menighet eller av samfund, stiftelse eller inrättning med allmännyttigt syfte eller har samlats in bland allmänheten, får ej utmätas, om det strider mot det angivna ändamålet.
Sedan medlen har betalats ut, gäller förbudet mot utmätning så länge de hålls avskilda.
Första och andra styckena gäller också medel för begravning som tillfaller ett dödsbo på grund av en försäkring eller en utfästelse av en arbetsgivare, i den mån beloppet inte överstiger det för dödsåret gällande prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.
2.6. Förslag till lag om ändring i lagen (1930:106) om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda
Härigenom föreskrivs att lagen (1930:106) om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Vad i lagen om testamente är stadgat med avseende å förordnande genom testmente till den, som ej är född eller avlad vid testators död, skall äga motsvarande tillämpning å förordnande genom annan rättshandling till förmån för den, som ej är född eller avlad vid tiden för förordnandet.
Det som sägs i 9 kap. 2 § ärvdabalken om förordnande genom testamente till den som inte är född eller avlad vid testators död gäller också för förordnande genom annan rättshandling till förmån för den som inte är född eller avlad vid tiden för förordnandet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.
2.7. Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt
Härigenom föreskrivs att 12 och 32 §§, 37 § 2 mom. samt 49 och 59 §§ lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt
1
skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §
2
Har någon i enlighet med lagen (1927:77) om försäkringsavtal insatts såsom förmånstagare och erhåller han vid försäkringstagarens död förfoganderätten över försäkringen eller, utan att sådan rätt förvärvas, utbetalning på grund av försäkringen, skall vad förmånstagaren sålunda bekommer vid beräknande av arvsskatt anses såsom arvfallen egendom. Vad nu sagts skall gälla jämväl vad som tillfaller någon enligt bestämmelserna i 104 § andra stycket nämnda lag. Hälften av vad som tillfaller försäkringstagarens make i egenskap av förmånstagare är fritt från skatt.
Om en förmånstagare enligt försäkringsavtalslagen (2004:000) vid försäkringstagarens död får förfoganderätten över försäkringen eller, utan att någon sådan rätt förvärvas, utbetalning på grund av försäkringen, skall vad förmånstagaren sålunda bekommer vid beräknande av arvsskatt anses som arvfallen egendom. Vad som nu sagts gäller också vad som tillfaller någon enligt 14 kap. 7 § andra stycket försäkringsavtalslagen. Hälften av vad som tillfaller försäkringstagarens make i egenskap av förmånstagare är fritt från skatt.
Vidare skall
a) där livförsäkring, som är kapitalförsäkring men ej livränteförsäkring, tagits å försäkringstagarens eller hans makes liv samt den rätt, som på grund av försäkringsavtalet tillkommit endera av dem, jämlikt 116 § första stycket lagen om försäkringsavtal icke kunnat tagas i mät för någonderas gäld, eller
Vidare skall
a) där en livförsäkring, som är kapitalförsäkring men ej livränteförsäkring, gäller på försäkringstagarens eller hans makes liv samt den rätt, som på grund av försäkringsavtalet någon av dem har, enligt 15 kap. försäkringsavtalslagen inte kunnat tas i mät för någonderas skuld, eller
b) där försäkring tagits för olycksfall eller sjukdom, vid skattens beräknande från värdet av vad som tillfallit någon i egenskap av förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp som motsvarar sex gånger prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän för-
b) där en försäkring tagits för olycksfall eller sjukdom, vid skattens beräknande från värdet av vad som tillfallit någon i egenskap av förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp som motsvarar sex gånger prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän för-
1
Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:857.
2
Senaste lydelse 1999:1233.
säkring för det år under vilket skattskyldigheten inträdde. Har på grund av förordnande av samma person förmånstagaren tidigare erhållit sådant förvärv, som jämlikt 37 § 2 mom. är i beskattningshänseende likställt med gåva, får likväl från värdet av vad som inom loppet av tio år tillfallit förmånstagaren ej avräknas mer än ett belopp som motsvarar sex gånger prisbasbeloppet enligt lagen om allmän försäkring för det år under vilket skattskyldighet inträdde för det senaste förvärvet.
säkring för det år under vilket skattskyldigheten inträdde. Har på grund av ett förordnande av samma person förmånstagaren tidigare fått ett sådant förvärv, som enligt 37 § 2 mom. är i beskattningshänseende likställt med en gåva, får likväl från värdet av vad som inom loppet av tio år tillfallit förmånstagaren ej avräknas mer än ett belopp som motsvarar sex gånger prisbasbeloppet enligt lagen om allmän försäkring för det år under vilket skattskyldighet inträdde för det senaste förvärvet.
Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt på en gång tillfaller någon såsom förmånstagare skall denne anses erhålla på grund av en och samma försäkring, och skall så anses som om försäkringen tagits vid tiden för den första insättningen och på villkor att premiebetalning skolat ske i den ordning, vari insättningarna i anstalten skett eller enligt avtal mellan anstalten och försäkringstagaren skolat äga rum.
Skattskyldighet enligt första stycket föreligger inte för rätt till pension som utgår på grund av pensionsförsäkring. Skattskyldighet föreligger inte heller för rätt till livränta som utgår på grund av annan försäkring än pensionsförsäkring i den mån vad som på grund av förordnande av samma person tillfallit den berättigade inte överstiger 2 500 kronor per år.
Angående vad som förstås med kapitalförsäkring och pensionsförsäkring stadgas i 58 kap. 2 § inkomstskattelagen (1999:1229).
Vad i första och andra styckena här ovan sägs skall, även om förmånstagarförordnande i enlighet med lagen om försäkringsavtal icke föreligger, äga tillämpning jämväl i fråga om vad som tillfallit någon på grund av statens grupplivförsäkring eller jämförbar av kommunal eller enskild arbetsgivare avtalad grupplivförsäkring eller på grund av sådan förmån från kommun, som motsvarar statens grupplivförsäkring, även om förmånen inte utgår på grund av försäkring.
Det som sägs i första och andra styckena gäller också i fråga om vad som tillfallit någon på grund av en sådan förmån från en kommun.
Vad som vid en försäkringstagares död tillfaller någon på grund av förordnande som avser utländsk försäkring skall vid beräknande av arvsskatt behandlas som om det hade tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente.
Vad som vid en försäkringstagares död tillfaller någon på grund av ett förordnande som avser en utländsk försäkring skall vid beräknande av arvsskatt behandlas som om det hade tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom ett
Har försäkringen tagits för olycksfall eller sjukdom eller är fråga om en sådan försäkring som – om den inte hade varit utländsk – skulle ha uppfyllt de förutsättningar som anges i andra stycket a), tillämpas bestämmelserna i det stycket. För rätt till pension på grund av en utländsk försäkring som skall behandlas som pensionsförsäkring vid inkomsttaxeringen föreligger inte skattskyldighet. Vid övriga förvärv av livränta på grund av utländsk försäkring tillämpas bestämmelserna i fjärde stycket andra meningen.
testamente. För en kapitalförsäkring som ej är livränteförsäkring och som gäller på försäkringstagarens eller hans makes liv och för en försäkring som tagits för olycksfall eller sjukdom tillämpas bestämmelserna i andra stycket. För rätt till pension på grund av en utländsk försäkring som skall behandlas som pensionsförsäkring vid inkomsttaxeringen föreligger inte skattskyldighet. Vid övriga förvärv av livränta på grund av en utländsk försäkring tillämpas bestämmelserna i fjärde stycket andra meningen.
Med utländsk försäkring förstås en försäkring som har meddelats i en utomlands bedriven försäkringsrörelse.
Skattskyldighet föreligger inte för rätt till pension på grund av pensionssparavtal enligt 1 kap. 2 § lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande. När behållning på pensionssparkonto skall tas upp som en tillgång i dödsboet och avskattning skall ske enligt 58 kap. 33 § inkomstskattelagen skall behållningen tas upp till halva värdet.
32 §
3
Har efter det beslut meddelats om fastställande av skatt
a) kännedom erhållits om förut icke känt testamente;
b) testamente, förordnande enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal om insättande av förmånstagare eller motsvarande förordnande som avser utländsk försäkring, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;
b) ett testamente, ett förmånstagarförordnande enligt försäkringsavtalslagen (2004:000) eller ett motsvarande förordnande som avser en utländsk försäkring, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;
c) genom lagakraftvunnen dom eljest blivit bestämt angående delningen av egendom i dödsbo, där skatten fastställts med ledning av handling, som avses i 15 § 1, 1 a och 2 mom., 15 a § eller 16 §;
d) omständighet inträffat som föranleder tilläggsbouppteckning;
e) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde föreliggande omständighet, som föranleder, att i deklaration uppgiven behållning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklarationen angivits;
f) kunskap vunnits om förhållande, som föranleder tillämpning av 19 §;
g) klarhet vunnits om hur arvet slutligen skall fördelas i sådana fall som avses i 18 §;
3
Senaste lydelse 1987:1206.
h) kunskap vunnits om att sådan delning som avses i 15 § 1 a mom. har skett;
och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, för någon lott skatt skolat gäldas utöver vad för lotten beräknats, skall efterbeskattning ske med sålunda felande belopp.
37 §
4
2 mom. Skatt såsom för gåva utgår för vad som i enlighet med lagen om försäkringsavtal i annat fall än i 12 § avses tillfaller någon i egenskap av förmånstagare.
2 mom. Skatt såsom för gåva utgår för vad som i enlighet med försäkringsavtalslagen (2004:000) i annat fall än i 12 § avses tillfaller någon i egenskap av förmånstagare.
Vid denna beskattning skall bestämmelserna i 12 § andra–femte styckena tillämpas.
Som gåva beskattas även vad som i annat fall än i 12 § sjunde stycket avses tillfaller någon på grund av förordnande som avser utländsk försäkring. Därvid skall bestämmelserna i nämnda stycke tillämpas.
49 §
5
Där någon i enlighet med lagen (1927:77) om försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare, åligger det försäkringsgivaren att angående händelse, som enligt denna lag medför skattskyldighets inträde, lämna kontrolluppgift till Skatteverket och därvid även uppge övriga förhållanden av betydelse för skattens bestämmande. Närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Där någon i enlighet med försäkringsavtalslagen (2004:000) blivit insatt såsom förmånstagare, åligger det försäkringsgivaren att angående händelse, som enligt denna lag medför skattskyldighets inträde, lämna kontrolluppgift till Skatteverket och därvid även uppge övriga förhållanden av betydelse för skattens bestämmande. Närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Uppgiftsskyldighet föreligger dock icke, därest försäkringsbeloppet eller, i fråga om belopp som utfaller periodiskt, det sammanlagda årsbeloppet ej överstiger 13 000 kronor. Där fråga är om flera försäkringar, skall vad nu sagts hava avseende å försäkringarnas sammanlagda belopp.
Uppgift enligt första stycket skall för varje kalenderår lämnas senast den 31 januari följande år. Har skattskyldighet inträtt till följd av dödsfall, skall dock uppgift lämnas inom en månad efter det försäkringsgivaren erhöll vetskap om dödsfallet.
Vad i första och andra styckena sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall, som avses i 12 § sjätte stycket.
4
Senaste lydelse 1980:75.
5
Senaste lydelse 2003:646.
59 §
6
Har efter det beslut meddelats om fastställande av skatt
a) kännedom erhållits om förut icke känt testamente;
b) testamente, förordnande enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal om insättande av förmånstagare eller motsvarande förordnande som avser utländsk försäkring, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;
b) ett testamente, ett förmånstagarförordnande enligt försäkringsavtalslagen (2004:000) eller ett motsvarande förordnande som avser en utländsk försäkring, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;
c) genom lagakraftvunnen dom eljest blivit bestämt angående delningen av egendom i dödsbo, där skatten fastställts med ledning av handling, som avses i 15 § 1, 1 a och 2 mom, 15 a § eller 16 §;
d) omständighet inträffat som föranleder tilläggsbouppteckning;
e) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde föreliggande omständighet, som föranleder att i deklaration uppgiven behållning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklarationen angivits;
f) klarhet vunnits om hur arvet slutligen skall fördelas i sådana fall som avses i 18 §;
g) genom sådan delning, som enligt 32 § h) föranlett efterbeskattning, fördelningen av kvarlåtenskapen kommit att avvika från den som legat till grund för skattens fastställande;
och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, någon skattskyldig haft att gälda mindre skatt än vad beräknats, skall honom påförd skatt nedsättas med sålunda för högt beräknat belopp.
Ansökan om återvinning av skatt efter vad nu sagts görs skriftligen och tas upp av Skatteverket.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.
2. Har skattskyldighet inträtt före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser tillämpas.
3. I fråga om förmånstagarförordnanden som har gjorts enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal gäller äldre bestämmelser.
6
Senaste lydelse 2003:646.
2.8. Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. skall ha följande lydelse.
Lydelse enligt bet. 2003/04:LU29 Föreslagen lydelse
1 §
1
Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt
2. marknadsföringslagen (1995:450),
3. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,
4. lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare,
5. lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling,
6. lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer,
7. försäkringsavtalslagen (2004:000).
Bestämmelserna i 14, 15 och 16–22 §§ tillämpas inte i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen eller marknadsföringslagen. I mål enligt marknadsföringslagen tillämpas inte heller 13 a §. I stället gäller vad som föreskrivs i dessa lagar.
Bestämmelserna i 14, 15 och 16–22 §§ tillämpas inte i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen, marknadsföringslagen eller försäkringsavtalslagen. I mål enligt marknadsföringslagen eller försäkringsavtalslagen tillämpas inte heller 13 a §. I stället gäller vad som föreskrivs i dessa lagar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.
1
Senaste lydelse 2000:1176.
2.9. Förslag till lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar
Härigenom föreskrivs att 82 § lagen (1972:262) om understödsföreningar skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
82 §
1
Fordran som på grund av moderskapsförsäkring innestår hos understödsförening får ej utmätas.
Om utmätningsfrihet för kapitalförsäkring, sjukhjälp och pension finns bestämmelser i lagen (1927:77) om försäkringsavtal och i 5 kap. utsökningsbalken.
Om utmätningsfrihet för kapitalförsäkringar, sjukhjälp och pension finns bestämmelser i försäkringsavtalslagen (2004:000) och i 5 kap. utsökningsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.
1
Senaste lydelse 1981:836.
2.10. Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1199) om ersättning från den internationella oljeskadefonden
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1973:1199) om ersättning från den internationella oljeskadefonden skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
1
Ett belopp som 1992 års internationella oljeskadefond har betalat i ersättning enligt artikel 4 får fonden kräva åter av en person som anges i 10 kap. 4 § andra stycket a, b eller e–g sjölagen (1994:1009) endast under de förutsättningar som anges i nämnda lagrum. I övrigt får fonden återkräva ett sålunda utbetalat belopp av någon annan än fartygsägaren eller dennes garant endast i den utsträckning som följer av 25 § första stycket lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Ett belopp som 1992 års internationella oljeskadefond har betalat i ersättning enligt artikel 4 får fonden kräva åter av en person som anges i 10 kap. 4 § andra stycket a, b eller e–g sjölagen (1994:1009) endast under de förutsättningar som anges i nämnda lagrum. I övrigt får fonden återkräva ett sålunda utbetalat belopp av någon annan än fartygsägaren eller dennes garant endast i den utsträckning som följer av 7 kap. 9 § försäkringsavtalslagen (2004:000).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.
1
Senaste lydelse 1996:11.
2.11. Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)
Härigenom föreskrivs att 17 och 28 §§trafikskadelagen (1975:1410)
1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 §
Skadelidandes rätt till trafikskadeersättning får, utöver vad som anges i denna lag, inskränkas endast på grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen och som enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal eller konsumentförsäkringslagen (1980:38) kan medföra begränsning av försäkringsgivarens skyldighet att utge försäkringsbelopp.
Skadelidandes rätt till trafikskadeersättning får, utöver vad som anges i denna lag, inskränkas endast på grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen och som enligt försäkringsavtalslagen (2004:000) kan medföra begränsning av försäkringsgivarens skyldighet att utge försäkringsbelopp.
28 §
2
Om en skadelidande som är bosatt här i landet har anmält ett sådant försäkringsfall som avses i 27 § andra stycket till en försäkringsgivare i ett annat EES-land eller till en skaderegleringsrepresentant som denne har i Sverige utan att få ett motiverat besked om ersättning, svarar de försäkringsgivare som avses i 16 § solidariskt för ersättningen när det har gått tre månader sedan anmälan gjordes. Samma ersättningsansvar gäller om den utländske försäkringsgivaren inte har någon skaderegleringsrepresentant här i landet. Vad som sägs i detta stycke gäller inte om den skadelidande har vidtagit rättsliga åtgärder mot den utländske försäkringsgivaren.
Om fordonet är försäkringspliktigt men saknar trafikförsäkring, har de försäkringsgivare som avses i 16 § samma ersättningsansvar för skadan som anges i första stycket. Om fordonets identitet inte kan fastställas, svarar dessa försäkringsgivare solidariskt för den ersättning som skulle ha utgått från försäkringen. Vad som sägs i detta stycke gäller även om fordonet inte är normalt hemmahörande i ett EES-land men försäkringsfallet har inträffat i ett EES-land.
Skaderegleringen skall påbörjas senast två månader efter det att ärendet anmäldes till de försäkringsgivare som avses i 16 §. Skaderegleringen skall avbrytas, om försäkringsgivaren eller skaderegleringsrepresentanten lämnar ett motiverat besked om ersättning.
Skaderegleringen skall påbörjas senast två månader efter det att ärendet anmäldes till de försäkringsgivare som avses i 16 §. Skaderegleringen skall avbrytas, om försäkringsgivaren eller skaderegleringsrepresentanten lämnar ett motiverat besked om ersättning.
1
Lagen omtryckt 1994:43.
2
Senaste lydelse 2002:343.
Vad som sägs om skadereglering i 37 § första stycket och 38 § konsumentförsäkringslagen (1980:38) skall tillämpas också på skadereglering enligt denna paragraf.
Vad som sägs om skadereglering i 7 kap. 1 § försäkringsavtalslagen (2004:000) skall tillämpas också på skadereglering enligt denna paragraf.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om skaderegleringen och föreskrifter om underrättelseskyldighet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.
2.12. Förslag till lag om ändring i lagen (1980:1097) om Svenska skeppshypotekskassan
Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (1980:1097) om Svenska skeppshypotekskassan skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16 §
Styrelsen skall tillse att försäkringsgivaren gentemot kassan förbundit sig att iaktta att försäkringen inte ändras eller upphör utan kassans vetskap och att kassan får det rådrum som behövs för att säkerställa sig före försäkringens upphörande.
I övrigt skall för försäkring som avses i 14 § gälla sådana bestämmelser som föreskrivs i lagen (1927:77) om försäkringsavtal med den jämkning som styrelsen finner påkallad av omständigheterna.
I övrigt skall för en försäkring som avses i 14 § gälla sådana bestämmelser som föreskrivs i försäkringsavtalslagen (2004:000) med den jämkning som styrelsen finner påkallad av omständigheterna.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.
2.13. Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 9 § konkurslagen (1987:672) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
9 §
Överföring av medel till pensionsstiftelse, som har skett senare än sex månader före fristdagen och som har medfört att stiftelsen fått överskott på kapitalet, går åter till belopp motsvarande överskottet. Har överföringen skett dessförinnan men senare än ett år eller, när åtgärden väsentligen har gynnat gäldenären eller närstående till honom, tre år före fristdagen, går den åter i motsvarande mån, om det inte visas att gäldenären efter överföringen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.
Överföring till pensionsstiftelse i annat fall än som sägs i första stycket går åter, om överföringen har skett senare än tre månader före fristdagen. Har överföringen väsentligen gynnat gäldenären eller närstående till honom, går den också åter, om åtgärden har skett dessförinnan men senare än två år före fristdagen och det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.
Överföring av medel till personalstiftelse går åter, om överföringen har skett senare än sex månader före fristdagen. Har överföringen skett dessförinnan men senare än ett år eller, när åtgärden väsentligen har gynnat gäldenären eller närstående till honom, tre år före fristdagen, går den åter, om det inte visas att gäldenären efter överföringen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.
Om rätt att i särskilda fall återkräva försäkringspremier m.m. finns det föreskrifter i 117 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Om rätt att i särskilda fall återkräva försäkringspremier m.m. finns det bestämmelser i 15 kap. 8 § försäkringsavtalslagen (2004:000).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.
2.14. Förslag till lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1989:508) om försäkringsmäklare skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §
1
Försäkringsmäklaren skall se till att uppdragsgivaren får den information som en försäkringsgivare enligt 5 § och 6 § första stycket konsumentförsäkringslagen (1980:38) är skyldig att lämna i samband med att en försäkring tecknas.
Försäkringsmäklaren skall se till att uppdragsgivaren får den information som en försäkringsgivare enligt försäkringsavtalslagen (2004:000) är skyldig att lämna i samband med att en försäkring tecknas.
En försäkringsmäklare som får i uppdrag att inhämta upplysningar om eller förmedla livförsäkringsavtal som erbjuds av utländska försäkringsgivare, som inte har koncession att driva försäkringsrörelse i Sverige, skall till uppdragsgivaren överlämna en handling i vilken uppdraget anges. Uppdragsgivaren skall skriva under handlingen. Handlingen skall överensstämma med formulär som fastställs av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.
2. Äldre bestämmelser tillämpas på en försäkring som har meddelats före ikraftträdandet.
1
Senaste lydelse 1993:1308.
2.15. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 10 § och 5 kap. 3 § lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
10 §
Vid tolkning av bestämmelserna om förmånstagares rätt enligt ett pensionssparavtal skall bestämmelserna i 105 § andra–fjärde styckena lagen (1927:77) om försäkringsavtal tillämpas. Med försäkringstagare skall då i stället avses pensionssparare.
Vid tolkning av bestämmelserna om förmånstagares rätt enligt ett pensionssparavtal skall bestämmelserna i 14 kap. 6 § försäkringsavtalslagen (2004:000), utom vad avser arvingar, tillämpas. Med försäkringstagare skall då i stället avses pensionssparare.
5 kap.
3 §
Om pensionsspararen försätts i konkurs efter ansökan som gjorts innan tio år förflutit från det att pensionssparavtalet ingicks eller om offentligt ackord har fastställts inom samma tid skall bestämmelserna i 117 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal också tillämpas i fråga om möjligheten att av pensionssparinstitutet utkräva medel som pensionsspararen betalat enligt pensionssparavtalet. Vid tillämpningen skall paragrafens hänvisning till 116 och 102 §§ samma lag i stället gälla 1 § respektive 4 kap. 4 §.
Om pensionsspararen försätts i konkurs efter ansökan som gjorts innan tio år förflutit från det att pensionssparavtalet ingicks eller om offentligt ackord har fastställts inom samma tid skall bestämmelserna i 117 § i den upphävda lagen (1927:77) om försäkringsavtal också tillämpas i fråga om möjligheten att av pensionssparinstitutet utkräva medel som pensionsspararen betalat enligt pensionssparavtalet. Vid tillämpningen skall paragrafens hänvisning till 116 och 102 §§ samma lag i stället gälla 1 § respektive 4 kap. 4 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.
2.16. Förslag till lag om ändring i patientskadelagen (1996:799)
Härigenom föreskrivs att 4 § patientskadelagen (1996:799) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
Rätten till patientskadeersättning får inskränkas endast på grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen och som enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal kan medföra begränsning av försäkringsgivarens skyldighet att utge försäkringsbelopp.
Rätten till patientskadeersättning får inskränkas endast på grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen och som enligt försäkringsavtalslagen (2004:000) kan medföra begränsning av försäkringsgivarens skyldighet att utge försäkringsbelopp.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.
2.17. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 11 § lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
11 §
Om någon inom den krets som avses i 1 § första stycket 3 har begått ett brott som anges i 100 a § lagen (1927:77) om försäkringsavtal mot pensionsspararen eller mot någon annan inom samma krets eller har medverkat till ett sådant brott på det sätt som sägs i 100 a § lagen om försäkringsavtal, skall det som där föreskrivs om förlust av rätt till försäkringsersättning gälla rätt till premiepension till efterlevande enligt 1 §.
Detsamma gäller om den som skulle ha haft rätt till premiepension till efterlevande enligt 7 § har begått ett brott som anges i 100 a § lagen om försäkringsavtal mot pensionsspararen eller har medverkat till ett sådant brott på det sätt som sägs där.
Om någon inom den krets som avses i 1 § första stycket 3 har begått ett brott som avses i 14 kap. 15 § försäkringsavtalslagen (2004:000) mot pensionsspararen eller mot någon annan inom samma krets eller har medverkat till ett sådant brott på det sätt som avses i 14 kap. 15 § försäkringsavtalslagen skall det som där föreskrivs om förlust av rätt till försäkringsersättning gälla rätt till premiepension till efterlevande enligt 1 §.
Detsamma gäller om den som skulle ha haft rätt till premiepension till efterlevande enligt 7 § har begått ett brott som avses i 14 kap. 15 § försäkringsavtalslagen mot pensionsspararen eller har medverkat till ett sådant brott på det sätt som sägs där.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.
2.18. Förslag till lag om ändring i lagen (1999:890) om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara m.m.
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 3 § lagen (1999:890) om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
3 §
Lagen (1927:77) om försäkringsavtal gäller inte i fråga om försäkring enligt 1 §.
Försäkringsavtalslagen (2004:000) gäller inte i fråga om försäkring enligt 1 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.
2.19. Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)
Härigenom föreskrivs att 58 kap. 18 § inkomstskattelagen (1999:1229) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
58 kap.
18 §
1
En pensionsförsäkring får återköpas trots bestämmelserna i detta kapitel, om det tekniska återköpsvärdet uppgår till högst 30 procent av prisbasbeloppet. Återköp får också ske om
1. det tekniska återköpsvärdet uppgår till högst ett prisbasbelopp,
2. försäkringen inte är förenad med ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande, och
3. premier för försäkringen inte har betalats under de senaste tio åren. Om det i andra fall finns synnerliga skäl för återköp och sådant får ske enligt försäkringsavtalet och försäkringstekniska riktlinjer, får återköp medges av skattemyndigheten.
Bestämmelserna i detta kapitel hindrar inte återbetalning enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbalken av försäkringstagarens tillgodohavande. De hindrar inte heller en överföring av hela pensionsförsäkringens värde direkt till en annan pensionsförsäkring än som avses i 5 § om försäkringstagaren tecknar den i samband med överföringen hos samma eller annan försäkringsgivare med samma person som försäkrad. Överföringen skall i så fall inte anses som pension enligt 10 kap. 5 § första stycket 5 och inte heller som en betalning av premier för pensionsförsäkring.
Bestämmelserna i detta kapitel hindrar inte återbetalning enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbalken eller 15 kap. 8 § försäkringsavtalslagen (2004:000) av försäkringstagarens tillgodohavande. De hindrar inte heller en överföring av hela pensionsförsäkringens värde direkt till en annan pensionsförsäkring än som avses i 5 § om försäkringstagaren tecknar den i samband med överföringen hos samma eller annan försäkringsgivare med samma person som försäkrad. Överföringen skall i så fall inte anses som pension enligt 10 kap. 5 § första stycket 5 och inte heller som en betalning av premier för pensionsförsäkring.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.
2. De nya bestämmelserna gäller även för försäkringar som har tecknats före år 1976.
1
Senaste lydelse 2003:669.
3. Ärendet och dess beredning
Försäkringsrättskommittén
Avtal om privat försäkring författningsregleras i dag i första hand av lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL). Såvitt gäller de viktigaste slagen av skadeförsäkring för konsumenter har reglerna i den lagen dock till stor del ersatts av konsumentförsäkringslagen (1980:38; KFL). Trafikförsäkringen för motordrivna fordon regleras vidare i första hand av trafikskadelagen (1975:1410) i stället för av FAL. Det finns utöver detta också författningar som reglerar andra särskilda typer av försäkringar, såsom patientförsäkringen.
KFL bygger på ett delbetänkande (SOU 1977:84) av Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09), som tillsattes år 1974 för att se över lagstiftningen om försäkringsavtal.
I sitt fortsatta arbete avlämnade kommittén år 1986 delbetänkandet Personförsäkringslag (SOU 1986:56) och år 1989 slutbetänkandet Skadeförsäkringslag (SOU 1989:88). Enligt kommitténs förslag skulle personförsäkringslagen och skadeförsäkringslagen tillsammans ersätta FAL och KFL.
Förslagen till personförsäkringslag och skadeförsäkringslag har remissbehandlats. Remissyttrandena och sammanställningar av dem finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju87/880 och Ju89/3379). En sammanfattning av betänkandet med förslag till en personförsäkringslag finns i bilaga 1, de lagförslag som läggs fram i betänkandet i bilaga 2 och en förteckning över remissinstanserna i bilaga 3. En sammanfattning av betänkandet med förslag till en skadeförsäkringslag finns i bilaga 4, lagförslagen i bilaga 5 och en förteckning över remissinstanserna i bilaga 6.
1993 års promemoria
Förslagen till personförsäkringslag och skadeförsäkringslag bearbetades senare inom Justitiedepartementet. Resultatet av detta arbete presenterades i departementspromemorian Ny försäkringsavtalslag (Ds 1993:39).
Promemorian har remissbehandlats. Remissyttrandena och en sammanställning av dem finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr Ju93/2420/L2). En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 7, de lagförslag som läggs fram i promemorian i bilaga 8 och en förteckning över remissinstanserna i bilaga 9.
Kompletterande beredning
Särskilt mot bakgrund av den tid som gått sedan departementspromemorian remitterades har lagstiftningsprojektet kontinuerligt under de senaste åren behandlats i referensgrupper, varvid olika frågor uppmärksammats och förslag till lagtext diskuterats. I grupperna har deltagit företrädare för berörda myndigheter och organisationer, framför allt från försäkringsbranschen. En hearing har hållits om lagstiftningsbehovet.
En undersökning av innehållet i utländsk rätt har gjorts av professor Bill W. Dufwa. En sammanfattning finns i bilaga 10.
För att komplettera beredningsunderlaget ytterligare upprättades år 2002 i Justitiedepartementet en promemoria med ett fullständigt utkast till lagrådsremiss, som remitterades för synpunkter. Utkastet till lagrådsremiss och lämnade synpunkter finns tillgängliga i lagstiftningsärendet. Utkastets lagförslag finns i bilaga 11. Vilka domstolar, myndigheter och organisationer som fick tillfälle att yttra sig framgår av bilaga 12.
Personskadekommittén
I propositionen tas även upp ett förslag från Personskadekommittén om regressrätt för försäkringsbolagen. Kommitténs förslag lämnades i betänkandet Samordning och regress (SOU 2002:1).
Betänkandet har remissbehandlats. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju2002/595/L2). En sammanfattning av kommitténs överväganden beträffande frågan om regress finns i bilaga 13, lagförslaget i bilaga 14 och en förteckning över remissinstanserna i bilaga 15.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 22 maj 2003 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 16.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 17. Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag men har i vissa avseenden gjort andra bedömningar eller valt andra lagtekniska lösningar. Lagrådets synpunkter behandlas under övervägandena i avsnitt 5.1, 6.1.1, 6.1.2, 6.2.1, 6.2.2, 6.2.4, 6.2.6, 6.3.1, 6.3.2, 6.3.3, 6.3.6, 6.3.7, 6.3.8, 6.4, 6.5, 6.6.2, 6.6.3, 6.6.4, 7.2, 7.3, 8.1, 8.2, 9.1.1, 9.1.2, 9.2.3, 9.2.7, 9.3.1, 9.3.3, 9.3.6, 9.5.2, 9.5.3, 9.5.4, 9.5.5, 9.5.7, 9.5.8, 9.6, 9.7.3, 10.1, 10.3, 10.5, 10.7, 10.9, 11.7 och 12 samt i författningskommentaren avsnitt 14.
Försäkringsbranschen har lämnat synpunkter på Lagrådets förslag.
Propositionen
På grundval av Försäkringsrättskommitténs betänkanden, departementspromemorian och beredningsunderlaget i övrigt föreslår regeringen i propositionen en reformerad ny lagstiftning om försäkringsavtal.
Propositionen bygger på en överenskommelse mellan den socialdemokratiska regeringen och Vänsterpartiet.
Efter en beskrivning av nuvarande förhållanden (avsnitt 4) tar regeringen först allmänt ställning till frågan om lagstiftningsbehovet och lagstiftningens allmänna uppläggning (avsnitt 5.1) samt tillämpningsområdet (avsnitt 5.2) och området för den tvingande regleringen (avsnitt 5.3). Regeringen behandlar sedan i tur och ordning huvuddelarna i reformen: individuell konsumentförsäkring (avsnitt 6) och företagsförsäkring (avsnitt 7) jämte tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet beträffande sådana försäkringar (avsnitt 8), individuell personförsäkring (avsnitt 9), gruppförsäkring (avsnitt 10) och kollektivavtalsgrundad för-
säkring (avsnitt 11). Ett avsnitt om ikraftträdande och övergångsbestämmelser (avsnitt 12) följs av en redovisning av reformens kostnadseffekter (avsnitt 13) och sist en författningskommentar (avsnitt 14).
I propositionen anges under rubriken remissinstanserna de synpunkter som lämnats på departementspromemorian, och andra synpunkter under beredningsarbetet framgår i stället av regeringens överväganden i övrigt.
Hänvisningar till S3
4. Nuvarande förhållanden
De första spåren av försäkring förekommer i Sverige i landskapslagarna. Till de skyldigheter som ålåg häradets invånare hörde att lämna varandra hjälp vid oförvållade olyckor. Framför allt var de skyldiga att samla pengar i en brandstod, som användes för den häradsbo vars egendom brunnit upp av en olyckshändelse. Bestämmelser om en sådan brandstodsplikt togs sedan upp i landslagarna, och de fördes därifrån in i 24 kap. byggningabalken i 1734 års lag. I 1734 års lag togs även in en föreskrift om att häradsborna i varje landsort skulle bilda en förening som hade att bestämma hur mycket som skulle betalas i brandstod för varje nytt hus. Vad gäller den frivilliga försäkringen blev försäkring mot sjöfara tidigast föremål för lagstiftarens uppmärksamhet. Redan den första sjölagen från år 1667 innehöll en försäkringsbalk. Bestämmelserna där ändrades genom Försäkrings- och Haveristadgan år 1750, som ersattes av 1864 års sjölag. Privaträttsliga bestämmelser om sjöförsäkring togs sedan in i 1891 års sjölag.
År 1901 inleddes det samarbete mellan de nordiska länderna beträffande den centrala civilrättsliga lagstiftningen som inom loppet av några decennier skulle leda fram till en långtgående harmonisering på detta område. Det året antog justitieministrarna i Danmark, Norge och Sverige ett lagstiftningsprogram som omfattade viktiga civilrättsliga ämnen. Det nordiska samarbetet ledde till överensstämmande lagstiftning om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, om avbetalningsköp och om kommission, handelsagenter och handelsresande. År 1915 utökades programmet med försäkringsavtal, och kommittéer om detta ämne tillsattes i de nordiska länderna år 1918. Arbetet utmynnade i likartade lagar om försäkringsavtal i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Den svenska lagen om försäkringsavtal trädde i kraft den 8 april 1927 (FAL), och motsvarande lagar trädde i kraft i Danmark år 1930, i Finland år 1933 och i Norge år 1930.
Den nu gällande svenska lagen är således den första svenska lag som avser hela försäkringsavtalsrätten. Bortsett från sjöförsäkring hade svensk lagstiftning före FAL i huvudsak reglerat endast den näringsrättsliga sidan av den privata försäkringsverksamheten.
I syfte att se över de nordiska försäkringsavtalslagarna tillsattes kommittéer i Sverige (Försäkringsrättskommittén) och i Norge år 1974, i Danmark år 1975 och i Finland år 1977. Också detta lagstiftningsarbete skedde alltså i nära nordiskt samarbete. Lagstiftningssamarbetet ledde till att nya försäkringsavtalslagar infördes i Norge år 1989 och i Finland år 1994. I Sverige bedömdes lagstiftningsbehovet särskilt angeläget för konsumentförsäkringarnas del. På grundval av ett delbetänkande från
Försäkringsrättskommittén infördes en särreglering för dessa försäkringar i konsumentförsäkringslagen (KFL), som trädde i kraft år 1981. Kommitténs huvudbetänkanden ligger – tillsammans med det kompletterande beredningsunderlaget – till grund för förslagen i denna proposition. I Danmark pågår fortfarande en översyn av 1930 års försäkringsavtalslag.
I det följande ges en översikt av rättsregler och vissa andra förhållanden av betydelse i lagstiftningsfrågan. För en mera utförlig redogörelse, som delvis ännu är aktuell, hänvisas till Försäkringsrättskommitténs betänkanden. Vissa lagar m.m. som har tillkommit på senare tid presenteras längre fram i detta avsnitt, och några särskilda frågor rörande gällande rätt och utvecklingen i praxis behandlas i senare avsnitt av denna proposition. Med hänsyn till rättsområdets stora internationella betydelse presenteras huvuddragen i nordisk rätt och, som en bilaga till propositionen, vissa andra europeiska staters lagstiftning.
4.1. Försäkringsavtalslagen och konsumentförsäkringslagen
Allmänt om lagarna
FAL skiljer mellan å ena sidan skadeförsäkring, som avser försäkring mot ekonomisk förlust genom sakskada, genom ersättningsskyldighet (främst vid ansvarsförsäkring) eller genom ren förmögenhetsskada, och å andra sidan personförsäkring, som inbegriper liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring. FAL är i huvudsak dispositiv, dvs. den gäller bara i den mån inte annat anges i försäkringsvillkoren. De regler i FAL som är till för att skydda försäkringstagaren är dock i ganska stor utsträckning tvingande. KFL innehåller bestämmelser, som också mestadels är tvingande till förmån för försäkringstagarsidan, om vissa typer av försäkring som konsumenter tecknar. Det gäller hemförsäkring, villaförsäkring, fritidshusförsäkring, reseförsäkring, trafikförsäkring eller annan motorfordonsförsäkring och båtförsäkring, dock i princip inte gruppförsäkring och inte heller försäkringar grundade på kollektivavtal. Vissa frågor som rör sådana försäkringar (kollektiva försäkringar), bl.a. om ersättningen i förhållandet till personer utanför försäkringsavtalet, regleras dock av FAL. FAL ger regler om övriga typer av försäkringar, framför allt personförsäkring och skadeförsäkringar för företag och offentliga rättssubjekt (företagsförsäkring). FAL är alltså formellt tillämplig också på kollektiva försäkringar, men i praktiken har lagen bara en begränsad betydelse här. I stort sett saknas särskilda bestämmelser rörande avtalsförhållandet vid sådana försäkringar.
FAL och KFL reglerar avtalets ingående och upphörande samt olika allmänna frågor om parternas förpliktelser mot varandra. På försäkringstagarsidan skiljer härvid lagstiftningen mellan försäkringstagaren och annan som försäkringen är avsedd att skydda (kallad ”försäkringshavare” i FAL och ”försäkrad” i KFL) eller på vars person försäkringen har tecknats.
KFL saknar regler om vad en konsumentförsäkring skall omfatta och om hur övriga avtalsvillkor skall utformas (bortsett från att villkor som
behandlar frågor som regleras av KFL på grund av lagens tvingande karaktär inte får avvika från KFL till nackdel för försäkringstagaren). Beträffande försäkringsproduktens utformning har försäkringsbolagen alltså i princip fått fria händer. I FAL förekommer däremot en sådan särskild reglering, om än ofullständig, rörande vissa typer av skadeförsäkring (sjö- och annan transportförsäkring samt brand-, kreaturs- och ansvarsförsäkring). Det kan nämnas att det för trafikförsäkringens del finns en utförlig reglering i trafikskadelagen (1975:1410), om vad skyddet skall omfatta. Vissa bestämmelser av denna typ har också givits i fråga om annan obligatorisk försäkring, bl.a. i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare (se avsnitt 4.5 nedan).
Avtalets ingående
Något formkrav gäller inte för försäkringsavtal. Avtalets ingående regleras av allmänna principer. Bindande avtal föreligger alltså som regel när antagande svar har givits på motpartens anbud och denne tagit del av accepten. KFL innehåller en särskild regel om skyldighet att sluta avtal (kontraheringsplikt). Försäkringsbolaget får inte vägra att meddela en försäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten, om inte bolaget har särskilda skäl för denna vägran.
Information
I KFL finns också bestämmelser om vilken information som försäkringsbolaget skall ge om premier och andra villkor dels innan en försäkring tecknas, dels under försäkringstiden, dels i samband med skadereglering. Dessa regler är av näringsrättsligt (marknadsrättsligt) slag. Underlåtenhet att informera medför alltså påföljder enligt marknadsföringslagen (1995:450), medan eventuella civilrättsliga konsekvenser inte regleras. Motsvarande informationsregler saknas i FAL.
Försäkringstiden
Rörande försäkringstiden råder som huvudregel avtalsfrihet. KFL föreskriver dock en längsta försäkringstid om ett år om det inte finns särskilda skäl. I denna lag begränsas också försäkringsbolagets rätt att säga upp försäkringen vid tidens utgång. Försäkringsbolaget kan vägra fortsatt försäkring bara vid särskilda skäl, även om man också kan ändra villkoren för en kommande avtalsperiod. Även sådana regler saknas i FAL.
Uppsägning i förtid
Av mera begränsad praktisk betydelse är vissa bestämmelser om rätt till uppsägning i förtid. FAL ger försäkringsbolaget en sådan rätt för skadeförsäkringens del, bl.a. vid oriktiga riskupplysningar från försäkringstagarens sida, vid fareökning och vid vissa brott mot säkerhetsföreskrifter, medan KFL föreskriver samma påföljd när försäkringstagaren eller den försäkrade grovt har åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget eller om det finns andra synnerliga skäl. Försäkringstagaren har å
sin sida enligt KFL förtida uppsägningsrätt om försäkringsbehovet faller bort eller om det inträffar en annan liknande omständighet.
Påföljder vid kontraktsbrott
Båda lagarna innehåller bestämmelser om parternas, främst försäkringstagarens, förpliktelser och föreskriver olika påföljder om de åsidosätts. Försäkringstagarens skyldigheter – dels att betala premie, dels att uppfylla en rad s.k. biförpliktelser – regleras genom ganska utförliga regler som är tvingande till förmån för försäkringstagaren. Det ansågs vid tillkomsten av både FAL och KFL vara väsentligt att försäkringsbolaget inte skall kunna utnyttja motpartens eventuella ekonomiska underläge eller bristande sakkunskap genom att föreskriva strängare påföljder vid kontraktsbrott än vad som är rimligt.
Kronologiskt sett är försäkringstagarens första förpliktelse att lämna uppgifter om risken vid avtalets ingående så att försäkringsbolaget kan bedöma vilken premie och vilka villkor i övrigt som skall gälla – i vissa fall om risken alls kan försäkras. FAL:s regler bygger här närmast på tanken att vid oaktsamt eller uppsåtligt brott mot denna upplysningsplikt försäkringsbolaget blir helt eller delvis fritt från ansvar vid ett försäkringsfall medan felaktiga uppgifter i god tro inte medför någon sådan påföljd. Vid svek eller förfarande i strid mot tro och heder från försäkringstagarens sida blir avtalet ogiltigt. Vad oaktsamma uppgifter angår är den viktigaste påföljden att ansvaret sätts ned till vad försäkringsbolaget skulle ha föreskrivit, om försäkringsgivaren fått riktiga uppgifter om risken (den s.k. prorataregeln). Hade försäkringsbolaget i sådant fall vägrat försäkring, betalas ingen ersättning. En alternativ regel, som tar sikte på den oriktiga uppgiftens samband med försäkringsfallet (den s.k. kausalitetsregeln), är närmast avsedd för sjö- och annan transportförsäkring. KFL:s bestämmelser om upplysningsplikt bygger också på att felaktiga upplysningar i god tro inte påverkar försäkringsbolagets ansvar enligt avtalet, men här bestäms påföljden på annat sätt när försäkringstagaren lämnar den oriktiga uppgiften uppsåtligen eller med oaktsamhet som inte är ringa. Försäkringsersättningen kan då sättas ned efter en skälighetsbedömning, där en mängd skilda omständigheter kan beaktas. I allmänhet brukar försäkringsvillkoren närmare precisera det avdrag som skall ske när upplysningsplikten eftersätts. Sådana villkor kan dock på grund av skälighetsregelns tvingande natur åsidosättas om resultatet inte stämmer med regeln.
FAL innehåller också särskilda regler om ökning av risken vid skadeförsäkring. Principerna påminner om dem som gäller vid upplysningsplikt, och huvudtanken är alltså att försäkringsgivarens ansvar kan sättas ned bara vid uppsåt eller vårdslöshet från försäkringstagarens sida; han har framkallat en inte förutsedd fareökning med vilja eller försummat att anmäla den till försäkringsbolaget.
Motsvarande regler saknas i KFL. Där förekommer däremot en gemensam bestämmelse om överträdelse av försäkringsvillkoren, som kan aktualiseras vid fareökning men som framför allt blir aktuell när den försäkrade bryter mot särskilda föreskrifter om försiktighetsmått mot skada (säkerhetsföreskrifter) eller mot skyldigheten att förhindra försäkringsfall. Vid oaktsamhet kan också här en nedsättning ske efter skälig-
het, och villkoren brukar även i dessa fall precisera hur avdraget skall ske.
Säkerhetsföreskrifter anses speciellt viktiga vid företagsförsäkring. För skadeförsäkringens del innehåller FAL en regel som i stora drag innebär att, vid oaktsam överträdelse av en sådan föreskrift på försäkringstagarens sida, försäkringsbolaget bara ansvarar om det inte finns något orsakssamband mellan överträdelsen och skadan.
Viktiga bestämmelser gäller om framkallande av försäkringsfallet från den försäkrades sida. Enligt FAL:s regler, vilka dock inte är tvingande, är försäkringsbolaget fritt från ansvar mot en försäkrad som uppsåtligen har framkallat försäkringsfallet, och detsamma gäller vid annan försäkring än livförsäkring om försäkringsfallet har framkallats genom grov vårdslöshet. Undantag föreskrivs dock om den försäkrade var under 15 år eller psykiskt störd eller om han har handlat i en nödsituation. Annan än grov vårdslöshet inverkar inte på ansvaret. En särskild bestämmelse förekommer om självmord vid livförsäkring. Trots den försäkrades uppsåt betalas här försäkringsersättning, om försäkringen har gällt i mer än tre år före dödsfallet eller det måste antas att samband saknats mellan försäkringsskyddet och självmordet. – FAL innehåller också bestämmelser som innebär att den som orsakar någons död genom ett uppsåtligt och allvarligt våldsbrott har förverkat sin rätt till försäkringsersättning.
Också KFL fritar försäkringsbolaget från ansvar när den försäkrade har framkallat försäkringsfallet med uppsåt. KFL innehåller däremot något avvikande bestämmelser när det gäller vårdslöshet. I motsats till FAL:s motsvarande stadganden är KFL:s regler tvingande. Vid grov vårdslöshet kan ersättningen sättas ned efter skälighet, dock inte vid ansvarsförsäkring. Denna försäkringstyp avser ju skydd mot skadeståndsskyldighet, och här står därför även den skadelidandes intressen på spel. Vidare kan försäkringsbolaget av särskilda skäl göra förbehåll om nedsättning även vid annan vårdslöshet som inte är ringa.
När det gäller åsidosättande av skyldigheter enligt försäkringsvillkoren och framkallande av försäkringsfallet svarar den försäkrade också för uppsåt eller vårdslöshet hos vissa andra (s.k. identifikation). Det gäller bl.a. om det har förelegat en väsentlig ekonomisk gemenskap med den andre beträffande den försäkrade egendomen samt, vid överträdelse av försäkringsvillkor, om den andre i den försäkrades ställe eller tillsammans med den försäkrade haft tillsyn över egendomen, förutsatt att förbehåll om detta har gjorts i villkoren.
Försummad betalning av premien regleras också olika i FAL och i KFL. Den väsentliga frågan är när försäkringsbolaget kan frita sig från ansvar för ett försäkringsfall som inträffar när premien är obetald. FAL:s regler innebär i huvudsak följande. Avtalsfrihet råder om betalningstiden. Om tiden för betalning av premien inte är bestämd, skall premien betalas utan uppskov. Premien för eventuella senare premieperioder skall betalas på periodens första dag. När det gäller den första premien kan försäkringsbolaget förbehålla sig ansvarsfrihet så snart försäkringstagaren har gjort sig skyldig till dröjsmål med betalningen. Vid dröjsmål med en senare premie gäller ett sådant förbehåll bara om försäkringstagaren har låtit bli att betala en vecka efter det att försäkringsbolaget gett honom en påminnelse om förfallodagen. Villkoren vid livförsäkring är dock ofta mildare än vad lagen föreskriver. Försäkringstagaren har många gånger
en månad på sig att betala, den s.k. respitmånaden. Om försäkringsfall inträffar innan premien har betalats, reduceras ersättningen i förhållande till hur länge dröjsmålet har varat. Under alla förhållanden utbetalas försäkringens värde, om det i försäkringen ingår ett sparande – t.ex. vid pensionsförsäkring.
KFL är här gynnsammare för den försäkrade än FAL. Första premien skall betalas inom fjorton dagar efter det att ett skriftligt krav har avsänts till försäkringstagaren, men försäkringsbolaget kan förbehålla sig att försäkringen inte skall gälla innan premien har betalats. Premien för en senare period eller för en förnyad försäkring skall betalas senast när den nya premieperioden börjar, men den behöver inte betalas förrän en månad efter det att försäkringsbolaget har avsänt ett skriftligt premiekrav. Säger försäkringsbolaget upp försäkringen till upphörande på grund av dröjsmål, kan försäkringstagaren behålla sitt försäkringsskydd såvida han betalar inom fjorton dagar efter det att meddelandet om uppsägningen har sänts till honom. Denna tid kan dessutom förlängas om försäkringstagaren gör sannolikt att meddelandet har förkommit eller försenats eller att han inte har kunnat erlägga premien i tid på grund av svår sjukdom, frihetsberövande, utebliven pensions- eller lönebetalning m.m.
Ersättningen vid skadeförsäkring
Vissa särskilda regler gäller enligt FAL om ersättningen vid skadeförsäkring, vilka är tillämpliga också på konsumentförsäkring. Skadeförsäkring kan avse varje lagligt intresse som kan uppskattas i pengar. Olagliga intressen kan alltså inte försäkras. I tvivelsmål skall försäkring på viss egendom antas avse bara det värde med vilket egendomen minskar genom skadan, inte annan typ av förlust genom att egendomen skadas, t.ex. utebliven vinst. Skydd för sådana intressen kräver alltså föreskrift i avtalet.
Värdering av skada
I KFL sägs bara att försäkringsvillkoren skall innehålla regler om värderingen av skadad egendom och annan förlust till följd av försäkringsfallet. FAL innehåller däremot särskilda regler om skadevärderingen. Som huvudregel skall värderingen bygga på återanskaffningskostnaden, med avdrag för ålder och bruk samt för ”nedsatt användbarhet eller annan omständighet” (det sista dock inte när en försäkrad byggnad har reparerats eller återuppförts). Beträffande handelsvaror avsedda för försäljning skall i stället saluvärdet vara avgörande. – Enligt en huvudregel, som är tvingande till nackdel för den försäkrade, är försäkringsbolaget inte skyldigt att som ersättning för en inträffad skada utge större belopp än som motsvarar förlusten, även om man har avtalat om större försäkringsbelopp (det s.k. berikande- eller vinstförbudet). Ett undantag är när avtalet innebär att skada på gods skall ersättas efter ett visst angivet värde. En sådan föreskrift binder försäkringsbolaget, om bolaget inte kan visa att det skulle medföra en ersättning som är väsentligt högre än förlusten. Att märka är vidare att genom en vanlig försäkringstyp –
nyvärdesförsäkring – man kan få ersättningen bestämd efter kostnaden för att skaffa ny egendom motsvarande den skadade. Ett försäkringsskydd av detta slag fyller ett starkt ekonomiskt behov och anses trots allt vara förenligt med vinstförbudet.
Underförsäkring
Vid s.k. underförsäkring, då parterna har avtalat om ett lägre försäkringsvärde än vad som följer av FAL:s nyss nämnda regler, skall enligt FAL ersättningen bestämmas bara till så stor del av skadan som motsvarar förhållandet mellan försäkringsbeloppet och det verkliga värdet (en regel som dock kan frångås genom vissa försäkringsformer, såsom ”försäkring på första risk” och ”fullvärdesförsäkring”). KFL har en gynnsammare tvingande bestämmelse för konsumenternas del. En sådan proportionell nedsättning som nu har angivits skall ske bara om försäkringsbeloppet enligt villkoren skall motsvara det verkliga värdet men i betydande mån understiger detta.
Dubbelförsäkring
Är egendom försäkrad hos flera försäkringsbolag så att samma intresse täcks genom försäkringarna (s.k. dubbelförsäkring), har den försäkrade i enlighet med berikandeförbudet bara rätt till en sammanlagd ersättning motsvarande förlusten. Den försäkrade kan emellertid vända sig mot vilket av försäkringsbolagen han vill för att få ut denna ersättning, och sedan fördelas ansvaret mellan försäkringsbolagen.
Självrisk
Det vanliga förhållandet att en självrisk gäller vid skadeförsäkring regleras inte i lagstiftningen.
Försäkring av tredje mans intresse
Vid skadeförsäkring uppkommer speciella problem rörande försäkring av tredje mans intresse. Andra än försäkringstagaren kan ha ett intresse av att egendomen bevaras, t.ex. inteckningshavare i en försäkrad fastighet eller hantverkare som tagit emot försäkrad lös egendom för arbete på den och eventuellt har säkerhetsrätt i egendomen. Skadeförsäkringen kan gälla också till förmån för sådan tredje man. Enligt en bestämmelse i FAL, som är tillämplig också vid konsumentförsäkring, skyddar i tvivelsmål försäkringen var och en som i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare av annan rättighet till godset eller därför att han i anledning av avtal om godset står faran för detta har intresse av att dess värde inte minskas eller går förlorat. Undantag görs för sjö- och luftpanträtt. Enligt huvudregeln gäller alltså försäkringen automatiskt till förmån för tredje man om inte något annat framgår av avtalet. Borgenärer med panträtt eller retentionsrätt i lös egendom, och ofta även inteckningshavare i fastighet, har vidare företräde till utfallande försäkringsbelopp framför ägaren. I viss utsträckning har dessa borgenärer en självständig rätt mot
försäkringsbolaget, även om försäkringstagaren brutit mot biförpliktelser enligt försäkringsavtalet. Försäkringstagaren företräder dock den försäkrade i mellanhavanden med försäkringsbolaget före försäkringsfallet, medan tredje man efter detta har en självständig rätt i förhållande till försäkringsbolaget.
Förmånstagare
En annan särskild kategori av tredje män vid personförsäkring är förmånstagare, dvs. personer som enligt försäkringstagarens förordnande skall erhålla försäkringsbeloppet sedan försäkringsfallet inträtt, t.ex. efterlevande make eller barn. FAL innehåller ganska utförliga regler om sådana förordnanden. Av dem kan här nämnas följande. För förmånstagarförordnande föreskrivs ett formkrav. Förordnandet skall (liksom återkallelsen av ett förordnande) meddelas skriftligen till försäkringsbolaget eller genom bolagets försorg skrivas in i försäkringsbrevet. Det kan i princip när som helst återkallas före försäkringstagarens död, om det inte har gjorts oåterkalleligt genom löfte till förmånstagaren. Den som äger försäkringen får också bestämma om förmånstagare. Om en förmånstagare är insatt, skall ett försäkringsbelopp som faller ut efter försäkringstagarens död inte ingå i dennes kvarlåtenskap. Förordnandet kan vidare jämkas om det är oskäligt mot försäkringstagarens efterlämnade make eller bröstarvinge. Rörande tolkningen av ett förmånstagarförordnande ges vissa hjälpregler. Även om det finns ett återkalleligt förordnande, kan försäkringstagaren överlåta, pantsätta eller på annat sätt förfoga över den rätt som försäkringen medför. En överlåtelse medför att ett återkalleligt förordnande förfaller. Förmånstagaren får inte under försäkringstagarens livstid förfoga över den rätt som förordnandet medför.
FAL innehåller också regler om skyddet mot försäkringstagarens borgenärer vid förmånstagarförordnanden. Under försäkringstagarens livstid kan försäkringen som huvudregel utmätas. Det gäller dock inte vissa försäkringar som bygger på regelbundet sparande under lång tid och inte heller gruppförsäkringar m.m. Efter försäkringstagarens död saknar hans borgenärer rätt till belopp som utfaller från en tidigare utmätningsfri försäkring, medan de i annat fall har rätt till beloppet om förmånstagarförordnandet är återkalleligt och deras fordringar inte kan utgå ur kvarlåtenskapen. Beträffande utmätning av rätt till livränta och livräntebelopp förekommer dessutom i utsökningsbalken särskilda skyddsregler för den berättigade.
Skaderegleringen
Rörande skaderegleringen finns också vissa regler som skyddar den försäkrade. FAL föreskriver här att försummelse från den försäkrades sida att medverka till skaderegleringen kan leda till skäligt avdrag på ersättningen om försummelsen varit till men för försäkringsbolaget. Vid svikligt förfarande av försäkringstagaren vid skaderegleringen gäller inte under alla förhållanden ett förbehåll om att försäkringsgivaren skall vara fri från ansvar, utan man kan göra en skälighetsbedömning. KFL bygger
på en liknande skälighetsprincip i dessa situationer som i andra fall när en biförpliktelse har åsidosatts. Vid uppsåtligt eller grovt vårdslöst vilseledande kan ersättningen sättas ned efter omständigheterna.
Vad angår försäkringsbolagets betalningsskyldighet efter försäkringsfall föreskriver en dispositiv regel i FAL att försäkringsbolaget skall fullgöra sin betalningsskyldighet en månad efter det att meddelande om försäkringsfall har kommit bolaget till handa eller försäkringstagaren kommit in med erforderlig utredning om försäkringsfallet. Enligt KFL gäller en tvingande regel av ungefär samma innehåll, och dessutom föreskrivs där att belopp som uppenbarligen skall utgå skall betalas genast i avräkning på den slutliga ersättningen.
Försäkringsbolagets regressrätt
I FAL, som här är tillämplig också vid konsumentförsäkring, finns dispositiva regler om försäkringsbolagets rätt att återkräva utgiven ersättning av den som är skadeståndsskyldig på grund av försäkringsfallet, dvs. en regressrätt för försäkringsbolaget. Vid skadeförsäkring föreligger regressrätt när den ansvarige har framkallat försäkringsfallet uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller är strikt ansvarig (ansvarig oberoende av vållande). Vid personförsäkring finns det inte någon regressrätt i den vanliga situationen att ersättning enligt avtalet skall utgå oberoende av den försäkrades förlust (s.k. summaförsäkring). När försäkringsersättningen skall täcka den verkliga förlusten, t.ex. för sjukvårdskostnader eller läkararvode, gäller däremot samma regressrätt som vid skadeförsäkring. Ofta förbehåller sig försäkringsbolagen regressrätt utan de inskränkningar som föreskrivs i de nämnda dispositiva bestämmelserna. Samtidigt har regressrätten inskränkts när kraven skulle riktas mot en ansvarsförsäkring. I praxis har rätten hittills utövats mycket återhållsamt mot privatpersoner, mestadels bara i fall av uppsåt eller grov vårdslöshet.
Kollektiva försäkringar
Under senare decennier har kollektiva försäkringar – gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring – fått allt större betydelse, till en början på personförsäkringssidan men numera även som skadeförsäkring. Det kan nämnas att en sådan viktig försäkringstyp som trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA) är konstruerad som en ansvarsförsäkring och följaktligen är att anse som skadeförsäkring. Som har framgått saknas i stort särskilda lagregler om de kollektiva försäkringsformerna. Villkoren uppvisar åtskilliga speciella drag föranledda av försäkringarnas kollektiva natur. Rörande försäkringarnas närmare utformning kan hänvisas till Försäkringsrättskommitténs redogörelser i dess båda betänkanden. Även om vissa nya gruppförsäkringsformer har tillkommit, är uppgifterna i stora drag giltiga även i dag.
Hänvisningar till S4-1
4.2. Villkor i försäkringsavtal
Vissa frågor om förhållandet mellan försäkringsbolag och försäkringstagare har lämnats helt oreglerade eller lagreglerna utformats så att avvikelser från dem får göras. Bestämmelserna är då alltså dispositiva. Tanken är i dessa fall att rättsförhållandet mellan försäkringsbolaget och försäkringstagaren i det enskilda fallet skall kunna regleras också genom avtalsvillkor. I praktiken finns en stor del av försäkringsrätten i försäkringsvillkoren. Tidigare tillkom de försäkringsvillkor som de svenska försäkringsbolagen tillämpade på personförsäkrings- och konsumentförsäkringsområdena i stor utsträckning genom ett branschsamarbete som gjorde de olika försäkringsgivarnas villkor delvis likartade eller identiska. Av i första hand konkurrensskäl har detta samarbete kommit att upphöra inom de flesta försäkringsgrenarna.
I försäkringsverksamheten delas villkoren ofta in i allmänna villkor och särskilda villkor. Med allmänna villkor avses villkor som är gemensamma för en hel försäkringsgren, t.ex. livförsäkringar. De särskilda villkoren tar däremot sikte på bara särskilda försäkringar, t.ex. livförsäkring med indexpremie. Försäkringsvillkoren kan också delas in i olika kategorier efter de frågor som de reglerar. I stora drag utgörs då en kategori av sådana villkor som anger försäkringens föremål, försäkringsskyddets omfattning och de händelser vid vilka försäkringsersättning kan utgå. Hit kan också hänföras regler om premiens storlek. Detta är något som FAL bara berör i mycket begränsad omfattning och KFL inte alls. En annan kategori utgörs av villkor som handlar om parternas rättigheter och skyldigheter och som ibland betecknas som ”Allmänna bestämmelser” och som kan liknas vid vad som inom andra näringsgrenar brukar kallas ”allmänna leveransbestämmelser”. De kan handla om den tidpunkt när premien skall betalas och om försäkringstagarens biförpliktelser liksom om hur försäkrad egendom skall värderas om det inträffar ett försäkringsfall, hur försäkringsgivaren skall handha skaderegleringen och vilket förfarandet är om det uppstår en tvist. Detta är alltså frågor som FAL i stor utsträckning berör.
4.3. Lagstiftning om avtalsvillkor
Generalklausulen i 36 § avtalslagen
I 36 § avtalslagen ges domstolarna en generell möjlighet att jämka avtalsvillkor som är oskäliga med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Ett villkor kan också lämnas utan avseende. Om villkoret har sådan betydelse för avtalet att det inte skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas också i annat hänseende eller lämnas utan avseende i sin helhet.
Bestämmelsens tillämpningsområde är detsamma som avtalslagens i övrigt och omfattar därför också avtal av finansiell art, däribland försäkringsavtal. Lagen är tillämplig på såväl avtal mellan en konsument och en näringsidkare som på avtal mellan andra parter. Vid prövningen av om ett avtalsvillkor är oskäligt skall särskild hänsyn tas till behovet av
skydd för den som i egenskap av konsument eller annars intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.
Lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
Lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden är tillämplig på avtalsvillkor som näringsidkare använder när de erbjuder varor, tjänster och andra nyttigheter till konsumenter. Den gäller också avtalsvillkor som näringsidkare använder när de förmedlar sådana erbjudanden. Lagen är tillämplig också på försäkringsavtal. Lagen innehåller marknadsrättsliga och civilrättsliga bestämmelser.
Lagens marknadsrättsliga bestämmelser tillämpas inte på det enskilda rättsförhållandet utan syftar till att skydda konsumenterna som kollektiv. De har inte en reparativ funktion utan används som en grund för utmönstring av oskäliga avtalsvillkor för framtiden. De innebär att Marknadsdomstolen på talan av Konsumentombudsmannen eller, om Konsumentombudsmannen beslutar att inte föra talan, vissa andra personer, kan förbjuda en näringsidkare att fortsätta att använda ett avtalsvillkor. En förutsättning för det är att villkoret med hänsyn till pris och övriga omständigheter är oskäligt mot konsumenten. Ett förbud kan meddelas också anställda hos näringsidkaren och andra som handlar på dennes vägnar. Vidare får en sammanslutning av näringsidkare som använder eller rekommenderar användning av ett oskäligt avtalsvillkor förbjudas att i framtiden använda eller rekommendera villkoret. Ett förbud skall normalt förenas med vite.
Genom de civilrättsliga bestämmelserna modifieras 36 § avtalslagen på två punkter. Sålunda är det inte tillåtet vid en oskälighetsbedömning enligt 36 § att ta hänsyn till förhållanden som har inträffat efter avtalsslutet med den verkan att ett avtalsvillkor som annars skulle ha ansetts oskäligt bedöms som skäligt. Om ett avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende, skall avtalet i övrigt gälla med oförändrat innehåll ifall konsumenten begär det. Det gäller dock bara om villkoret strider mot god sed och medför en betydande obalans mellan parterna och endast om avtalet kan bestå utan det oskäliga villkoret.
Lagen innehåller också en bestämmelse om tolkning av avtalsvillkor. Om ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling har en oklar innebörd, skall vid en tvist mellan en näringsidkare och en konsument den tolkning gälla som är till förmån för konsumenten.
I lagen finns en lagvalsklausul. Den är tillämplig i det fallet då ett avtal innehåller ett villkor som säger att det är lagen i ett land utanför EES som skall tillämpas i fråga om regler om oskäliga avtalsvillkor. Ett sådant villkor gäller inte om det innebär att konsumenten får ett sämre skydd än han skulle få enligt den lag som annars gäller.
Lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare
Det finns också en lag enligt vilken Marknadsdomstolen kan förbjuda en näringsidkare att fortsätta att använda ett oskäligt avtalsvillkor mot en annan näringsidkare, lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan närings-
idkare. Talan kan enligt den lagen föras av en sammanslutning av näringsidkare eller en näringsidkare mot vilken villkoret har ställts upp.
Hänvisningar till S4-3
- Ds 2011:10: Avsnitt Författningskommentar till 4 § försäkringsavtalslagen (2005:104)
4.4. EG-direktiv
Hänvisningar till S4-4
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 6.1.1
4.4.1. Försäkringsdirektiven
På området för finansiella tjänster åtog sig Sverige redan genom EESavtalet att införa reglerna inom dåvarande EG om etableringsfrihet och om rätt att tillhandahålla tjänster, liksom om den fria rörligheten för kapital.
De centrala EG-reglerna för försäkringsverksamhet finns i de direktiv som benämns första, andra och tredje skadeförsäkringsdirektiven (73/239/EEG, 88/357/EEG och 92/49/EEG) respektive första, andra och tredje livförsäkringsdirektiven (79/267/EEG, 90/619/EEG och 92/96/EEG). De tre livförsäkringsdirektiven har senare ersatts av ett ytterligare direktiv (2002/83/EG).
Den första generationens direktiv
Den första generationens direktiv anger att varje medlemsstat skall ställa upp krav på auktorisation för att en verksamhet som omfattas av direktiven skall få bedrivas inom dess territorium. Direktiven anger också i vilka företagsformer som försäkringsverksamhet kan bedrivas i de olika medlemsstaterna. De ställer vidare upp villkoren för auktorisation och anger vilka krav som skall uppfyllas av den som vill etablera en filial i ett annat medlemsland. De innehåller därutöver grundläggande regler om tekniska reserver och om hur solvensmarginalen beräknas.
Den andra generationens direktiv
Den andra generationens direktiv innehåller främst regler om möjligheterna att sälja försäkringar över nationsgränserna utan etablering i mottagarlandet (gränsöverskridande verksamhet).
Den tredje generationens direktiv
Den tredje generationens direktiv syftar till att genomföra principerna om en enda auktorisation och om hemlandstillsyn. Principen om en enda auktorisation innebär att ett försäkringsbolag har möjlighet att med stöd av auktorisationen i sitt hemland driva försäkringsverksamhet inom hela EU.
2002 års direktiv
Den 5 november 2002 antogs ytterligare ett direktiv om livförsäkringar (2002 års livförsäkringsdirektiv). Detta innehåller inte några stora nyheter i sak utan har tillkommit främst för att skapa klarhet i samband med
de flerfaldiga ändringar som gjorts av de tidigare livförsäkringsdirektiven.
Hemlandstillsyn
Den verksamhet som ett försäkringsbolag bedriver står i princip, var den än bedrivs inom EU, under hemlandstillsyn. Detta innebär att hemlandets myndigheter har huvudansvaret för tillsynen över försäkringsbolagets samlade verksamhet. Det gäller såväl den verksamhet som bedrivs i hemlandet som den som bedrivs i andra medlemsstater genom filial eller genom att försäkringar tillhandahålls direkt från hemlandet med gränsöverskridande verksamhet. När verksamhet bedrivs i ett annat land än hemlandet står den i viss utsträckning också under tillsyn av värdlandets myndigheter.
Harmonisering
En ordning med en enda auktorisation och med hemlandstillsyn förutsätter att varje medlemsstat erkänner övriga medlemsstaters regler för finansiell rörelse och offentlig tillsyn som tillräckliga för att tillgodose värdlandets anspråk på sundhet i rörelsen. Man har därför i direktivform lagt fast nivåer för harmoniseringen i form av grundläggande regler för verksamheten, såsom regler för prövningen av större ägare, om soliditet och beräkning av tekniska reserver samt placeringsregler.
Regler av civilrättslig natur m.m.
Livförsäkrings- och skadeförsäkringsdirektiven avser huvudsakligen regler om försäkringsrörelse. Vissa bestämmelser är dock av civilrättslig natur och måste beaktas på försäkringsavtalsrättens område. Andra livförsäkringsdirektivet innehåller sålunda en föreskrift om att försäkringstagaren vid avtal om individuell livförsäkring med en varaktighet över sex månader skall ha en frist att häva avtalet på mellan 14 och 30 dagar från den tidpunkt då han underrättats om att avtal kommit till stånd (se dock nedan under 4.4.2). Hävningen får som verkan att försäkringstagaren frigörs från alla framtida skyldigheter på grund av avtalet.
Regler om lagval
Vidare innehåller andra skadeförsäkringsdirektivet och andra livförsäkringsdirektivet regler om tillämplig lag för försäkringsavtal som har anknytning till flera stater. För avtal om skadeförsäkring innebär huvudregeln att lagen i den EG-stat där risken är belägen skall tillämpas på avtalet om försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller sin centrala förvaltning i den staten. För avtal om livförsäkring är huvudregeln att man skall tillämpa lagen i den EG-stat där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort. Är försäkringstagaren en juridisk person, tillämpas i stället lagen i den EG-stat där det driftställe som avtalet gäller för är beläget. Lagvalsreglerna har införlivats med svensk rätt genom lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal.
Regler om information
Tredje livförsäkringsdirektivet innehåller detaljerade föreskrifter om skyldighet för försäkringsbolaget att såväl före avtalsslutet som under försäkringstiden lämna information till försäkringstagaren om försäkringsvillkoren och andra förhållanden. Dessa regler har senare överförts till 2002 års direktiv utan några egentliga materiella ändringar. Också tredje skadeförsäkringsdirektivet innehåller föreskrifter om information till sådana försäkringstagare som är fysiska personer.
4.4.2. Distansavtal om försäkringar
Europaparlamentet och rådet antog den 23 september 2002 direktiv (2002/65/EG) om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter. Direktivet innehåller bestämmelser om näringsidkarens informationsskyldighet, konsumentens ångerrätt m.m. vid avtal om en finansiell tjänst, t.ex. en försäkring, som ingås på distans, t.ex. vid handel över Internet eller vid telefonförsäljning.
Det kan här särskilt noteras att direktivet innehåller en bestämmelse om ändring i andra livförsäkringsdirektivet. Det gäller föreskriften där om att försäkringstagaren vid avtal om individuell livförsäkring med en varaktighet över sex månader skall ha en frist att säga upp avtalet på mellan 14 och 30 dagar. Fristen ändras genom distansförsäljningsdirektivet till 30 dagar.
I departementspromemorian Ny distansavtalslag (Ds 2003:59) finns förslag om genomförande av direktivet. Promemorian har remissbehandlats.
Härutöver bör nämnas lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, som har sin grund i EG-direktivet (2000/31/EG) om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden. Lagen innehåller bestämmelser om bl.a. fri rörlighet och tillämpning av svensk rätt, allmänna informationskrav och krav i samband med beställning samt ansvarsfrihet för tjänsteleverantörer i vissa fall.
Hänvisningar till S4-4-2
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 9.2.7
4.4.3. Försäkringsbolags insolvens
Europaparlamentet och rådet antog den 19 mars 2001 direktivet (2001/17/EG) om rekonstruktion och likvidation av försäkringsbolag, försäkringsinsolvensdirektivet. Direktivet syftar till att få till stånd en sammanhållen reglering av internationella förhållanden rörande rekonstruktionsåtgärder och likvidationsförfaranden beträffande försäkringsbolag. En huvudtanke är att sådana åtgärder och förfaranden uteslutande skall ske i försäkringsföretagets hemland. Med hemland avses det land i vilket bolaget har auktoriserats (universalitetsprincipen eller hemlandsprincipen). Härutöver finns bestämmelser om bl.a. lagval, information och samordning samt förmånsrätt för försäkringsfordringar. Direktivet kompletterar EG:s insolvensförordning (1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden). Försäkringsbolag undantas nämligen från förordningens tillämpningsområde.
I departementspromemorian Europeisk insolvens (Ds 2002:59) finns förslag om genomförande av bl.a. försäkringsinsolvensdirektivet. I promemorian föreslås en särskild lag om internationella förhållanden rörande finansiella företags insolvens. Promemorian har remissbehandlats.
4.5. Lagstiftning om försäkringsrörelse
Försäkringsrörelse får som regel drivas endast av försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag som har fått tillstånd (koncession) till detta enligt den tidigare nämnda försäkringsrörelselagen. För utländska försäkringsgivare finns särskilda bestämmelser i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige.
En ansökan om koncession prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av särskild vikt skall dock prövas av regeringen. Som förutsättning för att koncession skall beviljas gäller bl.a. att den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven i försäkringsrörelselagen och andra författningar som reglerar verksamheten. En koncession skall avse en eller flera av de försäkringsklasser som nämns i lagen.
Tidigare fanns i försäkringsrörelselagen särskilda regler om skäligheten hos försäkringsvillkor. Reglerna riktade sig till tillsynsmyndigheten och till de personer som leder ett försäkringsbolag. Reglerna innebar bl.a. att premiesättningen skulle övervakas så att den var skäligt avvägd i förhållande till den risk som försäkringen var avsedd att täcka, nödvändiga driftskostnader samt omständigheterna i övrigt. Reglerna har upphävts från den 1 januari 2000 för nya avtal. I den proposition som låg till grund för upphävandet (prop. 1998/99:87) uttalade regeringen att det mål som nuvarande skälighetsprincip har med hänsyn till försäkringstagarnas intresse av skäliga och rättvisa premier i stället bör främjas genom regler som ger bättre förutsättningar för konkurrens samt ställer större krav på tydlig och relevant information. De aspekter som skälighetsprincipen skulle uppfylla genom att premierna inte blir för låga skall nu i stället tillgodoses genom andra slag av rörelseregler, främst placeringsregler, regler om god soliditet och likviditet samt en allmän bestämmelse om premiesättning, vilka mera direkt skall säkerställa att bolaget har en tillräcklig god ekonomisk stabilitet för att kunna fullgöra åtagandena mot försäkringstagarna.
Försäkringsbolagen står under tillsyn av Finansinspektionen. Detta gäller även för verksamhet som bedrivs utomlands (enligt den ovan nämnda principen om hemlandstillsyn). Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga om ett försäkringsbolags verksamhet som inspektionen anser behövliga. Finansinspektionen har också möjlighet att förelägga bolaget eller styrelsen att vidta rättelse om inspektionen finner vissa i lagen angivna brister. Om ett försäkringsbolag allvarligt åsidosätter de bestämmelser som gäller för verksamheten, kan ytterst koncessionen förklaras förverkad.
Ett försäkringsbolag som har sitt säte i ett annat land inom EES och som i sitt hemland har tillstånd att driva försäkringsrörelse kan driva
försäkringsrörelse här i landet med stöd av lagen om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige. En sådan verksamhet kan bedrivas antingen som en sekundäretablering eller som gränsöverskridande verksamhet. Den finansiella tillsynen över den verksamhet som utövas av en EES-försäkringsgivare utövas av behörig myndighet i försäkringsbolagets hemland. Den tillsynen omfattar kontroll av försäkringsbolagets solvens, försäkringstekniska avsättningar och skuldtäckning. För tillsynen i övrigt över sådana försäkringsbolags verksamhet i Sverige svarar Finansinspektionen.
Ett försäkringsbolag med säte utanför EES har också möjlighet att driva försäkringsverksamhet i Sverige. Ett sätt att driva sådan verksamhet är att etablera sig här genom ett dotterbolag. Verksamheten kommer då att regleras av försäkringsrörelselagen. En annan möjlighet är att det utländska företaget driver verksamheten genom en generalagentur eller en filial här i landet. För att få göra det krävs koncession. Finansinspektionen utövar tillsyn över sådana försäkringsbolags verksamhet i Sverige.
Understödsföreningar
En speciell typ av försäkringsverksamhet bedrivs av understödsföreningarna. En understödsförening är en förening för inbördes bistånd som har till ändamål att, utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse, meddela annan personförsäkring än arbetslöshetsförsäkring. Föreningarna skall som huvudregel vara slutna i den bemärkelsen att de huvudsakligen är avsedda för anställda i ett visst eller vissa företag, personer tillhörande en viss yrkesgrupp eller liknande. Deras verksamhet regleras av lagen (1972:262) om understödsföreningar. För försäkringsförhållandet mellan föreningen och medlemmarna gäller FAL:s regler om personförsäkring.
Försäkringsmäklare
Ett försäkringsavtal ingås mellan ett försäkringsbolag och en försäkringstagare. Det förekommer dock att det sker genom förmedling av en annan person eller genom att en annan person är ombud för försäkringsbolaget eller försäkringstagaren.
En särskild kategori av mellanmän utgörs av försäkringsmäklarna. Deras verksamhet regleras av lagen (1989:508) om försäkringsmäklare. En försäkringsmäklare definieras där som en juridisk eller fysisk person som yrkesmässigt till olika uppdragsgivare förmedlar direktförsäkringar från flera från varandra fristående bolag.
En försäkringsmäklare skall vara registrerad hos Finansinspektionen och står under inspektionens tillsyn. Såväl juridiska som fysiska personer kan registreras som försäkringsmäklare. Mäklaren skall utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande av god försäkringsmäklarsed och, i den utsträckning som omständigheterna kräver, klarlägga uppdragsgivarens behov av försäkring och, i förekommande fall, tjänster i samband med sparande samt föreslå lämpliga lösningar.
Försäkringsmäklarna har ålagts en särskild informationsskyldighet vid konsumentförsäkring. De skall således se till att uppdragsgivaren får den
information som ett försäkringsbolag är skyldigt att lämna i samband med att en försäkring tecknas.
I lagen om försäkringsmäklare har vidare en särskild informationsbestämmelse tagits in för att till svensk rätt genomföra en regel i det andra livförsäkringsdirektivet. Den innebär att en försäkringsmäklare som får i uppdrag att inhämta upplysningar om eller förmedla livförsäkringsavtal som erbjuds av utländska försäkringsbolag, som inte har koncession att driva försäkringsrörelse i Sverige, till uppdragsgivaren skall överlämna en handling där uppdraget anges. Uppdragsgivaren skall skriva under handlingen. Handlingen skall överensstämma med formulär som har fastställts av Finansinspektionen.
Inom EU har nyligen ett direktiv antagits om försäkringsförmedlare (Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG om försäkringsförmedling).
4.6. Finansinspektionen, Konsumentverket och Konkurrensverket
Finansinspektionen är central förvaltningsmyndighet för tillsynen över finansiella marknader, kreditinstitut och det enskilda försäkringsväsendet. De övergripande målen för Finansinspektionens verksamhet är att bidra till det finansiella systemets stabilitet och effektivitet samt att verka för ett gott konsumentskydd.
Finansinspektionen har till uppgift att utöva tillsyn i enlighet med vad som anges i bl.a. försäkringsrörelselagen, följa och analysera utvecklingen inom verksamhetsområdet samt rapportera till regeringen om inspektionen bedömer att instabilitet i finanssektorn riskerar att negativt påverka det svenska finansiella systemets funktionssätt, meddela föreskrifter samt handlägga tillstånds- och andra förvaltningsärenden och medverka i internationellt samarbete. Inspektionen fullgör också andra uppgifter.
Försäkringsbolagens verksamhet kan i vissa avseenden granskas av Konsumentverket. Försäkringsbolagens marknadsföring faller således under marknadsföringslagen. Det innebär att ett försäkringsbolag vars marknadsföring strider mot god marknadsföringssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare kan förbjudas att fortsätta med den marknadsföringen eller att vidta någon annan liknande åtgärd. Vidare kan ett försäkringsbolag som vid sin marknadsföring låter bli att lämna sådan information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt åläggas att lämna sådan information. Ett förbud eller åläggande, som normalt skall förenas med vite, meddelas av Marknadsdomstolen. En talan om förbud eller åläggande får väckas av Konsumentombudsmannen, av en näringsidkare som berörs av marknadsföringen samt av en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare eller löntagare. Också andra påföljder än förbud och ålägganden kan komma i fråga vid brott mot marknadsföringslagen. Innan Konsumentombudsmannen väcker talan vid domstol brukar förhandlingar om marknadsföringens utformning normalt föras mellan Konsumentverket och den berörde näringsidkaren med syfte att nå en uppgörelse. – Som har framhållits tidigare finns det en koppling mellan marknadsföringslagen
och KFL, som innebär att ett försäkringsbolag som låter bli att lämna information enligt vad som föreskrivs i KFL även kan drabbas av de påföljder som anges i den senare lagen. Av det föregående har framgått att Konsumentverket kan ingripa mot de avtalsvillkor som ett försäkringsbolag använder mot konsumenter.
Försäkringsbolagen omfattas också av konkurrenslagen (1993:20), som har till ändamål att undanröja och motverka hinder för en effektiv konkurrens i fråga om handeln med bl.a. tjänster. Konkurrensverket är central förvaltningsmyndighet för konkurrensfrågor och fullgör olika uppgifter enligt konkurrenslagen.
4.7. Tillämplig lag för försäkringsavtal
EG–reglerna om lagval vid försäkringsavtal har genomförts med den tidigare nämnda lagen om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal.
Lagen är tillämplig på sådana avtal om livförsäkring som har anknytning till två eller flera EES-stater, om försäkringstagaren är en fysisk person som har sin vanliga vistelseort i en EES-stat eller om försäkringstagaren är en juridisk person och det driftställe som avtalet gäller för är beläget i en EES-stat. Lagen tillämpas också på sådana avtal om skadeförsäkring som har anknytning till två eller flera EES-stater, om den försäkrade risken är belägen i en EES-stat. Begreppen livförsäkring och skadeförsäkring definieras genom en hänvisning till indelningen i försäkringsklasser enligt försäkringsrörelselagen.
Gemensamt för lagvalsreglerna är att det inte tillmäts någon vikt var försäkringsbolaget har sitt säte. I stället är det försäkringstagarens vanliga vistelseort och platsen där den försäkrade risken finns som är avgörande. Ett övergripande syfte med bestämmelserna är att försäkringstagaren inte skall bli tvungen att acceptera lagregler som inte är kända för honom. Lagvalsreglerna är utformade som minimiregler för avtalsfriheten på så sätt att den nationella lag som utpekas enligt de grundläggande reglerna kan tillåta parterna större frihet när det gäller lagvalet.
Som huvudregel för avtal om livförsäkring gäller att lagen i den EESstat där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort skall tillämpas. Om försäkringstagaren är en juridisk person, tillämpas i stället lagen i den EES-stat där denne har det driftställe som försäkringsavtalet gäller för. Om försäkringstagaren är en fysisk person som har sin vanliga vistelseort i en EES-stat och är medborgare i en annan EES-stat, får parterna avtala om att lagen i den EES-stat där försäkringstagaren är medborgare skall tillämpas i stället för lagen i den stat där han har sin vanliga vistelseort. Om den lag som pekas ut är utländsk och medger det, får parterna avtala att lagen i någon annan stat skall tillämpas. Utpekas svensk lag som tillämplig enligt de grundläggande reglerna, ger den däremot inte parterna någon sådan rätt att avtala att lagen i någon annan stat skall tillämpas.
Vid avtal om skadeförsäkring av s.k. stora risker har parterna full frihet att avtala om tillämplig lag. Vid andra skadeförsäkringar är huvudregeln att lagen i den EES-stat där risken är belägen skall tillämpas på avtalet, om försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller sin centrala förvaltning i den staten. Bestämningen av vilken EES-stat risken skall anses vara belägen i är avhängig av vilket slags försäkring som det gäller.
Huvudregeln är att den EES-stat där risken är belägen är, om försäkringstagaren är en fysisk person, den stat där han har sin vanliga vistelseort eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, den stat där det driftställe som försäkringsavtalet gäller för är beläget. Undantag från huvudregeln gäller när försäkringsavtalet avser byggnad och dess innehåll, registreringspliktiga fordon eller risker i samband med resor eller semester, under förutsättning att försäkringsavtalet har en giltighetstid av högst fyra månader. I dessa fall är den EES-stat där risken är belägen det land där fastigheten finns, där fordonet är registrerat respektive där försäkringstagaren tecknade försäkringen.
Om risken är belägen i en EES-stat men försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller sin centrala förvaltning i en annan stat, får parterna avtala om att tillämplig lag skall vara någon av dessa båda staters lagar. Om den lag som pekas ut enligt de grundläggande reglerna är utländsk och medger det, får parterna avtala att lagen i någon annan stat skall tillämpas. Ytterligare en valmöjlighet finns. Om de försäkrade riskerna är begränsade till händelser som uppkommer i en annan EESstat än den där risken är belägen, får parterna avtala att lagen i den förstnämnda staten skall tillämpas på deras försäkringsavtal, oavsett vad som sägs i de grundläggande reglerna. I övrigt innehåller den svenska lagen inte några regler om möjlighet för parterna att avtala om att något annat lands lag skall tillämpas i stället för svensk lag, om svensk lag pekas ut som tillämplig enligt de grundläggande lagvalsreglerna.
De berörda reglerna gäller inte vid obligatorisk skadeförsäkring. Vid avtal om sådan försäkring skall man i stället tillämpa lagen i den EESstat som har föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring.
För försäkringsavtal som avser risker belägna utanför EES-området gäller som svensk lag de generella bestämmelserna i 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen). Beträffande återförsäkringsavtal gäller dessa bestämmelser oavsett var den återförsäkrade risken är belägen. Romkonventionens bestämmelser är universella i den meningen att den i konventionen anvisade lagen skall tillämpas även om det är lagen i en icke fördragsslutande stat.
Utgångspunkten i Romkonventionen är att den lag som parterna har valt tillämpas. Har de inte valt någon lag, skall lagen i det land som avtalet har närmast anknytning till tillämpas. Det presumeras vara det land där den part som skall utföra den för avtalet karakteristiska prestationen har sin vanliga vistelseort eller, i fråga om juridiska personer, sin centrala förvaltning eller sitt verksamhetsställe. För försäkringsavtalens del innebär den att det i allmänhet är försäkringsbolagets lands lag som skall tillämpas. Särskilda lagvalsregler finns dock för vissa konsumentavtal. I konventionen finns också bestämmelser angående regler som anses tvingande oavsett vilken lag som i övrigt skall tillämpas på avtalet. Dessa regler innebär att det på försäkringsavtal i konsumentförhållanden ofta är lagen i det land där konsumenten har hemvist som skall tillämpas.
4.8. Nordisk rätt
I det följande återges vissa huvuddrag i dansk, finländsk och norsk lagstiftning om försäkringsavtal. Lagstiftning i vissa andra länder redovisas i en bilaga till propositionen.
Danmark
I Danmark gäller alltjämt den ursprungliga försäkringsavtalslagen (Lov nr. 129 af 15. april 1930 om forsikringsaftaler) med vissa mindre ändringar. Några särskilda regler om konsumentförsäkring har inte införts. Det innebär att man rörande lagens innehåll i allt väsentligt kan hänvisa till FAL som i stora drag överensstämmer med motsvarande lag i övriga nordiska länder. Även frånsett de begränsningar i den svenska lagen som KFL föranlett förekommer emellertid vissa olikheter.
Vissa tvingande regler om påföljden av premiedröjsmål är något annorlunda utformade än enligt FAL. Bland annat finns det dispositiva regler om att försäkringsbolaget vid dröjsmål med första premien kan säga upp försäkringen med verkan att avtalet upphör om inte premien betalas inom tre dagar. Samma verkan får (utom vid livförsäkring) dröjsmål med senare premie om den inte betalas inom en vecka från krav. Ett krav avseende den första premien får framställas tidigast på förfallodagen, och ett krav avseende senare premie får framhållas tidigast en vecka före förfallodagen. Det kan tilläggas att om inte avtalet helt fallit bort – vilket enligt i princip sker om inte premien betalas inom tre månader från krav – kan dock försäkringen återupplivas genom att den försenade premien betalas. Förbehåll om att ansvaret skall inträda först sedan första premien betalats eller försäkringsbrev utlämnats är ogiltigt. Vad angår reglerna om framkallande av försäkringsfallet gäller att, om den försäkrade gjort sig skyldig till grov oaktsamhet, en skälighetsbedömning skall avgöra i vad mån ersättning skall ges. Reglerna om framkallande är såtillvida tvingande att det inte kan avtalas om ansvarsfrihet för försäkringsbolaget vid icke grov oaktsamhet; villkoren kan dock föreskriva frihet från ansvar vid självförvållad berusning och reduktion av ersättningen med högst fem procent av ersättningen vid oaktsamhet som inte kan anses grov.
Tidigare bestämmelser om försäkringsbolags regressrätt har upphävts och ersatts av regler i erstatningsansvarsloven som begränsar själva skadeståndsrätten i motsvarande situationer. Om det föreligger skadeståndsansvar för en skada som täcks av en skadeförsäkring, inträder försäkringsbolaget i den skadelidandes rätt i den utsträckning bolaget betalar ersättning, medan vid personförsäkring försäkringsbolaget inte har något krav mot den skadeståndsskyldige.
Rörande preskription gäller att krav på grund av försäkringsavtalet preskriberas två år efter utgången av det kalenderår då den försäkrade fick kännedom om kravet och om att det är förfallet och i vart fall fem år efter förfallotiden. Avtal om kortare preskriptionstid får inte göras gällande, om inte bolaget skriftligen med minst sex månaders varsel påmint den försäkrade om preskriptionen. Avtal om ansvarsfrihet vid krav som inte framställs inom viss frist gäller inte heller mot den som framställt anspråk inom tre månader från kännedom om omständigheter
som grundar anspråket. Beträffande säkerhetsföreskrifter kan anmärkas den skillnaden att försäkringsbolaget har bevisbördan för försummelse hos den som haft att tillse att föreskriften iakttogs.
Vad angår reglerna om särskilda försäkringstyper skall här nämnas vissa bestämmelser om ansvarsförsäkring som avviker från den svenska lösningen. Om den försäkrades skadeståndsansvar mot den skadelidande är fastslaget och skadeståndets storlek bestämd, inträder den skadelidande i den försäkrades rätt mot försäkringsbolaget i den mån inte den skadelidande fått ersättning. Denne får alltså ett direkt krav mot försäkringsbolaget och fordran på försäkringsersättning anses inte kunna dras in i den försäkrades konkursbo. Ett försäkringsbolag som har kännedom om ett inträffat försäkringsfall kan inte genom förhandlingar med den försäkrade inskränka denna rätt för den skadelidande. – I fråga om livförsäkring förekommer några avvikelser, som här inte skall återges, från de familjerättsliga och exekutionsrättsliga reglerna i den svenska lagen. Vid olycksfalls- och sjukförsäkring gäller en särskild ångerrätt motsvarande den vid livförsäkring.
En översyn av 1930 års lag pågår för närvarande i Danmark. I ett betänkande (Betaenkning om forsikringsaftaleloven; nr. 1423, 2002) föreslår en kommitté i huvudsak följande ändringar i lagen. Rörande upplysningsplikten skall införas en ny jämkningsregel, som ger möjlighet att i särskilda fall helt eller delvis bortse från att försäkringstagaren givit oriktiga upplysningar om risken. Beträffande underlåten premiebetalning föreslås en förlängning av betalningsfristen för premiebetalning till fjorton dagar efter uppsägning och en möjlighet för försäkringstagaren att återuppliva försäkringen vid ursäktliga betalningshinder. En minoritet i kommittén vill införa en kontraheringsplikt vid konsumentförsäkring. Om inte ett avslag på ansökan om försäkring eller en vägrad förlängning av försäkringen är sakligt grundad, skulle försäkringsbolaget kunna åläggas att meddela respektive förlänga försäkringen. Kommitténs flertal föreslår en rätt till direktkrav mot ansvarsförsäkringen vid den skadeståndsskyldiges konkurs m.m.
Finland
Finland fick år 1994 en ny lag om försäkringsavtal, som ersatte den tidigare lagen från år 1933. Den gamla lagen stämde i stora drag med FAL. Den nya lagen tillkom – som framgått – i nordiskt samarbete och motsvarar i åtskilliga delar den svenska Försäkringsrättskommitténs förslag. Dispositionen är dock delvis en annan, bl.a. skiljer man inte på samma sätt mellan reglerna om skadeförsäkring och om personförsäkring, och även i övrigt finns åtskilliga olikheter. I den följande översikten omtalas särskilt regler som avviker från de svenska förslagen.
Från tillämpningsområdet undantas viss lagstadgad försäkring och vidare återförsäkring. Avtalsvillkor som avviker från lagen till nackdel för någon annan försäkrad eller ersättningsberättigad än försäkringstagaren är ogiltigt över huvud taget. Avviker ett villkor i individuell försäkring till nackdel för försäkringstagaren, är det ogiltigt i förhållande till en konsument samt ”en sådan näringsidkare som, med beaktande av arten eller omfattningen av sin näringsverksamhet samt förhållandena i övrigt, i sin egenskap av försäkringsgivarens avtalspart kan jämställas
med en konsument”. Reglerna är dock dispositiva vid kreditförsäkring samt vid sådan sjöförsäkring, annan transportförsäkring eller försäkring av luftfartyg som tecknats av en näringsidkare.
Det finns bestämmelser om informationsplikt som är gemensamma för skadeförsäkring och personförsäkring. Särskilt är att märka att bristfällig eller oriktig information vid marknadsföringen kan få civilrättsliga konsekvenser. Försäkringsavtalet anses då vara i kraft med det innehåll som försäkringstagaren hade skäl att sluta sig till med hänsyn till den information han fått. Detsamma gäller som huvudregel beträffande sådan bristfällig eller oriktig information under försäkringens giltighetstid som kan anses ha inverkat på försäkringstagarens förfarande.
Försäkringsbolaget får inte avslå en ansökan om personförsäkring på den grunden att ett försäkringsfall inträffat eller den tilltänkte försäkrades hälsotillstånd försämrats efter ansökan, och om premien och villkor bestäms på basis av den försäkrades hälsotillstånd skall detta gälla tillståndet vid ansökningen. Om försäkringstagaren överlämnat eller avsänt en skriftlig ansökan om försäkring till försäkringsbolaget, svarar bolaget också för försäkringsfall som inträffat därefter men innan premien betalats, ifall det är uppenbart att bolaget skulle ha godkänt ansökan. Bolaget kan dock föreskriva att premiebetalning är en förutsättning för dess ansvar, om detta motiveras av försäkringens art eller någon annan särskild orsak. Regler ges vidare om uppsägning av försäkringen; möjligheten härtill är oinskränkt för försäkringstagarens del, medan försäkringsbolagets uppsägningsrätt är begränsad särskilt vid personförsäkring.
Lagen innehåller bestämmelser om vissa skyldigheter för försäkringstagaren och den försäkrade samt om begränsningar av försäkringsbolagets ansvar. Till en början regleras försäkringstagarens upplysningsplikt. Åsidosätts denna uppsåtligen eller genom icke ringa oaktsamhet, blir påföljden för skadeförsäkringens del att ersättningen kan sänkas eller helt vägras medan vid personförsäkring ersättningen kan falla bort eller nedsättas enligt prorataregeln. Försäkringsbolaget har också viss rätt att säga upp försäkringen eller påkalla ändring av villkoren. Delvis liknande regler ges beträffande fareökning, om försäkringstagaren försummar föreskriven anmälan till försäkringsbolaget. Beträffande framkallande av försäkringsfallet gäller bl.a. att försäkringsbolaget vid livförsäkring ansvarar vid självmord som begås sedan ett år förflutit från det att bolagets ansvar inträdde. Vid skadeförsäkring är försäkringsbolaget fritt från ersättningsskyldighet då den försäkrade framkallat försäkringsfallet uppsåtligen, medan vid grov oaktsamhet ersättningen kan sänkas eller vägras. Om villkoren föreskriver det, kan detsamma gälla då den försäkrades bruk av alkohol eller annat rusmedel varit en bidragande orsak till försäkringsfallet. Vid ansvarsförsäkring är försäkringsbolaget dock – frånsett i uppsåtsfall – skyldigt att till en skadelidande fysisk person betala ersättning som denne inte lyckats driva in hos den försäkrade. Också om den försäkrade åsidosätter en säkerhetsföreskrift med annat än ringa oaktsamhet, kan ersättningen sänkas eller vägras; en liknande begränsning föreskrivs dock beträffande ansvarsförsäkring som då det gällde annat framkallande av försäkringsfallet. I viss utsträckning skall den försäkrade svara för handlande av annan som använder eller tillser försäkrad egendom (identifikation). En särskild regel ger anvisningar för
den skälighetsbedömning som avgör om ersättning skall vägras eller nedsättas.
I lagen regleras uppsägning på grund av dröjsmål med betalningen av premien och verkan av försenad premiebetalning. För personförsäkringens del gäller att försäkringen återupplivas efter uppsägning på grund av dröjsmål med annan premie än den första, om premien betalas inom sex månader från det att försäkringen upphört.
Det finns bestämmelser om förmånstagarförordnande vid personförsäkring och andra förfoganden över livförsäkring. Ett förmånstagarförordnande samt återkallelse och ändring av förordnande blir giltigt, bara om försäkringsbolaget fått skriftligt meddelande om förfogandet. Överlåtelse och pantsättning av rättighet grundad på livförsäkring gäller mot försäkringstagarens borgenärer, bara om försäkringsbolaget underrättats skriftligen om saken. Ett förfogande över försäkringen som begränsar rätten för panträttshavare kräver dennes samtycke, och motsvarande gäller vid oåterkalleligt förmånstagarförordnande. Vid överlåtelse eller pantsättning till flera har det tidigare förvärvet företräde, såvida inte försäkringsbolaget först underrättats om det andra förvärvet och den senare förvärvaren var i god tro. Lagen ger visst utmätningsskydd och reglerar återvinning i konkurs vid personförsäkring.
Beträffande försäkringsersättning vid skadeförsäkring föreskrivs att, om försäkringsbeloppet avsevärt överstiger det verkliga värdet av den egendom eller det intresse som försäkrats (överförsäkring), ersättningen är begränsad till vad som behövs för att täcka skadan. Understiger försäkringsbeloppet avsevärt egendomens eller intressets rätta värde, är försäkringsbolaget bara skyldigt att ersätta skadan i proportion till den underförsäkring som förekommit. I båda fallen görs dock undantag för fall då försäkringsbeloppet grundar sig på värderingar gjorda av försäkringsbolaget eller dess representant.
När det gäller tredje mans rätt vid skadeförsäkring kan nämnas att den skadelidande har vissa möjligheter att vid ansvarsförsäkring kräva ersättning direkt av försäkringsbolaget i enlighet med försäkringsavtalet. Detta gäller dels vid obligatorisk ansvarsförsäkring, dels när den försäkrade är försatt i konkurs eller annars är insolvent, dels när ansvarsförsäkringen har nämnts i samband med marknadsföringen av den försäkrades näringsverksamhet. Försäkringsbolaget skall till den försäkrade sända meddelande om sitt beslut angående ersättning från en ansvarsförsäkring, och den skadelidande har då rätt att söka rättelse genom att väcka talan mot försäkringsbolaget eller hänskjuta saken till nämndbehandling.
Om försäkringsbolaget betalar försäkringsersättning till fel person, skall bolaget anses ha fullgjort sin förpliktelse om vederbörlig omsorg iakttagits vid betalningen. Om preskription sägs att ersättningsanspråk på grund av försäkringsavtal skall riktas till försäkringsbolaget ett år efter det att den ersättningssökande fått kännedom om möjligheten till ersättning och i varje fall inom tio år efter försäkringsfallet. Vidare skall talan med anledning av försäkringsbolagets ersättningsbeslut väckas inom tre år från det att parten fått skriftligt besked om beslutet och om denna tidsfrist. Försäkringsbolagets regressrätt vid skadeförsäkring är som huvudregel inskränkt till fall då den ansvarige framkallat skadan uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet eller har strikt ansvar för skadan. En utvidgning sker dock bl.a. vid transportförsäkring och bilförsäkring.
Vid personförsäkring inskränks regressrätten under alla förhållanden till faktiska kostnader och förmögenhetsförluster orsakade av sjukdom eller olycksfall. Försäkringsbolaget får vidare återkräva utgiven ersättning för egendom från försäkringstagaren och annan försäkrad m.fl. i den mån försäkringsbolaget skulle vara fritt från ansvar.
Lagen reglerar särskilt gruppförsäkring och innehåller bestämmelser om information, meddelanden till och från den försäkrade, utmätning av premien i vissa fall och rätt till fortsatt individuell försäkring sedan en gruppförsäkring upphört. Dessutom gäller vissa allmänna bestämmelser i lagen också vid gruppförsäkring, bl.a. om parternas skyldigheter och begränsning av försäkringsbolagets ansvar och regler om förmånstagarförordnanden.
Norge
I Norge har 1930 års försäkringsavtalslag ersatts av lov om forsikringsavtaler av 16. juni 1989 nr. 69. Lagen tillkom alltså i samarbete med de svenska och finländska försäkringsrättskommittéerna, och även den har åtskilliga regler gemensamma med de svenska förslagen i SOU 1986:56 och SOU 1989:88. I det följande nämns främst regler som avviker från vad som föreslagits i Sverige eller annars har särskilt intresse.
Vad först angår skadeförsäkring är lagen tvingande till förmån för försäkringstagarsidan om inte annat anges. Med undantag för några regler till skydd för den skadelidande vid ansvarsförsäkring är dock bestämmelserna dispositiva vid viss försäkring med anknytning till näringsverksamhet – alltså företagsförsäkring. Detta gäller till en början för större företag. Det avgörande är här om företaget uppfyller minst två av tre uppräknade villkor: det skall ha mer än 250 anställda, det skall ha en omsättning på minst 100 miljoner kronor eller ha egendom om minst 50 miljoner kronor. Vidare är reglerna dispositiva vid vissa försäkringar med starka internationella inslag: när näringsverksamheten huvudsakligen bedrivs i utlandet, vid sjöförsäkring beträffande registreringspliktiga fartyg och vissa andra flytande inrättningar, vid luftfartsförsäkring och vid försäkring som avser varor under internationell transport. Resultatet är att vid konsumentförsäkring (”forbrukerforsikring”) och vid försäkring för mindre företag reglerna i väsentliga delar är tvingande. En huvudprincip är emellertid, liksom i svensk rätt, att lagen inte reglerar vilka risker som försäkringsbolaget skall försäkra; här råder alltså avtalsfrihet.
Lagen innehåller regler om försäkringsbolagets informationsplikt vid skadeförsäkring. Tillsynsmyndigheten kontrollerar om skyldigheten är uppfylld. Några civilrättsliga påföljder föreskrivs inte för underlåten information, utan motiven hänvisar till allmänna skadeståndsrättsliga principer. Det har intagits regler om avtalets ingående, tiden för försäkringsbolagets ansvar, uppsägning av avtalet och ändring av villkoren. Någon skyldighet att ingå avtal – kontraheringsplikt – finns inte. Det ges vidare regler om påföljder vid brott mot biförpliktelser. Reglerna behandlar upplysningsplikt, fareökning, säkerhetsföreskrifter, framkallande av försäkringsfall, den försäkrades räddningsplikt och skyldighet att anmäla försäkringsfall. Påföljden vid kontraktsbrott i sådana sammanhang är nedsättning av ersättningen efter en skälighetsbedömning eller ansvars-
frihet. Då det gäller framkallande av försäkringsfallet och överträdelse av räddningsplikten krävs som huvudregel åtminstone grov vårdslöshet för en sådan påföljd. Särskilda regler gäller om att den försäkrade i vissa fall kan få svara för handlande av den försäkrades släktingar, medhjälpare m.fl., alltså identifikation. Här förekommer avvikande bestämmelser för företagsförsäkringens del. Det finns regler om premien och uppsägning vid dröjsmål med premiebetalningen och om försäkringsersättningen. Från svensk synpunkt är av intresse att det gäller en presumtion för full ersättning för den försäkrades ekonomiska förlust.
Lagen innehåller bestämmelser om tredje mans rätt. Bland annat regleras den skadelidandes ställning vid ansvarsförsäkring, varvid föreskrivs att denne har rätt att rikta direkta krav mot bolaget på ersättning enligt försäkringen. Det finns bestämmelser om skadereglering, preskription m.m. Ett kapitel innehåller vissa regler om kollektiv skadeförsäkring, som bl.a. behandlar vad ett sådant försäkringsavtal skall innehålla, information, ansvarstid, försäkringens upphörande samt meddelanden från och till medlemmarna i en kollektiv försäkring.
Lagens andra del behandlar personförsäkring – enligt lagens definition livförsäkring, olycksfallsförsäkring och sjukförsäkring. Den har delvis liknande uppbyggnad som skadeförsäkringsdelen, och man återfinner en rad bestämmelser som nära motsvarar skadeförsäkringsreglerna. Reglerna är tvingande mot försäkringsbolaget när inte annat anges.
Regler om information vid personförsäkring, väsentligen motsvarande dem vid skadeförsäkring, finns. Det ges en rad bestämmelser om försäkringsavtalet m.m.; någon plikt att meddela försäkring gäller inte heller här för försäkringsbolaget. Det kan nämnas att försäkringstagaren har oinskränkt rätt att säga upp en livförsäkring, medan försäkringsbolaget – förutom vid premiedröjsmål – har en sådan rätt bara vid vissa brott mot upplysningsplikten. Lagen ger allmänna förutsättningar för försäkringsbolagets ansvar av liknande typ som vid skadeförsäkring, fast i allmänhet mera fördelaktiga för försäkringstagarsidan. Vid överträdelse av upplysningsplikten är försäkringsbolaget utan ansvar vid svek; i annat fall kan ersättningen sättas ned eller falla bort efter en skälighetsbedömning, om försäkringstagaren eller den försäkrade gjort sig skyldig till icke ringa oaktsamhet. Bolaget kan också säga upp försäkringen eller få villkoren ändrade. När det gäller livförsäkring kan bolaget (frånsett i svekfall) över huvud taget inte åberopa brott mot upplysningsplikten sedan två år gått från ansvarstidens början, såvida inte försäkringsfallet inträffat dessförinnan, och normalt ansvarar försäkringsbolaget vid självmord om det gått mer än ett år efter ansvarstidens början eller det får antas att försäkringen tecknas utan tanke på självmord. Beträffande reglerna om premien kan nämnas att sedan försäkringen upphört på grund av premiedröjsmål försäkringstagaren har rätt att återuppliva den utan krav på nya hälsoupplysningar genom att inom sex månader betala förfallna premier.
Lagen innehåller bestämmelser om förfoganden över försäkringen och rätten till försäkringsersättning m.m. Om inte försäkringstagaren har förordnat om förmånstagare, gäller en särskild fördelningsregel som innebär att som huvudregel försäkringsbeloppet i första hand tillfaller försäkringstagarens make och i andra hand lagliga arvingar eller testamentstagare. Förmånstagarförordnande och återkallelse av sådant förordnande kräver skriftlig form, om det inte sker i samband med försäk-
ringens tecknande, och kan även göras genom testamente. Ett förmånstagarförordnande kan jämkas, om det är klart orimligt i förhållande till make eller bröstarvinge som försäkringstagaren försörjt eller var skyldig att försörja. Vissa regler om skydd för personförsäkringar i förhållande till borgenärer förekommer, bl.a. kan rätten enligt livförsäkringsavtal före försäkringsfallet som huvudregel inte tas i anspråk av försäkringstagarens borgenärer, och detsamma gäller i princip ersättning som utbetalas vid dödsfallet. Lagen innehåller regler om registrering av livförsäkring; livförsäkringsbrevet utgör numera inte något värdepapper, utan förfoganden över försäkringen får verkan mot tredje man och i förhållande till försäkringsbolaget genom registrering i livförsäkringsregistret (varvid vissa bestämmelser skyddar förvärvare i god tro).
Det finns regler om skadereglering, preskription m.m. I ett kapitel ges särskilda bestämmelser om kollektiva personförsäkringar som innehåller vissa särregler för personförsäkringens del. Bland annat gäller en principiell rätt till individuell fortsättningsförsäkring när den kollektiva försäkringen upphör, och några speciella bestämmelser förekommer om förfogande över försäkringen.
Lagen innehåller regler om nämndbehandling av tvister och om beräkning av frister. De är gemensamma för skade- och personförsäkring.
Slutligen kan nämnas att försäkringsbolagets regressrätt mot den som ansvarar för inträffad skada inte regleras i forsikringsavtaleloven utan i erstatningsloven av 13 juni 1969 nr 26. Den föreskriver vissa begränsningar i regressrätten särskilt vid personskador men även vid skadeförsäkring, såvitt gäller krav mot privatpersoner.
Ett visst lagstiftningsarbete pågår, i första hand inriktat på livförsäkring. Banklovkommisjonen har sålunda i ett betänkande (NOU 2001:24) framlagt förslag till ny lagreglering beträffande kollektiv livförsäkring m.m. Bestämmelserna är emellertid huvudsakligen av offentligrättslig natur och föreslås bli intagna som ett nytt kapitel i lov om forsikringsvirksomhet av 1988 nr. 39.
5. Allmänna utgångspunkter
Hänvisningar till S5
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
5.1. Lagstiftningsbehovet och lagstiftningens allmänna uppläggning
Regeringens förslag: 1927 års FAL och 1980 års KFL ersätts med en ny försäkringsavtalslag. Lagen skall innehålla en inledande allmän avdelning, en avdelning om skadeförsäkring, en avdelning om personförsäkring och en avdelning om gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring.
Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag frånsett att företagsförsäkringen inte regleras särskilt och att indelningen i avdelningar är annorlunda.
Remissinstanserna: De flesta godtar promemorians förslag. Konsumenternas försäkringsbyrå och Villaägarnas Riksförbund anser att ordningen med en särskild konsumentförsäkringslag skall behållas. Före-
trädare för försäkringsbranschen anser att alla regler om företagsförsäkring borde tas in i en särskild lag eller regleras i ett särskilt kapitel i lagen. Svenska avdelningen av Association Internationale de droit des Assurances (AIDA) kritiserar att regler avsedda för konsumentförsäkring införs som dispositiva regler för företagsförsäkring. Juridiska fakulteten i Uppsala anser att bestämmelserna om skadeförsäkring och reglerna om personförsäkring borde integreras med varandra. Finansinspektionen förordar samstämmighet mellan å ena sidan indelningen i olika försäkringstyper i försäkringsavtalslagen och å andra sidan indelningen i olika försäkringsklasser i försäkringsrörelselagen.
Nuvarande ordning: Civilrättsliga lagregler om försäkringsavtal finns, som framgått, i FAL som utarbetades i början av 1900-talet och i KFL som utarbetades på 1970-talet. KFL innehåller bestämmelser, som mestadels är tvingande till förmån för försäkringstagarsidan, om vissa typer av skadeförsäkring som konsumenter tecknar. Det gäller hemförsäkring, villaförsäkring, fritidshusförsäkring, reseförsäkring, trafikförsäkring eller annan motorfordonsförsäkring och båtförsäkring, dock inte gruppförsäkring eller försäkringar grundade på kollektivavtal (se 1 §). KFL är också tillämplig på vissa personförsäkringar, nämligen sådana som ingår som moment i någon av de skadeförsäkringar som omfattas av FAL. Beträffande en del frågor, bl.a. om ersättningen i förhållandet till parter utanför försäkringsavtalet, hänvisar KFL till FAL:s bestämmelser. – FAL ger regler om övriga typer av försäkringar, framför allt personförsäkring och försäkringar för företag och offentliga rättssubjekt (företagsförsäkring). Även FAL:s regler är delvis tvingande på samma sätt som reglerna i KFL, fast i mindre utsträckning. FAL skiljer mellan å ena sidan skadeförsäkring, som avser försäkring mot ekonomisk förlust genom sakskada, genom ersättningsskyldighet (främst vid ansvarsförsäkring) eller genom ren förmögenhetsskada, och å andra sidan personförsäkring, som inbegriper liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring.
FAL och KFL reglerar vissa frågor som har samband med avtalets ingående och upphörande samt olika allmänna spörsmål om parternas förpliktelser mot varandra. KFL saknar regler om vad en konsumentförsäkring skall omfatta och om hur övriga avtalsvillkor skall utformas (bortsett från att villkor som behandlar frågor som regleras av KFL på grund av lagens tvingande karaktär inte får avvika från KFL till nackdel för försäkringstagaren). Beträffande försäkringsproduktens utformning har försäkringsbolagen (här används detta ord som en samlingsbeteckning för försäkringsföretag) alltså i princip fria händer. I FAL förekommer däremot en sådan särskild reglering, som dock inte är fullständig, rörande vissa typer av skadeförsäkring (sjö- och annan transportförsäkring samt brand-, kreaturs- och ansvarsförsäkring).
Dispositionen av FAL bygger i mycket på de skillnader som finns mellan personförsäkring (livförsäkring, olycksfallsförsäkring och sjukförsäkring) och skadeförsäkring, dvs. annan försäkring. Den första avdelningen i lagen (1–33 §§) ger bestämmelser som är tillämpliga på alla slag av försäkring. Den andra avdelningen (35–96 §§) är exklusivt ägnad åt skadeförsäkring. Till en början tas i denna avdelning upp regler som är gemensamma för all skadeförsäkring (35–58 §§). Därefter behandlas under olika rubriker vissa huvudformer av skadeförsäkring, nämligen transportförsäkring – dels sjöförsäkring (59–76 §§), dels annan transport-
försäkring (77 och 78 §§) – samt brandförsäkring (79–88 §§), kreatursförsäkring (89 och 90 §§) och ansvarsförsäkring (91–96 §§). I den tredje avdelningen behandlas livförsäkring – gemensamma bestämmelser för sådan försäkring (97–101 §§), kapitalförsäkring (102–117 §§) och livränteförsäkring (118 §) – samt i fjärde avdelningen, slutligen, de andra typerna av personförsäkring, dvs. olycksfalls- och sjukförsäkring (119– 124 §§).
Skälen för regeringens förslag
Försäkringsavtalets särdrag
Som framgått regleras försäkringsavtalet i dag i två omfattande lagar, FAL och KFL. Man kan naturligtvis ställa frågan om en så ingående reglering är behövlig beträffande en särskild avtalstyp, hur praktiskt betydelsefull den än är. En möjlighet kunde vara att ange vissa huvudprinciper, eventuellt genom tvingande regler, och låta avtalet i övrigt regleras genom försäkringsvillkor kompletterade genom allmänna avtalsrättsliga principer. Emellertid finns det enligt regeringen goda skäl för att just när det gäller försäkring slå fast gällande rätt genom en utförlig lagstiftning.
Till en början bör framhållas att parternas förpliktelser enligt avtalet uppvisar en rad speciella drag som medför att allmänna kontraktsrättsliga grundsatser inte utan vidare blir tillämpliga. Försäkringstagaren tecknar en försäkring för att få trygghet mot skador och ekonomiska påfrestningar i framtiden – så långt är inte avtalet särskilt anmärkningsvärt. Men försäkringsbolaget åtar sig inte någon ovillkorlig prestation utan att bära ett ansvar ifall en händelse av visst slag – försäkringsfallet – skulle inträffa. Det är alltså fråga om en skyldighet att ersätta en skada eller ett visst belopp bara under vissa angivna förutsättningar, och det är ovisst om dessa alls kommer att uppfyllas. Risken för detta kan konstateras med viss sannolikhet med användning av statistiska metoder, och man kan bara med hjälp av denna s.k. försäkringsteknik uppskatta vad egentligen försäkringsbolagets åtagande är värt. Förpliktelser av någorlunda likartat slag förekommer i och för sig i en del andra fall, såsom vid borgen och vissa garantiåtaganden, men här saknas motsvarighet till de invecklade beräkningar som försäkringstekniken innebär.
Försäkringstagarens huvudförpliktelse är visserligen att utge ett vederlag för motpartens åtagande – premien – men han har dessutom en rad andra s.k. biförpliktelser som sammanhänger med avtalet säregna innebörd: att lämna upplysningar om sina förhållanden, att inte öka risken, att visa aktsamhet och iaktta vissa säkerhetsföreskrifter för att skydda sig själv mot försäkringsfall och att senare lämna korrekta uppgifter vid regleringen av en inträffad skada. Om försäkringstagaren eftersätter sådana skyldigheter, är inte som vid andra avtal normalpåföljden hävning och skadestånd. I stället är den viktigaste konsekvensen av ett kontraktsbrott att försäkringsskyddet helt eller delvis faller bort – ersättningen nedsätts vid ett inträffat försäkringsfall eller ingen ersättning utgår alls.
Avtalets karaktär har medfört att vissa karakteristiska försäkringsrättsliga principer spelar en väsentlig roll. Av stor betydelse är att försäkringspremien skall motsvara risken för försäkringsfall (den s.k.
ekvivalensprincipen). Felaktiga beräkningar i detta avseende kan medföra att försäkringen går med förlust eller att omvänt försäkringstagaren får betala ett större vederlag än motprestationen egentligen är värd. Av sådana skäl har man betonat det särskilda förtroendeförhållande som råder mellan parterna. Försäkringsbolaget är ofta hänvisat till motpartens uppgifter, t.ex. om en försäkrad persons hälsa eller beskaffenheten av försäkrad egendom, för att få en uppfattning om riskens storlek; här framträder betydelsen av försäkringstagarens upplysningsplikt. Omvänt behöver försäkringstagaren å sin sida information för att få ett begrepp om vad försäkringsbolagets åtagande egentligen innebär och är värt, något som han svårligen kan räkna ut på egen hand. – En viktig försäkringsteknisk princip är att ovisshet måste råda om försäkringsfallet kommer att inträffa eller i varje fall när detta kommer att ske. Kan man med säkerhet förutse att en skada uppkommer, eller kan försäkringstagaren själv bestämma när detta inträffar, saknar försäkringsavtalet mening.
Genom att försäkringsavtalet skapar viss trygghet mot skador får man vidare räkna med att en försäkrad person försummar att skydda sig mot dem; han vet ju att försäkringen betalar. Man brukar därför betona preventionshänsyn, särskilt vid skadeförsäkring. Försäkringen får inte uppmuntra slarv och nonchalans hos den försäkrade, inte bara därför att skaderisken blir större än försäkringsbolaget kalkylerat med utan också med tanke på den allmänna vikten av omsorg och hänsyn i samhällslivet.
Av väsentlig betydelse är de särskilda sociala synpunkter som framträder vid försäkringen. Försäkringstagarens väsentliga intresse är som sagt att skaffa sig trygghet. Det gäller naturligtvis inte bara enskilda personer utan också företag, där både den egna ekonomin och anställdas arbeten kan råka i fara genom inträffade skador. Men det står klart att försäkringstagaren är i ett underläge i förhållande till sin medkontrahent både när avtalet sluts och under avtalsslutet. Det är inte så anmärkningsvärt att försäkringsbolaget normalt är den ekonomiskt starkare parten. Sådan bristande jämvikt förekommer vid många avtalstyper. Av större betydelse är att försäkringsbolaget praktiskt taget alltid har en överlägsen sakkunskap på detta komplicerade rättsområde. Försäkringstagaren har inte tillnärmelsevis samma möjligheter som motparten att bedöma om premien är rimlig och vad de utförliga försäkringsvillkoren egentligen kan innebära i olika tänkta situationer. Den tidigare myndighetskontrollen över premier och andra villkor har numera till stor del avskaffats. Som regeringen snart återkommer till är meningen att detta underläge för försäkringstagaren i stället skall kunna avhjälpas bl.a. genom information från försäkringsbolagets sida, men det är inte lätt att ge ens en intresserad försäkringstagare en klar uppfattning om vad avtalet egentligen innebär. En viss hjälp kan försäkringstagaren få genom att anlita kunniga försäkringsmäklare, något som är särskilt vanligt vid företagsförsäkringar. Man kan dock inte räkna med att mäklare alltid medverkar ens vid mera omfattande och betydelsefulla försäkringsavtal.
Vad som nu har sagts är en förklaring till att försäkringsavtalet särreglerats i sådan omfattning som skett enligt gällande rätt, och det kan också motivera att en ny lagstiftning blir mera omfattande och detaljerad än vid de flesta andra kontraktstyper. Utvecklingen inom försäkringsbranschen, bl.a. den pågående internationaliseringen och tillkomsten av
nya försäkringsformer, har snarast gjort rättsområdet ännu mera invecklat än tidigare och ökat behovet av lagreglering på vissa punkter. Avtalet kan ge upphov till en mängd konflikter av skiftande slag, där man behöver en lagbestämmelse för att klargöra rättsläget. Och i många fall krävs också tvingande stadganden för att tillgodose den underlägsna partens skydd.
Behovet av en ny försäkringsavtalslag och lagstiftningens uppläggning bör bedömas mot denna bakgrund.
Allmänt om reformbehovet
Det ligger i det allmännas intresse att det finns goda förutsättningar för en väl fungerande försäkringsverksamhet. Lagstiftningen om försäkringsavtal måste vara anpassad till rådande samhällsförhållanden samtidigt som långsiktighet säkerställs. Detta är särskilt tydligt för en ersättningsrättslig ordning som den svenska, som sedan länge bygger på att försäkringar har en framskjuten ställning i förhållande till skadestånd. Samhället har genomgått betydande och grundläggande förändringar sedan den nuvarande lagstiftningen utarbetades i början av förra seklet. Att de ekonomiska förutsättningarna är helt annorlunda än när 1927 års FAL trädde i kraft är uppenbart. Synen på försäkringens uppgift och ställning inom rättssystemet har också ändrats. Nya försäkringsprodukter har utvecklats, och det finns en större efterfrågan på privata försäkringar, inte minst personförsäkringar. Kollektiva försäkringar av olika slag förekommer i dag i stor utsträckning. Försäkringsavtal ingås elektroniskt och på distans och även i övrigt har formerna för avtalen ändrats. Av betydelse är också att de svenska försäkringsbolagen numera verkar på en i hög grad internationell marknad.
Ett omfattande utredningsarbete på försäkringsrättens område har därför utförts för att genomföra en modernisering av FAL. Arbetet har skett i nära nordisk samverkan. Ett första resultat blev för svensk del KFL, som trädde i kraft år 1981. Beträffande personförsäkring och företagsförsäkring har reglerna däremot inte undergått några större ändringar under den tid som FAL har gällt. FAL omfattar två vitt skilda slag av försäkring – personförsäkring och företagsförsäkring – medan skadeförsäkring för konsumenter i huvudsak regleras för sig genom KFL. Vidare saknas det uttryckliga regler för sådana praktiskt viktiga kollektiva försäkringstyper som gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring. Regelsystemet är på detta vis både svåröverskådligt och ofullständigt, och i vissa avseenden brister det allvarligt i möjligheten till förutsebarhet.
Enligt regeringen står det klart att det är hög tid att en ny försäkringsavtalslag nu införs, en lagstiftning som är anpassad till samhällsutvecklingen, i Sverige och internationellt, och som samtidigt kan utveckla och ge stabilitet på området för lång tid framåt. Det är angeläget att det nordiska samarbete som resulterat i nya försäkringsavtalslagar i Finland och Norge fullföljs även för svensk del. Nödvändigheten av ett gott grundläggande försäkringsrättsligt regelverk har också tydliggjorts vid den senaste tidens diskussion om förtroendet för försäkringsbranschen.
Försäkringstagarnas ställning bör stärkas
Det grundläggande syftet med en reformerad ny försäkringsavtalslag bör vara att stärka försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades ställning i förhållande till försäkringsbolagen. För skadeförsäkringens del kan detta anses genomfört på ett i stort sett tillfredsställande sätt genom KFL, men på personförsäkringens område är en reform angelägen. FAL:s bestämmelser är visserligen till största delen tvingande här, och de innebar en gång i tiden ett betydande framsteg. De bygger emellertid på ett äldre rättstillstånd, där ambitionerna att trygga rätten till försäkringsskydd inte var så höga som nu bör ställas.
Som nyss framhållits framträder särskilda sociala synpunkter vid försäkring, framför allt vid personförsäkringen. En personförsäkring avser att trygga den enskilde i situationer då han typiskt sett har ett starkt behov av ersättning. Till en början är det angeläget att han får möjlighet att skaffa sig en försäkring av det slag han behöver, förutsatt att risken är sådan att den går att försäkra. Om en försäkring visserligen meddelas men skyddet av någon anledning faller bort eller blir sämre än han räknat med, kan också detta sätta honom och hans familj i en svår situation. Vidare måste beaktas att personförsäkringar är relativt komplicerade produkter som i väsentliga delar utformas av försäkringsbolaget ensamt. Försäkringstagaren är i normala fall en konsument, och typiskt sett är hans erfarenhet och insikter i fråga om avtalets innebörd begränsade. Som nämnts spelar personförsäkringar en ökad roll i samhället och det finns allt större efterfrågan på dem. Det går i och för sig inte att konstatera att försäkringsbolagen på ett olämpligt sätt utnyttjar ett överläge i förhållande till sina kunder, men lagen bör ge en grundläggande reglering som innebär att villkor i strid med den och till nackdel för försäkringstagaren är utan verkan. I vissa fall synes avtalsvillkor för övrigt ha tillkommit främst för att förenkla bolagens administrativa rutiner, något som visserligen kan göra försäkringen billigare men som likväl inte alltid ter sig tillräckligt angeläget ur de enskilda försäkringstagarnas perspektiv.
Ibland görs gällande att vad som är ”skäligt” särskilt på personförsäkringens område är just vad som stämmer med försäkringstekniska hänsyn och därmed också med kollektivets intressen. Något egentligt utrymme för billighetssynpunkter i det enskilda fallet skulle då inte finnas. Som Försäkringsrättskommittén konstaterar är dock en sådan ståndpunkt knappast hållbar. När man här – liksom annars – väger en betydande nackdel för den enskilde mot en mycket begränsad uppoffring för dem som ingår i kollektivet finns det inte anledning att anse att hänsynen till kollektivet i alla lägen bör ta överhanden. Önskemålet att tillgodose kollektivet med ett försäkringsskydd till låg kostnad måste vägas mot de konsekvenser en strikt tillämpning av de försäkringstekniska principerna kan få för de enskilda.
Enligt regeringen finns det således starka skäl för att stärka de enskilda försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades ställning. Samtidigt bör skyddet för dem utformas på ett sådant sätt att man också underlättar för försäkringsbolagen att bedriva en ekonomiskt rationell och konkurrenskraftig verksamhet som kan tillgodose det försäkringsbehov som finns. Den privata försäkringsverksamheten måste ju byggas
på en annan teknik än socialförsäkringen. Liksom annars skall alltså samtliga de intressen som gör sig gällande beaktas och lagstiftningen utformas efter vad som kan bedömas vara i hela samhällets intresse. En modern försäkringsavtalslag bör ge uttryck för en traditionell svensk grundsyn, där försäkring inte ses som bara en finansiell produkt bland andra utan där avtalets särdrag och parternas ansvar särskilt betonas.
Reformeringen av försäkringsrörelselagstiftningen
En modernisering av den civilrättsliga lagstiftningen är särskilt befogad i ljuset av att de omfattande ändringar i försäkringsrörelselagen som trädde i kraft den 1 januari 2000. Reformen av rörelsereglerna innebar att principerna för försäkringsverksamheten liberaliserades och gavs en väsentligt mer marknadstillvänd utformning. I avregleringen låg ett slopande av den s.k. skälighetsprincipen, som tidigare skulle garantera skäliga avtalsvillkor, skäliga kostnader vid livförsäkring och skäliga premier vid skadeförsäkring samt skälig skadereglering. Skälighetsprincipen ersattes av regler som i stället skall främja en god ekonomisk genomlysning av försäkringarna. Systemet med s.k. försäkringstekniska grunder avskaffades och ersattes av en ordning där samtliga rättigheter och skyldigheter mellan försäkringsbolaget och försäkringstagaren skall framgå av försäkringsavtalet. Likaså upphävdes förbudet mot vinstutdelning i livförsäkringsbolag. Reformen syftade till att ge försäkringsbolagen incitament att utforma nya försäkringar och ge försäkringstagarna vidgade valmöjligheter. Genom den minskade offentliga kontrollen av försäkringsverksamheten skall alltså åtskilligt i stället regleras genom avtal mellan försäkringstagare och försäkringsbolag, och de enskilda försäkringsavtalen har större betydelse än förr. Regeringen gjorde vid denna liberalisering klart att eventuella nackdelar, främst av att skälighetsprincipen avskaffades, skall motverkas genom bestämmelser av civilrättslig karaktär eller om information i en ny lag om försäkringsavtal (prop. 1998/99:87 s. 171). Denna nära koppling mellan den näringsrättsliga reformen och behovet av en ny civilrättslig lagstiftning påpekades även från riksdagen (bet. 1998/99:FiU28 s. 8) och av Lagrådet (ang. prop. s. 561).
Som slogs fast i propositionen om ändrade försäkringsrörelseregler måste skyddet för försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade alltså vara starkt. Detta ger bäst förutsättningar för goda marknadsförhållanden, vilket naturligtvis också är i försäkringsbolagens eget intresse.
Den internationella utvecklingen
Ett ytterligare skäl för en modernisering av lagstiftningen är den internationella utvecklingen. Försäkringsmarknaden blir i allt högre grad internationell. Inom de kommande åren kommer man att försöka upprätta en bättre gemensam finansmarknad i EU, alltså bl.a. för försäkringstjänster. Det är angeläget att Sverige – i EU och annars internationellt – inte är uppbundet av otidsenliga regler utan kan verka utifrån en modern försäkringslagstiftning med ett gott konsumentskydd. Den svenska rörel-
seregleringen på området har nyligen genomgått tillräckliga ändringar, men det internationella arbetet talar för att också den avtalsrättsliga lagstiftningen moderniseras. Även om arbetet i huvudsak kommer att avse marknadsrättsliga frågor och inte civilrätt, underlättas det väsentligt om det i grunden finns en modern försäkringsavtalsrätt i de deltagande staterna. Över huvud taget måste ett internationellt betonat rättsområde som försäkringsavtalsrätten ses i ett bredare perspektiv än vad dagens svenska regler ger uttryck för. Den internationella marknad för försäkringstjänster som numera finns kräver en tydlig och förutsebar lagstiftning, och det är nödvändigt att den svenska lagen inte släpar efter utan står sig i förhållande till vad som gäller i andra jämförbara länder. Det svenska näringslivet bör också redan på hemmamarknaden kunna upphandla försäkringsskydd som är likvärdigt med det som erbjuds utomlands. Även den internationella utvecklingen är alltså skäl för att FAL och KFL får ersättas med en ny lagstiftning, och det är mot den bakgrunden som det pågår ett omfattande reformarbete på området i flera länder, bl.a. Danmark, Schweiz, Storbritannien och Tyskland. Dessutom har moderna försäkringsavtalslagar, som sagt, införts i Finland och Norge i nordiskt samarbete.
Redan här bör understrykas att ett starkt civilrättsligt försäkringstagarskydd i den svenska lagen inte negativt påverkar de svenska försäkringsbolagens konkurrensmöjligheter i förhållande till de utländska. Den internationella privaträtten innebär att de avtalsrättsliga reglerna gäller lika för svenska och utländska försäkringsbolag, varvid riskens belägenhet normalt är avgörande för om svensk eller utländsk rätt skall tillämpas. Avtalsrätten är i detta avseende principiellt konkurrensneutral. Förhållandet är delvis annorlunda för näringsrättsliga regler – i viss mån även för sakrätten – och här bör lagstiftningen i största möjliga utsträckning utformas så att den ligger i linje med vad som normalt gäller i andra jämförbara länder.
Arbete i EU?
Även Försäkringsförbundet har länge efterlyst en reform med en ny svensk försäkringsavtalslag, i stora drag i enlighet med Försäkringsrättskommitténs och promemorians riktlinjer, men har under arbetets avslutande skede ändrat inställning. Förbundet har därvid framför allt hänvisat till att man kan räkna med en ökad harmonisering i EU och att man därför bör avvakta med en ny svensk lag.
När det finns ett nationellt lagstiftningsbehov bör man i och för sig inte undvika att lagstifta bara för att överväganden också sker på EU-nivå. Regeringen anser att förbundets argument likväl skulle ha en viss bärkraft om sannolikheten var hög för att en sådan harmonisering var nära förestående, men så är alltså inte fallet. EG-fördraget ger endast ett begränsat utrymme för civilrättslig harmonisering, och det är inte givet att det finns rättslig grund för en omfattande reglering av försäkringsavtalsrätten på gemenskapsnivå. Som nyss har anmärkts kommer arbetet på en gemensam finansmarknad att i huvudsak avse marknadsrätten. Direktiv eller förordningar på mera begränsade civilrättsliga områden av betydelse för den inre marknaden är ändå tänkbara, låt vara att intressena av ett likartat konsumentskydd och likartade konkurrensförhållanden
redan är i hög grad tillgodosedda genom direktiv om lagvalsregler. I Regeringskansliet har tidigare övervägts om man från svensk sida bör försöka få EG-kommissionen att ta initiativ till en sådan rättsakt. Det kan dock konstateras att det lär vara svårt att uppnå en mera materiell harmonisering. Medlemsstaternas lagstiftning skiljer sig avsevärt från varandra, och den inre marknadens behov av en harmoniserad försäkringsavtalsrätt är ifrågasatt. Kommissionen lade år 1979 fram ett förslag till ett direktiv om harmoniserade regler om försäkringsavtal, men på grund av motsättningar och tveksamheter om behovet drogs förslaget tillbaka år 1993. Enligt uppgift finns det för närvarande inga planer i kommissionen på att föreslå ens en avgränsad materiell harmonisering; tvärtom har kommissionen uttalat att frågan bör skjutas på framtiden. Detta övervägs inte heller i den långsiktiga diskussion om avtalsrätten som har tagits upp i rådets Civilrättskommitté; ambitionerna är här mer realistiska (se Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om europeisk avtalsrätt, KOM 2003 68).
Även om det alltså knappast finns förutsättningar för att inom överskådlig tid få till stånd harmoniserade försäkringsavtalsrättsliga regler, ställer sig regeringen principiellt sett positiv till att konsumentskyddet stärks på gemenskapsnivå. Om en harmonisering trots allt aktualiseras, kan en modern svensk försäkringsavtalslag ge värdefulla bidrag till arbetet. Möjligheten av nya EG-regler på området är dock ingen anledning att nu avstå från en modernisering av den svenska lagstiftningen.
Det kan tilläggas att en helt fristående grupp av europeiska rättsvetenskapare själva arbetar med en modell till en omfattande civilrättslig lagstiftning, bl.a. rörande försäkringsavtal. Detta akademiska arbete har inte kommit särskilt långt och framskrider sakta. För harmoniserade regler på gemenskapsnivå krävs dessutom här, som annars, en politisk process.
Också Lagrådet har gjort bedömningen att hänsynen till den europeiska utvecklingen inte utgör något skäl för att vänta med en ny svensk lagstiftning om försäkringsavtal.
Däremot delar regeringen – som redan framhållits – Försäkringsförbundets uppfattning att det är angeläget att den nya lagen ligger väl i linje med vad som gäller internationellt. Den privata försäkringsrätten har en internationell prägel, och utvecklingen på detta rättsområde äger i stort sett rum efter gemensamma grundlinjer. Till denna likformighet bör lagstiftaren ta hänsyn. Av stor praktisk betydelse måste det särskilt vara att få en god överensstämmelse med andra europeiska länder, inte minst Norden.
Betydelsen av avtalsfrihet
Det är ett allmänt intresse att civilrättslig lagstiftning också av detta slag utgår från avtalsfrihet. Regeringen kan instämma i Försäkringsförbundets uppfattning att förslagen i 1993 års promemoria, liksom i den inledningsvis nämnda promemorian med utkast till lagrådsremiss, i vissa avseenden inte tillräckligt beaktar detta. Det finns anledning att ge utrymme för större avtalsfrihet än vad som föreslås där, framför allt när det gäller personförsäkringen. Som kommer att framgå av regeringens följande överväganden kan man på flera punkter tillåta avvikelser i
försäkringsvillkoren utan att det för den skull går ut över det skydd för försäkringstagaren och andra som bör gälla på området. Avtalsfriheten måste dock få vika när det finns ett samhälleligt intresse av det, t.ex. för att tillgodose sociala hänsyn eller jämlikhet i avtalsförhållandet.
Vidare bör i största möjliga utsträckning hänsyn tas till vad som kan anses vara allmänt tillämpliga försäkringsvillkor, och lagen bör utformas så att den ligger nära allmänna civilrättsliga principer samtidigt som försäkringsavtalets särdrag tillräckligt beaktas. Det bör undvikas att lagstiftningen får en produktstyrande verkan, utan den bör riktas in på parternas rättigheter och skyldigheter i förhållande till varandra och de frågor som avtalet mera omedelbart aktualiserar när det gäller andra ersättningsberättigade och tredje man.
Mot bakgrund av lagstiftningens skyddande syfte bör reglerna ändå på många håll få en förhållandevis precis utformning. Vissa frågor behöver dock inte styras av lagen utan kan bättre besvaras i rättstillämpningen med ledning av allmänna civilrättsliga principer och med beaktande av skyddssyftet och försäkringsavtalets särart. Sålunda bör man exempelvis hänvisa till ”försäkringens art” i flera bestämmelser som går ut på en avvägning mellan behovet av försäkringsskydd och försäkringstekniska hänsyn.
Särskilt om beredningsunderlaget
Under lagstiftningsarbetet har anmärkts att beredningsunderlaget till stor del bygger på förslag som är tio år gamla. Det ligger i sakens natur att en grundläggande och omfattande lagstiftning som denna kräver tid att arbeta fram, inte minst för att det är angeläget att det tas tillräcklig hänsyn till den tekniska utvecklingen och samhällets förändringar. Underlaget har kompletterats, och de nya frågor som därvid förts fram särskilt från försäkringsbranschens sida har beaktats i stor utsträckning.
Det skall tilläggas att Lagrådet har uttalat att lagstiftningsärendet har beretts på ett godtagbart sätt.
Premiehöjningar?
När det gäller allmänt om lagstiftningsbehovet kan avslutningsvis nämnas att Försäkringsförbundet även har invänt att kostnaderna för en lagstiftningsreform blir mycket stora, något som skulle komma att återspeglas i försäkringspremierna.
Det är självfallet svårt för utomstående att närmare bedöma vilken premiesättning försäkringsbolagen anser motiverad efter det att den nya lagstiftningen trätt i kraft. Regeringen vill dock erinra om att bestämda farhågor av liknande slag framfördes från försäkringsbranschens sida beträffande KFL, som onekligen innebar en tvingande reglering som i många avseenden förbättrade konsumentens ställning på försäkringsbolagets bekostnad. I strid med de framlagda kalkylerna kom emellertid någon premiehöjning över huvud taget inte att ske under åtskilliga år efter reformen. Den nu aktuella lagstiftningen innebär för konsumentförsäkringens del bara små ändringar till försäkringsbolagens nackdel. Vad gäller företagsförsäkringen, där särskilda farhågor framförts om
lagstiftningens betydelse i den internationella konkurrensen, ansluter de föreslagna reglerna i väsentliga delar till gällande rätt. De skillnader som förekommer gäller framför allt personförsäkringen, men inte heller här sker några mera radikala ändringar. I åtskilliga fall anknyter de nya reglerna till vad som i dag gäller enligt vanliga försäkringsvillkor.
Regeringen anser inte sannolikt att personförsäkringarna i nuvarande konkurrensläge kommer att fördyras på något mera påtagligt sätt. I vart fall torde den begränsade premieökning som är tänkbar te sig fullt acceptabel från försäkringstagarnas synpunkt med tanke på de fördelar som lagstiftningen innebär för dem.
Bör skadeförsäkring och personförsäkring regleras tillsammans?
Några remissinstanser har framfört synpunkter på vilken lagstiftningssystematik som bör väljas. Väsentligt för förslagets tekniska utformning är naturligtvis om man skall sikta till att åstadkomma en ny försäkringsavtalslag som omfattar alla former av frivillig privat försäkring eller om man i stället skall dela upp lagstiftningen på två eller tre skilda lagar. Som framgått anser regeringen – liksom promemorian – att den nya lagen bör vara en samlad lagstiftning för i stort sett hela den frivilliga försäkringsavtalsrätten.
En första fråga är då om skadeförsäkring och personförsäkring bör regleras tillsammans. Särskilt bestämmelserna om konsumentförsäkring och personförsäkring har vissa drag gemensamt, bl.a. i att sociala hänsyn framträder i båda fallen och motiverar tvingande regler till försäkringstagarens skydd. Under lagstiftningsarbetet har det dock visat sig att skilda bestämmelser måste gälla på åtskilliga punkter. Att ändå ta upp dem i ett sammanhang skulle göra lagstiftningen besvärlig att orientera sig i och svår att tillämpa. Här bör också beaktas att person- och skadeförsäkring i huvudsak hanteras av olika försäkringsbolag (skadeförsäkrings- och livförsäkringsrörelse får inte, med vissa undantag, bedrivas i samma bolag, se 1 kap. 3 § försäkringsrörelselagen). Detta talar för att reglerna bör hållas åtskilda. Lagrådet har haft vissa synpunkter på lagens disposition, och regeringen återkommer till frågan nedan i detta avsnitt.
Begreppen personförsäkring och skadeförsäkring
Rörande begreppen personförsäkring och skadeförsäkring är det tänkbart att man, som ett par remissinstanser varit inne på, skulle skilja mellan å ena sidan livförsäkring och vissa sjuk- och olycksfallsförsäkringar som hänförs till livförsäkring, och å andra sidan annan försäkring, i linje med systematiken i EG:s försäkringsdirektiv och i försäkringsrörelselagen. Från civilrättslig synpunkt framstår emellertid en sådan ordning som mindre lämplig. Också sådana sjuk- och olycksfallsförsäkringar som enligt försäkringsrörelselagen inte hänförs till livförsäkring har särdrag som motiverar en annan avtalsrättslig behandling än skadeförsäkring. Att nu ändra skadeförsäkringsbegreppet i försäkringsavtalsrätten skulle göra det nödvändigt med åtskilliga särbestämmelser för sjuk- och olycksfallsförsäkring och över huvud taget leda till stora rättstekniska komplikationer. Det medför knappast några olägenheter att i en lag om försäk-
ringsavtal behålla de traditionella skade- och personförsäkringsbegreppen. I likhet med de allra flesta remissinstanserna ansluter sig regeringen till den bedömning som i detta avseende görs i promemorian.
Särskilda frågor kan uppkomma när en personförsäkring ingår i en paketförsäkring där övriga moment avser skadeförsäkring. Som Försäkringsrättskommittén framhåller bör man undvika att det vid den dagliga hanteringen kommer att gälla skilda regler för de olika momenten i en sådan paketförsäkring. I betänkandet med förslag till en personförsäkringslag föreslås, liksom i departementspromemorian, en speciell regel för dessa fall. Regeringens förslag innebär en liknande lösning, fast utformad på något avvikande sätt: som huvudregel skall gälla reglerna om det väsentliga momentet, dvs. skadeförsäkringen, och personförsäkringsregler skall tillämpas bara då det särskilt anges (1 kap. 8 § i förslaget).
Enligt betänkandet och promemorian regleras däremot inte den omvända situationen, dvs. att personförsäkringar förses med tilläggsmoment som avser skadeförsäkring. Inte heller under remissbehandlingen har det kommit fram något behov att ta upp särskilda bestämmelser om det fallet. I allmänhet lär skadeförsäkringsinslaget bara avse vissa egendomsskador som inträffar samtidigt med personskador (t.ex. skador på kläder vid ett olycksfall), och det kan vara rimligt att de särskilda sociala synpunkter som framträder vid personskada också blir avgörande i detta läge.
Skadeförsäkringar för konsumenter (konsumentförsäkring)
Promemorieförslaget innebär, liksom Försäkringsrättskommitténs förslag, att regelsystemet i KFL i stort sett skall föras vidare i sak. Allt pekar på att KFL har uppfyllt de anspråk som från början ställdes på lagen. Som regeringen redan uttalat finns det däremot inte skäl att, vilket några remissinstanser föreslår, behålla KFL vid sidan av en ny försäkringsavtalslag, som reglerar övriga former av direkt försäkring. Den reglering som skedde genom KFL utgjorde närmast ett provisorium, som motiverades av ett behov att snarast trygga konsumenternas rätt på vissa betydelsefulla punkter. Som nämnts hålls nu vissa försäkringar för konsumenter utanför KFL, utom personförsäkringar också vissa skadeförsäkringar av mera speciellt slag, liksom de allt viktigare kollektiva försäkringarna. En allmän lagstiftning om försäkringsskydd för konsumenter måste därför under alla förhållanden medföra en betydande omarbetning av KFL. Det är då lämpligare att, i enlighet med promemorians ståndpunkt, föra reglerna i KFL vidare i den nya försäkringsavtalslagen, med vissa smärre jämkningar.
En av dessa jämkningar skall redan nu beröras. KFL är tillämplig på försäkringar som konsumenter tecknar hos försäkringsbolag för huvudsakligen enskilt ändamål bara om försäkringen kan hänföras till vissa uppräknade former: hem-, villa-, fritidshus- eller reseförsäkring, trafikförsäkring eller annan motorfordonsförsäkring samt båtförsäkring. Lagen gäller alltså inte alla slag av försäkringar som konsumenter tecknar. Mera speciella försäkringstyper såsom försäkringar av djur, smycken, samlingar av olika slag, ur, kameror m.m. faller under FAL:s regler, vilka är mindre förmånliga för konsumenten. Enligt promemorian, liksom enligt kommitténs förslag, skall de nya reglerna om konsumentförsäkring
utsträckas även till dessa försäkringsformer. Det stämmer också överens med de norska och finska lagarna. Vid remissbehandlingen har förslaget godtagits, även om man från försäkringsbranschen anmärkt att vissa regler passar mindre väl på en del av de speciella försäkringarna. Det skall också noteras att de försäkringstyper som omfattas av KFL vid den lagens tillkomst hade en förhållandevis entydig innebörd på grund av det villkorssamarbete som då skedde mellan bolagen. Det samarbetet har upphört, vilket gör att de försäkringsbeteckningar som används i KFL i dag med tiden kan få en mera mångtydig och alltså otydlig innebörd. Det är också svårt att rättspolitiskt försvara en uppdelning av det slag som finns i dag.
Det kan emellertid medges att tillämpningen av vissa regler – närmast rätten till försäkring – måste bli en annan när det gäller sådana speciella försäkringar som nu berörts. Regeringen har tagit hänsyn till branschens invändningar i detta hänseende (se avsnitt 6.2.1). I övrigt ter det sig inte befogat att göra rättslig skillnad mellan olika slag av försäkringar för privatpersoner.
Individuell företagsförsäkring
Försäkringsrättskommittén och promemorian föreslog regler om skadeförsäkring vilka i stor utsträckning skulle vara gemensamma för konsument och företagsförsäkring. Utgångspunkten var emellertid regleringen i KFL, med dess utförliga bestämmelser till försäkringstagarens skydd. Reglerna skulle enligt promemorian vara helt och hållet dispositiva såvitt gällde förhållandet mellan parterna. Bara i några sammanhang föreslogs avvikande regler för företagsförsäkringens del, bl.a. när det gällde information och upplysningsplikt. På försäkringshåll hade man åtskilligt att invända mot denna lagstiftningsmetod i stort och mot dess konsekvenser i enskilda fall. Problemet mister emellertid sin betydelse med den ståndpunkt som regeringens förslag intar till reglerna om företagsförsäkring. Som snart kommer att utvecklas (avsnitt 5.3) bör FAL:s allmänna bestämmelser om försäkringsformen i väsentliga delar föras vidare till den nya lagen, och det är då en naturlig lösning att ta upp dessa delvis avvikande bestämmelser i ett särskilt avsnitt. Några särskilda regler om enskilda försäkringsformer behövs lika litet här som inom skadeförsäkring i övrigt.
Även om det främsta syftet är att bevara det skydd som försäkringstagarna för närvarande har genom de tvingande bestämmelserna i FAL, finns det också andra skäl att ta in vissa bestämmelser om företagsförsäkring i den nya lagen – till större delen motsvarigheter till dem som förekommer i FAL. Allmänt sett är det av värde att lagstiftaren slår fast vad som kan anses vara en rimlig lösning i sådana sammanhang, något som erfarenhetsmässigt har ett visst inflytande på villkorens utformning. Även dispositiva regler kan få betydelse för tolkningen av oklara försäkringsvillkor och ge ledning om det blir aktuellt att jämka ett villkor med tillämpning av 36 § avtalslagen. Vid sidan om civilrättsliga regler bör också marknadsrättsliga bestämmelser ges om försäkringsbolagens informationsplikt.
Som framgår av fortsättningen blir regleringen inte mera omfattande än att den ryms i ett enda kapitel i lagen. För att reglerna skall bli lättare
att överblicka och tillämpa bör detta kapitel disponeras på motsvarande sätt som lagen i övrigt och i möjlig mån utformas parallellt med bestämmelserna om individuell konsumentförsäkring.
Särskilda regler för vissa försäkringsformer?
Ännu en fråga om lagstiftningens allmänna uppläggning gäller behovet av speciella regler för särskilda försäkringsformer. FAL innehåller åtskilliga regler om särskilda slag av skadeförsäkring – utom sjö- och transportförsäkring även brand-, kreaturs- och ansvarsförsäkring. Sådana bestämmelser saknas däremot rörande andra praktiskt viktiga försäkringstyper som vagnskadeförsäkring på motorfordon, stöld-, maskin-, rättsskydds- och kreditförsäkring.
Försäkringsrättskommitténs analys av behovet av sådana speciella regler har utmynnat i bedömningen att de för skadeförsäkringens del behövs bara i fråga om ansvarsförsäkring, där det är angeläget att trygga rätten för tredje man – den skadelidande – till försäkringsersättning. I promemorian görs samma bedömning, och den godtas allmänt av remissinstanserna. Regeringen har samma uppfattning. Som redan framhållits bör det vara en ledande tanke bakom lagstiftningen att man skall lämna försäkringsbolagen frihet att utforma de olika försäkringsprodukterna, inte minst genom att man annars kan försvåra en önskvärd utveckling av nya produkter inom olika branscher. Med den ökade internationaliseringen, särskilt inom företagsförsäkringen, är det naturligt att man inte genom lagstiftning inskränker möjligheterna att anpassa försäkringarna för nya risker och nya försäkringsbehov.
Vad personförsäkringen angår förekommer i förslagen enstaka specialregler om livförsäkring och sjuk- och olycksfallsförsäkring. Också enligt regeringens mening motiverar skillnader i fråga om försäkringsskyddets art och försäkringarnas konstruktion, bl.a. att livförsäkring ofta innebär ett sparande, att vissa frågor regleras på avvikande sätt vid ena eller andra försäkringsformen. Att samla reglerna för en viss försäkringstyp i ett särskilt avsnitt är däremot inte påkallat.
Kollektiv försäkring
Som tidigare nämnts saknas i gällande lag regler som särskilt behandlar kollektiv försäkring – gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring (ka-försäkring). KFL är inte tillämplig på sådana försäkringsformer, och FAL saknar särregler om dem. Reglerna om individuella försäkringar passar emellertid illa för kollektiva försäkringstyper, och ibland går de inte att tillämpa alls. En lagstiftning på dessa områden måste enligt regeringen anses som en av de mest angelägna reformerna inom försäkringsavtalsrätten. Betänkandena och promemorian innehåller en ganska ingående reglering av förhållandet mellan försäkringsbolaget och de försäkrade, som särskilt på gruppförsäkringens område präglas av konsumentskyddstanken. Däremot har man inte ansett det lämpligt att reglera rättsförhållandet till den som ordnar försäkringen, t.ex. till den organisation som de enskilda försäkrade tillhör. Reglerna om detta hör i
första hand i princip till associationsrätten eller, ibland, till arbetsrätten och aktualiserar frågor långt utanför försäkringsavtalets område.
När det gäller ka-försäkring har skyddet för de enskilda inte ansetts spela samma roll, med hänsyn till att försäkringarna tillkommer och tillämpas under medverkan av organisationer som är väl kvalificerade att ta till vara de berördas intressen. Huvudsyftet med lagstiftningen är här att slå fast systemens grundläggande karaktär av försäkring och ge lagstiftningens stöd åt vissa arbetsrättsligt präglade konstruktioner och villkor. Men i vissa särskilt viktiga avseenden bör dess syfte också vara att säkerställa att de försäkrade får ett skydd. Frågan om lagstiftning på detta område diskuteras närmare i det följande (avsnitt 11.1).
Promemorians förslag i denna del har i allt väsentligt godtagits av remissinstanserna. Visserligen har utvecklingen på dessa områden, bl.a. tillkomsten av nya typer av grupp- och ka-försäkring, medfört att några lagregler får jämkas, men i övrigt bör förslagen följas på de flesta punkter. Enligt regeringens mening kan ingen tvekan råda om att den nya lagstiftningen bör innehålla särskilda regler om gruppförsäkring och kaförsäkring.
Lagens disposition
Lagrådet har diskuterat lagförslagets allmänna uppbyggnad och anfört att den nu valda uppläggningen – som stämmer med promemorians – har vissa klara nackdelar, bl.a. genom att många bestämmelser upprepas flera gånger och lagen därigenom blir otymplig. Samtidigt framhålls att det obestridligen krävs skilda regler för olika typer av försäkringar och att man från försäkringsbranschens sida tycks allmänt anse att den gjorda uppdelningen av bestämmelserna har klara fördelar för dem som skall tillämpa dem. Efter en jämförelse med försäkringsavtalslagarna i andra nordiska länder – där den norska lagstiftningen i stort sett har samma disposition – anser Lagrådet att uppläggningen får godtas. Lagrådet föreslår dock en annan indelning i avdelningar än enligt det remitterade förslaget.
Som redan har framgått anser regeringen att övervägande skäl talar för den uppdelning som skett i promemorian, särskilt med tanke på att det stora regelverket därigenom blir mera överskådligt och lätthanterligt i den praktiska användningen. Detta innebär att dispositionen blir en annan än i betänkandena, som bygger på att särskilda lagar om personförsäkring och skadeförsäkring skall gälla. Genom att företagsförsäkring bör få ett särskilt kapitel måste även vissa avsteg ske från promemorians uppläggning. I enlighet med vad Lagrådet förordat bör indelningen i avdelningar ske på ett sätt som underlättar överblicken. Efter en avdelning med inledande bestämmelser bör sålunda lagen innehålla tre huvudavdelningar som i tur och ordning handlar om individuella skadeförsäkringar (2– 9 kap.), individuella personförsäkringar (10–16 kap.) och kollektiva försäkringar (17–20 kap.). Avdelningen om individuell skadeförsäkring bör i sin tur indelas i tre underavdelningar som avser konsumentförsäkring, företagsförsäkring och tredje mans rätt vid skadeförsäkring. När det gäller de kollektiva försäkringarna synes den mest konsekventa och lättast tillgängliga ordningen vara att först behandla skadeförsäkringar (gruppförsäkring i 17 kap. och ka-försäkring i 18 kap.) och sedan
personförsäkringar (gruppförsäkring i 19 kap. och ka-försäkring i 20 kap.). Som Lagrådet ansett bör ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna bilda ett särskilt avsnitt efter de egentliga lagbestämmelserna.
Liksom enligt betänkandena och promemorian bör i lagens första kapitel tas in vissa definitioner av termer som återkommer i den följande lagtexten (1 kap. 4 § i förslaget). Några begrepp, som bara rör gruppförsäkring, bör dock definieras i de särskilda kapitlen om gruppskadeförsäkring och gruppersonförsäkring. Det gäller frivillig och obligatorisk gruppförsäkring, där beskrivningen hör nära samman med de materiella reglerna på området (17 kap. 1 § resp. 19 kap. 1 §).
I detta sammanhang bör behandlas en närmast terminologisk fråga som Lagrådet tagit upp. Enligt Lagrådet har såväl begreppet konsumentförsäkring som begreppet företagsförsäkring i lagrådsremissen getts en oegentlig innebörd i och med att de bara täcker skadeförsäkringar; för att det skall stå klart vad som avses skulle man i stället använda ”konsumentskadeförsäkring” respektive ”företagsskadeförsäkring”.
Regeringen medger att terminologin såtillvida kan verka mindre tillfredsställande som även personförsäkringar kan tecknas av både konsumenter och företagare. Samtidigt är att märka att personförsäkringar ofta ingår i skadeförsäkringar för båda kategorierna. Det förefaller inte möjligt att beträffande samma kombinerade försäkring tillämpa två helt olika regelsystem. I stället måste reglerna på åtskilliga punkter – bl.a. rörande information, försäkringsavtalets ingående, försäkringstid och försäkringens upphörande i förtid – följa huvudförsäkringen, som här utgör en skadeförsäkring. Det blir då också missvisande att kalla en konsumentförsäkring som innefattar en personförsäkring för konsumentskadeförsäkring eller en företagsförsäkring som innefattar en personförsäkring för företagsskadeförsäkring. Till detta kommer att uttrycken konsumentförsäkring respektive företagsförsäkring ju sedan lång tid är allmänt vedertagna i praktiken. Trots Lagrådets påpekande synes därför den terminologi som valts i kommittéförslagen och promemorian böra föredras.
5.2. Ytterligare om tillämpningsområdet
Regeringens förslag: Lagen skall gälla för försäkringar som meddelas av enskilda försäkringsbolag och andra försäkringsföretag. Den skall inte tillämpas på återförsäkring. I den mån inte särregler gäller, skall lagen tillämpas även på trafikförsäkring och patientskadeförsäkring. Lagen skall innehålla en särskild bestämmelse om individuella personförsäkringar som tecknas av arbetsgivare till förmån för anställda.
1 kap. 1–3 och 5 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag utom i så måtto att det inte innehåller någon bestämmelse om individuella försäkringar som tecknas av arbetsgivare till förmån för deras anställda (se promemorian s. 126 f.).
Remissinstanserna: De flesta lämnar förslaget utan erinran. Några instanser betonar att det är angeläget att lagen blir tillämplig även för understödsföreningar.
Nuvarande ordning: FAL gäller för all slags försäkring utom återförsäkring, vissa uppräknade typer av socialförsäkring samt försäkringar som avses i KFL. I förhållande till annan än försäkringstagaren tillämpas dock även i fråga om konsumentförsäkring vissa särskilt angivna bestämmelser i FAL (se 1 § tredje stycket).
KFL är tillämplig på de vanligaste skadeförsäkringar som tecknas av konsumenter för huvudsakligen privat ändamål, t.ex. hemförsäkringar, villaförsäkringar och motorfordonsförsäkringar. Utanför lagens tillämpningsområde faller bl.a. separata försäkringar för vissa objekt, t.ex. försäkringar av djur, smycken och klockor, samt personförsäkringar, dvs. livförsäkringar samt sjuk- och olycksfallsförsäkringar. Beträffande personförsäkringar gäller dock undantag för det fall att försäkringen utgör en beståndsdel av en försäkring som omfattas av KFL, t.ex. en olycksfallsförsäkring som ingår i en reseförsäkring. Trafikförsäkringen regleras i en särskild lag, trafikskadelagen. I den mån annat inte följer av vad som är särskilt föreskrivet om sådan försäkring gäller dock KFL (1 § andra stycket KFL) eller, vid trafikförsäkring för andra än konsumenter, FAL (1 § fjärde stycket FAL).
Skälen för regeringens förslag
Privata försäkringar
Den nya försäkringsavtalslagen är avsedd att ersätta FAL och KFL. Lagen bör alltså gälla för livförsäkring, sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring samt olika former av skadeförsäkring, i den mån försäkringen är att hänföra till enskild försäkring. Den bör, som tidigare berörts, reglera inte bara individuell försäkring utan också kollektiv försäkring. Lagen bör bara tillämpas på privat försäkring som meddelas av enskilda försäkringsbolag och andra försäkringsföretag. Denna begränsning innebär att den nya försäkringsavtalslagen inte kommer att tillämpas på socialförsäkring. Lagen bör gälla även för understödsföreningar, dock att dess informationskrav inte bör tillämpas på mindre understödsföreningar. Detsamma bör gälla beträffande vissa mindre lokala bolag.
Trafikförsäkring och patientskadeförsäkring
En viktig typ av försäkring som delvis regleras i en särskild lag är trafikförsäkring. Bestämmelser om den försäkringsformen finns i dag i trafikskadelagen, men vid sidan om den gäller KFL eller, vid trafikförsäkring för andra än konsumenter, FAL. En sådan ordning, med vissa bestämmelser för försäkringsformen i den speciella lagen, ter sig lämplig också när en ny försäkringsavtalslag införs. Den nya lagen bör alltså gälla i den mån en fråga inte regleras av trafikskadelagen.
På liknande sätt bör behandlas patientskadeförsäkring, som också regleras i en särskild lag (patientskadelagen [1996:799]).
Återförsäkring
Förhållandena vid återförsäkring är helt speciella, bl.a. med hänsyn till att avtalet sluts mellan två försäkringsbolag och till att de internationella aspekterna har en helt avgörande betydelse. En tvingande lagstiftning skulle vara klart olämplig, och de dispositiva bestämmelserna för andra försäkringsformer är inte anpassade till de förhållanden som råder på detta område. Återförsäkringen bör därför hållas utanför också den nya lagen.
Individuella personförsäkringar som tecknas av arbetsgivare till förmån för sina anställda
Varken i promemorian eller i Försäkringsrättskommitténs förslag behandlas frågor som gäller sådana individuella personförsäkringar som tecknas av arbetsgivare till förmån för en anställd på dennes liv eller hälsa. Under beredningen av lagförslagen har det från försäkringsbranschen förts fram att detta har blivit en förhållandevis utbredd försäkringsform. Det har vidare anförts att det finns skäl att ha bestämmelser i den nya lagen som i vissa avseenden reglerar denna försäkringsform på samma sätt som ka-försäkringen. Det gäller i första hand den anställdes rätt att förfoga över försäkringen liksom i fråga om förhållandet till borgenärerna. En bestämmelse med den innebörden har tagits in i förslaget. Den innebär också att s.k. efterköpsinformation och information under försäkringstiden skall tillställas den anställde och inte arbetsgivaren. Dessa regler bör dock bara gälla om inget annat är avtalat mellan försäkringsbolaget och arbetsgivaren.
5.3. Området för den tvingande regleringen
Regeringens förslag: Reglerna skall vara tvingande vid all konsumentförsäkring. Bestämmelserna skall vidare vara tvingande vid alla slag av individuell personförsäkring. Vid företagsförsäkring skall bestämmelserna om brott mot biförpliktelser och om preskription vara tvingande i samma utsträckning som i dag. I övrigt skall de bestämmelser som reglerar förhållandet mellan avtalsparterna i huvudsak inte vara tvingande. Reglerna skall också vara tvingande vid gruppskadeförsäkring meddelad för grupper av anställda och andra enskilda fysiska personer för ändamål som faller utanför näringsverksamhet, liksom vid gruppersonförsäkring. Vid kollektivavtalsgrundad skade- och personförsäkring skall reglerna inte vara tvingande om försäkringen följer en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation och, i fråga om kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring, också i vissa andra fall. Avtalsfrihet skall också råda vid sjöförsäkring och annan transportförsäkring som inte är konsumentförsäkring och vid kreditförsäkring. I förhållande till tredje man skall lagen alltid vara tvingande.
1 kap. 6 och 7 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Avviker från regeringens förslag genom att avtalsförhållandet mellan parterna vid individuell företagsförsäkring helt skall styras av dispositiva regler. Avtalsfrihet skall också gälla vid försäkring som avser all framtid, även om det var fråga om konsumentförhållande. Vid sjöförsäkring och annan transportförsäkring skall avtalsfrihet gälla också gentemot tredje man.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta instanserna. Företrädare för försäkringsbranschen anser att de avtalsrättsliga reglerna kring företagsförsäkring i sin helhet bör vara dispositiva. Behovet av fullständig avtalsfrihet, även i förhållande till tredje man, betonas när det gäller sjöförsäkringen. Företagarnas Riksorganisation och Köpmannaförbundet anser att reglerna om försäkringsbolagets informationsskyldighet skall vara tvingande fullt ut också vid företagsförsäkring.
Nuvarande ordning: KFL:s bestämmelser är till övervägande del tvingande till förmån för försäkringstagarsidan. I flera avseenden hänvisar lagen till FAL:s bestämmelser, vilka här till stor del är dispositiva (se 4 § KFL). Detta gäller bl.a. reglerna om försäkring av tredje mans intresse (54–58 §§ FAL). Även FAL innehåller vissa tvingande regler.
Skälen för regeringens förslag
Individuell konsumentförsäkring och individuell personförsäkring
Förslagen i promemorian och Försäkringsrättskommitténs betänkande med förslag till en skadeförsäkringslag går ut på att reglerna vid konsumentförsäkring också i fortsättningen skall vara tvingande. Remissinstanserna har inte haft några invändningar på den punkten. Regeringen anser också att denna princip bör föras vidare.
En ledande tanke bakom förslagets bestämmelser om individuell personförsäkring är också den enskildes behov av skydd mot ogynnsamma villkor. Skyddsregler är angelägna i många avseenden med tanke på den stora betydelse försäkringen har för försäkringstagaren och hans anhöriga. För sådana regler talar också försäkringstagarens svårigheter att sätta sig in i dessa ofta komplicerade försäkringstyper och att själv påverka försäkringens utformning. Vid den internationalisering av försäkringsväsendet som sker ger ett tvingande regelsystem en ökad trygghet och en större stabilitet. Också vid personförsäkring bör det således finnas en tvingande reglering. Det bör, liksom vid konsumentförsäkring, gälla bl.a. informationen till försäkringstagarna, ansvarstiden, ändring av försäkringen samt påföljderna av att försäkringstagaren åsidosätter sina förpliktelser mot försäkringsbolaget. I dessa hänseenden bör lagen ingående beskriva parternas rättigheter och skyldigheter. Däremot bör försäkringens sakliga omfattning, de risker den skall täcka och liknande frågor om försäkringsproduktens utformning, här som annars, bara i speciella avseenden göras till föremål för lagreglering. Som framhållits bör lagen inte hindra försäkringsbolagen från att utveckla nya försäkringsformer för att möta nya behov.
Individuell företagsförsäkring
En fråga under lagstiftningsarbetet har varit i vad mån reglerna om individuell företagsförsäkring skall vara dispositiva eller tvingande till försäkringstagarens fördel. I FAL förekommer en del sådana tvingande bestämmelser, främst om upplysningsplikt, riskökning, säkerhetsföreskrifter och räddningsplikt, om premien och om preskription av rätten till försäkringsersättning. Försäkringsrättskommitténs förslag innebar att regleringen av företagsförsäkring i princip skulle bli dispositiv. Det skulle dock vara möjligt att i enskilda fall tillämpa lagens regler i stället för ett försäkringsvillkor till förmån för försäkringstagarsidan. Detta förutsatte att försäkringstagaren med hänsyn till den försäkrade verksamhetens art och omfattning, riskens beskaffenhet och förhållandena i övrigt skäligen borde ha samma skydd som en konsument. Regeln motiverades med att vissa grupper av småföretagare hade ett behov av skydd som väl kunde jämföras med konsumenters.
Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag kritiserades gränsdragningen från flera håll för att vara oklar och leda till svårigheter både vid utformningen av försäkringarna och vid tillämpningen i enskilda fall. Från försäkringsbranschens sida invändes dessutom att regeln inte i tillräcklig grad tillgodosåg behovet av avtalsfrihet på företagsförsäkringens område. Vikten av avtalsfrihet betonades på den tiden också i vissa uttalanden från näringslivet i övrigt. Denna kritik ledde till att det i promemorian föreslogs avtalsfrihet för företagsförsäkring över hela linjen, alltså också i de avseenden där FAL i dag ger en tvingande reglering.
Allmänt sett kan det dock ifrågasättas om det är motiverat att sålunda gripa in i rådande kommersiella marknadsförhållanden genom att rubba den balans mellan parterna som gällt sedan länge. En del av de aktuella bestämmelserna ger också närmast uttryck för grundläggande försäkringsrättsliga principer och är av sådant slag att det under alla förhållanden skulle krävas särskild tydlighet för att ett avtalsvillkor till nackdel för näringsidkaren skulle få fullt genomslag. Till detta kommer att det finns skäl att ställa frågan hur utvecklingen under de tio år som har gått sedan promemorian tillkom kan ha påverkat särskilt problemet med skyddet för de små näringsidkarna. Tendensen till internationalisering av branschen har, som sagt, blivit allt starkare, något som naturligtvis gör det betydligt svårare att förutse vilka villkor och vilken praxis som kommer att tillämpas av försäkringsbolag som är verksamma i Sverige, inte bara genom att vara stationerade här utan också på ett gränsöverskridande plan. En fullständig avtalsfrihet på företagsförsäkringens område är sällsynt i jämförliga länder. Inom kontinental rätt och i andra nordiska rättssystem har man i allmänhet ansett att också näringsidkarnas rätt bör tryggas på viktiga punkter; även det tidigare nämnda förslaget till EG-direktiv om försäkringsavtal utgick från att det inte skulle gälla fullständig avtalsfrihet för företagsförsäkringen. I den svenska debatten har man under senare år alltmer uppmärksammat behovet av att stärka småföretagens ställning, bl.a. på försäkringsområdet. Det skulle stämma illa med regeringens allmänna politik att nu ta ett så radikalt steg att man tvärtom slopar de skyddsregler för denna kategori som finns i gällande lagstiftning. I varje fall bör något sådant förutsätta en närmare analys av det
skyddsbehov som gör sig gällande i dagens läge och vilka effekter på försäkringsmarknaden som skulle aktualiseras. Som redan Försäkringsrättskommittén framhöll synes många småföretagare inte mycket bättre ställda än en konsument i dessa sammanhang. Under beredningens slutskede har också bl.a. Svenskt Näringsliv påtalat att fullständig avtalsfrihet inte bör införas i den nya lagen.
Av sådana skäl har regeringen kommit fram till att den ordning som för närvarande gäller enligt FAL i huvudsak bör bestå för företagens vidkommande. De försäkrades ställning bör alltså inte försvagas på någon punkt av betydelse genom den nya lagen. Som regeringen redan varit inne på framstår det dock som en otillfredsställande lösning från lagteknisk och systematisk synpunkt att behålla FAL, med dess särskilda uppbyggnad och begreppsbildning, i de avsnitt som berör företagsförsäkring. I vissa delar ter sig lagen som klart föråldrad. Reglerna om företagsförsäkring bör i stället anpassas efter systematiken och terminologin i den nya lagen utan att man i sak gör några ändringar av betydelse i fråga om parternas rättigheter och skyldigheter. En sådan ordning kan inte väntas medföra några praktiska problem, vare sig för försäkringsbranschen eller för företagen.
I vissa hänseenden kan det dock finnas skäl att avvika från regleringen i FAL. Just med hänsyn till de mindre och medelstora näringsidkarnas situation framstår det som naturligt att ta in bestämmelser om information för företagsförsäkringens del, något som inte förekommer i FAL. På ett särskilt område kan det vidare finnas anledning att tillåta avtalsfrihet på företagsförsäkringens område. Redan i dag förekommer vissa särregler för sjö- och transportförsäkring när det gäller försäkringstagarens biförpliktelser. Det framhålls ofta från försäkringsbranschens sida att det just beträffande dessa försäkringsgrenar är särskilt angeläget att parterna fritt kan utforma avtalet så att det passar de speciella förhållandena på området. Det förefaller också som om konkurrensen inom sjö- och transportförsäkring har blivit allt hårdare under senare år. Det internationella inslaget har ökat och därmed trycket på bolagen att anpassa sig. Det är därför av vikt att man tillåter en fri utveckling av försäkringsprodukterna. Man kan inte heller anta att avtalsfrihet i detta hänseende skulle medföra några nämnvärda problem för de små näringsidkarna eller annars. I sista hand finns alltid möjlighet att jämka ett oskäligt villkor med stöd av 36 § avtalslagen (och att i näringsrättslig ordning angripa det med stöd av lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare). Regeringen anser därför att de tvingande regler som förs vidare för företagsförsäkringens del inte bör omfatta sjö- och annan transportförsäkring och inte heller luftfartsförsäkring, där liknande synpunkter gör sig gällande. En förutsättning är att det inte är fråga om konsumentförsäkring, som här bör följa samma regler som annars gäller för sådan försäkring.
När det gäller sjöförsäkringen har det från försäkringsbranschens sida framhållits att den internationella konkurrensen motiverar avtalsfrihet också i förhållande till tredje man, vilket är av betydelse framför allt för de skadelidandes rätt vid ansvarsförsäkring. Branschen har påpekat att flera internationella konventioner ger de skadelidande rätt att rikta krav direkt mot försäkringsbolaget och att den skadelidandes intressen därmed tillgodoses.
Regler om direktkrav finns i ett antal sjörättsliga konventioner, främst 1992 års konvention om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja, 1996 års konvention om ansvar och ersättning för skada i samband med sjötransport av farliga och skadliga ämnen, 2001 års konvention om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom bunkerolja och 2002 års protokoll till 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods. Av konventionerna har dock endast 1992 års ansvarighetskonvention trätt i kraft och tillträtts av Sverige (regeln om direktkrav finns i 10 kap. 14 § sjölagen [1994:1009]). Tillträde till övriga konventioner skall övervägas, men det kommer under alla förhållanden att dröja en tid innan de kan ha genomförts i svensk rätt.
Även om utvecklingen i och för sig går mot försäkringsplikt med direktkravsrätt på sjöförsäkringens område, ger den internationella regleringen alltså ännu inte de skadelidande ett skydd som är likvärdigt med det som föreslås för övriga försäkringar i den nya försäkringsavtalslagen. Med hänsyn till detta gör regeringen bedömningen att avtalsfriheten för sjöförsäkringen nu bör begränsas till förhållandet mellan parterna och alltså inte utvidgas till att gälla i förhållande till tredje man.
Det bör nämnas att regeringen kommer att överväga om en utredning bör tillsättas med uppdrag att se över bestämmelserna om företagsförsäkring med särskild hänsyn till skyddet för små och medelstora företag. Den fråga som då bör belysas är behovet av en s.k. kontraheringsplikt vid företagsförsäkring. Visst förberedande arbete med sikte på en sådan utredning pågår inom Justitiedepartementet.
Kreditförsäkring och försäkring för all framtid
Vissa försäkringsformer har en sådan särprägel att de inte gärna kan följa samma regler som vanlig skadeförsäkring. Framför allt kan här nämnas kreditförsäkring. Avtalet om kreditförsäkring liknar närmast ett borgens- eller garantiavtal, och det är delvis svårt att passa in det i ett regelsystem som är utformat med sikte på försäkringar av ordinärt slag. Även för denna typ av försäkring har det dock sitt värde att i botten på avtalet ha de dispositiva reglerna i en ny försäkringsavtalslag. I den mån ett avtal om kreditförsäkring skulle innehålla oskäligt betungande villkor ger liksom annars den allmänna regeln i 36 § avtalslagen möjlighet att jämka dem i det särskilda fallet. I enlighet med promemorieförslaget bör därför på motsvarande sätt som vid sjöförsäkring avtalsfrihet råda vid kreditförsäkring, såväl vid konsumentförsäkring som vid företagsförsäkring. Det saknas skäl att i den nya lagen föreskriva avtalsfrihet även i konsumentförhållanden för försäkring som avser all framtid; systemet med grunder har numera avskaffats också ifråga om långsiktig skadeförsäkring.
Gruppförsäkring
Vad sedan gäller gruppförsäkring kan visserligen sägas att både vid gruppskadeförsäkring och gruppersonförsäkring villkoren utformas inte genom avtal med enskilda försäkrade utan med företrädare för dem,
vanligen i en organisation, vilket medför att försäkringstagarsidan ofta har bättre möjlighet att påverka deras innehåll än vid individuell försäkring. Emellertid kan den enskilde gruppmedlemmen många gånger ha svårigheter att få överblick av vad försäkringsskyddet innebär, och i händelse av tvist kan medlemmen stå ensam utan att kunna få effektiv hjälp att tillvarata sina intressen. Också vid dessa försäkringar ter det sig enligt regeringen motiverat att, i överensstämmelse med Försäkringsrättskommitténs förslag och promemorian, garantera de försäkrade ett visst minimiskydd genom tvingande regler.
Kollektivavtalsgrundad försäkring
Läget är inte helt detsamma vid försäkringar grundade på kollektivavtal. Särskilt de viktigaste försäkringarna av denna typ tillkommer efter avtal på så hög organisationsnivå att man kan räkna med att de försäkrades intressen kommer att tillgodoses med tillräcklig sakkunskap, men också annars finns det anledning att medge avtalsfrihet i stor utsträckning. Som förut nämnts bör ett tvingande skydd visserligen gälla med tanke på försäkringarnas sociala betydelse, men bara på vissa, särskilt viktiga punkter.
I betänkandena och promemorian har föreslagits att en avvikelse även från dessa regler skall kunna ske genom kollektivavtal mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation. Ståndpunkten har allmänt godtagits av remissinstanserna. Som Försäkringsrättskommittén framhöll kan man räkna med att nya försäkringslösningar kan aktualiseras, kanske med helt andra konstruktioner än de nuvarande, och att de sedda i sin helhet kommer att tillgodose de försäkrades intressen minst lika bra som de nuvarande. Det finns ingen anledning att försvåra en sådan utveckling genom att tvinga arbetsmarknadens parter att på enskilda punkter hålla fast vid de principer som i dag ter sig motiverade. De försäkrades intressen kan här väntas bli väl tillvaratagna av deras företrädare, som i allmänhet har tillgång till försäkringsexpertis. Man kan utgå från att avsteg från lagen inte kommer att ske annat än när det finns tvingande skäl, såsom när det utgör en förutsättning för en smidig uppgörelse på arbetsmarknaden. Regeringen ansluter sig därför till förslaget.
Ingående av försäkringsavtal
I sammanhanget kan nämnas att det inte behövs några särskilda lagregler om ingåendet av individuella försäkringsavtal. Avtalslagens allmänna principer är tillämpliga också på försäkringsavtal, och det finns inget som motiverar särbestämmelser för dessa avtal. Särskilda frågor aktualiseras däremot när det gäller de kollektiva försäkringarna.
6. Konsumentförsäkring
Hänvisningar till S6
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 3
6.1. Information
6.1.1. Försäkringsbolagets skyldighet att lämna information
Regeringens förslag: Lagen skall innehålla allmänt hållna regler om informationsskyldighet för försäkringsbolagen som till stor del stämmer överens med motsvarande bestämmelser i KFL. Försäkringsbolagen skall innan en försäkring tecknas vara skyldiga att lämna information som underlättar kundens val av försäkring (förköpsinformation). Informationen skall gälla försäkringsvillkoren och andra förhållanden som gör att kunden kan bedöma kostnaden för och omfattningen av försäkringen. Informationskravet skall kunna efterges om kunden avstår från informationen eller om det möter hinder mot att information lämnas. Snarast efter att ett försäkringsavtal har träffats skall information också lämnas i form av en bekräftelse (efterköpsinformation). I bekräftelsen skall bl.a. vissa begränsningar av försäkringsskyddet och viktiga säkerhetsföreskrifter framhållas. Information skall därutöver lämnas också senare under försäkringstiden. Informationen skall i princip lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för mottagaren.
2 kap. 1–7 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Avviker i huvudsak från regeringens förslag endast på så sätt att informationsreglerna i EG:s tredje skadeförsäkringsdirektiv uttryckligen återspeglas i den nya lagen (se promemorian avsnitt 3.2 och s. 221 f.) och att informationen om avgränsningar i samband med bekräftelsen skall gälla särskilt viktiga sådana (se promemorian s. 224 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till de föreslagna informationsreglerna. Företrädare för försäkringsbranschen menar att reglerna är för detaljerade och förordar att lagfästa krav på information i stället ges formen av allmänt hållna regler som kompletteras med riktlinjer från Sveriges Försäkringsförbund. Försäkringsförbundet och Försäkringsjuridiska föreningen menar att informationsreglerna lättare skulle kunna anpassas till ändrade förhållanden om de uttrycktes i mera allmänna ordalag. Finansinspektionen och Konsumentverket anser att informationen om de villkor som utgör viktiga begränsningar av försäkringsskyddet skall framhållas särskilt inte först efter avtalsslutet utan även före.
Nuvarande ordning: FAL innehåller inga informationsregler av det slag som regeringen nu föreslår. Försäkringsbolagens informationslämnande vid konsumentförsäkring regleras i dag genom bl.a. KFL, marknadsföringslagen, försäkringsrörelselagen och, såvitt gäller försäkringsbolag som inte är etablerade i Sverige men bedriver verksamhet här, lagen om utländska försäkringsgivare med verksamhet i Sverige. Därutöver finns föreskrifter av Finansinspektionen och riktlinjer (allmänna råd) av Konsumentverket.
Enligt KFL är försäkringsbolagen skyldiga att lämna viss information. Innan en försäkring tecknas har en konsument rätt att få besked om vad en försäkring omfattar och vad den kostar (5 §). Sedan en försäkring har
tecknats skall försäkringsbolaget skriftligen informera försäkringstagaren om sådana försäkringsvillkor som innebär viktigare begränsningar av försäkringens omfattning i förhållande till vad konsumenter i allmänhet har anledning att räkna med. Vidare åligger det bolaget att under försäkringstiden ge försäkringstagaren skriftligt besked om eventuella villkorsändringar och om skälen för dessa. Denna skyldighet för försäkringsbolaget gäller även då detta önskar ändra villkoren i samband med att en försäkring förnyas. Ett försäkringsbolag är också under försäkringstiden skyldigt att, om försäkringstagaren begär det, lämna information om premien och andra villkor som gäller för försäkringen (6 §). Om bolaget vid en skadereglering beslutar att inte helt bifalla ett ersättningsanspråk, skall det lämna besked om de möjligheter som finns att få beslutet prövat, t.ex. i Allmänna reklamationsnämnden, i viss nämnd inom försäkringsbranschen eller vid allmän domstol. Finns det risk för att rätten till försäkringsersättning går förlorad på grund av preskription, skall bolaget också erinra om detta. Informationen skall lämnas skriftligen (7 §). Åsidosätter ett försäkringsbolag sin informationsskyldighet, finns det möjlighet att ingripa mot det med stöd av marknadsföringslagen, alltså på näringsrättslig väg (8 §). Någon särskild civilrättslig sanktion vid bristfällig information ansågs inte behövlig i KFL (se prop. 1979/80:9 s. 39).
Några motsvarande bestämmelser förekommer inte i FAL. Konsumentverket har efter diskussioner med försäkringsbranschen och dåvarande Försäkringsinspektionen utfärdat riktlinjer (allmänna råd, KOVFS 2001:5), där informationsskyldigheten enligt KFL har preciserats.
Marknadsföringslagen är tillämplig på den information som försäkringsbolagen lämnar. Om ett försäkringsbolag låter bli att lämna sådan information som föreskrivs i KFL, kan det med stöd av marknadsföringslagen åläggas att lämna sådan. Ett åläggande kan meddelas av Marknadsdomstolen. Det finns också en direkt koppling mellan KFL och marknadsföringslagen enligt vad som angetts ovan.
Enligt försäkringsrörelselagen gäller en s.k. genomlysningsprincip. Den innebär att information till liv- och skadeförsäkringstagare och dem som erbjuds att teckna en sådan försäkring skall vara anpassad efter försäkringens art och tydligt visa försäkringens villkor och värdeutveckling. Också andra ersättningsberättigade på grund av liv- och skadeförsäkringar skall ges den information de behöver (1 kap. 1 a § andra stycket). Lagen innehåller också ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (i praktiken Finansinspektionen) att meddela närmare föreskrifter om vilken information som ett försäkringsbolag skall lämna till försäkringstagarna, andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna och till dem som erbjuds att teckna en försäkring i bolaget (1 kap. 1 a § fjärde stycket). Motsvarande regler gäller för utländska försäkringsbolag enligt den lag som nämns ovan (8 kap. 1 a § första och andra styckena).
Finansinspektionen har med stöd av försäkringsrörelseförordningen (1982:790) meddelat föreskrifter (FFFS 1995:32) om information avseende skadeförsäkring. Genom dessa har informationsreglerna i EG:s tredje skadeförsäkringsdirektiv förts över till svensk rätt.
Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt försäkringsrörelselagarna eller Finansinspektionens föreskrifter, kan inspektionen meddela erinringar och också förelägga försäkringsbolaget att vidta rättelse (se om detta avsnitt 4.5).
Skälen för regeringens förslag
Betydelsen av informationsregler
På senare år har i högre grad än tidigare värdet betonats av att försäkringstagarna informeras om vad försäkringen innebär både innan ett avtal ingås och i senare skeden. Den genomlysningsprincip som numera finns i försäkringsrörelselagen kan illustrera detta. Försäkring är en komplicerad, ofta tekniskt betonad materia, som det kan vara svårt för en konsument att överblicka utan pedagogiskt utformad information om viktiga aspekter och beståndsdelar. Vikten av information erkänns också allmänt inom försäkringsbranschen. Med hänsyn till försäkringens ekonomiska betydelse för de försäkrade och också till det angelägna i att allmänheten har förtroende för försäkringsbolagen är det viktigt att kunderna, när ett försäkringsfall inträffat, inte drabbas av några negativa överraskningar beroende på att den information som har lämnats tidigare varit bristfällig.
Informationen till försäkringstagarna tar i fråga om skadeförsäkring sikte på de speciella komplikationer som ett försäkringsavtal innebär, såsom den särskilda arten av försäkringsbolagets prestation, svårigheten att uppskatta rimligheten i premien och begränsningar i försäkringsbolagets ansvar.
Som har framgått innehåller KFL redan nu bestämmelser om information. När KFL infördes var det en viktig nyhet att särskilda föreskrifter gavs om försäkringsbolagets skyldighet att informera om försäkringen både innan den tecknas, i anslutning till att den har tecknats och under försäkringstiden. Anledningen till att dessa förpliktelser betonades i sådan grad var att det var fråga om försäkring tecknad av konsumenter, som kunde förutsättas sakna sakkunskap på försäkringsområdet. Vad konsumentförsäkringen beträffar finner regeringen inte motiverat att i något väsentligt avseende minska kraven på information. De skäl som vid tillkomsten av KFL anfördes för särskilda regler om information gör sig fortfarande gällande. Det kan till och med hävdas att behovet av information i fråga om konsumentförsäkring typiskt sett har blivit större efter tillkomsten av KFL. Sveriges anslutning till EU har medfört att konkurrensen ökat och därmed utbudet av olika försäkringar. En ytterligare faktor som kan vålla problem för den enskilde försäkringstagaren är att försäkringsprodukterna har kommit att bli mera heterogena än som var fallet när KFL kom till. Det är en följd av att det tidigare branschsamarbetet inom landet, som innebar att omfattnings- och andra försäkringsvillkor i stor utsträckning var enhetliga, har upphört. Det har därmed blivit svårare att jämföra olika försäkringar inom samma försäkringsgren med varandra.
Allmänt om informationsreglernas innehåll
Företrädare för försäkringsbranschen har gjort gällande att försäkringstagarnas behov av information bäst tillgodoses genom att lagstiftningen begränsas till vissa ramregler, vilka sedan får fyllas ut genom allmänt hållna riktlinjer som utarbetas av försäkringsbranschen själv. Det är emellertid enligt regeringens uppfattning viktigt att en ny försäkringsavtalslag innehåller grundläggande regler om informationsskyldigheten. Detta följer inte minst av den pågående internationaliseringen av försäkringsmarknaden. Regleringen måste ge vissa anvisningar om vilket konkret innehåll informationen skall ha. Som Finansinspektionen har betonat torde dessutom inte informationsriktlinjer och branschöverenskommelser i alla sammanhang med framgång kunna åberopas i förhållande till utländska försäkringsbolag på den svenska marknaden. Med hänsyn till det anförda ansluter sig regeringen, liksom de flesta remissinstanserna, till den bedömning som i detta avseende görs i promemorian.
Försäkringsförbundet anser att de näringsrättsliga reglerna om information inte skall tas in i en ny försäkringsavtalslag. Som skall framgå är vissa regler emellertid tänkta att kunna medföra en civilrättslig påföljd. Vidare samspelar de olika informationskraven med varandra, och det skulle vara till nackdel systematiskt, förmodligen också praktiskt, att dela upp dem på olika författningar. Till detta kommer att de näringsrättsliga informationsregler som föreslås – i fråga om konsumentförsäkring – på de flesta punkter redan i dag har sin motsvarighet och plats i KFL. Det talar också för att reglerna nu förs vidare i en ny försäkringsavtalslag. Även på denna punkt förslås samma systematiska lösning som i promemorian.
EG:s tredje skadeförsäkringsdirektiv innehåller regler om information (se avsnitt 4.4). De innebär att försäkringsbolaget är skyldigt att innan ett avtal ingås ge uppgifter om vilken lag som är tillämplig på avtalet, den ordning som gäller för handläggningen av försäkringstagarens klagomål rörande försäkringsavtalet samt, i vissa fall, den stat i vilken försäkringsbolagets huvudkontor eller kontraktsslutande filial finns. Kontraktet eller motsvarande skall alltid innehålla adressen till försäkringsbolagets huvudkontor respektive agentur eller filial. EG-reglerna har genomförts i svensk rätt med föreskrifter av Finansinspektionen och bör inte återspeglas i en ny försäkringsavtalslag.
Förköpsinformation
I promemorian föreslås en bestämmelse som motsvarar vad som redan gäller i fråga om information som skall lämnas innan en försäkring tecknas (5 § KFL). Innebörden är att försäkringsbolaget, innan en försäkring meddelas, skall lämna kunden information som underlättar valet av försäkring. Informationen skall gälla försäkringsvillkoren och andra förhållanden som gör att kunden kan bedöma kostnaderna för och omfattningen av försäkringen. Finansinspektionen och Konsumentverket kritiserar promemorians förslag att information om de villkor som utgör begränsningar av försäkringsskyddet skall behöva lämnas först efter avtalsslutet. Som påpekas i promemorian ter det sig emellertid inte alltid naturligt att redan när kunden vill teckna exempelvis en vanlig hem- eller
villaförsäkring särskilt ta upp sådana detaljer i försäkringsskyddet. Informationen kan väntas få större effekt om den sker i samband med att villkoren översänds. Men det innebär inte att försäkringsbolaget normalt kan förbigå sådana begränsningar i det tidigare skedet innan försäkring meddelas. Upplysningar om dem lär ofta höra till sådana uppgifter som en kund behöver för att bedöma omfattningen av försäkringen. Då måste informationen också gälla begränsningarna. Mot denna bakgrund föreslås en reglering i enlighet med förslaget i promemorian. Som Lagrådet föreslagit bör försäkringsbolaget dock vara skyldigt att också informera om när bolagets ansvar inträde och vilka möjligheter det finns att förnya försäkringsförhållandet.
I promemorian föreslås en undantagsregel, som också den motsvarar vad som gäller i dag (5 § andra stycket KFL). Innebörden är att förköpsinformation inte skall behöva lämnas i den mån kunden avstår från den eller om det möter hinder med hänsyn till förhållandena då försäkringsavtalet ingås. Enligt Konsumentverket kan undantag från informationskravet, i varje fall kravet på skriftlig information, vara befogat när konsumenten vill teckna en försäkring per telefon och den omedelbart skall träda i kraft men inte när försäkring säljs genom automat. Allmänna reklamationsnämnden, som också ifrågasätter behovet av undantagsregeln, påpekar att det i det senare fallet inte torde finnas några praktiska hinder att lämna information genom anslag eller liknande. Regeringen anser dock för sin del att det finns skäl för en sådan undantagsregel som föreslås i promemorian. Förhållandet kan vara sådant att det av praktiska skäl inte är möjligt för försäkringsbolaget att lämna informationen. En orsak kan t.ex. vara att kunden tar kontakt med försäkringsbolaget helt kort före en resa för att få försäkringsskydd genast. Man kan ju tänka sig att personen i fråga i valet mellan att kanske avstå från försäkringsskydd eller i stället från förköpsinformation trots allt väljer det senare. Ett annat fall är då en kund förklarar sig avstå från information, t.ex. därför att han redan känner till den aktuella försäkringsprodukten. Ett ytterligare skäl till att förköpsinformation inte kan lämnas fullt ut kan ha att göra med det sätt på vilket försäkringen marknadsförs och försäkringsavtalet ingås. Så kan det vara om försäkringsavtalet ingås genom att försäkringstagaren betalar premien. Det är ingen ovanlig situation när det gäller konsumentförsäkring. En undantagsbestämmelse av det slag som har föreslagits bör därför enligt regeringen tas in i den nya lagen.
Tilläggas bör att det enligt andra bestämmelser, t.ex. enligt de föreskrifter som meddelats av Finansinspektionen för att genomföra informationskraven i EG:s skadeförsäkringsdirektiv eller enligt den lagstiftning som genomför EG-direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter (se avsnitt 4.2.2), kan föreligga en informationsskyldighet även i situationer av nyss behandlat slag.
Efterköpsinformation
KFL innehåller en bestämmelse som innebär att försäkringsbolaget sedan försäkringen tecknats skall ge försäkringstagaren tydlig information om sådana försäkringsvillkor som innebär viktigare begränsningar av försäkringens omfattning i förhållande till vad konsumenter i allmänhet har anledning att räkna med. Denna princip förs vidare i promemorian, med
vissa ändringar. Innebörden av förslaget i promemorian är att försäkringsvillkoren skall tillställas försäkringstagaren omedelbart efter avtalsslutet och att vissa villkor skall framhållas särskilt. Försäkringsförbundet anser att kravet att försäkringsvillkoren skall tillställas försäkringstagaren ”omedelbart” efter avtalsslutet är alltför långtgående och att det bör räcka med att detta sker ”snarast” efter avtalsslutet. Förbundets uppfattning stämmer överens med vad som föreslås i promemorian i fråga om personförsäkring. Det finns knappast anledning att på denna punkt ha olika principer vid skadeförsäkring och personförsäkring. Mot den bakgrunden föreslår regeringen att försäkringsbolaget snarast efter avtalsslutet skall tillställa försäkringstagaren en bekräftelse på avtalet samt försäkringsvillkoren.
I promemorian föreslås att villkor som utgör en ”särskilt viktig” begränsning av försäkringsskyddet skall framhållas särskilt i samband med detta. Detsamma gäller ”särskilt viktiga” säkerhetsföreskrifter (t.ex. att fönster och dörrar skall vara stängda då bostaden lämnas). En regel med många kvalifikationssteg – viktig, särskilt viktig osv. – kan emellertid skapa problem i den praktiska tillämpningen. Vad som enligt regeringen behöver påpekas är sådana förbehåll som med hänsyn till försäkringens beteckning utgör en oväntad och väsentlig begränsning av försäkringsskyddet.
I lagen bör vidare föreskrivas att förbehåll om att försäkringsbolagets ansvar inträder först när premien betalas (en s.k. kontantklausul) i förekommande fall skall framhållas särskilt. Det bör också gälla en viktig säkerhetsföreskrift och ett villkor som föreskriver att försäkringstagaren skall anmäla att risken ökar.
Regeringen ansluter sig till Lagrådets uppfattning att det här är onödigt med ett krav på dubbelt informationslämnande. Om den aktuella informationen har lämnats tidigare och på föreskrivet sätt, bör försäkringsbolaget alltså inte behöva göra det igen.
Information under försäkringstiden och i samband med förnyelse
I promemorian förslås en bestämmelse som inte har någon motsvarighet i KFL om information under försäkringstiden och i samband med förnyelse. Ingen remissinstans anför någon invändning mot förslaget (såvitt gäller skadeförsäkring). Regeringen anser också att en sådan bestämmelse bör tas in i den nya lagen. Där bör alltså föreskrivas att försäkringsbolaget under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas i skälig omfattning skall informera försäkringstagarna om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att känna till. Av 6 § tredje stycket KFL framgår att försäkringsbolaget på försäkringstagarens begäran är skyldigt att under försäkringstiden i övrigt lämna information om premien och andra villkor för försäkringen. En motsvarande bestämmelse bör också tas in i den nya lagen.
Information om villkorsändring
Om försäkringsbolaget begär ändring av försäkringen under försäkringstiden eller i samband med förnyelse, måste det enligt promemorian
informera försäkringstagaren om detta och om ändringarna. Försäkringsförbundet anser att denna information bör kunna begränsas till viktiga ändringar som är resultatet av ett ensidigt ställningstagande av försäkringsbolaget. Också enligt regeringens förslag bör information lämnas om villkorsändringar. Lämpligen bör dock regeln formuleras så att bara sådan information behöver lämnas som försäkringstagaren kan antas behöva.
I linje med vad som bör gälla i fråga om såväl förköpsinformation som efterköpsinformation måste försäkringsbolaget tydligt peka ut nya begränsningar av försäkringsskyddet. Det bör gälla alla nya begränsningar och inte bara begränsningar som är viktiga.
I enlighet med Lagrådets förslag bör, vid förnyelse av försäkringen, information om ändringar lämnas samtidigt med premiekravet för den period då de nya villkoren skall börja gälla.
Information om möjligheter till överprövning och om preskriptionsrisk
I lagen bör föreskrivas att information skall lämnas också när en tvist kan aktualiseras, främst vid skadereglering. Den information som då skall lämnas är om de möjligheter som finns att få tvisten prövad. Detta stämmer med 7 § KFL. Sådan information bör lämnas också om en tvist kan uppstå i samband med eller på grund av att försäkringen upphör i förtid eller ändras under försäkringstiden på försäkringsbolagets initiativ.
Ett annat fall där det bör föreskrivas att information skall ges är om det finns risk att rätten till ersättning från en försäkring kan komma att gå förlorad på grund av preskription. Försäkringsbolaget bör då, liksom i dag enligt 7 § KFL, informera den som gör anspråk på ersättning om preskriptionsrisken.
Informationens utformning
Ett generellt krav som bör ställas på den information som skall lämnas är att försäkringstagarna får den i sådan form att de kan begrunda den i lugn och ro för att förstå dess innebörd och därmed kunna göra de välavvägda dispositioner som informationen kan ge anledning till. Det gäller både sådan information som skall lämnas innan ett avtal ingås och information därefter. En huvudregel bör vara att föreskriven information skall lämnas i en handling.
I promemorian föreslås som ett alternativ att informationen lämnas i annan form som ger mottagaren varaktig tillgång till den. Det exempel som nämns är överföring av information via dator. Detta alternativ kritiseras av Sveriges Advokatsamfund, som anser att det bara i undantagsfall kommer att kunna utnyttjas när försäkringstagaren är konsument. En sådan föreskrift får därför enligt samfundet begränsat värde och kan bara leda till tolkningsproblem.
Regeringen konstaterar att det normalt måste ligga i båda parternas intresse att information om omständigheter av betydelse för rättsförhållandet mellan ett försäkringsbolag och dess kunder och försäkringstagare ges i en handling. Det säkrar bl.a. bevisningen om vad som har förevarit mellan parterna. De system för elektronisk överföring av
information som förekommer i dag innebär dock att information kan föras över utan att en handling används, samtidigt som det kan säkerställas att mottagaren har varaktig tillgång till informationen. Utvecklingen på detta område är snabb och allt mer förfinade system kommer till användning; allt fler hushåll har tillgång till tekniken. I det enskilda fallet torde den också kunna vara överlägsen, bl.a. genom att informationen snabbare kan nå mottagaren och genom att denne genom att låta informationen vara lagrad i sin dator lättare kan hålla ordning på och därmed få fram informationen. Det är bara i sådana situationer som den alternativa modellen för informationsöverföring kan bli aktuell. Det är svårt att se varför den inte skulle godtas i ett fall då försäkringsbolaget och kunden eller försäkringstagaren är överens om att använda den. Med hänvisning till vad som har sagts nu anser regeringen att elektronisk eller annan överföring av information bör kunna vara ett godtagbart alternativ till överlämnandet av handlingar, under förutsättning att mottagaren kan läsa informationen och få varaktig tillgång till den.
Svenska avdelningen av Association Internationale de Droit des Assurances (AIDA) har framhållit vikten av att villkoren är lättförståeliga och att det borde övervägas om lagen skall föreskriva t.ex. att innebörden av de begrepp som används i konsumentvillkor bör vara så tydliga att de inte ger anledning till missuppfattning. Självfallet är det viktigt att villkoren är så klara som möjligt. Vikten av att försäkringsbolagen strävar åt detta håll bör därför betonas. Detta bör komma till uttryck i lagen genom ett krav på att all information skall vara tydlig. Det skall också erinras om att man i viss utsträckning redan i dag med stöd av lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, som är tillämplig också på försäkringsvillkor, kan komma till rätta med problem som är knutna till den språkliga utformningen av avtalsvillkor. Där föreskrivs bl.a. (i 10 §) att, om innebörden av ett villkor som inte har varit föremål för individuell förhandling är oklar, villkoret vid en tvist mellan en näringsidkare och en konsument skall tolkas till konsumentens förmån. Redan detta bör vara ett skäl för försäkringsbolagen att se till att villkoren är så tydliga och entydiga som möjligt.
Normalt bör försäkringsbolagen använda någon av de två metoder för att föra över föreskriven information som har diskuterats här för att de skall anses ha uppfyllt sin förpliktelse att informera en kund eller försäkringstagare. Men man kan inte bortse från att det kan uppstå situationer då ingen av dem kan tas i bruk. Det torde i praktiken bara gälla i fråga om information som skall lämnas innan ett försäkringsavtal träffas. Det kan exempelvis tänkas inträffa att en person inför en omedelbart förestående resa vänder sig till ett försäkringsbolag per telefon för att teckna en reseförsäkring. Försäkringsbolaget bör i en situation som denna kunna fullgöra sin informationsskyldighet genom att lämna föreskriven information i muntlig form. Sådan information som försäkringstagaren kan ha nytta av vid också en senare tidpunkt bör dock efteråt tillställas honom på ett sätt som gör att han har varaktig tillgång till den.
Utformningen av den information som skall lämnas bör uppfylla även ett par andra krav. Konsumentverket och Konsumenternas försäkringsbyrå anser att regler bör övervägas om det språk på vilket försäkringstagaren skall kunna kommunicera med försäkringsbolaget. Enligt verket bör det kunna ske på försäkringstagarnas eget språk eller det språk som
talas där de har hemvist. Den tanke som Konsumentverket för fram är naturligtvis rimlig. Samtidigt kan de situationer där en försäkringstagare tar kontakt med ett försäkringsbolag vara synnerligen olikartade, vilket gör det svårt att utforma en regel som blir tillräckligt tydlig och samtidigt medger flexibilitet. Man kan nog förutsätta att de försäkringsbolag som marknadsför konsumentprodukter i Sverige också har representanter som kan förstå och göra sig förstådda av sina kunder. Regeringen går emellertid den aktuella tanken till mötes på så sätt att lagen bör innehålla en bestämmelse om det språk som den information som föreskrivs i lagen skall lämnas på.
Enligt 2002 års livförsäkringsdirektiv skall den information som ett försäkringsbolag skall lämna vara klart och tydligt formulerad och avfattad på ett officiellt språk i den medlemsstat där åtagandet har gjorts. Enligt regeringens uppfattning finns det inte skäl att ställa lägre eller annorlunda utformade krav på informationens utformning vid skadeförsäkring. Det innebär att den nya lagen bör uttala att den information som skall lämnas skall vara klar och tydlig och avfattad på svenska. Den bör dock få lämnas på ett annat språk om mottagaren begär det.
6.1.2. Underlåtenhet att lämna information
Regeringens förslag: Ett försäkringsbolag som underlåter att lämna föreskriven information skall med stöd av marknadsföringslagen kunna åläggas att lämna sådan. Om försäkringsbolaget har underlåtit att i anslutning till avtalsslutet informera om villkor som med hänsyn till försäkringens beteckning eller övriga omständigheter utgör en oväntad och väsentlig begränsning av försäkringsskyddet, om ett förbehåll om att ansvar inträder först vid premiebetalningen (s.k. kontantklausul), om skyldighet för försäkringstagaren att anmäla ändring av risken och om en viktig säkerhetsföreskrift, skall man bortse från villkoret.
2 kap. 8 och 9 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag (se promemorian s. 144 f. och 226 f.). I promemorian föreslås dock att försäkringsbolaget skall kunna reparera informationsbristen i efterhand och därmed undvika ett civilrättsligt ansvar.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Företrädare för försäkringsbranschen anser dock att det inte finns tillräckliga skäl att i lagen ta in några bestämmelser om civilrättsligt ansvar för bristfällig information. Försäkringsjuridiska föreningen ifrågasätter om de föreslagna bestämmelserna har någon självständig betydelse. Om de har det, är de enligt föreningen snarast ägnade att skapa gränsdragningsproblem. Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet påpekar att den föreslagna möjligheten för försäkringsbolagen att i efterhand bota en brist i informationen kan medföra att försäkringsavtalet får ett flytande avtalsinnehåll. Enligt allmänna civilrättsliga principer skulle det inte godtas att en näringsidkare, som får sina standardvillkor inkorporerade i avtalet genom en allmän hänvisning, men som måste särskilt framhålla överraskande eller tyngande villkor för att
dessa skall bli del av avtalet, i efterhand läker den bristande informationen.
Skälen för regeringens förslag: Redan i dag bär ett försäkringsbolag ett visst civilrättsligt ansvar på grund av att det har lämnat felaktig eller bristfällig information. Detta följer under vissa förutsättningar av allmänna avtalsrättsliga principer om tolkning av avtal och om vårdslöshet i samband med att ett avtal ingås. Ett försäkringsbolag som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot de krav på marknadsföringen som anges i 5–13 b §§marknadsföringslagen kan också drabbas av en skadeståndssanktion enligt 29 § samma lag.
I promemorian föreslås ett uttryckligt och lagreglerat civilrättsligt ansvar för försäkringsbolagen vid informationsbrister. Ansvaret skall inträda ifall ett försäkringsbolag inte omedelbart efter avtalsslutet har informerat försäkringstagaren om vissa villkor på föreskrivet sätt. Innebörden av det civilrättsliga ansvaret är att villkoret inte får åberopas av försäkringsbolaget, utom om detta senast fjorton dagar före försäkringsfallet har gett försäkringstagaren ett meddelande om villkoret eller den försäkrade då ändå på annat sätt har fått kännedom om detta. En förutsättning för att en sådan rättelse skall få verkan är dock att villkoret i fråga utgör avtalsinnehåll. Det som har sagts nu skall också gälla om försäkringen på försäkringsbolagets begäran ändras under försäkringstiden eller vid förnyelse genom att ett nytt villkor införs av det slag som informationen skall avse. De villkor som det är fråga om är villkor som utgör en viktig begränsning av försäkringsskyddet, förbehåll om att ansvar inträder först vid premiebetalningen (s.k. kontantklausul), villkor om skyldighet för försäkringstagaren att anmäla ändring av risken, viktiga säkerhetsföreskrifter samt villkor om preskription av rätten till försäkringsersättning,
Regeringen konstaterar att en civilrättslig sanktion av detta slag får anses vara i god överensstämmelse med allmänna civilrättsliga principer. Som Lagrådet framhållit har också i andra sammanhang, särskilt inom konsumenträtten, ansetts att överraskande och betungande standardvillkor inte blir en del av ett avtal redan genom en svepande hänvisning utan att de måste omnämnas särskilt. Att enbart lita till en marknadsrättslig övervakning och jämkning av avtalet enligt 36 § avtalslagen skulle – som även Lagrådet påpekat – innebära en risk för att informationen på väsentliga punkter blev sämre. Liknande regleringar finns för övrigt i den norska och den finska försäkringsavtalslagen. Mot denna bakgrund gör regeringen bedömningen att den nya lagen bör innehålla en civilrättslig sanktion vid felaktig och bristfällig information.
Som har anmärkts vid remissbehandlingen kan gränsdragningen i promemorians förslag på vissa punkter emellertid ge anledning till tvekan, särskilt om vad som utgör en ”viktig begränsning” av försäkringsskyddet. Att kräva fullständig information om alla begränsningar skulle leda för långt och även kunna förfela sitt syfte genom att försäkringstagarna får svårt att tillgodogöra sig informationens innehåll. Vad som avses är närmast att kunden skall upplysas om sådana begränsningar som med hänsyn till försäkringens beteckning framstår som oväntade och väsentliga. Regeringens förslag är utformat i enlighet härmed. Det bör understrykas att bestämmelsen inte utesluter att försäkringsbolaget i vissa fall kan åläggas ett längre gående ansvar på grund av allmänna principer,
exempelvis ett skadeståndsansvar på grund av vårdslöshet vid informationen.
I promemorian föreslås att bestämmelsen om civilrättsligt ansvar för underlåten information inte skall medföra att försäkringsskyddet utsträcks till fall där det är begränsat enligt lag. Detta kritiseras av Sveriges Advokatsamfund, som anser att försäkringsbolaget bör informera också om sådana avgränsningar. Regeringen gör dock bedömningen att det är olämpligt att föreskriva ett civilrättsligt ansvar för bristande information i dessa fall, något som kunde medföra ersättningsskyldighet också när lagstiftaren inte ansett detta nödvändigt eller ens lämpligt. En annan sak är att en sådan försummelse däremot kan medföra marknadsrättsliga sanktioner. Det får ankomma på rättstillämpningen att fastställa i vilka fall ett ansvar av det senare slaget är motiverat.
Att ett villkor inte får åberopas av försäkringsbolaget betyder alltså att villkoret i praktiken inte ingår i försäkringsavtalet. I lagrådsremissen föreslog regeringen att – i enlighet med promemorieförslaget – försäkringsbolaget dock skulle ha möjlighet att på den punkten få till stånd en ändring genom att avsända ett särskilt meddelande om villkoret senast fjorton dagar före försäkringsfallet; villkoret skulle också komma att ingå i avtalet om försäkringstagaren eller den försäkrade på annat sätt hade fått kännedom om det. Lagrådet har kritiserat denna möjlighet för försäkringsbolaget att i efterhand reparera informationsbristen. Särskilt med tanke på att det vid skadeförsäkring ofta är fråga om korta avtalstider är det enligt Lagrådet från principiell utgångspunkt anmärkningsvärt om avtalet på detta sätt kan komma att ändras under avtalstiden. Regeringen godtar Lagrådets invändning och föreslår alltså ingen reglering av detta slag.
Det marknadsrättsliga sanktionssystem som föreslås i promemorian och betänkandet innebär att vad som föreskrivs i marknadsföringslagen om underlåtenhet att lämna information vid marknadsföring skall tillämpas i fråga om underlåtenhet att till konsumenter lämna information enligt den nya försäkringsavtalslagen. Det motsvarar vad som gäller redan i dag enligt 8 § första stycket KFL. Bestämmelserna bygger på samma lagtekniska konstruktion som exempelvis 14 § prisinformationslagen (1991:601) och andra s.k. annexlagar till marknadsföringslagen. Denna modell har inte rönt någon kritik vid remissbehandlingen. En bestämmelse med samma innebörd bör tas in i den nya lagen.
6.1.3. Försäkringsmäklares ansvar för att information lämnas
Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen om försäkringsmäklare om mäklarens skyldighet att vidarebefordra information till uppdragsgivaren ändras så att hänvisning sker till informationsplikten enligt den nya försäkringsavtalslagen. Försäkringsmäklaren skall alltså se till att uppdragsgivaren får den information som försäkringsbolaget enligt den nya försäkringsavtalslagen är skyldigt att lämna i samband med att en konsumentförsäkring tecknas.
12 § förslaget till lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 145 och 384).
Remissinstanserna: Lämnar förslaget utan erinran. Nuvarande ordning: En försäkringsmäklare definieras enligt 1 § lagen om försäkringsmäklare som en juridisk eller fysisk person som yrkesmässigt till olika uppdragsgivare förmedlar direktförsäkringar från flera från varandra fristående försäkringsgivare. Varje försäkringsmäklare skall enligt 3 § vara registrerad. En försäkringsmäklare som är upptagen i ett försäkringsmäklarregister i en annan stat inom EES har dock rätt att bedriva verksamhet i Sverige utan att vara registrerad här (3 § tredje stycket). Enligt 12 § skall försäkringsmäklaren se till att uppdragsgivaren får den information som ett försäkringsbolag enligt 5 § och 6 § första stycket KFL är skyldigt att lämna i samband med att en försäkring tecknas. De angivna bestämmelserna i KFL tar sikte på förköps- och efterköpsinformation och avser alltså främst konsumentskadeförsäkring. Dessa bestämmelser är av näringsrättsligt slag. Låter en mäklare bli att lämna den angivna informationen, kan det medföra sanktioner enligt marknadsföringslagen. En skyldighet att lämna information kan också följa av 13 §. Där föreskrivs att försäkringsmäklaren skall utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande av god försäkringsmäklarsed. Mäklaren skall, i den utsträckning som omständigheterna kräver det, klarlägga uppdragsgivarens behov av försäkring och föreslå lämpliga lösningar. En försäkringsmäklare som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter enligt 13 §, kan drabbas av ett civilrättsligt ansvar, dvs. mäklaren skall då enligt 14 § ersätta den skada som till följd av detta drabbar exempelvis en uppdragsgivare. Dessa senare bestämmelser är inte begränsade till konsumentförsäkring utan gäller allt slags direktförsäkringsverksamhet. Det har också förekommit i rättspraxis att en försäkringsmäklare har blivit skyldig att betala skadestånd på grund av underlåtenhet att lämna viss information till försäkringstagaren (rättsfallet NJA 1992 s. 782, företagsförsäkring).
Skälen för regeringens förslag: Det kan förekomma att ett försäkringsbolag företräds av ombud, t.ex. en bank, som förmedlar föreskriven information till personer som är intresserade av att teckna en försäkring. Det förekommer också att försäkringsavtal kommer till stånd genom medverkan av ombud på försäkringsbolagets sida. Likaså kan det hända att en försäkringstagare företräds av någon, t.ex. en försäkringmäklare eller en advokat, vid förhandlingar om ett lämpligt försäkringsskydd och när ett försäkringsavtal ingås. I sådana situationer kan frågan komma upp om vilken rätt företrädaren har att lämna eller ta emot information, liksom att ingå rättshandlingar av annat slag, för uppdragsgivarens räkning. Situationen vid försäkringsavtal skiljer sig här i princip inte från den som kan uppkomma på andra förmögenhetsrättsliga områden. Har företrädaren fullmakt för försäkringstagaren, gäller alltså informationen som om den hade getts till denne. Några särskilda regler om dessa fall behöver inte tas in i lagen. Det har heller inte föreslagits från något håll. De problem rörande uppdragets innebörd och omfattning och om företrädarens behörighet m.m. som kan uppkomma på försäkringsområdet får lösas enligt allmänna avtalsrättsliga regler.
Men det finns en situation som kräver särskilda hänsyn, och det är när försäkringstagaren företräds av en försäkringsmäklare. I promemorian
föreslås att försäkringsmäklaren i ett sådant fall skall överta den plikt att lämna information i samband med att en försäkring tecknas, dvs. förköpsinformation och efterköpsinformation, som annars ligger på försäkringsbolaget. Regeringen delar den synen. I lagen om försäkringsmäklare bör slås fast att försäkringsmäklaren skall se till att uppdragsgivaren får den information som ett försäkringsbolag enligt försäkringsavtalslagen är skyldigt att lämna i det fall som angavs. Detta bör gälla inte bara som för närvarande vid konsumentförsäkring utan också vid personförsäkring (liksom vid företagsförsäkring, se avsnitt 7). En förutsättning för denna ordning bör dock vara att mäklaren är utrustad med en fullmakt som ger denne behörighet att ta emot information för kundens/försäkringstagarens räkning. I annat fall bör informationsplikten ligga kvar på försäkringsbolaget. Bestämmelsen bör, liksom den i KFL, vara marknadsrättslig. Det innebär att en försäkringsmäklare som försummar sin informationsplikt kan drabbas av påföljder enligt marknadsföringslagen. Mäklaren bör dock liksom i dag i vissa fall också kunna drabbas av en skyldighet att betala skadestånd. Informationsplikten bör gälla för såväl mäklare som är registrerade i Sverige som sådana som verkar här men är registrerade i ett annat land.
Hänvisningar till S6-1-3
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 9.1.2
6.2. Försäkringsavtalet
6.2.1. Rätten till försäkring
Regeringens förslag: Liksom enligt KFL skall det finnas en rätt till konsumentförsäkring. Försäkringsbolaget skall få vägra någon att teckna en konsumentförsäkring bara om det finns särskilda skäl. Försäkringstagaren måste i princip godta de allmänna försäkringsvillkor som försäkringsbolaget tillämpar för den aktuella typen av försäkring. Som särskilda skäl räknas bl.a. att risken som skall försäkras finns i utlandet.
3 kap. 1 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Skiljer sig från regeringens förslag genom att försäkring kan vägras när det finns saklig grund för detta. Enligt promemorian gäller rätten till försäkring också risker i utlandet (se promemorian s. 146 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Företrädare för försäkringsbranschen anser att det inte finns skäl att över huvud taget lagstifta om kontraheringsplikt för försäkringsbolagen och att det i vart fall inte finns någon anledning att utvidga dagens regler om kontraheringsplikt till att omfatta speciella objektförsäkringar avseende exempelvis pälsar och kameror. Också Försäkringsjuridiska föreningen ifrågasätter om kontraheringsplikten har någon funktion att fylla och hänvisar bl.a. till att en sådan inte gärna kan genomdrivas mot utländska försäkringsbolag som verkar på den svenska marknaden genom gränsöverskridande verksamhet. Den aspekten framförs också av Svenska Avdelningen av Association Internationale de Droit des Assurances (AIDA). Företrädare för konsumentintressen anser däremot att kravet enligt KFL på särskilda skäl för vägran att meddela
försäkring bör behållas, i vart fall för vägran att förnya en försäkring. Några instanser framför synpunkter på vad som skall anses utgöra saklig grund. Enligt Konsumentverket torde det inte vara oförenligt med de föreslagna reglerna att begränsa ett försäkringserbjudande till risker som geografiskt är belägna i Norden eller Sverige. Sveriges Försäkringsförbund är inne på samma linje. Sveriges Advokatsamfund anför att huvudregeln om lagval är att det är lagen i den stat där risken är belägen som skall tillämpas på försäkringsavtalet. Det innebär att det inte finns någon skyldighet för ett försäkringsbolag i Sverige att teckna avtal med utländska kunder.
Nuvarande ordning: I FAL förekommer en ganska kortfattad reglering av frågor som har samband med försäkringsavtalets ingående och upphörande. Till stor del får man falla tillbaka på allmänna kontraktsrättsliga principer. KFL, som är tillämplig på flertalet konsumentförsäkringar (jfr 1 § första stycket), reglerar däremot vissa sådana frågor utförligt (9–20 §§). Där finns bl.a. tvingande bestämmelser om rätten att teckna försäkring och förnyelse av försäkringsavtalet. Vad angår rätten till försäkring är huvudregeln att en försäkringsgivare inte får vägra en konsument att teckna en försäkring som försäkringsbolaget normalt tillhandahåller allmänheten. Undantag görs när försäkringsbolaget har särskilda skäl för vägran med hänsyn till risken för framtida försäkringsfall, den sannolika skadans omfattning eller annan särskild omständighet.
Skälen för regeringens förslag
Rätten till försäkring bör föras vidare i den nya försäkringsavtalslagen
En fråga, som behandlas i KFL men inte i FAL, är rätten till försäkring. Syftet med KFL:s reglering är i huvudsak att konsumentens försäkringsskydd inte skall vara beroende av försäkringsbolagets godtycke. Försäkringsbolagen har möjlighet att i situationer där de med fog kan ställa sig avvisande till en kund vägra kunden försäkring. När det gäller sådana konsumentförsäkringar som är begränsade till att avse objekt av speciella slag och som inte omfattas av KFL har de också möjlighet att fritt välja sina kunder. Regleringen motsvarar i stort sett vad som förekom i praxis på området redan innan KFL tillkom, och den synes inte ha medfört några större bekymmer för försäkringsbolagen medan lagen har gällt.
Enligt regeringen bör KFL:s ordning i stort sett föras vidare i fråga om konsumentförsäkringen. Lagrådet har godtagit förslaget i denna del, med några formella jämkningar.
Bör kontraheringsplikten också gälla andra försäkringar än kombinerade försäkringar?
Enligt regeringens förslag kommer försäkringar av objekt av speciella slag, vilka försäkringar i dag faller utanför KFL, nu att föras in under konsumentförsäkringsreglerna. Frågan är om kontraheringsplikten skall omfatta också dessa försäkringar. I viss utsträckning torde det röra sig om försäkringsformer som inte i lagtextens mening normalt tillhandahålls allmänheten. Sådana försäkringar omfattas redan därmed inte av
kontraheringsplikten. Andra försäkringar av speciella objekt kommer dock att omfattas, såvida de inte undantas.
Enligt vad man har framhållit från försäkringsbranschens sida kan det medföra vissa problem om kontraheringsplikten skall gälla även för dessa mera snäva försäkringsformer. Som påpekas i promemorian är riskerna på t.ex. djurförsäkringens område av ganska speciell art jämfört med vad som gäller beträffande t.ex. hemförsäkringen. Det står också klart att från social synpunkt det åtminstone typiskt sett finns långt mindre behov av t.ex. en ur- eller en smyckeförsäkring eller försäkring av dyrbara konstföremål än när det gäller t.ex. motorfordon och båtar. Branschens betänkligheter förefaller därför befogade. Enligt regeringen skulle det dock föra för långt att helt utesluta rätten till försäkring när det gäller dessa speciella försäkringsformer, särskilt som den uppdelning mellan olika skadeförsäkringstyper som KFL bygger på är långt mindre tydlig i dag än när den lagen kom till. Däremot bör den avsedda försäkringens art nämnas som en särskild omständighet att beakta vid den avvägning mellan försäkringsbolaget och kundens intressen som sker i det enskilda ärendet. Ett försäkringsbolag bör på det viset ha betydligt större möjligheter att avböja en ansökan om försäkring av speciell egendom än när det gäller t.ex. ordinär hem- eller villaförsäkring.
Som framgår av fortsättningen hänvisar lagtexten till försäkringens art även i flera andra bestämmelser som går ut på en avvägning mellan försäkringstekniska hänsyn och behovet av försäkringsskydd. Uttryckets närmare innebörd får till stor del lämnas till rättstillämpningen. Av naturliga skäl ankommer det på försäkringsbolaget att skaffa fram utredning om de problem som ett försäkringsskydd kan föra med sig. Är det svårt att avgöra tyngden av de skäl som bolaget åberopar för sin ståndpunkt, har en domstol möjlighet att inhämta yttrande från sakkunnigt håll, framför allt från Finansinspektionen.
Saklig grund eller särskilda skäl för att vägra försäkring?
Enligt promemorieförslaget skall försäkringsbolaget få vägra försäkringsskydd redan när det finns ”saklig grund” för det. Det skall alltså inte, som enligt KFL, krävas ”särskilda skäl”. Detta skulle enligt promemorian innebära en viss mildring av kontraheringsplikten. Det anförs två skäl till en sådan. Enligt promemorians slutsats kan kontraheringsplikten inte begränsas till konsumenter i Sverige på den nya öppna internationella försäkringsmarknaden, vilket betyder att försäkringsbolaget måste bevilja försäkring på begäran av kunder på utländska orter, där det möter svårigheter att kontrollera kundens förhållanden och de uppgifter som kunden lämnar till grund för skaderegleringen. Till detta kommer att den i promemorian föreslagna lagen skulle bli tillämplig på inte bara kombinerade försäkringar utan även skulle gälla för försäkringar som avser objekt av speciella slag (se promemorian s. 148 och 229).
Regeringen gör dock bedömningen att det inte finns tillräckliga skäl att välja en annan ordning än den som gäller i dag.
Frågan vilket lands lag som är tillämplig vid avgörandet om det föreligger en kontraheringsplikt är inte direkt lagreglerad. Den kan inte heller sägas vara löst i praxis. Spörsmålet behandlas inte i promemorian. Kontraheringsplikt enligt försäkringsavtalslagen torde emellertid före-
ligga i ett enskilt fall bara under förutsättning att, om avtal kommer till stånd, avtalet är underkastat svensk rätt. När detta är fallet regleras, såvitt gäller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), i sin tur av lagvalsreglerna i lagen om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal (dessa regler bygger på ett EG-direktiv, se avsnitt 4). Om försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort i det land där risken är belägen, är huvudregeln att det är lagen där som skall tillämpas (se 3 och 6 §§). När det gäller försäkringsskydd för en konsument med hemvist utanför EES regleras lagvalet av Romkonventionen (som har införlivats med svensk rätt genom lagen [1998: 167] om tillämplig lag för avtalsförpliktelser). Enligt denna är huvudregeln att den lag skall tillämpas som parterna har avtalat om (artikel 3). Om parterna inte har gjort något lagval, skall lagen i det land som avtalet har närmast anknytning till tillämpas. Presumtionen är att lagen i det land skall tillämpas där den part som skall utföra den prestation som är karakteristisk för avtalet har sitt huvudsakliga verksamhetsställe (om parten är en juridisk person). Det är alltså försäkringsbolagets lag. Men i vissa fall skall (enligt artikel 5), när det är fråga om konsumentavtal, däribland avtal om försäkring, lagen i det land där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort tillämpas. Det kan inte uteslutas att den lag som gäller i det land där försäkringstagaren har hemvist är tillämplig på ett försäkringsavtal också i andra fall, enligt principerna om internationellt tvingande regler (som kommer till uttryck i artikel 7). Det skall tilläggas att det på goda grunder kan antas att snarare ett försäkringsbolag i Sverige kan ha skäl att söka kunder utanför EES-området än konsumenter där skulle ha intresse att aktivt söka teckna försäkring i Sverige. I fall av det förra slaget blir artikel 5 i Romkonventionen tillämplig.
Det som har sagts nu belyser att argumentet i promemorian om problemen med kunder i utlandet knappast är så starkt att det utgör tillräcklig grund för att avstå från att till den nya försäkringsavtalslagen föra vidare rekvisitet ”särskilda skäl” för avslag på en begäran om försäkring. Därtill kommer att man även med den formuleringen kan komma till rätta med svårförsäkrade risker i utlandet. Inte minst i ett läge där ett generellt krav på att försäkringsvillkor skall vara skäliga (som tidigare enligt den numera avskaffade skälighetsprincipen) inte längre skyddar konsumenter mot alltför stränga försäkringsvillkor framstår det allmänt sett också som otillfredsställande att minska deras skydd i förhållande till vad som gäller enligt KFL.
Regeringen anser sammanfattningsvis att den nya försäkringsavtalslagen bör innehålla en bestämmelse om att ett försäkringsbolag inte får vägra den som vill teckna en sådan konsumentförsäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten att göra detta om det inte finns särskilda skäl med hänsyn till risken för framtida försäkringsfall, den befarade skadans omfattning, den avsedda försäkringens art eller någon annan omständighet.
Innebörden av att försäkring kan vägras med hänvisning till särskilda skäl är att försäkringsbolaget har möjlighet att vägra skydd bl.a. därför att försäkringstagaren tillhör en kategori som det möter stora problem att försäkra med hänsyn till just detta försäkringsbolags förhållanden. Det som har sagts är dock inte avsett att leda till att ett försäkringsbolag som bedriver en rikstäckande verksamhet inom t.ex. villaförsäkring skall ha
möjlighet att avböja försäkringsskydd för villaägare redan därför att huset ligger i ett område där brand- eller stöldrisken anses större än annars. Tanken är alltså inte att särskilda skäl skall anses föreligga att vägra någon försäkringsskydd som tillhör en genomsnittlig riskkategori, eller för den delen en kategori med större risker än så; ett avslag med hänvisning till riskbedömningen måste grundas på att risken för att försäkringsfall skall inträffa framstår som särskilt påtaglig. Om risken är hög, har försäkringsbolaget däremot rätt att begära en högre premie så länge det stämmer med vad bolaget normalt tillämpar i sådana fall.
Bör kontraheringsplikten gälla risker i utlandet?
Ett par remissinstanser har berört frågan huruvida kontraheringsplikten skall gälla försäkring av egendom i utlandet.
De lagvalsregler som tidigare har nämnts innebär att frågor om försäkringsavtalet, och därmed även frågan om kontraheringsplikt, ofta kan vara att bedöma enligt annat lands lag. Någon kontraheringsplikt enligt försäkringsavtalslagen kan då inte göras gällande.
I de fall försäkringsavtalslagen skall tillämpas kan det antas att det många gånger är en sådan situation att försäkringsbolaget inte bör vara skyldigt att meddela försäkring av egendom i ett annat land. Ett sådant åtagande kan t.ex. kräva att försäkringsbolaget har en skaderegleringsorganisation i andra länder, något som skulle kunna dra kostnader som inte är rimliga. Det får då anses föreligga särskilda skäl att avslå en ansökan om försäkring.
Sammantaget kommer alltså kontraheringsplikten enligt försäkringsavtalslagen regelmässigt inte att kunna göras gällande beträffande egendom som finns i utlandet.
Hänvisningar till S6-2-1
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1, 3, 5.1, 9.2.1
- Prop. 2008/09:70: Avsnitt Genomförande av tredje penningtvättsdirektivet
6.2.2. Försäkringstagarens rätt att förnya en försäkring
Regeringens förslag: Försäkringsbolagets möjligheter att vägra förnyelse av en konsumentförsäkring skall begränsas på motsvarande sätt som dess möjlighet att från början vägra försäkring för den aktuella försäkringstagaren.
3 kap. 3 § andra stycket förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Liksom när det gäller rätten till försäkring skall det krävas saklig grund för att försäkringsbolaget skulle vägra att förnya försäkringen (se promemorian s. 148 och s. 229).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Företrädare för konsumentintressen anser att kravet enligt KFL på särskilda skäl bör behållas i vart fall för vägran att förnya en försäkring.
Nuvarande ordning: Rätten enligt KFL att teckna försäkring har som naturligt komplement en rätt för försäkringstagaren att förnya försäkringen när försäkringstiden går ut. I 15 § KFL föreskrivs att försäkringsbolaget får säga upp en försäkring till försäkringstidens utgång endast om försäkringsbolaget har särskilda skäl att inte längre meddela försäkringen.
Skälen för regeringens förslag: En konsumentförsäkring skall, av hänsyn till konsumenten själv, normalt löpa under en tid som inte är längre än ett år. Den frågan behandlas i nästa avsnitt. Man kan dock räkna med att konsumenter många gånger vill förlänga sitt försäkringsskydd genom t.ex. en villahemförsäkring när försäkringstiden väl löper ut. Konsumentens behov av skydd framträder i lika hög grad vid försäkringstidens utgång som när försäkringen skall tecknas första gången. Ett försäkringsbolag som en gång har meddelat en försäkring får anses ha tagit på sig ett visst ansvar för att försäkringstagarens försäkringsbehov tillgodoses även i fortsättningen. Samtidigt kan försäkringsbolagets erfarenheter av försäkringstagaren under försäkringstiden, inte minst dennes sätt att sköta sina skyldigheter enligt försäkringsavtalet, vara en särskild anledning att få avtalet att upphöra. Som exempel kan tas det fallet att försäkringstagaren trots påminnelser underlåter att följa viktiga säkerhetsföreskrifter eller andra anvisningar som han är skyldig att rätta sig efter.
Allmänt sett kan försäkringstagarens skyddsbehov anses mera framträdande vid en villahemförsäkring än vid en försäkring som inte avser vital egendom, men också andra förhållanden måste påverka bedömningen. Man får mot den bakgrunden, på liknande sätt som vid försäkringens tecknande, göra en avvägning mellan parternas intressen.
En sådan avvägning kommer till uttryck i reglerna i KFL (jfr prop. 1979/80:9 s. 43 och 119 f.), och i stort sett motsvarande regler bör införas i den nya försäkringsavtalslagen. Försäkringsbolaget bör kunna vägra förnyelse bara när det finns särskilda skäl för det. I enlighet med vad Lagrådet föreslagit bör regeln utformas så att försäkringsbolaget har rätt att säga upp försäkringen till försäkringstidens utgång, varvid uppsägningen skall innehålla en förfrågan om försäkringstagaren vill ha försäkringen förnyad. Önskar han det, gäller uppsägningen bara om det finns särskilda skäl för detta.
Hänvisningar till S6-2-2
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1, 3
- Prop. 2008/09:70: Avsnitt Genomförande av tredje penningtvättsdirektivet
6.2.3. Försäkringstiden och förnyelse av försäkringen
Regeringens förslag: När ett avtal om konsumentförsäkring träffas skall försäkringsbolaget, om inget annat avtalats eller framgår av omständigheterna, som huvudregel ha ett ansvar från och med dagen efter den då ett meddelande har sänts till försäkringsbolaget om att försäkringstagaren önskar försäkringen. Försäkringsbolaget skall dock ha rätt att förbehålla sig att ansvaret skall vara knutet till att premien betalas. Ett avtal om konsumentförsäkring skall i princip inte slutas för längre tid än ett år, men om det inte sägs upp för att upphöra vid försäkringstidens utgång skall det förnyas.
3 kap. 2 och 4 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens förslag (se promemorian s. 146 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta instanserna. Sveriges Advokatsamfund anser att den föreslagna regeln om tidpunkten när försäkringsbolagets ansvar börjar löpa inte stämmer med konsumentintresset. Enligt advokatsamfundet bör informa-
tion om avgränsningen av försäkringsbolagets ansvar i tiden framhållas omedelbart vid avtalets tecknande och, om sådan information inte lämnas, försäkringsbolaget vara ansvarigt under förutsättning att försäkringstagaren erlägger första premien.
Nuvarande ordning: KFL innehåller vissa tvingande regler om försäkringstiden dvs. den tid för vilken avtal träffas om en försäkring. Den får inte överstiga ett år, om det inte finns särskilda skäl för detta (10 §). Om inte annat avtalats eller framgår av omständigheterna, börjar tiden löpa från och med dagen efter den då försäkringstagaren lämnade ett meddelande till försäkringsbolaget att han ville teckna försäkringen, dock inte om denna skall börja gälla när premien har betalats (se närmare 11 §). Vissa andra regler finns om förnyelse och om ansvarstidens början och slut (12 och 13 §§). FAL innehåller inte några regler om försäkringstiden. Däremot reglerar lagen vid vilken tidpunkt försäkringsbolagets ansvar inträder. Framgår det inte av avtalet från vilken tid försäkringen skall gälla, inträder försäkringsbolagets ansvarighet vid den tid antagande svar på försäkringsbolagets eller försäkringstagarens anbud avsändes (11 §).
Skälen för regeringens förslag
Ansvarstiden och försäkringstiden
Vad först gäller tiden för försäkringsbolagets ansvar och försäkringstiden har beträffande konsumentförsäkring inte framkommit någon anledning att ändra KFL:s reglering i sak. Det innebär bl.a. att en dispositiv bestämmelse bör gälla om att, om något annat inte avtalats eller framgår av omständigheterna, försäkringsbolagets ansvar inträder dagen efter ansökningsdagen, under förutsättning att en försäkring meddelas. Vidare bör en dispositiv regel ges för det fallet att avtal kommer till stånd genom försäkringstagarens accept av försäkringsbolagets anbud. Ansvaret bör inträda dagen efter det att accepten avgavs.
I promemorian och betänkandet föreslås en speciell reglering för det fallet att försäkringsbolaget har förbehållit sig att ansvaret skall inträda vid premiebetalningen, närmare bestämt ”tidigast när premien betalas”. Förslaget avviker något från de nu gällande bestämmelserna i 11 § andra stycket KFL. Det är oklart om det finns skäl till ändring, och den föreslagna regeln framstår som mindre lämplig än den nuvarande. Enligt regeringens mening bör därför regleringen i KFL – som såvitt känt inte har orsakat problem – föras vidare. För de fall då försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien skall alltså försäkringstiden även fortsättningsvis börja löpa från och med dagen efter den dag då premien betalas. Detsamma bör gälla om försäkringen i annat fall är giltig först sedan premien har betalats.
Vad så gäller försäkringstidens längd bör liksom i dag gälla att försäkringstiden inte får överstiga ett år om det inte finns särskilda skäl för en längre försäkringstid.
Förnyelse av försäkringen
Enligt KFL förnyas en försäkring, om den inte har sagts upp att upphöra vid försäkringstidens utgång och försäkringstagaren inte vid denna tidpunkt har tecknat en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag. Det gäller dock bara om något annat inte framgår av avtalet eller omständigheterna. Försäkringsrättskommittén har föreslagit en bestämmelse med samma innebörd, och det förslaget förs också vidare i promemorian. Regeringen delar uppfattningen att en sådan bestämmelse bör tas upp i den nya lagen.
Hänvisningar till S6-2-3
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
6.2.4. Försäkringstagarens rätt att säga upp försäkringen
Regeringens förslag: Försäkringstagaren skall alltid få säga upp försäkringen till försäkringstidens utgång. Försäkringen skall också i vissa fall få sägas upp i förtid. Det gäller om försäkringsbolaget väsentligt åsidosätter sina skyldigheter, liksom om försäkringsbehovet faller bort. Det skall också gälla efter förnyelse i vissa fall och vid villkorsändring. Dessutom skall avtalet få sägas upp i förtid om det finns en ny omständighet av väsentlig betydelse för försäkringsförhållandet.
3 kap. 3 och 6 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Avviker från regeringens förslag i så måtto att försäkringen får sägas upp i förtid också om det inträffar en skada. Promemorian innehåller ingen bestämmelse om uppsägning i förtid på grund av att försäkringsbolaget väsentligt åsidosätter sina förpliktelser (se promemorian s. 146 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta instanserna. Enligt Försäkringsförbundets mening finns det inte tillräckliga skäl för att en försäkringstagare utan vidare skall ha rätt att efter skada säga upp försäkringsavtalet i förtid. Förbundet anser också att den föreslagna möjligheten för försäkringstagaren att säga upp försäkringen, om det finns en ny omständighet av väsentlig betydelse för försäkringsförhållandet, bör utgå; en överlåtelse av försäkringsbeståndet till ett annat försäkringsbolag bör inte vara skäl för uppsägning.
Nuvarande ordning: KFL ger försäkringstagaren rätt att säga upp en försäkring i förtid med omedelbar verkan, om försäkringsbehovet faller bort eller det inträffar en annan liknande omständighet. Även i vissa fall vid villkorsändring och förnyelse kan försäkringstagaren få försäkringen att upphöra (se 20 §).
Skälen för regeringens förslag: I promemorian föreslås regler om försäkringstagarens uppsägningsrätt som i stort stämmer överens med vad som gäller enligt KFL men är mera detaljerade. Förslaget har mottagits väl av remissinstanserna utom av försäkringsbranschen, där man velat begränsa de föreslagna möjligheterna till uppsägning av försäkringen efter skada och på grund av en ny väsentlig omständighet.
Som anförs av Försäkringsrättskommittén kan det visserligen i och för sig anföras skäl för att försäkringstagaren skall ha rätt att säga upp försäkringen i förtid efter att en skada har inträffat: en försäkringstagare
som är missnöjd med resultatet av skaderegleringen bör inte behöva stå kvar i ett avtalsförhållande med försäkringsbolaget. Mot en uppsägningsrätt på den grunden att ett skadefall har inträffat talar emellertid enligt regeringen att en part i ett kontraktsförhållande normalt inte har rätt att säga upp avtalet bara därför att han är missnöjd. Det stämmer mindre bra med allmänna kontraktsrättsliga principer att just en sådan händelse som parterna har haft i sikte vid avtalets ingående skulle ge den ena parten rätt att frigöra sig från avtalet i förtid. Det kan naturligtvis finnas situationer då försäkringstagaren kan ha skäl att känna sig missnöjd med skaderegleringen, men detta bör man lämpligen i stället komma åt genom att se det som fall av kontraktsbrott. Liksom i andra avtalsförhållanden bör det finnas rätt till förtida uppsägning när motparten väsentligt har åsidosatt sina förpliktelser enligt avtalet. Det kan vara naturligt om en försäkringstagare i sådana fall tappar förtroendet för bolaget och snarast vill försäkra sig på annat håll. Som har nämnts tidigare bör detsamma gälla när försäkringsbolaget bryter mot sin informationsplikt, som ju inte alltid beror på ett ingånget avtal utan grundas på lagen.
I övrigt bör försäkringstagaren ha rätt att säga upp försäkringen i förtid om försäkringsbehovet faller bort eller det inträffar någon annan liknande omständighet. Den rätten bör försäkringstagaren också ha om försäkringsbolaget har begärt ändring av försäkringsvillkoren under försäkringstiden liksom om en försäkring har förnyats och premien ännu inte har betalats. I promemorian föreslås att uppsägning också skall få ske på grund av en ny omständighet av väsentlig betydelse för försäkringsförhållandet. Regeringen anser att en sådan uppsägningsgrund bör tas in i den nya lagen. Med tanke bl.a. på de korta avtalstiderna vid konsumentförsäkring kan man förutsätta att den tillämpas endast undantagsvis. Ett exempel är att försäkringsbolaget överlåter hela eller delar av sitt försäkringsbestånd till ett annat försäkringsbolag. I sådana och liknande fall där en ny omständighet har ingripande betydelse för försäkringstagaren är det rimligt att denne omedelbart kan komma ifrån avtalet. Detta stämmer också bäst överens med rättsprincipen att en skuldöverlåtelse förutsätter borgenärens godkännande. I praktiken lär en sådan uppsägningsrätt inte få stor betydelse, bl.a. med tanke på att Finansinspektionens tillstånd krävs för överlåtelsen och att försäkringstagarna därmed normalt torde kunna känna en tillräcklig trygghet vid en sådan situation.
Regeringen ansluter sig alltså till promemorieförslaget, med de mindre avvikelser som förut nämnts. I enlighet med vad Lagrådet förordat bör det ske en viss omdisponering av bestämmelserna jämfört med lagrådsremissens förslag.
Som framgår av det följande föreslår regeringen beträffande personförsäkring fri uppsägningsrätt för försäkringstagaren. Detta är där grundat bl.a. på att vissa avtal om personförsäkring kan löpa under lång tid och att olika framtida faktorer rörande försäkringstagarens personliga förhållanden, liksom i fråga om rättsförhållandet mellan parterna, inte kan förutses när försäkringsavtalet ingås. Situationen är annorlunda när det gäller skadeförsäkring. När det inte finns en sådan omständighet som har nämnts får försäkringstagaren alltså säga upp försäkringen först till försäkringstidens utgång.
Hänvisningar till S6-2-4
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1, 3
- Prop. 2008/09:70: Avsnitt Genomförande av tredje penningtvättsdirektivet
6.2.5. Försäkringsbolagets rätt att säga upp försäkringen i
förtid eller att ändra den
Regeringens förslag: Försäkringsbolagets rätt att säga upp försäkringen i förtid skall i den nya lagen i stora drag stämma överens med KFL. Vid synnerliga skäl skall försäkringsbolaget inte bara få säga upp försäkringen utan också få ändra villkoren under försäkringstiden. Om försäkringsbolaget vill avtala om nya villkor i samband med att en försäkring förnyas, skall det vara skyldigt att begära detta senast samtidigt med att krav ställs på premie för den förnyade försäkringen.
3 kap. 5, 7 och 8 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens förslag (se promemorian s. 146 f. och 231 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta instanserna. Finansinspektionen förordar att uppsägningstiden vid försäkringsbolagets uppsägning i förtid förlängs till en månad mot fjorton dagar i KFL och promemorieförslaget.
Nuvarande ordning: Försäkringsbolaget har enligt KFL rätt att säga upp avtalet med fjorton dagars uppsägningstid när försäkringstagaren eller den försäkrade grovt har åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget eller det finns andra synnerliga skäl (18 §). Speciella regler gäller vid premiedröjsmål (25 §). – FAL har särskilda bestämmelser om uppsägning vid olika typer av kontraktsbrott från försäkringstagarens sida (se bl.a. 13 och 47 §§ samt 51 § andra stycket).
Vad som har sagts nu gäller försäkringsbolagets rätt att säga upp försäkringen till att upphöra. Bolaget kan emellertid också ha intresse av att säga upp den för att ändra villkoren. KFL ger försäkringsbolaget rätt att ändra villkoren under försäkringstiden, om försäkringstagaren eller den försäkrade har åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget uppsåtligen eller genom ej ringa oaktsamhet eller om det finns synnerliga skäl. – I samband med förnyelse av försäkringen får försäkringsbolaget enligt KFL höja premien eller skärpa villkoren i något avseende, om bolaget har avsänt ett skriftligt meddelande om ändringen till försäkringstagaren senast fjorton dagar före försäkringstidens utgång (17 § andra stycket).
Skälen för regeringens förslag
Försäkringsbolagets rätt att säga upp försäkringen i förtid
I fråga om försäkringsbolagets uppsägningsrätt bör liknande synpunkter bli avgörande som då det gäller försäkringstagarens rätt att få förnya en konsumentförsäkring. Den som har försäkrat sig bör kunna räkna med att under en inte alltför kort tid också få behålla det skydd som han behöver, såvida inte alldeles speciella förhållanden motiverar något annat. I enlighet med detta har i KFL uppsägningsrätten begränsats till fall där försäkringstagaren eller den försäkrade grovt åsidosatt sina skyldigheter mot försäkringsbolaget eller när det finns andra synnerliga skäl. Någon anledning att utvidga försäkringsbolagets uppsägningsmöjligheter har inte framträtt under KFL:s giltighetstid. Förtida uppsägning lär över
huvud taget inte ha stor praktisk betydelse vid skadeförsäkring, bl.a. på grund av de korta försäkringstiderna.
Liksom i KFL är det därför tillräckligt med en allmänt hållen uppsägningsregel. Uppsägning av konsumentförsäkring bör sålunda kunna förekomma framför allt vid vissa uppsåtliga och graverande förfaranden på försäkringstagarsidan, exempelvis svikliga eller annars ohederliga uppgifter vid avtalsslutet, uppsåtligt framkallande av försäkringsfallet, allvarliga brott mot en väsentlig säkerhetsföreskrift eller bedrägliga påståenden i samband med skadereglering. Frågan om rätten till uppsägning på grund av underlåten premiebetalning fordrar emellertid liksom i KFL en speciell reglering (se avsnitt 6.4).
Enligt KFL är uppsägningstiden fjorton dagar. Med tanke på att en förtida uppsägning bara blir aktuell i allvarliga fall, i första hand sådana där försäkringstagaren på ett grovt sätt har brutit mot avtalet, finns det enligt regeringens mening inte anledning att ha en längre frist än den som gäller i dag. Visserligen kan en förtida uppsägning undantagsvis ske utan att något klandervärt kan läggas försäkringstagaren till last. I ett sådant fall bör det dock typiskt inte bereda försäkringstagaren några svårigheter att teckna en ny försäkring inom en tvåveckorsperiod.
I linje med vad som föreslås i promemorian bör det krävas att uppsägningen sker skriftligen och utan oskäligt dröjsmål från det att försäkringsbolaget får kännedom om den omständighet som är orsak till uppsägningen. Om uppsägningen inte skickas i rätt tid till försäkringstagaren, bör bolaget förlora rätten att säga upp försäkringen. Ett undantag från detta bör dock gälla ifall försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
Uppsägning för villkorsändring
Försäkringsbolaget kan också ha intresse av uppsägning för att ändra villkoren. Orsaken kan vara att försäkringstagaren på det ena eller andra sättet har brustit i sina skyldigheter mot försäkringsbolaget och att villkoren därför behöver skärpas så att försäkringsbolaget exempelvis har bättre kontroll över risken. I varje fall kan ett sådant förhållande motivera en höjning av premien. Det är naturligtvis också tänkbart att andra förhållanden påkallar en premiehöjning eller någon annan ändring av villkoren. Vid korta försäkringstider är det dock normalt tillräckligt att en ändring kan ske när försäkringen förnyas.
KFL ger försäkringsbolaget rätt att ändra villkoren under försäkringstiden om försäkringstagaren eller den försäkrade har åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget uppsåtligen eller genom ej ringa oaktsamhet eller det finns synnerliga skäl. Försäkringstagaren har då å sin sida uppsägningsrätt om villkoren ändras (19 §).
Uppsägning för upphörande och uppsägning för villkorsändring torde ofta i stort sett ha samma effekter och från parternas synpunkt i realiteten vara nästan samma sak. Det är därför motiverat att reglerna liknar varandra. Så är fallet i KFL, men förutsättningarna för uppsägning för villkorsändring är något mindre stränga. I promemorian föreslås, liksom i betänkandet, att förutsättningarna för uppsägning skall preciseras på samma sätt i båda fallen. Remissinstanserna har godtagit detta förslag, och regeringen finner det befogat att för den nya lagen ändra reglerna på
det föreslagna sättet. Sålunda bör uppsägning för villkorsändring få ske om försäkringstagaren eller den försäkrade grovt har åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget eller det annars finns synnerliga skäl.
Villkorsändring vid förnyelse
När det gäller möjligheterna för försäkringsbolaget att ändra villkoren i samband med förnyelse av försäkringen måste man anlägga ett annat synsätt. Här bör det inte finnas något hinder för försäkringsbolaget att höja premien eller skärpa villkoren i något avseende, under förutsättning att försäkringstagaren får ett rådrum efter meddelande om ändringen för att ta ställning till om han vill ha kvar försäkringen. Enligt KFL skall ett skriftligt meddelande om ändring avsändas till försäkringstagaren senast fjorton dagar före försäkringstidens utgång (17 § andra stycket). I promemorian, liksom i betänkandet, föreslås i stället att meddelande om villkorsändringen skall lämnas senast då premieavin för den nya avtalsperioden sänds ut. Denna konstruktion, som innebär att försäkringstagaren får en månad på sig att avgöra om han skall fortsätta med försäkringen (jfr 5 kap. 1 § andra stycket i förslaget), är enligt regeringens mening att föredra.
Hänvisningar till S6-2-5
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
6.2.6. Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
Regeringens förslag: Om försäkringsbolaget försätts i konkurs, skall försäkringstagaren och konkursboet ha rätt att säga upp försäkringen – konkursboet med viss uppsägningstid. Försäkringstagarens rätt att säga upp avtalet utvidgas något i den situationen då försäkringsbolagets rätt att driva försäkringsrörelse har begränsats. Försäkringsbolaget skall vid obestånd och liknande kunna rädda avtalet genom att ställa säkerhet. Annars överförs reglerna i FAL i stor del till den nya lagen.
3 kap. 9–11 §§ förslaget till ny lag försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Avviker från regeringens förslag såtillvida att försäkringsavtalet föreslås upphöra automatiskt tre månader efter konkursutbrottet (se promemorian s. 233). Det innehåller ingen utvidgning av försäkringstagarens rätt att säga upp avtalet när försäkringsbolagets rätt att driva försäkringsrörelse har begränsats. Det saknas möjlighet för bolaget att rädda försäkringsavtalet genom att ställa säkerhet.
Remissinstanserna: Förslaget lämnas utan erinran av de flesta instanserna. Enligt Försäkringsförbundet kan det finnas anledning att överväga en förkortning av tiden för försäkringsskyddet vid försäkringsbolagets konkurs. Försäkringsjuridiska föreningen påpekar att försäkringsskyddet under de tre månader som försäkringen i dag gäller efter konkursbeslutet är bristfälligt.
Nuvarande ordning: Till skillnad från KFL innehåller FAL vissa regler (26–28 §§) om verkan av försäkringsbolagets eller försäkringstagarens obestånd, liksom för det fallet att ett försäkringsbolags rätt att bedriva försäkringsrörelse i Sverige upphör. Om försäkringsbolaget för-
sätts i konkurs, upphör försäkringsavtalet att gälla tre månader därefter. Om det under denna tid inträffar ett försäkringsfall, har den ersättningsberättigade rätt till betalning i konkursen som andra borgenärer. Försäkringstagaren har dock rätt att dessförinnan säga upp avtalet. Även i andra fall där försäkringsbolaget kommer på obestånd har försäkringstagaren rätt att säga upp avtalet, om inte det ställs betryggande säkerhet för avtalets fullgörande. Försäkringstagaren har rätt till skadestånd för den skada som uppkommer genom att avtalet upphör att gälla. Fordringen på skadestånd får bevakas som oprioriterad i konkursen. Om försäkringsbolagets rätt att driva försäkringsrörelse upphör, får försäkringstagaren säga upp försäkringsavtalet. Även i den situationen har försäkringstagaren rätt till ersättning för sin skada. Också då försäkringsbolaget har trätt i likvidation har försäkringstagaren rätt till uppsägning och skadestånd. Vid likvidation upphör försäkringsavtalet att gälla först ett år efter likvidationens början.
Enligt försäkringsrörelselagen gäller bl.a. följande när ett försäkringsbolag är försatt i konkurs. Om konkursen avslutas utan något överskott, är bolaget upplöst när konkursen avslutas. Om det finns överskott, skall bolagsstämman från konkursens avslutning besluta att bolaget skall träda i likvidation (14 kap. 19 §). Ett försäkringsbolag som har trätt i likvidation eller försatts i konkurs får inte meddela nya försäkringar (ett undantag gäller dock i vissa fall i fråga om livförsäkringar).
En fordran på ersättning grundad på ett avtal om skadeförsäkring som har meddelats för längre tid än tio år har enligt förmånsrättslagen (4 a §) förmånsrätt i egendom som närmare anges i försäkringsrörelselagen (se 7 kap. 11 a §) och lagen om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige (5 kap. 11 §).
Skälen för regeringens förslag: I den nya lagen bör liksom i FAL tas in bestämmelser om vilken verkan försäkringsbolagets konkurs och liknande har på försäkringsavtalet.
Det är viktigt att försäkringstagaren inte ovetande kan gå miste om sitt försäkringsskydd efter det att bolaget gått i konkurs. Som Lagrådet har förordat bör försäkringen inte upphöra automatiskt utan först när den sägs upp av någondera parten och vid uppsägning av försäkringsbolaget bör det gälla en viss uppsägningstid. Fjorton dagar bör vara tillräckligt för att försäkringstagaren skall hinna skaffa en ny försäkring av samma slag som den tidigare hos något annat bolag.
I enlighet med promemorians förslag bör försäkringstagaren vidare ha rätt att säga upp försäkringen omedelbart om bolaget vid utmätning saknar tillgångar, förklarar sig ställa in sina betalningar eller annars kommer på obestånd.
En fråga som har aktualiserats sedan promemorian lades fram gäller regleringen när ett utländskt försäkringsbolag som drivit försäkringsrörelse i Sverige har fått sin rätt att göra detta inskränkt eller helt upphävd. Frågan har sin bakgrund i reglerna om fri tjänstehandel över gränserna inom EU. Ett utländskt försäkringsbolag vars hemland hör till EES och vars verksamhet inom EES står under finansiell tillsyn endast av den behöriga myndigheten i hemlandet (EES-försäkringsgivare, se 1 kap 5 § lagen om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige) kan under vissa förutsättningar förbjudas av Finansinspektionen att fortsätta sin marknadsföring och att ingå nya försäkringsavtal om risker som
är belägna här i landet (3 kap. 6 §). Det kan också inträffa att ett sådant försäkringsbolag av den behöriga myndigheten i hemlandet förbjuds att driva fortsatt verksamhet i Sverige (3 kap. 9 §). Vidare kan, i enlighet med vad som gällde redan tidigare, ett försäkringsbolag med hemland utanför EES få sin koncession att bedriva verksamhet här förverkad av Finansinspektionen eller regeringen (6 kap. 13 §).
Om ett försäkringsbolags rätt att driva försäkringsrörelse av en eller annan anledning upphör, innebär det en så allvarlig rubbning i den trygghet som försäkringstagaren får anses ha velat vinna genom försäkringen att han bör ha rätt att säga upp avtalet. Detta bör gälla också i det fallet då en EES-försäkringsgivare har förbjudits av Finansinspektionen att fortsätta sin marknadsföring och att ingå nya försäkringsavtal av det slag som har angetts ovan. Det bör i ett sådant fall alltså inte krävas att den behöriga hemlandsmyndigheten har förbjudit fortsatt verksamhet i Sverige.
När det gäller försäkringstagarens uppsägningsrätt i de sistnämnda fallen (alltså de som inte gäller konkurs) bör – i enlighet med vad Lagrådet föreslagit – bolaget dock kunna rädda situationen genom att ställa säkerhet.
Liksom enligt FAL bör försäkringstagaren ha en rätt till skadestånd för den förlust som han lider till följd av att försäkringsavtalet har upphört att gälla. Som Lagrådet har påpekat kan den som försummar att teckna en ny försäkring i allmänhet anses medvållande till sin förlust, men i vart fall bör skadestånd kunna utgå för den högre premie som den nya försäkringen kan innebära.
Även ifall försäkringsbolaget träder i likvidation bör försäkringstagaren kunna säga upp avtalet omedelbart och ha rätt till skadestånd. Lagrådet har ställt frågan om inte försäkringsbolagets likvidator också bör ha rätt att säga upp försäkringen, alltså i linje med vad som föreslagits för konkursboet. Regeringen anser dock att det inte finns skäl att nu införa en sådan möjlighet. Försäkringen bör upphöra att gälla ett år efter likvidationens början, såvida försäkringstagaren inte sagt upp den tidigare.
6.3. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
6.3.1. Upplysningsplikten
Regeringens förslag: Försäkringstagaren skall lämna riktiga och fullständiga svar på de frågor som försäkringsbolaget ställer i samband med att en försäkring tecknas eller förnyas. Vidare har en försäkringstagare som inser att försäkringsbolaget tidigare inte har fått riktig information om förhållanden av uppenbar betydelse för riskbedömningen en plikt att upplysa försäkringsbolaget om de rätta förhållandena. Om försäkringstagaren vid avtalets ingående har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, är försäkringsavtalet ogiltigt. Vid andra fall av brott mot upplysningsplikten, som beror på uppsåt eller oaktsamhet, får försäkringsersättningen sättas ned efter vad som är skäligt. Nedsättning skall inte ske om försäkringsbolaget insåg eller borde ha insett att de lämnade uppgifterna var oriktiga eller ofullständiga. Det skall inte heller ske om de oriktiga eller ofullständiga upplysningarna saknade betydelse eller senare har upphört att ha betydelse för avtalets innehåll.
4 kap. 1, 2 och 4 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag, dock att avtalslagen inte skall tillämpas vid svek och ohederligt handlande utan försäkringsavtalslagen skall innehålla en speciell reglering om detta (se promemorian s. 158 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta instanserna.
Nuvarande ordning: FAL innehåller utförliga regler om upplysningsplikt (4–10 §§), vilka från början har avsetts att gälla all försäkring men numera för konsumentförsäkringens del bara gäller sådana skadeförsäkringar för privatpersoner som inte regleras av KFL. Som huvudprincip föreskriver FAL den s.k. prorataregeln i fall där upplysningsplikten har åsidosatts. Vid uppsåt eller oaktsamhet på försäkringstagarens sida anpassas försäkringsskyddet till försäkringsbolagets förutsättningar för avtalet så att ersättningen sätts ned efter en jämförelse mellan å ena sidan den faktiskt erlagda premien och å andra sidan den premie som borde ha erlagts och de övriga villkor som skulle ha föreskrivits om riktiga uppgifter hade lämnats. Om försäkring inte alls skulle ha meddelats, utgår ingen ersättning. Har försäkringstagaren handlat svikligt eller i strid mot tro och heder, är avtalet ogiltigt.
KFL föreskriver i stället en nedsättning efter skälighet där en rad olika faktorer kan spela in, i första hand orsakssambandet mellan den felaktiga uppgiften och försäkringsfallet men även bl.a. graden av skuld hos försäkringstagaren (se 30 § och prop. 1979/80:9 s. 143 f.). Ringa oaktsamhet från försäkringstagarens sida medför inte någon påföljd.
Skälen för regeringens förslag: Vid skadeförsäkring för konsumenter spelar konsumentens skyldighet att lämna upplysningar om omständligheter av betydelse för risken en relativt begränsad roll. Upplysningsplikten ägnas bara en paragraf i KFL (30 §). Enligt regeringens mening bör emellertid en ny försäkringsavtalslag innehålla relativt utförliga bestämmelser om upplysningsplikten också för konsumentförsäkringens
del. Upplysningsplikten kan spela en viktig roll vid bl.a. sådana försäkringar av särskilda lösa saker som nu förs in under konsumentförsäkringsreglerna. Också vid t.ex. villaförsäkring har upplysningsplikten betydelse.
Försäkringsrättskommitténs och promemorians förslag innehåller en speciell reglering för det fall att försäkringstagaren har förfarit svikligt eller i strid med tro och heder. I motsats till FAL och KFL, som innebär att 30 eller 33 § avtalslagen om avtals ogiltighet blir gällande i sådana fall, går dessa förslag ut på att försäkringsbolaget är fritt från ansvar men att försäkringsavtalet likväl består om det inte sägs upp från bolagets sida. Med den reglering av påföljderna som föreslås i promemorian består skillnaden mot ogiltighet enbart i att försäkringstagaren inte kan kräva tillbaka den premie som belöper på avtalstiden – något som anses gälla redan nu men inte utan vidare följer av konstruktionen i FAL eller KFL.
Enligt regeringen saknas det dock anledning att avvika från gällande rätt på denna punkt. Liksom annars bör svek och ohederligt förfarande medföra att avtalet från början är ogiltigt enligt de förutsättningar som närmare anges i avtalslagen. Det kan emellertid under inga förhållanden anses rimligt att en försäkringstagare som har förfarit på detta vis skulle kunna återkräva en premie för förfluten tid som försäkringsbolaget har uppburit i tro att avtalet har varit giltigt. I lagen bör för tydlighetens skull intas en särskild bestämmelse som hindrar ett sådant återkrav.
Självfallet kan också andra ogiltighetsregler i avtalslagen än de som har nämnts här bli tillämpliga på försäkringsavtal liksom på andra avtal. Någon särskild bestämmelse behövs inte om detta.
Även om det inte framgår av lagtexten, torde enligt KFL upplysningsplikten i princip vara inskränkt till att gälla svar på framställda frågor (jfr prop. 1979/80:9 s. 142). Försäkringsrättskommittén har föreslagit att upplysningsplikten begränsas på det sättet vid konsumentförsäkring. Detta förslag har inte ifrågasatts under remissbehandlingen. Även regeringen anser att reglerna bör ha det innehållet.
Upplysningsplikten bör aktualiseras i samband med att försäkring tecknas eller förnyas. För tydlighetens skull bör också nämnas fallet när en gällande försäkring utvidgas, även om detta torde vara mindre vanligt vid de korta försäkringstider som gäller vid konsumentförsäkring. Om försäkringstagaren (eller annan) har lämnat felaktiga uppgifter om förhållanden av uppenbar betydelse för försäkringsbolagets riskbedömning, bör försäkringstagaren vara skyldig att på eget initiativ senare rätta uppgiften. Vidare bör försäkringstagaren, om det föreskrivs i villkoren, vara skyldig att anmäla om risken i där angivna avseenden ökar påtagligt. Reglerna om riskökning behandlas närmare i det följande (avsnitt 6.3.2).
Försäkringsrättskommittén har påpekat att försäkringsbolaget kan ha ett intresse av att skaffa upplysningar också från andra än försäkringstagaren. Det gäller inte bara en försäkrad som inte själv har tecknat försäkringen utan också utomstående med särskild kännedom om förhållandena. Det finns inget hinder mot att försäkringsbolaget kräver upplysningar av tredje man som en förutsättning för att meddela försäkring, såvida inte försäkringstagaren ändå har rätt till försäkring enligt reglerna om kontraheringsplikt. Däremot finns det inte någon anledning att i lagen föreskriva en skyldighet för någon annan än försäkrings-
tagaren att lämna upplysningar. Liksom enligt KFL bör nedsättning av försäkringsersättningen komma i fråga endast om det är försäkringstagaren själv som har åsidosatt sin upplysningsplikt.
Om försäkringstagaren anlitar en försäkringsmäklare eller annan mellanman när försäkringen tecknas – något som kan förekomma också vid konsumentförsäkring – kan det tänkas inträffa att vissa uppgifter om den försäkrade verksamheten inhämtas från mellanmannen eller förmedlas av mellanmannen till försäkringsbolaget. Om exempelvis en mäklare med fullmakt att företräda försäkringstagaren av oaktsamhet lämnar oriktiga eller ofullständiga upplysningar till försäkringsbolaget, bör mäklarens handlande likställas med handlande av försäkringstagaren själv. Mäklarens försummelse kan alltså leda till att försäkringsersättningen sätts ned. Vad den försäkrade på detta vis går miste om kan han i vissa fall ha rätt att få åter av mäklaren eller ur dennes ansvarsförsäkring. Det sagda följer dock av allmänna principer, och någon särskild lagreglering är inte nödvändig.
En fråga är hur man bör utforma påföljden för att upplysningsplikten har eftersatts. Försäkringsrättskommittén har funnit att den skälighetsregel som är vedertagen i KFL inte har inneburit några större nackdelar sedan väl praxis fått klarare linjer. Skaderegleringen synes i allmänhet ske på ett enhetligt och konsekvent sätt. För konsumentförsäkringens del bör KFL:s regler därför behållas i sak. När upplysningsplikten har eftersatts uppsåtligen eller genom oaktsamhet, bör ersättningen således som huvudregel bestämmas efter skälighet. Som Lagrådet påpekat bör detsamma gälla när försäkringstagaren eftersatt sin skyldighet att rätta tidigare felaktiga uppgifter. Undantag från den principen bör emellertid gälla om försäkringstagaren handlade svikligt eller i strid mot tro och heder när försäkringsavtalet träffades. I ett sådant fall bör avtalet – som redan antytts – vara ogiltigt i linje med vad som gäller i sådana fall på andra områden av förmögenhetsrätten.
I motsats till vad som gäller i fråga om andra biförpliktelser går det enligt gällande rätt i princip ut över alla ersättningsberättigade att försäkringstagaren eftersätter sin upplysningsplikt (jfr 30 § KFL). Det hjälper alltså inte ens vid konsumentförsäkring att en försäkrad själv inte bär någon skuld till förhållandet. Ersättningen till den personen kan ändå sättas ned. Detsamma gäller den skadelidande vid ansvarsförsäkring. Enligt 32 § andra stycket KFL har den skadelidande visserligen ett särskilt skydd när försäkringsfallet har framkallats genom grov vårdslöshet, men något motsvarande förekommer inte om försäkringstagaren har brustit i fråga om upplysningsplikten. I det senare fallet kan den skadelidande inte räkna med att ersättning utgår från ansvarsförsäkringen. Ett skäl för denna ordning är att det är av grundläggande betydelse för försäkringsbolaget att få kännedom om de omständigheter som avgör i vilken utsträckning försäkring alls skall meddelas och vilken premie som i så fall skall betalas. Som har framhållits i förarbetena till KFL är försäkringstagaren helt beroende av de uppgifter som försäkringstagaren lämnar, varför försäkringsavtalet bör behandlas som en helhet (prop. 1979/80:9 s. 79).
Det kan naturligtvis ändå sättas i fråga, särskilt från konsumentsynpunkt, om inte en sådan inställning ibland kan få väl stränga konsekvenser för den försäkrade liksom också för den skadelidande vid
ansvarsförsäkring. I sammanhanget kan framhållas att ett undantag från principen gäller vid trafikförsäkring, där ersättning utgår till den skadelidande även om försäkringstagaren har åsidosatt sin upplysningsplikt (se
17 § trafikskadelagen). Detta får emellertid ses mot bakgrund av lagens speciella funktion som skydd för trafikoffren. Att gå ifrån den angivna huvudprincipen, som allmänt gäller också internationellt, skulle vara ett mycket långtgående steg som inte har förordats från något håll under lagstiftningens förarbeten. Såvitt gäller den försäkrade kan också framhållas att man vid den skälighetsbedömning som skall göras när upplysningsplikten har eftersatts kan ta hänsyn till att det inte är den personen som har lämnat de oriktiga uppgifterna. På detta sätt bör man kunna undvika stötande resultat av att principen tillämpas.
Enligt regeringens mening bör alltså också den nya lagen bygga på grundsatsen att en överträdelse av upplysningsplikten kan åberopas av försäkringsbolaget inte bara mot försäkringstagaren själv utan gentemot alla ersättningsberättigade.
I vissa fall bör nedsättning inte komma i fråga, trots att de förutsättningar för nedsättning som har behandlats i det föregående är uppfyllda. Det är när handlandet eller passiviteten bl.a. ligger vissa psykiskt sjuka, liksom barn, till last. Dessa fall tas upp längre fram (avsnitt 6.3.7).
Nedsättning bör vidare inte ske om försäkringsbolaget insåg eller borde ha insett de rätta förhållandena när avtalet träffades. Nedsättning bör inte heller ske om de oriktiga eller ofullständiga upplysningarna saknade eller senare har upphört att ha betydelse för avtalets innehåll.
Frågan om försäkringsbolagets skyldighet att meddela att ansvarsbegränsning åberopas behandlas i avsnitt 6.3.7.
6.3.2. Riskökning
Regeringens förslag: Om ett i försäkringsvillkoren angivet förhållande av väsentlig betydelse för risken ändras under försäkringstiden, skall försäkringstagaren meddela förhållandet till försäkringsbolaget. Annars skall ersättningen kunna sättas ned efter vad som är skäligt.
4 kap. 3 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer i sak väsentligen med regeringens förslag. Enligt promemorian skall dock större informationsskyldighet om anmälningsplikten åvila försäkringsbolaget (se promemorian s. 161 f.).
Remissinstanserna: Förslaget lämnas utan erinran av de flesta instanserna. Försäkringsförbundet anser att försäkringsbolaget inte skall behöva lämna sådan upplysning vid varje premiekrav utan endast när avtalet förnyas.
Nuvarande ordning: FAL innehåller ganska utförliga regler om fareökning (45–50 §§). Påföljden av att faran ökas i visst hänseende med försäkringstagarens vilja eller att han försummar att anmäla en fareökning är utformad på samma vis som vid överträdelser av upplysningsplikten: som huvudregel tillämpas prorataregeln. I KFL regleras däremot inte dessa frågor på annat sätt än genom bestämmelsen i 31 § om nedsättning av försäkringsersättningen när den försäkrade uppsåt-
ligen eller genom oaktsamhet har åsidosatt sina åligganden enligt försäkringsvillkoren. Ett sådant åliggande kan gå ut på att den försäkrade skall anmäla förhållanden av visst slag som ökar faran (jfr prop. 1979/80:9 s. 146 f.). Nedsättningen skall även i dessa fall göras efter en skälighetsbedömning.
Skälen för regeringens förslag: Frågor om fareökning – eller med ett modernare uttryck riskökning – får största betydelsen vid företagsförsäkring men kan bli aktuella också vid konsumentförsäkring. Vissa regler om detta bör därför ges också för konsumentförsäkringens del.
Promemorieförslaget, som stämmer överens med Försäkringsrättskommitténs förslag, ansluter såtillvida till KFL:s ordning som att särskilda bestämmelser inte har tagits in om riskökning i allmänhet. I stället sammanförs bestämmelser om skyldighet för försäkringstagaren att anmäla riskökning med bestämmelserna om upplysningsplikt och regleras på samma sätt. I övrigt saknar förslaget regler om riskökning. Om risken ökar med försäkringstagarens vilja, anses regler om framkallande av försäkringsfallet eller om åsidosättande av säkerhetsföreskrifter kunna tillämpas ibland. I övrigt lär det i vart fall vid konsumentförsäkring vara tillräckligt med reglerna om en anmälningsplikt för försäkringstagaren.
Promemorians förslag till reglering av dessa frågor stämmer med ett vanligt synsätt inom den svenska försäkringsbranschen. Även reglerna i andra europeiska länder om verkan av riskökning ansluter oftast till reglerna om upplysningsplikt (se promemorian s. 162). Promemorieförslaget har i den delen godtagits av remissinstanserna. Att inte behöva reglera olika riskökningsfall mera ingående förenklar regleringen, och regeringen ansluter sig till förslaget.
Enligt promemorian skall försäkringsbolaget vara skyldigt att på tre olika sätt säkerställa att försäkringstagaren känner till sin anmälningsskyldighet. Annars får försäkringsersättningen inte sättas ned även om försäkringstagaren låter bli att anmäla en ökad risk. För det första skall anmälningsskyldigheten framgå av försäkringsvillkoren. För det andra skall försäkringsbolaget i samband med krav på premien ha upplyst försäkringstagaren om anmälningsskyldigheten och om följderna av att den inte fullgörs. För det tredje skall försäkringsbolaget dessutom ha en skyldighet att särskilt framhålla ett villkor om anmälningsskyldighet avseende riskökning.
Regeringen anser att lagen bör ha ett innehåll som i huvudsak överensstämmer med förslaget i promemorian. Anmälningsskyldigheten bör således framgå av försäkringsvillkoren. Som har sagts tidigare (avsnitt 6.1.1 och 6.1.2) bör försäkringsbolaget vidare vara skyldigt att särskilt framhålla ett villkor om anmälningsskyldighet avseende riskökning. Lagrådet har ifrågasatt om inte ytterligare information är överflödig, och regeringen delar denna mening.
Som har föreslagits av Försäkringsrättskommittén och i promemorian bör anmälningsskyldigheten inte gälla för vilka riskökningar som helst. Försäkringstagaren bör sålunda riskera att försäkringsersättningen sätts ned endast när underlåtelsen att anmäla gäller förhållanden av mera väsentlig betydelse för risken.
6.3.3. Framkallande av försäkringsfall
Regeringens förslag: Om en försäkrad uppsåtligen framkallar ett försäkringsfall, skall försäkringsbolaget vara fritt från ansvar gentemot denne. Detsamma skall gälla i den mån den försäkrade uppsåtligen förvärrat följderna av ett försäkringsfall. Har den försäkrade genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet eller förvärrat dess följder, kan försäkringsersättningen sättas ned efter vad som är skäligt. Detsamma skall gälla om den försäkrade måste antas ha handlat eller underlåtit att handla i vetskap om att detta innebar en betydande risk för att skadan skulle inträffa. Försäkringsbolaget skall även ha möjlighet att göra förbehåll i villkoren om nedsättning av ersättningen redan vid ordinär vårdslöshet om försäkringens särskilda beskaffenhet påkallar det. Vid ansvarsförsäkring skall bestämmelserna om nedsättning av ersättningen på grund av grov vårdslöshet inte gälla. Vid sådan försäkring skall försäkringsbolaget vara skyldigt att betala ersättning bara i den mån den försäkrade inte själv kan betala den skadelidande.
4 kap. 5 § och 9 § andra stycket förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Skiljer sig från regeringens förslag bara genom att begreppet grov vårdslöshet används med en särskild definition (se promemorian s. 165 f.).
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Finansinspektionen avstyrker att regeln om ansvar för försäkringsbolaget i förhållande till den skadelidande vid ansvarsförsäkring skall gälla endast subsidiärt. Om subsidiärt ansvar införs, måste man enligt inspektionen ställa beviskravet på den skadelidande lågt. Inspektionen godtar förslaget om en jämkningsmöjlighet vid vanlig vårdslöshet men förutsätter att uttrycket särskilda skäl på grund av försäkringens art tolkas restriktivt. Konsumentverket anser att det inte i något fall bör vara möjligt att sätta ned ersättningen redan vid vanlig vårdslöshet. Allmänna reklamationsnämnden anser att det inte har framförts tillräckliga skäl för att försäkringsbolaget skall ha rätt att beträffande vissa försäkringar sätta ned ersättningen redan vid vanlig vårdslöshet. Försäkringsförbundet motsätter sig förslaget att försäkringsbolaget i vissa fall skall ha en längre gående skyldighet att utge ersättning vid ansvarsskada än annars. Förbundet förutsätter att, om ett subsidiärt ansvar ändå införs, försäkringsbolaget skall kunna ställa mycket stränga krav på utredningen om den försäkrades ekonomiska oförmåga innan en betalningsskyldighet kan anses åligga försäkringsbolaget. Även Sjöassuradörernas förening anser att subsidiärt ansvar för försäkringsbolaget bör föreligga endast så till vida att den skadelidande aldrig skall ha en bättre rätt gentemot försäkringsbolaget än den försäkrade. Föreningen anser dock att skyddsaspekter möjligen kan överväga preventionen när den skadelidande är en privatperson. Villaägarnas Riksförbund anser att KFL:s regel, som föreskriver fullt ansvar för försäkringsbolaget om skadan inte har vållats uppsåtligen, bör föras vidare i den nya lagen.
Nuvarande ordning: Försäkringsbolagets ansvar vid framkallande av försäkringsfallet regleras i FAL genom dispositiva bestämmelser. Såvitt
avser skadeförsäkring innebär de att försäkringsbolaget är fritt från ansvar mot den som har framkallat försäkringsfallet uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, dock inte om denne var under femton år, allvarligt psykiskt störd enligt brottsbalken eller handlade i en nödsituation eller liknande (se närmare 18–20 §§).
KFL innehåller en tvingande reglering. Vid uppsåt hos den försäkrade svarar försäkringsbolaget inte mot honom. Vid grov vårdslöshet sker en skälighetsbedömning, likaså vid oaktsamhet som inte är ringa, om förbehåll har gjorts i försäkringsvillkoren. Ett sådant förbehåll godtas dock bara när preventionshänsyn eller andra skäl talar för detta (se närmare
32 § första och andra styckena). Beträffande ansvarsförsäkring gäller särskilda principer. Med tanke på denna försäkrings syfte – att just ge skydd vid oaktsamt beteende, och på den skadelidandes behov av skydd – gäller försäkringsbolagets ansvarighet fullt ut när inte skadan har vållats uppsåtligen (jfr prop. 1979/80:9 s. 75 f.). Nedsättning sker inte när den försäkrade är allvarligt psykiskt störd eller under tolv år (33 §).
Skälen för regeringens förslag
Andra typer av skadeförsäkring än ansvarsförsäkring
I fråga om uppsåtligt framkallade försäkringsfall innebär promemorieförslaget och Försäkringsrättskommitténs förslag att försäkringsbolaget liksom nu går fritt från ansvar gentemot den försäkrade i fråga. Regeringen ställer sig bakom förslaget, som stämmer med allmänt tillämpade försäkringsprinciper. Motsvarande bör gälla när den försäkrade uppsåtligen har förvärrat följderna av ett försäkringsfall. I den mån den förhöjda delen av skadan omfattas av den försäkrades uppsåt bör den alltså inte ersättas.
När den försäkrade har framkallat försäkringsfallet av vårdslöshet, föreskriver KFL att ersättningen skall sättas ned efter skälighet dels när vårdslösheten är grov, dels – efter förbehåll i försäkringsvillkoren – vid annan vårdslöshet som inte är ringa. FAL föreskriver ansvarsfrihet mot den som har framkallat försäkringsfallet genom grov vårdslöshet men innehåller inget om nedsättning vid annan vårdslöshet. Regeln är dispositiv.
Försäkringsrättskommittén ville dra gränsen på ett annat sätt. Begreppet grov vårdslöshet skulle enligt dess mening vara mindre lämpligt att använda i sammanhanget, eftersom det i praxis tolkats i hög grad restriktivt. I stället skulle nedsättning kunna ske vid medveten vårdslöshet som innebär betydande risk för den uppkomna skadan. Bestämmelsen tog främst sikte på situationer där försäkringstagaren har låtit sitt handlande påverkas av förekomsten av ett försäkringsskydd. Begreppet medveten vårdslöshet kritiserades dock under remissbehandlingen, och i promemorieförslaget har därför i stället begreppet grov vårdslöshet behållits i lagtexten men försetts med en särskild definition. Enligt det förslaget skall den försäkrade anses ha varit grovt vårdslös om han måste antas ha handlat eller underlåtit att handla med vetskap om att detta innebar en betydande risk för den inträffade skadan. Även promemorieförslaget har kritiserats från flera håll under remissbehandlingen. Så har t.ex. Försäkringsförbundet ifrågasatt det lämpliga i att använda begreppet grov
vårdslöshet med en annan innebörd än vad som förekommer i annat sammanhang. Förbundet påpekar att motsvarande uttryck används med den traditionella innebörden på andra ställen i lagförslaget.
Regeringen delar uppfattningen att det är mindre lämpligt både att ge begreppet grov vårdslöshet en avvikande innebörd på ett speciellt område av ersättningsrätten och att försöka få till stånd en allmän förändring av praxis i detta avseende genom motivuttalanden rörande en särskild situation vid skadeförsäkring. Då är det lämpligare att ta fasta på det särdrag som gäller i de aktuella fallen, att vårdslösheten kan anses i större eller mindre grad vara påverkad av att försäkringen svarar för följderna helt eller delvis. Det talar för promemorians bedömning om vad som i sammanhanget skall kunna jämställas med grov vårdslöshet och som således – även utan särskilt förbehåll i försäkringsvillkoren – skall kunna medföra en nedsättning av ersättningen.
I lagrådsremissen anslöt sig regeringen till promemorians uppfattning att med grov vårdslöshet i lagtexten skulle jämställas fall där den försäkrade visste om att det beteende som innebar att försäkringsfallet kom att äga rum eller förvärrades innebar en betydande risk för att skadan skulle inträffa, något som i vissa fall skulle falla utanför begreppet grov vårdslöshet. I lagrådsremissens lagtext tillades i en särskild mening att samma nedsättningsregel skulle gälla då. Mot denna utformning av bestämmelsen har Lagrådet invänt att man i den angivna situationen i de flesta fall torde kunna konstatera att den försäkrade varit grovt vårdslös eller rent av – om risken för skada har varit mycket stor – ha gjort sig skyldig till en form av uppsåtligt handlande. Lagrådet har ansett det kunna starkt ifrågasättas om det finns behov av detta tillägg och föreslagit att det utgår.
Regeringen håller såtillvida med Lagrådet som i flertalet av de fall som tillägget beskriver skadan kan anses ha vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Detta gäller dock inte alla de situationer där ersättningen rimligen bör nedsättas på grund av den försäkrades medvetna risktagande. Det kan inte anses lämpligt att begreppet grov vårdslöshet just i försäkringsförhållanden utsträcks att omfatta situationer som i andra sammanhang inte skulle betecknas på detta vis. Regeringen anser därför att det trots allt finns behov av att tillägga den omdiskuterade meningen i paragrafen.
När det gäller enkel vårdslöshet kan enligt KFL ersättningen sättas ned under förutsättning att villkoren innehåller ett förbehåll om det och detta godtas. I motsats till Försäkringsrättskommitténs förslag förs i promemorieförslaget möjligheten för försäkringsbolaget att undantagsvis göra förbehåll av detta slag vidare när försäkringens särskilda beskaffenhet påkallar det. Vid de allra flesta typer av konsumentförsäkring är det naturligt om försäkringen skyddar mot följderna av mera alldaglig oaktsamhet. Det finns emellertid speciella försäkringsformer, framför allt s.k. allriskförsäkring (skadeförsäkring som utan att vara heltäckande ändå ger ett mycket omfattande försäkringsskydd), där erfarenhetsmässigt försäkringsskyddet på grund av sin omfattning måste vara förenat med ett undantag för enkel vårdslöshet för att försäkringen skall bli försvarlig från försäkringsteknisk synpunkt. Det är värdefullt att sådana försäkringar meddelas. Regeringen instämmer därför i promemorians uppfattning att försäkringsbolaget bör ha möjlighet att göra
förbehåll av detta slag när försäkringens särskilda beskaffenhet påkallar det. Som framgår av fortsättningen (avsnitt 6.3.7) bör dock ringa oaktsamhet aldrig medföra nedsättning av försäkringsersättningen.
Ansvarsförsäkring
Vissa särskilda frågor uppkommer när försäkringsskyddet skall avgränsas vid ansvarsförsäkring. Då står även den skadelidandes intresse på spel. Till detta kommer att försäkringen just avser att skydda mot följderna av oaktsamt handlande. FAL innehåller här samma dispositiva regel som annars: försäkringsbolaget är alltså fritt från ansvar (18 §). KFL:s tvingande regler föreskriver däremot ett fullt ansvar för försäkringsbolaget när inte skadan har vållats uppsåtligen (32 §).
Försäkringsrättskommittén har aktualiserat frågan om det inte finns skäl att vid ansvarsförsäkring bedöma uppsåtligt skadevållande på samma vis som grov oaktsamhet, dvs. ha ett visst utrymme för att kunna tillerkänna den skadelidande ersättning. Kommittén ville dock inte ta ett så långtgående steg, en bedömning som regeringen delar. Uppsåtlig skadegörelse från försäkringstagarens sida är från försäkringsbolagets synpunkt en risk som ligger helt utanför det normala. Det skulle strida markant mot praxis inom frivillig ansvarsförsäkring om försäkringsbolaget skulle nödgas att försäkra en risk som innebar att också vid uppsåtligt framkallande av försäkringsfall ersättning skulle kunna utgå till en skadelidande tredje man.
När försäkringsfallet har framkallats eller dess följder har förvärrats genom grov vårdslöshet eller den försäkrade medvetet har utsatt någon annans egendom för en betydande risk att skadas, beror valet av lösning på en avvägning mellan å ena sidan den skadelidandes intressen och å andra sidan vikten av prevention mot skador samt försäkringskollektivets intresse av att ansvarsförsäkringspremien hålls på en rimlig nivå. Som Försäkringsrättskommittén har anfört kan det från preventionssynpunkt förefalla anmärkningsvärt att man ser mildare på den försäkrades vårdslösa handlande när det går ut över andra än när det drabbar den egna egendomen. En möjlighet som naturligtvis kan te sig avskräckande ur försäkringsbranschens och försäkringstagarkollektivets synvinkel är att en försäkringstagare med dåliga affärer nonchalerar uppenbara försiktighetsmått eller viktiga säkerhetsföreskrifter. När sedan skada har uppkommit, saknar försäkringstagaren kanske möjlighet att betala ersättning och hänvisar till sin ansvarsförsäkring. På sådana grunder har man gjort gällande att försäkringsbolaget borde ha möjlighet att utesluta fall av grov vårdslöshet från sin ansvarsförsäkring.
Vid remissbehandlingen har man haft vitt skilda åsikter om hur detta bör lösas. Från försäkringsbranschens sida har framhållits att försäkringen inte alls bör ansvara vid grov vårdslöshet på försäkringstagarens sida. Finansinspektionen har däremot ansett att den skadelidandes behov av skydd bör prioriteras och att försäkringsbolagets ansvar mot den skadelidande inte skall begränsas till att gälla endast subsidiärt.
Enligt regeringens mening framstår det varken som rimligt eller som lämpligt från preventionssynpunkt att någon som i sådan grad som det är fråga om här har brustit i hänsyn till sin omgivning utan vidare skall vara skyddad av sin ansvarsförsäkring. Något sådant kan bara motiveras av ett
starkt intresse på den skadelidandes sida. I sådana fall torde den skadelidandes ersättningsbehov väsentligen tillgodoses redan om han subsidiärt kan kräva försäkringsbolaget. I promemorian föreslås att försäkringsbolaget vid ansvarsförsäkring i vissa fall skall vara skyldigt att lämna ersättning bara i den mån som sådan inte kan utges av någon försäkrad (subsidiärt ansvar). Regeln tillgodoser de angivna synpunkterna. Av praktiska skäl bör det kombineras med en rätt för den skadelidande att kräva försäkringsbolaget direkt, när det visar sig omöjligt att få ut ersättning av den försäkrade (se avsnitt 8.2).
Det bör understrykas att lagförslaget dessutom ger försäkringsbolaget möjlighet att begränsa sin ersättningsskyldighet enligt villkoren, t.ex. genom stränga påföljder vid brott mot säkerhetsföreskrifter (se avsnitt 6.3.4) eller frihet från ansvar vid oaktsamhet från den försäkrades sida i olika situationer. Det är bara när den försäkrade saknar möjlighet att utge ersättning som det subsidiära ansvaret skulle få betydelse.
6.3.4. Säkerhetsföreskrifter
Regeringens förslag: Om den försäkrade försummar att följa en säkerhetsföreskrift, dvs. en föreskrift om vissa bestämda handlingssätt eller anordningar som är till för att förebygga eller begränsa skada, skall ersättningen kunna sättas ned efter vad som är skäligt. Vid ansvarsförsäkring föreslås en motsvarande reglering som vid framkallande av försäkringsfallet.
4 kap. 6 § och 9 § andra stycket förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 168).
Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar förslaget för konsumentförsäkringens del.
Nuvarande ordning: Enligt 51 § FAL är försäkringsbolaget vid överträdelse av en säkerhetsföreskrift ersättningsskyldigt ”endast om och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle hava inträffat även om föreskriften blivit iakttagen”. Ersättningen får inte sättas ned om det framgår av omständigheterna att underlåtenheten att iaktta säkerhetsföreskrifterna inte kan lastas den som enligt försäkringsvillkoren var skyldig att se till att föreskriften iakttogs. Reglerna i FAL är tvingande. I fråga om försäkring som tecknas av konsument är de tillämpliga på sådana försäkringar som inte omfattas av KFL. I KFL regleras överträdelser av säkerhetsföreskrifter på samma sätt som överträdelser av villkor om fareökning och andra åsidosättanden av den försäkrades åligganden. En skälighetsregel tillämpas alltså, och någon sådan omkastning av bevisbördan som sker enligt FAL framgår inte av lagtexten (se
31 §).
Skälen för regeringens förslag: Reglerna om säkerhetsföreskrifter bör omfatta endast villkor om sådana förhållanden som är ägnade att på förhand förebygga eller begränsa skada. De kan gälla vissa handlingssätt (t.ex. att man låser sin bostad när man lämnar den) eller anordningar (att det finns ett lås av visst slag osv.) eller vissa kvalifikationer hos den som
skall ta befattning med försäkrad egendom (t.ex. att elektriska installationer bara får utföras av behörig elektriker) eller annars kan påverka risken, dvs. den försäkrade, den försäkrades anställda och andra medhjälpare. Även om bestämmelserna om säkerhetsföreskrifter har sin största betydelse vid företagsförsäkring, kan de också inom konsumentförsäkringen vara viktiga från preventionssynpunkt. Det gäller bl.a. försiktighetsmått mot inbrottsstöld och andra tillgreppsbrott.
Promemorieförslaget följer väsentligen KFL:s ordning, varvid det krävs att föreskriften tydligt skall framgå av försäkringsvillkoren eller av en författning som villkoren hänvisar till. Om en föreskrift har överträtts, skall man enligt förslaget vid skälighetsbedömningen av nedsättningen särskilt beakta förhållandets samband med den inträffade skadan, det uppsåt eller den vårdslöshet som har förekommit och omständigheterna i övrigt. I likhet med remissinstanserna anser regeringen att lagen bör utformas efter detta.
Frågorna om ansvarsförsäkring bör i princip regleras på samma sätt vid överträdelse av säkerhetsföreskrifter som i föregående avsnitt har föreslagits gälla vid framkallande av försäkringsfallet. Också här ter det sig särskilt angeläget från preventionssynpunkt att en försäkrad inte försummar försiktighetsmått som skyddar andra personer mot skada. Säkerhetsföreskrifter kan då ofta spela en viktig roll. Det ligger dock i sakens natur att ett uppsåtligt åsidosättande av säkerhetsföreskrifter normalt inte bedöms lika strängt som uppsåtligt framkallande av försäkringsfall, som även vid ansvarsförsäkring medför att ingen ersättning utgår. Att den försäkrade har åsidosatt en säkerhetsföreskrift med uppsåt behöver nämligen inte innebära att den inträffade skadan har orsakats med uppsåt. Vanligen torde den i dessa fall ha vållats med vårdslöshet eller grov vårdslöshet. I sådana fall bör den försäkrade i varje fall till viss del skyddas av försäkringen.
6.3.5. Den försäkrades räddningsplikt
Regeringens förslag: Om den försäkrade uppsåtligen inte efter förmåga försöker hindra eller minska en skada, skall ersättningen få sättas ned efter vad som är skäligt. Detsamma skall gälla om den försäkrade åsidosätter sin räddningsplikt genom grov vårdslöshet. Vid ansvarsförsäkring föreslås en motsvarande reglering som vid framkallande av försäkringsfallet.
4 kap. 7 § och 9 § andra stycket förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Skiljer sig endast lagtekniskt från regeringens förslag genom att begreppet grov vårdslöshet används med en särskild definition (se promemorian s. 168 f.).
Remissinstanserna: Förslaget godtas av remissinstanserna. Nuvarande ordning: FAL ålägger den försäkrade att vid inträffat eller omedelbart förestående försäkringsfall efter förmåga sörja för avvärjande och minskning av skadan, varvid den försäkrade har att såvitt möjligt efterkomma försäkringsbolagets föreskrifter om detta. Åsidosätter den försäkrade dessa åligganden uppsåtligen eller grovt vårdslöst på ett sätt
som kan antas ha varit till skada för försäkringsbolaget, kan ersättningen sättas ned eller falla bort (52 §). Bestämmelserna är tvingande till den försäkrades förmån. I KFL förekommer inga speciella bestämmelser om räddningsåtgärder, men avsikten är att en skyldighet att vidta dem skall falla under den allmänna regeln i 31 § om brott mot föreskrifter i försäkringsvillkoren (se prop. 1979/80:9 s. 147).
Skälen för regeringens förslag: Till försäkringstagarens förpliktelser bör liksom i dag höra att försöka hindra eller minska skada som omfattas av försäkringen. Promemorieförslaget anknyter i denna fråga till bestämmelsen om framkallande av försäkringsfall. Ersättning till en försäkrad kan sättas ned efter skälighet vid uppsåt och vid grov vårdslöshet från dennes sida. Bestämmelsen har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.
En anknytning till reglerna om försäkringsfallets framkallande framstår som naturlig i dessa fall. Situationerna kan ofta vara svåra att skilja åt. Enligt det sagda bör den nya lagen föreskriva nedsättning när den försäkrade uppsåtligen har åsidosatt sin skyldighet att avvärja skadan eller underlåtit att hindra skadan trots vetskap om en betydande risk för denna eller annars med grov vårdslöshet. Jämfört med reglerna om framkallande av försäkringsfallet får dock den försäkrades vårdslöshet här bedömas mindre strängt. Att försumma räddningsplikten framstår ju vanligen som mindre klandervärt än att framkalla ett försäkringsfall.
Om någon annan än den försäkrade är ersättningsskyldig, bör i enlighet med vad som föreslås i kommittébetänkandet och promemorian räddningsplikten omfatta även sådana åtgärder som erfordras för att bevara den rätt försäkringsbolaget kan ha att utkräva ersättning av den personen.
När räddningsplikten har åsidosatts vid ansvarsförsäkring uppkommer liknande frågor som vid brott mot säkerhetsföreskrifter och framkallande samt förvärrande av försäkringsfall. Med hänsyn till att det rör sig om likartade situationer, som i vissa fall kan vara svåra att särskilja, bör situationerna regleras på samma vis.
6.3.6. Identifikation med den försäkrade
Regeringens förslag: Nedsättningsreglerna bygger på att det är den försäkrade själv som åsidosätter sina förpliktelser mot försäkringsbolaget. Om försäkringsbolaget har gjort förbehåll om det, kan dock med den försäkrades handlande jämställas handlande av vissa andra personer (identifikation). Vid konsumentförsäkring skall identifikation kunna ske med den som med den försäkrades samtycke har hand om den försäkrade egendomen och i viss utsträckning också annars med närstående. Identifikation skall dock inte ske om det finns synnerliga skäl mot det.
4 kap. 8 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag dock innehåller promemorian ingen möjlighet att underlåta identifikation vid synnerliga skäl.
Remissinstanserna: Promemorians förslag godtas för konsumentförsäkringens del av alla remissinstanser.
Nuvarande ordning: FAL innehåller inga allmänna bestämmelser om identifikation, bara en speciell bestämmelse om identifikation med make vid brandförsäkring (85 §). I KFL finns olika regler om identifikation vid överträdelse av försäkringsvillkoren (31 §) och vid framkallande av försäkringsfallet (32 §). I båda situationerna jämställs med den försäkrade den som har handlat med den försäkrades samtycke och den som beträffande försäkrad egendom har en väsentlig ekonomisk gemenskap med den försäkrade. Vid framkallande av försäkringsfall har dock ekonomisk gemenskap betydelse för identifikation bara om inte särskilda skäl talar mot detta. För nedsättning av försäkringsersättning på grund av brott mot försäkringsvillkoren kan dessutom försäkringsbolaget i villkoren göra förbehåll om identifikation med den som i stället för eller tillsammans med den försäkrade har haft tillsyn över försäkrad egendom.
Skälen för regeringens förslag: En praktiskt viktig fråga är hur den situationen skall bedömas att biförpliktelser har åsidosatts inte av den försäkrade utan av någon annan som står i ett särskilt förhållande till den försäkrade. Det kan vara fråga om en närstående eller en person som med den försäkrades samtycke har tillsyn över den försäkrade egendomen. Skall denna person identifieras med den försäkrade så att den närståendes eller tillsynsutövarens handlande bedöms på samma sätt som om det hade varit den försäkrades eget handlande?
Den ordning som tillämpas enligt KFL synes inte ha medfört några större problem. Promemorieförslaget följer beträffande konsumentförsäkringen i stora drag KFL:s system. Som Försäkringsrättskommittén har påpekat kan regleringen enligt KFL emellertid förenklas något. Identifikation bör gälla vid skada på all egendom som någon med den försäkrades samtycke har hand om. I övrigt framstår det som tillräckligt att identifikation sker med vissa närstående när skada sker på gemensam bostad och på bohag i denna. Förslaget har godtagits allmänt av remissinstanserna.
Som Lagrådet framhållit bör det dock finnas möjlighet att underlåta identifikation när synnerliga skäl talar mot detta, något som kan komma i fråga bl.a. i det omdiskuterade fallet då någon av ren illvilja eller hänsynslöshet skadar sin makes eller sambos bohag eller bostad.
6.3.7. Ringa oaktsamhet, barn och allvarlig psykisk störning, m.m.
Regeringens förslag: Reglerna om nedsättning av försäkringsersättning får inte tillämpas vid ringa oaktsamhet, inte heller på grund av handlande av den som var under tolv år, var allvarligt psykiskt störd eller befann sig i en nödsituation som gjorde handlandet försvarligt. Ett försäkringsbolag som vill sätta ned försäkringsersättningen måste underrätta försäkringstagaren och den försäkrade om detta utan oskäligt uppehåll.
4 kap. 9 § första stycket och 10 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer i sak väsentligen med regeringens förslag (se promemorian s. 244 f.).
Remissinstanserna: Förslagen har inte närmare kommenterats av remissinstanserna.
Nuvarande ordning: I KFL:s regler om upplysningsplikt och framkallande av försäkringsfallet förekommer ett undantag för fall av ringa oaktsamhet. Då kan inte ersättningen reduceras enligt lagen (30 och 32 §§). Avsikten har varit att inte varje tanklöshet eller smärre förbiseende skall medföra att ersättningen sätts ned (jfr SOU 1977:84 s. 152). Enligt 19 § FAL gäller särskilda dispositiva regler om försäkringsfallet har framkallats av en försäkrad som var under 15 år eller befann sig i sådant sinnestillstånd som anges i 30 kap. 6 § brottsbalken eller om den handling som framkallat försäkringsfallet har ”företagits i syfte att förekomma skada å person eller egendom under sådana omständigheter, att åtgärden kan anses försvarlig”. Försäkringsbolaget kan då inte åberopa de regler om ansvarsfrihet som gäller vid framkallande av försäkringsfall. I KFL är i stället åldersgränsen tolv år, men undantaget är betydligt mer vidsträckt än enligt FAL. Generellt gäller sålunda att handlande av en person som var under tolv år eller i ett sådant sinnestillstånd som avses i 30 kap. 6 § brottsbalken inte får leda till att försäkringsersättning vägras eller sätts ned enligt reglerna om oriktiga uppgifter, åsidosättande av åligganden enligt försäkringsvillkoren eller framkallande av försäkringsfall (33 § första stycket). I FAL finns vissa regler om att en försäkringsgivare som vill göra gällande ansvarsfrihet i vissa fall måste reklamera (8 och 48 §§). Någon motsvarighet finns inte i KFL.
Skälen för regeringens förslag
Undantag från nedsättningsreglerna
I promemorieförslaget förs, liksom i Försäkringsrättskommitténs förslag, KFL:s reglering vidare som utgångspunkt. Vidare föreslås en motsvarighet till 19 § andra stycket FAL om handlande i nödliknande situationer, varvid föreslås att det undantaget skall gälla inte bara vid framkallande av försäkringsfall utan också vid brott mot säkerhetsföreskrifter, riskökning och försummade räddningsåtgärder. Det skall krävas att handlandet framstår som försvarligt. Promemorieförslaget har lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Även regeringen ansluter sig till förslaget. Försäkringsersättning bör alltså inte få vägras eller sättas ned vid ringa oaktsamhet samt handlande av någon som var psykiskt störd eller som var under tolv år; vid konsumentförsäkring är en annan åldersgräns motiverad än vid person- och företagsförsäkring (jfr avsnitt 7.3 och 9.3.6). Det bör inte heller ske på grund av handlande som avsåg att förebygga skada på person eller egendom i sådant nödläge att handlandet var försvarligt.
Att den försäkrade får full ersättning vid ringa oaktsamhet också när en säkerhetsföreskrift har åsidosatts innebär ett något utvidgat skydd jämfört med bestämmelserna i KFL. Denna nyhet torde emellertid i praktiken inte innebära någon större skillnad i jämförelse med den nuvarande tillämpningen av KFL:s regler (jfr prop. 1979/80:9 s. 148 f.).
Undantagen från nedsättningsreglerna gäller även vid ansvarsförsäkring, och regeln om subsidiärt ansvar blir därför inte aktuell i detta fall.
Meddelande om att ansvarsbegränsning åberopas
I promemorian föreslogs att en förutsättning för att försäkringsersättningen skall få sättas ned eller försäkringsbolaget helt skall kunna undgå ansvar enligt de principer som har redovisats tidigare bör vara att försäkringsbolaget underrättar försäkringstagaren eller en försäkrad, som gör anspråk på försäkringsersättning, om sin vilja att göra detta. En sådan underrättelse, som skulle vara skriftlig, skulle lämnas utan oskäligt uppehåll från det att försäkringsbolaget fick kännedom om det förhållande som åberopas. Om detta inte iakttas, borde försäkringsbolaget förlora rätten att åberopa förhållandet, utom om försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
Från försäkringshåll har framhållits att en muntlig diskussion om nedsättningsfrågor är vanlig vid skaderegleringen, och det har därför satts i fråga dels om sådan reklamation skall behöva göras skriftligen, dels om den skall behöva göras före skaderegleringen. Regeringen anser dock att det från konsumentsynpunkt finns ett starkt behov att den som berörs av försäkringsbolagets ställningstagande får klarhet beträffande försäkringsskyddet. Som Lagrådet förordat bör regeln om meddelande begränsas till att gälla i situationer där bolaget innan något försäkringsfall har inträffat får kännedom om det förhållande som bolaget vill åberopa. Frågan om bolagets skyldigheter i samband med skaderegleringen bör regleras för sig.
Det bör understrykas att försäkringsbolagets underrättelseskyldighet inte bör inträda redan när försäkringsbolaget har fått misstanke om att ett ansvarsbefriande förhållande föreligger utan först utan oskäligt uppehåll efter det att faktisk kännedom om detta har erhållits. Det är naturligt att försäkringsbolaget underrättar i samband med det, vilket tidsfristen bör ge utrymme för.
6.3.8. Vissa fall av s.k. omfattningsvillkor
Regeringens förslag: I syfte att förebygga att reglerna om överträdelse av biförpliktelser kringgås genom försäkringsvillkor som formellt är avfattade som undantagsbestämmelser för vissa risker skall reglerna om biförpliktelser tillämpas också på vissa villkor som enligt sin lydelse begränsar omfattningen av en konsumentförsäkring. Förutsättningen är att begränsningen är så utformad att försäkringens omfattning beror av om någon på den försäkrades sida på förhand har känt till de förhållanden som orsakat försäkringsfallet eller uppsåtligen eller genom vårdslöshet har medverkat till detta eller på annat sätt åsidosatt sina skyldigheter. Här blir lagens delvis tvingande regler om möjlighet att sätta ned ersättningen tillämpliga.
4 kap. 11 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 246 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Företrädare för försäkringsbranschen anser att försäkringsvillkoren bör kunna utformas så att försäkringen inte ger
någon ersättning om en bil har framförs av en rattfull person eller av en person utan körkort.
Nuvarande ordning: I gällande rätt är gränsdragningen mellan villkor om biförpliktelser och villkor som begränsar försäkringens omfattning oklar. Frågan löses varken av FAL eller KFL.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare har framhållits bör det lämnas åt försäkringsbolagen att bestämma om försäkringsproduktens utformning. Försäkringsbolagen bör själva få bestämma vilka risker som de är beredda att ta ansvar för. De bör alltså ha frihet att utforma villkor som bestämmer ansvaret (omfattningsvillkor). De bör inte heller förbjudas att när de försäkrar en viss risk i avtalet undanta skador av preciserade orsaker som av försäkringstekniska skäl svårligen går att ta med i skyddet.
En fråga är emellertid om försäkringsbolaget kan komma ifrån de tvingande reglerna om bl.a. upplysningsplikt, riskökning, säkerhetsföreskrifter och framkallande av försäkringsfallet genom att utforma försäkringsvillkoren så att utanför försäkringens omfattning faller skador som inträffar av skäl som i realiteten har samband med försäkringstagarens och den försäkrades biförpliktelser. Som exempel kan nämnas att ett försäkringsbolag säger sig täcka bara stölder i låst lokal eller stöld av egendom som förvaras med omsorg i stället för att ta in en säkerhetsföreskrift om låsning eller lita till lagens regler om vårdslöst framkallande av försäkringsfall. Frågan om de tvingande reglernas räckvidd har vållat svårigheter i praxis och diskuterats ingående i litteraturen utan att man kommit fram till någon klar lösning.
Regeringen konstaterar att försäkringsvillkor som är utformade på det angivna sätter medför en viss osäkerhet om rättsläget. För den som läser villkoren är det tydligt att försäkringsbolaget vill frita sig från ansvar i vissa situationer som erinrar om dem som lagen reglerar, men det måste framstå som tveksamt om lagen verkligen är tillämplig i denna situation. Det måste i alla händelser anses oacceptabelt att de tvingande reglerna om biförpliktelser utan vidare skulle mista sin betydelse genom det sätt som villkoren formuleras på. Vad som bör motverkas är att ett försäkringsbolag kringgår lagens bestämmelser genom att göra ansvaret beroende av just de förhållanden som biförpliktelserna tar sikte på. Att genom lagtexten dra upp en otvetydig gräns mellan biförpliktelser och omfattningsvillkor lär visserligen vara omöjligt, men det är enligt regeringen angeläget att slå fast åtminstone vissa principiella riktlinjer för bedömningen som i det stora flertalet fall kan ge ledning för rättstillämpningen. Det skulle innebära en viktig förstärkning av de försäkrades rättssäkerhet.
Frågan är hur detta lämpligast kan åstadkommas lagtekniskt. Enligt promemorieförslaget, som stämmer överens med kommitténs förslag i denna del, skall de tvingande nedsättningsreglerna tillämpas på omfattningsbestämmelser som – till sin avfattning eller åtminstone i realiteten – låter försäkringsskyddet bero på om den försäkrade eller någon annan på hans sida uppsåtligen eller genom vårdslöshet har framkallat försäkringsfallet, om någon sådan person på förhand har känt till de förhållanden som orsakat detta eller om man underlåtit att vidta vissa försiktighetsmått som är ägnade att förebygga eller begränsa skada. I det förstnämnda fallet skall alltså reglerna om framkallande av försäkringsfallet gälla, i
det andra reglerna om upplysningsplikt och i det tredje reglerna om säkerhetsföreskrifter eller kanske räddningsplikt. Vid konsumentförsäkring skall försäkringsbolagets ansvar alltid följa de tvingande reglerna i de angivna situationerna. Motsvarande reglering togs upp i lagrådsremissen.
Lagrådet har framhållit att den sålunda föreslagna lagtexten snarare än principiella riktlinjer till ledning för bedömningen innehåller en relativt väl preciserad uppräkning av vissa fall då tvingande bestämmelser rörande biförpliktelser skall tillämpas och framhållit att om lagtexten skall ge uttryck för en exemplifiering detta bör komma till uttryck.
Enligt regeringens mening tar visserligen promemorians förslag upp de viktigaste situationerna då bestämmelsen bör kunna tillämpas, men det finns ändå anledning att ge den en något mera allmän formulering så att den kan åberopas i alla de situationer då de tvingande reglerna skulle kunna kringgås. Bestämmelsen bör omfatta – utöver de i promemorian angivna fallen då någon på den försäkrades sida på förhand har känt till de förhållanden som orsakat försäkringsfallet eller uppsåtligen eller genom vårdslöshet medverkat till denna – också situationen att någon i annat fall åsidosatt en skyldighet som anges i kapitlet. Regeln tar sikte på det i promemorieförslaget angivna fallet då vissa försiktighetsmått som är ägnade att förebygga eller begränsa skada inte vidtagits – alltså då reglerna om säkerhetsföreskrifter aktualiseras – men avser även andra överträdelser av lagstadgade biförpliktelser på den försäkrades sida.
Några remissinstanser i försäkringsbranschen har invänt att den föreslagna regleringen inte skulle tillåta några undantag i försäkringsvillkoren för fall där en bilförare har kört utan körkort eller i alkoholpåverkat tillstånd. Med hänsyn till den trafikfara som ligger i ett sådant straffbelagt beteende håller regeringen med om att försäkringen i många sådana situationer inte bör ge någon ersättning alls. De föreslagna reglerna om brott mot säkerhetsföreskrifter, eller ibland framkallande av försäkringsfallet, ger emellertid möjlighet till en sådan tillämpning. Vid den skälighetsbedömning som har föreskrivits i dessa situationer måste man naturligtvis ta särskild hänsyn till graden av farlighet hos den försäkrades uppträdande. När den försäkrade har gjort sig skyldig till rattfylleri kan man ofta räkna med att ersättning från motorfordonsförsäkringen vägras helt, och många gånger lär detsamma gälla när den försäkrade har gjort sig skyldig till olovlig körning. Undantagsvis kan dock en sådan påföljd te sig väl sträng, framför allt när de nyss behandlade reglerna om identifikation blir tillämpliga och det alltså inte är den försäkrade själv som har gjort sig skyldig till trafikbrott. Av sådana skäl bör den allmänna bestämmelsen vara tillämplig också på de nu diskuterade undantagen.
Den föreslagna bestämmelsen innebär inte att den rätt till trafikskadeersättning som skadelidande tredje man kan ha enligt trafikskadelagen skulle inskränkas. Enligt 17 § i den lagen får detta ske endast på grund av omständighet som inträffat efter skadehändelsen och enligt FAL eller KFL kan medföra begränsning i försäkringsbolagets ersättningsskyldighet, och någon sådan omständighet är det inte fråga om här.
6.4. Premien
Regeringens förslag: Första premien behöver inte betalas tidigare än fjorton dagar från det att försäkringsbolaget avsänt ett krav och senare premie inom en månad från krav. Försäkringsbolaget blir inte fritt från ansvar på grund av premiedröjsmål förrän försäkringen sagts upp och försäkringstagaren haft minst fjorton dagar på sig att betala premien. Försäkringstagaren kan få ett särskilt betalningsanstånd om han till följd av t.ex. svår sjukdom inte kunnat betala premien.
5 kap. 1–7 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 173 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Försäkringsförbundet betonar allmänt vikten av att villkoren kan utformas så att försäkringsbolaget är fritt från ansvar vid ett eventuellt premiedröjsmål. Enligt förbundet bör det finnas utrymme för försäkringsbolagen att inte återbetala mycket små belopp när försäkringen upphör i förtid. Advokatsamfundet anser det oskäligt om försäkringsbolaget under alla förhållanden skall bära ett ansvar under den tid som kan löpa mellan den period på fjorton dagar som gäller för premiebetalningen och motsvarande period vid uppsägning på grund av premiedröjsmål, även om konsumenten inte betalar premien. Industriförbundet föreslår att den föreslagna fristen om fjorton dagar för betalning av premien bör förlängas till trettio dagar.
Nuvarande ordning: Reglerna om betalning av premien är helt olika i FAL och KFL. Enligt 12 § FAL skall premien betalas utan uppskov, om inte någon särskild förfallodag har avtalats. Premien för senare perioder skall erläggas på periodens första dag, även när försäkringen automatiskt har förlängts. Vid dröjsmål med premien kan försäkringsbolaget säga upp försäkringen att upphöra efter tre dagar (13 §). Försäkringsbolaget kan förbehålla sig ansvarsfrihet vid försenad premiebetalning och göra gällande denna genast vid dröjsmål med första premien och, vid dröjsmål med senare premie, en vecka efter det att försäkringsbolaget gett försäkringstagaren meddelande med erinran om premiens förfallodag (14 §).
KFL:s regler (21–26 §§) bygger däremot på principen att försäkringsbolaget skall sända två skriftliga meddelanden till försäkringstagaren innan ansvarigheten upphör: ett vanligt krav före förfallodagen och sedan, om premien inte betalas, en uppsägning med viss frist, inom vilken försäkringstagaren kan vidta rättelse. Under fristen är försäkringstagaren skyddad, samtidigt som försäkringsbolaget har rätt till premie för denna tid även om försäkringen sedan upphör. Första premien skall betalas inom fjorton dagar från det att kravet avsänts, senare premie inom en månad från krav. Uppsägningsfristen är i båda fallen fjorton dagar. Den ledande tanken bakom dessa regler är att en så allvarlig påföljd som att ansvaret upphör inte skall inträda alltför snabbt. Första avin kan ha kommit på avvägar eller blivit förbisedd, och dröjsmålet kan också ha berott på andra, relativt ursäktliga förhållanden, inte på att försäkringstagaren vill upphöra med försäkringen (se SOU 1977:84 s. 140 f. och 143 samt prop. 1979/80:9 s. 55 f.). Enligt KFL förlängs fristen för betalning
av premien om försäkringstagaren inte har kunnat betala premien i rätt tid på grund av svår sjukdom m.m. eller någon annan oväntad händelse.
Skälen för regeringens förslag
Premiekrav och frister
Dröjsmål med premien är en vanlig typ av kontraktsbrott från försäkringstagarens sida, och det är viktigt från social synpunkt att skydda honom mot alltför hårda konsekvenser av dröjsmålet. Genom KFL har för konsumentförsäkringen införts ett system som är väsentligt gynnsammare för försäkringstagarna än FAL:s regler. Promemorians förslag anknyter till KFL:s regler om premiekrav och frister. Förslaget har (såvitt gäller konsumentförsäkring) i väsentliga delar godtagits vid remissbehandlingen. Regeringen föreslår därför som huvudregel att, liksom enligt KFL, försäkringstagaren inte behöver betala första premien tidigare än fjorton dagar efter krav och senare premie först en månad efter skriftligt krav. Om en senare premieperiod är högst en månad, bör försäkringsbolaget dock kunna kräva att premien betalas redan på periodens första dag. Reglerna om senare premie bör gälla också när en tidsbegränsad försäkring förnyas på grund av utebliven uppsägning.
Betalning genom betalningsförmedlare
Till skillnad från i KFL föreslår regeringen också en bestämmelse om när en premie som betalas genom post, bank eller girosystem eller annan liknande betalningsförmedlare skall anses vara betald. Eftersom det kan vara tveksamt vad som gäller i vissa sådana fall, har en uttrycklig bestämmelse i lagen sitt värde. En premiebetalning bör anses gjord när beloppet har blivit tillgängligt för betalningsförmedlaren, även när denne inte har anvisats av försäkringsbolaget. I så fall har försäkringstagaren gjort vad som ankommer på honom för att fullgöra sin skyldighet. Detta stämmer i sak överens med 12 kap. 20 § tredje stycket jordabalken om betalning av hyra. Den föreslagna bestämmelsen ligger också i linje med Högsta domstolens bedömning i rättsfallet NJA 1992 s. 782. Som Lagrådet framhållit bör dock regeln gälla bara om det är fråga om en bank eller liknande betalningsförmedlare.
Påföljder vid bristande premiebetalning
Premierna är den ekonomiska grunden för försäkringsbolagets verksamhet och vederlaget för det riskskydd som försäkringen skall ge försäkringstagaren. Om premiebetalningen uteblir, måste påföljden förr eller senare bli att försäkringsbolaget befrias från det ansvar som premien skulle ha motsvarat. Den naturliga påföljden av ett premiedröjsmål är alltså att försäkringen upphör vid betalningsfristens utgång, förutsatt att dröjsmålet är av någon betydelse. Lagen måste ge försäkringsbolaget tillgång till denna sanktion, som stämmer med allmänna principer om hävning av avtal vid väsentliga kontraktsbrott. I likhet med KFL bör den nya lagen därför innehålla en bestämmelse som ger försäkringsbolaget
rätt att säga upp försäkringen vid premiedröjsmål. De frister som föreslås ger försäkringstagaren ändå ett skydd mot tillfälliga förbiseenden och missöden.
Bestämmelsen om förseningsavgift (24 § KFL), som enligt uppgift saknar intresse från försäkringsbranschens synpunkt, bör inte föras vidare till den nya lagen.
Oväntat hinder för premiebetalning
Det bör vidare ges bestämmelser – i allt väsentligt motsvarande reglerna i KFL – om situationerna när försäkringstagaren på grund av sjukdom eller liknande har varit förhindrad att betala premien. Han får då i regel en vecka på sig att betala sedan hindret upphört. På så sätt kommer en försäkringstagare att få ett ytterligare skydd om olyckliga omständigheter hindrar honom från att betala i tid. Först tre månader efter betalningsfristens utgång bör en uppsägning under alla förhållanden få effekt.
Betalning av premie sedan försäkringen har upphört
KFL innehåller en bestämmelse om det fallet att försäkringstagaren betalar en premie efter att försäkringen har upphört på grund av premiedröjsmål (26 §). Betalningen skall då ses som en begäran om en ny försäkring. Vill försäkringsbolaget inte meddela försäkring enligt denna begäran, skall det sända en underrättelse om detta till försäkringstagaren inom fjorton dagar från den dag då premien betalades. Annars anses en ny försäkring ha tecknats enligt försäkringstagarens begäran. Den nya lagen bör innehålla en bestämmelse med samma innebörd.
Tilläggspremie
Premien kan i vissa fall komma att höjas under en pågående försäkringsperiod, t.ex. därför att försäkringens omfattning utvidgas, försäkringsbeloppet skall höjas, självrisken minska eller försäkringstagaren har anmält att risken ändras. Det blir då fråga om att försäkringsbolaget tar ut en tilläggspremie till den premie som ursprungligen var avtalad.
I KFL regleras frågan om när en tilläggspremie skall betalas och vad som händer om den inte betalas i tid. En motsvarande reglering bör finnas i den nya lagen. Det innebär att en försäkringstagare får fjorton dagar på sig att betala tilläggspremien; har han inte betalat då, omräknas försäkringen så att den stämmer med den premie som betalats.
Återbetalning av premie
Om en försäkring upphör i förtid, har försäkringsbolaget enligt KFL bara rätt till den premie som skulle ha bestämts om försäkringen från början hade tecknats för den tid under vilken den har gällt. Har försäkringstagaren betalat en högre premie än försäkringsbolaget har rätt till, skall bolaget betala tillbaka överskjutande belopp. Den nya lagen bör innehålla en bestämmelse med denna innebörd, dock med den förenklingen att
premien vid upphörande i förtid alltid skall beräknas som s.k. korttidspremie, dvs. som premie för den tid under vilken den faktiskt har gällt. Detta bör gälla också när en förnyad försäkring upphör.
Försäkringsförbundet har efterlyst en möjlighet för försäkringsbolaget att slippa återbetalning av mycket små belopp när försäkringen upphör i förtid. Administrationen av återbetalningen torde dock ha ringa ekonomisk betydelse för försäkringsbolagen, särskilt när ett belopp betalas ut i anslutning till att en skada regleras. Principiella hänsyn talar för att försäkringstagaren inte heller i ringa fall går miste om rätten till den överskjutande premien. Om en sådan möjlighet som Försäkringsförbundet efterlyst infördes, skulle det för övrigt aktualisera även frågan om en motsvarande regel beträffande försäkringsbolagets krav på mindre premiebelopp; en avvikande ordning i detta fall skulle kunna kritiseras från rättvisesynpunkt. Av sådana skäl är regeringen inte beredd att tillmötesgå detta önskemål från försäkringsbranschen.
Preskription
Lagen bör också innehålla en bestämmelse om preskription av rätten till en försäkringspremie. Det är rimligt att försäkringsbolaget relativt snart reagerar när en premiebetalning uteblir. I linje med vad som gäller enligt KFL bör ett försäkringsbolag förlora rätten till en obetald premie när sex månader har gått sedan premien skulle ha betalats, om försäkringen inte dessförinnan har sagts upp av försäkringsbolaget eller av någon annan anledning har upphört att gälla.
6.5. Försäkringsersättningen
Regeringens förslag: Det s.k. berikandeförbudet i FAL förs inte vidare i den nya lagen. Det gör däremot presumtionsregeln om att, om inte annat avtalas, den försäkrade vid skada på den försäkrade egendomen har rätt till ersättning bara för den ekonomiska skada som ligger i att värdet av själva egendomen minskas eller går förlorat. Liksom FAL skall lagen innehålla regler om återanskaffningsvärdet som grund för beräkning av försäkringsersättningen. Om inte något annat har avtalats, skall ersättning beräknas efter denna princip. Underförsäkring och dubbelförsäkring skall regleras på samma sätt som i KFL. Den försäkrade skall under vissa förutsättningar ha rätt till ersättning för räddningskostnader, även om det innebär att det avtalade försäkringsbeloppet överskrids.
6 kap. förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Dock är reglerna om ersättning när återanskaffning inte är aktuell annorlunda utformade, och vidare föreslås en bestämmelse om att ersättning i vissa fall skall sättas ned vid oriktiga förutsättningar från försäkringsbolagets sida (se promemorian s. 174 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Finansinspektionen förordar den av
Försäkringsrättskommittén föreslagna presumtionen att ersättningen skall avse all ekonomisk skada. Industriförbundet och Grossistförbundet ansluter sig till den uppfattningen. Advokatsamfundet anser att berikandeförbudet skall behållas i den nya lagen. Försäkringsförbundet anser att det föreslagna regelsystemet bör kompletteras med en motsvarighet till reglerna om dubbelförsäkring i 43 § FAL.
Nuvarande ordning: I 35–44 §§ FAL finns en rad allmänna bestämmelser som kan sägas röra försäkringsersättningen i vidsträckt mening. I 35 § anges att till föremål för skadeförsäkring får göras varje lagligt intresse – försäkringstagarens eller tredje mans – som kan uppskattas i pengar. I 36–39 §§ förekommer bestämmelser om försäkringsvärdet. Bland annat ger 39 § första stycket uttryck för det s.k. berikandeförbudet (”ej vare försäkringsbolaget pliktig att såsom ersättning för inträffad skada utgiva större belopp än som erfordras för förlustens täckande, ändå att överenskommet försäkringsbelopp är större”). En viss modifikation förekommer i andra stycket. Underförsäkring, då försäkringsbeloppet understiger det försäkrade intressets värde, behandlas i 40 §. Om inte försäkringen enligt villkoren gäller ”på första risk”, dvs. om skada ersätts fullt ut så länge ersättningsbeloppet ryms inom försäkringsbeloppet, eller annars reglerna om underförsäkring satts ur kraft genom avtalet, skall försäkringsersättningen reduceras i motsvarande mån som försäkringsbeloppet understiger det verkliga värdet. Regler om dubbelförsäkring, dvs. att en försäkringstagare låtit försäkra sin egendom hos fler än en försäkringsgivare, finns i 41–44 §§. Enligt de principer som ligger till grund för berikandeförbudet får försäkringstagaren inte heller här erhålla större ersättning än som svarar mot hans förlust. Försäkringstagaren får enligt huvudregeln fritt välja mot vilket försäkringsbolag han vill rikta sitt krav. Ansvaret fördelas sedan mellan de olika försäkringsbolagen efter förhållandet mellan respektive försäkringsbolags ansvarsbelopp. Försäkringsbolaget kan göra vissa modifierande förbehåll i förhållande till huvudregeln, dock bara i den mån den försäkrade på grund av annan försäkring kan få skadan ersatt.
KFL innehåller vissa kortfattade regler om underförsäkring och dubbelförsäkring (35 och 36 §§). Vidare föreskrivs att försäkringsvillkoren skall innehålla regler om värderingen av skadad egendom och annan förlust till följd av försäkringsfallet (37 § andra stycket). Frågan om hur försäkringsersättningen skall bestämmas ansågs inte lämpad för reglering genom KFL. Där förekommer inte heller någon hänvisning till regeln om berikandeförbudet.
Skälen för regeringens förslag
Inget berikandeförbud i en ny försäkringsavtalslag
Berikandeförbudet skiljer sig från övriga regler i FAL genom att vara tvingande också till den försäkrades nackdel. Även om parterna skulle ha avtalat om större ersättning än vad som motsvarar skadan, skulle den försäkrade inte kunna åberopa något sådant villkor utan få nöja sig med ersättning för sin ekonomiska förlust. En sådan ordning är säregen i en lagstiftning som annars går ut på att skydda den försäkrade bl.a. på grund av hans begränsade insikter i rättsreglerna på området. Regeln har också
frångåtts i praktiken, t.ex. genom s.k. nyvärdesförsäkring, som innebär att egendom efter återanskaffning kan ersättas inte i sitt begagnade skick utan efter vad motsvarande egendom skulle kosta som ny. Av dessa skäl upptogs inte heller någon hänvisning till berikandeförbudet i KFL. En hänvisning ansågs kunna felaktigt föranleda slutsatsen att exempelvis nyvärdesförsäkring inte skulle vara tillåten (se SOU 1977:84 s. 121 f.).
Berikandeförbudet har på detta sätt framstått som föråldrat, och Försäkringsrättskommittén har av sådana skäl ansett att det inte bör upptas i en ny lagstiftning. Promemorian går på samma linje, och regeringen delar bedömningen. En annan sak är att grundsatsen att försäkringsfallet inte skall medföra vinst för den försäkrade alltjämt framstår som en väsentlig försäkringsrättslig princip, vilken ligger till grund för flera lagregler (jfr bl.a. nedan om dubbelförsäkring) och bör vara vägledande vid tolkning av olika försäkringsvillkor.
Ersättning bör kunna betalas för varje lagligt intresse
Den nya lagen bör också innehålla en viss motsvarighet till regeln att ersättning utgår endast för lagliga intressen, närmast som ett förtydligande för försäkringsavtalets del av den allmänna principen att avtal stridande mot lag och goda seder saknar rättsverkan. En sådan bestämmelse kan framför allt åberopas i fråga om ersättning till verksamheter som med den försäkrades vetskap har varit kriminella eller annars lagstridiga; som exempel har nämnts avbrottsförsäkring för en spelhåla.
Presumtionen förs vidare i den nya lagen att ersättning för skada på egendom skall begränsas till egendomens värde
Försäkringsrättskommittén har ansett att det i varje fall bör vara en lämplig riktlinje vid tolkningen av försäkringsvillkoren att ersättningen i tvivelsmål skall motsvara den ekonomiska skadan – alltså en annan presumtion än den som framgår av 36 § FAL, som innebär att det s.k. objektiva kapitalintresset ersätts. Regeln skulle enligt kommittén leda till att villkoren klart angav vilken skada som ersättningen skulle omfatta. Under remissbehandlingen av kommittéförslaget framfördes emellertid från försäkringsbranschens sida att regeln i 36 § FAL, enligt vilken ersättningen i tvivelsmål skall omfatta intressen anknutna till den försäkrade egendomens värde, stämde bättre med tillämpade villkor, och Försäkringsjuridiska föreningen påpekade att med den föreslagna presumtionsregeln alla följdskador vid försäkring på egendom skulle ersättas, vilket skulle leda för långt. Med hänsyn till remisskritiken och vid en jämförelse med motsvarande regler i andra europeiska länder förordas i promemorian i stället att den nuvarande presumtionen i FAL skall föras vidare. I promemorieförslaget har bestämmelsen formulerats utan att det i viss mån oklara intressebegreppet används. Den föreslagna bestämmelsen föreskriver att, om inte annat framgår av försäkringsavtalet, den försäkrade vid skada på den försäkrade egendomen är berättigad till ersättning endast för den ekonomiska skada han lider genom att värdet av själva egendomen minskas eller går förlorat.
Mot Försäkringsrättskommitténs ståndpunkt kan således invändas att det internationellt sett tycks vara ovanligt med en sådan regel som den föreslagna. Det är inte lämpligt att på en så praktiskt viktig punkt avvika från en princip som synes tillämpad i de allra flesta europeiska länder. Regeln kan onekligen också leda till överraskande resultat, särskilt om den – som ordalagen närmast ger vid handen – omfattar även avlägsna indirekta skador. Regeringen ansluter sig därför till bedömningen i promemorian att övervägande skäl talar för att behålla den nuvarande presumtionen. I enlighet med promemorieförslaget bör regeln föreskriva att, om inte annat framgår av försäkringsavtalet, den försäkrade vid skada på den försäkrade egendomen har rätt till ersättning bara för den ekonomiska skada som han lider genom att värdet av själva egendomen minskas eller går förlorat.
Bör ersättningen få sättas ned i vissa fall vid bristande förutsättningar?
Enligt promemorian skulle grundsatsen att försäkringsfallet inte skall berika den försäkrade upprätthållas i ett speciellt läge, nämligen när enligt ett villkor en skada skall ersättas med ett bestämt belopp eller enligt en viss beräkningsgrund men villkoret vilar på oriktiga förutsättningar på försäkringsbolagets sida. Om ersättningen i sådant fall i betydande mån skulle överstiga förlusten, skulle försäkringsbolaget inte vara skyldigt att betala mer än vad som svarar mot denna. Som framhållits vid beredningen kan det dock tyckas inkonsekvent att i en speciell situation upprätthålla ett berikandeförbud till nackdel för den försäkrade. Något hinder föreligger inte att försäkringsbolaget tar in en uttrycklig regel i villkoren som innebär att ersättningen bestäms efter liknande principer som den aktuella lagregeln anger. Regeringen anser därför att bestämmelsen bör kunna undvaras i den nya lagen.
Värderingen av skadan
När det gäller värderingen av skadan bör den nya lagen kunna bygga på väsentligen samma principer som i FAL. I enlighet med vad som föreslås i promemorian bör lagen innehålla vissa dispositiva regler om beräkningen av värdet av skadad eller förstörd egendom. Sådana regler kan fylla en viktig funktion som riktlinjer för ersättningens beräkning vid sakskada i fall då avtalet saknar regler om det. Den nya lagen bör enligt promemorian innehålla en motsvarighet till den nuvarande regeln om att den försäkrade egendomens värde i tvivelsmål skall beräknas först efter återanskaffningsvärdet (dagsvärdet; se nu 37 § FAL), kompletterad med en bestämmelse om att saluvärdet blir avgörande när återanskaffning inte kan ske.
Mot den kompletterande regeln, som också togs upp i lagrådsremissen, har Lagrådet invänt att den kan ge resultat som är klart oförmånliga för försäkringstagaren och står i dålig överensstämmelse med huvudregeln om återanskaffningsvärdet. Lagrådet har föreslagit att man då en återanskaffning är utesluten i stället utgår från vad det skulle kosta att anskaffa likvärdig egendom. Vidare skulle göras ett tillägg att, om egendomen kan repareras på godtagbart sätt, värdet skall anses motsvara
reparationskostnaden. Från försäkringsbranschens sida har upplysts att vad Lagrådet föreslagit väl stämmer med nuvarande praxis. Enligt regeringens mening bör dock regeln förtydligas så att reparationskostnaden vid delskada skall behandlas på samma sätt som återanskaffningspriset; avdrag skall alltså göras på motsvarande vis för ålder och bruk m.m. I övrigt ansluter sig regeringen till Lagrådets förslag.
Underförsäkring
Beträffande underförsäkring gäller för närvarande att, om försäkringsbeloppet understiger det försäkrade intressets värde, försäkringsbolaget i princip blir ansvarigt bara för så stor del av skadan som motsvarar försäkringsbeloppets förhållande till det verkliga värdet (se 40 § FAL och 35 § KFL). KFL:s bestämmelse skiljer sig emellertid från FAL:s regel genom att en reduktion av ersättningen bara görs när beloppet ”i betydande mån” understiger det verkliga värdet. Tanken har varit att man här – liksom i fråga om upplysningsplikten – får acceptera en ganska stor felmarginal innan en ersättning som i och för sig ryms inom försäkringsbeloppet sätts ned (jfr prop. 1979/80:9 s. 83 f.). I promemorian föreslås inte några andra regler för konsumentförsäkringens del. Förslaget godtas allmänt av remissinstanserna. Även regeringen delar den bedömning som görs i promemorian.
Dubbelförsäkring
Huvudreglerna om dubbelförsäkring är i sak i stort sett desamma enligt FAL som enligt KFL. Bestämmelserna i KFL har dock fått en enklare utformning. Såvitt gäller förhållandet mellan försäkringsbolagen kommer dessa lagregler sällan till användning, eftersom särskilda överenskommelser mellan försäkringsbolagen brukar tillämpas. I promemorian föreslås emellertid att bestämmelser motsvarande 36 § KFL tas in i den nya lagen. Den omständigheten att något uttryckligt berikandeförbud inte behålls i den nya lagen motiverar inte att man skulle rubba de principer som traditionellt gäller för dubbelförsäkring – något som Lagrådet satt i fråga. Grundsatsen att inte den försäkrade har rätt till högre sammanlagd ersättning än som svarar mot skadan har väsentlig betydelse när det gäller att motverka försäkringsbedrägerier och kan också bidra till att hålla premien nere. Det är motiverat att denna grundsats också framträder i den nya lagtexten, även om inget numera hindrar försäkringsbolagen från att föreskriva en mera generös reglering i villkoren. – Vad angår Lagrådets synpunkt att försäkringstagaren kunde få rätt till återbäring av premier som varit gagnlösa kan framhållas att dubbelförsäkring i de typiska fallen beror på att försäkringstagaren på grund av förbiseende tagit en onyttig försäkring, något som försäkringsbolaget sällan har möjligheter att uppfatta. Det framstår knappast som rimligt att försäkringstagaren i detta läge skulle kunna återkräva premien från ett godtroende bolag. Någon ändring av gällande rätt synes inte påkallad heller i detta avseende.
Regeringen ansluter sig alltså till promemorians förslag också i denna del.
Ersättning för räddningskostnader
Ovan har föreslagits att en försäkrad skall vara skyldig att försöka hindra eller minska en skada och att försäkringsersättningen i vissa fall skall kunna sättas ned om den försäkrade underlåter detta (avsnitt 6.3.5). Om en försäkrad handlar i enlighet med detta krav, kan det leda till kostnader. Enligt 53 § FAL är försäkringsbolaget skyldigt att ersätta en sådan kostnad (där talas om ”utgift eller annan uppoffring”) om den är skälig. Försäkringsrättskommittén har föreslagit att denna princip skall föras vidare, dock uttryckt så att försäkringsbolagets ansvar skall gälla kostnader till följd av åtgärder som kan anses försvarliga och går utöver skyddsåtgärder som en försäkrad normalt får räkna med. Förslaget, som tagits upp också i promemorian, har inte mött några erinringar vid remissbehandlingen. Som Lagrådet framhållit är det emellertid rimligt att ersättning utgår för alla försvarliga räddningskostnader oavsett om den försäkrade normalt får räkna med dem. En begränsning i detta hänseende kunde medföra komplikationer vid tillämpningen.
Lagrådet har vidare ansett att den försäkrade bör få ersättning inte bara för kostnader utan också för ofrivilligt lidna skador, något som inte klart framgår heller av FAL. En sådan utformning av skyddet kan dock leda till en långtgående ersättningsskyldighet också för personskador. När en konsumentförsäkring innehåller ett inslag av olycksfallsförsäkring bör denna utan vidare täcka sådana skador, men annars kan en tvingande regel om ersättning i dessa fall innebära en betydande riskökning av en typ som annars inte förekommer i skadeförsäkring. Regeringen anser promemorians förslag vara att föredra på denna punkt.
Försäkringsbolagets ansvar bör alltså avse kostnad för försvarliga räddningsåtgärder men inte ersättning för ytterligare skador.
6.6. Regleringen av försäkringsfall, m.m.
6.6.1. Tiden för utbetalning av försäkringsersättning
Regeringens förslag: Försäkringsbolaget skall handlägga försäkringsärenden skyndsamt. Ersättning skall i allmänhet betalas ut inom en månad från det att den ersättningsberättigade lagt fram sin utredning. I vissa fall skall försäkringsbolaget vara skyldigt att betala ut ersättning i förskott.
7 kap. 1 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 188 f. och 343).
Remissinstanserna: Förslaget godtas av de flesta instanserna. Försäkringsförbundet anser att reglerna inte skall tillämpas i den mån tredje man vid ansvarsförsäkring framställer ett eget krav mot försäkringsbolaget; den skadelidande skall i så fall inte ha rätt till ränta från försäkringsbolaget på skadeståndskravet från en tidpunkt som ligger före den som kan åberopas av den skadelidande i förhållande till skadevållaren med stöd av räntelagens regler.
Nuvarande ordning: Försäkringsbolaget skall enligt 37 § KFL utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att en skada skall kunna regle-
ras. Skadan skall regleras skyndsamt. I 38 § KFL föreskrivs att försäkringsersättning skall betalas senast en månad efter det att den ersättningsberättigade anmält försäkringsfallet och lagt fram den utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom. Tidsfristen gäller dock inte ersättning som avser livränta och inte heller då rätten till ersättning är beroende av att en viss händelse inträffar efter utgången av fristen. I samma lagrum anges vidare att, om den som begär försäkringsersättning uppenbarligen har rätt till ersättning med åtminstone ett visst belopp, detta skall betalas ut i förskott.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna om skadereglering i KFL synes ha fungerat väl. Den nya lagen bör därför ansluta till denna reglering. Det innebär bl.a. att försäkringsbolaget utan uppskov skall vidta åtgärder för att skadan skall regleras och därvid iaktta den försäkrades och andra skadelidandes behöriga intressen. I detta ligger också att bolaget utan oskäligt dröjsmål ger dem ett meddelande om bolaget åberopar en ansvarsbegränsning (se avsnitt 6.3.7). Detsamma bör gälla om bolaget åberopar försäkringsvillkoren till befrielse från ansvar.
Vid konsumentförsäkring, där regeln blir tvingande, bör försäkringsbolaget inte heller i fortsättningen kunna avtala om en längre betalningstid än en månad. Månadsfristen bör räknas från det att rätt till ersättning inträtt och försäkringsbolaget fått den utredning som skäligen kan begäras. I fråga om livränta ligger det närmast i sakens natur att försäkringsersättningen inte skall behöva betalas ut inom månadsfristen. Här bör bolaget ha rätt att avvakta med betalningen helt eller till viss del under längre tid.
På samma sätt som gäller i fråga om 37 och 38 §§ KFL (jfr prop. 1979/80:9 s. 85) kan försäkringsbolaget ådra sig skyldighet att betala dröjsmålsränta liksom skadeståndsskyldighet mot en ersättningsberättigad om inte bestämmelserna om skadereglering följs. Från försäkringsbranschen har ifrågasatts om de föreslagna bestämmelserna vid skadereglering skall vara tvingande till förmån för den skadelidande vid ansvarsförsäkring, alltså till förmån för tredje man. Som framgår av det följande (avsnitt 8.2) föreslår regeringen att en skadelidande i vissa situationer skall kunna utkräva ersättning genom direkttalan mot försäkringsbolaget. En naturlig följd av en sådan möjlighet är att tredje mans rätt tryggas genom tvingande regler om skaderegleringen. Intresset av att trygga tredje mans rätt i de ganska ovanliga fall där sådana regler kan medföra problem för försäkringsbolagen väger enligt regeringens bedömning tyngre än de tänkbara olägenheter som anförts från försäkringsbranschen.
För personförsäkringens del föreslår regeringen en särskild bestämmelse om vad som skall gälla om försäkringsersättning betalas till någon annan än rätt förmånstagare. Också vid skadeförsäkring kan det tänkas att ersättning betalas till någon annan än den som har materiell rätt till beloppet. Situationen lär dock vara mindre praktisk här. Frågan om försäkringsbolaget då kan vara skyldig att betala på nytt till den senare får lösas genom allmänna obligationsrättsliga principer. Den fordrar inte en särskild reglering i försäkringsavtalslagen.
Hänvisningar till S6-6-1
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
6.6.2. Försummelse att anmäla försäkringsfall, m.m.
Regeringens förslag: Den ersättningsberättigade skall rätta sig efter de försäkringsvillkor och anvisningar som rör regleringen av försäkringsfall. Försummar han det och leder det till skada för försäkringsbolaget, skall ersättningen till den ersättningsberättigade kunna sättas ned. Vid ansvarsförsäkring skall dock den skadelidande skyddas på det sättet att oreducerad ersättning utgår, varefter försäkringsbolaget får kräva den försäkrade på skälig del av ersättningen. Nedsättning skall vidare kunna ske om den ersättningsberättigade i samband med skaderegleringen uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnar oriktiga uppgifter till försäkringsbolaget.
7 kap. 2 och 3 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 188 f.).
Remissinstanserna: Förslaget lämnas utan erinran av de allra flesta instanserna. Svenska Avdelningen av AIDA förordar att de föreslagna bestämmelserna inte skall tillämpas i förhållande till tredje man.
Nuvarande ordning: KFL har inte, till skillnad från FAL (21 §), några särskilda regler om den ersättningsberättigades förpliktelser i samband med skaderegleringen, t.ex. att inom viss tid anmäla ett försäkringsfall till försäkringsbolaget. Dessa skyldigheter har ansetts kunna framgå av villkoren (prop. 1979/80:9 s. 86). Däremot ges i KFL regler om följderna av att bl.a. sådana föreskrifter inte följs. Vid försummelse kan ersättningen sättas ned, om det är skäligt med hänsyn till omständigheterna (31 §). KFL lämnar vidare utrymme för att man efter en allmän skälighetsbedömning sätter ned försäkringsersättningen om den ersättningsberättigade efter ett försäkringsfall uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet bl.a. lämnar oriktiga uppgifter till försäkringsbolaget (34 §).
Skälen för regeringens förslag
Försummelse att anmäla försäkringsfall eller medverka i utredningen
Liksom enligt KFL bör det i den nya lagen överlämnas till försäkringsbolagen att i princip själva bestämma den försäkrades förpliktelser vid skaderegleringen. Det får anses tillräckligt att lagen ger besked om följderna av att sådana villkor inte efterlevs.
Om föreskrifterna inte iakttas, bör försäkringsbolaget ha en viss möjlighet att sätta ned försäkringsersättningen, dvs. försäkringsbolaget bör inte under alla förhållanden vara skyldigt att betala ut hel försäkringsersättning. Nedsättning bör göras efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
En förutsättning för att nedsättning över huvud taget skall kunna ske bör dock vara att försäkringsbolaget lidit skada genom att försäkringsvillkoren inte följts. För nedsättning bör vidare krävas att åsidosättandet av försäkringsvillkoren har sin grund i uppsåtligt eller oaktsamt förfarande av den ersättningsberättigade. Nedsättning bör inte få ske om oaktsamheten endast har varit ringa.
Ersättningen bör bara sättas ned om det är den ersättningsberättigade själv som har gjort sig skyldig till försummelsen. Om försäkringstagaren alltså har varit försumlig, bör detta inte gå ut över en annan försäkrad som begär ersättning.
Liksom vid åsidosättande av t.ex. en säkerhetsföreskrift bör vid ansvarsförsäkring en försummelse av den försäkrade inte gå ut över den skadelidande. Här är det rimligt att full ersättning betalas till denne och att försäkringsbolaget sedan får återkräva ett skäligt belopp av den försäkrade. Däremot bör ersättningen kunna sättas ned också mot den skadelidande, om vederbörande utnyttjar sin möjlighet att rikta krav direkt mot försäkringsbolaget men låter bli att medverka i utredningen av försäkringsfallet i enlighet med anvisningar om detta som han får av försäkringsbolaget.
Oriktiga uppgifter vid skaderegleringen
Den nya lagen bör också innehålla liknande regler som KFL om vad som skall gälla då oriktiga uppgifter lämnats av den försäkrade eller av en skadelidande tredje man som vänder sig direkt till försäkringsbolaget med sitt krav. Det bör alltså komma i fråga att efter en skälighetsprövning sätta ned ersättning som annars skall betalas till den som lämnat de oriktiga uppgifterna. Enligt promemorieförslaget skall nedsättning kunna ske redan när uppgifterna lämnas av grov vårdslöshet, inte bara vid uppsåt såsom föreslogs av Försäkringsrättskommittén. Promemorieförslaget godtas allmänt av remissinstanserna. Lagrådet har dock invänt mot regeln att det inte är någon allmän förmögenhetsrättslig princip att någon i denna situation förlorar allt eller delar av det som han faktiskt har rätt till och ställt sig tveksam till en utfyllande bestämmelse av denna innebörd, som dessutom kunde medföra problem vid tillämpningen. Det är enligt regeringen emellertid angeläget att inskärpa vikten av korrekta uppgifter i detta läge, där försäkringsbolaget ofta är helt beroende av motpartens hederlighet och uppsåt kan vara svårt att styrka. Regeringen gör därför bedömningen att denna fråga bör regleras på samma sätt i den nya lagen som i KFL. Bestämmelsens tillämpning behandlas i författningskommentaren.
Nedsättning på grund av oriktiga och ofullständiga uppgifter bör grundas på förfarande endast av den som är berättigad att uppbära försäkringsersättning. De skäl som ligger bakom regeln – främst att komma åt försäkringsbedrägerier och andra illojala förfaranden – motiverar inte att t.ex. medvetet oriktiga uppgifter från försäkringstagaren leder till en nedsättning av försäkringsersättning som skall utgå till någon annan som försäkringen gäller till förmån för. Regeln bygger inte på tanken att försäkringsbolaget skall ha rätt till kompensation för liden skada. Däremot kan försäkringsbolaget enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer ha en rätt att kräva ersättning från den som försökt att bedra sig till försäkringsersättning och på detta vis vållat försäkringsbolaget kostnader (jfr rättsfallet NJA 1994 s. 709).
De nu berörda bestämmelserna om nedsättning av försäkringsersättningen rör frågor som lika väl hade kunnat behandlas i kapitlet om begränsningar av försäkringsbolagets ansvar. Kommittén har emellertid valt att ta in reglerna bland andra bestämmelser om reglering av
försäkringsfall för att nå överensstämmelse med motsvarande lösningar i Norge och Finland. Regeringen ansluter sig till den bedömningen.
På motsvarande sätt som i andra sammanhang får försummelser av ett befullmäktigat ombud, t.ex. en mäklare, i samband med skaderegleringen anses gå ut över den försäkrade. Om denne själv är fri från skuld, bör dock detta kunna påverka nedsättningens storlek.
6.6.3. Preskription av rätt till försäkringsersättning
Regeringens förslag: Rätten till försäkringsersättning skall preskriberas enligt samma regler som i KFL och rådande praxis.
7 kap. 4 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 188 f. och 345).
Remissinstanserna: Förslaget lämnas utan erinran av de flesta instanserna. Allmänna reklamationsnämnden anser att också en anmälan till nämnden skall ha en preskriptionsavbrytande effekt. Nämnden föreslår vidare att tiden för att väcka talan bör räknas från det att försäkringsbolaget har tagit slutlig ställning eller nämnden har fattat beslut i frågan.
Nuvarande ordning: Enligt KFL preskriberas ett ersättningsanspråk tre år från det att den ersättningsberättigade fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Det kan emellertid hända att den som får göra gällande en fordran får veta detta först efter lång tid eller kanske aldrig. Lagen föreskriver därför en yttersta tid, som löper oberoende av om fordringsägaren har kännedom om sin fordran, inom vilken anspråket måste göras gällande. Som en yttersta preskriptionstid gäller tio år från det att ett anspråk tidigast hade kunnat göras gällande. Såväl treårs- som tioårspreskriptionen måste avbrytas genom att talan väcks (39 §). Det är alltså inte tillräckligt med ett utomrättsligt krav eller en erinran. Talan skall föras vid domstol och kan väckas genom ansökan om stämning eller ansökan om betalningsföreläggande. Preskriptionstiden kan också avbrytas genom att försäkringsbolaget erkänner kravet på försäkringsersättning (se rättsfallen NJA 1971 s. 216, 1984 s. 747, 1992 s. 303, 1992 s. 845 I och II samt 1999 s. 232). Det kan vidare ske genom att den ersättningsberättigade bevakar sitt anspråk i försäkringsgivarens konkurs (NJA II 1927 s. 406). Vid båtförsäkring avbryts preskription också genom att fordran kommer under behandling av dispaschör (39 § tredje stycket KFL).
Till skillnad mot de motsvarande preskriptionsbestämmelserna i FAL (29 §, som är tillämplig vid bl.a. personförsäkring, företagsförsäkring och sådan konsumentförsäkring som inte faller under KFL), ger KFL fordringshavaren ett särskilt skydd. Om ett anspråk har anmälts till försäkringsbolaget inom tre respektive tio år, har vederbörande sex månader på sig att väcka talan, räknat från det att försäkringsbolaget har förklarat sig ha tagit slutlig ställning i ersättningsfrågan. En annan skillnad mellan KFL och FAL är att preskription enlig KFL bara avser rätten till försäkringsersättning och (enligt 40 §) rätten till försäkringspremie, medan preskription enligt FAL omfattar varje fordran på grund
av försäkringsavtalet. Preskription av andra fordringar än de nämnda enligt ett försäkringsavtal som faller under KFL regleras av de allmänna preskriptionsreglerna i preskriptionslagen.
Det skall tilläggas att 28 § trafikskadelagen innehåller bestämmelser om preskription av trafikskadeersättning enligt den lagen eller fordringsrätt i övrigt på grund av avtal om trafikförsäkring som överensstämmer med dem i KFL, dvs. en treårsregel, en tioårsregel och en sexmånadersregel.
Preskriptionsreglerna är på flera punkter inte entydiga och har därför gett upphov till tolkningstvister. En tvistefråga har gällt vad innebörden är av det krav på kännedom som är knutet till treårsfristen. En uppfattning som har framförts är att treårsfristen skall räknas från det att den försäkrade fick kännedom om att försäkringsfallet inträffat och han därför kunde anhängiggöra en s.k. fullgörelsetalan vid domstol. I några hovrättsavgöranden har det i stället slagits fast att kännedomen skall avse förutsättningarna för väckande av s.k. fastställelsetalan vid domstol (bl.a. RH 1994:129, som gällde tillämpningen av 29 § FAL vid ansvarsförsäkring). Oenighet om den rätta tolkningen har också kommit till uttryck i rättstillämpande organ som Allmänna reklamationsnämnden och Trafikskadenämnden. Rättsläget har klarnat något på senare år. I rättsfallet NJA 1997 s. 97 (som avsåg tillämpningen av 29 § FAL vid sjuk- och olycksfallsförsäkring) gick hovrätten på samma linje som i RH 1994:129. Högsta domstolen däremot relaterade inte preskriptionsfrågan till de formella förutsättningarna för att en domstolstalan skulle kunna väckas utan synes ha ansett att preskriptionsfristen börjar löpa från den tidpunkt när den ersättningsberättigade rent objektivt måste ha insett att han hade möjlighet att göra gällande anspråk på ersättning ur försäkringen. I ett senare avgörande, NJA 2000 s. 285 (som gällde tillämpning av 28 § trafikskadelagen på en s.k. pisksnärtskada) uttalade Högsta domstolen att bestämmelsen i fråga får anses innebära att den skadelidande i vart fall skall ha haft kännedom om alla de faktiska förhållanden som grundar rätten till ersättning. Domstolen gick på samma linje i avgörandet NJA 2001 s. 93, där domstolen också anförde att preskriptionstidens utgångspunkt inte bör anses infalla tidigare än när försäkringstagaren fått ett objektivt sett någorlunda säkert underlag med avseende på de faktiska förhållanden som han vill lägga till grund för sitt anspråk. Också utgångspunkten för tioårsfristen har varit omdiskuterad. Frågan har gällt om fristen alltid skall ta sin början vid den tidpunkt då försäkringsfallet (den skadebringande handlingen) inträffar eller först vid en senare tidpunkt då en skada visar sig. Det är en fråga där det har rått oenighet såväl i de allmänna domstolarna som i de nämnder som har nämnts tidigare. Men denna fråga har numera blivit besvarad genom avgöranden av Högsta domstolen, NJA 2001 s. 695 (dels ett beslut om prövningstillstånd, dels en dom, som båda gällde tillämpning av 28 § trafikskadelagen). Domstolen kom fram till att utgångspunkten är den tidpunkt då en skada ger sig till känna. En ytterligare oklarhet har, såvitt gäller både treårsfristen och tioårsfristen, gällt om preskriptionen skall drabba alla tänkbara besvär och skadeföljder som har eller kommer att ha den aktuella olyckan som orsak. Ett alternativ är att frågan om preskription bedöms med hänsyn till varje anspråk för sig. Högsta domstolen har i de angivna rättsfallen gått på den senare linjen. Det betyder att efter en
olyckshändelse som har gett upphov till lidande och kroppsskador det kan tänkas att kravet på ersättning för sveda och värk omedelbart i samband med olyckshändelsen (som var fallet i NJA 2000 s. 285 och 2001 s. 93) har preskriberats, medan anspråk som uppkommer senare, t.ex. för lyte och men, fortfarande kan tänkas göras gällande (beroende på när de uppkommit, liksom i fråga om treårsfristen när den försäkrade fått kännedom om dem).
Skälen för regeringens förslag: I Försäkringsrättskommitténs betänkanden, liksom i promemorian, föreslås att gällande regler om preskription i stort skall föras vidare i den nya försäkringsavtalslagen. Resonemangen i allmänmotiveringarna i berörda delar är knapphändiga. I betänkandet med förslag till personförsäkringslag togs visserligen tanken upp på att ersätta specialpreskription med reglerna om allmänpreskription. Men den avvisades med hänvisning till att frågan redan hade övervägts vid tillkomsten av KFL. Att man inte heller i övrigt tycks ha övervägt ändringar i förhållande till det som gällde torde hänga samman med att preskriptionsreglerna uppfattades som okontroversiella, med förhållandevis liten praktisk betydelse.
I båda dessa hänseenden har läget därefter förändrats. Som framgått har bestämmelserna om preskription under senare år gett upphov till tolkningstvister i domstolar och nämnder. En bidragande orsak till detta är att försäkringsbolagen under senare år har kommit att åberopa preskription i betydligt större omfattning än tidigare, också vid konsumentförsäkring. Även om rättsläget klarnat på flera punkter genom de avgöranden av Högsta domstolen som har omnämnts tidigare, har det ifrågasatts om de nuvarande reglerna i alla avseenden är lämpliga. För försäkringstagarna kan bestämmelserna inte bara vara svårförståeliga utan också många gånger överraskande. För försäkringsbolagen kan det nuvarande regelsystemet om preskription naturligtvis te sig problematiskt, inte minst i ljuset av de nämnda domarna. Den omständigheten att olika anspråk som hänför sig till en och samma skadehändelse kan preskriberas vid olika tidpunkter kan medföra att försäkringsärenden kan komma att anhängiggöras under lång tid. Detsamma kan bli följden av tioårsregeln med den innebörd som denna har enligt Högsta domstolen. Vid remissbehandlingen av den inledningsvis nämnda promemorian med utkast till lagrådsremiss har flera instanser, bl.a. Försäkringsförbundet, understrukit behovet av att preskriptionsreglerna reformeras, och Lagrådet har delat denna uppfattning.
Det som har sagts nu talar för att enklare och mera praktiskt hanterbara bestämmelser om preskription kan behöva införas. Samtidigt innebär ju de nämnda avgörandena från Högsta domstolen i princip en stark ställning för försäkringstagarna. Reformbehovet har under alla förhållanden påtalats relativt sent under beredningsarbetet, och för närvarande saknas underlag för några närmare överväganden av detta praktiskt viktiga regelsystem. Regeringen ansluter sig därför till Försäkringsrättskommitténs och promemorians förslag och föreslår alltså att preskriptionsreglerna i den nya lagen utformas väsentligen på samma sätt som i KFL.
Preskriptionsavbrott bör således kunna ske på samma sätt som gäller nu enligt lag och praxis. I 39 § KFL anges två möjligheter att avbryta preskription. Den ena är att den som vill ha försäkringsersättning ”väcker
talan”. Den andra är att en fordran på ersättning från en båtförsäkring har kommit under behandling av dispaschör. I det fallet anses en talan om fordran ha väckts, vilket i dag klargörs i lagtexten. Regeringen delar uppfattningen i promemorian att preskription i princip också skall kunna avbrytas bl.a. genom att anspråket åberopas i ett skiljeförfarande. Detta behöver dock lika lite som i dag komma till uttryck i lagtexten. I konsekvensens namn borde i så fall också de övriga sätt att avbryta preskription på som nu inte anges i lagen, t.ex. bevakning av fordran i konkurs, anges i lagtexten, något som inte heller förefaller nödvändigt. Det skall tilläggas att skiljeförfarande dessutom numera är mindre vanligt vid konsumenttvister och att skiljeklausuler i flera fall har stämplats som oskäliga med stöd av 36 § avtalslagen. Regeringen finner inte anledning att utsträcka regeln om preskriptionsavbrott till att avse krav som framställs hos Allmänna reklamationsnämnden.
6.6.4. Risken för vissa meddelanden
Regeringens förslag: Gör försäkringstagaren sannolikt att ett meddelande från försäkringsbolaget försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som han inte kunnat råda över, skall meddelandet få verkan tidigast en vecka efter det kommit fram. En uppsägning på grund av dröjsmål med premien skall dock få verkan senast tre månader efter det att försäkringsbolaget avsände den.
7 kap. 5 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Skiljer sig från regeringens förslag genom att postrisken i större utsträckning ligger på försäkringstagaren (se promemorian s. 188).
Remissinstanserna: Förslaget kommenteras inte närmare av remissinstanserna.
Nuvarande ordning: I 15, 18 och 25 §§ KFL finns det regler om risken för vissa meddelanden från försäkringsbolaget, den s.k. postrisken. Gör försäkringstagaren sannolikt att en uppsägning som sänts från försäkringsbolaget har försenats eller att den inte alls har kommit fram, förs postrisken över till försäkringsbolaget. Uppsägningen får då verkan tidigast en vecka efter att försäkringstagaren har fått uppsägningen och senast tre månader efter det att försäkringsbolaget avsänt meddelandet.
Skälen för regeringens förslag: Av hänsyn till de försäkrades intresse bör bestämmelserna om uppsägning och ändring av en skadeförsäkring förenas med en regel om postrisken. I lagrådsremissen utformades denna regel i överensstämmelse med vad som gäller enligt KFL. Det innebär bl.a. att risken för att ett meddelande om uppsägning eller ändring av försäkringsvillkoret kommit bort under alla omständigheter ligger på försäkringstagaren efter tre månader från avsändandet, även om försäkringstagaren gör sannolikt att orsaken är omständigheter som han inte kunnat råda över.
Mot detta har Lagrådet invänt att enligt allmän kontraktsrätt en uppsägning liksom andra s.k. påbud aldrig får verkan innan påbudet kommit mottagaren tillhanda och att regleringen även avviker från vad som föreslagits i fråga om uppsägning från försäkringstagarens sida.
Enligt Lagrådets mening kunde det möjligen vara befogat att låta försäkringstagaren bära risken för att en uppsägning försenas eller inte kommer fram om uppsägningen beror på dröjsmål med premiebetalningen. Försäkringstagaren hade ju då anledning att räkna med att han kommer att drabbas av en uppsägning. Allmänt har dock Lagrådet satt i fråga om det finns skäl att avvika från allmänna principer när det gäller uppsägningar och liknande meddelanden på försäkringshåll. Samma synpunkter har Lagrådet framfört i fråga om motsvarande regler vid företagsförsäkring och individuell personförsäkring, liksom också beträffande bestämmelser rörande kollektiv försäkring som på liknande sätt lägger risken för försenade uppsägningar m.m. delvis på den försäkrade.
De regler i KFL, som förslaget i lagrådsremissen byggde på, har från början avsetts som ett skydd för försäkringstagaren, eftersom det kunde leda till obilliga resultat om en uppsägning skulle få verkan trots att den försenats eller förkommit utan försäkringstagarens skuld (se prop. 1989/90:9 s. 46 och 49). Resonemanget synes utgå från att huvudprincipen i varje fall vid försäkringsavtal skulle vara att uppsägning från försäkringsbolagets sida skulle få sådan effekt. Vid sådana massavtal som försäkringsbolag ingår skulle det försvåra verksamheten om inte försäkringsbolagen kunde förutsätta att avsända meddelanden hade effekt oavsett om det kunde styrkas att de kommit fram. Som Lagrådet antytt synes dock 33 § FAL utgå från ett annat synsätt (jfr SOU 1925:21 s. 113 f.).
Enligt regeringens mening finns det goda skäl för Lagrådets invändning mot att försäkringstagaren skulle bära postrisken ens i den utsträckning som KFL föreskriver. Det bör ändå framhållas att situationen inte är särskilt praktisk. För att regeln skall bli tillämplig krävs att försäkringstagaren protesterar mot att meddelandet skall få effekt och lyckas göra sannolikt att detta berott på sådana speciella omständigheter som paragrafen anger. I allmänhet synes dessutom saken ställas på sin spets bara om försäkringsfall inträffat under en begränsad period: efter uppsägningstidens utgång men innan meddelandet kom fram (eller försäkringstagaren fick reda på att ett meddelande avsänts). I normala fall kan alltså försäkringsbolaget räkna med att en uppsägning eller annat meddelande får verkan efter sitt innehåll. Den avvikelse som Lagrådet förordar får betydelse bara i den speciella situationen att ett meddelande som är avsänt till riktig adress fördröjs mer än tre månader. Regeringen anser att det inte innebär någon nämnvärd nackdel för försäkringsbolagens del om man utformar regeln enligt Lagrådets ståndpunkt och låter försäkringsbolaget i enlighet med allmänna kontraktsrättsliga grundsatser bära risken för försändelsen också efter tremånaderstidens utgång, dock inte vid uppsägning på grund av premiedröjsmål. Regeln är motiverad inte bara vid uppsägning utan också beträffande meddelanden om ändringar av försäkringen under försäkringstiden och meddelanden om beslut att vägra teckna eller behålla en försäkring (se avsnitt 6.6.5).
6.6.5. Tvist om rätten att teckna eller behålla en försäkring
Regeringens förslag: I lagen tas in bestämmelser om domstolsprövning av försäkringsbolagets beslut att vägra att meddela försäkring eller beslut att säga upp en försäkring. Talan skall väckas inom sex månader från det att försäkringsbolaget avsände meddelande om sitt beslut.
7 kap. 6–8 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 188 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta instanserna. Allmänna reklamationsnämnden föreslår dock att tiden för väckande av talan skall räknas från det att försäkringsbolaget tagit slutlig ställning eller nämnden fattat beslut i frågan. Försäkringsförbundet anser att tidsfristen för väckande av talan kan sättas betydligt kortare än sex månader, förslagsvis en månad.
Nuvarande ordning: En försäkringsgivares beslut att vägra en konsument att teckna en försäkring eller att säga upp en försäkring – såväl under försäkringstiden som till försäkringstidens slut – kan många gånger vara av stor betydelse för den som omedelbart berörs av beslutet. I dennes intresse lämnas därför i 41–42 §§ KFL vissa regler om domstolsprövning av sådana beslut. Den som är missnöjd med beslutet skall väcka talan vid domstol inom viss angiven tid. Vid bifall till en talan som väckts i anledning av att ett försäkringsbolag har vägrat någon att teckna en försäkring får domstolen bestämma att försäkringstiden skall räknas från den tidpunkt som skulle ha gällt om bolaget hade meddelat en försäkring i enlighet med ett framställt önskemål.
Skälen för regeringens förslag: Ett viktigt inslag i skyddet för försäkringstagaren är att han kan vända sig till domstol för att få prövad sin rätt till försäkring enligt lagen. En regel om detta bör därför gälla på samma sätt som enligt KFL. Samtidigt bör det – liksom i dag – finnas en tidsfrist inom vilken talan skall väckas.
Ibland kan det vara svårt för den som omedelbart berörs av ett försäkringsbolags beslut t.ex. att säga upp en försäkring att avgöra om talan skall föras mot beslutet. Försäkringstagaren kan behöva en tid för att närmare överväga de skäl som försäkringsbolaget åberopat. Försäkringsrättskommittén har därför föreslagit att försäkringstagaren skall ha ett rådrum om sex månader att överväga talan vid domstol. Fristen skall räknas från det att försäkringsbolaget till sökanden (eller, då en försäkring har sagts upp i förtid, försäkringstagaren) har avsänt meddelande om sitt beslut att inte teckna eller förnya försäkringen eller, vid förtida uppsägning, uppsägningen jämte uppgift om skälen för beslutet och upplysning om vad sökanden eller försäkringstagaren skall göra för att få beslutet prövat av domstol. Vid uppsägning i förtid skall försäkringstagaren dessutom alltid kunna dröja med att vända sig till domstol till dess att uppsägningen skulle fått verkan. Från försäkringshåll har man ifrågasatt om fristen bör vara så lång som sex månader. Regeringen anser dock att detta får anses vara behövligt.
För sökanden respektive försäkringstagaren är det, som redan framhållits, av värde att skriftligen få del av försäkringsbolagets beslut och
skälen för detta. Därigenom blir det ofta lättare för personen i fråga att ta ställning till om han skall begära domstolsprövning av beslutet. Kravet på en motivering bör här liksom annars bidra till att beslutet blir väl genomtänkt. Det får antas att ett ovillkorligt krav på skriftligt besked i frågan inte kommer att öka försäkringsbolagets arbetsbörda i nämnvärd omfattning. Redan i dag torde det ur bevishänseende vara naturligt för försäkringsbolaget att använda ett sådant förfarande sedan beslutet är fattat. Regeringen går alltså också på denna punkt på kommitténs linje.
I enlighet med vad som gäller enligt KFL bör en domstol kunna meddela ett interimistiskt beslut. Försäkringstagaren är skyldig att betala premie för den tid som försäkringsbolaget har stått ansvar enligt det interimistiska beslutet, oavsett om det slutliga beslutet innebär bifall eller avslag på sökandens talan.
Om ett yrkande av någon om rätt att få teckna eller förnya en försäkring blir bifallet interimistiskt eller slutligt, bör domstolen kunna bestämma att försäkringstiden skall räknas från den tidpunkt som skulle ha gällt om personen i fråga hade fått bifall till sin ansökan.
6.6.6. Regressrätt
Regeringens förslag: Försäkringsbolaget skall ha möjlighet att utöva regress mot en skadevållare när skadan omfattas av försäkringen och har ersatts av bolaget.
7 kap. 9 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Skiljer sig från regeringens förslag bara genom en erinran om skadeståndslagens bestämmelser om begränsning av rätten till skadestånd (se promemorian s. 200 f.).
Remissinstanserna: Förslaget lämnas utan erinran av de flesta instanserna. Försäkringsjuridiska föreningen avstyrker promemorieförslaget och förordar att frågan övervägs på nytt. Även Försäkringsförbundet utgår från att frågan om försäkringsbolagens möjligheter att föra regresstalan mot skadevållare kommer att tas upp i annat sammanhang.
Nuvarande ordning: Bestämmelser om försäkringsbolagets regressrätt (rätt till återkrav) vid skadeförsäkring finns i 25 § första stycket FAL, som genom en hänvisning i KFL är tillämpligt också vid skadeförsäkring som tecknas av konsumenter. Innebörden är att försäkringsbolaget inträder i den försäkrades rätt till skadestånd av skadevållaren då väl försäkringsersättningen har betalats ut. Vid skadeförsäkring kan försäkringsbolaget, förutom då ansvar föreligger oberoende av vållande, kräva ersättningen åter av den som framkallat försäkringsfallet uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Reglerna i FAL är dispositiva, varför inget hindrar att försäkringsbolaget i försäkringsavtalet förbehåller sig större möjligheter att återkräva försäkringsersättning. Vanligen innehåller villkoren ett sådant förbehåll, som går ut på full rätt till återkrav för utgiven ersättning.
Försäkringsbolagens regressmöjligheter vid sakskada begränsas emellertid i praktiken av jämkningsregeln i 3 kap. 6 § skadeståndslagen. Den kan inte kringgås genom avtal med försäkringstagaren. Enligt detta stadgande kan ansvar för sakskada grundat på annans vållande jämkas
om det är skäligt med hänsyn till försäkringar och försäkringsmöjligheter. Skadan kan alltså helt eller till någon del stanna på en föreliggande skadeförsäkring på den skadelidandes sida. Den skälighetsbedömning som här förekommer är tämligen komplicerad. Regeln skall emellertid enligt sina motiv tillämpas huvudsakligen vid stora skador (se prop. 1972:5 s. 228 f.). Den har hittills sällan åberopats i praktiken (se dock rättsfallet NJA 1996 s. 118).
Försäkringsbolagets regresskrav mot andra försäkringsbolag vid ansvarsförsäkring regleras vidare av en överenskommelse mellan försäkringsbolagen, som avser allmän egendomsförsäkring och ansvarsförsäkring (den s.k. regressöverenskommelsen).
Skälen för regeringens förslag: Sedan promemorian tillkom och remissbehandlades har frågan om försäkringsbolagens rätt till återkrav utretts av Personskadekommittén. I sitt betänkande Samordning och regress. Ersättning vid personskada (SOU 2002:1), där också regressrätten vid skadeförsäkring behandlas, föreslår kommittén för skadeförsäkringens del en lösning i linje med den i promemorian. Man skulle alltså ansluta till nuvarande praxis och ge försäkringsbolaget oinskränkt regressrätt. Personskadekommittén anser att försäkringsbolagen tillämpar de nuvarande reglerna med omdöme och med beaktande av sociala hänsyn och menar att det inte finns anledning att räkna med annat än att det blir så också i fortsättningen. Kommitténs slutsats stöds av remissinstanserna. Praktiskt sett innebär den ingen ändring i rättsläget, eftersom försäkringsbolagen normalt går ifrån den dispositiva regeln i 25 § FAL och förbehåller sig full regressrätt.
Regeringen finner inte skäl att göra någon annan bedömning och föreslår en bestämmelse om återkrav i enlighet med detta. Det saknas anledning att behålla den dispositiva regel som begränsar regressrätten.
Hänvisningar till S6-6-6
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
7.1. Information
Regeringens förslag: Försäkringsbolaget skall informera om försäkringen både innan den tecknas och under försäkringstiden enligt liknande principer som föreslås för konsumentförsäkringens del. Information skall emellertid inte behöva lämnas om det kan antas att näringsidkaren saknar behov av den. Underlåtenhet att informera skall sanktioneras med en marknadsrättslig påföljd av i princip samma slag som vid konsumentförsäkring. Försäkringstagaren skall få säga upp försäkringen om försäkringsbolaget väsentligt åsidosätter sina skyldigheter.
8 kap. 1–3 §§ och 5 § första stycket 1 förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Avviker från regeringens förslag på så sätt att informationen behöver lämnas bara om den av särskild anledning kan antas vara behövlig. Inga uttryckliga bestämmelser föreslås om den marknadsrättsliga sanktionen.
Remissinstanserna: Behovet av information ifrågasätts när det gäller företagsförsäkring. Företagarnas Riksorganisation och Sveriges Köpmannaförbund anser däremot att informationsskyldigheten mot konsumenter bör gälla också mot andra försäkringstagare och att ett civilrättsligt ansvar bör gälla även vid företagsförsäkring.
Nuvarande ordning: FAL innehåller inga informationsregler av detta slag. Försäkringsbolagens informationslämnande vid företagsförsäkring regleras i dag genom bl.a. marknadsföringslagen, försäkringsrörelselagen och, såvitt gäller försäkringsbolag som inte är etablerade i Sverige men bedriver verksamhet här, lagen om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige samt föreskrifter av Finansinspektionen.
Skälen för regeringens förslag
Företagens behov av information
Även om regeringen intar den principiella ståndpunkten att man väsentligen bör föra vidare den ordning som lagen föreskriver för företagsförsäkringens del, gör sig särskilda hänsyn gällande just i fråga om information. Allmänt sett är informationsbehovet vid företagsförsäkring naturligtvis betydligt mindre än vid konsumentförsäkring. Man har ju här anledning att ofta räkna med en större vana vid mellanhavanden av detta slag. Särskilt storföretag har tillgång till egen expertis i försäkringsfrågor, och andra kan kanske anlita fackmän exempelvis i en branschorganisation. I allt större utsträckning anlitas också mäklare för att skaffa lämpligt försäkringsskydd. Samtidigt kan man inte, som Finansinspektionen också betonar, bortse från att behovet av information varierar betydligt mellan olika företag och att många mindre näringsidkare, t.ex. sådana som är fysiska personer, i kunskapshänseende kan jämföras med konsumenter. Till detta kommer att försäkringsavtal intar en särställning bland avtal som en företagare ingår. Ett avtal om företagsförsäkring kan vara komplicerat och svåröverskådligt för en icke sakkunnig på ett sätt som saknar motsvarigheter vid företagarens transaktioner i övrigt. Avtalet kan vidare ha en väsentlig betydelse för näringsidkarens ekonomiska trygghet. Om en större skada inträffar utan att en väntad försäkringsersättning utgår, kan det få förödande ekonomiska konsekvenser inte bara för näringsidkaren själv utan kanske också för de anställda, för borgenärer och, vid ansvarsförsäkring, för en skadelidande som inte på annat sätt kan få ut sitt skadestånd. Att märka är också att skälighetsprincipen i försäkringsrörelselagen som tidigare kunde utgöra en viss spärr mot mindre rimliga villkor har avskaffats, låt vara att lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare samtidigt har gjorts tillämplig också på det finansiella området.
Av sådana skäl gör regeringen bedömningen att det inte är lämpligt att helt undvara informationskrav för företagsförsäkring. Det bör uppställas en skyldighet för försäkringsbolaget att ge information i samma avseenden som föreskrivs för konsumentförsäkringens del. Enligt regeringens mening bör presumtionen vara att information skall lämnas men att detta inte behövs om försäkringsbolaget har anledning att anta att näringsidkaren saknar behov av informationen. Ett storföretag kan i regel inte väntas vara beroende av särskild information, inte heller andra försäk-
ringstagare som tidigare tecknat försäkring av motsvarande typ och därför kan förutsättas känna till dess innebörd och omfattning. Om det däremot är fråga om ett företag som kan väntas ha ringa erfarenhet av försäkringen i fråga, eller om försäkringen innehåller ekonomiskt väsentliga undantag som inte förekommer hos andra bolag eller som annars inte utan vidare kan förutses vid försäkringstypen i fråga, bör näringsidkaren få information.
Ansvar för brister i informationen
En fråga är vilken sanktion som kan tänkas följa på försummelse att ge vederbörliga upplysningar om försäkringsskyddets begränsningar. Åläggande att lämna information enligt marknadsföringslagen avser enligt 15 § bara sådan information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt, och en hänvisning till denna lag innebär därför inte någon lösning för företagsförsäkringens del. I motsats till Försäkringsrättskommittén föreslås det i promemorian inte heller någon lagstadgad civilrättslig påföljd för företagsförsäkringens del. Regeringen instämmer i promemorians uppfattning att en sådan civilrättslig reglering passar mindre väl vid dessa försäkringar. Regeringen föreslår därför i stället att det i den nya försäkringsavtalslagen införs regler som motsvarar 15 § marknadsföringslagen, som ger möjlighet att också vid företagsförsäkring ålägga försäkringsbolaget att lämna viss information. Denna lagtekniska konstruktion innebär alltså att Marknadsdomstolen i mål om åläggande att lämna information i nu avsedda fall kommer att tillämpa försäkringsavtalslagen direkt. För att möjliggöra en sådan ordning krävs även att lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. kompletteras med en hänvisning till den nya lagen.
En civilrättslig påföljd som dock bör tas upp i den nya lagen är att försäkringstagaren vid väsentligt brott mot informationsskyldigheten skall kunna säga upp avtalet i förtid. En sådan sanktion kan ha sin betydelse särskilt vid de kostsamma försäkringar som kan bli aktuella här. En regel med detta innehåll bör ges i den paragraf som behandlar försäkringstagarens rätt till förtida uppsägning av en företagsförsäkring.
Hänvisningar till S7-1
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
7.2. Försäkringsavtalet
Regeringens förslag: I huvudsaklig överensstämmelse med regleringen i FAL ges i den nya försäkringsavtalslagen dispositiva regler om ansvarstiden och försäkringstagarens rätt att säga upp avtalet i förtid samt tvingande regler om försäkringsbolagets rätt att säga upp avtalet och att ändra försäkringsvillkoren.
8 kap. 4–7 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Stämmer i stort sett med regeringsförslaget, men bestämmelserna i promemorian anknyter närmare till dem om konsumentförsäkring. Enligt promemorian skall dessutom de regler som tar sikte på förhållandet mellan avtalsparterna genomgående vara dispositiva.
Remissinstanserna: Vissa allmänna invändningar har framförts mot att bygga företagsförsäkringens reglering på den som gäller för konsumentförsäkring.
Nuvarande ordning: I FAL förekommer en ganska kortfattad reglering av frågor som har samband med försäkringsavtalets ingående och upphörande. Till stor del får man falla tillbaka på allmänna kontraktsrättsliga principer. Lagen innehåller inte några regler om försäkringstiden, dvs. den tid för vilken avtal träffas om en försäkring. Enligt en dispositiv regel inträder försäkringsbolagets ansvar när antagande svar på bolagets eller försäkringstagarens anbud avsändes. Det saknas bestämmelser om försäkringstagarens uppsägningsrätt, medan försäkringsbolagets rätt att säga upp avtalet i förtid regleras genom tvingande bestämmelser med sikte på vissa speciella situationer (se 5 § andra stycket om brott mot upplysningsplikten, 13 § om premiedröjsmål, 28 § om försäkringstagarens konkurs, 47 § om fareökning och 51 § andra stycket om åsidosättande av säkerhetsföreskrift).
Skälen för regeringens förslag
Bör det införas en rätt till företagsförsäkring?
Bestämmelser om rätt till försäkring finns bara i KFL, inte i FAL. Som förut framhållits kan förhållandena vid företagsförsäkring variera mycket mellan olika företag och företagarkategorier. Riskerna kan vara stora och inte sällan svårbedömda. Detta utesluter i och för sig inte att man ändå kunde överväga att införa en kontraheringsplikt också i fråga om företagsförsäkring, särskilt med tanke på de problem som finns för vissa småföretagare att få en lämplig försäkring. Det saknas dock underlag för att utforma en sådan regel, som inte utretts vare sig i Försäkringsrättskommitténs förslag eller i departementspromemorian och inte heller påkallats vid remissbehandlingen. Såvitt känt finns inte heller motsvarigheter i jämförliga rättsordningar. Som anmärkts i avsnitt 5.3 kan det däremot finnas skäl att låta en eventuell utredning pröva behovet och lämpligheten av en sådan reform.
Ansvarstiden
I fråga om tiden för försäkringsbolagets ansvar bör kapitlet om företagsförsäkring, liksom avsnittet om konsumentförsäkring, innehålla vissa dispositiva bestämmelser. Enligt promemorian skall försäkringsbolagets ansvar vid företagsförsäkring inträda dagen efter den då ett bindande avtal ingicks. Sveriges Industriförbund och Sveriges Grossistförbund har ifrågasatt en sådan lösning. Enligt förbunden torde den allmänna uppfattningen bland försäkringstagare vara att försäkringsbolagets ansvar inträder vid den tidpunkt då bindande avtal ingås om inte annat uttryckligen anges. Regeringen delar uppfattningen att en sådan lösning, som stämmer överens med bestämmelsen i FAL, bör vara den dispositiva huvudregeln för företagsförsäkringens del. Vill parterna av något skäl avvika från denna huvudregel, får särskilt avtal träffas om detta.
Vad beträffar fallet när försäkringsbolagets ansvar enligt avtalet skall inträda först i och med premiebetalningen (på grund av en s.k. kontant-
klausul) framstår den regel som föreslagits för konsumentförsäkring som lämplig också vid företagsförsäkring. En dispositiv bestämmelse bör alltså gälla om att försäkringstiden börjar löpa dagen efter den dag då premien betalas.
Rätten att säga upp försäkringen i förtid och att ändra villkoren
FAL saknar regler om uppsägningsrätt för försäkringstagaren. En sådan föreslås emellertid i promemorian för konsumentförsäkringens del, och det finns anledning att ta in en bestämmelse om denna ganska praktiska fråga också i kapitlet om företagsförsäkring. I enlighet med regeringens allmänna ståndpunkt för företagsförsäkringen bör däremot någon tvingande regel inte införas, utan parterna bör ha möjlighet att föreskriva både en utvidgad och en inskränkt rätt att säga upp avtalet.
Enligt promemorian skall i huvudsak samma förutsättningar gälla för uppsägning som vid konsumentförsäkring. Försäkringstagaren skulle alltså ha rätt att säga upp försäkringen efter en skada, om försäkringsbehovet faller bort eller det inträffar någon annan liknande omständighet, om försäkringsbolaget har begärt att försäkringsvillkoren skall ändras på grund av försäkringstagarens grova kontraktsbrott eller om det i annat fall föreligger en ny omständighet av väsentlig betydelse för försäkringsförhållandet. Regeringen konstaterar dock att det på företagsförsäkringens område ter sig tveksamt om man ens i en dispositiv regel bör föreskriva en så vittgående uppsägningsrätt för försäkringstagaren i förening med en rätt att återkräva premien. I stället bör det liksom i andra avtalsförhållanden finnas en rätt till förtida uppsägning när motparten väsentligt åsidosatt sina förpliktelser enligt avtalet. Som förut har nämnts bör detsamma gälla när försäkringsbolaget bryter mot sin informationsplikt, vilken ju inte så ofta grundas på avtalet utan på lagen, och vidare när försäkringsbolaget påkallar ändring i avtalsvillkoren. Rörande fall då försäkringsbehovet faller bort eller annars förutsättningarna för avtalet väsentligt rubbas stämmer en rätt till uppsägning väl med allmänna grundsatser om långvariga avtal av liknande slag, och kapitlet bör innehålla samma bestämmelse som skall gälla vid konsumentförsäkring.
När det sedan gäller försäkringsbolagets rätt att säga upp avtalet förekommer redan i dag vissa tvingande bestämmelser i FAL. För konsumentförsäkringens del förutsätter uppsägning enligt förslaget grovt kontraktsbrott på försäkringstagarsidan eller synnerliga skäl, och uppsägningstiden skall vara fjorton dagar. Motsvarande bestämmelse skulle enligt promemorian gälla vid företagsförsäkring. Enligt regeringen kan dock ett så starkt skydd knappast anses motiverat för en näringsidkare, som normalt bör hinna skaffa sig en lämplig ny försäkring under uppsägningstiden. Detta skulle också skilja sig från vad som gäller i andra jämförbara länder. Man bör dock kräva ett vägande intresse hos försäkringsbolaget för att detta skall få frigöra sig från ett avtal som i vissa fall kan betyda mycket för motsidan. I den nya lagen bör tas upp bestämmelser om uppsägningsrätt dels vid väsentligt kontraktsbrott av motparten, dels när förhållanden som angetts i försäkringsavtalet av väsentlig betydelse för risken ändras på ett sätt som försäkringsbolaget inte kan antas ha tagit i beräkning. En sådan reglering bör vara tvingande, liksom väsentligen gäller idag.
Förslaget innebär att en inträffad skada inte i och för sig ger försäkringstagaren eller försäkringsbolaget rätt till förtida uppsägning. Som Lagrådet framhållit är det befogat att en sådan händelse som parterna haft i sikte vid avtalet inte ger någon av dem rätt att frigöra sig från avtalsförhållandet. En annan sak är att omständigheterna vid skadan kan innebära ett sådant brott mot försäkringsavtalet eller medföra sådan ändring av risken att uppsägning framstår som motiverad.
Någon bestämmelse om ändring i försäkringsvillkoren finns inte i FAL. Enligt de regler som föreslås om konsumentförsäkring har försäkringsbolaget rätt att ändra villkoren under samma förutsättningar som gäller för förtida uppsägning. Det är rimligt att också vid företagsförsäkring ge bolaget möjlighet att alternativt tillgripa denna normalt mindre långtgående påföljd. Också denna bestämmelse bör vara tvingande till skydd för försäkringstagaren. En försäkringstagare som inte godtar ändringen bör, som sagt, ha rätt att omedelbart säga upp försäkringsavtalet.
Försäkringsbolagets konkurs m.m.
När det gäller verkan av försäkringsbolagets konkurs m.m. saknas skäl till annan reglering än den som gäller vid konsumentförsäkring. Som framgått motsvarar detta delvis vad som nu gäller enligt FAL.
7.3. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
Regeringens förslag: För företagsförsäkring ges bestämmelser om upplysningsplikt, riskökning, framkallande av försäkringsfallet, säkerhetsföreskrifter och räddningsplikt, i väsentlig överensstämmelse med regleringen i FAL. Vidare skall en dispositiv regel gälla om identifikation mellan försäkringstagaren och dennes anställda. Försäkringsbolaget skall vara skyldigt att meddela försäkringstagaren om det vill göra gällande ansvarsbegränsning. En särskild regel skall ges för vissa omfattningsvillkor.
8 kap. 8–16 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Stämmer i stora delar med regleringen vid konsumentförsäkring, fast bestämmelserna är dispositiva i förhållandet mellan parterna. En spontan upplysningsplikt föreslås för företagsförsäkringens del i fråga om förhållanden av uppenbar betydelse för riskbedömningen. Identifikation skall ske utom med anställda också med andra medhjälpare till den försäkrade som anges i villkoren. Undantag görs dock för ringa oaktsamhet. Det föreslås ingen regel för omfattningsvillkor.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. För företagsförsäkringens del avstyrker Finansinspektionen, Sveriges Industriförbund och Svensk Handel regeln om spontan upplysningsplikt, medan Försäkringsförbundet och Sjöassuradörernas förening anser att denna plikt bör utvidgas till att gälla alla förhållanden av betydelse för riskbedömningen. Försäkringsförbundet
och Sjöassuradörernas förening vill inskränka försäkringsbolagets skyldighet att informera om anmälningsplikt vid riskökning. Industriförbundet och Svensk Handel föreslår att identifikation sker bara med anställda i företagsledande befattning.
Nuvarande ordning: FAL innehåller utförliga regler om upplysningsplikten (4–10 §§). Som huvudprincip föreskrivs prorataregeln i fall där upplysningsplikten åsidosatts, men för sjö- och annan transportförsäkring gäller i stället att försäkringsbolaget svarar bara i den mån det oriktigt uppgivna förhållandet var utan betydelse för skadan. Dessa regler är dispositiva. I stort sett samma regler gäller om faran ökar med försäkringstagarens vilja eller försäkringstagaren försummar att anmäla en fareökning (se 45–50 §§). Beträffande framkallande av försäkringsfallet innehåller FAL den dispositiva regleringen rörande skadeförsäkring att försäkringsbolaget är fritt från ansvar mot den som framkallat försäkringsfallet uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, utom om denne var under 15 år, allvarligt psykiskt störd enligt brottsbalken eller handlade i en nödsituation eller liknande (se närmare 18–20 §§). Vad angår överträdelse av säkerhetsföreskrifter blir försäkringsbolaget enligt en tvingande bestämmelse (i 51 §) ersättningsskyldig ”endast om och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle hava inträffat även om föreskriften blivit iakttagen” – alltså enligt en sorts kausalitetsregel. Ersättningen får inte sättas ned om det framgår av omständigheterna att underlåtenheten att iaktta säkerhetsföreskriften inte kan lastas den som enligt försäkringsvillkoren var skyldig att se till att föreskriften iakttogs. FAL ålägger, enligt en tvingande bestämmelse, den försäkrade en räddningsplikt vid inträffat eller omedelbart förestående försäkringsfall, och om denna plikt åsidosätts uppsåtligen eller genom grov vårdslöst kan ersättningen sättas ned eller falla bort (se närmare 52 §). Allmänna bestämmelser om identifikation saknas.
Skälen för regeringens förslag
Försäkringstagarens upplysningsplikt
FAL innehåller ganska utförliga regler om försäkringstagarens upplysningsplikt. Rörande påföljden när plikten har åsidosatts ger lagen försäkringsbolaget rätt att vid utformningen av villkoren välja mellan prorataregeln och kausalitetsregeln, som innebär en presumtion för att det oriktigt uppgivna förhållandet haft betydelse för försäkringsfallet.
Liksom vid konsumentförsäkring bör försäkringstagaren vid företagsförsäkring enligt den nya lagen vara skyldig att ge korrekta svar på frågor som har betydelse för försäkringsbolagets riskbedömning. Enligt både Försäkringsrättskommitténs och promemorians ståndpunkt bör försäkringstagarens skyldigheter här sträcka sig längre än vid konsumentförsäkring och innebära skyldighet att inför avtalsslutet självmant lämna upplysningar om förhållanden av uppenbar betydelse för riskbedömningen. Den regeln har kritiserats från å ena sidan försäkringshåll, där man anser att plikten böra omfatta alla förhållanden av betydelse för riskprövningen, å andra sidan Finansinspektionen samt Industriförbundet och Svensk Handel, vilka invänt mot att man skulle lämna riskbedömningen åt den enskilde företagaren. Regeringen menar för sin del att
förslaget får sägas vara en lämplig medelväg mellan dessa ståndpunkter. Genom att näringsidkaren bara behöver upplysa om vad som har uppenbar betydelse för bedömningen av risken begränsas upplysningsplikten på denna punkt i princip till vad han måste ha insett och ter sig därigenom inte på något sätt krävande. Regeringen anser därför att promemorieförslaget bör genomföras på denna punkt.
Vid företagsförsäkring kan försäkringsbolaget ha behov av upplysningar om risken även under försäkringstiden, som här kan vara betydligt längre än vid konsumentförsäkring. Risken kan tänkas öka väsentligt, och försäkringsbolaget kan då ha intresse av att föreskriva nya villkor, t.ex. om säkerhetsföreskrifter, eller att höja premien. Det är därför motiverat att försäkringstagaren inte bara i samband med att försäkringsavtalet ingås utan också under försäkringstiden är skyldig att svara på frågor om förhållanden av uppenbar betydelse för riskbedömningen. Vidare bör försäkringstagaren även här vara skyldig att anmäla om risken ökar påtagligt. Likaså bör en försäkringstagare som inser att bolaget tidigare har fått ofullständiga eller felaktiga uppgifter om förhållanden av uppenbar betydelse för riskbedömningen vara skyldig att rätta uppgifterna.
Vad angår påföljden av att upplysningsplikten har eftersatts bör till att börja med samma regel som vid konsumentförsäkring gälla vid svek eller handlande mot tro och heder. Avtalet bör då vara ogiltigt. För andra fall av brott mot upplysningsplikten föreslog Försäkringsrättskommittén en skälighetsregel även vid företagsförsäkring. Det förslaget har kritiserats av både organisationer representerande försäkringsbranschen och andra remissinstanser. Promemorian innehåller i stället en dispositiv prorataregel. Bestämmelsen anknyter till nuvarande praxis och har allmänt godtagits vid remissbehandlingen. Också regeringen anser att en prorataregel som huvudregel bör gälla, med möjlighet att i stället avtala om en kausualitetsbedömning. Av lagen bör vidare framgå att försäkringsbolagets ansvar inte skall begränsas om försäkringsbolaget insåg eller borde ha insett att de lämnade uppgifterna var ofullständiga eller oriktiga och inte heller om de saknar betydelse för avtalets innehåll.
Riskökning
Frågan om riskökning har diskuterats för konsumentförsäkringens del (avsnitt 6.3.2) men har större praktisk betydelse vid företagsförsäkring. De tvingande bestämmelserna om riskökning i FAL överensstämmer i stora drag med dem om upplysningsplikt. Lagen skiljer här mellan fallen när risken ökat med den försäkrades vilja och när det skett utan dennes vilja. Promemorian reglerar, liksom kommittéförslaget, bara den senare situationen, medan det ansetts överflödigt att ta upp en särskild bestämmelse om den förra. I fråga om ändring med den försäkrades vilja har hänvisats till reglerna om framkallande av försäkringsfallet och om åsidosättande av säkerhetsföreskrifter (se promemorian s. 161 f. och SOU 1989:88 s. 179). Men dessa regler täcker inte alla fall av riskökning av detta slag. I den nya lagen bör därför, liksom i FAL, båda typerna av riskökning tas upp, och de bör regleras i linje med brott mot upplysningsplikten – alltså genom tvingande regler, som dock ger en möjlighet att ersätta prorataregeln med kausalitetsregeln.
Framkallande av försäkringsfallet
Bestämmelserna om framkallande av försäkringsfallet är dispositiva i FAL. De innebär för skadeförsäkringens del att bara uppsåt eller grov vårdslöshet medför att den försäkrade går miste om försäkringsersättning, men försäkringsbolaget har frihet att skärpa regleringen, närmast genom villkor som utesluter försäkringsskydd även vid vanlig vårdslöshet. Promemorian föreslår här samma regler som vid konsumentförsäkring. Några sådana tvingande regler som där bör dock inte ges vid företagsförsäkring. Enligt regeringens principiella ståndpunkt bör man i stället följa lösningen i FAL, vilket innebär att förbehåll alltid kan träffas om ansvarsfrihet också vid vårdslöshet som inte är grov. Liksom vid konsumentförsäkring bör med grov vårdslöshet likställas handlande i vetskap om att betydande skaderisk förelåg (se avsnitt 6.3.3). Här kommer det alltså att finnas en klar skillnad mot reglerna om konsumentförsäkring, som – frånsett att de är tvingande – dels innebär att ersättningen skall nedsättas efter en skälighetsbedömning, dels kräver särskilda skäl för att nedsättning skall föreskrivas vid icke grov vårdslöshet.
Säkerhetsföreskrifter och räddningsplikt
Bestämmelserna om säkerhetsföreskrifter framstår särskilt vid företagsförsäkring som ett av de viktigaste inslagen i försäkringsvillkoren. Ibland kan det vara en förutsättning för att försäkring alls kan meddelas att försäkringsbolaget på detta vis kan hålla risken under kontroll, och i varje fall kan det vara väsentligt för premiens bestämmande att föreskrifterna följs. Att villkoren på detta sätt inskärper vikten av aktsamhet bör minska risken för skada både när det gäller egendom och personer. Det kan därför här vara motiverat med regler som är förhållandevis stränga mot den försäkrade.
Den nuvarande regeln i 51 § FAL innebär att försäkringsbolaget i vissa fall går helt fritt från ansvar när en säkerhetsföreskrift har åsidosatts. Enligt promemorian skall reglerna om säkerhetsföreskrifter få samma innehåll som vid konsumentförsäkring, fast de föreslås bli dispositiva. Regeringen anser emellertid att det inte finns skäl att sålunda ändra rättsläget, utan regleringen bör i stället väsentligen utformas på samma sätt som i FAL – alltså som en tvingande reglering, som föreskriver ansvarsfrihet för försäkringsbolaget vid uppsåtliga och oaktsamma överträdelser som har orsakssamband med skadan.
Även bestämmelserna om räddningsplikt bör följa den tvingande regleringen i 52 § FAL.
Identifikation
Rörande identifikation saknas bestämmelser i FAL. Enligt promemorian får försäkringsvillkoren ange att med den skadelidandes handlande likställs sådana anställda och andra medhjälpare som anges i villkoren såvitt angår framkallade av försäkringsfall, säkerhetsföreskrifter och räddningsplikt. I enlighet med det föregående föreslår regeringen nu beträffande säkerhetsföreskrifter en motsvarighet till 51 § första stycket FAL, vilket
innebär att den försäkrade svarar för försummelser av den som haft att iaktta att säkerhetsföreskriften följs.
Det kan i och för sig ifrågasättas om möjligheten till identifikation i de övriga situationerna behöver särskilt lagregleras. Det kan dock vara praktiskt att i lagen ta in det minimum av identifikation som försäkringsbolagen kan väntas föreskriva, nämligen handlande av sådana anställda hos den försäkrade som intar en ledande ställning inom företaget eller på platsen. I lagen bör tas upp en dispositiv regel av detta innehåll i fråga om framkallande av försäkringsfall och brott mot räddningsplikt.
Undantag från bestämmelserna om begränsning av försäkringsbolagets ansvar
FAL innehåller i 19 § bestämmelser om att regeln om ansvarsfrihet vid framkallande av försäkringsfallet inte gäller när den försäkrade var under 15 år eller i sådant sinnestillstånd som avses i 30 kap. 6 § brottsbalken eller när handlingen i fråga var försvarlig med hänsyn till att den företogs i en nödsituation. Paragrafen är dispositiv. Den har en motsvarighet i förevarande lagförslag i avsnittet om konsumentförsäkring (4 kap. 9 § första stycket 2 och 3 i förslaget), där paragrafen i fråga avser nedsättning över huvud taget enligt bestämmelserna om begränsningar av försäkringsbolagets ansvar. En motsvarande regel bör tas upp också i kapitlet om företagsförsäkring, varvid dock liksom enligt FAL åldersgränsen bör vara femton år. Det stämmer bäst med regeringens principiella ståndpunkt om också denna bestämmelse blir dispositiv.
Något sådant undantag för ringa oaktsamhet som föreslås för konsumentförsäkringens del saknas i FAL. Undantaget lär inte stämma med praxis på företagsförsäkringens område eller vad som gäller i andra jämförbara länder och bör inte tas upp i reglerna om sådan försäkring.
Ansvarsförsäkring
Enligt 32 § KFL, liksom i de föreslagna nya reglerna om konsumentförsäkring, särregleras ansvarsförsäkring i fråga om framkallande av försäkringsfallet – enligt lagförslaget också åsidosättande av säkerhetsföreskrift eller räddningsplikt. Regleringen i förslaget om konsumentförsäkring innebär att försäkringsbolaget skall ansvara också vid grov vårdslöshet eller därmed likställt förfarande från den försäkrades sida, fast ansvaret i princip skall vara subsidiärt: det inträder först i den mån det konstaterats att den skadelidande inte kan få ut skadestånd av den försäkrade, och i detta fall har den skadelidande rätt att kräva försäkringsbolaget direkt på ersättning. Denna ordning kan från vissa synpunkter förefalla berättigad också vid företagsförsäkring. Den saknar emellertid motsvarighet i FAL och skulle innebära ett betydande avsteg från vad som gäller nu. Sådana regler föreslås därför inte för företagsförsäkringen.
Försäkringsbolagets reklamationsskyldighet
Enligt FAL gäller tvingande regler om försäkringsbolagets reklamationsskyldighet vid brott mot upplysningsplikten och vid fareökning. Det finns skäl att ta upp bestämmelser i denna fråga vid företagsförsäkring, och de bör omfatta också övriga fall där försäkringsbolaget vill göra gällande ansvarsfrihet t.ex. om föreskrivna säkerhetsanordningar inte är i skick. Försäkringstagaren bör snarast ha klarhet om sitt rättsläge i förhållande till medkontrahenten. En sådan utvidgning av bestämmelserna i FAL framstår som naturlig med tanke på den lojalitetsplikt som bör föreligga vid detta slag av kommersiella förhållanden, vilket också får anses vara i linje med allmänna avtalsrättsliga principer. Liksom vid konsumentförsäkring (se avsnitt 6.3.7) bör dock bestämmelsen bara avse läget innan ett försäkringsfall inträffat, medan särskilda bestämmelser bör gälla vid skadereglering.
Vissa fall av s.k. omfattningsvillkor
För konsumentförsäkringens del har föreslagits en paragraf om villkor som enligt ordalagen rör försäkringens omfattning men i realiteten angår överträdelse av sådana förpliktelser som behandlas i de tvingande reglerna om begränsning av försäkringsbolagets ansvar (se avsnitt 6.3.8). En sådan regel saknas i FAL. Som Lagrådet framhållit bör dock en motsvarande regel gälla om företagsförsäkring med tanke på de tvingande regler som förekommer också där.
7.4. Premien
Regeringens förslag: Vid dröjsmål med premien får försäkringsbolaget säga upp försäkringen med tre dagars uppsägningstid, om inte dröjsmålet är av ringa betydelse. I fråga om betalning genom betalningsförmedlare och om återbetalning av premie skall regleringen följa vad som gäller vid konsumentförsäkring.
8 kap. 17 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Innehåller dispositiva regler om premiebetalning vid företagsförsäkring som väsentligen ansluter till bestämmelserna om konsumentförsäkring.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Försäkringsförbundet betonar vikten av att försäkringsbolaget fritt kan utforma villkoren om ansvarsfrihet vid premiedröjsmål.
Nuvarande ordning: Enligt 12 § FAL skall premien betalas utan uppskov om inte någon särskild förfallodag har avtalats. Premien för senare perioder skall erläggas på periodens första dag, även när försäkringen automatiskt har förlängts. Vid dröjsmål med premien kan försäkringsbolaget säga upp försäkringen att upphöra efter tre dagar (13 §). Försäkringsbolaget kan förbehålla sig ansvarsfrihet vid försenad premiebetalning och göra gällande ansvarsfriheten genast vid dröjsmål med första premien och, vid dröjsmål med senare premie, en vecka efter det
att försäkringsbolaget gett försäkringstagaren meddelande med erinran om premiens förfallodag (14 §).
Skälen för regeringens förslag: Reglerna om premiebetalning och påföljd vid premiedröjsmål lär från försäkringsbolagens synpunkt höra till de viktigaste vid avtal om företagsförsäkring, och det är naturligt att ta in bestämmelser om detta i den nya lagen. Promemorian föreslår här en reglering som i stort stämmer överens med bestämmelserna vid konsumentförsäkring men är dispositiv. Regeringen anser emellertid, i enlighet med den ståndpunkt som har redovisats tidigare, att man i stället bör anknyta till den delvis tvingande regleringen i FAL. Bestämmelserna, som ger försäkringstagaren ett minimiskydd, har såvitt känt fungerat väl och innebär rimlig avvägning mellan parternas intressen vid dessa försäkringar. Man bör dock såtillvida följa allmänna kontraktsrättsliga principer att det uttryckligen sägs att ett dröjsmål med betalningen av premie inte ger rätt till uppsägning om det är av ringa betydelse, t.ex. när bara en obetydlig del av premien resterar.
Lagen bör således innehålla en regel om att premiedröjsmål kan medföra uppsägning av försäkringsavtalet för upphörande inom en ganska kort tid, en påföljd som framstår som angelägen bl.a. för att hindra oseriösa försäkringstagare att gratis skaffa sig försäkringsskydd under en tid och sedan byta försäkringsbolag. Uppsägningstiden bör lämpligen, liksom enligt FAL, sättas till tre dagar. Vid dröjsmål att betala premie för en senare premieperiod bör försäkringen upphöra sju dagar efter det att försäkringsbolaget har sänt en påminnelse till försäkringstagaren.
I klarhetens intresse bör det i lagen hänvisas till bestämmelsen vid konsumentförsäkring i fråga om tidpunkten då betalning genom betalningsförmedlare kan anses komma bolaget till handa, vilket stämmer med marknadspraxis för företagsförsäkring. Också när det gäller beräkning av premien efter det att ett avtal har upphört i förtid bör detsamma gälla som vid konsumentförsäkring. Bestämmelsen bör, liksom dess motsvarighet i 16 § FAL, vara dispositiv.
Hänvisningar till S7-4
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
7.5. Försäkringsersättningen, regleringen av försäkringsfall, m.m.
Regeringens förslag: I fråga om försäkringsersättning, skadereglering, risken för vissa meddelanden och regressrätt skall i huvudsak detsamma gälla som vid konsumentförsäkring. I fråga om preskription överförs den gällande regleringen i FAL. Bestämmelserna skall vara tvingande bara i samma utsträckning som gäller enligt FAL.
8 kap. 18–20 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Bestämmelserna om försäkringsersättning, skadereglering, preskription, risken för vissa meddelanden och regressrätt överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Risken för vissa meddelanden läggs dock i större utsträckning på försäkringstagaren.
Remissinstanserna: Det förekommer i allmänhet inga särskilda invändningar mot promemorians förslag. Försäkringsförbundet förordar
dock en regel om att en skada skall anmälas omedelbart när försäkringstagaren får kännedom om den.
Nuvarande ordning: Reglerna, som i stora delar är desamma beträffande konsument- och företagsförsäkring, beskrivs i avsnitt 6.5 och 6.6. Det kan nämnas att rörande underförsäkring försäkringsersättningen enligt 40 § FAL skall reduceras i proportion till underförsäkringen.
Skälen för regeringens förslag
Försäkringsersättningen
I fråga om försäkringsersättningen innehåller promemorian samma regler för konsument- och företagsförsäkring, frånsett att en paragraf om underförsäkring vid företagsförsäkring anknyter till FAL:s nuvarande regel: försäkringsersättningen skall sättas ned i motsvarande mån som försäkringsbeloppet understiger det verkliga värdet. Regeln är därigenom strängare mot företagen än den som föreslagits för konsumentförsäkringens del, där nedsättning skall ske bara om skillnaden mellan försäkringsbeloppet och värdet är betydande. Olikheten i reglerna har motiverats av konsumentens särskilda skyddsbehov, vilket inte framträder på samma sätt i affärsmässiga sammanhang. Promemorieförslaget har godtagits av remissinstanserna, och regeringen ansluter sig till det.
I övrigt saknas skäl för några särbestämmelser om ersättning vid företagsförsäkring. Med hänsyn till möjligheten att i villkoren närmare precisera vad som gäller vid dubbelförsäkring kan inte några motsvarigheter till de utförliga, delvis tvingande regler som nu gäller enligt FAL (43 och 44 §§) anses behövliga. En tvingande bestämmelse bör emellertid gälla, med samma innehåll som vid konsumentförsäkring.
Skadereglering, preskription m.m.
Vad gäller skadereglering, risken för vissa meddelanden och regressrätt är promemorians bestämmelser också väsentligen desamma för all skadeförsäkring. Remissinstanserna har i allmänhet inte haft något att invända mot detta. Det förefaller naturligt att den försäkrade beträffande begränsningar i försäkringsbolagets ansvar svarar även vid ringa oaktsamhet vid försummelse att anmäla försäkringsfall och liknande. Reglerna bör vara dispositiva i samma utsträckning som gäller enligt FAL. Vad beträffar den s.k. postrisken finns det anledning att på motsvarande sätt som vid konsumentförsäkring i någon mån stärka den försäkrades skydd (se ovan 6.6.4).
Preskriptionsbestämmelserna bör utformas i huvudsaklig överensstämmelse med FAL.
Hänvisningar till S7-5
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
8. Tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet
Hänvisningar till S8
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 3
8.1. Försäkring av tredje mans intresse
Regeringens förslag: Endast vissa kategorier av tredje män skall, vid sidan av försäkringstagaren, vara skyddade av försäkringen enligt lagen. Skyddet skall gälla den försäkrade egendomens ägare, någon annan som har en mot försäkringstagarens borgenärer skyddad äganderätt, tomträtt eller säkerhetsrätt till egendomen (dock inte sjö- eller luftpanträtt) eller annars utan att vara ägare bär risken för egendomen vid dess överlåtelse. Reglerna skall vara tvingande till förmån för den som har förmånsrätt i fast egendom och tomträtt. Dessa borgenärer får också ett visst tvingande skydd då försäkringstagaren har brutit mot upplysningsplikten eller försummar att betala premien. Vid överlåtelse av den försäkrade egendomen till en konsument ges ett tvingande, subsidiärt skydd till förmån för den nye ägaren, vilket skall gälla under sju dagar efter riskens övergång. I övrigt stämmer reglerna i stort sett med nuvarande bestämmelser på området. En huvudtanke är att lagen skall reglera bara de olika intressenternas ställning i förhållande till försäkringsbolaget, inte konflikter mellan dem om vem som slutligen skall ha rätt till ersättning för skadad egendom. Bestämmelserna kompletteras med en lag om säkerhetsrätt i försäkringsersättning.
9 kap. 1–6 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag samt förslaget till lag om säkerhetsrätt i försäkringsersättning
Promemorians förslag: Promemorian avviker från regeringens förslag i huvudsak genom en mera detaljerad reglering av vilka tredje män som skyddas av en försäkring. Efter överlåtelse av den försäkrade egendomen skall försäkringsskyddet gälla för den nye ägaren även om denne inte är en konsument (se promemorian s. 177 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta instanserna. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet ifrågasätter att skyddet för borgenär med säkerhet i fastighet eller tomträtt skall utformas som en tvingande regel. Fakultetsnämnden menar att den föreslagna regeln om skydd för borgenärer med förmånsrätt i fastighet eller tomträtt oberoende av att försäkringstagaren brutit mot upplysningsplikten är för långtgående till tredje mans favör. Försäkringsförbundet anser att det inte finns skäl att i lagen ange andra än de som skall ha ett tvingande skydd. Enligt förbundets mening bör vidare den föreslagna regeln om försäkringsskydd för en ny ägare efter överlåtelse av den försäkrade egendomen inte införas, i vart fall inte såvitt avser företagsförsäkring. Industriförbundet och Grossistförbundet avstyrker förslaget att en egendomsförsäkring vid överlåtelse av objektet skall gälla under sju dagar efter överlåtelsen. Bankföreningen och Finansbolagens Förening anser att regeln om tredje mans rätt till försäkringsersättning skall vara tvingande till förmån för alla borgenärer som har sådan säkerhetsrätt som är förenad med särskild förmånsrätt enligt förmånsrättslagen. Försäkringstjänstemannaförbundet anser att tredje man inte skall ges större rätt till ersättning än vad försäkringstagaren har.
Nuvarande ordning: Frågan om rätten till försäkringsersättning för annan än ägaren till försäkrad egendom, när denna skadas, regleras ingående i 54–58 §§ FAL, som gäller också vid konsumentförsäkring (4 § KFL). I huvudsak går reglerna ut på följande. Försäkring på viss egendom skall i tvivelsmål anses skydda ”envar som, i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare av annan rättighet till godset eller emedan han i anledning av avtal om godset står faran för detta, har intresse av att dess värde icke minskas, eller går förlorat”. Undantag gäller dock för sjö- och luftpanträtt (54 § första stycket). Om någon är försäkrad, anses det också medföra skydd mot återkrav från försäkringsbolaget efter det att bolaget har ersatt skadan. Parterna behöver alltså inte träffa något uttryckligt avtal om dessa frågor, utan sådana tredje män som anges i paragrafen är automatiskt skyddade. Regeln är emellertid dispositiv, varför den inte innebär någon garanti för tredje mans intresse. Tvingande regler skyddar endast inteckningshavare vid större brandskada på fastighet (se närmare 86 § FAL och lagen om rätt för borgenär till betalning ur ersättning på grund av brandförsäkringsavtal). Vidare ger FAL ett visst skydd åt ny ägare under fjorton dagar efter överlåtelse av försäkrad egendom (54 § andra stycket) och åt försäkringstagarens familjemedlemmar m.fl. (55 §). Det finns också bestämmelser om rätt för försäkringstagaren att träffa avtal med försäkringsbolaget innan försäkringsfall inträffar (56 §) och att erhålla ersättningen efter försäkringsfallet (57 §). Den som har panträtt eller retentionsrätt i skadad egendom har som huvudregel företräde framför ägaren att få ut ersättning för sin fordran ur försäkringsbeloppet (58 §). Reglerna bygger på att rättsförhållandet mellan försäkringstagaren och tredje man saknar betydelse för dennes försäkringsskydd. Den försäkrades skydd vilar på försäkringsavtalet, som i detta avseende är ett avtal till förmån för tredje man (se SOU 1925:21 s. 144).
Skälen för regeringens förslag
Betydelsen av försäkringar till förmån för flera
Vid skadeförsäkring av egendom händer det ofta att egendomens bevarande har intresse för andra än försäkringstagaren själv. Om ägaren försäkrar egendomen, har också den som har panträtt eller annan säkerhetsrätt i egendomen intresse av att dess värde inte minskas. Exempelvis vill den som har panträtt i en fastighet att fastighetsägaren skall brandförsäkra byggnaden. En företagare som har hand om viss lös egendom, t.ex. för förvaring, transport eller reparation, vill undvika att bli skadeståndsskyldig om egendomen skadas. Både företagaren och egendomens ägare har då glädje av att föremålen är försäkrade. När försäkrad egendom säljs är det av värde också för köparen att försäkringen gäller, särskilt när faran har gått över och köparen alltså måste betala köpeskillingen även om egendomen förstörs. I dessa fall är ett försäkringsskydd av vikt inte bara för den som tecknat försäkringen, vare sig det är ägaren eller någon annan, utan också för andra intressenter. Om försäkringen gäller till förmån också för dem, slipper de att skydda sig genom att teckna egna försäkringar. En sådan ordning är ägnad att rationalisera försäkringsförhållandena.
I detta sammanhang uppkommer frågor om vilka intressen som skyddas av försäkringen och hur man bör lösa konflikter mellan olika försäkrade om rätten till försäkringsersättningen efter ett försäkringsfall.
Till förmån för vem bör försäkringen gälla?
En genomgående tanke bakom nuvarande ordning enligt FAL är att vissa tredje män med rättigheter i egendomen, bl.a. panthavare, skall vara automatiskt skyddade av försäkringen och alltså utan särskilt avtal ha rätt till ersättning. Reglerna är dock dispositiva, frånsett vid större brandskada på fastighet. FAL:s bestämmelser bygger närmast på tanken att var och en som kan anses ha haft del i den försäkrade egendomens värde skall få ersättning ur försäkringen motsvarande värdet av den del som gått förlorad.
Den nuvarande ordningen har kritiserats som svårtolkad, och det automatiska skyddet har ansetts inträda på ett slumpartat och ofta överraskande sätt. Genom att verkningarna är svåra att förutse finns det risk att olika tredje män i onödan tecknar försäkring för egen del, trots att de redan är skyddade av ägarens försäkring. Reglerna får dock begränsad betydelse i praktiken, eftersom försäkringsvillkoren brukar ange vilka intressen försäkringsskyddet omfattar.
Försäkringsrättskommittén har velat dra gränsen för tredje mans rätt till ersättning klarare än nu är fallet, vilket i sin tur ansetts medföra att man måste gå ifrån FAL:s system med täckning för alla intressen i den försäkrade egendomen. En huvudtanke bakom kommittéförslaget har varit att man konsekvent skall ange de skyddade kategorierna, vilket skapar en annan klarhet om rättsläget. Kommittén har vidare velat uppnå en ordning där försäkringsersättning i största möjliga utsträckning betalas till dem som egendomens värde tillkommer enligt sakrättsliga principer, något som minskar risken för komplikationer, framför allt om någon av intressenterna går i konkurs. I enlighet med det sagda anger kommitténs lagtext endast vissa kategorier av tredje män som försäkringen skyddar vid sidan om försäkringstagaren. Detta gäller egendomens ägare, den som köpt egendomen genom kreditköp med återtagandeförbehåll, borgenär med särskild förmånsrätt enligt förmånsrättslagen samt den som annars, utan att vara ägare, bär risken för egendomen vid dess överlåtelse. Reglerna skall vara tvingande till förmån för borgenärer med sådan säkerhetsrätt som är förenad med särskild förmånsrätt enligt förmånsrättslagen.
I promemorieförslaget har däremot den tvingande regeln till förmån för tredje man begränsats till att omfatta endast förmånsrätt i fast egendom och tomträtt, medan bestämmelserna i övrigt föreslagits bli dispositiva. I promemorian framhålls att, även om ett mer vidsträckt tvingande skydd skulle vara värdefullt från borgenärernas synpunkt, en sådan regel synes medföra åtskilliga praktiska komplikationer för försäkringsbolagens del. Inte minst i internationella sammanhang anses det kunna vålla svårigheter att klargöra vilka som utan vidare är berättigade till ersättning, och försäkringsbolaget kan då ha ett starkt intresse av att begränsa sina åtaganden. Vid remissbehandlingen har, å ena sidan, begränsningen av det tvingande skyddet i förhållande till kommitténs förslag kritiserats från bank- och finansbolagshåll. Å andra sidan har försäkringsbranschen
vänt sig mot att det i lagtexten över huvud taget anges vilka andra kategorier av tredje män som omfattas av försäkringen än de som har ett tvingande skydd.
I likhet med det stora flertalet remissinstanser finner regeringen att det är av värde att det i lagen klargörs vilka kategorier av tredje män som omfattas av försäkringen vid sidan om försäkringstagaren själv. Samtidigt kan medges att det är svårt att överblicka konsekvenserna av ett långtgående tvingande skydd vid en ökad internationalisering av försäkringsverksamheten. Som tidigare har framhållits är det lämpligt att den svenska regleringen på detta område inte får en utformning som kan antas komma i konflikt med vad som gäller i andra jämförbara länder. En lämplig medelväg är enligt regeringen då att låta den tvingande regeln till förmån för tredje man omfatta endast förmånsrätt i fast egendom och tomträtt, medan bestämmelserna annars görs dispositiva. Promemorians lösning framstår så långt som en rimlig avvägning mellan de motstående intressena. I lagrådsremissen utformades förslaget i enlighet med detta.
Emellertid har Lagrådet haft flera invändningar mot lösningen. Till en början har man anmärkt att inte alla sakrättsligt skyddade tredje män ansetts medförsäkrade. Till skillnad från FAL nämndes sålunda inte nyttjanderättshavare till fast egendom, vilka vid exekution i egendomen skulle ha haft sakrättsligt skydd. Samtidigt skulle den som vid överlåtelse av den försäkrade egendomen bär risken vara försäkrad oavsett om han hade sakrättsligt skydd – däremot inte den som betingat sig panträtt i viss försäkrad egendom och utgett sin kredit fast också denne stod risken för egendomens förstörelse. Försäkring tagen av ägaren kom dessutom inte att gälla till förmån för en besittare som stod faran för egendomen, t.ex. en transportör, kommissionär, nyttjanderättshavare eller depositarie, fast det bl.a. skulle skydda besittaren mot regresskrav från försäkringsbolagets sida om han var medförsäkrad. Lagrådet har av sådana skäl ifrågasatt om det finns anledning avvika från den nuvarande bestämmelsen i 54 § FAL om de tredje män som är skyddade av en försäkring på egendomens värde.
Också om man utgår från de principer som förslaget byggde på, finns det enligt Lagrådet invändningar mot vissa detaljer i förslaget. Lagrådet har ansett bl.a. att borgenärer med allmän förmånsrätt i konkurs på grund av företagsinteckning (11 § förmånsrättslagen) inte borde behandlas annorlunda än borgenärer med förmånsrätt för lön. Företagsinteckningen borde inte jämställas med andra säkerhetsrätter i bestämd egendom. Det var inte självklart att det – i motsats till enligt 54 § FAL – skulle krävas någon uttrycklig föreskrift i försäkringsavtalet för att bryta presumtionen att tredje mans intresse var försäkrad. Det tvingande skyddet för panthavare till fast egendom (inbegripet tomträtt) kunde lika gärna ha utvidgats till andra som hade sakrättsligt skydd – eller också kunde bestämmelsen om till vems förmån försäkringen gäller ha gjorts helt dispositiv. En fastighetsägare måste i vilket fall som helst fråga pantsättaren och sedan kontrollera hos försäkringsbolaget om panten är försäkrad, och panthavaren torde också anmäla att han vill bli underrättad om vissa händelser inträffar. Fastighetspanthavaren skulle då utan extra besvär ha kunnat betinga sig panträtt i försäkringsersättningen och denuntiera försäkringsbolaget om detta, varpå bolaget skulle vara skyldigt att respektera panthavarens intresse redan enligt pantregler (10 och 29 §§
skuldebrevslagen). Om särställningen för fastighetspant togs bort och paragrafen gjordes helt dispositiv, kunde lagtexten förenklas avsevärt.
Av sådana skäl har Lagrådet förordat att en försäkring avseende värdet av egendom skulle gälla bara till förmån för ”1. försäkringstagaren, 2. någon annan som har en mot försäkringstagarens borgenärer skyddad äganderätt, säkerhetsrätt eller annan särskild rätt till egendomen, och 3. den som annars bär risken för egendomen i samband med dess överlåtelse”. Detta skulle dock inte gälla om något annat föreskrivits i försäkringsavtalet eller framgår av omständigheterna.
En huvudtanke bakom kommitténs och promemorians förslag har varit att bara vissa kategorier av tredje män som typiskt sett har en del i den försäkrade egendomens värde skulle utan vidare skyddas enligt lagtexten. Andra tredje män skulle få tillgodose sitt behov av försäkringsskydd genom avtal med försäkringstagaren eller försäkringsbolaget. Den bestämmelse Lagrådet har föreslagit sträcker å ena sidan ut skyddet också till andra kategorier men är å andra sidan helt dispositiv. Såvitt angår säkerhetsrätter är avsikten synbarligen att bestämmelsen bara skall omfatta sådana med särskild förmånsrätt. Förslaget skyddas knappast heller – trots Lagrådets tidigare uttalande i frågan – transportörer och andra som besitter egendomen och står faran för denna (något som för övrigt brukar förutsätta särskild överenskommelse med ägaren).
Det står enligt regeringen klart att FAL:s nuvarande reglering genom sin svårtolkade avfattning vållat problem. Vid remissbehandlingen har man också allmänt tillstyrkt eller godtagit en ändring väsentligen i linje med promemorieförslaget. Lagrådets förslag innebär en ytterligare förenkling av lagtexten, frånsett att den utsträcker rätten till försäkringsersättning till alla som har särskild rätt till egendomen. Enligt regeringens mening skulle det emellertid vålla onödiga komplikationer att vidga kretsen av ersättningsberättigade på detta vis. Det torde vara sällsynt att exempelvis en hyresgäst eller en servitutshavare kan anses ha del i en skadad fastighets värde, låt vara att de naturligtvis kan lida annan förlust till följd av försäkringsfallet. Reglerna om deras skydd mot fastighetsägarens borgenärer är dessutom komplicerade och en anknytning till dem kan medföra praktiska svårigheter, bl.a. vid skadereglering. Däremot bör tomträttshavare här som annars likställas med fastighetsägare.
Även om det i och för sig finns skäl för att låta bestämmelserna omfatta också borgenärer med företagsinteckning trots att denna numera ger allmän förmånsrätt, godtar regeringen dock Lagrådets ståndpunkt att det är bättre och mera konsekvent att en borgenär med företagsinteckning inte utan vidare ges rätt till del i försäkringsersättning. Dessa borgenärer har ju ofta särskilda möjligheter att tillgodose sina intressen i detta sammanhang.
Lagrådet har vidare velat såtillvida avvika från gällande rätt att å ena sidan att särställningen för fastighetspant skulle tas bort – inte ens dessa panthavare skulle kunna vara säkra på försäkringsskydd – medan å andra sidan sjö- och luftpanträtt skulle ingripas i skyddet. En sådan ändring av rättsläget har inte förordats av några remissinstanser med praktisk erfarenhet av förhållandena. Regeringen anser sig sakna tillräckligt underlag för att följa Lagrådets förslag i dessa avseenden. Det innebär bl.a. att regleringen alltjämt bör vara tvingande för fastighetspanträttens del. – I klarhetens intresse bör krävas att en avvikelse från reglerna om
tredjemans skydd i andra hänseenden direkt framgår av försäkringsavtalet.
I övrigt anser sig regeringen kunna ansluta sig till Lagrådets förslag i denna del.
Särskilt om överlåtelse av försäkrad egendom
Enligt den dispositiva regel som nu behandlats skall ägaren utan vidare vara skyddad på grund av försäkringen, även när han inte är försäkringstagare. Det är emellertid tänkbart att försäkringsavtalet innehåller ett villkor att, om äganderätten övergår till någon annan, försäkringen upphör att gälla, eller liknande. Denna situation regleras i 54 § andra stycket FAL.
Enligt en särskild tvingande regel i promemorieförslaget skall vid överlåtelse av försäkrad egendom även den nye ägaren skyddas av försäkringen under sju dagar. Försäkringsbranschen har motsatt sig lagstiftning enligt förslaget och bl.a. påpekat att en veckas försäkringsskydd för t.ex. en industrienhet kan motsvara en avsevärd premie och att försäkringsbolaget vid företagsförsäkring inte kan påräkna återförsäkring för de risker som skulle bli följden av bestämmelsen. Liknande synpunkter har framhållits från Industriförbundet och Svensk Handel, som också påpekat att en tvingande regel som den föreslagna skulle gripa in i den ansvarsfördelning som lagts fast i själva överlåtelseavtalet. Från konsumenthåll har däremot understrukits att den föreslagna bestämmelsen kommer att få stor praktisk betydelse främst i de situationer då någon köper t.ex. en bil eller en båt under ett veckoslut, när möjligheterna för köparen att teckna försäkring för egendomen är begränsade.
Regeringen konstaterar att det är angeläget att en köpare inte skall riskera att omedelbart efter köpet sakna försäkringsskydd för sin egendom. Den föreslagna regeln ter sig både som lämplig och rimlig när köparen är en konsument, vare sig egendomen förvärvas från en annan konsument eller från en näringsidkare. Om köparen däremot är näringsidkare, har de skäl mot regeln som anförts från försäkringsbranschen och från näringslivshåll större tyngd. Det framgår klart att regeln i sådana förhållanden är förenad med betydande olägenheter. Regeringen anser därför att regeln, som enligt förslaget är tvingande, bör begränsas till fall då egendomen överlåts till den som intar ställning som konsument och alltså förvärvar den huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.
Konsekvenserna för den försäkrade av att någon annan brutit mot upplysningsplikten
En fråga som i nu gällande lag bara regleras för brandförsäkringens del (87 § FAL) är i vilken utsträckning tredje mans rätt kan bero av att försäkringstagaren inte uppfyller sina skyldigheter enligt försäkringsavtalet.
Att försäkringstagaren inte fullgör sin upplysningsplikt anses för närvarande gå ut också över andra försäkrade (SOU 1925:21 s. 186 och NJA II 1927 s. 498). En identifikation av detta innehåll föreslås också i
promemorian och framstår som naturlig även enligt den nya lagen, liksom att den omfattar även sådana fall där försäkringstagaren har eftersatt en skyldighet att anmäla riskökning under försäkringstiden. Ett oskäligt resultat av en sådan regel motverkas för konsumentförsäkringens del av att det ju genom en skälighetsbedömning skall avgöras i vad mån den försäkrade bör gå miste om ersättningen, trots att han personligen inte kan lastas för överträdelsen. Identifikation bör enligt regeringen dock inte ske i fråga om borgenärer som har förmånsrätt i fastighet eller tomträtt, vilka enligt det nyss sagda intar en viss särställning. Redan i dag har dessa ett starkare skydd vid brandförsäkring (se 87 § tredje stycket FAL), och med hänsyn till fastighetskrediten bör det utsträckas också till andra mindre praktiska skadefall. Dessa borgenärer bör alltså vara skyddade mot rättsförluster på grund av brister i upplysningsplikten och anmälningsskyldigheten. Ersättning som försäkringsbolaget lämnar i denna situation bör dock på vanligt sätt kunna återkrävas av försäkringstagaren.
Om borgenärens namn och adress har anmälts hos försäkringsbolaget, bör – i linje med vad som gäller enligt FAL – motsvarande gälla också bolagets rätt till ansvarsfrihet på grund av dröjsmål med premien, under fjorton dagar från det att bolaget avsände ett meddelande om dröjsmålet till borgenären.
Försäkringstagarens behörighet att företräda den försäkrade
I promemorian föreslås bestämmelser i linje med 56 § och (för brandförsäkringens del) 87 § första stycket FAL om försäkringstagarens behörighet att ingå avtal med försäkringsbolaget om försäkringsförhållandet och ta emot meddelande om detta. Regeln är inte inriktad på rätten till ersättning för ett inträffat försäkringsfall. Promemorian utgår dock från försäkringsbolagets perspektiv och anger när bolaget kan avtala med försäkringstagaren med bindande verkan för tredje man, medan 56 § framför allt betonar försäkringstagarens befogenhet att disponera över försäkringen, såvida inte annat följer av rättsförhållandet med tredje man.
Lagrådet har ansett att uppläggningen i FAL har ett värde genom att det understryks att det är försäkringstagaren som på detta vis i allmänhet har materiell rätt att förfoga över försäkringen också i förhållande till tredje man.
Regeringen konstaterar dock att denna rätt framstår som en naturlig följd av försäkringsförhållandet och knappast behöver särskilt understrykas. Dessutom bör här, liksom annars, lagstiftningen i första hand ta sikte på själva försäkringsavtalet, inte på rättsförhållandet mellan försäkringstagaren och tredje man. Promemorians uppläggning framstår därför som konsekvent, och bestämmelserna bör lämpligen utformas i enlighet med detta.
Det saknas anledning att, som Lagrådet förordat, ange att bestämmelserna tar sikte på ändringar före ett försäkringsfall, eftersom motsvarande avtal kan träffas också därefter med sikte på vad som skall gälla för framtiden.
Konkurrens mellan flera borgenärer
FAL innehåller bara ett par bestämmelser om företrädesrätten till ersättningen när flera intressenter konkurrerar om den. Innehavare av panträtt och retentionsrätt har rätt att före ägaren få ut försäkringsersättningen, om han inte får samma säkerhet som före försäkringsfallet. I övrigt saknas bestämmelser om konkurrenssituationer av detta slag. Tvist om rätt till ersättningen kan uppkomma både innan denna betalas ut och sedan någon intressent har fått ersättning. Frågan ställs på sin spets när försäkringsersättningen inte räcker till för att täcka alla berättigades förluster, t.ex. därför att den är för låg eller därför att den som fått ut ersättningen är i konkurs.
Försäkringsrättskommittén har föreslagit regler om företrädesrätt till försäkringsersättningen som i stort anknyter till det system som gäller i dag. Enligt förslaget skulle borgenärer med säkerhetsrätt i första hand tillgodoses. Vid sidan om en sådan regel föreslogs dock också en dispositiv bestämmelse av innebörd att egendomens ägare har rätt till ersättningen i det fallet att borgenärens säkerhet inte väsentligt minskar genom försäkringsfallet. I promemorian har kretsen av intressenter som skall skyddas av en tvingande regel begränsats till borgenärer med förmånsrätt i fast egendom och tomträtt. I övrigt fördes kommittéförslaget vidare, dock med tillägg av en dispositiv bestämmelse som med de senast nämnda två kategorierna av borgenärer jämställer vissa andra borgenärer med förmånsrätt. Slutligen föreslogs i promemorian, i linje med kommittéförslaget, en bestämmelse med innebörd att vid konkurrens mellan borgenärer av de senast nämnda slagen, liksom sådana med förmånsrätt i fast egendom eller tomträtt, vad som föreskrivs i förmånsrättslagen skulle gälla om deras inbördes företräde. Mot dessa förslag har det inte riktats någon kritik under remissbehandlingen. Också regeringen ansluter sig till dem och föreslår alltså bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med vad som förordades i promemorian.
Lag om säkerhetsrätt till försäkringsersättning
Bestämmelserna om företrädesrätt till försäkringsersättning bör som föreslagits av Försäkringsrättskommittén och i promemorian kompletteras med en särskild lag, som framför allt närmare preciserar i vilka fall ägaren kan kräva ut ersättning på den grunden att säkerheten för en borgenär inte väsentligen minskar. Förslagen i promemorian, som i sak överensstämmer med kommitténs, har tillstyrkts eller lämnats utan invändning av så gott som samtliga remissinstanser, fast försäkringsbranschen ansett att det bör göras en mer förutsättningslös översyn. Enligt regeringens bedömning bör dock en ny reglering kunna byggas på promemorians förslag.
Den försäkrades rätt till ersättning vid försäkringsfall
I promemorian föreslogs också en bestämmelse som i sak motsvarar 57 § FAL. Bestämmelsen tar sikte på situationen när väl ett försäkringsfall har inträffat. Den innebär att försäkringstagaren inte kan ändra eller inskränka den rätt till ersättning för liden förlust som kan tillkomma
tredje man på grund av försäkringsavtalet. Regeringen delar uppfattningen att också den nya lagen bör innehålla en sådan regel.
Enligt FAL:s bestämmelse kan försäkringsbolaget betala ersättning till försäkringstagaren när det är oklart vem som har rätt till ersättningen. Lagrådet har satt i fråga om inte bolaget bör göra detta på egen risk ifall bolaget har särskild anledning att misstänka att någon annan än försäkringstagaren är berättigad. Med hänsyn till vikten av att ersättningen snabbt utbetalas till försäkringtagaren anser dock regeringen att man inte bör avvika från gällande rätt på denna punkt.
8.2. Direktkrav vid ansvarsförsäkring
Regeringens förslag: Den skadelidande skall vid ansvarsförsäkring få kräva försäkringsbolaget direkt på den ersättning som skall utgå enligt försäkringsavtalet om det är fråga om en obligatorisk försäkring, om den försäkrade är försatt i konkurs eller offentligt ackord har fastställts, om den försäkrade är en upplöst juridisk person eller när försäkringsbolaget i annat fall har ett subsidiärt ansvar mot den skadelidande. Bestämmelserna skall vara tvingande vid såväl konsumentförsäkring som företagsförsäkring. En regel ges för det fallet att försäkringsbolaget betalar ut ersättning utan att se till den skadeståndsberättigades intresse.
9 kap. 7 och 8 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Skiljer sig från regeringens förslag genom att den skadelidande föreslås få rätt till direkttalan mot försäkringsbolaget vid all ansvarsförsäkring. Regeln skall vara helt tvingande vid konsumentförsäkring. Vid företagsförsäkring skall regeln vara tvingande endast såvitt avser de fall som omfattas av regeringens förslag (se promemorian s. 180 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta instanserna. Försäkringsförbundet motsätter sig att regler om direktkrav införs i lagen. Försäkringsjuridiska föreningen ställer sig tveksam till en rätt till direktkrav. Finansinspektionen, Konsumentverket, Konsumenternas Försäkringsbyrå och Villaägarnas riksförbund anser att regeln om direktkrav skall vara helt tvingande även vid företagsförsäkring. Allmänna reklamationsnämnden förordar att konsumenter alltid skall ha rätt till direktkrav vid ansvarsförsäkring. Enligt nämnden bör möjligheten för försäkringsbolaget att friskriva sig från direktkrav inskränkas till att gälla endast i förhållanden mellan näringsidkare. Industriförbundet och Svensk Handel förordar att direktkrav vid företagsförsäkring skall begränsas till fall där ansvarsförsäkringen är obligatorisk, den försäkrade är på obestånd eller då den försäkrade är en upplöst juridisk person. Sjöassuradörernas förening anser att regeln om subsidiärt ansvar för försäkringsbolaget bör utgå, utom möjligen i fall då den skadelidande är en privatperson.
Nuvarande ordning: I FAL finns det inte några närmare regler om den skadelidandes ställning i förhållande till försäkringsbolaget när denne meddelat en ansvarsförsäkring som omfattar skadan i fråga, med det undantag som anges nedan. Försäkringen avser i detta fall den skade-
ståndsskyldighet som den försäkrade ådrar sig. Den skadelidande är inte part i försäkringsavtalet och är inte heller att anse som försäkrad enligt FAL:s bestämmelser om ansvarsförsäkring (91–96 §§). Dessa regler bygger på tanken att ansvarsförsäkringen principiellt är en angelägenhet endast mellan försäkringsbolaget å ena sidan och försäkringstagaren (och andra försäkrade) å andra sidan. Endast i en särskild situation, nämligen när den försäkrade är försatt i konkurs, har enligt FAL den skadelidande möjlighet att i rättegång framställa ersättningsanspråk direkt mot försäkringsbolaget (se närmare 95 § tredje stycket).
Vissa andra regler avser emellertid också att trygga den skadelidandes möjlighet till ersättning. Sålunda får den försäkrade vid ansvarsförsäkring inte uppbära ersättning av försäkringsbolaget i vidare mån än han gottgjort den skadelidande eller denne lämnat sitt samtycke (95 § första stycket). Om försäkringsbolaget ändå betalar ut ersättning, svarar bolaget upp till det utbetalade beloppet för skadestånd som den skadelidande inte kan få ut av den försäkrade (se närmare 95 § andra stycket). En tvingande bestämmelse i 96 § skall vidare hindra att den försäkrade träffar uppgörelser med försäkringsbolaget i syfte att undandra den skadelidande skadestånd som tillkommer denne. Bestämmelserna i 95 och 96 §§ är tillämpliga också vid konsumentförsäkring (se 4 § KFL).
Skälen för regeringens förslag: Ansvarsförsäkringen avser att skydda försäkringstagaren och andra försäkrade mot skadeståndsansvar. Det är bara dessa kategorier som anses kunna framställa krav mot försäkringsbolaget på grund av försäkringen. En skadelidande har visserligen stort intresse av att det finns en ansvarsförsäkring, vilket ofta utgör en förutsättning för att den skadeståndsskyldige alls skall kunna betala ersättning enligt skadeståndsrättsliga regler. Men den skadelidande är inte part i försäkringsavtalet, och detta anses inte som en försäkring av den skadelidandes intresse. I enlighet med detta bygger FAL:s regler på att den skadelidande i princip saknar rätt att vända sig direkt mot försäkringsbolaget för att få ut ersättning. Han får i stället kräva skadestånd av den försäkrade, som sedan får avgöra om försäkringen skall tas i anspråk. Lagen innehåller emellertid, som framgått ovan, vissa särskilda regler som tillgodoser den skadelidandes rätt till ersättning, bl.a. vid den försäkrades obestånd och när en uppgörelse träffats mellan försäkringsbolaget och försäkringstagaren med syfte att undandra den skadelidande ersättning.
Enligt Försäkringsrättskommittén är gällande regler om ansvarsförsäkring i de flesta fall tillräckliga för att den skadelidande skall kunna få ut skadeståndet från försäkringen. Normalt medverkar den försäkrade till att skadan anmäls till försäkringsbolaget, i varje fall sedan den skadelidande meddelat att han vill framställa skadeståndsanspråk, och försäkringsbolaget övertar sedan förhandlingarna med den skadelidande, förutsatt att det anser skadan falla inom försäkringens område. Också från den försäkrades synpunkt är detta naturligtvis typiskt sett en fördel. Den försäkrade slipper besvär och kostnader som anspråket kan föranleda. Om försäkringsbolaget finner att skadeståndsanspråket saknar fog, utbetalas inget skadestånd, och en skadelidande som inte låter sig nöja med detta får väcka skadeståndstalan mot den försäkrade. Det ingår då ofta i försäkringsskyddet att försäkringsbolaget för rättegången för den försäkrade och står för rättegångskostnaderna. Om den försäkrade döms att
utge skadestånd till den skadelidande, betalar försäkringsbolaget detta upp till försäkringsbeloppet.
Kommittén framhåller emellertid att det kan inträffa fall då en försäkrad varken betalar skadan eller anmäler denna till försäkringsbolaget samtidigt som den försäkrade inte heller uppger något om sin ansvarsförsäkring. En annan situation som nämns är att försäkringsbolaget gör gällande att en skada av någon anledning inte omfattas av ansvarsförsäkringen. Den skadelidande kan då inte själv processa om saken mot försäkringsbolaget, vilket också får betydelse om den försäkrade påkallar jämkning av skadeståndet enligt skadeståndslagen under hänvisning till bolagets ståndpunkt. Kommittén har därför ansett att den skadelidande bör berättigas att framställa sina ersättningskrav direkt mot försäkringsbolaget, och den har i det sammanhanget också hänvisat till den allmänt sett ökade betydelse som ansvarsförsäkringen har fått i tvister om skadestånd enligt modern skadeståndsrätt. Eftersom man både inom försäkringsbranschen och på företagarhåll haft vissa praktiska och principiella invändningar mot sådana direktkrav, har dock kommittén som en kompromiss gjort regeln tvingande endast vid konsumentförsäkring, då den skadelidande i särskild grad är beroende av ansvarsförsäkringen för att få ut sitt skadestånd. Vid företagsförsäkring, där försäkringstagaren ansetts ha större intresse av vilka uppgörelser som sker mellan försäkringsbolaget och den skadelidande, skulle parterna ha möjlighet att i försäkringsavtalet utesluta direktkrav. Även här skulle dock reglerna vara tvingande när ansvarsförsäkringen är obligatorisk, när den försäkrade är försatt i konkurs eller offentligt ackord har fastställts samt när den försäkrade är en juridisk person som numera är upplöst. Promemorian föreslår i huvudsak samma lösning.
Remissutfallet har visat att det råder starkt delade meningar om frågan om direktkrav. De flesta synes medge att en sådan ordning är berättigad vid den försäkrades insolvens och när det är fråga om obligatorisk försäkring (t.ex. för fastighetsmäklare och försäkringsmäklare). Sådan försäkring har föreskrivits just för att trygga möjligheten till skadestånd på grund av försäkringstagarens verksamhet. I övrigt går remissinstansernas åsikter vitt isär.
Enligt regeringen kan man, å ena sidan, inte bortse från att sådana komplikationer kan inträffa som kommittén framhållit. Det stämmer väl med tendenserna i modern ersättningsrätt att se frågan om ersättningsskyldighet i nära samband med frågan om föreliggande försäkringar och låta den skadelidande på en gång få prövade både frågan om skadeståndsansvar och frågan i vad mån ett ansvar omfattas av försäkringen. Under alla förhållanden är det tydligt att en möjlighet att framställa ett direkt krav mot försäkringsbolaget kan ha stort praktiskt värde från den skadelidandes synpunkt. Kommitténs gränsdragning mellan konsumentförsäkring och företagsförsäkring kan utifrån detta synsätt verka mindre konsekvent, eftersom den inte låter den skadelidandes behov av ersättning bli avgörande. Att tillåta direktkrav från vissa skadelidandes sida, närmast konsumenter, eller vid vissa skadetyper – t.ex. vid personskada – skulle dock väsentligt komplicera regelsystemet, bl.a. genom att olika anspråk i anledning av samma skadehändelse fick behandlas på skilda sätt.
Ett alternativ är att – som flera remissinstanser förordat – låta den tvingande regeln om direktkrav gälla generellt. Samtidigt är det naturligtvis riktigt, såsom framhållits från bl.a. försäkringsbranschens sida, att det nuvarande systemet i de allra flesta fall fungerar väl utan risk för att den skadelidandes intressen skall bli lidande. Den av kommittén föreslagna ordningen kan väntas få betydelse bara i relativt sällsynta fall. Den skulle också medföra särskilda svårigheter vid företagsförsäkring, på det sätt som utvecklats från försäkringsbranschens och näringslivets sida.
Det sagda leder regeringen till slutsatsen att det får anses tillräckligt att trygga den skadelidandes rätt genom att föreskriva rätt till direktkrav i de speciella situationer där kommittén velat införa tvingande bestämmelser över hela linjen, dvs. vid obligatorisk försäkring samt i vissa fall då det står klart att den ansvarige inte kan betala skadeståndet. Till detta bör läggas fallet när den skadelidande annars gör gällande försäkringsbolagets subsidiära ansvar (jfr 4 kap. 9 § andra stycket i förslaget). Regeringen föreslår alltså att den nya lagen innehåller en reglering med denna inriktning. I övrigt bör den nuvarande ordningen föras vidare: den skadelidande måste åtminstone formellt rikta sina krav mot den skadeståndsskyldige, även om motparten i realiteten är försäkringsbolaget.
När det gäller sådana skyddsregler till förmån för tredje man är det naturligt att bestämmelserna är tvingande inte bara vid konsumentförsäkring utan också vid företagsförsäkring.
I betänkandet och promemorian föreslogs att den skadelidandes krav mot försäkringsbolaget skulle regleras i samråd med den försäkrade. Sedan möjligheterna till direktkrav nu föreslås bli begränsade på det sätt som har angetts här lär en sådan bestämmelse få begränsad betydelse. Att skadan vid ansvarsförsäkring regleras efter kontakt med den försäkrade ligger i situationens natur, och en särskild bestämmelse om samråd bedöms därför vara överflödig.
Det kan tänkas förekomma att försäkringsbolaget betalar ut ersättning ur en ansvarsförsäkring till försäkringstagaren eller någon annan försäkrad utan att den som har rätt till skadestånd ekonomiskt tillgodoses av denne. I FAL finns en bestämmelse, 95 § andra stycket, som innebär att försäkringsbolaget i en sådan situation blir ansvarigt mot den skadeståndsberättigade, dock högst med ett belopp som motsvarar vad den försäkrade har fått. Såväl i Försäkringsrättskommitténs förslag som i promemorian förs den regeln vidare. Också regeringen anser att den nya lagen bör innehålla en bestämmelse med den innebörden.
I 95 § första stycket FAL förekommer en allmän bestämmelse att försäkringshavaren inte är berättigad att på grund av försäkringen uppbära ersättning i vidare mån än man gottgjort den som lidit skada eller denne lämnat sitt samtycke. Lagrådet har förordat att en motsvarighet till den regeln bör inleda bestämmelserna om ansvarsförsäkring så att läsaren omedelbart får klart för sig försäkringens närmare innebörd. Mot detta kan dock invändas att den angivna situationen – att den försäkrade först skulle betala den skadelidande och därefter begära ersättning av försäkringsbolaget – i praktiken sällan lär förekomma. Regeln skulle sålunda ge en missvisande bild av hur försäkringen egentligen fungerar. Det kan naturligtvis finnas anledning att i lagtexten ange vad en ansvarsförsäkring närmare går ut på, men enligt regeringens mening bör detta lämpligen ske genom att man på det första ställe försäkringen
berörs i lagen – i 4 kap. 9 § i förslaget – talar om ”försäkring mot skadeståndsansvar som kan uppkomma för den försäkrade (ansvarsförsäkring)”.
I övrigt har Lagrådet inte funnit grund för erinran mot förslaget i denna del men föreslagit en viss omdisponering av reglerna. Denna grundar sig dock på att en motsvarighet till 95 § första stycket FAL skulle införas i lagen och torde nu sakna aktualitet.
Lagrådet har efterlyst en motivering varför vissa regler om ansvarsförsäkring i FAL inte fått motsvarighet i det remitterade förslaget. Liksom då det gäller andra särskilda försäkringsformer anser regeringen att det inte finns anledning att belasta lagtexten med några dispositiva regler om ansvarsförsäkringen motsvarande 91–93 §§ FAL. Vad gäller den tvingande regeln i 94 § avsåg den att skydda den försäkrade mot vissa speciella villkorsklausuler, vilka redan vid lagstiftningens tillkomst inte torde ha varit brukliga. Skulle en sådan klausul likväl åberopas i något fall av försäkringsbolaget, bör det vara möjligt att utan vidare komma till rätta med den med stöd av 36 § avtalslagen.
8.3. Otillräckligt försäkringsbelopp vid ansvarsförsäkring
Regeringens förslag: Lagen skall innehålla bestämmelser om hur den skadelidandes ersättning från en ansvarsförsäkring skall beräknas när försäkringsbeloppet inte räcker till alla skadelidande. Om försäkringsbolaget uppsåtligen eller av oaktsamhet betalar ut ett för stort belopp utan hänsyn till att flera skador kan anmälas, kan försäkringsbolaget nödgas betala viss ersättning utöver försäkringsbeloppet till nytillkomna skadelidande.
9 kap. 9 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens förslag (se promemorian s. 183).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta instanserna.
Nuvarande ordning: Varken i FAL eller KFL finns det några regler om den situation som här är aktuell.
Skälen för regeringens förslag: Om flera skador inträffar som sammanlagt överskrider försäkringsbeloppet, kan det bli svårt för försäkringsbolaget att hantera ersättningskraven. Särskilt gäller detta när kraven anmäls undan för undan av olika skadelidande. Frågan blir då om den skadelidande som först anmäler sitt anspråk hos försäkringsbolaget skall få detta tillgodosett fullt ut eller om alla anspråk skall reduceras och, i sådana fall, hur bolaget skall förfara när det är ovisst om alla skadelidande har gett sig till känna. Detta kan bli aktuellt särskilt vid skador som uppkommer successivt och mer smygande, t.ex. miljöskador genom föroreningar eller sjukdomar som uppkommer på grund av hälsofarliga produkter. Från försäkringshåll har man betonat värdet av att lagregler ges om denna situation, där det råder osäkerhet hur kraven bör hanteras.
Till en början uppkommer frågan hur en reduktion skall ske när alla aktuella skadeståndsanspråk är kända för försäkringsbolaget. En naturlig regel, som också lär tillämpas i försäkringspraxis, är att varje skade-
lidande då får ut ersättning i förhållande till storleken av sitt berättigade anspråk. Detta kan förefalla något otillfredsställande i vissa situationer, där någon skadelidande har ett särskilt stort ersättningsbehov. Det synes emellertid svårt att i lagen föreskriva någon sorts allmän skälighetsbedömning som försäkringsbolaget skulle göra i detta läge. Bolaget måste rimligen ha en klar princip att hålla sig till när anspråken konkurrerar. Från denna synpunkt framstår enligt regeringen en proportionell reduktion som den enda lämpliga.
Nästa fråga blir hur försäkringsbolaget skall förfara när det i samband med utredningen av en anmäld skada visar sig troligt att ytterligare skador kommer att anmälas. Att försäkringsbolaget utan hänsyn till detta skulle få betala ut ersättning för kända skador upp till försäkringsbeloppet skulle kunna leda till olyckliga resultat när den försäkrade inte har ekonomiska möjligheter att själv infria senare skadeståndsanspråk. Samtidigt kan bolaget ha svårt att utan stöd av en lagregel vägra att betala ut full ersättning bara på den grund att nya krav är sannolika. Regeringen föreslår därför en regel av innebörd att försäkringsbolaget bara behöver ge ut så stor försäkringsersättning som den skadelidande kan väntas få rätt till när alla skador är kända. Om den försäkrade själv bör kunna betala det belopp som inte försäkringen täcker, bör dock försäkringsbolaget inte behöva ta hänsyn till eventuella framtida krav.
Det blir naturligtvis i många fall svårt för försäkringsbolaget att göra en sådan prognos, och det vore inte rimligt om bolaget skulle drabbas av sanktioner så snart man har gjort en alltför optimistisk kalkyl. Men i den mån försäkringsbolaget uppsåtligen eller oaktsamt betalat ett högre belopp än vad som framgår av den angivna principen, bör följden bli att försäkringsbolaget svarar för senare skador också utöver försäkringsbeloppet. Rimligen bör då försäkringsbolaget ha en möjlighet till återkrav mot den försäkrade, som annars skulle få ett bättre försäkringsskydd än han avtalat om. I den mån återkravet blir oskäligt betungande, kan den försäkrade skyddas av 6 kap. 2 § skadeståndslagen.
Slutligen bör regleringen innehålla en rätt för kända skadelidande att få skadorna i sin helhet reglerade sedan en viss tid förflutit från den tidpunkt då det första anspråket anmäldes. Med hänsyn till de skadelidandes intresse av att inte betalningen fördröjs bör fristen i enlighet med promemorieförslaget, som inte kritiserats i denna del, bestämmas till två år.
Hänvisningar till S8-3
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
9. Personförsäkring
Hänvisningar till S9
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 3
9.1. Information
9.1.1. Försäkringsbolagets skyldighet att lämna information
Regeringens förslag: Det skall gälla motsvarande informationsskyldighet vid personförsäkringar som föreslås för konsumentförsäkringarna. Informationsreglerna behöver inte följas i fråga om personförsäkringar som tecknas av näringsidkare till förmån för dem själva när det kan antas att näringsidkarna saknar behov av informationen. Särskilda informationskrav skall finnas för försäkringsfall, bl.a. för att förebygga att dödsbon genom preskription går miste om de rättigheter som följer av den avlidnes försäkringar.
10 kap. förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag (se promemorian s. 140 f.). En skillnad är dock att promemorian inte innehåller något lindrat informationskrav i fråga om personförsäkringar som tecknas av näringsidkare till förmån för dem själva. Enligt promemorian skall ett försäkringsbrev alltid utfärdas (se promemorian s. 291).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser är positiva till de föreslagna informationsreglerna. Från försäkringsbranschen anförs att reglerna på försäkringsområdet och i det individuella pensionssparandet måste vara konkurrensneutrala. Sveriges Försäkringsförbund anser att det inte får komma i fråga att ålägga försäkringsbolagen att utreda försäkringstagarnas försäkringsbehov. När det gäller efterköpsinformation bör man enligt förbundet inte låsa utvecklingen så att innehållet i ett försäkringsavtal måste återges just i ett försäkringsbrev. Inte heller bör det krävas att sådan information lämnas snarast efter avtalsslutet. Dessutom bör förköpsinformation kunna lämnas helt eller delvis muntligen.
Nuvarande ordning: FAL innehåller inga informationsregler av det slag som regeringen föreslår. Försäkringsbolagens informationslämnande vid personförsäkring regleras i dag i begränsad utsträckning genom KFL. Andra författningar som kan få betydelse är marknadsföringslagen, försäkringsrörelselagen och, såvitt gäller försäkringsbolag som inte är etablerade i Sverige men bedriver verksamhet här, lagen om utländska försäkringsgivare med verksamhet i Sverige. Informationsreglerna i KFL är tillämpliga på sådana personförsäkringar som är beståndsdelar i försäkringar som omfattas av den lagen. Marknadsföringslagen är tillämplig på den information som försäkringsbolagen lämnar. Om ett försäkringsbolag underlåter att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, kan bolaget med stöd av 15 § marknadsföringslagen åläggas att lämna sådan. Ett åläggande kan meddelas av Marknadsdomstolen. Finansinspektionen har meddelat föreskrifter (FFFS 2003:7) om information till livförsäkringstagare. Föreskrifterna har i första hand utfärdats för att genomföra informationsreglerna i EG:s livförsäkringsdirektiv. Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt försäkringsrörelselagarna eller Finansinspektionens föreskrifter, kan inspektionen meddela erinringar och också förelägga bolaget att vidta rättelse.
Skälen för regeringens förslag
Försäkringsproduktens karaktär
Det är flera faktorer som gör det angeläget att en person som står i begrepp att teckna en personförsäkring, eller som redan har tecknat en försäkring, får tillgång till information. Detta gör sig gällande med särskild styrka för livförsäkringens del. Den viktigaste orsaken till detta är att avtalen om sådana försäkringar, till skillnad mot vad som typiskt sett gäller i fråga om skadeförsäkring, kan löpa under lång tid. Ingås avtal under felaktiga förutsättningar från konsumenternas sida, kan det få allvarliga ekonomiska konsekvenser för dem själva eller deras anhöriga.
Försäkringsprodukterna kan vara mer eller mindre omfattande och komplexa. Gemensamt för dem är att de är abstrakta – de får ju sitt innehåll beskrivet genom villkor – och relaterade till hypotetiska situationer. Försäkringen tar sikte på att något visst kommer att hända (t.ex. ett dödsfall) men ovisst när. Eller så handlar det om att något ovisst kan komma att hända (t.ex. en olyckshändelse eller ett sjukdomsfall eller att den försäkrade kommer att uppnå en viss ålder). Försäkringen kan också ta sikte på en kombination av båda situationerna. Likaså kan en försäkring i det enskilda fallet utgöra en kombination av olika försäkringsformer. Så kan en olycksfallsförsäkring exempelvis ha ett livförsäkringsmoment. Vidare kan försäkringen täcka vissa risker men inte andra (olycksfall i Sverige men inte i vissa andra länder, vissa sjukdomar men inte andra, dödsfall på grund av självmord i vissa fall men inte i andra osv.). Vissa personförsäkringar löper under en förhållandevis kort och därmed för försäkringstagaren tämligen överblickbar tid, andra kan komma att gälla för en mycket lång tid. Det senare gäller i fråga om många livförsäkringar.
Det kan alltså råda en stor spännvidd mellan olika slag av personförsäkringar. Vissa kan vara förhållandevis enkla att överblicka för också en person som inte har erfarenhet av försäkringar. Andra kan vara mycket komplexa och svåröverblickbara och därmed bereda försäkringstagaren problem, bl.a. när det gäller att bedöma värdet av det skydd och de förmåner som försäkringen ger mot kostnaderna, och därmed om försäkringen är värd sitt pris.
Omständigheter på den försäkrades sida
Också omständigheter kan skifta som är att hänföra till den försäkrades personliga förhållanden och som har betydelse både för om det är nödvändigt eller lämpligt att en försäkring tecknas och för valet av försäkring.
En omständighet av grundläggande betydelse för denna bedömning är vilken risk eller vilka risker som är på tal. Vilka sjukdomar och olycksfall kan den försäkrade behöva gardera sig mot? Vilken ekonomisk trygghet vill den försäkrade ha på sin ålderdom? Vilket ekonomiskt skydd kan de efterlevande behöva när den försäkrade dör? Hur stor ekonomisk kompensation behöver företaget om en nyckelperson plötsligt försvinner på grund av sjukdom, olycksfall eller dödsfall? Frågorna är inte alltid lätta att besvara, eftersom svaren i mycket bara kan bygga på
antaganden. Det ligger ju i själva försäkringsidén att försäkringstagaren genom försäkringen vill gardera sig eller någon annan mot ovissa händelser i framtiden. Och dessa händelser kan bero både på den försäkrades egna förhållanden (genetiska anlag, hälsotillstånd, levnadssätt, riskexponering osv.) och sådana som ligger utanför honom (andra människors beteenden, naturhändelser, allmänna hälso- och sjukdomsförhållanden m.m.).
Ytterligare en annan faktor är i vad mån de risker som frågan gäller redan är täckta av försäkring, något som försäkringstagaren inte alltid lär veta. Av intresse kan till att börja med vara det skydd som de sociala trygghetslagarna ger, såsom sjukvårdsförmåner, förmåner vid arbetsoförmåga, ålderdom, dödsfall och handikapp. Hit hör också frågan om personen omfattas av det skydd som avtalsförsäkringarna ger, såsom avtalsgruppsjukförsäkring (AGS), trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA), industrins och handelns tilläggspension för tjänstemän och arbetsledare (ITP) och tjänstegrupplivförsäkring (TGL).
Ett spörsmål som det också kan vara lämpligt att överväga innan en individuell försäkring tecknas är om risken eller riskerna är täckta av, eller kan täckas av, en gruppförsäkring som t.ex. den försäkrades fackliga organisation förmedlar till sina medlemmar.
En omständighet som kan bidra till att göra bilden av försäkringsbehovet otydlig är att den försäkrades familjeförhållanden kan förändras över tiden. Om frågan gäller ett efterlevandeskydd för make och barn, kan ju behovet i efterhand komma att förändras på grund av att den försäkrade sedan försäkringen tecknades kan komma att skaffa fler barn eller på annat sätt få en förändrad familjebildning. En annan individuell faktor är vilket skydd en försäkringskund har råd med eller är beredd att betala för. Detta är en omständighet som kan ha betydelse vid skadeförsäkring men som oftare kan vara svårbedömd vid personförsäkring när denna är avsedd att löpa på obestämd eller lång tid. Detsamma gäller i fråga om storleken på det sparande som försäkringstagaren kanske vill lägga in i försäkringen (vid t.ex. pensionsförsäkring). Han kan därvid också ha anledning att överväga om ett sparande av det bundna slag som pensionssparandet utgör är den lämpligaste sparformen.
Förköpsinformation
Regeringen ansluter sig till promemorians principiella syn att en försäkringskund bör ha rätt till information som bl.a. underlättar hans bedömning av behovet av försäkring. Särskilt vid livförsäkring förekommer ofta mycket långsiktiga och ekonomiskt viktiga avtalsrelationer som gör att en försäkringstagare kan behöva ett gott underlag för sitt beslut att teckna en försäkring. Kunden bör därför få sakkunnig hjälp att överväga i vilken utsträckning han behöver trygga sig och sin familj genom privat försäkring vid sidan av de sociala förmåner och det skydd genom kollektiv försäkring som kan påräknas vid sjukdom, olycksfall eller dödsfall.
Samtidigt vill regeringen dock betona att behovet av förköpsinformation kan variera mycket från individ till individ och vara helt olika vid olika tänkta skadefall. Det kan inte komma i fråga att ålägga försäkringsbolagen att göra en individuell behovsutredning varje gång när en
personförsäkring tecknas. En grundlig behovsutredning torde normalt vara aktuell bara vid livförsäkringar, särskilt sådana med sparande. I princip bör försäkringsbolaget erbjuda sig att utföra en behovsutredning innan en sådan försäkring tecknas. Försäkringsbolaget bör dock ha rätt att ta betalt för utredningen, under förutsättning givetvis att bolaget och kunden i förväg kommer överens om detta. En annan sak är att konkurrensförhållandena kan vara sådana att en rätt att ta betalt i praktiken kanske mera sällan kan utnyttjas.
För att kunden skall kunna bedöma vilken försäkring som kan svara mot hans behov bör kunden informeras om såväl omfattningen som begränsningarna hos de produkter som valet står mellan. Försäkringsskyddets omfattning bör beskrivas så noga som möjligt, utan att informationen förlorar i klarhet och lättillgänglighet. Försäkringsbolaget bör också lyfta fram sådana begränsningar av försäkringsskyddet som det annars kan vara lätt för den enskilde att förbise. Om försäkringstagaren tror att försäkringsskyddet är mera vidsträckt än som är fallet, kan det få allvarliga konsekvenser.
Med hänvisning till det som har sagts i det föregående bör lagen alltså föreskriva att försäkringsbolag innan en personförsäkring meddelas skall lämna kunden information som underlättar kundens bedömning av hans försäkringsbehov och valet av försäkring. Informationen bör avse försäkringsskyddets omfattning, försäkringsvillkoren i övrigt och andra förhållanden som gör att kunden kan bedöma kostnaden för och förmånerna av försäkringen. Viktiga begränsningar av försäkringsskyddet bör tydligt framgå. Vid tidsbegränsad försäkring bör information lämnas om försäkringstagarens möjligheter att förnya försäkringsförhållandet.
Information av sådant slag som har nämnts i det föregående bör i princip alltid lämnas innan ett avtal om personförsäkring ingås. Men reglerna om försäkringsbolagets skyldighet att lämna information innan en försäkring tecknas måste ge utrymme för viss flexibilitet. Förhållandet kan vara sådant att det av praktiska skäl inte är möjligt för försäkringsbolaget att lämna informationen. En orsak kan t.ex. vara att kunden tar kontakt med försäkringsbolaget helt kort före en resa för att få försäkringsskydd genast. Man kan också tänka sig fall där en kund förklarar sig avstå från information, t.ex. därför att kunden redan känner till den aktuella försäkringsprodukten. Ett annat skäl till att förköpsinformation inte kan lämnas fullt ut kan ha att göra med det sätt på vilket försäkringen marknadsförs och försäkringsavtalet ingås. Så kan det vara om försäkringsavtalet ingås genom att försäkringstagaren betalar premien. Det är ingen ovanlig situation när det gäller vissa standardiserade personförsäkringar av masskaraktär, men det förekommer också annars. Försäkringsförbundet har berört försäljningen av försäkringar genom direktmarknadsföring och annan breddförsäljning. Enligt förbundet borde det i sådana fall räcka att kunden blir upplyst om vart man kan vända sig för att få närmare information. De fall som har nämnts måste sägas höra till den situationen då det möter hinder att lämna förköpsinformation fullt ut med hänsyn till förhållandena då försäkringsavtalet ingås.
Det bör dock observeras att det även i situationer som de nyss berörda kan finnas en informationsskyldighet enligt andra bestämmelser. Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2003:7) om information till livförsäkringstagare, vilka genomför informationskraven i EG:s livförsäkrings-
direktiv, innehåller således inte något motsvarande undantag från informationsplikten. Och är det fråga om distansförsäljning tillkommer de informationskrav som följer av EG:s direktiv om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter (se avsnitt 4.2.2).
Efterköpsinformation
Regeringen konstaterar att det måste anses angeläget att försäkringstagaren så snart det är möjligt efter det att försäkringsavtalet har kommit till stånd får en bekräftelse på detta med information som det är särskilt viktigt för honom att uppmärksamma. Försäkringstagaren bör då också få information om försäkringsvillkoren.
Det är en utbredd tradition att försäkringstagaren vid personförsäkring – särskilt livförsäkring – får en bekräftelse på avtalet, som betecknas som försäkringsbrev. Detta är dock inget formkrav för ett giltigt försäkringsavtal. Som Försäkringsförbundet anför finns det inte anledning att binda försäkringsbolaget vid att just utfärda en handling med rubriken försäkringsbrev. Ställs det kravet, kan det uppstå osäkerhet om ett försäkringsbolag har uppfyllt kraven på efterköpsinformation om det visserligen lämnar en bekräftelse på avtalet men bekräftelsen kallas för något annat än försäkringsbrev. Det väsentliga från informationssynpunkt måste vara att försäkringstagaren får en skriftlig bekräftelse på avtalet, inte vad denna kallas.
I den skriftliga bekräftelsen bör viss viktig information framhållas särskilt. Hit hör villkor som med hänsyn till försäkringens beteckning eller övriga omständigheter utgör en oväntad och väsentlig begränsning av försäkringsskyddet. Det är förstås av grundläggande betydelse att den som tecknar en försäkring är klar över sådana undantag och alltså blir särskilt uppmärksammad på detta i samband med att avtalet har träffats. Samma principiella synsätt gör sig gällande här som för skadeförsäkringens del. Likaså är det viktigt att försäkringstagaren redan när avtalet ingås har vetskap om en eventuell kontantklausul samt i vad mån försäkringsbolaget har rätt att säga upp försäkringen att upphöra i förtid eller att ändra den under försäkringstiden, om det har förbehållit sig en sådan rätt. I enlighet med Lagrådets förslag bör försäkringsbolaget också vara skyldigt att särskilt framhålla villkor om skyldighet att anmäla ändringar av risken.
I promemorian anges inte att information om storleken på utfallande försäkringsbelopp eller, när detta inte är fixerat, de huvudsakliga principerna för hur beloppet beräknas skall lämnas. Men information om detta måste anses vara av grundläggande intresse för försäkringstagaren, och sådan bör därför också framhållas särskilt i bekräftelsen.
Liksom beträffande skadeförsäkringen bör – som Lagrådet föreslagit – informationen inte behöva lämnas efter försäkringsavtalets ingående om den har lämnats redan tidigare.
Information under försäkringstiden och i samband med förnyelse
Det är angeläget att försäkringstagaren får information även senare under avtalstiden. Det är också en tanke som uttrycks i promemorian och av Försäkringsrättskommittén.
Försäkringsförbundet anser att kommitténs förslag på vissa punkter dock går för långt. Enligt förbundet bör inget krav ställas på information om en försäkrings belåningsvärde, bl.a. därför att detta kan vara mycket komplicerat att räkna ut. Inte heller bör ett försäkringsbolag vara skyldigt att informera försäkringstagaren om de regler som gäller om fördelningen av försäkringsbelopp m.m. genom förmånstagarförordnanden och uppmana försäkringstagaren att tänka över dessa. Ett par remissinstanser anser också att försäkringar med liten behållning eller i övrigt av ringa storlek skall undantas från informationskravet.
Information av det slag som har angetts måste många gånger, i första hand vid livförsäkring, anses betydelsefull för en försäkringstagare. Enligt regeringen bör den lämnas i sådana typiska fall då försäkringsbolaget har skäl att utgå från att en försäkringstagare skulle efterfråga den. Annan information som kan vara angelägen för försäkringstagarna att få under försäkringstiden kan handla om deras förpliktelser, t.ex. i fråga om att betala premien, liksom om premiens storlek. Den kan vidare gälla försäkringens värde, de förmåner som kan utgå ur försäkringen och de olika dispositioner med försäkringen som försäkringstagaren kan vidta. Försäkringsbolaget bör också förse försäkringstagaren med information i samband med att försäkringen förnyas, oavsett om den ändras då eller inte. Vid förnyelse bör försäkringstagarna få information som ger dem samma möjlighet att ta ställning till om försäkringen bör förnyas som när de den första gången hade att ta ställning till om försäkringen skulle tecknas. Emellertid måste den regel som bör gälla tillåta en tillämpning som är anpassad bl.a. till försäkringens art. Liksom i fråga om skadeförsäkring bör därför föreskrivas att information bara skall behöva ges i skälig omfattning. Därmed skapas det ett utrymme för flexibilitet, som innebär att informationen kan nedbringas eller kanske till och med i vissa fall efterges, bl.a. då kostnaderna för den inte skulle stå i rimlig proportion till informationens sannolika betydelse för försäkringstagaren.
Med hänsyn till att vissa personförsäkringar, i första hand livförsäkringar, kan löpa på mycket lång tid bör föreskrivas att information skall lämnas årligen. Försäkringsbolaget bör således årligen under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas i skälig omfattning informera försäkringstagarna om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att känna till.
Information om villkorsändring
Om försäkringen – enligt vad lagen ger rätt till – ändras under försäkringstiden eller i samband med förnyelse, bör försäkringsbolaget informera försäkringstagaren om detta och om ändringarna. Försäkringsförbundet anser att denna information bör kunna begränsas till viktiga ändringar som är resultatet av ett ensidigt ställningstagande av försäkringsbolaget. Regeringen anser det lämpligt att regeln formuleras så att
bara sådan information behöver lämnas som försäkringstagaren kan behöva. I linje med vad som bör gälla i fråga om såväl förköpsinformation som efterköpsinformation måste försäkringsbolaget därvid tydligt peka ut nya begränsningar av försäkringsskyddet. Det bör gälla alla nya begränsningar och inte bara begränsningar som är viktiga. Informationen om ändringar i försäkringen bör ges samtidigt med att försäkringstagaren krävs på premien för den period när de nya villkoren skall börja gälla.
Information vid försäkringsfall
Också när ett försäkringsfall inträffar bör försäkringstagaren, liksom andra personer som har anspråk mot försäkringsbolaget, få information om försäkringen. Det kan gälla sådant som förutsättningarna för att försäkringen skall kunna utnyttjas vid t.ex. sjukdom eller olycksfall, storleken på utfallande belopp och förekomsten av förmånstagareförordnanden vid livförsäkring.
I promemorian föreslås därutöver en bestämmelse om att ett försäkringsbolagen skall underrätta dödsbon om försäkringsfall. Bakgrunden är ett tillkännagivande av riksdagen, som var grundat på att det förekommer att dödsbon går miste om sina rättigheter enligt den avlidnes försäkringar (bet. 1988/89:LU22). Regeringen delar bedömningen att det är angeläget att en sådan informationsskyldighet införs. Promemorians förslag är här inriktat på de viktiga fall där försäkringsbolaget får kännedom om ett försäkringsfall som utgörs av försäkringstagarens död. Som Lagrådet påpekat finns det i och för sig skäl som talar för att bolagen bör åläggas en mera långtgående skyldighet och rutinmässigt underrätta dödsbon om utfallande personförsäkringar. Det är dock inte ovanligt att bolagen själva saknar relevanta upplysningar, och det är oklart i vad mån dessa kan inhämtas på ett inte alltför betungande sätt. Regeringen väljer därför att nu inte föreslå en annan ordning än den som promemorian förordar. Regeringen avser dock att följa frågan och vid behov återkomma till riksdagen.
Likaså bör föreskriften i 103 § andra stycket FAL om att försäkringsbolaget skall underrätta en förmånstagare om att försäkringsbeloppet eller försäkringen i förekommande fall skall vara mottagarens enskilda egendom föras vidare till den nya lagen.
Information om möjligheter till överprövning och om preskriptionsrisk
I lagen bör föreskrivas att information skall lämnas också i några andra situationer än dem som hittills har nämnts, i linje med vad som har föreslagits för skadeförsäkringens del.
En sådan situation är när en tvist kan aktualiseras, främst vid skadereglering men också när försäkringen upphör i förtid eller ändras under försäkringstiden. Den information som då bör lämnas är om de möjligheter som finns att få tvisten prövad. Enligt promemorian skall försäkringsbolaget i de två senare fallen bara vara tvunget att lämna information när försäkringen upphör eller ändras på dess initiativ. Finansinspektionen anser att information bör lämnas också om det sker på initiativ av försäkringstagarna, eftersom det kan finnas fall där dessa har
intresse av information även när de har tagit initiativet. Som exempel nämns att det har blivit en tvist om ett återköpsvärde.
Sådana situationer som Finansinspektionen avser kan säkert uppkomma. Men i det alldeles övervägande antalet fall när försäkringen upphör i förtid eller ändras på försäkringstagarens initiativ torde detta inte innefatta eller ge upphov till någon tvist. Att då ställa upp ett generellt krav på information om möjligheterna till överprövning också i dessa fall går enligt regeringen längre än som är nödvändigt. Det finns därför inte skäl att avvika från promemorians förslag. Om en situation av det slag som Finansinspektionen syftar på skulle uppstå, är det förstås lämpligt att försäkringsbolaget ändå upplyser försäkringstagaren om möjligheterna till överprövning.
Ett annat fall där det bör föreskrivas att information skall ges är om det finns risk att rätten till ersättning från en försäkring kan komma att gå förlorad på grund av preskription. Försäkringsbolaget bör då informera den som gör anspråk på ersättning om risken.
Informationens utformning
Ett generellt krav som bör ställas på den information som skall lämnas vid personförsäkring är att försäkringstagarna får den i sådan form att de kan begrunda den i lugn och ro för att förstå dess innebörd och därmed kunna göra de välavvägda dispositioner som informationen kan ge anledning till. Det gäller både sådan information som skall lämnas innan ett avtal ingås och information därefter. En huvudregel bör vid personförsäkring, liksom vid skadeförsäkring, vara att informationen skall lämnas i skriftlig form eller i annan form som ger mottagaren varaktig tillgång till den, t.ex. överföring via dator.
I EG:s livförsäkringsdirektiv föreskrivs att den information som skall lämnas enligt direktivet skall vara klart och tydligt formulerad och avfattad på ett officiellt språk i den medlemsstat där åtagandet har gjorts, dvs. den medlemsstat där försäkringstagaren är stadigvarande bosatt eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, den medlemsstat där försäkringstagarens etableringsställe, för vilket avtalet gäller, är beläget (artikel 2 e i det andra livförsäkringsdirektivet). Informationen får lämnas på ett annat språk, om försäkringstagaren begär det (och medlemsstatens lagstiftning tillåter det eller försäkringstagaren har frihet att välja tillämplig lag). I promemorian återspeglas kravet på tydlighet i den bestämmelse där direktivets informationsregler har tagits in. Där föreskrivs också att den informationen i princip skall lämnas på svenska. Motsvarande krav ställs i de föreskrifter som Finansinspektionen har utfärdat för att föra över direktivets informationsregler till svensk rätt. Dessa krav bör ställas också på den information som skall lämnas enligt den nya lagen.
EG-rätten och informationskraven vid livförsäkring
I lagrådsremissen fördes promemorians förslag vidare om att också de synnerligen detaljerade informationskraven i EG:s livförsäkringsdirektiv skulle tas in i lagen. Regeringen kan dock dela Lagrådets bedömning att det är tveksamt om det finns bärande skäl att tynga den nya lagen med
sådana inte bara detaljerade utan också till stor del självklara och triviala bestämmelser. I huvudsak innehåller bestämmelserna bara preciseringar av de allmänna informationskrav som föreslås. I den mån det behövs sådana preciseringar kan de tas in i förordning eller myndighetsföreskrifter.
Personförsäkringar som tecknas av näringsidkare
Personförsäkringar kan liksom skadeförsäkringar tecknas såväl av konsumenter som av näringsidkare. En kategori av sådana försäkringar är de som tecknas av näringsidkare till förmån för dem själva eller andra näringsidkare i denna deras egenskap. Ett exempel är en försäkring som tecknas av ett par näringsidkare som driver gemensam verksamhet och som skall skapa garantier för att företaget skall kunna drivas vidare om en av dem drabbas av olycksfall, blir långvarigt sjuk eller dör (kompanjonförsäkring). Ett annat exempel är en försäkring som tecknas på nyckelpersoner i ett företag med syfte att ekonomiskt säkerställa att ny personal kan anställas eller anställda genomgå kanske dyrbar utbildning för att kunna ersätta en nyckelperson som inte längre kan verka i företaget.
På samma grunder som regeringen för skadeförsäkringens del föreslår att bestämmelserna om information – liksom åtskilliga andra föreskrifter – skall vara strängare mot försäkringsbolagen när det är fråga om konsumentförsäkring än då det gäller försäkring som tecknas av näringsidkare skulle man kunna tänka sig att göra en motsvarande åtskillnad också för personförsäkringens del. Mot detta skulle kunna tala i första hand att dessa försäkringar kan antas ha så relativt liten omfattning att det ter sig onödigt att ha särskilda regler för dem. En kategoriuppdelning av det slag som antyds här har Försäkringsrättskommittén inte heller föreslagit, och någon sådan diskuteras inte i promemorian. Ingen remissinstans har varit inne på detta. Samtidigt brister det i konsekvens att anse att näringsidkare som har sådan kunskap om försäkring att de kan antas sakna behov av information om skadeförsäkring alltid behöver information vid personförsäkring. Regeringen föreslår därför en lösning som motsvarar den som skall gälla i fråga om skadeförsäkring.
Det förekommer också att avtal om individuella personförsäkringar tecknas av arbetsgivare till förmån för deras anställda, en fråga som redan berörts i avsnitt 5.2. Även om försäkringsavtalet i ett sådant fall har träffats mellan två näringsidkare, bär det konsumentavtalets prägel i så måtto att det är träffat till förmån för en enskild som inte är näringsidkare. I princip kan därför samma synsätt anläggas på informationsbehovet i fråga om sådana försäkringar som på individuella försäkringar som tecknas av konsumenter. Regeringens förslag innebär därför att samma regler om efterköpsinformation och information under försäkringstiden som gäller vid personförsäkring som tecknas av en konsument också skall tillämpas på en individuell personförsäkring som har tecknats av en näringsidkare till förmån för en anställd.
9.1.2. Underlåtenhet att lämna information
Regeringens förslag: Ett försäkringsbolag som underlåter att lämna föreskriven information när försäkringstagaren är konsument skall med stöd av marknadsföringslagen kunna åläggas att lämna sådan information. Också när försäkringen har tecknats av en näringsidkare skall försäkringsbolaget kunna åläggas att lämna information. Försäkringsbolaget skall under vissa förutsättningar också ha ett lagreglerat civilrättsligt ansvar för brister i informationen i linje med vad som föreslås för konsumentförsäkringens del. En försäkringsmäklare skall vara skyldig att vidarebefordra information.
10 kap. 9–12 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag samt 12 § förslaget till ändring i lagen om försäkringsmäklare
Promemorians förslag: Stämmer i stort sett överens med regeringens förslag utom i fråga om förslaget om en särskild bestämmelse om ålägganden i fall när en försäkring tecknas av en näringsidkare. I promemorian föreslås också att försäkringsbolaget skall kunna reparera en informationsbrist i efterhand och därmed undvika ett civilrättsligt ansvar (se promemorian s. 144 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Försäkringsbranschen har invändningar mot det civilrättsliga ansvaret.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen har redan föreslagit ett lagreglerat civilrättsligt ansvar för informationsbrister vid skadeförsäkring i stort sett i linje med det som redovisas i promemorian, dock utan möjlighet för försäkringsbolaget att reparera en brist i informationen. Det är naturligt att samma reglering får gälla även för personförsäkringarna.
När det gäller frågan om det bör finnas en möjlighet för försäkringsbolaget att rätta till informationsbristen skall tilläggas att det i och för sig för personförsäkringarna, som ju kan ha en lång avtalstid, finns större skäl än vid skadeförsäkring att bolaget skall kunna reparera bristen genom att lämna kompletterande information. Mot detta har Lagrådet emellertid ställt den situationen att en person har tagit en försäkring därför att han trodde att den gav honom skydd i ett visst hänseende. Om försäkringsbolaget flera år senare skulle kunna rycka undan detta skydd genom information som får verkan efter två veckor, har den försäkrade kanske inte längre samma möjlighet att få en annan försäkring som han hade haft om informationen hade getts vid avtalets ingående. Lagrådet har därför känt tvekan inför en rättelsemöjlighet också när det gäller personförsäkringen. Mot bakgrund av Lagrådets invändningar – och med beaktande av intresset att få en enhetlig reglering – väljer regeringen att inte heller för personförsäkringens del föreslå någon rättelsemöjlighet.
Det marknadsrättsliga sanktionssystem som föreslås i promemorian innebär att vad som föreskrivs i marknadsföringslagen om underlåtenhet att lämna information vid marknadsföring skall tillämpas i fråga om underlåtenhet att lämna information enligt den nya försäkringsavtalslagen. Principen motsvarar också här vad regeringen tidigare har föreslagit i fråga om konsumentförsäkring. Den föreslagna lösningen bör väljas när det gäller personförsäkringar som tecknas av konsumenter och, i fråga om efterköpsinformation och information om olika förhållanden
under försäkringstiden, personförsäkringar som tecknas av arbetsgivare till förmån för anställda. När det däremot gäller förköpsinformationen i dessa senare fall samt information vid andra personförsäkringar som tecknas av näringsidkare måste en delvis annorlunda lagteknisk lösning väljas. Här uppkommer samma lagtekniska fråga som har berörts tidigare vid behandlingen av informationsreglerna vid företagsförsäkring. Som har påpekats där kan ett föreläggande att lämna information enligt 15 § marknadsföringslagen bara avse sådan information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. En hänvisning till denna lag skulle sakna praktisk betydelse i ett sådant fall då en personförsäkring tecknas inte i första hand för att ge trygghet åt en enskild utan för att säkerställa företagets ekonomiska intressen. Det bör därför i den nya försäkringsavtalslagen och lagen om marknadsdomstol införas regler motsvarande dem som har föreslagits för företagsförsäkringens del som ger möjlighet att ålägga ett försäkringsbolag att lämna viss information också när det är fråga om personförsäkring som tecknas av näringsidkare.
En försäkringsmäklares skyldighet att vidarebefordra information från ett försäkringsbolag till mäklarens uppdragsgivare bör vidgas till att gälla också information om personförsäkring. Det hänvisas till övervägandena beträffande konsumentförsäkringen i avsnitt 6.1.3.
Genom de nya marknadsrättsliga informationskrav som föreslås särskilt på personförsäkringens område kommer Konsumentverket/KO att få ett ökat ansvar för att övervaka marknadsföring och informationsgivning på försäkringsområdet. Om ett försäkringsbolag underlåter att följa informationskraven i den nya lagen, blir marknadsföringslagen tillämplig. Det betyder i praktiken att det ankommer på Konsumentverket att söka förmå försäkringsbolaget att frivilligt ändra sitt beteende. Ett alternativ är att KO utfärdar ett informationsföreläggande enligt marknadsföringslagen eller väcker talan vid Marknadsdomstolen, som vid bifall ålägger försäkringsbolaget att lämna föreskriven information. Det som har sagts nu utesluter inte att Finansinspektionen också, eller alternativt, ingriper mot försäkringsbolaget med erinringar eller, i allvarligare fall, föreläggande om rättelse med stöd av försäkringsrörelselagen. Också den omvända ordningen är tänkbar, nämligen att KO för ett fall till Marknadsdomstolen om ett försäkringsbolag inte följer en informationsföreskrift som har meddelats av Finansinspektionen. En förutsättning för bifall till en sådan talan är att informationen i fråga är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. En sådan talan är i princip möjlig att väcka mot ett försäkringsbolag som inte lever upp till Finansinspektionens föreskrifter om information vid livförsäkring. Det sagda belyser att det är nödvändigt att Konsumentverket och Finansinspektionen har ett nära samarbete i frågor som rör försäkringsbranschens marknadsföring och information, ett samarbete som förekommer redan i dag.
9.2. Försäkringsavtalet
9.2.1. Rätten till försäkring
Regeringens förslag: Liksom vid konsumentförsäkring skall det finnas en rätt till personförsäkring. Om det inte finns försäkringstekniska eller andra särskilda skäl för att avslå ansökan, skall en sökande alltså ha rätt att teckna en försäkring som försäkringsbolaget normalt tillhandahåller allmänheten och som svarar mot hälsotillståndet m.m. vid tiden för ansökan. Ett undantag från rätten till försäkring skall gälla i fråga om försäkringar som tecknas av näringsidkare till förmån för dem själva.
11 kap. 1 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Skiljer sig från regeringens förslag genom att försäkring kan vägras redan vid saklig grund för detta (se promemorian s. 149 f.). I promemorian görs inget undantag i fråga om försäkringar som tecknas av näringsidkare till förmån för dem själva.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Konsumentverket förordar dock att försäkringsbolaget skall kunna avslå en ansökan om försäkring först om det finns särskilda skäl. Försäkringsförbundet anser det vara opåkallat att, till skillnad mot vad som gäller i andra länder, införa regler om kontraheringsplikt för försäkringsbolagen. Motsvarande synpunkter framförs av Svenska Livförsäkringsföreningars riksförbund. De Handikappades Riksförbund betonar däremot att funktionshinder hos den försäkringssökande inte skall kunna åberopas som skäl för vägran att meddela försäkring. Handikappförbundens Samarbetsorgan anför att funktionshindrade bör ges rätt att teckna försäkring på samma villkor som andra.
Nuvarande ordning: I FAL är frågor om försäkringsavtalets ingående och upphörande bara kortfattat reglerade. Till stor del får man falla tillbaka på allmänna avtalsrättsliga principer. KFL innehåller däremot en utförlig reglering av sådana frågor för konsumentförsäkringens del, och dessutom förekommer tvingande bestämmelser om rätt att teckna försäkring och att förnya försäkringsavtalet efter försäkringstidens utgång. Försäkringsbolagens möjligheter att använda genetisk information är begränsade genom ett avtal mellan staten och försäkringsbranschen.
Skälen för regeringens förslag
En rätt till försäkring bör införas också i fråga om personförsäkring
En viktig fråga för regeringen när det gäller en ny försäkringsavtalslag är att det bör införas en rätt även till personförsäkring.
Av grundläggande betydelse är här de principer som sedan lång tid bär upp den svenska ersättningsrätten och synen på förhållandet mellan skadestånd och försäkring. Regelsystemet för fördelningen av de ekonomiska förlusterna vid skador skall tillgodose allmänt erkända krav på social rättvisa och trygghet och samtidigt leda till det mest rationella utnyttjandet av det allmännas och enskildas ekonomiska resurser. Ersättningsrätten tar sin utgångspunkt i att försäkringar är en bättre lösning att
fördela riskerna än traditionellt skadestånd, och försäkringslösningar har sålunda satts i förgrunden. I ett sådant system, där försäkringar alltså ges stor betydelse, finns särskild anledning att säkerställa att den enskilde också kan få en försäkring.
När det gäller personförsäkring kan den enskilde sägas vara i minst lika hög grad som vid konsumentförsäkring beroende av att en begäran om försäkring behandlas på ett korrekt och snabbt sätt. Socialförsäkring och kollektiva försäkringar av olika slag kan ge ett otillräckligt skydd i det enskilda fallet, och utbudet och behovet av olika sorters personförsäkringar har ökat markant under senare år. Det är av vikt att en försäkringssökande kan få ett kompletterande försäkringsskydd som är anpassat efter hans behov. En grundläggande utgångspunkt måste visserligen, här liksom i fråga om skadeförsäkring, vara att man inte kan begära att försäkringsbolagen skall gå ifrån den försäkringstekniska bedömningen av risken. De invändningar branschen gjort mot en kontraheringsplikt tycks till stor del bygga på sådana farhågor, och dessa får alltså anses omotiverade. Samtidigt bör det inte förekomma att en försäkringsansökan, som enligt en försäkringsmässig bedömning kunnat beviljas, avslås på osakliga grunder. Inte heller bör den omständigheten att ansökan av administrativa skäl inte kan komma under omedelbar prövning leda till att den avslås på grund av sökandens hälsoutveckling efter ansökningstidpunkten. Med denna ståndpunkt är det enligt regeringen naturligt att ge konsumenten också en rätt att teckna liv-, olycksfalls- och sjukförsäkring. Som nyss framhölls kan försäkringsbehovet här ju ofta vara ännu starkare än då det gäller skadeförsäkring.
En lagstiftning av detta slag är vidare avsedd att gälla under lång tid. Att svenska försäkringsbolag i dag inte synes missbruka sin möjlighet att vägra försäkringar kan inte anses som någon garanti mot att man i framtiden, under andra samhällsförhållanden och andra ekonomiska villkor, skulle visa sig betydligt mera återhållsam med att bevilja försäkringsskydd. Även skäl av rättssäkerhetsnatur talar för en rätt till försäkring. En möjlighet att i sista hand få avslagsbeslutet prövat av domstol måste anses ha sådant värde för en försäkringstagare att man inte utan tvingande skäl bör avstå från att här följa mönstret i KFL. Det kan inte heller gärna få någon betydelse från konkurrenssynpunkt att ett försäkringsbolag enligt svensk rätt undantagsvis kan bli tvunget att bevilja en försäkringsansökan som man av något skäl helst velat avslå.
Med hänvisning till det anförda gör alltså regeringen – i likhet med Försäkringsrättskommittén och promemorian – bedömningen att det bör införas en rätt till personförsäkring.
Försäkringsrättskommittén föreslog att försäkringsbolaget skulle kunna vägra försäkring vid ”särskilda skäl”, medan det enligt promemorian skulle föreligga ”saklig grund” för en vägran. Som redan utvecklats (avsnitt 6.2.1) anser regeringen att det inte finns anledning att frångå kommitténs förslag. Detta innebär alltså en skärpning av möjligheten till avslag i förhållande till promemorians förslag.
Skyldigheten att meddela försäkring bör uppstå först när bolaget har fått de uppgifter som behövs för bl.a. riskbedömningen. Ett avslag bör inte få grundas på att den försäkrades hälsotillstånd har försämrats efter det att ansökan om försäkring har avsänts eller lämnats till försäkringsbolaget. Vidare bör gälla att sådana försäkringsvillkor som beror av den
försäkrades hälsotillstånd skall bestämmas på grundval av hälsotillståndet vid ansökan.
Från branschens sida har satts i fråga om kontraheringsplikten bör gälla också försäkringar där sparmomentet dominerar. Regeringen kan instämma i att konsumentens intresse av försäkring här är mindre starkt. Samtidigt är det svårt att se att försäkringsbolaget skulle ha några vägande skäl att vägra en försäkring där riskmomentet kommer i skymundan. Med hänsyn också till svårigheten att dra en klar gräns mellan olika livförsäkringar bör reglerna lämpligen avse all personförsäkring. Försäkringens art bör emellertid kunna beaktas vid bedömningen om det finns särskilda skäl att vägra försäkring.
Närmare om riskbedömningen
Även vid personförsäkring bör alltså en försäkringssökande ha en självständig rätt att teckna en försäkring som normalt tillhandahålls allmänheten på sedvanliga försäkringsvillkor, såvida det inte finns särskilda skäl för avslag framför allt med hänsyn till sökandens hälsotillstånd. Bestämmelserna kan sägas innefatta ett förbud mot olikformig behandling av kunderna, men självfallet måste den tillämpas med beaktande av personförsäkringens särdrag. Som tidigare framgått är avsikten inte att påverka försäkringsbolagens hälsoprövning; den försäkringstekniska grundvalen för försäkringen skall man inte gå ifrån. Också när den ”moraliska risken” är påtaglig (t.ex. avslagna ansökningar om försäkring hos annat bolag) måste försäkringsbolagen kunna vägra försäkring.
Ett speciellt problem av viss principiell betydelse utgör möjligheten för funktionshindrade och personer som varaktigt lider av dålig hälsa att teckna personförsäkring för överkomlig premie och på normala villkor. Från handikapporganisationernas sida har understrukits att dessa kategorier inte bör diskrimineras i fråga om försäkringsskyddet. Frågor rörande diabetikers rätt att teckna personförsäkring på samma villkor som andra grupper i samhället har med anledning av motioner behandlats av riksdagen flera gånger.
Regeringen anser att det i hög grad är angeläget att dessa utsatta grupper kan få ett fullgott försäkringsskydd på rimliga villkor. Det finns skäl att utforma kontraheringsplikten så att den i möjlig mån fyller detta syfte. Visserligen gäller också här som en principiell utgångspunkt för försäkringsavtalslagen att man inte bör ingripa i försäkringsbolagens produktutveckling genom tvingande civilrättsliga regler. Den privata försäkringsverksamheten bedrivs ju inte efter liknande linjer som socialförsäkring. Premier och andra försäkringsvillkor måste kunna utformas med utgångspunkt i den risk som försäkringen skall täcka, och premien för varje försäkring skall täcka de väntade skador som drabbar det försäkrade kollektivet. Även försäkringsrörelselagen bygger på grundsatsen att försäkringsbolagen skall bestämma villkor och premier efter försäkringstekniskt korrekta riktlinjer. Men inom ramen för vad som är försäkringsmässigt möjligt finns all anledning att låta lagstiftningen underlätta situationen för funktionshindrade och personer med nedsatt hälsa. Även om man inte kan garantera ett försäkringsskydd för samma premie och på samma villkor som andra försäkringssökande, bör lagen trygga att riskprövningen sker på individuell grund, inte schablon-
mässigt, och att en begärd försäkring således vägras bara när det finns särskilda skäl, vilka bolaget skall klart ange i sitt beslut. Vidare bör det finnas en möjlighet för den försäkringssökande att vända sig till domstol vid missnöje med försäkringsbolagets ståndpunkt, och domstolen bör ha möjlighet att – tills vidare eller definitivt – bevilja ett försäkringsskydd också mot bolagets vilja. En fördel med denna ordning är att de variationer som nu kan konstateras i försäkringspraxis inte får samma betydelse, eftersom det blir en ökad enhetlighet i riskbedömningen. Det bör också framhållas att försäkringsbolagens riskbedömningar på detta sätt kan kontrolleras genom att bolagens avslagsbeslut kommer att kunna prövas av domstol och därför måste motiveras på ett tydligt och övertygande sätt. Det ligger naturligtvis dessutom ett betydande egenvärde i att den person som får ett avslagsbeslut kan förstå vad detta grundar sig på.
Olika sätt att få en rätt till försäkring prövad
Mot fördelen med en möjlighet till domstolsprövning skulle kunna anföras att en domstolsprövning kan bli kostsam och därmed innefatta ett ekonomiskt risktagande. Det finns därför skäl att peka dels på några omständigheter som kan minska risktagandet, dels på några alternativ till en individuell rättegång i domstol.
Om den som önskar personförsäkring har en försäkring med rättsskyddsmoment – något som är vanligt i hemförsäkringen och villaförsäkringen – kan detta tas i anspråk för att finansiera en rättegång (dock utgår en självrisk på normalt 20 procent, och dessutom finns ett tak för den ersättning som kan utgå, för närvarande ofta ca 100 000 kr– 150 000 kr). Den som saknar en sådan försäkring kan eventuellt ha möjlighet att betala rättegångskostnaderna genom den statliga rättshjälpen enligt rättshjälpslagen (1996:1619). En förutsättning är i princip att han inte har inkomster som överstiger 260 000 kr.
En annan möjlighet är att personen i fråga ber att Konsumentombudsmannen biträder honom som ombud vid allmän domstol med stöd av lagen (1997:379) om försöksverksamhet avseende medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa tvister. Den lagen innehåller bestämmelser om rättegångskostnader som innebär att förfarandet vid domstolen i stort sett blir kostnadsfritt för konsumenten. I Regeringskansliet övervägs om denna försöksverksamhet skall fortsätta eller om en sådan processmöjlighet skall bli mera permanent.
Ett annat alternativ är att konsumenten tar initiativ till en grupptalan enligt lagen (2002:599) om grupprättegång, förutsatt att hans kontraheringsproblem delas av andra. Det kan ju vara fallet om försäkringsbolagets avslagsbeslut grundas på en bedömning att t.ex. en viss kategori av funktionshindrade är helt oförsäkringsbar. En sådan talan får väckas av den enskilde konsumenten som företrädare för gruppen. Den kan också väckas av t.ex. en handikapporganisation. Men ännu billigare blir det för gruppen om Konsumentombudsmannen för talan för gruppens räkning, något som är möjligt enligt instruktionen för Konsumentverket.
Vid sidan om dessa processuella möjligheter skall slutligen erinras om att frågan om rätt till personförsäkring också kan prövas av Allmänna reklamationsnämnden. En sådan prövning är helt kostnadsfri för konsu-
menten. Nämndens rekommendationer följs i stort sett alltid av försäkringsbolagen. En rimlig utgångspunkt är att den som vägras en försäkring har möjlighet att på detta sätt få sin rätt prövad kostnadsfritt.
Riskbedömning på grundval av genetisk information
En särskild fråga av betydelse för bl.a. funktionshindrades möjligheter att teckna försäkring är möjligheterna för försäkringsbolagen att vid sin riskbedömning ta hänsyn till genetisk information. Den frågan regleras i dag i ett avtal mellan staten och Sveriges Försäkringsförbund som ingicks år 1999. Avtalet gäller liv- och sjukförsäkring. Barnförsäkringar (kombinerade sjuk- och olycksfallsförsäkringar för barn under arton år) omfattas inte. Enligt avtalet åtar sig Försäkringsförbundet att säkerställa att medlemsbolagen inte inför krav på att den som söker en försäkring skall genomgå en genetisk undersökning som förutsättning för att få teckna en försäkring. Vidare åtar sig förbundet att säkerställa att medlemsbolagen inte efterfrågar resultatet av en redan utförd genetisk undersökning. Åtaganden är emellertid begränsade till att avse sådana försäkringar där försäkringsersättning som utbetalats som engångsbelopp inte överstiger femton prisbasbelopp enligt lagen om allmän försäkring. I fråga om sådana försäkringar där försäkringsbeloppet skall utbetalas som periodisk efterlevandepension eller efterlevandelivränta eller annan periodisk utbetalning begränsas åtagandena till sådana försäkringar där beloppet inte överstiger ett prisbasbelopp.
Frågan om försäkringsbolagens rätt att utnyttja information om en försäkringssökandes genetiska förhållanden har nyligen utretts av en parlamentarisk kommitté. Kommittén har övervägt om och i så fall när ett försäkringsbolag skall få beakta resultatet av genetiska undersökningar. Kommitténs överväganden redovisas i slutbetänkandet Genetik, integritet och etik (SOU 2004:20). Där föreslås en författningsreglering som innebär att ett försäkringsbolag inte får ställa som villkor för att ingå ett försäkringsavtal att kunden genomgår en genetisk undersökning. Inte heller skall ett försäkringsbolag få efterforska och använda genetisk information i fråga om försäkringar för personer under arton år. Motsvarande skall i fråga om försäkringar för dem som är äldre än så gälla om det försäkringsbelopp som vid försäkringsfall skall utfalla som ett engångsbelopp inte överstiger trettio prisbasbelopp. Vid periodiska ersättningar skall gränsen ligga vid fyra prisbasbelopp per år. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Som framgår av det sagda kommer, om förslaget genomförs, försäkringsbolagens möjligheter att utnyttja genetisk information vid sin riskbedömning att bli snävare än i dag. En skillnad ligger i att förbudet mot att använda sådan information kommer att gälla också försäkringsbolag som inte är medlemmar i Försäkringsförbundet. En annan ligger i att förbudet också kommer att gälla olycksfallsförsäkring (även om Försäkringsförbundet numera rekommenderar sina medlemmar att principerna i avtalet också skall tillämpas på sådana). En tredje utvidgning av förbudet utgörs av att detta också kommer att omfatta barnförsäkringar. Slutligen innebär höjningen av beloppsgränserna att förbudet mot att använda genetisk information kommer att omfatta 95 procent av alla personförsäkringar mot under 80 procent i dag.
En restriktivare användning av patientjournaler
Också genom en annan begränsning av försäkringsbolagens rätt att få tillgång till information om presumtiva försäkringstagares hälsotillstånd kan antalet avslag på ansökningar om personförsäkringar tänkas komma att nedbringas.
Som ett led i riskbedömningen innan en personförsäkring meddelas förekommer att försäkringsbolag med stöd av en fullmakt från kunden begär in patientjournaler från hälso- och sjukvården.
Statens medicinsk-etiska råd har kritiserat försäkringsbolagens hantering av dessa journaluppgifter. I rådets kritik ligger bl.a. att patientjournalerna kan innehålla uppgifter om en persons hälsotillstånd som kan misstolkas av försäkringsbolaget, med påföljd att personen i fråga får avslag på sin ansökan om försäkring. Mot bakgrund av denna kritik analyseras för närvarande i Justitiedepartementet vilka risker och olägenheter som kan vara förenade med att försäkringsbolag får tillgång till patientjournaler och annan information om den enskildes hälsa. På grundval av den analysen övervägs om det bör införas begränsningar i bolagens möjligheter att begära att den som vill teckna en försäkring ger tillgång till information från hälso- och sjukvården. Om sådana begränsningar införs, kan risken att sjukjournaler feltolkas minskas och därvid också antalet avslag på ansökningar om personförsäkring.
Kollektiv försäkring
Också på ett annat sätt kommer den nya försäkringsavtalslagen att utvidga de berörda gruppernas möjligheter till försäkringsskydd. Vid kollektiv försäkring förekommer en annan, mera standardiserad riskbedömning än vid individuell försäkring. En person som på grund av sina hälsoförhållanden kan ha svårt att få teckna en individuell försäkring kan därför inte sällan ha möjlighet att få skydd genom en kollektiv försäkring (den som är på arbetsmarknaden kanske omfattas av en kollektivavtalsgrundad försäkring, för vilken inte gäller några hälsokrav alls, och den som inte är det kan kanske omfattas av en gruppförsäkring). Det har särskilt på senare år visat sig möjligt att låta även gruppmedlemmar med sämre hälsa än genomsnittet få samma skydd som andra i gruppen. I allt större utsträckning tillgodoses deras behov av försäkringsskydd på detta vis.
De regler som regeringen föreslår i det följande (avsnitt 10 och 11) stärker på olika sätt de försäkrades ställning vid gruppersonförsäkring och kollektivavtalsgrundad personförsäkring. Bland annat kommer gruppmedlemmarna att i stor utsträckning berättigas till ett likvärdigt skydd genom fortsättningsförsäkring, som sker utan hälsoprövning, och en särskild regel hindrar att sjukliga och handikappade gruppmedlemmar lämnas utanför gruppen när försäkringen förnyas.
Uppföljning
Utgångspunkten måste vara att alla människor skall ha möjlighet att kunna få ett försäkringsskydd på goda villkor. Inte minst för barn som t.ex. har ett handikapp kan vikten av ett försäkringsskydd vara särskilt
tydlig. Den föreslagna rätten till försäkring kommer att ge en betydande förstärkning av utsatta personers ställning i förhållande till försäkringsbolagen. Rätten till försäkring innebär också att försäkringsbolagen i svårförsäkrade fall i första hand skall anpassa premien och andra villkor. Det är endast i sista hand – när det inte går att meddela en försäkring alls – som försäkringsbolagen kan vägra någon en försäkring helt och hållet.
Lagstiftning av detta slag bör dock allmänt följas upp så att den tillämpas på avsett sätt. I syfte att säkerställa att de sociala skyddsaspekterna kring kontraheringsplikten verkligen får genomslag i praktiken avser regeringen att ge i uppdrag till t.ex. Konsumentverket att följa försäkringsbolagens avslagspraxis. En kompletterande möjlighet som skall övervägas är att det införs föreskrifter om skyldighet för bolagen att rapportera om sina avslagsbeslut. Regeringen kommer att kontinuerligt följa utvecklingen och när det är lämpligt vidta erforderliga åtgärder.
Socialförsäkringsskyddet
Det kan likväl ibland te sig omöjligt för försäkringsbolagen att ge ett skydd genom privat försäkring. I det läget uppkommer frågan vilka möjligheter personen kan ha att få ersättning eller bistånd på annat sätt genom socialförsäkringen.
Den som blir sjuk eller råkar ut för ett olycksfall får ersättning för en del av de kostnader för sjukvård, läkemedel och resor som sjukdomen för med sig. Skadas man vid behandling på sjukhus eller av ett läkemedel, kan man i vissa fall få ersättning från patient- eller läkemedelsförsäkringen. För läkarvård och sjukvårdande behandlingar finns ett högkostnadsskydd som innebär ett tak för vad den som blivit vårdad eller behandlad själv skall behöva betala. I fråga om läkemedel (medicin) gäller också ett högkostnadsskydd. Det finns även medicin (insulin under vissa förutsättningar), liksom vissa förbrukningsartiklar, som är kostnadsfria för brukaren. Alla barn under arton år har frikort på läkemedel.
Sjukpenningen ersätter större delen av den inkomst som man förlorar när man är sjuk eller har drabbats av ett olycksfall. Om man har en anställning och inte kan arbeta på grund av sjukdom, utgår sjuklön under (år 2004) de första 21 dagarna (80 procent av lön och andra anställningsförmåner som man går miste om). Ersättning kan vidare under vissa förutsättningar utgå för rehabilitering. Om man saknar inkomst eller har sjukpenning under 60 kr om dagen, kan man teckna en frivillig sjukpenningförsäkring som ger rätt till större sjukpenning än annars. Särskilda regler gäller om sjukförsäkring för studerande. Om ens arbetsförmåga blir nedsatt under längre tid, kan man få ersättning i form av aktivitetsersättning eller sjukersättning. Är man hemma och vårdar en svårt sjuk person, har man rätt till närståendepenning. Andra ersättningar som kan utgå är smittbärarpenning, handikappersättning och vårdbidrag till funktionshindrat barn. Även tandvården är till stor del subventionerad, och ersättning kan också utgå i vissa fall.
Som framgått aktualiserar en rätt till försäkring gränsdragningen mellan socialförsäkringarna och de privata personförsäkringarna. Den ovan nämnda uppföljningen av kontraheringsplikten kan visa att det kan vara motiverat att i något avseende göra en översyn av gränsdragningen.
Undantag i fråga om personförsäkringar som tecknas av näringsidkare i vissa fall
Enligt Försäkringsrättskommittén och promemorian skall kontraheringsplikten i princip omfatta alla slag av personförsäkringar, oavsett vem som har tecknat försäkringen och oavsett till förmån för vem en försäkring skall gälla. Ingen remissinstans har haft någon invändning mot en sådan ordning. Frågan är emellertid om kontraheringsplikten bör gälla i alla dessa lägen. Det ter sig här naturligt att se på vad som är tänkt att gälla i fråga om kontraheringsplikten på skadeförsäkringsområdet. Regeringens förslag innebär där att det skall råda en kontraheringsplikt vid konsumentförsäkring men däremot inte vid företagsförsäkring. Det ligger väl i linje med en sådan ordning att ett försäkringsbolag inte heller skall vara skyldigt att tillhandahålla personförsäkringar som efterfrågas av näringsidkare till förmån för företaget. Lagförslaget innehåller en bestämmelse med den innebörden.
9.2.2. Tiden för försäkringsbolagets ansvar
Regeringens förslag: Som huvudregel skall försäkringsbolagets ansvar räknas från dagen efter den dag då försäkringstagaren ansökte om försäkringen. Försäkringsbolaget skall kunna kräva förskottsbetalning som förutsättning för sitt ansvar eller skjuta upp ansvaret tills återförsäkring har tecknats.
11 kap. 2 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag, dock att möjligheten att använda s.k. kontantklausuler föreslås mera begränsad (se promemorian s. 300).
Remissinstanserna: Förslaget godtas av de flesta remissinstanserna. Försäkringsförbundet anser dock att försäkringsbolaget skall kunna göra ansvarsinträdet beroende av att det har fått de handlingar som behövs för att en försäkring skall kunna utfärdas i enlighet med de rutiner som bolaget tillämpar. Större möjlighet för kontantklausuler efterlyses.
Nuvarande ordning: FAL innehåller inte några regler om försäkringstiden, dvs. den tid för vilken avtal träffas om en försäkring. Däremot reglerar lagen vid vilken tidpunkt försäkringsbolagets ansvarighet inträder. Framgår det inte av avtalet från vilken tid försäkringen skall gälla, inträder enligt 11 § försäkringsbolagets ansvarighet vid den tid antagande svar på försäkringsbolagets eller försäkringstagarens anbud avsändes.
Skälen för regeringens förslag
Försäkringsbolagets ansvar bör knytas till ansökan
För en sökandes möjligheter till försäkringsskydd har det betydelse när försäkringsbolagets ansvar skall inträda, något som inte är detsamma som att bindande försäkringsavtal har kommit till stånd.
Utgångspunkten bör naturligtvis vara att försäkringstagaren själv skall få bestämma ansvarstidens början med bara den begränsningen att reglerna inte får öppna påtagliga möjligheter till spekulation mot försäkrings-
bolaget. Den viktigaste förutsättningen för ansvarsinträdet blir därför att sökanden på ett otvetydigt sätt har visat sig vara beredd att ingå försäkringsavtal med ett visst innehåll. Regeringen delar Försäkringsrättskommitténs bedömning att det inte finns anledning att skjuta fram ansvarstiden tills försäkringsbolaget har fått allt det material det behöver för sitt ställningstagande. I stället bör det räcka att man, om också först i efterhand, kan konstatera att det fanns förutsättningar för försäkring vid den tidpunkt lagen anger för ansvarsinträdet. Det måste dock krävas att sökanden i förekommande fall genomgår läkarundersökning m.m. i så nära anslutning till ansökningstidpunkten att det finns möjlighet att göra en tillförlitlig bedömning av hälsotillståndet vid den tidpunkten. Om det däremot visar sig att det inte fanns förutsättningar att bevilja den sökta försäkringen, saknar reglerna om ansvarsinträdet intresse. Att bindande försäkringsavtal kommer till stånd är en förutsättning för att ansvaret alls skall inträda.
Liksom enligt KFL – och i linje med förslaget till regler för konsumentförsäkring – bör den avgörande tidpunkten vara när ansökan gjordes av försäkringstagaren, inte när den kom in till försäkringsbolaget. Ansvaret bör räknas från och med dagen efter ansökan. Risken för att en ansökan försenas på posten bör alltså bäras av försäkringsbolaget. Undantag bör gälla om försäkringstagaren begärt att försäkringen skall träda i kraft först senare, t.ex. därför att han vill ha ett särskilt skydd under en planerad utlandsvistelse eller ersätta en äldre försäkring som är på väg att löpa ut. – Om försäkringsavtalet ingås genom att försäkringstagaren antar ett anbud från försäkringsbolaget, bör ansvaret räknas från och med dagen efter det att svaret avgavs.
Kontantklausuler
Som tidigare framgått avses den föreslagna regeln om rätt till försäkring inte hindra att försäkringsbolaget meddelar försäkring bara mot sådan förhöjd premie eller på sådana särvillkor i övrigt som av försäkringsmässiga hänsyn är motiverade i det särskilda fallet. Av liknande skäl kan det ibland vara nödvändigt att försäkringsbolaget i fråga om ansvarstiden får ge avtalet ett annat innehåll än som framgår av huvudregeln, i första hand genom att kräva kontant betalning som förutsättning för ansvaret (s.k. kontantklausul). En bestämmelse om detta finns i 11 § KFL, som föreslås föras vidare i fråga om konsumentförsäkring och också gälla vid företagsförsäkring, och en sådan bör även finnas i fråga om personförsäkring. Enligt promemorian skulle försäkringsbolaget få använda en kontantklausul om det behövs på grund av försäkringens beskaffenhet eller av någon annan särskild omständighet. Denna begränsning av klausulens tillämpning har kritiserats från branschens sida. Bland annat har framhållits det oklara i en sådan gränsdragning. Invändningen förefaller enligt regeringen berättigad. I vissa fall kan det också vara motiverat att försäkringsbolaget skyddar sig mot att en försäkringstagare skaffar sig ett gratisskydd – han väntar att betala första premien och tecknar sedan en försäkring på annat håll om den första sägs upp på grund av dröjsmålet. Det kan sägas att det väsentliga skyddet för försäkringstagaren ligger redan i kontraheringsplikten, inte i reglerna om ansvarstiden. Regeringen
anser alltså att kontantklausuler bör få användas även i andra fall än enligt promemorians förslag.
När det krävs återförsäkring
I villkor för liv- och sjukförsäkring kan det förekomma bestämmelser om att, när försäkringsbolaget skall återförsäkra en viss del av försäkringen, ansvaret för den delen inträder först när återförsäkring har beviljats. Det är normalt försäkringsbeloppets storlek som medför att återförsäkring måste tecknas, en bedömning som dock växlar hos olika försäkringsbolag. En lagregel som medger en sådan ordning har visserligen den nackdelen att ansvarsinträdet kan bli olika beroende på vilket försäkringsbolag försäkringstagaren har vänt sig till. Det kan dessutom hända att försäkringstagaren inte är medveten om att en del av försäkringen inte har trätt i kraft. Eftersom försäkringsbolagen enligt sina bolagsordningar eller försäkringstekniska principer emellertid inte får meddela försäkringar över en viss storlek enbart på egen risk, bör den civilrättsliga lagstiftningen inte tvinga dem till det, även om det bara gäller få fall och för begränsad tid. Man får alltså godta att försäkringsbolagen även i fortsättningen kan ta förbehåll av detta slag. Regeringen föreslår en uttrycklig bestämmelse med den innebörden.
Hänvisningar till S9-2-2
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
9.2.3. Uppsägning av en tidsbegränsad försäkring och rätt till förnyelse
Regeringens förslag: Försäkringsbolaget skall ha rätt att säga upp en tidsbegränsad personförsäkring med viss uppsägningstid. Bolaget skall vid uppsägning fråga om försäkringstagaren vill ha försäkringen förnyad. Bolagets möjligheter att vägra förnyelse skall begränsas på motsvarande sätt som dess möjlighet att från början vägra försäkring för den aktuella försäkringstagaren. För vägran skall alltså krävas särskilda skäl. En tidsbegränsad försäkring skall förnyas om ingen av parterna har sagt upp den.
11 kap. 3 och 4 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Liksom när det gällde rätten till försäkring skall det krävas saklig grund för en vägran att förnya försäkringen. Förnyelseregeln gäller inte för livförsäkringar (se promemorian s. 149 f. och s. 298 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Konsumentverket anser att det skall krävas särskilda skäl för att försäkringsbolaget skall kunna säga upp avtalet till försäkringstidens utgång och därmed förhindra förnyelse.
Skälen för regeringens förslag: Försäkringstagaren bör – som regeringen snart återkommer till – ha rätt att när som helst säga upp en personförsäkring. Liksom föreslås för konsumentförsäkringen bör försäkringsbolaget ha rätt att säga upp en tidsbegränsad personförsäkring till försäkringstidens utgång med viss uppsägningstid, varvid uppsägningen bör göras skriftligen.
Frågan är i vad mån försäkringstagaren bör få kräva förnyelse av försäkringen. Att en försäkring konstrueras med kort avtalstid och formellt fristående avtal för varje försäkringsår medför att försäkringsbolaget även efter flera års löpande försäkringsförhållande i dag har full frihet att vägra förlängning av försäkringen och detta trots att försäkringstagaren ofta torde ha utgått från att skyddet skulle vara varaktigt om bara premierna betalas. Det praktiskt viktigaste uppsägningsfallet är att den försäkrade har fått sin hälsa försämrad. Från denna synpunkt framstår den ettåriga försäkringen – eller tidsbegränsad försäkring av annat slag – socialt sett som något betänklig, eftersom den försäkrade oväntat kan mista sitt skydd när det bäst behövs.
Regeringen anser alltså att denna ordning inte är tillfredsställande. Det finns därför anledning att stärka försäkringstagarnas ställning beträffande dessa försäkringar. Som Försäkringsrättskommittén funnit kan det däremot inte komma i fråga att föreslå en regel om absolut rätt för försäkringstagaren att få försäkringen förnyad. Det skulle ju i praktiken vara liktydigt med en regel om mer eller mindre obegränsad försäkringstid. Regeln kunde också leda till att försäkringsbolagen i stället för att meddela försäkring för kort tid helt avslog försäkringsansökan i de fall man ansåg den sökandes hälsoutveckling på längre sikt vara tvivelaktig, låt vara att ett avslagsbeslut måste vara grundat på att det föreligger särskilda skäl. Regeln kunde också fördyra försäkringen för de försäkringstagare som vill ha försäkringstäckning för bara begränsad tid. Regeringen menar således att det får godtas att ett tidsbegränsat avtal om personförsäkring bara gäller för den avtalade perioden och att parterna efter periodens slut står i princip obundna i en ny förhandlingssituation. Emellertid är det, som redan antytts, klart att den allmänna regeln om rätt till försäkring – som enligt det föregående skall tillämpas när någon ansöker om en ny försäkring – bör gälla även här. Försäkringsbolaget bör inte kunna vägra förnyelse av en försäkring, som det inte hade kunnat vägra försäkringstagaren att nyteckna. Försäkringstagarens ställning bör i princip vara densamma i de båda situationerna.
I enlighet med detta bör rätten till försäkring utformas så att den även omfattar en rätt att få en tidsbegränsad försäkring förnyad enligt liknande regler som vid konsumentförsäkring. Det innebär att försäkringstagaren bör ha rätt till förnyelse om det inte finns försäkringsmässiga eller andra särskilda skäl mot fortsatt försäkring. Försäkringsbolaget bör vara skyldigt att fråga försäkringstagaren om han vill ha försäkringen förnyad.
Även om man enligt det som har sagts nu tillåter ett försäkringsbolag att vägra förnyelse när särskilda skäl talar emot fortsatt försäkring, bör det övervägas att i lagen ta in en regel, motsvarande 14 § KFL, om att försäkringen skall förnyas automatiskt om ingen av parterna säger upp den till försäkringstidens slut. Den regeln förs vidare i förslaget till konsumentförsäkringsregler (se 3 kap. 3 och 4 §§ i förslaget). En sådan ordning minskar risken för att det skall uppstå oavsiktliga luckor i skyddet i de fall där det varit parternas avsikt att försäkringen skall förnyas. Vad angår personförsäkring kan även dessa försäkringar tecknas för kort tid, t.ex. en reseolycksfallsförsäkring. Men det övervägande antalet försäkringar kan antas ha denna uppläggning bara av praktiska skäl, och det är parternas avsikt att de fortlöpande skall förnyas. Här är en förnyelseregel av det angivna slaget lämplig. Såvitt angår sjuk- och
olycksfallsförsäkring har en sådan regel också föreslagits i promemorian, liksom i betänkandet. Som Lagrådet föreslagit bör denna ordning gälla även tidsbegränsade livförsäkringar, där liknande synpunkter gör sig gällande. På detta vis kommer också regelsystemet att förenklas i förhållande till promemorians förslag.
9.2.4. Försäkringstagarens rätt att säga upp eller ändra försäkringen i förtid
Regeringens förslag: Försäkringstagaren skall ha rätt att när som helst säga upp försäkringen att upphöra omedelbart. Försäkringstagaren skall också kunna få försäkringen ändrad till premiefri försäkring (fribrev) eller få den återköpt av försäkringsbolaget, om inte annat följer av försäkringens art eller av skattelagstiftningen. Om försäkringsbolaget har återköpt en livförsäkring med sparmoment, skall försäkringstagaren få fortsätta försäkringen som en ren riskförsäkring, såvida inte annat har avtalats.
11 kap. 5 och 6 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer huvudsakligen med regeringens förslag, dock skall rätten till fortsatt försäkring efter återköp vara tvingande (se promemorian s. 152 f., 300 f. och 305 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Försäkringsförbundet motsätter sig den föreslagna ovillkorliga rätten till fortsatt försäkring efter återköp. Livförsäkringsbolaget Livia anser att en sådan rätt vållar problem, inte minst för försäkringsbolag vilkas sortiment inte innehåller rena riskförsäkringar. Svenska Aktuarieföreningen uttrycker en liknande mening. SEbanken Försäkring anser att regeln om fortsatt försäkring bör vara dispositiv.
Skälen för regeringens förslag: Enligt en sedan länge vedertagen uppfattning har försäkringstagaren vid personförsäkring i princip en obegränsad rätt att säga upp försäkringen för upphörande under försäkringstiden. Vad som avtalas om premiebetalningstid medför sålunda inte att försäkringstagaren förbinder sig att betala premie under hela den avtalade tiden. Ofta medger försäkringsbolagen uppsägning med omedelbar verkan även under en period för vilken premie redan har betalats. Annars kan försäkringen upphöra först vid nästa premiebetalningstillfälle (jfr 98 § FAL). Detta anses gälla för all personförsäkring, såväl livförsäkring som sjuk- och olycksfallsförsäkring. Det finns dock ingen civilrättslig författningsregel som ger en försäkringstagare en ovillkorlig rätt att återköpa en försäkring eller göra den premiefri. I vad mån en försäkring är utformad så är något som avgörs av villkoren.
Flera goda skäl kan åberopas för en princip om obegränsad uppsägningsrätt för försäkringstagaren. Ett avtal om personförsäkring ingås ofta med så lång försäkringstid att försäkringstagaren inte rimligen bör vara bunden under hela denna tid. Tekniken vid personförsäkring tillåter i princip att försäkringen sägs upp när som helst – åtminstone sedan någon tid förflutit – utan förlust för försäkringsbolaget. Vidare innefattar livförsäkring ofta ett sparande, som inte bör vara bundet längre än vad
försäkringstekniken och hänsyn till skattelagstiftningen tvingar till. Även intresset av goda konkurrensförhållanden talar för en obegränsad uppsägningsrätt och möjlighet för försäkringstagarna att byta försäkringsbolag. Regeringen anser alltså att försäkringstagaren bör ha en ovillkorlig rätt att avbryta premiebetalningen och få försäkringen avvecklad. Denna rätt bör uttryckligen framgå av den nya lagen.
Vad närmare gäller försäkringens avveckling innebär försäkringstagarens uppsägning vid försäkring utan sparmoment helt enkelt att försäkringen skall upphöra, t.ex. från nästa premieförfallodag. Detsamma gäller vid försäkring med sparmoment, som ännu inte har fått något positivt tekniskt återköpsvärde. Eventuellt begär försäkringstagaren att försäkringen skall upphöra omedelbart och överskjutande premie betalas tillbaka. Avräkningsfrågorna i sådana fall behandlas i avsnitt 9.2.7. När det gäller försäkringar med sparmoment som har ett positivt tekniskt återköpsvärde tar sig uppsägningen formen av en begäran att försäkringsbolaget skall återköpa försäkringen. Försäkringsförhållandet avslutas alltså genom att försäkringsbolaget betalar ut försäkringens tekniska återköpsvärde. I sådana fall gäller i dag vissa inskränkningar i försäkringstagarens handlingsfrihet. Återköp kan tillåtas när det är säkert att försäkringsfallet förr eller senare kommer att inträffa. Det typiska fallet är att vid sammansatt kapitalförsäkring – där försäkringsbeloppet betalas ut när den försäkrade uppnår en bestämd ålder eller när han avlider dessförinnan – försäkringstagaren har betalat ett antal årspremier men sedan vill sluta med försäkringen. Vid livränteförsäkring, där den försäkrades eller medförsäkrades död kan medföra att utbetalningarna aldrig påbörjas eller att de upphör innan tillgodohavandet har förbrukats, brukar återköp däremot inte medges annat än i undantagsfall. Dessutom lägger ofta skattereglerna hinder i vägen. Uppenbarligen kan det inte komma i fråga att i lagtexten ange under vilka förutsättningar återköp skall tillåtas. De försäkringstekniska resonemang som här blir avgörande skulle bli alltför komplicerade för att kunna uttryckas i lagtext. Återköp bör kunna uteslutas på grund av försäkringens art. Om inte annat följer av försäkringens art eller skattelagstiftningen, bör försäkringstagaren dock enligt lagen ha en rätt till återköp.
Frågan om utmätningsfrihet när en personförsäkring flyttas till ett annat försäkringsbolag behandlas i avsnitt 9.6.
En näraliggande fråga är i vad mån försäkringstagaren bör ha rätt att ändra försäkringen. Den som har tecknat ett långvarigt avtal om personförsäkring (”lång försäkring”) kan under försäkringstiden komma i situationer där försäkringsinnehavet måste omprövas. Försäkringstagarens förmåga och vilja att betala premier kan ändras liksom hans behov av försäkringsskydd. Enligt det föregående har försäkringstagaren i denna situation två alternativ: att behålla försäkringen och att säga upp den till upphörande, eventuellt i kombination med att teckna en ny försäkring av annat slag. Varken FAL eller KFL innehåller några regler om ändring av försäkring i den bemärkelse som avses här. Inte heller betänkandet innehåller någon allmän regel om detta. Det skulle enligt Försäkringsrättskommittén vara förenat med avsevärda svårigheter att i lagtext på ett tillfredsställande sätt ange vilka ändringar försäkringstagaren skulle ha en sådan obetingad rätt till, och även här kunde en preciserad regel
befaras med tiden bli inaktuell och låsa utvecklingen av nya försäkringsformer.
I betänkandet liksom i promemorian föreslås dock två speciella ändringsmöjligheter av praktisk betydelse för försäkringstagaren. Den första möjligheten är att försäkringen övergår till en premiefri försäkring (fribrev), som gäller för ett lägre belopp än det ursprungligen avtalade. Fribrev utfärdas om försäkringstagaren avbryter premiebetalningen i förtid. Han kan antingen göra en framställning till försäkringsbolaget om att få fribrev utfärdat eller också helt enkelt låta bli att betala aviserade premier. Förutsättningen för att fribrev skall utfärdas är att försäkringen har ett tekniskt återköpsvärde som inte är helt obetydligt. Om värdet är mycket lågt, betalas det ut direkt till försäkringstagaren; det blir alltså i stället ett återköp. Lagen bör ge uttryck för försäkringstagarens principiella rätt att få försäkringen ändrad till fribrev, där det är tekniskt möjligt.
Den andra ändringsmöjligheten avser också livförsäkring med sparmoment. Det gäller en rätt för försäkringstagaren att avbryta sparandet i försäkringen och fortsätta försäkringen som en ren riskförsäkring. Samtidigt har, som framhållits från försäkringsbranschens sida, på senare år utvecklats en rad försäkringstyper – bl.a. fondförsäkring – där en rätt till fortsatt försäkring kan vålla betydande tekniska problem. Regeringen anser därför att en rätt till fortsatt försäkring inte som föreslås i promemorian bör vara tvingande utan kunna avtalas bort i villkoren. När en sådan rätt finns, bör emellertid försäkringsbolaget vara skyldigt att informera försäkringstagaren om detta i samband med återköpet.
9.2.5. Försäkringsbolagets rätt att säga upp eller ändra försäkringen i förtid
Regeringens förslag: Försäkringsbolaget skall aldrig kunna förbehålla sig rätt att säga upp en livförsäkring till upphörande i förtid utom vid vissa kontraktsbrott. Vid sjuk- och olycksfallsförsäkring skall försäkringsbolaget för vissa fall kunna ta förbehåll både om villkorsändring och om upphörande i förtid. Vid all personförsäkring skall försäkringsbolaget kunna förbehålla sig att ändra försäkringen vid början av en ny premieperiod, om det behövs på grund av försäkringens art eller någon annan särskild omständighet.
11 kap. 7 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens förslag. Enligt promemorian skall ett förbehåll om villkorsändring vid en ny premieperiod dock kunna göras gällande också om förbehållet innebär att ändringen skall godkännas av Finansinspektionen (se promemorian s. 297 och 301 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av nästan alla remissinstanser. Försäkringsförbundet utgår från att försäkringsbolaget skall ha rätt göra förbehåll om att t.ex. premien för en försäkring skall ändras med hänsyn till nya erfarenheter om risk- eller driftkostnader för den aktuella produkten. Förbundet anser det också viktigt att försäkringsbolagen ges möjlighet till förbehåll i villkoren om
att försäkringsavtalet kan ändras under försäkringstiden utan att det föreligger någon ”särskild omständighet”.
Nuvarande ordning: FAL innehåller vissa bestämmelser om uppsägning vid försäkringstagarens kontraktsbrott.
Skälen för regeringens förslag
Försäkringsbolaget bör bara ha en begränsad rätt att säga upp en livförsäkring i förtid
Avtal om livförsäkring har sedan länge – bortsett från vissa fall av kontraktsbrott – ansetts vara bindande för försäkringsbolaget under hela den avtalade tiden, även när denna är mycket lång. Det finns visserligen inte någon direkt bestämmelse i lag som skulle hindra försäkringsbolagen från att i avtalet förbehålla sig rätt till uppsägning i förtid, men sådana förbehåll skulle kunna anses oskäliga i det enskilda fallet och jämkas med stöd av 36 § avtalslagen.
Bortsett från fall av kontraktsbrott står det enligt regeringen klart att man vid individuell livförsäkring inte bör tillåta att skyddet tas från försäkringstagaren genom att försäkringen upphör i förtid. Detta gäller även om försäkringens uppsparade värde betalas ut till försäkringstagaren. Det är svårt att tänka sig att ett behov av en sådan uppsägningsrätt skulle kunna uppkomma i framtiden. Försäkringen bör alltså inte kunna sägas upp från försäkringsbolagets sida utom i vissa särskilt angivna fall av allvarliga kontraktsbrott (brott mot upplysningsplikten och dröjsmål med premiebetalningen). Naturligtvis blir det då inte heller tillåtet med villkor som innebär att försäkringen under vissa omständligheter upphör automatiskt, utan uppsägning, eller att försäkringen ”är giltig” bara under vissa allmänna förutsättningar, som t.ex. att den försäkrade tillhör någon viss organisation.
Försäkringsbolagets rätt att ändra premier och andra villkor vid livförsäkring
Som också Försäkringsrättskommittén har funnit är det däremot rimligt att i viss utsträckning medge att ett livförsäkringsbolag gör förbehåll om rätt att i framtiden ändra premier och andra villkor. Det är visserligen värdefullt för försäkringstagarna att så långt som möjligt kunna vara säkra på att premien inte kommer att höjas eller villkoren i övrigt inte kommer att försämras under avtalstiden. Samtidigt kan man emellertid inte förneka att argumenten för en större rörlighet här har avsevärd tyngd. Framför allt kan framhållas livförsäkringsavtalets långsiktiga natur, där prognoser om den kommande utvecklingen, bl.a. av omkostnader, blir osäkra. Ett förbud mot framtida villkorsändringar kunde medföra risk för att ett försäkringsbolag för säkerhets skull satte premierna på en nivå som låg högre än vad som framstår som nödvändigt på kortare sikt och, framför allt, att de i större utsträckning övergick till att meddela bara kortvarig försäkring. Detta kunde bli ödesdigert för en försäkringstagare som på grund av försämrad hälsa inte kunde få försäkringen förlängd. Ett förbud mot alla ändringar av livförsäkrings-
villkor skulle på detta vis kunna få flera negativa konsekvenser för försäkringstagarna.
För att en ändring av premier och villkor skall få genomföras bör dock fordras att den är sakligt befogad och sker med vederbörlig hänsyn till försäkringstagaren. En ändring bör få ske bara om den är påkallad av försäkringens art eller någon annan särskild omständighet. Mestadels lär skälet bli att de allmänna förutsättningarna för försäkringen har ändrats på ett sätt som måste påverka premien. Som nyss nämndes bör en hälsoförsämring inte få beaktas, men det kan inte uteslutas att den försäkrades individuella förhållanden i övrigt någon gång kan få betydelse. Vad som närmast kommer i fråga är att den försäkrade går över till ett farligare yrke. En ändring bör vidare få göras bara i samband med att premie förfaller till betalning och alltså aldrig avse en slutbetald försäkring. Försäkringstagaren bör inte behöva ta ställning till en sådan åtgärd under en tid för vilken han redan har betalat premie. Rätten att ändra livförsäkringsvillkor bör alltså inte vara oinskränkt och ovillkorlig, och framför allt vid försäkring som löper på kortare tid saknas det anledning att tillåta ändring. Inte heller bör en ändring kunna stödjas enbart på lagen. Det bör fortfarande krävas att försäkringsbolaget har förbehållit sig ändringsrätt i det ursprungliga avtalet.
Försäkringsbolagets rätt att säga upp en sjuk- och olycksfallsförsäkring i förtid
Till skillnad från vid livförsäkring bör försäkringsbolaget vid sjuk- och olycksfallsförsäkring kunna förbehålla sig att försäkringen skall upphöra i förtid. Som Försäkringsrättskommittén betonat bör man dock i allmänhet vara försiktig med att godta villkor som innebär att försäkringen skall upphöra automatiskt, utan uppsägning. Det finns en risk för att försäkringstagaren kanske under flera år svävar i en oriktig föreställning att det finns ett försäkringsskydd. Om det inte är alldeles klart för försäkringstagaren att skyddet upphör när en viss händelse inträffar, bör det naturliga vara att han får en underrättelse om att det sker för att kunna inrätta sig efter detta. Något förbud mot villkor om automatiskt upphörande bör dock inte införas. En uppsägning (automatisk eller inte) bör få ske bara i samband med att en premie förfaller till betalning och bör aldrig få avse en slutbetald försäkring.
Ändring av premien och andra villkor vid sjuk- och olycksfallsförsäkring
Vid sjuk- och olycksfallsförsäkring är det uppenbart att man måste medge försäkringsbolagen samma möjligheter att ändra villkoren som vid livförsäkring. Skälen är snarast starkare vid dessa försäkringar, eftersom en relativt fri tillgång till ändringsförbehåll förhoppningsvis kan leda till en önskvärd utveckling mot längre försäkringsformer. Inte heller här bör dock hälsoförsämring få utgöra grund för villkorsändringar, men andra ändringar i den försäkrades förhållanden kan väntas få större betydelse än vid livförsäkring. I viss utsträckning får man räkna med att även andra villkor än premien kan beröras.
Information om förbehåll om uppsägning och ändring
Försäkringsbolagets tillgång till förbehåll av de nu angivna slagen påkallar också en del andra regler till försäkringstagarnas skydd. Redan vid avtalsslutet bör försäkringstagaren få klart för sig att avtalet avviker från det vedertagna mönstret för bindande avtal. Om uppsägning eller ändring kan förekomma, bör detta särskilt framhävas i försäkringsbrevet.
Vidare bör försäkringstagaren ha möjlighet att själv säga upp försäkringen när försäkringsbolaget ändrar premien eller andra villkor. Som har framgått av det föregående vill regeringen lagfästa den vittgående allmänna rätt att säga upp avtal om personförsäkring som redan finns. Någon särskild bestämmelse om rätt till uppsägning i det nu aktuella fallet behövs därför inte. Inte heller fordras något speciellt stadgande om rådrum för försäkringstagaren att fatta ett beslut. Enligt förslaget skall nämligen information om de nya villkoren sändas ut tillsammans med premiekravet, och genom att försäkringstagaren alltid har minst en månad på sig att betala den nya premien får han också tillräcklig tid att överväga om han vill fortsätta försäkringen på de ändrade villkoren. För att försäkringstagaren skall få ett så gott beslutsunderlag som möjligt innehåller förslaget en särskild regel om att sådana ändringar som begränsar försäkringsskyddet skall vara särskilt framhävda i informationen (10 kap. 6 § första stycket i förslaget).
Villkorsändring vid förnyelse av en tidsbegränsad försäkring
En särskild fråga är försäkringsbolagets möjlighet att ändra premier och villkor i samband med förnyelse av avtalet. Som tidigare redovisats föreslår regeringen en speciell regel om förnyelse av tidsbegränsad försäkring. Om försäkringsbolaget inte vill gå med på förnyelse, måste det säga upp försäkringen med minst en månads uppsägningstid. Om ingen av parterna har sagt upp försäkringen vid avtalstidens slut, förnyas avtalet automatiskt för ett år. Det blir då ett nytt avtal som reglerar förhållandet mellan parterna, låt vara att det nya avtalet kommer att hämta det mesta av sitt innehåll från det föregående avtalet.
Förslaget innebär att försäkringsbolaget får avslå en ansökan om en ny försäkring bara om det finns försäkringstekniska eller andra särskilda skäl för avslaget, och där det inte finns skäl för avslag på en ansökan om ny försäkring skall försäkringsbolaget inte heller kunna vägra förnyelse av en tidsbegränsad försäkring. Försäkringstagarens ställning skall alltså vara densamma i båda fallen. Denna princip kommer att bestämma också vad som bör gälla om försäkringsbolagets möjligheter att ändra villkoren för försäkringen i samband med förnyelse. Försäkringstagaren måste då, liksom vid nyteckning, godta de allmänna försäkringsvillkor som försäkringsbolaget vid denna tidpunkt tillämpar för den aktuella typen av försäkring och acceptera den premie och de eventuella förbehåll som kan påkallas av hans hälsotillstånd m.m. Systemet innebär att försäkringsbolagen har en ganska långtgående rätt till villkorsändring i detta läge. Men naturligtvis kan försäkringsbolaget lika litet här som vid nyteckning göra negativa avvikelser från normalvillkoren utan att det finns särskilda skäl för det, t.ex. när anledningen är en personlig misstro mot kunden utan stöd av några påtagliga omständigheter. Några materiella begräns-
ningar av försäkringsbolagets möjligheter att ändra villkoren i samband med förnyelse behövs alltså inte i lagen.
Hänvisningar till S9-2-5
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
9.2.6. Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
Regeringens förslag: Bestämmelserna utformas på motsvarande sätt som föreslås för konsumentförsäkringens del. Konkursboet skall dock inte ha någon rätt att säga upp en livförsäkring.
11 kap. 8–10 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag.
Promemorians förslag: Promemorian innehåller inget förslag. Remissinstanserna: Frågan berörs inte särskilt. Skälen för regeringens förslag: I enlighet med vad som tidigare föreslagits (avsnitt 9.2.4) bör försäkringstagaren alltid ha rätt att omedelbart säga upp en personförsäkring att upphöra i förtid. Till skillnad från skadeförsäkringen behövs det alltså inga särskilda bestämmelser som ger försäkringstagaren rätt att säga upp försäkringen vid försäkringsbolagets konkurs m.m. (jfr avsnitt 6.2.6). Däremot bör lagen ge försäkringstagaren och andra rätt till skadestånd ifall en personförsäkring sägs upp på sådan grund, liksom föreslås för skadeförsäkringen.
När det gäller sjuk- och olycksfallsförsäkringar bör konkursboets uppsägningsrätt regleras på samma sätt som för skadeförsäkringen. Konkursboet bör alltså ha rätt att säga upp en sådan försäkring med fjorton dagars uppsägningstid. Däremot bör lagen inte innehålla någon regel som ger konkursboet rätt att säga upp en livförsäkring. Livförsäkringar löper som regel på lång tid och innefattar många gånger ett sparande. Om ett livförsäkringsbolag skulle gå i konkurs, är den lämpligaste lösningen typiskt sett inte att försäkringsförhållandet upphör utan att försäkringsskyddet kan fortsätta hos ett annat bolag. Situationen vid ett livförsäkringsbolags konkurs och likvidation bör därför i stället liksom i dag regleras av försäkringsrörelselagen. Har ett livförsäkringsbolag försatts i konkurs eller trätt i likvidation, skall enligt den lagen beståndet av livförsäkringar om möjligt överlåtas till ett eller flera andra försäkringsbolag (14 kap. 26 §). Om överlåtelse inte kommer till stånd inom ett år från likvidations- eller konkursbeslutet, får tillgångarna säljas och medlen fördelas mellan försäkringstagarna.
Hänvisningar till S9-2-6
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
9.2.7. Rätten till försäkringens värde och premiereduktion
Regeringens förslag: När en försäkring upphör skall det göras en avräkning mellan parterna och försäkringens värde betalas ut till försäkringstagaren. Ansvaret och rätten till premie skall följas åt. Premien skall alltså justeras om försäkringsbolaget har varit fritt från ansvar på grund av premiedröjsmål.
11 kap. 11 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag, dock att det finns en särskild avräkningsregel för det fall en försäkring
sägs upp med stöd av en ångerfrist om fjorton dagar (se promemorian s. 304).
Remissinstanserna: Förslaget i denna del lämnas i allmänhet utan erinran av remissinstanserna, dock förekommer invändningar om sättet att tillgodoräkna försäkringstagaren försäkringens värde, speciellt beträffande den särskilda avräkningsregeln.
Skälen för regeringens förslag: Vid personförsäkring uppkommer ofta efter hand hos försäkringsbolaget ett tillgodohavande som inte har tagits i anspråk för att täcka den försäkrade risken eller för att betala kostnader. Detta kan inträffa på flera olika sätt. Det tillhör den traditionella tekniken för livförsäkring för dödsfall att försäkringstagaren betalar lika stora premier årligen, trots att risken för dödsfall är mindre i början av försäkringstiden än senare. Vidare måste en buffert alltid skapas vid sådana försäkringsformer där utbetalning av försäkringsbelopp är garanterad, t.ex. den vanliga s.k. sammansatta kapitalförsäkringen (detta gäller främst vid s.k. konventionell försäkring och i mindre grad vid fondförsäkring, där försäkringstagaren ofta själv bär hela den finansiella risken). I dessa fall uppgår det uppsamlade beloppet vid slutet av försäkringstiden till försäkringsbeloppet. Bara vid ren riskförsäkring med s.k. naturliga premier förbrukas hela premien fortlöpande. Även sådan försäkring kan dock ha ett visst värde, om försäkringen upphör mitt under en period för vilken premie redan har betalats.
Allmänt gäller att försäkringens värde tillhör försäkringstagaren och skall tillgodogöras denne eller hans rättsinnehavare senast när försäkringen upphör. De förut omtalade reglerna om uppgörelsen vid återköp och fribrev får anses som ett uttryck för detta. Även i övriga situationer bör principen gälla, oavsett om det är försäkringstagaren eller försäkringsbolaget som säger upp försäkringen och oavsett om anledningen är kontraktsbrott från någondera sidan.
Reglerna om personförsäkring bygger vidare på grundtanken att premien och ansvaret skall följas åt. Försäkringstagaren är i princip skyldig att betala premie för den tid då han varit skyddad men inte för tid då försäkringsbolaget har varit utan ansvar, närmast på grund av premiedröjsmål. Den viktigaste konsekvensen blir att premien bör jämkas om försäkringsbolaget på grund av premiedröjsmål har varit fritt från ansvar under någon del av försäkringstiden.
I lagen bör tas in en paragraf som i enlighet med det sagda reglerar försäkringstagarens rätt till försäkringens värde när en personförsäkring upphör och som anger att premien skall justeras när försäkringsbolagets ansvar har varit begränsat.
När försäkringen upphör har försäkringsbolaget enligt allmänna principer rätt att tillgodoräkna sig inte bara den premie som belöper på den tid som bolaget har stått ansvar utan också kompensation i övrigt för de kostnader som försäkringsavtalet medfört, inbegripet provision till ombud. I lagrådsremissen föreslogs dock en särskild avräkningsregel för de fall där försäkringstagaren sade upp försäkringen inom fjorton dagar efter det att försäkringsbolagets ansvar inträdde. Då skulle försäkringsbolaget bara få tillgodoräkna sig premien och värdeminskning på fondandelar. Särregeln motiverades av att bedömningen då gjordes att en sådan mera generös avräkning stod bäst i överensstämmelse med den bakomliggande uppsägningsrätten i EG:s andra och tredje livförsäkrings-
direktiv (jfr 97 a § FAL). Motsvarande frågor har emellertid senare behandlats i EG:s direktiv om distansavtal för finansiella tjänster, där en ångerrätt om fjorton dagar gäller för försäkringsavtal (se avsnitt 4.4.2), och det står enligt regeringen nu klart att direktiven inte kräver en särregel om avräkningen.
Lagrådet har satt i fråga om en generell reglering bör ges angående försäkringsbolagets rätt till premie när försäkringen upphör i förtid. Det är dock svårt att enkelt uttrycka i lagtext de försäkringstekniska beräkningar som här blir aktuella, och en lagreglering förefaller knappast behövlig från praktisk synpunkt. Övervägande skäl talar mot att tynga lagen med en komplicerad bestämmelse av detta slag.
9.3. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
9.3.1. Upplysningsplikten
Regeringens förslag: Försäkringstagaren och den försäkrade skall vara skyldiga att lämna riktiga och fullständiga svar på de frågor som försäkringsbolaget ställer till dem i samband med att en försäkring tecknas, utvidgas eller förnyas.
12 kap. 1 och 2 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag (se promemorian s. 158 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Försäkringsförbundet anser att försäkringsbolaget bör ha rätt att infordra erforderliga upplysningar från försäkringstagaren också när denne önskar utnyttja en optionsrätt i försäkringen att utan hälsoprövning utöka eller komplettera försäkringsskyddet i olika avseenden om en viss händelse inträffar. Förbundet förespråkar att försäkringsbolagets möjligheter att under försäkringstiden inhämta upplysningar inte skall vara begränsade till sjuk- och olycksfallsförsäkring. I den mån försäkringstagaren begär fortsatt försäkring bör upplysningsplikt åvila inte bara försäkringstagaren utan även den försäkrade.
Nuvarande ordning: FAL behandlar frågan om upplysningsplikt i 4– 10 §§. Reglerna är i huvudsak tvingande. Om försäkringstagaren åsidosätter upplysningsplikten svikligen eller under sådana omständigheter att det skulle strida mot tro och heder att åberopa försäkringen, blir försäkringen i enlighet med sedvanliga avtalsrättsliga principer ogiltig (4 §). Har de oriktiga uppgifterna lämnats i god tro, dvs. om försäkringstagaren varken insåg eller hade bort inse att uppgifterna var oriktiga, får de ingen betydelse för försäkringsbolagets ansvar för ett redan inträffat försäkringsfall. Däremot har försäkringsbolaget rätt att säga upp försäkringen till upphörande efter fjorton dagar, dock ej om den avser personförsäkring (5 §).
Om försäkringstagaren brister i sin upplysningsplikt utan att handla svikligen eller mot tro och heder men inte heller är i god tro, gäller särskilda regler. Försäkringsbolaget kan bli helt fritt från ansvar. Försäkringsbolaget kan också ha ett begränsat ansvar, jämkat i förhållande till vad som mot bakgrund av den erlagda premien skulle ha gällt om
försäkringstagaren från början hade lämnat korrekta upplysningar (prorataregeln). Full ansvarsfrihet inträder om försäkringsbolaget över huvud taget inte skulle ha meddelat någon försäkring med kännedom om de rätta förhållandena (6 §). Även då försäkringstagaren förtiger eller underlåter att lämna uppgifter om förhållanden som han känner till och som han inser eller bör inse har betydelse för försäkringsbolaget, kan han ha ett endast begränsat ansvar eller vara helt fri från ansvar (7 §). Försäkringsbolagets ansvar bedöms på samma sätt som i 6 §. Som en förutsättning för att försäkringsbolaget inte skall vara helt ansvarigt gäller att förtigandet kan anses som en vårdslöshet på försäkringstagarens sida.
Vill försäkringsbolaget på grund av att upplysningsplikten åsidosatts göra gällande att dess ansvarighet skall påverkas, åligger det bolaget att utan oskäligt uppehåll meddela försäkringstagaren detta. Görs inte det, får bolaget inte sedan åberopa att han fått felaktiga uppgifter såvida inte svek eller förfarande i strid mot tro och heder föreligger (8 §).
Upplysningsplikt för försäkringstagaren gäller inte i fråga om sådana förhållanden som försäkringsbolaget ändå kände till eller bort känna till. Oriktiga uppgifter eller förtigande är också utan verkan om den omständighet som uppgiften eller förtigandet avsåg var utan betydelse för försäkringsbolaget eller i vart fall efter det försäkringen tecknades upphört att vara av betydelse (9 §).
Skälen för regeringens förslag
Skyldighet att lämna riktiga och fullständiga svar
Som förut har framhållits har det väsentlig betydelse för försäkringsbolagets åtagande att bolaget har tillgång till de uppgifter som behövs för att riskens storlek skall kunna beräknas. I all synnerhet blir detta aktuellt vid individuell livförsäkring, med dess utvecklade statistiska metoder som möjliggör att sannolikheten av försäkringsfall kan noga uppskattas, men detsamma gäller i stor utsträckning också beträffande individuell sjuk- och olycksfallsförsäkring. Det finns därför anledning att ställa särskilda krav på försäkringstagaren i fråga om upplysningsplikt i sådana förhållanden.
FAL innebär att försäkringstagaren spontant skall lämna försäkringsbolaget riktiga upplysningar om alla de förhållanden som han inser eller hade bort inse vara av betydelse för försäkringsbolagets bedömning av hans ansökan. Detta har emellertid i praktiken knappast någon självständig betydelse. Upplysningar inhämtas i stället genom att försäkringstagaren får fylla i ett mer eller mindre utförligt frågeformulär, som försäkringsbolaget tillställer honom. Formuläret innehåller frågor om den försäkrades hälsotillstånd och de övriga förhållanden som bolaget anser ha betydelse för riskbedömningen. Det ligger nära till hands att uppfatta bruket av frågeformulär på det sättet att formuläret uttömmande anger vilka upplysningar bolaget anser sig behöva. Försäkringstagaren skulle alltså i allmänhet ha fullgjort sin upplysningsplikt när han har lämnat riktiga och fullständiga svar på frågorna i formuläret och, i förekommande fall, ställt sig till förfogande för läkarundersökning och därvid
avgett särskild hälsodeklaration samt lämnat de tilläggsupplysningar som försäkringsbolaget finner anledning att begära.
Den nya försäkringsavtalslagens bestämmelser bör inte fordra mer av försäkringstagaren än vad som framgår av denna praxis. Försäkringstagaren bör alltså inte ha någon självständig upplysningsplikt utan endast en skyldighet att riktigt och fullständigt besvara de frågor som försäkringsbolaget ställer. Vägrar han lämna de begärda uppgifterna, blir den enda sanktionen att försäkringsbolaget inte meddelar någon försäkring.
Det får ankomma på försäkringsbolaget att formulera frågorna så att svaren ger de nödvändiga upplysningarna. Anser försäkringsbolaget sedan att ytterligare information behövs, får bolaget skaffa sådan antingen från försäkringstagaren själv eller från andra. För att bolaget skall få erforderligt underlag för sin bedömning är det då ofta nödvändigt att försäkringstagaren eller den försäkrade ger bolaget fullmakt att begära upplysningar om honom hos läkare, försäkringskassa m.fl. Härvid måste hänsyn tas till skyddet för den personliga integriteten. Självklart får försäkringsbolaget inte ställa frågor om sådant som inte kan ha någon betydelse för bedömningen av en försäkringsansökan.
Däremot bör man inte begränsa upplysningsplikten till att avse bara uppgifter som efter vad försäkringstagaren själv inser kan ha betydelse för försäkringsbolagets bedömning. Om upplysningsplikten bara går ut på att försäkringstagaren skall besvara försäkringsbolagets frågor, bör man kunna kräva att han besvarar dessa riktigt, vilken mening han än kan ha om betydelsen av de begärda upplysningarna. Uppgifter om tillfälliga besvär och kortare sjukperioder, som för den enskilde framstår som tämligen betydelselösa, kan för en erfaren riskbedömare bilda ett mönster som ger anledning att undersöka den försäkrades hälsa närmare i något avseende. För att en sådan regel skall kunna upprätthållas i praktiken fordras det emellertid att frågorna är så konkret utformade att det inte kan råda någon tveksamhet om vad som i det enskilda fallet är rätt svar. Det torde i praktiken inte vara ovanligt att en presumtiv försäkringstagare inte kommer ihåg eller kan i tiden precisera när han har varit sjuk eller inte kommer ihåg eller kan ange vad sjukdomen avsett. Detta är ett skäl för att försäkringsbolagets formulär klart anger vad försäkringstagaren skall göra i sådana fall.
Lagrådet har satt i fråga om det inte dessutom bör införas en skyldighet för försäkringstagaren att rätta oriktiga eller ofullständiga uppgifter, åtminstone då det gällde ekonomiska förhållanden. Enligt regeringens mening bör det dock vara tillräckligt med den upplysningsplikt som i övrigt kan åvila försäkringstagaren i detta hänseende (jfr nedan).
Som har nämnts i avsnitt 9.2.1 övervägs i Justitiedepartementet om det bör införas begränsningar när det gäller försäkringsbolagens tillgång till patientjournaler.
Tiden då upplysningsplikten gäller
En särskild fråga är hur länge försäkringstagaren bör vara skyldig att lämna upplysningar till försäkringsbolaget. Det kunde till en början ifrågasättas att en sökande, som insjuknar efter det att han har genomgått läkarundersökning eller fyllt i frågeformuläret och avsänt det, skulle vara skyldig att upplysa försäkringsbolaget om sjukdomen. Försäkrings-
bolagets prövning bör dock genomgående avse den försäkrades hälsotillstånd vid tiden för ansökan. Det saknas då anledning att begära att försäkringstagaren efter denna tid skall meddela försäkringsbolaget om en inträffad försämring. Såvitt gäller andra omständigheter av betydelse för prövningen (t.ex. yrke), där försäkringsbolaget skall ha rätt att ta hänsyn även till ändringar som inträffar mellan ansökningstidpunkten och avtalsslutet, bör det dock vara möjligt för försäkringsbolaget att i samband med ansökan ålägga sökanden en skyldighet att anmäla eventuella förändringar. Någon förpliktelse att lämna kompletterande upplysningar helt spontant bör försäkringstagaren dock inte ha.
Upplysningsplikten blir i första hand aktuell när parterna ingår det första avtalet om försäkringen. Men också inför förnyelsen av en tidsbegränsad försäkring bör försäkringsbolaget ha rätt att begära uppgifter om den försäkrades hälsotillstånd m.m.
Regeringen delar Försäkringsförbundets uppfattning att försäkringsbolaget bör ha rätt att infordra erforderliga upplysningar från försäkringstagaren också när denne önskar utnyttja en optionsrätt i försäkringen att utan hälsoprövning utvidga försäkringsskyddet.
Under löpande försäkringstid bör försäkringstagaren därutöver ha en upplysningsplikt bara i ett par speciella fall. Det ena fallet avser att försäkringsbolaget bör kunna fortlöpande inhämta uppgifter om den försäkrades inkomstförhållanden. Som Försäkringsförbundet förordat bör försäkringsbolagets rätt att inhämta sådana uppgifter gälla även annan försäkring än sjuk- och olycksfallsförsäkring. Det andra fallet – där en något annorlunda utformning av reglerna föreslås – avser en skyldighet för försäkringstagaren att under vissa förutsättningar anmäla ändringar i den försäkrades yrkesverksamhet m.m. (se avsnitt 9.3.5).
Vad bör anses som brott mot upplysningsplikten?
Den första förutsättningen för att en oriktig uppgift skall kunna få någon inverkan på försäkringsbolagets ansvar är naturligtvis att uppgiften har haft betydelse för bedömningen av försäkringsansökningen, dvs. att försäkringsbolagets beslut skulle ha blivit ett annat om riktiga uppgifter hade lämnats. Med denna allmänna begränsning är det främst försäkringstagarens subjektiva förhållande till oriktigheten – hans uppsåt eller vårdslöshet – som blir avgörande.
Lika litet som enligt FAL och KFL bör någon överträdelse av upplysningsplikten anses föreligga om försäkringstagaren är i god tro i den bemärkelsen att han varken inser eller hade bort inse att uppgiften är oriktig. I enlighet med det föregående bör oriktigheten däremot alltid kunna åberopas om försäkringstagaren är medveten om att han lämnar en oriktig uppgift och detta även när han felaktigt tror att uppgiften inte har någon betydelse för försäkringsbolaget. Om han inser uppgiftens betydelse för försäkringsavtalet, föreligger i allmänhet svek.
Även i fall av oaktsamhet måste emellertid försäkringsbolaget kunna få åberopa oriktiga uppgifter. Det gäller här upplysningar av avgörande betydelse för försäkringens utformning där noggranna uppgifter är väsentliga för avtalet. Med tanke på svårigheterna att styrka vetskap på försäkringstagarens sida skulle en regel som inskränkte sig till sådana fall ge försäkringsbolaget otillräckliga möjligheter att reagera mot oriktiga
uppgifter. I likhet med vad som föreslagits för konsumentförsäkringens del bör dock ringa oaktsamhet inte kunna medföra några påföljder. Här kan försäkringstagarens insikt eller bristande insikt om uppgiftens vikt för försäkringsbolaget inverka: om han försummat att ta reda på ett visst förhållande, vars betydelse var svår att förstå för en utomstående, kan oaktsamheten ibland anses ringa.
Vem bör vara skyldig att lämna upplysningar?
Vid personförsäkring är det uppgifterna om den försäkrades hälsotillstånd som är de viktigaste. När en försäkring skall gälla på annans liv eller hälsa, är det därför främst hans uppgifter som kommer att ligga till grund för försäkringen. I enlighet härmed bör det i lagen direkt anges att både försäkringstagaren och den försäkrade är skyldiga att lämna uppgifter till försäkringsbolaget och att en oriktig uppgift får verkan oavsett vem av de två som lämnar den. Att även den försäkrades uppgifter skall beaktas är så självklart att det inte behöver krävas något förbehåll från försäkringsbolagets sida om det.
Däremot finns det vid individuell försäkring inte anledning att låta andra personers uppgifter få betydelse för försäkringsbolagets ansvar. Om uppgifter som bolaget har inhämtat från läkare, försäkringskassa eller annan visar sig vara oriktiga, bör det inte drabba försäkringstagaren. Om bolaget känner tveksamhet inför någon viss uppgift, finns alltid möjligheten att ställa motsvarande fråga direkt till försäkringstagaren. Inte heller bör en sådan anteckning i försäkringsbrevet som avses i 10 § andra stycket FAL få någon verkan, om den inte har motsvarats av frågor till försäkringstagaren eller den försäkrade. Någon särskild regel om detta behövs inte.
9.3.2. Påföljder vid försäkringsfall för brott mot upplysningsplikten
Regeringens förslag: Vid svek och förfarande i strid med tro och heder skall avtalslagens ogiltighetsregler tillämpas. Vid annan överträdelse av upplysningsplikten skall den s.k. prorataregeln tillämpas, dock med möjlighet till avvikelse där regeln leder till oskäliga resultat. Försäkringsbolaget skall inte få åberopa att upplysningsplikten har åsidosatts om det insåg eller borde ha insett att upplysningarna var oriktiga, inte heller om dessa saknade betydelse för bolaget. Sedan en livförsäkring för dödsfall gällt i fem år skall oriktiga uppgifter kunna åberopas bara om försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
12 kap. 2 och 4 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag, frånsett att avtalet inte utan vidare blir ogiltigt vid svek och ohederligt förfarande (se promemorian s. 158 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Finansinspektionen förordar att fristen för försäkringsbolaget att åberopa att försäkringstagaren åsidosatt sin upplys-
ningsplikt begränsas till två år. Försäkringsförbundet anser att försäkringsbolaget bör kunna säga upp försäkringsavtalet med omedelbar verkan vid svek och ohederlighet från försäkringstagarens sida. Livförsäkringsbolaget Livia menar att regeln om oantastbarhet inte är tillräckligt motiverad och att i varje fall tidsfristen innan oantastbarheten inträder bör vara längre än fem år. Svenska Livförsäkringsföreningars Riksförbund avstyrker en sådan regel. Svenska Aktuarieföreningen befarar att regeln leder till att hälsoprövningen blir mer omfattande och dyrbar än den är i dag.
Nuvarande ordning: Som ovan nämnts gäller vid sidan av FAL och KFL allmänna avtalsrättsliga regler. Om försäkringstagaren har gjort sig skyldig till svek eller förfarit i strid mot tro och heder, är försäkringsavtalet sålunda ogiltigt och försäkringsbolaget fritt från ansvar. Detta anges i FAL genom en hänvisning i 4 § till avtalslagen, medan man för KFL:s del har funnit en sådan hänvisning onödig (se prop. 1979/80:9 s. 142). Delvis till skillnad från vad som gäller vid civilrättslig ogiltighet i allmänhet anses försäkringsbolaget ha rätt att behålla hela den erlagda riskpremie som belöper på förfluten tid, medan man även i dessa fall betalar ut försäkringens sparvärde till försäkringstagaren. Det är tveksamt i vad mån bestämmelserna om svek kan åberopas vid försäkring på tredje mans liv, om det är den försäkrade som har förfarit svikligt och försäkringstagaren har varit ovetande om detta.
Svek leder i allmänhet till att försäkringsavtalet blir ogiltigt i sin helhet. Bara om den del av försäkringen som berörs av den svikliga uppgiften är ringa och helt fristående från huvuddelen, anses partiell ogiltighet kunna komma i fråga. I fråga om personförsäkringar skulle detta kunna bli aktuellt för premiebefrielsemomentet. Påföljden vid annan relevant överträdelse av upplysningsplikten är enligt 6 och 7 §§ FAL tillämpning av den s.k. prorataregeln. Den kan allmänt sägas innebära att försäkringsskyddet – genom en omräkning av försäkringen – anpassas till försäkringsbolagets förutsättningar för avtalet. Några försäkringsbolag tillämpar här den ”klassiska” prorataregeln, som innebär att försäkringsbeloppet sätts ned efter förhållandet mellan den totalpremie som faktiskt avtalats och den totalpremie som skulle ha tagits ut med riktiga uppgifter. Reduktionen blir på så sätt densamma när under försäkringstiden den än sker. Andra försäkringsbolag tillämpar såvitt gäller livförsäkring en variant av samma princip, som efter sin upphovsman kallas Phragméns regel. Den innebär att den del av försäkringsbeloppet, som vid omräkningstillfället inte är täckt av sparande, reduceras efter förhållandet mellan det dödlighetsantagande som har lagts till grund för avtalet och det antagande som skulle ha bestämts med riktiga uppgifter. Vid försäkring med sparmoment betyder det att reduktionen blir stor i början av försäkringstiden och mindre ju längre tiden går, för att helt utebli vid försäkringstidens slut.
För sjuk- och olycksfallsförsäkringens del tillämpar man genomgående den klassiska prorataregeln. Eftersom sådan försäkring numera alltid drivs som ren riskförsäkring, har emellertid skillnaden mellan reglerna inte någon betydelse här.
KFL, som ju är tillämplig också beträffande vissa personförsäkringar, har ett annat system. I 30 § föreskrivs att försäkringsersättningen kan sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till försummelsens
betydelse för försäkringsfallet och för omfattningen av skadan samt den försäkrades uppsåt eller oaktsamhet och omständigheterna i övrigt. I första hand skall alltså frågan om orsakssamband mellan den oriktiga uppgiften och försäkringsfallet ha betydelse, men även andra omständigheter spelar in (se prop. 1979/80:9 s. 143 f.).
Skälen för regeringens förslag
Svek och ohederligt förfarande
En försäkringstagare som gör sig skyldig till svek eller handlande i strid mot tro och heder bör inte ha någon rätt till försäkringsersättning. Enligt Försäkringsrättskommittén och promemorian skulle dessa fall frikopplas från avtalslagen och regleras särskilt i försäkringsavtalslagen. Av motsvarande skäl som då det gäller konsumentförsäkring anser dock regeringen att liksom för närvarande man bör tillämpa avtalslagens ogiltighetsregler – närmast 30 och 33 §§ – kompletterade med en bestämmelse om att försäkringsbolaget får behålla den erlagda riskpremien. Däremot bör under alla omständigheter försäkringens tekniska värde, alltså den del av premien som motsvarar ett sparande, återlämnas till försäkringstagaren.
Vid personförsäkring framstår det också som angeläget att oredliga förfaranden från den försäkrades sida (vid försäkring på främmande liv) kan åberopas av försäkringsbolaget, även om ond tro inte kan bevisas hos försäkringstagaren. Här kan inte gärna avtalet bli ogiltigt i dess helhet; flera personer kan vara försäkrade i god tro. Med dessa fall bör man dock komma till rätta genom den allmänna regel om påföljder vid uppsåt och oaktsamhet som föreslås i det följande.
Påföljder i övriga fall
Vad angår övriga situationer då upplysningsplikten åsidosatts kan KFL:s skälighetsregel onekligen synas smidig. Den ger bättre möjligheter att komma till tilltalande resultat i det enskilda fallet än prorataregeln, som ibland kan leda till mindre rimliga resultat. Det avgörande enligt denna regel är ju inte skuldgraden på försäkringstagarsidan utan betydelsen för försäkringbolaget av den aktuella uppgiften. Den försäkrade eller hans efterlevande riskerar, på grund av en inte alltför allvarlig oaktsamhet, att helt eller till stor del gå miste om det skydd man räknat med, och detta gäller även när den felaktiga uppgiften inte har något samband med orsaken till försäkringsfallet. Samtidigt kan framhållas att ändrade medicinska bedömningar efter hand har lett till att försäkringsbolagens riskprövningsregler framför allt vid livförsäkring numera är betydligt liberalare än tidigare. Just vid personförsäkring, där försäkringstekniska hänsyn har en särskild tyngd, har prorataregeln ett särskilt berättigande och framstår som förhållandevis lättillämpad. Det kan tilläggas att på detta område det är vanligt att oriktigheten av lämnade uppgifter upptäcks redan före inträffat försäkringsfall, i samband med begäran om premiebefrielse eller när ny försäkring tecknas, och att det i varje fall i denna situation är naturligt att prorataregeln läggs till grund för följderna av den oriktiga upplysningen. Vid remissbehandlingen av kommitté-
förslaget har det också allmänt godtagits att prorataregeln skall vara huvudprincipen vid personförsäkring.
Övervägande skäl talar därför enligt regeringen för att för personförsäkringarnas del hålla fast vid prorataregeln åtminstone som huvudregel när det gäller påföljden av annan försummelse av upplysningsplikten än svek och förfarande i strid mot tro och heder. Samtidigt skall betonas att en proratering – alltså en nedsättning eller ett helt bortfall av försäkringsersättning – inte bör få göras på ett mer eller mindre schablonmässigt sätt. Det bör ankomma på försäkringsbolaget att visa att en proratering i det enskilda fallet är i överensstämmelse med bolagets eller branschens aktuariella praxis.
Undantag vid uppenbar oskälighet?
Enligt gällande rätt går brott mot upplysningsplikten ut över alla intressenter: försäkrade och förmånstagare lika väl som försäkringstagaren. Lika litet som beträffande konsumentförsäkring finns det anledning att normalt avvika från denna fundamentala försäkringsrättsliga princip.
Försäkringsrättskommitténs och promemorians förslag innebär emellertid att man skulle kunna gå ifrån den föreslagna huvudregeln om dess tillämpning skulle leda till uppenbart oskäligt resultat mot försäkringstagaren eller hans rättsinnehavare. Till stöd för en undantagsregel för fall där huvudregeln leder till oskäliga resultat åberopade kommittén dels de nyss berörda nackdelar som den stela huvudprincipen kan medföra, dels de särskilda sociala och humanitära skäl som ofta framträder vid livförsäkring. Enligt kommittén skulle det bli fråga om en undantagsregel, som bara kunde åberopas när det förelåg speciella omständigheter i det enskilda fallet.
Resonemanget får enligt regeringen anses motiverat när det gäller påföljden av oaktsamhet från försäkringstagarens eller den försäkrades sida. En undantagsregel som tillämpas när resultatet annars blir klart stötande förekommer också i annan civilrättslig lagstiftning, och den passar väl i en sådan konsumentskyddande lagstiftning som det är fråga om här. Däremot kan det inte anses vare sig lämpligt eller rimligt att – som kommittén tänkte sig – en motsvarande skälighetsbedömning skall ske när det förekommit svek eller därmed jämställt förfarande. Internationellt sett synes det inte finnas någon motsvarighet till en regel av detta slag. Generellt sett utgör försäkringsbedrägerier ett betydande problem. Och det bör inskärpas att lagstiftaren inte i något fall överser med dem, inte ens när detta inte går ut över den bedräglige försäkringstagaren själv utan hans efterlevande. Vid livförsäkring (dvs. dödsfallsförsäkring) avser ju svikligt förfarande i praktiska fall just att gynna försäkringstagarens närstående. Regeringens slutsats är alltså att undantagsregeln bör inskränkas på detta sätt och tillämpas bara när prorataregeln leder till stötande resultat.
En oantastbarhetsregel?
Kommittén föreslog också ett andra undantag från proratabedömningen, den s.k. oantastbarhetsregeln. Den innebar att vid livförsäkring vid
dödsfall oriktiga uppgifter inte fick åberopas mera än två år efter den tidpunkt då försäkringen tecknades, utom när försäkringstagaren eller den försäkrade förfarit svikligt eller i strid med tro och heder. Förslaget motiverades framför allt med försäkringstagarens och hans rättsinnehavares behov av trygghet. Dessa kan inte vara säkra på att försäkringstagaren inte av oaktsamhet lämnat oriktiga uppgifter vid försäkringens tecknande. Oantastbarhetsregeln har också sagts öka livförsäkringens värde som kreditsäkerhet. Vidare hänvisade kommittén till att sådana regler är vanliga utomlands, med varierande tidsfrister tills oantastbarheten inträder.
Mot en oantastbarhetsregel har ibland anförts att de oriktiga uppgifterna många gånger lämnats medvetet, fast svek eller motsvarande inte går att styrka. Från branschens sida har man vidare invänt att den ger den slarvige försäkringstagaren oberättigade fördelar på de ordentligas bekostnad och att den skulle göra det nödvändigt med noggrannare kontroll vid försäkringens tecknande. Mot detta står däremot försäkringstagarens och hans efterlevandes skyddsbehov, vilket måste anses vara ett tungt vägande skäl för en sådan regel. En skärpt kontroll från försäkringsbolagets sida kan inte heller anses som någon nackdel. Genom regeln skulle också den svenska lagen närma sig vad som vanligen gäller internationellt. De flesta remissinstanserna har tillstyrkt promemorieförslaget till en oantastbarhetsregel. Också regeringen anser övervägande skäl tala för att införa en bestämmelse av detta slag.
Vad angår fristens längd är att märka att enligt viss statistik, som kommittén refererat, oriktiga uppgifter till förhållandevis stor del – 36 procent – upptäcks mellan två och fem år efter tecknandet (medan 47 procent upptäcks under avtalets två första år). Detta talar närmast för att fristen sätts till fem år, vilket i och för sig är en ganska kort tid i förhållande till de långa avtalstider det är fråga om här. Regeringen föreslår alltså att försäkringen, frånsett vid svek och liknande, blir oantastbar efter fem år.
Andra inskränkningar i upplysningsplikten
FAL upptar i 8 och 9 §§ en del bestämmelser om verkan av att försäkringsbolaget känt eller bort känna till det rätta förhållandet, att bolaget får kännedom om oriktigheten men inte omedelbart reagerar m.m., vilka också utgör inskränkningar i bolagets möjligheter att åberopa brott mot upplysningsplikten. Motsvarande regler bör ingå även i den nya lagen. Även från dessa regler bör göras vissa undantag för svek och förfarande i strid mot tro och heder.
Hänvisningar till S9-3-2
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
9.3.3. Oriktigheten upptäcks före försäkringsfall
Regeringens förslag: När en oriktig uppgift upptäcks före försäkringsfall, skall parterna genom förhandlingar kunna anpassa avtalet till de nya upplysningarna. Försäkringstagaren skall ha rätt till fortsatt försäkring på de villkor och med det lägre försäkringsbelopp som försäkringsbolaget skulle ha bestämt ifall riktiga uppgifter hade lämnats från början. Om försäkringstagaren eller den försäkrade har gjort sig skyldig till svek eller liknande, skall det inte finnas någon rätt till fortsatt försäkring.
12 kap. 3 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 313).
Remissinstanserna: Förslaget har allmänt godtagits av remissinstanserna.
Nuvarande ordning: Vid personförsäkring är det inte ovanligt att oriktigheten av lämnade uppgifter upptäcks i samband med ansökan om premiebefrielse. Om svek eller liknande föreligger, kan försäkringsbolaget i så fall omedelbart säga upp avtalet till upphörande (4 § FAL). I det motsatta fallet – när den oriktiga uppgiften har lämnats i god tro – kan försäkringsbolaget vid personförsäkring inte vidta någon åtgärd alls (5 § FAL). För övriga fall innehåller FAL i 8 § den bestämmelsen att försäkringsbolaget utan oskäligt uppehåll skall meddela försäkringstagaren vilken ansvarsbefrielse försäkringsbolaget gör anspråk på. Däremot upptar FAL, lika litet som KFL, några regler om hur själva avtalet skall behandlas för framtiden. I praktiken brukar försäkringsbolagen alltid se till att avtalsförhållandet även formellt anpassas till de vunna upplysningarna. Om försäkringsbolaget med kännedom om de riktiga förhållandena inte skulle ha meddelat någon försäkring alls, sägs försäkringen upp helt. Om försäkring skulle ha kunnat meddelas mot högre premie eller på andra villkor i övrigt, brukar avtalet ”skrivas om” i enlighet med prorataregeln. Försäkringen anges i det nya avtalet gälla för det försäkringsbelopp som den avtalade premien räcker till, varjämte försäkringen förses med de eventuella förbehåll som bort införas från början. Däremot anses försäkringstagaren inte ha rätt att utan ny hälsoprövning fortsätta försäkringen med oförändrat försäkringsbelopp och höjd premie.
Skälen för regeringens förslag
Försäkringens fortsatta utformning
Det ligger i båda parters intresse att följderna av en överträdelse av upplysningsplikten blir klarlagda så snart som möjligt. För försäkringstagaren är det viktigt både att han inte betalar premie för en försäkring som inte ger honom det skydd han tänkt sig och att han, när så är möjligt, får tillfälle att skaffa sig ett bättre skydd. Nuvarande praxis med ”omskrivning” av avtalet får anses innebära en både rimlig och lämplig lösning, som bör läggas till grund för en lagreglering av situationen.
Försäkringens fortsatta utformning bör på detta vis i första hand bli en sak för förhandlingar mellan parterna. Lagens regler bör utformas så att
de främjar sådana förhandlingar, varvid initiativet får komma från försäkringsbolaget i form av en uppsägning av försäkringen.
Lagrådet har satt i fråga om inte en sådan ordning medför onödiga komplikationer, eftersom försäkringens framtida innehåll ändå klargörs genom en föreslagen regel att försäkringsbolaget utan oskäligt uppehåll skall underrätta försäkringstagaren om bolaget vill göra gällande att dess ansvar har minskat. Enligt regeringens mening finns det emellertid skäl att mera ingående reglera den uppkomna situationen, där det är av väsentlig betydelse för försäkringstagaren att rättsläget preciseras – något som inte torde ske enbart genom ett meddelande av bolaget.
Försäkringens upphörande
Om försäkringsbolaget eller den försäkrade har gjort sig skyldig till svek eller handlande i strid mot tro och heder, bör som nämnts försäkringsavtalet liksom nu bli ogiltigt enligt vad som följer av avtalslagens bestämmelser. Försäkringstagaren bör alltså då inte ha någon rätt till fortsatt försäkring. Vid en ny ansökan om försäkring utgör förhållandet självfallet ett särskilt skäl för försäkringsbolaget att vägra försäkringsskydd. Inte heller annars kan det gärna bli tal om fortsatt försäkring vid ett brott mot upplysningsplikten, om riktiga uppgifter från början skulle ha lett till helt avslag på ansökan.
Fortsatt försäkring
För övriga fall innebär förslaget att man alltså i princip lagfäster försäkringsbolagens nuvarande praxis. Försäkringstagaren bör ha rätt till fortsatt försäkring med det försäkringsbelopp som den avtalade premien räcker till och med de eventuella förbehåll som skulle ha införts om riktiga uppgifter hade lämnats från början. Inom denna ram får försäkringsbolaget alltså inte ta hänsyn till de ytterligare försämringar av den försäkrades hälsotillstånd som kan ha inträtt efter tecknandet.
Även om det är tydligt att avtalet måste ändras eller kanske hävas på grund av den oriktiga uppgiften, kan det vara oklart vad som närmare bör ske. Ofta krävs det ytterligare utredning innan det riktiga beslutet kan fattas, varvid försäkringsbolaget är beroende av frivillig medverkan från försäkringstagarens sida. Försäkringsbolagets uppsägning måste därför i samtliga fall kunna få formen av en uppsägning till upphörande, varefter det får ankomma på försäkringstagaren att begära fortsatt försäkring på nya villkor. För att det skall bli lättare för honom att utnyttja denna rätt bör det krävas att försäkringsbolaget i sin uppsägning gör honom uppmärksam på hans möjligheter. Som föreslås av kommittén och i promemorian bör man vidare bestämma en så pass lång uppsägningsfrist som tre månader, då försäkringstagaren kan framställa sitt krav. Om försäkringsfall skulle inträffa innan ett nytt avtal har träffats eller uppsägningsfristen har gått ut, gäller försäkringen med det skydd som framgår av det föregående, dvs. som regel med nedsättning enligt prorataregeln.
Även om försäkringsbolaget på detta vis alltid bör ha möjlighet att säga upp försäkringen till upphörande vid brott mot upplysningsplikten,
innebär det inte att sådan uppsägning behöver bli den vanliga reaktionen från försäkringsbolagens sida. Det finns skäl att anta att försäkringsbolagen inte kommer att utnyttja denna möjlighet utan i stället kommer att säga upp försäkringen för ändring, om det är klart att försäkringstagaren har rätt till fortsatt försäkring och det också går att fastställa vilka villkor som bör gälla för den fortsatta försäkringen. Vill försäkringstagaren inte behålla försäkringen i denna form, får han utnyttja sin generella rätt att själv säga upp försäkringen till omedelbart upphörande.
9.3.4. Symtomklausuler m.m.
Regeringens förslag: Symtomklausuler skall få användas bara när det är påkallat av speciella omständigheter. Liksom beträffande konsumentförsäkringen skall s.k. omfattningsvillkor regleras.
12 kap. 5 och 12 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag, dock är regleringen av omfattningsvillkor mera detaljerad (se promemorian s. 162 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Försäkringsförbundet anser att den föreslagna regeln om symtomklausuler bör gälla vid varje utvidgning av försäkringsskyddet, oavsett när den sker.
Skälen för regeringens förslag: I nära samband med upplysningsplikten vid personförsäkring står frågan om s.k. symtomklausuler, vilka undantar från skyddet vissa sjukdomar som visat symtom före tecknandet utan att undantaget grundas på upplysningar om den försäkrades hälsotillstånd. En närliggande typ av villkor gör undantag för sjukdomar som den försäkrade har vid avtalsslutet utan att de ännu visat några symtom. Villkor av denna typ har länge förekommit endast vid sjuk- och olycksfallsförsäkringar för små barn, där de avser vissa sjukdomar m.m. för vilka anlag funnits sedan födseln eller som har sitt ursprung från första levnadsåren. På grund av sådana objektiva begränsningar av försäkringsskyddet kan försäkringsbolaget gå fritt från ansvar, även om försäkringstagaren inte på något sätt har brustit i sin upplysningsplikt.
Liksom Försäkringsrättskommitténs förslag innebär förslaget i promemorian att, om undantagsklausuler av de angivna slagen inte grundade sig på upplysningar om den försäkrade som försäkringsbolaget inhämtat, de skall gälla bara när de är påkallade av försäkringens beskaffenhet eller någon annan särskild omständighet. Det har framhållits att undantagen kan vara fullt berättigade i vissa situationer, där man inte alls eller bara med stora svårigheter kan inhämta upplysningar om den försäkrades hälsa. Genom undantag av detta slag kan ett försäkringsbolag undgå att träffas av de tvingande reglerna om upplysningsplikt under vissa förhållanden där dessa sämre än annars fyller funktionen att klargöra riskens omfattning. Ett sådant avsteg från vad som annars gäller bör dock bara medges under särskilda omständigheter.
Som förut framhållits bör den nya lagstiftningen utgå från att försäkringsbolagen fritt får utforma sina produkter och i princip inte åläggas meddela försäkringar som strider mot försäkringstekniska eller andra
vägande ekonomiska hänsyn. Man kan visserligen vänta att med en förbättrad försäkringsteknik nya möjligheter öppnas att försäkra risker som nu inte anses försäkringsbara, men intill dess anser regeringen att försäkringsbranschens ståndpunkt får accepteras. Ett skydd mot risker som inte faller under ordinär försäkring bör i vart fall inte genomföras genom att försäkringsbolagen tvingas att konstruera en produkt som man med fog anser tekniskt olämplig. Det är alltså välmotiverat att tillåta ett försäkringsbolag ta in vissa undantag som är nödvändiga från försäkringsteknisk synpunkt, inte minst när försäkringen som just barnförsäkringarna i och för sig fyller ett stort behov. Man kan annars befara att försäkringsbolagen helt skulle avstå från att meddela försäkringar av det aktuella slaget. Kommitténs och promemorians ståndpunkt till de aktuella klausulerna får alltså godtas.
För tydlighetens skull bör det påpekas att det sagda bara avser undantag som inte är grundade på upplysningar om den försäkrades hälsa. Om försäkringsbolaget genom inhämtade uppgifter har fått veta att den försäkrade lider av en viss sjukdom och bolaget vill göra undantag för följderna av den sjukdomen, bör ett sådant förbehåll inte kräva att det kan hänvisas till några särskilda omständigheter.
Självfallet bör detta inte heller gälla när villkoren för olycksfallsförsäkring gör generellt undantag för olycksfall som orsakas av sjukdom, oavsett när den uppträder. Och på samma sätt som en sjukförsäkring kan vara begränsad till att avse viss eller vissa sjukdomar, bör den också helt kunna göra undantag för viss eller vissa sjukdomar från ansvarsområdet. I dessa fall föreligger det ingen konflikt med reglerna om upplysningsplikten, utan man befinner sig på det fält där försäkringsbolaget bestämmer det ansvar bolaget vill åta sig.
Man får ta hänsyn till möjligheten att ett försäkringsbolag också annars söker undvika de tvingande reglerna om begränsning av ansvaret genom att införa omfattningsbestämmelser som gör ansvaret beroende av sådana förhållanden som reglerna tar sikte på. En särskild regel har föreslagits om detta i fråga om konsumentförsäkring (avsnitt 6.3.8). I enlighet med vad som föreslagits i promemorian bör en sådan bestämmelse tas in också beträffande personförsäkring. Vad gäller bestämmelsens utformning hänvisas till vad som anförts beträffande konsumentförsäkringen.
Hänvisningar till S9-3-4
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
9.3.5. Riskökning
Regeringens förslag: Om försäkringsbolaget har gjort försäkringens giltighet och utformning beroende av den försäkrades levnadsförhållanden, skall bolaget i varje premiekrav uppmana försäkringstagaren att anmäla ändringar i dessa förhållanden. Försummar försäkringstagaren det, skall bolaget kunna begränsa sitt ansvar med hänsyn till de ändrade förhållandena. När försäkringsbolaget gör undantag från ansvaret för speciellt angivna verksamheter, skall det gälla en kausalitetsregel.
12 kap. 6 och 7 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 314 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Försäkringsförbundet anser det vara tillräckligt att försäkringstagaren en gång ingående upplyses om sin plikt att anmäla vissa förhållanden till försäkringsbolaget och att försäkringsbolaget i samband med senare premieaviseringar kan nöja sig med att erinra försäkringstagaren om hans skyldigheter i aktuellt avseende.
Nuvarande ordning: Reglerna om riskökning har störst praktisk betydelse vid skadeförsäkring, och FAL har särskilda regler om detta i 45– 50 §§. Men även för personförsäkring ges vissa regler om riskökning. Sålunda kan vid livförsäkring en riskökning leda till att ansvaret för försäkringsbolaget begränsas om det i försäkringsbrevet angetts att ett visst ändrat förhållande innebär en riskökning. En ytterligare förutsättning för begränsningen är att det i försäkringsbrevet har angetts vilken påföljd som ändringen medför (99 §). Också vid sjuk- och olycksfallsförsäkring gäller särskilda regler, som liksom de om livförsäkring är delvis förmånligare för försäkringstagaren än reglerna om skadeförsäkring (121 §). Som en förutsättning för ansvarsfrihet eller ett endast begränsat ansvar för försäkringsbolaget gäller bl.a. att risken skall ha ökats genom ändring i ett förhållande som i försäkringsbrevet har angetts vara av betydelse för bolaget. Någon närmare bestämning av de faktiska förhållanden som kan utgöra riskökning anger inte lagen.
Skälen för regeringens förslag: De flesta undantag från en försäkrings ansvarsområde brukar avse förhållanden som innebär att risken ökar och därmed också försäkringsbolagets ansvar. Försäkringsrättskommittén fann det inte möjligt att på ett för lagtext tillräckligt klargörande sätt bestämma vad som är riskökning och vad som är sådana allmänna ansvarsbegränsningar som det bör ankomma på försäkringsbolaget att bestämma om i avtalet. Bedömningen har inte ifrågasatts under remissbehandlingen. Begreppet riskökning bör därför lika litet som vid konsumentförsäkring användas i lagtexten på annat sätt än som rubrik. I stället bör lagen innehålla konkreta regler om hur vissa typer av förbehåll skall vara utformade.
När premiens storlek eller andra villkor är beroende av den försäkrades levnadsförhållanden (dvs. yrke, bostadsort och liknande), bör försäkringsbolaget kunna förbehålla sig rätt att ändra försäkringen under försäkringstiden om den försäkrade ändrar levnadsförhållanden. Om den försäkrade gör detta utan att försäkringsbolaget får veta det, är den naturliga reaktionen nedsättning av ersättningen enligt prorataregeln.
Som påpekas av kommittén kan det emellertid uppenbarligen lätt hända att försäkringstagaren inte tänker på att han bör anmäla en sådan förändring till försäkringsbolaget. Om villkoren då är utformade så att nedsättningen görs automatiskt från nästa premieförfallodag, kan försäkringstagaren – utan att vara medveten om det – komma att vara underförsäkrad under lång tid. Lagens regler bör därför utformas så att de ökar chanserna för att inträffade förändringar verkligen anmäls till försäkringsbolaget och försäkringen även formellt anpassas till de nya förhållandena. Regeringen ansluter sig alltså, liksom de flesta remissinstanserna, till förslaget att försäkringsbolaget vid förbehåll av det angivna slaget i varje premiekrav skall påminna försäkringstagaren om hans skyldighet att anmäla yrkesbyten etc. Först om försäkringstagaren
försummar att efterkomma denna uppmaning, bör försäkringsbolaget få begränsa sitt ansvar.
Försäkringsbolagets ansvar kan vidare avgränsas efter tidsmässiga eller geografiska förhållanden, genom undantag för flygning eller krig osv. Ofta blir det fråga om en s.k. suspensionsklausul, dvs. försäkringsskyddet sätts tillfälligt ur kraft vid vissa i villkoren angivna omständigheter. Sådana begränsningar är i regel utformade så att ingen ersättning alls utgår om undantaget är tillämpligt (försäkringen ”gäller inte”). Här bör försäkringens omfattning i allt väsentligt bestämmas av försäkringsavtalen.
En klausul av detta slag kan emellertid ibland vara otillbörligt sträng mot en försäkringstagare och leda till stötande resultat när det är klart att det inte finns något orsakssammanhang mellan försäkringsfallet och den verksamhet som undantaget avser. Man får anta att försäkringsbolagen ofta har valt formen av en suspensionsklausul just för att undgå bevis- och bedömningsfrågor om orsakssammanhanget. Detta måste man också godta i fråga om sådana undantag som avser ett stort antal risker, kanske delvis okända och svåra att överblicka – t.ex. just geografiska och tidsmässiga begränsningar eller undantag för deltagande i krig och vistelse i land där krig råder. Sådana klausuler kan motiveras inte bara av den allmänna skaderisk som situationen innebär utan också av att försäkringen över huvud taget kan väntas fungera annorlunda under dessa förhållanden, t.ex. genom ändrade betingelser för sjukvård och sämre möjligheter att utreda skadeförloppet. När det däremot gäller undantag som avser bara någon eller några få lätt definierbara risker, som t.ex. undantag för militärflygning eller hästkapplöpning, finns helt andra möjligheter att konstatera ett orsakssamband. Regeringen föreslår en bestämmelse som kan mildra verkningarna av en sådan suspensionsklausul. Full ersättning bör utgå om inte skadan eller skadans omfattning sammanhänger med den undantagna verksamheten.
Slutligen bör det, liksom enligt nu gällande rätt, inte vara möjligt att anse försämring av den försäkrades hälsa som en ansvarsbefriande riskökning. Detta bör uttryckligen framgå av lagen.
9.3.6. Framkallande av försäkringsfall
Regeringens förslag: Med den ändringen att karenstiden förkortas till ett år behålls i stort sett regeln i FAL om när den försäkrade begår självmord. Vid sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring skall, om den försäkrade uppsåtligen framkallar försäkringsfallet, försäkringsbolaget vara fritt från ansvar. Om försäkringsfallet framkallas genom grov vårdslöshet och därmed jämställda fall, inbegripet självmordsförsök, skall ersättningen kunna sättas ned efter en skälighetsbedömning. Full ersättning skall alltid utgå om den försäkrade var under femton år eller handlade under inflytande av en allvarlig psykisk störning. Undantag skall också gälla för den som handlar försvarligt för att rädda människor eller egendom.
12 kap. 8–10 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 164).
Remissinstanserna: Förslaget lämnas utan erinran av nästan alla remissinstanser. Försäkringsförbundet förordar dock att tidsfristen på ett år enligt regeln om självmord skall räknas från förnyelsedagen när en tidsbegränsad försäkring förnyas.
Nuvarande ordning: FAL innehåller regler om vad som skall gälla om uppsåtligt eller vårdslöst framkallande av försäkringsfallet (18– 20 §§). Huvudregeln är att försäkringsbolaget inte är skyldigt att utge ersättning till den som uppsåtligen eller – vid annan försäkring än livförsäkring – genom grov vårdslöshet har orsakat den uppkomna skadan. Däremot inverkar det inte på försäkringsbolagets ansvarighet att det visserligen varit fråga om vårdslöshet men oaktsamheten varit av mer normalt slag. Försäkringen skyddar alltså även mot eget slarv som inte är grovt. FAL:s regler är emellertid på denna punkt dispositiva, varför försäkringsvillkoren kan föreskriva att rätten till ersättning faller bort redan vid helt ringa vårdslöshet. Villkoren kan emellertid också ge ett mer långtgående skydd än vad som följer av FAL:s regler och medge att ersättning betalas ut t.ex. från olycksfallsförsäkring trots att skadan framkallats genom vårdslöshet som är grov. Under särskilda förhållanden, nämligen om den som orsakat skadan var under femton år eller handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning, skall enligt lagens dispositiva regel (19 §) även uppsåtligt eller genom grov vårdslöshet framkallade skador ersättas. Vid livförsäkring ger försäkringen skydd även vid grov vårdslöshet (18 §). För självmord finns det en specialregel som säger att, om den försäkrade berövar sig livet inom tre år från det försäkringen togs eller senast återupplivats, försäkringsersättning betalas bara om det måste antas att försäkringen tecknats eller återupplivats utan tanke på självmordet och att självmordet skulle ha skett även om någon försäkring inte funnits (100 §).
Skälen för regeringens förslag
Självmord vid livförsäkring
Inom livförsäkringen är det på detta område reglerna om självmord som har störst intresse. Självmord hör till de risker som normalt täcks av försäkringen. Undantag gäller bara för självmord som står i mer eller mindre direkt samband med försäkringens tillkomst. Enligt 100 § FAL är försäkringsbolaget fritt från ansvar om den på vars liv en försäkring för dödsfall tagits berövat sig livet innan tre år förflutit från det försäkringen togs eller senast återupplivades, såvida det inte måste antas att försäkringen tagits eller återupplivats utan tanke på självmordet och att handlingen skulle ha företagits även om försäkringen ej varit för handen. Regeln är dispositiv.
Regeringen anser det motiverat att något ändra den nuvarande självmordsregeln. En tid av ett år från försäkringens tecknande bör vara tillräcklig för att utesluta fall där självmordet ingår som ett led i en plan att förbättra den efterlevande familjens ekonomiska ställning. Även vid självmordsfall inom ettårstiden bör försäkringen gälla ifall de efterlevande kan göra antagligt att försäkringen togs utan tanke på självmord.
Att som nu fordra utredning också om att handlingen skulle ha företagits även om försäkringen inte hade funnits synes vara alltför strängt och dessutom kunna leda till stötande tvister om den egentliga orsaken till självmordet.
I den nya lagen bör återupplivning av försäkringen inte likställas med nytecknande på sätt som nu sker i 100 § FAL. Som kommittén påpekat är läget i allmänhet ett annat när försäkringstagaren har en försäkring som han av någon orsak försummat att betala men nu åter vill sätta i kraft än när han tar en ny livförsäkring. I varje fall om man sätter den lagstadgade återupplivningsfristen så kort som till tre månader (se avsnitt 9.4), är det inte på samma sätt naturligt att av en återupplivning dra slutsatsen att försäkringstagaren siktat på att utnyttja försäkringen. I många fall har försäkringstagaren hela tiden varit inställd på att behålla försäkringen. Det är alltså bara fråga om ett betalningsdröjsmål på grund av dålig ekonomi eller dåliga betalningsrutiner, som inte bör leda till att det tidigare skyddet faller bort. Och ännu mindre bör man räkna med att en ny karenstid skall börja löpa varje gång en tidsbegränsad försäkring förnyas. Bara självmord inom ett år från det första avtalet bör kunna befria försäkringsbolaget från ansvar. Med hänsyn till den viktiga sociala funktion som regeln har bör den vara tvingande i den nya lagen.
Det hittills sagda har närmast tagit sikte på det fallet att försäkringstagaren och den försäkrade är samma person, dvs. försäkringen gäller på eget liv. Om vid försäkring som tecknats på annans liv den försäkrade begår självmord, innebär visserligen förslaget att samma regel skall gälla som vid försäkring på eget liv, men det är uppenbart att man i sådana fall endast sällan kan finna det avsedda sambandet mellan försäkringen och självmordet. – En helt annan situation föreligger om det vid sådan försäkring är försäkringstagaren som framkallar försäkringsfallet, dvs. dödar den försäkrade. Då blir regler om förverkande av rätt till försäkringsersättning aktuella (avsnitt 9.5.9).
Som också kommittén funnit bör för livförsäkringens del oaktsamt framkallande av försäkringsfallet inte ha någon inverkan på försäkringsbolagets ansvar. En annan ordning skulle naturligtvis försvaga skyddet för de efterlevande på ett betänkligt sätt. Även denna bestämmelse bör vara tvingande.
Sjuk- och olycksfallsförsäkring
När det gäller sjukförsäkring bör man ha andra regler än för livförsäkring. Vad som i fortsättningen sägs om sjukförsäkring gäller delvis också för olycksfallsförsäkring, där dock olycksfallsbegreppet medför vissa särskilda begränsningar (se nedan).
Om en försäkrad uppsåtligen drar på sig sjukdom, kan avsikten ha varit just att få ut ersättning från försäkringen. Men även om syftet varit något annat, bör försäkringsbolaget i dessa fall vara fritt från ansvar. Att uppsåtsfallen undantas är den naturliga huvudregeln inom all försäkring, och det finns enligt regeringen inte skäl att göra avsteg från den här. Detta bör gälla också vid premiebefrielseförsäkring om den försäkrade uppsåtligen drar på sig arbetsoförmåga. Premiebefrielseförsäkring är till sin natur en sjukförsäkring, även när den ingår i och tekniskt behandlas som livförsäkring.
Som tidigare nämnts bör oaktsamt framkallande av försäkringsfallet vid livförsäkring inte ha någon inverkan på försäkringsbolagets ansvar ens om oaktsamheten är grov. Det kan vara tveksamt hur man skall ställa sig till den frågan vid annan personförsäkring. Här kan hänvisas till att 32 § KFL ger en möjlighet till nedsättning av försäkringsersättningen efter en skälighetsbedömning i sådana fall, bl.a. vid vissa sjuk- och olycksfallsförsäkringar. Enligt 12 § trafikskadelagen – liksom inom skadeståndsrätten – medför också grovt medvållande av den skadelidande normalt en jämkning av ersättningen för personskada. Visserligen kan, å ena sidan, humanitära skäl synas väga särskilt tungt i situationer där den försäkrade oaktsamt har vållat sin egen personskada. De preventionshänsyn som spelat en stor roll för KFL:s regel får betydligt mindre betydelse vid personförsäkring. Den försäkrade har normalt tillräcklig anledning att undvika personskador oavsett vad konsekvensen blir för försäkringsersättningens del. Å andra sidan kan det förekomma sjukdomsfall där den försäkrades handlande synbarligen står på gränsen till uppsåt och där det närmast vore stötande att låta full ersättning utgå, t.ex. i vissa fall av drogmissbruk.
Regeringen ansluter sig till bedömningen i betänkandet och promemorian att en skälighetsregel av KFL:s typ är motiverad också för sjuk- och olycksfallsförsäkring. Härvid bör undantaget om grov vårdslöshet formuleras på liknande sätt som vid skadeförsäkring. Skälighetsbedömningen bör dock vara betydligt tolerantare mot den försäkrade än när det gäller försäkring av egendom. I motsats till de nuvarande reglerna i 18– 20 §§ FAL bör bestämmelserna i en ny lag göras tvingande. Oaktsamhet som inte är grov och som inte heller kan jämställas därmed bör inte i något fall kunna inverka på ansvaret.
Beträffande sjuk- och olycksfallsförsäkring förekommer i 124 § FAL en bestämmelse om ansvarsfrihet för försäkringsbolaget då den försäkrade underlåter att efter förmåga vidta åtgärder för att avvärja eller begränsa skada. Påföljden förutsätter bl.a. uppsåt eller grov vårdslöshet från den försäkrades sida, och vidare fritas försäkringsbolaget från ansvar bara i den mån underlåtenheten kan anses ha betydelse för skadans inträde eller omfattning. Bestämmelsen avser både fall där säkerhetsföreskrift åsidosatts och fall där den försäkrade får anses ha en allmän räddningsplikt enligt avtalet, t.ex. då det gäller att uppsöka läkare efter olycksfall eller vid sjukdom. Några säkerhetsföreskrifter i egentlig mening lär för närvarande inte förekomma vid personförsäkring. Däremot innehåller villkoren ibland bestämmelser om att den som är sjuk skall stå under läkarvård m.m. för att vara berättigad till ersättning. Den allmänna regeln om framkallande av försäkringsfall bör utformas så att den täcker också dessa situationer.
Undantag från framkallandereglerna
I promemorian liksom i betänkandet föreslås ett par regler – i stort sett motsvarande 19 § FAL – som begränsar försäkringsbolagets möjligheter att åberopa uppsåtligt eller oaktsamt framkallande av försäkringsfallet. Den ena regeln tar sikte på det fallet att den försäkrade har befunnit sig i en sådan situation att hans handlande framstår som försvarligt. Oavsett vad han förstått eller bort förstå om riskerna, är det inte rimligt att beröva
den försäkrade ersättningen i sådana fall. Den andra regeln avser den som är under femton år eller som har handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Dessa kategorier skall enligt förslaget – liksom enligt FAL – få ersättning från sin sjukförsäkring även om de framkallat försäkringsfallet själva. I fråga om åldersgränsen följer förslagen 19 § FAL i stället för 33 § KFL, som har gränsen tolv år. Ersättningskravet framstår som särskilt angeläget när det gäller personskada på barn och ungdom, och preventionssynpunkter gör sig inte gällande på samma sätt här som vid skadeförsäkring.
De föreslagna reglerna har godtagits under remissbehandlingen och bör införas i den nya lagen.
Lagrådet har tagit upp frågan om det inte finns anledning att även för personförsäkringens del ge regler om räddningsplikt och ersättning för räddningskostnader. Regler härom saknas i gällande rätt, frånsett den speciella bestämmelsen om vissa skyldigheter för den försäkrade i 124 § FAL. När det gäller skada till liv eller hälsa torde det enligt regeringens bedömning dock inte finnas samma skäl som vid skadeförsäkring att särskilt förplikta eller uppmuntra den försäkrade till att vidta räddningsåtgärder, en fråga som i övrigt inte berörts av någon remissinstans. Regeringen anser sig sakna underlag att införa bestämmelser av det slag Lagrådet diskuterat.
Självmordsförsök
En särskild fråga är hur man skall bedöma det fallet att den försäkrade blir sjuk eller annars arbetsoförmögen som följd av ett självmordsförsök. Vid allvarligt menade självmordsförsök är det inte naturligt att betrakta ett fortsatt liv i sjukdom eller invaliditet som omfattat av ett uppsåt i vanlig mening. Situationen avviker påtagligt från fall där uppsåtsregeln annars tillämpas. Sociala och humanitära skäl talar för att man i stället bör tillämpa en mindre sträng regel mot den försäkrade. Som Försäkringsrättskommittén funnit framstår det som en rimlig lösning att här tillämpa den nyss föreslagna regeln om grovt vårdslöst framkallande av försäkringsfallet. Genom den skälighetsbedömning som då skall äga rum kan man komma fram till resultat som framstår som tillfredsställande med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Någon särskild bestämmelse om självmordsförsök är då inte motiverad.
Särskilda frågor vid olycksfallsförsäkring
Vad som här har sagts om oaktsamt framkallande av försäkringsfallet gäller till stor del också olycksfallsförsäkring.
Såvitt angår skada som den försäkrade uppsåtligen vållar sig själv kompliceras däremot situationen av försäkringens anknytning till begreppet olycksfallskada, vilket i villkoren brukar beskrivas som kroppsskada som drabbat den försäkrade ofrivilligt genom plötslig yttre händelse (olycksfall). En skada som den försäkrade drar på sig frivilligt utgör enligt sådana villkor över huvud taget inte olycksfall. Detta stämmer väl med den förut angivna huvudprincipen att försäkringsbolaget skall vara fritt från ansvar för uppsåtligt vållade skador.
Samtidigt innebär konstruktionen att man inte kan göra undantag från regeln om ansvarsfrihet t.ex. när den försäkrade varit under femton år. Försäkringsrättskommittén har ansett att detta rättsläge, som stämmer med en fast rotad försäkringspraxis, dock får accepteras. En lagreglering som ålägger försäkringsbolaget ansvar i sådana fall skulle innebära en relativt djupgående ändring av försäkringens karaktär och ett ingrepp i försäkringsbolagens principiella frihet att själva bestämma försäkringens grundläggande omfattningsområde. Regeringen delar denna uppfattning.
Av samma skäl kommer försäkringsbolagen också i fortsättningen att vara fria från ansvar för självmord vid olycksfallsförsäkring. Som kommittén framhållit är detta en naturlig ordning, eftersom olycksfallsförsäkringen inte på samma sätt som livförsäkringen är inriktad på att trygga efterlevandes försörjning.
9.4. Premien
Regeringens förslag: Bestämmelserna om premien utformas i stort sett i enlighet med vad som skall gälla för konsumentförsäkringens del. Försäkringstagaren skall ha möjlighet att efter dröjsmål med annan premie än den första återuppliva försäkringen genom att betala den utomstående premien inom tre månader från det en uppsägning fått verkan.
13 kap. förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Återupplivningsfristen föreslås dock vara sex månader (se promemorian s. 173 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Från försäkringsbranschen framhålls att den föreslagna återupplivningsfristen är för lång.
Skälen för regeringens förslag: Som framgår av avsnitt 6.4 har det för konsumentförsäkringens del genom KFL införts ett system som är gynnsammare för försäkringstagarna än vad FAL är, och regeringen föreslår där att KFL:s regler i stort förs vidare till den nya försäkringsavtalslagen. Liksom Försäkringsrättskommittén och promemorian anser regeringen att man i den nya lagen bör anknyta till KFL:s regler om premiekrav och frister också när det gäller personförsäkringen. Även i övrigt bör bestämmelserna i tillämpliga delar utformas i anslutning till vad som gäller för konsumentförsäkringens del.
En särskild fråga rör dock återupplivning av försäkring. Försäkringsrättskommittén och promemorian föreslår i viss överensstämmelse med nuvarande praxis att försäkringstagaren vid dröjsmål med annan premie än den första skall kunna återuppliva försäkringen utan hälsoprövning genom betalning inom sex månader efter det att uppsägningen fått verkan. Vissa andra intressenter än försäkringstagaren – försäkrad, panthavare, förmånstagare med oåterkallelig rätt – föreslås efter begäran kunna få meddelande om betalningsdröjsmål så att de t.ex. kan rädda försäkringen genom att själva betala premien.
Också regeringen anser att försäkringstagaren bör få ett sådant återupplivningsskydd, som framstår som en viktig social förmån särskilt när
dröjsmålet beror på tillfälliga ekonomiska svårigheter. Att teckna en ny försäkring på motsvarande villkor kan vara svårt eller omöjligt, särskilt om den försäkrades hälsa försämrats. Som framhållits från försäkringsbranschens sida kan emellertid en så lång frist som sex månader missbrukas: den försäkrade låter avsiktligt bli att betala premie tills fristen håller på att löpa ut. En lämplig balans mellan de intressen som gör sig gällande synes enligt regeringen vara att bestämma fristen till tre månader. Även förslaget om underrättelse till vissa andra intressenter än försäkringstagaren fyller en social funktion och bör genomföras.
9.5. Förfogande över försäkringen
9.5.1. Förmånstagarförordnanden
Regeringens förslag: Försäkringstagaren skall genom förmånstagarförordnande få bestämma vem försäkringsbeloppet skall tillfalla.
14 kap. 1 § och 2 § första meningen förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 183 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. SE-Banken Försäkring anser att försäkringsbolagen bör ha rätt att i villkoren stipulera erforderliga begränsningar i förfoganderätten.
Nuvarande ordning: En livförsäkring kan tecknas på försäkringstagarens eget liv eller på annans liv. Försäkringen tecknas antingen för livsfall eller för dödsfall (97 § FAL). Om en försäkring har tecknats för livsfall, betalas försäkringsbeloppet ut till försäkringstagaren när den försäkrade har uppnått viss ålder. Har försäkringen tecknats för dödsfall, utbetalas försäkringsbeloppet till försäkringstagaren när den försäkrade har avlidit. Om en dödsfallsförsäkring har tecknats på försäkringstagarens eget liv, tillfaller försäkringsbeloppet som huvudregel försäkringstagarens dödsbo.
Den som har tecknat en livförsäkring har möjlighet att genom ett förmånstagarförordnande bestämma att försäkringsbeloppet skall betalas ut till en annan person, förmånstagaren (102 § FAL). Ett förordnande av en förmånstagare och en återkallelse av ett förmånstagarförordnande skall meddelas skriftligen till försäkringsbolaget eller genom dettas försorg antingen tas in i försäkringsbrevet eller antecknas på detta (103 § FAL). I rättspraxis har förmånstagarförordnande ansetts gälla inte bara försäkringsbeloppet utan även belopp som betalas ut i form av återbäring eller premiereglering (se rättsfallet NJA 1977 s. 587). I vissa fall kan också själva försäkringen tillfalla en förmånstagare genom ett förmånstagarförordnande (110 § FAL). Också den som har tecknat en olycksfalls- eller sjukförsäkring kan bestämma att försäkringsbeloppet skall betalas ut till en förmånstagare. Bestämmelserna i 102–106 §§ FAL om förmånstagare tillämpas också vid sådana försäkringar (122 § FAL).
Ett förmånstagarförordnande kan utformas på olika sätt. I de blanketter för förmånstagarförordnande som försäkringsbolagen tillhandahåller
anges ofta ett antal, inte namngivna, förmånstagare i viss ordning, t.ex. make/maka, barn och föräldrar. Förordnandet kan uppta flera förmånstagare med rätt efter varandra. Försäkringstagaren kan t.ex. föreskriva att försäkringsbeloppet skall betalas till hans make, om försäkringsfall inträffar inom tio år, och därefter till hans barn. Förordnandet kan avse hela försäkringens kapitalbelopp eller en del av det, t.ex. en viss summa eller en kvotdel av kapitalbeloppet. Det kan också gälla återbäring och återbetalning av inte förbrukad försäkringspremie. Förordnandet kan innebära att en person utses som förmånstagare till kapitalbeloppet och en annan person till återbäringen eller innehålla förbehåll om att det bara är giltigt under viss tid eller under vissa förutsättningar.
I försäkringsvillkoren för gruppförsäkringar och kollektivavtalsgrundade försäkringar ingår ofta ett standardförordnande om förmånstagare. Ett sådant förordnande kan ändras av den försäkrade genom ett meddelande till försäkringsbolaget. Vid individuell försäkring förordnar försäkringstagaren som regel om förmånstagare i samband med att försäkringen tecknas. I livförsäkringar som tecknas för dödsfall intas så gott som alltid ett förmånstagarförordnande.
Ett förordnande om förmånstagare hindrar inte försäkringstagaren från att disponera över försäkringen. Han kan exempelvis överlåta eller pantsätta den (108 § FAL). Försäkringstagaren kan också när som helst återkalla eller ändra förmånstagarförordnandet (102 § FAL). Ett förmånstagarförordnande kan emellertid göras oåterkalleligt. Försäkringstagaren har då gentemot förmånstagaren förbundit sig att låta förordnandet ”stå vid makt” (102 § FAL). I så fall kan försäkringstagaren inte utan förmånstagarens samtycke förfoga över försäkringen (108 § FAL).
Under förutsättning att livförsäkringen har varit undantagen från utmätning under försäkringstagarens livstid medför förmånstagarförordnandet skydd mot försäkringstagarens borgenärer också efter försäkringstagarens död. Försäkringsbeloppet betalas alltså ut till förmånstagaren, även om det skulle vara brist i boet.
Skälen för regeringens förslag: Förfoganden över personförsäkringar sker främst med förmånstagarförordnande genom vilket försäkringstagaren bestämmer att utfallande försäkringsbelopp inte skall tillkomma honom själv eller hans dödsbo utan viss annan person, förmånstagaren. Praktiskt viktigast är dödsfallsförordnanden, som avser hur det skall förfaras med försäkringen efter den försäkrades död. I detta läge har förordnandet framför allt två viktiga civilrättsliga rättsverkningar. Dels kan genom detta någon annan person få försäkringsbeloppet än om det fördelats enligt vanliga regler om bodelning och arv. Beloppet överförs direkt till förmånstagaren utan att ingå i dödsboförvaltningen. Dels medför ett förfogande, under förutsättning att försäkringen varit fritagen från utmätning under försäkringstagarens livstid, skydd mot dennes borgenärer också efter dödsfallet. Förordnandet innebär dessutom fördelar i fråga om arvsskatt. Med hänsyn till dessa funktioner har förmånstagarförordnanden för dödsfall fått en stark utbredning i Sverige.
Den nya försäkringsavtalslagen bör liksom FAL innehålla regler om förmånstagarförordnande och förmånstagarförvärv. I tidigare avsnitt har föreslagits att försäkringstagaren får ett betydande mått av rörelsefrihet i förhållande till försäkringsbolaget. Han skall sålunda ha rätt att säga upp sin försäkring när som helst, att få den återköpt av försäkringsbolaget och
att få den ändrad på olika sätt – allt i princip inom den ram som dras upp av försäkringstekniken. Det finns ett visst samband mellan dessa rättigheter för försäkringstagaren och de typer av förfoganden som det nu gäller, alltså förfoganden till förmån för tredje man. Även här uppkommer det frågor om försäkringsbolagets möjligheter att inskränka försäkringstagarens rörelsefrihet.
Enligt både Försäkringsrättskommittén och promemorian skulle försäkringstagaren vid individuell försäkring ha en nära nog fullständig frihet i förhållande till försäkringsbolaget att bestämma om vem försäkringsbeloppet skall tillfalla. Försäkringsbolaget skulle inte heller ha möjlighet att liksom nu ta in ett förmånstagarförordnande i försäkringsvillkoren, utan sådana förordnanden skulle bara kunna göras genom ett egenhändigt tecknat meddelande till bolaget.
Från försäkringsbranschens sida har framhållits att det vid vissa typer av försäkringar finns anledning att begränsa friheten att göra förmånstagarförordnanden eftersom dessa kunde medföra oproportionerliga kostnader för försäkringsbolaget. Särskilt har nämnts s.k. återbetalningsskydd vid premiepensionsförsäkring, där försäkringsbolaget i dag föreskriver att försäkringsersättningen tillfaller den försäkrades dödsbo. Enligt regeringens mening har dock försäkringsbolagens intresse att hålla kostnaderna nere vid speciella försäkringsformer inte en sådan tyngd att det tar över den viktiga princip som kommittén och promemorian utgår från. Även om det inte kan anses som någon nämnvärd nackdel för försäkringstagaren att försäkringsersättningen tillfaller just dennes dödsbo, bör man inte lämna öppet för försäkringsbolagen att i villkoren föreskriva hur försäkringstagaren skall förfoga över det värde som en individuell försäkring representerar. Man bör alltså inte tillåta att ett försäkringsbolag i villkoren begränsar kretsen av tänkbara försäkringstagare. Det finns emellertid skäl att såtillvida tillgodose försäkringsbranschens synpunkter som man – till skillnad från förslaget i promemorian – alltjämt bör tillåta att förmånstagarförordnanden görs genom att tas in i villkoren (se nedan). På detta vis bör administrationen förenklas bl.a. i de fall som har diskuterats i sammanhanget.
Vad som nu har sagts innebär inte att förfoganderätten alltid kan vara helt undantagslös. Den kan vara inskränkt enligt allmänna rättsprinciper eller på grund av ett särskilt avtal med tredje man. Ett exempel är när försäkringstagaren har fått försäkringen i gåva med villkor att han inte skall ändra ett bestämt förmånstagarförordnande. Det saknas skäl att just i dessa situationer frångå grundsatsen att sådana villkor är bindande. Ett annat fall är när en arbetsgivare har tecknat försäkring på en arbetstagares liv och enligt särskilt avtal med denne är förhindrad att ändra det ursprungliga förordnande som gjorts till förmån för arbetstagaren eller dennes make och barn. Om i stället arbetstagaren är försäkringstagare men arbetsgivaren betalar premierna, kan arbetsgivaren ha ett självständigt intresse av förbehåll om att ett förordnande till arbetstagarens anhöriga inte får ändras. Det finns goda skäl att i dessa och liknande situationer godta att försäkringstagarens förfoganderätt är inskränkt. En ytterligare möjlighet är att försäkringstagaren direkt till förmånstagaren har lovat att förordnandet skall stå fast (oåterkalleligt förordnande). Denna möjlighet behandlas närmare i avsnitt 9.5.3.
Hänvisningar till S9-5-1
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
9.5.2. Formkrav för förmånstagarförordnanden, m.m.
Regeringens förslag: I fråga om behörigheten att göra förmånstagarförordnande skall samma regler gälla som beträffande testamente. Förmånstagarförordnande skall kunna tas in i försäkringsvillkoren. Ett förordnande för dödsfalls skull skall inte kunna göras genom testamente. En förmånstagare skall inte ha rätt att förfoga över den rätt som förordnandet medför innan hans rätt har inträtt.
14 kap. 3 och 8 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag, frånsett att ett förmånstagarförordnande inte kan göras genom att tas in i försäkringsvillkoren (se promemorian s. 184 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Försäkringsförbundet förordar att försäkringstagaren skall kunna förordna förmånstagare också genom ombud och att vid s.k. premiegåva även den som står för premien för försäkringen skall kunna ombesörja ett förmånstagarförordnande.
Nuvarande ordning: Behörigheten att insätta förmånstagare tillkommer enligt 102 § FAL försäkringstagaren och framstår närmast som en personlig rättighet för honom. Sålunda kan inte dödsboet efter en avliden försäkringstagare återkalla ett av honom meddelat förordnande (102 § sista meningen). Inte heller torde en försäkringstagares konkursborgenärer kunna sätta in förmånstagare eller återkalla ett av försäkringstagaren meddelat förordnande. Om ett särskilt fall har frågan om behörigheten att göra förmånstagarförordnande diskuterats ganska ingående i den juridiska litteraturen, nämligen när försäkringstagaren är omyndig. Det är omtvistat om man här bör anknyta till bestämmelserna i ärvdabalken om rätt att göra testamente eller till föräldrabalkens allmänna regler om omyndigas rättshandlingsförmåga.
Enligt 103 § FAL fordras, för att ett förmånstagarförordnande skall bli gällande, att förordnandet skriftligen meddelas försäkringsbolaget eller också genom dettas försorg antingen tas in i försäkringsbrevet eller antecknas på det. Bakom formkravet ligger framför allt tanken att det skulle leda till tolkningssvårigheter och tvister om man efter den försäkrades död skulle ha att tillämpa formlösa förordnanden som kanske har gjorts för lång tid sedan. Ett viktigt skäl är också att utbetalningarna till de efterlevande inte bör fördröjas genom att försäkringsbolaget tvekar om förordnandets innehåll eller rent av om dess existens. Till detta kommer sådana andra synpunkter som man annars brukar åberopa som stöd för krav på skriftlig form, bl.a. att förordnandet då kan väntas bli mera övervägt.
Skälen för regeringens förslag
Muntligt eller skriftligt förordnande?
Försäkringsrättskommittén har mot bakgrund av den naturliga likheten mellan förmånstagarförordnanden och testamenten föreslagit att allmänna regler om rätt att göra testamente skall gälla också i fråga om förmånstagarförordnanden. Förslaget har godtagits av remissinstanserna.
Regeringen konstaterar att de skäl som talar för ett formkrav fortfarande håller. Som föreslås i betänkandet och promemorian bör i klarhetens intresse försäkringstagarens vilja att förordna om förmånstagare komma till uttryck på papper och bevaras i den formen. Det bör stå klart att denna viktiga rättshandling verkligen härrör från försäkringstagaren och stämmer med hans avsikt. Huvudregeln bör vara att förordnandet skall ges i ett skriftligt meddelande till försäkringsbolaget som skall undertecknas av försäkringstagaren. Detta formkrav innebär att det inte blir möjligt för någon annan än försäkringstagaren att förordna förmånstagare genom ett sådant meddelande. Inte heller blir det möjligt för försäkringstagaren att förordna förmånstagare genom ombud.
Skall ett förmånstagarförordnande kunna tas in i försäkringsvillkoren?
Från försäkringsbranschens sida har framhållits att det är av stort värde om förordnande också kan ske genom att det intas i försäkringsvillkoren. Ett sådant förordnande skulle bli gällande om inte försäkringstagaren själv gör ett annat förordnande. Detta sker i dag i stor utsträckning vid gruppförsäkring. Enligt branschen föreligger ett motsvarande behov också vid individuell försäkring. Det saknas anledning att gå ifrån dagens ordning, där ett sådant förordnande är giltigt om det intas i försäkringsbrevet. Det har påpekats att gränsen mellan gruppförsäkring och standardiserad individuell försäkring ofta är svår att urskilja och att i båda fallen det i regel kan antas vara till förmån för försäkringstagaren och de efterlevande att det under alla förhållanden finns ett förordnande så att inte försäkringen ingår i kvarlåtenskapen.
Det väsentliga skälet för kommittéförslaget att frångå den nuvarande ordningen att ett förmånstagarförordnande kan formuleras av försäkringsbolaget och tas in i villkoren var att förordnandet kan tänkas i något fall inte stämma med försäkringstagarens vilja. Att märka är emellertid att kommittén samtidigt föreslog att det skulle anses finnas ett förordnande till förmån för make och arvingar, även om inte något förordnande skett. Som framgår av det följande (avsnitt 9.5.6) anser regeringen att någon sådan regel inte bör tas in i den nya lagen. Vidare kan sägas att ett villkorsförordnande till förmån för make/sambo och barn – den normala formuleringen i dag – måste antas stämma med vad försäkringstagaren önskar såvida denne inte vill tillgodose någon utanför den närmaste kretsen. I detta fall finns det alla skäl att försäkringstagaren också ger uttryck för detta i ett särskilt förordande. Det är svårt att tänka sig ett fall där en försäkringstagare skulle föredra att försäkringsbeloppet ingick i hans dödsbo i stället för att gälla till förmån för make eller barn. Såvitt känt har den nuvarande ordningen inte lett till några missförhållanden. Övervägande skäl talar alltså enligt regeringen för att alltjämt ge försäkringsbolaget möjlighet att ta in ett förmånstagarförordnande i villkoren, vilket skulle få verkan om inte försäkringstagaren senare gör ett förordnande med annat innehåll.
Lagrådet har ansett att förmånstagarförordnandet i så fall också bör kunna med giltig verkan antecknas i eller på försäkringsbrevet eller motsvarande dokument, t.ex. genom att en försäkringstjänsteman kryssar i en ruta i enlighet med försäkringstagarens besked – något som stämmer med FAL:s regel (103 §). Enligt regeringen strider det dock mot det nyss
angivna syftet med formkravet om ett förordnande skulle kunna komma till på ett så lättvindigt sätt. Att man tillåter att vissa standardförordnanden tas in i de allmänna försäkringsvillkoren är något annat än att man skulle godta att ett förmånstagarförordnande med vilket innehåll som helst skulle gälla utan att försäkringstagaren skriftligen gett uttryck för sin vilja. Regeringen finner därför inte anledning att frångå lagrådsremissens förslag.
Förordnande genom testamente?
En fråga i sammanhanget är om man skall utvidga möjligheterna till förmånstagarförordnanden genom att tillåta att sådana görs genom testamente.
Mot varandra står två intressen: å ena sidan att försäkringsbeloppet fördelas i överensstämmelse med försäkringstagarens vilja, å andra sidan att utbetalningarna till de efterlevande kan ske snabbt och att beloppets mottagare i allmänhet kan lita på att han får behålla pengarna. I promemorian liksom i betänkandet avvisas tanken att man skall kunna göra förordnanden av detta slag genom testamente, eftersom det skulle öka osäkerheten om rättsläget efter försäkringstagarens död och försena utbetalningarna till ersättningsberättigade personer. I likhet med remissinstanserna ansluter sig regeringen till dess bedömning.
Presumtion till förmån för den första förmånstagaren?
Från försäkringsbranschen har satts i fråga om inte – i strid med kommitténs mening – det bör finnas en presumtion att den i första hand utsedde förmånstagaren fått förfoganderätt till försäkringen.
Regeringen konstaterar dock att det är osäkert i vad mån en sådan regel skulle kunna antas allmänt stämma med försäkringstagarens önskemål. Som kommittén har anfört bör i stället försäkringsbolaget vid behov rikta försäkringstagarens uppmärksamhet på frågan så att han kan ta ställning till den i förordnandet.
Förmånstagarens rätt
Enligt 109 § FAL får den som är insatt som förmånstagare inte genom överlåtelse, pantsättning eller på annat sätt under försäkringstagarens livstid förfoga över den rätt som förmånstagarförordnandet medför. Kommittén har föreslagit en bestämmelse med i sak samma innebörd, och en sådan föreslogs också i promemorian. Förslaget återspeglas också i regeringens lagförslag.
9.5.3. Oåterkalleliga förmånstagarförordnanden
Regeringens förslag: Oåterkalleliga förmånstagarförordnanden skall kunna förekomma i samma utsträckning och med i stort sett samma verkningar som i dag. Något formkrav för oåterkallelighetsförklaringen skall inte gälla. Förklaringen måste avges till förmånstagaren och kan alltså inte tas emot av försäkringsbolaget.
14 kap. 2 och 9 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 326).
Remissinstanserna: De flesta tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Riksskatteverket anser dock att det är en brist att det inte ställs något formkrav för en oåterkallelighetsförklaring. SE-Banken Försäkring anser att försäkringsbolaget bör kunna ta emot en oåterkallelighetsförklaring på förmånstagarens vägnar.
Nuvarande ordning: Enligt vad som framgår särskilt av 102 § FAL kan en försäkringstagare förbinda sig att låta ett förmånstagarförordnande ”stå vid makt”. Det gängse uttrycket är att försäkringstagaren gör ett ”oåterkalleligt förmånstagarförordnande”.
Skälen för regeringens förslag
Skall oåterkalleliga förmånstagarförordnanden tillåtas?
Det oåterkalleliga förmånstagarförordnandet har två något skilda funktioner. Den ena är att säkerställa förmånstagaren vid ett i övrigt ordinärt benefikt förordnande mot att försäkringstagaren senare kommer på nya tankar och därför ändrar förordnandet. Den andra funktionen är att göra det möjligt att ett förordnande som tillkommer i samband med ett avtal blir lika bindande som övriga delar av avtalet. Som exempel kan nämnas oåterkalleliga förordnanden i samband med skilsmässouppgörelser och vid försäkringar som arbetsgivare tecknar för att pensionera anställda.
Oåterkalleliga förordnanden bör också i framtiden kunna användas för att tillgodose dessa båda syften. Uttrycket oåterkalleligt förmånstagarförordnande bör användas i lagen.
Formkrav för oåterkallelighetsförklaringar?
FAL innehåller inte några bestämmelser om formen för oåterkallelighetsförklaringar. Av ordalydelsen i 102 §, att försäkringstagaren ”gentemot förmånstagaren förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt”, framgår dock att det måste ha skett en förklaring till förmånstagaren eller en representant för honom. Enligt kommittéförslaget och promemorian bör samma regel gälla enligt den nya lagen. Lagrådet har visserligen under hänvisning till allmänna regler om benefika rättshandlingar förordat att även en utfästelse riktad till försäkringsbolaget skall få samma verkan (jfr 4 § lagen [1936:83] angående vissa utfästelser om gåva). Mot detta står dock enligt regeringen förordnandets särskilda betydelse för den framtida försörjningen. Förmånstagaren bör rimligen få veta om han säkert kan räkna med denna förmån i framtiden. Den nuvarande regeln
synes inte heller ha medfört några praktiska problem. Enligt regeringens mening saknas tillräckliga skäl att ändra gällande rätt på denna punkt. En annan sak är att det ofta är lämpligt att dessutom underrätta försäkringsbolaget om att förordnandet har gjorts oåterkalleligt. På det viset tryggar man att bolaget följer förordnandet och kan reagera mot otillåtna förfoganden över försäkringen. Ofta utgör underrättelsen en förutsättning för att förordnandet skall få verkan mot försäkringstagarens borgenärer (se avsnitt 9.5.8).
Kommittén har diskuterat om det i klarhetens intresse borde fordras skriftform för utfästelser om oåterkallelighet. Något behov av detta tycks emellertid inte ha framträtt i praxis, och kommittén har ansett att det saknas tillräckliga skäl att komplicera systemet på detta vis. Liksom de flesta remissinstanserna ansluter sig regeringen till denna bedömning.
Oåterkalleligt förmånstagarförordnande utan utfästelse?
FAL upptar också två – inbördes olikartade – bestämmelser om att ett förmånstagarförordnande kan bli oåterkalleligt utan någon uttrycklig utfästelse om det.
Enligt 102 § sista meningen får ett förordnande inte återkallas efter försäkringstagarens död. Bestämmelsen innebär att delägare och borgenärer i dödsboet efter försäkringstagaren lika litet som beträffande testamente kan ändra eller återkalla den dödes förordnanden. Denna ordning bör föras vidare.
Den andra bestämmelsen återfinns i 118 § andra stycket. Om den under vars livstid en livränta skall utgå är någon annan än försäkringstagaren själv, skall han anses vara insatt som förmånstagare. När det första livräntebeloppet betalats ut till honom, skall insättandet anses oåterkalleligt, om inte annat framgår av omständigheterna. Försäkringsrättskommittén har inte föreslagit några motsvarande regler. Som kommittén anfört finns det i praktiken inte anledning att räkna med att någon tecknar en livränteförsäkring av denna sort utan att det samtidigt blir uttryckligen bestämt vem som skall vara förmånstagare. Försäkringsbolagen lämnar sina kunder god service i sådana frågor. Inte heller verkar det finnas behov av en bestämmelse om oåterkallelighet efter första utbetalningen. När det gäller livränta till efterlevande – vilket torde vara det vanligaste – följer oåterkalleligheten redan av det nyss diskuterade förbudet mot återkallelse efter försäkringstagarens död. Om det i stället gäller en livränta till annan som skall utgå medan försäkringstagaren ännu lever, lär också försäkringsbolaget ta upp frågan om en eventuell oåterkallelighet redan vid tecknandet.
Verkan av en oåterkallelighetsförklaring
En oåterkallelighetsförklaring får givetvis i första hand den verkan att försäkringstagaren är bunden av förordnandet. Skulle han göra ett nytt förordnande, fortsätter det oåterkalleliga förordnandet ändå att vara verksamt. En återkallelse av förordnandet bör dock kunna ske med förmånstagarens samtycke. Det bör också vara möjligt att inskränka verkningarna av oåterkalleligheten så att förordnandet, eller bara oåter-
kalleligheten, upphör om exempelvis en make till vars förmån förordnandet gäller gifter om sig. Oåterkalleligheten bör också kunna vara begränsad till att gälla för viss tid.
Oåterkallelighet medför vidare enligt nu gällande rätt att försäkringstagaren inte utan förmånstagarens samtycke får vidta ett förfogande som inskränker förmånstagarens rätt (108 § andra stycket FAL). Inte heller på den punkten är någon ändring påkallad.
9.5.4. Tolkning av förmånstagarförordnanden
Regeringens förslag: På samma sätt som i FAL skall den nya lagen innehålla tolkningsregler för förmånstagarförordnanden för praktiskt viktiga fall.
14 kap. 4–6 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 327 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna.
Skälen för regeringens förslag: I 105 § FAL finns bestämmelser om vilken innebörd vissa uttryck i förmånstagarförordnanden skall ges (”make”, ”barn”, ”make och barn”, ”arvingar”). Reglerna gör det möjligt för en försäkringstagare att på ett kort sätt uttrycka vissa vanligt förekommande önskemål om försäkringen och känna sig säker på att hans vilja inte kommer att missförstås.
När en individuell livförsäkring tecknas kan försäkringstagaren välja ett standardförordnande eller göra ett speciellt förordnande, som han formulerar själv.
De tolkningsregler som bör ingå i den nya lagen bör delvis ha till uppgift att fylla ut sådana förordnanden som måste vara kortfattade, t.ex. sådana som förekommer i reseförsäkringar med enkla villkor och sådana som upptas i försäkringsvillkoren för kollektiv försäkring. Här saknas vanligen alla hållpunkter för att fastställa någon individuell vilja. Utom när det på grund av försäkringens beskaffenhet eller liknande bör gälla särskilda regler, förefaller det då bättre att lagstiftaren genom tolkningsregler anger en normalfördelning än att de allmänna försäkringsvillkoren eller ansökningsblanketterna innehåller detaljerade föreskrifter som försäkringstagarna ändå oftast inte känner till eller funderar närmare på. Tolkningsreglerna kan naturligtvis också göra tjänst när individuellt formulerade förordnanden är otydliga eller alltför kortfattade.
Det finns däremot anledning att räkna med att man från försäkringsbolagens sida i regel tar upp frågan vem försäkringsbeloppet bör tillfalla när en individuell livförsäkring tecknas. När det gäller försäkring på annans liv bör dock bestämmelser motsvarande 110 § FAL ges beträffande rätten till försäkringen när försäkringstagaren avlider före försäkringsfallet.
Emellertid saknas skäl att låta reglerna om tolkning av vissa uttryck – som Lagrådet satt i fråga – gälla sådana försäkringar där utgångsläget kan vara ett annat. De bör också begränsas till fall där förmånstagaren
inte är namngiven. En annan sak är att reglerna ibland kan ge ledning för tolkningen utanför sitt egentliga område.
9.5.5. Jämkning av förmånstagarförordnanden
Regeringens förslag: FAL:s regler om jämkning av förmånstagarförordnande till förmån för make eller bröstarvinge förs vidare.
14 kap. 7 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 328 f.).
Remissinstanserna: Förslaget lämnas utan erinran av remissinstanserna.
Skälen för regeringens förslag: Frågor om hur försäkringar skall behandlas i samband med en bodelning med anledning av äktenskapsskillnad har diskuterats i förarbetena till den nya äktenskapsbalken (se prop. 1986/87:1). Utredningen om makars pensionsrättigheter vid bodelning föreslog i betänkandet Pensionsrättigheter och bodelning (SOU 1995:8) att pensionsrättigheter i större utsträckning skulle beaktas vid en bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. Lagändringar med den innebörden trädde i kraft den 1 januari 1999 (prop. 1997/98:106). Det finns inte skäl att i detta lagstiftningsärende anlägga ytterligare synpunkter på dessa familjerättsliga frågor.
Däremot hör spörsmålen om hur försäkringen skall behandlas vid försäkringsfall traditionellt till försäkringslagstiftningen liksom behandlingen vid försäkringstagarens död, även om det inte är försäkringsfall, trots att det också här ofta uppkommer familjerättsliga frågor. Den viktigaste frågan är i vilken utsträckning man skall kunna frångå ett förmånstagarförordnande för att tillgodose olika familjerättsliga anspråk. De nuvarande bestämmelserna i 104 § andra – fjärde styckena FAL infördes i samband med tillkomsten av äktenskapsbalken. Den kritik mot det något avvikande kommittéförslaget som framfördes vid remissbehandlingen har beaktats vid 1987 års lagstiftning, och det finns inte anledning att nu inta någon annan ståndpunkt. De principer som gäller i dag bör alltså föras vidare.
Som Lagrådet har förordat bör paragrafen även i övrigt utformas i enlighet med 104 § FAL. Det innebär bl.a. att regeln om att förmånstagarförordnandet medför att försäkringen inte ingår i kvarlåtenskapen bör tas in i denna paragraf.
9.5.6. Fördelningen av försäkringsbeloppet när förmånstagarförordnande saknas
Regeringens bedömning: Om försäkringstagaren avlider utan att ha gjort något förmånstagarförordnande, skall försäkringsbeloppet liksom i dag ingå i försäkringstagarens kvarlåtenskap.
Promemorians förslag: En särskild lagregel skall införas om fördelningen av försäkringsbeloppet när försäkringstagaren avlider utan att ha
gjort något förmånstagarförordnande. Halva beloppet skall tillfalla hans make, återstoden hans arvingar (se promemorian s. 329 f.).
Remissinstanserna: Promemorians förslag lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet och SE-Banken Försäkring avstyrker dock förslaget. Riksskatteverket anser att den särskilda fördelningsregeln inte skall tillämpas vid pensionsförsäkring. Enligt Försäkringsförbundet bör fördelningsregeln tillämpas även på försäkringsersättning som utbetalas efter, men inte med anledning av, försäkringstagarens död. Förbundet anser också att regeln bör vara dispositiv.
Nuvarande ordning: Har en förmånstagare utsetts, ingår ett försäkringsbelopp som betalas ut i anledning av försäkringstagarens död inte i dennes kvarlåtenskap (104 § FAL). Om någon förmånstagare inte har utsetts, ingår försäkringsbeloppet däremot i försäkringstagarens kvarlåtenskap. I sådant fall kan utfallande försäkringsbelopp komma att betalas till den som har angetts i ett testamente som försäkringstagaren har upprättat.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt vad som föreslås i betänkandet och promemorian skall det i lagen anges vilka som skall betraktas som förmånstagare i de sällsynta fall där något förmånstagarförordnande inte har gjorts. Dessa skulle i så fall göra ett förvärv av samma slag som om de hade utsetts av försäkringstagaren i särskild ordning, och försäkringsbeloppet skulle inte i någotdera fallet ingå i dödsboet efter försäkringstagaren. Vinsten av en sådan konstruktion anges främst vara att man kan skapa ett nyanserat system i fråga om arvsbeskattningen och förhållandet till borgenärerna som är lika för alla mottagare av försäkringsbelopp.
Enligt regeringen finns det likväl uppenbara nackdelar med en sådan ändring av rättsläget. Som Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet framhållit kan den särskilda fördelningsregeln leda till en motsättning mellan vem som skall vara ”förmånstagare enligt lag” och försäkringstagarens kanske helt avvikande önskemål enligt testamente. Lagförslaget bygger på att direkta förfoganden enbart skall kunna ske genom förmånstagarförordnanden och inte genom testamente, men verkningarna av denna lösning behöver inte bli alltför långtgående i de fall där ett giltigt förmånstagarförordnande saknas och försäkringsbeloppet därför får ingå i kvarlåtenskapen för fördelning enligt arvsrättsliga regler eller enligt försäkringstagarens testamentariska föreskrifter för sin efterlämnade egendom i allmänhet. Det skulle också kunna uppfattas som stötande att tillämpa en bestämmelse om ”förmånstagare enligt lag”, till och med i direkt strid mot försäkringstagarens vilja enligt testamente. Om försäkringstagaren genom testamente bestämt t.ex. att all egendom skall användas för ett visst angivet ändamål och så litet som möjligt tillfalla make och arvingar, är det svårt att se något skäl för att make och arvingar som ”förmånstagare enligt lag” skulle ges ett skydd utöver vad som följer av den s.k. basbeloppsregeln för efterlevande make och laglottsreglerna såvitt angår bröstarvingar.
De nackdelar som sålunda är förenade med en fördelningsregel uppväger inte de fördelar av annat slag som man skulle kunna uppnå därigenom. Regeringen gör därför bedömningen att en sådan regel inte bör införas i lagen. Om försäkringstagaren inte har gjort något förmåns-
tagarförordnande, bör alltså försäkringsbeloppet läggas till hans egendom i övrigt för fördelning enligt allmänna regler.
Hänvisningar till S9-5-6
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 9.5.2
9.5.7. Försäkringstagarens rätt att överlåta och pantsätta
försäkringen
Regeringens förslag: Försäkringstagaren skall i princip ha rätt att överlåta eller pantsätta försäkringen. Skattelagstiftningen hindrar dock vissa förfoganden. I lagen skall anges på vilka sätt en panthavare skall ha rätt att få betalt ur panten.
14 kap. 9 och 12–14 §§ förslaget om ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens förslag (se promemorian s. 185, 330 f. och 333 f.).
Remissinstanserna: Förslaget lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Försäkringsförbundet anser dock att försäkringsbolaget skall ha full frihet att i villkoren begränsa försäkringstagarens förfoganderätt.
Skälen för regeringens förslag: En naturlig utgångspunkt är att försäkringstagaren gentemot försäkringsbolaget har en i princip obegränsad rätt att överlåta eller pantsätta sin försäkring. Försäkringsbolaget har som regel inte något beaktansvärt intresse av att hindra överlåtelse eller pantsättning av individuella försäkringar. De kostnader som sådana transaktioner kan medföra för administrationen av försäkringarna är obetydliga, och det finns inget som hindrar att bolagen tar betalt för sitt arbete med registrering av t.ex. en ny ägare till försäkringen.
En pantsättning torde oftast avse försäkringen i dess helhet (principen om ”pantens odelbarhet”), om också ett eventuellt ”överhypotek” kan pantsättas till annan eller komma försäkringstagaren själv till godo. En överlåtelse av en försäkring avser däremot ibland en del av försäkringen, vanligen då en kvotdel av försäkringen. En sådan uppdelning kan bli aktuell t.ex. i samband med en bodelningsuppgörelse efter skilsmässa. Försäkringstagaren bör normalt ha rätt till förfoganden av den typen.
En särskild fråga är dock om försäkringstagaren också skall ha rätt att i stället överlåta ett visst moment i försäkringen, närmast att bara riskdelen av en sammansatt kapitalförsäkring överlåts till annan. Försäkringsrättskommittén har föreslagit att försäkringsbolaget skall kunna förbjuda förfoganden av detta slag. En remissinstans – Domareförbundet – har under hänvisning till försäkringstagarens intresse avstyrkt att man tillåter en sådan inskränkning i överlåtelsemöjligheten. Enligt regeringen synes emellertid det praktiska behovet av dessa överlåtelser i hög grad begränsat och torde huvudsakligen vara motiverade av att de medför vissa fördelar från skattesynpunkt. Som framhållits från försäkringshåll medför förfogandena vidare en rad praktiska svårigheter och tillämpningsproblem. Regeringen gör bedömningen att övervägande skäl talar för att godta kommitténs ståndpunkt också i denna fråga. Försäkringsbolaget bör alltså ha möjlighet att i villkoren föreskriva att dessa förfaranden är utan verkan mot försäkringsbolaget. Av Lagrådets yttrande framgår att det medför problem att ange vilka förfoganden som alltid kan tillåtas. I stället bör bestämmelsen direkt ange att förfoganden över visst moment i försäkringen får förbjudas.
Annars finns det enligt regeringen alltså knappast anledning att av hänsyn till försäkringsbolaget försöka motverka förfoganden över försäkringar. Inte heller i övrigt finns det något skäl att som huvudregel inskränka rätten att överlåta och pantsätta en individuell försäkring. Vissa försäkringar, särskilt livförsäkringar som utgör kapitalförsäkring med sparmoment, lämpar sig väl som kreditsäkerhet och de bör otvivelaktigt kunna pantsättas. Överlåtelse av sådana försäkringar, exempelvis som led i en bodelning, har också sitt berättigande. Andra typer av personförsäkring, livränteförsäkringar för egen ålderspensionering och sjuk- och olycksfallsförsäkringar har däremot mindre värde som kreditsäkerhet, och det kan även finnas skäl som talar mot att de överlåts. Men inte heller för deras del är det enligt regeringen tillräckligt motiverat att göra någon inskränkning i rätten till överlåtelse och pantsättning.
Regeringen föreslår därför att det i lagen införs en regel om att försäkringstagaren har rätt att förfoga över försäkringen genom överlåtelse och pantsättning, dock med det nämnda undantaget för överlåtelse av visst moment i försäkringen.
När försäkringen överlåts bör ett förmånstagarförordnande som inte är oåterkalleligt förfalla om parterna inte avtalar något annat.
I 112 § FAL regleras en panthavares rätt att få betalt ur försäkringen. Det bör finnas bestämmelser om detta, väsentligen i linje med det som har föreslagits i promemorian och av Försäkringsrättskommittén. Betalning bör kunna ske på olika sätt: ett är att panthavaren uppbär försäkringsbeloppet när det faller ut, ett annat är att panthavaren kräver återköp av försäkringen och slutligen bör panthavaren kunna begära att sådan återbäring som försäkringstagaren har rätt att få ut av försäkringsbolaget betalas till honom, alltså panthavaren. Som Lagrådet framhållit bör panthavaren inte få ut mer av försäkringsbeloppet än som svarar mot pantfordran, men detta bör vara möjligt även om inte pantfordran är förfallen till betalning. Panthavaren bör inte kunna förbehålla sig att panten realiseras på annat sätt, t.ex. på offentlig auktion. Regeringen föreslår bestämmelser med denna innebörd.
Förfoganderätten kan vara inskränkt av andra skäl, t.ex. på grund av avtal med tredje man. Vidare gäller vissa inskränkningar i rätten att förfoga över försäkringar på grund av skattereglerna. FAL innehåller sålunda i 3 § en bestämmelse om att förfogande i strid mot försäkringsvillkor, som enligt inkomstskattelagen skall tas in i försäkringsavtalet, är ogiltigt. En motsvarande regel bör ingå i den nya lagen.
9.5.8. Verkan av förfoganden till förmån för flera
Regeringens förslag: Något formkrav för överlåtelse eller pantsättning skall inte införas. Försäkringsbolaget skall kunna välja om försäkringsbreven skall ha värdepapperskaraktär eller inte. Regler om företrädesrätt vid dubbla förfoganden införs för båda fallen.
14 kap. 10 och 11 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag (se promemorian s. 185 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Försäkringsförbundet anser att värdepapperssystemet bör avvecklas. Försäkringsjuridiska föreningen är inne på samma linje.
Nuvarande ordning: Gällande rätt ställer inte upp några formkrav för överlåtelse eller pantsättning av försäkringar. En fråga är vad som skall fordras för att överlåtelse, pantsättning etc. skall gälla mot försäkringstagarens borgenärer och vem som skall ha företrädesrätt i händelse av sinsemellan oförenliga förfoganden till flera personer. Gällande rätt gör vid livförsäkring en skillnad mellan kapitalförsäkring och livränteförsäkring. Kapitalförsäkringsbrev är enligt gällande rätt alltid värdepapper ”i teknisk mening”, dvs. brevet kan sägas vara bärare av rätten till försäkringen. Detta framgår av 113 § FAL, som vid dubbelöverlåtelse ger den person företrädesrätt som i god tro först får försäkringsbrevet i sin besittning. I bestämmelserna om livränteförsäkring (118 §) saknas hänvisning till 113 §, och man har av detta dragit slutsatsen att livränteförsäkringsbrev saknar egenskapen av värdepapper i teknisk mening. Detta får anses innebära att sådana brev skall behandlas enligt samma principer som s.k. enkla skuldebrev: denuntiation till gäldenären (försäkringsbolaget) fordras för skydd mot tredje man. Försäkringsbrev för sjuk- och olycksfallsförsäkring är aldrig värdepapper i teknisk mening.
Skälen för regeringens förslag
Formkrav vid överlåtelse och pantsättning av en försäkring?
Det kunde ifrågasättas att man skulle uppställa ett särskilt formkrav för att överlåtelse och pantsättning av personförsäkring skall få rättsverkan mellan parterna. Men ett krav på skriftlig form för dessa rättshandlingar skulle innebära ett visst avsteg från allmänna civilrättsliga grundsatser. Sådana formregler förekommer bara vid vissa typer av avtal, t.ex. fastighetsöverlåtelse, hyra, arrende och kollektivavtal, och de skäl som talar för skriftform vid sådana avtal saknar samma tyngd vid personförsäkring. Dessutom medför formkrav alltid en risk för rättsförlust om formen inte iakttas, och den risken är betydande vid överlåtelse eller pantsättning av försäkring. Av liknande skäl ansluter sig regeringen till Försäkringsrättskommitténs och promemorians bedömning att giltigheten mellan parterna av sådana transaktioner inte bör bero av ett meddelande till försäkringsbolaget. Försäkringsbolaget har visserligen utan tvivel ett intresse av att få information om förfogandet, men detta får tillgodoses på annat sätt. Regeringen föreslår därför inte något krav på viss form för att överlåtelse eller pantsättning av försäkring skall bli giltig mellan parterna.
Det som har sagts nu gäller också för belåning av försäkringen hos försäkringsbolaget. I den nya lagen behövs inte någon reglering av de materiella villkoren för sådana s.k. livlån. Inte heller finns det anledning att ställa upp något formkrav för överenskommelsen mellan försäkringsbolaget och försäkringstagaren.
Förslaget i lagrådsremissen innehöll vissa regler om försäkringsbolagets förhållande till försäkringstagarens andra borgenärer samt till den som förvärvat försäkringen eller fått den i pant när försäkringen belånats. Efter vad Lagrådet utvecklat kan dessa konflikter lämpligen
lösas i enlighet med sådana allmänna regler om enkla fordringar som finns i skuldebrevslagen. Särskilda lagregler om detta skulle därför vara överflödiga i försäkringsavtalslagen. Regeringen delar denna uppfattning. Några bestämmelser om belåning har därför inte upptagits i förslaget.
Hur uppkommer sakrättsligt skydd vid överlåtelse och pantsättning?
FAL:s regler ger upphov till tillämpningssvårigheter vid sådan livförsäkring som utgör en kombination av kapitalförsäkring och livränteförsäkring, t.ex. livränteförsäkringar med garanterade utbetalningar. Det är inte säkert vilka åtgärder som är nödvändiga för att förvärvare och panthavare skall vara skyddade mot tredje man. Det är naturligtvis besvärligt att för säkerhets skull vidta båda åtgärderna, dvs. att både överlämna brevet och denuntiera försäkringsbolaget.
Frågan blir då om den nya lagen bör föreskriva ett värdepapperssystem eller ett s.k. denuntiationssystem. Företrädare för försäkringsbranschen har anfört att tiden är mogen att avveckla värdepapperssystemet så att bara en ordning i fortsättningen tillämpas av försäkringsbolagen. Onekligen skulle detta leda till att reglerna blir mera överskådliga. Ett särskilt skäl för att övergå till ett denuntiationssystem kan vara att försäkringsbrev kan bli överflödiga med ett datoriserat förfarande. Enligt vad som tidigare föreslagits behöver den bekräftelse som fordras om att en försäkring har tecknats inte ske på papper, utan liksom vid annan information räcker det att bekräftelsen kan bevaras på annat sätt, t.ex. som ett elektroniskt meddelande. Att tillämpa värdepappersregler på sådana meddelanden är emellertid så komplicerat att det inte kan komma i fråga i detta sammanhang. Man kan då göra gällande att värdepapperssystemet lika väl kan överges helt.
Emellertid kan man utgå ifrån att också i fortsättningen försäkringsbrev kommer att utfärdas vid de flesta försäkringar. I så fall kan sägas att båda systemen har såväl fördelar som nackdelar. Ett värdepapperssystem kan vara enkelt att hantera, särskilt vid kortvarigt lån med livförsäkring som säkerhet. Låntagaren överlämnar brevet när han mottar lånet, och återfår brevet när lånet betalas tillbaka. Den största olägenheten med detta system är att det fordrar ett dödningsförfarande ifall brevet har förkommit. Dödningsförfarandet är tämligen tidskrävande och innebär inte något särskilt effektivt skydd för en eventuell förvärvare. Det kan i det enskilda fallet mycket väl vara så att brevet i själva verket inte har förkommit, och förfarandet har då varit onödigt.
Vad angår ett denuntiationssystem kan man numera knappast längre invända att den erforderliga registreringen av förfogandet skulle vara någon olägenhet av betydelse. Ofta är det också önskvärt för alla parter, inbegripet försäkringsbolaget, att det får meddelande om transaktionen, och detta gäller även om en sådan åtgärd inte är nödvändig för skydd mot tredje man. Från de enskildas synpunkt kan emellertid ett meddelande till försäkringsbolaget om att en försäkring har pantsatts, jämte ett nytt meddelande om att pantsättningen har upphört, vara jämförelsevis komplicerade åtgärder, särskilt vid sådana kortvariga lån som nyss berördes. Det kan finnas risk för att man försummar att meddela att pantsättningen har upphört, vilket medför osäkerhet om rättsläget.
Regeringen finner det varken nödvändigt eller lämpligt att träffa ett bestämt val mellan värdepapperssystem och denuntiationssystem när det gäller försäkringsbrev av traditionell typ. Som framgått skulle det medföra praktiska svårigheter att dra en skarp gräns efter sådana kriterier som skillnaden mellan livränteförsäkring och kapitalförsäkring. Det är också svårt att nu förutse vilket system som i framtiden kan visa sig bäst för olika försäkringar, särskilt som man får ta hänsyn till utvecklingen inte bara inom försäkringsområdet utan också inom andra områden, t.ex. bankernas inlåning. Tiden synes därför inte vara mogen för en så ingripande ändring i nuvarande ordning som att helt avskaffa värdepapperssystemet.
Regeringen inskränker sig därför här till att föreslå regler som klargör innebörden av de båda systemen. Det får sedan ankomma på försäkringsbolagen att välja det system som är lämpligast för den särskilda typen av försäkring. Det kan naturligtvis också komma i fråga att låta den enskilde försäkringstagaren välja system för sin försäkring. Inte heller möjligheten till valfrihet för kunden bör därför uteslutas genom lagstiftningen. När det gäller bekräftelse i annan form än försäkringsbrev kan dock bara ett denuntiationssystem komma i fråga.
Den närmare utformningen av de föreslagna reglerna om respektive värdepappers- och denuntiationssystem bör väsentligen bygga på skuldebrevslagens principer. Som Lagrådet framhållit bör emellertid frågan om förfogandenas verkan i förhållande till borgenärerna regleras för sig i samband med övriga regler om skyddet mot dem.
Lagrådet har vidare satt i fråga om inte en bestämmelse motsvarande
114 § FAL om presentation av försäkringsbrev vid uppgörelse med försäkringsbolaget m.m. bör tas upp i den nya lagen. Även om försäkringsbrev som är värdepapper kan väntas få allt mindre betydelse, saknas anledning att gå ifrån gällande rätt på denna punkt. En sådan regel har alltså tagits in i lagen. Däremot finns inte skäl att i den nya lagen ta upp en regel motsvarande 115 § FAL om skyldighet för försäkringsbrevets innehavare att styrka sin rätt.
9.5.9. Förlust av rätten till försäkring
Regeringens förslag: Reglerna i FAL om förverkande av rätten till ersättning från livförsäkring förs vidare i den nya lagen och utvidgas till att gälla all personförsäkring.
14 kap. 15 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag (se promemorian s. 332 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Nuvarande ordning: Sedan Försäkringsrättskommittén lade fram sina förslag har nya regler om förverkande av försäkringsersättning införts (100 a § FAL). Dessa regler innebär att principerna för förverkande av rätt att ta arv och testamente i 15 kap. ärvdabalken skall tillämpas också på förverkande av rätt till försäkringsersättning. Därigenom har reglerna om förverkande utsträckts till att gälla – förutom vid uppsåtligt dödande
– även den som utan avsikt att döda begått vissa andra allvarliga våldsbrott. Vidare har det tidigare undantaget för psykiskt störda gärningsmän begränsats så att det krävs synnerliga skäl för att gärningsmannen skall få behålla sin rätt att få försäkringsersättningen. Dessutom har det införts en möjlighet till undantag om det finns synnerliga skäl också för en gärningsman som inte är psykiskt störd.
Skälen för regeringens förslag: De bestämmelser om förverkande av rätt till ersättning från livförsäkring som finns i FAL bör i enlighet med vad som föreslås i promemorian föras vidare i den nya försäkringsavtalslagen. Den nuvarande begränsningen till livförsäkring bör samtidigt avskaffas. Reglerna kan lämpligen direkt hänvisa till 15 kap. ärvdabalken.
9.6. Förhållandet till borgenärerna
Regeringens förslag: Före försäkringsfallet skall försäkringar på försäkringstagarens (eller dennes makes eller sambos) liv vara skyddade, i den utsträckning premiebetalningen är någorlunda jämnt fördelad i tiden. Efter försäkringsfallet blir det avgörande om försäkringen tillgodoser ett angeläget försörjningsändamål. Vidare införs en bestämmelse som tar sikte på den rätt som försäkringstagaren kan ha att flytta värdet av en försäkring till en annan försäkring. Försäkring som en arbetsgivare tecknar på en anställds liv skall inte kunna tas i anspråk för arbetsgivarens skulder. Även vissa andra bestämmelser om förhållandet till borgenärerna införs.
15 kap. förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Den generella regleringen av förhållandet till borgenärer stämmer i sak väsentligen överens med regeringens förslag, frånsett att inga särskilda regler ges om utmätning av fondanknutna livförsäkringar (se promemorian s. 186 f. och 336 f.). Promemorian behandlar inte heller frågan om utmätningsfrihet när värdet av en försäkring flyttas till en ny försäkring.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av alla instanser utom Sveriges Försäkringsförbund och S-E-Banken försäkring, vilka påpekar att vissa regler om utmätningsfrihet passar mindre väl vid fondanknuten försäkring.
Nuvarande ordning: Livförsäkring och belopp som faller ut från sådan försäkring intar en viss särställning när det gäller borgenärernas möjlighet att ta egendomen i anspråk (se närmare 104 och 116 §§ FAL). Själva försäkringen undantas före försäkringsfallet från utmätning, under förutsättning att den gäller på försäkringstagarens eller hans makes liv och att premiebetalningen är någorlunda jämn. Om försäkringstagaren dör och förmånstagarförordnande saknas, ingår försäkringsbeloppet i kvarlåtenskapen och blir därigenom tillgängligt för borgenärerna. Finns det ett sådant förordnande, tillfaller däremot försäkringsbeloppet förmånstagaren direkt, utan möjlighet för borgenärerna i dödsboet att ta det i anspråk, utom i vissa fall där försäkringen gått att utmäta under försäkringstagarens livstid. Om sjuk- och olycksfallsförsäkring sägs i 123 § FAL att fordran på grund av sådan försäkring som innestår hos försäk-
ringsbolaget inte får utmätas. Men bestämmelsen hindrar inte utmätning enligt utsökningsbalken av utfallande livräntebelopp. Frågan om utmätning av ett försäkringsvärde som flyttas från en försäkring till en annan regleras inte i FAL.
Skälen för regeringens förslag
Livförsäkringar bör ha en särställning
Som framgår innebär de speciella regler som i dag gäller om livförsäkringars skydd mot borgenärer att en skillnad görs mellan själva försäkringen och utfallande belopp. Om inte särskilda regler gällde, skulle försäkringen före försäkringsfallet kunna utmätas för försäkringstagarens skulder och ingå i hans konkursbo på samma sätt som annan egendom. Enligt 116 § FAL undantas emellertid försäkringen från utmätning under vissa förutsättningar: den skall gälla på försäkringstagarens eller hans makes liv och premiebetalningen skall vara någorlunda jämn. Man har menat att familjeförsörjaren då kan genom en ringa ekonomisk uppoffring omedelbart ge familjen skydd i händelse av hans frånfälle. Så länge inbetalningarna står i rimligt förhållande till hans villkor, är det rimligt att hans sparande gynnas i förhållande till borgenärerna.
När försäkringstagaren dör och försäkringen faller ut, tillfaller försäkringsbeloppet försäkringstagaren direkt om det finns ett förmånstagarförordnande. Beloppet är sålunda inte tillgängligt för borgenärerna i förmånstagarens dödsbo. Om försäkringen inte varit utmätningsfri under försäkringstagarens livstid, har hans borgenärer dock en viss rätt att ta försäkringsbeloppet i anspråk när inte förordnandet varit oåterkalleligt.
FAL:s regler bygger delvis på synpunkter som nu har mindre aktualitet. Man betonar försörjningssynpunkter på ett sätt som inte kan åberopas när den enskildes skydd förstärkts genom socialförsäkringarnas utveckling och genom andra anordningar för ålders- och efterlevandepensionering. Regeringen anser att det likväl finns starka skäl att fortfarande uppmuntra frivillig ålders- och efterlevandeförsörjning genom det värdefulla sparande som livförsäkringar innebär. Försäkringstagarintresset måste dock vägas mot borgenärernas intresse att – i enlighet med huvudprincipen i svensk rätt – hålla sig till gäldenärens alla tillgångar för att få betalt för sina fordringar. Försörjningssynpunkten har mindre tyngd i sådana fall där hela premiebeloppet inbetalas på en gång eller under mycket kort tid – en situation som kan jämföras med andra fall av kapitalplacering – än när premiebetalningen är fördelad över en längre tidsrymd.
Sådana skyddssynpunkter gör sig gällande både under försäkringstagarens livstid och efter hans död. Trots det grundskydd som socialförsäkringen ger finns det skäl att uppmuntra frivillig ålders- och efterlevandeförsörjning genom livförsäkring, inte minst därför att försäkringen innebär ett värdefullt sparande. Konsekvenserna för försäkringstagaren och hans familj av att försäkringen utmäts kan bli allvarliga. Samtidigt skulle borgenärernas fördelar bli måttliga genom att man berövade försäkringstagaren hans skydd. Temporära försäkringar saknar som regel återköpsvärde och har därför före försäkringsfallet ingen betydelse för en borgenär, medan de är väsentliga från gäldenärens
synpunkt. Pensionsförsäkringar kan ofta jämställas med pensionsförmåner från en arbetsgivare, vilka vanligen är oåtkomliga för arbetstagarens borgenärer. Det kan visserligen sägas att också ett utmätningsfritt belopp kan behöva tas i anspråk för betalning av en skuld om försäkringstagaren eller hans efterlevande har annan egendom som man vill behålla, t.ex. en villafastighet. Men utmätningsfriheten kommer i varje fall att ge en viss minimitrygghet.
Regeringen konstaterar alltså att starka skäl talar för att livförsäkringar även i fortsättningen bör ha en särställning i förhållande till borgenärerna. Men vissa ändringar i den gällande ordningen framstår ändå som motiverade. Det finns anledning att mera konsekvent låta den försörjningssynpunkt som ligger bakom det nuvarande systemet få genomslag. Man bör då fästa mindre vikt vid på vems liv försäkringen tecknats och hur premiebetalningen varit ordnad. Skyddet för utfallande belopp bör gälla oavsett om försäkringen tidigare varit utmätningsfri. En närmare anpassning till principerna i utsökningsbalken ter sig motiverad. Detta innebär att den föreslagna ordningen delvis klart avviker från vad som tidigare gällt. Självfallet bör detta dock inte innebära att redan gällande livförsäkringar som nu är utmätningsfria skulle kunna utmätas efter den försäkrades död (se avsnitt 12).
Det bör redan här nämnas att Lagrådet i väsentliga delar anslutit sig till regeringens överväganden. Däremot har man haft vissa närmast lagtekniska synpunkter på reglernas utformning som framgår av det följande och av författningskommentaren (avsnitt 14).
Utmätningsskyddet före försäkringsfall
Alltjämt bör man skilja mellan situationer före och efter det att ett försäkringsfall inträffar. Före försäkringsfallet blir frågan om själva försäkringen skall skyddas. Liksom tidigare bör den grundläggande förutsättningen för ett skydd vara att försäkringen gäller på försäkringstagarens eller dennes makes liv. Det avgörande bör då vara på vems liv försäkringen gäller när utmätningstillfället inträffar, oavsett vem den från början tecknades för. Det finns däremot knappast anledning att på samma sätt privilegiera försäkringar på t.ex. barns eller föräldrars liv, vilka ofta kan tecknas av mera skattetekniska skäl.
Vad premiebetalningen angår skall den, som framgått, i dag ha skett med någorlunda jämna belopp: betalningen skall vara fördelad på minst tio år och inget år får en årspremie betalas som överstiger en femtedel av vad som skulle ha betalats om premiebetalningen hade fördelats lika på tio år. Detta gäller bara försäkringar med sparmoment. Rena riskförsäkringar är alltid utmätningsfria, utom när premien något år överstiger dubbla den s.k. naturliga premien.
Försäkringsrättskommittén har här föreslagit en något avvikande gränsdragning för den premiebetalning som bör vara tillåten: vid rena riskförsäkringar fem gånger den premie som beräknas belöpa på det året, vid annan kapitalförsäkring femton procent av det försäkringsbelopp som enligt avtalet gällde efter betalningen och vid annan livränteförsäkring femton procent av det premiebelopp som skulle ha betalats om försäkringen hade tecknats mot engångsbelopp vid början av det året. Om ingen premie har betalats under de senaste tio åren, blir försäkringen
utmätningsfri. Detta gäller alltså också försäkringar mot engångspremie som enligt kommittén kan fylla ett viktigt försörjningsbehov i detta läge, även om meningen från början varit att göra en lämplig kapitalplacering.
Förslaget har bara mött invändningar från försäkringsbranschens sida, där man har framhållit svårigheten att tillämpa dessa regler vid fondförsäkring. Vid dessa försäkringar är ofta premier och försäkringsbelopp inte nominellt bestämda i avtalet. Försäkringsbeloppet beräknas med utgångspunkt i fondandelarnas värde, vilket förändras på grund av kursutvecklingen, och det kan vara mycket arbetskrävande att i efterhand få fram det värde som gällde omedelbart efter premiebetalningen. I stället förordar Försäkringsförbundet att försäkring av denna typ får utmätas bara om premien under något av de senaste tio åren har betalats med belopp som överstiger dubbla genomsnittet av de premier som har betalats under perioden.
Enligt regeringens mening är det under alla förhållanden motiverat med en särregel för försäkringar med fondanknytning. Frågan är dock om inte en liknande regel, som anknyter till betalda premier under en tioårsperiod, kan vara motiverad också när det gäller andra kapitalförsäkringar än sådana med fondanknytning. Som har påpekats från försäkringsbranschens sida anknyter i dag utmätningsfriheten till premiens storlek, inte till försäkringsbeloppet. Detsamma gäller enligt kommitténs och promemorians förslag för all annan livförsäkring. Det är naturligt att konstruera regeln beträffande kapitalförsäkringarna (frånsett rena dödsfallsförsäkringar) på samma sätt. Här kan gränsen för utmätningsbarhet lämpligen dras i enlighet med vad som förordats för fondförsäkringarnas del: det avgörande skulle vara om det under något av de senaste tio åren har betalats premie som överstiger det dubbla genomsnittet av premier som har betalats under perioden (eller den kortare tid som försäkringen gällt).
Utmätningsfrihet när värdet av en utmätningsfri försäkring flyttas
I samband med att de mera omfattande ändringarna gjordes i försäkringsrörelselagen infördes en möjlighet för ett försäkringsbolag att erbjuda sina försäkringstagare en rätt att föra över värdet av en försäkring till en annan försäkring hos samma bolag eller ett annat försäkringsbolag. Lagtekniskt öppnades denna möjlighet i praktiken genom en ändring i dåvarande kommunalskattelagen, som innebär att värdet på en pensionsförsäkring kan flyttas trots skatterättens återköpsbegränsningar. Numera finns motsvarande reglering i inkomstskattelagen. En rätt att flytta försäkringens värde förutsätter också att en sådan rätt framgår av försäkringsvillkoren. Någon ändring gjordes däremot inte i 116 § FAL, som reglerar förutsättningarna för utmätningsfrihet för livförsäkringar. Den bestämmelsen innebär i praktiken att utmätningsfriheten försvinner om värdet av en försäkring som uppnått utmätningsfrihet på de förutsättningar som anges i bestämmelsen flyttas till en ny försäkring. Det är uppenbart att en sådan ordning kan motverka en försäkringstagares intresse att utnyttja en flytträtt.
Det finns enligt regeringens bedömning ingen anledning att i en situation som den angivna ha en ordning som innebär att ett kapital som redan blivit utmätningsfritt får annan status när flytträtten utnyttjas.
Regeringen föreslår således en bestämmelse som innebär att utmätningsfriheten består i ett fall som detta.
Utmätningsfrihet efter försäkringsfallet
Vad sedan angår utmätning efter försäkringsfallet blir enligt nuvarande regler försäkringsbeloppet oåtkomligt för borgenärerna om försäkringen varit utmätningsfri och förmånstagare är insatt. Har den inte varit utmätningsfri kan, om försäkringsfallet består i försäkringstagarens död, borgenärerna trots förmånstagarförordnandet ta försäkringen i anspråk till den del de inte kan få betalt ur kvarlåtenskapen, förutsatt att förordnandet inte varit oåterkalleligt (116 § andra stycket). Saknas förmånstagarförordnande, tillfaller beloppet försäkringstagaren själv eller hans dödsbo och blir tillgängligt för försäkringstagarens borgenärer, dock med de begränsningar som följer av utsökningsbalkens regler om utmätning av livränta.
Försäkringsrättskommitténs förslag utgår från tanken att rättsläget för den som tar emot ett försäkringsbelopp skall vara detsamma, oavsett om det finns ett uttryckligt förmånstagarförordnande eller ej. Kommitténs och promemorians förslag innebar att, om ett giltigt förmånstagarförordnande saknades från den avlidnes sida, hans make och arvingar skulle betraktas som ”förmånstagare enligt lag”. Oavsett om deras rätt berodde på ett förordnande eller ej, skulle de få visst skydd mot att försäkringen utmättes för försäkringstagarens eller deras egen skuld.
Som framhållits i det föregående är det enligt regeringen inte lämpligt att i den nya lagen beteckna någon som förmånstagare utan att detta grundas på ett förmånstagarförordnande. I stället bör i den angivna situationen försäkringsbeloppet läggas till den avlidnes egendom i övrigt för fördelning enligt allmänna regler. Frågan blir då om man i detta fall kan genomföra tanken att försäkringsersättningen skall få ett särskilt skydd mot utmätning. Också här kan man göra gällande att det kan bero på en slump om ett formligt förmånstagarförordnande har meddelats eller ej, och samma skyddssynpunkter kan framträda som när det finns ett sådant förordnande. Mot detta skall ställas att det skulle vålla stora praktiska komplikationer om det i en skuldsatt persons dödsbo ingick viss egendom som bara under vissa förhållanden skulle vara utmätningsfri och därför inte heller ingå i konkursboets egendom ifall dödsboet försattes i konkurs. Man kan vidare räkna med att försäkringsbolagen liksom nu i regel kommer att se till att ett sådant förordnande finns. Vid gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring lär även i fortsättningen ett förmånstagarförordnande normalt komma att intas redan i försäkringsvillkoren. Det kommer då att bli mycket sällsynt att ett förordnande saknas samtidigt som en försäkring skulle fylla ett försörjningsbehov.
Vad angår de allmänna förutsättningarna för utmätning av belopp som utfaller från livförsäkring och av försäkringen som sådan efter ett försäkringsfall bör alltså avgörande vikt fästas vid försörjningssynpunkten. Skydd mot utmätning bör finnas när det är angeläget att tillgodose mottagarens försörjning, men i övrigt bör borgenärerna få företräde. Skyddet bör dessutom, där ersättningen tillfaller någon annan än den försäkrade själv, förutsätta att denne försörjt eller varit skyldig att
försörja mottagaren. Det sagda stämmer väl med tankegången bakom utsökningsbalkens regler.
Kommittén har främst av praktiska skäl dessutom föreslagit en schablonregel för belopp motsvarande högst sex prisbasbelopp, vilket skulle tillfalla var och en av den försäkrades närmaste, också detta oberoende av om försäkringen varit utmätningsfri före försäkringsfallet. Regeringen anser att också en sådan regel bör tas upp i den nya lagen. Schablonbeloppet bör, som föreslås i promemorian, gälla den ersättning som sammanlagt utgår från försäkringar i samband med ett dödsfall.
Skyddet för barn bör härvid utsträckas till dem som inte fyllt 25 år, detta med tanke på det vanliga förhållandet att en försäkring är avsedd som skydd också under barnets högskolestudier.
Skydd mot förmånstagarens egna borgenärer?
Det som har sagts nu gäller skyddet för förmånstagare (eller annan efterlevande) mot försäkringstagarens borgenärer. Något skydd i förhållande till mottagarens egna borgenärer ger inte FAL. Det är emellertid naturligt att i sammanhanget också överväga utmätningsskyddet i detta avseende.
Kommittén har framhållit att, särskilt om den försäkrades make förordnats som förmånstagare och maken svarar för samma skulder som den avlidne, det framstår som mindre lämpligt att en försäkring som inte kan tas i anspråk för den avlidnes skulder ändå på denna väg skulle bli tillgänglig för borgenärerna. Också annars kan det synas otillfredsställande om maken – eller ett minderårigt barn ifall barnet någon gång har skulder av betydelse – skulle gå miste om belopp som skall tillgodose mottagarens särskilda behov efter dödsfallet. Något skydd enligt utsökningsbalken förekommer här bara i fråga om livränta i teknisk mening, alltså inte i den likartade situationen när beloppet annars utgår i rater under en följd av år. Men kommittén har ansett det rimligt att begränsa skyddet för belopp som utgår till förmånstagare eller försäkringstagaren själv genom att för utmätningsskydd dels kräva att beloppet hålls avskilt, dels efter två år tillåta utmätning också i detta fall om beloppet inte tillgodoser ett försörjningsbehov. Promemorian ger samma lösning.
Också i denna del har förslaget i väsentliga delar godtagits av remissinstanserna, och regeringen föreslår att en sådan reglering tas upp i den nya lagen.
Möjligheten att återkräva betalda premier
Rörande möjligheten att återkräva erlagda premier i händelse av försäkringstagarens konkurs har Försäkringsrättskommittén föreslagit regler som väsentligen motsvarar gällande bestämmelser i 117 § FAL. Enligt den paragrafen kan konkursboet under vissa förutsättningar från försäkringsgivaren återkräva premiebetalningar som inte stod i skäligt förhållande till hans villkor om försäkringen enligt 116 § var utmätningsfri.
Kommitténs förslag avviker på vissa punkter från gällande rätt. Sålunda skall det vara möjligt att återkräva ett belopp motsvarande för
mycket erlagda premier också efter försäkringsfallet, och då kan kravet riktas mot den som uppburit beloppet. Kravet mot en förmånstagare skall dock bara kunna görs gällande om han uppburit beloppet inom sex månader före konkursen, medan någon sådan begränsning inte skall förekomma för försäkringstagarens del. Vidare skall reglerna kunna tillämpas också på livränteförsäkringar, trots att sådan försäkring inte brukar vara förenad med återköpsrätt för försäkringstagarens själv. Försäkringsbolagets intresse av att hindra olämpliga återköp borde enligt kommittén stå tillbaka för önskemålet att komma åt illojala transaktioner från försäkringstagarens sida. Förslaget innebär vidare att det saknar betydelse om en försäkring är utmätningsbar eller utmätningsfri enligt övriga regler i lagen. Förslaget har tagits upp också i promemorian.
Det är angeläget att de liberala regler om utmätningsfrihet som föreslagits inte utnyttjas till skada för borgenärerna. När det gäller sättet att förhindra detta har Lagrådet föreslagit regler som i vissa avseenden skiljer sig från promemorians. Rörande möjligheten att återkräva utbetalt belopp från en förmånstagare har Lagrådet anfört att när förordnandet kan återkallas denne uppenbarligen får finna sig i att försäkringsbeloppet kan minskas till följd av ett återkrav riktat mot försäkringsbolaget. Däremot har Lagrådet diskuterat om detsamma bör gälla vid oåterkalleligt förordnande. Eftersom förmånstagaren i sådant fall inte varit skyddad mot återvinning, har dock ett undantag för dennes del inte ansetts befogat. Lagrådets förslag avviker här från 117 § FAL. I den lagtext som Lagrådet har föreslagit är dessutom återbetalningsskyldigheten begränsad bara när förordnandet varit oåterkalleligt, då utbetalningen måste ha skett mindre än sex månader före konkursen, medan någon sådan begränsning inte gäller vid andra förmånstagarförordnanden. Härvid har också åberopats att en sådan gåva fullbordas vid försäkringsfallet och att därför en frist på sex månader framstår som kort vid förordnande till närstående.
Enligt regeringens mening bör en förmånstagare med oåterkalleligt förordnande vara skyddad mot sådana krav som här diskuterats, oavsett om förvärvet kan angripas genom återvinningsregler. Vad angår sexmånadsfristen ger Lagrådets förslag ett alltför osäkert skydd för en förmånstagare, som skulle ha att räkna med återkrav långt efter det att försäkringsbeloppet uppburits. Kommitténs och promemorians förslag på denna punkt har allmänt godtagits vid remissbehandlingen och stämmer bäst med syftet med de nya reglerna om borgenärsskydd. Regeringen ansluter sig i sak till detta förslag, vilket framstår som en lämplig avvägning mellan de motstående intressena.
Som Lagrådet förordat finns det skäl att dessutom ge möjlighet att i undantagsfall kunna jämka återkrav, t.ex. när ersättningsbeloppet förbrukats i god tro.
Lagrådet har vidare diskuterat möjligheten att återvinna för mycket erlagda premier enligt konkurslagens återvinningsregler och ställt frågan hur dessa förhåller sig till de försäkringsrättsliga reglerna. Regeringen vill därför klargöra att inget hindrar att försäkringen och utbetalda belopp tas i anspråk också enligt annan lagstiftning, exempelvis konkurslagen. I vissa situationer kan den lagen ge större möjlighet att få tillbaka ett premiebelopp.
Utmätningsfrihet för försäkringar som tecknas av arbetsgivare till förmån för anställda
En situation av praktisk betydelse är när en arbetsgivare tecknar försäkring på en anställds liv. Det är rimligt att den anställde och hans anhöriga här är skyddade, förutsatt att arbetsgivaren inte tagit försäkringen till egen förmån (t.ex. för att skydda sig om en anställd i nyckelställning skulle avlida).
Försäkringsrättskommittén och promemorian föreslår en särskild regel om utmätningsskydd för försäkringar av det nämnda slaget, dock med vissa begränsningar när den anställde är försäkringstagarens närstående. Som förut framhållits finns det anledning att, bl.a. när det gäller skydd mot borgenärerna, i princip likställa den anställde med en försäkringstagare ifall arbetsgivaren på detta vis har tecknat försäkring till hans förmån. Regeringen anser alltså att kommittéförslaget bör följas på denna punkt.
Ersättning från sjuk- och olycksfallsförsäkring
Vad slutligen angår ersättning från sjuk- och olycksfallsförsäkring gäller enligt
123 § FAL att fordran på sådan ersättning som innestår hos
försäkringsbolaget inte får utmätas, medan utfallande livräntebelopp får utmätas. Kommittén och promemorian föreslår samma reglering. Vidare skall ett dödsfallsbelopp som utgår från en olycksfallsförsäkring behandlas som ett motsvarande belopp från vanlig livförsäkring. Några invändningar har inte riktats mot förslaget i denna del, och regeringen föreslår sådana regler för den nya lagen.
9.7. Regleringen av försäkringsfall, m.m.
9.7.1. Tiden för utbetalning av försäkringsersättning
Regeringens förslag: Försäkringsbolaget skall handlägga försäkringsärendena skyndsamt. Ersättning skall i allmänhet betalas ut inom en månad från det att den ersättningsberättigade lagt fram sin utredning. I vissa fall skall försäkringsbolaget vara skyldigt att betala ut ersättning i förskott.
16 kap. 1 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 188 och 343).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Motorförarnas Helnykterhetsförbund anser att kravet på försäkringsbolaget bör ställas högre än vad som föreslås.
Nuvarande ordning: Om inte annat anges i villkoren, skall enligt 24 § FAL försäkringsersättningen betalas ut senast en månad efter att försäkringsbolaget har fått meddelande om försäkringsfallet. Är betalningen beroende av utredning som försäkringstagaren skall tillhandahålla, räknas dock månadsfristen från den dag då försäkringstagaren har fullgjort sin skyldighet att bidra till utredningen. Regeln sanktioneras genom att
försäkringsbolaget i allmänhet får betala dröjsmålsränta enligt räntelagen om förfallodagen inte iakttas.
För konsumentförsäkringens del gäller att försäkringsbolaget enligt 37 § KFL utan uppskov skall vidta de åtgärder som behövs för att en skada skall kunna regleras. Vidare sägs att skadan skall regleras skyndsamt. I 38 § KFL föreskrivs att försäkringsersättning skall betalas senast en månad efter det att den ersättningsberättigade anmält försäkringsfallet och lagt fram den utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom. Tidsfristen gäller dock inte ersättning som avser livränta och inte heller då rätten till ersättning är beroende av att en viss händelse inträffar efter utgången av fristen. I samma lagrum anges vidare att, om den som begär försäkringsersättning uppenbarligen har rätt till ersättning med åtminstone ett visst belopp, detta skall betalas ut i förskott.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna om skadereglering i KFL synes ha fungerat väl och har också tagits upp i regeringens förslag för skadeförsäkringens del. Liknande hänsyn gör sig gällande också på personförsäkringens område, och detta oavsett om ersättningen skall beräknas efter den skadelidandes verkliga förlust eller ej. Också vid sådana försäkringar är en skyndsam och korrekt handläggning av försäkringsärendena av största betydelse för de ersättningsberättigade. I såväl Försäkringsrättskommitténs betänkande som promemorian föreslås därför regler som i allt väsentligt överensstämmer med konsumentförsäkringsreglerna. Förslaget har godtagits av remissinstanserna, och även regeringen ansluter sig till förslaget i denna del. Det bör alltså åligga försäkringsbolaget att fullgöra betalningsskyldigheten mot den ersättningsberättigade inom en månad från det att rätten till försäkringsersättningen inträtt samt, om man kan fordra utredning av den ersättningsberättigade, sådan utredning lagts fram. Den senare principen innebär att det i vissa fall kan komma att dröja en tid innan en utbetalning blir aktuell, t.ex. då ersättningen avser framtida invaliditet eller lyte och men och en eventuell invaliditetsgrad etc. låter sig fastställas först en tid efter försäkringsfallet. I fråga om livränta ligger det närmast i sakens natur att försäkringsersättningen inte skall behöva betalas ut inom månadsfristen. Här har försäkringsbolaget rätt att avvakta med betalningen helt eller delvis under längre tid. Regeln får vidare anses innebära att försäkringsbolaget utan oskäligt dröjsmål bör meddela den som kräver ersättning om bolaget åberopar ansvarsbegränsning enligt lagen eller försäkringsavtalet.
Som framgått överlämnas det enligt förslaget till försäkringsbolagen att själva välja om försäkringsbreven skall inordnas under ett värdepapperssystem eller ett denuntiationssystem. Om i samband med ett försäkringsfall ett anspråk stöds på ett försäkringsbrev som är att bedöma som ett värdepapper, bör betalningsfristen beräknas även med utgångspunkt i den tidpunkt då försäkringsbrevet hållits försäkringsbolaget tillhanda.
Hänvisningar till S9-7-1
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
9.7.2. Utbetalning till annan än rätt förmånstagare
Regeringens förslag: Sker betalning till annan än den förmånstagare som i och för sig har rätt till beloppet, skall försäkringsbolaget inte behöva betala på nytt, om det vid utbetalningen iakttagit skälig aktsamhet. Från denna regel skall undantag göras för bl.a. fallet att betalningen grundas på en förfalskad handling.
16 kap. 2 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 188 och 343 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Konsumentverket anser att det av lagen bör framgå att utbetalningen från försäkringsbolaget måste ha skett i god tro för att försäkringsbolaget vid felaktig utbetalning skall vara fritt från ansvar. Enligt Försäkringsförbundet är det viktigt att försäkringsbolaget med befriande verkan kan betala ut försäkringsersättningen utan alltför långtgående undersökningsplikt.
Skälen för regeringens förslag: Både vid skadeförsäkring och personförsäkring är det tänkbart att försäkringsersättning utbetalas till fel person. Vid personförsäkring kan emellertid frågan bli av särskild praktisk betydelse, och den påkallar därför en speciell reglering.
Som framgår av det föregående skall en försäkringstagare enligt förslaget inte kunna göra ett förmånstagarförordnande i ett testamente. Detta betyder att försäkringsbolaget vid utbetalning av försäkringsersättning som regel inte behöver undersöka om försäkringstagaren har upprättat något testamente. Bolaget kan följa det skriftliga förmånstagarförordnande som det kan ha fått från försäkringstagaren. För att inte behöva göra två utbetalningar kan bolaget dock likväl finna anledning att utföra tidsödande utredningar innan bolaget anser sig kunna betala ut ett belopp med stöd av reglerna om förmånstagare. Samtidigt är det ofta av stor betydelse för de efterlevande att de vid ett dödsfall snabbt får hjälp i en ekonomiskt besvärlig situation. Därför är det ett väsentligt intresse inte bara för försäkringsbolaget utan också för försäkringstagaren och de efterlevande att reglerna möjliggör utbetalning på ett tidigt stadium med ledning av de upplysningar som då finns. Det är rimligt att försäkringsbolaget slipper att betala beloppet två gånger, om den första betalningen skett i god tro.
Det har ansetts tveksamt om reglerna i skuldebrevslagen här kan tillämpas analogt. I betänkandet, liksom i promemorian, föreslås en uttrycklig bestämmelse som innebär att, om ett försäkringsbolag betalat ut försäkringsersättning till någon annan än den som i egenskap av förmånstagare haft rätt till denna, bolaget är befriat från sin skuld om det vid utbetalningen har iakttagit skälig aktsamhet. För att regeln skall få en rimlig avgränsning bör dock enligt förslaget bolaget inte ens när den är i god tro kunna med befriande verkan betala försäkringsersättning till fel person, om det senare visar sig att utbetalningen grundats på en handling som varit behäftad med kvalificerat giltighetsfel, t.ex. förfalskning. Här skulle alltså gälla en liknande princip som enligt skuldebrevslagen.
Även regeringen anser att en sådan bestämmelse bör införas i den nya lagen.
Regeln är således begränsad till de fall då ersättning egentligen skall utgå till en förmånstagare. Även i andra sammanhang kan det efter utbetalningen komma fram att ersättningen inte uppburits av den som haft rätt till den. Detta kan förekomma vid överlåtelse eller pantsättning av försäkring. Frågan om försäkringsbolaget då kan vara skyldigt att betala på nytt till den som materiellt varit berättigad till beloppet får lösas utifrån allmänna principer. Den fordrar alltså inte särskild reglering i den nya lagen utan bör lämnas åt rättstillämpningen.
Hänvisningar till S9-7-2
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
9.7.3. Försummelse att anmäla försäkringsfall, m.m.
Regeringens förslag: Den ersättningsberättigade skall rätta sig efter de försäkringsvillkor och anvisningar som rör regleringen av försäkringsfall. Försummar han det och leder det till skada för försäkringsbolaget, skall ersättningen till honom kunna sättas ned. Nedsättning skall också kunna ske om han i samband med regleringen av försäkringsfall uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnar oriktiga uppgifter till försäkringsbolaget. Preskription av rätt till försäkringsersättning regleras på samma sätt som för konsumentförsäkringens del.
16 kap. 3–5 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag utom på det sättet att nedsättning av ersättningen enligt promemorian skall kunna ske också när villkoren har satts åsido av någon annan än den ersättningsberättigade själv, såsom försäkringstagaren eller den försäkrade (se promemorian s. 188 och 344 f.).
Remissinstanserna: Förslaget godtas av remissinstanserna. Nuvarande ordning: I 21–23 §§ FAL finns bestämmelser om vad den som vill framställa anspråk mot försäkringsbolaget har att iaktta. När ett försäkringsfall har inträffat, skall försäkringsbolaget utan uppskov erhålla anmälan om detta. Vidare åligger det den som framställer anspråk på ersättning att biträda vid utredningen. Vid tillkomsten av KFL ansågs det inte motiverat att i lagen ta in några regler om vilka skyldigheter den ersättningsberättigade skulle ha mot försäkringsbolaget, bortsett från bestämmelser om oriktiga uppgifter m.m. i samband med skaderegleringen (enligt 34 § kan ersättningen sättas ned vid uppsåt eller grov vårdslöshet). I övrigt borde den ersättningsberättigades förpliktelser förutsätta föreskrifter i försäkringsvillkoren.
Skälen för regeringens förslag
Försummelse att anmäla försäkringsfall eller medverka i utredningen
I enlighet med vad som föreslås såväl av Försäkringsrättskommittén som i promemorian anser regeringen att samma synsätt bör gälla beträffande både skade- och personförsäkring. Det bör därför överlämnas åt försäkringsbolagen att i villkoren reglera de skyldigheter som kan komma att aktualiseras. Föreskrifterna kan ta sikte på att anmäla försäkringsfall inom viss tid eller att medverka till utredningen av försäkringsfallet eller försäkringsbolagets ansvarighet.
Om föreskrifterna inte iakttas, bör försäkringsbolaget liksom vid skadeförsäkring ha en viss möjlighet att sätta ned försäkringsersättningen, dvs. bolaget skall inte under alla förhållanden vara skyldigt att betala ut hel försäkringsersättning. Nedsättning bör göras efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. En förutsättning för att nedsättning över huvud taget bör kunna ske är att bolaget lidit skada genom att försäkringsvillkoren inte följts. För nedsättning bör vidare krävas att åsidosättandet av försäkringsvillkoren har sin grund i ett uppsåtligt eller oaktsamt förfarande av den ersättningsberättigade. Däremot bör nedsättning inte få ske om oaktsamheten bara har varit ringa. En ytterligare förutsättning för nedsättning är förstås att de villkor som inte har följts är skäliga. Det får ingå i den skälighetsbedömning som skall göras i nedsättningsfrågan att ta hänsyn till det.
Från försäkringshåll har framhållits att felaktiga uppgifter av den försäkrade bör kunna medföra nedsättning även om det inte är den försäkrade som kräver ersättning. Fallet blir emellertid inte aktuellt vid livförsäkring för dödsfall, och kan även i övrigt antas vara så opraktiskt vid personförsäkring att det knappast motiverar en särskild reglering. Liksom vid konsumentförsäkring bör ersättningen således bara sättas ned om det är den ersättningsberättigade själv som har gjort sig skyldig till försummelsen. I regel torde det vara dennes egen oaktsamhet som blir aktuell i sammanhanget, medan det skulle stämma mindre väl med lagstiftningens allmänna inställning till identifikation om t.ex. förmånstagaren skulle bli lidande på försäkringstagarens oaktsamhet eller försäkringstagaren få svara för den försäkrades försumlighet. Situationen är här en annan än vid upplysningsplikt, där en försummelse kan ha avgörande betydelse för försäkringsbolagets riskbedömning och det därför ter sig mera rimligt att den ersättningsberättigade får svara för försäkringstagarens handlande.
Oriktiga uppgifter m.m. vid skaderegleringen
Den nya lagen bör vidare, i linje med vad som förslås i fråga om konsumentförsäkring, innehålla en bestämmelse om vad som skall gälla då oriktiga uppgifter lämnas av den som har rätt att uppbära försäkringsersättning eller han förtiger eller döljer något av vikt. Det kan alltså komma i fråga att sätta ned ersättning som annars skulle betalas till den som har lämnat de oriktiga uppgifterna.
Enligt 34 § KFL kan nedsättning av ersättningen ske både vid uppsåt och vid grov vårdslöshet hos den ersättningsberättigade, och samma regel anser regeringen böra gälla för skadeförsäkring. I kommittébetänkandet var regeln däremot begränsad till fall där den felaktiga uppgiften lämnades av uppsåt. Som förut nämnts (avsnitt 6.6.2) har Lagrådet ställt sig tveksam till KFL:s bestämmelse, och samma invändning har framförts när det gäller personförsäkring.
Regeringen konstaterar att det även här är av vikt att ha en verksam sanktion mot felaktiga uppgifter av angivet slag. Enligt regeringen bör den nuvarande regeln föredras också för personförsäkringens del. Bestämmelsen tar sikte på såväl livförsäkring som sjuk- och olycksfallsförsäkring. Men det bör framhållas att det bara är vid särskilt allvarlig
vårdslöshet som ersättningen bör kunna sättas ned. Normal (enkel) vårdslöshet bör således inte leda till någon nedsättning.
Preskription
Också när det gäller preskription av rätt till försäkringsersättning kan hänvisas till den bedömning som gjorts för konsumentförsäkringens del.
9.7.4. Risken för vissa meddelanden
Regeringens förslag: På samma sätt som vid skadeförsäkring skall den nya lagen innehålla vissa bestämmelser om den s.k. postrisken.
16 kap. 6 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Postrisken läggs i större grad på försäkringstagaren (se promemorian s. 188 och 345 f.).
Remissinstanserna: Förslaget kommenteras inte närmare av remissinstanserna.
Skälen för regeringens förslag: Av liknande skäl som anförts för skadeförsäkringens del bör bestämmelserna om uppsägning av en personförsäkring förenas med en reglering om postrisken, som bör utformas i överensstämmelse med bestämmelserna vid konsumentförsäkring.
Hänvisningar till S9-7-4
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
9.7.5. Tvist om rätten att teckna eller behålla en försäkring
Regeringens förslag: Eftersom den föreslagna lagen ger en rätt till teckning och förnyelse av personförsäkring, tas i lagen in bestämmelser om domstolsprövning av försäkringsbolagets beslut att vägra att meddela försäkring eller säga upp en försäkring i förtid.
16 kap. 7–9 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 188 och 346 f.).
Remissinstanserna: Förslaget lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen har föreslagit att den nya lagen skall innehålla bestämmelser om rätten att teckna en personförsäkring och om rätten för en försäkringstagare att förnya en tidsbegränsad försäkring. Lagförslaget innehåller också bestämmelser om försäkringsbolagens möjligheter att säga upp vissa personförsäkringar i förtid samt om formerna för uppsägning.
Regeringen föreslår en motsvarande reglering om domstolsprövning som för konsumentförsäkringens del.
Hänvisningar till S9-7-5
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
9.7.6. Regressrätt
Regeringens förslag: Försäkringsbolaget skall bara ha möjlighet att utöva regress mot en skadevållare i fråga om ersättning för sjukvårdskostnader och andra utgifter och förluster som bolaget har ersatt enligt försäkringsavtalet.
16 kap. 10 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Stämmer i princip överens med regeringens förslag (se promemorian s. 200 f.).
Remissinstanserna: Förslaget lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Försäkringsjuridiska föreningen avstyrker promemorieförslaget och förordar att frågan övervägs på nytt.
Nuvarande ordning: Bestämmelser om försäkringsbolagets regressrätt (rätt till återkrav) finns i 25 § FAL, som är tillämplig även på de försäkringar som omfattas av KFL. Innebörden är att försäkringsbolaget inträder i den försäkrades rätt till skadestånd av skadevållaren då väl försäkringsersättningen har betalats ut. För personförsäkringar gäller enligt 25 § andra stycket att försäkringsbolaget inte får återkräva ett utgivet försäkringsbelopp av den som framkallat försäkringsfallet eller annars i anledning därav skall utge skadestånd. Från denna huvudregel att försäkringsbolaget inte har någon regressrätt vid personförsäkring finns dock ett undantag för det fallet att bolaget i ett avtal om olycksfalls- eller sjukförsäkring förbundit sig att utge ersättning för sjukvårdskostnader eller andra utgifter och förluster, som olycksfallet eller sjukdomen medfört, med verkliga beloppet av utgifterna eller förlusterna. Försäkringsbolaget får då kräva tillbaka vad som betalats ut i enlighet med vad som enligt 25 § första stycket gäller vid skadeförsäkring. Det innebär att försäkringsbolaget i dessa fall har regressrätt mot den som försäkringstagaren kunnat utkräva skadestånd av om denne uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet framkallat försäkringsfallet och mot den som enligt lag är skyldig att utge skadestånd, oavsett om han har vållat skadan eller inte. Någon regressrätt finns dock inte mot den som enligt 3 kap. 1 eller 2 § skadeståndslagen svarar bara för annans vållande (principalansvar).
Det är att märka att reglerna om försäkringsbolagets regressrätt är dispositiva. Försäkringsbolaget kan därför i villkoren förbehålla sig regressrätt utöver vad lagen anger, bl.a. vid summaförsäkring och livförsäkring (dödsfallsförsäkring). Även om förbehåll om regressrätt inte har gjorts, är det vidare möjligt för försäkringsbolaget att komma överens med försäkringstagaren då försäkringsersättning betalas ut att bolaget skall inträda i försäkringstagarens rätt mot den skadeståndsskyldige.
Frågan om regressrätt vid personförsäkring påverkas av vad som numera gäller enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen. Enligt denna bestämmelse skall från ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll vid skadeståndets bestämmande alltid avräknas ersättning som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller på grund av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller någon annan liknande förmån, liksom pension eller annan periodisk ersättning eller sjuklön som betalas av en arbetsgivare eller på grund av en försäkring som är en anställningsförmån. Bestämmelserna i 5 kap. 3 § skadeståndslagen innebär att det inte finns någon rätt till skadestånd för
en förlust som täcks av de uppräknade förmånerna. Något återkrav mot skadevållaren är således inte möjligt beträffande denna del av skadan. Detta är en följd av att regressrätt inte är en självständig rätt till skadestånd för den som betalat ut viss ersättning utan i stället en rätt för denne att träda i den skadelidandes ställe och ta över den rätt till skadestånd som han kan ha för den förlust som har ersatts. Finns det inte någon rätt till skadestånd, finns det inte heller någon rätt att ta över.
Skälen för regeringens förslag: Sedan promemorian tillkom och remissbehandlades har frågan om försäkringsbolagens rätt till återkrav utretts av en särskild parlamentarisk kommitté, Personskadekommittén. I sitt betänkande Samordning och regress. Ersättning vid personskada (SOU 2002:1) föreslår kommittén för personförsäkringens del en lösning i linje med promemorians. Regress skall alltså inte få utövas vid sjuk- och olycksfallsförsäkring som är summaförsäkring, och till den kategorin hänförs också livförsäkring. Orsaken till denna begränsning av rätten till återkrav är att det vid summaförsäkring inte är fråga om övertagen rätt till skadestånd och att en regressrätt skulle kunna leda till att skadevållaren blir skyldig att ersätta mer än den förlust han har orsakat. Däremot skulle regressrätt vara möjlig när det gäller den försäkrades rätt till skadestånd i fråga om ersättning för sjukvårdskostnader och andra utgifter och förluster som bolaget ersatt enligt avtalet, något som stämmer med dagens praxis. Det finns ingen anledning att hålla fast vid den inskränkning som förekommer enligt den dispositiva regeln i 25 § andra stycket FAL, eftersom försäkringsbolagen i allmänhet förbehåller sig full regressrätt beträffande dessa skadeposter.
Regeringen anser att det finns goda skäl för den slutsats som kommittén har kommit fram till och föreslår därför bestämmelser med samma innebörd som kommitténs förslag.
Hänvisningar till S9-7-6
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
10.1. Allmänt om gruppförsäkring
Regeringens förslag: Lagen skall reglera både frivillig och obligatorisk gruppskadeförsäkring och gruppersonförsäkring. Om försäkringsbolaget gett en gruppföreträdare i uppdrag att fullgöra en skyldighet mot gruppmedlemmarna, skall bolaget normalt ansvara mot dem för företrädarens utförande av uppdraget. Tillämpningsområdet skall begränsas så att vissa av de tvingande bestämmelserna inte gäller vid försäkringar för högst en månad.
17 kap. 1 § första stycket och 2 och 4 §§ samt 19 kap. 1 § första stycket och 2 och 4 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag, frånsett att inte gruppföreträdares ställning regleras och att begränsningen av tillämpningsområdet är annorlunda utformad (se promemorian s. 188 f. och 195 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Finansinspektionen betonar att obligatorisk
försäkring måste vara förenad med en möjlighet att stå utanför försäkringen. Försäkringsförbundet framhåller att, när en försäkringsmäklare fullgör uppgifter som ankommer på en gruppföreträdare, eventuella försummelser inte bör gå ut över försäkringsbolaget. Sveriges Advokatsamfund anser att begränsningen av tillämpningsområdet bör göras mer tydligt.
Nuvarande ordning: Ingen särskild lag gäller om gruppförsäkring. KFL är inte tillämplig (1 § tredje stycket). I stället tillämpas FAL analogt, trots att den lagen inte är anpassad efter kollektiv försäkring. Bestämmelserna i FAL ersätts därför i praktiken av allmänna försäkringsvillkor, till den del bestämmelserna i FAL inte är tvingande.
Skälen för regeringens förslag
Kollektiva försäkringar
En stor del av de försäkringar som meddelas i Sverige är såtillvida av kollektiv natur som de gäller för en grupp av personer – arbetstagare, föreningsmedlemmar eller andra – enligt villkor i ett avtal som sluts inte med de enskilda försäkrade utan med någon som kan anses representera gruppen eller företräda dess intressen. De försäkringar som arbetsgivare tecknar för sina anställda och som grundas på kollektivavtal (ka-försäkringar) behandlas i avsnitt 11. Övriga kollektiva försäkringar kallas här gruppförsäkringar. Varken FAL eller KFL innehåller särskilda materiella bestämmelser om gruppförsäkring.
Gruppförsäkringens sociala funktion
Försäkringsformen har sin största praktiska och sociala betydelse vid personförsäkring men har på senare år också blivit vanlig på skadeförsäkringens område. För många människor utgör försäkringar av detta slag, vid sidan om socialförsäkringen, det väsentliga skyddet i händelse av dödsfall, olycksfall eller sjukdom. Genom att premierna är förhållandevis förmånliga är försäkringsformen särskilt viktig för personer med låga inkomster, och den förenklade riskprövningen gör ett försäkringsskydd möjligt också för personer som på grund av sitt hälsotillstånd annars skulle ha svårt att skaffa sig en personförsäkring, i varje fall för överkomlig kostnad. Också för dem som omfattas av en ka-försäkring framstår gruppersonförsäkringen i vart fall som ett viktigt kompletterande skydd. Gruppskadeförsäkring för konsumenter fyller också en viktig social funktion genom att den ger personer som av någon anledning inte tecknat individuell konsumentförsäkring ett skydd som motsvarar denna, i allmänhet mot lägre premie. Eftersom det vanligen ingår ansvarsförsäkring i gruppskadeförsäkringen, får den dessutom ett stort värde för tredje man när den försäkrade vållar en skada. Finns det inte någon ansvarsförsäkring, saknar en skadelidande ofta möjlighet att få ut något skadestånd av en privatperson som är ansvarig för skadan.
Från LO:s sida har påpekats, särskilt med tanke på gruppersonförsäkringen, att denna ofta tecknas av en organisation för sina medlemmar och att lagreglerna bör göra det möjligt att utforma försäkringen efter gruppens specifika behov. Som tidigare har framhållits innebär förslaget
att reglerna om dessa försäkringar skall vara tvingande till de försäkrades fördel. Det bör därför inte finnas något hinder att anpassa gruppförsäkringens villkor efter särskilda förhållanden inom organisationen.
Gruppavtalet
Ett utmärkande drag för gruppförsäkring är att, också när försäkringen förutsätter personlig anslutning, försäkringsvillkoren tas upp i ett avtal som försäkringsbolaget formellt ingår inte med den enskilde gruppmedlemmen utan med någon som företräder gruppens intressen. Det kan gälla oavsett om denne är formellt behörig att avtala på medlemmarnas vägnar eller saknar sådan behörighet men vill ordna ett försäkringsskydd för dem. Ett sådant avtal, där villkoren för försäkringen anges, brukar kallas för gruppavtal. Även om dessa avtal kan vara av mycket skiftande karaktär, kan man utgå från att det alltid har upprättats någon handling som ligger till grund för det enskilda försäkringsförhållandet.
Särskilda lagregler saknas alltså helt både om denna avtalstyp och om den försäkring för enskilda gruppmedlemmar som grundas på avtalet. Här passar de allmänna bestämmelserna om individuell försäkring ofta illa eller går inte alls att tillämpa. Som inledningsvis har framhållits hör det till de mest angelägna uppgifterna när en ny försäkringsavtalslag skall införas att reglera dessa frågor på ett lämpligt vis, på ett sätt som ansluter till den ordning som har visat sig fungera i praxis och samtidigt tryggar de försäkrades skydd.
Frivillig och obligatorisk gruppförsäkring
En skiljelinje går mellan å ena sidan frivilliga gruppförsäkringar, där medlemmarna själva tar ställning till sin anslutning genom anmälan eller åtminstone genom att inte avböja försäkringen, och å andra sidan vad som kallas obligatoriska gruppförsäkringar, där gruppmedlemmarna automatiskt ansluts till försäkringen genom åtgärder av en organisation eller liknande. Som framgår av fortsättningen har medlemmen i det senare fallet inga skyldigheter i vanlig mening i förhållande till försäkringsbolaget.
Obligatorisk grupplivförsäkring och gruppolycksfallsförsäkring mot fritidsskador förekommer bl.a. inom flertalet LO-förbund. Om arbetsgivaren svarar för premiebetalningen, brukar också annars gruppförsäkringen göras obligatorisk. I medlemsavgiften till idrottsföreningar ingår vidare många gånger en premie för obligatorisk olycksfallsförsäkring som gäller vid idrottsutövning i föreningens regi. När det gäller obligatorisk gruppskadeförsäkring godtas för närvarande dock bara försäkringslösningar där gruppmedlemmarna har möjlighet att ställa sig utanför försäkringen genom att reservera sig i förhållande till gruppföreträdarna.
Regeringen konstaterar att obligatoriska gruppförsäkringar kan ge ett viktigt skydd för anställda och andra som själva av den ena eller andra anledningen inte tar något initiativ för att trygga sig och sina familjer genom försäkringar liksom för en skadelidande när försäkringen inbegriper ansvarsförsäkring. Att utelämna regler om obligatorisk gruppförsäkring från lagen skulle dessutom medföra påtagliga problem av
närmast tekniskt slag. Man kan ju inte gärna allmänt hindra försäkring till förmån för andra personer – t.ex. anställda eller medlemmar i olika ideella föreningar – som saknar praktisk möjlighet att ta ställning till försäkringsskyddet. Som påpekas i promemorian kan man tänka sig åtskillig annan användning av avgiftsmedlen som inte är i alla medlemmars intresse, och det finns knappast något skäl att ställa försäkring i särklass. Till detta kommer att man under alla förhållanden torde få godta kollektivavtalsgrundade skadeförsäkringar som ingås utan medgivande av enskilda medlemmar i organisationen – exempelvis trygghetsförsäkring för arbetsskada (TFA) som är konstruerad som en ansvarsförsäkring. Lagen bör alltså reglera både frivillig och obligatorisk gruppförsäkring.
Avgränsning av gruppen
Enligt promemorieförslaget skall reglerna om både gruppskade- och gruppersonförsäkring avse försäkringar som gäller för medlemmar i en på förhand bestämbar grupp av personer. I fråga om gruppbegreppet har en något friare formulering än i kommittéförslagen getts. Det krävs inte att gruppen skall vara avgränsad på förhand utan bara att försäkringen avser en bestämd grupp personer. Det räcker att gruppens omfattning alls går att beskriva på ett någorlunda tydligt sätt. I praxis har detta ansetts vara fallet t.ex. beträffande anställda från flera företag, där gruppmedlemmarna bara hade det gemensamt att de tillhörde nykterhetsrörelsen, liksom också i fråga om medlemmar i en pensionärsorganisation. Om det är möjligt från försäkringsteknisk synpunkt, kan gruppen i övrigt sättas samman på skilda sätt utan att det inverkar på de civilrättsliga reglerna.
Ingående av gruppavtalet bör inte särskilt regleras
Utgångspunkten är att det redan finns någon typ av gruppavtal. Frågan blir då om lagen bör reglera hur sådana avtal ingås. På försäkringshåll har man inte ansett att det finns något behov att klargöra de rättsregler som gäller på den punkten. Inte heller enligt regeringen framstår detta som nödvändigt, vare sig från konsumentsynpunkt eller av annat skäl. Det avgörande för den försäkrades ställning är ju vid frivillig försäkring i stället försäkringsavtalet med den enskilde gruppmedlemmen, och vid obligatorisk försäkring uppkommer inga direkta förpliktelser för gruppmedlemmen mot försäkringsbolaget. Man kan inte heller tala om att gruppens företrädare, som vanligen representerar ett företag eller en organisation, vid förhandlingarna med försäkringsbolaget skulle vara i motsvarande underläge som en konsument. Några speciella bestämmelser behövs därför inte i fråga om gruppavtalets ingående. I stället får allmänna avtalsrättsliga principer tillämpas. På samma sätt får man se på möjligheten att säga upp dessa avtal. I den mån inte allmänna regler om uppsägning och hävning av varaktiga avtal framstår som lämpliga får frågan regleras i avtalsvillkoren.
Gruppföreträdarens ställning
Som framgått är det ett i viss mån karakteristiskt drag för gruppförsäkringen att någon som står utanför försäkringsbolagets organisation inte bara i samband med avtalsslutet utan också under försäkringstiden uppträder som mellanhand mellan bolaget och gruppen men utan att vara formellt behörig att företräda någon av dem. Han är alltså vad man ofta kallat gruppföreståndare. Man kan fråga sig i vilken utsträckning en sådan företrädare för gruppen skall anses handla på dess vägnar och vem som skall stå risken för hans eventuella misstag eller försummelser, t.ex. underlåtenhet att till försäkringsbolaget vidarebefordra en anmälan att någon ansluter sig till försäkringen eller oriktig information till gruppmedlemmarna om vad försäkringen innebär.
Emellertid finns det inte alltid en särskild gruppföreståndare under försäkringstiden. Ibland är det flera personer på ett företag eller ett föreningskansli som medverkar vid administrationen av försäkringen – det finns alltså flera gruppföreträdare – och ibland sköts den helt och hållet av försäkringsbolaget. De funktionärer som fullgör uppgifterna kan ha mycket skiftande ställning. Det kan vara fråga om en underordnad funktionär, t.ex. en kontorist som sköter löneavdrag för de anställda och sedan ombesörjer premiebetalningen. Men det kan också hända att försäkringen administreras av samma person som tecknat gruppavtalet eller av en ställföreträdare för försäkringsbolaget eller organisationen i fråga. Vidare kan gruppföreståndaruppgifterna växla; saknar försäkringsbolaget uppgifter om de enskilda gruppmedlemmarna, kommer naturligtvis gruppföreståndaren att spela en viktigare roll. I en del fall, t.ex. vid gruppförsäkringar för bankkunder, finns ingen annan gruppföreståndare än banken.
Goda skäl talar för att i de allra flesta situationer låta försäkringsbolaget svara för en gruppföreträdares fel, i vart fall när han agerar som gruppföreståndare. Det förefaller rimligt att kollektivet i stället för den enskilde gruppmedlemmen drabbas av de misstag som kan uppstå när bolaget förbilligar sin administration genom att delvis lägga den på en företrädare för gruppen. I vissa fall ter sig dock ett sådant synsätt mindre rimligt. Försäkringsförbundet har anmärkt att man bör se annorlunda på fallet när en försäkringsmäklare fullgör uppgifter som ankommer på en gruppföreträdare. Enligt förbundet bör eventuella försummelser av mäklaren då inte gå ut över försäkringsbolaget. En sådan ståndpunkt är också i linje med det allmänna sättet att uppfatta mäklarens ställning vid individuell försäkring. Mäklaren betraktas som representant för försäkringstagarna vid förhandlingar med försäkringsbolaget, och vid avtalets ingående lär bolaget kräva att det finns en fullmakt för försäkringstagaren.
Också frågan om en gruppföreträdare eller någon annan är behörig att handla på gruppens vägnar eller ta emot meddelanden med verkan för gruppen blir aktuell i olika sammanhang. Framför allt torde den få betydelse vid ingående eller ändring av gruppavtal och vid uppsägning av försäkringen. Situationerna kan emellertid variera i hög grad, beroende på företrädarens ställning och gruppens art.
Lagrådet har anmärkt att enskilda bestämmelser i lagrådsremissen lämnar olika besked om vem som är gruppföreståndare och att lagtexten
inte klargör vad som utmärker en sådan. Det skulle vara otillfredsställande att en och samma person kan betraktas än som försäkringsbolagets behöriga företrädare, än som gruppens ombud utan behörighet att företräda försäkringsbolaget. Enligt Lagrådet borde den högst väsentliga frågan om gruppföreträdarens behörighet att binda försäkringsbolaget övervägas ytterligare.
Regeringen konstaterar att det naturligtvis hade varit önskvärt med generella regler om gruppföreträdares behörighet och vem som skall bära risken för eventuella försummelser av gruppföreståndare och andra gruppföreträdare. Av det sagda framgår emellertid att förhållandena är alltför skiftande för att detta skall vara möjligt. Bara i fråga om vissa speciella situationer går det att slå fast en bestämd lösning beträffande dessa frågor. I övrigt får det avgörande bli om med hänsyn till gruppavtalets innehåll eller särskilda överenskommelser med gruppföreträdaren försäkringsbolaget kan anses ha uppdragit åt denne att tillvarata bolagets intressen i ett visst avseende. I så fall kan det anses följa av allmänna kontraktsrättsliga principer att bolaget svarar för vad uppdragstagaren gör. Där inte ett sådant uppdrag anses förekomma är det naturligt att gruppföreträdarens handlande går ut över den grupp han representerar.
Lagrådets betänkligheter på denna punkt motiverar emellertid att i varje fall denna allmänna princip kommer till uttryck i lagtexten. Beträffande både gruppskadeförsäkring och gruppersonförsäkring bör sålunda föreskrivas att, om försäkringsbolaget ger en företrädare för gruppen uppdrag att fullgöra en skyldighet mot gruppmedlemmarna som föreskrivs, så ansvarar bolaget mot dem för företrädarens utförande av uppdraget, där inte annat särskilt anges (se 17 kap. 4 § och 19 kap. 4 § i förslaget). En särskild bestämmelse bör alltså ges i frågan i vissa fall där den nu angivna regeln inte lämnar klart besked eller resultatet framstår som otillfredsställande, exempelvis när det gäller brott mot upplysningsplikten (se 17 kap. 17 § andra stycket och 19 kap. 19 § i förslaget).
Krav på fullmakt eller annan behörighet vid obligatorisk gruppförsäkring?
Något krav på fullmakt av gruppmedlemmarna eller annan behörighet för den som ingår avtal om obligatorisk gruppförsäkring bör inte ställas upp. Det gäller här ett slags avtal till förmån för tredje man, som inte medför några förpliktelser för gruppmedlemmen i förhållande till försäkringsbolaget. I stor utsträckning måste den som har ingått avtalet också ha rätt att säga upp försäkringen med verkan för de enskilda, men vissa bestämmelser måste ges till de försäkrades skydd. Vidare bör det framgå av lagen vem som är behörig att på gruppens vägnar ta emot uppsägning och premiekrav.
Associationsrätt och arbetsrätt hålls utanför lagen
Särskilt rättsläget vid obligatorisk gruppförsäkring, men också i viss mån vid frivillig försäkring, har nära samband med associationsrättsliga och arbetsrättsliga regler. Vad som här får betydelse är rättsförhållandet mellan en organisation och dess medlemmar. Försäkringsavtalslagen bör
för den försäkrades del reglera bara förhållandet till försäkringsbolaget. Rättsförhållandet mellan den försäkrade och den som ordnar försäkringen – t.ex. en organisation som den försäkrade tillhör – hör däremot i första hand till associationsrätten, eller ibland till arbetsrätten, och ligger utanför försäkringsområdet. Man får här utgå från gällande associationsrättsliga och arbetsrättsliga regler. I den mån dessa skulle behöva en översyn får detta ske i annat sammanhang. Samma frågor om anslutningsformer, behörighet att företräda enskilda medlemmar och hur organisationens medel skall användas kan ju uppkomma om åtskilliga andra ämnen än försäkring.
Likartade regler för gruppskadeförsäkring och gruppersonförsäkring
Som redan antytts bör i stora delar likartade regler kunna ges för gruppskadeförsäkring och gruppersonförsäkring. Försäkringsrättskommitténs och promemorians förslag stämmer på de flesta punkter väl överens med försäkringspraxis vid båda slagen av gruppförsäkring. Om man bygger upp reglerna väsentligen på samma sätt, blir de mera överskådliga och deras praktiska hantering underlättas. På vissa punkter – främst när det gäller ansvarets upphörande, verkan av premiedröjsmål och förfogande över försäkringen – medför särskilt personförsäkringens särdrag att speciella regler bör ges främst som skydd för den försäkrade.
Gruppskadeförsäkring för näringsidkare
Gruppskadeförsäkring har sin största betydelse för konsumenter. Det kan dock också förekomma sådana försäkringar för näringsidkare. Som framgått är det regeringens ståndpunkt att man vid individuell företagsförsäkring tills vidare bör föra vidare de tvingande reglerna i FAL i väsentliga delar. Som framhållits saknas det däremot anledning att låta tvingande regler gälla också vid den kollektiva företagsförsäkringen. Här kan man inte anta att gruppens företrädare är i något särskilt underläge i förhållande till försäkringsbolaget ens då det gäller försäkringar för småföretagare.
Begränsning av tillämpningsområdet
Vad som hittills har behandlats är bara de ordinära typer av gruppförsäkringar som gäller under en längre tid för en grupp personer med vissa utmärkande drag, men det förekommer både gruppersonförsäkringar och gruppskadeförsäkringar som på ena eller andra sättet skiljer sig så klart från normaltypen att man kan sätta i fråga om de bestämmelser som behandlas här alls bör tillämpas på dem, t.ex. vissa försäkringar som tecknas för medlemmar i ideella organisationer och andra som deltar i tillfälliga aktiviteter, en viss resa eller en viss idrottstävling eller i annan fritidsverksamhet under någon kortare tid. I vissa fall är gruppens medlemmar inte kända i förväg, t.ex. vid försäkringar som avser att skydda besökande mot olycksfall under tillfällig vistelse i någon lokal (varuhus, nöjesfält etc.), och i allmänhet saknar dessa kännedom om försäkringens existens innan det inträffar ett försäkringsfall. Försäk-
ringarna gäller bara under besöket i den aktuella lokalen. Då är också reglerna om information till gruppmedlemmarna tämligen meningslösa.
Man kan diskutera om dessa speciella försäkringar alls bör behandlas som gruppförsäkringar. Inte heller reglerna om individuella försäkringar passar emellertid, och särskilt i situationen efter det att försäkringsfall har inträffat bör vissa tvingande regler gälla till de försäkrades skydd. Gruppmedlemmarna bör bl.a. liksom annars skyddas av verkningarna av oriktiga upplysningar från gruppföreträdarens sida. Vissa allmänna bestämmelser om information, premiebetalning och förfogande över gruppförsäkringen bör enligt regeringen gälla också på detta område. I övrigt är det naturligt att dessa försäkringar – i allmänhet obligatoriska gruppförsäkringar – i stor utsträckning undantas från de tvingande bestämmelserna om gruppförsäkring. Försäkringsbolaget får i stället reglera försäkringsförhållandet på lämpligt sätt i villkoren.
I promemorian anges att undantaget gäller gruppförsäkringar som gäller vid tillfälligt besök på en bestämd plats eller vid deltagande under högst en månad i en bestämd verksamhet. Som framhållits vid remissbehandlingen är denna avgränsning delvis oklar och svårtillämpad. Om man i stället generellt undantar försäkringar som gäller under högst en månad, blir gränsdragningen klarare och resultatet väsentligen detsamma.
10.2. Parterna i avtalet
Regeringens förslag: Avtal om frivillig gruppförsäkring skall anses ingånget mellan försäkringsbolaget och gruppmedlemmen på grundval av gruppavtalet. Ett sådant avtal skall också kunna ingås genom att gruppmedlemmen låter bli att avböja försäkringen inom viss tid om detta föreskrivs i gruppavtalet. Avtal om obligatorisk gruppförsäkring skall anses ingånget mellan försäkringsbolaget och företrädare för gruppen genom gruppavtalet. Genom ett sådant avtal skall det inte uppkomma någon betalningsskyldighet för gruppmedlemmen mot bolaget. Vid frivillig gruppförsäkring skall gruppmedlemmen anses som försäkringstagare. Vid obligatorisk gruppförsäkring skall den som slutit gruppavtalet anses som försäkringstagare.
17 kap. 3 § och 19 kap. 3 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Stämmer med regeringens förslag, frånsett att inga regler förekommer om reservationsanslutning (se promemorian s. 189 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Försäkringsbranschen, LO och TCO samt Försäkringsjuridiska föreningen anser dock att lagstiftningen inte bör lägga hinder i vägen för att tillämpa metoden med reservationsanslutning.
Skälen för regeringens förslag
Gruppmedlemmarnas anslutning bör regleras
Vid gruppförsäkring kan försäkringsbolagets ansvar sägas inträda i två steg: först genom gruppavtalet och sedan genom den enskilda medlemmens anslutning till gruppförsäkringen. Som redan konstaterats behövs det inga särskilda regler rörande tillkomsten av gruppavtalet. När det gäller medlemmens egen anslutning bör däremot sådana grundsatser kompletteras med vissa särskilda bestämmelser som tar sikte dels på frågan när det blir ett bindande avtal vid frivillig gruppförsäkring, dels på frågan om avtalsslutet vid obligatorisk gruppförsäkring.
Dessa frågor har delvis olika karaktär vid gruppskadeförsäkring och gruppersonförsäkring. Vid skadeförsäkring får den försäkrade i princip inte ersättning med högre belopp än som motsvarar den ekonomiska förlusten. Det innebär att, om en gruppmedlem redan har en individuell skadeförsäkring eller är försäkrad på samma sätt i en annan grupp, en ytterligare försäkring normalt saknar mening, frånsett att en eventuell självrisk kan täckas på detta sätt. Vid personförsäkring gäller inte denna grundsats. Enligt allmänna regler kan ersättningarna i stor utsträckning kumuleras. Även den som redan har en liv-, olycksfalls- eller sjukförsäkring med på förhand bestämda försäkringsbelopp (alltså summaförsäkring) har därför nytta av ett ytterligare försäkringsskydd. Om någon överkompensation kan man dock inte direkt tala i sådana fall där försäkringen till stor del avser värden som inte kan uppskattas rent ekonomiskt. En annan sak är att inget hindrar försäkringsbolagen från att föreskriva en reduktion av ersättningen när en försäkrad skyddas även av annan försäkring, något som emellanåt lär förekomma.
Anslutning till frivillig gruppförsäkring
Frivillig försäkring, som är den vanligaste vid både gruppersonförsäkring och gruppskadeförsäkring, innebär i motsats till obligatorisk gruppförsäkring att gruppmedlemmarna själva har att svara för premien. Avtalet kan ingås genom att de enskilda gruppmedlemmarna anmäler sin anslutning till den försäkring gruppavtalet avser eller genom att alla i gruppen som inte avböjer försäkringen anses anslutna i enlighet med en föreskrift i gruppavtalet, ett exempel på s.k. negativ avtalsbindning. Metoden, som brukar kallas reservationsanslutning, tillämpas av flera försäkringsbolag främst vid gruppersonförsäkring.
Reservationsanslutning har varit en i viss mån kontroversiell anslutningsform, särskilt vid skadeförsäkring, just därför att den försäkrade här normalt inte har rätt till högre ersättning än som motsvarar hans ekonomiska förlust. En gruppmedlem som redan har en individuell skadeförsäkring eller är försäkrad på samma sätt i en annan grupp har därför typiskt sett inget intresse av en ytterligare försäkring men kan ändå genom sin passivitet bli bunden av försäkringsavtalet. På sina håll har detta ansetts betänkligt, inte minst av principiella skäl. I tillsynspraxis har man varit återhållsam med att tillåta gruppskadeförsäkring där anslutning sker på detta vis.
Väsentligen på sådana grunder tar promemorieförslaget – i motsats till Försäkringsrättskommittén – avstånd från reservationsanslutning vid gruppskadeförsäkring. I konsekvens med detta föreslås inte heller några regler om reservationsanslutning vid gruppersonförsäkring. Som skäl anförs i huvudsak att kommittéförslaget har blivit kritiserat på denna punkt, att frågan om negativ avtalsbindning har aspekter långt utanför det försäkringsrättsliga området och att lagen blir mera lättillgänglig och avsevärt enklare att tillämpa i praktiken om reglerna är desamma oavsett typen av gruppförsäkring. Om ett omedelbart skydd för gruppmedlemmarna ter sig angeläget, finns det möjlighet att sluta en temporär obligatorisk gruppersonförsäkring, som under en begränsad tid gäller till förmån för gruppmedlemmarna men inte innebar några förpliktelser för dem.
Enligt regeringen står det klart att samtidigt som en del argument kan åberopas mot reservationsanslutning tungt vägande skäl ändå kan anföras också till förmån för sådana försäkringslösningar även på skadeförsäkringens område. Framför allt kan framhållas den sociala roll de spelar inte minst för sådana kategorier som av ekonomiska eller andra skäl brukar vara oföretagsamma när det gäller att ordna ett försäkringsskydd. Det gäller inte bara gruppliv-, gruppolycksfalls- och gruppsjukförsäkringar, vilkas värde är självklart i sammanhanget, utan som sagt också gruppskadeförsäkringar. I dessa ingår normalt ansvarsförsäkring, som innebär ett viktigt skydd för tredje man som drabbas av skada genom den försäkrades vållande. Enligt Försäkringsförbundet är reservationsanslutning en betydligt mera rationell och kostnadsbesparande metod än individuell anslutning, och den ger erfarenhetsmässigt en hög anslutningsgrad. Försäkringsrättskommittén, som godtog anslutningsformen vid både gruppersonförsäkring och gruppskadeförsäkring, ansåg risken för olämpliga konsekvenser för gruppmedlemmarna obetydlig om vissa skyddsregler intogs i lagen.
Regeringen anser att de fördelar från samhällelig och enskild synpunkt som anslutningsformen kan innebära väger tyngre än de invändningar av mera principiellt slag som kan anföras mot den. När det gäller frågan vilka regler om avtalsslutet som bör tas upp i en lag är det vidare av avgörande betydelse att gruppförsäkringar med reservationsanslutning faktiskt meddelas i viss utsträckning, uppenbarligen utan invändningar från Finansinspektionens sida. Man får räkna med att nya försäkringslösningar av denna typ konstrueras också i framtiden med sådana fördelar för de försäkrade och från allmän synpunkt att de inte gärna kan förhindras. Det är alltså angeläget att rättsläget i sådana avtalsförhållanden klarläggs. – Som framgår föreslås samtidigt regler som innebär att den som blir bunden genom reservationsanslutning dels får ett direkt meddelande om detta från försäkringsbolaget innan första premien skall betalas, dels har rätt att i detta läge säga upp försäkringen till omedelbart upphörande. Det är svårt att se hur en sådan reglering skulle ställa till olägenheter för den som av ena eller andra orsaken är negativ till försäkringsformen.
Anslutning till obligatorisk gruppförsäkring
Obligatorisk gruppförsäkring bör innebära att varje medlem i gruppen blir direkt ansluten till gruppförsäkringen på grund av gruppavtalet. Gruppavtalet bör vara grunden för medlemmens anslutning. Här får man alltså slå av på kravet om personlig anmälan för att någon skall ha rättigheter som försäkrad.
Vid obligatorisk försäkring har medlemmarna inte någon egen kontakt med försäkringsbolaget men är inte heller själva skyldiga att betala någon premie. Som regeringen återkommer till föreslås också att varje gruppmedlem alltid när som helst kan anmäla att han avstår från försäkringen. Några bärande invändningar kan då inte riktas mot att gruppmedlemmarna blir omedelbart anslutna till gruppförsäkringen genom gruppavtalet.
Vem bör anses som försäkringstagare?
Vid frivillig försäkring bör man anse det individuella avtal som ingås mellan gruppmedlemmen och försäkringsbolaget som det egentliga försäkringsavtalet. Gruppavtalet får betydelse som grundval för försäkringsavtalet och som förutsättning för detta, men den person som uppträder för gruppens räkning när gruppavtalet ingås kan inte gärna behandlas som försäkringstagare. Det naturliga är att anse gruppmedlemmen som försäkringstagare i sammanhanget och att försäkringsskyddet uppkommer genom att medlemmen ansluter sig till försäkringen.
Ett avtal om obligatorisk gruppförsäkring måste däremot anses ingånget redan genom gruppavtalet, och den som sluter gruppavtalet med bolaget är i denna bemärkelse försäkringstagare.
I försäkringspraxis behandlas vid gruppersonförsäkring även varje försäkrad som försäkringstagare såvitt försäkringen avser honom, och han kan sålunda förfoga över försäkringen genom ett förmånstagarförordnande. Det är rimligt att lagen bygger vidare på denna ordning. Att gruppmedlemmen anses som försäkringstagare bör alltså inte hindra att den försäkrade också ges en självständig ställning och behandlas som försäkringstagare när det gäller rätten att förfoga över försäkringen, framför allt genom att insätta förmånstagare, och – i konsekvens därmed – när det gäller förhållandet till borgenärerna. Detsamma bör av naturliga skäl tillämpas även annars i fråga om rätten till utfallande belopp; den medförsäkrade bör givetvis ha rätt att själv uppbära ersättning ur olycksfallsförsäkring eller sjukförsäkring i händelse av skada eller sjukdom.
I avsnitt 10.10 föreslås en regel för den speciella situationen att skyddet för en enskild gruppmedlem skall bestämmas genom en individuell överenskommelse som dock ännu inte träffats vid försäkringsfallet.
10.3. Information
Regeringens förslag: Information skall lämnas innan ett gruppavtal ingås och också när en försäkring har meddelats liksom senare under försäkringstiden. Särskilda regler ges om information om reservationsanslutning och om försäkringsbesked. Ett sådant besked skall utfärdas till gruppmedlemmarna och kunna åberopas mot försäkringsbolaget, om den som fått beskedet är i god tro. Marknadsrättsliga påföljder skall också gälla.
17 kap. 5–8 §§ och 19 kap. 5–8 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag, frånsett dels att bestämmelser om reservationsanslutning och därmed också informationsregler om sådan saknas, dels att försäkringsbolaget kan rätta till ett felaktigt försäkringsbesked genom ett nytt meddelande (se promemorian s. 191 f., 277 f. och 351 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Försäkringsförbundet anser att informationsreglerna i högre grad bör utformas med sikte på gruppförsäkringens särdrag och att det avgörande bör vara att föreskriven information lämnas, inte just att det sker genom försäkringsbesked.
Skälen för regeringens förslag
Information innan gruppavtalet ingås
Frågorna om gruppförsäkringsavtalets ingående hänger nära samman med informationsfrågan. Vid gruppförsäkring ter sig försäkringsbolagets informationsskyldighet minst lika betydelsefull som vid individuell försäkring. Visserligen torde villkoren vid gruppförsäkring på det hela taget vara klara och överskådliga, och det är inte lika svårt som vid individuell försäkring att välja rätt försäkring för den grupp som överväger att försäkra sig. Ofta kan man också räkna med att den som företräder gruppen vid förhandlingar med försäkringsbolaget har långt större överblick och sakkunskap än en privatperson som försäkrar sig för egen del och bl.a. därigenom har bättre möjligheter att tillvarata de försäkrades intressen. Men samtidigt är det en påtaglig risk att de försäkrade, som ju inte deltagit i det avtal där villkoren bestäms, saknar närmare kännedom om vad försäkringen innebär. Gruppmedlemmen anmäler sig många gånger till försäkringen utan att ha övervägt vare sig sitt försäkringsbehov eller de rättsliga konsekvenserna av försäkringsavtalet. I den mån man tillåter reservationsanslutning är det naturligtvis särskilt betydelsefullt att gruppmedlemmen får klart för sig vad anslutningen innebär.
Innan gruppavtalet ingås bör sålunda försäkringsbolaget lämna gruppen information som underlättar valet av försäkringen. Informationen bör avse försäkringsvillkoren och andra förhållanden som gruppen behöver för att kunna bedöma kostnaderna för och omfattningen av försäkringen. Som Lagrådet påtalat bör informationskraven lämpligen
utformas i nära anslutning till vad som föreslås gälla vid individuell försäkring.
I detta läge bör informationen i första hand ges till gruppföreträdaren eller någon annan som förhandlar på gruppens vägnar. När det gäller avtal om frivillig gruppförsäkring bör försäkringsbolaget även vara skyldigt att på ändamålsenligt sätt ge gruppmedlemmarna informationen så att de kan bedöma om de vill ansluta sig till försäkringen eller inte. Detta meddelande bör dock ofta kunna gå genom gruppföreträdaren.
Ifall gruppavtalet föreskriver om reservationsanslutning bör bolaget vara skyldigt att sända ett meddelande om detta till gruppmedlemmarna och samtidigt informera dem om att de har möjlighet att säga upp försäkringen till omedelbart upphörande (se avsnitt 10.5). Som Lagrådet framhållit bör detta meddelande sändas direkt till de enskilda medlemmarna. Det bör alltså inte räcka att meddelandet skickas till gruppföreträdaren för vidare befordran till medlemmarna. – Att ett sådant meddelande ges bör vara en förutsättning för att försäkringsbolaget skall kunna kräva ut den första premien av gruppmedlemmen (se avsnitt 10.7).
Information när en försäkring har meddelats
I linje med vad som gäller för de individuella försäkringarna bör försäkringsbolaget också lämna viss information när försäkringen meddelats. Informationen bör lämnas i ett försäkringsbesked och ange vilka väsentliga rättigheter och skyldigheter som försäkringen ger och om det finns några viktiga begränsningar av försäkringsskyddet. Som regel bör försäkringsbeskeden dock kunna vara generellt utformade. Om försäkringen senare ändras på något väsentligt sätt, bör försäkringsbolaget vara skyldigt att sända ut nya försäkringsbesked.
Försäkringsbeskeden bör sändas för de försäkrades kännedom och riktas till gruppmedlemmarna. Av praktiska skäl bör man dock inte kräva att de alltid sänds direkt till dem, utan de bör – om det är ändamålsenligt – även kunna sändas genom gruppföreträdaren eller någon annan mellanman för vidare befordran.
Enligt regeringen är det nödvändigt att denna information alltså lämnas just i ett försäkringsbesked, vare sig medlemmen är ansluten från början eller senare ansluts till försäkringen. Ett försäkringsbesked fyller en viktig funktion också när det inte är individuellt utformat. Sålunda garanteras bäst att den försäkrade får klarhet om vad skyddet närmare innebär och möjlighet att bedöma om han behöver ytterligare trygga exempelvis försörjningen av efterlevande vid dödsfall genom en kompletterande försäkring.
Lagrådet har ansett onödigt att försäkringsbeskedet innehåller information som försäkringsbolaget lämnat tidigare. Regeringen konstaterar dock att beskedet ofta är den enda handling som ger medlemmen närmare uppgifter om försäkringen och är avsedd att bevaras under försäkringstiden. Beskedet skulle inte riktigt fylla sin funktion om det utelämnade väsentliga upplysningar bara därför att gruppen tidigare borde ha tagit del av dem.
I promemorian liksom i kommittéförslagen föreslås en bestämmelse om att den som har fått ett försäkringsbesked skall kunna göra gällande dess innehåll i förhållande till försäkringsbolaget, förutsatt att mottagaren
är i god tro. En sådan regel är i linje med allmänna avtalsrättsliga principer, anpassade efter den speciella situationen vid gruppförsäkring. Även om villkoren i försäkringen bygger på det tidigare gruppavtalet, har ju mottagaren inte deltagit i detta, och denne har därför fog att ta fasta på den utfästelse som kommer direkt från försäkringsbolaget. I klarhetens intresse finns det anledning att ta upp en uttrycklig regel av detta innehåll i lagen. Den får betydelse både när försäkringsvillkoren ändras till de försäkrades nackdel utan att den enskilde gruppmedlemmen medverkat och när ett försäkringsbesked visar sig felaktigt. Det är naturligt att försäkringsbolaget svarar för fel av detta slag, även när bolaget överlämnat åt gruppföreträdaren att utfärda beskeden och dess innehåll därför beror på dennes misstag. Det gäller här ett uppdrag att fullgöra en skyldighet som lagen föreskriver. – En sådan ståndpunkt lär för övrigt stämma väl med inställningen hos försäkringsbolagen.
Enligt promemorian skulle försäkringsbolaget kunna rätta till ett felaktigt besked genom att sända ut ett meddelande om rättelse på ändamålsenligt sätt för den försäkrades kännedom, vilket dock för att få verkan skulle ske senast fjorton dagar före ett försäkringsfall. Lagrådet har, på liknande sätt som då det gällde motsvarande förslag vid individuell försäkring, dock ifrågasatt om det är befogat att möjliggöra rättelse i större utsträckning än som följer av 39 § avtalslagen. Som framgått delar regeringen denna uppfattning då det gäller individuell information (jfr avsnitt 6.1.2), och den framstår som befogad också i fråga om försäkringsbesked. Det avgörande bör alltså vara gruppmedlemmens goda tro vid den tidpunkt som anges i 39 § avtalslagen, dvs. när han fick reda på rättshandlingens innehåll eller i särskilda fall till vad han insett eller bort insett senare men innan den inverkat bestämmande på hans handlingssätt.
Information under försäkringstiden och efter ett försäkringsfall
Försäkringsbolaget bör – i likhet med vad som föreslås för de individuella försäkringarna – vara skyldigt att informera de försäkrade i skälig omfattning även under försäkringstiden. Detsamma bör gälla i samband med förnyelse av försäkringen. Informationen bör lämnas på ett ändamålsenligt sätt.
När ett försäkringsfall har inträffat bör informationsskyldigheten gälla också mot andra som kan ha anspråk mot bolaget. Om försäkringsbolaget vid gruppersonförsäkring får kännedom om ett försäkringsfall som utgörs av försäkringtagarens död, bör bolaget dessutom vara skyldigt att genast underrätta dödsboet om försäkringsfallet och även under vissa förutsättningar förmånstagare, liksom föreslås för den individuella personförsäkringen (se avsnitt 9.1.1).
Marknadsrättslig påföljd
Om försäkringsbolaget inte lämnar den föreskrivna informationen, bör bolaget kunna med stöd av marknadsföringslagen åläggas att göra detta. Motsvarande bör alltså här gälla som beträffande de individuella försäkringarna.
10.4. När försäkringsbolagets ansvar skall inträda
Regeringens förslag: Avtalsfrihet skall gälla i fråga om tiden för inträdet av försäkringsbolagets ansvar, dock skall ansvar vid den avtalade tidpunkten inträda mot alla som då tillhör gruppen.
17 kap. 9 § och 19 kap. 9 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Stämmer väsentligen överens med regeringens (se promemorian s. 189 f.).
Remissinstanserna: Inga särskilda invändningar finns mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Att anslutning till en gruppförsäkring sker behöver inte i och för sig innebära att försäkringsbolagets ansvar inträder. Eftersom förhållandena beträffande anslutningen kan variera, bör det gälla avtalsfrihet på den punkten. Svårigheter kan uppkomma med hänsyn till de krav som måste ställas på gruppens karaktär och anslutningsgraden för att en försäkring skall kunna meddelas.
Av sådana skäl bör bolaget kunna skjuta upp ansvaret exempelvis till en viss procent av gruppens medlemmar – vid frivillig försäkring – har anmält sin anslutning. Såtillvida bör det dock finnas en tvingande reglering att ansvaret gäller alla som ingår i gruppen vid den tid som anges i gruppavtalet om de har anmält att de ansluter sig och uppfyller anslutningskraven. Alla gruppmedlemmar och medförsäkrade bör behandlas på samma sätt. På detta sätt förebyggs också att enskilda försäkrade som anmält sin anslutning går miste om skyddet på grund av något förbiseende. Om någon går med i gruppen vid en senare tidpunkt, bör skyddet lämpligen inträda dagen efter det att detta sker, såvida inte gruppavtalet föreskriver något annat.
Anslutningen bör anses ske när medlemmen gör anmälan till försäkringsbolaget eller till någon som tar emot anmälningar för dess räkning. Vid reservationsanslutning bör anslutning anses ske när tiden för att avböja försäkringen går ut.
I fråga om obligatorisk försäkring bör ansvaret gälla från och med dagen efter den då gruppavtalet slöts och för dem som inträder senare från och med dagen efter inträdet. Även här bör dock avtalsfrihet gälla.
Hänvisningar till S10-4
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
10.5. När försäkringsbolagets ansvar skall upphöra
Regeringens förslag: Har inget annat avtalats, skall en gruppförsäkring förnyas för en tid av ett år om inte avtalet sägs upp före försäkringstidens utgång. Om försäkringsbolaget säger upp försäkringen till försäkringstidens utgång, skall bolaget underrätta medkontrahenten och gruppmedlemmarna om uppsägning och uppsägningen få verkan en månad efter det att meddelandena avsändes. En gruppmedlem skall ha rätt att när som helst säga upp eller avstå från försäkringen. Om en gruppmedlem lämnar gruppen, skall ett efterskydd gälla under vissa förutsättningar. Efterskyddet skall vara en månad för gruppskadeförsäkring och tre månader för gruppersonförsäkring. Om gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida, skall försäkringen upphöra för samtliga försäkrade efter en månad. Upphör försäkringsbolagets ansvar på grund av uppsägning från bolaget eller från gruppen, skall varje försäkrad ha rätt att få ett likvärdigt skydd genom fortsättningsförsäkring, med vissa undantag. Försäkringsbolaget skall bara ha en begränsad rätt att säga upp försäkringen i förtid. Vid försäkringsbolagets konkurs skall motsvarande gälla som vid individuell försäkring.
17 kap. 11–16 §§ och 19 kap. 11–18 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens (se promemorian s. 279 f., 189, 195 och 353 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Allmänna reklamationsnämnden och Motorförarnas Helnykterhetsförbund förordar ett längre efterskydd vid gruppskadeförsäkring. Försäkringsförbundet motsätter sig en ordning med fortsättningsförsäkring. Finansinspektionen avstyrker att undantag från de tvingande reglerna medges av hänsyn till försäkringens art.
Skälen för regeringens förslag
Förnyelse av försäkringen och uppsägning till försäkringstidens utgång
En dispositiv regel bör gälla om en gruppförsäkring förnyas för en tid av ett år om avtalet inte sägs upp före försäkringstidens slut. En sådan ordning står i överensstämmelse med gällande försäkringspraxis.
När försäkringsbolaget säger upp försäkringen till försäkringstidens utgång, bör uppsägningsmeddelandet ställas till den medkontrahent som har ingått gruppavtalet. Denne är den ende representant för motparten som utan vidare går att bestämma. Till skydd för gruppmedlemmar bör dock även dessa underrättas om uppsägningen. Eftersom försäkringsbolaget ofta saknar kännedom om gruppmedlemmens person och adress, bör denna skyldighet inte sträcka sig längre än att meddelandet skall sändas på ett ändamålsenligt sätt. Gruppmedlemmarna bör även skyddas genom en uppsägningstid på en månad.
Under hänvisning till sin ståndpunkt när det gäller den s.k. postrisken vid individuell försäkring (se avsnitt 6.6.4) har Lagrådet anmärkt att en uppsägning bör gå på avsändarens risk och att det inte finns anledning att
ha en annan reglering vid gruppavtal. Regeringen konstaterar att förhållandena ändå här skiljer sig ganska markant från de individuella avtalen. Om vissa gruppmedlemmar skulle göra gällande att det inte fått något meddelande och därför uppsägningen inte kan ha avsett dem, innebär det att en gruppförsäkring skulle fortsätta att gälla för några enstaka medlemmar medan den i övrigt skall upphöra. Ett sådant system skulle medföra stora komplikationer från praktisk och försäkringsteknisk synpunkt. Enligt regeringen bör en uppsägning till försäkringstidens utgång därför få verkan en månad efter det att meddelandena på ändamålsenligt sätt avsändes för gruppmedlemmarnas kännedom. (Om uppsägning i förtid, se nedan.)
Lagrådets synpunkt tydliggör dock att det är motiverat att den enskilde också skyddas genom en rätt till fortsättningsförsäkring vid gruppersonförsäkring, och regeringen återkommer till det nedan. När det finns rätt till en sådan fortsättningsförsäkring, bör försäkringsbolaget vara skyldigt att ange även detta i meddelandet om uppsägningen så att gruppmedlemmen blir uppmärksammad på sina möjligheter. Vad beträffar gruppskadeförsäkring lär en gruppmedlem i allmänhet få reda på av andra gruppmedlemmar om försäkringens upphörande, och han bör då utan svårighet kunna få en ny individuell försäkring om inte ny gruppförsäkring ersätter den tidigare.
En gruppmedlem bör ha rätt att säga upp eller avstå från försäkringen
Som regeringen redan varit inne på (avsnitt 10.2) bör en gruppmedlem vid frivillig gruppförsäkring ha rätt att när som helst säga upp försäkringen; detta utgör ett skydd mot att han får bekosta onödiga försäkringar. Vid obligatorisk gruppförsäkring bör en gruppmedlem när som helst kunna förklara att han avstår från försäkringen. Vid obligatorisk försäkring innebär anslutningen till försäkringen visserligen inga förpliktelser för gruppmedlemmen mot försäkringsbolaget, och därför är en uppsägningsrätt inte lika angelägen här. Gruppmedlemmen bör likväl ha möjlighet att komma från försäkringen. Det är tänkbart att detta kan medföra fördelar i förhållande till organisationen, t.ex. reduktion av medlemsavgift, och gruppmedlemmen kanske av principiella skäl inte heller vill påtvingas ett försäkringsskydd.
Vad bör gälla om en medlem lämnar gruppen?
Om den enskilde medlemmen lämnar gruppen, kan han behöva en viss frist att ordna upp sina försäkringsförhållanden på annat sätt. Ibland kan en medlem vara tvungen att gå ur gruppen, t.ex. på grund av uppsägning från sin anställning. Ibland kan det finnas vägande skäl för att t.ex. lämna en förening som ordnat försäkringen. Också medförsäkrade mister då sitt skydd. Om en medlem avlider, kan dödsboet riskera att stå utan hemförsäkring.
Både kommitténs förslag och promemorian föreslår här ett efterskydd under en månad vid gruppskadeförsäkring och under tre månader vid gruppersonförsäkring. Undantag görs för det fall där utträdet beror på att medlemmen uppnår en viss ålder; detta kan antas framgå av försäkrings-
beskedet och medlemmen får ta det i beräkning. Efterskyddet skall inte heller gälla när gruppmedlemmen fått eller uppenbarligen kan få motsvarande skydd på en ny arbetsplats eller i en ny förening och därför inte har behov av någon förlängning av försäkringen.
Regeringen delar bedömningen att den försäkrade bör ha ett visst rådrum att ordna sina försäkringsförhållanden och alltså under viss tid ha ett sådant efterskydd. De föreslagna fristerna framstår som lämpligt avvägda för att ge gruppmedlemmen tid att anpassa sitt försäkringsskydd efter den nya situationen. Ett efterskydd på en månad bör sålunda vara tillräckligt för skadeförsäkringen. Typiskt sett är det inga svårigheter för den försäkrade att snarast teckna en individuell skadeförsäkring eller eventuellt försäkra sig med den grupp han numera tillhör. För personförsäkringen bör efterskyddet vara längre, men tre månader bör här vara tillräckligt.
Vid gruppersonförsäkring är det av sociala skäl motiverat att ge ett efterskydd även till make efter äktenskapsskillnad och sambo efter separation. Vid gruppskadeförsäkring är det däremot naturligt att maken eller sambon i detta läge – liksom vid individuell försäkring – inte längre omfattas av försäkringen och genast ser till att skaffa sig försäkringsskydd på annat håll.
Som kommittén och promemorian föreslår behöver efterskyddet inte gälla ifall den gruppmedlemmen på annat sätt kan få motsvarande skydd, t.ex. genom en gruppförsäkring på sin nya arbetsplats. Försäkringsbolaget bör också kunna göra förbehåll om att efterskydd inte skall finnas vid mera speciella försäkringar där det inte föreligger samma behov, t.ex. en försäkring med kort giltighet eller en försäkring för en viss verksamhet. Avgörande bör dock vara om det är försäkringstekniskt motiverat med ett sådant förbehåll.
För att hindra missbruk av rätten – som enligt uppgift inte är ovanligt – bör försäkringsbolaget vid gruppersonförsäkring vidare enligt regeringen få göra förbehåll om att gruppmedlemmen måste ha varit försäkrad en viss tid för att få förmånen av ett efterskydd. Tiden bör, som förekommer i vissa villkor, sättas till sex månader.
Det saknas däremot tillräckliga skäl för ett efterskydd när en gruppmedlem vid frivillig försäkring lämnar försäkringen men står kvar i gruppen, t.ex. såsom anställd i det företag försäkringen omfattar. Gruppmedlemmen kan då antas själv ha sett till att det finns försäkringsskydd, och saknas detta får bristen normalt anses självförvållad.
Vad bör gälla om gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida?
Om gruppen säger upp gruppavtalet, bör försäkringen – i överensstämmelse med rådande försäkringspraxis – upphöra för samtliga försäkrade vid den tidpunkt som anges i uppsägningen. Detta avtal utgör ju grundvalen för de enskilda försäkringarna. Det är i och för sig tänkbart att den enskilde gruppmedlemmen för sin del inte hade önskat att försäkringen upphörde, men gruppmedlemmarna bör inte ha möjlighet att hindra uppsägningen av gruppavtalet. I deras intresse bör i stället gälla en uppsägningstid på en månad från det att försäkringsbolaget tog emot gruppens uppsägning. För att medlemmarna skall få kännedom om
uppsägningen bör försäkringsbolaget också vara skyldigt att genast sända en underrättelse om denna till dem.
Som regeringen strax kommer till bör vidare vid gruppersonförsäkring de försäkrade ha rätt till fortsättningsförsäkring, och försäkringsbolaget bör vara skyldigt att underrätta dem också om denna rätt när bolaget fått gruppens uppsägning.
Det bör finnas en rätt till fortsättningsförsäkring vid gruppersonförsäkring
I villkoren för gruppersonförsäkring brukar det finnas regler om att gruppmedlemmarna under vissa förutsättningar kan få teckna fortsättningsförsäkring, individuell eller kollektiv, om försäkringen upphör genom att gruppavtalet träder ur kraft eller gruppmedlemmen går ur gruppen. På detta sätt minskas risken för att en försäkrad, vars hälsa försämrats under försäkringstiden, helt ställs utan försäkringsskydd när den tidigare försäkringen upphör. Även om möjligheten till fortsättningsförsäkring utnyttjas i begränsad utsträckning – många gånger är den mindre ekonomiskt fördelaktig än en vanlig gruppförsäkring – kan den utgöra en viktig kompletterande förmån från social synpunkt.
Enligt kommitténs förslag och promemorian skall vissa tvingande regler tas in i lagen om fortsättningsförsäkring vid gruppersonförsäkring. Promemorians förslag innehåller dock undantaget att, när det behövs med hänsyn till försäkringens beskaffenhet, försäkringsbolagen skall få göra förbehåll om att bestämmelserna inte skall tillämpas. Man har tänkt på fall där försäkringen har en mera speciell konstruktion, t.ex. utgör en kompanjonförsäkring eller s.k. affärsgruppförsäkring, eller när förbehållet är nödvändigt för att en försäkring skall vara ekonomiskt försvarlig att meddela. Dessutom skall försäkringsbolagen också här få undanta fall där den försäkrade på annat sätt fått eller uppenbarligen kan få motsvarande skydd, alltså exempelvis när en liknande försäkring gäller på den nya arbetsplatsen.
Det kan sägas att regeln också med denna utformning skulle gå ifrån en av principerna bakom den nya lagen, nämligen att försäkringsbolagen i regel skall få bestämma vilken produkt de tillhandahåller. Enligt regeringens mening väger emellertid de sociala skälen för tvingande regler i vissa fall så tungt att man bör göra avsteg från den principen. Det gäller i första hand när gruppersonförsäkringen upphör att gälla på bolagets eller gruppens initiativ. I detta läge bör gruppmedlemmen kunna få ett skydd genom att en fortsättningsförsäkring meddelas, dock bara om han inte har fått eller uppenbarligen kan få ett skydd av samma slag som tidigare. För att undvika missbruk bör rätten till fortsättningsförsäkring också kunna villkoras av att försäkringen varit gällande under en tid av minst sex månader. Däremot bör bolaget inte vara tvunget att ordna ett motsvarande skydd när gruppmedlemmen själv säger upp försäkringen eller lämnar gruppen, oavsett vad skälet är för detta. Med en sådan reglering uppnås enligt regeringens bedömning en rimlig avvägning mellan de intressen som gör sig gällande.
En särskild fråga bör tas upp i detta sammanhang. Enligt uppgift förekommer det ganska ofta att en grupp för att få billigare försäkring av samma slag säger upp gruppavtalet och sedan sluter ett nytt gruppavtal – ofta med ett annat försäkringsbolag – där vissa sjukliga gruppmedlemmar
inte får delta. När dåliga risker utesluts på detta vis kan premierna sänkas i den nya gruppförsäkringen. Som framhållits från försäkringsbranschens sida kan förfarandet få olyckliga sociala konsekvenser och bör enligt regeringen motverkas. Detta kan lämpligen ske genom att varje gruppmedlem i den angivna situationen får rätt att vara med i den nya gruppförsäkringen på samma villkor som nya medlemmar. Regeln bör gälla både vid uppsägning från gruppens och från försäkringsbolagets sida.
Det kan tilläggas att det är omotiverat med en rätt till fortsättningsförsäkring vid gruppskadeförsäkring, något som i praktiken saknar aktualitet på skadeförsäkringens område.
Vilka möjligheter bör försäkringsbolaget ha att säga upp försäkringen i förtid?
Försäkringsbolaget bör ha rätt att säga upp försäkringen på grund av premiedröjsmål. Även här gör sig särskilda hänsyn gällande vid gruppförsäkring. Frågan behandlas närmare i avsnitt 10.7.
När det gäller gruppskadeförsäkring kan det finnas ett behov för försäkringsbolaget att under försäkringstiden säga upp en gruppskadeförsäkring för en medlem på grund av brott mot andra skyldigheter än premiebetalningen. Medlemmen kan t.ex. uppsåtligen ha framkallat ett försäkringsfall eller försökt vilseleda bolaget i samband med skaderegleringen. Liksom vid individuell försäkring bör en förutsättning vara att medlemmen har grovt åsidosatt sina förpliktelser mot bolaget. Slarv och förbiseenden av mera ordinärt slag bör inte kunna leda till uppsägning.
Lagrådet har ifrågasatt om inte det även vid gruppersonförsäkring bör föreskrivas att försäkringsbolaget får säga upp en försäkring i förtid eller ändra villkoren när gruppmedlemmen grovt brutit mot avtalet. Enligt regeringens mening finns det dock skäl att liksom då det gäller individuell personförsäkring ge försäkringstagaren ett starkare skydd mot uppsägning och villkorsändring. Någon sådan uppsägningsrätt föreslås därför inte för gruppersonförsäkringen, utan här bör försäkringsbolagens möjligheter att använda villkor om att försäkringen skall upphöra i förtid eller ändras under försäkringstiden vara mera begränsade. Det torde för övrigt vara sällsynt att ett försäkringsbolag har anledning att ingripa på detta vis mot en viss gruppmedlem under den korta avtalstiden. Uppsägning bör dock vara möjlig, utom vid premiedröjsmål, vid brott mot upplysningsplikten (se avsnitt 10.6).
Reglerna om försäkringsbolagets rätt att säga upp försäkringen i förtid bör vara tvingande (dock ej vid gruppskadeförsäkring för näringsidkare). Försäkringsbolaget bör alltså inte kunna förbehålla sig rätt till förtida uppsägning i andra fall än som anges i lagen.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs m.m.
Liksom för de individuella försäkringarna bör det i lagen tas in bestämmelser om vad som gäller om försäkringsbolaget sätts i konkurs eller annars kommer på obestånd m.m. Det saknas anledning till någon annan saklig lösning än vad som gäller där.
10.6. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
Regeringens förslag: Motsvarande regler som för individuell försäkring skall gälla om upplysningsplikt, riskökning, framkallande av försäkringsfallet och annat som rör begränsningar av försäkringsbolagets ansvar. Den försäkrade skall dock inte svara för oriktiga uppgifter till försäkringsbolaget som någon annan lämnat. Symtomklausuler skall få användas utan särskilda begränsningar.
17 kap. 17 § och 19 kap. 19 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 188 f., 195, 281 f. och 357).
Remissyttrandena: Förslaget godtas av remissinstanserna. Skälen för regeringens förslag: Beträffande upplysningsplikt, riskökning och framkallande av försäkringsfallet tillämpas i dag FAL också vid gruppförsäkring. Såvitt känt har det inte vållat några nämnvärda olägenheter att dessa bestämmelser utformats med sikte på individuell försäkring. Någon större principiell skillnad kan inte anses råda mellan gruppförsäkring och individuell försäkring när det gäller överträdelse av biförpliktelser. Vid brott mot upplysningsplikten vid gruppersonförsäkring kan det någon gång leda till stränga resultat ifall en sådan prorataregel tillämpas som föreslagits för individuell personförsäkring, men stötande resultat kan förebyggas av den skälighetsregel som har tagits in i regeringens förslag (se 12 kap. 2 § tredje stycket i förslaget). Med hänsyn till detta synes några vägande invändningar inte kunna göras mot att bestämmelserna om gruppförsäkring också här anknyter till vad som gäller för motsvarande individuell försäkring. Detsamma gäller annat som rör begränsningar i försäkringsbolagets ansvar, t.ex. skyldigheten att meddela försäkringstagaren om att ansvarsbegränsning åberopas.
I två avseenden motiverar dock gruppförsäkringens speciella konstruktion att avsteg görs.
Symtomklausuler spelar en särskild roll vid kollektiva försäkringar och utgör ibland en förutsättning för att försäkring skall kunna meddelas. Försäkringsbolaget bör därför ha frihet att använda sådana när det anses lämpligt.
Vid många typer av gruppförsäkring inhämtas vidare uppgifter om risken i praktiken inte från den försäkrade gruppmedlemmen eller medförsäkrade utan från andra personer, t.ex. den försäkrades arbetsgivare eller annan företrädare för gruppen. Särskilt gäller detta obligatorisk gruppförsäkring, där de enskilda gruppmedlemmarna normalt inte är kända för försäkringsbolaget. Det är tänkbart att gruppföreträdaren i sådana fall kan lämna felaktiga upplysningar samtidigt som den försäkrade är i god tro. Att försäkringsbolaget då skulle kunna åberopa de stränga reglerna om oriktiga upplysningar, med påföljd att den försäkrade helt eller delvis går miste om sitt försäkringsskydd, skulle uppenbarligen kunna leda till oskäliga resultat. I enlighet med betänkandena och promemorieförslaget föreslår regeringen därför att man inte mot den försäkrade skall kunna åberopa oriktiga uppgifter som lämnats av någon annan än gruppmedlemmen själv eller någon som är försäkrad jämte medlemmen. Vill försäkringsbolaget ha möjlighet att hänvisa till brott
mot upplysningsplikten för att bli fritt från ansvar, får bolaget söka ta direkt kontakt med medlemmen.
10.7. Premien
Regeringens förslag: Också vid gruppförsäkring skall den försäkrade skyddas mot följden av underlåten premiebetalning genom regler om betalningsfrister och, för personförsäkringens del, om återupplivning. För att gruppmedlemmen skall kunna bevara sitt försäkringsskydd i sådana fall skall försäkringsbolaget sända meddelande om uppsägning till medlemmen själv, oavsett vem som skall betala premien enligt gruppavtalet. Dessutom skall meddelande sändas till den som har ingått gruppavtalet med försäkringsbolaget om denne enligt avtalet har förmedlat premien.
17 kap. 18–20 §§ och 19 kap. 20–23 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag, frånsett att meddelande alltid skall ges till medkontrahenten i gruppavtalet (se promemorian s. 282 f. och 357 f.).
Remissinstanserna: Förslaget godtas i allt väsentligt. Försäkringsförbundet påpekar att det är överflödigt att underrätta gruppföreträdaren om dröjsmålet i andra fall än när denne har förmedlar premiebetalningen. Förbundet anser att försäkringsbolaget bör ha full frihet att i villkoren inskränka rätten till återupplivning i villkoren.
Skälen för regeringens förslag
Betalning av premien och premiekrav
Betalning av premien kan ordnas på växlande sätt vid olika slag av gruppförsäkring. Vid obligatorisk försäkring betalas premien av någon annan än gruppmedlemmen, t.ex. av arbetsgivare eller fackförbund. Även vid frivillig försäkring är det vanligt att en företrädare för gruppen förmedlar premiebetalningen genom att redovisa gruppens premier till försäkringsbolaget. I vissa fall har försäkringsbolaget då ett register över gruppmedlemmarna, i andra fall saknas det. Särskilt vid stora gruppavtal förekommer det emellertid att premierna betalas direkt till bolaget, ofta genom automatisk överföring från de försäkrade gruppmedlemmarnas bankkonton. Då behöver bolaget inga uppgifter från gruppföreträdaren för att kunna sköta försäkringen.
De bestämmelser som regeringen föreslår om premiebetalning vid individuell försäkring bygger på tanken att försäkringstagaren, som förutsätts själv betala premien, trots dröjsmål med denna skall kunna reda upp situationen genom en försenad inbetalning. Vid både skadeförsäkring och personförsäkring föreskrivs vissa betalningsfrister och en skyldighet för försäkringsbolaget att meddela försäkringstagaren för att denne efter uppsägning skall kunna bevara eller återvinna försäkringsskyddet. En personförsäkring skall enligt förslaget kunna återupplivas genom betalning inom tre månader från det att uppsägningen fått verkan.
Frågan blir till en början i vilken utsträckning sådana skyddsregler behövs vid frivillig gruppförsäkring. Också här framstår det enligt regeringen som angeläget att den som närmast berörs av en uppsägning – här den försäkrade gruppmedlemmen – skall ha möjligheter att behålla sitt skydd genom en försenad premiebetalning. Särskilt viktigt är att en medlem får vetskap om att betalningen har uteblivit när denna beror av någon annan än medlemmen själv. Om en arbetsgivare eller annan företrädare för gruppen av slarv eller annan anledning har låtit bli att betala den premie som belöper på gruppmedlemmen, bör denne själv kunna ingripa och betala det försenade beloppet. Ett fel av en sådan mellanhand bör i princip inte gå ut över de försäkrade.
Vad som sagts nu avser inte det första kravet på premien. Det är naturligt att ett premiekrav sänds till den som enligt gruppavtalet skall sköta premiebetalningen – en arbetsgivare, en organisation, en gruppföreståndare eller någon annan. En bestämmelse om att kravet skall framställas hos den försäkrade gruppmedlemmen själv skulle i många fall medföra praktiska olägenheter för försäkringsbolaget – och för övrigt också för försäkringstagarsidan – och skulle dessutom te sig mindre behövlig om medlemmen i varje fall kan räkna med att personligen få kännedom om en senare uppsägning.
Om gruppmedlemmarna kan anslutas till försäkringen genom reservationsanslutning, bör det första premiekravet få verkan först en tid efter det att försäkringsbolaget sänt meddelande om detta till gruppmedlemmen och dennes rätt att säga upp försäkringen.
Uppsägning på grund av premiedröjsmål
När det gäller uppsägning på grund av premiedröjsmål får man se saken på annat sätt. I detta fall bör som huvudregel krävas två meddelanden om uppsägning: ett till den som har ingått gruppavtalet med försäkringsbolaget och ett annat som sänds på lämpligt sätt för gruppmedlemmens kännedom. Om det senare meddelandet bara rör försäkringen för en viss gruppmedlem, bör det ställas till denne personligen på bostadsadressen eller medlemmens arbetsplats.
Som nämnts förekommer det att gruppens företrädare inte tar någon befattning med premiebetalningen utan denna sker direkt till försäkringsbolaget. I enlighet med vad Försäkringsförbundet påpekar skulle det då vara meningslöst att sända ett uppsägningsmeddelande till gruppföreträdaren. Ett sådant meddelande bör därför föreskrivas bara om företrädaren förmedlat premiebetalningen.
För individuell försäkring föreslås vissa skyddsregler som ger försäkringstagaren rätt att åberopa sådana personliga ursäkter för premiedröjsmålet som sjukdom, frihetsberövande, utebliven lönebetalning och liknande. Skyddsregler av detta slag kan ibland vara av värde för en gruppmedlem och dennes medförsäkrade vid frivillig gruppförsäkring. Regeringen föreslår därför en bestämmelse om att uppsägning på grund av premiedröjsmål då får verkan först en vecka sedan hindret fallit bort, dock under alla förhållanden sedan tre månader gått från den annars medgivna fristens utgång. Eftersom gruppförsäkringspremierna vanligen avser mindre belopp, kan man räkna med att denna regel bara får begränsad praktisk betydelse.
En möjlighet är att dröjsmålet berott på försumlighet av någon annan än den försäkrade gruppmedlemmen, t.ex. en gruppföreträdare som har åtagit sig att sköta premiebetalningen. Här framstår en liknande reglering som lämplig. I enlighet med promemorians förslag bör uppsägningen få verkan först en vecka efter det att gruppmedlemmen fått kännedom om att premien inte betalats i tid. Som Lagrådet har framhållit bör uppsägningen i detta läge över huvud taget inte få någon effekt om den inte nått gruppmedlemmen. När försäkringspremien skall betalas av någon annan än gruppmedlemmen, får försäkringsbolaget alltså styrka dennes kännedom om dröjsmålet. Även i detta fall kan man anta att försäkringsbolagen väntar med att reagera om inte hela gruppens premier uteblir. Mestadels kommer därför gruppmedlemmen i realiteten att ha längre tid på sig för betalningen än lagen föreskriver.
Det som har sagts nu avser frivillig gruppförsäkring. Vid obligatorisk försäkring är situationen något annorlunda. Här sköts premiebetalningen alltid av en representant för gruppen, och det blir inte fråga om inbetalning enbart av en premie för en viss försäkrad. Men också här bör meddelande om uppsägning sändas på ändamålsenligt sätt för de försäkrades kännedom. På så sätt får dessa möjlighet att snarast reagera, om det företag eller den organisation som skall tillvaratar gruppens intressen skulle missköta sig.
Rätt till återupplivning?
När det gäller individuell personförsäkring innebär förslaget att försäkringstagaren skyddas på ännu ett sätt, nämligen genom en rätt att återuppliva försäkringen inom viss tid från det att en uppsägning fått verkan. Frågan blir då om en sådan regel passar också vid gruppersonförsäkring.
Det kan sägas att vissa praktiska komplikationer kan uppkomma, bl.a. när större delen av en grupp upphör att betala premien. Med tanke på den summariska riskprövning som förekommer vid gruppersonförsäkring och de obetydliga kostnader som en nyteckning medför är en återupplivningsrätt typiskt sett mindre angelägen här än vid individuell försäkring. I vissa fall kan den försäkrade dock råka i en svår situation när han t.ex. av hälsoskäl saknar möjlighet att nyteckna en gruppförsäkring.
Enligt regeringens mening talar alltså övervägande skäl för en huvudregel om rätt till återupplivning också på den frivilliga gruppersonförsäkringens område. Försäkringsbolaget bör dock kunna göra förbehåll om att det inte finns någon rätt till återupplivning, om förbehållet är nödvändigt på grund av försäkringens beskaffenhet eller andra särskilda skäl, t.ex. gruppens sammansättning. Det blir försäkringsbolagets sak att visa vägande skäl av ekonomisk eller praktisk natur för ett sådant förbehåll. På detta sätt motverkas att återupplivningsregeln skapar problem från försäkringsteknisk synpunkt.
Ytterligare ett undantag bör göras från återupplivningsreglerna, nämligen när det gäller medförsäkrade. En återupplivning endast för medförsäkrade är i praktiken svår att genomföra. Om gruppmedlemmen inte själv vill återuppliva försäkringen, blir frågan hur man skall tillgodose den medförsäkrades önskemål om skydd. Enligt kommittén och promemorieförslaget skall den medförsäkrade här få en rätt till fortsättnings-
försäkring – ofta ett dyrare skydd, som dock i vissa fall kan vara av värde. En sådan regel har upptagits också i regeringens förslag.
Vad gäller obligatorisk försäkring är inte helt samma lösningar möjliga. Här kan en uppdelning av premien för gruppen i praktiken inte genomföras. Återupplivning bör därför kunna ske bara för hela gruppen samtidigt. Om premien av någon anledning har uteblivit för en enskild försäkrad, kan denne då råka i en svår situation, t.ex. när hälsan försämrats så att det inte är möjligt att få en likvärdig individuell försäkring. Det är rimligt att ge en sådan försäkrad, som ju inte skött premiebetalningen själv och därför normalt inte kan lastas för dröjsmålet, ett ytterligare skydd. Vad som då kommer i fråga är en sådan rätt till fortsättningsförsäkring som medlemmen annars skall ha när en gruppförsäkring upphör.
10.8. Reglering av försäkringsfall, förfogande över försäkringen, m.m.
Regeringens förslag: Försäkringsbolaget skall ha rätt att förbjuda överlåtelse och pantsättning av en gruppersonförsäkring. I övrigt skall i princip detsamma gälla för förfogande över en gruppersonförsäkring som över en individuell personförsäkring. Beräkningen av försäkringsersättningen vid gruppskadeförsäkring skall följa vad som gäller för konsumentförsäkring. Regleringen av försäkringsfall, preskription av rätt till försäkringsersättning och försäkringsbolagets regressrätt skall regleras på samma sätt som för individuell försäkring, dock ges en särskild kompletterande regel om rätt till domstolsprövning om någon utesluts ur en ny gruppersonförsäkring av samma slag. Tredje man skall ha samma rätt vid gruppskadeförsäkring som vid individuell skadeförsäkring. Förhållandet till borgenärerna vid gruppersonförsäkring skall följa vad som gäller vid individuell personförsäkring.
17 kap. 21–23 §§ och 19 kap. 24–26 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens förslag (se promemorian s. 348 och 359).
Remissinstanserna: Förslaget godtas överlag av remissinstanserna.
Skälen för regeringens förslag
Gruppskadeförsäkring
Beräkningen för försäkringsersättningens storlek vid gruppskadeförsäkring bör följa samma regler som för individuell skadeförsäkring. Lämpligen bör man här för all gruppskadeförsäkring anknyta till vad som gäller för konsumentförsäkring; för gruppskadeförsäkring för näringsidkare föreslås ju ändå att bestämmelserna är dispositiva.
Inte heller när det gäller skaderegleringen, preskription av rätt till försäkringsersättning och försäkringsbolagets regressrätt krävs några särskilda regler för gruppskadeförsäkring. I detta läge framträder inget av de särdrag som bör motivera speciella regler om gruppförsäkringen, utan också här bör man följa vad som gäller för konsumentförsäkringen.
Likaså ligger det närmast i sakens natur att tredje man inte bör behandlas annorlunda än vid individuell försäkring. Tredje man bör alltså ha samma rätt vid gruppskadeförsäkring som vid individuell försäkring.
Gruppersonförsäkring
För närvarande tillämpas bestämmelserna i FAL om förmånstagarförordnande av försäkringstagaren på gruppmedlemmarnas förfoganden av samma slag. Den reglering som föreslagits om förmånstagarförordnande vid individuell personförsäkring ter sig lämplig också för gruppersonförsäkring. I enlighet med vad som föreslagits i avsnitt 10.2 bör därvid varje försäkrad kunna förfoga över försäkringen såvitt denna avser honom.
I princip bör alltså samma regler gälla för förfoganden över försäkringen som vid individuell försäkring. Endast i ett avseende synes det finnas anledning till en särreglering. I praktiken har det uppkommit problem med överlåtelse och pantsättning av den försäkrades rätt enligt gruppersonförsäkringen, bl.a. om försäkringens identitet när den ändras i olika avseenden och hur förvärvarens rätt förhåller sig till gruppens rätt att förfoga över sina rättigheter enligt avtalet. Vid obligatorisk försäkring kan vidare förfoganden av detta slag strida med intentionerna hos försäkringstagaren, som bekostat försäkringen. Av sådana skäl bör försäkringsbolaget ha möjlighet att i sina villkor förbjuda att försäkringen pantsätts eller överlåts, och ett förfogande i strid med ett sådant förbud bör alltid vara utan verkan – även om motparten är i god tro.
Det behövs inga särskilda regler när det gäller förhållandet till borgenärerna, utan regleringen för individuell personförsäkring bör kunna äga motsvarande tillämpning.
Liksom för gruppskadeförsäkring gäller detta också regleringen av försäkringsfall, preskription av rätt till försäkringsersättning och försäkringsbolagets regressrätt. Den i avsnitt 10.5 föreslagna rätten till försäkring när gruppen sluter ett nytt gruppavtal om samma typ av försäkring motiverar dock en kompletterande regel om rätt till domstolsprövning, vilket lämpligast kan ske genom att man också i detta hänseende ansluter till vad som gäller vid tvist om en individuell försäkring.
Hänvisningar till S10-8
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
10.9. Uppdelad gruppförsäkring
Regeringens förslag: Det behövs inga särskilda regler för det fallet då medlemmarna i en grupp tecknar sin gruppförsäkring hos olika försäkringsbolag. Lagen skall däremot innehålla förtydligande bestämmelser med denna innebörd.
17 kap. 1 § andra stycket och 19 kap. 1 § andra stycket förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorian innehåller inga överväganden i denna fråga. Skälen för regeringens bedömning: På senare år har det uppkommit en ny företeelse som inte kunnat beaktas vare sig i kommitténs betänkanden eller i promemorian. Vissa gruppavtal innebär att flera olika försäk-
ringsbolag anlitas av en och samma grupp och meddelar gruppförsäkring för gruppen. Såvitt bekant förekommer detta i dag bara vid gruppersonförsäkring, men företeelsen är också tänkbar vid gruppskadeförsäkring. Här bör särskilt uppmärksammas den situationen att varje försäkringsbolag försäkrar bara en del av gruppen, något som typiskt sett blir följden av att varje gruppmedlem får välja fritt mellan de berörda försäkringsbolagen. Förhållandet kan synas svårförenligt med den traditionella uppfattningen att alla gruppmedlemmar skall vara likställda i förhållande till försäkringsbolaget, och det kunde tänkas komplicera lagreglerna om försäkringsformen.
I själva verket torde dock de bestämmelser som har behandlats i föregående avsnitt kunna tillämpas också på denna typ av ”uppdelad” gruppförsäkring. Det står klart att med en sådan ordning varje försäkringsbolag har ansvar bara mot de medlemmar som bolaget försäkrar och deras medförsäkrade, men detta behöver inte innebära att några avvikande regler tillämpas om förhållandet mellan bolaget och de försäkrade. Skillnaden blir bara att ett begränsat antal gruppmedlemmar berörs av varje försäkringsbolags åtagande och åtgärder. Att kollektivet består av färre personer kan naturligtvis vara en nackdel från försäkringsbolagets synpunkt, men detta är något som varje bolag får räkna med när det ingår gruppavtalet, och accepterar man begränsningen saknas det anledning för lagstiftaren att försvåra denna ordning. På samma sätt kan det komplicera gruppföreträdarens arbete att han får hålla isär de olika delar av gruppen som försäkrats på det ena eller det andra hållet, men detta är något som gruppföreträdaren får ta ställning till när gruppavtalet ingås.
Vid en uppdelning av gruppförsäkringen kommer alltså gruppmedlemmarna att anslutas på samma vis, vare sig det är fråga om frivillig eller obligatorisk försäkring. Att fler eller färre i gruppen anlitar bolaget i fråga behöver inte betyda något ur de försäkrades synvinkel. Det enskilda bolagets informationsansvar kommer att gälla bara mot dem som bolaget riktar sin marknadsföring till eller har försäkrat. Gruppavtalet kommer att bestämma den tid då ansvaret inträder och upphör, på samma sätt som när bara ett försäkringsbolag har åtagit sig försäkringsskyddet för hela gruppen. Vad som sägs om försäkringsbolagets rättigheter och skyldigheter i förhållande till gruppen gäller då bara dem som bolaget har meddelat försäkring för. En uppsägning kommer att beröra bara denna del av gruppen. När lagen föreskriver en rätt till fortsättningsförsäkring, blir gruppmedlemmens rätt densamma, oavsett hur omfattande uppsägningen är. Utträde ur gruppen får samma rättsverkningar som annars. Från de medverkande försäkringsbolagens sida kan uppsägning eller förnyelse ske i fråga om en viss medlem på samma sätt som när bara ett bolag har meddelat försäkring för hela gruppen. Bestämmelser om begränsning av försäkringsbolagets ansvar, om premien och om förfogande över försäkringen och om skaderegleringen blir desamma.
En speciell situation är när en gruppmedlem av någon anledning vill gå över från ett försäkringsbolag som gruppen anlitar till ett annat. Men inte heller detta bör vara svårare att genomföra än att en medlem vid gruppförsäkring med bara ett försäkringsbolag vill säga upp sin försäkring för egen och medförsäkrades del. Sedan försäkringsavtalet med det första bolaget upphört, ansluts medlemmen på nytt till gruppförsäkringen, nu
med det andra bolaget som medkontrahent, och anslutningen sker på samma sätt som annars.
Ett gruppavtal som innebär ett avtal med flera olika försäkringsbolag kan tänkas innebära särskilda problem, bl.a. genom att avtalet kan förutsätta att alla deltagande bolag skall fortsätta att meddela försäkring. Om ett bolag säger upp gruppavtalet för sin del, kan detta försvåra situationen för det andra bolaget eller de andra bolagen. Men detta är en komplikation på gruppavtalsplanet. Det väsentliga är att de försäkrade gruppmedlemmarnas trygghet inte kommer att påverkas. De skyddsregler som föreslås för de försäkrades del när försäkringsbolaget vill säga upp försäkringen bör få betydelse också i den situationen.
Sammanfattningsvis innebär regeringens ståndpunkt att de föreslagna reglerna kan tillämpas också vid en sådan uppdelning av gruppförsäkringen som har diskuterats nu, om man håller fast vid att varje försäkringsbolag har de skyldigheter som föreskrivs mot de medlemmar som bolaget enligt gruppavtalet skall försäkra och deras medförsäkrade. Lagrådet har ansett det onödigt att uttryckligen slå fast detta i lagen. Enligt regeringens mening finns det dock behov av klargörande bestämmelser med den innebörden.
10.10. Individuella moment i gruppförsäkringen
Regeringens förslag: De individuella moment som emellanåt förekommer i gruppförsäkringen kan i stort sett hanteras enligt samma regler som försäkringen i övrigt. En särregel behövs dock rörande försäkringsskyddet om försäkringsfall inträffar innan avtal träffats om individuella förmåner för gruppmedlemmen.
17 kap. 10 § och 19 kap. 10 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorian innehåller inga överväganden i denna fråga. Skälen för regeringens bedömning: Ett annat relativt nytt problem, som har framhållits från försäkringsbranschens sida i olika sammanhang, är att en gruppförsäkring innehåller individuella moment som utformas genom avtal mellan försäkringsbolaget och den enskilde. Särskilt vid personförsäkring lär det vara vanligt att gruppmedlemmar får välja mellan olika individuella förmåner som ingår i försäkringen. Frågan har uppkommit hur man i den nya lagen bör hantera kollektiva försäkringar med sådana individuella inslag: bör bestämmelserna om gruppförsäkring ändå tillämpas beträffande hela försäkringen eller bör reglerna om individuell försäkring tillämpas i varje fall på det särskilda avtalet med gruppmedlemmen?
Enligt regeringens mening är emellertid problemet begränsat. I åtskilliga situationer kommer man till samma resultat oavsett vilka regler som tillämpas. När det gäller begränsningar av försäkringsbolagets ansvar, förfoganden över försäkringen, skyddet mot borgenärer och reglering av försäkringsfall är bestämmelserna helt eller i väsentliga delar desamma för kollektiv och individuell försäkring. Vad beträffar premiebetalningen förekommer visserligen en del specialregler för gruppförsäkring, men inget hindrar att man tillämpar dessa också på försäkringar med individuella inslag; skyddet för den försäkrade blir detsamma. Något liknande
gäller reglerna om uppsägning av kollektiv försäkring och försäkringens upphörande i andra sammanhang; skillnaden blir bara den att i den mån efterskydd och fortsättningsförsäkring förekommer de nu får en individuell utformning. Möjligheten till individuella villkor kan naturligtvis kräva en speciell information i vissa fall – bl.a. bör försäkringsbeskedet innehålla uppgifter om vilka förmåner som gäller för den enskilde gruppmedlemmen – men några särregler förefaller inte nödvändiga heller i detta avseende.
Däremot kan vissa problem tänkas uppkomma när det gäller försäkringsavtalets ingående. Om ett gruppavtal inte bestämt anger vilka förmåner som gäller för de försäkrades del, blir det oklart hur förmånerna skall bestämmas ifall en gruppmedlem visserligen anslutits till försäkringen men inte hunnit ange vad skyddet närmare skall innebära innan ett försäkringsfall inträffar. Det är visserligen lätt att undvika dessa svårigheter genom att antingen gruppavtalet anger villkor också för denna situation eller försäkringsbolaget kräver att gruppmedlemmen vid anslutning också har valt förmåner enligt försäkringen. Men man får i varje fall räkna med möjligheten att problemet uppkommer. Det behövs därför en bestämmelse om hur förmånerna då skall beräknas. Lämpligen bör detta ske efter en skälighetsbedömning, varvid i första hand bör beaktas försäkringens innebörd och den försäkrades förhållanden. Man får utgå från att premie och villkor bestäms med ledning av vad som gäller för övriga gruppmedlemmar under motsvarande omständigheter.
De nu behandlade problemen uppkommer som sagt framför allt vid personförsäkring. Det är emellertid inte uteslutet att de aktualiseras också vid gruppskadeförsäkring, och en liknande regel bör därför införas också rörande denna försäkringstyp.
11. Kollektivavtalsgrundad försäkring
11.1. Allmänt om kollektivavtalsgrundad försäkring
Regeringens förslag: Bestämmelserna om kollektivavtalsgrundad försäkring skall tillämpas under förutsättning att försäkringen tecknas av en arbetsgivare för dennes anställda och meddelas enligt ett i försäkringsvillkoren angivet kollektivavtal. Vidare skall försäkringen tecknas hos ett försäkringsbolag enligt kollektivavtalet. Vissa särregler skall gälla för kollektivavtalsgrundade försäkringar med individuellt innehåll. I en särskild lag skall intas bestämmelser om grupplivförsäkringarna som meddelas av staten.
18 kap 1 och 2 §§, 7 § andra stycket och 9 § andra stycket och 20 kap. 1 och 2 §§, 7 § andra stycket och 9 § andra stycket förslaget till ny försäkringsavtalslag samt lagen om statliga grupplivförsäkringar.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag (se promemorian s. 197 f. och 373).
Remissinstanserna: Tillstyrker allmänt att kollektivavtalsgrundad försäkring lagregleras väsentligen efter förslagets linjer. Konkurrens-
verket anser att det inte skall krävas av arbetsmarknadsparterna att de i kollektivavtal anger i vilket försäkringsbolag försäkringen skall tecknas.
Nuvarande ordning: Ingen särskild lagstiftning gäller om kollektivavtalsgrundad försäkring. FAL:s regler kan formellt tillämpas, men försäkringarnas art medför att försäkringsvillkoren till stor del innehåller avvikande regler. Såvitt gäller förhållandet till tredje man kan lagens bestämmelser – framför allt de familjerättsliga reglerna och reglerna om förhållandet till borgenärerna – tillämpas i stort sett som vid individuell försäkring.
Skälen för regeringens förslag
Ka-försäkringar
Inledningsvis har framhållits den speciella försäkringsform som utgörs av de kollektivavtalsgrundade försäkringarna (ka-försäkringar). Enligt Finansinspektionens föreskrifter har ka-försäkringen definierats så att dess samtliga villkor skall grundas på en i villkoren angiven skriftlig överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation eller arbetsgivare och en arbetstagarorganisation och att den skall tecknas av arbetsgivaren för att ge försäkringsskydd åt dennes anställda hos försäkringsbolag som framgår av överenskommelsen. Till försäkringen kan också anslutas arbetsgivaren själv och andra personer än anställda som har anknytning till arbetsgivarens verksamhet. Den kan vidare omfatta sådana närstående till de försäkrade som anges i försäkringsvillkoren. Till ka-försäkring brukar också hänföras sådan försäkring som ger vissa yrkesgrupper motsvarande försäkringsskydd om försäkringen grundas på en i villkoren angiven överenskommelse, t.ex. småföretagare av olika slag, jordbrukare, fiskare, skogsbrukare och renskötare. Under de senaste åren har också tillkommit en rad nya pensionsplaner som innehåller premiebestämda pensioner enligt försäkringar som betalas av arbetsgivaren. Den anställde har rätt att välja vilket försäkringsbolag som skall förvalta medlen. Enligt vissa vanliga planer tecknas försäkringsavtalet av en speciell administratör som också sköter den anställdes val av försäkringsbolag och förmedlar premierna till bolaget. En del kollektivavtal innehåller att kompletterande premier skall betalas till dessa pensioner. Det förekommer också andra typer av mellanmän som kan ta på sig olika administrativa uppgifter beträffande försäkringen. Ibland tillåts lokala överenskommelser om avvikande pensionslösningar, vilka skall godkännas av berörda förbundsparter. Vidare förekommer ofta att arbetsgivare tecknar försäkring för sina anställda utan att något kollektivavtal föreskriver detta, varvid dock villkoren hämtas från ett sådant avtal.
Särskilt på personförsäkringssidan har dessa försäkringar fått allt större betydelse. Det finns också skadeförsäkringar av detta slag. Dit hör trygghetsförsäkring för arbetsskada (TFA), som är konstruerad som en ansvarsförsäkring.
Ka- försäkringens särart
Ka-försäkringarna intar på flera sätt en särställning i förhållande till annan försäkring. De meddelas enligt villkor som följer ett kollektivavtal
och kan i första hand ses som en anställningsförmån för de försäkrade. Deras konstruktion och tillkomstsätt avviker från privat försäkring. Försäkringsbolaget ger visserligen ett underlag för avtalet, men de avgörande förhandlingarna förs ofta mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna. I fråga om premiesättningen har ka-försäkringarna drag av en socialförsäkring: de präglas snarast av en solidaritetsprincip, där premiedifferentiering med hänsyn till riskens storlek förekommer bara i begränsad utsträckning. Information sker i första hand genom de avtalsslutande organisationerna, inte genom försäkringsbolaget. Ett arbetsrättsligt synsätt spelar en viktig roll vid tolkningen av försäkringsvillkoren. Liksom vid obligatorisk gruppförsäkring, som försäkringarna närmast liknar, har de försäkrade inga direkta skyldigheter mot försäkringsbolaget frånsett biförpliktelser i samband med försäkringsfall. I väsentliga delar är det fråga om ett avtal till förmån för tredje man, alltså de anställda (jämte familjer). Vid bedömningen av reglerna om försäkringsskydd får man hålla i minnet att detta är en förmån som de försäkrade erhåller utan att den motsvaras av några direkta skyldigheter för dem. Helt specifika är de garantimoment som gäller till förmån för de anställda när inte någon försäkring har tecknats trots att kollektivavtal om försäkringen finns och när en arbetsgivare underlåter att betala premien för en tecknad försäkring.
Ka-försäkringen bör specialregleras
Av de skäl som har angetts passar de bestämmelser om individuell försäkring som har diskuterats i det föregående i vissa delar dåligt för kaförsäkringar, och inte heller gruppförsäkringsreglerna är helt lämpliga att tillämpa. Behovet av skydd för de försäkrade är mindre vid ka-försäkring genom att försäkringarna tillkommer under medverkan av de försäkrades egna organisationer, som har tillgång till sakkunnig expertis i vart fall på huvud- och centralorganisationsnivå. Också av andra skäl har det visat sig lämpligt att ge arbetsmarknadens parter en särskild frihet vid utformningen av försäkringarna. Undan för undan har dessa parter i samverkan med försäkringsbranschen tillskapat nya okonventionella försäkringslösningar för att bättre tillgodose de anställdas behov av skydd. Man kan vänta att detta sker också i framtiden. Försäkringsvillkoren behöver också enkelt kunna ändras för att underlätta smidiga lösningar på arbetsmarknaden.
Regeringen konstaterar att enighet synes råda om att en ny försäkringsavtalslag bör innehålla regler även om ka-försäkringar. Försäkringsrättskommittén intog denna ståndpunkt efter en ingående diskussion, och remissinstanserna har allmänt anslutit sig till denna uppfattning. Försäkringarna har sådan praktisk betydelse och sådant värde för den sociala tryggheten att lagstiftningen inte gärna kan förbigå försäkringsformen utan tvärtom bör understödja den. Det är viktigt att lagstiftningen klargör innebörden av ka-försäkringen och ger stöd åt vissa konstruktioner och villkor som avviker från det brukliga inom annan försäkring, framför allt åt arbetsrättens inflytande på systemet. Liksom vid annan försäkring bör vidare de försäkrade skyddas i vissa särskilt viktiga avseenden. Dessutom är det nödvändigt med bestämmelser om förhållandet till tredje
man, särskilt om förmånstagarförordnanden och förhållandet till borgenärerna.
Som framgått av det föregående har en stark utveckling skett på kaförsäkringens område under de senaste åren. Åtskilliga nya lösningar har introducerats på marknaden. Kollektivavtal om försäkring ingås ofta på lokal nivå eller på branschnivå, och avtalen lämnar viss frihet för lokala parter eller rentav för enskilda anställda att välja olika utformningar av försäkringsskyddet. En rad mellanmän av olika slag, fristående från både försäkringsbolag och arbetsgivare, åtar sig administrativa uppgifter som normalt skulle ha ankommit på försäkringsbolagen. Också arbetsgivare kan åta sig sådana uppgifter.
Under hänvisning till dessa förhållanden har man från försäkringsbranschens sida numera intagit ståndpunkten att en lagstiftning som bygger på kommittébetänkandena och promemorian inte är lämplig, eftersom den inte i tillräcklig grad beaktar de olika komplikationer som utvecklingen medfört. Det skulle krävas bestämmelser som i högre grad tar sikte på de variationer i försäkringsskyddet som förekommer i praxis. Samtidigt har man från åtskilliga håll, bl.a. från LO:s sida, tillstyrkt att ett förslag till lagstiftning om ka-försäkring som byggs på de äldre förslagen nu läggs fram.
Självfallet finns det all anledning att beakta de senare årens utveckling vid utformningen av en ny lagstiftning på området och ställa frågan hur tidigare förslag skulle fungera under nya omständigheter. I en rad fall, som skall beröras i det följande, behövs enligt regeringen en anpassning så att lagstiftningen inte motverkar de lösningar som förekommer på marknaden i dag. Detta behöver emellertid inte innebära att man borde inrikta sig på en detaljreglering av dessa försäkringstyper, vilken lätt kan bli föråldrad om utvecklingen fortsätter lika snabbt som hittills. Tvärtom framstår det som angeläget att lagstiftningen inskränker sig till att slå fast vissa huvudprinciper, som är förenliga med den mångfald av lösningar som förekommer i dag och samtidigt ger de försäkrade ett sådant minimiskydd som angavs nyss.
Enligt regeringens mening kan en sådan lagstiftning åstadkommas med utgångspunkt i betänkandenas och promemorians förslag, om vissa bestämmelser ges en mera flexibel utformning. Som framgår av fortsättningen kan en reglering efter dessa linjer mycket väl tillämpas trots att försäkringen innehåller individuella moment. Det finns ingen anledning att kräva att alla villkor skall framgå av kollektivavtalet, bara försäkringen är förenlig med detta. Det är ju just existensen av ett kollektivavtal som motiverar att de försäkrade inte behöver samma skydd av lagregler i dessa fall. Vidare kan försäkringen lika väl som gruppförsäkringen fungera fast medlemmar i samma kollektiv är försäkrade i olika försäkringsbolag. Vad angår förekomsten av olika mellanmän – administratörer och andra – skulle det avsevärt komplicera lagtexten att reglera dessa situationer på det sätt som försäkringsbranschen synes förorda. Man bör kunna komma till rätta med eventuella problem redan med tillämpning av allmänna grundsatser om uppdrag och fullmakt. Enligt dessa kan en avtalspart inte komma ifrån sina skyldigheter i förhållande till medkontrahenten genom att anförtro dem åt en självständig medhjälpare, utan han svarar alltjämt i sista hand för deras fullgörande. På motsvarande sätt får man se situationer när en mellanman åtar sig admini-
strativa och liknande göromål som egentligen skulle ha ankommit på försäkringsbolaget eller arbetsgivaren. När det gäller ka-försäkring är det svårt att reglera denna situation genom en särskild bestämmelse (jfr däremot avsnitt 10.1 om gruppförsäkring). De mellanmän som kommer i fråga och de uppgifter de anförtros kan inte preciseras på samma sätt som beträffande en gruppföreträdare. Förslaget innehåller alltså inte någon bestämmelse om denna situation.
Regeringen har alltså kommit fram till att en lagstiftning med allmänt hållna regler om ka-försäkring kan följa de allmänna linjer som anges i promemorian, fast påpekanden från branschen och andra håll motiverar vissa ändringar.
Dispositiva regler
Såväl Svenskt Näringsliv som LO och TCO har betonat att parterna bör få rimlig frihet att utforma försäkringslösningarna. Också regeringen anser att reglerna i väsentliga delar bör vara dispositiva. De viktigaste kaförsäkringarna tillkommer genom överenskommelser där centrala organisationer på arbetsmarknaden medverkar, och då finns det knappast behov av att göra reglerna tvingande till skydd för de försäkrade. Detta gäller också i sådana fall där överenskommelsen lämnar frihet åt arbetsgivaren och försäkringsbolaget att utforma vissa villkor på ett lämpligt sätt. Man får utgå från att de anställdas intresse också då kommer att tillvaratas i tillräcklig utsträckning. Det förekommer emellertid andra försäkringar som visserligen är kollektivavtalsgrundade men inte sluts på sådan organisationsnivå att man kan utgå från att de försäkrades intressen blir tillvaratagna med behövlig sakkunskap. Det är här som tvingande regler har sitt egentliga värde.
I linje med vad regeringen också redan uttalat (avsnitt 5.3) bör man medge avtalsfrihet för i stort sett bara arbetsmarknadens huvudorganisationer. En avvikelse från lagens bestämmelser bör bara tillåtas om det sker genom kollektivavtal mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation, alltså i praktiken på förbundsnivå.
Kollektiva försäkringar för småföretagare m.fl.
Som nämnts meddelas vissa kollektiva försäkringar med drag som liknar dem som har nämnts, bl.a. för småföretagare, lantbrukare och fiskare. Eftersom dessa försäkringar inte bygger på några avtal mellan arbetsmarknadens parter, passar de ändå inte helt in i det lagtekniska mönstret för ka-försäkringarna utan hör snarare hemma bland gruppförsäkringarna. Av liknande skäl som beträffande ka-försäkringarna bör man dock ge avtalsparterna en viss möjlighet att avvika från lagens bestämmelser också när det gäller dessa försäkringar som annars skall följa gruppförsäkringsregler. I kommittébetänkandet och promemorian har föreslagits att godkännande av de avvikande villkoren här skall lämnas av regeringen eller en myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen ansluter sig till förslaget, som har godtagits av remissinstanserna (1 kap. 7 § 5 i förslaget).
Det finns däremot inte några hinder mot att ka-försäkringen, liksom enligt nuvarande praxis, får omfatta även arbetsgivaren själv och andra som har anknytning till arbetsgivarens verksamhet samt närstående till anställda och till andra försäkrade. I enlighet med kommittéförslaget och promemorian bör detta framgå av definitionen av försäkringen.
Om avtalet blir oskäligt?
Med en delvis dispositiv lagstiftning av det slag som har diskuterats kan man naturligtvis inte bortse från möjligheten att försäkringsvillkoren får en utformning som i ett visst fall framstår som oskälig mot en försäkrad. Liksom Försäkringsrättskommittén anser regeringen dock att det är ett tillräckligt skydd för dennes intressen att villkoren skall kunna jämkas med stöd av 36 § avtalslagen, en bestämmelse som också bör kunna användas i sådana försäkringsförhållanden som diskuteras här. Någon särskild regel om jämkning av oskäliga ka-försäkringsvillkor framstår alltså som obehövlig.
Ka-försäkringens rättsliga konstruktion
Liksom när det gäller gruppförsäkringar uppkommer frågan hur en försäkring av detta slag rättsligt sett skall anses konstruerad. Sett som helhet har systemet påtagliga likheter med frivillig gruppförsäkring: arbetsmarknadsparterna träffar med försäkringsbolaget en principuppgörelse, motsvarande gruppavtalet, som de enskilda arbetsgivarna ansluter sig och sina anställda till. Ur försäkringsbolagets perspektiv skulle då arbetsgivarna närmast vara att jämföra med gruppmedlemmarna vid frivillig försäkring, medan de anställda skulle framstå som medförsäkrade. Men ser man till försäkringens sociala och ekonomiska funktion, liknar den snarare en obligatorisk gruppförsäkring som arbetsgivaren tecknar för sina anställda.
Med hänsyn till detta bör reglerna lämpligen utformas så att arbetsgivaren i vissa avseenden betraktas som försäkringstagare. Det är arbetsgivaren som ingår försäkringsavtalet med bolaget, är betalningsskyldig för premien och behörig att ta emot en uppsägning från försäkringsbolagets sida. I fråga om rätten till försäkringsersättning och befogenheten att utse förmånstagare bör däremot varje försäkrad anses som försäkringstagare, om försäkringen gäller på den försäkrades liv eller hälsa, och på samma sätt bör man se förhållandet till borgenärerna.
Det har ansetts tveksamt om arbetsgivarens avtal bör ses som en enda försäkring för samtliga anställda jämte medförsäkrade eller om varje försäkrad skall anses skyddad av en egen försäkring. Förhållandet får betydelse bl.a. när det gäller behandlingen av den försäkrades tillgodohavande på grund av försäkringen. En försäkrad med egen försäkring kan förfoga över tillgodohavandet även sedan anställningen har upphört, t.ex. genom att försäkringen gäller som en premiefri försäkring eller läggs till grund för fortsatt uppbyggnad av pensionsskyddet hos en ny arbetsgivare. På denna punkt varierar tydligen den försäkringspraxis som gäller i dag. För bl.a. tjänstemännens del räknar man med att varje försäkrad har en egen försäkring, medan man enligt AMF-systemet anser att den
försäkrade inte har något särskilt tillgodohavande. Som Försäkringsrättskommittén har utvecklat skulle det ställa till praktiska svårigheter om lagen skulle slå fast en konstruktion som står i strid med nuvarande praxis inom en stor sektor av arbetsmarknaden. Kommittén har därför ansett att bestämmelserna bör få en utformning som är förenlig med båda konstruktionerna. Av betydelse skulle bara vara att avtalen klargör det sakliga innehållet i försäkringsskyddet.
Regeringen konstaterar att kommittén har utformat regler om kaförsäkring väsentligen efter de riktlinjer som har angetts nu, och promemorian har nära anslutit till kommittéförslaget. Remissinstanserna har i allmänhet haft en positiv inställning till förslagen i denna del, och detta gäller i särskild grad organisationerna på arbetsmarknaden. Vid förslagens tillkomst har de berörda parterna medverkat genom särskild expertis, och bestämmelserna ansluter nära till vad som gäller enligt praxis. Det måste anses ha ett betydande värde att ett system som fungerat väl under en längre tid i väsentliga delar bevaras när det regleras i lag. De invändningar som på en del håll har framställts mot inskränkningarna i den enskildes bestämmanderätt vid gruppförsäkring får mindre betydelse när det gäller ett system som ansluter till den traditionella ordningen för kollektivavtal på arbetsmarknaden.
Ytterligare om tillämpningsområdet
Som framgått är meningen att reglerna om ka-försäkring skall ge försäkringsbolagen större frihet än vid annan kollektiv försäkring att utforma försäkringsvillkoren på ett sätt som man anser lämpligt. Detta kan dock anses vara befogat bara när försäkringen har tillkommit på ett sätt som garanterar att de försäkrades intressen tillvaratas i den omfattning som behövs.
En förutsättning för att bestämmelserna om ka-försäkring skall tillämpas bör vara att det i det enskilda fallet gäller en försäkring som tecknas av en arbetsgivare för dennes anställda och att den utformas enligt ett kollektivavtal (det ”produktstyrande” avtalet). Om den enskilda arbetsgivaren är bunden av något kollektivavtal eller ej bör inte spela någon roll, men det kollektivavtal som försäkringen anknyter till bör ha slutits mellan organisationer på både arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Bara då kan man räkna med att villkoren får en mera genomtänkt utformning, som tillgodoser de anställdas behov av skydd. Det sagda hindrar inte att försäkringen, liksom är fallet nu, kan gälla också för andra personer som är anknutna till arbetsgivarens verksamhet, t.ex. för arbetsgivaren själv.
I promemorian anges som en ytterligare förutsättning att försäkringen skall meddelas av ett försäkringsbolag enligt vad som framgår av kollektivavtalet. Visserligen behöver inte försäkringsbolaget direkt anges, men i varje fall skall sättet att utse det framgå av avtalet. Vid remissbehandlingen har Konkurrensverket haft invändningar mot att man på detta sätt skall kräva av arbetsmarknadens parter att de anger var försäkringen skall tecknas. Enligt verket bör arbetsgivaren ha möjlighet att utnyttja konkurrensen genom att exempelvis använda ett upphandlingsförfarande. En viktig tanke bakom lagens konstruktion är emellertid enligt regeringens bedömning att försäkringen sköts av ett företag med
vilket parterna kan samarbeta väl, något som parterna på arbetsmarknaden i dag tillmäter stor betydelse. För att reglerna skall fungera på bästa sätt bör man ta hänsyn till parternas inställning på denna punkt.
Ka-försäkringar med individuellt innehåll
En företeelse som har framträtt under de senaste åren är ka-försäkringar som lämnar utrymme för individuella överenskommelser mellan försäkringsbolaget och vissa anställda, vanligen högre tjänstemän, om hur försäkringsförmånerna närmare skall utformas. Ett exempel ger den s.k. tiotaggarförsäkringen, en kombination av risk- och pensionsförsäkring, där villkoren inte anges i alla detaljer utan den anställde kan välja mellan flera olika alternativ. Ett annat exempel är kompletteringspension enligt ITP-planen (ITPK-egenpension) där den anställde kan välja bl.a. vilket försäkringsbolag som skall förvalta det insatta kapitalet och om pensionen skall vara livsvarig eller temporär. Planen har fått stå modell för åtskilliga andra pensionsplaner i denna del. Samtidigt som en sådan flexibel ordning kan innebära påtagliga fördelar för den anställde saknar denne i allmänhet stöd och hjälp av sin organisation när han förhandlar om sina villkor.
Det är tydligt att försäkringar med sådana individuella inslag avviker från den traditionella typen av ka-försäkring, även om de har sin grund i ett kollektivavtal. Att, som förordats från försäkringshåll, tillämpa regler om individuella försäkringar beträffande sådana inslag i försäkringsskyddet skulle alltför mycket komplicera regelsystemet. Däremot kan det synas berättigat med särskilda tvingande regler till skydd för den försäkrade. Behovet av detta måste visserligen anses begränsat. Även om villkoren inte anges i detalj i kollektivavtalet, har förhandlarna på den anställdes sida möjlighet att bedöma lämpligheten av de olika alternativ som han skall erbjudas. Men när det gäller de speciella förmåner som den försäkrade tillförsäkras kan man göra gällande att dessa inte bör kunna falla bort genom att försäkringsbolaget avtalar med arbetsmarknadens parter om ändring av villkoren, t.ex. om andra förutsättningar för återbäring. Det är inte heller lämpligt att arbetsgivaren har samma frihet som andra försäkringstagare att överenskomma med försäkringsbolaget om en sådan ändring.
Enligt regeringen synes en rimlig lösning vara att i lagen föreskriva att försäkringsvillkor som har utformats genom särskild överenskommelse mellan försäkringsbolaget och den anställde inte får ändras till den anställdes nackdel utan dennes samtycke. Vidare bör en liknande regel som vid gruppförsäkring tas in om det försäkringsskydd som gäller innan någon individuell överenskommelse har träffats med den anställde. I övrigt får de delvis tvingande bestämmelser som föreslås också vid kaförsäkring anses ge de försäkrade ett godtagbart skydd. Man kan också erinra om möjligheten att jämka oskäliga individuella avtalsvillkor med stöd av 36 § avtalslagen, som här kan få större betydelse än annars på kaförsäkringens område. Också den marknadsrättsliga lagstiftningen om oskäliga avtalsvillkor kan bli aktuell i detta sammanhang.
När en arbetsgivare har låtit bli att teckna ka-försäkring eller att betala premie
Ett redan omtalat särdrag hos ka-försäkringarna är den garanti som ofta gäller när en arbetsgivare har låtit bli att teckna ka-försäkring, trots att han är skyldig att göra detta enligt kollektivavtal, eller försummat att betala premie för en tecknad försäkring. Enligt garantireglerna kan då ersättning utbetalas, som finansieras med medel från hela det kollektiv som är anslutet till försäkringen. I vart fall när arbetsgivaren inte alls försäkrat sina anställda kan man tveka om den utbetalade ersättningen verkligen kan anses som försäkringsersättning, t.ex. beträffande skyddet mot utmätning. Det är emellertid uppenbart att sådan ersättning fyller samma syfte som ersättning från en försäkring som tecknas i vanlig ordning. Här framträder samma skäl som annars talar för en särbehandling av försäkringsersättning i vissa avseenden, t.ex. när det gäller familjerättsliga förfoganden eller förhållandet till borgenärerna. I linje med vad som föreslås i kommittébetänkandena och promemorian bör därför en uttrycklig regel tas upp där garantiersättning jämställs med ersättning från en ka-försäkring.
Statliga grupplivförsäkringar
De statliga grupplivförsäkringarna regleras i avtal av den 29 januari 1988 om statens tjänstegrupplivförsäkring (TGL-S) samt i ett antal författningar, bl.a. förordningen (1988:243) om grupplivförsäkring för vissa lokalanställda arbetstagare vid svenska utlandsmyndigheter, förordningen (1988:244) om grupplivförsäkring för deltagare i vissa arbetsmarknadspolitiska program, förordningen (1988:245) om grupplivförsäkring för doktorander, förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga samt förordningen (2003:56) om tjänstepension och tjänstegrupplivförsäkring för vissa arbetstagare med icke-statlig anställning.
Det är naturligt att de statliga grupplivförsäkringarna – i tillämpliga delar – följer de regler om ka-försäkring som gäller enligt den nya försäkringsavtalslagen. Bestämmelser om detta bör tas in i en särskild lag.
11.2. Information
Regeringens förslag: I fråga om informationen skall i stort sett samma synpunkter bli avgörande som vid gruppförsäkring. Information skall alltså lämnas innan ett gruppavtal ingås och också när en försäkring har meddelats liksom senare under försäkringstiden.
18 kap. 3–6 §§ och 20 kap. 3–6 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 198 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Försäkringsförbundet anser att informationsreglerna i högre grad bör utformas med sikte på ka-försäkringens särdrag
och att det avgörande bör vara att föreskriven information lämnas, inte just att det sker genom försäkringsbesked.
Skälen för regeringens förslag
Betydelsen av information vid ka-försäkring
Frågan om information till de försäkrade och deras arbetsgivare är av stor betydelse för att ka-försäkringen skall fungera på ett tillfredsställande sätt. Man kan räkna med att dessa försäkringar, vid sidan av socialförsäkringen, svarar för det grundläggande och viktigaste försäkringsskyddet för de flesta anställda. Kunskap om skyddets närmare utformning är avgörande för att de berörda skall kunna överblicka sin situation och vid behov teckna kompletterande egna försäkringar. Informationen är också en förutsättning för att de enskilda genom sina organisationer skall kunna påverka skyddets utformning. Arbetsmarknadsparterna och försäkringsbolagen sätter också i praktiken till avsevärda resurser för att tillgodose informationsbehovet.
Informationen måste anpassas till ka-försäkringens särskilda natur
Liksom i fråga om gruppförsäkringen behövs särskilda regler om information som är avpassade efter förhållandet vid kollektiv försäkring. Den grundläggande ambitionsnivån bör enligt regeringen vara minst lika hög vid ka-försäkring som vid andra försäkringstyper. Målet bör vara att ge varje försäkrad en fullgod information som på ett enkelt, och såvitt möjligt fullständigt, sätt klargör vad som gäller för honom. Emellertid avser de typiska ka-försäkringarna mycket stora kollektiv – betydligt större än vid de flesta gruppförsäkringar – och man kan därför inte i alla avseenden räkna med samma exakthet i informationsflödet som vid främst individuell försäkring. I de stora ka-försäkringssystemen kan man inte ens vara säker på – eller i vart fall inte i efterhand utreda – att alla informationshandlingar når varje omfattat företag. Bestämmelser som skulle göra t.ex. nya villkors giltighet beroende av att en informationshandling nått den försäkrade skulle alltså kunna medföra avsevärda problem framför allt vid skaderegleringen. Man måste vidare räkna med att de informationshandlingar som går ut i stor utsträckning är standardiserade. Försäkringsbeskeden kan t.ex. redogöra för vilka förmåner som kan utgå under olika förhållanden och sedan överlämna åt den enskilde att själv bedöma vilka delar som är aktuella för honom. Det kan vara orimligt att belasta beskeden med detaljerade uppgifter om undantag eller specialbestämmelser som bara kan ha betydelse för ett fåtal försäkrade. I beskedet ges då bara en erinran om att de speciella bestämmelserna finns, medan närmare information hålls tillgänglig för dem som önskar den. Däremot bör liksom vid gruppförsäkring upplysas om de försäkrades väsentliga rättigheter och skyldigheter samt om viktiga begränsningar av försäkringsskyddet. Om individuella förmåner avtalats med en anställd, bör detta framgå av beskedet.
Fel i försäkringsbeskedet
Av liknande skäl som då det gäller gruppförsäkring bör den som i god tro tar del av ett försäkringsbesked med uppgifter om ett försäkringsskydd som är förmånligare för mottagaren än vad som följer av försäkringsavtalet också kunna lita på detta, tills avvikande besked kommer från försäkringsbolaget.
Från försäkringsgivarhåll har påpekats att, vid sådan ka-försäkring som skall samordnas med annan tjänstepensionsförsäkring, samordningsuppgifterna kommer försäkringsbolaget tillhanda relativt sent och att det därför också borde finnas ett undantag för fall där det skulle vara obilligt om försäkringsbeskedet gällde mot bolaget. Det lär emellertid inte finnas något hinder att bolaget i sådana fall reserverar sig för att uppgifter senare kommer att ändras eller kompletteras. Något behov av ett undantag för obilliga konsekvenser synes därmed inte föreligga.
Vem skall lämna informationen?
En fråga som är specifik för ka-försäkringen är vem som skall lämna den nödvändiga informationen till arbetsgivare och anställda. Med tanke på att lagen i övrigt bara avser att reglera förhållandet mellan å ena sidan försäkringsbolaget och å andra sidan försäkringstagaren och den försäkrade (eller annan ersättningsberättigad) är det naturligt att detta i första hand är försäkringsbolagets sak. Emellertid lämnas sedan länge allmän information i stor utsträckning av arbetsmarknadsparterna, både före och efter försäkringens tecknande. Det stämmer väl med rådande synsätt att låta försäkringsbolaget och arbetsmarknadsparterna delvis gemensamt svara för informationen. Men man bör inte gå så långt som att låta marknadsföringslagens informationssystem gälla också för arbetsmarknadsparterna, som står utanför försäkringsavtalet.
Det förekommer att arbetsgivare som inte är kollektivavtalsbundna ansluter sig till ka-försäkringen på i stort sett samma villkor som de övriga. I ett sådant fall bör försäkringsbolaget rimligen ensamt svara för informationen.
Hänvisningar till S11-2
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
11.3. Försäkringsavtalet
Regeringens förslag: Vissa regler om individuell försäkring – om ansvarsinträdet, uppsägning och ändring – passar mindre väl för kaförsäkring och ersätts därför av särbestämmelser, som närmare ansluter till kollektivavtalsrätten. Försäkringen skall kunna avtalas att gälla från och med den dag som anges i kollektivavtalet. Den försäkrade skall både vid personförsäkring och skadeförsäkring ha rätt till efterskydd enligt vad som anges i försäkringsvillkoren. I fråga om den avtalsrättsliga situationen vid försäkringsbolagets konkurs m.m. skall motsvarande regler gälla som vid individuell försäkring.
18 kap. 7–11 §§ och 20 kap. 7–11 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens förslag, men försäkringen anges kunna gälla tidigast från den dag då arbetsgivaren blev bunden av kollektivavtalet (se promemorian s. 198 f.). Frågan om försäkringsbolagets obestånd vid ka-försäkring behandlas inte i promemorian.
Remissinstanserna: Förslaget godtas i väsentliga delar av remissinstanserna. Försäkringsförbundet påpekar emellertid att det är vanligt att en ka-försäkring i försäkringsavtalet förklaras gälla från en tidpunkt före kollektivavtalets ingående. LO framför liknande synpunkter.
Skäl för regeringens förslag: I det föregående har för individuell försäkring föreslagits vissa regler om rätt att teckna försäkring, om uppsägning och ändring av försäkringen samt för personförsäkringens del om rätt till återbäring och till försäkringens värde i övrigt m.m. Reglerna är inte utformade med sikte på kollektiv försäkring och skulle inte passa i sådana sammanhang. Redan det förhållandet att ka-försäkringarna som regel tecknas att gälla tills vidare medför att en stor del av dessa bestämmelser om individuell försäkring saknar aktualitet.
I stället bör vissa ämnen ges en särskild reglering i kapitlen om kaförsäkring. Det blir här närmast fråga om att i lagen bekräfta vissa vanliga villkorsbestämmelser som går tillbaka på kollektivavtalsrätten och är särskilt viktiga för de försäkrade. Lagen bör sålunda ställa upp en huvudregel om ansvarets inträde som stämmer överens med principen om kollektivavtalets genomslagskraft. Det bör då enligt regeringen i enlighet med nuvarande praxis vara möjligt att ge försäkringen retroaktiv giltighet, t.o.m. från en tidpunkt innan kollektivavtalet blir bindande. När en arbetsgivare enligt kollektivavtal är skyldig att teckna en viss försäkring, bör denna gälla från det att arbetsgivaren blir bunden av kollektivavtalet eller från annan dag som kollektivavtalet anger, även om försäkringsavtalet ingås först senare. Försäkringsbolaget är inte tvunget att åta sig ett sådant ansvar – någon rätt till ka-försäkring bör inte föreskrivas i lagen – men ingår bolaget avtal kan ansvaret alltså gälla också redan inträffade skador.
Vidare bör villkoren kunna innehålla att varken försäkringsbolaget eller arbetsgivaren skall kunna säga upp försäkringen så länge arbetsgivaren är bunden av ett kollektivavtal om försäkringen. Till skydd för de försäkrade bör försäkringsbolagets möjlighet att ändra villkoren under försäkringstiden göras beroende av kollektivavtalsparternas godkännande. Det saknas anledning att – som Lagrådet satt i fråga – ge regler om att villkoren under försäkringstiden skall kunna ändras på grund av försäkringstagarens eller den försäkrades grova kontraktsbrott. De anställda bör inte bli lidande på grund av arbetsgivarens kontraktsbrott, och att ändra villkoren för en enstaka anställd är knappast någon praktisk möjlighet.
I de allra flesta fall har arbetsgivaren och de anställda gemensamma intressen när det gäller förhållandet till försäkringsbolaget. Men just i fråga om avtalets upphörande och ändring behöver detta inte vara fallet. Arbetsgivaren kan t.ex. anse att försäkringen är alltför dyr och i strid med sina anställdas önskemål vilja säga upp den eller minska försäkringsskyddet. Denna lag om försäkring kan dock inte lösa konflikter av detta slag mellan arbetsgivare och arbetstagare. När det finns ett kollektivavtal kan man utgå från att de anställdas intresse tillvaratas i tillräcklig
utsträckning genom detta, och i andra fall får problemen lösas genom överenskommelser mellan de berörda parterna eller enligt allmänna arbetsrättsliga principer.
Om försäkringsbolaget kommer på obestånd, bör motsvarande regler gälla för avtalsförhållandet som vid individuell försäkring.
Hänvisningar till S11-3
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
11.4. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
Regeringens förslag: Principerna om begränsning av försäkringsbolagets ansvar vid individuell försäkring skall gälla också för kaförsäkring. Om någon annan än den försäkrade eller någon som är försäkrad tillsammans med denne har lämnat oriktiga uppgifter till bolaget, skall dock inte detta kunna åberopas mot den försäkrade. Förbehåll om symtomklausuler skall kunna användas utan särskild begränsning.
18 kap. 12 § och 20 kap. 12 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens förslag (se promemorian s. 148, 284 f., 287 f., 361 och 364).
Remissinstanserna: Förslaget godtas av remissinstanserna. Skälen för regeringens förslag: I avsnittet om individuell försäkring förekommer åtskilliga bestämmelser om begränsning av försäkringsbolagets ansvar när försäkringstagaren eller den försäkrade har åsidosatt s.k. biförpliktelser enligt försäkringsavtalet, t.ex. beträffande upplysningsplikt, säkerhetsföreskrifter eller framkallande av försäkringsfallet. I stort sett passar dessa regler lika väl vid ka-försäkring, låt vara att det är sällsynt att försäkringsbolaget här inhämtar upplysningar från den enskilde anställde.
Symtomklausuler vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring spelar en viktig roll och bör liksom vid gruppförsäkring tillåtas. Av liknande skäl som anförts i fråga om gruppförsäkring är det vidare rimligt att bara oriktiga uppgifter av den försäkrade själv eller någon som försäkrats jämte denne går ut över en försäkrad. Regeringen föreslår därför en sådan regel också för ka-försäkringen.
Hänvisningar till S11-4
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
11.5. Premien
Regeringens förslag: Uppsägningstiden skall vara minst en månad vid utebliven premiebetalning.
18 kap. 8 § andra stycket och 20 kap. 8 § andra stycket förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag, frånsett att uppsägningstiden anges till en månad (se promemorian s. 198, 287 och 363).
Remissinstanserna: Promemorians förslag godtas, varvid dock ett par remissinstanser förordar att uppsägningstiden anges till minst en månad.
Skälen för regeringens förslag: Uppbörden av premier för ka-försäkring avviker väsentligt från vad som gäller vid individuell försäkring och
gruppförsäkring, och de bestämmelser som föreslagits för dessa försäkringsformer passar därför inte här. Enligt Försäkringsrättskommittén och promemorian är några regler om betalningsfrister och – för personförsäkringens del – om återupplivning inte behövliga för att skydda den försäkrade, utan sådana frågor kan regleras i avtalet. Däremot bör en bestämmelse tas upp om uppsägningstidens längd.
Också enligt regeringens mening räcker det med en regel om uppsägningstiden, vilken – i enlighet med påpekanden vid remissbehandlingen – bör anges till minst en månad vid dröjsmål med senare premie än den första.
Hänvisningar till S11-5
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
11.6. Regleringen av försäkringsfall, m.m.
Regeringens förslag: Bestämmelserna om skadereglering m.m. vid individuell försäkring skall tillämpas också vid ka-försäkring. Detsamma gäller för skadeförsäkringens del också i fråga om försäkringsersättning och tredje mans rätt.
18 kap. 13–15 §§ och 20 kap. 15 § förslaget till ny försäkringsavtalslag
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 198, 284 f. och 361).
Remissinstanserna: Förslaget lämnas utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Sedan väl ett försäkringsfall inträffat skiljer sig situationen vid ka-försäkring knappast på något väsentligt sätt från annan försäkring. Inte heller i fråga om övriga ämnen som behandlas i motsvarande avsnitt om individuell försäkring (se bl.a. avsnitt 6.6) – preskription, regress m.m. – synes några speciella synpunkter framträda vid ka-försäkring. Samma bestämmelser bör därför kunna tillämpas som vid individuell försäkring.
I fråga om försäkringsersättning och skyddet för tredje man vid skadeförsäkring saknas också anledning att tillämpa några särskilda regler vid ka-försäkring.
Hänvisningar till S11-6
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 14.1
11.7. Särskilda frågor om kollektivavtalsgrundad personförsäkring, m.m.
Regeringens förslag: I lagen tas in en erinran om att den försäkrade när försäkringsskyddet upphör har rätt till efterskydd, fribrev och fortsättningsförsäkring enligt vad som föreskrivs i försäkringsvillkoren. För förfogande över försäkringen skall motsvarande regler gälla som vid individuell försäkring, men liksom vid gruppförsäkring skall det vara möjligt att förbjuda den försäkrade att överlåta eller pantsätta sin rätt enligt försäkringen. För förhållandet till borgenärerna skall samma bestämmelser gälla som vid individuell försäkring. En särskild bestämmelse ges om utmätning av ersättning från trygghetsförsäkring för arbetsskada (TFA). En regel införs också om att försäkringsbelopp som tillfaller ett dödsbo för att täcka begravningskostnader, vilket är vanligt vid kollektivavtalsgrundad försäkring, till viss del skall vara skyddat från utmätning.
18 kap. 16 § och 20 kap. 10, 13 och 14 §§ förslaget till ny försäkringsavtalslag samt 5 kap. 6 § förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken
Promemorians förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens förslag (se promemorian s. 364).
Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar förslaget.
Skälen för regeringens förslag
Efterskydd, fribrev och fortsättningsförsäkring
Vissa frågor som redan har behandlats på tal om gruppersonförsäkring saknar motsvarighet vid individuell personförsäkring. Det gäller de försäkrades möjlighet till efterskydd, fribrev och fortsättningsförsäkring sedan det ordinarie försäkringsskyddet har upphört. Förhållandena skiftar här i hög grad vid olika ka-försäkringar – långt mer än vid gruppersonförsäkring – och det förefaller inte möjligt att ställa upp enhetliga regler om detta. I praktiken skulle det visa sig omöjligt för arbetsmarknadens parter och försäkringsbolagen att uppfylla mera preciserade krav. Parterna kan antas ha sådant intresse i varje fall för frågorna om efterskydd att en bestämmelse till de försäkrades skydd knappast skulle fylla något behov. Lagrådet har ansett det onödigt att – som föreslagits i promemorian – alls erinra om möjligheten till efterskydd i lagen. Dessa frågor är emellertid allmänt sett av sådan vikt att de inte helt bör förbigås. Regeringen föreslår därför en bestämmelse om att den enskilde har rätt till efterskydd, fribrev eller fortsättningsförsäkring enligt vad som föreskrivs i försäkringsvillkoren. Med hänsyn till vad som upplysts om gällande praxis bör lagen slå fast att fortsättningsförsäkring – i motsats till vad som föreslagits i promemorian – anses som ka-försäkring, men vissa särregler bör gälla.
Förfogande över försäkringen
Ännu en fråga som kommer upp för personförsäkringens del gäller förfogande över försäkringen. Visserligen kan de bestämmelser som föreslagits i det föregående om individuell försäkring i det väsentliga tillämpas också vid ka-försäkring, men försäkringarnas avvikande konstruktion medför att vissa modifikationer bör göras.
Som har nämnts bör liksom vid gruppförsäkring varje enskild försäkrad anses som försäkringstagare i fråga om rätten till försäkringsersättning och förfoganden över försäkringen. Detta gäller oavsett om man anser att det tecknas en särskild försäkring för varje anställd eller en gemensam försäkring för samtliga anställda i företaget. Det är alltså den försäkrade som har den grundläggande rätten till ersättning från försäkringen, och de regler om förmånstagarförordnande, överlåtelse och pantsättning som tidigare har föreslagits för individuell försäkring skall tillämpas på förfoganden från den försäkrades sida, inte på åtgärder som vidtas av arbetsgivaren. Att en förvärvare av företaget övertar den tidigare arbetsgivarens roll som försäkringstagare i förhållande till försäkringsbolaget kan inte anses innebära någon överlåtelse av försäkringen i lagens mening. Vad förvärvaren övertar är huvudsakligen förpliktelser, medan förmånerna enligt försäkringsavtalet tillkommer de försäkrade.
Liksom i fråga om gruppförsäkring behövs emellertid ett par specialregler om förfogande över ka-försäkring. När arbetsmarknadens parter avtalar om en försäkring har de ett bestämt skyddsbehov för ögonen, oftast för den anställde själv eller, vid tjänstegrupplivförsäkring, för dennes maka och underåriga barn. Som Försäkringsrättskommittén och promemorian föreslagit bör man därför även i ka-försäkringen kunna förbjuda de enskilda att överlåta eller pantsätta sin rätt enligt en kaförsäkring. Bland annat har en arbetsgivare ofta ett självständigt intresse av att de anställda verkligen själva uppbär de olika ersättningar som de tillförsäkrats och inte hamnar i ett läge där de trots försäkringen saknar medel för sin försörjning. För denna ordning talar också sådana mera praktiska argument som har anförts för gruppförsäkringens del.
Förhållandet till borgenärerna
Vad slutligen angår förhållandet till borgenärerna innebär konstruktionen att varje försäkrad är försäkringstagare i fråga om rätten till försäkringsersättning och att försäkringen i princip inte under några omständigheter kan tas i anspråk för arbetsgivarens skuld. I fråga om utmätning m.m. för den försäkrades skulder bör reglerna om individuell försäkring kunna tillämpas, med den ändringen att vad som gäller om försäkringstagaren här i stället avser den försäkrade. Över huvud taget synes några särregler för kollektivavtalsgrundad personförsäkring inte befogade i detta avseende. Här bör lagen alltså helt hänvisa till bestämmelserna om individuell försäkring.
När det gäller kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring är att märka att trygghetsförsäkring mot arbetsskada (TFA) visserligen är konstruerad som en ansvarsförsäkring men i realiteten fungerar som en olycksfallsförsäkring för den anställde. Som LO och TCO har framhållit bör en
konsekvens av detta vara att utfallande belopp är skyddat mot utmätning i samma mån som belopp från en olycksfallsförsäkring. En sådan regel bör tas upp i avsnittet om kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring.
Utmätningsfrihet för begravningshjälp
Vid ka-försäkring är det vanligt att ett särskilt belopp utgår till dödsboet efter den försäkrade för att täcka kostnader i samband med begravningen. Beloppet betecknas i försäkringsvillkoren vanligen som begravningshjälp och dödsboet är enligt villkoren då i allmänhet förmånstagare till beloppet. Även vid gruppförsäkring och individuell försäkring förekommer på motsvarande sätt att försäkringsbelopp skall användas till begravningskostnader. Det förekommer också att begravningshjälp betalas på grund av en utfästelse från en arbetsgivare. Det är rimligt att belopp som betalas ut till ett dödsbo i de fall som har beskrivits till viss del är skyddade mot utmätning. En särskild bestämmelse om detta bör därför tas in i utsökningsbalken. Gränsen för utmätningsfriheten kan lämpligen bestämmas till ett belopp motsvarande det prisbasbelopp som gäller för dödsåret.
12. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Regeringens förslag: Lagen skall träda i kraft den 1 januari 2006. När det gäller skadeförsäkringar skall de nya bestämmelserna tillämpas på avtal som ingås efter ikraftträdandet och äldre lag fortsätta att gälla för gamla avtal. I viss omfattning skall den nya lagen tillämpas också på avtal om personförsäkringar som ingåtts före ikraftträdandet. De nya bestämmelserna om information skall sålunda gälla också för gamla avtal men för uppsägning och förlängning av avtalet skall i princip äldre lag tillämpas på gamla avtal såvida försäkringen inte förnyats efter ikraftträdandet. På motsvarande sätt skall det beträffande begränsningar i försäkringsbolagets ansvar bli avgörande om försäkringen förnyats efter ikraftträdandet. Om en tillämpning av äldre rätt skulle leda till resultat som är uppenbart oskäligt mot försäkringstagaren, skall dock den nya lagen tillämpas i stället. Såvitt angår premien skall det avgörande vara om premien skall erläggas efter ikraftträdandet. I fråga om förfogande över försäkringen och skyddet mot borgenärerna skall avgörande vara vid vilken tidpunkt förfogandet respektive utmätningen eller konkursen sker. För skaderegleringen skall det avgörande vara tidpunkten för försäkringsfallet.
Promemorians förslag: Promemorians förslag till övergångsreglering var mera komplicerat och innebar att den nya lagen i större utsträckning skulle tillämpas på gamla avtal (se promemorian s. 205 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har godtagit promemorians förslag. Främst från försäkringshåll har framhållits att det är angeläget att den nya lagen generellt tillämpas bara på nya avtal.
Skälen för regeringens förslag: Försäkringsbolagen har understrukit att man behöver ett betydande rådrum för att på olika sätt förbereda anpassningen efter den nya lagen. Med tanke på den föreslagna lagens omfattning och de nyheter den innebär särskilt för den individuella personförsäkringens och den kollektiva försäkringens del anser regeringen det rimligt att lagen träder i kraft först den 1 januari 2006.
Vad angår övergångsbestämmelsernas utformning har från försäkringsbranschens sida understrukits vikten av att den nya lagen tillämpas endast på avtal som träffats efter lagens ikraftträdande. Enligt regeringens mening får denna fråga bedömas olika vid skadeförsäkring och vid personförsäkring.
Huvudprincipen här liksom vid annan liknande lagstiftning är att ny lag bör tillämpas bara på avtal ingångna efter lagens ikraftträdande. Såvitt angår individuell skadeförsäkring bör denna regel gälla i de allra flesta hänseenden. Konsumentförsäkring avtalas mestadels på relativt kort tid – vanligen ett år – och de nya bestämmelserna om individuell konsumentförsäkring skiljer sig inte i några väsentliga hänseenden från KFL:s reglering. Det innebär inte någon nämnvärd nackdel från konsumentsynpunkt om man följer huvudregeln och i allmänhet låter bestämmelserna få tillämpning bara på avtal som sluts eller förnyas efter ikraftträdandet, en ståndpunkt som stämmer med kommitténs och promemorians förslag och lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Beträffande individuell företagsförsäkring innebär regeringens förslag att FAL:s reglering i väsentliga delar förs vidare i den nya lagen, och det saknas därför tillräckliga skäl att tillämpa denna på äldre försäkringar. Också här bör det avgörande bli om en sådan försäkring har förnyats efter ikraftträdandet. Detsamma bör, såsom föreslagits i promemorian, gälla i fråga om de kollektiva skadeförsäkringarna.
Läget är inte helt detsamma i fråga om personförsäkringar. Många av dem sluts på längre tid, och om äldre rätt skulle gälla för dessa avtal skulle det dröja länge innan reformen slog igenom. Kommittén föreslog därför att vissa regler till skydd för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade borde få tillämpning omedelbart, liksom skett i många andra fall där nya tvingande bestämmelser införts till förmån för konsumenter bl.a. när KFL tillkom. Resultatet blev mycket utförliga övergångsregler. I promemorian diskuterades möjligheten att förenkla reglerna. Frågan var om den nya tvingande lagregeln kunde anses rubba viktiga förutsättningar för avtalet, något som fick vägas mot betydelsen av att försäkringstagaren genast fick det skydd som lagen syftade till. Det framhölls att promemorians förslag inte innebar fullt så genomgripande förändringar i rättsläget som kommitténs betänkande om personförsäkring. Vidare måste det enligt promemorian vara en vinst att den nya lagstiftningen om kollektiv försäkring snarast blev tillämplig i stället för den tidigare, som var illa anpassad till dessa försäkringstyper. Såvitt gällde kollektivavtalsgrundad försäkring ansågs detta möjligt förutsatt att försäkringsbolagen fick ett tillräckligt rådrum att ändra villkoren. Beträffande gruppförsäkring tedde det sig däremot alltför osäkert om motsvarande lösning ledde till acceptabla resultat; de nya lagreglerna innebar en betydande ändring i rättsläget och försäkringarna syntes i flera avseenden vara så präglade av det gällande regelsystemet att man inte utan vidare borde tillämpa nya tvingande regler på dem. Promemorian
kom alltså att innehålla en ganska utförlig övergångsreglering beträffande både individuell personförsäkring och gruppersonförsäkring, i väsentliga delar motsvarande vad kommittén föreslagit.
Promemorians förslag i denna del har godtagits av de flesta remissinstanserna. I åtskilliga avseenden innebär det emellertid att nya tvingande bestämmelser skulle tillämpas på gällande avtal, något som av principiella skäl helst bör undvikas vid en övergångsreglering. Särskilt betänkligt framstår detta i kontraktsförhållanden som de aktuella. Villkor och förbehåll kan vid individuell personförsäkring ha sådan betydelse för premiens storlek – eller kanske rent av för försäkringsmöjligheten – att ett avsteg från dem kan i väsentlig mån rubba försäkringsbolagets förutsättningar för avtalet. Detsamma kan gälla ändring i vissa lagregler, i vart fall om de är av större praktiskt betydelse i avtalsförhållandet. Enligt regeringens uppfattning är ingrepp i dessa äldre försäkringsavtal motiverade bara när det har särskild vikt från konsumentsynpunkt att de nya reglerna snarast blir tillämpliga. Även frånsett detta kan det vara anledning att på vissa punkter förenkla det ganska komplicerade regelsystem som i denna del föreslås i promemorian.
Övergångsreglerna rörande individuell personförsäkring bör utformas efter dessa riktlinjer. Det är visserligen rimligt att bestämmelserna om information under försäkringstiden gäller också äldre försäkringar, men i fråga om uppsägning och förlängning av avtalet och andra regler som avser denna situation bör i princip äldre rätt tillämpas, såvida inte försäkringen har förnyats efter ikraftträdandet och därigenom försäkringsbolaget fått en möjlighet att ändra premier och villkor så att dessa bättre anpassas till den nya lagstiftningen. På motsvarande sätt bör det beträffande begränsningar i försäkringsbolagets ansvar bli avgörande om försäkringen har förnyats sedan lagen trätt i kraft.
Det är tänkbart att det även annars i något undantagsfall kunde verka stötande att tillämpa äldre lagregler, som för länge sedan upphävts, till nackdel för försäkringstagaren när denne åsidosatt en biförpliktelse. För att hindra detta föreslogs i lagrådsremissen en regel om att den nya lagen här skulle tillämpas också på äldre försäkringar om en tillämpning av äldre rätt skulle leda till ett resultat som är uppenbart oskäligt mot försäkringstagaren eller dennes rättsinnehavare. Lagrådet har funnit det principiellt betänkligt att på detta vis i viss mån hålla öppet om gamla eller nya bestämmelser skall tillämpas och lämna åt domstolarna att ytterst avgöra frågan på grundval av ett skälighetsresonemang. Dessutom skulle det praktiska behovet av en sådan regel vara mycket litet, då domstolarna fick förutsättas ytterst sällan finna en tillämpning av 1927 års lag vara uppenbart oskälig. I den mån 36 § avtalslagen ger möjlighet till jämkning av avtalsvillkor som överensstämmer med lagbestämmelser eller av lagbestämmelser som sådana, kunde det enligt Lagrådet ske utan stöd av en övergångsbestämmelse.
Enligt regeringens mening kan det dock finnas ett behov av en sådan övergångsbestämmelse som angetts. Det bör framhållas att vissa bestämmelser i den äldre lagen – bl.a. en tillämpning av prorataregeln vid försummad upplysningsplikt – kan leda till klart stötande resultat när de åberopas mot den oaktsamme försäkringstagarens efterlevande. Frågan är därför knappast alldeles opraktisk. Om domstolarna redan i dag skulle kunna frångå en gällande lagregel med stöd av 36 § avtalslagen – en
oklar fråga enligt gällande rätt – kommer det ändå att i någon mån stå öppet i vad mån äldre eller nyare lag skall tillämpas på försäkringsavtalet. Under alla förhållanden finns det goda skäl att genom en särskild lagregel slå fast att det finns en jämkningsmöjlighet i den aktuella situationen. Regeln bör tillämpas bara undantagsvis, när en påföljd ter sig särskilt hård mot försäkringstagaren eller den som annars berörs.
Vad angår övriga frågor som behandlas i den nya lagen framstår det som mindre lämpligt att anknyta till en förnyelse av personförsäkringen; det gäller då förhållanden som inte har samma genomgripande betydelse för avtalsförhållandet mellan försäkringsbolaget och försäkringstagaren. Såvitt angår premien bör sålunda det avgörande vara om premien skall erläggas efter ikraftträdandet, i fråga om förfogande över försäkringen och skyddet mot borgenärerna vid vilken tidpunkt förfogandet respektive utmätningen (eller konkursen m.m.) sker samt i fråga om skadereglering och regressrätt tidpunkterna för försäkringsfallet inträffar. Rörande vissa regler om uppsägning får man i stället anknyta till tiden.
Beträffande kollektiv personförsäkring innebär regeringens förslag att försäkringsbolagen kan väntas få god tid på sig att förbereda lagstiftningen efter ett riksdagsbeslut. Man kan räkna med att avtal om gruppersonförsäkring och kollektivavtalsgrundad personförsäkring i allmänhet kommer att kunna förnyas med ändrade villkor före ikraftträdandet. Skulle något avtal emellertid inte förnyas, bör motsvarande principer tillämpas som för individuell personförsäkring.
13. Kostnadseffekter m.m.
Den nya lagstiftningen innebär ett ökat konsumentskydd och en modernisering av regelsystemet, särskilt på personförsäkringens område. En nyhet är att också kollektiv skade- och personförsäkring får en utförlig reglering, ett område där tidigare inga särskilda lagregler gällt. Regleringen anknyter emellertid till stor del till nuvarande villkor. I fråga om individuell konsumentförsäkring på skadeförsäkringsområdet innebär förslaget inte så stora nyheter. I huvudsak samordnas reglerna i KFL med bestämmelserna för andra skadeförsäkringar. När det gäller företagsförsäkring innebär förslaget att försäkringsbolagen får fortsatt stor frihet att utforma försäkringarna. Ett visst ökat skydd ges framför allt till de mindre företag som tecknar försäkringar. I övrigt ansluter reglerna mestadels till den praxis som redan tillämpas. I den mån den nya lagstiftningen kräver en omarbetning av villkoren, lär detta därför framför allt gälla individuell personförsäkring.
Att reglerna anpassas till moderna förhållanden måste te sig som en naturlig och delvis oundviklig utveckling från försäkringsbranschens synpunkt, inte minst med tanke på den stigande internationaliseringen av branschen. En strävan vid utarbetandet av den ny lagen har varit att ge svenska försäkringsbolag goda möjligheter att konkurrera med utländska försäkringsbolag.
En viktig nyhet i förslaget är reglerna om försäkringsbolagens informationsskyldighet i mellanhavandet med försäkringstagarna. Betydelsen av information erkänns också allmänt inom försäkringsbranschen. De
lagregler om information som nu föreslås, främst när det gäller personförsäkring, är väl i linje med vad som förekommer redan i dag.
För försäkringsbranschen medför regleringen naturligtvis initialt kostnader för att utarbeta nya försäkringsvillkor där lagstiftningen ändrat läget, utbilda personal m.m. Däremot finns det inte anledning att räkna med att de materiella reglerna i den nya lagen skulle behöva medföra några beaktansvärda kostnadsökningar för försäkringsbranschen. Det finns därmed inte heller anledning att räkna med att försäkringspremierna behöver höjas i någon större grad som en följd av den nya lagstiftningen, lika litet som vid KFL:s ikraftträdande.
Den nya lagen bör allmänt sett kunna minska behovet av att anlita domstolarna för att få försäkringsfall reglerade. I de fall domstolarna får pröva försäkringstvister bör en ny lag anpassad till utvecklingen på försäkringsmarknaden kunna bidra till att sänka kostnaden för den rättsliga prövningen jämfört med vad som annars skulle ha varit fallet.
Det finns inte anledning att räkna med att den nya lagstiftningen skulle medföra något ökat resursbehov för den offentliga tillsynen över försäkringsbranschen. Inte heller finns det skäl att räkna med att de nya reglerna kommer att medföra andra kostnader och annat resursbehov för den statliga eller kommunala sektorn som bör beaktas i detta sammanhang.
Hänvisningar till S13
- Prop. 2003/04:150: Avsnitt 3
14.1. Förslaget till försäkringsavtalslag
FÖRSTA AVDELNINGEN Inledande bestämmelser
1 kap. Tillämpningsområdet och den tvingande regleringen
Kapitlet anger lagens tillämpningsområde och talar om vilka bestämmelser som är tvingande. Här har också tagits in definitioner och vissa andra inledande bestämmelser. Kapitlet innehåller åtta paragrafer. Av 1– 3 §§ framgår lagens tillämpningsområde. I 4 § finns definitionerna. I 5 § anges vilka regler som i vissa fall skall gälla i fråga om personförsäkring som tecknas av en arbetsgivare till förmån för en anställd. I 6 och 7 §§ anges i vilken utsträckning lagens bestämmelser är tvingande. I 8 §, slutligen, regleras situationen när en personförsäkring ingår i en försäkring som huvudsakligen avser skadeförsäkring. – I författningskommentaren avses med PFL förslaget till personförsäkringslag i SOU 1986:56 och med SkFL förslaget till skadeförsäkringslag i SOU 1989:88. Med promemorian avses förslaget till försäkringsavtalslag i Ds 1993:39.
Lagens tillämpningsområde
1 § Bestämmelserna i 2–9 kap. i denna lag tillämpas på individuell försäkring mot ekonomisk förlust genom sakskada, ersättningsskyldighet eller ren förmögenhetsskada i övrigt (skadeförsäkring) som tecknas hos ett försäkringsbolag. I 2–7 kap. regleras konsumentförsäkring, i 8 kap. företagsförsäkring och i 9 kap. vissa gemensamma frågor om skadeförsäkring.
Bestämmelser om gruppskadeförsäkring finns i 17 kap. och bestämmelser om kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring i 18 kap.
(Jfr 1 kap. 1 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som utformats efter Lagrådets förslag, anger vilka bestämmelser i lagen som är tillämpliga på skadeförsäkring. Den har för personförsäkring sin motsvarighet i 2 §. – Övervägandena finns i avsnitt 5. – Paragrafen har viss motsvarighet i 1–3 §§ i 1927 års FAL och 1–4 §§ i 1980 års KFL.
Första stycket
Av första stycket framgår att lagen innehåller särskilda regler om individuell skadeförsäkring. Där anges också vad som avses med skadeförsäkring. Begreppen skadeförsäkring och personförsäkring avviker från de begrepp som används i första – tredje generationens EG-direktiv och därmed också från dem i försäkringsrörelselagen. Som skadeförsäkring betecknas försäkring som skall skydda mot ekonomisk förlust genom
sakskada eller ren förmögenhetsskada. I begreppet skadeförsäkring ingår ansvarsförsäkring, dvs. försäkring som skall skydda mot sådan ekonomisk förlust som uppkommer då någon är ersättningsskyldig mot någon annan. – Mot bakgrund av att definitionen av skadeförsäkring är densamma vid kollektivavtalsgrundad försäkring som här vid individuell försäkring, och med tanke på att den ersättning som utgår vid kollektivavtalsgrundad försäkring och som grundas på särskilda överenskommelser inte alltid framstår som skadestånd i vanlig mening, används inte begreppet skadeståndsskyldighet i lagtexten.
Sjukavbrottsförsäkring för näringsidkare skall anses som skadeförsäkring, om försäkringsersättningen helt eller till övervägande del skall beräknas efter verkliga utgifter eller förluster (se 2 § andra stycket).
Vidare skall bestämmelserna om skadeförsäkring tillämpas på bl.a. avgångsbidragsförsäkring (AGB) och trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA) liksom på patientförsäkring och läkemedelsförsäkring. Sådana speciella försäkringar som rättsskyddsförsäkring och turistassistansförsäkring räknas också som skadeförsäkring enligt lagen.
Andra stycket
I stycket erinras om att lagen har särskilda regler för gruppskadeförsäkring och kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring. Som framgår av 17 och 18 kap. gäller viktiga delar av bestämmelserna om individuell försäkring också för de båda andra formerna.
2 § Bestämmelserna i 10–16 kap. tillämpas på individuell livförsäkring, sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring (personförsäkring) som tecknas hos ett försäkringsbolag.
En personförsäkring kan tecknas på försäkringstagarens eller någon annans liv eller hälsa. Som personförsäkring räknas inte sådan avbrottsförsäkring för näringsidkare där försäkringsersättningen helt eller till övervägande delen skall beräknas efter verkliga utgifter eller förluster. Premiebefrielseförsäkring räknas som sjukförsäkring, även om den ingår i ett liv- eller olycksfallsförsäkringsavtal.
Bestämmelser om gruppersonförsäkring finns i 19 kap. och bestämmelser om kollektivavtalsgrundad personförsäkring i 20 kap.
(Jfr 1 kap. 2 § promemorian och PFL.)
Paragrafen anger vilka bestämmelser i lagen som är tillämpliga på personförsäkring. Den har för skadeförsäkring sin motsvarighet i 1 §. – Övervägandena finns i avsnitt 5. – Paragrafen har viss motsvarighet i 1– 3 §§ i 1927 års FAL och 1–4 §§ i 1980 års KFL.
Första stycket
Tillämpningsområdet för lagen är privat liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring.
Genom att lagen gäller för personförsäkringar som tecknas hos ett försäkringsbolag utesluts försäkringar som meddelas av staten. Lagen är sålunda inte tillämplig på försäkring som meddelas av försäkringskassan, Riksförsäkringsverket eller Statens Pensionsverk. Det är utan betydelse
om en sådan försäkring är frivillig. Lagen kan sålunda inte tillämpas på frivillig sjukpenningförsäkring eller frivillig försäkring enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. En erkänd arbetslöshetskassa är inte heller att anse som ett försäkringsbolag, även bortsett från att den försäkring som en sådan kassa meddelar inte faller in under någon av de typer av försäkring som lagen omfattar.
Andra stycket
Enligt första stycket är liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring personförsäkring, och av första meningen i andra stycket framgår att försäkringen skall anknyta till någons liv eller hälsa.
I ett avseende preciseras personförsäkringsbegreppet i lagtexten. Sjukavbrottsförsäkring för näringsidkare räknas inte som personförsäkring, om försäkringsersättningen helt eller till övervägande delen skall beräknas efter verkliga utgifter eller förluster. Försäkringen har då karaktär av skadeförsäkring, eftersom avbrottet närmast innebär ett ekonomiskt avbräck för rörelsen (jfr SOU 1986:56 s. 223). Med uttrycket till övervägande delen avses att tyngdpunkten i försäkringen på ett avgörande sätt ligger på den ersättning som skall beräknas efter verkliga utgifter eller förluster. En sammantagen bedömning av försäkringens karaktär blir här bestämmande för hur hela försäkringen skall behandlas.
Medan det normalt torde vara lätt att skilja mellan personförsäkring och skadeförsäkring – även när moment av de olika slagen ingår i ett och samma försäkringspaket (jfr vid 8 §) – kan det tänkas vara svårare att bestämt ange vilken typ av personförsäkring en viss försäkring skall hänföras till.
Lagen innehåller ett par regler som gör skillnad mellan å ena sidan livförsäkring och å andra sidan sjuk- och olycksfallsförsäkring, och frågan uppkommer då hur försäkringar av blandad karaktär skall behandlas. Vad som utåt framstår som en försäkring utgör ofta i själva verket en kombination av två eller flera försäkringar, som skulle ha kunnat meddelas var för sig. I sådana fall får man på de olika momenten genomgående tillämpa de regler som gäller för respektive försäkringstyp. Mer svårbedömd blir situationen om något av momenten – exempelvis ett livförsäkringsmoment i en sjukförsäkring – kan meddelas i denna utformning bara tillsammans med huvudmomentet. Hur sådana försäkringar skall behandlas kan inte anges generellt utan får avgöras från fall till fall med hänsyn tagen bl.a. till vilken regel det är fråga om och vad som framstår som rimligt med tanke på den aktuella försäkringens utformning. Det normala torde dock vara att det tillfogade, osjälvständiga momentet får följa huvudförsäkringens regler. För ett bestämt fall ger lagtexten direkt besked: premiebefrielseförsäkring skall genomgående följa sjukförsäkringsregler. Detta beror på att premiebefrielsen typiskt sett har sin orsak i att försäkringstagaren på grund av sjukdom förlorar arbetsinkomst och därför alltså inte behöver betala premie. Visserligen kan sådan försäkring knappast meddelas separat, men försäkringen är ändå till utformning och ändamål så skild från huvudförsäkringen – t.ex. en livförsäkring – att man utan svårigheter kan tillämpa särskilda regler på den. En sådan uppdelning är för något fall direkt nödvändig, och även för övriga fall kan den antas leda till rimliga resultat.
Systematiken i försäkringsrörelselagen innebär att sjuk- och olycksfallsförsäkring som huvudregel skall hänföras till skadeförsäkring. Detta medför dock inte någon ändring i begreppen liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring i försäkringsavtalslagen. Sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring som har tecknats som tillägg till livförsäkring och sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring som avses i 2 kap. 3 b § första stycket klass 4 försäkringsrörelselagen hänförs i försäkringsrörelselagen till livförsäkring men behåller sin karaktär av sjuk- och olycksfallsförsäkring vid tillämpning av förevarande lag. Annan sjuk- och olycksfallsförsäkring anses som personförsäkring. Gränsdragningen för skadeförsäkringsbegreppet avviker alltså från vad som gäller enligt försäkringsrörelselagen.
Som personförsäkring får också räknas det s.k. överfallsskydd som ingår i många hemförsäkringar. Genom detta moment i försäkringen ersätts normalt det skadestånd för personskada på grund av misshandel eller annat uppsåtligt våld som den försäkrade har rätt till enligt skadeståndslagen. Bestämmelsen i 8 § är tillämplig på försäkringen i denna del.
Klassindelningen i försäkringsrörelselagen omfattar två försäkringsformer som hittills inte har förekommit i Sverige, giftermålsförsäkring och födelseförsäkring. Försäkringarna faller ut om en person ingår äktenskap respektive vid ett barns födelse. I enlighet med systematiken i EG:s direktiv hänförs dessa försäkringar i försäkringsrörelselagens klassindelning till livförsäkring. Motsvarande bör gälla om förevarande lag skall tillämpas på avtal om sådana försäkringar.
Tredje stycket
Här erinras om att lagen har särskilda regler för gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad personförsäkring. Som framgår av 19 och 20 kap. gäller viktiga delar av reglerna om individuell försäkring också för de båda andra formerna.
3 § Denna lag tillämpas inte på trafikförsäkringar eller patientskadeförsäkringar till den del sådana försäkringar regleras av trafikskadelagen (1975:1410) respektive patientskadelagen (1996:799).
Lagen gäller inte för återförsäkring.
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, har viss motsvarighet i 1 § i 1927 års FAL och 1 § i 1980 års KFL. – Övervägandena finns i avsnitt 5.2.
I första stycket regleras förhållandet till trafikskadelagen och patientskadelagen. Trafikförsäkring utgör en form av skadeförsäkring. I bestämmelsen anges emellertid att lagen bara gäller i den mån trafikskadelagen inte innehåller en annan reglering. Det innebär bl.a. att reglerna i 3 kap. om rätt till försäkring inte gäller vid trafikförsäkring; här tillämpas i stället den särskilda bestämmelsen om kontraheringsplikt i 5 § trafikskadelagen. Vidare kan reglerna i 4 kap. 5 § om framkallande av försäkringsfall inte åberopas som skäl att sätta ned ersättning vid trafikförsäkring; frågan om nedsättning skall i stället prövas enligt trafikskadelagen,
närmast 12 §. Också vissa andra skillnader förekommer (se bl.a. 17 § trafikskadelagen).
På motsvarande sätt gäller patientskadelagens speciella bestämmelser framför förevarande lag (se bl.a. 4 § patientskadelagen).
Enligt andra stycket undantas återförsäkring från lagens tillämpning.
Definitioner
4 § I denna lag betyder
försäkringstagare: den som har ingått avtal om försäkring med ett försäkringsbolag,
försäkrad: vid skadeförsäkring den vars intresse är försäkrat mot skadan och vid personförsäkring den på vars liv eller hälsa en försäkring gäller,
förmånstagare: den som på grund av ett förmånstagarförordnande enligt 14 kap. har rätt att få försäkringen eller ersättning som utfaller från den,
konsumentförsäkring: individuell skadeförsäkring som en fysisk person eller ett dödsbo tecknar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,
företagsförsäkring: individuell skadeförsäkring som avser näringsverksamhet eller offentlig verksamhet och annan individuell skadeförsäkring som inte är konsumentförsäkring,
gruppavtal: avtal som sluts med ett försäkringsbolag för en bestämd grupp personer och som anger villkor för avtal om gruppförsäkring,
gruppskadeförsäkring: skadeförsäkring som meddelas enligt ett gruppavtal och som gäller under förutsättning att den försäkrade eller någon annan med särskild anknytning till denne tillhör gruppen,
gruppersonförsäkring: personförsäkring som meddelas enligt ett gruppavtal och som gäller under förutsättning att den försäkrade eller någon annan med särskild anknytning till denne tillhör gruppen.
Det som sägs om försäkringstagaren tillämpas också på den som vid personförsäkring har förvärvat försäkringstagarens rätt.
Det som sägs om försäkringsbolag gäller också i fråga om andra företag som meddelar försäkring. Det som sägs om näringsidkare gäller också andra som tecknar eller vill teckna en företagsförsäkring.
(Jfr 1 kap. 3 §, 9 kap. 1 § och 18 kap. 1 § promemorian, 1 kap. 2 § och 9 kap. 1 § SkFL samt 1 kap. 2 § och 9 kap. 1 § PFL.)
Paragrafen anger innebörden av olika uttryck som används i lagen. Den har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Trots Lagrådets synpunkt har det dock – med tanke på begreppets praktiska betydelse – ansetts motiverat med en definition i lagtexten av förmånstagare. – Paragrafen har viss motsvarighet i 1–3 §§ i 1927 års FAL och 1–4 §§ i 1980 års KFL.
Första stycket
Försäkringstagaren är den som har ingått avtal om försäkring med ett försäkringsbolag. Om en försäkring tecknas av förmyndaren för ett barn i barnets namn, är den omyndige att anse som försäkringstagare, vilket innebär att t.ex. ett brott mot upplysningsplikten från förmyndarens sida kan gå ut över barnet (se vidare 4 kap. 1 § och 12 kap. 1 §).
Definitionen av försäkringstagare bildar bakgrund till reglerna i 17 kap. 3 § och 19 kap. 3 § respektive 18 kap. 2 § och 20 kap. 2 § om vem som skall anses som försäkringstagare vid gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring.
Den försäkrade bestäms olika vid skadeförsäkring och vid personförsäkring. Vid skadeförsäkring är det den som försäkringen skyddar mot ekonomisk förlust, vid personförsäkring däremot den till vars liv eller hälsa en försäkring är knuten. Skillnaden innebär att vid skadeförsäkring det är den försäkrade som efter ett försäkringsfall har rätt till försäkringsersättning, medan vid personförsäkring försäkringsersättningen skall tillfalla försäkringstagaren (eller den personens rättsinnehavare). Den försäkrade på vars liv eller hälsa en försäkring gäller har här inte någon självständig rätt till utfallande ersättning. En annan sak är att vid skadeförsäkring försäkringstagaren och den försäkrade ofta är samma person. – Vilka som skyddas av försäkringen framgår av försäkringsvillkoren och för skadeförsäkringens del i 9 kap.
I lagen används ersättningsberättigad som beteckning för den som har rätt att få ersättning ur en försäkring. Det kan, men behöver inte, vara samma person som försäkringstagaren själv.
Förmånstagare är ett centralt begrepp i reglerna om personförsäkring. Förmånstagarens rätt grundas på ett förmånstagarförordnande, som kan ha gjorts av försäkringstagaren eller finns intaget i försäkringsvillkoren. Av definitionen följer att make eller bröstarvinge som får del av en försäkring med stöd av jämkningsreglerna i 14 kap. 7 § inte anses som förmånstagare.
I paragrafen definieras vidare lagens begrepp konsumentförsäkring och företagsförsäkring, något som skall ses mot bakgrund av att lagen i åtskilliga sammanhang skall tillämpas olika beroende på vem som har tecknat försäkringen. Begreppet konsumentförsäkring omfattar även försäkringar för enstaka objekt (för t.ex. smycken, ur, hästar, hundar och katter, glasögon, pälsar och musikinstrument) som tecknas av en konsument (varmed jämställs dödsbon).
För att en individuell försäkring skall anses som en konsumentförsäkring skall den tecknas av en fysisk person eller ett dödsbo huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Försäkringstagaren skall alltså uppträda som privatperson. Skall t.ex. en bil eller en båt användas både för privat bruk och i en rörelse, beror de tillämpliga reglerna på det huvudsakliga användningssättet, som får bedömas med ledning av vad man kunde förutse när försäkringen först tecknades. Däremot saknar det enligt lagen betydelse om en omtvistad skada inträffat i yrkesutövningen eller inte (jfr prop. 1979/80:9 s. 99 f.). Definitionen av konsumentförsäkring ansluter till vad som gäller enligt bl.a. konsumentköplagen.
Vid företagsförsäkring är det i huvudsak fråga om försäkringar som gäller i näringsverksamhet eller offentlig verksamhet. Till företagsförsäkring hänförs emellertid också försäkringar som tecknas t.ex. av stiftelser och föreningar, utan att de driver näringsverksamhet. Också företagsförsäkring är med lagens terminologi alltid individuell försäkring.
Gruppavtal är inget försäkringsavtal i lagens mening men utgör en nödvändig grundval för gruppförsäkring. Något avtal av detta slag måste finnas för att en gruppförsäkring alls skall anses förekomma. Det innebär
visserligen inte att det nödvändigtvis måste finnas ett definitivt gruppavtal innan försäkringsavtalet sluts. På vissa punkter, bl.a. när det gäller premiens storlek, kan gruppavtalets innehåll vid frivillig gruppförsäkring (se om detta begrepp i 17 kap. 1 § och 19 kap. 1 §) bero av hur många gruppmedlemmar som ansluter sig. Men försäkringarna för dessa måste bygga på det avtal som så småningom preciseras. Strider de mot detta, är det inte fråga om gruppförsäkring i lagens mening.
I definitionen anges den ena parten i gruppavtalet – försäkringsbolaget. Den andra kontrahenten kan variera. Det kan t.ex. vara en arbetsgivare, som vill ordna gruppförsäkring för alla eller vissa anställda, en förening som vill försäkra medlemmarna eller en hyresvärd som, kanske också för att indirekt tillgodose sina egna intressen, vill ge ett försäkringsskydd åt hyresgästerna. Gemensamt är att avtalet sluts för en grupp. Något uppdrag från gruppens sida behöver inte finnas. Gruppavtal kan, liksom andra avtal till förmån för tredje man, gälla också dem som inte deltagit i avtalet. En annan sak är att gruppens medlemmar inte kan ådra sig förpliktelser mot försäkringsbolaget, närmast att betala premien, redan genom att någon sluter ett gruppavtal för dem.
Redan här finns det anledning att något kommentera gruppbegreppet, som är av betydelse för både gruppskade- och gruppersonförsäkring. Gruppen behöver inte vara avgränsad på förhand utan det räcker att den är på förhand bestämbar. Det är tillräckligt att dess omfattning alls går att beskriva på ett någorlunda tydligt sätt. Gruppen kan sättas samman på skilda sätt utan att det inverkar på de civilrättsliga reglerna. Det är i praktiken försäkringsbolagets sak att se till att sammansättningen inte möter hinder från försäkringsteknisk synpunkt. Som begreppet grupp används i lagtexten beror det inte av vilka personer försäkringen senare kommer att omfatta. Ibland kommer bara vissa gruppmedlemmar att skyddas av försäkringen genom att inte alla ansluter sig. Gruppen skall alltså kunna bestämmas redan när gruppavtalet sluts – självfallet inte så att gruppmedlemmarna redan då behöver vara kända, men i varje fall enligt kriterier som kan anges vid avtalsslutet. Vad som i övrigt utgör ”grupp” får bestämmas med hänsyn till praxis inom försäkringsbranschen och de försäkringstekniska förutsättningarna för att meddela en gruppförsäkring. Bland annat har i praxis godtagits så omfattande grupper som personer tillhörande nykterhetsrörelsen och medlemmarna i en pensionärsorganisation eller låntagare i en bank.
I gruppavtalet skall vidare villkoren för försäkringen anges. Vid obligatorisk gruppförsäkring (denna term definieras i 17 kap. 1 § och 19 kap. 1 §) är detta självklart; gruppavtalet är här detsamma som försäkringsavtalet (se 17 kap. 3 § andra stycket och 19 kap. 3 § andra stycket). Men även vid frivillig gruppförsäkring (se om denna term de nyss nämnda paragraferna) skall gruppavtalet innehålla en reglering av försäkringen. Utformningen av de enskilda försäkringsavtalen kan emellertid delvis hållas öppen, t.ex. genom att gruppavtalet ger gruppmedlemmarna möjlighet att välja mellan flera alternativ som anges i gruppavtalet.
Med gruppskadeförsäkring avses i lagen skadeförsäkringar som meddelas för enskilda medlemmar i en grupp och eventuellt också för andra personer med särskild anknytning till dem, framför allt närstående. Detta medlemskap är såtillvida en förutsättning för att försäkringen skall gälla att den som inte tillhör den på förhand bestämbara gruppen inte heller
kan omfattas av försäkringen. Lämnar en försäkrad gruppmedlem gruppen, kommer vidare gruppförsäkringen att upphöra för den personen och dem som har försäkrats tillsammans med honom, fast vanligen först efter en övergångstid. För att gruppskadeförsäkring skall föreligga saknar det betydelse om gruppmedlemmarna är konsumenter eller ej, men detta kan vara av betydelse för frågan i vad mån reglerna är tvingande i förhållandet mellan försäkringsbolaget och de försäkrade.
När man skall tillämpa reglerna om individuell skadeförsäkring på gruppförsäkring, är det gruppförsäkringen för de enskilda gruppmedlemmarna – och alltså inte gruppavtalet – som motsvarar den individuella försäkringen. Lagen bygger på samma synsätt både vid frivillig och obligatorisk gruppförsäkring. Även om i de flesta fall gruppförsäkringarna för alla gruppmedlemmar behandlas enhetligt, har lagregleringen ansetts bli lättare att förstå om konstruktionen på denna punkt är densamma vid alla gruppförsäkringar.
I fråga om gruppersonförsäkring gäller motsvarande som för gruppskadeförsäkring. Medlemskap i gruppen är alltså en förutsättning för att försäkringen skall gälla för en person och för att han skall kunna ha några medförsäkrade, och det är gruppersonförsäkringen för de enskilda medlemmarna som motsvarar individuell personförsäkring när reglerna om sådan försäkring skall tillämpas enligt 19 kap.
Andra stycket
Mot bakgrund av den stora praktiska betydelsen av frågan för personförsäkringens del innehåller andra stycket en bestämmelse som klargör att ställningen som försäkringstagare vid personförsäkring går över på en person som förvärvar försäkringstagarens rätt enligt försäkringsavtalet. Bestämmelsen stämmer med allmänna rättsgrundsatser och innebär att förvärvaren får samma rättigheter mot försäkringsbolaget som den ursprunglige försäkringstagaren hade. Likaså kan försäkringsbolaget som princip framställa invändningar mot förvärvaren, t.ex. på grund av oriktiga uppgifter i samband med tecknandet av försäkringen, även om förvärvaren är ovetande om de omständigheter som ligger till grund för invändningen. – Konkurrerande förfoganden behandlas i 14 kap. 10 §.
Rätten enligt försäkringsavtalet kan gå över till någon annan genom frivillig överlåtelse från försäkringstagaren, genom familjerättsligt förvärv såsom arv och bodelning, genom exekution och genom tillämpning av ett förmånstagarförordnande. Det bör dock observeras att ett förmånstagarförordnande som upptar flera förmånstagare med rätt efter varandra kan vara utformat så att den i första hand utsedde förmånstagaren inte får förfoganderätt till försäkringen. I sådana fall kan rätten till försäkringen delvis hållas svävande under en längre eller en kortare tid, och det finns då ingen som kan utöva en försäkringstagares samtliga rättigheter mot försäkringsbolaget, t.ex. avtala om en ändring av försäkringen. Dessa frågor behandlas närmare i 14 kap.
Enligt allmänna principer kan en kontraktspart inte frita sig från sina skyldigheter enligt avtalet genom att ensidigt överlåta sina rättigheter till någon annan; skyldigheterna står ändå kvar. Detta gäller naturligtvis också försäkringstagaren. För att han vid överlåtelse av försäkringen
skall bli fri från sin förpliktelse att betala premien krävs alltså att försäkringsbolaget har samtyckt till detta.
Tredje stycket
I lagen används genomgående ordet försäkringsbolag som synonym till ordet försäkringsföretag. I första meningen klargörs att det som sägs om försäkringsbolag (som kan vara aktiebolag och ömsesidiga bolag) också är tillämpligt på andra typer av företag som driver försäkringsverksamhet, t.ex. understödsföreningar. Vidare klargörs i andra meningen att 8 kap. om företagsförsäkring gäller också när skadeförsäkring tecknas t.ex. av offentliga rättssubjekt som kommun eller landsting, av kyrkan eller av ideella stiftelser eller föreningar.
Personförsäkring som tecknas av en arbetsgivare till förmån för en anställd
5 § När en arbetsgivare tecknar en individuell personförsäkring till förmån för en anställd på dennes liv eller hälsa, anses den anställde som försäkringstagare vid tillämpning av bestämmelserna i 10 kap. om information till försäkringstagaren när ett försäkringsavtal har träffats, vid tillämpning av 14 och 15 kap. samt i fråga om rätten till försäkringsersättning i övrigt. En sådan anställd anses som konsument vid tillämpningen av 10 kap. 10 §.
Första stycket gäller inte om försäkringsavtalet föreskriver något annat.
(Bestämmelsen har ingen motsvarighet i promemorian eller PFL.)
Paragrafen tar sikte på det fallet då en arbetsgivare tecknar en individuell personförsäkring till förmån för en anställd. I ett sådant fall skall den anställde i viss utsträckning behandlas som om han själv hade tecknat försäkringen. Den har ingen motsvarighet vid skadeförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 5.2. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1927 års FAL.
Med försäkringstagare avses enligt definitionen i 4 § den som har ingått avtal om försäkring med försäkringsbolaget. Utan förevarande paragraf skulle en arbetsgivare som tecknar en personförsäkring för en anställd alltså anses som försäkringstagaren, inte den anställde till vars förmån försäkringen skall gälla. Detta skulle bl.a. innebära att den s.k. efterköpsinformationen fick lämnas till arbetsgivaren och inte till den anställde. Vidare skulle det vara arbetsgivaren som i egenskap av försäkringstagare hade rätt att förfoga över en sådan personförsäkring genom ett förmånstagarförordnande. Paragrafen syftar till att komma till rätta med detta genom att ändå ge den anställde ställning som försäkringstagare i vissa avseenden, trots att det är arbetsgivaren som ingått försäkringsavtalet.
Av första stycket framgår till att börja med, genom hänvisningen till 10 kap., att bestämmelserna där om efterköpsinformation och information under försäkringstiden skall tillämpas så att informationen skall lämnas inte till arbetsgivaren utan till den anställde själv. Däremot skall den s.k. förköpsinformationen ges till arbetsgivaren. Hänvisningen till 14 kap. innebär att det som sägs där om försäkringstagarens rätt att förfoga över försäkringen vid den typ av försäkring som omfattas av denna
paragraf skall tillämpas så att förfoganderätten tillkommer den anställde. Motsvarande gäller i frågan om förhållandet till borgenärerna enligt 15 kap. Det skall erinras om att det kapitlet innehåller bestämmelser som begränsar rätten för arbetsgivarens borgenärer att ta i anspråk en försäkring av det slag som det är fråga om här eller utfallande ersättning från en sådan försäkring.
Hänvisningen till 10 kap. 10 § innebär att underlåtenhet från försäkringsbolagets sida att lämna föreskriven efterköpsinformation eller information under försäkringstiden till den anställde gör att marknadsföringslagen blir direkt tillämplig.
Av paragrafens andra stycke framgår att det som föreskrivs i första stycket har dispositiv karaktär. Försäkringsbolaget och arbetsgivaren kan alltså helt eller delvis frångå den särskilda ordning som följer av paragrafen och komma överens om att det i stället skall vara arbetsgivaren som på vanligt sätt i egenskap av försäkringstagare skall ha informationen, rätten att förfoga över försäkringen osv. En sådan överenskommelse mellan försäkringsbolaget och arbetsgivaren gäller gentemot den anställde; den rör ett avtal som de ingår till hans förmån. Överenskommelsen måste dock ske när försäkringsavtalet tecknas. Bolaget och arbetsgivaren kan inte senare under avtalet – utan den anställdes samtycke – komma överens om att den anställde inte skall anses som försäkringstagare och t.ex. inte längre ha rätt att göra förmånstagarförordnande.
Tvingande bestämmelser
6 § Försäkringsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för försäkringstagaren eller dennes rättsinnehavare eller för den försäkrade är utan verkan mot någon av dem, om inte annat anges i lagen.
Försäkringsvillkor som avviker från 9 kap. till nackdel för en ersättningsberättigad tredje man i andra fall än där anges är utan verkan mot denne. Detsamma gäller försäkringsvillkor vid ansvarsförsäkring som till nackdel för den skadelidande avviker från 4 kap. 9 § andra stycket eller 7 kap. 1–4 §§.
(Jfr 1 kap. 4 § promemorian, 1 kap. 3 § SkFL och 1 kap. 4 § PFL.)
Paragrafen anger den tvingande regleringen vid såväl skadeförsäkring som personförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 5.3. – Paragrafen har viss motsvarighet i 1–3 §§ i 1927 års FAL och 1–4 §§ i 1980 års KFL.
Första stycket
Bestämmelserna i lagen är i väsentlig utsträckning tvingande såvitt angår konsumentförsäkring, alltså individuell skadeförsäkring tecknad av konsumenter eller dödsbon, liksom för personförsäkring – både individuell och kollektiv. En avvikelse från lagen till nackdel för försäkringstagarsidan får ske bara när detta direkt framgår av den aktuella paragrafen. Ett försäkringsvillkor som till försäkringstagarens nackdel avviker från en tvingande bestämmelse är ogiltigt. Lagens bestämmelse tillämpas då i stället för villkoret.
Avsikten är att man vid bedömningen av om ett villkor är till nackdel för vederbörande skall jämföra det enskilda villkoret i sig med vad lagen föreskriver om motsvarande fråga. Man skall alltså inte göra en samlad bedömning av villkoren. Liksom i andra liknande sammanhang skall varje enskilt moment i villkoren för sig jämföras med den tvingande bestämmelsen. När lagen t.ex. föreskriver en frist för betalning av premien om en månad och en uppsägningstid om fjorton dagar vid dröjsmål (jfr bl.a. 13 kap. 1 och 2 §§), kan alltså en villkorsbestämmelse om bara en veckas uppsägningstid inte bli tillåten genom att betalningsfristen sätts längre, exempelvis till två månader. Trots att försäkringstagaren enligt villkoren i ett sådant fall har sammanlagt längre tid på sig att betala än vad lagen kräver är alltså villkoret om uppsägningstid ogiltigt. Villkoret om två månaders ordinarie betalningsfrist gäller däremot.
Vid personförsäkring är reglerna tvingande till förmån för försäkringstagaren och senare förvärvare av försäkringen samt till förmån för deras rättsinnehavare – panthavare och förmånstagare. Försäkringsbolaget kan alltså inte förbehålla sig rätt att göra gällande andra invändningar mot någon förvärvare eller annan rättsinnehavare än dem som försäkringsbolaget hade kunnat åberopa mot försäkringstagaren själv. Senare rättsinnehavare blir för sin del bundna av de uppgörelser som den ursprunglige försäkringstagaren kan ha träffat med försäkringsbolaget med anledning av en tvist dem emellan. Det gäller även om uppgörelsen strider mot någon av de tvingande bestämmelserna. Dessa principer överensstämmer med vad som gäller i andra motsvarande sammanhang.
Vidare är lagen tvingande till förmån för den försäkrade. Vid individuell personförsäkring har ju den försäkrade i den egenskapen normalt inte några rättigheter, men enligt lagen har den försäkrade i två fall rätt till underrättelse från försäkringsbolaget om vad som händer med den på hans liv eller hälsa tecknade försäkringen: vid brott mot s.k. biförpliktelse och vid premiedröjsmål. Vid gruppersonförsäkring och kollektivavtalsgrundad personförsäkring – där de försäkrade har praktiskt taget alla rättigheter enligt försäkringsavtalet – är varje försäkrad i stor utsträckning att anse som försäkringstagare. Men även när detta inte är fallet skall den försäkrade ha den rätt till t.ex. olika meddelanden från försäkringsbolaget som anges i lagen.
Också reglerna om gruppskadeförsäkring för konsumenter och kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring är tvingande. Eftersom de försäkrade i stor utsträckning behandlas som försäkringstagare vid gruppförsäkring (jfr 17 kap. 3 § och 19 kap. 3 §), lär några motsättningar inte uppkomma mellan försäkringstagarens och de försäkrades intressen. Det är dock möjligt att vid obligatorisk gruppförsäkring, där gruppföreträdaren är att anse som försäkringstagare, något avtalsvillkor kan gynna försäkringstagaren på de försäkrades bekostnad. Detsamma kan tänkas förekomma vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring, där arbetsgivaren är försäkringstagare. Med tanke på den tvingande regleringens syfte att i första hand tillgodose de försäkrades intressen bör inte en sådan avvikelse från lagens bestämmelse godtas.
Enligt första stycket gäller i och för sig också för företagsförsäkring att reglerna är tvingande om inget annat sägs i lagen. Som emellertid framgår av 8 kap. är lagens reglering av företagsförsäkringen i stora delar dispositiv.
I 7 § anges vissa försäkringar där avtalsfrihet generellt råder. Annars framgår alltså av lagen i övrigt om avtalsfrihet gäller för en viss bestämmelse.
Andra stycket
Enligt andra stycket är vissa regler tvingande om förhållandet till tredje man. Till en början blir 9 kap. 1–6 §§ om försäkring av tredje mans intresse till viss del tvingande. Som framgår av lagtexten i dessa paragrafer gäller detta dock bara vissa kategorier av tredje män (inteckningshavare m.fl.). Med ersättningsberättigad tredje man avses i paragrafen även den skadelidande vid ansvarsförsäkring, och bestämmelserna till skydd för denna kategori är också tvingande i den mån inte något annat anges. Utöver 9 kap. 7–9 §§ gäller det 4 kap. 9 § andra stycket och 7 kap. 1–4 §§. Genom hänvisning i 17 och 18 kap. blir dessa bestämmelser tvingande till förmån för tredje man också när det gäller gruppförsäkring för konsumenter och kollektivavtalsgrundad försäkring. Vidare är bestämmelserna till förmån för den skadelidande också tvingande i visst avseende vid företagsförsäkring. Skyddet för tredje man gäller också vid kreditförsäkring (jfr 7 § 2). Här lär det dock bara vara 7 kap. 1– 4 §§ som får betydelse.
7 § Det som sägs i 6 § första stycket om tvingande bestämmelser gäller inte
1. sådan sjöförsäkring, annan transportförsäkring eller försäkring av luftfartyg som inte är konsumentförsäkring,
2. kreditförsäkring,
3. gruppskadeförsäkring som meddelas för en grupp näringsidkare,
4. kollektivavtalsgrundad försäkring, om försäkringen följer en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation, och
5. sådan gruppskadeförsäkring för fysiska personer som har meddelats huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet och gruppersonförsäkring för näringsidkare, studerande eller andra som i fråga om utformning och funktion kan jämställas med kollektivavtalsgrundad försäkring, om villkoren har godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
(Jfr 1 kap. 5 § promemorian, 1 kap. 4 § SkFL och 1 kap. 4 § andra stycket PFL.)
Av paragrafen framgår att avtalsfrihet gäller för vissa försäkringar. – Övervägandena finns i avsnitt 5.3. – Paragrafen, som väsentligen utformats i enlighet med Lagrådets förslag, har ingen motsvarighet i 1927 års FAL.
Avtalsfrihet gäller enligt punkt 1 vid sjöförsäkring, annan transportförsäkring och försäkring av luftfartyg om det inte är konsumentförsäkring. Rörande begreppet sjöförsäkring kan hänvisas till vad som gäller enligt 1927 års FAL (se 59 §). Häri ingår den särskilda ansvarsförsäkring som kallas Protection and Indemnity-försäkring. Inte heller är någon ändring avsedd rörande begreppet annan transportförsäkring (jfr härom Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl. 1965 s. 471).
Avtalsfrihet gäller enligt punkt 2 vid kreditförsäkring, även om en konsument skulle teckna en försäkring av detta slag. Med kreditförsäkring avses borgensförsäkring, hypoteksförsäkring och kundkreditförsäkring samt försäkring för tryggande av pensionsutfästelser. En kreditförsäkring kan sålunda utgöra en garanti för t.ex. ett åtagande eller ett lån eller innebära ett skydd mot kundförluster. Denna försäkringstyp har en så speciell utformning att den inte bör omfattas av en tvingande reglering såvitt gäller förhållandet mellan parterna. Avtalsfrihet gäller enligt punkt 3 också för gruppskadeförsäkring för näringsidkare.
I paragrafen öppnas två ytterligare möjligheter att avvika från lagens regler, i den utsträckning dessa enligt det föregående avser sådant som kan regleras i försäkringsvillkoren. För kollektivavtalsgrundad försäkring är avvikelse tillåten om försäkringen följer en central överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter. För andra försäkringar med likartad funktion får avvikelse ske efter godkännande av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
Punkt 4. För att en försäkring skall anses som en kollektivavtalsgrundad försäkring enligt lagen krävs det enligt 18 kap. 1 § resp. 20 kap. 1 § bl.a. att försäkringen meddelas enligt ett i villkoren angivet kollektivavtal mellan en arbetsgivarorganisation och en arbetstagarorganisation. För att försäkringsvillkoren skall få avvika från lagens regler gäller att försäkringen följer en central överenskommelse som på arbetstagarsidan har ingåtts av en central organisation. Regeln syftar i första hand på de stora uppgörelserna mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer. Men lagen kan också frångås genom uppgörelser direkt på förbundsnivå.
Som utvecklas i författningskommentaren till 18 kap. behöver en arbetsgivare som tecknar kollektivavtalsgrundad försäkring inte själv vara bunden av det kollektivavtal som försäkringen följer. Försäkringen kan tecknas frivilligt eller enligt ett annat kollektivavtal där han har åtagit sig att teckna försäkringen. Detta gäller även om försäkringsvillkoren avviker från lagens regler.
Punkt 5. Det kan inte uteslutas att en skadeförsäkring som i allt väsentligt överensstämmer med en kollektivavtalsgrundad försäkring tecknas som gruppförsäkring. I den mån en sådan försäkring skall gälla för konsumenter skall enligt 6 § första stycket inte någon avtalsfrihet gälla. Om försäkringen i fråga om utformning och konstruktion kan jämställas med en kollektivavtalsgrundad försäkring, skall man emellertid kunna godta villkor som inte överensstämmer med lagen. Avvikande villkor kan godkännas av regeringen eller en myndighet som regeringen bestämmer. – Detsamma skall gälla sådan personförsäkring för grupper av näringsidkare, studerande eller andra som i fråga om utformning och funktion kan jämställas med kollektivavtalsgrundad försäkring. Kravet att försäkringen till utformning och funktion skall kunna jämställas med en kollektivavtalsgrundad försäkring innebär att det skall vara fråga om försäkringar som ger ett grundskydd av samma typ som kollektivavtalsgrundade försäkringar för grupper av personer som deltar i utbildning eller arbete, utan att vara anställda. Det är alltså inte avsikten att avsteg från lagens regler skall medges för t.ex. sådana olycksfallsförsäkringar som ideella föreningar av olika slag kan teckna för dem som deltar i föreningens verksamhet.
Den tvingande regleringen i 6 § andra stycket i förhållande till tredje man gäller vid alla typer av försäkringar.
En personförsäkring som ingår i en skadeförsäkring
8 § Ingår en personförsäkring som en del i en skadeförsäkring, gäller bestämmelserna om skadeförsäkring även för personförsäkringen, om inte annat anges. Vidare tillämpas 14 och 15 kap. beträffande personförsäkringen.
(Jfr 1 kap. 6 § promemorian och 1 kap. 5 § PFL.)
Paragrafen reglerar det fallet när en personförsäkring ingår som en del i en skadeförsäkring. Innebörden är att reglerna om skadeförsäkring då i viss utsträckning skall gälla också för personförsäkringen. – Övervägandena finns i avsnitt 5.1. – Paragrafen har ingen uttrycklig motsvarighet i 1927 års FAL eller 1980 års KFL. – Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter.
I paragrafen behandlas de frågor som uppkommer när en försäkring innehåller både skadeförsäkringsmoment och personförsäkringsmoment.
Paragrafen utgår från det fallet att personförsäkringsmomentet utgör en underordnad del i en skadeförsäkring. När det gäller hanteringen av försäkringen – ansvarstidens början, förnyelse, premiebetalning osv. – innebär lagens lösning att personförsäkringen skall följa skadeförsäkringens regler, medan bestämmelserna om personförsäkring skall gälla i frågor som rör brott mot s.k. biförpliktelser, skaderegleringen och förhållandet till tredje man. Självfallet är lagens bestämmelser om personförsäkring tvingande även när de tillämpas på försäkringar som i övrigt följer skadeförsäkringsregler. Vad som nu sagts framgår av särskilda bestämmelser i de följande kapitlen (se 4 kap. 12 §, 7 kap. 10 §, 17 kap. 3 § tredje stycket och 18 kap. 2 § första stycket.)
Lagen innehåller inte några regler för den omvända situationen, dvs. att en personförsäkring förses med tilläggsmoment som avser skadeförsäkring, utan då är det närmast till hands att tillämpa bestämmelserna om personförsäkring generellt på försäkringen.
ANDRA AVDELNINGEN Individuell skadeförsäkring
Konsumentförsäkring
2 kap. Information
Bestämmelserna i 2 kap. innehåller allmänt hållna regler om försäkringsbolagets informationsskyldighet vid konsumentförsäkring. De har väsentligen marknadsrättslig karaktär, men dessutom gäller ett civilrättsligt ansvar i vissa fall. Kapitlet har vid personförsäkring sin motsvarighet i 10 kap. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 1–3 §§.
Kapitlet omfattar nio paragrafer. Efter en inledande paragraf, som slår fast att försäkringsbolaget har en informationsskyldighet och också de formkrav som gäller för den, behandlas i 2–4 §§ försäkringsbolagets skyldighet att informera innan en försäkring meddelas och omedelbart därefter. I 5–7 §§ föreskrivs vilken information som skall lämnas under försäkringstiden, i samband med förnyelse och vid villkorsändring samt i samband med ett försäkringsfall och skaderegleringen. Därefter följer två paragrafer som behandlar sanktionerna vid brott mot upplysningsplikten. Av 8 § framgår att ett försäkringsbolag i vissa fall kan komma att drabbas av en civilrättslig påföljd om föreskriven information inte har lämnats. Av 9 § följer att marknadsföringslagen skall tillämpas om försäkringsbolaget inte lämnar den information som föreskrivs i försäkringsavtalslagen.
Försäkringsbolagets skyldighet att lämna information
1 § Försäkringsbolaget är skyldigt att lämna information enligt detta kapitel. Informationen skall, i den mån det är möjligt, lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för mottagaren. Informationen skall vara klar och tydlig och avfattad på svenska. Den får lämnas på ett annat språk om mottagaren begär det.
Detta kapitel är inte tillämpligt på sådana ömsesidiga lokala bolag som bedriver annan försäkring än brandförsäkring.
(Jfr 2 kap. 1 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen ger vissa allmänna riktlinjer för försäkringsbolagens informationsskyldighet vid konsumentförsäkring. Den har för personförsäkring sin motsvarighet i 10 kap. 1 §. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 1 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.1.1. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1927 års FAL eller 1980 års KFL.
Första stycket
Av första meningen framgår att ett försäkringsbolag har en informationsplikt vars närmare innebörd anges i andra paragrafer i kapitlet. Bestäm-
melsen lägger ett ansvar på ett försäkringsbolag att säkerställa att försäkringskunderna, försäkringstagarna och vissa andra personer i förekommande fall får föreskriven information också i sådana fall då försäkringsbolaget har gett andra personer i uppdrag att för dess räkning medverka vid tillkomsten av försäkringsavtal (t.ex. ett s.k. försäkringsombud) eller i att genomföra avtalet (t.ex. ombesörja skaderegleringen eller delar av den). I de följande meningarna i paragrafen anges vilken form informationen skall ha.
Av andra meningen framgår huvudregeln att all information i princip skall lämnas i en handling (ett dokument) eller på annat sätt så att den är läsbar och kan bevaras av mottagaren (t.ex. i en dator). Förutom det fallet att näringsidkaren har lämnat en handling med den aktuella informationen är lagens krav uppfyllt t.ex. om näringsidkaren har överlämnat en diskett eller en cd-romskiva innehållande informationen eller om näringsidkaren har lämnat uppgifterna genom e-post i varaktig form. En förutsättning är dock att informationen ges i en form som är tillgänglig för konsumenten. Näringsidkaren kan sålunda i de flesta fall inte anses ha gett informationen på ett riktigt sätt om han t.ex. överlämnar en diskett till konsumenten trots att denne inte har tillgång till någon dator där han kan tillgodogöra sig informationen. Det får i varje enskilt fall bedömas om näringsidkaren har haft anledning att förutsätta att konsumenten haft möjlighet att tillgodogöra sig informationen.
Det görs ett undantag från formkravet för sådana fall då informationen av praktiska eller andra skäl inte kan ges på detta sätt. Undantagsregeln tar närmast sikte på sådan information som skall lämnas innan ett försäkringsavtal ingås (enligt 2 §). Ett exempel är när en kund i telefon begär att få teckna en försäkring med omedelbart försäkringsskydd. Andra fall när muntlig information kan vara tillräcklig är sådana som 5 § andra stycket tar sikte på, dvs. den situationen att försäkringstagaren vänder sig till försäkringsbolaget med förfrågningar av olika slag.
Det talas i paragrafen om ”mottagaren” av informationen, inte om ”kunden” (som i 2 och 3 §§) eller ”försäkringstagaren” (som i 4–6 §§). Orsaken är att det formkrav för information som anges i 1 § är tillämpligt på all information som skall lämnas enligt 2 kap. Det gäller alltså i fråga om såväl sådan information som skall lämnas till en person som står i begrepp att ingå ett försäkringsavtal med ett försäkringsbolag (2 §) och till den som har ingått ett sådant avtal (4–6 §§) som information som skall ges till någon annan (se 7 §).
Skall det vara meningsfullt att få information, måste denna naturligtvis utformas så att mottagaren förstår den. Det är bakgrunden till kravet i den tredje meningen på klarhet och tydlighet, liksom på att informationen i princip skall vara på svenska.
Det kan förekomma fall då en person i Sverige inte har svenska som modersmål och därför föredrar att få information på ett annat språk. I en sådan situation har försäkringsbolaget fullgjort sin informationsskyldighet om det ger mottagaren föreskriven information på det språk som han önskar. Detta framgår av den fjärde meningen. Det som sägs där innebär alltså inte att försäkringsbolaget är skyldigt att lämna information på ett annat språk än svenska men att det kan göra det om mottagaren begär det. Att mottagaren skall begära informationen på ett annat språk än svenska innebär att frågan om på vilket språk informationen skall lämnas
har behandlats mellan mottagaren och försäkringsbolaget och att mottagaren har uttalat sig vilja ha informationen på det språket.
Försäkringsbolaget har fullgjort sin informationsskyldighet, om den föreskrivna informationen lämnas till en mäklare eller annan mellanman med behörighet att ta emot informationen för kundens eller försäkringstagarens räkning. Om försäkringstagaren företräds av exempelvis en mäklare med en fullmakt med angiven innebörd, kan försäkringsbolaget sålunda i princip avstå från att lämna information direkt till försäkringstagaren. Har mäklaren behörighet bara att medverka vid tillkomsten av försäkringsavtalet men inte därefter, måste informationen under försäkringstiden däremot riktas till försäkringstagaren själv. Här gäller, liksom annars när en mellanman medverkar vid tillkomsten eller genomförandet av ett avtal, allmänna regler om fullmakt och behörighet.
Andra stycket
Andra stycket innebär att kapitlets informationsskyldighet inte gäller för ömsesidiga mindre lokala bolag (sockenbolag) som bedriver annan försäkring än brandförsäkring. Undantaget är motiverat av att informationsskyldigheten skulle vara alltför betungande i dessa fall. I praktiken tar det sikte på försäkringsbolag som har medgetts undantag från försäkringsrörelselagen enligt 1 kap. 10 § tredje stycket 2 den lagen.
Information innan en försäkring meddelas
2 § Innan en konsumentförsäkring meddelas skall försäkringsbolaget lämna information som underlättar kundens bedömning av försäkringsbehovet och val av försäkring. Informationen skall på ett enkelt sätt återge det huvudsakliga innehållet i de försäkringsvillkor som kunden behöver ha kännedom om för att kunna bedöma kostnaden för och omfattningen av försäkringen. Viktiga begränsningar av försäkringsskyddet skall tydligt framgå. Detsamma gäller om försäkringsbolagets ansvar inträder först när premien betalas.
Försäkringsbolaget skall också lämna information om försäkringstagarens möjligheter att förnya försäkringen.
(Jfr 2 kap. 2 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen handlar om den grundläggande information som försäkringsbolagen skall lämna innan försäkringsavtal ingås (s.k. förköpsinformation). Den har för individuell personförsäkring sin motsvarighet i 10 kap. 2 §. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 1 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.1.1. – Paragrafen motsvarar 5 § första stycket i 1980 års KFL. – Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, dock att det ansetts motiverat att begränsa informationsskyldigheten beträffande ansvarets inträde till s.k. kontantklausuler.
Första stycket
Mottagare av informationen är den person med vilken försäkringsbolaget står i begrepp att ingå ett försäkringsavtal eller den som i detta sammanhang är behörig att företräda kunden, t.ex. en försäkringsmäklare. Tanken
är i första hand att informationen skall lämnas i samband med att avtalet ingås. Men har kunden redan tidigare fått sådan information som bestämmelsen avser och denna vid avtalsslutet fortfarande är aktuell, behöver informationen inte upprepas.
Av paragrafen framgår tre syften med informationen. Det första syftet är att underlätta kundens bedömning av sitt försäkringsbehov. Det andra är att göra det möjligt för kunden att bestämma vilken typ av försäkring som är lämplig att välja. Slutligen skall informationen göra det möjligt för kunden att bedöma kostnaden för och omfattningen av försäkringen.
Utgångspunkt för informationen är den genomsnittlige konsumentens behov av beslutsunderlag vid försäkring av den typ det rör sig om. Informationen kan ha en standardiserad form. Bestämmelsen ger samtidigt utrymme för att anpassa informationsinsatsen till den enskilda kundens behov av information, något som kan göra att informationen i vissa fall kan begränsas, t.ex. då kunden önskar en likadan försäkring som tidigare. I andra fall, främst när konsumenten har särskilda önskemål, kan det finnas behov av mera långtgående informationsåtgärder.
I paragrafen sägs att informationen skall avse försäkringsvillkoren. Villkoren kan många gånger vara rätt omfattande och svåröverskådliga och kan i allmänhet inte anses vara så utformade att de ensamma underlättar valet av försäkring eller bedömningen av kostnaderna för och omfattningen av försäkringen. I regel är det alltså inte tillräckligt att villkoren överlämnas, utan det krävs mer lättillgänglig information dessutom. Det åsyftas i stället en information som utgör en sammanfattning i förenklad och klargörande form av de punkter i avtalet som kan antas vara av särskild betydelse för konsumenten. På begäran skall konsumenten naturligtvis alltid få del av de fullständiga avtalsvillkoren.
Den första frågan är om kunden alls bör teckna en försäkring. Det kan t.ex. tänkas att kunden redan omfattas av ett sådant försäkringsskydd som kontakten med försäkringsbolaget avser. Ett exempel är när kontakten avser en separat reseförsäkring och kunden redan har en reseförsäkring inom ramen för en villaförsäkring eller hemförsäkring. Kunden har då typiskt sett (naturligtvis beroende av försäkringarnas omfattning) inte behov av en försäkring till – dubbelförsäkring är inte till nytta för honom.
Sedan det väl har konstaterats att kunden har behov av försäkringsskydd uppkommer frågan om valet av försäkringsform. Att informationen skall underlätta kundens val av försäkring innebär att konsumenten skall få upplysning om de alternativ för att tillgodose sitt försäkringsbehov som försäkringsbolaget erbjuder och kunna göra jämförelser mellan dem. Bolaget kan exempelvis erbjuda såväl individuell försäkring som gruppförsäkring. Däremot är bolaget inte skyldigt att redovisa andra försäkringsbolags produkter.
Kunden bör innan han binder sig för en försäkring få klart för sig om det finns viktiga situationer som inte täcks av försäkringen. Det är syftet med föreskriften om att viktiga begränsningar av försäkringsskyddet klart skall framgå av den information som lämnas innan försäkringsavtalet ingås.
Med begränsningar av försäkringsskyddet avses alla typer av villkor som sätter en gräns för försäkringens omfattning. Hit räknas begränsningar i försäkringens giltighet i tid eller rum. Försäkringsbolaget måste informera tydligt om när eller under vilka förutsättningar försäkringen
upphör att gälla liksom att den inte täcker skador och förluster om den försäkrade exempelvis vistas utanför Sverige. Om vissa risker är undantagna från försäkringen – en hemförsäkring täcker t.ex. inte inbrott i vindsutrymme – måste tydlig information också lämnas om detta.
När det skall bedömas vilka begränsningar som är så viktiga att de måste tas upp särskilt i informationen får hänsyn i första hand tas till hur praktiskt betydelsefull begränsningen kan vara, om den går utöver vad som är vanligt vid försäkringar av det aktuella slaget och vad försäkringstagaren kan antas tro om skyddets omfattning, bl.a. mot bakgrund av försäkringens beteckning (”allriskförsäkring”, ”stor hemförsäkring” osv.).
Informationsskyldigheten gäller också s.k. kontantklausuler (se 3 kap. 2 § tredje stycket).
Man får räkna med att kunden sällan är medveten om sin rätt till information. Även om kunden önskar en försäkring omgående, måste försäkringsbolaget därför som regel på ett tydligt vis göra kunden uppmärksam på möjligheterna att få information. Vidare får försäkringsbolaget inte utan vidare tolka en begäran om en viss försäkring så att kunden ovillkorligen skall ha just denna. Det går kanske att få en försäkring som passar kunden bättre. Informationsplikten gäller även i ett sådant fall.
Andra stycket
Av andra stycket framgår att försäkringsbolaget skall informera om försäkringstagarens möjligheter att förnya försäkringen. Förnyelse av försäkringar behandlas i 3 kap. 4 §.
3 § Information enligt 2 § behöver inte lämnas i den mån kunden avstår från den eller det möter hinder med hänsyn till förhållandena då försäkringsavtalet ingås.
(Jfr 2 kap. 2 § tredje stycket promemorian och SkFL.)
Paragrafen reglerar situationer där förköpsinformation enligt 2 § inte behöver lämnas. Den har för personförsäkringen sin motsvarighet i 10 kap. 3 §. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 1 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.1.1. – Paragrafen motsvarar 5 § andra stycket i 1980 års KFL.
Kunnandet hos dem som ingår försäkringsavtal skiftar från person till person. Situationerna i samband med att ett avtal om försäkring ingås kan också variera betydligt. Bestämmelserna om information före köp måste ta hänsyn till detta och alltså tillåta ett visst mått av flexibilitet. Detta kommer till uttryck i paragrafen. Här görs i två fall undantag från försäkringsbolagets plikt att lämna förköpsinformation.
Den första situationen tar sikte på att kunden avstår från informationen. Blotta omständigheten att kunden inte frågar efter information kan inte tolkas så att han avstår från den. Det är försäkringsbolaget som skall ta initiativet till att föreskriven information lämnas. Att kunden avstår från information i något visst avseende får vidare inte tas till intäkt för att kunden helt avstår från information.
Den andra situationen gäller det fallet att det med hänsyn till förhållandena då försäkringsavtalet ingås möter hinder mot att information lämnas till kunden. Så kan det vara t.ex. när försäkringsavtalet ingås genom att försäkringstagaren betalar premien. Men även i sådana fall måste försäkringsbolagen sträva efter att informera enligt 2 §. I sådana situationer är det emellertid kanske inte alltid möjligt att ge en lika omfattande information som annars. Det gäller t.ex. när en reseförsäkring, som genast skall börja gälla, köps i en automat på en flygplats i anslutning till en utlandsresa. Ett annat exempel är då någon per telefon beställer en trafikförsäkring som genast skall börja gälla. Men även då kan krävas att försäkringsbolaget, lämpligen genom någon broschyr, ett anslag eller liknande som finns på platsen, ger upplysning om vad försäkringen innebär. Är det dessutom fråga om en försäkring som skall gälla endast en kort tid (som fallet många gånger kan vara med separata reseförsäkringar), är det i allmänhet nödvändigt att försäkringsbolaget samtidigt ger besked om villkoren.
Informationskraven enligt lagen är inte uttömmande utan kompletteras på särskilda områden av ytterligare bestämmelser. Även i de situationer som omfattas av förevarande undantag kan det därför föreligga en informationsskyldighet enligt andra bestämmelser, t.ex. distansavtalslagen eller föreskrifter meddelade av Finansinspektionen.
Information när avtal har träffats
4 § Snarast efter avtalsslutet skall försäkringsbolaget tillställa försäkringstagaren en skriftlig bekräftelse på avtalet. Försäkringsbolaget skall också, om det inte skett tidigare, upplysa om försäkringsvillkorens innehåll och särskilt framhålla
1. villkor som med hänsyn till försäkringens beteckning eller övriga omständigheter utgör en oväntad och väsentlig begränsning av försäkringsskyddet,
2. förbehåll enligt 3 kap. 2 § tredje stycket om att försäkringsbolagets ansvar inte inträder förrän premien betalas,
3. villkor enligt 4 kap. 3 § om skyldighet att anmäla ändring av risken och följderna av en försummad anmälan, samt
4. viktiga säkerhetsföreskrifter och följderna av att de inte efterlevs.
(Jfr 2 kap. 3 § promemorian och 2 kap. 2 och 3 §§ SkFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlar försäkringsbolagets informationsskyldighet i samband med att ett försäkringsavtal har ingåtts (s.k. efterköpsinformation). Den har för personförsäkring sin motsvarighet i 10 kap. 4 §. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 1 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.1.1. – Paragrafen har viss motsvarighet i 6 § första stycket i 1980 års KFL.
Så snart det låter sig göras sedan försäkringsavtalet har träffats skall försäkringsbolaget tillställa försäkringstagaren en skriftlig bekräftelse på avtalet. Med ”skriftlig” avses inte bara en handling utan också elektronisk form (se kommentaren till 1 §). Snarast efter avtalsslutet skall försäkringsbolaget också upplysa försäkringstagaren om försäkringsvillkorens innehåll, såvida detta inte har skett tidigare, t.ex. i förköpsinformationen. Det räcker med att bolaget på ett klart och lättbegripligt sätt anger väsentliga bestämmelser i villkoren.
Försäkringsbolaget är dock skyldigt att särbehandla vissa villkor som typiskt sett har särskilt stor vikt för försäkringstagarna. Det rör sig här om villkor som reglerar förutsättningarna för att försäkringstagaren skall ha ett försäkringsskydd, liksom skyddets omfattning. Dessa villkor skall framhållas särskilt. Villkoren kan framhållas särskilt exempelvis genom att de markeras på ett iögonenfallande sätt i villkorstexten – om denna översänds – eller genom att de poängteras i broschyrer eller liknande material. Om ett villkor framhålls särskilt i bekräftelsen, innebär kravet att den information som skall lämnas enligt andra stycket skall vara lätt att skilja från den övriga informationen.
Punkt 1. Regeln tar sikte på förhållanden som avviker från vad en försäkringstagare i allmänhet kan ha anledning att utgå från. Den enskildes förväntningar på försäkringen i det enskilda fallet spelar i princip inte någon roll, om de inte är kända för försäkringsbolaget. Som exempel på oväntade och väsentliga begränsningar kan nämnas villkor i en hemförsäkring som anger att ersättning över huvud taget inte betalas vid stöld av stöldbegärlig egendom eller praktiskt viktiga begränsningar i en försäkring som betecknas som allriskförsäkring. Även om väsentliga begränsningar i skyddet kan anses bli kompenserade av att försäkringen innehåller ett utvidgat skydd på andra punkter, skall begränsningarna ändå framhållas. Vissa begränsningar är naturliga inslag i alla skadeförsäkringar, t.ex. undantag för slitageskador. Självklara undantag av denna typ behöver inte anges. Med hänvisningen till övriga omständigheter avses t.ex. uppgifter som har lämnats i marknadsföringen.
Bestämmelsen innebär inte att undantagen måste återges i sin helhet. Informationen kan göras kortfattad, med en hänvisning till den villkorsbestämmelse som reglerar undantaget.
Punkt 2. Normalt inträder försäkringsbolagets ansvar enligt försäkringsavtalet i omedelbar anslutning till att avtalet ingås. Försäkringsbolaget är emellertid oförhindrat att avtala om en s.k. kontantklausul, dvs. ett villkor enligt vilket bolaget bär ansvar först från det att premien betalas. Om det finns ett sådant försäkringsvillkor, är det självfallet viktigt att försäkringstagaren är väl medveten om förhållandet. Därför skall också ett sådant villkor särskilt framhållas.
Punkt 3. I 4 kap. 3 § behandlas försäkringsbolagets möjligheter att i villkoren ålägga försäkringstagaren en anmälningsplikt vid riskökning, och särskild information skall lämnas om ett sådant villkor. Det är inte tillräckligt att det framhålls särskilt att försäkringstagaren är skyldig att anmäla riskökning. De konsekvenser som en försummad anmälan kan ha måste också anges.
Punkt 4. Också viktiga säkerhetsföreskrifter skall framhållas särskilt. Vad som avses med säkerhetsföreskrifter framgår av 4 kap. 6 § andra stycket. Alla säkerhetsföreskrifter behöver inte tas med i den särskilda informationen. Det räcker att nämna sådana som erfarenhetsmässigt har stor praktisk betydelse. Vid t.ex. hemförsäkring torde det vara ändamålsenligt att fästa försäkringstagarens uppmärksamhet på att dörrar och fönster skall vara låsta då bostaden lämnas. Liksom i fråga om begränsningar av försäkringsskyddet måste inte alla detaljer i en föreskrift framhållas särskilt. Också här kan informationen göras kortfattad, med en hänvisning till försäkringsvillkoren. Även då det gäller säkerhetsföre-
skrifter skall försäkringsbolaget redovisa vad som kan följa om bestämmelsen inte efterlevs.
Information under försäkringstiden och i samband med förnyelse
5 § Under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera försäkringstagaren om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för denne att känna till.
Försäkringsbolaget skall på försäkringstagarens begäran också i övrigt lämna information om premien och andra villkor för försäkringen.
(Jfr 2 kap. 4 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen behandlar försäkringsbolagets generella skyldighet att informera försäkringstagaren under försäkringstiden och i samband med förnyelse av försäkringen. Informationsplikten vid ändringar behandlas i 6 §, medan informationsplikten vid försäkringsfall behandlas i 7 §. Paragrafen har för personförsäkring sin motsvarighet i 10 kap. 5 §. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 1 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.1.1. – Första stycket har ingen motsvarighet i 1980 års KFL. Andra stycket motsvarar 6 § tredje stycket i den lagen.
Första stycket
En försäkringstagare kan i vissa fall ha behov av information under försäkringstiden också i andra fall än när försäkringen ändras eller det inträffar ett försäkringsfall. Det gäller även vid förnyelse av försäkringen. Ett exempel är om försäkringstagaren riskerar att förlora sitt försäkringsskydd på grund av dröjsmål med att betala premien. Typiskt sett ökar informationsbehovet ju längre försäkringsförhållandet består. Försäkringsbolaget kan ha anledning att lämna information t.ex. då det kan antas att den försäkrade genom nya tekniska hjälpmedel lättare kan följa meddelade säkerhetsföreskrifter och därmed minska risken för försäkringsfall. Detsamma gäller om olika förhållanden ändras som gör att den information som har lämnats tidigare inte längre stämmer och detta kan få betydelse för rättsförhållandet mellan parterna. Som exempel kan tas det fallet att försäkringsbolaget när försäkringsavtalet ingicks informerade försäkringstagaren om vad som vanligen följer om villkoren åsidosätts, t.ex. vilken nedsättning i försäkringsersättningen som i allmänhet görs vid brott mot säkerhetsföreskrifter. Skulle det genom vägledande domstolsavgöranden visa sig att försäkringsbolagets tidigare uppgifter i sådant avseende inte längre är korrekta, innebär bestämmelsen att uppgifterna måste korrigeras.
Av bestämmelsen följer vidare att försäkringsbolaget har en informationsskyldighet även i fråga om skaderegleringen. Drar den ut på tiden, ankommer det på bolaget att lämna besked om detta och om orsaken till fördröjningen.
Den information som paragrafen avser skall också lämnas i samband med att försäkringen kan komma att förnyas, även om den inte ändras då. Avsikten är att informationen i den situationen skall ge försäkringstagaren samma möjlighet att ta ställning till om förnyelse skall ske som
när försäkringstagaren första gången hade att ta ställning till om försäkringen skulle tecknas.
Andra stycket
I andra stycket behandlas försäkringstagarens rätt att på begäran få information från försäkringsbolaget. Bestämmelsen tar sikte endast på försäkringstagaren. En försäkrad, som inte samtidigt är försäkringstagare, kan alltså inte åberopa regeln utan är beroende av en framställning till försäkringsbolaget från försäkringstagaren.
Det kan inträffa att försäkringstagaren vill kontrollera om försäkringen alltjämt motsvarar hans försäkringsbehov eller om en annan försäkring bör tecknas. Skall en ny försäkring tecknas hos samma försäkringsbolag, måste bolaget enligt 2 § upplysa om villkoren också för den försäkringen.
Information om villkorsändring
6 § Om försäkringsbolaget ändrar försäkringen enligt 3 kap., skall det samtidigt tillställa försäkringstagaren den information om ändringarna som denne kan behöva. Nya villkor som avses i 4 § skall särskilt framhållas.
Information om ändringar i försäkringen skall lämnas samtidigt med premiekravet för den period då de nya villkoren skall börja gälla.
(Jfr 2 kap. 4 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, handlar om informationsplikten vid villkorsändringar. Den har för personförsäkring sin motsvarighet i 10 kap. 6 §. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 1 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.1.1. – Paragrafen har sin motsvarighet i 6 § andra stycket i 1980 års KFL.
Första stycket
Försäkringsbolaget kan i vissa fall ändra försäkringsvillkoren under försäkringstiden (3 kap. 8 §). Sker detta, har försäkringstagaren rätt att säga upp försäkringen (3 kap. 6 § första stycket 3). Försäkringsbolaget kan också ändra försäkringen i samband med att den förnyas (3 kap. 5 §).
Om försäkringsbolaget ändrar försäkringsvillkoren under försäkringstiden eller i samband med förnyelse, skall det informera försäkringstagaren – i mån av dennes behov – om villkorsändringarna. Det är viktigt att försäkringsbolaget inte nöjer sig med att endast peka på ett nytt villkor. Försäkringstagaren skall på ett så lättbegripligt sätt som möjligt upplysas om vad ändringen innebär, om inte detta framgår tillräckligt klart av villkorets text. Särskilt vid större premiehöjningar är det lämpligt att försäkringsbolaget – också då höjningarna skall tillämpas först vid förnyelse – upplyser försäkringstagaren om möjligheterna att begränsa premien genom att t.ex. höja självrisken. Det är dock inte nödvändigt att försäkringsbolaget motiverar ett beslut om villkorsändring då det är uppenbart att ändringen är uteslutande till fördel för den försäkrade.
Enligt 4 § skall försäkringsbolaget snarast efter avtalsslutet peka särskilt på villkor som kan anses ha speciell betydelse för försäkringstagaren, t.ex. oväntade och väsentliga begränsningar av försäkringsskyddet. Ändras försäkringen i dessa avseenden, måste också de nya villkoren framhållas på samma sätt.
Andra stycket
Här anges den tidpunkt då försäkringstagaren skall informeras om ändringar i försäkringen. Genom att informationen skall lämnas samtidigt med premiekravet för den premieperiod då de nya villkoren skall börja gälla, får försäkringstagaren alltid betalningsfristen (en månad, se 5 kap. 1 § andra stycket) på sig att överväga om han vill godta försäkringen i dess nya utformning.
Information om möjligheter till överprövning m.m.
7 § I samband med att ett anspråk på försäkringsersättning regleras skall försäkringsbolaget, om det inte med hänsyn till omständigheterna är obehövligt, upplysa den som har framställt anspråket om vilka möjligheter som finns att få en tvist om ersättningen prövad. Finns det en risk för att rätten till försäkringsersättning skall gå förlorad på grund av preskription, skall bolaget också erinra om detta.
Första stycket första meningen gäller även när en försäkring upphör i förtid eller ändras under försäkringstiden, om inte försäkringstagaren har begärt åtgärden.
(Jfr 2 kap. 5 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlar försäkringsbolagets informationsplikt i fyra fall: när ett försäkringsfall regleras, när försäkringen upphör i förtid eller ändras på försäkringsbolagets initiativ och när det finns risk för preskription. Paragrafen har för personförsäkring sin motsvarighet i 10 kap. 8 §. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 1 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.1.1. – Såvitt gäller information i samband med skaderegleringen och angående preskriptionsrisk motsvarar bestämmelserna i sak 7 § i 1980 års KFL.
Första stycket
I första stycket anges vilken information som skall lämnas vid försäkringsfall. Bestämmelsen i första meningen syftar till att den som begär försäkringsersättning skall få klart för sig vart han kan vända sig när det har uppstått en tvist med försäkringsbolaget om ersättningen. Upplysningen om tillgängliga konfliktlösande organ skall lämnas i samband med skaderegleringen, oberoende av om den begärs eller inte. Upplysningen skall lämnas i samband med att försäkringsbolaget betalar ut försäkringsersättning eller på annat sätt lämnar besked om sin inställning i ersättningsfrågan.
De konfliktlösande organ som upplysningen kan avse är i första hand olika nämnder – en intern klagonämnd, kanske en branschgemensam nämnd eller Allmänna reklamationsnämnden. Det kan också vara en kundombudsman eller liknande som är knuten till försäkringsbolaget.
Det torde normalt ligga i båda parters intresse att sådana enkla och billiga utvägar att lösa en konflikt används. Men det måste av informationen tydligt framgå att möjligheten till prövning i allmän domstol också står öppen.
Om det med hänsyn till omständigheterna är obehövligt, krävs inte att det lämnas någon upplysning om de konfliktlösande organen. Detta undantag tar sikte främst på situationer där det står klart att det inte råder någon konflikt om ersättningen. Betalas den ersättning ut som har begärts, har den ersättningsberättigade inte behov av sådan information som avses i första meningen. Men så snart yrkad ersättning jämkas av försäkringsbolaget har informationen betydelse och skall alltså lämnas också om den ersättningsberättigade är nöjd med det belopp som betalas ut. Självfallet kan informationen undvaras om den ersättningsberättigade uttryckligen avstår från den.
Kravet på upplysning om de tvistlösande organen torde i stor omfattning kunna uppfyllas genom en standardiserad information för olika försäkringsformer och ersättnings- eller skadetyper. Det får anses godtagbart att försäkringsbolaget anger de organ som närmast kommer i fråga för prövning utan att det undersöks om alla verkligen är behöriga i det enskilda fallet. Meningen är inte heller att försäkringsbolaget skall lämna mera detaljerade uppgifter om de olika organens behörighet, sammansättning, arbetssätt eller liknande.
Om det finns risk för att rätten till försäkringsersättning skall gå förlorad på grund av preskription, skall försäkringsbolaget enligt andra meningen upplysa om detta. Bestämmelser om preskription av rätt till försäkringsersättning finns i 7 kap. 4 §.
Andra stycket
Av andra stycket framgår vilken information som skall lämnas när försäkringen upphör i förtid eller ändras. Ett försäkringsbolag får i vissa fall säga upp försäkringen i förtid eller ändra den (se 3 kap. 7 och 8 §§). Vill försäkringsbolaget utnyttja sin rätt att säga upp försäkringen i förtid eller att ändra den, skall det informera försäkringstagaren om möjligheten att få frågan om uppsägningen eller ändringen prövad. Informationen skall vara av det slag som nämns ovan.
Information behöver dock inte ges, lika lite som enligt första stycket, om den med hänsyn till omständigheterna måste anses sakna betydelse. I princip skall information om möjligheterna till överprövning alltid lämnas när orsaken till att försäkringsbolaget vill att försäkringen skall upphöra i förtid eller ändras är en omständighet på försäkringstagarens sida. Som exempel kan tas att försäkringsbolaget säger upp en försäkring på grund av att försäkringstagaren har gjort sig skyldig till försök till försäkringsbedrägeri (jfr 3 kap. 6 § första stycket). När det gäller ändringar av mera generellt slag kommer saken i ett annat läge. Då behöver information om överprövningsmöjligheterna knappast lämnas annat än om försäkringstagaren motsätter sig ändringen.
Underlåtenhet att lämna information
8 § Om ett villkor av sådant slag som anges i 4 § inte har särskilt framhållits av försäkringsbolaget vare sig före eller efter avtalsslutet, får det inte åberopas av bolaget. Detsamma gäller villkor som inte har särskilt framhållits enligt 6 §. Det sagda gäller inte en sådan begränsning av försäkringsskyddet som framgår av lag.
(Jfr 2 kap. 7 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, anger en civilrättslig påföljd för underlåtenhet att lämna föreskriven information. Den har för personförsäkringen sin motsvarighet i 10 kap. 11 §. För företagsförsäkringens del har den ingen motsvarighet i lagen. – Övervägandena finns i avsnitt 6.1.2. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1927 års FAL eller 1980 års KFL.
Har försäkringsbolaget försummat att informera försäkringstagaren särskilt om ett sådant villkor som åsyftas i 4 eller 6 §, får villkoret ingen verkan. Bestämmelsen skall tillämpas bara då det aktuella villkoret kan anses utgöra en del av försäkringsavtalet. Ett annat läge uppkommer när en särskild överenskommelse kan anses ha träffats om avvikelse från försäkringsvillkoren. Om företrädare för försäkringsbolaget t.ex. har gjort sådana uttalanden att det kan anses att ett visst undantag inte alls gäller enligt avtalet, saknar naturligtvis bolaget rätt att åberopa villkoret, oavsett förevarande paragraf. Hänvisningen till 4 och 6 §§ innebär att försäkringsbolagets underlåtenhet att lämna information alltså skall hänföra sig till tiden efter det att ett försäkringsavtal har ingåtts.
Av 2 § framgår att försäkringsbolaget också är skyldigt att informera sina kunder om sådana begränsningar av försäkringsskyddet redan innan en försäkring meddelas (i form av förköpsinformation). Om försäkringsbolaget underlåter att göra detta gentemot en person som det sedan ingår avtal med, blir bolaget inte civilrättsligt ansvarigt för den försummelsen med stöd av förevarande bestämmelse. En annan sak är att underlåtenheten kan få civilrättslig verkan genom tillämpning av allmänna regler om avtalstolkning eller vårdslöshet i samband med att avtal ingås.
Att villkoret inte får åberopas av försäkringsbolaget betyder att avtalet skall gälla utan villkoret och att försäkringstagaren vid försäkringsfall har rätt till ersättning som om villkoret inte hade funnits.
Sista meningen tar sikte på föreskrifter i försäkringsvillkoren som överensstämmer med lag. Försäkringsbolaget ådrar sig således inte något ansvar enligt paragrafen för underlåtenhet att informera om gällande rätt, även om denna skulle innehålla exempelvis en viktig begränsning av försäkringsskyddet.
Till skillnad från vad som gäller vid gruppförsäkring (se 17 kap. 6 § och 19 kap. 6 §), där försäkringsbeskeden har en särskilt stor praktisk betydelse, har det inte ansetts motiverat med en regel i lagen om verkan av ett felaktigt försäkringsbesked vid individuell försäkring. Här får man därför i stället tillämpa den allmänna regeln om förklaringsmisstag i 32 § första stycket avtalslagen.
9 § Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt detta kapitel, skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas. Informationen skall därvid anses vara
sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen.
(Jfr 2 kap. 6 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, reglerar den marknadsrättsliga sanktion som kan komma att tillgripas om ett försäkringsbolag inte lämnar föreskriven information. Den har för personförsäkringen sin motsvarighet i 10 kap. 10–12 §§. För företagsförsäkringen motsvaras bestämmelserna av 8 kap. 2 och 3 §§. – Övervägandena finns i avsnitt 6.1.2. – Första meningen motsvarar 8 § i 1980 års KFL.
Marknadsföringslagen kan tillämpas för att förmå ett försäkringsbolag att lämna information vid sin marknadsföring av försäkringar till konsumenter, dvs. i samband med åtgärder som syftar till att främja avsättningen av försäkringar. Med stöd av 15 § marknadsföringslagen kan ett försäkringsbolag – liksom andra näringsidkare – som har underlåtit att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt åläggas att lämna sådan. Åläggandet kan riktas också till ombud för försäkringsbolaget och andra som handlar på dess vägnar. Åläggandet kan enligt 16 § marknadsföringslagen gå ut på att informationen skall lämnas i annonser eller andra framställningar som företaget använder i sin marknadsföring, eller genom märkning på varan eller i annan form på säljstället (t.ex. faktablad, se prop. 1975/76:34 s. 127). Åläggandet kan också innefatta en skyldighet att lämna informationen i viss form till konsumenter som begär det (se om sådan information ang. prop. s. 127). Ett åläggande enligt 15 § marknadsföringslagen behöver dock inte ha den begränsning som framgår av 16 §. Åläggandet kan t.ex. gå ut på att försäkringsbolaget på eget initiativ skall sända skriftlig information till konsumenten, utan samband med någon reklamåtgärd eller liknande (jfr prop. 1979/80:9 s. 111).
Innebörden är att marknadsföringslagen skall tillämpas såväl om ett försäkringsbolag underlåter att lämna sådan information som skall lämnas i samband med att ett avtal om försäkring ingås (förköpsinformation) som om underlåtelsen gäller information som skall lämnas därefter (efterköpsinformation och information under försäkringstiden).
Ett åläggande att lämna information enligt marknadsföringslagen kan, enligt 15 § samma lag, bara gälla information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Information enligt förevarande kapitel skall anses vara sådan information.
3 kap. Försäkringsavtalet
Kapitlet behandlar försäkringsavtalet. Det har vid personförsäkring en motsvarighet i 11 kap. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 4–7 §§.
Kapitlet, som disponerats i enlighet med Lagrådets förslag, omfattar elva paragrafer. I 1 § behandlas rätten till försäkring. Bestämmelser om försäkringstid och ansvarstid finns i 2 §. Uppsägning till försäkringstidens utgång behandlas i 3 § och förnyelse av försäkringen i 4 §. I 5 § regleras försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringen i samband med förnyelse. Parternas rätt att säga upp försäkringen i förtid behandlas i 6 respektive 7 § och försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringen i förtid i 8 §. I 9–11 §§ behandlas uppsägningsrätt och rätten till skadestånd vid försäkringsbolags konkurs m.m.
Rätten till försäkring
1 § Ett försäkringsbolag får inte vägra en konsument att teckna en sådan försäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten när det har fått de uppgifter som behövs, om det inte finns särskilda skäl för vägran med hänsyn till risken för framtida försäkringsfall, den befarade skadans omfattning, den avsedda försäkringens art eller någon annan omständighet. Ett avslag får inte grundas på att ett försäkringsfall har inträffat efter det att en ansökan har avsänts eller lämnats till försäkringsbolaget.
(Jfr 3 kap. 1 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, handlar om en konsuments rätt att teckna en försäkring. Den har för personförsäkring sin motsvarighet i 11 kap. 1 §. Den har ingen motsvarighet vid företagsförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1. – Paragrafen har sin motsvarighet i 9 § och 15 § första stycket 1980 års KFL men ingen motsvarighet i 1927 års FAL.
Av paragrafens första mening framgår att ett försäkringsbolag har en skyldighet att meddela en konsumentförsäkring (s.k. kontraheringsplikt).
Denna skyldighet gäller sådana försäkringar som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten. Prövningen om en försäkring hör till den kategorin får i första hand utgå från det aktuella försäkringsbolagets produktsortiment, allmänna försäkringsvillkor och praxis. Ett försäkringsbolag behöver inte meddela försäkring mot risker eller objekt som inte ingår i dess vanliga sortiment eller utvidga sin verksamhet utöver det geografiska område eller den kundkrets den är avsedd för, och detta gäller även om försäkringsbolaget har koncession för den önskade försäkringen. Detta innebär t.ex. att ett försäkringsbolag som inriktar sig på försäkring för helnyktra inte är tvungen att försäkra andra. Att ett visst försäkringsbolag meddelar exempelvis s.k. allriskförsäkring för byggnader medför inte att också andra försäkringsbolag måste meddela en sådan försäkring. Inte heller är ett försäkringsbolag som i ett enstaka fall har meddelat en försäkring av viss typ skyldigt att bevilja en sådan försäkring till andra som begär det.
I kravet på att det skall vara fråga om en försäkring som försäkringsbolaget normalt tillhandahåller allmänheten ligger också att försäkringstagaren måste vara beredd att acceptera de allmänna försäkringsvillkor och den premiesättning som bolaget tillämpar för den aktuella typen av försäkring. En sökande har alltså inte rätt att få försäkring t.ex. utan ett visst undantag som försäkringsbolaget normalt gör och detta oavsett vilken betydelse undantaget kan synas ha i det enskilda fallet. Det gäller också om sökanden förklarar sig beredd att betala tilläggspremie för att slippa undantaget. Det är naturligtvis annorlunda om försäkringsbolaget normalt brukar täcka den undantagna risken mot en tilläggspremie. I så fall får bolaget inte utan särskilda skäl vägra en enskild kund att teckna en tilläggsförsäkring.
I kontraheringsplikten ligger alltså att konsumenten också skall ha rätt att få försäkringen meddelad mot normal premie och på normala villkor i övrigt. Det betyder att försäkringsbolaget inte får utnyttja den avtalsfrihet som finns också vid konsumentförsäkring till att i realiteten vägra konsumenten det skydd som önskas, t.ex. genom att erbjuda en försäkring som träder i kraft först sedan lång tid har förflutit (jfr 2 §) eller genom att ta ut en hög premie i jämförelse med vad andra kunder får betala.
Kontraheringsplikten är underkastad också en annan begränsning. En inskränkning i konsumentens rätt att teckna en försäkring som försäkringsbolaget normalt tillhandahåller gäller om bolaget i det individuella fallet har särskilda skäl att inte meddela en sådan försäkring. Dessa skäl kan bestå i den objektiva risken för framtida försäkringsfall och omfattande skador eller den avsedda försäkringens art. Såtillvida skiljer sig reglerna från motsvarande bestämmelser vid personförsäkring att försäkringsbolaget som skäl för sitt beslut får åberopa samtliga förhållanden av försäkringsteknisk betydelse som inträffar intill dess att bolaget har tagit ställning till en ansökan (jfr regeln om hälsoförsämring i 11 kap. 1 §). Men om en skada inträffar efter att försäkringen har begärts, fast innan försäkringsbolaget har hunnit meddela sitt beslut, får ansökningen inte vägras enbart på grund av den inträffade skadan. Ett avslag på en ansökan om försäkring kan också grundas på en kombination av omständigheter av det slag som har nämnts.
Som exempel på när risken för framtida försäkringsfall och den befarade skadans omfattning utgör särskilda skäl att vägra försäkring kan nämnas att det föreligger s.k. konflagrationsrisk, dvs. att det försäkrade objektet finns i ett särskilt brandfarligt område. Ett annat exempel är att det kan vara motiverat att inte meddela försäkring för mer än ett begränsat antal dyrbara konstföremål i samma lokal. Ytterligare ett exempel är att en lokal är särskilt utsatt för risk för inbrott.
När bestämmelsen också nämner den avsedda försäkringens art som ett skäl för vägran, tar detta särskilt sikte på försäkringar av enstaka föremål av mer speciellt slag, såsom frimärkssamlingar, smycken och ur m.m. Avvägningen mot försäkringstagarens intresse blir här en annan, dels eftersom försäkringsskyddet typiskt sett ter sig mindre angeläget än då det gäller försäkringar av grundläggande social betydelse, dels eftersom egendomen kan vara sådan att ett försäkringsskydd medför särskilda problem t.ex. när det gäller att avgränsa dess omfattning. Försäkringsbolaget bör här kunna vägra försäkring så snart det kan peka på att den
begärda försäkringen innebär särskilda svårigheter från försäkringsteknisk synpunkt.
Liksom vid personförsäkring kan försäkringsbolaget behöva vissa upplysningar som underlag för sin riskbedömning innan en konsumentförsäkring meddelas, om upplysningarna också i allmänhet inte torde ha samma centrala betydelse som vid personförsäkring. Någon bestämmelse motsvarande 11 kap. 1 §, som ger försäkringsbolaget rätt att avslå ansökan om försäkring om konsumenten inte har lämnat de uppgifter som rimligen kan begäras, har inte ansetts nödvändig. Också vid konsumentförsäkring kan försäkringsbolaget inom rimliga gränser kräva information i försäkringstekniskt avseende innan en försäkring beviljas (t.ex. vid ansökan om en villaförsäkring uppgifter om vilket material huset är byggt av och vilket år det är uppfört, eller vid motorfordonsförsäkring om bilens märke, årsmodell och körsträcka). Om försäkringsbolaget inte får upplysningar som det behöver för sin riskbedömning, kan konsumentens förhållande i vissa fall uppfattas som en sådan annan omständighet som omtalas i paragrafen och ger bolaget rätt att vägra att meddela försäkring.
Bestämmelsen ger försäkringsbolaget tillfälle att som grund för avslag också åberopa en tidigare försäkringstagares eller försäkrads individuella förhållanden, t.ex. att denne tidigare på ett allvarligt sätt har åsidosatt sina skyldigheter under försäkringstiden, i samband med skaderegleringen osv. Försäkringsbolaget kan också som regel avslå en ansökan om försäkring om sökanden har gjort sig skyldig till brott som har särskild betydelse från försäkringssynpunkt, t.ex. bedrägeribrott eller allmänfarlig vårdslöshet. Det förhållandet att konsumenten i övrigt utgör en dålig personlig risk, dvs. genom sina personliga förhållanden kan antas innebära en större risk än flertalet för att försäkringsfall skall inträffa, bör inte annat än i rena undantagsfall kunna åberopas till stöd för att vägra försäkring. Som exempel kan nämnas att den försäkrade förut har drabbats av ett stort antal skador, och skadorna dessutom tyder på en vårdslöshet som klart överstiger det normala. Har däremot oturliga omständigheter bidragit till skadorna, kan en ogynnsam skadestatistik normalt inte åberopas som särskilda skäl för att vägra försäkring (jfr rättsfallet NJA 1987 s. 383).
Om ett försäkringsbolag i ett enskilt fall vägrar att meddela försäkring, eller kräver premie eller andra villkor som konsumenten inte godtar, har denne möjlighet att vända sig till domstol för att få beslutet prövat där. Det framgår av 7 kap. 6 §. I detta ligger att försäkringsbolagets avslagsbeslut bör vara tillräckligt motiverat.
Reglerna om rätten till försäkring är tillämpliga endast om det är en konsument som önskar en försäkring. Fast ett dödsbo enligt definitionen av konsumentförsäkring i 1 kap. 4 § jämställs med konsument, kan dödsboet alltså inte kräva en försäkring. Undantagsvis kan vidare en konsument vägras en försäkring som normalt tillhandahålls allmänheten på den grunden att försäkringen inte tecknas ”huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet” och därför inte utgör en konsumentförsäkring (jfr 1 kap. 4 §). Detta kan bli aktuellt bl.a. vid vissa former av blandad försäkring, som skall ge ett skydd åt någon i egenskap av såväl konsument som företagare, t.ex. vid lantbruksförsäkring.
Enligt paragrafens andra mening får inte försäkringsbolaget grunda ett avslag på att ett försäkringsfall har inträffat efter det att en ansökan har avsänts eller lämnats till bolaget. Innebörden är att detta förhållande inte i och för sig kan få ligga till grund för avslaget. Om händelseförloppet vid en skada bara bestyrker ett antagande att det förelåg en så betydande risk för försäkringsfall att enligt bolagets praxis försäkring inte brukar meddelas, finns det inget hinder att åberopa också den inträffade skadan som skäl för att inte bevilja försäkring.
Försäkringstid och ansvarstid
2 § Försäkringstiden får inte överstiga ett år, om det inte finns särskilda skäl för en längre försäkringstid.
Om inte annat har avtalats eller framgår av omständigheterna, inträder försäkringsbolagets ansvar enligt försäkringsavtalet dagen efter den dag då försäkringstagaren ansökte om försäkringen eller antog ett anbud från bolaget. Ansvaret gäller till och med försäkringstidens sista dag.
Om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien, inträder försäkringsbolagets ansvar dagen efter den dag då premien betalades. Det gäller också om försäkringen i annat fall är giltig bara om premien betalas innan försäkringstiden börjar.
(Jfr 3 kap. 2 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen anger hur lång försäkringstiden normalt sett får vara. Vidare anges vid vilken tidpunkt försäkringsbolagets ansvar börjar och hur länge det varar. Den har för företagsförsäkring sin motsvarighet i 8 kap. 4 § och för personförsäkring sin motsvarighet i 11 kap 2 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.2.3. – Paragrafen har sin motsvarighet i 10, 11 och 13 §§ i 1980 års KFL samt 11 § i 1927 års FAL. – Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Första stycket
Enligt detta stycke får försäkringstiden (avtalstiden) vid konsumentförsäkring överstiga ett år bara om det finns särskilda skäl för en längre tid. Ett avsteg från huvudregeln kan vara motiverat, t.ex. som en anpassning till en praxis hos ett försäkringsbolag att låta alla försäkringar sluta vid ett månadsskifte. Ett annat fall är att försäkringstagaren har skäl för att försäkringen skall gälla över ett år utan att därefter förnyas, t.ex. när den tecknas med tanke på att den skall gälla under den tid då försäkringstagaren vistas i utlandet. Har avtal träffats om längre försäkringstid än ett år utan att det finns särskilda skäl, kan försäkringstagaren kräva att försäkringen skall upphöra när ett år har förflutit.
Som Lagrådet har anfört bör det inte finnas något hinder för att avtala om att en försäkring gäller tills vidare eller till dess att en viss händelse inträffar. Vid uppsägning i sådana fall har försäkringstagaren den rätt till förnyelse som framgår av 4 §.
Andra stycket
I andra stycket anges den tid under vilken försäkringsbolaget bär ett ansvar för inträffade försäkringsfall (ansvarstiden). Parterna kan fritt överenskomma om denna tid.
Ansvaret kan börja gälla från en senare tidpunkt än den då försäkringsavtalet ingås. Inget hindrar att det sätts i relation exempelvis till att en viss händelse inträffar, t.ex. vid en egendomsförsäkring att försäkringstagaren förvärvar den egendom som skall försäkras eller vid reseförsäkring att försäkringen skall börja gälla först när resan påbörjas. I dessa fall börjar försäkringstiden och ansvarstiden samtidigt.
Även om avtalet inte innehåller något om när ansvaret skall inträda, kan detta framgå av omständigheterna. Ett exempel är att någon tecknar en reseförsäkring i samband med att resan påbörjas. Typiskt sett framgår då av omständigheterna att ansvaret börjar gälla vid avresan.
Om tiden då ansvaret skall börja gälla inte framgår av vare sig avtalet eller omständigheterna, bär försäkringsbolaget ansvar från dagen efter den då försäkringstagaren avsänder eller lämnar ett meddelande om att han vill teckna försäkring. Men detta gäller bara om avtal också kommer till stånd, vilket i lagtexten markeras med ”ansvar enligt försäkringsavtalet”. Regleringen innebär att ansvaret dock kan inträda redan dessförinnan.
En förutsättning för att ansvaret skall inträda från angiven tidpunkt är att försäkringstagaren på ett otvetydigt sätt har visat att han är beredd att teckna försäkring på villkor som bolaget kan godta. Ansökningen måste vara så preciserad att det utan vidare framgår vilken försäkring som avses: försäkringsform, försäkringstid och försäkringsbelopp måste som regel vara angivna om detta ändå inte framgår av omständigheterna. Om ansökningen är så otydlig att den inte kan ligga till grund för ett beslut om försäkring, kan det vara lämpligt att försäkringsbolaget lämnar ett anbud till kunden. Godkänner kunden erbjudandet, får man utgå från den tidpunkt då accepten lämnas.
För tillämpningen av bestämmelsen har det betydelse när en ansökan om försäkring skall anses gjord och vad som krävs för att en ansökan skall anses riktad till bolaget (bevisbördan ligger i princip på försäkringstagarsidan – se vidare kommentaren till 11 kap. 2 §). – Om avtalet inte anger vid vilket klockslag en viss dag ansvaret inträder, får det antas ske kl. 00.00 den dagen.
När lagtexten talar om ansökan avses i första hand avlämnande för postbefordran, dvs. när försäkringstagaren lämnar ansökningen på ett postkontor eller lägger den i en brevlåda eller skickar den med fax eller e-post. För att en ansökan skall kunna räknas som avgiven krävs att den på ett ändamålsenligt sätt har lämnats för direkt befordran till försäkringsbolaget.
Bestämmelsen i andra stycket ger också besked om när försäkringsbolagets ansvar upphör. Ansvaret upphör efter den sista dagen av försäkringstiden. I linje med vad som sades nyss om ansvarets inträdande får ansvaret, i brist på avtal om annat, anses upphöra kl. 24.00 den sista dagen av försäkringstiden.
Tredje stycket
Utgångspunkten för bestämningen av ansvarstiden enligt paragrafens andra stycke är att försäkringsbolagets ansvarsinträde inte är beroende av att premien betalas. Det är emellertid inte något som hindrar att försäkringsbolaget gör sitt ansvar avhängigt av premiebetalningen. Det krävs i så fall ett förbehåll i avtalet om detta (en s.k. kontantklausul).
I stycket behandlas två olika situationer. Den första meningen reglerar det fallet att försäkringsavtalet ingås genom premiebetalningen. Då inträder ansvaret dagen efter den då premien betalas. Försäkringstiden börjar kl. 00.00 den dagen.
Den andra meningen tar sikte på det fallet att avtalet visserligen inte kommer till stånd genom att premien betalas men att ansvarstiden inte börjar förrän premien har betalats. Det kan finnas skäl för detta för t.ex. ett försäkringsbolag som tillhandahåller reseförsäkringar. Ett krav på förskottsbetalning kan vara befogat så att försäkringsbolaget inte skall hamna i en situation där resenären kan ha återvänt från sin resa, och försäkringstiden helt eller delvis har löpt ut, innan betalningsfristen för premien har gjort det (se 5 kap. 1 § första stycket).
Med betalning avses att premien kommer försäkringsbolaget till handa (jfr 5 kap. 5 § om när detta anses ske).
Självfallet kan det i avtalet bestämmas att försäkringstiden börjar löpa tidigare än från den tid som anges i lagen, t.ex. omedelbart efter betalningen.
Enligt 2 kap. 4 § ingår ett förbehåll av berört slag bland de villkor som försäkringsbolaget är skyldigt att informera särskilt om snarast efter att avtalet har träffats.
Uppsägning till försäkringstidens utgång
3 § Försäkringstagaren får när som helst säga upp försäkringen att upphöra vid försäkringstidens utgång.
Försäkringsbolaget får säga upp försäkringen att upphöra vid försäkringstidens utgång. Uppsägningen skall göras skriftligen och sändas till försäkringstagaren senast en månad innan försäkringstiden går ut. Den skall för att få verkan innehålla en förfrågan om försäkringstagaren vill ha försäkringen förnyad. Begär försäkringstagaren att försäkringen förnyas, gäller uppsägningen bara om det finns särskilda skäl att vägra försäkring med hänsyn till sådana omständigheter som anges i 1 §.
(Jfr 3 kap. 1 § och 6 § andra stycket promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, reglerar parternas rätt till uppsägning av en försäkring till försäkringstidens utgång. Den har ingen motsvarighet vid företagsförsäkring. I fråga om personförsäkring, jfr 11 kap. 3 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.2.2 och 6.2.4. – Paragrafen överensstämmer väsentligen med 15 och 16 §§ i 1980 års KFL. Den har ingen motsvarighet i 1927 års FAL.
Första stycket
Till skillnad mot försäkringsbolaget (se andra stycket) har försäkringstagaren en ovillkorlig rätt att få försäkringen att upphöra vid försäkringstidens utgång. Han behöver inte iaktta någon särskild uppsägningstid utan kan vänta med att säga upp försäkringen till sista dagen av den ursprungliga försäkringstiden. Uppsägningen kan ske skriftligen eller muntligen. Det avgörande är att uppsägningen når försäkringsbolaget innan försäkringstiden löper ut. Vid försäkring på obestämd tid kan uppsägningen ske när som helst.
Andra stycket
I andra stycket regleras försäkringsbolagets rätt att säga upp försäkringen till försäkringstidens utgång. Sker ingen uppsägning, förnyas försäkringen enligt vad som sägs i 4 §. För uppsägning från bolagets sida gäller ett krav på skriftlig form, och dessutom skall uppsägningen innehålla en förfrågan om försäkringstagaren vill ha försäkringen förnyad. Saknas denna förfrågan, får uppsägningen ingen verkan. Vidare gäller en månads uppsägningstid. Om uppsägningshandlingen sänds mindre än en månad före försäkringstidens utgång, förlängs försäkringstiden till en månad från tiden då uppsägningen avsändes.
Försäkringsbolagets rätt till uppsägning är begränsad genom att försäkringstagaren har en principiell rätt att få försäkringen förnyad efter försäkringstidens utgång, om det inte finns särskilda skäl för att vägra förnyelse. I detta läge, när försäkringstagaren redan har ett försäkringsskydd, krävs det normalt något starkare skäl för vägran än vid en begäran om nyteckning. En annan sak är att det under försäkringstiden kan komma fram tidigare okända omständigheter som talar mot en förlängning, t.ex. att en försäkrad villa har andra egenskaper än som angavs när försäkringen meddelades första gången.
Förnyelse av försäkringen
4 § Har inte en giltig uppsägning skett enligt 3 §, förnyas försäkringen för den vanligen tillämpade försäkringstid som närmast svarar mot den senast gällande försäkringstiden och på de villkor i övrigt som har gällt under denna tid, om inte försäkringstagaren då har tecknat en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag. Detta gäller dock inte om annat har avtalats eller framgår av omständigheterna.
(Jfr 6 § första stycket promemorian och SkFL.)
Paragrafen reglerar förnyelse av försäkringen vid avtalstidens utgång när inte en giltig uppsägning har skett enligt 3 §. Den har ingen motsvarighet vid företagsförsäkring. I fråga om personförsäkring, se 11 kap. 4 §. Övervägandena finns i 6.2.3. – Paragrafen överensstämmer i sak med 14 och 17 §§ i 1980 års KFL. – Paragrafen har i huvudsak utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Om försäkringstagaren har sagt upp försäkringen enligt 3 § första stycket, eller försäkringsbolaget har gjort en uppsägning som gäller enligt 3 § andra stycket, upphör försäkringen vid försäkringstidens utgång. Parterna kan också i samband med tecknandet eller senare avtala om att förnyelse inte skall ske. Någon gång kan det utan särskilt avtal av omständigheterna framgå att avtalet inte skall förnyas, t.ex. om försäkringstagaren tecknar en reseförsäkring för en bestämd resa (jfr rättsfallet NJA 1987 s. 982). Vidare gäller det undantaget från förnyelseregeln att, om försäkringstagaren före försäkringstidens utgång tecknar en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag, den tidigare försäkringen upphör att gälla.
Om det inte är fråga om något av dessa fall, förnyas försäkringen på det sätt som paragrafen anger. Den nya försäkringstiden blir den vanligen tillämpade försäkringstid som närmast motsvarar den senast gällande försäkringstiden. Om försäkringen då har gällt på annan tid än den normala, t.ex. därför att dess slutdag för enkelhetens skull har förlagts till ett års- eller månadsskifte, förnyas den för den tid som annars brukar gälla för sådana försäkringar eller, om olika försäkringstider tillämpas, den som närmast motsvarar vad som har gällt förut. De villkor som i övrigt har gällt under den senaste försäkringstiden blir gällande, om de inte ändras enligt 5 §. Parterna kan emellertid avtala om att försäkringen skall förnyas på annan tid eller på andra villkor än som har sagts nu.
Förnyelse anses innebära att en helt ny försäkring meddelas. Försäkringsbolaget kan därför innan förnyelse sker begära att försäkringstagaren lämnar upplysningar som har betydelse för frågan om försäkringen skall förnyas eller ej (se 4 kap. 1 §).
Försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringen i samband med förnyelse
5 § Vill försäkringsbolaget ändra försäkringen i samband med en förnyelse enligt 4 §, skall bolaget skriftligen ange ändringen senast samtidigt med kravet på premie för den förnyade försäkringen. Den förnyade försäkringen gäller då för den tid och på de villkor som försäkringsbolaget har angett.
I 2 kap. 6 § finns bestämmelser om information i samband med en ändring enligt första stycket.
(Jfr 3 kap. 7 § promemorian och SkFL.)
I denna paragraf, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, regleras ändring i samband med förnyelse, medan ändring under försäkringstiden behandlas i 8 §. Paragrafen har ingen motsvarighet vid företagsförsäkring. Vid personförsäkring har den viss motsvarighet i 11 kap. 7 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.2.5. – Paragrafen har en motsvarighet i 17 § andra stycket i 1980 års KFL.
Första stycket
Försäkringstidens längd för en förnyad försäkring kan skilja sig från den som har gällt för den ursprungliga försäkringen utan att detta behöver särskilt begäras av försäkringsbolaget. Försäkringstiden kan ändras så att den överensstämmer med vad som vanligen tillämpas för försäkringen.
Om försäkringsbolaget önskar att en försäkring skall ändras i andra avseenden vid förnyelse, och ändringen är till nackdel för försäkringstagaren eller den försäkrade, måste försäkringsbolaget däremot skriftligen ange ändringen senast i samband med att försäkringstagaren tillställs premiekrav för den nya försäkringen. Skulle försäkringsbolaget inte iaktta denna tid, gäller för försäkringen – utan att det sägs uttryckligen – samma villkor som har tillämpats tidigare.
Genom att försäkringsbolagets uppgift om villkorsändringen skall skickas senast i samband med premiekrav kommer försäkringstagaren normalt att vara införstådd med de nya villkoren redan då försäkringen förnyas. Om premiekravet, kanske av förbiseende, sänds först efter denna tidpunkt, får de äldre villkoren anses gälla tills försäkringstagaren har fått begäran om ändringen. Skulle ett försäkringsfall inträffa dessförinnan, är det dessa villkor som skall tillämpas.
Andra stycket
I andra stycket erinras om att det i 2 kap. 6 § finns bestämmelser om information om villkorsändring.
Försäkringstagarens rätt att säga upp försäkringen i förtid
6 § Försäkringstagaren får säga upp försäkringen att upphöra före försäkringstidens utgång, om
1. försäkringsbolaget väsentligt åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag eller enligt försäkringsavtalet,
2. försäkringsbehovet faller bort eller det inträffar någon annan liknande omständighet,
3. försäkringsbolaget har ändrat försäkringsvillkoren med stöd av 8 §,
4. försäkringen har förnyats enligt 4 § och försäkringstagaren ännu inte har betalat premie för den nya premieperioden, eller
5. det i annat fall föreligger en ny omständighet av väsentlig betydelse för försäkringsförhållandet.
Om inte annat anges, får uppsägningen verkan dagen efter den dag då den kom fram till försäkringsbolaget. Försäkringen kan också sägas upp med verkan från och med en viss dag i framtiden.
Om försäkringstagaren efter förnyelse enligt 4 § tecknar en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag utan att betala premie för den förnyade försäkringen, anses denna uppsagd med omedelbar verkan.
(Jfr 3 kap. 3 § promemorian och SkFL.)
I paragrafen behandlas försäkringstagarens rätt att säga upp försäkringsavtalet under försäkringstiden, alltså i förtid. Försäkringstagarens rätt att säga upp försäkringen till försäkringstidens slut regleras i 4 §. I 9–11 §§ behandlas försäkringstagarens rätt att säga upp försäkringen vid försäkringsbolagets konkurs m.m. och i 7 § försäkringsbolagets rätt att säga upp försäkringen i förtid. – Paragrafen har vid företagsförsäkring sin motsvarighet i 8 kap. 5 §. Vid personförsäkring har den viss motsvarighet i 11 kap. 5 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.2.4. – Första stycket 2 har en motsvarighet i 20 § första stycket i 1980 års KFL och första stycket 3 och 4, liksom andra stycket, har en motsvarighet i 20 § andra
stycket i 1980 års KFL. – Paragrafen har utformats efter Lagrådets förslag.
Bestämmelserna i denna paragraf utesluter naturligtvis inte att försäkringstagaren kan göra gällande att försäkringsavtalet är ogiltigt enligt allmänna avtalsrättsliga principer.
Första stycket
Punkt 1 nämner till en början en regel om uppsägning om försäkringsbolaget väsentligt åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag, framför allt då den informationsskyldighet som föreskrivs i bl.a. 2 kap. Eftersom skyldigheten att lämna information inte behöver följa av avtalet, kan man inte tala om kontraktsbrott i detta fall. Det betyder att försäkringstagaren kan ha rätt att säga upp försäkringen om försäkringsbolaget innan försäkringsavtalet slöts eller därefter har underlåtit att lämna information som föreskrivs i lagen. Det kan gälla information av såväl sådant slag som anges i 2 kap. som sådan som regleras i andra kapitel.
Vidare föreskrivs i samma punkt en rätt till förtida uppsägning också vid kontraktsbrott i vanlig mening, när försäkringsbolaget bryter mot någon avtalsförpliktelse. Framför allt avses olika missförhållanden i samband med skaderegleringen i strid med avtalet, t.ex. dröjsmål att betala ut försäkringsersättning eller oberättigade invändningar mot försäkringstagarens krav.
Bedömningen av om ett åsidosättande av försäkringsbolagets skyldigheter är väsentligt skall göras med utgångspunkt i försäkringstagarens situation och enligt samma principer som annars inom konsumenträtten. Det är alltså inte en abstrakt bedömning som skall göras utan en bedömning av vad som framstår som ett väsentligt lag- eller avtalsbrott med hänsyn till den enskilde försäkringstagarens situation och förutsättningar. Om underlåtenheten typiskt sett kan anses vara väsentlig för försäkringstagare i allmänhet, kan man utgå från att detta också gäller för den aktuella försäkringstagaren. Om den däremot är sådan att den för en försäkringstagare i allmänhet får anses vara av ringa betydelse, får det ankomma på försäkringstagaren att visa att underlåtelsen av någon anledning är väsentlig för honom (jfr det liknande resonemanget enligt 29 § konsumenttjänstlagen samt 13 och 29 §§konsumentköplagen; se prop. 1984/85:110 s. 262 f. och prop. 1989/90:89 s. 80 f. och 127 f.). Det har inte ansetts nödvändigt att låta denna subjektiva bedömning komma till uttryck i lagtexten.
Försäkringen kan vidare sägas upp enligt punkt 2 om försäkringstagaren på grund av någon händelse under försäkringstiden inte längre har behov av försäkringen eller om det inträffar någon annan liknande omständighet. I allmänhet torde en tillämpning av bestämmelsen bli aktuell då försäkringstagaren har gjort sig av med den försäkrade egendomen, men man kan också tänka sig att denna kommer att omfattas även av någon annan försäkring, t.ex. när försäkringstagaren flyttar ihop med någon vars försäkring gäller alla hushållsmedlemmars lösa egendom.
Försäkringen upphör inte automatiskt när det inträffar en sådan omständighet som har nämnts, utan det krävs att försäkringstagaren säger
upp den. Innan det har skett är försäkringstagaren alltså skyldig att betala premie till försäkringsbolaget, även om försäkringen redan tidigare har blivit onyttig för honom.
I första hand avses uppsägning av en försäkring i dess helhet. Det kan dock tänkas att bli aktuellt att bara en del av försäkringen sägs upp. Om t.ex. en försäkrad bil inte skall användas i trafik utan ställs i garage under vintern, kan försäkringstagaren säga upp trafikförsäkringen för denna tid.
Bestämmelsen innebär inte att försäkringstagaren får säga upp försäkringen i förtid för att gå över till ett annat försäkringsbolag som t.ex. kan erbjuda en försäkring med lägre premie eller andra mer fördelaktiga villkor. En rätt att säga upp försäkringen uppkommer inte heller därför att det inträffar ett försäkringsfall, såvida inte detta innebär att försäkringsbehovet har upphört.
I vissa fall kan försäkringsbolaget enligt 8 § ändra försäkringsvillkoren under försäkringstiden. Försäkringstagaren behöver då enligt punkt 3 inte stå kvar i avtalsförhållandet utan kan säga upp försäkringen redan till en tidpunkt som ligger före den då de nya villkoren skulle börja tillämpas.
Enligt 4 § förnyas i allmänhet en konsumentförsäkring vid försäkringstidens slut om den inte har sagts upp dessförinnan. Det kan antas att en försäkringstagare som vill undgå förnyelse ibland väljer att låta bli att betala premie för den nya avtalsperioden och felaktigt utgår från att avtalet därmed upphör att gälla. Med tanke på denna situation tillåter punkt 4 att försäkringstagaren säger upp försäkringen efter att förnyelse har skett men innan någon premie har betalats. Att märka är dock att försäkringstagaren är skyldig att betala premie för den tid under vilken den förnyade försäkringen har gällt (jfr 5 kap. 6 §).
Försäkringstagaren får enligt punkt 5 säga upp en försäkring att omedelbart upphöra, om det i annat fall finns en ny omständighet av väsentlig betydelse för försäkringsförhållandet. Ett exempel är att försäkringsbolaget överlåter hela eller delar av sitt försäkringsbestånd till ett annat bolag. Visserligen finns det till skydd för försäkringstagaren i denna situation vissa regler i försäkringsrörelselagen (15 och 15 a kap.), men en överlåtelse får anses ha en så pass ingripande betydelse för de försäkringar den omfattar att försäkringstagaren bör kunna omedelbart komma ifrån avtalet med försäkringsbolaget, vilket för övrigt också ligger i linje med allmänna fordringsrättsliga principer. För att en ny omständighet skall kunna berättiga till omedelbar uppsägning måste den påverka försäkringsförhållandet på ett sätt som är negativt för försäkringstagaren. Det sägs inte i bestämmelsen men får anses självklart.
Uppsägning kan ske både skriftligen och muntligen. Sägs försäkringen upp i förtid, har försäkringsbolaget rätt till premie endast för den tid under vilken det har haft ett försäkringsansvar. Försäkringstagaren har alltså rätt att få tillbaka den del av den betalda premien som inte tas i anspråk (se 5 kap. 6 §).
Andra stycket
I andra stycket anges den tid då uppsägningen får verkan. Försäkringstagaren kan välja om han vill att försäkringen skall upphöra genast eller vid en framtida tidpunkt, t.ex. när han tänker flytta ihop med någon vars försäkring skyddar också honom.
Tredje stycket
I detta stycke anges när en konsumentförsäkring kan upphöra utan någon uttrycklig uppsägning från försäkringstagarens sida. Har försäkringen förnyats, och tecknar försäkringstagaren en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag, utan att dessförinnan till någon del ha betalat premie för den förnyade försäkringen, skall den förnyade försäkringen anses uppsagd med omedelbar verkan. Den äldre försäkringen upphör vid samma tidpunkt som den nya försäkringen börjar gälla. För den tid som den förnyade försäkringen har varit i kraft är försäkringstagaren också i detta fall skyldig att betala premie.
Försäkringsbolagets rätt att säga upp försäkringen i förtid
7 § Försäkringsbolaget får säga upp försäkringen att upphöra före försäkringstidens utgång, bara om försäkringstagaren eller den försäkrade grovt har åsidosatt sina förpliktelser mot bolaget eller om det annars finns synnerliga skäl.
Uppsägningen skall göras skriftligen och med fjorton dagars uppsägningstid, räknat från det att försäkringsbolaget avsände den. Uppsägningen skall ske utan oskäligt dröjsmål från det att försäkringsbolaget fick kännedom om det förhållande som den grundas på. Annars förlorar försäkringsbolaget rätten att säga upp försäkringen på grund av förhållandet, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
I 5 kap. 2 § finns bestämmelser om uppsägning på grund av premiedröjsmål.
(Jfr 3 kap. 4 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen behandlar försäkringsbolagets möjligheter att säga upp försäkringsavtalet för upphörande under försäkringstiden. Försäkringsbolaget har också en allmän rätt att säga upp försäkringen till försäkringstidens slut (jfr 3 § andra stycket), men den begränsas av försäkringstagarens möjlighet att få försäkringen förnyad. – Paragrafen har för företagsförsäkringens del sin motsvarighet i 8 kap. 6 § och för personförsäkringens del viss motsvarighet i 11 kap. 7 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.2.5. – Paragrafen har sin motsvarighet i 18 § i 1980 års KFL.
Första stycket
Paragrafens första stycke innehåller en allmän uppsägningsregel, som kompletterar det särskilda uppsägningsfall vid premiedröjsmål som behandlas på annat ställe i lagen (5 kap. 2 § första stycket). För uppsägning krävs att försäkringstagaren eller den försäkrade grovt har åsidosatt sina förpliktelser mot bolaget eller att det annars finns synnerliga skäl.
Försäkringstagarens och den försäkrades förpliktelser framgår av villkoren eller i vissa fall direkt av lagen. Exempel på fall när det kan finnas en rätt att säga upp försäkringen är när den försäkrade med grov vårdslöshet har framkallat ett försäkringsfall eller låtit bli att följa säkerhetsföreskrifter eller när den försäkrade har lämnat grovt felaktiga uppgifter vid skaderegleringen. Också att försäkringstagaren allvarligt har åsidosatt sin upplysningsplikt när avtal träffades kan, även om det inte är
fråga om svek eller liknande, ibland utgöra skäl för uppsägning (jfr 4 kap. 2 § andra stycket om nedsättning av försäkringsersättningen).
Försäkringsbolaget har rätt till uppsägning, oavsett om det är försäkringstagaren eller den försäkrade som grovt har åsidosatt sina förpliktelser. Beträffande upplysningsplikt lär dock i praktiken bara överträdelser från försäkringstagarens sida bli aktuella (jfr 4 kap. 1 §).
Ett kontraktsbrott behöver inte nödvändigtvis ha föranlett skada för försäkringsbolaget utan kanske bara en betydande ekonomisk risk. I princip är det avgörande om kontraktsbrottet som sådant är att bedöma som grovt. Av betydelse vid bedömningen om försäkringsbolaget har rätt att säga upp försäkringen kan dock också bli om försummelsen framstår som en engångshändelse eller om man kan befara att den upprepas.
Flera försäkrade kan skyddas av en försäkring. Även om det bara är en av dem som har åsidosatt sina skyldigheter, kan försäkringen sägas upp i sin helhet.
Under vissa speciella förhållanden kan en uppsägning ske även om försäkringstagaren eller den försäkrade inte på något sätt har försummat sina skyldigheter. Ett exempel är om försäkringen, utan att det begåtts något fel, har fått ett helt felaktigt innehåll och det inte finns möjlighet att bara ändra villkoren enligt 8 §. Ett annat fall är när försäkringstagaren har tecknat försäkring till ett belopp som uppenbarligen vida överstiger det försäkrades värde. Ett sådant förfarande kan inte betecknas som kontraktsbrott, men omständigheterna kan vara sådana att det framstår som förberedelse till ett försäkringsbedrägeri och därför kan motivera uppsägning. En förutsättning för detta är emellertid i båda fallen att det finns synnerliga skäl.
Att försäkringstagaren har gått i konkurs kan inte i sig utgöra synnerliga skäl för uppsägning. I sådana fall kan det bli aktuellt att tillämpa bestämmelserna i 5 kap. 2 § om premiedröjsmål, men bara den omständigheten att dröjsmål kan befaras ger ingen uppsägningsrätt.
Andra stycket
Om försäkringsbolaget vill få avtalsförhållandet att upphöra på grund av en sådan omständighet som avses i första stycket, måste det säga upp avtalet skriftligen. En muntlig uppsägning är utan verkan.
Uppsägningstiden, som löper från det att uppsägningen avsänds av försäkringsbolaget, är minst fjorton dagar. Om försäkringstagaren gör sannolikt att uppsägningen försenats eller att den inte alls kommit fram, kan det inträffa att uppsägningen får verkan först vid en senare tidpunkt (se 7 kap. 5 §).
Försäkringsbolagets uppsägning skall ske utan oskäligt dröjsmål. Beskedet behöver alltså inte lämnas genast, utan försäkringsbolaget har rätt till en viss frist innan det behöver ta ställning till om avtalet skall sägas upp. Tidsfristen räknas från det att försäkringsbolaget har fått kännedom om det faktiska förhållande som uppsägningen grundas på, således inte från det att försäkringsbolaget tagit ställning till om det finns tillräckligt starka skäl för uppsägning. Om uppsägningen inte görs i rätt tid, förlorar försäkringsbolaget rätten att säga upp försäkringen. Undantag från denna regel gäller bara om försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
Uppsägningen kan också riktas till en mäklare som har fullmakt att företräda försäkringstagaren i det aktuella hänseendet eller till en annan behörig företrädare för honom.
Paragrafen ställer inte något krav på att uppsägningen skall vara försedd med motivering. På grund av bestämmelserna i 7 kap. 7 § om tidsfrist för att väcka talan kan försäkringstagaren dock räkna med att samtidigt få besked även på denna punkt.
Tredje stycket
Bestämmelsen innehåller en erinran om bestämmelsen om uppsägning på grund av premiedröjsmål i 5 kap. 2 §.
Försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringen i förtid
8 § Om försäkringstagaren eller den försäkrade grovt har åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget eller det annars finns synnerliga skäl, får bolaget ändra försäkringsvillkoren under försäkringstiden. Om en sådan ändring gäller det som sägs om uppsägning i 7 § andra stycket.
I 2 kap. 6 § finns bestämmelser om information i samband med en ändring enligt första stycket.
(Jfr 3 kap. 5 § promemorian och SkFL.)
I paragrafen anges under vilka förutsättningar som försäkringsbolaget får ändra försäkringsvillkoren under försäkringstiden. Villkorsändringar i samband med att en försäkring förnyas behandlas i 5 §. Med ändring av villkoren avses även att tidigare gällande villkor kompletteras med ytterligare villkor. – Paragrafen har för företagsförsäkringens del viss motsvarighet i 8 kap. 6 § tredje stycket. Den har ingen motsvarighet vid personförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 6.2.5 – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1927 års FAL men däremot i 19 § i 1980 års KFL.
Första stycket
Utgångspunkten för bestämmelserna är att avtalet gäller och att avtalsvillkoren inte får ändras ensidigt av ena parten. Endast i undantagsfall kan sådana ändringar komma i fråga. Det förutsätter att försäkringstagaren eller den försäkrade grovt har åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget eller det annars finns synnerliga skäl. Det är att märka att detta är samma krav som ställs för att försäkringsbolaget skall få säga upp avtalet i förtid (7 § första stycket).
Vid prövningen av om det finns synnerliga skäl bör hänsyn tas till vad villkorsändringen närmare går ut på. Vissa ändringar kan vara så ingripande, sett ur försäkringstagarens synvinkel, att de är likvärdiga med en uppsägning, och i så fall bör det angivna rekvisitet tolkas på samma sätt. I andra fall är villkorsändringen kanske inte särskilt långtgående, och då kan det vara rimligt att anse den tillåten, fast försäkringsbolaget inte skulle ha haft rätt att säga upp försäkringen på samma grunder. Också om försäkringsbolaget åberopar mera speciella förhållanden, för vilka varken försäkringstagaren eller bolaget kan lastas, kan det finnas
anledning att låta avtalet bestå med något avvikande innehåll i stället för att låta det upphöra. Ett exempel är att försäkringen av misstag anger en annan fastighet än den som avsetts.
Av hänvisningen till 7 § framgår att villkorsändringen skall anges skriftligen och att den får verkan efter fjorton dagar.
Andra stycket
I andra stycket erinras om att det i 2 kap. 6 § finns bestämmelser om information vid villkorsändring.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
9 § Om försäkringsbolaget försätts i konkurs, har försäkringstagaren rätt att säga upp försäkringen att upphöra omedelbart. Konkursboet har rätt att säga upp försäkringen med fjorton dagars uppsägningstid.
Upphör försäkringen att gälla enligt första stycket, har försäkringstagaren och andra som lider skada på grund av detta rätt till skadestånd.
(Jfr 3 kap. 8 § promemorian.)
Paragrafen handlar om vissa följder av att ett försäkringsbolag försätts i konkurs. För företagsförsäkringen har den sin motsvarighet i 8 kap. 7 § och för personförsäkring i 11 kap. 8 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.2.6. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1980 års KFL men däremot i viss mån i 26 § i 1927 års FAL.
Försätts försäkringsbolaget i konkurs, har båda parter enligt första stycket rätt att säga upp försäkringsavtalet – försäkringstagaren med omedelbar verkan, konkursboet med den verkan att avtalet upphör efter fjorton dagar.
Andra stycket innehåller en bestämmelse om att försäkringstagaren eller en annan person, t.ex. en panthavare, som lider ekonomisk skada på grund av att försäkringsbolaget försatts i konkurs har rätt till skadestånd.
I fråga om skadeståndsansvaret är sådana allmänna skadeståndsrättsliga principer tillämpliga som beträffande verkan av medvållande. Om försäkringstagaren lider skada genom att stå utan försäkringsskydd vid ett försäkringsfall, torde han – som Lagrådet påpekat – i allmänhet få anses ha oaktsamt medverkat till sin skada genom att försumma att teckna ny försäkring efter det att den gamla har sagts upp. Däremot kan han drabbas av en förlust genom att bli tvungen att betala högre premie för den nya försäkringen, och för denna skada lär han normalt ha rätt till skadestånd.
Skyldigheten att betala skadestånd är något som ligger på konkursgäldenären, alltså försäkringsbolaget, och inte på konkursboet. Anspråket på ersättning kan således inte riktas mot konkursboet utan bara göras gällande genom bevakning i konkursen (jfr NJA II 1927 s. 401 f.).
10 § Försäkringstagaren har också rätt att säga upp försäkringen att upphöra omedelbart, om
1. försäkringsbolaget vid en utmätning saknar tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen, förklarar sig ställa in sina betalningar eller annars kommer på obestånd, eller
2. försäkringsbolagets rätt upphör att bedriva marknadsföring och att ingå nya försäkringsavtal om risker som är belägna i Sverige eller att alls driva försäkringsrörelse.
Första stycket gäller inte om försäkringsbolaget genast efter anmaning ställer betryggande säkerhet för avtalets fullgörande.
Upphör försäkringen att gälla enligt första stycket, har försäkringstagaren och andra som lider skada på grund av detta rätt till skadestånd.
(Jfr 3 kap. 8 § andra och tredje stycket samt 9 § första stycket promemorian.)
Paragrafen handlar om försäkringstagarens rätt att säga upp försäkringen om försäkringsbolaget annars kommer på obestånd eller inte längre får ingå nya försäkringsavtal liksom om rätten till skadestånd i dessa fall. För företagsförsäkring har den sin motsvarighet i 8 kap. 7 §. För personförsäkring har tredje stycket sin motsvarighet i 11 kap. 9 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.2.6. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1980 års KFL men däremot i viss mån i 26 § andra och tredje mom. samt 27 § första stycket i 1927 års FAL.
I första stycket regleras två ytterligare situationer (vid sidan av det som sägs i 9 §) då en försäkringstagare får säga upp en försäkring i förtid.
Punkt 1 tar upp fallet då försäkringsbolaget vid utmätning saknar tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen, ställer in sina betalningar eller annars kommer på obestånd.
Det som sägs i punkt 2 gäller olika fall då ett försäkringsbolags möjligheter att driva verksamhet begränsas eller helt upphör på grund av myndighetsbeslut. En situation rör ett utländskt försäkringsbolag vars hemland hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och vars verksamhet inom EES står under finansiell tillsyn av den behöriga myndigheten i hemlandet. Ett sådant försäkringsbolag kan under vissa förutsättningar förbjudas av Finansinspektionen att fortsätta sin marknadsföring och att ingå nya försäkringsavtal om, såvitt gäller annan försäkring än livförsäkring, risker som är belägna här i landet (3 kap. 6 § lagen om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige). Det kan också inträffa att ett sådant försäkringsbolag av den behöriga myndigheten i hemlandet med stöd av det landets lag förbjuds att driva fortsatt verksamhet i Sverige. Vidare kan ett försäkringsbolag med ett hemland utanför EES få sin koncession att bedriva verksamhet här förverkad av Finansinspektionen eller regeringen. Punkt 2 är i och för sig enligt sin avfattning tillämplig också i sådana fall då ett svenskt försäkringsbolag får sin koncession förverkad av Finansinspektionen eller regeringen (med stöd av 19 kap. 11 § försäkringsrörelselagen). Eftersom ett sådant försäkringsbolag efter ett förverkande skall träda i likvidation (se 14 kap. 3 § 4 försäkringsrörelselagen), får förevarande paragraf dock i praktiken ingen eller begränsad betydelse i ett sådant fall. I stället blir 11 § tillämplig.
I andra stycket, som tillkommit på Lagrådets förslag, görs det undantaget från försäkringstagarens uppsägningsrätt att försäkringen inte upphör om försäkringsbolaget genast ställer betryggande säkerhet för att avtalet skall fullgöras (jfr 26 § 2 mom. i 1927 års FAL).
Tredje stycket reglerar rätten till skadestånd om försäkringsavtalet upphört enligt första stycket. Som Lagrådet framhållit bör skadeståndsansvaret liksom enligt 9 § anknyta till att försäkringen upphör. Även andra än försäkringstagaren, t.ex. panthavare som blir utan ersättning, kan kräva skadestånd.
11 § Om försäkringsbolaget har trätt i likvidation, tillämpas 9 §. Försäkringen upphör att gälla ett år efter likvidationens början, om inte försäkringstagaren har sagt upp den dessförinnan.
(Jfr 3 kap. 9 § andra stycket promemorian.)
Paragrafen uttalar vad som skall gälla för ett försäkringsavtal om försäkringsbolaget har trätt i likvidation. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 7 §. För personförsäkring har paragrafen sin motsvarighet i 11 kap. 10 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.2.6. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1980 års KFL men däremot i 27 § i 1927 års FAL.
Om försäkringsbolaget har trätt i likvidation, har försäkringstagaren rätt att säga upp försäkringen till omedelbart upphörande. Likvidatorn har ingen rätt att säga upp försäkringen, men försäkringen upphör att gälla ett år efter likvidationens början såvida inte försäkringstagaren har sagt upp den tidigare. Hänvisningen till 9 § innebär också att försäkringstagaren och andra personer kan ha rätt till skadestånd enligt vad som sägs i 9 § andra stycket.
4 kap. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
I kapitlet regleras följderna – bl.a. nedsättning av försäkringsersättningen – av att försäkringstagaren eller den försäkrade bryter mot s.k. biförpliktelser. Kapitlet har vid personförsäkring sin motsvarighet i 12 kap. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 8–16 §§.
Kapitlet innehåller tolv paragrafer. I 1–4 §§ behandlas upplysningsplikten, i 5 § framkallande av försäkringsfall, i 6 § säkerhetsföreskrifter och i 7 § räddningsplikt. Vidare finns i 8 § regler om identifikation, dvs. fall då ett handlande av någon annan (t.ex. framkallande av försäkringsfall) likställs med handlande av den försäkrade själv. Vissa undantag från nedsättningsreglerna ges i 9 §. Kapitlet innehåller också i 10 § en bestämmelse om reklamationsplikt för försäkringsbolaget. I 11 § finns en bestämmelse som förebygger att ett avtalsvillkor om biförpliktelser behandlas som ett villkor om försäkringens omfattning. Slutligen finns i 12 § en bestämmelse som avser fallet då ett moment av personförsäkring ingår i konsumentförsäkringen.
Upplysningsplikten
1 § Den som vill teckna en konsumentförsäkring är skyldig att på försäkringsbolagets begäran lämna upplysningar som kan ha betydelse för frågan om försäkringen skall meddelas. Detsamma gäller om försäkringstagaren begär att få försäkringen utvidgad eller förnyad. Försäkringstagaren skall ge riktiga och fullständiga svar på försäkringsbolagets frågor.
En försäkringstagare som inser att försäkringsbolaget tidigare har fått oriktiga eller ofullständiga uppgifter om förhållanden av uppenbar betydelse för riskbedömningen är skyldig att utan oskäligt dröjsmål rätta uppgifterna.
(Jfr 4 kap. 1 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen reglerar försäkringsbolagets rätt att begära upplysningar av den tilltänkte försäkringstagaren samt dennes plikt att informera försäkringsbolaget. Den har för personförsäkring sin motsvarighet i 12 kap. 1 §. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 8 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.3.1. – Bestämmelsen har ingen uttrycklig motsvarighet i 1927 års FAL eller 1980 års KFL.
Första stycket
Försäkringsbolaget får enligt första och andra meningen inhämta upplysningar såväl när konsumenten inte tidigare har haft någon försäkring som när en försäkring skall förnyas, oavsett om förnyelse sker med stöd av 3 kap. 3 § eller på särskild begäran av försäkringstagaren. Detsamma gäller om försäkringen i något avseende skall utvidgas.
Upplysningsplikten tar sikte på sådana förhållanden som kan ligga till grund för försäkringsbolagets beslut. Bolaget har alltså rätt att få besked om förhållanden som påverkar risken för försäkringsfall och omfattningen av en eventuell skada. Huruvida bolagets begäran kan anses avse ett sådant förhållande eller inte får bedömas objektivt. Som princip spelar konsumentens egen uppfattning alltså inte någon roll. En annan sak är att
konsumentens insikt om uppgiftens betydelse kan påverka bedömningen om ersättningen efter ett försäkringsfall skall sättas ned med stöd av 2 § andra stycket.
I tredje meningen sägs att konsumenten skall ge riktiga och fullständiga svar på försäkringsbolagets frågor. Denna skyldighet är ett komplement till skyldigheten i första och andra meningen. Det betyder att det inte finns någon plikt att svara på annat än sådant som har betydelse för frågan om en försäkring skall meddelas, utvidgas eller förnyas. Begär försäkringstagaren utvidgning på en viss punkt, behöver han inte ge upplysningar i ett helt annat avseende, även om försäkringsbolaget tar upp frågan i sammanhanget.
Upplysningsplikten ligger bara på konsumenten, alltså den blivande försäkringstagaren. Är det någon annan som skall vara försäkrad, kan försäkringsbolaget naturligtvis söka få uppgifter även av denne, men det sker då inte med stöd av reglerna i förevarande paragraf. Om det visar sig att den försäkrade i ett sådant fall inte har lämnat korrekta besked till försäkringsbolaget, kan det därför inte komma i fråga att tillämpa reglerna om ansvarsfrihet eller nedsättning av ersättningen i 2 §, utom när den försäkrades uppgifter kan anses lämnade på uppdrag av eller i samförstånd med försäkringstagaren.
En blivande försäkringstagare är vid konsumentförsäkring i princip bara skyldig att besvara de frågor som försäkringsbolaget ställer. Men under mycket speciella förhållanden får en spontan upplysningsplikt anses gälla utan direkt lagstöd, närmast när försäkringstagaren annars skulle göra sig skyldig till svek eller liknande. Så kan det vara om försäkringstagaren t.ex. förstår att försäkringsbolaget har misstagit sig om något förhållande av väsentlig betydelse för försäkringsavtalet. Som framgår av paragrafens andra stycke har försäkringstagaren dessutom en sådan upplysningsplikt i den meningen att han är skyldig att rätta vissa oriktiga eller ofullständiga uppgifter.
Andra stycket
Försäkringstagaren har i vissa fall en spontan upplysningsplikt, nämligen om han inser att försäkringsbolaget tidigare har fått en oriktig eller ofullständig upplysning som rör riskbedömningen. Då skall försäkringsbolaget underrättas om detta utan oskäligt dröjsmål, under förutsättning att det är fråga om något som har uppenbar betydelse för bolagets riskbedömning.
Upplysningsplikten i denna del gäller inte bara i de situationer där försäkringstagaren tidigare har begått ett sådant fel som gör 2 § tillämplig – alltså vid vissa fall av uppsåt eller oaktsamhet. Också en felaktig uppgift som förut har lämnats i god tro skall alltså korrigeras. För försäkringsbolaget kan det vara av värde att få de rätta förhållandena klarlagda, inte minst med tanke på om villkoren skall förändras, framför allt då försäkringen kommer att förnyas. Det spelar inte någon roll om de oriktiga eller ofullständiga upplysningarna har lämnats av försäkringstagaren eller av någon annan, t.ex. den försäkrade eller en värderingsman, och inte heller om de hänför sig till tiden då avtalet ingicks eller till en senare tidpunkt. Det saknar vidare betydelse om de oriktiga upplysningarna har grundats på frågor från försäkringsbolaget eller om de
lämnats spontant. Däremot krävs det att försäkringstagaren verkligen inser att försäkringsbolaget inte har korrekt information. Det kan alltså i dessa fall aldrig bli tal om att sätta ned ersättningen med stöd av 2 § om försäkringstagaren endast bort inse att försäkringsbolaget har varit felunderrättat.
Liksom beträffande upplysningsplikten i samband med försäkringens tecknande är det försäkringstagaren som skall underrätta försäkringsbolaget om tidigare lämnade felaktiga uppgifter. Om en försäkrad som inte är försäkringstagare får klart för sig att försäkringsbolaget inte känner till det rätta förhållandet, har han alltså inte någon lagstadgad upplysningsplikt mot försäkringsbolaget. Visar det sig att försäkringstagaren inte har vetat om förhållandet, kan det därför inte komma i fråga att vid ett försäkringsfall sätta ned ersättningen till den försäkrade med stöd av 2 §, oavsett vad denne för sin del har känt till.
Rättelsen skall ske utan oskäligt dröjsmål. Vad som är ett oskäligt dröjsmål får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, bl.a. försäkringstagarens personliga förhållanden, försäkringens art och felets betydelse.
2 § Om försäkringstagaren vid fullgörande av sin upplysningsplikt enligt 1 § har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, är avtalet ogiltigt enligt vad som sägs i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område och försäkringsbolaget fritt från ansvar för försäkringsfall som inträffar därefter. I fråga om betald premie tillämpas 5 kap. 6 §.
Har försäkringstagaren annars uppsåtligen eller av oaktsamhet eftersatt sin upplysningsplikt enligt 1 §, kan ersättningen sättas ned i fråga om varje försäkrad efter vad som är skäligt med hänsyn till den betydelse förhållandet skulle ha haft för försäkringsbolagets bedömning av risken, det uppsåt eller den oaktsamhet som har förekommit och övriga omständigheter.
(Jfr 4 kap. 2 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, anger vad som gäller om försäkringstagaren inte har fullgjort sin upplysningsplikt enligt 1 §. Den har vid personförsäkring en motsvarighet i 12 kap. 2 §. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 9 § första och andra styckena. – Övervägandena finns i avsnitt 6.3.1. – Första stycket har en motsvarighet i 4 § i 1927 års FAL. Andra stycket motsvarar i sak 30 § i 1980 års KFL.
Första stycket
Stycket hänvisar till avtalslagen, närmast 30 och 33 §§, för fall då försäkringstagaren har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder. Avtalet blir då i allmänhet ogiltigt. Som uttryckligen framgår av 5 kap. 6 § andra stycket i förevarande lag behöver försäkringsbolaget inte betala tillbaka den del av premien som hänför sig till tiden fram till att avtalet förklaras ogiltigt. Skulle försäkringsbolaget ha utgett försäkringsersättning på grund av det ogiltiga avtalet, blir allmänna principer tillämpliga i fråga om rätten att återkräva ersättningen. Om sveket eller det ohederliga förfarandet har förekommit när försäkringen förnyades, är det bara detta förnyade avtal som blir ogiltigt.
Bestämmelsen behandlar bara sådant svek osv. som består i brott mot upplysningsplikten. Man kan tänka sig svikliga förfaranden av annat slag, liksom andra förfaranden som avses i 3 kap. avtalslagen, i samband med avtalets ingående. Ett exempel är att någon tecknar en brandförsäkring på sin fastighet med avsikt att senare sätta eld på den och få ut försäkringsbeloppet. Också i dessa fall är avtalslagens ogiltighetsregler naturligtvis tillämpliga.
Andra stycket
Andra stycket ger försäkringsbolaget rätt att sätta ned försäkringsersättningen om det framkommer att försäkringstagaren i annat fall uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot den upplysningsplikt som framgår av 1 §.
Försäkringsersättningen får inte sättas ned om försäkringstagaren har visat endast ringa oaktsamhet (se 9 § första stycket 1). Än mindre kan det leda till nedsättning om en felaktig uppgift har lämnats i god tro.
Nedsättning förutsätter att försäkringstagaren har brutit mot de förpliktelser som följer av 1 §. Det kan handla om att korrekta besked inte har lämnats till försäkringsbolaget i samband med avtalets ingående. Det kan också röra sig om sådana försummelser under själva försäkringstiden som omtalas i 1 § andra stycket. Försäkringstagarens försummelse av upplysningsplikten går i princip ut över samtliga försäkrade.
Själva upplysningsplikten beror huvudsakligen av de objektiva förhållandena rörande försäkringsbolagets riskbedömning. Försäkringstagarens egen insikt om hur viktig en viss upplysning är spelar inte någon roll, utan det avgörande blir hur en försäkringstagare i allmänhet uppfattar situationen. Däremot kan försäkringstagarens vetskap om uppgiftens betydelse beaktas vid den skälighetsbedömning som skall göras. Det framgår av att det uppsåt eller den oaktsamhet som förekommit särskilt nämns i lagtexten. Typiskt sett får man anse situationen allvarligare om det visar sig att försäkringstagaren har varit medveten om att en oriktig uppgift haft väsentlig betydelse för försäkringsbolagets riskbedömning än om ett felaktigt besked har lämnats utan att försäkringstagaren närmare har funderat på försäkringsbolagets fråga.
Det är inte bara försäkringstagarens subjektiva förhållanden som skall inverka då man överväger om nedsättning alls skall ske liksom nedsättningens omfattning. Enligt paragrafen skall särskilt beaktas dels den betydelse förhållandet skulle ha haft för försäkringsbolagets bedömning av risken, dels övriga omständigheter. Sålunda får man ta hänsyn till om försäkringsbolaget inte skulle ha meddelat försäkring, ifall bolaget fått korrekta uppgifter, eller om försäkringen då skulle ha beviljats på andra villkor.
Om försäkringstagaren försummar att fullgöra en upplysningsplikt som kan anses ha uppkommit under försäkringstiden – t.ex. genom att inte rätta en felaktig uppgift som försäkringsbolaget tidigare har fått från någon annan, t.ex. den försäkrade – har det också betydelse för prövningen i vad mån bolaget hade kunnat ändra villkoren om det fått de rätta förhållandena klarlagda. Förutsättningarna för villkorsändring under försäkringstiden framgår av 3 kap. 8 §.
Även om försäkringens art inte nämns uttryckligen, är det naturligt att detta tillmäts betydelse. Vid försäkringar som avser att ge en grundläggande ekonomisk trygghet finns det anledning att ställa högre krav på uppsåtets eller oaktsamhetens allvar för att nedsättning skall ske än i fråga om försäkringar som har mindre social betydelse. Ersättning som utgår på grund av t.ex. en hemförsäkring har i allmänhet större betydelse för den försäkrade än den ersättning som kan utgå från en urförsäkring eller liknande. Vid ansvarsförsäkring, som också omfattas av regeln, kan det någon gång vara motiverat att ta viss hänsyn även till den skadelidandes intresse om en långtgående nedsättning skulle gå ut över honom.
En felaktig uppgift som inte har haft någon inverkan på avtalets innehåll skall inte medföra att ersättningen sätts ned. Detsamma gäller om försäkringsbolaget insåg eller borde ha insett att uppgiften var bristfällig (se 4 §).
Sedan försäkringsbolaget har fått kännedom om ett förhållande som kan medföra frihet från ansvar helt eller delvis på grund av brott mot upplysningsplikten, skall detta meddelas försäkringstagaren och eventuellt andra försäkrade som har framställt ersättningskrav mot försäkringsbolaget (se 10 §). Men det gäller bara om bolaget vill åberopa förhållandet.
Det är tänkbart att en konsumentförsäkring förmedlas av en mäklare eller annan mellanman som lämnar upplysningar om risken. Om mäklaren har fullmakt av försäkringstagaren att göra detta, får enligt allmänna avtalsrättsliga principer mäklarens handlande tillräknas försäkringstagaren. Någon gång kan oriktiga upplysningar eller passivitet i ond tro få sådana konsekvenser också när mäklaren saknar fullmakt. Att inte försäkringstagaren utan bara ombudet har handlat svikligt eller mot tro och heder innebär alltså att avtalet blir ogiltigt. Likaså kan ombudets uppsåt eller oaktsamhet resultera i att försäkringsersättningen sätts ned. Vid skälighetsbedömningen enligt andra stycket är det dock möjligt att beakta att försäkringstagaren själv är fri från skuld. På liknande sätt får upplysningar från annan fullmäktig bedömas.
I den mån försäkringstagaren på grund av en mäklarens oaktsamhet går miste om försäkringsersättning eller får denna nedsatt, kan skadestånd utkrävas av mäklaren med stöd av 14 § lagen om försäkringsmäklare. En försäkringstagare som har varit företrädd av ett ombud av annat slag kan i motsvarande situation också ha rätt till ersättning av ombudet.
Riskökning
3 § Försäkringsbolaget får föreskriva i avtalsvillkoren att försäkringstagaren utan oskäligt dröjsmål skall anmäla till bolaget om ett förhållande som har angetts i avtalet och som är av väsentlig betydelse för risken ändras. Om försäkringstagaren försummar att göra en sådan anmälan, kan ersättningen från försäkringen sättas ned i fråga om varje försäkrad enligt vad som sägs i 2 § andra stycket.
Av 2 kap. 8 § framgår att ett villkor om anmälningsskyldighet enligt första stycket i vissa fall inte får åberopas av försäkringsbolaget om det inte särskilt har framhållits för försäkringstagaren.
(Jfr 4 kap. 3 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen behandlar underlåtenhet att göra föreskriven anmälan om riskökning. Den har vid personförsäkring viss motsvarighet i 12 kap. 6 och 7 §§. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 10 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2. – Bestämmelsen har viss motsvarighet i 31 § i 1980 års KFL. – Paragrafen och dess rubrik har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Första stycket
Försäkringsbolaget kan i avtalet ange ett särskilt förhållande som har väsentlig betydelse för risken och ålägga försäkringstagaren att under försäkringstiden anmäla om detta förhållande ändras så att risken ökar. Reglerna tar i första hand sikte på sådant som har omedelbar betydelse för risken för försäkringsfall, t.ex. att man i en försäkrad byggnad sätter igång med en brandfarlig verksamhet av visst angivet slag. Under paragrafen faller också t.ex. ett villkor som ålägger försäkringstagaren att anmäla om den faktiska körsträckan för ett försäkrat motorfordon har kommit att överstiga den uppgivna.
Försäkringsbolaget får alltså inte i generella termer ålägga försäkringstagaren att anmäla varje förhållande som påverkar risken utan måste ange någon mera konkret omständighet, t.ex. att försäkrad egendom används på ett visst sätt. Det måste vidare röra sig om ett förhållande som är av väsentlig betydelse för risken.
Försäkringstagaren har en efter omständigheterna anpassad tid på sig att anmäla förhållandet till försäkringsbolaget. Försäkringsbolaget skall sålunda utan oskäligt dröjsmål meddelas om riskökningen. Vad som är tillräckligt snabbt beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Vid en mera betydande riskökning kan det vara särskilt angeläget att anmälan sker utan uppskov.
Om försäkringstagaren uppsåtligen eller av oaktsamhet (som inte är ringa, jfr 9 § första stycket 1) låter bli att meddela försäkringsbolaget en riskökning, får ersättningen sättas ned efter en skälighetsbedömning enligt 2 § andra stycket. Av betydelse för nedsättningsfrågan är bl.a. hur pass allvarlig försummelsen är. Försäkringstagarens insikt om förhållandets betydelse för risken får betydelse då man bedömer frågan om försäkringsersättningen skall sättas ned och om nedsättningens storlek. Vidare kan sambandet mellan riskökningen och försäkringsfallet inverka. På samma sätt som vid andra brott mot upplysningsplikten bör ersättningen från en konsumentförsäkring i regel inte sättas ned om det saknas ett orsakssamband. För att nedsättning skall kunna komma i fråga bör vidare krävas att den underlåtna upplysningen fått betydelse för premien eller andra villkor, i allmänhet genom att de skulle ha ändrats i samband med att försäkringen förnyats.
Det är utan betydelse för frågan om nedsättning kan ske om det är försäkringstagaren själv eller någon annan som är försäkrad. Liksom beträffande upplysningsplikten i övrigt kan varje försäkrad drabbas av nedsättning till följd av försäkringstagarens försummelse. Vid ansvarsförsäkring kan vid skälighetsbedömningen viss hänsyn tas också till den skadelidandes intresse.
Ofta bör man också beakta vem som har orsakat riskökningen. I allmänhet får man se allvarligare på situationen om det är försäkringstagaren själv som är ansvarig för den. Dessutom kan man fästa avseende vid hur snabbt riskökningen har anmälts.
Även när det gäller försummad anmälningsplikt enligt denna paragraf kan det inträffa att försäkringstagaren får svara för en befullmäktigad mäklares eller annan mellanmans oaktsamhet (jfr kommentaren till 2 §).
Andra stycket
I andra stycket finns en påminnelse om 2 kap. 8 §. Av den paragrafen framgår att ett villkor om anmälningsskyldighet enligt första stycket i vissa fall inte får åberopas av försäkringsbolaget om det inte särskilt har framhållits för försäkringstagaren.
När ersättningen inte får sättas ned
4 § Ersättningen får inte sättas ned enligt 2 § andra stycket eller enligt 3 § första stycket, om försäkringsbolaget när upplysningsplikten eftersattes insåg eller borde ha insett att lämnade uppgifter var oriktiga eller ofullständiga. Detsamma gäller om de oriktiga eller ofullständiga upplysningarna saknade eller senare har upphört att ha betydelse för avtalets innehåll.
(Jfr 4 kap. 4 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen begränsar försäkringsbolagets möjligheter att åberopa brott mot upplysningsplikten. Den har för personförsäkring sin motsvarighet i 12 kap. 4 § första stycket. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 9 § tredje stycket. – Övervägandena finns i avsnitt 6.3.1. – Paragrafen motsvarar i sak 9 § i 1927 års FAL. Den har ingen uttrycklig motsvarighet i 1980 års KFL.
Brott mot upplysningsplikten får enligt första meningen inte åberopas av ett försäkringsbolag som inser eller borde inse att de uppgifter som har lämnats var oriktiga eller ofullständiga.
Bestämmelsen tar sikte inte bara på upplysningsplikten då försäkringsavtalet ingås utan också på de fall då försäkringstagaren har en skyldighet att under försäkringstiden lämna korrigerande besked till försäkringsbolaget, bl.a. då försäkringstagaren blir medveten om att försäkringsbolaget tidigare har fått fel besked om förhållanden som är viktiga för riskbedömningen. Under bestämmelsen ryms också det fallet att försäkringstagaren låter bli att meddela vissa riskändringar enligt 3 §. Om försäkringsbolaget genom någon annan än försäkringstagaren har fått kännedom om en riskökning, kan det inte komma i fråga att sätta ned ersättningen, även om försäkringstagaren låter bli att meddela förhållandet till bolaget.
Bestämmelsen är avsedd att motivera försäkringsbolaget att noga kontrollera de uppgifter som försäkringstagaren lämnar om de har betydelse för riskbedömningen. Ett oklart svar från försäkringstagaren på en fråga får leda till kompletterande frågor från bolagets sida.
Det avgörande för om nedsättning skall få ske är om försäkringsbolaget insåg eller borde ha insett de rätta förhållandena vid avtalstidpunkten (eller den senare tidpunkt då upplysningen skulle ha lämnats). Att försäkringsbolaget får kännedom om de rätta förhållandena efter denna tidpunkt saknar betydelse, dvs. nedsättning av ersättningen får ändå ske.
Ett praktiskt viktigt fall där försäkringsbolaget i vart fall torde ha bort inse de rätta förhållandena är när bolaget på annat vis redan har tillgång till de riktiga uppgifterna. När dessa inte har kommit fram till den som fattar beslutet, bör i vart fall krävas att de finns på en plats där försäkringsbolaget rimligen bort söka efter dem eller att de är kända för någon som har anledning att se till att de kan beaktas vid prövningen av ansökan. Här får man också ta hänsyn till storleken och arten av den försäkring det gäller samt i vilken mån försäkringstagarens uppgifter har gett försäkringsbolaget anledning till särskild vaksamhet. Om den riktiga uppgiften finns i handlingarna rörande en tidigare försäkring torde man visserligen inte kunna begära att försäkringsbolaget rutinmässigt skall leta fram handlingarna till redan avslutade försäkringar, men äldre handlingar som finns bevarade bör tas fram åtminstone om den nya försäkringen skall avlösa en tidigare försäkring eller om försäkringstagaren annars nämner att han tidigare har varit försäkrad hos bolaget. Försäkringstagaren kan då ha anledning att utgå från att försäkringsbolaget på nytt tar del av de gamla handlingarna och att alla uppgifter som lämnades där därför inte behöver upprepas.
Enligt andra meningen får ersättningen inte heller sättas ned när de oriktiga eller ofullständiga upplysningarna redan från början saknade betydelse för avtalets innehåll. Bestämmelsen blir vidare tillämplig i det fallet att försäkringsbolaget enligt sin praxis inte brukar tillmäta en kanske i och för sig viktig omständighet någon betydelse för premien eller villkoren i övrigt när försäkringen meddelas. Även om försäkringstagaren har lämnat en felaktig uppgift, kan detta vidare inte leda till nedsättning när uppgiften sedermera har kommit att stämma överens med det verkliga förhållandet eller annars har upphört att ha betydelse för avtalets innehåll. Försäkringsbolaget kan t.ex. vid avtalsslutet ha fått ett oriktigt besked om att det i en försäkrad byggnad finns ett brand- eller inbrottslarm. Om det visar sig att ett sådant har installerats efter att avtalet träffats men före försäkringsfallet, kan försäkringsersättningen inte sättas ned.
En ytterligare situation då försäkringsbolaget saknar möjlighet att åberopa att lämnade uppgifter är felaktiga eller ofullständiga är när försäkringsbolaget efter avtalets ingående får kännedom om förhållandet men underlåter att i tid underrätta försäkringstagaren om det (se 10 §).
I 9 § finns vissa allmänna undantag om när ersättning inte får sättas ned.
Framkallande av försäkringsfall
5 § Om den försäkrade uppsåtligen har framkallat ett försäkringsfall, lämnas inte ersättning från försäkringen såvitt angår honom. Detsamma gäller i den mån den försäkrade uppsåtligen har förvärrat följderna av ett försäkringsfall.
Har den försäkrade genom grov vårdslöshet framkallat ett försäkringsfall eller förvärrat dess följder, kan ersättningen sättas ned såvitt angår honom efter vad som är skäligt med hänsyn till hans förhållanden och omständigheterna i övrigt. Detsamma gäller om den försäkrade annars måste antas ha handlat eller underlåtit att handla i vetskap om att detta innebar en betydande risk för att skadan skulle inträffa.
Om det finns särskilda skäl på grund av försäkringens art, får försäkringsbolaget göra förbehåll i villkoren om att ersättningen får sättas ned enligt andra stycket även vid sådan vårdslöshet som inte är grov.
(Jfr 4 kap. 5 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen behandlar försäkringsbolagets ansvar när den försäkrade uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har framkallat eller förvärrat följderna av ett försäkringsfall. – Paragrafen har för personförsäkring sin motsvarighet i 12 kap. 8 och 9 §§. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 11 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.3.3. – Paragrafen har en motsvarighet i 32 § i 1980 års KFL.
Första stycket
Ersättning till den försäkrade skall inte betalas ur försäkringen om den försäkrade uppsåtligen framkallar försäkringsfallet. Det gäller oavsett om det är fråga om en egendomsförsäkring eller en ansvarsförsäkring. Försäkringsbolaget kan dock vara skyldigt att utge ersättning till en annan försäkrad, om inte denne kan anses medskyldig eller identifikationsreglerna i 8 § blir tillämpliga.
Försäkringsbolaget kan också vägra ersättning med stöd av paragrafen i den mån den försäkrade uppsåtligen har förvärrat följderna av försäkringsfallet, normalt för att få ut större ersättning än annars. Sedan brand har uppstått i en försäkrad fastighet öppnar t.ex. den försäkrade vissa dörrar för att få större spridning på branden. Till den del skadan har orsakats av den försäkrades förvärrande åtgärder utgår inte någon ersättning.
Att den försäkrade uppsåtligen har brutit mot en säkerhetsföreskrift behöver inte innebära att skadan har framkallas eller förvärrats med uppsåt (jfr 6 §). – Om det är fråga om ren underlåtenhet på den försäkrades sida, t.ex. att denne vid brand avstår från att tillkalla brandkåren, torde det i allmänhet röra sig om brott mot räddningsplikten, och då avgörs frågan om försäkringsersättningen skall sättas ned med stöd av 7 §.
Av 9 § första stycket 3 följer att försäkringsersättningen inte får sättas ned i den mån skadan är en följd av att den försäkrade har handlat försvarligt i en nödsituation.
Andra stycket
I andra stycket ges bestämmelser om försäkringsbolagets möjligheter att sätta ned ersättningen till den försäkrade då denne har framkallat försäkringsfallet genom grov vårdslöshet eller jämförbart handlande. Begreppet
grov vårdslöshet preciseras inte i lagen. Avsikten är att det skall ges samma innehåll som annars på försäkringsrättens område.
Ersättningen kan i vissa fall sättas ned även om den försäkrade inte kan anses ha varit grovt vårdslös i gängse mening. Det kan ske om den försäkrade måste anses ha handlat eller underlåtit att handla i vetskap om att förhållandet innebar en betydande risk för att skadan skulle inträffa. Ett sådant förfarande får ibland anses innefatta grov vårdslöshet, ibland inte.
Om det i och för sig finns förutsättningar att sätta ned ersättningen, får man pröva i vilken grad detta bör ske. Vid denna skälighetsbedömning får i första hand beaktas hur pass vårdslös den försäkrade har varit, försäkringens art samt följder som drabbar den försäkrade vid sidan av den nedsättning som försäkringsbolaget kan göra. Vid t.ex. omfattande bränder är det vanligt att den försäkrade råkar ut för betydande olägenheter som inte kan ersättas ens om försäkringen gäller fullt ut, och detta kan vara ett skäl att göra en mindre nedsättning än annars. Skulle den försäkrade med anledning av händelsen t.ex. dömas för allmänfarlig vårdslöshet, bör dock – som Lagrådet påpekat – det ligga närmare till hands att lindra påföljden om han gått miste om försäkringsersättning än att låta det förhållandet att den försäkrade har straffats påverka nedsättningen. Av betydelse vid bedömningen är också hur sannolik risken för skadefall var och hur stora värden som stod på spel, något som ju påverkar graden av den försäkrades skuld. Det spelar då en viktig roll om handlandet har medfört fara för personskada, vilket i första hand blir aktuellt vid ansvarsförsäkring. I fråga om innebörden av begreppet omständigheterna i övrigt, inbegripet försäkringens art, kan också hänvisas till vad som har sagts i kommentaren till 2 § andra stycket.
Här liksom annars innebär nedsättning av ersättningen att vid särskilt allvarliga överträdelser ersättningen kan bestämmas till noll.
Enligt 9 § första stycket 2 får nedsättning inte alls ske bl.a. om den som har framkallat försäkringsfallet var under tolv år. Även i övrigt kan det dock vara skäl att vid tillämpning av paragrafen beakta den försäkrades ålder och grad av mognad.
Rörande ansvarsförsäkring, se 9 § andra stycket.
Tredje stycket
I tredje stycket finns en bestämmelse om nedsättning av försäkringsersättningen vid sådan vårdslöshet som inte är grov och som inte heller kan jämställas med sådan. Försäkringsbolaget får i villkoren förbehålla sig att nedsättning enligt andra stycket får ske, i ett sådant fall, om det finns särskilda skäl på grund av försäkringens art. Utan ett sådant förbehåll får ersättningen inte sättas ned.
Hänvisningen till försäkringens art tar i första hand sikte på s.k. allriskförsäkring (en försäkring som utan att vara heltäckande ändå ger ett mycket omfattande försäkringsskydd), men det är tänkbart att ett förbehåll kan godtas även vid vissa andra konsumentförsäkringar, t.ex. djurförsäkringar och andra specialförsäkringar av lösa saker av särskilt slag.
Enligt 9 § första stycket 1 kan nedsättning aldrig ske på grund av ringa oaktsamhet. Ett villkor som föreskriver sådan nedsättning saknar därför verkan.
Säkerhetsföreskrifter
6 § Om den försäkrade vid försäkringsfallet har försummat att följa en säkerhetsföreskrift som framgår av försäkringsvillkoren eller av en författning som villkoren hänvisar till, kan ersättningen från försäkringen sättas ned såvitt angår honom efter vad som är skäligt med hänsyn till förhållandets samband med den inträffade skadan, det uppsåt eller den vårdslöshet som har förekommit och omständigheterna i övrigt.
Med säkerhetsföreskrift avses en föreskrift om vissa bestämda handlingssätt eller anordningar som är ägnade att förebygga eller begränsa skada eller om vissa bestämda kvalifikationer hos den försäkrade eller dennes anställda eller andra medhjälpare.
Av 2 kap. 8 § framgår att viktiga säkerhetsföreskrifter inte kan åberopas om de inte särskilt framhållits för försäkringstagaren.
(Jfr 4 kap. 6 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen behandlar rättsverkningarna av att den försäkrade har åsidosatt en s.k. säkerhetsföreskrift. Sådana föreskrifter har till syfte att hindra att försäkringsfall inträffar eller i varje fall inte får större omfattning än nödvändigt. – Paragrafen har ingen motsvarighet vid personförsäkring. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 12 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.3.4. – Första stycket motsvaras i sak väsentligen av 31 § första stycket i 1980 års KFL.
Första stycket
I första stycket slås det fast att försäkringsersättningen under vissa förutsättningar kan sättas ned om den försäkrade vid försäkringsfallet har försummat att följa en s.k. säkerhetsföreskrift.
För att bestämmelserna om nedsättning av försäkringsersättningen på grund av brott mot säkerhetsföreskrifter skall tillämpas måste säkerhetsföreskriften i fråga framgå av försäkringsvillkoren. Med försäkringsvillkor avses då alla bestämmelser i försäkringsavtalet, inte bara sådana standardformulär som betecknas som villkor. Även sådana säkerhetsföreskrifter som intas i ett försäkringsbrev eller försäkringsbesked utgör alltså försäkringsvillkor i paragrafens mening.
Om den försäkrade har vissa mera preciserade skyldigheter enligt en författning och bestämmelserna stämmer överens med lagens definition på en säkerhetsföreskrift (se andra stycket), kan försäkringsbolaget i villkoren direkt hänvisa till författningen. På detta vis blir bestämmelserna om säkerhetsföreskrifter tillämpliga också i sådana fall. Brott mot författningsenliga säkerhetsföreskrifter medför alltså inte omedelbart att försäkringsbolaget har rätt att sätta ned ersättningen. Det krävs här liksom annars en hänvisning i villkoren. En säkerhetsföreskrift som anges i en författning behöver dock inte upprepas i villkoren, en tydlig hänvisning räcker. Om den försäkrade i ett sådant fall förbiser föreskriften, kan emellertid oaktsamheten ibland bedömas som ringa, vilket leder till att oreducerad ersättning skall utgå vid försäkringsfall (se 9 § första stycket 1).
Den som drabbas av nedsättning kan vara någon annan än försäkringstagaren. På samma vis som då försäkringsfallet har framkallats eller
förvärrats av den försäkrade är det i princip bara ersättningen till den direkt ansvarige som kan sättas ned då en säkerhetsföreskrift inte har efterlevts. En annan försäkrad som inte själv är ansvarig för att föreskriften har eftersatts behöver därför inte räkna med nedsättning.
Om det finns förutsättningar att sätta ned ersättningen, skall det göras en skälighetsbedömning av nedsättningens storlek. Vid denna prövning skall sambandet mellan försummelsen och den inträffade skadan, graden av uppsåt eller vårdslöshet samt övriga omständigheter beaktas.
Samband mellan försummelsen och den inträffade skadan kan finnas på olika sätt. Ibland kan försummelsen påverka själva försäkringsfallet, medan det i andra situationer kanske inte finns något sådant samband men däremot en koppling mellan försummelsen och skadeverkningarna. Blixten kan slå ned och antända en byggnad utan inverkan av att den försäkrade har försummat att följa någon säkerhetsföreskrift. Om den försäkrade emellertid i strid mot meddelade villkor har förvarat brandfarligt material i byggnaden och det får till följd att skadan blir mera omfattande än annars, kan det motivera nedsättning.
Särskilt när den försäkrade medvetet har brutit mot ett villkor finns det anledning att sätta ned ersättningen. Som försvårande måste anses om den försäkrade under en längre tid och kanske trots flera påpekanden inte brytt sig om att uppfylla villkoret.
Vad gäller försäkringens art och dess betydelse för en eventuell nedsättning kan man göra väsentligen samma bedömning som vid brott mot upplysningsplikten (se kommentaren till 2 § andra stycket). Utan att det nämns särskilt i lagen är det naturligt att man också då det gäller säkerhetsföreskrifter beaktar de konsekvenser som försäkringsfallet i övrigt har för den försäkrade eller om en nedsättning av ersättningen skulle drabba den försäkrade hårt.
Andra stycket
I detta stycke klargörs vad som avses med en säkerhetsföreskrift. Det är vid konsumentförsäkring normalt fråga om villkor om att den försäkrade iakttar vissa handlingssätt eller villkor som ställer krav på att det finns vissa anordningar för att förebygga eller begränsa skada. Det kan gälla villkor om att en försäkrad bostad skall vara försedd med anordningar av visst slag, t.ex. lås av viss typ eller vissa brandsläckningsanordningar, eller att bostaden skall låsas under dagtid då man inte vistas i den.
Viktiga säkerhetsföreskrifter skall enligt 2 kap. 4 § andra stycket 4 framhållas särskilt i den information som skall lämnas snarast efter att försäkringsavtalet har ingåtts. Också följderna av att de inte efterlevs skall framhållas särskilt.
Tredje stycket
Stycket innehåller en erinran om det informationskrav som framgår av 2 kap. 8 §. Underlåtenhet att särskilt framhålla viktiga säkerhetsföreskrifter kan leda till att de inte får åberopas.
Den försäkrades räddningsplikt
7 § När ett försäkringsfall inträffar eller kan befaras vara omedelbart förestående, skall den försäkrade efter förmåga vidta åtgärder för att hindra eller minska skadan och, om någon annan är ersättningsskyldig, för att bevara den rätt försäkringsbolaget kan ha mot denne.
Har den försäkrade uppsåtligen åsidosatt sina skyldigheter enligt första stycket, kan ersättningen sättas ned såvitt angår honom efter vad som är skäligt med hänsyn till hans förhållanden och omständigheterna i övrigt. Detsamma gäller om den försäkrade har åsidosatt sina skyldigheter med vetskap om att det innebar en betydande risk för att skadan skulle inträffa eller annars genom grov vårdslöshet.
(Jfr 4 kap. 7 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen innehåller bestämmelser om den försäkrades räddningsplikt. Reglerna förutsätter inte att försäkringsbolaget har föreskrifter om räddningsplikt i villkoren. Paragrafen har ingen motsvarighet vid personförsäkring. I fråga om företagsförsäkring, se hänvisningen i 8 kap. 13 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.3.5. – Paragrafen har viss motsvarighet i 52 § i 1927 års FAL men ingen motsvarighet i 1980 års KFL.
Första stycket
Den försäkrade är skyldig att både försöka hindra att försäkringsfall alls inträffar och att begränsa en skada som uppkommer. Dessutom är han skyldig att bevara möjligheten för försäkringsbolaget att återkräva utbetald ersättning av en eventuell skadeståndsskyldig. I detta ligger att den försäkrade skall försöka få fram uppgifter om den ansvarige, när detta inte möter särskilt hinder. Den försäkrade får därför inte heller utan försäkringsbolagets medgivande avtala bort sin rätt mot den ansvarige. Den försäkrade kan också vara skyldig att säkra bevisning så att försäkringsbolaget, kan framställa regresskrav om bolaget önskar det.
Omfattningen av räddningsplikten står dock i relation till bl.a. den försäkrades förmåga, vilket gör det möjligt att ta hänsyn till dennes speciella förutsättningar att handla. En villabrand kan bli en sådan chock för den försäkrade att det inte rimligen kan begäras att denne omedelbart efter upptäckten tillkallar brandkåren. Och skulle den försäkrade skadas allvarligt i samband med branden, får man i regel godta att han över huvud taget inte vidtar några åtgärder för att branden skall släckas.
Andra stycket
Om den försäkrade åsidosätter räddningsplikten uppsåtligen, blir det aktuellt att sätta ned ersättningen. Detsamma gäller om den försäkrade bryter mot räddningsplikten genom grov vårdslöshet eller annars förstår att det finns en betydande risk för att skadan skall inträffa om räddningsplikten åsidosätts. Ser den försäkrade exempelvis att hans hus börjar brinna och inte vidtar några åtgärder för att begränsa branden, får detta normalt anses innebära ett uppsåtligt brott mot räddningsplikten. Det gäller i vart fall om den försäkrade förstått att räddningsåtgärder från hans sida kunnat begränsa skadorna men ändå inte gjorde vad han bort göra, trots att han borde ha haft förmåga att göra det. Finns inte ett sådant
uppsåt, kan ersättningen ändå sättas ned om den försäkrade förstod att passiviteten medförde betydande risk för en viss skada. Detta jämställs i bestämmelsen med grov vårdslöshet. Men det kan också vara fråga om grov vårdslöshet i vissa andra fall, t.ex. när den försäkrade nonchalerar sina eventuella skyldigheter på ett sätt som visar att han är likgiltig för dem. Försummar den försäkrade däremot av förbiseende en räddningsåtgärd – t.ex. genom att i uppståndelsen glömma att en släckningsapparat är tillgänglig – blir inte paragrafen tillämplig, även om förbiseendet inte kan anses ursäktligt. Vanlig vårdslöshet skall sålunda inte reducera ersättningen.
I vad mån ersättningen skall begränsas skall också vid brott mot räddningsplikten avgöras efter en skälighetsbedömning. Här kan till stor del hänvisas till vad som i denna del sägs i kommentaren till 5 §.
Om den försäkrade har åsidosatt sina förpliktelser men försummelsen inte fått någon betydelse för skadan – t. ex. därför att någon annan har ingripit – bör ersättningen inte reduceras.
Det är endast ersättningen till den ansvarige som kan sättas ned. En annan försäkrad, som inte själv har brutit mot några förpliktelser och som inte enligt 8 § skall identifieras med den försumlige, skall alltså få full ersättning.
En försäkrad, som drabbas av vissa kostnader i samband med att räddningsplikten fullgörs, kan ha rätt till ersättning av försäkringsbolaget med stöd av 6 kap. 5 §.
Ibland kan det vara svårt att hålla isär underlåtenhet att iaktta räddningsplikten från framkallande av försäkringsfallet (5 §). I allmänhet är det naturligt att bedömningen blir mindre sträng när det enbart är fråga om ett åsidosättande av räddningsplikten, men någon gång kan förfarandena framstå som likvärdiga. Som regel är det inte nödvändigt att bestämma vilken av de två paragraferna, 5 eller 7 §, som är tillämplig. Ersättningen skall sättas ned efter i stort sett samma kriterier. Emellanåt kan det emellertid få betydelse för resultatet vilken bestämmelse som är tillämplig. Enligt 5 § skall ingen ersättning alls betalas vid uppsåtligt framkallande av försäkringsfallet eller uppsåtligt förvärrande av dess följder. Vid uppsåtligt åsidosättande av räddningsplikten kan däremot viss ersättning utgå. Vidare kan vanlig vårdslöshet leda till nedsättning vid framkallande och förvärrande av försäkringsfall när det gäller vissa särskilda försäkringar, om det föreskrivits i villkoren. Vanligt vårdslöst åsidosättande av räddningsplikten får vid konsumentförsäkring aldrig leda till nedsättning av ersättningen.
Rörande ansvarsförsäkring, se 9 § andra stycket.
Identifikation med den försäkrade
8 § Om det anges i försäkringsvillkoren, skall i fall som avses i 5–7 §§ med den försäkrades handlande likställas handlande av
1. den som med den försäkrades samtycke har tillsyn över den försäkrade egendomen, och
2. den försäkrades make, sambo och annan familjemedlem, när den försäkrade egendomen utgör gemensam bostad eller bohag i en sådan bostad.
Första stycket tillämpas inte om det finns synnerliga skäl mot detta.
(Jfr 4 kap. 8 § promemorian och SkFL.)
Enligt paragrafen kan försäkringsbolaget med stöd av förbehåll i villkoren i vissa situationer sätta ned försäkringsersättningen om någon som står i viss relation till den försäkrade inte har iakttagit en förpliktelse som följer av försäkringen (s.k. identifikation). Paragrafen har ingen motsvarighet vid personförsäkring. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 14 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.3.6. – Paragrafen har viss motsvarighet i 31 § andra stycket i 1980 års KFL. – Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Första stycket
Huvudregeln är att det bara är den försäkrades eget handlande som kan leda till nedsättning av försäkringsersättning. Att någon annan handlar med den försäkrades samtycke (och alltså inte bara har tillsyn över egendom) får dock utan någon uttrycklig bestämmelse om detta jämställas med handlande av den försäkrade. Men detta gäller bara om samtycket avser just den handling som utgör grund för nedsättning av försäkringsersättningen.
Paragrafen innebär att med den försäkrades handlande likställs handlande av andra i vissa ytterligare fall. En förutsättning för sådan identifikation är att handlandet tar sikte på förpliktelser som gäller för den försäkrade – alltså vid framkallande av försäkringsfall (5 §), brott mot säkerhetsföreskrifter (6 §) och åsidosättande av räddningsplikt (7 §). Det finns inga motsvarande regler om identifikation när det gäller åsidosättande av upplysningsplikten, som ju gäller bara för försäkringstagaren (1–3 §§).
För att identifikation skall kunna ske krävs alltså ett förbehåll i villkoren. Ett sådant förbehåll skall vara så tydligt att det utan svårighet kan utläsas vilken kategori eller vilka kategorier av personer som åsyftas. Det innebär inte att några namn måste anges. Det räcker att det föreskrivs att exempelvis den som har tillsyn över egendomen skall iaktta en säkerhetsföreskrift samt att dennes handlande skall likställas med handlande av den försäkrade själv. I princip krävs det en uttrycklig föreskrift om identifikation, och det är således inte tillräckligt att föreskriften bara anger att vissa personer är skyldiga att handla på visst sätt.
Punkt 1 innebär att identifikation skall ske med den som med den försäkrades samtycke har tillsyn över den försäkrade egendomen. Den försäkrade behöver inte ha lämnat ett uttryckligt medgivande till omhändertagandet vid varje enskilt tillfälle, utan det räcker att någon exempelvis tillåts att regelbundet utnyttja den försäkrades egendom (t.ex. en bil, något som är vanligt familjemedlemmar emellan).
Såvitt gäller makar, sambor och andra familjemedlemmar ges i punkt 2 identifikationsregler som rör bostad och bohag. Med make likställs registrerad partner (se 3 kap. 1 § första stycket lagen [1994:1117] om registrerat partnerskap). Med sambo avses en person som stadigvarande bor tillsammans med den försäkrade i ett parförhållande och har gemensamt hushåll med denne (se 1 § första stycket sambolagen [2003:376]).
Identifikationsreglerna i punkt 2 kan tillämpas mellan makar även om det pågår ett mål om äktenskapsskillnad mellan dem. I allmänhet har
båda makarna då fortfarande intresse av att försäkringsersättning betalas ut om det inträffar ett försäkringsfall. Om någon av dem mer eller mindre medvetet försummar vården av den andra makens egendom eller kanske t.o.m. uppsåtligt skadar denna, kan undantaget i andra stycket (se nedan) bli tillämpligt.
Uttrycket gemensam bostad definieras i 7 kap. 4 § äktenskapsbalken och 5 § sambolagen och är avsett att ha samma innebörd som där, dock med den skillnaden att också fritidsbostad omfattas. Det ställs i förevarande bestämmelse inte något krav på att bohaget skall vara gemensamt, utan bara att det förekommer i en gemensam bostad.
Bestämmelserna om identifikation är också tillämpliga i förhållande till andra familjemedlemmar. Ett typiskt exempel är att ett barn i familjen glömmer att låsa bostaden och det sedan sker en stöld i denna. Med tanke på att bestämmelserna om begränsning av försäkringsbolagets ansvar utgår från att varje försäkrad i princip skall svara bara för egen försummelse bör dock begreppet annan familjemedlem tolkas restriktivt. Vad som i allmänhet kommer i fråga är att med den försäkrade jämställa dennes barn, föräldrar och syskon.
Däremot får en makes, sambos eller annan familjemedlems handlande inte någon betydelse när det gäller försäkring av annan egendom än gemensam bostad eller bohag i en sådan, t.ex. av familjens båt (som alltså inte utgör bohag i lagens mening) eller djur. Det bör också framhållas att vid skada på bostad eller bohag identifikation i vissa fall kan förekomma också med stöd av bestämmelserna i första punkten.
När det är någon annan som har åsidosatt en förpliktelse än den med vilken identifikation skall ske enligt försäkringsvillkoren, kan försummelsen gå ut över den försäkrade bara om det kan tillräknas denne som oaktsamhet att anlita vederbörande och oaktsamheten är sådan att den enligt 5–7 §§ kan medföra nedsättning av ersättningen. Eftersom bestämmelserna är tvingande, får försäkringsbolaget inte föreskriva identifikation med andra personer än dem som nämns i paragrafen.
Vid identifikation skall rätten till ersättning prövas med stöd av 5– 7 §§. Om försäkringsersättning inte är helt utesluten (vilket kan vara fallet om någon har framkallat en skada uppsåtligen), kan ersättningen sättas ned efter vad som är skäligt. Man bör då särskilt ta hänsyn till det förhållandet att den försäkrade själv inte har varit försumlig. Typiskt sett är det när identifikationsreglerna tillämpas motiverat att ersättningen inte sätts ned lika mycket som när skadan har orsakats av den försäkrade själv.
Av 9 § första stycket 1 framgår att ersättningen inte skall sättas ned vid ringa oaktsamhet. Detsamma gäller enligt 9 § första stycket 2 vid handlande av den som var under inflytande av en allvarlig psykisk störning eller som var under tolv år, liksom enligt 9 § första stycket 3 försvarliga handlingar i vissa nödlägen. Dessa bestämmelser gäller även vid tillämpning av bestämmelserna om identifikation. Om barnet som i det ovannämnda exemplet glömde låsa bostaden inte hade fyllt tolv år, får ersättningen alltså inte alls sättas ned.
Andra stycket
Av andra stycket framgår att man i undantagsfall inte skall identifiera den försäkrade med annan enligt vad som sägs i första stycket. Bestämmelsen är avsedd att användas när identifikation skulle leda till stötande resultat, t.ex. i det under första stycket omtalade fallet då ena maken uppsåtligen skadar den andres egendom.
Undantag från bestämmelserna om begränsning av försäkringsbolagets ansvar
9 § Ersättning får inte sättas ned enligt detta kapitel på grund av
1. ringa oaktsamhet,
2. handlande av någon som var allvarligt psykiskt störd eller som var under tolv år, eller
3. handlande som avsåg att förebygga skada på person eller egendom i sådant nödläge att handlandet var försvarligt.
Vid försäkring mot skadeståndsansvar som kan uppkomma för den försäkrade (ansvarsförsäkring) tillämpas inte bestämmelserna om nedsättning av ersättning i 5 § andra stycket och 6 och 7 §§ i förhållande till den skadelidande. Om den försäkrade inte enligt någon författning är skyldig att ha ansvarsförsäkring som omfattar skadan, är försäkringsbolaget skyldigt att lämna ersättning bara i den utsträckning denna inte kan utges av den försäkrade.
(Jfr 4 kap. 9 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen föreskriver vissa undantag från de tidigare reglerna om att ersättning kan nedsättas. Första stycket 2 och 3 har vid personförsäkring viss motsvarighet i 12 kap. 8 § tredje stycket och 10 §, men paragrafen har i övrigt ingen motsvarighet vid personförsäkring. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 15 §. – Övervägandena till första stycket finns i avsnitt 6.3.7 och till andra stycket i avsnitt 6.3.3, 6.3.4 och 6.3.5. – Paragrafen har viss motsvarighet i 33 § första stycket i 1980 års KFL.
Första stycket
Enligt olika paragrafer i detta kapitel kan försäkringsbolaget under vissa förutsättningar sätta ned försäkringsersättningen – eventuellt till noll – om försäkringstagaren eller den försäkrade har åsidosatt sina förpliktelser. Förevarande paragraf anger vissa allmänna undantag om när ersättningen inte skall sättas ned.
Försäkringsbolaget får inte i något fall sätta ned ersättningen om det bara är fråga om ringa oaktsamhet. Detta framgår av punkt 1. Bestämmelsen gäller också i förhållande till den som enligt 8 § skall identifieras med den försäkrade. Bestämmelsen om ringa oaktsamhet blir i praktiken tillämplig främst vid brott mot 2 § (upplysningsplikten), 3 § (riskökning) och 6 § (säkerhetsföreskrifter).
Vid bedömningen av om ett visst beteende skall anses som ringa oaktsamhet skall situationen i dess helhet beaktas. Vid brott mot en säkerhetsföreskrift får hänsyn tas till bl.a. hur pass aktuell föreskriften kan ha varit för den försäkrade och under vilka förhållanden den har överträtts. Helt tillfälliga smärre förbiseenden och misstag är typiskt sett uttryck för
bara ringa oaktsamhet. Har den försäkrade i strid mot villkoren t.ex. lämnat en försäkrad bostad olåst under en kortare stund, torde försummelsen i regel böra bedömas som ringa, i varje fall om det inte har funnits någon större risk för inbrott. Saken får ses på samma sätt om den försäkrade tillfälligt har förvarat för mycket brandfarligt material i sin bostad, i varje fall om det inte har funnits någon särskild anledning att anta att förvaringen innebar en omedelbar risk för skada. Vid bedömningen bör man dock också fästa avseende vid värdet av försäkrad egendom.
Vid motorfordonsförsäkring förekommer det villkor enligt vilka fordonet alltid skall vara låst då det lämnas. Att försumma ett sådant villkor kan sällan anses som ringa oaktsamhet.
Enligt punkt 2 kan nedsättning inte heller ske då den som har åsidosatt förpliktelsen var allvarligt psykiskt störd eller var under tolv år. Det är förhållandena vid tidpunkten då den aktuella handlingen företogs eller skulle ha företagits, t.ex. när oriktiga upplysningar lämnades till försäkringsbolaget eller när försäkringsfallet framkallades, som är avgörande.
Som nyss har berörts avser paragrafen också handlande av den som enligt 8 § skall likställas med den försäkrade. Om den försäkrade själv har medverkat till att exempelvis en säkerhetsföreskrift satts åt sidan av ett barn – en dörr har t.ex. fått stå olåst – kan ersättningen ibland sättas ned på grund av den försäkrades eget förhållande.
Nedsättning tillåts enligt punkt 3 inte heller när någon visserligen har brutit mot sina förpliktelser mot försäkringsbolaget på ett sätt som i allmänhet innebär att ersättningen begränsas men i ett sådant nödläge – då det gällt att hindra eller begränsa skada på person eller egendom – att handlandet var försvarligt. Den vidtagna åtgärden behöver inte nödvändigtvis ha varit den lämpligaste. Det är tillräckligt att den har varit försvarlig i den uppkomna situationen. Man har alltså möjlighet att ta hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet, t.ex. hur pass allvarlig skada som kunde antas uppkomma om den försäkrade handlade annorlunda. Har en händelse varit svårbedömbar eller pressande för den försäkrade, kan det motivera att man lättare bedömer förfarandet som försvarligt.
När det gäller bevisbördan för att ett nödläge har förelegat kan det finnas anledning att resonera på ungefär samma sätt som när den försäkrade påstår att ett försäkringsfall har inträffat (jfr rättsfallen NJA 1984 s. 501 I och II). En försäkrad som tydligen medvetet har brutit mot en säkerhetsföreskrift skulle t.ex. behöva visa att det skett i nöd för att hindra en skada. När det gäller kraven på bevisningen får det emellertid som regel anses tillräckligt att det görs mera troligt att det har förelegat en nödsituation än att så inte varit fallet.
Andra stycket
Bestämmelsen ger en särskild regel om ansvarsförsäkring, en försäkringstyp vars innebörd anges i styckets första mening. Det finns här en skillnad mellan å ena sidan reglerna om framkallande av försäkringsfallet, säkerhetsföreskrifter och räddningsplikt (5–7 §§), och å andra sidan reglerna om upplysnings- och anmälningsplikt (2 och 3 §§).
Om den försäkrade (eller den som skall likställas med den försäkrade) åsidosätter sina förpliktelser enligt 5–7 §§, kan ersättningen i princip inte sättas ned. Den skadelidande kan alltså räkna med att genom försäkringen få ersättning för den skada som den försäkrade orsakar honom. Detta framgår av första meningen. Ett undantag gäller dock om den försäkrade uppsåtligen framkallar försäkringsfallet, då ersättning enligt 5 § första stycket är helt utesluten.
Bryter försäkringstagaren mot förpliktelserna i 2 och 3 §§, går detta däremot ut också över den skadelidande.
Enligt andra meningen är försäkringsbolaget emellertid skyldigt att betala ersättning till den skadelidande bara i den mån skadestånd inte kan utges av den försäkrade. Försäkringsbolagets ansvar mot den skadelidande är alltså subsidiärt. Det innebär att den skadelidande i första hand måste få fastslaget om någon försäkrad är ansvarig för skadan. Eftersom förutsättningarna för att bestämmelserna i första meningen skall bli aktuell i ett konkret fall i allmänhet är ett beteende som innefattar grov oaktsamhet eller överträdelse av en säkerhetsföreskrift, lär det i regel inte krävas någon rättegång för att en principiell skadeståndsskyldighet skall kunna konstateras.
Om det står klart att den försäkrade är ansvarig, blir nästa fråga i vad mån denne kan betala skadeståndet. I varje fall om det har förekommit sådana klara indicier som misslyckade utmätningsförsök, kan detta som regel godtas som tillräcklig bevisning på betalningsoförmåga. Betalningsförmågan skall prövas efter de aktuella förhållandena. Det är inte meningen att den skadelidande skall behöva vänta på ersättning därför att den försäkrade möjligen kan få en förbättrad ekonomi i framtiden. I sådana fall där den skadelidande enligt bestämmelsen har subsidiär rätt till ersättning får han föra talan om ersättningen direkt mot försäkringsbolaget (se 9 kap. 7 § andra stycket).
Ett undantag från principen att försäkringsbolaget bara har ett subsidiärt ansvar gäller vid obligatorisk ansvarsförsäkring. En sådan försäkring har normalt som direkt syfte att garantera den skadelidande att få ut det skadestånd han har rätt till av den försäkrade. Den skadelidande kan då vända sig mot försäkringsbolaget direkt utan att först kräva den försäkrade (jfr 9 kap. 7 § första stycket 1).
Meddelande om att ansvarsbegränsning åberopas
10 § När försäkringsbolaget får kännedom om ett förhållande som vid försäkringsfall kan föranleda ansvarsbegränsning enligt detta kapitel, skall bolaget, om det vill göra gällande att dess ansvar skall begränsas, utan oskäligt dröjsmål lämna ett skriftligt meddelande om detta till försäkringstagaren och till den som annars kan göra anspråk på ersättning. Annars förlorar bolaget rätten att åberopa förhållandet mot den som skulle ha fått meddelandet, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
(Jfr 4 kap. 10 § promemorian och SkFL.)
Bestämmelsen, som utformats väsentligen enligt Lagrådets förslag, rör försäkringsbolagets skyldighet att underrätta försäkringstagaren när någon omständighet enligt 4 kap. åberopas till stöd för nedsättning av
försäkringsersättningen. Den har för personförsäkring sin motsvarighet i 12 kap. 11 §. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 16 § första stycket. – Övervägandena finns i avsnitt 6.3.7. – Vissa liknande bestämmelser förekommer i 1927 års FAL (8 och 48 §§), däremot inte i 1980 års KFL.
När försäkringsbolaget har fått kännedom om ett förhållande som vid ett eventuellt försäkringsfall kan motivera nedsättning och vill åberopa förhållandet, skall bolaget enligt första meningen skriftligen meddela detta till försäkringstagaren. Det kan t.ex. gälla att bolaget har upptäckt att en oriktig upplysning har lämnats i något viktigt avseende. Meddelandet från försäkringsbolaget skall lämnas utan oskäligt uppehåll, vilket ger ett visst rådrum. Ett muntligt meddelande är inte tillräckligt.
Om försäkringsbolaget inte lämnar meddelandet i rätt tid trots kännedom om ett förhållande som är relevant för att nedsättning skall kunna ske, kan bolaget enligt andra meningen inte senare göra gällande att ersättningen skall sättas ned på grund av det förhållandet. För att reglerna inte skall leda till stötande resultat får en sådan underlåtenhet dock ingen effekt i det fallet att försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
Skulle försäkringsbolaget inte underrätta enligt paragrafen, har bolaget inte rätt att sätta ned ersättningen, även om försäkringstagaren på annat sätt blivit klar över att bolaget fått kännedom exempelvis om att felaktiga upplysningar lämnats eller att en säkerhetsföreskrift inte har iakttagits. Det kan ju finnas anledning för den försäkrade att tro att försäkringsbolaget, då förhållandena blivit klarlagda, beslutat att inte göra gällande någon rätt till nedsättning.
Vissa fall av s.k. omfattningsvillkor
11 § Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas också om en försäkring innehåller försäkringsvillkor som enligt sin lydelse begränsar försäkringens omfattning, när begränsningen beror av om någon på den försäkrades sida på förhand har känt till de förhållanden som har orsakat försäkringsfallet eller uppsåtligen eller genom vårdslöshet har medverkat till detta eller på annat sätt åsidosatt sina skyldigheter enligt kapitlet.
(Jfr 4 kap. 11 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen tar sikte på villkor som enligt ordalagen avser försäkringens omfattning men som i verkligheten begränsar försäkringsbolagets ansvar i strid med grunderna för nedsättningsreglerna i 4 kap. Den har vid personförsäkring sin motsvarighet i 12 kap. 12 §. I fråga om företagsförsäkring, se hänvisningen i 8 kap. 16 § andra stycket. – Övervägandena finns i avsnitt 6.3.8. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1927 års FAL eller 1980 års KFL. – Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter.
Med omfattningsvillkor avses villkor som bestämmer försäkringsbolagets ansvar. En synonym är begreppet ansvarsbegränsningar. Det är alltså villkor som anger vilka risker som försäkringen täcker och, vid sakförsäkring, vilken egendom som försäkringen omfattar. Om händelser
inträffar eller egendom skadas som inte omfattas av försäkringen, utgår i princip ingen försäkringsersättning.
Paragrafen är inriktad på fall där ett villkor som har utformats som ett omfattningsvillkor i själva verket tar sikte på försäkringstagarens eller den försäkrades kunskaper om omständigheter som har betydelse för tillämpningen av 1–3 §§ eller på deras förhållanden i sådana avseenden som behandlas i 5–7 §§. Paragrafens syfte är att hindra att bestämmelserna i 4 kap. kringgås. Dessa bestämmelser tar ju sin utgångspunkt i den situationen att en skada omfattas av försäkringen och att ersättning skall utgå. Om ett omfattningsvillkor i realiteten inskränker försäkringstagarens rätt enligt dessa regler, skall det inte tillämpas. I stället blir 4 kap. tillämpligt, med den konsekvensen att man bestämmer i vad mån ersättningen skall sättas ned.
Paragrafen ger vissa exempel på sådana klausuler som avses. Till en början nämns sådana villkor om försäkringens omfattning som begränsar försäkringen då försäkringstagaren på förhand har känt till de förhållanden som har orsakat försäkringsfallet. Ett sådant villkor kan innebära att bestämmelserna om upplysnings- eller anmälningsplikt i praktiken skulle komma att kringgås. Vidare omtalas sådana omfattningsvillkor som till sitt innehåll kan anses som regler om framkallande av försäkringsfall eller förvärrande av följderna av försäkringsfall, exempelvis om skador som beror av bristande omsorg undantas. Slutligen är regeln tillämplig på andra villkor som i realiteten innebär att någon på den försäkrades sida har åsidosatt sina skyldigheter enligt kapitlet. I första hand avses villkor som till sitt innehåll är att bedöma som säkerhetsföreskrifter, liksom villkor om räddningsplikt. Bestämmelsen hindrar försäkringsbolaget från att ha villkor som t.ex. utesluter ett skadefall från försäkringen redan på den grund att en föreskriven släckningsutrustning inte har fungerat vid en brand.
Paragrafen hindrar inte försäkringsbolaget från att undanta exempelvis stöld av viss egendom från försäkringens omfattning. Men den kan tänkas få betydelse om villkoren samtidigt begränsar försäkringsskyddet till att omfatta bara egendom som förvaras på ett mera svåråtkomligt ställe. Gäller exempelvis en reseförsäkring enligt sina villkor stöld bara av medförd egendom som förvaras i låst hotellrum, får en sådan klausul bedömas enligt reglerna om säkerhetsföreskrifter. Skulle den försäkrade glömma att låsa dörren till hotellrummet, har ett aktsamhetskrav åsidosatts som – oavsett hur villkoret utformas – kan leda till att försäkringsersättningen sätts ned.
Vid hemförsäkring betalas ibland ersättning även vid stöld i gemensamhetsutrymmen, dvs. utrymmen till vilka inte bara den försäkrade har nyckel, men bara om gärningsmannen har brutit sig in med våld. Sådana villkor har Allmänna reklamationsnämnden vid flera tillfällen bedömt som ”tillåtna” omfattningsbestämmelser, dvs. villkor som inte träffas av nedsättningsreglerna. Paragrafen innebär inte någon ändring i detta avseende. Den risk som undantas beror här väsentligen inte på försäkringstagarens förhållanden utan på att andra har tillåtet tillträde till lokalen.
Paragrafen hindrar inte heller att försäkringsbolaget helt eller delvis fritar sig från ansvar för vissa händelser som i och för sig knyter an till den försäkrades handlande. Ett undantag kan mycket väl göras för viss
verksamhet eller viss typ av egendom, om villkoret inte innebär några särskilda krav på den försäkrades uppträdande. Det är t.ex. möjligt att undanta skador som följer av farlig verksamhet, bl.a. sprängning. Även ett villkor vid vagnskadeförsäkring som utesluter ansvar för skada som har uppkommit då fordonet använts vid tävling får godtas. Och självfallet kan försäkringsbolaget begränsa sitt ansvar i en hemförsäkring för stöld till att avse endast stöld i bostaden. Vidare möter det inte något hinder att försäkringsbolaget fritar sig från ansvar för exempelvis cykelstöld om den försäkrade cykeln saknar lås. Däremot får försäkringsbolaget som regel inte förbehålla sig ansvarsfrihet bara därför att cykeln har varit olåst. Då handlar det om brott mot en säkerhetsföreskrift. Också ett villkor enligt vilket ersättning inte utgår vid stöld om gärningsmannen är närstående till den försäkrade får anses tillåtet, eftersom begränsningen inte har något att göra med den försäkrades uppträdande.
Paragrafen tillåter inte undantag i försäkringsvillkoren för ett fall där en bilförare har kört utan körkort eller i alkoholpåverkat tillstånd. Det förra undantaget kan anses gälla en säkerhetsföreskrift. Med tillämpning av 6 § första stycket kan man dock komma fram till en kraftig nedsättning av ersättningen, ofta ned till noll. Detsamma gäller det senare undantaget, oavsett om det bedöms enligt 5 § eller uppfattas som en säkerhetsföreskrift
En personförsäkring som ingår i en konsumentförsäkring
12 § Om en personförsäkring ingår som del i en konsumentförsäkring, tillämpas 12 kap. i stället för detta kapitel i fråga om personförsäkringen.
(Paragrafen saknar motsvarighet i promemorian och i SkFL.)
Enligt 1 kap. 8 § skall, när ett personförsäkringsmoment ingår i en konsumentförsäkring, bestämmelserna om konsumentförsäkring tillämpas om inte annat anges. Ett fall där undantag görs från den huvudregeln är när det är fråga om begränsning av försäkringsbolagets ansvar. Då tillämpas i stället 12 kap. Det innebär bl.a. att påföljden vid brott mot upplysningsplikten blir en annan (jfr 12 kap. 2 §) och att riskökning bedöms annorlunda (jfr 12 kap. 6 och 7 §§). Den rätt till uppsägning som försäkringsbolaget har enligt 12 kap. 3 § får anses gälla endast personförsäkringsmomentet.
5 kap. Premien
Kapitlet behandlar olika frågor om betalning av premien. Det har vid personförsäkring sin motsvarighet i 13 kap. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 17 §.
Kapitlet innehåller sju paragrafer. I 1 och 2 §§ behandlas tiden för premiebetalningen och försäkringsbolagets rätt att säga upp försäkringen på grund av premiedröjsmål. Innebörden av och försäkringsbolagets hantering av en premie som har betalats för sent regleras i 3 §. Frågor som gäller betalning av tilläggspremie tas upp i 4 §. I 5 § ges besked om när en premie skall anses betald då den förmedlas genom t.ex. bank eller annan betalningsförmedlare, och i 6 § regleras försäkringsbolagets rätt till premie då försäkringen upphör i förtid. Preskription av rätten till premie behandlas i 7 §.
När premien behöver betalas
1 § Den första premien för en konsumentförsäkring behöver inte betalas tidigare än fjorton dagar från den dag då försäkringsbolaget avsände ett krav på premien till försäkringstagaren. Detta gäller dock inte om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien eller om försäkringen annars är giltig bara under förutsättning att premien betalas innan försäkringstiden börjar.
Premien för en senare premieperiod behöver inte betalas tidigare än en månad från den dag då försäkringsbolaget avsände krav på premien till försäkringstagaren. Om premieperioden är högst en månad, skall premien dock betalas på periodens första dag.
Andra stycket gäller också betalning av premien när en tidsbegränsad försäkring förnyas på grund av utebliven uppsägning.
(Jfr 5 kap. 1 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlar tidpunkten när premien skall betalas. Den har vid personförsäkring sin motsvarighet i 13 kap. 1 §. Vid företagsförsäkring har bestämmelserna ingen motsvarighet. – Övervägandena finns i avsnitt 6.4. – Liknande bestämmelser finns i 21–23 §§ i 1980 års KFL.
Första stycket
Bestämmelserna om betalning av den första premien för en försäkring skiljer sig från vad som gäller om premier för senare premieperioder och när försäkringen har förnyats. Som huvudregel gäller enligt första meningen att första premien inte behöver betalas tidigare än fjorton dagar från det att försäkringsbolaget skriftligen krävt premien. Eftersom betalningsfristen räknas från det att försäkringsbolaget har avsänt premiekravet, får försäkringstagaren regelmässigt en något kortare tid än fjorton dagar på sig att betala premien.
Även vid en mindre försening i postgången är betalningstiden tillräcklig för att försäkringstagaren skall hinna betala premien. Skulle kravet av någon anledning försenas en längre tid eller inte alls nå fram, upphör inte försäkringsskyddet omedelbart. Då skyddas försäkringstagaren av be-
stämmelserna om uppsägning i 2 § och om risken för befordran av vissa meddelanden i 7 kap. 5 §. Även om kravet försenas, förfaller emellertid premien till betalning på avsedd tid. Premiekravet går alltså på försäkringstagarens risk medan, som just har antytts, ett meddelande om uppsägning går på försäkringsbolagets.
Premiekravet skall skickas till försäkringstagaren, dvs. till försäkringstagaren själv eller till någon som är behörig att ta emot premiekrav för försäkringstagarens räkning.
Om premien höjs därför att försäkringen har ändrats i något avseende, behandlas den ytterligare premie som försäkringstagaren skall betala som en tilläggspremie, vilken regleras i 4 §. Tidpunkten för betalning av en sådan premie överensstämmer med vad som gäller för betalning av den första premien.
Som framgår av andra meningen kan försäkringsbolaget använda sig av en s.k. kontantklausul, vilket innebär att försäkringsbolaget gör sitt ansvar beroende av att första premien betalas. Kontantklausuler kan förekomma bl.a. vid reseförsäkring, som kan gälla för så kort tid att försäkringen helt eller till större delen har löpt ut innan fjortondagarsfristen för betalning gått till ända. Också vid vissa hemförsäkringar kan försäkringsbolaget för att förenkla förfarandet ordna så att försäkringstagaren tecknar försäkring genom att betala in den första premien på t.ex. postgiro.
Andra stycket
Premien för en senare premieperiod behöver inte betalas tidigare än en månad från den dag då försäkringsbolaget avsände krav på premien till försäkringstagaren. Men är den senare premieperioden högst en månad, skall premien betalas senast på periodens första dag.
Tredje stycket
Försäkringen förnyas vid försäkringstidens slut, om inte annat framgår av avtalet eller omständigheterna. På samma sätt som när flera premieperioder avtalats har försäkringstagaren alltid minst en månad på sig att betala premien, räknat från det att ett försäkringsbolaget avsände ett krav på premien. Om premiekravet avsänds senare än en månad före den dag då den nya försäkringstiden börjar, förskjuts förfallodagen i motsvarande mån, oberoende av anledningen till att premiekravet inte sänts ut tidigare.
När en försäkring förnyas på särskild begäran av försäkringstagaren gäller i fråga om premiebetalningen bestämmelserna i första stycket. Premien för den nya försäkringen skall således betalas inom fjorton dagar från det att försäkringsbolaget har sänt ett skriftligt premiekrav.
Uppsägning på grund av dröjsmål med premien
2 § Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen, om inte dröjsmålet är av ringa betydelse. Uppsägningen skall sändas till försäkringstagaren.
Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter den dag då den avsändes, om inte premien betalas inom denna frist. Uppsägningen skall innehålla en uppgift om detta. Saknas denna uppgift, får uppsägningen ingen verkan.
Om försäkringstagaren inte har kunnat betala premien inom den i andra stycket angivna fristen på grund av svår sjukdom, frihetsberövande, utebliven pension eller utebliven lön från sin huvudsakliga anställning eller liknande hinder, får uppsägningen verkan tidigast en vecka efter det att hindret fallit bort, dock senast tre månader efter fristens utgång.
(Jfr 5 kap. 2 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen gäller försäkringsbolagets uppsägningsrätt vid dröjsmål med premiebetalningen. Bestämmelserna har för personförsäkring sin motsvarighet i 13 kap. 2 §. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 17 § första stycket. – Övervägandena finns i avsnitt 6.4. – Bestämmelserna överensstämmer i stort sett med 25 § i 1980 års KFL.
Första stycket
I första stycket regleras försäkringsbolagets rätt att säga upp försäkringen vid försäkringstagarens dröjsmål med premiebetalningen. Av 1 § framgår när försäkringstagaren kan anses komma i sådant dröjsmål. Det kan vara fråga om försening med hela premien eller en del av den. Men är bara en obetydlig del av premien obetald, finns det i allmänhet inte tillräcklig grund för att säga upp försäkringen. Att dröjsmålet kan bero på att premieavin inte har nått försäkringstagaren, t.ex. på grund av missöde med posten, hindrar inte i sig att försäkringen sägs upp.
På samma vis som premiekravet skall uppsägningen sändas till försäkringstagaren eller någon annan som är behörig att ta emot den för försäkringstagarens räkning.
När försäkringen förmedlas av en mäklare eller ombesörjs av annan mellanman är det tänkbart att denne också åtar sig att sköta om betalningen av premien. Försummelser av mellanmannen får här liksom i andra situationer som princip tillräknas försäkringstagaren. Uppsägning på grund av premiedröjsmål kan tillställas mellanmannen, om denne har fullmakt att företräda försäkringstagaren i detta hänseende. Underlåter ombudet att inom den föreskrivna fristen betala in premien, går det ut över den försäkrade. En mäklare som på detta vis brister i sina skyldigheter enligt uppdraget, kan bli skadeståndsskyldig enligt 14 § lagen om försäkringsmäklare under de förutsättningar som anges där.
Andra stycket
Uppsägningstiden är fjorton dagar. Det finns naturligtvis inget hinder mot att försäkringsbolaget har en längre uppsägningsfrist. Tiden räknas från den dag då ett meddelande avsändes om uppsägningen, vilket medför att försäkringstagaren får en något kortare tid än fjorton dagar på sig att betala för att undvika att försäkringen upphör. Uppsägningen befordras emellertid på försäkringsbolagets risk, vilket innebär att uppsägningstiden förskjuts om försäkringstagaren gör sannolikt att meddelandet
försenats eller kommit bort på grund av omständigheter som försäkringstagaren inte har kunnat råda över (se 7 kap. 5 §).
Försäkringsbolaget skall i uppsägningen erinra försäkringstagaren om att försäkringen inte upphör om premien (eller resterande premie) betalas inom uppsägningstiden. Denna information är så viktig för försäkringstagaren att en uppsägning utan sådan information är utan verkan. Men om försäkringsbolaget först säger upp försäkringen utan att informera försäkringstagaren om möjligheten att rädda försäkringen genom att betala premien, kan bolaget senare skicka information i särskild ordning. I så fall får detta senare meddelande betraktas som den egentliga uppsägningen, som får verkan fjorton dagar efter avsändandet.
Uppsägningen skall enligt 2 kap. 7 § förenas med information om försäkringstagarens möjligheter att begära omprövning av försäkringsbolagets beslut. Detta utgör dock ingen förutsättning för uppsägningens giltighet.
Tredje stycket
I tredje stycket anges att uppsägningen blir utan verkan om försäkringstagaren på grund av särskilda hinder inte har kunnat betala premien i rätt tid.
Betalningshindret kan vara svårare sjukdom eller ett olycksfall som har medfört att försäkringstagaren blivit förd till sjukhus. Som hinder kan också räknas att försäkringstagaren berövats friheten, t.ex. genom anhållande eller häktning. I båda fallen gäller dock att, om försäkringstagaren i god tid har vetat om att hindret skulle uppkomma, t.ex. när avtal har träffats om en operation på ett sjukhus, eller känt till när ett frihetsstraff skulle verkställas, man kan begära att han vidtar åtgärder för att betala premien dessförinnan. Det är bara oväntade hinder som kan åberopas i sammanhanget.
När det gäller ekonomiska hinder blir det framför allt fråga om lön som uteblir från försäkringstagarens huvudsakliga anställning, t.ex. när arbetsgivaren går i konkurs och utbetalning enligt den statliga lönegarantin av någon anledning försenas. Man kan inte begära att de medel som försäkringstagaren då har till sitt förfogande används till att betala försäkringspremier, så länge de behövs till nödvändigt uppehälle för försäkringstagaren och hans familj. Om andra inkomster uteblir, t.ex. från ett extrauppdrag, torde man bara i undantagsfall kunna tala om hinder enligt bestämmelsen. Det kan också hända att en plötslig inkallelse till plikttjänstgöring någon gång ursäktar en för sen premiebetalning.
Det räcker inte med att försäkringstagaren visar att någon sådan händelse som har berörts här har inträffat i anslutning till premiens förfallodag, utan det fordras också att händelsen verkligen har hindrat försäkringstagaren att betala i tid. Ju allvarligare och mera överraskande hindret är, desto mera antagligt är att detta är fallet.
För att hindret skall kunna åberopas krävs inte att försäkringstagaren anmäler det till försäkringsbolaget. Om försäkringsbolaget i premieavin anger att den som är hindrad att betala premien i rätt tid snarast bör anmäla detta, får det ses som en rekommendation.
Om ett hinder uppkommer, förlängs uppsägningen så länge hindret pågår, dock längst tre månader.
Tredje stycket blir i allmänhet inte aktuellt då försäkringstagaren uppdragit åt exempelvis en bank att ombesörja premiebetalningen. En eventuell försummelse på bankens sida kan antas ha sin grund i andra förhållanden än sådana som avses i bestämmelsen. Men någon gång kan reglerna få betydelse också när försäkringstagaren inte själv har hand om betalningen. Det kan t.ex. tänkas att försäkringstagaren har utgått från att få sin lön insatt på sitt bankkonto, från vilket premien brukar dras, men att arbetsgivaren har låtit bli att betala ut lönen utan att detta berott på försäkringstagaren. Tredje stycket kan också tillämpas om en försäkringstagare på grund av eget förhinder har uppdragit åt någon annan att sköta premiebetalningen och denne t.ex. genom ett olycksfall hindras att göra detta.
Premiebetalning som begäran om en ny försäkring
3 § Om försäkringstagaren betalar en premie efter det att försäkringen har upphört enligt 2 §, skall detta anses som en begäran om en ny försäkring på samma villkor från och med dagen efter den då premien betalades. Vill försäkringsbolaget inte meddela försäkring enligt försäkringstagarens begäran, skall en underrättelse om detta avsändas till försäkringstagaren inom fjorton dagar från den dag då premien betalades. Annars anses en ny försäkring ha tecknats i enlighet med försäkringstagarens begäran.
(Jfr 5 kap. 3 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen rör verkan av försenad premiebetalning. Den har vid personförsäkring viss motsvarighet i 13 kap. 3 §, som handlar om återupplivning. För företagsförsäkring finns inga motsvarande regler. – Övervägandena finns i avsnitt 6.4. – Paragrafen överensstämmer i sak med 26 § i 1980 års KFL.
Genom den försenade betalningen skall försäkringstagaren enligt första meningen anses ha begärt en ny försäkring med samma villkor som gällt för den försäkring som har upphört. Skulle försäkringstagaren i samband med premiebetalningen meddela att han vill ha andra försäkringsvillkor än tidigare, är paragrafen inte tillämplig. I ett sådant fall behöver därför inte försäkringsbolaget underrätta försäkringstagaren under fjortondagarsperioden för att undgå bundenhet.
Om försäkringsbolaget inte vill låta betalningen avse en ny försäkring men önskar avräkna beloppet mot en obetald premie eller disponera över betalningen på annat sätt, måste bolaget träffa en särskild överenskommelse med försäkringstagaren. Det kan ske på så sätt att premien räknas som om den hade betalats i tid. Försäkringsbolaget kan också efter avräkning erbjuda den nya försäkringen på villkor att ytterligare premie betalas. Om försäkringsbolagets möjlighet att avböja en ny försäkring i den aktuella situationen hänvisas till 3 kap. 1 §.
Vill försäkringsbolaget inte meddela försäkring enligt försäkringstagarens begäran, skall enligt andra meningen en underrättelse sändas inom fjorton dagar från den dag då premien betalades.
Reagerar inte försäkringsbolaget, anses enligt tredje meningen en ny försäkring ha tecknats i enlighet med den begäran betalningen innebär.
Försäkringsbolagets ansvar gäller från och med dagen efter betalningen (jfr 3 kap. 2 §). Försäkringsbolaget har självfallet rätt att få den obetalda premien för den försäkring som har upphört. Fortsatt underlåtenhet att betala den premien kan emellertid inte leda till att den nya försäkring som har kommit till stånd sägs upp.
Tilläggspremie
4 § Höjs den avtalade premien under försäkringstiden, behöver tilläggspremien inte betalas tidigare än fjorton dagar från den dag då försäkringsbolaget avsände ett krav på tilläggspremien till försäkringstagaren.
Om en tilläggspremie inte betalas i rätt tid, får försäkringsbolaget räkna om försäkringstiden för den ändrade försäkringen med hänsyn till den premie som har betalats. En sådan ändring får verkan tidigast fjorton dagar efter det att en underrättelse om omräkningen har avsänts till försäkringstagaren.
(Jfr 5 kap. 4 § promemorian och SkFL.)
I paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, föreskrivs hur lång tid försäkringstagaren har på sig att betala en tilläggspremie och vilken påföljd som inträder vid betalningsförsummelse. Den har ingen motsvarighet vid personförsäkring eller företagsförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 6.4. – Bestämmelserna motsvarar 27 och 28 §§ i 1980 års KFL.
Paragrafen behandlar inte under vilka förutsättningar som försäkringsbolaget får ta ut en tilläggspremie. I allmänhet torde anledningen till att en tilläggspremie tas ut vara att försäkringstagaren i något avseende vill ha ett ökat försäkringsskydd. Det kan röra sig om en premiehöjning som föranleds av att försäkringen utökats med ett nytt försäkringsmoment. Premiehöjningen kan också vara en följd av att försäkringstagaren har begärt att försäkringsbeloppet skall höjas eller vid en motorfordonsförsäkring anmäler längre körsträcka. Andra exempel på att en tilläggspremie kan komma att tas ut är att försäkringstagaren begär lägre självrisk eller anmäler fareökning vid exempelvis en brandförsäkring. Det kan också undantagsvis vara fråga om att försäkringsbolaget med stöd av 3 kap. 8 § har beslutat att ändra premien.
Första stycket
Bestämmelserna om när en sådan tilläggspremie skall betalas överensstämmer med vad som enligt 1 § första stycket gäller för betalningen av den första premien. Principen är alltså att premien inte behöver betalas tidigare än fjorton dagar från det att försäkringsbolaget skriftligen krävt premien.
Andra stycket
Påföljden av att försäkringstagaren inte betalar tilläggspremien i tid är att försäkringsbolaget får anpassa försäkringstiden i förhållande till den premie som tidigare har betalats, dvs. innan den avtalade premien höjdes.
Skulle någon gång tilläggspremien betalas bara till viss del, får försäkringsbolaget räkna om försäkringstiden med hänsyn till tidigare erlagd premie och vad som har betalats ytterligare.
En betalningsförsummelse som avser en tilläggspremie får inte medföra andra påföljder än att försäkringstiden förkortas. Försäkringsbolaget kan alltså inte säga upp försäkringen såvitt gäller t.ex. ett ytterligare försäkringsmoment och kan inte, sedan t.ex. en begäran om sänkt självrisk har bifallits, ändra försäkringsvillkoren genom att åter höja självrisken därför att tilläggspremien inte betalas.
Det kan hända att den tidigare betalda premien efter omräkning täcker bara en kortare försäkringstid. I den försäkrades intresse föreskrivs emellertid att ändringen får verkan tidigast fjorton dagar efter att försäkringsbolaget har sänt en underrättelse till försäkringstagaren om omräkningen.
Betalning genom betalningsförmedlare
5 § Försäkringstagaren anses ha betalat premien när han lämnat ett betalningsuppdrag avseende premien till en bank eller någon annan liknande betalningsförmedlare.
(Jfr 5 kap 5 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen handlar om när en premiebetalning som sker genom betalningsförmedlare anses gjord. Den överensstämmer huvudsakligen med motsvarande regler i hyreslagstiftningen (se 12 kap. 20 § tredje stycket jordabalken, prop. 1983/84:137 s. 126) men har utformats i nära anslutning till Lagrådets förslag. Den har vid personförsäkring sin motsvarighet i 13 kap. 5 §. I fråga om företagsförsäkring, se hänvisningen i 8 kap. 17 § andra stycket. – Övervägandena finns i avsnitt 6.4 – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1980 års KFL.
Premien skall anses betald när försäkringstagaren uppdrar åt en bank eller liknande betalningsförmedlare att överföra pengarna till försäkringsbolaget. Vid betalning över något girosystem skall betalning anses ha skett när en betalningsorder avseende premien lämnats till den som skall förmedla betalningen (jfr även rättsfallet NJA 1992 s. 782).
Det avgörande är när beloppet har blivit tillgängligt för förmedlaren. Eventuella dröjsmål med bokföringen hos denne eller med aviseringen till försäkringsbolaget går inte ut över försäkringstagaren. Vid avtal om fasta överföringar (autogiro eller motsvarande) får premien anses betald den dag som följer av överföringsuppdraget, även om betalningen någon gång skulle försenas på grund av slarv från förmedlarens sida eller tekniska fel hos denne eller försäkringsbolaget. Om det inte finns något sådant avtal och försäkringstagaren uppdrar åt en förmedlare att vid ett närmare angivet tillfälle verkställa en betalning, skall beloppet anses komma försäkringsbolaget till handa först den dag som avses i uppdraget, under förutsättning att förmedlaren då har tagit emot betalningsuppdraget
Bestämmelsen kan tillämpas också i sådana fall när en försäkringstagare på annat sätt än genom girering, t.ex. per telefon eller över
Internet, ger en förmedlare i uppdrag att betala en försäkringspremie. Även i dessa fall anses betalning ha skett den dag som avses i betalningsuppdraget, under förutsättning att uppdraget då lämnats till förmedlaren. Det elektroniska meddelande som innehåller betalningsuppdraget går på avsändarens (försäkringstagarens) risk.
Om det inte finns täckning för betalningen på det konto från vilket en premie skall dras, och detta inte beror på det kontoförande företaget, kan det självfallet inte anses att försäkringstagaren har fullgjort sin betalningsskyldighet.
Vad som har sagts nu gäller enligt lagtexten bara bank eller ”annan liknande betalningsförmedlare”, t.ex. posten. Har försäkringstagaren lämnat ett betalningsuppdrag åt någon annan, t.ex. ett företag som inte sysslar med betalningsförmedling eller åt någon privatperson, är betalningen inte gjord förrän den vidarebefordrats till försäkringsbolaget.
Återbetalning av premie
6 § Upphör försäkringen i förtid, har försäkringsbolaget rätt bara till den premie som skulle ha betalats om avtal hade slutits för den tid under vilken bolaget har varit ansvarigt. Har högre premie betalats, skall försäkringsbolaget betala tillbaka det överskjutande beloppet.
Är försäkringsavtalet ogiltigt enligt 4 kap. 2 § första stycket, får försäkringsbolaget ändå behålla betald premie för förfluten tid.
(Jfr 5 kap. 6 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen behandlar främst försäkringsbolagets rätt till premie när försäkringen upphör i förtid. Första stycket har ingen direkt motsvarighet vid personförsäkring (se dock 11 kap. 11 §), och andra stycket motsvaras av 13 kap. 6 §. I fråga om företagsförsäkring, se hänvisningen i 8 kap. 17 § andra stycket andra meningen. – Övervägandena finns i avsnitt 6.4. – Paragrafen har viss motsvarighet i 29 § i 1980 års KFL.
Första stycket
Första stycket är tillämpligt oavsett anledningen till att försäkringen upphör, alltså också när försäkringen upphör efter en överenskommelse i avtalet. Det skall tillämpas oavsett om premien har betalats eller inte.
När den avtalade premien skall räknas om till den kortare tid försäkringen har gällt, får man utgå från försäkringsbolagets sedvanliga tariffer för en premie av det slag som det är fråga om. Saknas tariffer, får beräkningen göras mera skönsmässigt. Om försäkringstagaren har betalat en högre premie än som svarar mot den tid för vilken försäkringen har gällt, skall försäkringsbolaget betala tillbaka överskjutande belopp. Försäkringstagaren behöver inte framställa någon särskild begäran om att få tillbaka det överskjutande beloppet.
Andra stycket
Försäkringsbolaget behöver inte betala tillbaka premie för förfluten tid om ett försäkringsavtal förklaras ogiltigt enligt 4 kap. 2 § första stycket.
Bestämmelsen tar alltså sikte på det speciella fallet att avtalet återgår på grund av svek eller ohederligt förfarande från försäkringstagarens sida. Den premie som har betalats är då förverkad och får behållas av försäkringsbolaget.
Preskription av rätt till premie
7 § Försäkringsbolaget förlorar rätten till en obetald premie när sex månader har förflutit från det att premien skulle ha betalats, om försäkringen inte dessförinnan har sagts upp av bolaget eller av någon annan anledning har upphört att gälla.
(Jfr 5 kap. 7 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen handlar om när försäkringsbolagets rätt till en obetald premie preskriberas. Den gäller alla typer av premier. Paragrafen har vid personförsäkring sin motsvarighet i 13 kap. 7 §. För företagsförsäkringen finns ingen motsvarande bestämmelse. – Övervägandena finns i avsnitt 6.4. – Paragrafen stämmer i sak överens med 40 § i 1980 års KFL.
Preskriptionen avbryts bara genom att försäkringsbolaget säger upp försäkringen eller denna upphör att gälla av något annat skäl, inte genom att t.ex. talan väcks eller någon annan påminnelse sker om att premien skall betalas. Försäkringen kan upphöra att gälla t.ex. genom att försäkringstagaren säger upp den eller genom att försäkringstagaren tecknar en ny försäkring hos ett annat försäkringsbolag (se 3 kap.).
Om försäkringstagaren inte betalar premien i tid, men preskriptionsavbrott sker genom att försäkringen upphör att gälla inom sex månader från förfallodagen, tillämpas därefter reglerna i preskriptionslagen (1981:130) på premiekravet. Det innebär att premiekravet normalt, eftersom det här är fråga om fordran mot en konsument, preskriberas efter tre år. Ett undantag gäller dock när ett dödsbo tecknar en skadeförsäkring för huvudsakligen enskilt ändamål. En sådan försäkring hänförs till konsumentförsäkring, trots att dödsboet inte skall anses som konsument (jfr 1 kap. 4 §). I detta fall kvarstår premiekravet i tio år från preskriptionsavbrottet. Mot dödsboet gäller alltså en preskriptionstid på tio år.
När preskriptionsreglerna i preskriptionslagen har kommit att bli tillämpliga kan avbrott i preskriptionen ske bl.a. genom att försäkringsbolaget framställer krav på att premien skall betalas.
6 kap. Försäkringsersättningen
Kapitlet behandlar olika frågor om i första hand beräkningen av försäkringsersättningens storlek. Det har ingen direkt motsvarighet vid personförsäkring. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 18 §.
Kapitlet omfattar fem paragrafer. I 1 och 2 §§ ges allmänna regler om ersättningen, bl.a. att sådan skall utgå efter återanskaffningsvärdet om inte annat har avtalats. Underförsäkring behandlas i 3 § och dubbelförsäkring i 4 §. Den försäkrades rätt till ersättning för räddningskostnader regleras i 5 §.
Allmänt om ersättningen
1 § Ersättning kan betalas för varje lagligt intresse som omfattas av försäkringen.
Om inte annat framgår av försäkringsavtalet, betalas vid försäkring av viss egendom ersättning bara för att själva värdet av egendomen har minskats eller gått förlorat.
(Jfr 6 kap. 1 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen innehåller tillsammans med 2 § vissa allmänna regler om beräkningen av försäkringsersättningens storlek. Vid personförsäkring har den ingen motsvarighet. I fråga om företagsförsäkring, se hänvisningen i 8 kap. 18 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.5. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1980 års KFL men däremot i viss mån i 35, 36 och 39 §§ i 1927 års FAL.
Bestämmelsen i första stycket att endast ett lagligt intresse kan ersättas är att tolka på samma sätt som 35 § i 1927 års FAL. Regeln är tvingande på det sättet att avtal om försäkring av ett olagligt intresse över huvud taget inte är bindande, något som ligger i linje med allmänna civilrättsliga principer.
Andra stycket innehåller en bestämmelse om vilken förlust eller kostnad som omfattas av försäkringen, om inte försäkringsavtalet ger besked om detta. Om inte annat framgår av försäkringsavtalet och försäkringen avser viss egendom, skall ersättning betalas bara för värdet av den försäkrade egendomen men inte för följdkostnader av olika slag (t.ex. för förlorad arbetsinkomst eller transportkostnader). Bestämmelsen är alltså inte tillämplig på t.ex. ansvarsförsäkring.
2 § Avser försäkringen värdet av egendom, skall värdet anses motsvara återanskaffningspriset omedelbart före försäkringsfallet med avdrag för ålder och bruk samt, när skadan inte avser en byggnad, för nedsatt användbarhet och annan omständighet. Om återanskaffning inte kan ske, skall värdet i stället anses motsvara vad det skulle ha kostat att omedelbart före försäkringsfallet anskaffa likvärdig egendom. Kan egendomen repareras på ett godtagbart sätt, gäller det som sägs i första meningen om återanskaffningspriset i stället om reparationskostnaden.
Första stycket gäller inte om annat framgår av försäkringsavtalet.
(Jfr 6 kap. 2 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, innehåller vissa dispositiva bestämmelser om hur skadad eller förstörd egendom skall beräknas. I fråga om vad som gäller vid företagsförsäkring, se hänvisningen i 8 kap. 18 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.5. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1980 års KFL men däremot i 37 § i 1927 års FAL.
Bestämmelserna är tillämpliga om försäkringen avser värdet av försäkrad egendom men villkoren inte innehåller något om hur ersättningen för detta värde skall beräknas.
Värderingen skall i princip ha en objektiv karaktär, så till vida som att den försäkrade inte skall kunna åberopa speciella omständigheter som i hans hand ger egendomen ett särskilt värde. Man får här också godta att det objektiva värdet bestäms efter vissa schematiska antaganden om vad som skulle ha hänt ifall ingen skada hade inträffat.
Huvudregel är enligt första stycket första meningen att återanskaffningsvärdet – i villkoren ofta kallat dagsvärdet – blir avgörande. Här kan i sort sett hänvisas till 37 § i 1927 års FAL. Regleringen om dagsvärde är i första hand tillämplig vid total skada på den försäkrade egendomen men gäller också när det bara är fråga om en delskada. I stället för återanskaffning kan det då bli fråga om att egendomen återställs genom reparation. I så fall tillämpas tredje meningen.
Det är tänkbart att återanskaffning inte är praktiskt möjlig, en situation som andra meningen tar sikte på (den är alltså inte tillämplig när återanskaffning kan ske men av någon anledning inte kommer till stånd). Som exempel kan nämnas skada på unika konstföremål och på egendom som är anskaffad för ett mera tillfälligt ändamål, t.ex. för en utställning. För sådana situationer skall ersättning utgå med kostnaden att skaffa likvärdig egendom omedelbart före försäkringsfallet.
Tredje meningen reglerar ersättningen vid delskada på den försäkrade egendomen. Denna finns alltså kvar, men i skadat skick. Då skall värderingen utgå från reparationskostnaden. Man får emellertid på liknande sätt som första meningen föreskriver i fråga om återanskaffningskostnaden göra avdrag om exempelvis gamla och uttjänta delar ersätts av nya. Har skadefallet tvärtom medfört en varaktig värdeminskning på egendomen, som inte kompenseras genom reparationen, skall ytterligare ersättning betalas för värdeminskningen.
På samma sätt som den försäkrade har en viss bevisbörda när det gäller försäkringsfallets inträffande måste han ombesörja bevisning om skadans storlek. I vissa fall kan det vara naturligt att tillämpa den särskilda bevisregeln i 35 kap. 5 § rättegångsbalken under de förutsättningar som gäller för detta. Detta kan bli aktuellt i sådana fall som avses i andra meningen eftersom det ibland kan vara besvärligt att slå fast vilken egendom som kan vara likvärdig med ett unikt föremål.
Av andra stycket framgår att bestämmelserna i första stycket är dispositiva. Villkoren brukar innehålla en utförlig reglering av beräkningen.
Underförsäkring
3 § Skall försäkringsbeloppet enligt försäkringsvillkoren motsvara värdet av försäkrad egendom eller annat försäkrat intresse och understiger försäkringsbeloppet i betydande mån detta värde, kan ersättning från försäkringen sättas ned i förhållande till underförsäkringen.
(Jfr 6 kap. 3 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen tar sikte på det fallet när försäkringsbeloppet är lägre än det faktiska värdet på det försäkrade intresset och försäkringstagaren alltså har betalat en för låg premie, underförsäkring. I fråga om vad som gäller vid företagsförsäkring, se 8 kap. 18 § andra stycket. – Övervägandena finns i avsnitt 6.5. – Paragrafen motsvarar i sak 35 § i 1980 års KFL.
Nedsättning av försäkringsersättningen blir aktuell bara om skillnaden mellan försäkringsbeloppet och den försäkrade egendomens värde är betydande. Vid bedömningen av om det föreligger en sådan skillnad får hänsyn tas till såväl absoluta som relativa tal. En avvikelse på 20 000 kr kan betraktas som betydande vid en försäkring på 50 000 kr men inte vid en på 1 miljon kr. En avvikelse på tio procent kan betraktas som mindre betydande vid en försäkring på 50 000 kr men som betydande vid en försäkring på 1 miljon kr. Det är likgiltigt om underförsäkringen fanns redan när försäkringen tecknades eller om den beror på att egendom därefter har tillkommit (t.ex. genom att försäkringstagaren har gjort betydande nyanskaffningar till sitt hem) eller på att värdet av försäkrad egendom har ändrats (konstverk av en särskild konstnär har exempelvis ökat starkt i värde efter det att försäkringen tecknades). Det är också utan betydelse om försäkringstagaren kan anses vara i god tro.
Rättsföljden av underförsäkring är att försäkringsersättningen får sättas ned i förhållande till underförsäkringen, dvs. efter förhållandet mellan försäkringsbeloppet och det försäkrade intressets värde.
I många fall då premien beräknas på grundval av ett angivet försäkringsbelopp kan försäkringen täcka även skador för vilka varken risken eller premien står i direkt proportion till värdet av den försäkrade egendomen. Exempel på detta är att hemförsäkring, vars premie beräknas efter värdet av försäkrad lös egendom, också omfattar skadeståndsansvar, rättsskydd och reseskydd. Ersättning som avser sådana moment skall inte reduceras på grund av underförsäkring av den lösa egendomen.
Dubbelförsäkring
4 § Om samma intresse har försäkrats mot samma risk hos flera försäkringsbolag, är varje försäkringsbolag ansvarigt mot den försäkrade som om det bolaget ensamt hade meddelat försäkring. Den försäkrade har dock inte rätt till högre ersättning sammanlagt från bolagen än som svarar mot skadan. Överstiger summan av ansvarsbeloppen skadan, fördelas ansvarigheten mellan försäkringsbolagen efter förhållandet mellan ansvarsbeloppen.
(Jfr 6 kap. 4 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, handlar om den situationen när samma intresse är försäkrat mot samma risk hos flera försäkringsbolag, dubbelförsäkring. I fråga om vad som gäller vid företagsförsäkring, se hänvisningen i 8 kap. 18 § tredje stycket. – Övervägandena finns i avsnitt 6.5. – Paragrafen stämmer överens med 36 § i 1980 års KFL.
Ett exempel på dubbelförsäkring är när en hemförsäkring och en reseförsäkring båda täcker skada på egendom som medförs på resa. Ett annat exempel är när en hemförsäkring täcker skada på lös egendom som den försäkrade har i sitt fritidshus samtidigt som han har en särskild fritidshusförsäkring som täcker även lös egendom. Försäkringarna kan också vara tecknade av olika försäkringstagare, t.ex. när egendom som förvaras hos en hantverkare täcks både av ägarens hemförsäkring och av hantverkarens försäkring. Att den senare försäkringen är en företagsförsäkring där kanske avvikande villkor gäller hindrar inte att konsumentens rätt till ersättning ur hemförsäkringen bedöms enligt förevarande bestämmelse. Däremot är det inte fråga om dubbelförsäkring när en egendomsförsäkring och en ansvarsförsäkring täcker samma skada, eftersom det inte är samma intresse som försäkras. Det är också fråga om en annan situation om en försäkring är subsidiär och gäller bara under förutsättning att en annan försäkring inte finns. Ett exempel är att en hemförsäkring inte täcker skador på egendom som tillhör försäkringstagarens familjemedlemmar om dessa har en egen försäkring på egendomen. Själva formuleringen är inte avgörande för om ett villkor skall anses utgöra ett förbehåll om ansvarsfrihet som inte är förenligt med bestämmelserna om dubbelförsäkring eller om det innebär att försäkringen gäller bara subsidiärt. Hänsyn får också tas till andra omständigheter.
När det är fråga om dubbelförsäkring kan enligt första meningen den försäkrade kräva ersättning av vilket som helst av försäkringsbolagen upp till det belopp för vilket bolaget svarar. Bestämmelsen om försäkringsbolagens solidariska ansvar är tvingande, vilket innebär att ett försäkringsbolag inte kan friskriva sig från ansvar för det fallet att intresset är försäkrat hos ett annat försäkringsbolag.
Av andra meningen framgår att den försäkrade vid dubbelförsäkring inte har rätt till högre ersättning än som sammanlagt svarar mot skadan. Bestämmelsen ligger i linje med det berikandeförbud som visserligen inte återspeglas i lagen men ändå får anses gälla som en allmän försäkringsrättslig princip när inget annat har avtalats. – Om någon tvekan kan uppstå om vad som svarar mot skadan, får man utgå från vad som kan ersättas enligt villkoren för den försäkring som medger den högsta ersättningen. Om exempelvis en skada enligt villkoren för en av två försäkringar kan ersättas enligt ”nyvärdesprincipen” (dvs. utan avdrag för ålder och bruk) men enligt villkoren för den andra bara enligt ”dagsvärdesprincipen” (dvs. med sådant avdrag), har den försäkrade rätt till ersättning för nyvärdet (men inte till högre ersättning). Däremot har en försäkrad inte rätt att ur två försäkringar, som båda för en viss situation ger ersättning bara med dagsvärdet, få ersättning upp till nyvärdet ens om han styrker att det på marknaden finns försäkringar som ger ersättning upp till nyvärdet i en situation som motsvarar den inträffade.
Bestämmelsen i tredje meningen om ansvarighetens fördelning rör inte direkt den försäkrade utan förhållandet mellan flera försäkringsbolag. Försäkringsbolagen kan avtala om en annan fördelning än den som lagen anvisar. Avtalet kan som antytts gå ut på att en viss försäkring skall svara efter en annan. Med ansvarsbelopp avses det belopp med vilket ett försäkringsbolag som ensamt meddelat försäkring skulle ha svarat, med hänsyn till försäkringsavtalet och lagens bestämmelser om hur försäkringsersättningen skall beräknas.
Ersättning för räddningskostnader
5 § Även om ett avtalat försäkringsbelopp överskrids, ansvarar försäkringsbolaget för en kostnad som den försäkrade har till följd av åtgärder som avses i 4 kap. 7 §, i den mån dessa kan anses försvarliga.
(Jfr 6 kap. 5 § promemorian och SkFL.)
Bestämmelsen reglerar försäkringsbolagets skyldighet att ersätta kostnader som den försäkrade har haft för att hindra eller minska en skada. I fråga om vad som gäller vid företagsförsäkring, se hänvisningen i 8 kap. 18 § tredje stycket. – Övervägandena finns i avsnitt 6.5. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1980 års KFL men däremot i stort sett i 53 § första stycket i 1927 års FAL.
En försäkrad som har kostnader för att fullgöra sin räddningsplikt enligt 4 kap. 7 § har rätt att få dessa kostnader ersatta, under förutsättning att de är försvarliga. Den principiella skyldigheten att ersätta kostnader av detta slag bygger på liknande tankegångar som allmänna grundsatser om rätt till ersättning för handlingar i annans intresse i nödsituationer. Det är självfallet angeläget från försäkringsbolagets synpunkt att den försäkrade inte av ekonomiska skäl låter bli att vidta rimliga skadehindrande åtgärder. Den försäkrade riskerar ju att försäkringsersättningen sätts ned bara vid mera allvarlig vårdslöshet i det hänseendet (jfr 4 kap. 7 § andra stycket).
Paragrafen innebär att avtalad självrisk inte får begränsa den försäkrades rätt till ersättning för räddningskostnader. En självrisk kan vid exempelvis egendomsförsäkring avräknas bara från det värde som den skadade egendomen skall anses ha. Om den försäkrades insatser har inneburit att en skada kunnat undvikas, skall sålunda hela räddningskostnaden betalas av försäkringsbolaget, allt under förutsättning att det har rört sig om åtgärder som varit försvarliga. Däremot ersätts lika litet som enligt äldre rätt en skada som den försäkrade ådrar sig under sina räddningsförsök.
7 kap. Regleringen av försäkringsfall, m.m.
Kapitlet behandlar försäkringsbolagets skyldigheter i samband med skaderegleringen och vissa andra frågor. Det har vid personförsäkring sin motsvarighet i 16 kap. I fråga om företagsförsäkring, se hänvisningarna i 8 kap. 19 §. Bestämmelserna bygger till stor del på dem i 1980 års KFL.
Kapitlet innehåller tio paragrafer och inleds med bestämmelser om försäkringsbolagets skyldighet att skyndsamt reglera ett försäkringsfall och om tidpunkten då försäkringsersättning senast skall betalas ut (1 §). I de två följande paragraferna finns bestämmelser om följderna av att den ersättningsberättigade försummar att följa försäkringsvillkor som tar sikte på regleringen av försäkringsfall eller lämnar oriktiga uppgifter till försäkringsbolaget av betydelse för skaderegleringen (2 och 3 §§). De följs av bestämmelser om preskription av rätten till försäkringsersättning (4 §) och om risken för att olika meddelanden från försäkringsbolaget försenas eller inte alls kommer fram (5 §). I kapitlet har det befunnits lämpligt att också samla bestämmelserna om domstolsprövning av vissa beslut av försäkringsbolaget (6–8 §§), vilka rör inte bara rätten att teckna och behålla försäkringen utan också försäkringsbolagets uppsägning i förtid. Sedan följer en bestämmelse om försäkringsbolagets regressrätt mot skadevållaren om försäkringsbolaget har ersatt en skada (9 §). En avslutande paragraf behandlar regleringen av försäkringsfall m.m. vid personförsäkring som ingår som ett moment i konsumentförsäkringen (10 §).
Tiden för utbetalning av försäkringsersättning
1 § Ett försäkringsbolag som har fått underrättelse om ett försäkringsfall skall utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att skadan skall kunna regleras. Skaderegleringen skall ske skyndsamt och med beaktande av den försäkrades och annan skadelidandes behöriga intressen.
Försäkringsersättning som inte avser periodiska utbetalningar skall betalas senast en månad efter det att den ersättningsberättigade har anmält försäkringsfallet och lagt fram den utredning som skäligen kan begäras för att fastställa betalningsskyldigheten. Detta gäller dock inte när 9 kap. 9 § är tillämplig och inte heller i den mån rätten till ersättning är beroende av att egendom repareras eller återanskaffas, att en myndighet meddelar ett visst beslut eller att någon annan liknande händelse inträffar. Försäkringsbolaget skall betala ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635), om inte betalning sker i tid.
Om den som gör anspråk på försäkringsersättning uppenbarligen har rätt till åtminstone ett visst belopp, skall detta genast betalas ut i avräkning på den slutliga ersättningen.
(Jfr 8 kap. 1 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlar försäkringsbolagets skyldigheter vid skaderegleringen. Den har vid personförsäkring en motsvarighet i 16 kap. 1 §. I fråga om företagsförsäkring, se hänvisningen i 8 kap. 19 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.6.1. – Paragrafen motsvarar i stora drag 37 § första stycket och 38 § i 1980 års KFL.
Första stycket
För att tillgodose den ersättningsberättigades intresse åläggs här försäkringsbolaget att utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att försäkringsfallet skall kunna regleras samt att handlägga försäkringsärendet så skyndsamt som möjligt. Försäkringsbolagets skyldigheter inträder när det blir underrättat om försäkringsfallet, vanligen genom en anmälan från någon som påstår sig ha rätt till ersättning. Det kan också förekomma att underrättelsen kommer från annat håll, t.ex. från polisen om en inträffad trafikolycka. Tänkbart är också att anmälan görs av en anhörig eller bekant till den försäkrade. I alla sådana fall skall skaderegleringen inledas och genomföras utan uppskov. Att försäkringsbolaget t.ex. genom massmedia får reda på att en skada har inträffat där en viss försäkringen kan tas i anspråk medför däremot inte att bolaget blir skyldigt att vidta åtgärder för en skadereglering.
Det är inte nödvändigt att ersättningsanspråken preciseras i en skadeanmälan. Försäkringsbolaget måste ändå börja utredningen så att ersättning kan betalas så snart som möjligt. Skaderegleringen skall göras så snabbt som omständigheterna tillåter. Bolaget skall verka för att den försäkrade och andra, exempelvis den skadelidande vid ansvarsförsäkring, får den ersättning de är berättigade till. Bolaget kan alltså inte bara överlåta åt den som begär ersättning att utreda saken själv. Att en försäkrad kan ha bevisbördan i en domstolsprocess om ett förhållande innebär inte att det är hans sak att skaffa fram all behövlig utredning på detta stadium. Däremot ankommer det på den som begär ersättning att bidra till utredningen, något som uttrycks i andra stycket. Det är dock försäkringsbolagets ansvar att tala om för den potentiellt ersättningsberättigade vilket underlag bolaget behöver för att reglera skadan.
Det är bara de ersättningsberättigades behöriga intressen som skall beaktas. Det skulle stå i strid mot kollektivets intresse om försäkringsbolaget av den ena eller andra anledningen skulle infria ogrundade krav. Försäkringstagarna har berättigade anspråk på likabehandling. Detta måste anses rymmas i kravet på att skaderegleringen, liksom försäkringsverksamheten i övrigt, skall uppfylla god försäkringsstandard (1 a § tredje stycket försäkringsrörelselagen; jfr prop. 1998/99:87 s. 182). I en korrekt skadereglering ligger också att försäkringsbolaget motverkar försäkringsbedrägerier och andra ohederliga förfaranden, vilka kan drabba lojala försäkringstagare genom höjda premier.
Andra stycket
Här anges den tid inom vilken försäkringsersättningen skall betalas till den ersättningsberättigade, dvs. fordringens förfallodag.
Utgångspunkten för enmånadsfristen är enligt första meningen att den ersättningsberättigade har anmält försäkringsfallet och lagt fram den utredning som skäligen kan begäras. Har utredningen redovisats först senare, är det denna tidpunkt som är avgörande. Fordras särskild utredning för en viss post, t.ex. för reparationskostnader, kan förfallotiden förskjutas i motsvarande mån, trots att det från början stått klart att ersättningsskyldighet i princip föreligger. I det läget kan dock en tillämpning av tredje stycket bli aktuell.
I styckets andra mening har beaktats att försäkringsbolaget i vissa fall kan vara förhindrat att betala inom månadsfristen. Vid periodiska utbetalningar, t.ex. i form av en livränta, skall betalningen per definition ske fortlöpande. På grund av bestämmelserna i 9 kap. 9 § (om otillräckligt försäkringsbelopp vid ansvarsförsäkring) kan försäkringsbolaget i vissa fall vara tvunget att hålla inne en del av försäkringsersättningen. Vid vissa försäkringar kan det förekomma (exempelvis vid s.k. nyvärdesförsäkring) att rätten till den del av försäkringsersättningen som överstiger dagsvärdet förutsätter att en byggnad återuppförs eller skadad egendom återanskaffas. I sådana fall är det också tänkbart att man får avvakta ett myndighetsbeslut, t.ex. bygglov för det nya bygget.
Det som sägs i andra stycket innebär att försäkringsersättningens förfallodag skall anses bestämd i förväg. Om försäkringsbolaget inte gör en utbetalning inom den föreskrivna tiden, t.ex. för att göra en närmare granskning av den utredning som framlagts, blir bolaget, enligt vad Lagrådet påpekat, därför skyldigt att betala ränta enligt 4 § tredje stycket och 6 § räntelagen. För tydlighetens skull har detta fastslagits i styckets tredje mening. – Även om försäkringsbolaget har fog för att ta längre tid på sig att ta ställning till det anspråk som framställs och den utredning som presenteras, kan det inte därigenom undgå skyldighet att betala ränta. Att försäkringsbolaget med hänsyn till 9 kap. 9 § vid ansvarsförsäkring anser sig vara skyldigt att avvakta med utbetalningen längre än annars befriar det inte heller från att utge ränta. – Eftersom räntelagen är dispositiv, kan försäkringsvillkoren dock innehålla särskilda regler om dröjsmålsränta.
Försäkringsbolaget bör självfallet sträva efter att ha sådana rutiner att betalning sker i god tid innan enmånadsfristen går ut. Denna frist är att se som en yttersta gräns. Även om ett ärende inte är fullständigt utrett, torde försäkringsbolaget ofta ha möjlighet att betala ut ett belopp à conto (jfr tredje stycket) och därigenom minska det belopp som dröjsmålsräntan beräknas på.
Stycket är tillämpligt också vid rättsskyddsförsäkring, när den försäkrade undan för undan redovisar räkningar från sitt ombud.
Tredje stycket
Detta stycke innehåller en regel om förskottsbetalning. Det kan uppkomma situationer då det är motiverat att försäkringsbolaget betalar viss ersättning i förskott. Ersättningsanspråket kan tänkas omfatta vissa delbelopp som det är alldeles klart att bolaget skall betala. I ett sådant fall skall det beloppet betalas ut genast.
Försäkringsbolaget kan alltså inte passivt vänta på att den berättigade begär utbetalning. I synnerhet när det gäller större icke tvistiga belopp faller det sig naturligt att bolaget är aktivt för att få klarlagt om den försäkrade önskar utnyttja rätten till förskottsbetalning. Även om det inte anges uttryckligen, får ett ersättningsyrkande ibland tolkas så att det avser också krav på förskottsbetalning.
Försummelse att anmäla försäkringsfall, m.m.
2 § Om den ersättningsberättigade har försummat att följa försäkringsvillkor om skyldighet att anmäla försäkringsfall till försäkringsbolaget inom viss tid eller villkor eller anvisningar enligt dessa om skyldighet att medverka till utredningen av försäkringsfallet eller av bolagets ansvar, och försummelsen har medfört skada för bolaget, kan den ersättning som annars skulle ha betalats till honom sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Om den försäkrade vid ansvarsförsäkring har gjort sig skyldig till sådan försummelse som sägs i första meningen, har försäkringsbolaget i stället rätt att från den försäkrade återkräva en skälig del av vad bolaget har utgett till den skadelidande.
Första stycket tillämpas inte om oaktsamheten har varit ringa.
(Jfr 8 kap. 2 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen handlar om försummelse att anmäla försäkringsfall eller medverka till utredningen. Den har vid personförsäkring en motsvarighet i 16 kap. 3 §. I fråga om företagsförsäkring, se hänvisningen i 8 kap. 19 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.6.2. – Paragrafen har delvis sin motsvarighet i 21 § i 1927 års FAL och 31 § i 1980 års KFL.
Första stycket
Det har inte ansetts motiverat med några lagregler om vad den ersättningsberättigade skall iaktta för att få försäkringsersättningen utbetald. Det är två faktorer som gör sig gällande här. Den ena är att försäkringsfallet skall anmälas i tid. Den andra är att den ersättningsberättigade, som kan vara såväl försäkringstagaren själv som en skadelidande tredje man som har rätt att ställa direktkrav med stöd av 9 kap. 7 §, skall medverka i utredningen av försäkringsfallet eller av försäkringsbolagets ansvar. Dessa frågor får regleras i försäkringsvillkoren. Lagen ger bara besked om följderna av att villkoren eller, när det gäller medverkan i sådana utredningar som just har nämnts, anvisningar som bygger på villkoren, försummas i denna del. Det är alltså möjligt för försäkringsbolaget att med stöd av villkoren ange vad som skall iakttas för att rätten till ersättning skall inträda men också att i det enskilda fallet komplettera detta med närmare anvisningar. Om den ersättningsberättigade försummar att följa dessa villkor eller anvisningar, kan enligt första meningen försäkringsersättningen sättas ned. Men nedsättning kan komma i fråga bara om försummelsen verkligen har lett till skada för försäkringsbolaget. Försäkringsbolaget kan alltså normalt inte åberopa reglerna om bolaget t.ex. har fått nödvändig information om ett försäkringsfall men av någon annan än den försäkrade.
Avseende får inte fästas vid hur någon annan än den ersättningsberättigade har handlat. Har en försäkrad t.ex. försummat att i enlighet med villkoren inkomma med viss nödvändig utredning till försäkringsbolaget, skall detta alltså inte drabba andra försäkrade.
Vid ansvarsförsäkring får försäkringsbolaget inte sätta ned ersättningen på grund av försummelse från den försäkrades sida. I detta fall får bolaget i stället enligt andra meningen återkräva ett skäligt belopp av denne, vilket kan motsvara den nedsättning som skulle ha skett i fall det varit fråga om en annan typ av försäkring.
Bedömningen i nedsättningsfrågan skall ske på ett nyanserat sätt, varvid samtliga omständigheter får beaktas. Nedsättning skall göras efter vad som är skäligt med hänsyn till dessa omständigheter. Detta innebär att hänsyn kan tas bl.a. till graden av försummelse hos den ersättningsberättigade och försäkringsbolagets ökade kostnader på grund av att villkoren inte följts. Också rimligheten i ett åsidosatt försäkringsvillkor kan beaktas.
Andra stycket
Vid bara ringa oaktsamhet får ersättningen inte sättas ned, i överensstämmelse med vad som gäller vid åtskilliga andra fall av åsidosatt biförpliktelse (jfr 4 kap. 9 § första stycket 1). Ett exempel är att försäkringstagaren har dröjt med att anmäla försäkringsfallet bara en kortare tid.
3 § Om den försäkrade eller någon annan som begär ersättning av försäkringsbolaget efter ett försäkringsfall uppsåtligen eller av grov vårdslöshet oriktigt har uppgett eller förtigit eller dolt något av betydelse för bedömningen av rätten till ersättning från försäkringen, kan den ersättning som annars skulle ha betalats till honom sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
(Jfr 8 kap. 3 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen handlar om att försäkringsersättningen i vissa fall kan sättas ned som en följd av vad som förekommit efter ett försäkringsfall. Den har för personförsäkring sin motsvarighet i 16 kap. 4 §. I fråga om företagsförsäkring, se hänvisningen i 8 kap. 19 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.6.2. – Paragrafen motsvarar 34 § i 1980 års KFL.
Innebörden av bestämmelsen är att ersättning som någon i och för sig har rätt till på grund av ett försäkringsfall kan sättas ned på grund av att personen i fråga med uppsåt eller av grov vårdslöshet har lämnat oriktiga uppgifter som har betydelse för bedömningen av rätten till ersättning från försäkringen. Detsamma gäller förtigande eller döljande av något som har betydelse för bedömningen av rätten till ersättning. Nedsättningen skall ske efter vad som är skäligt.
De oriktiga uppgifterna, förtigandet eller hemlighållandet kan gälla t.ex. huruvida viss egendom har förstörts, skadats eller stulits. Det kan också gälla den skadade eller förlorade egendomens beskaffenhet eller värde. Till döljande av en omständighet får räknas undertryckande av bevismedel och obehörig påverkan på vittnen eller andra upplysningspersoner. Nedsättning kan komma i fråga då grunden för nedsättning uppmärksammas innan försäkringsersättningen betalas ut. Försäkringsbolaget kan också göra gällande felaktiga uppgifter som upptäcks senare och får då helt eller delvis återkräva det belopp som har betalats ut. Här kan det få viss betydelse för skälighetsprövningen hur lång tid som förflutit efter skaderegleringen. Nedsättningsreglerna är tillämpliga då de oriktiga uppgifterna osv. kunnat leda till att försäkringsbolaget fått betala en ersättning som över huvud taget inte skulle ha utgetts. Det är dock också möjligt att tillämpa dem om uppgifterna har eller skulle ha medfört en större ersättning än den riktiga eller om den försäkrade – eller en
skadelidande tredje man som med stöd av 9 kap. 7 § om direktkrav vänder sig till försäkringsbolaget – försöker att lura till sig ett belopp som rätteligen skall tillfalla någon annan. Ett exempel är att den försäkrade uppger att han ensam äger den försäkrade egendomen med vetskap om att det finns ytterligare en ägare. – De felaktiga uppgifterna etc. kan också tänkas avse att gynna inte den försäkrade själv utan någon annan, t.ex. om han i samband med sin egen skadeanmälan lämnar oriktiga uppgifter för att hjälpa också en annan försäkrad till ersättning. Om den personen uppbär ersättning med insikt om förhållandet, kan också dennes ersättning komma att sättas ned.
De oriktiga uppgifterna skall ha lämnats uppsåtligen eller av grov vårdslöshet för att nedsättning skall komma i fråga. Om den försäkrade har förfarit uppsåtligen, utgör förfarandet typiskt sett försäkringsbedrägeri eller försök till sådant. Paragrafen är emellertid tillämplig även om det inte är fråga om något brottsligt förfarande. Det ligger i sakens natur att en mildare bedömning är motiverad när den som begär ersättning inte har handlat uppsåtligen. Över huvud taget torde det sällan bli fråga om nedsättning på grund av grov vårdslöshet i andra fall än när det mesta talar för att den ersättningsberättigade har varit medveten om oriktigheten i lämnade uppgifter men tillräcklig bevisning inte kan anses föreligga om uppsåt.
Nedsättning kan komma i fråga bara vid skuld hos den som begär ersättning. Om någon annan, t.ex. försäkringstagaren, utan att själv ha rätt till försäkringsersättning, lämnar felaktiga uppgifter till försäkringsbolaget, kan det alltså inte bli fråga om att sätta ned försäkringsersättningen. Om den berättigade är omyndig, är det emellertid i regel förmyndarens agerande som är av betydelse. Det kan dock ibland vara oskäligt att låta detta gå ut över den omyndige.
Frågan om nedsättning skall avgöras efter vad som är skäligt i det enskilda fallet, och hänsyn skall då tas till samtliga omständigheter, såväl graden av skuld som hur stora belopp det har rört sig om. Det blir alltså fråga om nedsättning främst då de oriktiga uppgifterna eller förtigandet verkligen medfört ersättning som rätteligen inte borde ha utgått. I så fall skall naturligtvis detta ersättningsbelopp återgå – något som gäller oberoende av paragrafen – men dessutom bör ytterligare nedsättning ske av det belopp som den försäkrade annars skulle ha haft rätt till.
Bestämmelsen bör tillämpas strängare om den försäkrade har använt mera utstuderade metoder för att lura försäkringsbolaget. Då är det tänkbart att den försäkrade går miste om hela ersättningen, medan annars det kan vara rimligt med en mindre nedsättning. Viss hänsyn bör också tas till hur stort belopp som den försäkrade försökt att få ut genom sina felaktiga uppgifter. – Också om uppgifterna bara har inneburit en risk att försäkringsbolaget skulle få betala ut för hög ersättning, kan det vara motiverat med en nedsättning.
Det kan tänkas förekomma att en mäklare med fullmakt eller annat ombud utan den försäkrades inblandning har lämnat oriktiga uppgifter till försäkringsbolaget i samband med skaderegleringen. På motsvarande sätt som i andra sammanhang går sådana försummelser i princip ut över den försäkrade. Det kan dock vara orimligt att sätta ned ersättningen till en godtroende konsument. För att nedsättning skall vara skälig i ett sådant fall torde det normalt krävas att den försäkrade själv gjort sig skyldig
åtminstone till betydande vårdslöshet. – I den mån den försäkrade går miste om ersättning på grund av ombudets uppsåtliga eller vårdslösa förfarande, har han normalt möjlighet att vända sig mot denne med krav på skadestånd.
Paragrafen är inte tillämplig då det är fråga om att felaktiga uppgifter som har lämnats redan då försäkringen tecknades upprepas i samband med skaderegleringen. Den nedsättning som då kan komma i fråga behandlas i 4 kap.
Det kan anmärkas att, när den försäkrade på grund av bedrägliga uppgifter vållat försäkringsbolaget särskilda kostnader i ärendet, han kan bli ersättningsskyldig också enligt allmänna skadeståndsregler (se rättsfallet NJA 1994 s. 709).
Preskription av rätt till försäkringsersättning
4 § Den som vill göra anspråk på försäkringsersättning måste väcka talan mot försäkringsbolaget inom tre år efter att ha fått kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att anspråket tidigast kunde göras gällande. Annars går rätten till ersättning förlorad. Om anspråk har framställts till försäkringsbolaget inom denna tid, är fristen enligt första meningen alltid minst sex månader från det att bolaget har förklarat att det har tagit slutlig ställning till anspråket.
(Jfr 8 kap. 4 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen handlar om vad som måste göras av den som har anspråk på försäkringsersättning för att hans fordran inte skall bli föremål för preskription, dvs. förlora sin verkan. Den har vid personförsäkring sin motsvarighet i 16 kap. 5 §. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 20 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.6.3. – Paragrafen motsvarar i sak 39 § i 1980 års KFL.
Paragrafen förutsätter att det är fråga om ett krav på sådan ersättning som grundas direkt på ett försäkringsavtal, alltså försäkringsersättning. Om någon framställer ett anspråk på skadestånd mot ett försäkringsbolag, t.ex. på grund av att detta inte utan uppskov har vidtagit de åtgärder som behövs för att reglera försäkringsfallet, eller inte har handlagt ärendet tillräckligt skyndsamt (jfr 1 §), är bestämmelsen inte tillämplig. På ett sådant krav skall i stället preskriptionslagen (1981:130) tillämpas. Paragrafen tar inte heller sikte på den tid inom vilken den ersättningsberättigade har att anmäla försäkringsfall till försäkringsbolaget. Beträffande denna skyldighet gäller särskilda regler i villkoren. Följderna av en försenad anmälan till försäkringsbolaget behandlas i 2 §.
Av första meningen framgår hur ett preskriptionsavbrott kan åstadkommas, nämligen genom att den som vill göra anspråk på försäkringsersättning väcker talan mot försäkringsbolaget. Med att väcka talan avses i första hand att den som vill ha ersättning ansöker om stämning eller om betalningsföreläggande mot försäkringsbolaget. Uttrycket inbegriper också att en fordran på ersättning ur en båtförsäkring kommer under behandling av dispaschör, att en fordran bevakas i försäkringsbolagets konkurs, liksom att saken hänskjuts till skiljeman. Utan att det framgår av
lagtexten gäller att ett preskriptionsavbrott sker om försäkringsbolaget erkänner kravet på ersättning, vilket kan ske genom ett muntligt eller skriftligt besked till den som begär ersättning men också konkludent genom att viss ersättning betalas ut. Krav utom rätta eller anmälan till Allmänna reklamationsnämnden eller till någon av försäkringsbranschens nämnder är däremot inte tillräckligt för att bryta preskriptionen. Det är en skillnad mot vad som gäller enligt preskriptionslagen.
Huvudregeln är att talan skall väckas inom tre år från det att den som begär ersättning har fått kännedom om att anspråket kunde göras gällande. Kravet på kännedom innebär att han skall ha fått ett objektivt sett någorlunda säkert underlag i fråga om alla de faktiska förhållanden som grundar rätten till ersättning. Oavsett om och när den som vill ha ersättning fick kännedom om att ett anspråk kunde göras gällande, måste talan emellertid väckas innan det har gått tio år från det att anspråket tidigast kunde göras gällande.
Av andra meningen framgår att ett anspråk mot försäkringsbolaget preskriberas om inte talan väcks mot bolaget inom de angivna fristerna. Sedan preskription inträtt kan en tidigare ersättningsberättigad inte längre få försäkringsbolaget förpliktat att betala något försäkringsbelopp.
Syftet med bestämmelsen i tredje meningen är att hindra rättsförlust när skadan väl har anmälts till försäkringsbolaget men ärendet regleras först sedan treårs- eller tioårsfristen har gått ut eller kort tid dessförinnan. Den som begär ersättning kan givetvis hålla sig till den frist han har enligt första meningen, om denna löper ut senare än sexmånadersfristen enligt förevarande mening.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 16 kap. 5 §.
Risken för vissa meddelanden
5 § Gör försäkringstagaren sannolikt att en uppsägning från försäkringsbolagets sida eller ett meddelande som avses i 3 kap. 8 § eller 7 kap. 6 § andra stycket har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, får uppsägningen eller meddelandet verkan tidigast en vecka efter den dag då uppsägningen eller meddelandet kom fram. En uppsägning på grund av dröjsmål med premien får dock verkan senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände den.
(Jfr 8 kap. 5 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen ger besked om vem som står risken, den s.k. postrisken, för att vissa sådana meddelanden som försäkringsbolaget enligt lagen har att tillställa försäkringstagaren försenas eller inte alls kommer fram. Bestämmelsen tar sikte på dels rena uppsägningar, dels ändring av försäkringsvillkoren i visst fall. Den har för personförsäkring sin motsvarighet i 16 kap. 6 §. I fråga om företagsförsäkring, se hänvisningen i 8 kap. 19 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.6.4. – Bestämmelsen överensstämmer i viss mån med 15 § andra stycket och 25 § första stycket i 1980 års KFL.
Uppsägning från försäkringsbolagets sida kan förekomma enligt 3 kap. 3 § andra stycket och 7 § samt 5 kap. 2 §. I 3 kap. 8 § regleras försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringsvillkoren under försäkringstiden.
Enligt 6 § andra stycket i förevarande kapitel skall talan om bl.a. rätt till försäkring väckas viss tid efter det att försäkringsbolaget avsänt meddelande om sitt besked att vägra försäkring. I samtliga fall krävs skriftliga meddelanden.
Paragrafen innebär att risken för att ett meddelande av detta slag försenas eller inte alls kommer fram ligger på försäkringsbolaget, om händelsen beror av omständigheter som försäkringstagaren inte har kunnat råda över – t.ex. när meddelandet har kommit bort i posten eller lämnats till fel adressat som inte genast skickar det vidare. Om däremot orsaken är att försäkringstagaren har flyttat och inte anmält den nya adressen till försäkringsbolaget, får han däremot typiskt sett själv få stå för konsekvenserna. Att försäkringstagaren är bortrest och därför inte får uppsägningen faller inte alls under bestämmelsen.
Det fordras att försäkringstagaren gör sannolikt dels att meddelandet har försenats eller inte kommit fram, dels att detta beror på andra omständigheter än sådana som han har kunnat råda över. Ett naket påstående att han inte har mottagit meddelandet är inte tillräckligt (jfr rättsfallet NJA 1973 s. 8).
Gör försäkringstagaren detta sannolikt, får meddelandet verkan tidigast en vecka efter den dag då det kom fram till honom. En uppsägning enligt 5 kap. 2 § får dock verkan senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände den.
Tvist om rätten att teckna eller behålla en försäkring
6 § Har ett försäkringsbolag i strid mot 3 kap. 1 eller 3 § vägrat någon att teckna eller förnya en försäkring, skall domstol på yrkande av denne förklara att han har rätt att teckna eller förnya försäkringen.
Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom sex månader från det att försäkringsbolaget till sökanden har avsänt meddelande om sitt beslut, uppgift om skälen för detta och upplysning om vad sökanden skall göra för att få beslutet prövat. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten att föra talan förlorad.
Domstolen får bestämma att försäkringstiden skall räknas från den tidpunkt som skulle ha gällt om försäkringsbolaget hade bifallit ansökan.
(Jfr 8 kap. 6 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen reglerar vad som gäller när en konsument har vägrats försäkringsskydd och därför vill föra talan mot försäkringsbolaget i denna fråga. Den har vid personförsäkring sin motsvarighet i 16 kap. 7 §. Vid företagsförsäkring har den ingen motsvarighet, eftersom det där inte finns någon kontraheringsplikt. – Övervägandena finns i avsnitt 6.6.5. – Paragrafen motsvarar 41 § i 1980 års KFL.
I fråga om förutsättningarna för en talan av det slag som behandlas i paragrafen hänvisas till 3 kap. 1 och 3 §§.
Ett försäkringsbolag som inte vill förnya försäkringen, måste iaktta en uppsägningstid på en månad (3 kap. 3 § andra stycket). I och för sig är försäkringsbolaget inte skyldigt att i uppsägningen ange skälen för denna utan kan göra detta senare. I det fallet räknas dock fristen i andra stycket i förevarande paragraf först från den senare tidpunkten. Av praktiska skäl
börjar fristen löpa redan när försäkringsbolaget avsänder meddelandet. Som ett visst skydd för sökanden har fristen satts till sex månader.
I övrigt hänvisas till motiven till motsvarande bestämmelser i 1980 års KFL (prop. 1979/80:9 s. 167 f.).
7 § Har ett försäkringsbolag sagt upp en försäkring i förtid i strid mot denna lag eller mot försäkringsavtalet, skall domstol på yrkande av försäkringstagaren förklara att uppsägningen är ogiltig.
Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom sex månader från det att försäkringsbolaget till försäkringstagaren har avsänt uppsägningen, uppgift om skälen för denna och upplysning om vad försäkringstagaren skall göra för att få beslutet prövat. Talan behöver dock aldrig väckas före den tidpunkt när uppsägningen skulle få verkan. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten att föra talan förlorad.
(Jfr 8 kap. 7 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen reglerar vad som gäller när försäkringsbolaget har beslutat att säga upp försäkringen i förtid och försäkringstagaren därför vill föra talan mot försäkringsbolaget i denna fråga. Den har vid personförsäkring sin motsvarighet i 16 kap. 8 §. Vid företagsförsäkring har den ingen motsvarighet; där gäller alltså inga särskilda regler om väckande av talan. – Övervägandena finns i avsnitt 6.6.5. – Paragrafen motsvarar i sak 42 § i 1980 års KFL.
För att bestämmelserna i andra stycket om att talan måste väckas inom viss tid skall bli tillämpliga måste de formella reglerna kring uppsägningen ha iakttagits. Exempelvis måste försäkringsbolaget vid premiedröjsmål ha erinrat försäkringstagaren om möjligheten att undgå uppsägning genom att betala premien inom viss tid. Om försäkringsbolaget har åsidosatt dessa regler, finns det över huvud taget inte någon korrekt uppsägning. Fristen om sex månader räknas från det att uppsägningen har avsänts med uppgift om skälen för uppsägningen och upplysning om vad försäkringstagaren skall göra för att få beslutet prövat av domstol.
Bestämmelsen i andra stycket sista meningen innebär att en uppsägning från försäkringsbolagets sida gäller om försäkringstagaren underlåter att begära domstolsprövning av försäkringsbolagets beslut inom föreskriven tid. Detta innebär att försäkringsbolaget i princip inte kan förpliktas utge någon försäkringsersättning med anledning av en händelse som inträffar efter det att uppsägningen fått verkan. Huruvida det funnits skäl för uppsägningen saknar i det fallet betydelse.
I övrigt hänvisas till motsvarande bestämmelser i 1980 års KFL (1979/80:9 s. 168).
8 § Domstolen kan på yrkande meddela förklaring som avses i 6 eller 7 § att gälla för tiden intill dess att det föreligger ett avgörande som har vunnit laga kraft. En sådan förklaring får inte meddelas utan att försäkringsbolaget har beretts tillfälle att yttra sig över yrkandet.
(Jfr 8 kap. 8 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen reglerar domstolens möjlighet att meddela interimistiskt beslut i en fråga enligt 6 eller 7 §. Den har vid personförsäkring sin motsvarighet i 16 kap. 9 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.6.5. – Paragrafen motsvarar i sak 43 § i 1980 års KFL.
Innan domstolen fattar ett interimistiskt beslut enligt denna bestämmelse kan det vara ändamålsenligt att den håller sammanträde för muntlig förberedelse i målet, även om inget hindrar att frågan avgörs på handlingarna.
Även om domstolen vid den slutliga prövningen av målet skulle ogilla försäkringstagarens talan, kan den inte häva det interimistiska beslutet för förfluten tid. Syftet med det beslutet är ju att garantera försäkringstagaren skydd mot skador under den tid målet är anhängigt vid domstolen. Försäkringstagaren är i enlighet med detta skyldig att betala premie för den tid som försäkringsbolaget stått ansvar enligt det interimistiska beslutet.
Regressrätt
9 § Försäkringsbolaget inträder i den försäkrades rätt till skadestånd med anledning av skadan, i den mån denna omfattas av försäkringen och har ersatts av bolaget.
(Jfr 8 kap. 9 § promemorian och 8 kap. 9 § SkFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, anger i vad mån försäkringsbolaget har rätt att rikta återkrav mot den som har orsakat en skada som har ersatts av bolaget. Den har för personförsäkring sin motsvarighet i 16 kap. 10 §. I fråga om företagsförsäkring, se hänvisningen i 8 kap. 19 §. – Övervägandena finns i avsnitt 6.6.6. – Paragrafen har viss motsvarighet i 25 § i 1927 års FAL.
Enligt paragrafen har ett försäkringsbolag som betalat ut ersättning för att täcka den skada som dess försäkringstagare har drabbats av rätt att kräva tillbaka det utbetalade beloppet av den som är ansvarig för skadan enligt skadeståndsregler. Skadan skall omfattas av försäkringen och ha ersatts av försäkringsbolaget. För att ett återkrav skall vara möjligt krävs inte att skadan har orsakats med uppsåt eller av grov oaktsamhet. En begränsning av återkravsrätten kan dock följa av den s.k. regressöverenskommelsen mellan försäkringsbolagen.
En personförsäkring som ingår i en konsumentförsäkring
10 § Om en personförsäkring ingår som del i en konsumentförsäkring, tillämpas 16 kap. i stället för detta kapitel i fråga om personförsäkringen.
(Paragrafen saknar motsvarighet i promemorian och SkFL.)
Paragrafen innebär att vid bl.a. skadereglering och i fråga om regressrätt man skall tillämpa personförsäkringsreglerna i personförsäkringsdelen. Skillnaden är obetydlig; bestämmelserna i 16 kap. 2 § saknar dock
motsvarighet i 7 kap., och viss begränsning av regressrätten gäller enligt 16 kap. 10 §.
Företagsförsäkring
8 kap. Företagsförsäkring
I kapitlet har samlats bestämmelser som bara reglerar den individuella företagsförsäkringen, dvs. sådan skadeförsäkring som avser näringsverksamhet, offentlig verksamhet eller i övrigt inte är konsumentförsäkring (se om definitionerna i 1 kap. 4 §). Bestämmelserna reglerar i allt väsentligt sådana förhållanden som för konsumentförsäkringens del behandlas i 2–7 kap. I flera av dem hänvisas också till de kapitlen.
Kapitlet innehåller 21 paragrafer. I 1–3 §§ behandlas försäkringsbolagens information till kunderna och i 4–7 §§ ansvarstidens inträde, parternas rätt att säga upp försäkringen i förtid, försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringen och situationen vid försäkringsbolagets konkurs m.m. I 8– 13 §§ behandlas frågor som har med försäkringstagarens s.k. biförpliktelser att göra. Till det avsnittet hör också bestämmelserna om identifikation (14 §), om undantag från begränsningar av försäkringsbolagets ansvar vid brott mot biförpliktelserna (15 §) och om reklamation från försäkringsbolagets sida när det vill göra gällande en ansvarsbegränsning samt verkan av omfattningsbestämmelser (16 §). Vidare finns bestämmelser om premien i 17 § och om försäkringsersättningen i 18 §. Kapitlet avslutas med bestämmelser om skaderegleringen m.m. i 19 och 20 §§ och om situationen när ett personförsäkringsmoment ingår i företagsförsäkringen (21 §).
Information
1 § Det som sägs i 2 kap. 1–7 §§ om information tillämpas också vid företagsförsäkring, om det inte kan antas att kunden saknar behov av informationen.
(Jfr 2 kap. 1 § promemorian och 2 kap. 1 § SkFL.)
Paragrafen reglerar försäkringsbolagens informationsplikt vid företagsförsäkring. Den hänvisar till de paragrafer som anger vilken information som skall lämnas vid konsumentförsäkring. Av bestämmelsen framgår att försäkringsbolagen i vissa fall skall lämna en näringsidkare som är eller står i begrepp att bli försäkringstagare information i samma utsträckning och på samma sätt som vid konsumentförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 7.1. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1927 års FAL.
Hänvisningen innebär att information om sådana förhållanden som nämns i 2 kap. 2 § skall lämnas innan ett försäkringsavtal ingås. Vidare skall efterköpsinformation av det slag som anges i 2 kap. 4 § lämnas snarast efter att ett avtal har träffats. Sådan information som anges i 2 kap. 5 § skall också lämnas under försäkringstiden och vid förnyelse, och information enligt 2 kap. 6 § skall lämnas vid villkorsändring. Den information som enligt 2 kap. 7 § skall lämnas vid skaderegleringen i vissa fall – när det råder tvist mellan parterna eller finns en risk för preskription – skall också lämnas vid företagsförsäkring.
Att det som föreskrivs om information till konsument i vissa fall också skall tillämpas vid företagsförsäkring avser inte bara informationens innehåll. Det gäller även det som sägs i 2 kap. 2–7 §§ om tidpunkten när informationen skall lämnas, om informationens syfte och omfattning och om förutsättningarna i övrigt för att information skall lämnas. Detsamma gäller vad som sägs i 2 kap. 1 § om formen för informationen.
Av förevarande bestämmelse framgår emellertid att informationen inte alltid behöver ges. Försäkringsbolaget kan underlåta att lämna information om det kan antas att företaget inte behöver den. Försäkringstagarnas behov av information vid företagsförsäkring varierar betydligt. Detta gäller både dess innehåll och form. Det finns företag som har anställda med särskild uppgift att bevaka företagets försäkringsbehov och att se till att företaget får ett tillfredsställande skydd. Ett sådant företag torde visserligen, liksom andra försäkringstagare, behöva information om hur olika försäkringar är utformade eller bör utformas och om andra försäkringsförhållanden, men detta informationsbehov är inte något som behöver återspeglas i lag. Företaget kan bedöma sitt försäkringsbehov och på eget initiativ diskutera detta med försäkringsbolagen. Försäkringar för stora eller mera svårbedömbara risker utformas vanligtvis i en dialog mellan försäkringsbolaget och försäkringstagaren, där försäkringens omfattning, säkerhetsföreskrifter och andra försäkringsvillkor gås igenom i detalj. Långt ifrån alla företag har emellertid sådan kompetens. Också förhållandevis stora företag kan emellanåt sakna insikter om sitt verkliga försäkringsbehov och om vilken upphandling av försäkringar som är den bästa från säkerhets- och finansiell synpunkt. När det gäller de mindre företagen kan man många gånger utgå från att de inte har bättre insikter i försäkringsförhållanden än den genomsnittlige konsumenten.
I den åtskillnad i behandlingen av olika försäkringstagare som uttrycks i bestämmelsen ligger att försäkringsbolaget i det enskilda fallet skall överväga om kunden har behov av information. När det är fråga om en kund som försäkringsbolaget redan förut har haft en affärsförbindelse med kan bolaget bygga sin bedömning på de tidigare erfarenheterna. I andra fall kan bolaget dra slutsatser om företagets behov av information utifrån sina kunskaper om företaget, t.ex. därför att detta har informerat bolaget om sin kompetens på området. Typiskt sett torde information inte vara erforderlig när det handlar om stora eller medelstora företag som kan antas ha kunnande på försäkringsområdet, medan förhållandet är annorlunda i fråga om mindre företag. Om försäkringsbolaget tror att information är onödig, bör situationen normalt kunna klargöras genom att bolaget i samband med att avtal ingås frågar kunden om detta.
Ett försäkringsbolag kan inte i försäkringsvillkoren generellt friskriva sig från att lämna information under försäkringstiden. En friskrivning kan göras bara i förhållande till sådana försäkringstagare som har eller kan förväntas ha kompetens av det slag som har berörts och som därför kan antas sakna behov av information. I det enskilda fallet kan försäkringsbolaget och näringsidkaren i fråga också komma överens om att information innan försäkringen meddelas inte behöver lämnas. Det framgår av hänvisningen till 2 kap. 3 §. Den bestämmelsen innebär också att kravet på förköpsinformation kan efterges om näringsidkaren t.ex. vill att försäkringen omedelbart skall träda i kraft.
2 § Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt 1 §, får det åläggas att lämna informationen.
(Paragrafen har ingen motsvarighet i promemorian eller SkFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, reglerar möjligheten att ålägga ett försäkringsbolag att lämna information. Den har vid konsumentförsäkring sin motsvarighet i 2 kap. 9 § jämförd med
15 § marknadsföringslagen. – Övervägandena finns i avsnitt 7.1. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1927 års FAL.
Ett åläggande enligt marknadsföringslagen för en näringsidkare att lämna information i marknadsföringen kan meddelas om näringsidkaren underlåter att lämna information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Tanken med paragrafen är att ett försäkringsbolag som marknadsför försäkringar till näringsidkare skall kunna åläggas att lämna motsvarande information.
Bestämmelsen utgör sålunda den grund på vilken ett åläggande om information kan meddelas. Ett åläggande enligt 15 § marknadsföringslagen grundas på att ett försäkringsbolag underlåter att lämna sådan information som i princip alltid skall ges. Ett åläggande med stöd av förevarande paragraf är däremot kopplat till en bestämmelse som ger ett försäkringsbolag ett visst utrymme att avstå från att lämna information. Denna skillnad kan få betydelse för både om ett åläggande skall meddelas i det enskilda fallet och för det närmare innehållet i åläggandet.
Utformningen av paragrafen innebär alltså att, när en talan om åläggande har tagits upp till prövning, domstolen inte bara måste fastställa om försäkringsbolaget har underlåtit att lämna föreskriven information. Om detta visar sig ha varit fallet, måste domstolen också pröva om bristen kan ha varit försvarlig, dvs. om försäkringsbolaget hade grund för sitt antagande att kunden inte behövde information.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 2 kap. 9 §.
3 § Talan om åläggande enligt 2 § väcks vid Marknadsdomstolen.
En sådan talan får väckas
1. i fråga om information som avses i 2 kap. 2 §, av näringsidkare som berörs av marknadsföringen, och
2. i fråga om information som avses i 2 kap. 4–7 §§, av den näringsidkare som har ingått avtal om försäkring med försäkringsbolaget.
Talan får också väckas av en sammanslutning av näringsidkare. I mål om åläggande enligt 2 § gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (1995:450) som reglerar förfarandet i mål om åläggande att lämna information enligt 15 § den lagen.
(Paragrafen har ingen motsvarighet i promemorian eller SkFL.)
Paragrafen innehåller bestämmelser om forum och talerätt. Den är uppbyggd efter mönster av 38 § marknadsföringslagen. – Övervägandena finns i avsnitt 7.1. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1927 års FAL.
Talan om åläggande förs enligt första stycket vid Marknadsdomstolen som exklusivt forum. Av andra stycket framgår att talan kan väckas dels av näringsidkare som berörs av marknadsföringen (punkt 1), dels av andra näringsidkare som står eller har stått i avtalsförhållande med försäkringsbolaget i fråga (punkt 2). Enligt tredje stycket har även en sammanslutning av näringsidkare rätt att föra talan. Bestämmelsen har viss motsvarighet i fråga om vad som gäller om talerätten enligt lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Det krävs inte att sammanslutningen eller någon av dess medlemmar berörs av att försäkringsbolaget inte har lämnat föreskriven information (jfr prop. 1983/84:92 s. 22).
Av fjärde stycket framgår vilka bestämmelser som i övrigt skall tillämpas i mål vid Marknadsdomstolen om åläggande enligt 2 §.
Ansvarstid
4 § Försäkringsbolagets ansvar enligt försäkringsavtalet inträder när avtalet ingås. Saknas utredning om vilken tid på dygnet som avtalet har ingåtts, skall det anses ha skett klockan tolv på dagen. Ansvaret gäller till och med försäkringstidens sista dag.
Om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien, inträder försäkringsbolagets ansvar dagen efter den dag då premien betalades. Det gäller också om försäkringen i annat fall är giltig bara om premien betalas innan försäkringstiden börjar.
Första och andra styckena gäller inte om annat har avtalats eller framgår av omständigheterna.
(Jfr 3 kap. 2 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen talar om vid vilken tidpunkt försäkringsbolagets ansvar börjar och hur länge det varar. Den avviker i vissa hänseenden från motsvarande regel vid konsumentförsäkring i 3 kap. 2 §. Den är bl.a. i sin helhet dispositiv och saknar motsvarighet till bestämmelsen i 3 kap. 2 § första stycket om längsta försäkringstid. – Övervägandena finns i avsnitt 7.2. – Paragrafen har en motsvarighet i 11 § i 1927 års FAL.
I första stycket anges den tid under vilken försäkringsbolaget bär ett ansvar för inträffade försäkringsfall (ansvarstiden). Parterna kan fritt överenskomma både om denna tid och om försäkringstiden – alltså den tid för vilken avtal om försäkring träffas och för vilken försäkringsbolaget har rätt till premie. Den dispositiva regeln skiljer sig från bestämmelsen om konsumentförsäkring genom att den anger för ansvarstidens början tidpunkten när avtalet ingås, inte dagen efter det att försäkringstagaren avgav ansökningen om försäkring. Skillnaden sammanhänger med att någon rätt till försäkring motsvarande den som föreskrivs i 3 kap. 1 § inte föreligger vid företagsförsäkring. Annan tid för ansvarets början kan emellertid avtalas eller framgå av omständigheterna.
I fråga om avtalets ingående tillämpas allmänna avtalsrättsliga regler om verkan av anbud och accept. I andra meningen ges en utfyllande regel, som gäller när avtalet inte ger klarhet om ansvarstidens början.
Liksom vid konsumentförsäkring gäller ansvaret till försäkringstidens sista dag.
Utgångspunkten för bestämningen av ansvarstiden enligt paragrafens första stycke är att inträdet av försäkringsbolagets ansvar inte beror av att premien betalas. Det är emellertid inget som hindrar att bolaget genom förbehåll i avtalet gör sitt ansvar beroende av premiebetalningen. Andra stycket ger en dispositiv regel om vad som gäller om ansvarstid i detta fall.
Av tredje stycket framgår att bestämmelserna i paragrafen alltså är dispositiva.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 3 kap. 2 §.
Försäkringstagarens rätt att säga upp försäkringen i förtid
5 § Har inte annat avtalats, får försäkringstagaren säga upp försäkringen att upphöra före försäkringstidens utgång, om
1. försäkringsbolaget väsentligt åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag eller enligt försäkringsavtalet,
2. försäkringsbehovet faller bort eller det inträffar någon annan liknande omständighet av väsentlig betydelse för försäkringsförhållandet, eller
3. försäkringsbolaget har ändrat försäkringsvillkoren med stöd av 6 § tredje stycket.
(Jfr 3 kap. 3 § promemorian och SkFL.)
I paragrafen behandlas försäkringstagarens rätt att säga upp försäkringsavtalet under försäkringstiden, alltså i förtid. Den avviker i vissa hänseenden från motsvarande bestämmelse vid konsumentförsäkring i 3 kap. 6 § första stycket bl.a. genom att den är dispositiv och uppsägningsgrunderna delvis utformats på annat sätt. – Övervägandena finns i avsnitt 7.1 och 7.2. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1927 års FAL.
Punkt 1 nämner till en början fallet när försäkringsbolaget åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag, framför allt då informationsskyldigheten. Eftersom skyldigheten att lämna information inte behöver följa av avtalet, kan man inte tala om kontraktsbrott i detta fall. Det betyder att försäkringstagaren kan ha rätt att säga upp försäkringen om försäkringsbolaget innan försäkringsavtalet slöts eller därefter har underlåtit att lämna föreskriven information. Vidare föreskrivs i punkt 1 en rätt till förtida uppsägning också vid kontraktsbrott. Därmed avses främst olika avtalsstridiga missförhållanden i samband med skaderegleringen, t.ex. dröjsmål att betala ut försäkringsersättning eller oberättigade invändningar mot försäkringstagarens krav.
En gemensam förutsättning för uppsägning är emellertid att brottet mot lagens eller avtalets bestämmelser skall vara väsentligt. Några exempel är när försäkringsbolaget försummar att ge föreskriven information på en viktig punkt, när det förekommit långvariga och omotiverade dröjsmål att betala ut ersättning eller när försäkringsbolagets invändningar mot den försäkrades anspråk uppenbarligen saknar fog. I sådana fall kan bolagets uppträdande vara ägnat att i sådan grad rubba försäkringstagarens förtroende eller så allvarligt avvika från god försäkringssed att man inte rimligen kan begära att denne står fast vid avtalet. Försäkringstagaren har då rätt att säga upp avtalet och skaffa sig försäkringsskydd på
annat håll. Man får alltså se överträdelsen från försäkringstagarens synpunkt, vare sig det gäller ett kontraktsbrott eller ej.
Punkterna 2 och 3 motsvarar i huvudsak 3 kap. 6 § första stycket 2 och
3. Här kan hänvisas till kommentarerna till dessa bestämmelser. Allmänt sett får man ställa något större krav på en vägande uppsägningsgrund i affärsmässiga förhållanden än när en konsument vill frigöra sig från avtalet. Till skillnad från vad som gäller för konsumentförsäkringens del förutsätter således uppsägning enligt punkt 2 att den aktuella omständigheten skall vara av väsentlig betydelse för försäkringsförhållandet. Paragrafen är dispositiv. Parterna kan genom villkoren utesluta uppsägningsrätt i ett eller flera av de nämnda fallen. Ett sådant förbehåll kan naturligtvis, liksom andra klausuler av samma typ, prövas enligt 36 § avtalslagen och någon gång jämkas med stöd av denna bestämmelse.
Försäkringsbolagets rätt att säga upp försäkringen i förtid
6 § Försäkringsbolaget får säga upp försäkringen att upphöra före försäkringstidens utgång, bara om
1. försäkringstagaren eller den försäkrade har väsentligt åsidosatt sina förpliktelser mot bolaget, eller
2. ett i villkoren angivet förhållande av väsentlig betydelse för risken har ändrats på ett sätt som bolaget inte kan antas ha tagit i beräkning.
Uppsägningen skall göras skriftligen och med fjorton dagars uppsägningstid, räknat från det att försäkringsbolaget avsände den. Uppsägningen skall ske utan oskäligt dröjsmål från det att försäkringsbolaget fick kännedom om det förhållande som den grundas på. Annars förlorar försäkringsbolaget rätten att säga upp försäkringen på grund av förhållandet, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
I fall som avses i första stycket får försäkringsbolaget i stället ändra försäkringsvillkoren under försäkringstiden. Om en sådan ändring gäller det som sägs om uppsägning i andra stycket.
I 17 § finns bestämmelser om uppsägning på grund av premiedröjsmål.
(Jfr 3 kap. 4 och 5 §§ promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlar försäkringsbolagets möjligheter att i förtid säga upp försäkringen eller ändra villkoren på grund av kontraktsbrott från försäkringstagarens sida eller ändrade förhållanden. Första och andra styckena har för konsumentförsäkringens del sin motsvarighet i 3 kap. 7 §. Tredje stycket har sin motsvarighet i 3 kap. 8 §. – Övervägandena finns i avsnitt 7.2. – I motsats till regeln om försäkringstagarens uppsägningsrätt är paragrafen tvingande (jfr 1 kap. 6 §). – Paragrafen motsvarar i sak 47 och 51 §§ i 1927 års FAL.
Första stycket
Bestämmelsen innebär en något utvidgad rätt att säga upp försäkringen eller ändra villkoren för den i jämförelse med vad som gäller vid konsumentförsäkring. Den behandlar inte uppsägning på grund av premiedröjsmål, som regleras särskilt i 17 §.
Punkt 1 förutsätter för uppsägning i förtid att försäkringstagaren har gjort sig skyldig till väsentligt kontraktsbrott. Paragrafen kan bli aktuell att tillämpa t.ex. vid sådana brott mot upplysningsplikten som inte innebär svek eller ohederligt förfarande, vid avsiktligt förtigande av en väsentlig fareökning, vid ett förfarande som väsentligt ökar risken, vid uppsåtligt eller grovt vårdslöst framkallande av försäkringsfallet, vid klara brott mot säkerhetsföreskrifter eller mot räddningsplikten eller vid vilseledande uppgifter vid skaderegleringen.
Vid bedömningen om ett sådant kontraktsbrott är så allvarligt att det skall medföra uppsägningsrätt bör man, liksom annars i kommersiella förhållanden, se dess betydelse främst från den uppsägande partens sida. Frågan blir om försäkringstagarens eller den försäkrades handlande visar en sådan brist på vilja eller förmåga att fullgöra skyldigheterna enligt försäkringsavtalet att försäkringsbolaget har fog att frigöra sig från detta. En engångsföreteelse måste betraktas som mindre allvarlig än en händelse som ger anledning till misstanke att den kommer att upprepas. Man får här ta hänsyn bl.a. till vem i ett företag som har brustit. Det avgörande är inte om den ansvarige formellt företräder företaget utan att han intar en sådan ställning att förfarandet måste spela en viktig roll för försäkringsbolagets bedömning av sin medkontrahent. Frågan blir också hur pass stor betydelse handlandet har för den försäkrade risken. Om exempelvis en tillfälligt anställd bryter mot en säkerhetsföreskrift, måste det självfallet ses som mindre allvarligt än om överträdelsen beror på företagsledningen. På liknande sätt kan man fästa större vikt vid en oriktig uppgift vid skaderegleringen om den har lämnats av försäkringstagaren, som ju är försäkringsbolagets egentliga motpart, än om den har getts av någon annan försäkrad.
Att märka är att lagen inte som vid konsumentförsäkring kräver att kontraktsbrottet varit grovt i vanlig mening. Försäkringstagaren behöver inte ha åsidosatt sina skyldigheter uppsåtligen eller ens vårdslöst, utan det räcker att kontraktsbrottet framstår som väsentligt för att bolaget skall ha skäl att frigöra sig från avtalet. Försäkringstagaren kan t.ex., trots god vilja, visa sig helt sakna ekonomiska möjligheter att installera sådana skadehindrande anordningar som försäkringsbolaget har rätt att kräva enligt avtalet eller han kan i god tro ha lämnat helt felaktiga uppgifter om risken.
Punkt 2 rör fall av riskökning som inte innefattar ett sådant kontraktsbrott som avses i föregående punkt. För uppsägning krävs här dels att riskökningen rör ett i avtalsvillkoren angivet förhållande, dels att detta förhållande har väsentlig betydelse för risken, dels att det har ändrats på ett sätt som försäkringsbolaget inte kan antas ha tagit i beräkning. Det spelar på detta sätt ingen roll om ändringen beror av försäkringstagaren eller av helt andra förhållanden. Av avgörande betydelse blir, frånsett det formella kravet på omnämnande i villkoren, försäkringsbolagets riskbedömning. Det måste här anses vara bolagets sak att visa vilken betydelse förhållandet har för premien och hur ändringen påverkar denna.
Självfallet är avtalslagens regler om ogiltighet över huvud taget tillämpliga på försäkringsavtalet. På detta vis kan försäkringsbolaget uppnå att avtalet upphör utan att åberopa denna paragraf. Paragrafen utesluter inte heller att under alldeles speciella förhållanden avtalet blir ogiltigt med stöd av icke lagfästa avtalsrättsliga principer, t.ex. när
avtalet har ingåtts under förutsättningar som varit oriktiga redan vid avtalsslutet; försäkringen kan t.ex. ha fått ett helt felaktigt innehåll.
Andra stycket
Det hänvisas till kommentaren till 3 kap. 7 § andra stycket.
Tredje stycket
I tredje stycket anges särskilt försäkringsbolagets möjlighet att ändra villkoren under försäkringstiden. Vid företagsförsäkring, där ofta försäkringstiden är betydligt längre än ett år, kan den antas få större praktisk betydelse än motsvarande bestämmelse för konsumentförsäkring. Risken kan på grund av försäkringstagarens uppträdande eller utvecklingen under försäkringstiden visa sig betydligt större än det funnits skäl att tro, vilket kan vara ett skäl för försäkringsbolaget att t.ex. höja premien, utesluta en viss typ av skada från försäkringsskyddet eller ge nya och strängare säkerhetsföreskrifter.
Som framgår av lagtexten (”ändra”) är det här fråga om en ensidig åtgärd av försäkringsbolaget, av samma typ som en uppsägning. Här kan hänvisas till kommentaren till 3 kap. 8 §.
Även om förutsättningarna för villkorsändring är desamma som för uppsägning, är det naturligt också vid företagsförsäkring att de inte tillämpas helt på samma sätt. En ändring av villkoren är ju sällan en lika långtgående åtgärd som en uppsägning, och den kan motiveras även av mindre missförhållanden än vad som fordras för en uppsägning. Som Lagrådet framhållit bör dock kraven vara desamma som för uppsägning när ändringen är så ingripande att påföljderna kan anses likvärdiga.
Fjärde stycket
Det erinras här om rätten att säga upp försäkringen också på grund av dröjsmål med premien.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
7 § Det som sägs i 3 kap. 9–11 §§ om konkurs m.m. tillämpas också vid företagsförsäkring.
(Jfr 3 kap. 8 och 9 §§ promemorian. Paragrafen saknar motsvarighet i SkFL.)
Paragrafen reglerar följderna av försäkringsbolagets konkurs eller förlust av rätten att driva försäkringsrörelse m.m. på samma sätt som vid konsumentförsäkring. Det hänvisas till 3 kap. 9–11 §§. – Saken behandlas i avsnitt 7.2.
Upplysningsplikten
8 § Den som vill teckna en företagsförsäkring är skyldig att på försäkringsbolagets begäran lämna upplysningar som kan ha betydelse för frågan om försäkringen skall meddelas. Detsamma gäller om försäkringstagaren begär att få försäkringen utvidgad eller förnyad. Försäkringstagaren skall ge riktiga och fullständiga svar på försäkringsbolagets frågor. Även utan förfrågan skall försäkringstagaren lämna uppgift om förhållanden av uppenbar betydelse för riskbedömningen.
Under försäkringstiden skall försäkringstagaren på begäran ge försäkringsbolaget upplysningar om förhållanden som anges i första stycket.
En försäkringstagare som inser att försäkringsbolaget tidigare har fått oriktiga eller ofullständiga uppgifter om förhållanden av uppenbar betydelse för riskbedömningen är skyldig att utan oskäligt dröjsmål rätta uppgifterna.
(Jfr 4 kap. 1 § promemorian och SkFL.)
I paragrafen regleras innebörden av försäkringstagarens upplysningsplikt vid företagsförsäkring. Innehållet är detsamma som motsvarande reglering för konsumentförsäkring i 4 kap. 1 §, frånsett att det inte där finns samma spontana upplysningsplikt. Paragrafen är tvingande. – Övervägandena finns i avsnitt 7.3. – Paragrafen har ingen uttrycklig motsvarighet i 1927 års FAL. – Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Fjärde meningen i första stycket innebär alltså en utvidgning av försäkringstagarens skyldigheter vid företagsförsäkring jämfört med vad som gäller för konsumentförsäkring. Även om försäkringsbolaget inte ställer några frågor i ämnet, är försäkringstagaren skyldig att i samband med att försäkringen tecknas ge upplysningar om vad som har uppenbar betydelse för riskbedömningen.
Också under försäkringstiden skall försäkringstagaren enligt andra stycket ge upplysningar om sådana förhållanden, om det särskilt begärs.
Avgörande för den utvidgade upplysningsplikten är vad som har uppenbar betydelse för försäkringsbolagets premiesättning och villkor. Vad försäkringstagaren i det enskilda fallet haft för uppfattning om förhållandets inverkan på riskbedömningen spelar mindre roll. Frågan blir i stället om omständigheten för försäkringstagare i allmänhet måste framstå som uppenbart betydelsefull för denna bedömning. En annan sak är att vid tillämpningen av 9 § försäkringstagarens faktiska insikt får betydelse både när första stycket i den paragrafen åberopas och vid aktsamhetsprövningen enligt paragrafens andra stycke.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 4 kap. 1 §.
9 § Om försäkringstagaren vid fullgörande av sin upplysningsplikt enligt 8 § har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, är avtalet ogiltigt enligt vad som sägs i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område och försäkringsbolaget fritt från ansvar för försäkringsfall som inträffar därefter. I 17 § finns bestämmelser om betald premie.
Har försäkringstagaren annars uppsåtligen eller av oaktsamhet eftersatt sin upplysningsplikt enligt 8 § och kan försäkringsbolaget visa att det inte skulle ha meddelat försäkring om upplysningsplikten hade fullgjorts, är bolaget fritt från ansvar för inträffade försäkringsfall. Kan försäkringsbolaget visa att det skulle ha meddelat försäkring mot högre premie eller i övrigt på andra villkor än som avtalats, är dess ansvar begränsat till vad som svarar mot den premie och de villkor
i övrigt som har avtalats. Har försäkringsbolaget inte tagit återförsäkring som annars skulle ha tecknats, skall ansvaret anpassas efter detta. I försäkringsvillkoren kan föreskrivas att försäkringsbolaget i stället för vad som sägs i andra och tredje meningarna ansvarar bara i den utsträckning som det visas att det oriktigt uppgivna förhållandet varit utan betydelse för försäkringsfallets inträffande eller för skadans omfattning.
Ansvaret kan inte falla bort eller begränsas enligt andra stycket, om försäkringsbolaget när upplysningsplikten eftersattes insåg eller borde ha insett att lämnade uppgifter var oriktiga eller ofullständiga. Detsamma gäller om de oriktiga eller ofullständiga upplysningarna saknade eller senare har upphört att ha betydelse för avtalets innehåll.
(Jfr 4 kap. 2 och 4 §§ promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, anger vad som gäller om försäkringstagaren inte har fullgjort sin upplysningsplikt enligt 8 §. Första stycket har för konsumentförsäkring sin motsvarighet i 4 kap. 2 § första stycket. Andra stycket har med vissa avvikelser sin motsvarighet i 4 kap. 2 § andra stycket. Tredje stycket har där sin huvudsakliga motsvarighet i 4 kap. 4 §. För företagsförsäkringens del gäller inte som vid konsumentförsäkring någon regel om nedsättning efter skälighet utan en prorataregel eller, om villkoren föreskriver detta, en kausalitetsregel. – Övervägandena finns i avsnitt 7.3. – Bestämmelserna är tvingande till försäkringstagarens förmån, frånsett att försäkringsbolaget kan välja mellan två påföljder av att upplysningsplikten åsidosatts, enligt prorataregeln eller enligt kausalitetsregeln. – Paragrafen har motsvarighet i 4, 6 och 9 §§ i 1927 års FAL.
Bestämmelsen i första stycket behandlar påföljden av att upplysningsplikten har åsidosatts svikligen eller i strid mot tro och heder. I detta fall är avtalet ogiltigt enligt 30 respektive 33 § avtalslagen. Bestämmelsen är liksom 4 kap. 2 § första stycket tillämplig också när förfarandet har påverkat förnyelse av avtalet. Det blir då det förnyade avtalet som är ogiltigt.
Andra stycket tar sikte på fall då första stycket inte är tillämpligt men upplysningsplikten dock har åsidosatts uppsåtligen eller oaktsamt, vare sig detta skett när försäkringen tecknades eller senare under försäkringstiden. I denna situation skall tillämpas en prorataregel, om avtalet inte föreskriver annat. Försäkringsbolaget går alltså fritt från ansvar om det med kännedom om rätta förhållandet inte skulle ha meddelat försäkring alls. Skulle bolaget i stället ha begärt högre premie eller föreskrivit andra villkor än vad som avtalats, begränsas dess ansvar i proportion till premieskillnaden respektive med hänsyn till skillnaden i villkor. Det gäller alltså att bedöma hur försäkringsbolaget skulle ha beslutat i ett tänkt fall. Bevisbördan ligger här på bolaget. När man skall göra det får man söka ledning i dess praxis eller, om detta inte går, i hur ett försäkringsbolag i allmänhet handlar i en sådan situation. Har återförsäkring helt eller delvis inte tagits, får man bedöma i vilken omfattning försäkringsbolagets behållna ansvarighet (självbehåll) ökat på grund av underlåtenheten. Någon ändring i rättsläget enligt 6 § i 1927 års FAL är inte avsedd.
I villkoren kan föreskrivas att en kausalitetsregel skall tillämpas i stället för prorataregeln. Det innebär att det avgörande blir om det oriktigt uppgivna förhållandet haft orsakssamband med den inträffade skadan. I detta läge ligger bevisbördan på den som begär ersättning, som får visa att sådant samband saknas. Villkor av detta slag förekommer framför allt vid sjö- och annan transportförsäkring.
Liksom annars gäller att försäkringstagaren svarar för upplysningar som lämnas av en mäklare eller annan mellanman som har fått fullmakt att avtala om försäkringen på försäkringstagarens vägnar. Också brister i sådana upplysningar kan medföra att avtalet blir ogiltigt eller att försäkringsersättningen sätts ned.
Beträffande tredje stycket hänvisas till kommentaren till 4 kap. 4 §.
Riskökning
10 § Har risken för försäkringsfall ökat genom ändring av ett sådant förhållande som angetts i försäkringsavtalet eller som försäkringstagaren uppgett för försäkringsbolaget i samband med avtalsslutet och har den försäkrade vidtagit eller samtyckt till den åtgärd som medfört riskökningen, är bolaget helt eller delvis fritt från ansvar enligt vad som sägs i 9 § andra och tredje styckena. Detsamma gäller om annars en sådan riskökning har förekommit och försäkringstagaren har försummat att anmäla detta enligt vad som föreskrivs i avtalet.
(Jfr 4 kap. 3 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen och dess rubrik har väsentligen utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Den reglerar rättsverkningarna av riskökning och har för konsumentförsäkring viss motsvarighet i 4 kap. 3 §. – Övervägandena finns i avsnitt 7.3. – Paragrafen motsvarar i sak 45 och 46 §§ i 1927 års FAL. Avsikten är inte att ändra den praxis som vuxit fram beträffande dessa paragrafer. När första meningen hänvisar till 9 § andra stycket, innebär det att försäkringsbolaget kan välja mellan prorata- och kausalitetsreglerna på samma sätt som beträffande upplysningsplikten. I övrigt är paragrafen tvingande.
Framkallande av försäkringsfall
11 § Försäkringsbolaget är fritt från ansvar mot en försäkrad som har framkallat ett försäkringsfall uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Detsamma gäller om den försäkrade annars måste antas ha handlat eller underlåtit att handla i vetskap om att detta innebar en betydande risk för att skadan skulle inträffa.
Har en försäkrad förvärrat följderna av ett försäkringsfall på sätt som sägs i första stycket, är försäkringsbolaget fritt från ansvar mot den försäkrade i den utsträckning förhållandet har påverkat skadan.
I försäkringsavtalet får föreskrivas att första och andra styckena skall tillämpas också vid annan vårdslöshet än som anges där.
(Jfr 4 kap. 5 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen behandlar försäkringsbolagets ansvar när den försäkrade uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har framkallat eller förvärrat följderna av ett försäkringsfall. Den har för konsumentförsäkring sin sakliga
motsvarighet i 4 kap. 5 §. – Övervägandena finns i avsnitt 7.3. – Bestämmelsen är dispositiv, frånsett att den kräver ett vållande hos den försäkrade (eller någon som denne svarar för, jfr 14 §). – Paragrafen motsvarar i sak 18 och 20 §§ i 1927 års FAL.
Påföljden av att försäkringsfallet har framkallats uppsåtligen är enligt första stycket, liksom enligt 4 kap. 5 §, att försäkringsbolaget är fritt från ansvar. I motsats till vad den paragrafen föreskriver gäller samma påföljd också när den försäkrade gjort sig skyldig till sådan vårdslöshet som paragrafen anger.
På samma sätt som enligt 4 kap. 5 § jämställs med grov vårdslöshet att en försäkrad i annat fall har framkallat ett försäkringsfall i vetskap om att handlandet innebar en betydande risk för skada. Allmänt sett kan strängare krav ställas på företag än på privatpersoner i fråga om erfarenhet, omdöme och förtänksamhet.
Det uppsåt eller den vårdslöshet som läggs den försäkrade till last kan ibland bestå i brott mot en säkerhetsföreskrift. Som framgår av 12 § ändrar detta bevisläget i fråga om orsakssambandet: den försäkrade får göra antagligt att samband saknas mellan brottet mot säkerhetsföreskrift och skadan.
I andra stycket likställs förvärrande av skadan med att försäkringsfallet framkallats, och påföljden är här att försäkringsbolaget är fritt från ansvar i den utsträckning handlandet påverkat skadeförloppet. Det är alltså tänkbart att skadan ersätts delvis, exempelvis då den uppkommit utan något sådant handlande som avses i första stycket men den försäkrade sedan påverkat skadeförloppet för att få ut högre försäkringsersättning. I så fall utgår bara ersättning motsvarande den skada som förelegat vid den tidpunkt då den försäkrade ingripit.
Som framgår av tredje stycket krävs en särskild föreskrift i villkoren om försäkringsbolaget vill utesluta försäkringsfall som den försäkrade framkallat med icke grov oaktsamhet.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 4 kap. 5 §.
Säkerhetsföreskrifter
12 § Om den försäkrade vid försäkringsfallet har försummat att följa en säkerhetsföreskrift som framgår av försäkringsvillkoren eller av en författning som villkoren hänvisar till, betalas ersättning från försäkringen endast i den utsträckning skadan får antas ha inträffat även om föreskriften hade iakttagits. Med den försäkrade likställs annan som har haft att tillse att föreskriften följdes.
Vad som avses med säkerhetsföreskrift anges i 4 kap. 6 § andra stycket.
(Jfr 4 kap. 6 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen behandlar åsidosättande av säkerhetsföreskrifter. Sådana föreskrifter har till syfte att hindra att försäkringsfall inträffar eller i varje fall begränsa dess omfattning. Möjligheten att meddela säkerhetsföreskrifter är ofta av avgörande betydelse för att försäkringsbolaget skall kunna kontrollera risken. – Paragrafen har vid konsumentförsäkring sin motsvarighet i 4 kap. 6 §. – Övervägandena finns i avsnitt 7.3. – Bestämmel-
sen är tvingande. – Bestämmelsen motsvarar i sak 51 § första stycket i 1927 års FAL.
Bevisbördan för den aktuella försummelsen ligger enligt första stycket på försäkringsbolaget. Med den försäkrade likställs emellertid andra som haft att tillse att föreskriften följdes. Om någon annan anställd har handlat i strid med föreskriften, medför det inte i och för sig att paragrafen blir tillämplig. Om man kan konstatera att en säkerhetsföreskrift har åsidosatts, kan det dock i många fall anses styrkt att oaktsamhet förekommit hos någon som den försäkrade svarar för.
Påföljden när en säkerhetsföreskrift försummats är att försäkringsbolaget är fritt från ansvar, såvitt inte försummelsen kan antas ha saknat betydelse för skadan. Kan den försäkrade göra antagligt att skadan delvis skulle ha inträffat oavsett om säkerhetsföreskriften iakttagits, utgår ersättning i denna del. Det blir däremot inte fråga om någon sådan nedsättning efter skälighet som kan göras vid konsumentförsäkring enligt 4 kap. 6 §.
Säkerhetsföreskrifter har betydligt större praktisk betydelse vid företagsförsäkring än vid konsumentförsäkring. I andra stycket hänvisas till den definition av begreppet som ges i 4 kap. 6 § andra stycket. En föreskrift kan innebära inte bara att den försäkrade iakttar vissa förfaranden eller att det finns vissa anordningar för att hindra eller begränsa skador utan också att den försäkrade eller dennes anställda skall ha vissa kvalifikationer. I villkoren kan t.ex. ha föreskrivits att ömtåligt eller farligt material skall handhas bara av personer som gått igenom viss utbildning för detta. – Villkor som tar sikte på skyldigheten att bevara vissa dokument, t.ex. konstruktionsritningar, kan däremot inte anses som säkerhetsföreskrifter i lagens bemärkelse.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 4 kap. 6 §.
Den försäkrades räddningsplikt
13 § Det som sägs i 4 kap. 7 § om räddningsplikt tillämpas också vid företagsförsäkring.
(Jfr 4 kap. 7 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen reglerar den försäkrades räddningsplikt. Denna plikt innebär att det åligger den försäkrade att vidta aktiva åtgärder för att avvärja eller minska en hotande skada. I paragrafen hänvisas till vad som gäller vid konsumentförsäkring enligt 4 kap. 7 §. – Övervägandena finns i avsnitt 7.3. – Bestämmelsen är tvingande. – Regleringen stämmer i sak överens med 52 § i 1927 års FAL.
Liksom när det gäller framkallande av försäkringsfallet får man vid räddningsplikten göra en skillnad mellan kraven på en yrkesman och på en privatperson när det gäller erfarenhet och omdöme. Som regel får man begära mer av ett företag när det gäller att handla i en besvärlig situation. Detta kan få betydelse både vid bedömningen av vad som är grov vårdslöshet och vid prövningen av vilken nedsättning som får anses skälig.
Av 14 § följer att anställda i ledande ställning och andra medhjälpare kan identifieras med den försäkrade när det gäller brott mot räddningsplikten. När uppsåt eller grov vårdslöshet ligger någon sådan person till last, kan detta inverka på skälighetsbedömningen. Det kan då framstå som rimligt att försäkringsersättningen sätts ned med ett lägre belopp än annars.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 4 kap. 7 §.
Identifikation med den försäkrade
14 § Om inte annat har avtalats, skall i fall som avses i 11 och 13 §§ med den försäkrades handlande likställas handlande av den försäkrades anställda i ledande ställning inom företaget eller på platsen.
(Jfr 4 kap. 8 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen handlar om att den försäkrade i vissa fall kan få svara för andra personers handlande eller underlåtenhet att handla, s.k. identifikation. Identifikation kan ske vid framkallande av försäkringsfallet och brott mot räddningsplikten. Paragrafen har vid konsumentförsäkring en motsvarighet i 4 kap. 8 §, men där gäller identifikationen andra kategorier av personer. – Övervägandena finns i avsnitt 7.3. – Bestämmelsen är dispositiv. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1927 års FAL.
Bestämmelsens innebörd är alltså att uppsåtliga eller (grovt) vårdslösa handlingar från den anställdes sida bedöms som om handlingen hade företagits av den försäkrade själv. Bestämmelsen nämner inte särskilt personer i organställning i det försäkrade företaget, t.ex. firmatecknare i ett aktiebolag. Att identifikation sker med personer av denna kategori framgår redan av allmänna rättsgrundsatser.
Med anställda i ledande ställning inom företaget avses framför allt verkställande direktör, vare sig denne är firmatecknare eller ej. Med anställda i ledande ställning på platsen menas platschef eller den som fullgör en platschefs funktioner. Eftersom regeln är dispositiv, kan försäkringsbolaget också förbehålla sig rätt till identifikation med andra medhjälpare, t.ex. anställda i lägre ställning eller uppdragstagare av olika slag.
Paragrafen behandlar inte brott mot säkerhetsföreskrift. Här gäller en särskild identifikationsregel enligt 12 § första stycket andra meningen.
Undantag från bestämmelserna om begränsning av försäkringsbolagets ansvar
15 § Försäkringsbolagets ansvar begränsas inte enligt 11–14 §§ på grund av
1. handlande av någon som var allvarligt psykiskt störd eller som var under femton år, eller
2. handlande som avsåg att förebygga skada på person eller egendom i sådant nödläge att handlandet var försvarligt.
Första stycket gäller inte om annat har avtalats.
(Jfr 4 kap. 9 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen föreskriver i första stycket vissa undantag från bestämmelserna om att ersättning skall nedsättas eller inte utgå. Den har för konsumentförsäkring en motsvarighet i 4 kap. 9 §. I den paragrafen görs, till skillnad från här, ett tredje undantag, nämligen för ringa oaktsamhet. Liksom i 1927 års FAL (19 §) har åldersgränsen i första stycket 1 satts till femton år. Som anges i andra stycket är bestämmelsen dispositiv, liksom sin motsvarighet i 19 § i 1927 års FAL. Det hänvisas i övrigt till kommentaren till 4 kap. 9 §. – Övervägandena finns i avsnitt 7.3.
Meddelande om att ansvarsbegränsning åberopas, m.m.
16 § Om försäkringsbolaget får kännedom om ett förhållande som vid försäkringsfall kan föranleda ansvarsbegränsning enligt 9–12 §§, tillämpas 4 kap. 10 §.
Det som sägs i 4 kap. 11 § om omfattningsvillkor tillämpas också i fråga om ansvarsbegränsning enligt 9–12 §§.
(Jfr 4 kap. 10 § promemorian och SkFL.)
Första stycket har utformats efter Lagrådets förslag och innebär en reklamationsskyldighet för försäkringsbolaget när det vid ett eventuellt försäkringsfall vill åberopa bestämmelserna om upplysningsplikt, riskökning, framkallande av försäkringsfall eller säkerhetsföreskrifter för att begränsa sitt ansvar. Skyldigheten gäller dock inte när bolaget gör gällande att försäkringsavtalet är ogiltigt enligt 9 § första stycket; det är då inte fråga om begränsning av ansvaret.
Andra stycket innehåller en hänvisning till 4 kap. 11 § beträffande s.k. omfattningsvillkor. När bestämmelsen tillämpas beträffande framkallande av försäkringsfall, får beaktas att 8 kap. 11 § är dispositiv i större utsträckning än 4 kap. 5 §. I detta fall får alltså regeln mindre betydelse för företagsförsäkringens del.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 4 kap. 10 och 11 §§. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.
Premien
17 § Betalas inte premien i rätt tid enligt avtalet, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen, om inte dröjsmålet är av ringa betydelse. Uppsägningen skall sändas till försäkringstagaren och får verkan tre dagar efter den dag då den avsändes. Vid dröjsmål att betala premie för en senare premieperiod än den första upphör dock försäkringen att gälla först sju dagar efter det att försäkringsbolaget har avsänt en påminnelse om premiens förfallodag till försäkringstagaren.
Det som sägs i 5 kap. 5 § om betalning genom betalningsförmedlare tillämpas också vid företagsförsäkring. Om inte annat har avtalats, tillämpas det som sägs i 5 kap. 6 § om återbetalning av premie.
(Jfr 5 kap. 2, 3, 5 och 6 §§ promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som utformats väsentligen enligt Lagrådets förslag, reglerar olika frågor om betalning av premien. Första stycket har vid konsumentförsäkring en motsvarighet i 5 kap. 2 §. – Övervägandena finns i avsnitt 7.4. – Paragrafen är till större delen tvingande, utom andra stycket andra
meningen. – I sak motsvarar paragrafen väsentligen 12–16 §§ i 1927 års FAL.
Om tiden för betalning av premien gäller avtalsfrihet. Betalas inte premien i rätt tid enligt avtalet, har försäkringsbolaget enligt första stycket rätt att genast säga upp försäkringen med tre dagars uppsägningstid. Vid dröjsmål beträffande senare premie upphör försäkringen dock först sju dagar efter påminnelse.
Paragrafen gör undantag för fall där dröjsmålet är av ringa betydelse. Undantaget kan tillämpas vid mycket kortvariga dröjsmål – premien har t.ex. visserligen betalats för sent men har kommit in redan innan försäkringsbolaget beslutat sig för uppsägning – eller när ett för lågt belopp inbetalats på grund av felskrivning eller liknande misstag. Eftersom det vid företagsförsäkring brukar vara av vikt för försäkringsbolaget att de ofta betydande premierna betalas punktligt, är undantaget avsett att tillämpas restriktivt. – Någon sådan särregel om oväntade betalningshinder (svår sjukdom, frihetsberövande etc.), som för konsumentförsäkringens del finns i 5 kap. 2 § tredje stycket, förekommer inte vid företagsförsäkring. Undantagsvis kan dock ursäkter som anges där tyda på att premiedröjsmål inte kan befaras i fortsättningen och därför tala för en mild bedömning av dröjsmålet.
Försäkringsbolaget har anledning att gardera sig mot att mindre seriösa företag skaffar sig tillfälligt försäkringsskydd på kredit. Detta kan ske genom att bolaget gör försäkringsskyddet beroende av att premien verkligen betalas. Att ett sådant villkor är giltigt framgår av 4 §. Något undantag görs inte här för dröjsmål av ringa betydelse. Som Lagrådet framhållit är det naturligt att ett villkor av detta slag i princip tolkas strikt i kommersiella sammanhang. Oskäliga följder av ett sådant villkor kan dock undvikas med bl.a. 36 § avtalslagen, t.ex. i fall då försäkringstagaren av misstag betalat in ett för litet belopp och skillnaden är obetydlig.
Reglerna vid konsumentförsäkring om tidpunkten när betalning anses komma försäkringsbolaget till handa och om uppgörelsen när försäkringen upphör i förtid gäller enligt andra stycket också vid företagsförsäkring. I det senare avseendet är bestämmelsen dispositiv. Uppgörelsen kan alltså ske efter andra beräkningsgrunder, om avtalet föreskriver detta.
Försäkringsersättningen
18 § Det som sägs i 6 kap. 1 och 2 §§ om försäkringsersättningen tillämpas också vid företagsförsäkring.
Skall försäkringsbeloppet enligt försäkringsvillkoren motsvara värdet av försäkrad egendom eller annat försäkrat intresse och understiger beloppet detta värde, kan ersättning från försäkringen sättas ned i förhållande till underförsäkringen, om inte annat har avtalats.
Vid dubbelförsäkring tillämpas 6 kap. 4 §. I fråga om ersättning för räddningskostnader gäller 6 kap. 5 §, om inte annat har avtalats.
(Jfr 6 kap. 1–5 §§ promemorian och SkFL.)
Paragrafen behandlar olika frågor om försäkringsersättningen. Den hänvisar här till 6 kap. utom i fråga om underförsäkring, där enligt andra stycket en särskild regel gäller som avviker från 6 kap. 3 §. – Övervägandena finns i avsnitt 7.5. – Paragrafen har motsvarighet i 36–44 och 53 §§ i 1927 års FAL.
Av första stycket framgår att de allmänna bestämmelserna om försäkringsersättningen i 6 kap. 1 § gäller också vid företagsförsäkring. Det innebär att den dispositiva regeln i 6 kap. 1 § andra stycket om ersättningens storlek vid försäkring av viss egendom skall tillämpas också vid företagsförsäkring. Vidare gäller de dispositiva bestämmelserna i 6 kap. 2 § om beräkningen av värdet av egendom.
Enligt andra stycket regleras ersättningen vid underförsäkring på annat sätt än vid konsumentförsäkring. Vid företagsförsäkring kan försäkringsersättningen alltid nedsättas i proportion till underförsäkringen, även om bara en mindre betydande skillnad mot värdet kan konstateras. Bestämmelsen, som motsvarar 40 § i 1927 års FAL, är dispositiv. Det finns alltså möjlighet att i avtalet föreskriva en annan beräkning av nedsättningen.
Tredje stycket hänvisar beträffande dubbelförsäkring och räddningskostnader till 6 kap. 4 § respektive 5 §. Reglerna om dubbelförsäkring är tvingande också vid företagsförsäkring, däremot inte bestämmelsen om räddningskostnader.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 6 kap.
Regleringen av försäkringsfall, m.m.
19 § Det som sägs i 7 kap. 1 § om tiden för utbetalning av försäkringsersättning och i 7 kap. 9 § om regressrätt tillämpas också vid företagsförsäkring. Det som sägs i 7 kap. 5 § om risken för vissa meddelanden tillämpas vid företagsförsäkring när det gäller meddelanden enligt 8 kap. 6 och 17 §§.
Vid företagsförsäkring tillämpas också det som sägs i 7 kap. 2 § första stycket och 3 § om försummelse att anmäla försäkringsfall m.m.
Första stycket gäller inte om annat har avtalats.
(Jfr 8 kap. 1–5 och 9 §§ promemorian och SkFL.)
Paragrafen hänvisar rörande en rad frågor – skadereglering, risken för vissa meddelanden och regressrätt – till reglerna om konsumentförsäkring i 7 kap. När det gäller risken för vissa meddelanden blir bestämmelserna tillämpliga på uppsägning och förklaring om ändrade försäkringsvillkor vid företagsförsäkring. Liksom då det rör vissa regler i 4 kap. gäller det särskilda undantaget för ringa vårdslöshet i 7 kap. 2 § andra stycket vid försummelse att anmäla försäkringsfall inte vid företagsförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 7.5. – Av paragrafen framgår att vissa bestämmelser är dispositiva vid företagsförsäkring.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 7 kap.
20 § Det som sägs i 7 kap. 4 § om preskription av rätt till försäkringsersättning tillämpas också vid företagsförsäkring. Försäkringsbolaget får dock skriftligen förelägga den försäkrade att väcka talan inom en kortare tid än som anges där.
Fristen får inte understiga sex månader från det att den försäkrade har fått del av föreläggandet.
I försäkringsavtalet får föreskrivas att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning måste anmäla detta inom viss tid, som dock inte får understiga sex månader från det att han har fått kännedom om sin fordran.
(Jfr 8 kap. 4 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen reglerar vad som gäller om preskription och preklusion av en fordran på försäkringsersättning vid företagsförsäkring. – Saken behandlas i avsnitt 7.5.
Hänvisningen i första stycket första meningen till 7 kap. 4 § innebär att i princip samma regler gäller om preskription som vid konsumentförsäkring. På den punkten motsvarar paragrafen i sak 29 § i 1927 års FAL. Bestämmelsen i första meningen är tvingande i den mån inte annat framgår av återstoden av paragrafen.
Första stycket andra och tredje meningarna reglerar det fallet att försäkringsbolaget vill förkorta den preskriptionstid som anges i 7 kap. 4 §. De meningarna motsvarar 30 § första stycket i 1927 års FAL.
Andra stycket, som är en preklusionsbestämmelse och motsvarar 30 § andra stycket i 1927 års FAL, reglerar det fallet att försäkringsbolaget vill att den ersättningsberättigade skall anmäla anspråk på försäkringsersättning inom viss tid.
I fråga om den närmare innebörden av 7 kap. 4 § hänvisas till kommentaren till den paragrafen. För innebörden av första stycket andra och tredje meningarna och andra stycket hänvisas till NJA II 1927 s. 407 f.
En personförsäkring som ingår i en företagsförsäkring
21 § Om en personförsäkring ingår som del i en företagsförsäkring, tillämpas 12 kap. i stället för 8–16 §§ och 16 kap. i stället för 19 och 20 §§ i fråga om personförsäkringen.
Paragrafen, som inte har någon motsvarighet i promemorian eller SkFL, innehåller en regel motsvarande 4 kap. 12 § och 7 kap. 10 § om situationen då skadeförsäkringen innehåller ett moment av personförsäkring. Det hänvisas till kommentaren till de paragraferna.
Tredje mans rätt
9 kap. Tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet
Kapitlet anger i huvudsak när en försäkring gäller till förmån för annan än den som har tecknat försäkringen. Det har ingen direkt motsvarighet vid personförsäkring (jfr dock reglerna om förmånstagarförordnande och överlåtelse m.m. i 14 kap.). Det är tillämpligt både vid konsumentförsäkring och företagsförsäkring.
Kapitlet omfattar nio paragrafer. I 1–6 §§ finns bestämmelser om vem som skyddas av försäkringen och deras rätt till försäkringsersättning från försäkringsbolaget. Enligt 7 § kan den skadelidande vid ansvarsförsäkring i vissa fall vända sig direkt mot försäkringsbolaget med sitt krav. I
8 § finns regler som skall garantera att ersättning vid ansvarsförsäkring verkligen utgår till den skadelidande. I den avslutande 9 § har tagits med regler om hur försäkringsersättningen från en ansvarsförsäkring skall fördelas mellan flera skadelidande när försäkringsbeloppet inte räcker till alla skadelidande.
Försäkring av tredje mans intresse
1 § En försäkring som avser värdet av en fastighet eller värdet av en fast eller lös sak gäller till förmån för
1. försäkringstagaren,
2. någon annan som har en mot försäkringstagarens borgenärer skyddad äganderätt, tomträtt eller säkerhetsrätt till egendomen, dock inte sjöpanträtt eller luftpanträtt, och
3. den som annars bär risken för egendomen i samband med dess överlåtelse. Första stycket gäller inte om annat har föreskrivits i försäkringsavtalet. Oavsett vad som avtalats gäller dock försäkringen till förmån för den som har förmånsrätt i fast egendom eller tomträtt.
(Jfr 7 kap. 1 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som utformats till större delen enligt Lagrådets förslag, anger de intressenter som utan särskild bestämmelse i försäkringsvillkoren är skyddade av sådan skadeförsäkring som avser värdet av viss egendom. Vid skadeförsäkring anses den vars intresse är försäkrat mot skadan som försäkrad (se definitionen i 1 kap. 4 § första stycket). Paragrafen har ingen motsvarighet vid personförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 8.1. – Paragrafens motsvarighet utgörs i viss mån av 54 § första stycket och 58 och 86 §§ i 1927 års FAL.
Första stycket
Paragrafen gäller försäkringar som avser värdet av en fastighet eller värdet av en fast eller lös sak. Med fast sak avses bl.a. byggnad eller annan anläggning på annans mark. Annan skadeförsäkring än sådan som avser egendomens värde, såsom avbrotts- eller ansvarsförsäkring, omfattas inte av paragrafen. Vid sådana försäkringar beror det helt av villkoren vem
som skyddas av försäkringen. Om exempelvis en panträttshavare försäkrar endast sitt eget intresse i egendomen, kan försäkringen inte anses gälla värdet av egendomen, och då är paragrafen inte tillämplig.
Punkt 1 föreskriver att försäkringstagaren skyddas av försäkringen. Enligt punkt 2 gäller detsamma ägaren (även om han inte är försäkringstagare), tomträttshavare samt innehavare av panträtt, retentionsrätt och annan säkerhetsrätt till egendomen, under förutsättning att de har sakrättsligt skydd i förhållande till försäkringstagarens borgenärer. Undantag görs dock för sjöpanträtt och luftpanträtt. – Företagsinteckning ger inte säkerhetsrätt till egendomen utan allmän förmånsrätt och omfattas inte av punkten.
Vid kreditköp med förbehåll för återtaganderätt får både säljaren och köparen anses skyddade, oavsett om säljaren förbehållit sig äganderätt. Om det är flera ägare till det försäkrade föremålet, är alla skyddade. Vid samäganderätt gäller försäkringen till förmån för alla, oavsett om bara en av dem har tecknat försäkringen. Självfallet får emellertid frågan bedömas annorlunda om försäkringen enligt villkoren bara avser försäkringstagarens intresse. Bestämmelsen reglerar inte heller vad som skall gälla vid konkurrens mellan ägaren och försäkringstagaren.
Även om det inte föreligger sakrättsligt skydd, kan enligt punkt 3 både säljaren och köparen ha rätt till försäkringsersättning vid en överlåtelse av den försäkrade egendomen ifall de bär risken för egendomen. De anses då ha en del i försäkringens värde. Bestämmelsen gäller bara överlåtelsefall. Om exempelvis en transportör åtar sig att bära risken för skador på transporterat gods, omfattas hans intresse bara om detta föreskrivs i försäkringsavtalet.
Utanför uppräkningen faller vidare bl.a. innehavare av nyttjanderätt (frånsett tomträtt) och servitutsrätt. Även när de har sakrättsligt skydd har de ingen säkerhetsrätt i egendomen. Också när de någon gång kan anses ha del i egendomens värde – t.ex. när en hyresgäst betalar en hyra som underskrider vad nyttjanderätten är värd – får de se till så att försäkringen enligt villkoren skyddar också deras intresse.
Andra stycket
Det som sägs i första stycket är dispositivt. I försäkringsavtalet kan alltså bestämmas att försäkringen inte skall gälla till förmån för tredje man, t.ex. den som köper egendomen. Undantag i avtalsfriheten görs dock för den som har förmånsrätt i fast egendom eller tomträtt, där reglerna är tvingande (också vid företagsförsäkring). Försäkringen gäller alltid till förmån för den som har en sådan förmånsrätt.
2 § Om det föreskrivs i försäkringsavtalet att en försäkring som avses i 1 § skall upphöra i händelse äganderätten övergår till någon annan, gäller försäkringen ändå under sju dagar efter riskens övergång till förmån för en fysisk person som har förvärvat egendomen huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet, i den mån dennes skada inte omfattas av någon annan försäkring på egendomen. Har försäkringen sagts upp av någon annan anledning än överlåtelsen, är dock uppsägningen giltig också mot den nye ägaren.
(Jfr 7 kap. 2 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, ger försäkringsskydd för en ny ägare av försäkrad egendom när denne är konsument. – Övervägandena finns i avsnitt 8.1. – Paragrafen har en viss motsvarighet i 54 § andra stycket i 1927 års FAL.
En förvärvare är skyddad av överlåtarens försäkring enligt 1 § under den återstående försäkringstiden, om inte försäkringsvillkoren innehåller annat. Även om överlåtaren har avtalat med försäkringsbolaget att försäkringen skall upphöra att gälla vid överlåtelsen, gäller den dock till förmån för den nye ägaren under sju dagar efter det att risken övergått på denne.
Tillämpningsområdet begränsas genom att den nye ägaren skall vara en fysisk person som gjort förvärvet huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Överlåtaren kan däremot vara såväl en privatperson som en näringsidkare.
Skyddet är vidare endast subsidiärt. Har köparen själv försäkrat egendomen, är det denna försäkring som gäller. När lagtexten talar om försäkring på egendomen avses framför allt skillnaden mot ansvarsförsäkring tecknad av tredje man. Att denne har en sådan försäkring som omfattar skadan påverkar inte den nya ägarens skydd. Däremot är det inte meningen att det skall göras någon skillnad mellan individuell och kollektiv försäkring. Om säljaren har en hemförsäkring och förvärvaren exempelvis en gruppskadeförsäkring, ersätter säljarens försäkring bara den skada som inte täcks av den senare försäkringen.
Av naturliga skäl kan inte en överlåtelse av den försäkrade egendomen inverka på en giltig uppsägning som sker på andra grunder än överlåtelsen. Om försäkringen upphör i förtid på grund av överenskommelse med försäkringsbolaget i samband med överlåtelsen, får detta likställas med en uppsägning som grundas på överlåtelsen, och förvärvaren är skyddad av sjudagarsregeln.
3 § Gäller försäkringen till förmån för en borgenär med förmånsrätt i fast egendom eller tomträtt, kan försäkringsbolaget inte åberopa mot borgenären att bolaget enligt 4 kap. 1–3 §§ eller 8 kap. 8–10 §§ är helt eller delvis fritt från ansvar på grund av att någon annan eftersatt sin upplysningsplikt eller anmälningsplikt. I den mån försäkringsbolaget är fritt från ansvar mot försäkringstagaren, kan det återkräva utgiven ersättning av denne med samma rätt som borgenären haft.
Om borgenärens namn och adress har anmälts hos försäkringsbolaget, skall första stycket gälla också bolagets rätt till ansvarsfrihet på grund av dröjsmål med premien, dock bara under fjorton dagar från det att bolaget avsände ett meddelande om dröjsmålet till borgenären. Detsamma gäller andra som anges i 1 § första stycket 2.
(Jfr 7 kap. 3 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen behandlar konsekvenserna för den försäkrade av att någon annan brutit mot upplysningsplikten eller anmälningsplikten eller inte betalat en premie i tid. – Övervägandena finns i avsnitt 8.1. – Paragrafen har bara i begränsad utsträckning (dvs. det som sägs i andra stycket) en motsvarighet (för brandförsäkringens del) i 87 § i 1927 års FAL.
Första stycket
Bestämmelsen i första meningen ger borgenärer med förmånsrätt i fast egendom och tomträtt ett förstärkt skydd genom att göra dem oberoende av att försäkringstagaren eller någon annan brutit mot upplysningsplikten. Detta skydd gäller också om försäkringstagaren har försummat att fullgöra anmälningsplikt rörande ändring av risken. Motsvarande skydd har inte andra försäkrade, utan de identifieras här med försäkringstagaren.
Enligt andra meningen har försäkringsbolaget en viss återkravsrätt mot försäkringstagaren för vad bolaget måste utge till borgenären. Såvitt gäller konsumentförsäkring får då prövas i vad mån ersättning skulle ha utgått enligt skälighetsreglerna i 4 kap., medan för företagsförsäkringens del 8 kap. 9 och 10 §§ blir avgörande. Försäkringsbolaget kan återkräva ersättningen med samma rätt som borgenären haft och inträder i den säkerhetsrätt som den försäkrade har i egendomen.
Andra stycket
Andra stycket tar sikte på det fallet att en sådan borgenär som avses i första stycket vill skydda sig mot konsekvenserna av försummad premiebetalning. Det kan ske genom att den försäkrade anmäler namn och adress till försäkringsbolaget. Den försäkrade har då ett försäkringsskydd trots försummelsen, dock bara fram till dess att fjorton dagar har gått från det att bolaget avsände ett meddelande om premiedröjsmålet till honom. Enligt förslag av Lagrådet har även andra borgenärer med säkerhetsrätt i den försäkrade egendomen fått en motsvarande möjlighet, liksom ägare och tomträttshavare som inte är försäkringstagare.
4 § Försäkringsbolaget kan med verkan mot en försäkrad avtala med försäkringstagaren om ändring eller uppsägning av försäkringsavtalet och tillställa denne en uppsägning eller något annat meddelande om försäkringen. Gäller försäkringen till förmån för borgenär med förmånsrätt i fast egendom eller tomträtt och har en sådan anmälan gjorts hos försäkringsbolaget som avses i 3 § andra stycket, får dock ett avtal eller en åtgärd som är av väsentlig betydelse för borgenärens säkerhet verkan mot borgenären först en månad efter det att bolaget har avsänt ett meddelande om detta till denne.
Första stycket första meningen gäller inte om annat följer av avtal eller särskilt rättsförhållande mellan försäkringstagaren och den försäkrade och försäkringsbolaget har insett eller bort inse detta.
(Jfr 7 kap. 5 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen behandlar försäkringstagarens behörighet att före ett försäkringsfall företräda andra försäkrade. – Övervägandena finns i avsnitt 8.1 – Första stycket första meningen och andra stycket har i sak sin motsvarighet i 56 § i 1927 års FAL. En motsvarighet till första stycket andra meningen finns för brandförsäkringens del i 87 § första stycket i 1927 års FAL.
Första stycket
Första meningen innehåller en regel om försäkringstagarens befogenhet att på den försäkrades vägnar träffa vissa avtal med försäkringsbolaget om försäkringsförhållandet och ta emot vissa meddelanden om detta. Avtal som sluts på detta vis är som huvudregel bindande också för den försäkrade. Så kan t.ex. en uppsägning av försäkringsavtalet åberopas även mot denne.
Enligt andra meningen kan vissa försäkrade begränsa verkningarna av regeln i första meningen genom en sådan anmälan som anges i 3 § andra stycket. Det gäller en borgenär säkerhet i fast egendom eller tomträtt. Ett avtal, en uppsägning eller en annan åtgärd enligt första meningen får då ingen inverkan alls för borgenärens del, om inte försäkringsbolaget avsänt ett meddelande till borgenären om förhållandet, och även då dröjer det en månad från avsändandet innan någon rättsverkan inträder. Det fordras dock att avtalet eller åtgärden har väsentlig betydelse för borgenärens säkerhet.
Andra stycket
Principen att försäkringstagaren har behörighet att företräda andra försäkrade gäller inte om annat följer av avtal eller särskilt rättsförhållande mellan försäkringstagaren och den försäkrade, t.ex. om en försäkringstagare som försäkrat sin pantsatta egendom avtalat med panthavaren att försäkringen inte får sägas upp utan dennes samtycke. En sådan begränsning i försäkringstagarens befogenheter kan dock bara åberopas mot försäkringsbolaget om detta insett eller bort inse rätta förhållandet.
5 § Gäller en försäkring till förmån för flera enligt 1 §, är en borgenär med förmånsrätt i fast egendom eller tomträtt framför andra berättigad att av försäkringsbolaget få ut försäkringsersättning motsvarande den fordran säkerhetsrätten avser, även om fordringen inte är förfallen till betalning. Om borgenärens säkerhet inte väsentligt minskar genom försäkringsfallet, har dock egendomens ägare rätt att framför borgenären få ersättningen, när inte annat har avtalats. Närmare bestämmelser om detta finns i lagen (2004:000) om säkerhetsrätt i försäkringsersättning.
Första stycket gäller också borgenär som avses i 1 § första stycket 2, om inte annat har föreskrivits i försäkringsavtalet.
Gör flera borgenärer med rätt enligt 1 § första stycket 2 anspråk på att få ut ersättning, gäller om deras inbördes företräde det som sägs i förmånsrättslagen (1970:979).
(Jfr 7 kap. 4 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen handlar om företrädesrätten till försäkringsersättning mellan olika borgenärer. Den kompletteras av lagen om säkerhetsrätt i försäkringsersättning. – Övervägandena finns i avsnitt 8.1. – Paragrafen har en viss motsvarighet i 58 § första stycket i 1927 års FAL.
Första stycket
Första stycket ger en tvingande företrädesrätt till försäkringsersättning för borgenär som har säkerhet i form av förmånsrätt i fast egendom eller tomträtt framför andra intressenter, främst ägaren av den försäkrade egendomen. Företrädesrätten gäller en ersättning som motsvarar den fordran säkerhetsrätten avser. Rätt till ersättning föreligger även om fordringen inte är förfallen till betalning. Ägaren har dock ett visst skydd också i dessa fall. Om borgenärens säkerhet inte väsentligt minskar genom försäkringsfallet, har ägaren rätt att framför borgenären få ersättningen. Har något annat avtalats med borgenären, gäller emellertid det. Närmare bestämmelser om det sagda finns i lagen om säkerhetsrätt i försäkringsersättning.
Andra stycket
Detta stycke innehåller en dispositiv regel om att vad som i paragrafens första stycke sägs om sådan borgenär som har säkerhet i fast egendom eller tomträtt skall gälla även annan borgenär enligt 1 § första stycket 2. Om inte något annat har avtalats i försäkringsavtalet, har även en sådan borgenär rätt att få ut ersättning enligt vad som sägs i första stycket. Regeln har kommenterats av Lagrådet.
Tredje stycket
I stycket regleras företrädesrätten när flera borgenärer enligt 1 § första stycket 2 med rätt till ersättning konkurrerar om denna. I så fall skall företrädesrätten lösas enligt vad som gäller enligt förmånsrättslagen. Avsikten är att frågor om företrädesrätt generellt skall lösas enligt samma principer som vid ordinära sakrättsliga konflikter.
6 § Sedan ett försäkringsfall inträffat har varje försäkrad rätt att av försäkringsbolaget få försäkringsersättning enligt vad som sägs i 1–5 §§ eller enligt försäkringsavtalet. Försäkringsbolaget får dock till försäkringstagaren betala ett försäkringsbelopp som någon annan kan ha rätt till, om det inte framgår av försäkringsavtalet vem detta är och den berättigade inte heller hos bolaget har anmält att han själv vill bevaka sin rätt.
(Jfr 7 kap. 6 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen reglerar de försäkrades rätt till ersättning vid försäkringsfall. – Övervägandena finns i avsnitt 8.1. – Bestämmelserna motsvarar i sak
57 § i 1927 års FAL.
I första meningen slås fast den försäkrades principiella rätt att efter försäkringsfall få ut ersättning utan hinder av åtgärder som försäkringstagaren vidtar i detta skede. Ersättningen skall betalas enligt vad som sägs i 1–5 §§ och vad som följer av försäkringsavtalet. Som framgår av
1 § gäller detta oavsett om den försäkrade före försäkringsfallet underrättats om försäkringen.
Om flera anmäler anspråk på ersättning för samma skada, kan försäkringsbolaget ha anledning att sätta ned beloppet enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet för att trygga sig mot risken att behöva betala samma ersättningsbelopp två gånger.
Andra meningen reglerar försäkringstagarens behörighet att efter försäkringsfall företräda försäkrade som är okända för försäkringsbolaget. Försäkringsbolaget får då förhandla med försäkringstagaren och betala beloppet till denne.
Paragrafen rör enbart rätten gentemot försäkringsbolaget. Sedan ersättningsbeloppet betalats ut, får tvist om vem det slutligen tillkommer föras mellan dem som gör anspråk på ersättningen. En sådan tvist torde som huvudregel böra lösas så att parterna kommer i samma ekonomiska ställning som om den försäkrade egendomen funnits i behåll. Undantag är dock tänkbara i vissa fall, t.ex. när avtalet mellan dessa parter förutsatt att någon som annars saknat rätt till egendomen likväl skulle få uppbära försäkringsersättning om den skadades.
Direktkrav vid ansvarsförsäkring
7 § Vid ansvarsförsäkring får den skadelidande rikta krav direkt mot försäkringsbolaget på ersättning enligt försäkringsavtalet, om
1. den försäkrade enligt lag eller annan författning är skyldig att ha ansvarsförsäkring som omfattar skadan,
2. konkurs har beslutats eller offentligt ackord har fastställts beträffande den försäkrade, eller
3. den försäkrade är en juridisk person som numera är upplöst. I fall som avses i 4 kap. 9 § andra stycket andra meningen får den skadelidande rikta krav mot försäkringsbolaget i den utsträckning ersättning inte kan utges av den försäkrade.
Framställs krav enligt första stycket, skall försäkringsbolaget om möjligt snarast meddela den försäkrade om kravet. Dom mot försäkringsbolaget eller överenskommelse med bolaget inverkar inte på skadeståndsskyldighet som inte omfattas av försäkringsavtalet.
Den försäkrade och försäkringsbolaget är skyldiga att på den skadelidandes begäran lämna honom upplysning om försäkringen.
(Jfr 7 kap. 7 § promemorian och 7 och 8 §§ SkFL.)
Paragrafen behandlar direktkrav vid ansvarsförsäkring (en försäkringstyp vars innebörd anges i 4 kap. 9 §). – Övervägandena finns i avsnitt 8.2. – I 1927 års FAL finns bestämmelser som påminner om de ifrågavarande (95 §).
Första stycket
Bestämmelserna ger i vissa fall å ena sidan den skadelidande rätt att direkt kräva ut ersättning av försäkringsbolaget och å andra sidan försäkringsbolaget rätt att göra upp med den skadelidande även om försäkringstagaren – eller annan försäkrad som är skadeståndsskyldig – motsätter sig uppgörelsen. Från den ersättning direktkravet avser skall av naturliga skäl avräknas vad den skadelidande redan har fått ut från den försäkrade. I övrigt bestäms ersättningens storlek av skadeståndsregler i förening
med de särskilda föreskrifter om detta som kan finnas i försäkringsavtalet, t.ex. om självrisk eller begränsning av försäkringsbolagets ansvar till visst belopp. Den skadelidande saknar alltså rätt på grund av paragrafen att få ut gottgörelse till större belopp eller under andra förutsättningar än vad försäkringsavtalet anger.
Direktkrav kan till en början enligt punkt 1 förekomma vid obligatorisk ansvarsförsäkring. Sådan finns föreskriven bl.a. beträffande fastighetsmäklare, försäkringsmäklare och – i princip – revisorer. Härefter nämns i första stycket vissa situationer där det är tydligt att den skadelidande inte kan få ut skadeståndet – i varje fall inte hela beloppet – från den försäkrade. Punkt 2 avser fallet när den försäkrade är försatt i konkurs eller offentligt ackord har fastställts beträffande honom. Ett annat sådant fall är enligt punkt 3 när den försäkrade är en upplöst juridisk person. Det räcker inte att ett bolag eller en förening är i likvidation, utan den juridiska personen skall definitivt ha upphört existera.
Andra stycket
Det fall som tas upp i andra stycket avser den situationen att försäkringsbolaget beträffande vissa fall av ansvarsbegränsning ansvarar bara subsidiärt. Regeln är endast tillämplig vid konsumentförsäkring. Också här är det den skadelidandes sak att skaffa fram utredning om att det inte går att få ut ersättning från den försäkrade, exempelvis misslyckade utmätningsförsök.
Tredje stycket
I styckets första mening föreskrivs en informationsplikt för försäkringsbolaget i förhållande till den försäkrade. Eftersätts denna skyldighet, är det tänkbart att försäkringsbolaget enligt allmänna principer någon gång kan bli skadeståndsansvarigt mot den försäkrade, ifall denne på grund av okunnighet om kravet vidtar en förlustbringande åtgärd. Meddelandet till den försäkrade behöver dock bara lämnas om det är möjligt.
I andra meningen klargörs att försäkringsbolagets mellanhavande med den skadelidande inte får några omedelbara rättsverkningar för den försäkrades del, såvitt gäller skadeståndsskyldighet som faller utanför försäkringsskyddet. Den försäkrade kan alltså vägra att utge skadestånd motsvarande självrisken eller att betala ersättning till den skadelidande utöver försäkringsbeloppet.
Fjärde stycket
Såväl det försäkringsbolag som meddelat ansvarsförsäkring som den försäkrade är skyldig att lämna upplysning om försäkringen till den skadelidande. Skyldigheten är inte begränsad till att gälla bara en uppgift om att det finns en ansvarsförsäkring. Den innefattar också att information skall lämnas om vilket försäkringsbolag som meddelat försäkringen. För försäkringsbolagets del får upplysningsplikten vidare anses omfatta innehållet i försäkringsvillkoren, särskilt om något undantag gäller för ett aktuellt skadefall. Däremot kan man inte begära upplysningar om
försäkringens detaljer från den försäkrades sida, utan denne bör kunna hänvisa till försäkringsbolaget för närmare information av detta slag.
8 § Har försäkringsbolaget vid en ansvarsförsäkring betalat ut försäkringsersättningen till den försäkrade och kan sedan den skadelidande inte av denne få ut det skadestånd som han har rätt till, är bolaget skyldigt att ersätta den skadelidande för vad som fattas, dock inte med högre belopp än bolaget betalat till den försäkrade.
(Jfr 7 kap. 8 § promemorian och 7 kap. 9 § SkFL.)
Paragrafen handlar om det speciella fallet att försäkringsbolaget betalar ersättning till den försäkrade utan att se till att den skadeståndsberättigades intresse har blivit tillgodosett. – Övervägandena finns i avsnitt 8.2. – Bestämmelsen motsvarar 95 § andra stycket i 1927 års FAL. Den är tillämplig oavsett om den skadelidande har rätt till direktkrav enligt 7 § eller ej.
Otillräckligt försäkringsbelopp vid ansvarsförsäkring
9 § Om flera skadelidande har rätt till skadestånd för en skada som omfattas av en ansvarsförsäkring men försäkringsbeloppet inte är tillräckligt för att tillgodose allas skadeståndsanspråk, skall försäkringsersättningen beräknas i förhållande till varje skadelidandes berättigade anspråk.
Finns särskild anledning att anta att flera skadeståndsanspråk som omfattas av samma försäkringsbelopp är att vänta, behöver försäkringsbolaget inte betala ut högre ersättning än vad som följer av första stycket. Detta gäller dock inte om det saknas anledning att befara att någon skadelidande själv måste svara för sin skada eller om det har gått två år sedan det första anspråket anmäldes.
I den mån försäkringsbolaget har betalat mer än som ålåg bolaget, ansvarar det för senare anmälda skador upp till det belopp som följer av första stycket. Vad försäkringsbolaget utger utöver försäkringsbeloppet får det kräva tillbaka av den försäkrade.
(Jfr 7 kap. 9 § promemorian och 7 kap. 10 § SkFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, reglerar situationen när försäkringsbeloppet vid ansvarsförsäkring inte räcker för att täcka de ersättningskrav som framställs från de skadelidandes sida. Paragrafen är tillämplig inte bara vid direktkrav mot försäkringsbolaget utan också i andra fall och gäller då sådan ersättning som är avsedd för den skadelidande oavsett om den har utbetalats till den försäkrade. – Övervägandena finns i avsnitt 8.3. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1927 års FAL.
Första stycket
Bestämmelsen anger hur försäkringsersättning skall beräknas för de skadelidande som är kända för försäkringsbolaget. Förutsättningen för att den skall tillämpas är att det gäller skadestånd som skall betalas till den skadelidande på grund av försäkringen. Att anspråket skall vara berättigat innebär att det belopp en skadelidande kan konkurrera med bara är vad som enligt en rättslig bedömning skall utgå från ansvarsförsäkringen.
Uppgörelser om utbetalningar ex gratia skall inte kunna försämra andra skadelidandes situation.
Det ersättningsanspråk som skall tas med i beräkningen avser belopp som framkommit efter eventuell jämkning på grund av medvållande enligt 6 kap. 1 § skadeståndslagen. Avsikten är däremot att man inte skall ta hänsyn till möjligheten att skadeståndet eventuellt kan komma att jämkas på den grund att det är oskäligt betungande (6 kap. 2 § samma lag), eftersom denna jämkning till stor del beror just av frågan om skadeståndet omfattas av en ansvarsförsäkring. I detta hänseende får den skadelidande tillgodoräknas beloppet utan reduktion. Motsvarande gäller jämkning enligt 3 kap. 6 § samma lag. Om skadeståndsbeloppet definitivt fastslagits genom dom, är det utdömda beloppet som ligger till grund för beräkningen. Sedan de olika anspråken bestämts på detta sätt, kan försäkringsbolagets skyldighet att betala ersättning beräknas. Varje skadelidande har rätt att få ut så stor del av sitt anspråk som motsvarar förhållandet mellan försäkringsbeloppet och summan av de ersättningar som skall betalas enligt försäkringsavtalet.
Andra stycket
I första meningen regleras situationen när försäkringsbolaget är skyldigt att betala ut viss ersättning på grund av ansvarsförsäkringen samtidigt som andra ersättningsanspråk kan befaras bli framställda, vilka skall täckas av samma försäkringsbelopp. Det krävs en ganska stark sannolikhet för att försäkringsbolaget skall ta hänsyn till denna möjlighet. En viss risk för att andra skadeståndskrav kan bli aktuella – t.ex. när en viss typ av olycka erfarenhetsmässigt kan medföra småningom framträdande skador – är alltså inte tillräcklig, utan det fordras ett konkret stöd för ett antagande om det. Förhållandena i det speciella fallet skall tyda på att andra skador kan hålla på att utveckla sig vilka den försäkrade är ansvarig för. Det är också tänkbart att en av de skadelidande som kräver ersättning senare kan visa sig drabbad av ytterligare skada som omfattas av samma försäkringsbelopp. Även den situationen faller under bestämmelsen.
Av andra meningen framgår att om den försäkrades ekonomi rimligen bör tillåta att sådana framtida skador som nu angetts betalas av honom själv – och alltså inte av någon skadelidande – försäkringsbolaget inte kan låta bli att betala ut ersättningsbeloppet beträffande kända skadelidande. Om den försäkrades ekonomi inte kan bedömas vara så stark, får försäkringsbolaget söka göra en kalkyl över hur stor del av försäkringsbeloppet som dessa skadelidande kan väntas bli berättigade till och hur mycket den försäkrade kan klara att betala. Det är motiverat att denna bedömning görs med en viss försiktighet. Sedan väl två år förflutit efter det först anmälda skadeståndsanspråk som skall täckas av försäkringsbeloppet, har försäkringsbolaget under alla förhållanden rätt att i fråga om kända skadelidande betala ut ersättningar som sammanlagt uppgår till detta belopp. Anmäls senare anspråk som faller under samma belopp, får de skadelidande hänvisas till att kräva den försäkrade.
Tredje stycket
I första meningen i tredje stycket anges påföljden av att försäkringsbolaget betalar ut större belopp än andra stycket tillåter, med följd att försäkringsbeloppet inte räcker till för senare anmälda ersättningsanspråk.
Förutsättningen för att försäkringsbolaget skall ansvara för sådan ersättning är att den felaktiga betalningen skett uppsåtligen eller oaktsamt. Det får därvid beaktas att det som regel är fråga om en vansklig bedömning där det finns utrymme för ursäktliga misstag. Ansvar enligt tredje stycket torde normalt endast bli aktuellt när försäkringsbolaget med ganska stor säkerhet borde ha kunnat förutse nya skadeståndsanspråk som jämte de tidigare anmälda skulle överstiga försäkringsbeloppet och inte kunde utges av den försäkrade. Typiskt sett tar bestämmelsen sikte på det fallet att en viss utbetalning i och för sig varit befogad men att försäkringsbolaget betalat för mycket. Som framgår av lagtexten skall försäkringsbolaget då betala vad som skulle ha utgått till den skadelidande om man tillämpat första stycket, med avdrag för vad denne redan fått ut. Eftersom tillämpningen av första stycket ju beror på vissa ganska osäkra kalkyler, blir det även här ofta fråga om skönsmässiga uppskattningar av det belopp som försäkringsbolaget skall betala ut.
Anmäls ytterligare okända skador efter den nya skaderegleringen, får man göra en liknande bedömning av försäkringsbolagets handlande som vid tidigare utbetalningar. Sannolikheten för att detta skall bli aktuellt torde dock inte vara så stor, med tanke på att det bara gäller skadeanmälningar inom tvåårsfristen.
För vad som utbetalats utöver försäkringsbeloppet skall försäkringsbolaget enligt styckets andra meningen ha regressrätt mot den försäkrade. I vissa fall kan ett krav som faller utanför försäkringsbeloppet framstå som föga rimligt, t.ex. med hänsyn till den försäkrades ekonomi och den tid som gått sedan skadan uppkom. Är kravet oskäligt betungande, kan den försäkrade då åberopa 6 kap. 2 § skadeståndslagen till sitt skydd.
TREDJE AVDELNINGEN Individuell personförsäkring
10 kap. Information
Bestämmelserna i 10 kap. innehåller allmänt hållna regler om försäkringsbolagets informationsskyldighet vid personförsäkring. De har utformats i linje med informationsreglerna vid skadeförsäkring men har samtidigt anpassats till personförsäkringens särart. Kapitlet har vid konsumentförsäkring sin motsvarighet i 2 kap. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 1–3 §§. – Kapitlet har ingen motsvarighet i 1927 års FAL. Bestämmelserna i 10 kap. har väsentligen marknadsrättslig karaktär. Liksom vid skadeförsäkring gäller vid personförsäkring dessutom ett civilrättsligt ansvar i vissa fall.
Kapitlet omfattar tolv paragrafer. Det har samma uppbyggnad som 2 kap. En skillnad är dock att 10 kap. innehåller bestämmelser om information i det fall då en försäkring erbjuds eller har tecknats av en annan person än en konsument eller ett dödsbo.
I en inledande paragraf slås fast att försäkringsbolaget i princip har en informationsskyldighet och också de formkrav som gäller för den. I 2– 4 §§ behandlas försäkringsbolagets skyldighet att lämna information innan ett försäkringsavtal ingås och snarast därefter. I 5–8 §§ föreskrivs vilken information som skall lämnas under försäkringstiden, i samband med förnyelse och vid villkorsändring samt i samband med ett försäkringsfall. Därefter följer fyra paragrafer som behandlar sanktionerna vid brott mot informationsplikten. Av 9 § framgår att ett försäkringsbolag kan drabbas av en civilrättslig påföljd enligt lagen om föreskriven information inte har lämnats. Av 10 § framgår att marknadsföringslagen skall tillämpas om försäkringsbolaget vid försäkring som tecknas av en konsument eller ett dödsbo inte lämnar den information som föreskrivs i avtalslagen. Enligt 11 § kan ett försäkringsbolag åläggas att lämna information också när det är fråga om försäkring som tecknas av näringsidkare. Den avslutande paragrafen, 12 §, innehåller bestämmelser om förfarandet vid prövningen av en talan om ett sådant åläggande.
Försäkringsbolagets skyldighet att lämna information
1 § Försäkringsbolaget är skyldigt att lämna information enligt detta kapitel. Informationen skall, i den mån det är möjligt, lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för mottagaren. Informationen skall vara klar och tydlig och avfattad på svenska. Den får lämnas på ett annat språk om mottagaren begär det.
Detta kapitel gäller inte i fråga om personförsäkring som tecknas av en näringsidkare till förmån för sitt företag, om det kan antas att näringsidkaren saknar behov av informationen. Kapitlet är inte heller tillämpligt på sådana understödsföreningar som står under begränsad tillsyn.
(Jfr 11 kap. 1 § promemorian. Paragrafen saknar motsvarighet i PFL.)
Paragrafen ger vissa allmänna riktlinjer för försäkringsbolagets informationsskyldighet vid personförsäkring. Vad som är personförsäkring framgår av 1 kap. 2 §. Paragrafen har för konsumentförsäkring sin motsvarighet i 2 kap. 1 §. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 1 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.1.1. – Som framgår av det som sägs i kapitlets inledning har paragrafen ingen motsvarighet i 1927 års FAL.
Första stycket
Av styckets första mening framgår att ett försäkringsbolag har en informationsplikt vars närmare innebörd anges i andra paragrafer i kapitlet. Bestämmelsen lägger ett ansvar på ett försäkringsbolag att säkerställa att försäkringskunderna, försäkringstagarna och vissa andra personer i förekommande fall får förskriven information också då försäkringsbolaget har gett andra personer i uppdrag att för sin räkning medverka vid tillkomsten av försäkringsavtal (t.ex. en bank eller ett s.k. försäkringsombud) eller i att genomföra avtalet. I de följande meningarna i stycket anges vilken form informationen skall ha. Av andra meningen framgår huvudregeln att all information skall lämnas i en handling. Men det görs ett undantag från kravet på skriftlighet för sådana fall då informationen av praktiska eller andra skäl inte kan ges i denna form eller på ett annat sätt som innebär att mottagaren har varaktig tillgång till den. Undantagsregeln tar närmast sikte på sådan information som skall lämnas innan ett försäkringsavtal ingås (enligt 2 §). Ett exempel är när en kund på eget initiativ per telefon tar kontakt med ett försäkringsbolag för att teckna en sjuk- eller olycksfallsförsäkring med omedelbar verkan. Men i ett sådant fall bör försäkringsbolaget, om inte situationen ändå är klar, utröna möjligheten att ge informationen så att kunden kan ta del av den i lugn och ro, t.ex. genom att genast skicka över den genom telefax eller elektronisk post eller läsa in den på telefonsvarare. Ett annat fall är om en försäkringstagare helt kort före ett årsskifte vänder sig till ett försäkringsbolag för att teckna en livförsäkring och är angelägen om att försäkringen skall träda i kraft när det nya året börjar. Det kan i en sådan situation vara svårt för försäkringsbolaget att presentera en behovsutredning av det slag som ofta förutsätts genomföras innan en sådan försäkring tecknas (se 2 § första stycket).
Man kan också tänka sig en kombination av muntlig och skriftlig information. Om det innan en livförsäkring tecknas görs en behovsutredning, vars resultat redovisas i skriftlig form, lär det inte sällan vara naturligt att en företrädare för försäkringsbolaget (eller, om en försäkringsmäklare företräder kunden, försäkringsmäklaren) muntligen går igenom resultatet av utredningen med kunden.
Skall det vara meningsfullt att få information, måste informationen naturligtvis utformas så att mottagaren förstår den. I den tredje meningen finns ett krav på klarhet och tydlighet liksom på att informationen i princip skall vara på svenska.
Det kan förekomma fall då en person i Sverige inte har svenska som modersmål och därför föredrar att få information på ett annat språk. I en sådan situation har försäkringsbolaget fullgjort sin informationsskyldighet om det ger mottagaren föreskriven information på det språk som han önskar. Detta framgår av den fjärde meningen. Det som sägs där innebär
alltså inte att försäkringsbolaget är skyldigt att lämna information på ett annat språk än svenska men att det kan göra det om mottagaren begär det.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 2 kap. 1 §.
Andra stycket
Bestämmelsen i första meningen tar sikte på det fallet när en näringsidkare tecknar en försäkring till förmån för sitt företag, t.ex. en s.k. kompanjonsförsäkring som skall göra det möjligt för näringsidkaren att driva företaget vidare om en delägare i företaget blir sjuk eller avlider. En annan situation är när företaget tecknar en försäkring som skall göra det möjligt att anställa eller utbilda personal för den händelse att en nyckelperson blir sjuk eller avlider. För försäkringar av sådant slag behöver ingen information lämnas enligt 10 kap., om det kan antas att näringsidkaren saknar behov av informationen. En motsvarande regel finns vid företagsförsäkring (8 kap. 1 §), och det hänvisas därför till författningskommentaren till denna.
I andra meningen finns ett undantag i informationsskyldigheten för små understödsföreningar. En liknande reglering finns i 2 kap. 1 § andra stycket. Undantaget är inriktat på sådana understödsföreningar som medgetts undantag enligt 2 § andra stycket lagen (1972:262) om understödsföreningar.
Information innan en försäkring meddelas
2 § Innan en personförsäkring meddelas skall försäkringsbolaget lämna information som underlättar kundens bedömning av försäkringsbehovet och val av försäkring. Informationen skall på ett enkelt sätt återge det huvudsakliga innehållet i de försäkringsvillkor som kunden behöver ha kännedom om för att kunna bedöma kostnaden för och omfattningen av försäkringen. Viktiga begränsningar av försäkringsskyddet skall tydligt framgå. Detsamma gäller om försäkringsbolagets ansvar inträder först när premien betalas.
Vid tidsbegränsad försäkring skall försäkringsbolaget också lämna information om försäkringstagarens möjligheter att förnya försäkringen.
(Jfr 11 kap. 2 § promemorian och 2 kap. 1 § PFL.)
Paragrafen, som utformats väsentligen efter Lagrådets förslag, handlar om den grundläggande information som försäkringsbolagen skall lämna innan försäkringsavtal ingås (s.k. förköpsinformation). Av 1 § första stycket framgår att informationen normalt skall ges i en handling. Paragrafen har för konsumentförsäkring sin motsvarighet i 2 kap. 2 §. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 1 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.1.1.
Första stycket
I första och andra styckena anges de olika syften som informationen skall ha. Kunden skall med hjälp av informationen kunna bestämma om han
alls skall teckna försäkring och vilken typ av försäkring som i så fall är lämplig att välja.
Den första frågan är om kunden alls bör teckna en försäkring. Det kan finnas olika skäl att göra detta. Kunden kan behöva förbättra sin försörjning på ålderdomen. Kundens familjeförhållanden och ekonomiska förhållanden kan vara sådana att han behöver ett skydd mot de ekonomiska följderna av ett dödsfall, ett olycksfall eller en långvarig sjukdom. Och även om det inte finns sådana behov, kan försäkring vara en lämplig form av sparande för kunden. De olika skälen kan förstås finnas i kombination.
Det kan inte generellt sägas något om hur omfattande informationen måste vara. Det ligger i sakens natur att en person som står i begrepp att teckna en personförsäkring behöver mera information, kanske i form av en särskild behovsutredning, om det gäller en komplicerad produkt, t.ex. en individuell livförsäkring, än när det handlar om en enkel och billig produkt.
Sedan det väl har konstaterats att kunden har behov av försäkringsskydd i någon form, uppkommer frågan om valet av försäkringsform. Det kan handla om ett val mellan olika slag av individuell försäkring. Men det kan också tänkas avse ett val mellan olika former av gruppförsäkring eller mellan en individuell försäkring och en gruppförsäkring. Gäller valet en livförsäkring, kan valet stå mellan en konventionell sådan och en fondanknuten försäkring. Valet kan i detta fall också stå mellan en ren riskförsäkring och en försäkring med sparmoment, liksom mellan försäkringar som behandlas olika i skattehänseende. Valet kan avse och information behöva lämnas om också andra förhållanden.
Det är uppenbart att situationerna kan variera starkt från fall till fall. Utgångspunkten är att det ankommer på försäkringsbolaget att göra en fackmässig bedömning av vilka faktorer som kan vara av betydelse för kundens val av försäkring och att lämna den information som kan behövas.
Innan kunden tecknar försäkringen skall han, för att kunna bedöma kostnaden för och förmånerna av försäkringen, få klart för sig omfattningen av försäkringsbolagets åtagande. Vid livförsäkring bör kunden i samband med att han informeras om de olika alternativ som kan finnas och bestämmer sig för något av dem ges tydlig information om vad just detta innebär. Kunden bör alltså få information om vad det betyder att försäkringen är en dödsfallsförsäkring eller en livsfallsförsäkring eller en kombination av båda, vad det innebär att det är en försäkring med sparmoment osv. Är det fråga om en olycksfallsförsäkring, bör kunden få veta vilka situationer som täcks av försäkringen (liksom vilka som inte gör det). Vid sjukförsäkring bör kunden få klart för sig vid vilka sjukdomar försäkringsersättning kan utgå, osv.
Till försäkringsskyddets omfattning hör också frågan till förmån för vilka personer försäkringen gäller, t.ex. förutom för försäkringstagaren själv också dennes familj.
Försäkringsvillkoren kan ibland vara många, och det är viktigt att kunden inte får mer information än han kan tillgodogöra sig. Försäkringsbolaget får därför göra en fackmässig avvägning så att kunden får tillräcklig information för att kunna göra den bedömning som angavs
nyss. Informationen måste utformas så att den blir så lättillgänglig som möjligt utan att därför viktiga förhållanden inte blir belysta.
Mest komplex lär situationen normalt vara vid livförsäkring med sparande. Här bör i princip sådana ekonomiskt betydelsefulla frågor som återbäring och försäkringens värde vid återköp eller belåning beröras särskilt liksom hur premien och utfallande belopp behandlas i skattehänseende. I fråga om återbäringen måste det av informationen i förekommande fall framgå om den är garanterad eller bara villkorad. Vidare är det naturligt att kunden får information om i vad mån försäkringen kan ändras i olika hänseenden längre fram, t.ex. dess värde flyttas till en annan försäkring hos samma bolag eller till ett annat försäkringsbolag. En ytterligare omständighet som försäkringsbolaget bör informera om är vad som gäller i fråga om utmätningsfrihet. Ett vinstutdelande bolag skall informera om att bolaget får dela ut vinst.
Av informationen bör normalt framgå om ett antagande om framtida förmåner eller kostnader är säkert eller osäkert. Om kalkyler görs om en försäkrings ekonomiska utveckling, får det framgå i vad mån hänsyn har tagits till den inverkan som inflationen kan ha, liksom till att ändringar i skattesystemet kan förändra bilden.
En information som måste lämnas vid alla försäkringstyper är vad som gäller om premien, såväl dess storlek som hur ofta den skall betalas.
Kunden bör innan han binder sig för en försäkring få klart för sig om det finns viktiga situationer som inte täcks av försäkringen. Det är syftet med föreskriften om att viktiga begränsningar av försäkringsskyddet klart skall framgå av den information som lämnas innan försäkringsavtalet ingås.
Med begränsningar av försäkringsskyddet avses alla typer av villkor som sätter en gräns för försäkringens omfattning. Hit räknas begränsningar i försäkringens giltighet i tid eller rum. Försäkringsbolaget måste informera tydligt om när eller under vilka förutsättningar försäkringen upphör att gälla liksom att den inte täcker skador och förluster om den försäkrade exempelvis vistas utanför Sverige. Om vissa risker är undantagna från försäkringen – en sjukförsäkring gäller inte vid vissa sjukdomar, en dödsfallsförsäkring gäller inte om den försäkrade befinner sig i ett land där det pågår krig osv. – måste tydlig information också lämnas om detta. Ett annat exempel är information vid barnförsäkring om s.k. symtomklausuler.
När försäkringsbolaget skall bedöma vilka begränsningar som är så viktiga att de måste tas upp särskilt i informationen får hänsyn i första hand tas till hur praktiskt betydelsefull begränsningen kan vara, om den går utöver vad som är vanligt vid försäkringar av det aktuella slaget och vad försäkringstagaren kan antas tro om skyddets omfattning.
Informationsskyldighet gäller också för kontantklausuler.
Andra stycket
Om en försäkring är begränsad i tiden, måste kunden innan avtal ingås få information om sina möjligheter att förlänga försäkringen. Om rätten att förlänga försäkringen är oinskränkt, skall försäkringstagaren upplysas om detta. Om försäkringen kan förlängas på vissa villkor, skall kunden få information om det. Särskilt måste kunden få veta vilka ogynnsamma
omständigheter som kan leda till att bolaget vägrar förlängning. Om det redan från början står klart att försäkringen inte kommer att kunna förlängas, måste kunden få klart besked under vilka förutsättningar försäkringsbolaget är berett att meddela en annan försäkring.
Beträffande paragrafen hänvisas i övrigt till kommentaren till 2 kap. 2 §.
3 § Information enligt 2 § behöver inte lämnas i den mån kunden avstår från den eller det möter hinder med hänsyn till förhållandena då försäkringsavtalet ingås.
(Jfr 11 kap. 2 § tredje stycket promemorian och 2 kap. 1 § andra stycket PFL.)
Paragrafen reglerar situationer där förköpsinformation inte behöver lämnas. Den har för konsumentförsäkringen sin motsvarighet i 2 kap. 3 §. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 1 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.1.1. – Det hänvisas till kommentaren till 2 kap. 3 §.
Information när avtal har träffats
4 § Snarast efter avtalsslutet skall försäkringsbolaget tillställa försäkringstagaren en skriftlig bekräftelse på avtalet. Försäkringsbolaget skall också, om det inte skett tidigare, upplysa om försäkringsvillkorens innehåll och särskilt framhålla
1. villkor som med hänsyn till försäkringens beteckning eller övriga omständigheter utgör en oväntad och väsentlig begränsning av försäkringsskyddet,
2. förbehåll enligt 11 kap. 2 § andra stycket om att försäkringsbolagets ansvar inte inträder förrän premien betalas,
3. försäkringsbolagets rätt att säga upp försäkringen att upphöra i förtid eller att ändra den under försäkringstiden, om bolaget har förbehållit sig en sådan rätt,
4. villkor enligt 12 kap. 7 § om skyldighet att anmäla ändring av risken och följderna av en försummad anmälan, samt
5. utfallande försäkringsbelopp eller de huvudsakliga principerna för hur beloppet beräknas.
(Jfr 11 kap. 3 § promemorian och 2 kap. 2 § PFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, reglerar försäkringsbolagets informationsskyldighet i samband med att ett försäkringsavtal har ingåtts (s.k. efterköpsinformation). Den har för konsumentförsäkringen sin motsvarighet i 2 kap. 4 §. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 1 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.1.1.
Så snart det låter sig göras sedan försäkringsavtalet har träffats, skall försäkringsbolaget tillställa försäkringstagaren ett försäkringsbrev eller en annan skriftlig bekräftelse på avtalet. För frågan om vem som har rätt att förfoga över försäkringen kan det ha betydelse om försäkringstagaren har fått ett försäkringsbrev eller i stället en bekräftelse av annat slag.
Snarast efter avtalsslutet skall försäkringsbolaget också upplysa försäkringstagaren om avtalsvillkorens innehåll, såvida detta inte har skett tidigare.
Vissa uppgifter skall framhållas särskilt i försäkringsbrevet eller bekräftelsen. Försäkringsbolaget är sålunda skyldigt att särbehandla vissa
villkor som typiskt sett har särskilt stor vikt för försäkringstagarna. Det rör sig här om villkor som reglerar förutsättningarna för att försäkringstagaren skall ha ett försäkringsskydd liksom skyddets omfattning. Dessa villkor skall alltså framhållas särskilt. Detta innebär att denna information skall vara lätt att skilja från den övriga informationen. Om försäkringsbolaget underlåter att särskilt framhålla ett villkor av åsyftat slag, kan villkoret i vissa fall inte åberopas vid ett försäkringsfall (se 9 §).
Punkt 1 tar sikte på förhållanden som avviker från vad en försäkringstagare i allmänhet kan ha anledning att utgå från. Även om väsentliga begränsningar i skyddet kan anses bli kompenserade av att försäkringen innehåller ett utvidgat skydd på andra punkter, skall begränsningarna framhållas. Bestämmelsen innebär inte att undantagen måste återges i sin helhet i bekräftelsen. Informationen kan göras kortfattad, med en hänvisning till den villkorsbestämmelse som reglerar undantaget. Liksom vid konsumentförsäkring skall enligt punkt 2 en eventuell kontantklausul särskilt framhållas.
Punkt 3. Ett försäkringsbolag får i vissa fall direkt med stöd av lagen säga upp försäkringen i förtid eller ändra den, utan att i villkoren ha förbehållit sig rätt att göra detta. Dessa fall regleras i 12 kap. 3 § (brott mot upplysningsplikten) och 13 kap. 2 § (dröjsmål med premien). Försäkringsbolaget kan också, genom att göra förbehåll om detta i villkoren, säga upp eller ändra försäkringen i vissa andra fall. Om försäkringsbolaget har gjort ett sådant förbehåll, skall detta särskilt framhållas i bekräftelsen. Enligt punkt 4 skall försäkringsbolaget också särskilt framhålla villkor enligt 12 kap. 7 § om skyldighet att anmäla ändringar av risken.
Punkt 5. Det kan förekomma att avtalet anger exakt hur stort belopp som skall utfalla om ett försäkringsfall inträffar. Detta belopp skall då framhållas särskilt i försäkringsbrevet eller bekräftelsen. Utfallande belopp kan också tänkas bestå av olika poster, som t.ex. i fråga om en sjuk- och olycksfallsförsäkring som täcker sjukhusvistelse med kanske ett fast belopp eller ett maximibelopp som beräknas per dag, medicin med ett annat belopp och förlorad arbetsförtjänst med ett tredje. Situationen kan också vara sådan, t.ex. vid livförsäkring, att det utfallande beloppet kan bestå av både en utfäst del och en del som inte är det, i form av återbäring. Det är vidare inte heller ovanligt att försäkringsbeloppets storlek är ställt i förhållande till en viss faktor, såsom prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. I sådana fall skall de huvudsakliga principerna för hur försäkringsbeloppet beräknas framhållas särskilt, dvs. i exemplet med sjukförsäkringen vilka slag av ersättning som täcks av försäkringen, i exemplet med livförsäkringen vad som är utfäst och att återbäring kan tillkomma. Om försäkringsbeloppet är relaterat till exempelvis prisbasbeloppet, är detta också något som skall framhållas särskilt.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 2 kap. 4 §.
Information under försäkringstiden och i samband med förnyelse
5 § Årligen under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera försäkringstagaren om
sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för denne att känna till.
Försäkringsbolaget skall på försäkringstagarens begäran också i övrigt lämna information om premien och andra villkor för försäkringen.
(Jfr 11 kap. 4 § första stycket första meningen promemorian och 2 kap. 3 § första stycket första meningen PFL.)
Paragrafen behandlar försäkringsbolagets generella skyldighet att informera försäkringstagaren under försäkringstiden och i samband med förnyelse av försäkringen. Informationsplikten vid ändringar behandlas i 6 §, medan informationsplikten vid försäkringsfall behandlas i 7 §. Paragrafen har för konsumentförsäkring sin motsvarighet i 2 kap. 5 §. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 1 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.1.1.
Man får utgå från att försäkringstagarnas behov av information under försäkringstiden varierar starkt med arten av försäkring. Vid en enklare olycksfallsförsäkring behöver försäkringstagaren kanske ingen information alls, såvida det inte inträffar ett försäkringsfall. Detsamma kan gälla för försäkringar som löper under förhållandevis kort tid, t.ex. på ett år eller kanske bara några månader. Det förhåller sig typiskt sett annorlunda i fråga om livförsäkringar, särskilt sådana med sparmoment. Information enligt förevarande paragraf kan gälla ändringar i lagstiftning som gör att försäkringshavaren kan ha anledning att se över sina försäkringsförhållanden, exempelvis i skattelagstiftningen, arvs- och familjerättslig lagstiftning eller lagstiftning som reglerar den allmänna försäkringen. Annan information kan gälla försäkringstagarens förpliktelser, såsom storleken på premien eller inom vilka intervall den bör ligga, liksom när den måste betalas. Hit hör också information om hur den premie som redan har betalats in har fördelats på kostnader, risker och sparande. Åter annan information kan avse försäkringens värde och de förmåner som utgår eller kan komma att utgå ur försäkringen, såsom aktuellt försäkringsbelopp, fördelad eller tilldelad återbäring och återköps- och belåningsvärden.
Också försäkringstagarens möjligheter att på olika sätt disponera över försäkringen är något som försäkringsbolaget bör informera försäkringstagaren om med jämna mellanrum. Information av detta slag kan gälla möjligheten att förfoga över försäkringen genom förmånstagarförordnande, rätten att återköpa och belåna försäkringen, liksom att få premien och försäkringsbeloppet nedsatt eller försäkringen ändrad till en premiefri försäkring (fribrev). Vid fondanknuten försäkring och andra försäkringsformer som ger försäkringstagaren rätt att själv välja hur premier och sparmedel i försäkringen skall placeras bör denne normalt med jämna mellanrum få information om hur placeringarna har utvecklats i jämförelse med andra alternativ och om vilka andra lösningar som står till buds.
Informationen som paragrafen avser skall också lämnas i samband med att försäkringen kan komma att förnyas, även om den inte ändras då. Tanken är att försäkringstagaren skall ges samma möjlighet att ta ställ-
ning till om förnyelse skall ske som när han den första gången hade att ta ställning till om försäkringen skulle tecknas.
Information om villkorsändring
6 § Om försäkringsbolaget ändrar försäkringen enligt 11 kap., skall det samtidigt tillställa försäkringstagaren den information om ändringarna som denne kan behöva. Nya begränsningar av försäkringsskyddet skall särskilt framhållas.
Information om ändringar i försäkringen skall lämnas samtidigt med premiekravet för den period då de nya villkoren skall börja gälla.
(Jfr 11 kap. 4 § andra stycket promemorian och 2 kap. 3 § andra stycket PFL.)
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag och handlar om informationsplikten vid villkorsändringar. Den har för skadeförsäkringens del sin motsvarighet i 2 kap. 6 §. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 1 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.1.1.
För att försäkringsbolaget skall ha rätt att ändra en personförsäkring under försäkringstiden krävs att det har förbehållit sig sådan rätt. En ändring kan göras bara med verkan från början av en ny premieperiod (11 kap. 7 §). Förevarande paragraf handlar om information som skall lämnas därför att en tidsbegränsad försäkring ändras i samband med att den förnyas. Reglerna gäller bara när ändringen görs genom ett beslut från bolagets sida, inte när en löpande försäkring ändras automatiskt (med stöd av 11 kap. 7 § tredje stycket).
Första stycket
Om försäkringsbolaget har beslutat om en ändring av försäkringsvillkoren i samband med förnyelse av försäkringen eller under försäkringstiden, skall försäkringstagaren enligt första meningen informeras om den. Informationen skall anpassas till försäkringstagarens behov av information, vilket innebär att informationen kan utformas olika om försäkringstagaren å ena sidan är en privatperson eller å den andra exempelvis ett företag som kan antas vara rimligt väl insatt i försäkringsförhållanden (men ändå inte omfattas av undantagsregeln i 1 § andra stycket).
Enligt andra meningen skall nya begränsningar av försäkringsskyddet framgå tydligt. Alla nya begränsningar omfattas av detta krav. På denna punkt skiljer sig alltså bestämmelsen från motsvarande reglering vid konsumentförsäkring, vilket motiveras främst av personförsäkringens långa löptid och betydelse för försäkringstagarens ekonomiska planering.
Vid tillämpningen av denna bestämmelse är tanken att varje del av villkoren skall ses som en enhet för sig. Även om en ny begränsning av försäkringsskyddet sakligt sett uppvägs av en förbättring på en annan punkt, skall den tydligt framgå.
Andra stycket
Här anges den tidpunkt då försäkringstagaren skall informeras om ändringar i försäkringen. Genom att informationen skall lämnas samtidigt med premiekravet för den premieperiod då de nya villkoren skall börja gälla, får försäkringstagaren alltid betalningsfristen (en månad, se 13 kap. 1 § andra stycket) på sig att överväga om han vill godta försäkringen i dess nya utformning.
Information vid försäkringsfall
7 § När ett försäkringsfall har inträffat, skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera försäkringstagaren och andra som har anspråk mot bolaget om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att känna till.
Om försäkringsbolaget får kännedom om ett försäkringsfall som utgörs av försäkringstagarens död, skall det genast underrätta dödsboet om försäkringsfallet.
Om försäkringstagaren har förenat ett förmånstagarförordnande med villkor om att försäkringsbeloppet eller försäkringen skall vara mottagarens enskilda egendom, skall försäkringsbolaget underrätta förmånstagaren om det när ett försäkringsbelopp första gången betalas ut.
(Jfr 11 kap. 4 § promemorian 2 kap. 3 § PFL.)
Paragrafen handlar om den information som skall lämnas när ett försäkringsfall har inträffat. Den har ingen motsvarighet för konsumentförsäkring eller företagsförsäkring. Av tydlighetsskäl har bestämmelserna lagts i kapitlet om information, även om de också har nära samband med kapitlet om reglering av försäkringsfall (16 kap.). – Övervägandena finns i avsnitt 9.1.1.
Första stycket
Information skall lämnas när försäkringsbolaget får vetskap om att ett försäkringsfall har inträffat. Det ligger i sakens natur att bolaget i det läget inte behöver lämna information i alla de hänseenden som i de tidigare behandlade situationerna, t.ex. om försäkringstagarens möjligheter att göra olika omdisponeringar. Eftersom försäkringsfallet kan utgöras av försäkringstagarens egen bortgång, kommer vidare bolagets plikt att lämna information vid försäkringsfall i den situationen att i stället avse någon annan person.
Information skall lämnas också om försäkringsbolaget anser att ett ersättningsanspråk är ogrundat. Likaså skall information ges till den som kan antas vara berättigad till ersättning men som inte har framställt något krav, t.ex. därför att han inte är medveten om sin rätt.
Andra stycket
Bestämmelsen i andra stycket är motiverad av risken att dödsbon går miste om sina rättigheter enligt den avlidnes försäkringar. Om försäkringsbolaget känner till ett försäkringsfall som utgörs av försäkringstagarens död, skall bolaget alltid underrätta dödsboet. Detta skall ske
också om försäkringen inte ingår i kvarlåtenskapen på grund av att den omfattas av ett förmånstagarförordnande. Bestämmelsen bidrar till att förebygga att dödsbon genom preskription går miste om de rättigheter som följer av den avlidnes försäkringar.
Tredje stycket
Enligt 7 kap. 2 § äktenskapsbalken blir egendom som en make har fått genom förmånsrättsförordnande vid bl.a. livförsäkring, olycksfallsförsäkring eller sjukförsäkring som tecknats av någon annan än den andra maken enskild egendom om det i förordnandet har föreskrivits att den skall vara det.
När en make har fått egendom enligt ett förmånstagarförordnande med förbehållet att den skall vara makens enskilda egendom, skall försäkringsbolaget underrätta maken om detta. Underrättelsen skall göras när försäkringsbelopp betalas ut första gången.
Information om möjligheter till överprövning m.m.
8 § I samband med att ett anspråk på försäkringsersättning regleras skall försäkringsbolaget, om det inte med hänsyn till omständigheterna är obehövligt, upplysa den som har framställt anspråket om vilka möjligheter som finns att få en tvist om ersättningen prövad. Finns det en risk för att rätten till försäkringsersättning skall gå förlorad på grund av preskription, skall bolaget också erinra om detta.
Första stycket första meningen gäller även när en försäkring upphör i förtid eller ändras under försäkringstiden, om inte försäkringstagaren har begärt åtgärden.
(Jfr 11 kap. 4 § promemorian och 2 kap. 4 § PFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, reglerar försäkringsbolagets informationsplikt i fyra fall. Det första är när ett försäkringsfall regleras. Det andra är när försäkringen upphör i förtid på försäkringsbolagets initiativ. Det tredje fallet är när försäkringen ändras på försäkringsbolagets initiativ. Det fjärde fallet, slutligen, tar sikte på att det finns en preskriptionsrisk. Paragrafen har för konsumentförsäkring sin motsvarighet i 2 kap. 7 §. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 1 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.1.1. – Det hänvisas till kommentaren till 2 kap. 7 §.
Underlåtenhet att lämna information
9 § Om ett villkor av sådant slag som anges i 4 § 1–4 inte har särskilt framhållits av försäkringsbolaget vare sig före eller efter avtalsslutet, får det inte åberopas av bolaget. Detsamma gäller villkor som inte har särskilt framhållits enligt 6 §. Det sagda gäller inte en sådan begränsning av försäkringsskyddet som framgår av lag.
(Jfr 11 kap 8 § promemorian och 2 kap. 6 § PFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, anger den lagreglerade civilrättsliga påföljd som kan komma att förverkligas i vissa fall när ett försäkringsbolag inte lämnar föreskriven information. Den har
för konsumentförsäkringen sin motsvarighet i 2 kap. 8 §. För företagsförsäkringens del har den ingen motsvarighet i lagen. – Övervägandena finns i avsnitt 9.1.2. – Det hänvisas till kommentaren till 2 kap. 8 §.
10 § Om ett försäkringsbolag vid försäkring som tecknas av en konsument eller ett dödsbo inte lämnar information enligt detta kapitel, skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas. Informationen skall därvid anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen.
(Paragrafen motsvarar med vissa ändringar 11 kap. 7 § promemorian och 2 kap. 5 § PFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, reglerar den marknadsrättsliga sanktion som kan komma att tillgripas om ett försäkringsbolag inte lämnar föreskriven information och det är fråga om en försäkring som tecknas av konsument eller dödsbo. Motsvarande bestämmelser för försäkringar som tecknas av näringsidkare finns i 11–12 §§. Paragrafen har för konsumentförsäkringen sin motsvarighet i 2 kap. 9 §. För företagsförsäkringen motsvaras bestämmelsen av 8 kap. 2 och 3 §§. – Övervägandena finns i avsnitt 9.1.2. – Det hänvisas till kommentaren till 2 kap. 9 §.
Av 1 kap. 5 § framgår, genom en hänvisning till 10 kap. 10 §, att marknadsföringslagen också skall tillämpas när föreskriven information inte lämnas i fråga om en sådan försäkring som en arbetsgivare har tecknat till förmån för en anställd på dennes liv eller hälsa. Det gäller dock bara i sådana fall då den anställde skall anses som försäkringstagare och något annat inte är avtalat mellan arbetsgivaren och försäkringsbolaget. Av den paragrafen framgår också att marknadsföringslagen är tillämplig bara i fråga om information som skall lämnas efter det att försäkring har meddelats. Underlåter försäkringsbolaget att ge en arbetsgivare förköpsinformation som det borde lämna, blir 11 § tillämplig.
11 § Om ett försäkringsbolag i fråga om annan försäkring än som avses i 10 § inte lämnar information enligt detta kapitel, får det åläggas att lämna informationen.
(Paragrafen har ingen motsvarighet i promemorian eller PFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, reglerar den marknadsrättsliga sanktion som kan komma att tillgripas om ett försäkringsbolag inte lämnar föreskriven information och det är fråga om en försäkring som tecknas av någon annan än konsument eller dödsbo (och i vissa fall av en arbetsgivare till förmån för en anställd). För företagsförsäkringen motsvaras bestämmelsen av 8 kap. 2 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.1.2.
Ett åläggande enligt 15 § marknadsföringslagen för en näringsidkare att lämna information i marknadsföringen kan meddelas om näringsidkaren underlåter att lämna information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Ett åläggande att lämna sådan information kan normalt knappast bli aktuellt när marknadsföringen riktar sig till andra närings-
idkare. Men tanken är att ett försäkringsbolag som marknadsför personförsäkringar till näringsidkare skall kunna åläggas att lämna information på samma sätt och i samma utsträckning som i fråga om personförsäkringar som tecknas av konsumenter. Syftet med denna paragraf är att skapa en sådan möjlighet.
12 § Talan om åläggande enligt 11 § väcks vid Marknadsdomstolen.
En sådan talan får väckas
1. i fråga om information som avses i 2 §, av näringsidkare som berörs av marknadsföringen, och
2. i fråga om information som avses i 4–8 §§, av den näringsidkare som har ingått avtal om försäkring med försäkringsbolaget.
Talan får också väckas av en sammanslutning av näringsidkare. I mål om åläggande enligt 11 § gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (1995:450) som reglerar förfarandet i mål om åläggande att lämna information enligt 15 § den lagen.
(Paragrafen har ingen motsvarighet i promemorian eller PFL.)
Paragrafen reglerar var och av vem talan om åläggande enligt 11 § får väckas liksom förfarandet i sådana mål. Den har ingen motsvarighet i avsnittet om konsumentförsäkring. För företagsförsäkringen motsvaras den av 8 kap. 3 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.1.2. – Det hänvisas till kommentaren till 8 kap. 3 §.
11 kap. Försäkringsavtalet
Kapitlet innehåller bestämmelser om försäkringsavtalet. Det har vid konsumentförsäkring en motsvarighet i 3 kap. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 4–7 §§.
Kapitlet, som disponerats i enlighet med Lagrådets förslag, innehåller elva paragrafer. I 1 § behandlas rätten till försäkring, i 2 § försäkrings- och ansvarstid, i 3 § uppsägning av en tidsbegränsad försäkring till försäkringstidens utgång och i 4 § förnyelse av försäkring. Bestämmelserna i 5 § reglerar försäkringstagarens rätt att säga upp eller ändra försäkringen i förtid och 6 § dennes rätt till fortsatt försäkring efter återköp. Försäkringsbolagets rätt att säga upp eller ändra försäkringen i förtid behandlas i 7 §. I 8–10 §§ finns bestämmelser om försäkringsbolagets konkurs m.m. och i 11 § om rätten till försäkringens värde i vissa fall.
Rätten till försäkring
1 § Ett försäkringsbolag får inte vägra någon att teckna en sådan personförsäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten när det har fått de uppgifter som behövs, om det inte finns särskilda skäl för vägran med hänsyn till risken för framtida försäkringsfall, den avsedda försäkringens art eller någon annan omständighet. Ett avslag får inte grundas på att ett försäkringsfall har inträffat eller den försäkrades hälsotillstånd har försämrats efter det att en ansökan har avsänts eller lämnats till försäkringsbolaget. Sådana försäkringsvillkor som beror av den försäkrades hälsotillstånd skall bestämmas på grundval av hälsotillståndet vid ansökan.
Första stycket gäller inte i fråga om en försäkring som någon tecknar i egenskap av näringsidkare till förmån för sitt företag.
(Jfr 12 kap. 1 § promemorian och 3 kap. 1 § PFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, handlar om rätten att teckna en personförsäkring. Den har för konsumentförsäkring sin motsvarighet i 3 kap. 1 §. Paragrafen har ingen motsvarighet vid företagsförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 9.2.1. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1927 års FAL.
Första stycket
Av paragrafen framgår att ett försäkringsbolag har en skyldighet att meddela en personförsäkring (s.k. kontraheringsplikt). Har bolaget i strid med sin skyldighet helt eller delvis vägrat någon en försäkring, skall domstol förklara att denne har rätt till försäkringen (se 16 kap. 7 och 9 §§).
Som framgår av första meningen gäller denna skyldighet sådana försäkringar som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten. Prövningen av om en försäkring hör till den kategorin får i första hand utgå från det aktuella försäkringsbolagets produktsortiment, försäkringsvillkor och praxis. Ett försäkringsbolag behöver inte meddela försäkring mot risker som inte ingår i dess vanliga sortiment eller utvidga sin verksamhet utöver det geografiska område eller den kundkrets den är avsedd för,
och detta gäller även om bolaget har koncession för den önskade typen av försäkring. Detta innebär t.ex. att ett försäkringsbolag som inriktar sig på försäkring för helnyktra inte är tvunget att försäkra andra. Att ett visst försäkringsbolag meddelar en viss typ av försäkring, exempelvis en särskild sjuk- och olycksfallsförsäkring för barn, medför inte att också andra försäkringsbolag måste meddela samma slags försäkring. Inte heller är ett försäkringsbolag som i ett enstaka fall har meddelat en försäkring av viss typ skyldigt att bevilja en sådan försäkring till andra som begär det.
I kravet på att det skall vara fråga om en försäkring som försäkringsbolaget normalt tillhandahåller allmänheten ligger också att försäkringstagaren måste vara beredd att acceptera de försäkringsvillkor som försäkringsbolaget tillämpar för den aktuella typen av försäkring. En sökande har alltså inte rätt att få försäkring t.ex. utan ett visst undantag som försäkringsbolaget normalt gör, och detta gäller oavsett vilken betydelse undantaget kan synas ha i det enskilda fallet. Det gäller också om sökanden förklarar sig beredd att betala tilläggspremie för att slippa undantaget. Det är naturligtvis annorlunda om försäkringsbolaget normalt brukar täcka den undantagna risken mot en tilläggspremie. I så fall får bolaget inte utan särskilda skäl vägra en enskild kund att teckna en tilläggsförsäkring. En ytterligare konsekvens av kontraheringsplikten är att den sökande har rätt att få försäkringen meddelad mot sådan premie och på sådana villkor i övrigt som bör tillämpas för den riskkategori som sökanden tillhör.
Av den första meningen framgår vidare att rätten till försäkring inträder först när försäkringsbolaget har fått de uppgifter som behövs. I detta ligger att sökanden, för att ha rätt till försäkring, måste underkasta sig de krav på utredning som försäkringsbolaget ställer upp för att få underlag för sin prövning av ansökan. Sökanden måste alltså då lämna uppgifter om sin hälsa och om andra förhållanden som kan vara av betydelse, t.ex. yrke, fritidssysselsättningar och bostadsort, liksom underkasta sig de medicinska undersökningar som försäkringsbolaget begär. För att försäkringsbolaget skall kunna kontrollera riktigheten av lämnade uppgifter får det också i princip kräva fullmakt av kunden att inhämta uppgifter från försäkringskassa, sjukhus och andra. Om försäkringen skall gälla på tredje mans liv eller hälsa, är det i stället denne som måste uppfylla sådana krav för att sökanden skall ha rätt till försäkring. Men försäkringsbolaget får bara ställa upp krav av detta slag som är försäkringstekniskt motiverade, och kraven får inte gå utöver de undersökningar som bolaget brukar göra i liknande situationer. Om ett försäkringsbolag skulle ställa omotiverade krav på utredning, som närmast kan antas ha till syfte att avskräcka kunden från att fullfölja ansökan, kan detta anses jämställt med en direkt vägran att meddela försäkring. Skulle sökanden underlåta att svara på försäkringsbolagets frågor, får bolaget avslå ansökan, förutsatt att frågorna avser sådana förhållanden som kan ha betydelse för bedömningen av ansökan. Detsamma gäller om den som skall försäkras inte inställer sig till läkarundersökning när sådan behövs. Sökandens underlåtenhet att förse försäkringsbolaget med material för bedömningen är i dessa fall en självständig avslagsgrund.
Kontraheringsplikten är underkastad också en annan begränsning. En inskränkning i rätten att teckna en försäkring som försäkringsbolaget
normalt tillhandahåller gäller om bolaget i det individuella fallet har särskilda skäl att inte meddela en sådan försäkring med hänsyn till risken för framtida försäkringsfall, den avsedda försäkringens art eller någon annan omständighet. Detta innebär att ett försäkringsbolag har rätt att begära högre premie än normalt eller förse försäkringen med förbehåll som inte görs för andra försäkringar av samma typ eller i sista hand helt vägra försäkring. Det är också här försäkringsbolaget som har att styrka att omständigheterna är sådana att det finns tillräckliga skäl för att erbjuda en försäkring på sämre villkor eller vägra någon en försäkring.
Den viktigaste grunden för ett sådant beslut med hänvisning till risken för försäkringsfall är, åtminstone vid liv- och sjukförsäkring, ett icke fullgott hälsotillstånd hos den som skall försäkras.
Denna inskränkning – hänvisningen till risken för försäkringsfall – har sin bakgrund i att kontraheringsplikten inte syftar till att ändra den försäkringstekniska grundvalen för försäkringsbolagens prövning av ansökningar om försäkring. Eftersom det är fråga om privat frivillig försäkring, måste man godta att försäkringsbolagens beslut tar sin utgångspunkt i företagsekonomiska kalkyler, inte minst av hänsyn till försäkringstagarkollektivet. Avslag, premieförhöjning och särskilda förbehåll är tillåtna när de i det enskilda fallet har klart stöd av en försäkringsteknisk bedömning av hälsotillståndet och den därmed sammanhängande risken för framtida försäkringsfall. I sista hand är det domstolen som har att avgöra detta.
I den mån praxis vid riskprövning skiftar mellan olika försäkringsbolag, har det enskilda försäkringsbolaget skyldighet och i princip rätt att hålla sig till sin egen praxis. Ett försäkringsbolag är alltså normalt inte skyldigt att acceptera en viss risk bara därför att något annat bolag gör det. Bolaget kan dock inte heller hänvisa till andra försäkringsbolags praxis för att avböja en risk som det brukar acceptera. Om ett försäkringsbolag har en praxis som avviker från vad som medicinskt eller försäkringstekniskt framstår som rimligt, kan det emellertid bli fråga om att underkänna ett avslag som stämmer överens med försäkringsbolagets vanliga inställning till sådana fall.
En onormalt stor risk för försäkringsfall kan vara knuten till den försäkrades person också på ett annat sätt än i fråga om hälsotillstånd, nämligen genom att den som vill ha försäkringsskydd har visat sig vara mera utsatt för olycksfall än andra. Mera sällan torde ett försäkringsbolag känna till sådana förhållanden beträffande den som ansöker om en ny försäkring, och frågan får därför typiskt sett större betydelse när det gäller förnyelse (se 3 §). I och för sig har försäkringsbolaget rätt att ta hänsyn till också en sådan risk, men det får förutsättas att man inte vägrar försäkring av denna anledning annat än när det finns utredning som visar att sökanden är klart mera utsatt för olycksfall än andra och att tidigare skador inte har berott på slumpen.
I begreppet risken för framtida försäkringsfall ingår också den situationen att sannolikheten för att försäkringsfall över huvud taget skall inträffa visserligen inte är större än normalt men det i stället kan befaras att ett försäkringsfall skall få allvarligare konsekvenser än normalt. Frågeställningen har alltså betydelse i första hand vid sjuk- och olycksfallsförsäkring i sådana fall där den som skall försäkras lider av någon sjukdom eller annan kroppslig svaghet, som kan befaras medföra att ett
olycksfall eller en ny sjukdom skall få allvarligare följder för hans framtida förvärvsförmåga eller hälsotillstånd än normalt. Försäkringsbolaget kan då ha rätt att avslå ansökan, höja premien eller ställa upp ett villkor som begränsar skyddet.
Risken för försäkringsfall kan också ligga i andra omständigheter än den försäkrades person. Den som skall försäkras kan leva i en hälsovådlig miljö eller ägna sig åt farlig verksamhet på sådant vis att risken för försäkringsfall klart överstiger den normala. Förevarande bestämmelse hindrar inte avslag på sådana grunder, och man kan t.ex. tänka sig att ett försäkringsbolag generellt vägrar att meddela olika kategorier av försäkring till personer som är bosatta i främmande länder där det råder oroliga förhållanden.
När bestämmelsen också nämner den avsedda försäkringens art som ett skäl för vägran, tar detta sikte på försäkringar som typiskt sett har mindre social betydelse än andra. Hit hör försäkringar som har ett litet riskinnehåll – kanske en risk på bara någon procent – och som alltså närmast är att betrakta som sparprodukter. I ett sådant fall har en person som får avslag på sin begäran om försäkring inte svårigheter att antingen få en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag eller placera sina pengar i en annan sparform, t.ex. obligationer.
Särskilda skäl för avslag på en ansökan kan enligt lagtexten också ligga i någon annan omständighet. En sådan omständighet är när det finns en uttalad s.k. moralisk risk. Med detta avses en risk att försäkringstagaren skall utnyttja försäkringen på ett ohederligt sätt. Exempel på detta är att den som vill ha försäkring kan befaras lämna oriktiga uppgifter vid tecknandet eller i samband med skaderegleringen eller simulera eller mer eller mindre avsiktligt framkalla försäkringsfall. Försäkringsbolaget kan då vägra försäkring, förutsatt att det finns några påtagliga omständigheter som ger stöd för misstankarna. En allmän känsla av misstro mot sökanden är däremot inte tillräcklig. I praktiken lär det vara fråga om fall när sökanden tidigare har ertappats med ett sådant beteende i försäkringssammanhang som ger anledning att tro att förfaranden av det slag som har nämnts kan komma att upprepas. Det förhållandet att sökanden i något tidigare sammanhang uppträtt på ett inkorrekt sätt bör dock inte mekaniskt och utan närmare prövning leda till att ansökan avslås. Händelsen kan framstå som en engångsföreteelse, eller sökandens förhållanden kan ha förändrats i olika avseenden så att det inte längre finns anledning att befara oegentligheter från hans sida. Om sökanden tidigare har uppträtt direkt svikligt eller i strid mot tro och heder eller annars grovt åsidosatt sina skyldigheter mot ett försäkringsbolag, bör avslag kunna grundas på sådana erfarenheter.
I viss mån kan försäkringsbolaget undanröja den moraliska risken genom att kontrollera sökandens uppgifter extra noga. Särskilt såvitt gäller sjukförsäkring bör det också vara möjligt att minska risken för oriktigheter t.ex. genom föreskrifter om att en särskild läkarundersökning skall göras om den försäkrade gör gällande att det har inträffat ett försäkringsfall.
Bestämmelserna i andra och tredje meningarna kan sägas vara en viss precisering av det som sägs i första meningen om riskbedömningen. Det som sägs i andra meningen innebär att försäkringsbolaget är förhindrat att avslå en ansökan på grund av att ett försäkringsfall har inträffat efter
ansökningstidpunkten. Om vid livförsäkring den som skall försäkras avlider sedan han gjort vad som ankommer på honom – inklusive eventuell läkarundersökning – men innan försäkringsbolaget fattat sitt beslut, får avtalet anses slutet med dödsboet. Om personen i fråga däremot avlider t.ex. utan att ha besvarat frågor som försäkringsbolaget ställt eller innan en läkarundersökning gjorts, trots att sådan skulle ha behövts för riskbedömningen, brister det i förutsättningarna för försäkringen. Försäkringsbolaget har då normalt rätt att vägra försäkring av det skälet att bolaget inte fått tillräckligt underlag för sin prövning.
De principer som har angetts nu gäller också vid sjuk- och olycksfallsförsäkring.
Vidare gäller enligt andra meningen att försäkringsbolagets prövning skall göras med utgångspunkt i hälsotillståndet vid ansökningstidpunkten. En senare hälsoförsämring får alltså inte leda till avslag. Man kan säga att risken för hälsoförsämring går över på försäkringsbolaget i och med ansökan, även om detta får betydelse bara om det så småningom också kommer till stånd ett försäkringsavtal mellan parterna. Den avgörande tidpunkten är när ansökan avsändes eller lämnades till försäkringsbolaget. Att riskbedömningen skall utgå från förhållandena vid tiden för ansökan betyder inte att försäkringsbolaget är förhindrat att låta sökanden undersöka sitt hälsotillstånd efter denna tidpunkt och sedan ta hänsyn till vad som då kan komma fram om hälsotillståndet vid ansökningstidpunkten. Om den försäkrade råkar ut för en hälsoförsämring innan undersökningarna är klara – en redan tidigare känd sjukdom kommer kanske in i en allvarligare fas – får enligt lagtexten hänsyn inte tas till hälsoförsämringen som sådan.
Förbudet mot att ta hänsyn till en hälsoförsämring gäller i första hand prövningen av den ursprungliga ansökan. Om sökanden innan försäkring beviljats ändrar sig och begär en annan typ av försäkring som medför större ansvar för försäkringsbolaget, får hans begäran i den delen ses som en helt ny ansökan, och prövningen får då utgå från hälsotillståndet vid detta senare ansökningstillfälle. Vill sökanden däremot sänka försäkringsbeloppet eller förkorta ansökningstiden, eller få till stånd ändringar som är neutrala i förhållande till ansvarets omfattning, är försäkringsbolaget fortfarande förhindrat att ta hänsyn till att hälsotillståndet har försämrats.
Bestämmelsen i tredje meningen ligger i linje med den i andra meningen. Omständigheter som är av sådan natur att de inte får påverka bedömningen av om försäkring skall beviljas (därför att de inträffar efter ansökningen), får inte heller leda till premieförhöjning eller andra särvillkor. Men tredje meningen gäller bara sådana riskfaktorer som tar sikte på kundens hälsa. Hänsyn får tas till andra förändringar av riskbilden, även om de inträffar efter en ansökan. Om försäkringsbolaget t.ex. får veta att den försäkrade – efter ansökan men före utfärdandet av försäkringen – har gått över till ett farligare yrke, kan bolaget alltså bestämma premien med hänsyn till det nya yrket.
Eftersom en personförsäkring kan ha en grundläggande social betydelse, bör det allmänt sett krävas starkare skäl att vägra en sådan försäkring än en konsumentförsäkring enligt 3 kap. 1 §.
Andra stycket
Det har inte ansetts motiverat att ett försäkringsbolag har en kontraheringsplikt gentemot näringsidkare som vill teckna försäkringar till förmån för sig själva i egenskap av näringsidkare. Det kan gälla försäkringar som ett företag vill teckna för att, om vissa nyckelpersoner blir sjuka eller dör, få ersättning för att kunna rekrytera eller utbilda personal som kan ersätta personerna i fråga. Ett annat exempel på en försäkringstyp som faller under bestämmelsen är s.k. kompanjonförsäkring. Med det menas en försäkring som tecknas på två eller flera jämställda företagsdelägares (kompanjoners) liv i syfte att skapa möjlighet för överlevande kompanjoner att, om en delägare dör, genom försäkringen lösa ut dennes andel i företaget. Undantaget från kontraheringsplikten i andra stycket gäller situationer av detta slag.
Bestämmelsen tar däremot inte sikte på t.ex. personförsäkringar som en fysisk person som är näringsidkare tecknar till förmån för sig själv som privatperson. Inte heller omfattar den försäkringar som arbetsgivare tecknar till förmån för sina anställda. I fråga om sådana försäkringar gäller alltså en kontraheringsplikt.
Försäkringstid och ansvarstid
2 § En försäkring får avtalas på bestämd tid eller på den försäkrades livstid. Har ingen tid angetts, är försäkringstiden ett år.
Om en försäkring meddelas på normala villkor eller på sådana särskilda villkor som har angetts i ansökan om försäkringen, inträder försäkringsbolagets ansvar dagen efter den dag då försäkringstagaren ansökte om försäkringen eller antog ett anbud från bolaget. Detta gäller dock inte om försäkringstagaren har begärt att försäkringen skall träda i kraft först senare. Försäkringsbolaget får också förbehålla sig att ansvaret inte skall inträda förrän dagen efter den dag då försäkringstagaren betalar premie för försäkringen. Skall återförsäkring ske, får försäkringsbolaget förbehålla sig att ansvaret i den delen skall inträda först när återförsäkringen börjar gälla.
Ansvaret gäller till och med försäkringstidens sista dag.
(Jfr 12 kap. 2 § promemorian och 3 kap 2 § PFL.)
Paragrafen behandlar försäkrings- och ansvarstiden. Den motsvarar 3 kap. 2 § rörande konsumentförsäkring och 8 kap. 4 § rörande företagsförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 9.2.2. – I 1927 års FAL finns en viss motsvarighet i 11 §. – Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Första stycket
Första stycket anger försäkringstiden. I motsats till vid konsumentförsäkring är det särskilt vid livförsäkring naturligt att avtala mycket långa tider; ofta sluts livförsäkring på den försäkrades livstid. Däremot kan inte avtalas att en försäkring gäller tills vidare eller tills en viss händelse inträffar. Om ingen tid skulle avtalas, gäller försäkringen på ett år.
Andra stycket
Andra stycket handlar om ansvarstidens början. Till skillnad från vad fallet är vid konsumentförsäkring, där det råder avtalsfrihet, är förevarande bestämmelse tvingande till försäkringstagarens fördel. Reglerna förutsätter för sin tillämpning att ett försäkringsavtal har kommit eller kommer till stånd. Om försäkringsbolaget under alla omständigheter skulle avslå ansökningen, kan det inte bära något ansvar bara därför att en skada inträffar innan bolaget har meddelat sitt beslut förutsatt, naturligtvis, att avslagsbeslutet står i överensstämmelse med 1 §. En annan sak är att, när huvudregeln i styckets första mening är tillämplig, detta oftast leder till att försäkringsbolagets ansvar kommer att omfatta även tid innan avtalet ingicks.
Enligt första meningen inträder försäkringsbolagets ansvar dagen efter den då försäkringstagaren ansökte om försäkringen eller antog ett anbud av försäkringen från bolaget. Vid vissa personförsäkringar kan det dröja en tid innan försäkringsbolaget definitivt kan fastställa att det går att bevilja försäkring på de villkor som angetts i ansökan. För att ansvaret skall inträda vid den angivna tidpunkten är det emellertid tillräckligt att man i efterhand kan konstatera att det då fanns förutsättningar för att bevilja den sökta försäkringen. För att detta skall kunna konstateras krävs det vid somliga personförsäkringar att sökanden lämnar uppgifter om sitt hälsotillstånd och ibland också undergår läkarundersökning.
En förutsättning för att ansvaret skall inträda från angiven tidpunkt är att försäkring kan beviljas på normala villkor eller på sådana speciella villkor som framgår av ansökan. Ansökan måste därför vara så preciserad att det utan vidare framgår vilken försäkring som avses: försäkringsform, försäkringstid och försäkringsbelopp måste som regel vara angivna såvida detta ändå inte framgår av omständigheterna.
Tiden räknas fr.o.m. dagen efter den då ansökan avgavs till försäkringsbolaget. Om ansökan görs en måndag, börjar alltså ansvarstiden på tisdag kl. 0.00. Denna regel grundar sig främst på praktiska överväganden.
Bevisbördan för när ansökan gjordes ligger som princip på försäkringstagarsidan. Ett påstående om att ansökan avgavs före försäkringsfallet måste te sig åtminstone sannolikt med hänsyn till omständigheterna. Har ansökan sänts i brev, lär man i allmänhet kunna utgå från den dag då ansökan kom till försäkringsbolaget och därifrån räkna bakåt den tid som normalt skall åtgå för postbefordran.
Försäkringsavtalet kan också komma till stånd genom att försäkringstagaren accepterar ett anbud från försäkringsbolaget. Ett praktiskt exempel är att den försäkring sökanden begärt inte kan beviljas alls eller inte i begärd form och att försäkringsbolaget därför erbjuder ett eller flera andra försäkringsalternativ. I sådana fall räknas ansvarstiden från det att försäkringstagaren avgav sin accept.
Bestämmelsen i första meningen är som tidigare nämnts tvingande till försäkringstagarens fördel, men den är inte undantagslös. I styckets fortsättning behandlas tre olika möjligheter att avvika från huvudreglerna: önskemål från försäkringstagaren, s.k. kontantklausul och förbehåll om återförsäkring.
Den som söker försäkring kan av olika skäl önska att försäkringen skall träda i kraft först vid en senare tidpunkt, kanske därför att han anser sig behöva ett särskilt skydd under en planerad utlandsvistelse eller vill ersätta en äldre försäkring som är på väg att löpa ut. För tydlighetens skull har i andra meningen tagits in en bestämmelse om att försäkringstagaren på detta vis kan skjuta fram tidpunkten för ansvarets inträde. Det andra undantaget som nämns är i tredje meningen en kontantklausul, dvs. ett förbehåll att försäkringsbolagets ansvar skall inträda tidigast när försäkringstagaren betalar premie för försäkringen. Det sista undantag från huvudregeln som upptagits i andra stycket avser enligt fjärde meningen förbehåll för återförsäkring. Sådana förbehåll används när försäkringen – eventuellt i förening med tidigare meddelade försäkringar för samma person – innefattar ett så stort riskåtagande från försäkringsbolagets sida att detta måste söka återförsäkring för hela eller en del av försäkringen.
Tredje stycket
Här anges ansvarstidens slut. Försäkringsbolaget svarar för försäkringsfall till och med sista dagen av försäkringstiden.
Uppsägning av en tidsbegränsad försäkring till försäkringstidens utgång
3 § Försäkringstagaren får när som helst säga upp en tidsbegränsad försäkring att upphöra vid försäkringstidens utgång.
Försäkringsbolaget får säga upp en tidsbegränsad försäkring till försäkringstidens utgång. Uppsägningen skall göras skriftligen och sändas till försäkringstagaren tidigast sex månader och senast en månad innan försäkringstiden går ut. Den skall för att få verkan innehålla en förfrågan om försäkringstagaren vill ha försäkringen förnyad. Begär försäkringstagaren att försäkringen förnyas, gäller uppsägningen bara om det finns särskilda skäl att vägra försäkring med hänsyn till sådana omständigheter som anges i 1 § första stycket.
(Jfr 12 kap. 1, 8 och 9 §§ promemorian samt 3 kap. 1, 7 och 8 §§ PFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlar parternas rätt till uppsägning av tidsbegränsade försäkringar till försäkringstidens utgång. Den har ingen motsvarighet vid företagsförsäkring. I reglerna om konsumentförsäkring svarar den mot 3 kap. 3 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.2.3.
Med en tidsbegränsad försäkring avses en försäkring som avtalats att gälla för en viss tid eller tills den försäkrade uppnår en viss ålder. Det gäller oavsett om den utgör en ren riskförsäkring där utbetalning sker bara om försäkringsfall inträffar under försäkringstiden eller om den alltid skall avslutas med utbetalning av ett visst belopp, t.ex. vid s.k. sammansatt kapitalförsäkring. En livsvarig försäkring räknas däremot inte som tidsbegränsad även om försäkringsbeloppet på försäkringstagarens begäran skall betalas ut när den försäkrade uppnår viss ålder.
Första stycket
I första stycket slås fast att försäkringstagaren har rätt att när som helst säga upp en tidsbegränsad försäkring till försäkringstidens utgång. I och för sig följer denna rätt av 5 § första stycket, men för klarhetens skull har – enligt vad Lagrådet föreslagit – en särskild regel om detta tagits in också i den paragraf som handlar om uppsägningsrätt till försäkringstidens utgång. Försäkringstagaren behöver inte iaktta någon särskild uppsägningstid, och uppsägningen kan ske både skriftligen och muntligen.
Andra stycket
I andra stycket regleras försäkringsbolagets rätt att säga upp en tidsbegränsad försäkring till försäkringstidens utgång. Sker ingen uppsägning, förnyas försäkringen efter vad som sägs i 4 §.
För uppsägning från försäkringsbolagets sida gäller ett krav på skriftlig form, och dessutom skall uppsägningen innehålla en förfrågan om försäkringstagaren vill ha försäkringen förnyad. Saknas denna förfrågan, får uppsägningen ingen verkan. Vidare gäller en uppsägningstid på en månad, vare sig tiden för försäkringen är bestämd eller ej. Uppsägningen får dock inte göras tidigare än sex månader före försäkringstidens utgång; det finns annars en risk att försäkringstagaren inte uppfattar problemet som överhängande och glömmer att göra något åt sitt försäkringsskydd. – Om uppsägningshandlingen sänds mindre än en månad före försäkringstidens utgång, förlängs försäkringstiden till en månad från tiden då uppsägningen avsändes.
Försäkringsbolagets rätt till uppsägning av en tidsbegränsad försäkring är inskränkt genom att försäkringstagaren har en principiell rätt att få försäkringen förnyad efter försäkringstidens utgång, om inte det finns särskilda skäl för att vägra förnyelse. Försäkringsbolaget har dock liksom vid nyteckning rätt att begära nya upplysningar av försäkringstagaren, även om försäkringen förnyas automatiskt (se 12 kap. 1 §). Vid t.ex. sjukförsäkring kan försäkringsbolaget kräva in nya uppgifter om den försäkrades inkomstförhållanden för att inte överförsäkring skall uppstå. Om försäkringstagaren inte svarar på försäkringsbolagets nya frågor, är detta en självständig grund för bolaget att vägra förnyelse.
Försäkring kan vägras med hänsyn till sådana omständigheter som anges i 1 §. Det innebär att bolaget kan avslå en begäran om förnyelse med hänsyn till den försäkrades hälsotillstånd om detta medför att han är oförsäkringsbar. Som framgår av hänvisningen till 1 § är den avgörande tidpunkten hur hälsotillståndet var när begäran om förnyelse framställdes. Försäkringsbolaget får alltså ta hänsyn till sådana försämringar av hälsotillståndet som har inträtt under försäkringstiden. Försäkringstagaren kan inte fordra att premien och villkoren blir oförändrade, om risken för försäkringsfall har ökat på detta vis. Man kan också tänka sig att den försäkrade genom en rad olycksfall under den gångna tiden visat sig vara särskilt utsatt för sådana skador; detta kan vara en grund för att avböja en begäran om förlängning av en olycksfallsförsäkring, i vart fall på oförändrade villkor. Andra exempel är när den försäkrades levnadsförhållanden – yrke, bostadsort osv. – förändrats så att försäkringsbolaget inte
anser sig längre kunna meddela försäkring eller att försäkringstagaren lämnat felaktiga uppgifter vid skadereglering eller på annat sätt missbrukat försäkringen: också sådana omständigheter kan få betydelse för prövningen.
Enligt 1 § gäller rätten till försäkring en personförsäkring som försäkringsbolaget normalt tillhandahåller allmänheten. Det innebär att bolaget har rätt att anpassa försäkringsvillkoren efter vad som numera utgör normala villkor för försäkringen utan att behöva åberopa några särskilda skäl för detta. Också i fråga om premiesättningen kan försäkringsbolaget följa sin normala praxis.
Förnyelse av försäkringen
4 § Har inte en giltig uppsägning skett enligt 3 §, förnyas en tidsbegränsad försäkring för en tid av ett år, om inte annat har avtalats. Försäkringsbolaget får ändra villkoren i den utsträckning som följer av 1 och 3 §§.
(Jfr 12 kap. 8 och 9 §§ promemorian samt 3 kap. 7 och 8 §§ PFL.)
Paragrafen, som utformats väsentligen i enlighet med Lagrådets förslag, reglerar förnyelse av tidsbegränsade försäkringar vid avtalstidens utgång när inte en giltig uppsägning skett enligt 3 §. En motsvarighet vid konsumentförsäkring finns i 3 kap. 4 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.2.3.
I 3 § anges vissa fall då en uppsägning gäller och därför försäkringen inte skall förnyas när försäkringstiden utgår. Det är också tänkbart att parterna från början avtalat att förnyelse inte skall ske, t.ex. när det gäller en olycksfallsförsäkring för en viss resa eller en sysselsättning under viss begränsad tid. Om inte några sådana omständigheter medför att försäkringen skall upphöra, förnyas den enligt paragrafen – i tvivelsmål på ett år.
I paragrafen har uttryckligen angetts att villkoren får ändras i den utsträckningen som tillåts enligt 1 och 3 §§. Som framgår av kommentaren till 3 § har försäkringstagaren bara rätt till sådan försäkring som försäkringsbolaget normalt tillhandahåller allmänheten. Försäkringsbolaget har alltså rätt att ändra premie och andra villkor i samband med förnyelsen så att de stämmer med vad som normalt gäller när bolaget meddelar försäkring av den aktuella typen. Vidare följer av 1 § att bolaget kan anpassa premie och andra villkor efter den försäkrades hälsotillstånd. Bolaget har alltså vissa möjligheter att ändra villkoren så att de stämmer med försäkringstekniska överväganden. Godtar försäkringstagaren inte de nya villkoren, har han emellertid möjlighet att påkalla domstolsprövning enligt 16 kap. 7 §.
Försäkringstagarens rätt att säga upp eller ändra försäkringen i förtid
5 § Försäkringstagaren får när som helst säga upp försäkringen att upphöra omedelbart eller vid en viss framtida tidpunkt. Om inte annat anges, får uppsägningen verkan dagen efter den dag då den kom fram till försäkringsbolaget.
Om inte annat följer av försäkringens art, har försäkringstagaren rätt att i samband med uppsägningen få försäkringen ändrad till premiefri försäkring (fribrev)
eller på sätt som närmare anges i försäkringsvillkoren få den återköpt av försäkringsbolaget, i den mån inte rätt till återköp saknas enligt inkomstskattelagen (1999:1229). För en försäkring som omfattas av 2 § lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel gäller dock att återköp tidigast får ske efter ett år.
I 13 kap. 3 § finns bestämmelser om återupplivning av en försäkring som blivit premiefri.
(Jfr 12 kap. 3 § promemorian och 3 kap. 3 § PFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlar försäkringstagarens rätt att säga upp eller ändra försäkringen i förtid (jfr 3 § första stycket, som bara rör uppsägning till försäkringstidens utgång). Paragrafen har för konsumentförsäkringens del viss motsvarighet i 3 kap. 6 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.2.4.
Första stycket
Försäkringstagaren har – även i andra fall än som anges i 3 § – rätt att när som helst säga upp sin försäkring för omedelbart upphörande. Den kan också sägas upp för att upphöra vid viss framtida tidpunkt, t.ex. när en annan försäkring börjar gälla. Enligt andra meningen upphör försäkringen i tvivelsmål dagen efter den dag då uppsägningen kom fram till försäkringsbolaget. Det gäller även om uppsägningen görs muntligen. Råkar den försäkrade ut för ett försäkringsfall före den angivna tidpunkten, gäller försäkringen även om uppsägningen avsänts vid tiden för försäkringsfallet.
Om inte försäkringen har något återköps- eller fribrevsvärde, medför uppsägningen att försäkringstagaren i vart fall kan kräva att en viss del av premien betalas tillbaka (se 11 §).
Andra stycket
Enligt första meningen skall försäkringstagaren ha rätt att få försäkringen ändrad till fribrev, under förutsättning att försäkringen har något ekonomiskt värde. Om fribrevsvärdet är alltför lågt i förhållande till kostnaderna för fortsatt administration, behöver försäkringsbolaget inte utfärda fribrev, men då kan återköp i vissa fall vara möjligt. Det avgörande är emellertid i båda fallen vad som är möjligt av försäkringstekniska skäl. Exempelvis kan man inte medge någon generell rätt till återköp av livränteförsäkringar. Det kan också finnas andra försäkringsprodukter till låga kostnader som inte kan bära en omfattande administration. Till detta kommer begränsningar av återköpsrätten av skattetekniska skäl. Detaljer i fråga om rätten till fribrev regleras i försäkringsvillkoren. För att hindra kringgående av lagen om avkastningsskatt gäller vidare en tidsbegränsning enligt andra meningen.
Återköp kan också vara uteslutet av andra skäl än som framgår av denna paragraf, nämligen på grund av ett förbehåll från någon annan än försäkringsbolaget. Om försäkringstagaren har fått försäkringen i gåva eller genom testamente, kan givaren (testator) ha föreskrivit att försäkringen inte får återköpas. Ett sådant förbehåll kan också vara intaget i ett förmånstagarförordnande. Vidare innebär ett oåterkalleligt förmånstagar-
förordnande eller en pantsättning att försäkringstagaren inte får på egen hand begära återköp av försäkringen.
Tredje stycket
En försäkring som har övergått till att vara premiefri (fribrev) kan återupplivas till det ursprungliga försäkringsbeloppet genom att försäkringstagaren inom tre månader tar upp premiebetalningen igen. Detta stycke innehåller en erinran om den möjligheten.
Försäkringstagarens rätt till fortsatt försäkring efter återköp
6 § Om försäkringsbolaget har återköpt en livförsäkring med sparmoment, har försäkringstagaren rätt att utan ny hälsoprövning fortsätta försäkringen som ren riskförsäkring. Detta gäller dock inte om annat har avtalats.
Försäkringsbolaget skall senast när återköpsbeloppet betalats ut avsända en underrättelse till försäkringstagaren om rätten till fortsatt försäkring enligt första stycket. Försummar försäkringsbolaget detta, ansvarar bolaget under sex månader från utbetalningen som om en sådan försäkring hade begärts. Om försäkringsbolaget under denna tid avsänder en underrättelse, upphör dock ansvaret när underrättelsen avsänds.
Begäran om fortsatt försäkring skall framställas inom sex månader från det att försäkringsbolaget har avsänt en underrättelse enligt andra stycket, dock senast inom ett år från det att återköpsbeloppet betalades ut.
(Jfr 12 kap. 10 § promemorian och 3 kap. 9 § PFL.)
Paragrafen reglerar försäkringstagarens rätt till fortsatt försäkring efter att ha återköpt en livförsäkring med sparmoment. Den har ingen motsvarighet vid skadeförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 9.2.4. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1927 års FAL.
Första stycket
Bestämmelsen, som är dispositiv, ger vid vissa praktiskt viktiga former av livförsäkring försäkringstagaren rätt att avbryta sparandet och fortsätta försäkringen som en ren riskförsäkring. Detta gäller bara för försäkringar med sparmoment. I första hand avses kapitalförsäkringar som medför en garanterad rätt till utbetalning av ett försäkringsbelopp, som är avsett att byggas upp genom premiebetalningen.
Bestämmelsens värde för försäkringstagaren ligger främst i att den fortsatta försäkringen skall, om inte annat avtalats, meddelas utan ny hälsoprövning. När den nya premien fastställs, får försäkringsbolaget alltså inte ta hänsyn till sådan försämring av den försäkrades hälsa som kan ha inträffat efter det att den ursprungliga försäkringen tecknades.
Beträffande den fortsatta försäkringens utformning är utgångspunkten att försäkringsbolagets riskåtagande skall vara oförändrat. Sparandet faller däremot bort i och med återköpet. För de närmare villkoren blir försäkringstekniska hänsyn avgörande. Eftersom riskåtagandet vid livförsäkringar av det slag som omfattas av regeln sjunker mot noll vid försäk-
ringstidens slut, får sålunda den fortsatta försäkringen gälla med ett sjunkande dödsfallsbelopp.
Andra stycket
För att försäkringstagaren skall bli medveten om sin rätt till fortsatt försäkring åläggs försäkringsbolaget i andra stycket att underrätta honom om denna möjlighet. Underrättelsen skall sändas eller lämnas till försäkringstagaren senast när återköpsvärdet betalas ut.
Om försäkringsbolaget försummar sin underrättelseskyldighet, gäller ett ansvar under högst sex månader som om fortsatt försäkring enligt första stycket hade begärts.
Försäkringsbolaget kan emellertid bli fritt från ansvar igen genom att skicka underrättelsen i efterhand. Ansvaret upphör redan vid avsändandet. Här kan man inte kräva att försäkringsbolaget skall skicka meddelandet någon viss tid i förväg – begäran om återköp kanske kommer i ett brev med önskemål om omedelbar utbetalning. Det måste därför godtas att meddelandet kan lämnas så sent att försäkringstagaren i praktiken är oförsäkrad när han får det.
Tredje stycket
Försäkringstagaren har sex månader på sig att överväga om han skall fortsätta med försäkringen. Under denna tid har försäkringstagaren inte något skydd av försäkringen. Underrättelsen går på försäkringstagarens risk, och fristen löper alltså ut även om meddelandet inte kommer fram.
Om försäkringsbolaget försummar att sända den föreskrivna underrättelsen, kan man inte tillämpa huvudregeln om sex månader från avsändandet. För att försäkringsbolaget inte skall tvingas bevara bevis om sådana underrättelser under obegränsad tid ges i stycket också en yttersta frist om ett år från det att återköpsbeloppet betalades ut.
Försäkringsbolagets rätt att säga upp eller ändra försäkringen i förtid
7 § Försäkringsbolaget får göra förbehåll om rätt att säga upp eller ändra en sjuk- eller olycksfallsförsäkring vid slutet av en premieperiod, om förbehållet behövs på grund av försäkringens art eller någon annan särskild omständighet. Under samma förutsättning får bolaget göra förbehåll om rätt att ändra en livförsäkring vid slutet av en premieperiod.
Ett förbehåll enligt första stycket får inte innebära att försäkringen får sägas upp eller ändras därför att ett försäkringsfall har inträffat eller den försäkrades hälsa har försämrats. En uppsägning eller ett meddelande om ändring med stöd av förbehållet får verkan en månad efter det att försäkringsbolaget avsände uppsägningen eller meddelandet.
Första och andra styckena tillämpas också på förbehåll om att försäkringen utan uppsägning eller annan åtgärd från försäkringsbolagets sida skall upphöra eller ändras vid slutet av en premieperiod om en viss händelse inträffar. En förutsättning för att ett sådant förbehåll skall få verkan är att bolaget i samband med krav på premien har påmint försäkringstagaren om förbehållet.
Ytterligare bestämmelser om uppsägning av en försäkring i förtid finns i 12 kap. 3 § och 13 kap. 2 §.
(Jfr 12 kap. 5 och 6 §§ promemorian samt 3 kap. 4 och 5 §§ PFL.)
Paragrafen, som utformats väsentligen i enlighet med Lagrådets förslag, gäller försäkringsbolagets rätt att göra förbehåll om uppsägning och om ändring av försäkringsvillkoren. Den avser bara uppsägning och ändringar i förtid. Ändringar i samband med förnyelse av försäkringen regleras i 4 §. Paragrafen har för konsumentförsäkringen viss motsvarighet i 3 kap. 7 och 8 §§. – Övervägandena finns i avsnitt 9.2.5.
Första stycket
Första stycket behandlar rätten att göra förbehåll i försäkringsavtalet om uppsägning eller ändring av sjuk- och olycksfallsförsäkring samt om ändring av livförsäkring. Förbehåll om uppsägning av livförsäkring i förtid är inte tillåtna. Det är därför nödvändigt för tillämpning av paragrafen att hålla isär försäkringstyperna. Om en försäkring har inslag av såväl livförsäkring som sjuk- och olycksfallsförsäkring, vilket kan förekomma t.ex. vid s.k. barn- och ungdomsförsäkring, får man ställa frågan vilket av dessa moment som är det väsentliga. Om inslagen av sjuk- och olycksfallsförsäkring är helt klart dominerande, är det tillåtet att göra förbehåll om uppsägning.
Uppsägning och ändring kan bara ske vid slutet av en premieperiod, dvs. vid en tidpunkt då en premie förfaller till betalning. Det är alltså inte möjligt att säga upp eller ändra en slutbetald försäkring.
Enligt första meningen är förbehåll beträffande sjuk- och olycksfallsförsäkring tillåtet när det behövs på grund av försäkringens art eller någon annan särskild omständighet (varvid är att märka att vissa omständigheter är otillåtna skäl enligt andra stycket). Det kan exempelvis gälla en sjukförsäkring som behöver anpassas till den försäkrades ändrade inkomstförhållanden. Ibland får man räkna med att situationen ändras på ett genomgripande sätt, och då kan försäkringen behöva uppsägas, i andra fall är det tillräckligt att villkoren ändras – t.ex. att den försäkrades behov av ersättning för sjukvårdskostnad eller invaliditet ökar efter pensioneringen, då han inte längre kan räkna med sådan ersättning från en kollektiv försäkring. Ett förbehåll som kan motiveras av en särskild omständighet kan ta sikte på att vid sjukförsäkring hindra överförsäkring, dvs. att högre ersättning utgår än som svarar mot den försäkrades verkliga förlust.
Ändring av livförsäkring behandlas i andra meningen. Vid dessa försäkringar, som ofta meddelas på lång tid, kan det finnas anledning att anpassa premien efter den framtida ekonomiska utvecklingen eller höja premien om den försäkrade övergår till ett nytt och farligare yrke. I alla dessa situationer är det försäkringsbolagets sak att visa att förbehållet är behövligt och tar vederbörlig hänsyn till försäkringstagarens intresse.
Andra stycket
Till skydd för försäkringstagaren är vissa förbehåll förbjudna. Uppsägning eller ändring får inte ske efter det att ett försäkringsfall inträffat eller på den grund att den försäkrades hälsa förändrats. Det väsentliga är här
vad förbehållet reellt innebär, oavsett hur det är formulerat. Om en olycksfallsförsäkring innehåller förbehållet att försäkringen skall upphöra eller ändras ifall den försäkrade får förtidspension eller sjukbidrag, står det klart att i vart fall villkoret om sjukbidrag tar sikte på hälsoförändring och inte kan godtas. Detsamma gäller förtidspension, om pensioneringen beror på den försäkrades hälsa. Ett villkor om att försäkringen skall upphöra då den försäkrade får vanlig ålderspension är däremot tillåtet.
En uppsägning eller meddelande om ändring får verkan en månad efter det att försäkringsbolaget avsände uppsägningen eller meddelandet. Enligt 10 kap. 4 § 3 skall efter avtalsslutet försäkringstagaren särskilt informeras om sådana förbehåll rörande uppsägning eller ändring som paragrafen behandlar. Som framgår av 10 kap. 6 § skall han också informeras om ändringen samtidigt med premiekravet för den period då de nya villkoren skall gälla.
Tredje stycket
I tredje stycket behandlas automatiskt verkande förbehåll om upphörande eller ändring av försäkringen ifall en viss händelse inträffar (t.ex. att den försäkrade deltar i väpnad konflikt i främmande land eller bosätter sig utomlands). För sådana förbehåll uppställs motsvarande krav som för uppsägning eller ändring. Förbehållet skall alltså behövas på grund av försäkringens art eller någon annan särskild omständighet, och det får inte ta sikte på ett inträffat försäkringsfall eller en hälsoförändring. Såvitt angår livförsäkring kan förbehållet inte gå ut på upphörande utan bara ändring av villkoren. Vidare fordras för att förbehållet skall bli giltigt att försäkringstagaren i samband med premiekrav skall ha påmints om det. Det förutsätts att både villkor och den senare påminnelsen preciserar vad det är för händelser som medför att försäkringen upphör eller ändras.
Fjärde stycket
Här påminns om att försäkringsbolaget i två andra fall kan säga upp en personförsäkring för upphörande i förtid: vid brott mot upplysningsplikten och vid dröjsmål med premiebetalning.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
8 § Om försäkringsbolaget försätts i konkurs, har konkursboet rätt att säga upp en sjuk- eller olycksfallsförsäkring med fjorton dagars uppsägningstid. Av 5 § framgår att försäkringstagaren alltid har rätt att säga upp en personförsäkring att upphöra omedelbart.
Upphör en personförsäkring att gälla på grund av konkurs, har försäkringstagaren och andra som lider skada på grund av detta rätt till skadestånd.
(De frågor som regleras i paragrafen är inte berörda i promemorian eller PFL.)
Paragrafen, som utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, handlar om vissa följder av att ett försäkringsbolag försätts i konkurs. För
konsumentförsäkringen har den sin motsvarighet i 3 kap. 9 § och för företagsförsäkringen i 8 kap. 7 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.2.6. – Paragrafen har viss motsvarighet i 26 § i 1927 års FAL.
En sjuk- eller olycksfallsförsäkring kan vid konkurs sägas upp av konkursboet med fjorton dagars uppsägningstid. Till skillnad mot motsvarande bestämmelser vid skadeförsäkring innehåller paragrafen ingen regel om att försäkringstagaren har rätt att säga upp avtalet på grund av konkursen. Det beror på att en sådan rätt redan framgår av 5 §, som ju ger försäkringstagaren rätt att när som helst, alltså också i en konkurssituation, säga upp en personförsäkring att upphöra omedelbart eller vid en viss framtida tidpunkt. Det har dock ansetts motiverat att erinra om detta i förevarande paragraf.
Försäkringsbolagets uppsägningsrätt gäller inte livförsäkring. Orsaken är att sådan försäkring ofta löper på lång tid och också, vid sidan om ren riskförsäkring, innefattar ett sparande. Den lämpliga lösningen vid en konkurs är därför typiskt sett inte att försäkringsförhållandet upphör utan att det kan fortsätta men med ett annat försäkringsbolag som motpart till försäkringstagaren. Vad som gäller i detta fall regleras i försäkringsrörelselagen.
Som framgår av andra stycket är en förutsättning för skadestånd att försäkringstagarens uppsägning föranletts av konkursen.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 3 kap. 9 §.
9 § Försäkringstagaren och andra som lider skada har rätt till skadestånd om en personförsäkring upphör att gälla på grund av att
1. försäkringsbolaget vid en utmätning saknar tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen, förklarar sig ställa in sina betalningar eller annars kommer på obestånd, eller
2. försäkringsbolagets rätt upphör att bedriva marknadsföring och att ingå nya försäkringsavtal om risker som är belägna i Sverige eller att alls driva försäkringsrörelse.
(De frågor som regleras i paragrafen är inte berörda i promemorian eller PFL.)
Paragrafen handlar om försäkringstagarens och andra skadelidandes rätt till skadestånd om försäkringsbolaget annars kommer på obestånd eller liknande. För konsumentförsäkring har den sin motsvarighet i 3 kap. 10 § tredje stycket. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 7 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.2.6. – Paragrafen har viss motsvarighet i 26 § tredje mom. samt 27 § första stycket i 1927 års FAL.
Försäkringstagaren har alltid rätt att säga upp en personförsäkring att upphöra omedelbart (se 5 § första stycket, som det erinras om i 8 §). Om uppsägningen görs på grund av något förhållande som anges i förevarande paragraf, har försäkringstagaren och andra som lider skada på grund av detta rätt till skadestånd, alltså motsvarande vad gäller för skadestånd vid konsumentförsäkringen enligt 3 kap. 10 §.
10 § Om försäkringsbolaget har trätt i likvidation, tillämpas 8 §. En sjuk- eller olycksfallsförsäkring upphör att gälla ett år efter likvidationens början, om inte försäkringstagaren har sagt upp den dessförinnan.
(De frågor som regleras i paragrafen är inte berörda i promemorian eller PFL.)
Paragrafen uttalar vad som skall gälla vid likvidation. För konsumentförsäkring har paragrafen sin motsvarighet i 3 kap. 11 §. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 7 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.2.6. – Paragrafen har motsvarighet i 27 § andra stycket i 1927 års FAL. – Hänvisningen till 8 § innebär att försäkringstagaren och andra har rätt till skadestånd enligt vad som anges där. Regeln om att försäkringen upphör efter ett år gäller sjuk- och olycksfallsförsäkringar (alltså inte livförsäkringar som i denna situation skall överlåtas till ett annat försäkringsbolag enligt försäkringsrörelselagen). Det hänvisas i övrigt till kommentaren till 3 kap. 11 §.
Rätten till försäkringens värde när försäkringen upphör att gälla, m.m.
11 § När en personförsäkring upphör att gälla, skall försäkringsbolaget ställa försäkringens värde till försäkringstagarens förfogande, även om bolaget i övrigt är fritt från ansvar. Om försäkringsbolaget i annat fall, på grund av dröjsmål med premiebetalningen, har varit helt eller delvis fritt från ansvar under någon del av försäkringstiden, skall premien eller återbäringen anpassas efter detta.
(Jfr 12 kap. 7 § promemorian och 3 kap. 6 § PFL.)
Paragrafen reglerar försäkringstagarens rätt till försäkringens värde när en personförsäkring upphör att gälla, liksom om en justering av premie och återbäring i vissa fall när försäkringsbolagets ansvar har varit begränsat. Den har ingen motsvarighet vid skadeförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 9.2.7. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1927 års FAL (se dock 101 §).
I paragrafen uttrycks den allmänna principen om rätten till försäkringens värde. Det uppsamlade matematiska värde som försäkringen kan ha tillhör alltid försäkringstagaren.
Regeln i första meningen tillämpas oberoende av om försäkringen upphör i förtid eller vid den avtalade försäkringstidens slut. Den gäller oavsett anledningen till att försäkringen upphör att gälla och även när försäkringstagaren har brutit mot någon av sina förpliktelser mot försäkringsbolaget – t.ex. genom att lämna oriktiga uppgifter vid tecknandet eller genom att inte betala premien. Att försäkringstagaren av sådan anledning går miste om det skydd försäkringen var avsedd att ge påverkar alltså inte rätten till det tekniska värdet. Det försäkringstekniska värde som bestämmelsen avser byggs till största delen – särskilt när det gäller försäkringar med sparmoment – upp genom försäkringstagarens premiebetalning. Till en del uppstår värdet genom att utvecklingen av dödlighet, räntor osv. blir förmånligare än man har räknat med, något som vid livförsäkring normalt ger upphov till återbäring. Ett värde kan
emellertid också uppkomma genom att försäkringstagaren har betalat premie för längre tid än försäkringen faktiskt kom att löpa, t.ex. om försäkringen upphör under en period för vilken premie redan har betalats. Också ett sådant värde skall tillgodogöras försäkringstagaren.
Lagen innehåller inget om hur värdet skall beräknas. Sådana bestämmelser förutsätts i stället finnas i villkoren, vilket ger försäkringsbolagen en viss frihet när det gäller utformningen av försäkringstagarens rättigheter i detta avseende. Villkoren kan innehålla att ingen återbetalning alls görs när det möjliga beloppet uppenbarligen är så lågt att det inte kan motivera kostnaderna för uträkning och utbetalning.
Om försäkringstagaren låter bli att betala premierna för försäkringen och detta leder till att försäkringen upphör, gäller första meningen. Om försäkringstagaren i stället återupplivar försäkringen genom att inom viss tid betala den utestående premien, blir andra meningen tillämplig. Enligt 13 kap. 3 § skall då hela premien betalas trots att försäkringsbolaget under en del av den förflutna tiden har varit helt eller delvis fritt från ansvar. Den bestämmelse som kommenteras här innebär emellertid att försäkringsbolaget har rätt att tillgodoräkna sig bara en del av denna premie, medan resten skall återföras till försäkringstagaren genom återbetalning eller som reduktion av kommande premier. Kärnan i regeln är att försäkringsbolaget visserligen har rätt till premie som motsvarar det ansvar försäkringsbolaget har burit men inte utöver detta. Försäkringsbolaget skall samtidigt naturligtvis ha rätt att tillgodoräkna sig den premie som svarar direkt mot det skydd försäkringstagaren har haft samt ersättning för den ränteförlust som uppkommit genom att premien betalats för sent. Försäkringsbolaget har dessutom rätt att tillgodoräkna sig en viss premie för den förmån som återupplivningen innebär för försäkringstagaren.
När det i bestämmelsen sägs att värdet skall ställas till försäkringstagarens förfogande, måste detta naturligtvis läsas med tillägget ”eller försäkringstagarens rättsinnehavare”, som kan vara en förmånstagare, en panthavare osv. som har rätt till beloppet.
Paragrafen är tvingande. Om villkoren innebär att värdet beräknas lägre än vad som följer av vedertagna försäkringsmatematiska principer, skall alltså detta rättas till vid uppgörelsen med försäkringstagaren.
12 kap. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
I kapitlet regleras följderna av att försäkringstagaren eller den försäkrade bryter mot s.k. biförpliktelser. Kapitlet har vid konsumentförsäkring sin motsvarighet i 4 kap. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 8–16 §§.
Kapitlet omfattar tolv paragrafer. Där har samlats regler om försäkringsbolagets möjligheter att friskriva sig från ansvar eller begränsa ansvaret, främst därför att motparten har eftersatt sina förpliktelser enligt försäkringsavtalet. Bestämmelserna handlar om upplysningsplikten (1– 4 §§), undantag från försäkringen m.m. (5–7 §§) samt framkallande av försäkringsfall (8 och 9 §§). Vissa gemensamma bestämmelser ges i 10 och 11 §§. Kapitlet avslutas med en bestämmelse (12 §) som förebygger att reglerna om överträdelse av biförpliktelser kringgås genom villkor som formellt är avfattade som undantagsbestämmelser (s.k. omfattningsvillkor).
I flera av de situationer som behandlas i kapitlet uppkommer frågan om försäkringsbolaget kan åberopa allmänna avtalsrättsliga principer som grund för att försäkringsavtalet är ogiltigt eller att bolaget är fritt från ansvar. Utgångspunkten är att den allmänna avtalsrätten gäller också på försäkringsområdet. Avtalslagens ogiltighetsregler skall tillämpas även när det gäller svek och förfarande i strid med tro och heder vid upplysningspliktens fullgörande, vilket lär vara det mest praktiska fall där de blir aktuella. I en mycket speciell situation skall dock förevarande lag ensam bestämma försäkringsbolagets reaktionsmöjligheter i ett sådant fall, nämligen när det gäller självmord vid livförsäkring (se 12 kap. 8 §).
Upplysningsplikten
1 § Försäkringstagaren och den försäkrade är skyldiga att på försäkringsbolagets begäran lämna upplysningar som kan ha betydelse för frågan om en personförsäkring skall meddelas, utvidgas eller förnyas. Försäkringsbolaget får också under försäkringstiden begära sådana upplysningar om den försäkrades ekonomiska förhållanden som är av betydelse för försäkringens utformning. Försäkringstagaren och den försäkrade skall ge riktiga och fullständiga svar på försäkringsbolagets frågor.
(Jfr 13 kap 1 § promemorian och 4 kap. 1 § PFL.)
Paragrafen anger innebörden av upplysningsplikten vid personförsäkring. Den har vid konsumentförsäkring sin motsvarighet i 4 kap. 1 § och vid företagsförsäkring sin motsvarighet i 8 kap. 8 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.3.1. – Paragrafen har ingen uttrycklig motsvarighet i 1927 års FAL.
Huvudregeln för upplysningspliktens utsträckning i tiden framgår av första meningen. Skyldigheten att svara på försäkringsbolagets frågor gäller till dess att försäkringsbolaget har tagit ställning till frågan om en försäkring skall meddelas, utvidgas eller förnyas. Beträffande nyteckning av försäkring kan detta ske genom att försäkringsbolaget avger ett bindande anbud eller accepterar en ansökan från försäkringstagaren.
Försäkringstagaren är alltså skyldig att lämna de uppgifter försäkringsbolaget behöver för sitt beslut att meddela försäkring men inte uppgifter som bolaget kan vilja ha senare. Om försäkringsbolaget i ett senare skede – när misstanke om brott mot upplysningsplikten kanske uppstått – ställer ytterligare frågor och försäkringstagaren lämnar oriktiga svar, utgör det alltså inte något brott mot upplysningsplikten som kan åberopas enligt 2 eller 3 §. Upprepar försäkringstagaren i samband med regleringen av ett försäkringsfall tidigare oriktiga uppgifter om sitt hälsotillstånd vid tiden för tecknandet, kan inte heller 16 kap. 4 § åberopas för att sätta ned rätten till ersättning utöver vad som följer av 12 kap.
I samband med tecknandet av försäkringen får försäkringsbolaget däremot fortsätta att ställa frågor intill dess det har tagit ställning till om det är berett att meddela försäkring och på vilka villkor det skall ske. Försäkringsbolaget kan ställa kompletterande frågor med anledning av de svar som lämnats i ett första frågeformulär, men bolaget kan också ta upp nya frågor av betydelse för bedömningen av risken.
Upplysningsplikten enligt första meningen blir aktuell igen om försäkringstagaren efter uppsägning begär fortsatt försäkring på ändrade villkor. Försäkringsbolaget har då rätt att få de upplysningar bolaget behöver för sin bedömning, och därvid gäller 1 §. Upplysningsplikten kan aktualiseras även i samband med förnyelsen av en tidsbegränsad försäkring. Detsamma gäller om försäkringstagaren begär återupplivning av en försäkring efter den frist som anges i 13 kap. 3 § eller den längre frist som kan finnas angiven i villkoren.
I många försäkringstyper ingår i avtalet att försäkringstagaren har rätt att utan ny hälsoprövning utvidga försäkringsskyddet i olika avseenden om en viss händelse inträffar (s.k. optionsrätt). Som framgår av första meningen har försäkringsbolaget även då rätt att infordra de uppgifter som krävs för att optionsrätten skall kunna utnyttjas av försäkringstagaren.
Av 2 och 3 §§ framgår visserligen att försäkringstagarens subjektiva förhållande till de lämnade uppgifterna har betydelse för frågan om följderna av eventuella oriktigheter. Upplysningspliktens innebörd skall emellertid i och för sig bestämmas objektivt: försäkringstagaren och den försäkrade skall enligt tredje meningen lämna riktiga och fullständiga svar på försäkringsbolagets frågor. Det är inte något självständigt försvar för försäkringstagaren att han inte insåg att en efterfrågad uppgift kunde ha någon betydelse för försäkringsbolagets bedömning. Inte heller kan den som har förtigit en viss sjukdom undgå konsekvenserna av förtigandet genom att visa att han senare har tillfrisknat från sjukdomen.
Upplysningsplikten är densamma för försäkringstagaren och den försäkrade. Var och en av dem skall svara på de frågor som ställs till dem, och en oriktig uppgift får samma effekt vem av dem som än lämnar den. En oriktig uppgift från den försäkrade kan alltså gå ut över försäkringstagaren, även om denne är i god tro, och omvänt.
Upplysningsplikten innebär i huvudsak en skyldighet att svara på försäkringsbolagets frågor. Med undantag för de fall där ett förtigande av någon speciell omständighet skulle utgöra svek eller förfarande i strid mot tro och heder, finns det ingen skyldighet att lämna uppgifter om sådant som försäkringsbolaget inte frågar om. Det betyder att den försäkrade inte spontant behöver underrätta försäkringsbolaget om hans
levnadsförhållanden ändras efter det att uppgifterna har lämnats. Inte heller behöver uppgifter, som har lämnats i god tro men som senare visar sig vara felaktiga, rättas spontant.
De frågor som ställs brukar i första hand avse sökandens hälsa, ålder och yrke samt – vid sjukförsäkring – hans inkomstförhållanden och rätt till kontanta sjukförmåner. Men även andra omständigheter kan vara av betydelse. Det kan åtminstone i vissa fall vara rimligt att försäkringsbolaget begär uppgifter om tidigare försäkringar hos andra försäkringsbolag. Sådana uppgifter kan ibland ge försäkringsbolaget anledning till särskild försiktighet, t.ex. om sökanden tidigare har fått en försäkring uppsagd hos något annat försäkringsbolag eller tycks vilja teckna livförsäkringar utöver vad som verkar motiverat med tanke på hans förhållanden. Här liksom annars måste bolaget naturligtvis ta skälig hänsyn till försäkringstagarens personliga integritet vid sina undersökningar. Om försäkringsbolaget ställer frågor om sådant som över huvud taget inte har saklig betydelse, leder oriktiga eller ofullständiga svar på frågorna inte till någon sanktion (jfr 4 §).
Som framgått gäller upplysningsplikten som huvudregel bara tills försäkringsbolaget beslutar sig för att bevilja eller förnya en begärd försäkring. I paragrafens andra mening ges dock en särskild regel om rätt för försäkringsbolaget att under försäkringstiden begära nya uppgifter om den försäkrades ekonomiska förhållanden. Regeln får betydelse för sådana sjuk- och olycksfallsförsäkringar där försäkringsbeloppens storlek är satta i relation till den försäkrades inkomstförhållanden, i första hand försäkring med periodisk ersättning. Försäkringsbolaget kan vid sådan försäkring vilja se till att det kvarstår en viss självrisk genom att det fortlöpande kan få tillgång till aktuella uppgifter om den försäkrades inkomstförhållanden. Oriktiga uppgifter som på detta sätt lämnas under försäkringstiden får bedömas på samma sätt som uppgifter som lämnas vid avtalets ingående.
Om försäkringstagaren är omyndig, står det klart att han får svara för felaktiga uppgifter som hans förmyndare lämnar. I den mån den underårige själv lämnar uppgifter lär han oftast göra det i egenskap av försäkrad, antingen därför att t.ex. förmyndaren skall vara försäkringstagare eller – när den omyndige själv skall vara försäkringstagare – därför att förmyndaren uppträder som den underåriges ställföreträdare. Det kan tänkas att den underårige lämnar medvetet oriktiga uppgifter men förmyndaren – som i ansökningsformuläret bekräftar den försäkrades uppgifter – är i god tro. Även i så fall kan försäkringsbolaget åberopa de oriktiga uppgifterna. Oskäliga konsekvenser kan undgås genom tillämpning av 2 § tredje stycket.
2 § Om försäkringstagaren vid fullgörande av sin upplysningsplikt enligt 1 § har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, är avtalet ogiltigt enligt vad som sägs i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område och försäkringsbolaget fritt från ansvar för försäkringsfall som inträffar därefter. I fråga om betald riskpremie tillämpas 13 kap. 6 §.
Har försäkringstagaren eller den försäkrade annars uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter av betydelse för riskbedömningen och kan försäkringsbolaget visa att det inte skulle ha meddelat försäkring om upplysningsplikten hade fullgjorts, är bolaget fritt från ansvar för inträffade försäkringsfall. Kan försäkringsbolaget visa att det skulle ha meddelat
försäkring mot högre premie eller i övrigt på andra villkor än som avtalats, är dess ansvar begränsat till vad som svarar mot den premie och de villkor i övrigt som har avtalats. Har försäkringsbolaget inte tagit återförsäkring som annars skulle ha tecknats, skall ansvaret anpassas efter detta.
Andra stycket får inte tillämpas i den mån detta skulle leda till resultat som är oskäligt mot försäkringstagaren eller hans rättsinnehavare.
(Jfr 13 kap. 2 § promemorian och 4 kap. 2 § PFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, anger vad som gäller om försäkringstagaren inte har fullgjort sin upplysningsplikt enligt 1 §. Den har för konsumentförsäkringen sin motsvarighet i 4 kap. 2 § (dock med delvis annan innebörd) och för företagsförsäkring sin motsvarighet i 8 kap. 9 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.3.1 och 9.3.2. – Paragrafen motsvarar i viss mån 4, 6 och 7 §§ i 1927 års FAL.
Första stycket
Bestämmelsen motsvarar 4 kap. 2 § första stycket. Här kan hänvisas till kommentaren till det stycket. Som framgår är det bara svikligt eller ohederligt förfarande av försäkringstagaren själv som får betydelse, i motsats till vad som gäller enligt paragrafens andra stycke.
Det är tänkbart att t.ex. ett svek medför ekonomisk förlust för försäkringsbolaget, trots att det är fritt från ansvar för inträffande försäkringsfall. Något hinder finns inte att med stöd av allmänna regler kräva skadestånd av försäkringstagaren för en sådan skada.
Andra stycket
I detta stycke anges huvudreglerna för de inte lika allvarliga brotten mot upplysningsplikten. Förutsättningarna för att reglerna skall vara tillämpliga framgår till stor del av vad som sagts vid 1 §. Det skall vara fråga om objektivt oriktiga eller ofullständiga uppgifter som har lämnats av försäkringstagaren eller den försäkrade. Uppgifterna skall ha rört risken på sådant sätt att de påverkat försäkringsbolagets beslut om försäkringen. Om t.ex. en livförsäkring och en sjukförsäkring tecknas på grundval av gemensamma (oriktiga) uppgifter och de riktiga uppgifterna skulle ha haft betydelse bara för bedömningen av sjukförsäkringen, kan något brott mot upplysningsplikten alltså inte göras gällande i fråga om livförsäkringen. Ett annat exempel är att uppgifterna har betydelse bara för den premiebefrielseförsäkring som kombinerats med en livförsäkring.
Vid sidan av att uppgifterna skall ha haft saklig betydelse fordras det att försäkringstagaren eller den försäkrade har lämnat den oriktiga eller ofullständiga uppgiften uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa. Däremot krävs det i princip inte att den som lämnade uppgiften också insåg den efterfrågade omständighetens betydelse för försäkringsbolagets bedömning. När den oriktiga uppgiften har lämnats av oaktsamhet, kan man tänka sig att försäkringstagarens bristande insikt kan ha betydelse för bedömningen. En försummelse att ta reda på det riktiga förhållandet kan ibland bedömas som ringa, om försäkringstagaren inte bort inse frågans betydelse.
Om försäkringsbolaget inte skulle ha meddelat försäkring alls, är det fritt från ansvar. Skulle bolaget ha krävt högre premie, sätts ersättningen ned till det belopp som svarar mot den avtalade premien. Om försäkringsbolaget, skulle ha meddelat försäkring på andra villkor i övrigt, är ansvaret begränsat till.
Med att försäkringsbolaget inte skulle ha meddelat försäkring avses att försäkringsbolaget inte skulle ha meddelat försäkring av den typ som avtalats, t.ex. livförsäkring för dödsfall. Den omständigheten att försäkringsbolaget eventuellt skulle ha varit berett att meddela en helt annan typ av försäkring – t.ex. en olycksfallsförsäkring som möjligen också skulle ha kunnat omfatta det aktuella försäkringsfallet – medför inte något ansvar för bolaget. Om bolaget däremot med riktiga upplysningar om den försäkrades hälsa skulle ha varit berett att meddela försäkring av den sökta typen men för ett lägre försäkringsbelopp, innebär bestämmelsen att försäkringsbolaget skall utge det lägre beloppet, i den mån den avtalade premien räcker till det.
Det avgörande för bedömningen är alltså vilket beslut försäkringsbolaget skulle ha fattat om försäkringstagaren hade fullgjort sin upplysningsplikt enligt 1 §. Man får här också ta hänsyn till vad som skulle ha kommit fram vid de ytterligare utredningar bolaget skulle ha gjort om korrekta uppgifter hade lämnats.
Om försäkringsbolaget skulle ha meddelat försäkring mot en högre premie, sätts försäkringsbeloppet ned i proportion till detta – alltså pro rata. Hur stor nedsättningen blir beror på vilken metod för premieberäkningen som bolaget tillämpar. Om detta innehåller inte lagen några föreskrifter. Den närmare innebörden av regeln kommer sålunda att bestämmas genom villkoren.
Om försäkringsbolaget skulle ha meddelat försäkring med något visst förbehåll, beror försäkringsskyddet av hur försäkringsfallet i så fall hade bedömts. Hade försäkringsskydd varit uteslutet enligt den tänkta försäkringen, eller hade ersättningen begränsats, kommer bolagets ansvar att förändras i enlighet härmed.
Det ankommer på försäkringsbolaget att lägga fram den utredning som krävs för att visa att bolaget inte skulle ha meddelat försäkring om de rätta förhållandena varit kända eller då skulle ha meddelat försäkring bara på andra villkor.
Angående återförsäkring hänvisas till kommentaren till 8 kap. 9 § andra stycket.
Panthavare, förmånstagare eller förvärvare av försäkringen är inte skyddade mot invändningar från försäkringsbolaget om att upplysningsplikten åsidosatts, oavsett om de för sin del varit i god tro. Ett brott mot upplysningsplikten drabbar alltså som princip alla intressenter.
Tredje stycket
Bestämmelsen innehåller den speciella skälighetsregel som gör det möjligt att i undantagsfall gå ifrån huvudregeln i paragrafens andra stycke. Huvudregeln får inte tillämpas i den mån det skulle leda till ett oskäligt resultat.
Den omständigheten att försäkringstagaren eller hans efterlevande skulle råka i en svår ekonomisk situation om inte ersättning utgår kan
sällan ensam medföra att regeln skall användas. Detta kan ofta inträffa efter ett försäkringsfall. Det kan ändå förekomma fall där resultatet av huvudreglerna skulle framstå som oacceptabelt och detta undantagsvis även om situationen inte är sådan att sociala skäl direkt kan åberopas. Ett sådant fall kan vara när ett ombuds uppträdande gett försäkringstagaren anledning att ta lätt på uppgiftslämnandet. Ett annat exempel är att det frågeformulär som försäkringstagaren fyllt i varit oklart eller på annat sätt otillfredsställande utformat och detta kan antas ha medverkat till att den oriktiga uppgiften har lämnats. En särskild fråga rör de fall då en försäkringstagare glömt att lämna eller av oaktsamhet lämnat en oriktig uppgift om sitt hälsotillstånd som avser en relativt alldaglig och inte särskilt allvarlig temporär sjukdom. Ibland kan det tänkas att också en sådan utelämnad eller oriktig uppgift skulle kunna anses innefatta en icke ringa oaktsamhet och vara av sådan art att den skulle ha föranlett försäkringsbolaget att inte meddela försäkring eller att göra det endast på andra villkor. I sådana fall bör det kunna komma i fråga att tillämpa den nu berörda skälighetsregeln om effekten av försäkringstagarens försummelse inte framstår som rimlig i relation till försummelsens omfattning och karaktären av de uppgifter som försummelsen avsett. Regeln kan också tänkas bli tillämplig då en underårig av obetänksamhet lämnar oriktiga uppgifter, liksom då någon som lider av psykisk störning bryter mot upplysningsplikten.
Oriktiga uppgifter går ut över den som annars skulle ha varit berättigad till försäkringsbeloppet, även om han själv är ovetande om oriktigheterna. Denna princip, som motiveras av väsentliga försäkringsmässiga hänsyn, måste upprätthållas i de allra flesta fall. Men det kan förekomma speciella situationer där resultatet inte kan accepteras om det samtidigt föreligger starka sociala skäl för att ge åtminstone ett visst försäkringsskydd. Så kan vara fallet t.ex. om en make har tecknat och betalat en försäkring på den andra makens liv för att skydda sig själv och de gemensamma barnen i händelse av dödsfall och det sedan visar sig att den försäkrade har lämnat oriktiga uppgifter utan makens vetskap.
3 § Om försäkringsbolaget under försäkringstiden får kännedom om att upplysningsplikten har åsidosatts på det sätt som sägs i 2 § andra stycket, får bolaget säga upp försäkringen för upphörande eller ändring. Uppsägningen skall göras skriftligen och med tre månaders uppsägningstid, räknat från det att försäkringsbolaget avsände den.
Skulle försäkringsbolaget, om upplysningsplikten hade fullgjorts, ha meddelat försäkring mot högre premie eller i övrigt på andra villkor än som avtalats, har försäkringstagaren rätt till fortsatt försäkring med det försäkringsbelopp som svarar mot den premie och de villkor i övrigt som avtalats. Begäran om fortsatt försäkring skall framställas före uppsägningstidens utgång.
I uppsägningen skall anges under vilka förutsättningar en försäkringstagare enligt andra stycket har rätt till fortsatt försäkring. Saknas denna uppgift, får uppsägningen ingen verkan.
(Jfr 13 kap. 3 § promemorian och 4 kap. 3 § PFL.)
Paragrafen, vars andra och tredje stycken utformats i enlighet med Lagrådets förslag, gäller försäkringsbolagets rätt att säga upp eller ändra försäkringsavtalet efter en överträdelse av upplysningsplikten och försäk-
ringstagarens rätt till fortsatt försäkring i vissa sådana fall. – Övervägandena finns i avsnitt 9.3.3. – Paragrafen saknar motsvarighet i 1927 års FAL.
Första och andra styckena
Vid personförsäkring är det vanligt att oriktigheten av lämnade uppgifter upptäcks redan innan försäkringsfall inträffar, särskilt i samband med att försäkringstagaren ansöker om premiebefrielse. Vid sjukförsäkring upptäcks visserligen oriktigheterna oftast vid försäkringsfall, dvs. under ersättningsgrundande sjukperiod, men även då är det nödvändigt att ta ställning till avtalets framtida utformning.
Förutsättningen för att paragrafen skall kunna tillämpas är att det har konstaterats ett relevant brott mot upplysningsplikten enligt 2 § andra stycket. Att försäkringsbolaget under försäkringstiden upptäcker en oriktig uppgift är alltså inte tillräckligt för uppsägning eller ändring av avtalet. Har uppgiften lämnats i god tro eller av bara ringa oaktsamhet, skall detta fortsätta att gälla i sin ursprungliga utformning.
Av praktiska skäl har regeln i första stycket utformats så att försäkringsbolaget formellt har rätt att säga upp försäkringen för upphörande i samtliga fall. Enligt allmänna principer skall premie betalas för uppsägningstiden. Liksom i motsvarande fall vid skadeförsäkring skall uppsägningen ske skriftligen. Någon formell uppsägning behöver naturligtvis inte tillgripas om parterna kommer fram till en ny utformning av avtalet under hand.
Om försäkringsbolaget inte skulle ha meddelat försäkring alls ifall upplysningsplikten hade fullgjorts, har bolaget rätt att säga upp försäkringen för upphörande. Om riktiga uppgifter däremot bara skulle ha föranlett en premiehöjning eller andra villkor i övrigt, har försäkringstagaren rätt till fortsatt försäkring, även om försäkringsbolaget säger upp försäkringen för upphörande. Detta förutsätter att han begär fortsatt försäkring före uppsägningstidens utgång och att han lämnar försäkringsbolaget de nya upplysningar försäkringsbolaget behöver för sin bedömning.
Utformningen av den fortsatta försäkring som försäkringstagaren kan begära ansluter nära till vad som gäller enligt 2 §. Försäkringsbeloppet blir det som svarar mot den avtalade premien, varjämte försäkringen förses med de förbehåll som försäkringsbolaget skulle ha gjort om upplysningsplikten fullgjorts. Vid sjukförsäkring med periodisk ersättning anpassas försäkringsbeloppen till den försäkrades verkliga inkomstförhållanden, om uppgifterna om dessa visar sig felaktiga. Det skall på detta sätt inte ha någon avgörande betydelse om oriktigheten upptäcks före eller efter ett försäkringsfall. Rätten till fortsatt försäkring har betydelse för försäkringstagaren främst genom att försäkringsbolaget inte får ta hänsyn till sådan hälsoförsämring som kan ha drabbat den försäkrade efter det att den ursprungliga försäkringen tecknades.
Uppsägningsfristen är tre månader räknat från det att uppsägningen avsändes från försäkringsbolaget, oavsett om uppsägningen avser upphörande eller ändring. Under uppsägningstiden fortsätter försäkringen att gälla i sin ursprungliga form men med de begränsningar som följer av 2 §. Man kan räkna med att parterna under denna tid hinner komma
överens om hur försäkringen i fortsättningen skall vara utformad, om den inte skall upphöra helt. I många fall torde de möjliga alternativen vara klarlagda redan när försäkringsbolaget sänder ut sin uppsägning. När en ny överenskommelse nås under uppsägningstiden, får i regel det gamla avtalet anses upphöra omedelbart. Om uppsägningstiden undantagsvis skulle löpa ut medan förhandlingar fortfarande pågår, får det avgöras med ledning av allmänna avtalsrättsliga principer – i förekommande fall kompletterade med 11 kap. 1 och 2 §§ – i vad mån försäkringsbolaget på grund av vad som förekommit vid förhandlingarna bär något ansvar vid försäkringsfall.
Tredje stycket
För att försäkringstagaren skall få klarhet om sitt rättsläge åläggs försäkringsbolaget att i den skriftliga uppsägningen erinra försäkringstagaren om reglerna i andra stycket om rätt till fortsatt försäkring. Om bolaget kunnat bilda sig en uppfattning om i vad mån rätt till fortsatt försäkring föreligger i det aktuella fallet, skall detta anges, liksom vad försäkringstagaren skall göra om han vill behålla försäkringen i förändrad form. Skulle försäkringsbolaget upptäcka att informationen i ett visst fall har försummats, får bolaget sända informationen i efterhand och räkna uppsägningsfristen från det att kompletteringen avsändes.
Saknas den föreskrivna informationen, får uppsägningen ingen verkan och detta även om t.ex. en domstol vid en senare bedömning skulle komma till att någon rätt till fortsatt försäkring faktiskt inte fanns. Utan information fortsätter försäkringen att gälla, dock med ansvaret bestämt enligt 2 §.
Försäkringsbolaget har rätt att få de kompletterande upplysningar det behöver om försäkringstagaren vill ha fortsatt försäkring. Situationen är i princip densamma som vid nyteckning, och de vanliga reglerna om upplysningsplikten blir tillämpliga. Upplysningsplikten åvilar inte bara försäkringstagaren utan även den försäkrade.
4 § Försäkringsbolaget får inte åberopa att upplysningsplikten har åsidosatts, om det då insåg eller borde ha insett att upplysningarna var oriktiga eller ofullständiga. Detsamma gäller om upplysningarna saknade eller senare har upphört att ha betydelse för avtalets innehåll.
Vid livförsäkring för dödsfall får försäkringsbolaget åberopa att upplysningsplikten har åsidosatts, bara om dödsfallet har inträffat inom fem år från det att upplysningarna lämnades eller om försäkringsbolaget har lämnat meddelande enligt 11 § inom samma tid.
Första stycket första meningen och andra stycket gäller inte om den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
(Jfr 13 kap. 4 § promemorian och 4 kap. 4 § PFL.)
Paragrafen, som utformats med beaktande av Lagrådets synpunkt, rör vissa inskränkningar i försäkringsbolagets rätt att åberopa brott mot upplysningsplikten. Första stycket har vid konsumentförsäkring en motsvarighet i 4 kap. 4 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.3.2. – Första stycket har en motsvarighet i 9 § i 1927 års FAL.
Första stycket
Det räcker enligt första meningen att försäkringsbolaget insett eller bort inse att lämnade uppgifter var oriktiga eller ofullständiga när upplysningsplikten åsidosatts. I allmänhet är detta när avtalet träffades. Om oriktiga uppgifter lämnades vid försäkringens utvidgning eller förnyelse eller när försäkringsbolaget begärde ekonomiska uppgifter under försäkringstiden, är det dock denna senare tidpunkt som är relevant.
Det krävs alltså inte att försäkringsbolaget ägt eller bort äga kännedom om det rätta förhållandet. Det är tänkbart att försäkringstagaren lämnar en uppgift, exempelvis om sin ålder eller inkomst, som rimligen måste vara oriktig, men vad som är den rätta uppgiften är oklart. Om försäkringsbolaget då meddelar försäkring på grundval av uppgiften, kan det inte åberopa att den är felaktig, även om det inte känt till vad som i själva verket gällde.
Regeln i andra meningen behandlar till en början situationen när det förhållande som den oriktiga uppgiften avsåg saknade betydelse för försäkringsbolaget redan när upplysningsplikten eftersattes. En försäkringstagare förtiger kanske en sjukdom, som inte skulle ha haft någon betydelse för försäkringsbolagets villighet att meddela försäkring eller för villkorens utformning. Förtigandet påverkar då inte försäkringstagarens rätt till ersättning från försäkringen. – Vidare nämns fallet när förhållandet upphört att ha betydelse efter det att försäkringen tecknades, såsom när de riskprövningsregler försäkringsbolaget tillämpar ändrats så att en viss sjukdom inte längre påverkar bedömningen eller när de faktiska förhållandena senare kommit att överensstämma med försäkringstagarens uppgifter. Ett exempel är att en gruvarbetare som tecknar en olycksfallsförsäkring – där yrket har betydelse för premien – uppger att han är kontorist. Om han sedermera övergår till kontorsarbete och därefter drabbas av ett olycksfall, har han rätt till full ersättning.
Andra stycket
I detta stycke upptas den s.k. oantastbarhetsregeln. Bestämmelsen, som bara avser livförsäkring för dödsfall, innebär att ett brott mot upplysningsplikten inte kan åberopas när mer än fem år förflutit från det upplysningarna lämnades. Försäkringsbolaget kan inte efter denna tid vägra ersättning eller säga upp försäkringen.
Oantastbarheten kan gå om intet på två sätt: genom att dödsfall inträffar inom femårstiden och genom att försäkringsbolaget inom samma tid lämnar försäkringstagaren besked enligt 11 §. Att premiebefrielse aktualiseras har däremot ingen självständig betydelse i sammanhanget.
Tredje stycket
Vid svek och förfarande i strid med tro och heder från försäkringstagarens sida är försäkringsavtalet ogiltigt. Reglerna i tredje stycket tar i stället sikte på fallet då något sådant kan läggas den försäkrade till last; det är alltså inte han som har tecknat försäkringen. Bestämmelserna i första stycket första meningen och andra stycket gäller inte i sådana fall.
Regeln är generellt utformad, men dess betydelse skiftar beroende på vilken bestämmelse som är aktuell.
Om försäkringsbolaget kände till det rätta förhållandet, torde man inte kunna tala om svek och knappast heller om förfarande i strid mot tro och heder. Däremot kan regeln tillämpas om försäkringsbolaget bara hade bort inse att uppgifterna var oriktiga.
Den särskilda undantagsregeln för svek osv. gäller inte när det är fråga om uppgifter som saknar betydelse för försäkringsbolaget (första stycket andra meningen). Det är ju en utgångspunkt för bestämmelserna om upplysningsplikten att oriktiga uppgifter om sådant som saknar betydelse för risken inte skall leda till några konsekvenser.
Symtomklausuler
5 § Gäller försäkringen för följder av sjukdom eller kroppsfel, får försäkringsbolaget göra särskilt undantag för sådana sjukdomar och kroppsfel som den försäkrade hade när avtalet ingicks, bara om undantaget
1. grundar sig på upplysningar om den försäkrade som bolaget har inhämtat, eller
2. behövs på grund av försäkringens art eller någon annan särskild omständighet. Om en tidsbegränsad försäkring förnyas, får ett undantag enligt första stycket 2 bara avse en sjukdom eller ett kroppsfel som den försäkrade hade när det första avtalet ingicks. Om försäkringsskyddet utvidgas, gäller dock första stycket i denna del.
(Jfr 13 kap. 5 § promemorian och 4 kap. 5 § PFL.)
Paragrafen handlar om s.k. symtomklausuler och vissa liknande undantagsklausuler. Den har ingen motsvarighet vid konsumentförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 9.3.4. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1927 års FAL.
Från de förbehåll som avses i paragrafen får man skilja sådana villkorsbestämmelser som innebär att försäkringen över huvud taget inte täcker följderna av sjukdom och kroppsfel, oavsett när de uppträder. Sådana villkor, som förekommer främst i olycksfallsförsäkringen och som kan avse alla sjukdomar eller bara vissa uppräknade, hör till de allmänna omfattningsbestämmelser som försäkringsbolaget får avtala om. När villkoren har denna utformning, spelar det inte någon roll vilka upplysningar om en viss sjukdom den försäkrade har gett eller skulle ha kunnat ge ifall han blivit tillfrågad; omfattningsbestämmelser av detta slag gäller ändå.
Paragrafen handlar i stället om vissa särskilda undantag från en försäkring som i princip täcker arbetsoförmåga eller död på grund av sjukdom osv. när försäkringsbolaget inte vill ta ansvar för följderna av sådana sjukdomar som den försäkrade hade redan när försäkringen tecknades. Även ett sådant förbehåll kan avse alla sjukdomar eller bara vissa uppräknade. Förbehållet kan också ha den omvända formen: att det anges vara en förutsättning för försäkringens giltighet att den försäkrade vid tecknandet är fullt arbetsför eller liknande. Till denna kategori måste även räknas förbehåll om att ersättningstiden för äldre sjukdomar är begränsad och om att det skall förflyta viss karenstid efter tecknandet
innan återfall i äldre sjukdom kan ge rätt till ersättning. Villkor som innebär att försäkringen ger sämre ersättning eller ingen ersättning alls för försäkringsfall inom viss tid efter tecknandet oavsett om det är fråga om ”ny” eller ”gammal” sjukdom får de bedömas från fall till fall, varvid den viktigaste omständigheten torde bli under hur lång tid begränsningen gäller. Om begränsningen bara gäller försäkringsfall inom t.ex. så kort tid som en månad från tecknandet, förefaller det klart att villkoret i praktiken tar sikte på ”gamla” sjukdomar och alltså omfattas av denna paragraf. Om däremot försäkringen ger begränsad ersättning under så lång tid som två år, vilket kan förekomma i viss sjukförsäkring, torde bedömningen bli den motsatta. Parterna har i princip frihet att träffa avtal om att försäkringen skall gälla för olika stora förmåner under olika delar av försäkringstiden, och att tillämpa reglerna om symtomklausuler i ett sådant fall som nu angetts skulle avsevärt inskränka denna frihet.
Första stycket
Utgångspunkten för första stycket är att sådana begränsningar i skyddet som har med den försäkrades hälsotillstånd att göra så långt som möjligt skall grundas på upplysningar som försäkringsbolaget tar in när försäkringen tecknas. Om det av de inhämtade uppgifterna framgår att den försäkrade lider av en viss sjukdom och försäkringsbolaget vill helt eller delvis undanta arbetsoförmåga på grund av den sjukdomen, har bolaget en obetingad rätt till det. Detta klargörs i punkt 1.
I den mån försäkringens utformning inte grundar sig på inhämtade upplysningar, skall däremot enligt huvudregeln försäkringen gälla för den försäkrade sådan han är. I enlighet härmed är symtomklausuler och liknande förbehåll tillåtna bara om förbehållet behövs på grund av försäkringens art eller någon annan särskild omständighet, punkt 2, såsom vid vissa typer av barnförsäkring. Avsikten är att förbehåll av detta slag skall gälla bara om det är praktiskt omöjligt eller förenat med avsevärda olägenheter att inhämta upplysningar och det samtidigt finns påtagliga försäkringsmässiga skäl att göra undantag för äldre sjukdomar. Det avgörande blir alltså vad som allmänt sett framstår som försäkringstekniskt nödvändigt vid försäkringar som den aktuella, inte vad som kan synas rimligt i det enskilda fallet. Det är försäkringsbolagets sak att visa att förbehållet är behövligt på grund av de befarade sjukdomarnas karaktär eller andra särskilda förhållanden, t.ex. när det inte är praktiskt möjligt att ställa frågor om den försäkrades hälsotillstånd (jfr vad Försäkringsrättskommittén anfört om detta, SOU 1986:56 s. 331 f.).
Andra stycket
Enligt detta stycke är vid tidsbegränsade försäkringar av den typ som fortlöpande förnyas sådana förbehåll i villkoren förbjudna som innebär att sjukdomar m.m. som uppkommit under en försäkringsperiod automatiskt tas undan från ansvarsområdet för nästa period. Det är däremot inget som hindrar att försäkringsbolaget begär nya hälsoupplysningar i samband med förnyelsen och med anledning av vad som då kommer fram inför ett nytt undantag i försäkringen.
Den speciella begränsningen gäller bara i den mån försäkringen förnyas på oförändrade villkor. Om försäkringsbolaget i samband med förnyelsen, eller vid någon annan tidpunkt, utvidgar skyddet, t.ex. genom att upphäva ett tidigare undantag för någon viss sjukdom, gäller i stället de vanliga reglerna i första stycket.
Riskökning
6 § Om försäkringsbolaget har förbehållit sig ansvarsfrihet när den försäkrade deltar i särskilt angivna verksamheter eller är utsatt för särskilt angivna risker, ansvarar det ändå för försäkringsfall som inträffar under sådana omständigheter men som inte sammanhänger med den särskilda verksamheten eller risken.
(Jfr 13 kap. 6 § promemorian och 4 kap. 6 § PFL.)
Bestämmelsen, vars rubrik utformats i enlighet med Lagrådets förslag, rör undantag för vissa i försäkringsavtalet särskilt angivna verksamheter eller risker. Den har vid konsumentförsäkringen viss motsvarighet i 4 kap. 3 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.3.5. – I 1927 års FAL finns bestämmelser om fareökning i bl.a. 99 § (livförsäkring) och 121 § (sjuk- och olycksfallsförsäkring).
Utgångspunkten är liksom för andra bestämmelser i kapitlet att försäkringsbolagen i princip får avtala om vilka yttre risker försäkringarna skall täcka. Paragrafen avser emellertid att hindra att vissa typer av ansvarsbegränsningar får en mot försäkringstagarna oförmånligare utformning än som är försäkringsmässigt motiverat. För undantag som avser någon eller några få klart urskiljbara risker skall det alltid gälla en kausalitetsregel.
Regeln avser närmast fall av vad man vad som i 1927 års FAL kallas fareökning (här riskökning). Den förutsätter inte i och för sig att villkoret språkligt sett utformats som en bestämmelse om riskökning utan det avgörande är i stället dess faktiska innebörd. Det är en princip som gäller också annars beträffande lagens ansvarsbegränsningar.
Regeln avser förbehåll beträffande särskilt angivna verksamheter eller risker. Den skall inte tillämpas på sådana undantag som avser ett stort antal risker av skilda slag, kanske delvis okända och svåra att överblicka. Försäkringsbolaget kan alltså fritt använda suspensionsklausuler t.ex. när det gäller undantag för deltagande i krig och vistelse i land där krig eller social oro råder liksom när undantag görs för skador som uppstår i den försäkrades yrkesverksamhet. Att genomgående tillämpa en kausalitetsregel – eller ett undantag för att den försäkrade skall ha utsatt sig för risken frivilligt – i sådana fall skulle kunna ge upphov till svåra utrednings- och bedömningsfrågor. När det gäller undantag för flygning, viss sport eller idrott och liknande begränsade riskområden, skall det däremot genomgående gälla en kausalitetsregel. Den som under deltagande i en boxningsmatch blir skadad av en nedfallande taklampa, skall ha full ersättning från sin olycksfallsförsäkring även om skada vid boxning undantagits.
För att undantaget skall kunna åberopas måste skadan ha orsakats genom en risk som är typisk för den undantagna verksamheten. Däremot
innebär regeln inte att undantaget bara får tillämpas om den försäkrade utsatt sig för den särskilda risken frivilligt. Undantag för skada t.ex. genom radioaktiv strålning efter en kärnkraftolycka måste naturligtvis gälla oavsett hur den försäkrade råkat ut för strålningen.
7 § Försäkringsbolaget får göra försäkringens giltighet och utformning beroende av den försäkrades levnadsförhållanden, såsom hans yrkesverksamhet, bostadsort eller liknande, under de förutsättningar som anges i 11 kap. 7 § och ålägga försäkringstagaren att anmäla ändringar i sådana förhållanden till bolaget. Underlåter försäkringstagaren uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa att göra en sådan anmälan senast vid första premiebetalningen efter ändringen, är bolagets ansvar vid försäkringsfall begränsat enligt vad som sägs i 2 § andra och tredje styckena. En förutsättning är dock att bolaget i samband med krav på premien har upplyst försäkringstagaren om hans anmälningsskyldighet och om följderna av att denna inte fullgörs.
Försäkringsbolaget får inte göra sitt ansvar beroende av att den försäkrades hälsotillstånd inte försämras.
(Jfr 13 kap. 7 § promemorian och 4 kap. 7 § PFL.)
Paragrafen rör vissa villkor av praktisk betydelse främst vid sjuk- och olycksfallsförsäkringen. Den har vid konsumentförsäkring viss motsvarighet i 4 kap. 3 §. – Överväganden finns i avsnitt 9.3.5.
Första stycket
Premiens storlek och försäkringens utformning i övrigt är ibland beroende av den försäkrades levnadsförhållanden, såsom när premien för sjuk- och olycksfallsförsäkring växlar med den försäkrades yrke. Även sådana omständigheter som bostadsort, helnykterhet och liknande kan ha betydelse. Paragrafen avser fall där försäkringsbolaget inte bara tar hänsyn till sådana omständigheter vid tecknandet utan förbehåller sig rätt att ändra premien eller villkoren i övrigt om förhållandena skulle ändras under försäkringstiden. Liksom vid 6 § kan man säga att villkoren typiskt sett tar sikte på riskökning. Skillnaden är att försäkringsbolaget i de nu avsedda fallen oftast är berett att ge fortsatt skydd om bara premien och försäkringens utformning i övrigt kan anpassas till den ökade risken.
För att försäkringsbolaget på detta sätt skall få göra förbehåll om att försäkringen skall kunna upphöra i förtid eller ändras under försäkringstiden krävs det att förbehållet är tillåtet enligt 11 kap. 7 §.
Bestämmelserna gäller både vid ändringsförbehåll som innebär att försäkringen automatiskt skall anpassas till ändrade förhållanden oavsett om någon anmälan görs och när försäkringsbolaget enligt förbehållet skall fatta ett särskilt beslut om ändring av försäkringen. Om någon anmälan inte görs och försäkringsbolaget därför inte kommer i tillfälle att ändra försäkringen, är bolagets ansvar begränsat på det sätt som anges i paragrafen.
För att några konsekvenser för försäkringsskyddet skall kunna inträda fordras det att försäkringsbolaget i samband med krav på premien har påmint försäkringstagaren om hans skyldighet att anmäla förändringar till försäkringsbolaget och följden av att anmälningsplikten försummas. Eftersom de förhållanden som skall anmälas kan vara komplicerade, är
det rimligt att försäkringstagaren varje gång påminns om vad hans anmälningsplikt innebär, däremot inte i detalj om vad påföljden av försummelse innebär.
Vidare krävs det att den uteblivna anmälan kan läggas försäkringstagaren till last som uppsåt eller ej ringa oaktsamhet. Om påminnelsen har varit utformad på lämpligt sätt, kan man som regel utgå från att en relevant försummelse förekommit. Men när försäkringstagaren t.ex. haft fog för att tro att en viss ändring i hans arbetsförhållanden inte kunde ha någon betydelse för försäkringsbolaget, kan det bli tal om att anse försummelsen som ringa.
Ett meddelande om ändrade förhållanden går enligt allmänna regler på försäkringstagarens risk. Det bör emellertid observeras att anmälningsskyldigheten åvilar försäkringstagaren och att det är bara försummelse från hans sida som kan få betydelse. Om försäkringen gäller på någon annans liv eller hälsa, är det alltså inte tillräckligt att den försäkrade har slarvat. Inte heller har det någon betydelse i detta sammanhang vem som har rätt till ersättning från försäkringen.
Andra stycket
I detta stycke uttrycks principen att försäkringsbolaget aldrig kan åberopa hälsoförsämring hos den försäkrade som en grund för ansvarsfrihet.
Framkallande av försäkringsfall
8 § Om den försäkrade uppsåtligen har framkallat ett försäkringsfall, är försäkringsbolaget fritt från ansvar.
Har den försäkrade begått självmord, ansvarar försäkringsbolaget dock vid livförsäkring, om det har gått mer än ett år från det att försäkringsavtalet ingicks eller, vid kortare tid, om det måste antas att försäkringen tecknades utan tanke på självmordet. Om en tidsbegränsad försäkring som endast avser dödsfall har förnyats, räknas ettårstiden från dagen för det första avtalet.
Vid sjukförsäkring gäller inte första stycket om den försäkrade var under femton år eller allvarligt psykiskt störd.
(Jfr 13 kap. 8 § promemorian och 4 kap. 8 § PFL.)
Paragrafen, som utformats väsentligen i enlighet med Lagrådets förslag, rör uppsåtligt framkallande av försäkringsfallet. Den har vid konsumentförsäkring sin motsvarighet i 4 kap. 5 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.3.6. – Paragrafen motsvaras i 1927 års FAL av 18–20 och 100 §§.
Första stycket
Första stycket ger uttryck för den allmänna huvudregeln inom försäkringsrätten när den försäkrade själv framkallar den försäkrade händelsen: vid uppsåtligt framkallande är försäkringsbolaget helt fritt från ansvar. Huvudregelns betydelse minskas dock av de speciella bestämmelserna i paragrafens båda andra stycken, främst regeln i andra stycket om inverkan av självmord. Vad som är uppsåtligt framkallande får bedömas enligt allmänna principer. Den försäkrade behöver inte ha handlat med sikte
just på att försäkringsersättning skall utgå, utan bestämmelsen gäller oavsett det bakomliggande motivet till handlingen.
Andra stycket
Reglerna i detta stycke gäller bara vid livförsäkring. Försäkringsbolaget ansvarar enligt första meningen vid självmord om det har gått mer än ett år från det att försäkringsavtalet ingicks eller om det måste antas att försäkringen tecknades utan tanke på självmordet. När en livförsäkring är förenad med rätt till s.k. förtidskapital vid invaliditet och långvarig sjukdom, tillämpas reglerna i detta stycke bara på det egentliga livförsäkringsmomentet i försäkringen.
Vid dödsfall inom ettårsfristen är det försäkringsbolagets sak att visa att det är fråga om självmord. För att försäkringsbolaget ändå skall bli ansvarigt krävs det sedan att de efterlevande gör det antagligt att det inte fanns något samband mellan självmordet och tecknandet av försäkringen. Det ligger i sakens natur att någon fullständig bevisning inte kan förebringas i en sådan fråga.
När mer än ett år har förflutit från avtalets ingående, har försäkringsbolaget inte längre möjlighet att vägra utbetalning med hänvisning till att den försäkrade begått självmord. Försäkringsbolagets bundenhet gäller dock bara det försäkringsbelopp som bestämdes när försäkringen tecknades. Om försäkringstagaren senare har begärt höjning av försäkringsbeloppet, löper en karenstid med avseende på förhöjningen under ett år från det att tilläggsavtalet ingicks. Däremot börjar inte någon ny karenstid med anledning av sådana förhöjningar av försäkringsbeloppet som avtalades redan när försäkringen tecknades, t.ex. när premien är knuten till något index.
I andra meningen i stycket ges en specialregel för tidsbegränsade försäkringar. Ettårsfristen räknas från dagen för det första avtalet. Någon ny karenstid börjar alltså inte löpa med anledning av att försäkringen förnyas. Regeln förutsätter inte att det är fråga om förnyelse enligt 11 kap. 4 § utan gäller också när förnyelse sker genom en särskild överenskommelse mellan parterna.
Bestämmelsen om självmord är tillämplig även om annat skulle följa enligt avtalslagens regler om ogiltighet av avtal. Skulle försäkringsbolaget i något extremt fall kunna visa att försäkringen ingår i en på förhand uppgjord självmordsplan, kan därför försäkringsbolaget inte vägra ersättning vid självmord efter ettårsfristens utgång under hänvisning till t.ex. 30 eller 33 §§avtalslagen.
Om den försäkrade i stället blir sjuk eller invalidiserad som följd av ett misslyckat självmordsförsök, kan 9 § tillämpas under de förutsättningar som anges där.
Tredje stycket
Den undantagsregel som ges i detta stycke gäller bara för sjukförsäkring och därmed bl.a. för premiebefrielseförsäkring oavsett till vilken form av huvudförsäkring denna är kopplad. Vid olycksfallsförsäkring skulle
regeln vara verkningslös, eftersom uppsåtligt framkallad skada vid sådan försäkring över huvud taget inte är försäkringsfall.
9 § Har den försäkrade vid sjuk- eller olycksfallsförsäkring genom grov vårdslöshet framkallat ett försäkringsfall eller förvärrat dess följder, kan ersättningen sättas ned såvitt angår honom efter vad som är skäligt med hänsyn till hans förhållanden och omständigheterna i övrigt. Detsamma gäller om den försäkrade annars måste antas ha handlat eller underlåtit att handla i vetskap om att detta innebar en betydande risk för att skadan skulle inträffa.
Första stycket gäller inte om den försäkrade var under femton år eller allvarligt psykiskt störd.
(Jfr 13 kap. 9 § promemorian och 4 kap. 9 § PFL.)
Paragrafen behandlar verkan av att försäkringsfallet vid sjuk- och olycksfallsförsäkring framkallas med grov vårdslöshet. Den har vid konsumentförsäkring en motsvarighet i 4 kap. 5 § andra stycket. – Övervägandena finns i avsnitt 9.3.6. – Paragrafen har i stort sett samma räckvidd som 18 § andra stycket sammantaget med 20 § i 1927 års FAL.
Första stycket
Oaktsamhet kan åberopas bara i begränsad utsträckning, vid livförsäkring inte alls och vid sjuk- och olycksfallsförsäkring endast vid grov vårdslöshet och därmed jämförbart handlande eller underlåtenhet. Beträffande den närmare innebörden av första stycket kan väsentligen hänvisas till författningskommentaren till 4 kap. 5 § andra stycket. Förutsättningarna för regelns tillämpning är formulerade på samma vis, och avsikten är att de i princip skall tolkas på samma sätt oavsett försäkringstypen. Däremot får man vid skälighetsbedömningen särskilt beakta att det är fråga om personskada (jfr nedan).
Regeln gäller också vid sådan vårdslöshet som består i brott mot säkerhetsföreskrifter. Ifall t.ex. villkoren för en olycksfallsförsäkring föreskriver användande av hjälm vid färd med motorcykel och den försäkrade blir skadad när han kör motorcykel utan hjälm, kan paragrafen alltså bli tillämplig, om han därigenom (och genom sitt körsätt i övrigt) har gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller sådant medvetet risktagande som paragrafen avser. En säkerhetsföreskrift kan på detta vis skärpa den allmänna aktsamhetsplikten när det är fråga om mera preciserade bestämmelser som tar sikte på konkreta situationer. Mera allmänt hållna föreskrifter saknar större betydelse i detta sammanhang. Det som nu sagts om säkerhetsföreskrifter gäller också sådana villkorsbestämmelser som innebär att den försäkrade, för att få rätt till ersättning, måste underkasta sig läkarvård m.m. Den som försummar att följa sådana föreskrifter kan gå miste om ersättning i den mån han därigenom av grov vårdslöshet eller medvetet risktagande har förvärrat den inträffade skadan.
Om en skada har framkallats eller förvärrats på sätt som paragrafen anger, betyder det inte att försäkringsbolaget automatiskt är fritt från ansvar. Det skall göras en skälighetsbedömning som tar hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Med tanke på att det gäller personskada bör bedömningen vara mera tolerant mot den skadelidande än vid
skadeförsäkring. Humanitära och sociala hänsyn kan tala för att viss försäkringsersättning normalt utgår, en tankegång som framträder i den skadeståndsrättsliga regeln om medverkan till egen personskada (6 kap. 1 § första stycket skadeståndslagen).
Regeln om grov vårdslöshet är tillämplig också när den försäkrade skadas till hälsan som följd av ett självmordsförsök, åtminstone när det är fråga om sjukförsäkring. Ofta talar dock åtminstone humanitära skäl för att en stor del av den avtalade ersättningen skall utgå. Självfallet påverkas bedömningen också av vad som gäller för fullbordade självmord. Bedömningen är i hög grad beroende av omständigheterna i det enskilda fallet.
Andra stycket
Oaktsamhet kan inte åberopas om den försäkrade var under femton år eller allvarligt psykiskt störd. Regeln gäller även om det är någon annan än den försäkrade som gör anspråk på ersättning från försäkringen, något som dock är ovanligt vid sjuk- och olycksfallsförsäkring, bortsett från dödsfallsersättning från olycksfallsförsäkring.
Undantag från bestämmelserna om begränsning av försäkringsbolagets ansvar
10 § Försäkringsbolaget kan inte åberopa ett sådant förbehåll som avses i 6 § eller bestämmelserna i 8 eller 9 §, om den försäkrade handlade för att förebygga skada på person eller egendom under sådana omständigheter att handlingen kan anses försvarlig.
(Jfr 13 kap. 10 § promemorian och 4 kap. 10 § PFL.)
Paragrafen handlar om vissa fall när förbehåll om ansvarsfrihet eller bestämmelserna om framkallande av försäkringsfall inte kan åberopas om den försäkrades handlande varit försvarligt. Vid konsumentförsäkring har den viss motsvarighet i 4 kap. 9 § första stycket 3. – Övervägandena finns i avsnitt 9.3.6. – Bestämmelsen motsvarar till stor del 19 § andra stycket och 121 § tredje stycket jämfört med 49 § andra stycket i 1927 års FAL.
I paragrafen hänvisas först till förbehåll enligt 6 §. Sådana undantag från ansvarsområdet som avses där får inte åberopas om den försäkrade handlade för att förebygga skada på person eller egendom och hans handlande med hänsyn till omständigheterna framstår som försvarligt. Om t.ex. villkoren för en olycksfallsförsäkring gör undantag för flygning med sportflygplan och den försäkrade blir skadad när han utför en brådskande sjuktransport med ett sådant plan, skall ersättning alltså utgå.
Vidare innebär bestämmelsen att 8 § om framkallande av försäkringsfall inte får åberopas om den försäkrade har handlat försvarligt. Detsamma gäller 9 §. Bestämmelsen lär dock inte bli aktuell i den mån handlandet kan betecknas som grov vårdslöshet; sådant handlande kan knappast samtidigt vara försvarligt.
Även den som har förstått att han måste bli skadad genom de åtgärder han vidtog har alltså rätt till ersättning från sin sjukförsäkring om hans handlande framstår som försvarligt: en person springer t.ex. in i en fabrikslokal där giftig gas strömmar ut för att rädda en medvetslös arbetskamrat. Paragrafen gäller inte bara om den försäkrade försöker bistå någon annan utan även när han handlar för att skydda sig själv, förutsatt att handlingen inte är mera huvudlös än att den framstår som försvarlig.
Paragrafen har fått en sådan form att regeln i princip kan åberopas även av den som har till yrke att bispringa människor i fara, t.ex. en brandman eller den som arbetar i fjällräddningen. Man kan normalt räkna med att försäkringsbolaget har beaktat de särskilda yrkesriskerna vid utformningen av försäkringen, i första hand genom höjning av premien. Villkoren kan emellertid också helt undanta skador som uppkommer i den försäkrades yrkesutövning, och i så fall kan ingen ersättning utgå även om en nödsituation har förelegat. En objektiv ansvarsbegränsning av denna typ är giltig; skador som inträffar under yrkesutövningen är över huvud taget inte försäkringsfall.
Till skillnad från 4 kap. 9 § första stycket 3 innehåller förevarande paragraf inget särskilt krav på att det skall föreligga ett nödläge, vilket innebär att den kan tillämpas i flera fall än sin motsvarighet vid skadeförsäkring. Det räcker att det är fråga om ett handlande för att förebygga skada på person eller egendom under sådana omständigheter att handlingen kan anses försvarlig. Över huvud taget bör tillämpningen vara mera generös mot den försäkrade än vid skadeförsäkring.
Meddelande om att ansvarsbegränsning åberopas
11 § När försäkringsbolaget får kännedom om ett förhållande som enligt detta kapitel kan medföra ansvarsfrihet vid försäkringsfall eller uppsägningsrätt, skall bolaget, om det vill göra gällande att dess ansvar skall begränsas eller att det har rätt till uppsägning, utan oskäligt dröjsmål lämna ett skriftligt meddelande om detta till försäkringstagaren.
Meddelande enligt första stycket skall lämnas också till den försäkrade och till den som har fått försäkringen i pant eller är förmånstagare enligt ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande, om hans rätt är känd för försäkringsbolaget.
Försummar försäkringsbolaget att lämna ett meddelande enligt första eller andra stycket, får det inte åberopa förhållandet mot den som skulle ha fått meddelandet, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
(Jfr 13 kap. 11 § promemorian och 4 kap. 11 § PFL.)
Enligt paragrafen är försäkringsbolaget skyldigt att lämna skriftligt meddelande när det upptäcker t.ex. brott mot upplysningsplikten. Paragrafen har vid konsumentförsäkring sin motsvarighet i 4 kap. 10 §. – Saken berörs i avsnitt 9.3.2. – Motsvarande bestämmelser finns i 1927 års FAL i 8 § (upplysningsplikten) och 121 § tredje stycket jämfört med 48 § (riskökning). – Paragrafen har utformats väsentligen i enlighet med Lagrådets förslag.
Första stycket
Paragrafen ålägger försäkringsbolaget en underrättelseskyldighet när någon av bestämmelserna i detta kapitel åberopas. Den torde ha störst betydelse vid brott mot upplysningsplikten och vid sådana ändringar av den försäkrades levnadsförhållanden som avses i 7 §. Övriga bestämmelser i kapitlet förutsätter för sin tillämpning att det redan har inträffat ett försäkringsfall, och då blir 16 kap. tillämpligt.
Beskedet skall lämnas utan oskäligt dröjsmål. Beskedet behöver alltså inte lämnas genast, utan försäkringsbolaget har rätt till en viss frist före beslutet om några åtgärder skall vidtas. Om utredningen verkar kunna dra ut på tiden, får försäkringsbolaget anses vara skyldigt att ge försäkringstagaren ett kortfattat meddelande t.ex. om att oriktiga uppgifter har upptäckts, varefter ett mera preciserat besked får lämnas när utredningen framskridit längre. Skulle det slutliga beskedet inte komma inom rimlig tid från det att utredningsmaterialet blivit tillgängligt, förlorar försäkringsbolaget sina möjligheter att åberopa ansvarsfrihet.
Andra stycket
Som framgår av första stycket skall meddelandet i första hand sändas till försäkringstagaren. Han skall alltid ha meddelande om försäkringsbolagets invändning, även om hela försäkringsbeloppet på grund av ett förmånstagarförordnande skall tillfalla någon annan.
I andra stycket anges vissa andra kategorier som kan ha ett befogat intresse av att så snabbt som möjligt få kännedom om försäkringsbolagets invändningar och därför har rätt till meddelande. Först nämns den försäkrade, som även när han inte är försäkringstagare normalt har ett påtagligt intresse av vad som händer med försäkringen. Ofta gäller den till förmån för honom själv i egenskap av förmånstagare eller för hans anhöriga. Även panthavare har ett sådant intresse. Den som har fått ett oåterkalleligt förordnande har vidare rätt till meddelande, förutsatt att oåterkalleligheten är känd för försäkringsbolaget. I fråga om andra förordnanden skulle man inte kunna ålägga försäkringsbolaget en underrättelseskyldighet före försäkringsfall utan att komma i konflikt med förbudet i försäkringsrörelselagen mot att lämna uppgift om förmånstagarförordnande till förmånstagaren. I detta skede framstår förmånstagarens intresse i försäkringen inte heller som tillräckligt starkt för att motivera en rätt till meddelande.
Meddelanden enligt andra stycket kan bl.a. av integritetsskäl hållas ganska korta och summariska.
Tredje stycket
Om försäkringsbolaget inte fullgör sin reklamationsskyldighet, blir konsekvensen att bolaget också förlorar möjligheten att åberopa invändningen mot den som skulle ha haft meddelandet, såvida inte bolaget till äventyrs kan visa att han på annat sätt hade fått kännedom om dess invändning.
I konsekvens med hur sådana fall i allmänhet brukar behandlas görs undantag från ansvarsregeln när försäkringstagaren eller den försäkrade
har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder. När försäkringstagaren gjort sig skyldig till sådant förfarande vid avtalets ingående kommer avtalet visserligen under alla omständigheter att vara ogiltigt (jfr 2 § första stycket), men det är tänkbart att förfarandet förekommer i ett senare skede från försäkringstagarens eller den försäkrades sida. Då kan försäkringsbolaget framställa sin invändning utan hinder av att något meddelande inte getts enligt paragrafen.
Vissa fall av s.k. omfattningsvillkor
12 § Bestämmelserna i 1–4 §§ och 8–11 §§ tillämpas också om en försäkring innehåller försäkringsvillkor som enligt sin lydelse begränsar försäkringens omfattning, när begränsningen beror av om någon på den försäkrades sida på förhand har känt till de förhållanden som har orsakat försäkringsfallet eller uppsåtligen eller genom vårdslöshet har medverkat till detta eller på annat sätt åsidosatt sina skyldigheter enligt dessa bestämmelser.
(Jfr 13 kap. 12 § promemorian. Paragrafen saknar motsvarighet i PFL.)
Paragrafen tar sikte på sådana villkor som är utformade som s.k. omfattningsbestämmelser men i realiteten rör en fråga som behandlas i de tvingande reglerna i detta kapitel. Den har vid konsumentförsäkring sin motsvarighet i 4 kap. 11 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.3.4. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1927 års FAL. – Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter.
I 5 § behandlas symtomklausuler och vissa liknande undantag som skulle kunna användas att kringgå bestämmelserna om upplysningsplikt. Bestämmelsen i förevarande paragraf tar sikte på andra typer av villkor där något liknande kan bli aktuellt. Den rör dock inte sådana förbehåll som särskilt regleras i 6 och 7 §§.
Ett fall där paragrafen kan bli tillämplig vid personförsäkring är om olycksfallsförsäkringens villkor enligt beskrivningen av olycksfallsskada undantar skada där det får antas att den skadevållande händelsen orsakats av att den försäkrade var påverkad av alkohol eller narkotika. En sådan begränsning av ansvarsområdet bör bedömas enligt reglerna om framkallande av försäkringsfallet (9 §). Användningen av olycksfallsbegreppet i olycksfallsförsäkring innebär att uppsåtligt vållade skador över huvud taget faller utanför försäkringsområdet. Denna begränsning, som ligger i själva försäkringsformen, berörs inte av paragrafen.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 4 kap. 11 §.
13 kap. Premien
Kapitlet behandlar olika frågor om betalning av premien. Det har vid konsumentförsäkring sin motsvarighet i 5 kap.
Kapitlet upptar sju paragrafer. Inledande 1 och 2 §§ handlar om tiden för premiebetalning respektive uppsägning på grund av dröjsmål. I 3 § finns regler om återupplivning av försäkringen om premien inte betalats i tid. I 4 § finns bestämmelser om att försäkringsbolaget i vissa fall är skyldigt att underrätta panthavare m.fl. om det inträffar ett premiedröjsmål. I 5 § ges en regel om premiebetalning genom en betalningsförmedlare. Kapitlets avslutande paragrafer innehåller bestämmelser om återbetalning av premie när ett försäkringsavtal är ogiltigt och om preskription av rätt till premie.
När premien behöver betalas
1 § Den första premien för en personförsäkring behöver inte betalas tidigare än fjorton dagar från den dag då försäkringsbolaget avsände ett krav på premien till försäkringstagaren. Detta gäller dock inte om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien eller om försäkringen annars är giltig bara under förutsättning att premien betalas innan försäkringstiden börjar.
Premien för en senare premieperiod behöver inte betalas tidigare än en månad från den dag då försäkringsbolaget avsände krav på premien till försäkringstagaren. Om premieperioden är högst en månad, skall premien dock betalas på periodens första dag. Om särskilda premieperioder inte har avtalats, skall senare premie för försäkringen betalas inom en månad från den dag då försäkringsbolaget avsände krav på premien till försäkringstagaren.
Andra stycket gäller också betalning av premien när en tidsbegränsad försäkring förnyas på grund av utebliven uppsägning.
(Jfr 14 kap. 1 § promemorian och 5 kap. 1 § PFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, anger när en premie behöver betalas. Den har för konsumentförsäkring sin motsvarighet i 5 kap. 1 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.4. – Paragrafen har en viss motsvarighet i 12 § i 1927 års FAL.
I andra styckets sista mening ges en särskild regel för personförsäkringens del om betalning av senare premie för sådan försäkring som inte har bestämda premieperioder. Vid sådan försäkring skickar försäkringsbolaget normalt inte några krav i vanlig bemärkelse. I stället får försäkringstagaren en eller ett par gånger om året en uppgift om hur stort hans tillgodohavande på försäkringen är och vilka ramar som gäller om han vill göra en inbetalning. Ett sådant meddelande gäller inte som krav i paragrafens mening. Först om försäkringstagarens tillgodohavande hotar att sjunka under den nivå som behövs för att det avtalade skyddet skall kunna upprätthållas, ställer försäkringsbolaget krav i vanlig mening. Försäkringstagaren får besked om att försäkringen kommer att upphöra om han inte betalar ett visst minsta belopp. Även ett sådant meddelande måste innehålla en betalningsfrist om minst en månad och följas av en uppsägning enligt 2 §. Detta gäller också om tillgodohavandet, kanske på
grund av något förbiseende från försäkringsbolagets sida, redan har tillåtits bli så litet att det inte räcker till att betala skyddet för en månad.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 5 kap. 1 §.
Uppsägning på grund av dröjsmål med premien
2 § Betalas inte premien i rätt tid och är dröjsmålet inte av ringa betydelse, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen för upphörande eller begränsning av ansvaret enligt vad villkoren närmare föreskriver. Uppsägningen skall sändas till försäkringstagaren.
Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter den dag då den avsändes, om inte premien betalas inom denna frist. Uppsägningen skall innehålla uppgift om detta och om möjligheten att få försäkringen återupplivad enligt 3 §. Saknas någon av dessa uppgifter, får uppsägningen ingen verkan.
Om försäkringstagaren inte har kunnat betala premien inom den i andra stycket angivna fristen på grund av svår sjukdom, frihetsberövande, utebliven pension eller utebliven lön från sin huvudsakliga anställning eller liknande hinder, får uppsägningen verkan tidigast en vecka efter det att hindret har fallit bort, dock senast tre månader efter fristens utgång.
(Jfr 14 kap. 2 § promemorian och 5 kap. 2 § PFL.)
Paragrafen behandlar uppsägning på grund av dröjsmål med premien., Den har för konsumentförsäkring sin motsvarighet i 5 kap. 2 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.4. – Paragrafen har viss motsvarighet i 13 § i 1927 års FAL.
Av första stycket framgår att försäkringsbolaget får säga upp försäkringen för upphörande. Vid sidan om det kan en personförsäkring sägas upp för begränsning av ansvaret enligt vad villkoren närmare föreskriver. På denna punkt råder alltså avtalsfrihet enligt lagen, dock att försäkringstagaren alltid har rätt till försäkringens värde enligt 11 kap. 11 §.
Enligt andra stycket skall en uppsägning utöver andra uppgifter också innehålla en påminnelse om möjligheten att få försäkringen återupplivad.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 5 kap. 2 §.
Återupplivning
3 § Har en uppsägning enligt 2 § fått verkan och avser dröjsmålet inte första premien för försäkringen, återupplivas försäkringen till sin tidigare omfattning, om utestående premiebelopp betalas inom tre månader från utgången av den frist som anges i 2 § andra stycket.
En försäkring som har ändrats till premiefri försäkring (fribrev) eller till en försäkring mot lägre premie, utan att en uppsägning enligt 2 § dessförinnan fått verkan, återupplivas till sin tidigare omfattning, om försäkringstagaren inom tre månader från den dag då försäkringsbolaget avsände ett meddelande om ändringen till honom betalar det premiebelopp som skulle ha betalats om försäkringen inte hade ändrats. Meddelandet skall innehålla en uppgift om rätten att få försäkringen återupplivad.
Återupplivas försäkringen, ansvarar försäkringsbolaget från och med dagen efter den dag då premiebeloppet betalas.
(Jfr 14 kap. 3 § promemorian och 5 kap 3 § PFL.)
Paragrafen handlar om försäkringstagarens möjligheter att återvinna sitt försäkringsskydd sedan han av någon anledning har upphört med premiebetalningen. Den har för konsumentförsäkring en viss motsvarighet i 5 kap. 3 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.4. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1927 års FAL.
Första stycket
Bestämmelserna ger försäkringstagaren en chans att ”rädda” sin försäkring trots att han har försuttit fristen för premiebetalningen. Genom att betala den utestående premien inom en frist av tre månader får han försäkringen att på nytt gälla i sin tidigare omfattning.
Som framgår av lagtexten står möjligheten till återupplivning inte öppen när det är den första premien för försäkringen som inte har betalats. Sådan tidsbegränsad försäkring som fortlöpande förnyas skall emellertid här, liksom enligt 1 §, behandlas på samma sätt som långvarig försäkring. Det förnyade avtalet avser därvid samma försäkring som det ursprungliga avtalet. Undantaget för första premie gäller därför bara den allra första premien för en tidsbegränsad försäkring. Om försäkringsbolaget säger upp försäkringen på grund av dröjsmål med en förnyelsepremie, har försäkringstagaren alltså rätt till återupplivning.
Fristen för att begära återupplivning börjar löpa vid utgången av den frist som anges i 2 § andra stycket, dvs. fjorton dagar efter det att försäkringsbolaget har avsänt sin uppsägning med anledning av dröjsmålet. Att märka är att fristen för återupplivning inte skjuts fram av att den försäkrade t.ex. blir plötsligt sjuk och därför själva uppsägningen inte får omedelbar verkan (2 § tredje stycket). När återupplivning begärs skall försäkringstagaren betala hela den utestående premien, dvs. både det premiebelopp som lämnades obetalt när försäkringen sades upp och de eventuella ytterligare premiebelopp som enligt försäkringsavtalet har förfallit till betalning därefter. Den avräkning som sedan skall göras mellan parterna regleras av 11 kap. 11 §.
Försäkringsbolaget får i och för sig också kräva ränta på premien, men betalning av räntan får inte göras till en förutsättning för återupplivningen.
Andra stycket
Det kan bero av en händelse om en försäkringstagare begär premiebefrielse (fribrev) eller bara låter bli att betala premierna för sin försäkring. Möjligheten till återupplivning bör därför vara densamma i båda fallen. Motsvarande gäller när försäkringen ändras till försäkring mot lägre premie.
Bestämmelserna i denna paragraf har nära sakligt samband med dem i 11 kap. 6 § om rätt till fortsatt försäkring efter återköp. Vissa samordningsfrågor uppstår om en försäkringstagare vill använda sig av flera av de möjligheter som står till buds.
En försäkringstagare, som fått fribrev eller som på grund av dröjsmål med premiebetalningen fått sin försäkring uppsagd att gälla med
begränsat ansvar, kan vända sig till försäkringsbolaget och begära återköp av försäkringen. Om han sedan ändrar sig och vill ha hela eller delar av sitt skydd tillbaka, ger 11 kap. 6 § i förening med 13 kap. 3 § möjlighet till detta, förutsatt att han betalar den premie som fordras inom tremånadersfristen.
Bestämmelserna tar dock bara sikte på det riskskydd försäkringen innebär. Om försäkringstagaren vill ha tillbaka en spardel som han har avstått från, måste han träffa en särskild överenskommelse med försäkringsbolaget om detta. Bestämmelserna i 11 kap. 6 § ger honom bara möjlighet till den motsatta ändringen av försäkringen, dvs. att avveckla spardelen men behålla riskdelen.
Tredje stycket
Stycket föreskriver att återupplivning skall gälla från och med dagen efter den då den utestående premien betalas, vilket stämmer med vad som enligt 11 kap. 2 § skall gälla i fråga om det vanliga ansvarsinträdet. Regeln är vald för att frågan om den exakta tidpunkten för betalningen inte skall få betydelse alltför ofta.
Underrättelse till annan om dröjsmål med premien
4 § Om det har begärts skall försäkringsbolaget sända ett meddelande om uppsägning enligt 2 § också till den försäkrade och till den som har fått försäkringen i pant eller är förmånstagare enligt ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande, när personen i fråga är känd. Så länge försäkringsbolaget inte har sänt meddelande till en sådan person, får bolaget inte mot honom åberopa att premien inte har betalats.
(Jfr 14 kap. 4 § och 5 kap. 4 § PFL.)
Särskilt vid livförsäkring kan också andra än försäkringstagaren själv ha sådant intresse i en försäkring att de har ett berättigat intresse av att få kännedom om att försäkringsskyddet håller på att upphöra på grund av bristande premiebetalning. I denna paragraf, som utformats efter Lagrådets förslag, ges bestämmelser om att försäkringsbolaget är skyldigt att underrätta vissa sådana personer. Paragrafen har ingen motsvarighet vid konsumentförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 9.4. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1927 års FAL.
Skyldigheten att lämna en underrättelse gäller bara om en sådan har begärts, av den som skall ha underrättelsen eller av försäkringstagaren. Det är naturligt att försäkringsbolaget ger den som framställer begäran någon form av bekräftelse på detta som bevis. Inget hindrar försäkringsbolaget från att ta ut en rimlig avgift för denna service. Däremot kan bolaget inte kräva att den som begär underrättelse också åtar sig att vid dröjsmål betala premien i försäkringstagarens ställe.
De som kan få rätt till underrättelse är den försäkrade (vid försäkring på annans liv), panthavare och förmånstagare enligt ett oåterkalleligt förordnande, naturligtvis under förutsättning att personen och dennes adress anges. Ett meddelande skall ske enligt 2 § andra stycket och alltså innehålla de uppgifter som enligt den bestämmelsen skall finnas i upp-
sägningen till försäkringstagaren. Hänvisningen innebär också att underrättelsen skall avsändas samtidigt med uppsägningen. Om avsändandet försenas, får försäkringsbolaget i underrättelsen sätta ut en särskild fjortondagarsfrist för betalningen. Syftet med bestämmelsen är ju att panthavaren (den försäkrade, förmånstagaren) skall kunna hindra att försäkringen upphör genom att själv betala premien. Skulle ett försäkringsfall inträffa innan denna särskilda frist har gått till ända, men efter det att uppsägningen enligt 2 § andra stycket har fått verkan mot försäkringstagaren, är försäkringsbolaget ansvarigt mot panthavaren etc. men inte mot försäkringstagaren eller annan som skulle ha rätt till försäkringsbelopp. Försäkringstagaren kan alltså ha sämre rätt än panthavaren. Däremot har en panthavare (och likställda) alltid möjlighet att rädda försäkringen så länge försäkringstagaren kan det.
Om någon underrättelse inte lämnas, ansvarar försäkringsbolaget trots dröjsmålet alltså mot den som skulle ha haft rätt till ett försäkringsbelopp om premiebetalningen hade fullgjorts. – I den mån försäkringsbolaget på detta vis blir skyldigt att utge försäkringsbelopp, trots att premie för försäkringen inte betalats, stannar förlusten på försäkringsbolaget. Något regresskrav mot försäkringstagaren kommer alltså inte i fråga, frånsett att naturligtvis premien kan krävas ut från denne.
Betalning genom betalningsförmedlare
5 § Försäkringstagaren anses ha betalat premien när han lämnat ett betalningsuppdrag avseende premien till en bank eller någon annan liknande betalningsförmedlare.
(Jfr 14 kap. 5 § promemorian och 5 kap. 5 § PFL.)
Paragrafen, som utformats efter Lagrådets förslag, handlar om när en premie anses betald när betalningen har skett genom betalningsförmedlare. Den har för konsumentförsäkring sin motsvarighet i 5 kap. 5 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.4. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1927 års FAL. – Det hänvisas till kommentaren till 5 kap. 5 §.
Riskpremie vid ansvarsfrihet
6 § Är försäkringsavtalet ogiltigt enligt 12 kap. 2 § första stycket, får försäkringsbolaget ändå behålla betald riskpremie för förfluten tid.
Paragrafen, som inte har någon motsvarighet i 1927 års FAL, har för konsumentförsäkring sin motsvarighet i 5 kap. 6 §. Den har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Premien får beräknas enligt vad som skulle betalats om avtal slutits för den tid försäkringen gällt, med avdrag för vad som skulle ha belöpt på sparmomentet. I övrigt regleras premiefrågan vid försäkringens upphörande av 11 kap. 11 §.
Vid tillämpning av 12 kap. 2 § andra stycket första meningen är försäkringsbolaget fritt från ansvar men försäkringsavtalet är inte ogiltigt och bolaget har därför rätt till premie enligt vad som följer av avtalet och lagen.
Preskription av rätt till premie
7 § Försäkringsbolaget förlorar rätten till en obetald premie när ett år har förflutit från det att premien skulle ha betalats, om försäkringen inte dessförinnan har sagts upp av bolaget eller av någon annan anledning har upphört att gälla.
(Jfr 14 kap. 6 § promemorian och 5 kap. 6 § PFL.)
Paragrafen handlar om när försäkringsbolagets rätt till en obetald premie preskriberas. Den har vid konsumentförsäkring sin motsvarighet i 5 kap. 7 §. – Saken behandlas i avsnitt 9.4. – Paragrafen har en viss motsvarighet i 15 § i 1927 års FAL.
Preskriptionstiden har vid personförsäkring bestämts till ett år i stället för sex månader som vid konsumentförsäkring. Skillnaden motiveras av den generösare praxis med uppskov som förekommer vid personförsäkring. Bestämmelsen förutsätter enligt sin lydelse att premien skulle ha betalats vid en viss tidpunkt. Vid fondanknuten försäkring får preskriptionstiden räknas från den tidpunkt när fondvärdet är förbrukat.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 5 kap. 7 §.
14 kap. Förfogande över försäkringen
I kapitlet behandlas försäkringstagarens möjligheter att förfoga över försäkringen genom förmånstagarförordnande, överlåtelse och pantsättning m.m. Kapitlet har ingen motsvarighet vid skadeförsäkring.
Kapitlet omfattar 15 paragrafer. I 1–3 §§ ges grundläggande bestämmelser om formen för och verkningarna av förmånstagarförordnanden. Regler om tolkning av förordnanden finns i 4–6 §§, och i 7 § upptas en regel om förordnandets verkan mot dödsbodelägare. I 8 och 9 §§ behandlas förmånstagarens förfoganderätt, i 10 § verkan av förfogande till förmån för flera, i 11 § presentation av försäkringsbrev som utgör värdepapper, i 12 § verkan av förfogandet på förmånstagares rätt och i 13 § panthavares rätt. I 14 och 15 §§, slutligen, finns regler om förfoganden i strid mot inkomstskattelagens bestämmelser respektive förverkande av förmånstagarrätt.
Rätten att göra, ändra och återkalla ett förmånstagarförordnande
1 § Försäkringstagaren har rätt att själv förfoga över en personförsäkring genom förmånstagarförordnande.
Det som sägs i 9 kap. 1 § och 13 kap.2 och 3 §§ärvdabalken om rätt att göra testamente och om testamentes ogiltighet gäller också i fråga om förmånstagarförordnande.
För förmånstagarförordnande till den som inte är född eller avlad när förordnandet skall tillämpas första gången gäller lagen (1930:106) om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda.
(Jfr 15 kap. 1 § promemorian och 6 kap. 1 § PFL.)
Paragrafen, som utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, tar upp försäkringstagarens rätt att förfoga över försäkringen genom ett förmånstagarförordnande. Den behandlar också frågan om hur gammal någon måste vara för att ha rätt att göra ett förmånstagarförordnande liksom verkningarna av att förordnandet har tillkommit under påverkan av en psykisk störning eller under inflytande av tvång, svek m.m. Vidare anger den vad som gäller om ett förordnande som görs till annan än den som är född m.m. Paragrafen har, som framgår av inledningen till kapitlet, ingen motsvarighet vid skadeförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 9.5.1. – Paragrafen har viss motsvarighet i 102 § första meningen i 1927 års FAL.
Första stycket
Förmånstagarförordnande får anses vara ett självständigt rättsinstitut, fristående från t.ex. instituten gåva och testamente. I flera hänseenden kan visserligen paralleller dras från reglerna om sådana förfoganden, men i andra fall – där avtalsförhållandet mellan försäkringstagaren och försäkringsbolaget står i blickfältet – får man snarare se förordnandet som en till försäkringsbolaget riktad betalningsanvisning.
Försäkringstagaren har rätt att genom ett förmånstagarförordnande bestämma vem som skall ha försäkringen eller utfallande belopp. Försäk-
ringsbolaget kan alltså inte genom en villkorsbestämmelse hindra försäkringstagaren från denna form av förfogande. Förordnandet kan gälla till förmån för fysisk eller juridisk person.
Förordnandet kan vara avsett att tillämpas vid försäkringsfall – som kan vara livsfall eller dödsfall – och det kan gälla för försäkringstagarens död även om dödsfallet inte är försäkringsfall, främst när försäkringen är tecknad på någon annans liv eller hälsa.
I praxis har fastslagits att ett förmånstagarförordnande som regel skall antas avse inte bara det avtalade försäkringsbeloppet utan även sådana belopp som betalas ut i form av återbäring eller premiereglering (rättsfallet NJA 1977 s. 587). Någon ändring av denna praxis är inte avsedd. Liksom försäkringstagaren kan dela upp det egentliga försäkringsbeloppet mellan flera förmånstagare kan han också förordna att försäkringsbeloppet skall tillfalla en person och återbäringen någon annan.
Rätten att utse förmånstagare tillkommer vid individuell försäkring försäkringstagaren, dvs. den som har ingått försäkringsavtalet med försäkringsbolaget. Rätten är dock av personlig art för försäkringstagaren. Därför övergår inte rätten att utse förmånstagare – och därmed inte heller rätten att återkalla eller ändra ett förordnande – till t.ex. försäkringstagarens dödsbo eller konkursbo. För tydlighetens skull har förhållandet markerats genom att försäkringstagaren sägs ha rätt att ”själv” förfoga över försäkringen. En annan sak är att den som genom bodelning eller arv eller efter exekution blivit ny ägare till försäkringen i denna egenskap har rätt att själv utse ny förmånstagare.
Rätten enligt försäkringsavtalet kan även övergå till någon annan genom frivillig överlåtelse från försäkringstagaren och genom tillämpning av ett förmånstagarförordnande. Den som har förvärvat försäkringen på något av dessa sätt har rätt att själv utse ny förmånstagare (jfr 1 kap. 4 § andra stycket). Möjligheten till detta kan dock vara begränsad genom att ett tidigare förordnande gjorts oåterkalleligt (se 2 och 12 §§). Ett förordnande, som upptar flera förmånstagare med rätt efter varandra, kan också vara utformat så att den i första hand utsedde förmånstagaren inte får rätt att bestämma vem som skall ha de belopp som kan utfalla när hans egen rätt har upphört.
Ett förmånstagarförordnande innebär att försäkringstagaren själv bestämmer vem som i hans ställe skall ha försäkringen eller utfallande belopp. Ett förordnande som går ut på att försäkringstagaren uppdrar åt någon annan att helt efter eget gottfinnande bestämma vem som skall ha försäkringen saknar därför verkan. Försäkringsbeloppet får alltså då fördelas på samma vis som när inget förordnande alls har gjorts.
Andra stycket
I fråga om behörigheten att utse förmånstagare hänvisas här till ärvdabalkens regler om rätt att göra testamente.
Hänvisningen avser till att börja med 9 kap. 1 § ärvdabalken. Såvitt angår underåriga kan alltså den som har fyllt sexton år och som förvärvsarbetar sätta in förmånstagare till en tjänstegrupplivförsäkring som gäller för honom, liksom han kan använda en del av sina inkomster till att teckna en frivillig gruppförsäkring eller en individuell försäkring och själv utse förmånstagare.
Av 9 kap. 1 § ärvdabalken framgår vidare att den som är över arton år har rätt att göra förmånstagarförordnande. Förutsättningen är att förordnandet inte upprättas under inflytande av en psykisk störning (13 kap. 2 § ärvdabalken). Vidare är förordnandet ogiltigt om det har tillkommit under inflytande av tvång, svek eller liknande (13 kap. 3 § ärvdabalken).
Någon hänvisning till 13 kap. 1 § ärvdabalken har inte ansetts erforderlig. Att ett förmånstagarförordnande är ogiltigt i sådana fall som avses i den paragrafen framgår med tillräcklig tydlighet av hänvisningen till 9 kap. 1 § ärvdabalken och 3 § i förevarande kapitel om formen för förmånstagarförordnanden.
Lika litet som i fråga om testamenten är ogiltigheten självverkande i den bemärkelsen att försäkringsbolaget utan vidare skall vägra att följa ett förordnande som upprättats t.ex. av en underårig. Om inte förordnandets giltighet bestrids av någon som annars skulle ha rätt till försäkringsbeloppet, skall förordnandet följas.
Tredje stycket
Som Lagrådet har förordat regleras förordnanden till förmån för ofödda direkt av den särskilda lagen om sådana rättshandlingar.
2 § Försäkringstagaren kan, innan försäkringsersättningen skall betalas, ändra eller återkalla ett förmånstagarförordnande. Detta gäller dock inte om han gentemot förmånstagaren har utlovat att förordnandet skall stå fast (oåterkalleligt förmånstagarförordnande).
(Jfr 15 kap. 2 § promemorian och 6 kap. 2 § PFL.)
Paragrafen reglerar rätten att ändra och återkalla ett förmånstagarförordnande. – Övervägandena finns i avsnitt 9.5.1 och 9.5.3. – Paragrafen har viss motsvarighet i 102 § i 1927 års FAL.
En skillnad görs mellan vanliga förmånstagarförordnanden och oåterkalleliga sådana. Försäkringstagaren kan när som helst ändra eller återkalla sitt förordnande, om han inte har lovat förmånstagaren att förordnandet skall stå fast. Återkallelse eller ändring kan dock bara göras före den tidpunkt då försäkringsersättningen förfaller till betalning. Skälet för regeln är att det – bl.a. med tanke på förhållandet till borgenärerna – bör stå klart så snart som möjligt efter ett försäkringsfall vem som är rätt mottagare av beloppet.
Med tidpunkten då ersättningen skall betalas avses vid försäkring med engångsbelopp försäkringsfallet; man bortser alltså från den tid som försäkringsbolaget enligt 16 kap. 1 § kan ha på sig innan ersättningen måste betalas ut. Vid försäkring med periodisk utbetalning avses i stället var och en av de överenskomna förfallodagarna.
En utfästelse om oåterkallelighet skall göras till förmånstagaren. Det ställs inte upp något formkrav för oåterkallelighetsförklaringen, och inte heller behövs det någon anmälan till försäkringsbolaget för att utfästelsen skall vara bindande för försäkringstagaren. Eftersom den som påstår att ett förordnande till hans förmån har gjorts oåterkalleligt har bevisbördan för att så verkligen är fallet, finns det anledning att tro att förklaringen
utan något krav i lagen i de allra flesta fall dokumenteras på tillförlitligt vis. Och som framgår av 10 § måste förmånstagaren ibland anmäla sin rätt till försäkringsbolaget om han vill vara skyddad mot nya förfoganden från försäkringstagarens sida.
Formkrav för ett förmånstagarförordnande
3 § Ett förmånstagarförordnande och en återkallelse eller ändring av ett sådant förordnande skall för att vara gällande göras genom ett egenhändigt undertecknat meddelande till försäkringsbolaget.
Ett förmånstagarförordnande kan också göras genom att det tas in i försäkringsvillkoren. Ett sådant förordnande förlorar sin verkan om ett nytt förordnande görs enligt första stycket.
Första och andra styckena gäller också ett villkor enligt 7 kap. 2 § 5 äktenskapsbalken om att ett försäkringsbelopp eller en försäkring skall vara förmånstagarens enskilda egendom och en återkallelse eller ändring av sådant villkor.
(Jfr 15 kap. 3 § promemorian och 6 kap 3 § PFL.)
Paragrafen behandlar formkravet för förmånstagarförordnande samt för återkallelse och ändring av ett sådant förordnande. – Övervägandena finns i avsnitt 9.5.2. – Paragrafen har en motsvarighet i 103 § i 1927 års FAL. – Paragrafens första stycke har förtydligats i enlighet med Lagrådets förslag.
Första stycket
I första stycket anges det sätt att göra förmånstagarförordnande som består i ett egenhändigt undertecknat meddelande till försäkringsbolaget. Detta är en regel av praktisk betydelse, som kan undanröja oklarheter när svårtolkade papper anträffas hos en avliden person. Regeln ter sig också naturlig med tanke på det liknande formkravet vid testamente. I kravet på skriftligt meddelande till försäkringsbolaget ligger att meddelandet skall vara riktat till försäkringsbolaget och att försäkringstagaren skall ha vidtagit ändamålsenliga åtgärder för att få meddelandet överbringat till bolaget, t.ex. postat det. Giltigheten är inte beroende av att förordnandet på något sätt blivit registrerat hos försäkringsbolaget. Det är inte heller nödvändigt att förordnandet har kommit in till bolaget när försäkringsfallet inträffar. Däremot har ett förordnande inte någon verkan om försäkringstagaren bara har upprättat det och sedan låtit det ligga i en skrivbordslåda. Vilka åtgärder försäkringstagaren måste ha vidtagit för att få fram meddelandet till försäkringsbolaget får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Bestämmelsen innehåller inte någon motsvarighet till 10 kap. 3 § ärvdabalken om nödtestamenten, men skriftliga förordnanden som försäkringstagaren gör under sådana förhållanden som avses i det lagrummet bör ibland kunna behandlas som meddelanden som är avsedda för försäkringsbolaget (jfr rättsfallet NJA 1982 s. 390).
Däremot kan ett muntligt förordnande inte göras giltigt genom att försäkringsbolaget antecknar det i försäkringsbrevet.
Försäkringstagaren kan inte heller göra ett giltigt förmånstagarförordnande genom ett testamente. Ett testamente kan dock ha viss betydelse för fördelningen av försäkringsbeloppet. Försäkringstagaren kan genom ett förmånstagarförordnande underrätta försäkringsbolaget om att den person som anges i hans testamente skall vara förmånstagare. För att det skall föreligga ett tillräckligt preciserat förordnande torde det dock krävas att det testamente som avses har blivit angivet med t.ex. datum (om inte testamentet bifogas förordnandet). Har försäkringstagaren gjort ett vanligt förmånstagarförordnande, kan han dock inte ändra eller återkalla det genom ett testamente (jfr rättsfallet NJA 1976 s. 24). Däremot är det ju möjligt att testamentet kan bidra till tolkningen av förmånstagarförordnandet, särskilt om testamentet har tillkommit vid ungefär samma tid som förordnandet. Vidare får naturligtvis ett testamente betydelse för fördelningen av försäkringsbeloppet om det gäller ett förmånstagarförordnande till förmån för dödsboet efter försäkringstagaren.
Andra stycket
I andra stycket ges försäkringsbolaget möjlighet att på eget initiativ ordna ett lämpligt förordnande. En förutsättning är att förordnandet tas in i försäkringsvillkoren. Försäkringstagaren kan emellertid ändra förordnandet genom ett nytt förordnande enligt första stycket.
Tredje stycket
Samma regler som för ett förmånstagarförordnande gäller om villkor att ett försäkringsbelopp eller en försäkring skall vara enskild egendom.
Tolkning av ett förmånstagarförordnande
4 § Vid tolkningen av ett förmånstagarförordnande gäller det som sägs i 5 och 6 §§, om inte annat med hänsyn till omständigheterna får anses framgå av förordnandet.
(Jfr 15 kap. 4 § promemorian och 6 kap. 4 § PFL.)
Paragrafens materiella innehåll är att ange att ett förmånstagarförordnande skall tolkas med ledning av de två följande paragraferna i kapitlet om inget annat får anses framgå. – Övervägandena finns i avsnitt 9.5.4. – Paragrafen har en viss motsvarighet i 105 § första stycket i 1927 års FAL.
I 5 och 6 §§ ges ett antal regler om hur förmånstagarförordnanden skall tolkas i olika fall. Reglerna gäller både för vanliga förordnanden och för oåterkalleliga sådana. I förevarande paragraf anges den gemensamma förutsättningen för att reglerna skall bli aktuella, nämligen att inte annat med hänsyn till omständigheterna får anses framgå av förordnandet.
När det finns utredning som med rimlig grad av säkerhet tyder på att försäkringstagaren har haft en annan avsikt med sitt förordnande, skall
presumtionen ge vika. Tolkningsreglerna skall bara fungera som hjälpregler när individuella tolkningsdata saknas. Liksom vid testamentstolkning är det bara försäkringstagarens avsikter vid förordnandets tillkomst som kan tillmätas betydelse (jfr rättsfallet NJA 1976 s. 24).
5 § Vid försäkring på försäkringstagarens liv eller hälsa gäller ett förmånstagarförordnande bara för försäkringstagarens död.
Om vid försäkring på annans liv försäkringstagaren avlider före försäkringsfallet, övergår försäkringstagarens rätt till försäkringen genast till förmånstagaren. Detsamma gäller när annars försäkringsbeloppets utbetalande enligt villkoren beror av annat än försäkringstagarens död.
Kan ett förmånstagarförordnande inte verkställas såvitt angår en viss förmånstagare, gäller förordnandet till förmån för hans avkomlingar, om de i fråga om arv efter försäkringstagaren eller den försäkrade hade haft rätt att träda i förmånstagarens ställe. Om sådana avkomlingar saknas men det finns andra förmånstagare, tillfaller hela försäkringen dem.
Tredje stycket gäller inte vid en sådan pensionsförsäkring som avses i 58 kap. 2 § första stycket inkomstskattelagen (1999:1229). Kan ett förmånstagarförordnande i ett sådant fall inte verkställas såvitt angår en förmånstagare men det finns andra förmånstagare, tillfaller hela försäkringen dem.
(Jfr 15 kap. 5 § promemorian och 6 kap. 5 § PFL.)
Paragrafen innehåller presumtionsregler om när ett förmånstagarförordnande skall gälla. Vidare anges vad som skall gälla när försäkringstagaren avlider i visst fall samt om ett förordnande inte kan verkställas. – Övervägandena finns i avsnitt 9.5.4. – Första stycket motsvarar i sak 107 § och andra stycket 110 § i 1927 års FAL. Tredje stycket ligger i linje med 11 kap.6 och 7 §§ärvdabalken, som avser testamente.
Första stycket
Regeln i detta stycke tar i första hand sikte på försäkring för både dödsfall och livsfall, s.k. sammansatt kapitalförsäkring, som skall betalas ut antingen vid försäkringstagarens död eller när han uppnår en bestämd ålder. Den gäller också för andra försäkringar av blandad karaktär, t.ex. en olycksfallsförsäkring som innehåller ett dödsfallsmoment. Presumtionen innebär att försäkringstagaren i dessa fall anses ha avsett att själv uppbära de belopp som kan utbetalas under hans livstid.
Bestämmelsen gäller för såväl återkalleliga som oåterkalleliga förordnanden. Den gäller däremot inte försäkring på annans liv.
Andra stycket
Andra stycket innehåller en motsvarighet till 110 § FAL. Det ger liksom paragrafen i övrigt tolkningsregler som kan frångås när annat framgår av förordnandet.
Tredje stycket
Tredje stycket handlar om vad som skall gälla när ett förmånstagarförordnande inte kan verkställas beträffande en eller flera förmånstagare,
t.ex. när förmånstagaren är avliden eller avstår från sin rätt. Från styckets tillämpningsområde har enligt fjärde stycket undantagits sådan pensionsförsäkring som avses i 58 kap. 2 § första stycket inkomstskattelagen. Stycket innehåller – indirekt och tillsammans med 4 § – en bestämmelse om att ett förordnande kan fortsätta att gälla, trots att det inte kan verkställas enligt sin ordalydelse, samt tolkningsregler för sådana fall. Bestämmelserna gäller för försäkring på eget eller annans liv och för både livsfalls- och dödsfallssituationer.
Bestämmelsen i första meningen ger en s.k. representationsrätt och motsvarar det som gäller inom testamentsrätten (11 kap. 6 § ärvdabalken). Regeln gäller för både livsfalls- och dödsfallssituationen, men man kan utgå från att presumtionen till förmån för lagens regel är svagare vid livsfallsutbetalning.
Vid försäkring på annans liv kan det gälla ett förmånstagarförordnande för den försäkrades död. I denna situation skall enligt bestämmelsen en avliden förmånstagares avkomlingar träda i hans ställe, om de haft rätt till det i fråga om arv efter försäkringstagaren eller den försäkrade. Om ett par makar båda har egna barn från tidigare äktenskap men inga gemensamma, och mannen efter att ha tecknat en försäkring på hustruns liv sätter in sina egna barn som förmånstagare, får barnen till en avliden sådan förmånstagare träda i förmånstagarens ställe. Utser han i stället hustruns barn till förmånstagare, får på motsvarande sätt hennes barnbarn vara förmånstagare i andra hand. – Regleringen gäller också vid utbetalning för livsfall från en försäkring på annans liv.
Andra meningen motsvarar 11 kap. 7 § ärvdabalken. Om ett förordnande inte kan verkställas beträffande en av flera förmånstagare och första meningen inte kan tillämpas, får de övriga förmånstagarna dela på hela försäkringsbeloppet. Förutsättningen är dock att försäkringstagaren inte har gjort något andrahandsförordnande för denna situation och att det inte heller får anses framgå att de övriga förmånstagarnas rätt under alla förhållanden skall vara begränsad till de belopp som för deras del har angetts i förordnandet.
Fjärde stycket
Fjärde stycket innehåller en särreglering för sådana pensionsförsäkringar som avses i inkomstskattelagen. Den är betingad av de skatterättsliga bestämmelserna. Om ett förmånstagarförordnande inte kan verkställas beträffande en av flera förmånstagare, får de övriga förmånstagarna dela på hela försäkringsbeloppet. Vid denna typ av försäkring blir det alltså inte aktuellt med någon sådan representationsrätt för förmånstagarens avkomlingar som gäller vid annan försäkring. Även vid sådan försäkring är förutsättningen dock att försäkringstagaren inte har gjort något andrahandsförordnande för denna situation och att det inte heller får anses framgå att de övriga förmånstagarnas rätt under alla förhållanden skall vara begränsad till de belopp som för deras del angetts i förordnandet.
6 § Har försäkringstagaren till en försäkring som gäller på hans liv eller hälsa utan att namnge förmånstagaren använt någon av nedan angivna beteckningar, anses detta innebära följande:
make: den som är gift med försäkringstagaren när förordnandet tillämpas; om det pågår mål om äktenskapsskillnad mellan makarna, gäller inte förordnandet,
registrerad partner: den som är registrerad partner med försäkringstagaren när förordnandet tillämpas; om det pågår mål om upplösning av partnerskapet, gäller inte förordnandet,
sambo: den som är sambo med försäkringstagaren när förordnandet tillämpas, barn: försäkringstagarens bröstarvingar, med fördelning av försäkringen efter vad som gäller i fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren,
make och barn: försäkringstagarens make är förmånstagare till halva försäkringen och hans bröstarvingar till återstoden; om försäkringstagaren efterlämnar bara make eller bara bröstarvingar, tillfaller hela försäkringen maken eller bröstarvingarna,
arvingar: de som har arvsrätt efter försäkringstagaren, med fördelning av försäkringen efter vad som gäller för arvsrätten.
(Jfr 15 kap. 6 § promemorian och 6 kap. 6 § PFL.)
Paragrafen anger den innebörd en rad beteckningar, som ofta används i förmånstagarförordnanden, skall anses ha, om inte annat får anses framgå av förordnandet (jfr 4 §). – Övervägandena finns i avsnitt 9.5.4. – Paragrafen har en motsvarighet i 105 § i 1927 års FAL.
Paragrafen gäller bara vid försäkring på försäkringstagarens eget liv eller egen hälsa. Som en ytterligare förutsättning gäller att försäkringstagaren skall ha använt någon av de beteckningar som anges i paragrafen utan att namnge förmånstagaren. Inget hindrar dock att man i enskilda fall utanför det egentliga tillämpningsområdet hämtar ledning från lagens regler. Sådan tillämpning kan tvärtom ibland ligga nära till hands, t.ex. om försäkringstagaren vid försäkring på främmande liv har utsett ”den försäkrades arvingar” till förmånstagare. Det är inte avsett att några motsatsslut skall dras för de situationer som faller utanför paragrafens tillämpningsområde.
Ett förordnande till make gäller till förmån för den som är gift med försäkringstagaren när förordnandet skall tillämpas. Vid försäkringstagarens dödsfall avses den som han var gift med vid dödsfallet, även om detta upplöser äktenskapet (jfr 1 kap. 5 § äktenskapsbalken).
Med sambo avses sambo i den allmänt tillämpliga betydelsen, alltså två personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll (se 1 § första stycket sambolagen
[2003:376]
).
Förmånstagarförordnandes verkan mot dödsbodelägare
7 § Är förmånstagare insatt, skall försäkringsbelopp som utfaller efter försäkringstagarens död inte ingå i dennes kvarlåtenskap.
Om tillämpningen av ett förmånstagarförordnande som gäller för försäkringstagarens död skulle leda till ett resultat som är oskäligt mot en make eller bröstarvinge efter försäkringstagaren, kan förordnandet jämkas så att försäkringen helt eller delvis tillfaller maken eller bröstarvingen. Vid prövningen skall särskilt beaktas skälen för förordnandet samt förmånstagarens och makens eller bröstarvingens ekonomiska förhållanden.
Har dödsfallet inträffat sedan det har dömts till äktenskapsskillnad mellan försäkringstagaren och hans make eller sedan talan om äktenskapsskillnad väckts men innan bodelning har förrättats, gäller i stället för det som sägs i första stycket
att, om maken inte vid bodelningen kan få ut sin andel därför att försäkringen tillfaller någon annan som förmånstagare, denne är skyldig att avstå vad som fattas.
Den som vill begära jämkning enligt första eller andra stycket skall väcka talan mot förmånstagaren inom ett år från det att bouppteckning efter försäkringstagaren avslutades eller dödsboanmälan gjordes. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten till jämkning förlorad.
Angående förordnandets verkan mot försäkringstagarens borgenärer finns bestämmelser i 15 kap.
(Jfr 15 kap. 1 och 7 §§ promemorian och 6 kap. 1 och 7 §§ PFL.)
Paragrafen handlar om verkan av förmånstagarförordnande i vissa fall. Första stycket innehåller den viktiga regeln att utfallande försäkringsbelopp inte ingår i försäkringstagarens kvarlåtenskap. I andra till fjärde styckena anges förutsättningarna för att jämkning skall kunna ske och den frist inom vilken talan om jämkning måste väckas. Dessa frågor behandlas i avsnitt 9.5.5. – Paragrafen motsvarar 104 § i 1927 års FAL. För en kommentar hänvisas till motiven till den paragrafen, prop. 1986/87:86. – Paragrafen och dess rubrik har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Förmånstagarens förfoganderätt
8 § Innan förmånstagarens rätt har inträtt får han inte genom överlåtelse, pantsättning eller på annat sätt förfoga över den rätt som förordnandet medför.
(Jfr 15 kap. 14 § promemorian och 6 kap. 14 § PFL.)
Bestämmelsen handlar om förutsättningen för att en förmånstagare skall kunna förfoga över den rätt som förmånstagarförordnandet medför. – Övervägandena finns i avsnitt 9.5.2. – Paragrafen motsvarar väsentligen
109 § i 1927 års FAL (se NJA II 1927 s. 518).
Bestämmelsen gäller både vid återkalleliga och oåterkalleliga förordnanden.
Att förmånstagarens rätt inträder är oftast detsamma som att försäkringsfallet inträffar. Vid försäkring som är tecknad på annans liv kan hans rätt också inträda genom att försäkringstagaren avlider (jfr 5 § andra stycket). Vid försäkring som skall betalas ut i rater inträder en i andra hand utsedd förmånstagares rätt först när den förste förmånstagarens rätt upphör.
En konsekvens av att förmånstagaren inte i förväg kan t.ex. överlåta den rätt som förordnandet medför är att denna rätt inte heller kan utmätas eller tas i anspråk i konkurs. Inte heller kan den bli föremål för familjerättsliga anspråk, exempelvis i samband med bodelning.
Ifall förmånstagaren i strid mot det uppställda förbudet förfogar över sin rätt, får i analogi med vad som gäller om arvsavtal förordnandet anses som ogiltigt, om det angrips av någon som hade ett berättigat intresse av dess undanröjande (jfr 17 kap. 1 § ärvdabalken). Sedan förmånstagarens rätt inträtt kan han godkänna avtalet med verkan att det anses som giltigt från den tidpunkt då det ingicks.
Försäkringstagarens rätt att förfoga över försäkringen på annat sätt än genom förmånstagarförordnande
9 § Försäkringstagaren har rätt att förfoga över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning eller annars på annat sätt än genom förmånstagarförordnande. Försäkringsbolaget får dock i försäkringsvillkoren föreskriva att ett förfogande som avser enbart försäkringens riskdel eller enbart försäkringens spardel är utan verkan mot bolaget.
Om ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande gäller för försäkringen, skall försäkringstagaren anses ha utfäst sig att inte utan förmånstagarens samtycke förfoga över försäkringen på ett sätt som inskränker dennes rätt.
(Jfr 15 kap. 9 § promemorian och 6 kap. 9 § PFL.)
Paragrafen, som utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, reglerar försäkringstagarens rätt att förfoga över försäkringen på annat sätt än genom förmånstagarförordnande. – Övervägandena finns i avsnitt 9.5.3 och 9.5.7. – 1927 års FAL innehåller ingen uttrycklig motsvarighet till paragrafen (jfr dock 3 § andra stycket).
Första stycket
Stycket handlar om försäkringstagarens rätt att förfoga över försäkringen på andra sätt än genom förmånstagarförordnande. Att rätten till en försäkring, liksom de flesta andra rättigheter, kan t.ex. överlåtas är i och för sig självklart, och en allmän bestämmelse om detta i lagen behövs bara som ett skydd mot att försäkringsbolaget i försäkringsavtalet tar in föreskrifter som begränsar försäkringstagarens rättigheter i dessa avseenden. Försäkringsbolaget får dock i villkoren föreskriva att ett förfogande som avser bara visst moment i försäkringen – dess riskdel eller dess spardel – är utan verkan mot bolaget.
Andra stycket
I detta stycke behandlas en annan typ av inskränkning, nämligen den som följer av att försäkringstagaren har gjort ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande. I denna situation skall försäkringstagaren anses ha lovat förmånstagaren att inte förfoga över försäkringen på ett sätt som inskränker förmånstagarens rätt.
Detta betyder emellertid inte att ett sådant förfogande under alla omständigheter är ogiltigt. Om försäkringstagaren i samband med att han gör förordnandet oåterkalleligt förbehåller sig rätt att t.ex. pantsätta försäkringen (jfr rättsfallen NJA 1939 s. 85 och 89), blir pantsättningen giltig, även om panthavaren känner till att förordnandet har gjorts oåterkalleligt. Vidare kan förmånstagaren senare gå med på att försäkringstagaren förfogar över försäkringen, och samtycket kan lämnas formlöst.
Vilka förfogandemöjligheter som skall anses uteslutna genom ett oåterkalleligt förordnande får avgöras efter en bedömning av de rättsverkningar som ett tänkt förfogande skulle få i det enskilda fallet. Under förutsättning att försäkringstagaren underrättar förvärvaren om det oåterkalleliga förordnandet, torde överlåtelser normalt inte möta något hinder. Förordnandet gäller också efter överlåtelsen. En annan sak är att det bara
undantagsvis, t.ex. om förordnandet är tidsbegränsat och tiden håller på att löpa ut, finns något att vinna på att överlåta respektive förvärva en försäkring med ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande.
Pantsättning, återköp eller belåning av försäkringen hos försäkringsbolaget torde däremot som regel inte kunna ske utan förmånstagarens samtycke. Man kan dock även här tänka sig förfoganden som är till nytta för försäkringstagaren utan att inskränka förmånstagarens rätt och som därför är tillåtna. Detta kan gälla t.ex. i det inte helt ovanliga fallet att vid s.k. sammansatt kapitalförsäkring det oåterkalleliga förordnandet gäller bara rätten till dödsfallsbelopp. Det är då inget som hindrar att försäkringstagaren pantsätter rätten till livsfallsbeloppet; i vad mån någon är beredd att godta en sådan pant beror på hur lång tid som återstår till livsfallsutbetalningen.
Om försäkringstagaren i strid med bestämmelsen skulle förfoga över försäkringen, har förmånstagaren företräde framför förvärvaren om inte denne var i god tro (se 10 §). Vidare är förmånstagaren berättigad till skadestånd av försäkringstagaren eller hans dödsbo i enlighet med allmänna principer.
Verkan av förfogande till förmån för flera
10 § Förfogar försäkringstagaren genom överlåtelse, pantsättning eller oåterkalleligt förmånstagarförordnande över försäkringen till förmån för flera, gäller ett tidigare förfogande framför ett senare. Ett senare förfogande gäller dock framför ett tidigare, om meddelande om det senare förfogandet kommer in till försäkringsbolaget först och den till vars förmån förfogandet skett då är i god tro. Avser förfogandet ett försäkringsbrev som innehavaren måste förete för att få ut försäkringsersättning, gäller det senare förfogandet framför ett tidigare, om den till vars förmån förfogandet sker i god tro har fått försäkringsbrevet i sin besittning.
(Jfr 15 kap. 12 och 13 §§ promemorian samt 6 kap. 12 och 13 §§ PFL.)
Paragrafen, vilken utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlar företrädesrätten vid dubbelöverlåtelser m.m. – Övervägandena finns i avsnitt 9.5.8. – Paragrafen motsvarar delvis 113 § i 1927 års FAL.
Bestämmelserna i paragrafen bygger på skuldebrevslagens grundsatser. Första meningen ger huvudregeln att tidigare förfogande har företräde framför ett senare. Andra och tredje meningarna innehåller undantag från denna huvudregel. Undantagen är utformade olika, beroende på om försäkringen är att anse som en enkel fordran eller om det gäller försäkringsbrev som är löpande papper. Andra meningen avser sålunda fallet där inte det har utfärdats ett försäkringsbrev med värdepapperskaraktär, t.ex. livränteförsäkringsbrev eller försäkringsbrev för sjuk- eller olycksfallsförsäkring. Då är det enligt allmänna principer underrättelse till försäkringsbolaget som är det avgörande momentet. Ett senare förfogande gäller i enlighet härmed framför ett tidigare, om ett meddelande om förfogandet kommer in till försäkringsbolaget först och förvärvaren är i god tro vid denna tidpunkt.
Om däremot ett försäkringsbrev av angivet slag har utfärdats, blir lösningen enligt tredje meningen en annan. Då vinner det senare för-
fogandet om förvärvaren i god tro har fått försäkringsbrevet i sin besittning. Att märka är att regeln inte gäller förmånstagarförordnanden som kan återkallas. Här har förmånstagaren inte något skydd mot tredje man även om försäkringsbrevet överlämnats till honom.
11 § I fråga om försäkringsbrev som måste företes för att innehavaren skall få försäkringsersättning gäller följande. Om någon begär utbetalning av ett försäkringsbelopp eller återköp av en försäkring eller vill träffa överenskommelse om ändring av försäkringsavtalet, skall försäkringsbolaget göra anteckning på försäkringsbrevet om den åtgärd som vidtas. Annars är åtgärden utan verkan mot innehavare av försäkringsbrevet som i god tro förvärvat rätt till försäkringen och fått försäkringsbrevet i sin besittning.
(Paragrafen saknar motsvarighet i promemorian och PFL.)
Paragrafen, som motsvarar 114 § i 1927 års FAL, har införts i lagen på förslag av Lagrådet. Den innehåller i sak samma reglering beträffande försäkringsbrev med egenskap av värdepapper som stadgandet i 1927 års FAL. Här kan hänvisas till motiven till den bestämmelsen. – Övervägandena finns i avsnitt 9.5.8.
När ett förmånstagarförordnande förfaller vid överlåtelse
12 § Överlåts försäkringen, förfaller ett tidigare förmånstagarförordnande som inte är oåterkalleligt, om inte annat har avtalats eller får anses förutsatt vid överlåtelsen.
En pantsättning av försäkringen medför inte att ett förmånstagarförordnande förfaller.
(Jfr 15 kap. 10 § promemorian och 6 kap. 10 § PFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlar konsekvenserna för ett återkalleligt förmånstagarförordnande av att försäkringen överlåts. – Övervägandena finns i avsnitt 9.5.7 – Första stycket motsvarar 111 § i 1927 års FAL.
Ett oåterkalleligt förordnande står sig som princip vid en överlåtelse (se
10 §). För sådana förordnanden som kan återkallas uppställer första stycket en presumtion. Förordnandet förfaller, om inte annat har avtalats eller får anses förutsatt vid överlåtelsen.
Man kan räkna med att presumtionen kan vara oriktig i flera praktiska situationer. Särskilt kan detta vara fallet vid överlåtelser inom en familj. Om t.ex. en man har tecknat en försäkring på sitt eget liv och satt in sin hustru och de gemensamma barnen som förmånstagare och han sedan överlåter försäkringen till hustrun, kan det ligga nära till hands att förordnandet till förmån för barnen skall fortsätta att gälla. En liknande situation föreligger om en arbetsgivare har tecknat en pensionsförsäkring på en anställds liv, med den anställde som förmånstagare till ålderspensionen och hans anhöriga som förmånstagare till efterlevandepensionen, och försäkringen sedan överlåts till den anställde.
Lagen ställer inte upp något formkrav för överlåtelse av försäkring. Redan ett formlöst överlåtelseavtal innebär att ett tidigare förmånstagarförordnande förfaller (om detta alltså är parternas avsikt).
Inte heller när förordnandet skall fortsätta att gälla fordras det någon underrättelse till försäkringsbolaget. Men självfallet är det ändå ofta viktigt att parterna underrättar försäkringsbolaget om överlåtelsen och då också ger besked om huruvida ett tidigare förmånstagarförordnande skall fortsätta att gälla eller inte. De frågor som uppstår om försäkringsbolaget inte får tillräckliga upplysningar, och därför betalar ut försäkringsbeloppet till fel person, behandlas i 16 kap. 2 §.
I andra stycket finns ett förtydligande tillägg av innebörd att en pantsättning av försäkringen inte inverkar på ett gällande förmånstagarförordnande. Detta gäller oavsett om förordnandet kan återkallas eller ej.
Panthavarens rätt
13 § Pantsättning av försäkringen medför rätt för panthavaren att få så mycket av utfallande försäkringsersättning, inbegripet återbäring, som svarar mot pantfordringen. Detta gäller även om pantfordringen inte är förfallen till betalning.
Om försäkringen är förenad med återköpsrätt, får panthavaren också kräva återköp av försäkringen. Återköp får dock ske bara om panthavaren har underrättat försäkringstagaren och denne inte inom två månader har återlöst panten genom att betala det belopp som panthavaren kan få ut från försäkringsbolaget.
Ett förbehåll om rätt att göra panträtten gällande på annat sätt än som sägs i första och andra styckena är ogiltigt mot försäkringstagaren.
(Jfr 15 kap. 11 § promemorian och 6 kap. 11 § PFL.)
Paragrafen har utformats efter Lagrådets förslag och reglerar panthavares möjligheter att göra sig betald ur en pantsatt försäkring. – Saken tas upp i avsnitt 9.5.7. – I huvudsak samma frågor behandlas i 112 § i 1927 års FAL.
I första och andra styckena anges olika sätt på vilka panthavaren kan få betalt ur försäkringen. För att han över huvud taget skall få vidta åtgärder för att realisera panten, t.ex. genom att påkalla återköp av försäkringen, måste självfallet allmänna förutsättningar för pantrealisation vara uppfyllda.
I första stycket nämns möjligheten att panthavaren uppbär försäkringsbeloppet när det utfaller, i den utsträckning det motsvarar hans pantfordran. Panthavaren har rätt till detta belopp även om pantfordran ännu inte har förfallit till betalning. I enlighet med allmänna panträttsliga principer omfattar panträtten normalt också sådan återbäring som betalas ut tillsammans med försäkringsbeloppet.
Enligt andra stycket kan panthavaren påkalla återköp av försäkringen. För att han skall få utnyttja denna möjlighet krävs det dock att försäkringen är förenad med återköpsrätt. Denna form av pantrealisation kommer alltså i fråga främst för kapitalförsäkringar med sparmoment. Panthavaren måste före återköpet ge försäkringstagaren en möjlighet att lösa tillbaka panten genom att betala det belopp som panthavaren skulle kunna få ut från försäkringsbolaget. Skälet för denna regel är att ett återköp ofta medför en särskild typ av värdeförstöring för försäkringstagaren. Om försäkringen har gällt under bara ett begränsat antal år, kan det återköpsvärde panthavaren får ut vara betydligt lägre än de kostnader som försäkringstagaren har lagt ned på försäkringen och som genom
återköpet går förlorade. Ett återköp kan också vara allvarligt för försäkringstagaren på det viset att hans hälsa kan ha försämrats så att han inte längre kan få teckna en ny försäkring.
Reglerna i första och andra styckena är tvingande till försäkringstagarens fördel, vilket klargörs i tredje stycket. Den viktigaste effekten av förbudet mot andra former för pantrealisationen är att panthavaren inte kan förbehålla sig rätt att sälja försäkringen, t.ex. på offentlig auktion.
Förfoganden som är utan verkan
14 § Ett förfogande över försäkringen är utan verkan i den mån förfogandet är förbjudet enligt ett försäkringsvillkor som enligt inkomstskattelagen (1999:1229) skall tas in i försäkringsavtalet. Ett förbud mot överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i konkurs i vidare utsträckning än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning.
(Jfr 15 kap. 16 § promemorian och 6 kap. 16 § PFL.)
Paragrafen behandlar det fallet att försäkringstagaren förfogar över försäkringen på ett sätt som är förbjudet av skatteskäl. Ett sådant förfogande är utan verkan. – Övervägandena till paragrafen finns i avsnitt 9.5.7. – Bestämmelsen motsvarar 3 § andra stycket i 1927 års FAL.
Enligt 58 kap. 16 § inkomstskattelagen skall ett avtal om pensionsförsäkring – begreppet pensionsförsäkring i skattemässig mening definieras i 58 kap. 2 § – innehålla villkor att försäkringen inte får pantsättas eller belånas, ändras på ett sådant sätt att den inte längre uppfyller villkoren för pensionsförsäkring eller överlåtas eller återköpas annat än i vissa fall. Avtalet skall också innehålla de villkor i övrigt som avgör om försäkringen är en pensionsförsäkring.
För de skatterättsliga övervägandena hänvisas till prop. 1975/76:31 s. 123 f. (jfr prop. 1999/2000:2 s. 739).
Förlust av rätten till försäkring
15 § Om någon genom brott som avses i 15 kap. ärvdabalken har dödat försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare, eller medverkat till sådant brott, gäller det som där sägs om förlust av rätt att ta arv eller testamente beträffande rätten till försäkringen eller försäkringsersättningen.
(Jfr 15 kap. 15 § promemorian och 6 kap. 15 § PFL.)
Paragrafen handlar om att en person som annars skulle ha haft rätt till försäkringen eller försäkringsersättningen på grund av brottslig gärning kan gå miste om denna rätt i vissa fall. – Övervägandena finns i avsnitt 9.5.9. – Paragrafen motsvarar i sak reglerna om förverkande av rätt till försäkringsersättning i 100 a § i 1927 års FAL (se prop. 1990/91:194) med den avvikelsen att den utvidgats till att gälla all personförsäkring. Avsikten är att anknyta till ärvdabalkens regler om motsvarande fall, och rörande paragrafens innebörd kan hänvisas till motiven till 15 kap.
ärvdabalken. Ärvdabalkens regler omfattar i och för sig även medverkan till sådant brott, men på förslag av Lagrådet har detta klargjorts i förevarande paragraf.
15 kap. Förhållandet till borgenärerna
I kapitlet behandlas frågor som gäller möjligheterna för försäkringstagarens och vissa andras borgenärer att ta försäkringen eller utfallande försäkringsbelopp i anspråk liksom möjligheterna för försäkringstagaren att förhindra att detta sker. Kapitlet har ingen motsvarighet vid skadeförsäkring.
Kapitlet, som disponerats i enlighet med Lagrådets förslag, innehåller tio paragrafer. I 1 § uttrycks huvudregeln beträffande möjligheten till utmätning i försäkring och utfallande ersättning. I 2 § anges verkan av förmånstagarförordnande i förhållande till försäkringstagarens borgenärer. Enligt 3 § är livförsäkring skyddad för utmätning i vissa fall före försäkringsfallet, och 4 § ger bestämmelser om ett sådant skydd efter flyttning av försäkringens värde till en ny försäkring. I 5 § behandlas skyddet för en livförsäkring efter försäkringsfall såvitt angår utmätning för försäkringstagarens skulder. I 6 § anges vad som gäller för sambor m.m. I 7 § skyddas anställda m.fl., till vars förmån arbetsgivaren har tecknat försäkring. I 8 § finns regler om återkrav av premier vid försäkringstagarens konkurs. I 9 § behandlas skyddet mot utmätning för den berättigades skulder. Slutligen regleras utmätning av sjuk- och olycksfallsförsäkring i 10 §.
Inledande bestämmelse
1 § En försäkring och ersättning som utfaller från den får tas i anspråk för försäkringstagarens och någon annan berättigads skulder i enlighet med detta kapitel och lagstiftningen i övrigt.
(Jfr 16 kap. 1 § promemorian och 7 kap. 1 § PFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, ger den allmänna regeln om att försäkringen och försäkringsersättning – trots att den enligt 14 kap. 7 § första stycket inte ingår i försäkringstagarens kvarlåtenskap – under vissa förutsättningar kan tas i anspråk för försäkringstagarens och andra berättigades skulder. – Övervägandena finns i avsnitt 9.6.
Även annan lagstiftning reglerar möjligheten att ta försäkringen i anspråk. När lagtexten hänvisar till lagstiftningen i övrigt innebär detta att kapitlet skall läsas tillsammans med i första hand utsökningsbalken, bl.a. bestämmelserna om utmätning av livräntor i 5 kap. 8 § och 7 kap. samt regeln om icke överlåtbar egendom i 5 kap. 5 § första stycket. Ett överlåtelseförbud i försäkringsvillkoren hindrar däremot inte utmätning.
Också konkurslagen har betydelse för möjligheten att ta försäkringen eller delar därav i anspråk. Dess återvinningsregler kan sålunda tillämpas som grund för att återkräva erlagda försäkringspremier vid sidan av 15 kap. 8 §. – Samtidigt får beaktas att i den mån försäkring inte kan utmätas den inte heller ingår i gäldenärens konkursbo (3 kap. 3 § konkurslagen).
Verkan av förmånstagarförordnande m.m.
2 § En försäkring eller ett försäkringsbelopp, som tillfaller en förmånstagare till följd av ett förordnande som har kunnat återkallas, får tas i anspråk för försäkringstagarens skulder, om fordringen har uppkommit före försäkringsfallet och inte kan betalas ur försäkringstagarens förmögenhet eller kvarlåtenskap.
En försäkring eller ett försäkringsbelopp, som tillfaller en förvärvare eller panthavare eller en förmånstagare till följd av ett oåterkalleligt förordnande, får inte tas i anspråk för försäkringstagarens skulder efter det att ett meddelande om förfogandet har kommit in till försäkringsbolaget. Om förfogandet avser ett försäkringsbrev som innehavaren måste förete för att få ut försäkringsersättning, blir förfogandet gällande mot försäkringstagarens borgenärer när den till vars förmån förfogandet äger rum får försäkringsbrevet i sin besittning.
Utmätning av en försäkring eller ett försäkringsbelopp som tillfaller en förmånstagare får aldrig äga rum på grund av en ansökan som görs mer än tre år från det att förmånstagarens rätt inträdde.
(Jfr 15 kap. 12 och 13 §§ och 16 kap. 1 och 5 §§ promemorian samt 6 kap. 12 och 13 §§ och 7 kap. 1 och 5 §§ PFL.)
Paragrafen innehåller vissa allmänna begränsningar i möjligheten att utmäta en försäkring eller ett försäkringsbelopp. – Övervägandena finns i avsnitt 9.5.8 och 9.6. – Paragrafen har utformats efter Lagrådets förslag, dock att treårsfristen har tagits in i ett tredje stycke och därmed är tillämplig på alla förmånstagarförordnanden.
Första stycket
Första stycket ger ett särskilt skydd för utfallande ersättning som tillkommer en förmånstagare, såvitt angår utmätning för försäkringstagarens skulder. Dels kan borgenären göra anspråk på ersättningen bara om hans fordran uppkommer före försäkringsfallet – en tämligen självklar regel, eftersom han i ett senare skede inte har kunnat räkna med ersättningen som en möjlighet att få betalt. Dels kan ersättningen tas i anspråk bara i sista hand, alltså när försäkringstagarens övriga egendom eller kvarlåtenskap inte räcker.
Andra stycket
Andra stycket innehåller regler om skyddet mot försäkringstagarens borgenärer efter vissa förfoganden över försäkringen – överlåtelse, pantsättning eller förmånstagarförordnande som inte kan återkallas. I 14 kap. 10 § har ställts upp liknande regler om verkan av dubbelöverlåtelser och andra förfoganden till förmån för flera. Liksom där skiljer man mellan enkla försäkringsfordringar och försäkringar där försäkringsbrev som är innehavarpapper har utfärdats. I det förra fallet gäller ett krav på denuntiation hos försäkringsbolaget för att förfogandet skall få sakrättsliga verkningar, i det senare krävs tradition av försäkringsbrevet för en sådan effekt. – Ett förmånstagarförordnande som är återkalleligt medför inget skydd mot borgenärerna enligt detta stycke.
Bestämmelsen behandlar inte belåning av försäkringen hos försäkringsbolaget. Som Lagrådet utvecklat blir här allmänna regler tillämpliga, närmast bestämmelserna i skuldebrevslagen.
Tredje stycket
Enligt tredje stycket gäller en tidsfrist för utmätning i vissa fall. Borgenärerna har tre år på sig att ansöka om utmätning för försäkringstagarens skulder, räknat från tiden då förmånstagarens rätt inträdde. Efter tre år kan han alltså känna sig trygg för krav från försäkringstagarens borgenärer. När det finns flera förmånsrättstagare med rätt efter varandra, löper ny frist för varje förmånsrättstagare.
Bestämmelsen omfattar både återkalleliga och oåterkalleliga förmånstagarförordnanden. I det senare fallet är det tänkbart att förordnandet inte har fått någon sakrättslig verkan genom denuntiation enligt andra stycket, och då är det möjligt med utmätning inom den angivna fristen.
Utmätning av livförsäkring för försäkringstagarens skulder
3 § Innan något försäkringsfall har inträffat får en livförsäkring som gäller på försäkringstagarens eller försäkringstagarens makes liv utmätas för försäkringstagarens skulder bara i den mån det under något av de senaste tio åren har betalats premie för försäkringen med belopp som överstiger
1. för tidsbegränsad försäkring som endast avser dödsfall: fem gånger den premie som beräknas belöpa på det året,
2. för livförsäkring där försäkringsbolagets betalningsskyldighet efter försäkringsfall inte längre är beroende av att en viss person lever, om den inte omfattas av 1: dubbla genomsnittet av de premier som betalats under perioden eller den kortare tid under vilken försäkringen gällt,
3. för försäkring med periodisk utbetalning där försäkringsbolagets betalningsskyldighet är beroende av att en eller flera personer lever, om den inte omfattas av 1: femton procent av den premie som skulle ha betalats om försäkringen hade tecknats mot engångspremie vid början av det året.
I fråga om fondförsäkring skall alltid gälla det som sägs i första stycket 2. Om prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring ändrats efter premiebetalningen, ändras det belopp som får utmätas i proportion till ändringen av prisbasbeloppet.
(Jfr 16 kap. 2 § promemorian och 7 kap. 2 § PFL.)
Paragrafen behandlar utmätningsskyddet före försäkringsfallet, då det i praktiken inte kan bli tal om utmätning för någon annans skulder än försäkringstagarens. Om försäkringstagaren avlider utan att det utgör försäkringsfall och försäkringen tillfaller en förmånstagare, kommer denne att behandlas som en försäkringstagare enligt paragrafen (se 1 kap. 4 § andra stycket). Reglerna är dock utformade så att utmätning inte kan ske för någons skulder när förutsättningarna för skydd är uppfyllda. – Övervägandena finns i avsnitt 9.6. – Paragrafen har viss motsvarighet i 116 § första stycket i 1927 års FAL (se också 118 § tredje stycket).
Första stycket
Här anges förutsättningarna för att en livförsäkring skall skyddas mot utmätning före försäkringsfallet. Till en början skall försäkringen gälla på försäkringstagarens eller dennes makes liv. Vem som från början tecknat den saknar betydelse. Om ett förmånstagarförordnande gäller eller ej spelar ingen roll för utmätbarheten enligt paragrafen. Ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande kan emellertid innebära ett särskilt skydd för förmånstagaren och kan medföra att försäkringen helt saknar värde för försäkringstagarens borgenärer.
Vidare krävs för utmätningsfrihet en viss jämn fördelning av premiebetalningarna. En alltför stor betalning leder dock inte till att hela försäkringsskyddet går förlorat. Det är bara det överskjutande beloppet som kan tas i anspråk. En premiebetalning som ligger mer än tio år tillbaka i tiden kan inte medföra att någon del av försäkringen blir utmätningsbar.
Gränsen för den premiebetalning som är förenlig med utmätningsfriheten växlar av tekniska skäl för olika typer av försäkring. Punkt 1 gäller tidsbegränsad försäkring bara för dödsfall. Bestämmelsen avser både tidsbegränsad kapitalförsäkring och tidsbegränsad livränteförsäkring. Här har gränsen satts till fem gånger den s.k. naturliga premien, dvs. den premie som skulle ha tagits ut om försäkringen hade gällt bara för året för den för stora premiebetalningen. (Rörande skälen för denna gränsdragning, se SOU 1986:56 s. 650 f.)
Punkt 2 anger gränsen för sådan kapitalförsäkring som inte faller under punkt 1, dvs. i första hand livsvarig försäkring och s.k. sammansatt kapitalförsäkring. Av betydelse blir om den faktiskt erlagda premien i något fall markant överstiger genomsnittet under en tioårsperiod. Har inte försäkringen gällt så länge, får man beräkna genomsnittet av de premiebetalningar som gjorts medan försäkringen gällt.
Punkt 3 avser livränteförsäkringar, dvs. försäkringar med periodisk utbetalning som beror av att någon lever. En förutsättning är att de inte omfattas av punkt 1 genom att de gäller också (eller enbart) för livsfall eller visserligen gäller enbart för dödsfall men inte är tidsbegränsade. Hit hör bl.a. flertalet försäkringsformer inom pensionsförsäkringsområdet. I detta fall anknyter gränsdragningen till den premie som skulle ha betalats om försäkringen nytecknats mot engångspremie vid början av det aktuella året. (Jfr närmare om beräkningen SOU 1986:56 s. 651 f.)
Andra stycket
Bestämmelsen gäller för fondförsäkringar. Liksom enligt punkt 2 i första stycket blir det av betydelse om den faktiskt erlagda premien i något fall markant överstiger genomsnittet under en tioårsperiod eller under den kortare tid när försäkringen har gällt.
Med fondförsäkring avses sådan livförsäkring med anknytning till värdepappersfonder som åsyftas i 2 kap. 3 b § 3 försäkringsrörelselagen.
Tredje stycket
När man skall fastställa vilket belopp som skall få utmätas på grund av en alltför stor premiebetalning, får man räkna med att de inbetalda
beloppen under tiden efter betalningen kan ha undergått en värdestegring hos försäkringsbolaget. I detta läge får borgenärerna ta i anspråk lika många prisbasbelopp eller delar av sådana som försäkringstagaren har betalat för mycket. Om exempelvis en betalning översteg den ”tillåtna” premien med två prisbasbelopp, kan borgenären senare ta dubbla det då gällande prisbasbeloppet i anspråk för utmätning. Om de inbetalda beloppen däremot har undergått en värdeminskning, skall utgången bli den motsatta.
4 § Om värdet av en försäkring, som enligt 3 § inte får utmätas, förs över till en annan försäkring på sätt som anges i 58 kap. 18 § tredje stycket inkomstskattelagen (1999:1229), anses den nya försäkringen som samma försäkring vid tillämpningen av 3 §.
(Paragrafen saknar motsvarighet i promemorian och PFL.)
Paragrafen tar sikte på det fallet då värdet av en försäkring som är utmätningsfri flyttas över till en ny försäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 9.6 – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1927 års FAL.
Innebörden av bestämmelsen är att också den nya försäkringen blir utmätningsfri när värdet av en utmätningsfri försäkring flyttas över till en ny försäkring hos samma försäkringsbolag eller hos ett annat bolag. En förutsättning är att den nya försäkringen gäller med samma person som försäkrad.
5 § Sedan ett försäkringsfall har inträffat får en livförsäkring och ersättning som utfaller från den inte utmätas för försäkringstagarens skulder i den mån ersättningen tillfaller någon som själv behöver den för sin försörjning eller för en underhållsskyldighet. Om ersättningen tillfaller någon annan än den försäkrade, gäller dock detta förbud bara om den försäkrade har försörjt eller varit skyldig att försörja den berättigade. När ersättningen betalas i form av livränta, gäller förbudet bara rätten till livräntan.
Från vad som efter den försäkrades död på grund av förmånstagarförordnande tillfaller den försäkrades make eller den försäkrades eller makens barn som vid dödsfallet inte fyllt 25 år skall för varje berättigad alltid undantas från utmätning ett sammanlagt försäkringsbelopp som motsvarar sex gånger det prisbasbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller för dödsåret.
(Jfr 16 kap. 3 § promemorian och 7 kap. 3 § PFL.)
Paragrafen behandlar möjligheterna till utmätning av försäkringen och utfallande belopp efter försäkringsfallet, såvitt gäller försäkringstagarens skulder. – Övervägandena finns i avsnitt 9.6. – Paragrafen har ingen direkt motsvarighet i 1927 års FAL. – Ett klargörande har gjorts med beaktande av Lagrådets synpunkter.
Första stycket
Den första förutsättningen för utmätningsfrihet är enligt första meningen att försäkringen eller utfallande ersättning tillfaller någon som själv behöver den för sin försörjning eller för att fullgöra underhållsskyldighet
som åvilar honom. En liknande formulering förekommer i 5 kap. 8 § utsökningsbalken, och förevarande regel skall i vart fall när det gäller periodiskt utfallande belopp tillämpas på samma vis som den bestämmelsen. När det gäller engångsbelopp som utgår från försäkringen får man försöka jämföra detta med motsvarande periodiska förmåner, t.ex. med hjälp av försäkringsbolagens tariffer för livränteförsäkring. – Av lagtexten framgår att utmätningsfriheten inte gäller när beloppet tillfaller ett dödsbo, en stiftelse eller en annan juridisk person.
Enligt andra meningen gäller ytterligare ett krav. Den försäkrade skall ha varit mottagarens försörjare, såvida inte ersättningen tillfaller den försäkrade själv. Har den försäkrade varit försörjningsskyldig enligt lag är alltid kravet uppfyllt, men detta kan också vara fallet vid faktisk försörjning t.ex. av en sambo eller ett syskon. Den försäkrade behöver inte ha stått för hela försörjningen, men det måste i varje fall ha gällt ett regelbundet understöd (i pengar eller i form av t.ex. mat eller bostad) som utgjort en väsentlig del av den andres försörjning, något som regelmässigt är fallet mellan föräldrar och hemmavarande barn. Ofta gäller detsamma mellan makar och mellan sambor. Efter dödsfall ligger det nära till hands med en generös bedömning av försörjarfrågan. Om sålunda två makar gemensamt försörjer hemmavarande barn och vardera makens ekonomiska situation är sådan att ingen av dem skulle kunna försörja barnen och sig själv ensam, kan man mestadels anse makarna bidra också till varandras försörjning, i motsats till när två makar utan hemmavarande barn har ungefär jämnstora inkomster som var och en skulle kunnat leva ensam på.
För livränteförsäkringar gäller dessutom enligt tredje meningen att skyddet är begränsat till att avse rätten till livräntan som sådan, vilket innebär att utfallande belopp efter hand kan tas i anspråk genom utmätning enligt 7 kap. utsökningsbalken. Detta stämmer med 5 kap. 7 § utsökningsbalken om utmätning av skadeståndslivränta.
Andra stycket
I andra stycket föreskrivs ett schabloniserat grundskydd för den försäkrades närstående. För varje berättigad får sex prisbasbelopp tas undan utmätning, utan någon prövning av den berättigades behov och utan något krav på att den försäkrade skall ha försörjt den berättigade. I de flesta fall kommer denna mera lätthanterliga regel att lösa frågan om utmätningsskyddet och tillåta att de närstående i varje fall får behålla ett omställningsbelopp ur försäkringen utan att prövningen enligt första stycket blir aktuell.
Schablonregeln gäller till förmån för den försäkrades make (och partner) samt för den försäkrades barn och barn till den försäkrades make, under förutsättning att barnet vid dödsfallet inte fyllt 25 år. Barnets ålder vid utbetalningen saknar betydelse. Som barn räknas självfallet även adoptivbarn men inte fosterbarn. Regeln gäller inte heller bröstarvingar i senare led. Fosterbarn och barnbarn kan alltså få skydd mot utmätning bara enligt första stycket.
De sex prisbasbeloppen får tas undan oavsett vilken typ av livförsäkring det gäller. I fråga om försäkring med periodisk ersättning gäller utmätningsskyddet de belopp som betalas först, dvs. tills summan
av gjorda utbetalningar uppgår till sex gånger det prisbasbelopp som gäller för dödsåret. Det går alltså inte att uppskjuta skyddet till senare utbetalningar.
6 § Det som sägs i 3 § om make gäller också sambo samt tidigare make och tidigare sambo. Det som sägs i 5 § om make gäller också sambo.
(Jfr 16 kap. 4 § promemorian och 7 kap. 4 § PFL.)
Paragrafen handlar om att vissa personer skall jämställas med makar. Paragrafen har ingen motsvarighet i 1927 års FAL.
Enligt paragrafen likställs sambo med make. Med sambo avses sambo enligt 1 § första stycket sambolagen (2003:376).
Med make eller sambo likställs också tidigare make eller sambo vid tillämpning av 3 §. Det gäller exempelvis fall där innan förhållandet upplöses försäkring har tecknats på den andra partens liv för att skydda gemensamma barn. Upplösningen hindrar alltså inte att utmätningsskyddet gäller. Att bestämmelsen inte säger något om avliden make beror på att, efter den försäkrades död – alltså försäkringsfallet – det saknar betydelse för utmätningsskyddet om försäkringen tecknats på eget eller på makens liv.
Enligt 3 kap. 1 § lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap har sådant partnerskap samma rättsverkningar som äktenskap, med vissa undantag som inte är aktuella här. Någon särskild bestämmelse behövs därför inte för att reglera denna fråga.
7 § Om en försäkring som en arbetsgivare har tecknat på en anställds liv inte gäller till förmån för arbetsgivaren själv, får försäkringen och ersättning som utfaller från den inte tas i anspråk för arbetsgivarens skulder på något annat sätt än som sägs i 8 §. Detta gäller också om den försäkrade inte är anställd hos arbetsgivaren men har någon annan anknytning till dennes verksamhet eller är medförsäkrad som närstående till någon annan försäkrad.
(Jfr 16 kap. 6 § promemorian och 7 kap. 6 § PFL.)
Paragrafen handlar om vad som gäller om utmätning i det fallet då en arbetsgivare har tecknat en försäkring på en anställds liv men inte till förmån för arbetsgivaren själv. – Övervägandena finns i avsnitt 9.6. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1927 års FAL.
En individuell försäkring, som en arbetsgivare tecknat på en anställds liv och inte gäller till förmån för arbetsgivaren själv, skall behandlas på ett speciellt sätt såvitt gäller den försäkrades ställning. Den anställde skall i flera avseenden jämställas med en försäkringstagare (se 1 kap. 5 §).
Första meningen i förevarande paragraf klargör att en sådan princip gäller beträffande utmätningsskyddet. Försäkringen kan i princip inte utmätas för arbetsgivarens skulder, trots att denne har tecknat försäkringen. Undantag görs bara för vissa fall där regeln annars kunde missbrukas av försäkringstagaren till att uppnå otillbörliga förmåner på borgenärernas bekostnad (se 8 §).
Enligt andra meningen likställs med anställda också andra med anknytning till verksamheten hos en arbetsgivare. Rörande innebörden av detta hänvisas till kommentaren till 18 kap. 1 §, där en liknande formulering förekommer. Vidare gäller av naturliga skäl samma princip om utmätningsfrihet beträffande den som är medförsäkrad såsom närstående till t.ex. en anställd.
Återkrav vid försäkringstagarens konkurs, m.m.
8 § Om vid livförsäkring försäkringstagaren eller dödsboet efter honom försätts i konkurs och försäkringstagaren senare än tre år före den fristdag som anges i 4 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) har betalat premie för försäkringen med belopp som vid betalningstillfället inte stod i skäligt förhållande till hans villkor, får konkursboet av tillgodohavandet hos försäkringsbolaget kräva åter vad han har betalat för mycket. Om försäkringstagaren eller en panthavare inte har lämnat sitt samtycke till återbetalningen, skall konkursboet för prövning av dess rätt väcka talan mot honom. Vid en sådan talan tillämpas 4 kap.19 och 20 §§konkurslagen.
Har försäkringsbeloppet betalats ut, är den som har uppburit beloppet skyldig att till konkursboet betala tillbaka det belopp som konkursboet annars hade kunnat kräva åter av försäkringsbolaget. Har beloppet uppburits av en förmånstagare, gäller detta dock bara om utbetalningen har skett senare än sex månader före fristdagen. Återbetalningsskyldigheten kan jämkas om det finns synnerliga skäl. Också vid en talan mot den som har uppburit försäkringsbeloppet tillämpas 4 kap.19 och 20 §§konkurslagen.
Första och andra styckena tillämpas också i fråga om offentligt ackord vid företagsrekonstruktion. Vid en talan med anledning av ackordsförhandling tillämpas 3 kap.6 och 7 §§ lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.
Vid sådan försäkring som avses i 7 § får krav enligt denna paragraf göras gällande bara om den försäkrade eller den till vars förmån försäkringen annars gäller är närstående till arbetsgivaren på det sätt som anges i 4 kap. 3 § konkurslagen.
Krav enligt denna paragraf får inte göras gällande till nackdel för förmånstagare med oåterkalleligt förordnande.
(Jfr 16 kap. 7 § promemorian och 7 kap. 7 § PFL.)
Paragrafen behandlar vissa möjligheter att återkräva betalda premiebelopp vid livförsäkring för den händelse försäkringstagaren eller dennes dödsbo skulle försättas i konkurs. Bestämmelserna fyller en återvinningsliknande funktion. – Övervägandena finns i avsnitt 9.6. – Paragrafen utgör en viss motsvarighet till 117 § i 1927 års FAL.
Första stycket behandlar krav som framställts innan försäkringsbeloppet har betalats ut. Förutsättningarna för återkrav av premier är att försäkringstagaren under de tre senaste åren före fristdagen eller därefter betalat premier som inte stod i skäligt förhållande till hans villkor. Vad som får återkrävas är det belopp som överskjuter det skäliga. Regeln gäller alla typer av försäkringar, oavsett om de varit utmätningsfria eller ej. Vid livränteförsäkring bör som tillgodohavande hos försäkringsbolaget betraktas det s.k. tekniska återköpsvärdet (jfr SOU 1964:35 s. 474). Någon omräkningsbestämmelse motsvarande 3 § tredje stycket förekommer inte i denna paragraf, som ju rör återkrav inom en så pass kort frist som tre år. Återkravet avser nominella belopp.
Bestämmelsen går alltså ut på att konkursboet får vända sig till försäkringsbolaget och kräva åter för mycket erlagda premier från tillgodohavandet där. Om försäkringstagaren inte har lämnat sitt samtycke till denna återbetalning, skall konkursboet för prövning av dess rätt väcka talan mot honom. Av allmänna principer följer att talan måste väckas också mot panthavare när försäkringen är pantsatt och panthavaren inte godtar återbetalningen. På förslag av Lagrådet framgår detta uttryckligen av lagtexten (beträffande förvärvare av försäkringen, jfr 1 kap. 4 § andra stycket).
Krav på för mycket erlagda premier kan också enligt andra stycket riktas mot försäkringstagare eller förmånsrättstagare sedan försäkringsbeloppet utbetalats. Bestämmelsen sammanhänger med reglerna om utmätningsskydd för utfallande belopp; det har ansetts angeläget att man skall kunna ingripa mot otillbörliga transaktioner även sedan försäkringsfallet inträffat. Andra stycket innehåller dock inget särskilt krav på otillbörlighet för dessa fall. För förmånstagares del gäller ett extra skydd; det har inte ansetts motiverat att låta skyddet gälla även förvärvare och panthavare. Har beloppet uppburits av en förmånstagare, gäller återbetalningsskyldigheten bara om utbetalningen har skett senare än sex månader före fristdagen. Krav kan dock aldrig göras gällande till nackdel för förmånstagare med oåterkalleligt förordnande (se sista stycket).
Efter påpekande av Lagrådet har därutöver införts en möjlighet att jämka återbetalningsskyldigheten, närmast efter mönster i 4 kap. 17 § konkurslagen. Jämkning kan framför allt komma i fråga när mottagaren i god tro förbrukat ersättningen och kravet avser ett stort belopp.
Bestämmelsen i fjärde stycket ansluter till 7 § om försäkringar som en arbetsgivare tecknar på en anställds liv. Den regeln innebär att dessa försäkringar i princip är oåtkomliga för arbetsgivarens borgenärer, även om han genom att betala oskäligt höga premier för försäkringen fört över tillgångar till den anställde. För att hindra att regeln missbrukas får krav enligt förevarande paragraf göras gällande när den försäkrade eller den till vars förmån försäkringen annars gäller är en sådan närstående till arbetsgivaren som anges i 4 kap. 3 § konkurslagen. Vid prövningen av frågan om återkrav bör man beakta, utom premiens allmänna skälighet med hänsyn till arbetsgivarens förhållanden, vilka försäkringsförmåner denne tillförsäkrat sådana anställda som inte är närstående till honom. Om den närstående har fått bara sådana förmåner som övriga anställda, torde det i allmänhet inte finnas skäl för något återkrav. Regeln avser ju att hindra att arbetsgivaren på borgenärernas bekostad skall ge just sina närstående särskilda förmåner.
Enligt femte stycket är den som har oåterkalleligt förmånstagarförordnande skyddad mot krav på samma sätt som i 117 § i 1927 års FAL.
Som framhållits i kommentaren till 15 kap. 1 § hindrar inte reglerna i denna paragraf att krav riktas mot försäkringsbolaget eller försäkringstagaren enligt konkurslagens regler om återvinning. Sålunda kan 4 kap. 6 § konkurslagen åberopas i sådant sammanhang. Som Lagrådet närmare utvecklat kan en i och för sig skälig premie som betalas på grund av en annalkande utmätning eller konkurs föranleda återvinning enligt allmänna regler. Samtidigt går förevarande paragraf längre än bestämmelserna i konkurslagen, eftersom återkravet inte beror av om försäkringstagaren hade belopp motsvarande hans skulder eller om transaktionen är
ordinär, utan det räcker att premierna inte stod i skäligt förhållande till försäkringstagarens villkor.
Utmätning av en livförsäkring för den berättigades skulder
9 § Sedan ett försäkringsfall har inträffat får en livförsäkring och ersättning som utfaller från den inte utmätas för den berättigades skulder utom i fall som framgår av 5 §.
Trots det som sägs i 5 § får ett ersättningsbelopp som inte hålls avskilt efter utbetalningen utmätas för den berättigades skulder. När två år har gått från det att beloppet skulle betalas, får också det som hålls avskilt utmätas till den del beloppet inte behövs för den berättigades försörjning eller för att fullgöra underhållsskyldighet som åvilar honom.
(Jfr 16 kap. 3 § promemorian och 7 kap. 3 § PFL.)
Paragrafen behandlar skyddet för den berättigade mot sina egna borgenärer – inte mot försäkringstagarens borgenärer, något som behandlas i 5 §. På förslag av Lagrådet har bestämmelserna brutits ut till en särskild paragraf. Såvitt angår tiden fram till dess ersättningen betalas ut motsvarar skyddet vad som sägs i 5 §. Därefter begränsas det på liknande sätt som enligt 5 kap. 7 § andra stycket utsökningsbalken.
En grundförutsättning för att det utbetalda beloppet skyddas är att det hålls avskilt, exempelvis genom att insättas på särskild bankräkning eller genom att betala en annan försäkring. Dessutom fordras för fortsatt skydd antingen att det gått mindre än två år sedan beloppet skulle betalas – oavsett när det lyfts – eller att den berättigade behöver beloppet för sin försörjning eller för att fullgöra underhållsskyldighet. Bara så stor del som kan anses behövligt för dessa ändamål skall tas undan från utmätning. Här skiljer sig bestämmelsen från vad som anses gälla i fråga om skadestånd enligt 5 kap. 7 § utsökningsbalken.
Övervägandena finns i avsnitt 9.6.
Utmätning av en sjuk- eller olycksfallsförsäkring
10 § Om ersättningen från en sjuk- eller olycksfallsförsäkring skall tillfalla den försäkrade, får försäkringen och ersättning som utfaller från den inte utmätas för försäkringstagarens eller den försäkrades skulder. När ersättning betalas i form av livränta, gäller förbudet mot utmätning för den berättigades skulder bara rätten till livräntan.
Trots det som sägs i första stycket får ett ersättningsbelopp som har tillfallit den försäkrade och som inte hålls avskilt efter utbetalningen utmätas för den försäkrades skulder. När två år har gått sedan beloppet skulle betalas, får också det som hålls avskilt utmätas till den del beloppet inte behövs för den försäkrades försörjning eller för att fullgöra underhållsskyldighet som åvilar honom.
Om ersättning skall tillfalla någon annan än den försäkrade, tillämpas vad som gäller enligt 3–7 och 9 §§ om utmätning av tidsbegränsad livförsäkring som bara avser dödsfall och av ersättning som utfaller från livförsäkring.
(Jfr 16 kap. 8 § promemorian och 7 kap. 8 § PFL.)
Paragrafen rör utmätningsfrihet i vissa fall för sjuk- och olycksfallsförsäkring och ersättning från sådan försäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 9.6. – Paragrafen har viss motsvarighet i 123 § i 1927 års FAL.
Sjuk- och olycksfallsförsäkring har en speciell social betydelse som motiverar ett långtgående skydd mot borgenärerna. Men detta gäller bara om ersättningen skall tillfalla den försäkrade själv, dvs. den som drabbats av sjukdom eller olycksfallsskada. Tillfaller den någon annan, motsvarar förhållandena i stort sett vad som gäller vid livförsäkring på annans liv.
Skyddet enligt första stycket gäller alltså efter försäkringsfall men också innan försäkringsfall inträffat. I detta skede har dock en sjuk- eller olycksfallsförsäkring normalt inte något utmätningsbart värde. Också då blir det avgörande om ersättningen skall tillfalla den försäkrade (man kan här bortse från att vid försäkringar som innehåller ett dödsfallsmoment dödsfallsbeloppet betalas till någon annan). I sådana fall kan försäkringen inte utmätas före försäkringsfall.
Andra stycket ger en regel liknande 9 § om betydelsen av att beloppet hålls avskilt.
Om ersättning från sjuk- eller olycksfallsförsäkring skall tillfalla någon annan än den försäkrade – en arbetsgivare försäkrar sig t.ex. mot risken att en anställd i nyckelposition blir sjuk eller råkar ut för olycksfall – skall enligt tredje stycket livförsäkringsregler tillämpas.
16 kap. Regleringen av försäkringsfall, m.m.
Kapitlet behandlar försäkringsbolagets skyldigheter i samband med regleringen av försäkringsfall samt vissa andra frågor, flera med sikte på tiden efter att ett försäkringsfall har inträffat. Bestämmelserna stämmer i de flesta fall med vad som gäller för skadeförsäkring enligt 7 kap.
Kapitlet innehåller tio paragrafer och inleds med bestämmelser om försäkringsbolagets skyldighet att skyndsamt reglera ett försäkringsfall och om tidpunkten då försäkringsersättning senast skall betalas ut (1 §). Därefter följer bestämmelsen om betalning till annan än rätt förmånstagare (2 §). I de två följande paragraferna finns bestämmelser om följderna av att den ersättningsberättigade försummar att följa försäkringsvillkor som tar sikte på regleringen av försäkringsfall eller lämnar oriktiga uppgifter till försäkringsbolaget av betydelse för regleringen av försäkringsfallet (3 och 4 §§). De följs av bestämmelser om preskription av rätten till försäkringsersättning (5 §), om risken för vissa meddelanden från försäkringsbolaget (6 §) och – liksom i 7 kap. – om domstolsprövning av vissa beslut av försäkringsbolaget (7–9 §§). Den avslutande paragrafen reglerar försäkringsbolagets regressrätt mot skadevållaren om försäkringsbolaget har ersatt en skada (10 §).
Tiden för utbetalning av försäkringsersättning
1 § Ett försäkringsbolag som har fått underrättelse om ett försäkringsfall skall utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att försäkringsfallet skall kunna regleras. Regleringen skall ske skyndsamt och med beaktande av den ersättningsberättigades behöriga intressen.
Försäkringsersättning som inte avser periodiska utbetalningar skall betalas senast en månad efter det att rätten till ersättningen inträtt och sådan utredning som skäligen kan begäras för att fastställa betalningsskyldigheten och mot vem denna skall fullgöras har lagts fram för försäkringsbolaget. Försäkringsbolaget skall betala ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635), om inte betalning sker i tid.
Om den som gör anspråk på försäkringsersättning uppenbarligen har rätt till åtminstone ett visst belopp, skall detta genast betalas ut i avräkning på den slutliga ersättningen.
(Jfr 17 kap. 1 § promemorian och 8 kap. 1 § PFL.)
Paragrafen, som utformats efter Lagrådets förslag, behandlar försäkringsbolagets skyldigheter vid regleringen av försäkringsfall. Den har vid konsumentförsäkring en motsvarighet i 7 kap. 1 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.7.1. – Paragrafen har viss motsvarighet i 24 § i 1927 års FAL.
Med uttrycket efter det att rätten till ersättningen inträtt i andra stycket åsyftas inte bara att försäkringsfall inträffat. Om det t.ex. angående invaliditetsersättning i olycksfallsförsäkring föreskrivs att invaliditeten skall fastställas först när minst ett år förflutit efter olycksfallet, inträder rätten till ersättning tidigast ett år efter olycksfallet. Också annars kan rätten till ersättning enligt försäkringsavtalet uppkomma långt efter
försäkringsfallet, såsom då försäkringsbolaget fortlöpande under ett antal år skall betala vissa belopp.
Även om försäkringsbolaget i vissa fall skall inleda regleringen utan att försäkringsfall anmälts, är bolaget inte skyldigt att också göra en utbetalning utan några som helst kontakter med den ersättningsberättigade eller annan i dennes ställe. Även i så pass klara fall som t.ex. vid sammansatt kapitalförsäkring måste försäkringsbolaget, alltefter omständigheterna, beträffande den försäkrade få del av antingen personbevis som visar att han är vid liv vid den ålder som anges i försäkringsavtalet eller intyg som utvisar att personen i fråga tidigare har avlidit.
I försäkringsvillkoren brukar anges vad som närmare skall iakttas av den som önskar framställa anspråk mot försäkringsbolaget, exempelvis att viss utredning skall framläggas. Försäkringsbolaget har alltid rätt att före en utbetalning få försäkringsbrevet företett, om detta är att bedöma som ett värdepapper. Många gånger måste flera sakuppgifter lämnas till försäkringsbolaget efter ett försäkringsfall. Vid sjuk- och olycksfallsförsäkring behöver bolaget normalt få tillgång till läkarintyg av vilket försäkringsfallet kan bedömas. Om ersättning skall utges för förvärvsmässig invaliditet, krävs ofta den försäkrades medverkan för att bolagets ansvar skall kunna klarläggas. I sådana fall måste man nämligen som regel beakta även frågor om rehabilitering och omskolning. Då det gäller ersättning för förlorad arbetsförtjänst kan bolaget behöva ta del av utredning som visar den försäkrades inkomstförhållanden, t.ex. i form av intyg från arbetsgivaren om den försäkrades lön. Vid sjuk- och olycksfallsförsäkring, där ersättning skall utgå efter verkliga utgifter eller förluster, kan det ibland bli nödvändigt med en särskild utredning om någon eller några poster. Bolaget får då uppskjuta utbetalningen i motsvarande del i avvaktan på sådan utredning.
Om det är försäkringsbolaget som skaffar fram utredning i ett ärende, t.ex. enligt fullmakt att inhämta vissa upplysningar från läkare, får månadsfristen enligt andra stycket normalt anses börja löpa först när bolaget fått del också av sådana upplysningar.
När ersättning skall utges till viss eller vissa förmånstagare, kan försäkringsbolaget behöva infordra upplysningar innan utbetalning sker om förmånstagaren inte mera exakt angivits i förordnandet. Om det rör ersättning som utfaller på grund av dödsfall, kan ofta tillräckliga uppgifter om förmånstagaren inhämtas genom släktutredning som fogas till dödsfallsintyget. I andra fall är förmånstagaren kanske inte alls släkt med den avlidne eller också kan han vara bosatt på okänd ort, vilket gör en särskild utredning nödvändig. När ersättning enligt försäkringsvillkoren skall tillfalla den avlidnes sambo kan det hända att den avlidnes släktingar bestrider ett påstående om att ett samboförhållande förelegat vid tiden för dödsfallet. I fall som dessa börjar månadsfristen att löpa först när försäkringsbolaget utrett förhållandet eller fått del av den utredning som läggs fram.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 7 kap. 1 §.
Utbetalning till annan än rätt förmånstagare
2 § Har försäkringsbolaget betalat ut försäkringsersättning till någon annan än den som i egenskap av förmånstagare har rätt till ersättningen och därvid iakttagit
skälig aktsamhet, är bolaget befriat från sin skuld. Detta gäller dock inte om utbetalningen grundats på en handling som är förfalskad eller som är ogiltig på grund av att den har tillkommit under tvång som avses i 28 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område eller som har utfärdats under sådana omständigheter som anges i 17 § andra stycket lagen (1936:81) om skuldebrev.
(Jfr 17 kap. 2 § promemorian och 8 kap. 2 § PFL.)
Paragrafen handlar om betalning av försäkringsersättning i god tro till annan än rätt förmånstagare. Den har ingen motsvarighet vid konsumentförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 9.7.2. – Paragrafen har ingen motsvarighet i 1927 års FAL.
Paragrafen innebär att ett försäkringsbolag som i god tro betalar försäkringsersättning till någon annan än den som i egenskap av förmånstagare har rätt till ersättningen i princip inte kan åläggas att betala ytterligare en gång. Undantag görs bara för fall då utbetalningen har grundats på en handling som varit behäftad med kvalificerat giltighetsfel. Paragrafen skall tillämpas när någon är berättigad just i egenskap av förmånstagare. Här regleras alltså inte det fallet att ersättning inte har betalats till en försäkringstagare eller en panthavare som varit materiellt ersättningsberättigad. Reglerna omfattar inte heller den situationen att försäkringsersättningen med stöd av jämkningsreglerna i 14 kap. 7 § skall tillkomma t.ex. försäkringstagarens make, eftersom maken här inte är förmånstagare.
Innebörden av paragrafens första mening är således att försäkringsbolaget, då utbetalning aktualiseras, i princip skall kunna stödja sig på det förmånstagarförordnande som har meddelats försäkringsbolaget. Emellertid är det inte alltid sådana förordnanden gäller. Ett förordnande kan t.ex. ha återkallats eller ändrats. Då det gäller periodiskt utgående belopp kan den som insatts som förmånstagare ha avlidit eller avstått från sin rätt mot försäkringsbolaget till förmån för sina barn. Sådana omständigheter kan under en längre eller kortare tid vara okända för bolaget. För att betalning skall kunna ske med befriande verkan till den förmånstagare som angetts i det tillgängliga förmånstagarförordnandet kan i allmänhet inte begäras att försäkringsbolaget skall undersöka om någon annan är berättigad till ersättning på grund av sådana omständigheter. Bara då det finns någon särskild anledning får bolaget anses skyldig att närmare undersöka förhållandena. Om försäkringsbolaget t.ex. kort före försäkringsfallet har fått besked av försäkringstagaren om att denne avsett att återkalla eller ändra ett förmånstagarförordnande eller fått upplysning om att en återkallelse eller ändring av ett förordnande avsänts till bolaget, får bolaget anses skyldigt att dröja några dagar med utbetalning i avvaktan på att nås av ett eventuellt meddelande.
Någon gång kan ett förmånstagarförordnande vara så vagt formulerat att det inte med bestämdhet kan avgöras vem av flera personer som skall ha rätt till försäkringsbeloppet. Då kan försäkringsbolaget inte med befriande verkan betala till någon som senare visar sig inte vara berättigad till ersättning. Bolaget får skydda sig genom att sätta ned beloppet hos länsstyrelsen.
Som framgår av paragrafens andra mening kan även ett försäkringsbolag som iakttagit skälig aktsamhet vid utbetalningen bli tvunget att senare utge ersättning på nytt till någon som materiellt har varit berättigad till den. Detta gäller när en handling som legat till grund för bolagets beslut om utbetalning varit behäftad med vissa allvarliga giltighetsfel: den är förfalskad eller annars ogiltig på grund av att den tillkommit under allvarligt tvång (28 § avtalslagen) eller utfärdats av någon som varit omyndig, handlat under påverkan av en psykisk störning eller stod under förvaltare enligt föräldrabalken (17 § skuldebrevslagen). Det krävas alltså att handlingen haft en omedelbar betydelse för beslutet, såsom fallet brukar vara framför allt med förmånstagarförordnanden samt återkallelser och ändringar av sådana förordnanden.
Försummelse att anmäla försäkringsfall, m.m.
3 § Om den ersättningsberättigade har försummat att följa försäkringsvillkor om skyldighet att anmäla försäkringsfall till försäkringsbolaget inom viss tid eller villkor eller anvisningar enligt dessa om skyldighet att medverka till utredningen av försäkringsfallet eller av bolagets ansvar, och försummelsen har medfört skada för bolaget, kan den ersättning som annars skulle ha betalats till honom sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Första stycket tillämpas inte om oaktsamheten har varit ringa.
(Jfr 17 kap. 3 § promemorian och 8 kap. 3 § PFL.)
Paragrafen handlar om försummelse att anmäla försäkringsfall eller medverka till utredningen. Den har vid konsumentförsäkring sin motsvarighet i 7 kap. 2 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.7.3. – Paragrafen har delvis sin motsvarighet i 21 § i 1927 års FAL.
I villkoren kan anges inom vilken tid ett försäkringsfall skall anmälas till försäkringsbolaget och i vilken omfattning den som har ett anspråk skall medverka i regleringen av försäkringsfallet. Skyldigheten att medverka i regleringen av ett försäkringsfall kan innebära att den som gör anspråk på ersättning har att inge läkarintyg och andra handlingar som kan vara av betydelse för bedömningen av försäkringsfallet och försäkringsbolagets ansvar. Vidare kan ett försäkringsbolag med stöd av villkoren föreskriva att den försäkrade, som vid sjuk- och olycksfallsförsäkring ofta är den som framställer anspråk mot bolaget, inställer sig för t.ex. undersökning hos en läkare som bolaget anvisar. Villkoren kan också föreskriva att den försäkrade sedan ett försäkringsfall har inträffat skall tillställa försäkringsbolaget en fullmakt så att bolaget kan få nödvändiga hälsoupplysningar från t.ex. en läkare. Dessa frågor får alltså regleras i försäkringsvillkoren. Lagen ger bara besked om följderna av att föreskrifterna i villkoren eller, när det gäller medverkan i utredningar, anvisningar som bygger på villkoren, försummas i denna del.
Om villkorsbestämmelserna och de med stöd av dessa utfärdade anvisningarna inte följs, kan detta medföra att försäkringsbolaget drabbas av kostnader som annars inte skulle ha uppkommit. En försenad anmälan kan t.ex. försvåra och fördyra bolagets utredning av sådana frågor som om försäkringstagaren brutit mot upplysningsplikten eller om ett påstått
försäkringsfall verkligen beror på en olycka eller sjukdom. För att nedsättning skall kunna komma i fråga krävs att försäkringsbolaget lidit skada genom att villkoren inte följts. Nedsättning kan bara bli aktuell då det är den ersättningsberättigade själv som åsidosatt villkoren, alltså försäkringstagaren, en förmånstagare eller en panthavare. Reglerna bör också kunna tillämpas analogt på ett försumligt dödsbo, när försäkringstagaren avlidit och försäkringsersättning skall utges till boet. – Det kan här erinras om att vid obligatorisk gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring den försäkrade är att anse som försäkringstagare då denna paragraf skall tillämpas (jfr 19 kap. 3 § tredje stycket och 20 kap. 2 §).
I övrigt hänvisas till kommentaren till 7 kap. 2 §.
4 § Om den försäkrade eller någon annan som begär ersättning av försäkringsbolaget efter ett försäkringsfall uppsåtligen eller av grov vårdslöshet oriktigt har uppgett eller förtigit eller dolt något av betydelse för bedömningen av rätten till ersättning från försäkringen, kan den ersättning som annars skulle ha betalats till honom sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
(Jfr 17 kap. 4 § promemorian och 8 kap 4 § PFL.)
Paragrafen handlar om att försäkringsersättningen i vissa fall kan sättas ned som en följd av vad som förevarit efter ett försäkringsfall. Den har vid konsumentförsäkring sin motsvarighet i 7 kap. 3 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.7.3. – Paragrafen har en viss motsvarighet i 23 § i 1927 års FAL.
De oriktiga uppgifterna kan t.ex. vid olycksfallsförsäkring avse att den försäkrade felaktigt uppger att han haft högre sjukvårdskostnader än som varit fallet eller drabbats av vissa skador. Förtigandet eller hemlighållandet kan exempelvis vid sjukförsäkring gälla att den försäkrade under en sjukperiod faktiskt haft vissa arbetsinkomster som rätteligen skall beaktas då försäkringsbeloppet fastställs. Nedsättning kan komma i fråga då grunden för nedsättning uppmärksammas av försäkringsbolaget innan ersättning betalas ut. Men försäkringsbolaget kan också göra gällande felaktiga uppgifter etc. som upptäcks senare och får då helt eller delvis återkräva det belopp som har betalats ut. Här kan det dock få betydelse för skälighetsprövningen hur lång tid som förflutit efter skaderegleringen.
Nedsättningsreglerna är tillämpliga då de oriktiga uppgifterna osv. kunnat leda till att försäkringsbolaget fått betala en ersättning som över huvud taget inte skulle ha utgetts. Det är också möjligt att tillämpa dem om uppgifterna har eller skulle ha medfört en större ersättning än den riktiga eller om en ersättningsberättigad försöker att lura till sig ett belopp som rätteligen skall tillfalla någon annan, t.ex. då en förmånstagare förtiger att det finns ytterligare en förmånstagare som också skall ha del av försäkringsersättningen. Om det med hänsyn till 2 § finns risk att försäkringsbolaget trots tidigare utbetalning kan åläggas att utge ersättning också till den andra förmånstagaren, kan ersättningen till den som förtigit de rätta förhållandena sättas ned. De felaktiga uppgifterna kan också tänkas avse att gynna inte den ersättningsberättigade själv utan
någon annan. En sambo, som i egenskap av förmånstagare har rätt till visst belopp, försöker t.ex. genom falska uppgifter hjälpa också sina egna barn till ersättning.
Med hänsyn till den sociala betydelse som ersättning från personförsäkring ofta har bör nedsättning ske mera återhållsamt än enligt 7 kap. 3 §, särskilt när uppsåt saknas.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 7 kap. 3 §.
Preskription av rätt till försäkringsersättning
5 § Den som vill göra anspråk på försäkringsersättning måste väcka talan mot försäkringsbolaget inom tre år efter att ha fått kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att anspråket tidigast kunde göras gällande. Annars går rätten till ersättning förlorad. Om anspråk har framställts till försäkringsbolaget inom denna tid, är fristen enligt första meningen alltid minst sex månader från det att bolaget har förklarat att det har tagit slutlig ställning till anspråket.
(Jfr 17 kap. 5 § promemorian och 8 kap. 5 § PFL.)
Paragrafen handlar om vad som måste göras av den som har anspråk på försäkringsersättning för att hans fordran inte skall preskriberas, dvs. förlora sin verkan. Den har vid konsumentförsäkring sin motsvarighet i 7 kap. 4 §. – Saken behandlas i avsnitt 9.7.3. – Paragrafen motsvarar i sak 29 § i 1927 års FAL.
Paragrafen förutsätter att det är fråga om ett krav på sådan ersättning som grundas direkt på ett försäkringsavtal, alltså försäkringsersättning. Om någon framställer ett anspråk på skadestånd mot ett försäkringsbolag, t.ex. på grund av att detta inte utan uppskov har vidtagit de åtgärder som behövs för att reglera försäkringsfallet, eller inte har handlagt ärendet tillräckligt skyndsamt (jfr 1 §), är paragrafen inte tillämplig. På ett sådant krav skall i stället preskriptionslagen (1981:130) tillämpas. Den tar inte heller sikte på den tid inom vilken den ersättningsberättigade har att anmäla försäkringsfall till försäkringsbolaget.
Av första meningen framgår hur ett preskriptionsavbrott kan åstadkommas, nämligen genom den som vill göra anspråk på försäkringsersättning väcker talan mot försäkringsbolaget. Med att väcka talan avses i första hand att den som vill ha ersättning ansöker om stämning eller om betalningsföreläggande mot försäkringsbolaget. Uttrycket inbegriper också att en fordran på ersättning bevakas i försäkringsbolagets konkurs liksom att saken hänskjuts till skiljeman. Utan att det framgår av lagtexten gäller att ett preskriptionsavbrott sker om försäkringsbolaget erkänner kravet på ersättning, vilket kan ske genom ett muntligt eller skriftligt besked till den som begär ersättning men också konkludent genom att viss ersättning betalas ut. Krav utom rätta eller anmälan till Allmänna reklamationsnämnden eller till någon av försäkringsbranschens nämnder är däremot inte tillräckligt för att bryta preskriptionen. Det är en skillnad mot vad som gäller enligt preskriptionslagen.
Av andra meningen framgår hur lång tid den som vill ha ersättning har på sig för att väcka talan. Huvudregeln är att talan skall väckas inom tre
år från det att han fått kännedom om att anspråket kunde göras gällande. Detta innefattar till att börja med att det har uppkommit ett anspråk, en fordran. Det kan yttra sig i att en viss händelse, t.ex. en båtolycka, har fått en viss skadeeffekt. Olyckseffekten kan i exemplet bestå i att en passagerare fortlöpande får personskador av olika slag, t.ex. sveda och värk i form av smärta och yrsel, en pisksnärtskada som medför sjukvårdskostnader och förlorad arbetsinkomst, m.m. Kravet på kännedom innebär att den ersättningsberättigade skall ha fått ett objektivt sett någorlunda säkert underlag i fråga om alla de faktiska förhållanden som grundar rätten till försäkringsersättning. Hit hör att skadan skall ha blivit märkbar för honom. Vidare skall han ha fått ett objektivt stöd (t.ex. i form av ett läkarutlåtande) för att, i exemplet, skadan har samband med båtolyckan. Att han visserligen haft kännedom om att han har en försäkring men inte förstått att han kunde ta den i anspråk inverkar däremot inte på frågan när preskriptionstiden börjar löpa.
I exemplet ovan uppkommer olika typer av skador. Preskriptionsberäkningen skall avse varje post för sig. Om skadorna uppkommer vid olika tidpunkter, skall det också vägas in i bilden. Preskriptionstiden börjar inte löpa förrän den skadelidande fått kännedom av det slag som har behandlats ovan om varje skada för sig. Vidare kan ersättning utgå under en ersättningspost som redan ersatts, eller som tvärtom preskriberats. Som exempel kan tas det fallet att den skadade vid båtolyckan inte har fört talan i tid i fråga om den sveda och värk som han drabbades av i direkt anslutning till olyckshändelsen och att hans anspråk på ersättning för den har preskriberats. Det hindrar inte att han kan återkomma med anspråk på ersättning för sådan sveda och värk som kanske uppkommer långt senare med anledning av båtolyckan (jfr rättsfallen NJA 2000 s. 285 och 2001 s. 93).
Andra meningen innehåller också en kompletteringsregel. Oavsett om och när den som vill ha ersättning fick kännedom om att ett anspråk kunde göras gällande, måste talan väckas innan det har gått tio år från det att anspråket tidigast kunde göras gällande. Utgångspunkten för denna frist är den tidpunkt då en skada ger sig till känna och alltså inte olyckstillfället (även om dessa tidpunkter naturligtvis kan sammanfalla). Och på samma sätt som i fråga om treårsfristen gäller att varje skada skall bedömas för sig (se rättsfallet NJA 2001 s. 695).
Av tredje meningen framgår att ett anspråk mot försäkringsbolaget preskriberas om inte talan väcks mot bolaget inom de angivna fristerna. Sedan preskription inträtt kan en tidigare ersättningsberättigad inte längre få bolaget förpliktat att betala något försäkringsbelopp.
Syftet med bestämmelsen i den fjärde meningen är att hindra rättsförlust när den som gör anspråk på ersättning väl har anmält skadan till försäkringsbolaget men ärendet regleras först sedan treårs- eller tioårsfristen har gått ut eller kort tid dessförinnan. Han kan givetvis hålla sig till fristen enligt första meningen, om denna löper ut senare än sexmånadersfristen enligt förevarande mening.
Risken för vissa meddelanden
6 § Gör försäkringstagaren sannolikt att en uppsägning från försäkringsbolagets sida eller ett meddelande som avses i 11 kap. 7 § eller 16 kap. 7 § andra stycket har
försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, får uppsägningen eller meddelandet verkan tidigast en vecka efter den dag då uppsägningen eller meddelandet kom fram. En uppsägning på grund av dröjsmål med premien får dock verkan senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände den.
(Jfr 17 kap. 6 § promemorian och 8 kap. 6 § PFL.)
Paragrafen ger besked om vem som står risken, den s.k. postrisken, för att uppsägningar och vissa meddelanden som försäkringsbolaget enligt lagen har att tillställa försäkringstagaren försenas eller inte alls kommer fram. Paragrafen har vid konsumentförsäkring en motsvarighet i 7 kap. 5 §. – Saken tas upp i avsnitt 9.7.4. – Uppsägning från försäkringsbolagets sida kan ske enligt 11 kap. 3 § andra stycket, 11 kap. 7 §, 12 kap. 3 § och 13 kap. 2 §. I övrigt hänvisas till kommentaren till 7 kap. 5 §.
Tvist om rätten att teckna eller behålla en försäkring
7 § Har ett försäkringsbolag i strid mot 11 kap. 1 eller 3 § vägrat någon att teckna eller förnya en försäkring, skall domstol på yrkande av denne förklara att han har rätt att teckna eller förnya försäkringen.
Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom sex månader från det att försäkringsbolaget till sökanden har avsänt meddelande om sitt beslut, uppgift om skälen för detta och upplysning om vad sökanden skall göra för att få beslutet prövat. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten att föra talan förlorad.
Domstolen får bestämma att försäkringstiden skall räknas från den tidpunkt som skulle ha gällt om försäkringsbolaget hade bifallit ansökan.
(Jfr 17 kap. 7 § promemorian och 8 kap. 7 § PFL.)
Paragrafen reglerar vad som gäller när någon har vägrats försäkringsskydd – att nyteckna en försäkring eller att förnya den – och därför vill föra domstolstalan mot försäkringsbolaget i denna fråga. Den har vid konsumentförsäkring sin motsvarighet i 7 kap. 6 §. – Saken tas upp i avsnitt 9.7.5.
8 § Har ett försäkringsbolag sagt upp en försäkring i förtid i strid mot denna lag eller mot försäkringsavtalet, skall domstol på yrkande av försäkringstagaren förklara att uppsägningen är ogiltig.
Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom sex månader från det att försäkringsbolaget till försäkringstagaren har avsänt uppsägningen, uppgift om skälen för denna och upplysning om vad försäkringstagaren skall göra för att få beslutet prövat. Talan behöver dock aldrig väckas före den tidpunkt när uppsägningen skulle få verkan. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten att föra talan förlorad.
(Jfr 17 kap. 8 § promemorian och 8 kap 8 § PFL.)
Paragrafen reglerar vad som gäller när försäkringsbolaget har beslutat att säga upp försäkringen i förtid och försäkringstagaren därför vill föra talan mot försäkringsbolaget i denna fråga. Bestämmelsen omfattar alltså inte uppsägning som sker på grund av att ett försäkringsbolag inte önskar
förnya försäkringen. Den har för konsumentförsäkringen sin motsvarighet i 7 kap. 7 §. – Saken tas upp i avsnitt 9.7.5.
När en försäkring sägs upp får detta ofta betydelse även för andra än försäkringstagaren, bl.a. den som fått försäkringen som pant eller insatts som förmånstagare. Avlider försäkringstagaren vid försäkring på eget liv, kan t.ex. en förmånstagare inte få ut något försäkringsbelopp om dödsfallet inträffat efter att försäkringen sagts upp av försäkringsbolaget och försäkringstagaren låtit bli att inom föreskriven tid väcka talan mot bolagets uppsägningsbeslut. Om försäkringstagaren avlider innan tiden för att väcka talan löpt ut, har däremot förmånstagaren i egenskap av rättsinnehavare rätt att begära domstolsprövning av uppsägningsbeslutet. Även dödsboet efter en avliden förmånstagare kan på samma sätt i stället för försäkringstagaren väcka talan vid domstol. Särskilt då försäkringsbeloppet inte skall tillfalla någon förmånstagare har dödsboet intresse av att få ett uppsägningsbeslut prövat.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 7 kap. 7 §.
9 § Domstolen kan på yrkande meddela förklaring som avses i 7 eller 8 § att gälla för tiden intill dess att det föreligger ett avgörande som har vunnit laga kraft. En sådan förklaring får inte meddelas utan att försäkringsbolaget har beretts tillfälle att yttra sig över yrkandet.
(Jfr 17 kap. 9 § promemorian och 8 kap. 9 § PFL.)
Paragrafen reglerar domstolens möjlighet att meddela interimistiskt beslut i en fråga enligt 7 eller 8 §. Bestämmelsen överensstämmer med regeln om konsumentförsäkring i 7 kap. 8 §. – Saken tas upp i avsnitt 9.7.5. – Det hänvisas till kommentaren till 7 kap. 8 §.
Regressrätt
10 § Försäkringsbolaget inträder i den försäkrades rätt till skadestånd i fråga om ersättning för sjukvårdskostnader och andra utgifter och förluster som bolaget har ersatt enligt försäkringsavtalet. Försäkringsvillkor som ger bolaget större rätt till återkrav är utan verkan mot den skadeståndsskyldige.
(Jfr 17 kap. 10 § promemorian och 8 kap. 10 § PFL.)
Paragrafen anger i vad mån försäkringsbolaget har rätt att rikta återkrav mot den som har orsakat en skada som har ersatts av bolaget. Den har för konsumentförsäkring sin motsvarighet i 7 kap. 9 §. – Övervägandena finns i avsnitt 9.7.6. – Paragrafen har viss motsvarighet i 25 § andra stycket i 1927 års FAL.
Av första meningen framgår att ett försäkringsbolag som har betalat ut ersättning för att täcka den skada som en försäkrad har drabbats av har viss rätt att kräva tillbaka det utbetalade beloppet av den som är ansvarig för skadan enligt skadeståndsrättsliga regler. Rätten avser bara vad bolaget på grund av försäkringsavtalet har betalat ut för att täcka sådan ekonomisk skada som anges i paragrafen. Återkravet kan endast gälla
den försäkrades verkliga förlust, något som framgår av att det skall gälla den försäkrades rätt till skadestånd. Om försäkringsbolaget lämnat en mera generös ersättning, kan detta ju inte öka den skadeståndsskyldiges ansvar mot den skadelidande. Ersättning som utgår från en s.k. summaförsäkring kan inte utkrävas av den skadeståndsskyldige.
Regeln är tvingande, vilket klargörs i andra meningen.
FJÄRDE AVDELNINGEN
Kollektiv försäkring
Kollektiv skadeförsäkring
17 kap. Gruppskadeförsäkring
I kapitlet regleras olika frågor vid gruppskadeförsäkring av samma karaktär som för den individuella försäkringens del behandlas i 2–9 kap. Vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring behandlas motsvarande frågor i 18 kap. Kapitlet har vid gruppersonförsäkring sin motsvarighet i 19 kap. – Kapitlet har ingen motsvarighet i 1927 års FAL eller 1980 års KFL. – Bestämmelserna är dispositiva för gruppskadeförsäkringar för en grupp näringsidkare.
Kapitlet, som omfattar 24 paragrafer, innehåller dels regler som är gemensamma för all gruppskadeförsäkring, dels särskilda regler om frivillig och obligatorisk gruppskadeförsäkring. I 1 § ges definitioner av dessa senare begrepp. I 2 § undantas vissa typer av gruppskadeförsäkring från flera av de tvingande bestämmelserna i kapitlet. I 3 § beskrivs konstruktionen av frivillig och obligatorisk gruppskadeförsäkring. En regel om försäkringsbolagets uppdrag till gruppföreträdare finns i 4 §. Särskilda informationsregler har tagits in i 5–8 §§. I 9 och 10 §§ behandlas tiden för försäkringsbolagets ansvar. I 11 § behandlas förnyelse och uppsägning av försäkringen till försäkringstidens utgång. I 12–14 §§ tas upp bestämmelser om att försäkringen upphör genom förfaranden från den försäkrade gruppens eller gruppmedlemmens sida. Den följande paragrafen, 15 §, reglerar försäkringsbolagets rätt att ändra en försäkring under försäkringstiden och att säga upp den i förtid. Genom
16 § regleras situationen vid försäkringsbolagets konkurs m.m. I 17 § behandlas begränsningar av försäkringsbolagets ansvar. Tidpunkten för premiebetalningen och andra frågor som anknyter till premien behandlas i 18–20 §§. I 21–23 §§ regleras försäkringsersättningen, skaderegleringen m.m. och tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet. I den avslutande 24 § finns bestämmelser om hur meddelanden till de försäkrade skall distribueras.
Definitioner och tillämpningsområde
1 § I detta kapitel betyder
frivillig gruppskadeförsäkring: gruppskadeförsäkring som gruppmedlemmarna ansluter sig till genom egen anmälan eller genom att inte avböja försäkringen,
obligatorisk gruppskadeförsäkring: gruppskadeförsäkring som varje medlem i gruppen är direkt ansluten till på grund av gruppavtalet.
Bestämmelserna tillämpas också om flera försäkringsbolag meddelar gruppförsäkring för olika medlemmar i samma grupp. Varje försäkringsbolag har då de skyldigheter och rättigheter som bestämmelserna anger i förhållande till dem som bolaget meddelar försäkring för.
Om försäkringsbolaget avtalar med en gruppmedlem om en särskild utformning av medlemmens försäkringsskydd, anses avtalet som en del av gruppförsäkringen för medlemmen.
(Jfr 9 kap. 1 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen anger innebörden av begreppen frivillig och obligatorisk gruppskadeförsäkring. Den har vid gruppersonförsäkring sin motsvarighet i 19 kap. 1 §. – Övervägandena bakom första stycket finns i avsnitt 10.1. Övervägandena bakom andra stycket finns i avsnitt 10.9 och bakom tredje stycket i avsnitt 10.10. – Paragrafen har, som framgår av det som sägs i inledningen till kapitlet, ingen motsvarighet i 1927 års FAL eller 1980 års KFL. – Definitionen av obligatorisk gruppskadeförsäkring har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Första stycket
Paragrafens första stycke innehåller definitioner av begreppen frivillig gruppskadeförsäkring och obligatorisk gruppskadeförsäkring. Definitionerna av gruppavtal och gruppskadeförsäkring finns i 1 kap. 4 §.
Som framgår av lagtexten är den avgörande skillnaden mellan de två försäkringstyperna om gruppmedlemmen har någon möjlighet att påverka försäkringsskyddets inträde eller upphörande (utöver att gå in i eller lämna gruppen).
Definitionen av frivillig försäkring innebär att det är fråga om sådan försäkring inte bara när gruppmedlemmarna ansluter sig genom en aktiv åtgärd – anmälan till gruppens företrädare eller direkt till försäkringsbolaget – utan också när anslutningen sker genom s.k. reservationsanslutning. Att den som sluter gruppavtalet tidigare fått i uppdrag av gruppen att ordna försäkring medför däremot inte att gruppförsäkringen blir frivillig i lagens mening, om den försäkring som sedan avtalas gäller för alla som tillhör gruppen utan att de enskilda medlemmarna kan påverka detta.
Vid obligatorisk gruppförsäkring är gruppavtalet grunden för medlemmens anslutning. Enligt 3 § andra stycket är vid sådan gruppförsäkring den enskilde gruppmedlemmen inte skyldig att betala premien. En gruppförsäkring kan emellertid någon gång vara obligatorisk i den bemärkelsen att t.ex. en föreningsmedlem på grund av en föreskrift i föreningens stadgar är skyldig att ansluta sig till en försäkring på ett sätt som medför att medlemmen själv blir betalningsskyldig mot försäkringsbolaget. Sådana föreskrifter kan förekomma särskilt vid ansvarsförsäkring. I enlighet med principen att förhållandet mellan den enskilde försäkrade och den som ordnar försäkringen faller utanför området för lagen skall en sådan försäkring betraktas som en frivillig gruppförsäkring.
Andra stycket
Andra stycket tar sikte på den speciella situationen att försäkringen av en grupp är uppdelad på flera försäkringsbolag. När bestämmelsen talar om ”dem som bolaget meddelar försäkring för” avses också medförsäkrade till gruppmedlem.
Tredje stycket
Bestämmelsen i tredje stycket avser det fallet då gruppavtalet är utformat så att det ger utrymme för den enskilda gruppmedlemmen och försäkringsbolaget att komplettera den kollektivt utformade delen av avtalet med ett innehåll av individuell karaktär. Avtalet skall också i denna del anses som en gruppförsäkring och alltså falla under de regler som gäller för en sådan. Ansvaret inträder vid samma tidpunkt (varvid dock skall observeras den särskilda regeln i 10 §), och samma regler gäller om exempelvis uppsägning, begränsning av försäkringsbolagets ansvar och premiebetalning, oavsett vilka individuella förmåner som har avtalats.
2 § Bestämmelserna i 6, 7, 11–14 §§, 19 § andra och tredje styckena samt 20 § tillämpas inte på en försäkring som gäller under högst en månad.
(Jfr 9 kap. 2 § andra stycket promemorian och 9 kap. 2 § tredje meningen SkFL.)
Paragrafen föreskriver att vissa av bestämmelserna om gruppskadeförsäkring inte skall gälla i en del fall. Paragrafen har för gruppersonförsäkring sin motsvarighet i 19 kap. 2 §. Den har ingen motsvarighet vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring eller vid individuell skadeförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 10.1.
Enligt paragrafen undantas vissa gruppförsäkringar av mera speciell typ från flera bestämmelser i kapitlet, nämligen när försäkringen gäller högst en månad. Bestämmelsen avser bland annat försäkringar som syftar till att ge vissa tillfälliga besökande på en bestämd plats – en lokal eller ett område – ett försäkringsskydd (t.ex. besökare vid ett idrottsevenemang eller på ett nöjesfält). I dessa fall passar inte bestämmelserna om försäkringsbesked och information under försäkringstiden (6 och 7 §§), förnyelse, uppsägning och försäkringens upphörande i vissa andra fall (11– 14 §§) och inte heller bestämmelserna om meddelanden vid premiedröjsmål (19 § andra och tredje styckena) eller om uppskov med premiebetalningen (20 §). Övriga bestämmelser skall dock tillämpas.
Parterna i avtalet
3 § Avtal om frivillig gruppskadeförsäkring anses ingånget mellan försäkringsbolaget och gruppmedlemmen på grundval av gruppavtalet. Ett sådant avtal kan ingås också genom att gruppmedlemmen låter bli att avböja försäkringen inom viss tid, om detta föreskrivs i gruppavtalet.
Avtal om obligatorisk gruppskadeförsäkring anses ingånget mellan försäkringsbolaget och företrädare för gruppen genom gruppavtalet. Genom ett sådant avtal uppkommer ingen betalningsskyldighet för gruppmedlemmen mot försäkringsbolaget.
Den som enligt första eller andra stycket anses ingå avtal om gruppskadeförsäkring med försäkringsbolaget är försäkringstagare. Om en personförsäkring ingår som en del i en skadeförsäkring, tillämpas dock i stället 19 kap. 3 § tredje stycket i fråga om personförsäkringen.
(Jfr 9 kap. 3 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen ger vissa regler om vilka som skall anses vara avtalsparter vid gruppskadeförsäkring. Den har för gruppersonförsäkring sin motsvarighet i 19 kap. 3 §. Den har ingen direkt motsvarighet vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring (jfr dock 18 kap. 2 §) eller vid individuell skadeförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 10.2.
Första stycket
Här klargörs i första meningen att avtal om frivillig gruppskadeförsäkring anses ingånget mellan gruppmedlemmen och försäkringsbolaget. Uttrycket anses ingånget används med tanke på att det är fråga om en juridisk konstruktion. Vidare sägs i förtydligande syfte att avtal om frivillig gruppförsäkring anses ingånget ”på grundval av gruppavtalet”.
För tydlighetens skull har vidare i andra meningen tillagts att försäkringsavtalet kan ingås också genom reservationsanslutning. Detta framgår visserligen redan av definitionen i 1 §, men det har ansetts att det bör omtalas också i den paragraf som behandlar avtalets ingående
Vid anslutning genom anmälan gäller allmänna avtalsrättsliga regler. Av lagtexten framgår att vid reservationsanslutning bindande avtal anses ingånget när fristen för att avböja försäkringen går ut, låt vara att krav på premien inte gäller innan gruppmedlemmen informerats om sin möjlighet att säga upp försäkringen (jfr 5 § tredje stycket och 18 § första stycket).
Andra stycket
Konstruktionen är en annan vid obligatorisk gruppförsäkring än vid frivillig försäkring. Ett avtal till förmån för gruppmedlemmen anses ingånget redan genom gruppavtalet. Detta gäller också om medlemmen inträder senare i gruppen. Man får då se situationen så att företrädaren för gruppen sluter avtal också till förmån för blivande gruppmedlemmar. Försäkringen gäller för dem under förutsättning att de går med i gruppen och uppfyller anslutningskraven.
I klargörande syfte sägs att avtalet om obligatorisk gruppförsäkring ingås med företrädare för gruppen. Vem företrädaren är – t.ex. ett företag eller en organisation – lämnas öppet. Det behövs ingen fullmakt för företrädaren att sluta försäkringsavtal av detta slag.
Det uppkommer inte redan genom gruppavtalet någon skyldighet för den enskilde medlemmen att betala premien. Däremot kan man naturligtvis tänka sig att en sådan skyldighet uppkommer genom att gruppföreträdaren på grund av något slag av fullmakt handlar på medlemmens vägnar. Lagen hindrar sålunda inte avtal om obligatorisk gruppförsäkring med personlig betalningsskyldighet för medlemmarna.
Tredje stycket
Genom bestämmelsen i första meningen klargörs vem som är försäkringsbolagets avtalspart och ådrar sig förpliktelser mot försäkringsbolaget, t.ex. att betala premier. Vid frivillig försäkring är detta gruppmedlemmen, även om medlemmen har ingått avtalet genom att inte avböja försäkringen – alltså genom reservationsanslutning. Vid obliga-
torisk försäkring är avtalsparten däremot den som är part i gruppavtalet. Ofta sluts detta av företrädare för en juridisk person, och då är det den juridiska personen som har förpliktelser enligt försäkringsavtalet. Några självständiga skyldigheter mot försäkringsbolaget har inte gruppmedlemmen i detta fall. En annan sak är att medlemmen för att få ersättning vid skadefall kan vara tvungen att uppfylla vissa biförpliktelser, t.ex. att följa en säkerhetsföreskrift eller vidta åtgärder mot en hotande skada.
En särskild regel finns i andra meningen rörande personförsäkring som utgör ett moment i gruppskadeförsäkringen (jfr 1 kap. 8 §). Här får försäkringstagare en annan innebörd enligt 19 kap. 3 § tredje stycket, såvitt gäller personförsäkringen.
4 § Om försäkringsbolaget ger en företrädare för gruppen i uppdrag att fullgöra en skyldighet mot gruppmedlemmarna som föreskrivs i detta kapitel, ansvarar bolaget mot dem för företrädarens utförande av uppdraget, där inte annat särskilt anges i kapitlet.
(Paragrafen saknar motsvarighet i promemorian och SkFL.)
Paragrafen ger en allmän regel om försäkringsbolagets ansvar när det lägger sådana uppgifter på gruppföreträdaren som bolaget är skyldigt att ombesörja enligt lagen. – Övervägandena finns i avsnitt 10.1.
Även om regeln egentligen inte säger så mycket mer än vad som framgår av allmänna principer om uppdragsförhållanden, har det ansetts motiverat att den tas upp i kapitlen om gruppförsäkring med tanke på att uppdragstagaren ju egentligen är företrädare för kollektivet av gruppmedlemmar – alltså försäkringsbolagets motpart. Paragrafen kräver inte att det föreligger något formligt uppdrag om det ändå står klart att gruppföreträdaren handlar på försäkringsbolagets vägnar.
Ansvaret gäller alltså just utförandet av den förpliktelse som lagen föreskriver, inte eventuellt skadegörande handlande som står i visst samband med det uppdrag han fått. Uppdraget kan exempelvis gälla information (5–7 §§) eller meddelanden av andra slag som föreskrivs i lagen. I vissa fall förekommer regler som preciserar eller modifierar detta ansvar. Här kan nämnas mottagande av anmälan enligt 9 § andra stycket, mottagande av avstående från obligatorisk försäkring (12 § andra stycket), identifikation enligt 17 § andra stycket och förmedling av premien (20 § andra stycket).
Information
5 § Innan ett gruppavtal ingås skall försäkringsbolaget lämna gruppen information som är utformad så att den underlättar bedömningen av gruppmedlemmarnas försäkringsbehov och valet av försäkring. Informationen skall på ett enkelt sätt återge det huvudsakliga innehållet i de försäkringsvillkor som gruppen behöver ha kännedom om för att kunna bedöma kostnaden för och omfattningen av försäkringen. Viktiga begränsningar av försäkringsskyddet skall tydligt framgå. Detsamma gäller om försäkringsbolagets ansvar inträder först när premien betalas.
Innan ett avtal om frivillig gruppskadeförsäkring ingås skall försäkringsbolaget också på ett ändamålsenligt sätt ge gruppmedlemmarna information för bedömning av frågan om de bör ansluta sig till försäkringen.
Innebär ett gruppavtal om frivillig gruppskadeförsäkring att gruppmedlemmarna kan bli anslutna genom att inte avböja försäkringen, skall försäkringsbolaget sända meddelande till dem om detta förhållande och om deras möjlighet att enligt 12 § säga upp försäkringen för omedelbart upphörande.
(Jfr 9 kap. 4 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som utformats efter Lagrådets förslag, handlar om den grundläggande information som försäkringsbolaget skall lämna innan ett gruppavtal om gruppskadeförsäkring ingås. Den har för gruppersonförsäkring sin motsvarighet i 19 kap. 5 § beträffande kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring viss motsvarighet i 18 kap. 3 §. Vid individuell konsumentförsäkring finns motsvarande bestämmelse i 2 kap. 2 § och vid individuell företagsförsäkring i 8 kap. 1 §. – Övervägandena finns i avsnitt 10.3. – Bestämmelserna är huvudsakligen gemensamma för frivillig och obligatorisk gruppförsäkring, fast de inte kan tillämpas på riktigt samma sätt i båda fallen.
Första stycket
Informationen skall lämnas till gruppen. I detta ligger att informationen, alltefter vad som är lämpligt, kan riktas antingen till en företrädare för gruppen eller till de enskilda gruppmedlemmarna. Innan gruppavtalet ingås är det naturligt att informationen i första hand ges till någon som redan förhandlar på gruppens vägnar eller annars kan antas ha intresse av att träffa gruppavtal om försäkringen. Under vissa omständigheter, särskilt när gruppmedlemmarna kan väntas ha direkt inflytande på sitt försäkringsskydd, kan det emellertid vara anledning för försäkringsbolaget att också ge upplysningar åt de enskilda medlemmarna, i den utsträckning det finns praktiska sätt att nå dem – t.ex. genom medlemstidningar eller liknande.
Vid obligatorisk försäkring är det motiverat att mera koncentrera informationen på den person som ingår gruppavtalet och följaktligen har att besluta om försäkring skall tecknas. Det är dock tänkbart att också medlemmarna i en del fall bör få vissa upplysningar. Också här får man ta hänsyn till i vad mån de kan antas komma att påverka beslutet att ingå gruppavtal.
Av första stycket framgår det övergripande ändamålet med denna s.k. förköpsinformation: att underlätta gruppens val av försäkring. Detta innebär att gruppen skall få upplysning om de alternativ för att tillgodose ett visst – kollektivt – försäkringsbehov som försäkringsbolaget erbjuder och kunna göra jämförelser mellan dem. Däremot är bolaget lika lite som vid individuell försäkring skyldigt att redovisa andra försäkringsbolags produkter.
Informationen skall göra det möjligt för gruppen att bestämma vilken typ av försäkring som är lämplig att välja och kostnaden för och omfattningen av försäkringen. Kostnaden för försäkringen kan vid gruppförsäkring vara svår att ange i förväg, framför allt eftersom den vid frivillig gruppförsäkring beror av hur många som kommer att ansluta sig. Man kan rimligen inte begära mer av försäkringsbolaget på denna punkt
än att det ger vissa ungefärliga uppgifter om premien. Vid frivillig försäkring bör bl.a. anges hur premien skall betalas.
Omfattningen av försäkringen kräver i allmänhet något mera ingående information. Skyddets innebörd bör anges i stora drag, och viktiga begränsningar skall framgå. Begränsningar av detta slag kommer att närmare framgå av försäkringsbeskedet (se 6 §).
Informationen skall avse bl.a. försäkringsvillkoren. Villkoren kan många gånger vara omfattande och svåröverskådliga, och de kan inte självklart anses vara så utformade att de ensamma underlättar valet av försäkring eller bedömningen av kostnaderna för och omfattningen av försäkringen. Det behöver alltså inte vara tillräckligt att villkoren överlämnas till gruppen. Det kan dessutom krävas mera lättillgänglig information som utgör en sammanfattning i förenklad och klargörande form av de punkter i avtalet som kan antas vara av särskild betydelse för gruppen. På begäran skall den naturligtvis alltid få del av de fullständiga avtalsvillkoren för gruppavtalet. Informationens närmare innehåll får i det enskilda fallet anpassas efter den aktuella typen av gruppförsäkring och efter den grad av insikt i försäkringsförhållanden som gruppens företrädare kan förväntas ha.
Försäkringsbolaget skall tydligt informera om s.k. kontantklausuler. Regeln tar sikte på de frivilliga gruppförsäkringarna.
Andra stycket
Bestämmelsen, som i enlighet med Lagrådets förslag finns i ett särskilt andra stycke, avser den information som gruppmedlemmarna vid frivillig försäkring skall få för att kunna bedöma om en anslutning till försäkringen är motiverad bl.a. med hänsyn till deras försäkringsskydd i övrigt så att de skall kunna undvika dubbelförsäkring. Informationen skall alltså klarlägga om den aktuella gruppskadeförsäkringen medför samma, eller åtminstone väsentligen samma, skydd som sedvanlig individuell försäkring av motsvarande slag.
Informationen skall ”på ett ändamålsenligt sätt” ges till gruppmedlemmarna. Lagrådet har ansett att de citerade orden är oklara och att informationen av praktiska skäl alltid bör kunna lämnas till en gruppföreträdare. I de allra flesta fall är väl detta riktigt, men också i detta avseende kan förhållandena växla. Exempelvis när gruppen skall byta företrädare i samband med att en ny försäkring skall tecknas kan det vara naturligt att ett försäkringsbolag som redan har kännedom om gruppmedlemmarna riktar sig till dem.
Tredje stycket
Bestämmelsen tar sikte på det fallet när gruppavtalet föreskriver att reservationsanslutning kan ske. Innan gruppavtalet ingås skall gruppen få information om att en gruppmedlem kan bli ansluten genom att inte avböja försäkringen och om möjligheten att säga upp den. Sådan information är en förutsättning för att försäkringsbolagets krav på första premien skall få verkan (se 18 § första stycket tredje meningen). Informationen skall sändas till medlemmarna. Om gruppföreståndaren,
som brukar veta mer om gruppmedlemmarna, får i uppdrag att sköta om försändningen, svarar försäkringsbolaget enligt 4 § för vad han gör eller underlåter.
6 § När en försäkring har meddelats skall försäkringsbolaget snarast på ett ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked för de försäkrades kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen samt om viktiga begränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när försäkringen har ändrats eller förnyats, om de nya försäkringsvillkoren innebär en begränsning av försäkringsskyddet eller en väsentlig ändring av försäkringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet och avvikelsen inte är till nackdel för den som beskedet är riktat till, gäller uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas om den som försäkringsbeskedet är riktat till har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre är giltig.
(Jfr 9 kap. 5 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen handlar om att försäkringsbolaget efter att en försäkring har meddelats skall lämna s.k. efterköpsinformation i form av försäkringsbesked, liksom om beskedets innehåll och civilrättsliga verkningar enligt lagen. Den har för gruppersonförsäkring sin motsvarighet i 19 kap. 6 § och för kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring en motsvarighet i 18 kap 4 §. Vid individuell konsumentförsäkring finns motsvarande bestämmelser i 2 kap. 4 § (jfr också 2 kap. 8 §). I fråga om individuell företagsförsäkring, se 8 kap. 1 §. – Övervägandena finns i avsnitt 10.3.
Första stycket
Paragrafen ger bestämmelser om försäkringsbesked för både frivillig och obligatorisk gruppförsäkring. En sådan handling är i båda fallen väsentlig för de försäkrades information. Man kan inte med säkerhet räkna med att de försäkrade kan ha möjlighet att ta del av några andra uppgifter om försäkringens innebörd. Villkoren för gruppförsäkring kan ibland vara så vidlyftiga att de är svåra att överblicka och de kan därför behöva sammanfattas i koncentrerad form. Detta skall ske genom försäkringsbeskedet.
Försäkringsbolaget skall enligt första meningen avsända försäkringsbeskedet på ett ändamålsenligt sätt för de försäkrades kännedom dels när gruppförsäkring har meddelats, dels vid vissa senare ändringar i försäkringsskyddet. Denna information sker lämpligen genom att beskeden tillställs gruppmedlemmarna. Det har dock inte ansetts möjligt att föreskriva att varje försäkringsbesked för en gruppmedlem skall tillställas medlemmen personligen. Beskeden får alternativt distribueras genom den som företrätt gruppen när gruppavtalet ingicks eller vid senare förhandlingar med försäkringsbolaget om gruppförsäkringen.
Det är också tänkbart att beskedet om försäkringens innehåll i stället bör delges de försäkrade genom en medlemstidning – särskilt när det gäller helt okomplicerade besked om ändring av försäkringen – eller som bilaga till denna. Om försäkringsbolaget vid frivillig försäkring känner till de enskilda försäkrades namn och en adress där de kan nås (eventuellt
på arbetsplatsen), bör bolaget inrikta sig på ett besked som tillställs den försäkrade direkt från bolaget. I kravet på ändamålsenlighet ligger också att beskedet skall nå den försäkrade så säkert som rimligen kan begäras.
Det räcker att beskedet avsänds på ändamålsenligt sätt, vare sig detta sker till de försäkrade själva eller till gruppens representant. Det fordras inte att beskedet nått den försäkrade.
Beskedet skall enligt andra meningen innehålla upplysningar om de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen. Det är visserligen inte något krav på att den försäkrade gruppmedlemmens namn anges, men det bör klart framgå att medlemmen får beskedet i egenskap av medlem i en viss grupp, t.ex. såsom anställd i ett visst företag eller medlem i en viss förening. Av beskedet skall framgå inte bara vilka risker som omfattas utan också försäkringsbelopp och självrisker. Vidare skall beskedet ange viktiga begränsningar i försäkringsskyddet. Regeln utgår inte från att ett visst försäkringsskydd under alla omständigheter skall vara normalt. Om det förekommer undantag från vad den försäkrade kunnat vänta sig med hänsyn till försäkringens allmänna beteckning och det sätt på vilket den presenteras – t.ex. om det i en hemförsäkring görs uttryckligt undantag för vissa typer av egendom – bör detta dock motivera ett särskilt påpekande.
Enligt tredje meningen skall försäkringsbesked utfärdas också vid vissa ändringar i försäkringsskyddet som görs i samband med att försäkringen förnyas eller under försäkringstiden. Varje inskränkning i skyddet utgör skäl för ett nytt besked, även om den ter sig mindre betydelsefull för den genomsnittlige försäkrade. Utvidgas däremot skyddet eller ändras försäkringens utformning utan att skyddet kan sägas ha försämrats i något avseende, räcker det däremot med att ett nytt besked utgår när förändringarna är väsentliga.
När reglerna om försäkringsbesked tillämpas på gruppskadeförsäkring för näringsidkare, är det naturligt att försäkringsbolaget förutsätter viss vana hos gruppmedlemmarna att ta del av handlingar av liknande slag.
Andra stycket
Här behandlas en civilrättslig påföljd av brister i informationen, nämligen att en felaktig uppgift kan åberopas mot försäkringsbolaget vid god tro på motsidan.
Regeln rör i första hand positiva oriktiga upplysningar i beskedet. Det kan gälla sådana förhållanden som ersättningsbeloppens storlek eller förutsättningen för att ersättning skall utgå men också vilka som tillhör den försäkrade kretsen eller den tid under vilken skyddet skall gälla. Också en underlåtenhet att i beskedet ange ett undantag från försäkringen kan omfattas av regeln, om beskedet i övrigt har en formulering som tyder på ett fullständigt skydd på denna punkt.
Bestämmelsen innebär också att en person som inte alls omfattas av försäkringen kan få ett försäkringsskydd, om han av misstag tillställs ett besked att han är försäkrad. En förutsättning för att en sådan person skall kunna åberopa beskedet torde dock vara att det uttryckligen anger mottagaren som försäkrad, eller åtminstone anger att försäkringen gäller för viss grupp som mottagaren tillhör. I annat fall kan denne inte utan vidare förlita sig på beskedet utan bör kontrollera vem det egentligen avser.
Det saknar betydelse om misstaget har begåtts av försäkringsbolaget eller en gruppföreträdare som handlar på dess vägnar.
Regeln innebär alltså att den som fått beskedet inte får ha insett eller bort inse felaktigheten. Den onda tron kan avse såväl riktigheten av en uppgift i och för sig som dess giltighet i tiden. Framgår det på något sätt av beskedet att det är tidsbegränsat, kan det inte åberopas efter den tidsgräns som kan utläsas av beskedet. Godtrosregelns huvudsakliga betydelse är därför att den kan medföra att den försäkrade får större förmåner än villkoren medger eller undgår att träffas av vissa undantag.
När frågan uppkommer vad en försäkrad borde ha insett får man utgå från att denne verkligen läst beskedet. Det går alltså inte att åberopa t.ex. att vederbörande på grund av sjukdom aldrig fick tillfälle att ta närmare del av det och därför inte haft någon anledning att fatta misstankar. Vid bedömningen är det vidare avgörande vad som rent objektivt kan begäras av en försäkrad vid den aktuella försäkringstypen. Är beskedet utformat med rimlig begriplighet, kan en gruppmedlem inte åberopa att han på grund av särskilda personliga förhållanden, t.ex. språksvårigheter, missförstått vad det egentligen gick ut på. Man kan också begära att medlemmen tar del av annat material om försäkringen som försäkringsbolaget gett medlemmarna, åtminstone om materialet är utformat så att dess betydelse för försäkringsskyddet utan vidare framgår.
Bestämmelserna i 39 § avtalslagen blir tillämpliga när det gäller den tidpunkt då den goda tron skall föreligga hos gruppmedlemmen. Man kan alltså under särskilda omständigheter ta hänsyn till vad han insett eller bort inse i ett senare skede än när han tog del av beskedet men innan detta inverkat bestämmande på hans handlingssätt. Om försäkringsbolaget kort efter det att beskeden distribuerats upptäcker ett fel och genast sänder meddelande om rättelse, bör detta alltså kunna beaktas, särskilt om felet i beskedet beror på ett någorlunda ursäktligt missöde när beskedet framställdes. Detta gäller dock inte om t.ex. det oriktiga beskedet redan medfört att försäkringstagaren sagt upp en annan försäkring, som nu framstått som obehövlig.
7 § Under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera de försäkrade om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att känna till. Efter ett försäkringsfall gäller informationsskyldigheten också mot andra som har anspråk mot försäkringsbolaget. Det som sägs i 2 kap. 7 § om information om möjligheter till överprövning m.m. tillämpas också vid gruppskadeförsäkring.
(Jfr 9 kap. 4 § tredje stycket promemorian och SkFL.)
Paragrafen handlar om försäkringsbolagets generella skyldighet att informera de försäkrade under försäkringstiden och i samband med förnyelse av försäkringen, liksom mera specifikt vid försäkringsfall. Paragrafen har för gruppersonförsäkring sin motsvarighet i 19 kap. 7 § och för kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring en motsvarighet i 18 kap. 5 §. Vid individuell konsumentförsäkring finns motsvarande bestämmelser i 2 kap. 5 och 7 §§. Beträffande individuell företagsförsäkring, se i 8 kap. 1 §. – Övervägandena finns i avsnitt 10.3.
Under försäkringstiden och när försäkringen förnyas skall försäkringsbolaget enligt första meningen i skälig omfattning informera de försäkrade. I stora drag kan här hänvisas till det som sägs om information under försäkringstiden vid individuell försäkring. Av särskild betydelse blir informationen i samband med förnyelsen, då de försäkrade behöver ha reda på eventuella ändringar i villkoren. Hänsyn får dock tas till att också andra förhållanden kan spela en roll vid gruppförsäkring, bl.a. ändringar i vad som gäller om den försäkrade lämnar gruppen.
Liksom andra meddelanden under försäkringstiden skall uppgifter enligt detta stycke sändas på ändamålsenligt sätt för den försäkrades kännedom (24 §). Om ett meddelande avser en viss gruppmedlem eller vissa gruppmedlemmar, bör försäkringsbolaget självt eller genom t.ex. gruppföreträdaren ta reda på hur de kan nås och sända meddelandet till dem personligen.
Vad angår situationen efter försäkringsfall finns det inte anledning att i något avseende göra skillnad mellan gruppförsäkring och individuell försäkring. Det är innebörden av andra och tredje meningarna. Det hänvisas till kommentaren till 2 kap. 7 §.
8 § Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt 5–7 §§, tillämpas 2 kap. 9 § vid gruppskadeförsäkring som tecknas av en konsument eller ett dödsbo och 8 kap. 2 och 3 §§ vid annan gruppskadeförsäkring.
Paragrafen, som vid gruppersonförsäkring har sin motsvarighet i 19 kap. 8 §, reglerar påföljderna vid brott mot informationsplikten. – Övervägandena finns i avsnitt 10.3. – Det hänvisas dels till vad som gäller vid individuell konsumentförsäkring (de marknadsrättsliga påföljderna i 2 kap. 9 §), dels till vad som gäller vid individuell företagsförsäkring (8 kap. 2 och 3 §§).
Tiden för försäkringsbolagets ansvar, m.m.
9 § När ett gruppavtal om frivillig gruppskadeförsäkring har ingåtts, räknas tiden för försäkringsbolagets ansvar från den tidpunkt som anges i gruppavtalet. Ansvaret omfattar alla gruppmedlemmar som då uppfyller anslutningskraven enligt avtalet och som har anslutit sig till försäkringen samt dem som har anslutits tillsammans med en gruppmedlem. Ansluter sig en gruppmedlem senare, räknas ansvaret från och med dagen för anslutningen, om inte annat anges i gruppavtalet.
Anslutning enligt första stycket anses ske när medlemmen gör anmälan till försäkringsbolaget eller till någon som tar emot anmälningar för dess räkning. Om medlemmen ansluter sig genom att inte avböja försäkringen, anses anslutning ske när tiden för avböjande går ut.
Om ingen annan tidpunkt har avtalats, räknas vid obligatorisk gruppskadeförsäkring tiden för försäkringsbolagets ansvar mot medlemmarna från och med dagen efter den då gruppavtalet ingicks eller, om någon inträder i gruppen senare, från och med dagen efter inträdet.
(Jfr 9 kap. 6 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som utformats efter Lagrådets förslag, reglerar tidpunkten för ansvarets inträde. Den har för gruppersonförsäkring sin motsvarighet i 19 kap. 9 § och för kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring en motsvarighet i 18 kap. 7 §. Vid individuell konsumentförsäkring finns mot-
svarande bestämmelser i 3 kap. 2 § och vid individuell företagsförsäkring i 8 kap. 4 §. – Övervägandena finns i avsnitt 10.4.
Första stycket
När det gäller tidpunkten för ansvarets inträde råder avtalsfrihet i den meningen att det i gruppavtalet får bestämmas vilken tidpunkt som helst då ansvaret börjar gälla, t.ex. när gruppmedlemmen inkommit med de handlingar som behövs för försäkringen eller när återförsäkring har meddelats. Detta framgår av första meningen. Ansvaret omfattar då enligt andra meningen alla som vid den angivna tidpunkten anslutit sig och uppfyller anslutningskraven samt dem som anslutits tillsammans med en gruppmedlem, exempelvis make eller andra närstående. Inte heller i fråga om dessa krav ger lagen några regler. Anslutningskraven kan utformas på det sätt som parterna bestämmer i gruppavtalet. Det bör t.ex. vara möjligt att liksom vid individuell försäkring föreskriva att ansvaret inträder först när gruppmedlemmen betalat premien.
Däremot är bestämmelsen såtillvida tvingande (utom vid gruppskadeförsäkring för näringsidkare) att försäkringsbolaget inte kan i villkoren uppskjuta ansvarets inträde mot vissa gruppmedlemmar eller vissa närstående som i och för sig uppfyller kraven, t.ex. sådana som resterar med premie för en tidigare försäkring. Alla gruppmedlemmar och medanslutna måste alltså behandlas på samma sätt, frånsett när gruppavtalet tillåter en individuell utformning av medlemmarnas försäkringsskydd. Det finns dock inga hinder mot att man i villkoren föreskriver att alla försäkrade skall uppfylla vissa anslutningskrav eller att bara gruppmedlemmar, inte deras anhöriga, skall omfattas av försäkringen.
En annan sak är att en gruppmedlem kan ansluta sig vid en senare tidpunkt än när ansvaret inträder för gruppen i övrigt – medlemmen har kanske från början inte velat gå med i försäkringen eller inte tillhört gruppen. Ansvaret inträder då enligt tredje meningen dagen efter anslutningen, såvida inte gruppavtalet anger annat. Självfallet kan en anslutning inte ske innan något gruppavtal har ingåtts.
Andra stycket
Här regleras hur en gruppmedlem ansluts till försäkringen. Det sker enligt första meningen genom anmälan. Något krav på viss form för anmälan gäller inte. Anmälan kan alltså göras genom ett muntligt meddelande, om inte gruppavtalet föreskriver att anslutning skall ske skriftligen. Sker anmälan skriftligen, framgår det av lagtexten (”gör anmälan till”) att det avgörande är när meddelandet avsänds, inte när det kommer fram.
Anmälan skall för att få verkan göras antingen till försäkringsbolaget eller till någon som mottar anmälningar för dess räkning. Det kan vara samma person som slutit gruppavtalet med försäkringsbolaget som nu handlar på bolagets vägnar, men det kan också vara en annan funktionär inom ett företag eller en förening som sköter administrationen av försäkringen i detta avseende. Ett uttryckligt uppdrag just till denna person fordras inte för att denne skall vara behörig att motta anmälan, utan det
räcker att försäkringsbolaget faktiskt godtagit att anmälningarna samlas in hos någon sådan representant för gruppen. Om denne representant försummar att vidarebefordra en anmälan, får försäkringsbolaget bära risken för detta. Gruppmedlemmen räknas ändå som anmäld.
I styckets andra mening anges när anslutning sker vid reservationsanslutning. Avgörande blir den tidpunkt då fristen att avböja försäkringen utgår för gruppmedlemmen. Senast i och med detta börjar också försäkringsbolagets ansvar att gälla. Meddelar gruppmedlemmen tidigare en önskan att gå med i försäkringen, inträder naturligtvis ansvaret i och med detta. Försäkringsvillkoren kan också innebära att skyddet börjar gälla redan under reservationstiden. – Gruppmedlemmens skyldighet att erlägga den första premien inträder däremot först sedan viss information har skickats (se 18 § första stycket).
Tredje stycket
Stycket innehåller en dispositiv regel om obligatorisk försäkring. Ansvaret räknas, om inte annat sägs i gruppavtalet, från och med dagen efter den då detta avtal ingicks, såvitt gäller dåvarande medlemmar i gruppen. Inträder någon senare i gruppen, gäller ansvaret från och med dagen efter inträdet. Avvikelse från regeln kan avtalas, t.ex. om försäkringsskydd inte behövs förrän vid en senare tidpunkt.
10 § Om ett försäkringsfall inträffar efter det att försäkringsbolagets ansvar inträtt men innan avtal träffats enligt 1 § tredje stycket om utformningen av en gruppmedlems försäkringsskydd, bestäms ansvaret efter vad som är skäligt med hänsyn till medlemmens förhållanden och de villkor som gäller för gruppen i övrigt.
(Paragrafen saknar motsvarighet i promemorian eller SkFL.)
Bestämmelsen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, tar sikte på den situationen att försäkringsskyddet för den enskilde gruppmedlemmen inte i sin helhet bestäms genom gruppavtalet utan ges en delvis individuell utformning genom en överenskommelse mellan medlemmen och försäkringsbolaget och försäkringsfall inträffar innan en sådan överenskommelse har träffats. Man får då bestämma skyddet främst med hänsyn till vad som gäller för andra gruppmedlemmar av samma kategori. – Övervägandena finns i avsnitt 10.10.
Förnyelse av försäkringen och uppsägning till försäkringstidens utgång
11 § Ett avtal om gruppskadeförsäkring förnyas för en tid av ett år, om det inte har sagts upp för att upphöra vid försäkringstidens slut. I 6 och 7 §§ finns bestämmelser om information i samband med förnyelse.
Om försäkringsbolaget säger upp försäkringen till försäkringstidens utgång, skall det skriftligt meddela den som har ingått gruppavtalet och berörda gruppmedlemmar om uppsägningen. Uppsägningen får verkan en månad efter det att meddelandena avsändes.
Första stycket första meningen gäller inte om annat framgår av avtalet eller omständigheterna i övrigt.
(Jfr 9 kap. 10 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som gäller både frivillig och obligatorisk försäkring, reglerar förnyelse av gruppskadeförsäkring samt uppsägning av försäkringen från försäkringsbolagets sida till försäkringstidens utgång. Den har för gruppersonförsäkring sin motsvarighet i 19 kap. 11 §. Vid individuell konsumentförsäkring finns motsvarande bestämmelser i 3 kap. 4 §. – Övervägandena finns i avsnitt 10.5.
Första stycket
Den enskilda försäkringen skall förnyas om avtalet inte har sagts upp för att upphöra vid försäkringstidens slut. Den normala förnyelsetiden är ett år, men som framgår av tredje stycket är regeln dispositiv. Oavsett vad avtalet innehåller kan emellertid den försäkrade gruppmedlemmen säga upp den förnyade försäkringen med stöd av 12 §.
Lagen innehåller inte några bestämmelser om ändring av villkoren för försäkringen i samband med att gruppavtalet förlängs. Kommer parterna i detta avtal överens om att villkoren skall ändras för den nya avtalstiden, skall de försäkrade informeras om detta enligt 6 § första stycket tredje meningen.
Andra stycket
I första meningen regleras förfarandet när försäkringsbolaget vill säga upp försäkringen att upphöra vid försäkringstidens utgång. Liksom annars ges regler om det enskilda försäkringsavtalet, inte om gruppavtalet. En uppsägning av gruppavtalet innebär alltså inte i och för sig en uppsägning av försäkringen, om inte försäkringsbolaget iakttar det som föreskrivs i bestämmelsen.
För att uppsägningen skall få rättsverkan skall meddelande sändas dels till medkontrahenten i gruppavtalet, dels till gruppmedlem som uppsägningen gäller. Såvitt angår frivillig gruppförsäkring behandlar regeln både uppsägning av alla försäkringar som berörs av gruppavtalet och uppsägning av försäkringen för viss gruppmedlem. När det gäller obligatorisk försäkring, kommer uppsägningen att avse hela gruppen.
Behörig att ta emot uppsägningen är den som har ingått gruppavtalet. I händelse av överlåtelse av rätten enligt gruppavtalet får man anse den nye medkontrahent som försäkringsbolaget godtagit som rätt mottagare, fast detta inte sägs uttryckligt i lagtexten. Regeln om uppsägning hos den som ingått gruppavtalet gäller också om det bara är en enstaka frivillig gruppförsäkring som försäkringsbolaget av någon anledning vill säga upp. Gruppens företrädare har i allmänhet större möjligheter att överblicka den rättsliga situationen och kan hjälpa den gruppmedlem som uppsägningen avser, eventuellt genom att förhandla på medlemmens vägnar med försäkringsbolaget.
Det meddelande som skall ges till den försäkrade gruppmedlem som berörs av uppsägningen skall enligt den allmänna bestämmelsen i 24 § sändas på ändamålsenligt sätt för den försäkrades kännedom.
Gruppförsäkringen upphör för den försäkrades del, som framgår av andra meningen, först en månad efter det att försäkringsbolaget vidtagit
båda de nämnda åtgärderna – uppsägning hos gruppens representant och ett meddelande till berörda gruppmedlemmar. Om uppsägningen sker kortare tid före försäkringstidens utgång, fortsätter alltså försäkringen att gälla under någon tid därefter.
Tredje stycket
Bestämmelsen i första stycket om förnyelse är dispositiv också vid gruppskadeförsäkring för konsumenter. Villkoren kan alltså innehålla att försäkringen inte skall förnyas vid försäkringstidens utgång eller att försäkringen förnyas på annan tid än ett år.
En gruppmedlems rätt att säga upp eller avstå från försäkringen
12 § Vid frivillig försäkring har en försäkrad gruppmedlem rätt att när som helst säga upp försäkringen att genast upphöra.
Vid obligatorisk försäkring kan en medlem i gruppen när som helst genom anmälan förklara sig avstå från försäkringen. Sådan anmälan kan även ske hos gruppföreträdaren.
(Jfr 9 kap. 8 § andra stycket promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som utformats väsentligen enligt Lagrådets förslag, handlar om en gruppmedlems rätt att säga upp eller avstå från en gruppskadeförsäkring. Den har för gruppersonförsäkring sin motsvarighet i 19 kap. 12 §. Den har ingen direkt motsvarighet vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring. Vid individuell konsumentförsäkring finns en viss motsvarighet i 3 kap. 3 och 6 §§. – Övervägandena finns i avsnitt 10.5.
Första stycket
I första stycket behandlas frivillig försäkring. De enskilda gruppmedlemmarna har rätt att när som helst säga upp sin försäkring, och någon uppsägningstid gäller inte. Gruppmedlemmens uppsägning får verkan också för försäkrade som har anslutits tillsammans med honom. Däremot har en medlem inte rätt att själv utträda ur försäkringen men låta dessa andra försäkrade kvarstå. Detta hindrar naturligtvis inte att försäkringsbolaget i ett enskilt fall kan medge ett sådant arrangemang. Vidare kan en uppsägning inskränkas till att gälla dem som har anslutits tillsammans med gruppmedlemmen.
Bestämmelsen anger inte hos vem uppsägningen skall ske. En uppsägning hos försäkringsbolaget får naturligtvis alltid anses giltig. En uppsägning kan också göras hos någon annan som har uppdrag att på försäkringsbolagets vägnar sköta viss administration av försäkringarna.
Andra stycket
Vid obligatorisk försäkring har gruppmedlemmen rätt att när som helst avstå från försäkringen för egen del. Detta medför visserligen inga direkta ekonomiska fördelar för gruppmedlemmen, eftersom denne inte
har några egentliga förpliktelser mot försäkringsbolaget på grund av försäkringen. I stället avstår medlemmen från sina rättigheter på grund av denna. Det är dock tänkbart att, t.ex. på grund av stadgarna i en organisation som slutit försäkringsavtalet, åtgärden kan medföra vissa fördelar i förhållande till organisationen, t.ex. en reduktion av medlemsavgiften. Det kan också förekomma att en medlem av principiella skäl inte vill påtvingas ett försäkringsskydd. En annan sak är att gruppmedlemmen i förhållande till sin organisation eller arbetsgivare kan ha förpliktelser att t.ex. hålla en ansvarsförsäkring som täcker medlemmens eventuella skadeståndsskyldighet, men det påverkar inte medlemmens rätt i förhållande till försäkringsbolaget.
Om en medlem redan från början avstår från en obligatorisk försäkring, kommer någon premie inte att debiteras för hans del. Förklaringen måste då ofta riktas till gruppföreträdaren; i detta tidiga skede kan det ju vara oklart vilket bolag som meddelar försäkringen. Det kan förutsättas att gruppföreträdaren meddelar försäkringsbolaget om förhållandet, vilket kan leda till lägre premie för försäkringen.
Verkan av att en medlem lämnar gruppen
13 § Om en försäkrad gruppmedlem utträder ur gruppen av någon annan anledning än att han uppnår en viss ålder, upphör försäkringsbolagets ansvar en månad efter utträdet (efterskydd).
Det som sägs i första stycket om efterskydd gäller inte om den försäkrade på något annat sätt har fått eller uppenbarligen kan få skydd av samma slag som tidigare. Behövs det på grund av försäkringens art, får försäkringsbolaget göra förbehåll om att första stycket inte heller annars skall tillämpas.
(Jfr 9 kap. 9 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, reglerar verkan av att en gruppmedlem lämnar gruppen eller inte längre hör till den kategori som enligt avtalet kan försäkras tillsammans med gruppmedlemmen. Den har för gruppersonförsäkring sin motsvarighet i 19 kap. 13 §. Den har ingen motsvarighet vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring eller vid individuell försäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 10.5.
Första stycket
En försäkrad gruppmedlem som lämnar gruppen har rätt till ett visst efterskydd. De mest praktiska fallen är att medlemmen slutar sin anställning eller lämnar en förening som han har tillhört. Enbart frånvaro från arbetsplatsen kan inte anses innebära att en anställd lämnat gruppen, även om denne försummat att anmäla frånvaron. Det fordras att uppsägning skett från arbetsgivarens eller den anställdes sida. Under uppsägningstiden får en anställd alltjämt betraktas som gruppmedlem, och vid en process om avskedande eller uppsägning av arbetstagare eller om uteslutning av föreningsmedlem kan det anses vara fråga om ett utträde först när ett avgörande i saken vunnit laga kraft. Om medlemmen accepterat att lämna sin anställning eller sitt medlemskap men kräver skadestånd,
exempelvis enligt lagen om anställningsskydd, saknar däremot skadeståndsprocessen betydelse i sammanhanget.
För att ge gruppmedlemmen tid att anpassa sitt försäkringsskydd efter den nya situationen har föreskrivits ett efterskydd under en månad. Om medlemmen avlider och på detta sätt lämnar gruppen, gäller försäkringen under efterskyddet till förmån för dödsboet (liksom för dem som eventuellt försäkrats jämte medlemmen). Detta korta efterskydd gäller oavsett under hur lång tid gruppmedlemmen varit försäkrad (jfr däremot 19 kap. 16 § första stycket andra meningen).
Någon skyddsregel för de försäkrade ges inte när utträdet beror på att viss ålder uppnås. Gruppmedlemmen vet då på förhand om att skyddet upphör, och bestämmelser om efterskydd har inte ansetts påkallade i detta fall.
I motsats till vad som gäller vid personförsäkring har det inte ansetts motiverat att ge något efterskydd av samma slag till make efter äktenskapsskillnad eller till sambo efter separation. Liksom vid individuell försäkring är det naturligt att maken eller sambon i detta läge inte längre omfattas av försäkringen och genast ser till att skaffa sig försäkringsskydd på annat sätt.
Andra stycket
Bestämmelsen innehåller vissa begränsningar i efterskyddet. Av första meningen framgår till en början att efterskyddet inte gäller om den försäkrade saknar egentligt behov av skyddet. Närmast avses fall när den försäkrade byter anställning och ansluter sig, eller har möjlighet att ansluta sig, till en gruppskadeförsäkring av motsvarande typ på den nya arbetsplatsen. Med skydd av samma slag åsyftas bara gruppförsäkring, inte individuell försäkring. För dödsbon blir därför regeln knappast aktuell.
Vidare kan enligt andra meningen försäkringsbolaget göra förbehåll om att efterskydd inte skall gälla vid försäkringar av mera speciell art, exempelvis sådana som ger skydd vid viss verksamhet eller annars är knutna till vissa tidsbegränsade förhållanden.
Verkan av att gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida
14 § Om gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida, upphör försäkringen för samtliga försäkrade vid den tidpunkt som anges i uppsägningen, dock tidigast en månad efter det att uppsägningen kom till försäkringsbolaget. När försäkringsbolaget har tagit emot en uppsägning, skall det genast sända ett meddelande om denna till de försäkrade gruppmedlemmarna.
(Jfr 9 kap. 8 § första stycket promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlar uppsägning av försäkringen från gruppens sida. Den har för gruppersonförsäkring sin motsvarighet i 19 kap. 14 §. Paragrafen har ingen uttrycklig motsvarighet vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring eller vid individuell skadeförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 10.5.
Paragrafen är tillämplig vid både frivillig och obligatorisk gruppförsäkring och reglerar rättsverkningarna av att gruppavtalet sägs upp på gruppens vägnar. Det förutsätts att uppsägningen görs av den som har slutit gruppavtalet med försäkringsbolaget. Om rätten enligt detta avtal med försäkringsbolagets godkännande har gått över till någon annan, t.ex. när ett företag som slutit avtalet överlåts, är det förvärvaren som har rätt att säga upp avtalet.
Den uppsägning av gruppavtalet som behandlas i första meningen avser antingen att avtalet skall upphöra vid avtalstidens utgång (jfr 11 §) eller upphöra i förtid. Några regler om rätten att säga upp gruppavtalet i förtid innehåller inte lagen. Frågan om en sådan rätt kan fritt regleras i gruppavtalet.
Följden av att man från gruppens sida säger upp gruppavtalet är att samtidigt med detta alla försäkringar som grundas på detta avtal upphör att gälla. De försäkrade gruppmedlemmarna och deras medförsäkrade kan inte hindra detta. De försäkrade har emellertid minst en månads frist efter att uppsägningen mottogs av försäkringsbolaget. Av praktiska skäl föreskrivs att fristen skall räknas från denna tidpunkt, närmast med tanke på försäkringsbolagets underrättelseplikt. Detta ger i praktiken de försäkrade ytterligare någon frist. Skyddsregeln kan sägas närmast rikta sig mot åtgärder av gruppens företrädare – kanske en arbetsgivare eller styrelsen för en förening – men genom att den avser de försäkrades förhållande till försäkringsbolaget hör den hemma i en försäkringsrättslig lagstiftning.
För att gruppmedlemmarna skall kunna få reda på sin försäkringssituation föreskrivs alltså i andra meningen att försäkringsbolaget skall underrätta den försäkrade gruppmedlemmen om uppsägningen av gruppavtalet. Meddelandet skall, med tanke på den försäkrades behov av rådrum för att i tid ordna sitt försäkringsskydd, sändas genast efter det att uppsägningen har tagits emot. Om sättet för meddelandet gäller den allmänna bestämmelsen i 24 §. Det innebär att vid obligatorisk försäkring, där de enskilda försäkrade ofta är okända för försäkringsbolaget, meddelandena får gå genom gruppföreträdaren.
Försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringen eller säga upp den i förtid
15 § Utom i de fall som anges i lagen får försäkringsbolaget säga upp en försäkring att upphöra i förtid eller ändras under försäkringstiden bara i fråga om en gruppmedlem eller någon annan försäkrad som grovt åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget. Om uppsägningen gäller 3 kap. 7 § andra stycket.
(Jfr 9 kap. 11 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som gäller både frivillig och obligatorisk försäkring, begränsar försäkringsbolagets möjligheter att använda villkor om att försäkringen skall upphöra i förtid eller ändras under försäkringstiden. Den har för gruppersonförsäkring sin motsvarighet i 19 kap. 17 §. Vid individuell konsumentförsäkring finns motsvarande bestämmelser i 3 kap. 7 och 8 §§ och vid individuell företagsförsäkring delvis en viss motsvarighet i 8 kap. 6 §. – Övervägandena finns i avsnitt 10.5.
Bestämmelsen i första meningen begränsar försäkringsbolagets möjlighet att frigöra sig från försäkringsavtalet i förtid gentemot enskilda försäkrade. Enligt bestämmelsen är detta möjligt bara i vissa angivna fall: dels när en gruppmedlem eller någon som har anslutits med honom (”någon annan försäkrad”) har grovt åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget (vilket regleras av förevarande paragraf), dels när det annars förekommer en särskild bestämmelse om det i denna lag (se 19 § om premiedröjsmål). Här bör också erinras om den möjlighet som försäkringsbolaget har att göra gällande att avtalet är ogiltigt på grund av svek eller förfarande i strid med tro och heder i samband med avtalets ingående (se 4 kap. 2 § och 8 kap. 9 §, som enligt 17 § är tillämpliga också på gruppskadeförsäkring). Enligt 13 § blir försäkringsbolaget vidare vid gruppmedlemmens utträde ur gruppen utan särskild uppsägning fritt från sina skyldigheter i varje fall en månad efter utträdet.
I övrigt kan försäkringsbolaget i villkoren för en gruppskadeförsäkring för konsumenter inte föreskriva att bolaget vid andra, mindre allvarliga kontraktsbrott från en försäkrads sida skall vara fritt från ansvar. Inte heller kan det i villkoren göras förbehåll om att försäkringen automatiskt skall upphöra före avtalstidens utgång om en viss händelse inträffar. En sådan klausul kan inte åberopas mot den försäkrade.
Avgörande för försäkringsbolagets uppsägningsrätt är hur pass grovt ett kontraktsbrott är. Som exempel på när uppsägning eller villkorsändringar kan bli aktuella kan tas fallet att en gruppmedlem eller någon som har anslutits till försäkringen tillsammans med honom gör sig skyldig till ett mycket allvarligt brott mot en säkerhetsföreskrift, uppsåtligen framkallar ett försäkringsfall eller försöker vilseleda försäkringsbolaget vid en skadereglering. Om kontraktsbrottet är sådant att det inte rimligen kan begäras att försäkringsbolaget alltjämt skall ge gruppmedlemmen försäkringsskydd, kan avtalet sägas upp i förhållande till den personen (däremot inte i förhållande till övriga gruppmedlemmar).
Att uppsägningen sker i fråga om en gruppmedlem innebär att den omfattar också sådana som har försäkrats jämte honom, även om dessa inte själva har åsidosatt några förpliktelser. Det omvända är däremot inte fallet. Har en överträdelse begåtts av någon försäkrad av denna senare kategori, drabbar det inte gruppmedlemmen.
Som framgår saknas i förevarande paragraf en motsvarighet till bestämmelsen i 3 kap. 7 § första stycket att försäkringen kan sägas upp eller ändras när det annars finns synnerliga skäl.
Av hänvisningen i andra meningen till 3 kap. 7 § andra stycket framgår att en uppsägning skall vara skriftlig och att försäkringen eller de förändrade villkoren upphör att gälla – och eventuella nya villkor träder i kraft – två veckor efter uppsägningen.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
16 § Det som sägs i 3 kap. 9–11 §§ om konkurs m.m. tillämpas också vid gruppskadeförsäkring.
(Paragrafen har ingen motsvarighet i promemorian eller SkFL.)
Paragrafen handlar om vissa följder av att ett försäkringsbolag försätts i konkurs eller i övrigt kommer på obestånd. Den har för gruppersonförsäkring sin motsvarighet i 19 kap. 18 § och för kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring en motsvarighet i 18 kap. 11 §. – Saken behandlas i avsnitt 10.5.
Försäkringstagaren har rätt att säga upp försäkringen och få skadestånd på samma sätt som vid individuell skadeförsäkring. Vem som är att anse som försäkringstagare vid gruppskadeförsäkring framgår av 3 §. Vid frivillig gruppskadeförsäkring kan alltså gruppmedlemmen säga upp försäkringsavtalet och vid obligatorisk gruppskadeförsäkring kan gruppföreträdaren göra det. Att en gruppmedlem vid frivillig försäkring omedelbart kan säga upp försäkringen följer i och för sig redan av 12 § första stycket. Konkursboet får säga upp försäkringen med fjorton dagars uppsägningstid. I övrigt hänvisas till kommentaren till 3 kap. 9–11 §§.
Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
17 § Det som sägs i 4 kap. om begränsningar av försäkringsbolagets ansvar tillämpas också vid gruppskadeförsäkring som tecknas av en konsument eller ett dödsbo. Vid annan gruppskadeförsäkring tillämpas 8 kap. 8–16 §§.
Försäkringsbolaget får inte mot en gruppmedlem åberopa att någon annan än denne själv eller någon som är försäkrad tillsammans med honom har eftersatt sina skyldigheter enligt 4 kap. 1–3 §§ eller 8 kap. 8–10 §§ eller haft vetskap om detta.
(Jfr 9 kap. 12 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen anger i vilken utsträckning begränsningar av försäkringsbolagets ansvar är möjliga vid gruppskadeförsäkring. Den har för gruppersonförsäkring sin motsvarighet i 19 kap. 19 § och för kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring en motsvarighet i 18 kap. 12 §. Vid individuell konsumentförsäkring och individuell företagsförsäkring finns motsvarande bestämmelser i de kapitel som paragrafen hänvisar till, alltså 4 och 8 kap. – Övervägandena finns i avsnitt 10.6.
Hänvisningen i första stycket omfattar bl.a. 4 kap. 12 §. Av den paragrafen framgår att 12 kap. tillämpas till den del gruppskadeförsäkringen innehåller ett moment av personförsäkring.
Andra stycket tar sikte på identifikation. Här framgår att en gruppmedlem skall identifieras med den som försäkrats tillsammans med honom (jfr 9 §) och omvänt. Bakgrunden är den intressegemenskap som motiverar att den ene försäkrade tillräknas den andres överträdelser. Vid individuell försäkring drabbar eftersatt upplysnings- eller anmälningsplikt utan vidare annan försäkrad. Paragrafen innebär däremot inte att det sker någon identifikation med andra gruppmedlemmar som inte är försäkrade tillsammans med den ersättningsberättigade eller med gruppföreträdaren.
Också denna paragraf är dispositiv vid gruppförsäkring för näringsidkare. Genom försäkringsvillkoren kan alltså ansvaret i sådana fall begränsas i andra fall än paragrafen anger, och identifikation kan ske också med t.ex. gruppföreträdaren när upplysningsplikten har eftersatts.
I övrigt hänvisas till kommentaren till de aktuella paragraferna i 4 och 8 kap.
Premien
18 § Den första premien skall betalas inom fjorton dagar från den dag då försäkringsbolaget avsände ett krav på premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala denna till bolaget. Detta gäller dock inte om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien eller om försäkringen annars är giltig bara under förutsättning att premien betalas innan försäkringstiden börjar. I fall som avses i 5 § tredje stycket får premiekravet verkan först fjorton dagar efter det att försäkringsbolaget avsänt föreskrivet meddelande till gruppmedlemmen.
Premien för en senare premieperiod och första premien för en försäkring som har förnyats enligt 11 § skall betalas senast på periodens första dag. En premie som avser längre tid än en månad behöver dock inte betalas tidigare än en månad från den dag då försäkringsbolaget avsände ett krav på premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala denna till bolaget.
Det som sägs i 5 kap. 5–7 §§ tillämpas också vid gruppskadeförsäkring.
(Jfr 9 kap. 13 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som gäller både frivillig och obligatorisk gruppskadeförsäkring, anger tidpunkten när premien skall betalas. Den har för gruppersonförsäkring sin motsvarighet i 19 kap. 20 §. För kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring finns ingen motsvarighet. Vid individuell konsumentförsäkring finns motsvarande bestämmelser i 5 kap. I fråga om individuell företagsförsäkring, jfr 8 kap. 17 §. – Övervägandena finns i avsnitt 10.7.
Avgörande för premiekravets adressat är enligt första meningen vem som anges som premiebetalare i försäkringsavtalet. Inte bara vid obligatorisk försäkring utan också vid frivillig kan det vara någon annan än gruppmedlemmen. Betalningen skall exempelvis ombesörjas av gruppmedlemmens arbetsgivare, den förening som medlemmen tillhör eller den bank där medlemmen har lånat pengar. Det är då till denna representant för gruppen som premiekravet skall sändas. Ett krav enligt bestämmelsen får anses ha skett även om det ställts till en funktionär inom ett aktiebolag eller en förening, såvida premiebetalningen faller inom dennes arbetsuppgifter.
Lagen saknar särskilda bestämmelser om krav som riktar sig till den försäkrade gruppmedlemmen i de fall där denne skall betala premien. Ett sådant krav utgör inte ett sådant meddelande som avses i 24 §. Här gäller alltså samma principer som för premiekrav enligt 5 kap. 1 §.
Tredje meningen avser bara sådana försäkringar där reservationsanslutning kan ske enligt gruppavtalet. Kravet på den första premien får verkan först fjorton dagar efter det att informationen enligt 5 § tredje stycket har avsänts till gruppmedlemmen. Denne kan då, om tiden att avböja försäkringen gått ut, välja mellan att betala premien eller omedelbart säga upp försäkringen. Om inte meddelandet avsänts på vederbörligt sätt, saknar försäkringsbolaget rätt att kräva in premien, även om premiebetalningen inte skulle skötas av gruppmedlemmen själv utan av någon annan på medlemmens vägnar, t.ex. av gruppföreståndaren.
I övrigt hänvisas till kommentaren till motsvarande paragrafer i 5 kap.
19 § Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen, om inte dröjsmålet är av ringa betydelse.
Ett meddelande om uppsägningen skall vid frivillig försäkring sändas till gruppmedlem som inte har betalat i tid samt till gruppföreträdaren, om denne skulle ha förmedlat premiebetalningen. Vid obligatorisk försäkring skall meddelande om uppsägningen sändas till den som skulle ha betalat premien och till alla försäkrade gruppmedlemmar.
Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter det att meddelandena avsändes, om inte premien betalas inom denna tid. Meddelandena skall innehålla uppgift om detta. Saknas denna uppgift, får uppsägningen ingen verkan.
(Jfr 9 kap. 14 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen, som utformats väsentligen enligt Lagrådets förslag, reglerar försäkringsbolagets möjligheter att säga upp försäkringen vid premiedröjsmål. Paragrafen avser både frivillig och obligatorisk försäkring. Den har för gruppersonförsäkring sin motsvarighet i 19 kap. 21 §. För kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring finns ingen motsvarighet. Vid individuell konsumentförsäkring utgörs motsvarande bestämmelser av 5 kap. 2 § första och andra styckena och vid individuell företagsförsäkring i 8 kap. 17 § första stycket. – Övervägandena finns i avsnitt 10.7.
Första stycket
Enligt bestämmelsen ger premiedröjsmål försäkringsbolaget rätt att säga upp försäkringen, under de förutsättningar som framgår av 19 och 20 §§. En uppsägning av en frivillig försäkring för en gruppmedlem drabbar också andra försäkrade som har anslutits jämte honom. Vid obligatorisk försäkring avser uppsägningen hela gruppen. Bestämmelsen ger uttryck för den allmänna principen att för förtida uppsägning av försäkringsavtal krävs att ett åberopat kontraktsbrott inte varit oväsentligt. Här kan hänvisas till kommentaren till 5 kap. 2 §.
Andra stycket
En försäkrad gruppmedlem skall vid premiedröjsmål kunna rädda situationen genom att betala premien inom en fjortondagarsfrist (se tredje stycket). Fristen räknas i princip från tiden när uppsägningsmeddelandet sändes. Bestämmelsen i andra stycket anger hur meddelandet skall sändas för att gruppmedlemmen eller gruppföreträdaren skall kunna betala den försenade premien. Detta regleras olika vid obligatorisk och vid frivillig försäkring.
Vid obligatorisk försäkring är det normalt inte medlemmen själv utan någon företrädare för gruppen som skall sköta premiebetalningen, och uppsägningen skall sändas till denne. Dessutom skall meddelande utgå till gruppmedlemmarna, men eftersom dessa brukar vara okända för försäkringsbolaget måste meddelandena i allmänhet tillställas gruppföreträdaren för vidare befordran (jfr 24 §).
Vid frivillig försäkring skall ibland gruppmedlemmarna själva sköta betalningen, och då kan bolaget konstatera att en viss medlem har dröjt att betala; uppsägning skall i så fall sändas till denne. I andra fall skall en gruppföreträdare förmedla betalningen, och då skall denne ha ett meddelande, men dessutom får ett meddelande om försäkringens uppsägning sändas till de medlemmar vilkas premie inte har betalats och som bolaget därför vill säga upp. Om bara gruppföreträdaren behövde få meddelande om uppsägningen, skulle det innebära risk för rättsförlust för gruppmedlemmen, som kanske skulle få kännedom om dröjsmålet först när fristen enligt tredje stycket har gått ut.
Känner försäkringsbolaget inte till namn och adress på den medlem som skall sägas upp, får bolaget ta reda på detta genom att kontakta gruppföreträdaren. En annan möjlighet är att bolaget ger gruppföreträdaren i uppdrag att sköta uppsägningen av försumliga medlemmar på bolagets vägnar, men i så fall får bolaget också bära risken för att gruppföreträdaren dröjer med en uppsägning (jfr 17 kap. 4 §). Fjortondagarsfristen enligt tredje stycket räknas i så fall från den tidpunkt då gruppföreträdaren översände meddelandet till medlemmen.
Som framgår av 20 § andra stycket får uppsägningen ibland effekt först då meddelandet nått den enskilde gruppmedlemmen.
Tredje stycket
Här anges verkan av uppsägningsmeddelandet. För att undgå att försäkringen upphör skall premien betalas inom fjorton dagar från avsändandet. Bestämmelsen bör emellertid läsas tillsammans med 20 §, som innebär att den försäkrade ibland får ett ytterligare skydd trots att ingen betalning skett inom fristen.
När två eller flera meddelanden skall ges, räknas fristen från den dag det sista meddelandet avsänts. Har något meddelande inte uppfyllt lagens krav, börjar inte fristen löpa förrän ett nytt meddelande skickats i överensstämmelse med bestämmelserna.
Det är tänkbart att premien enligt gruppavtalet skall betalas varken av den som har slutit gruppavtalet eller av gruppmedlemmen utan av någon annan. En sådan premiebetalare behöver inte nödvändigtvis underrättas om uppsägningen. Uppsägningen får ändå verkan. Vid sådana gruppavtal där en gruppföreträdare förmedlar premiebetalningen och försäkringsbolaget saknar register över gruppmedlemmarna kan, som framgått under andra stycket, försäkringsbolaget ge gruppföreträdaren fullmakt att på bolagets vägnar säga upp en försäkring för vilken premien inte har betalats. Kravet på meddelande till gruppföreträdaren om uppsägningen faller då bort.
Bestämmelserna skiljer sig från vad som gäller vid individuella företagsförsäkringar. Eftersom de är dispositiva vid gruppskadeförsäkringar för företagare, finns inget hinder att försäkringsbolaget i villkoren skärper reglerna om premiedröjsmål.
20 § Har premien för en frivillig gruppskadeförsäkring inte kunnat betalas inom den frist som anges i 19 § tredje stycket därför att den försäkrade gruppmedlemmen blivit svårt sjuk eller berövats friheten eller inte fått ut pension eller lön från sin huvudsakliga anställning, eller därför att något liknande oväntat hinder inträffat
för honom, får en uppsägning enligt 19 § verkan först en vecka efter det att hindret har fallit bort, dock senast tre månader efter fristens utgång.
Om vid frivillig gruppskadeförsäkring ett dröjsmål med premien beror på försummelse av någon som på grund av gruppavtalet förmedlar premien, får uppsägningen verkan för den försäkrade gruppmedlemmen och försäkrade som har anslutits tillsammans med honom först en vecka efter det att medlemmen själv har fått kännedom om dröjsmålet.
(Jfr 9 kap. 15 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen ger vissa särskilda bestämmelser till de försäkrades skydd vid frivillig gruppförsäkring. Vid obligatorisk försäkring skyddas de försäkrade enbart av fjortondagarsfristen enligt 19 § andra och tredje styckena. Paragrafen har för gruppersonförsäkring sin motsvarighet i 19 kap. 22 §. För kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring finns ingen motsvarighet. Vid individuell konsumentförsäkring har första stycket en motsvarighet i 5 kap. 2 § tredje stycket. Vid individuell företagsförsäkring finns ingen motsvarighet. – Övervägandena finns i avsnitt 10.7.
Första stycket
Bestämmelsen tar sikte enbart på hinder för den försäkrade gruppmedlemmen, inte för någon annan premiebetalare, även om denne har angetts i gruppavtalet. Den har därför praktisk betydelse i första hand när det är den försäkrade gruppmedlemmen som enligt avtalet skall betala premien. Om premien skall betalas av exempelvis en arbetsgivare, en förening eller en bank, har medlemmens personliga förhållanden mera sällan någon betydelse för betalningens punktlighet. Det är emellertid tänkbart att bestämmelsen blir tillämplig också i sådana fall. Den försäkrade kan efter att ha mottagit ett meddelande om premiedröjsmål enligt 19 § andra stycket hindras att betala genom ett hinder som avses i 20 § första stycket, t.ex. då arbetsgivaren på grund av dålig ekonomi underlåter inte bara att betala de anställdas premier utan också att utge lön i vederbörlig ordning. Måste det antas att premien skulle ha betalats i tid om inte detta förhållande inträffat, flyttas tiden för uppsägningens rättsverkan fram på det sätt som bestämmelsen anger.
Bestämmelsen nämner inte särskilt fallet att hinder uppkommer för den som anslutits tillsammans med gruppmedlemmen, även om denne i det enskilda fallet sköter betalningen såvitt gäller honom. Det är ju den försäkrade gruppmedlemmen som är försäkringstagare och i denna egenskap ansvarig för premien mot försäkringsbolaget. Det är däremot tänkbart att t.ex. en anhörigs plötsliga svåra sjukdom, frihetsberövande eller liknande i något fall utgör ett så allvarligt och oväntat personligt hinder för gruppmedlemmen att betala premien att det är att jämställa med de förhållanden som anges i lagtexten och därför kan åberopas som ett liknande oväntat hinder.
Andra stycket
I speciella fall betalas premien inte av den försäkrade utan av någon annan för gruppens räkning. Om premien uteblivit på grund av försum-
melse av den som på grund av gruppavtalet förmedlar betalning på medlemmens vägnar, räcker det inte med att försäkringsbolaget sänt ett uppsägningsmeddelande till medlemmen på ändamålsenligt sätt enligt 24 § för att försäkringsbolaget skall få försäkringen att upphöra. För att uppsägningen skall få effekt är det nödvändigt att gruppmedlemmen också fått faktisk kännedom om dröjsmålet. Uppsägningens verkan flyttas fram en vecka efter det att medlemmen fått sådan vetskap. Som Lagrådet framhållit bör i detta fall, då den försäkrade gruppmedlemmen i regel saknar kännedom om dröjsmålet, uppsägningen få verkan först då den nått medlemmen.
Om det framkommer att premiebetalaren försummat sina skyldigheter, åligger alltså det försäkringsbolaget att visa att den försäkrade gruppmedlemmen likväl fått kännedom om dröjsmålet. Om försäkringsbolaget visar att ett meddelande faktiskt har avsänts – av försäkringsbolaget eller av någon på dess vägnar, t.ex. en gruppföreträdare – till den försäkrade gruppmedlemmen under riktig adress, får man normalt utgå från att denne också tagit del av meddelandet. Däremot är det inte i sig tillräckligt att ett skriftligt meddelande om uppsägningen avsänts till ett företag eller en föreningsrepresentant med anhållan att det vidarebefordras till de berörda försäkrade, inte heller att meddelandet bevisligen anslagits på en arbetsplats eller i en föreningslokal eller tagits in i en förbundstidning eller liknande, upplysningar som lätt kan förbises av de försäkrade.
Försäkringsersättningen
21 § Det som sägs i 6 kap. om försäkringsersättningen tillämpas också vid gruppskadeförsäkring.
(Jfr 9 kap. 2 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen föreskriver att reglerna om försäkringsersättning vid individuell konsumentförsäkring skall tillämpas också vid gruppskadeförsäkring. Den har ingen direkt motsvarighet vid gruppersonförsäkring. Den har vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring sin motsvarighet i 18 kap. 13 §. Vid individuell företagsförsäkring finns motsvarande bestämmelser i 8 kap. 18 §. – Övervägandena finns i avsnitt 10.8. – Det hänvisas till kommentaren till 6 kap.
Regleringen av försäkringsfall, m.m.
22 § Det som sägs i 7 kap. 1–4 och 7–9 §§ om regleringen av försäkringsfall m.m. tillämpas också vid gruppskadeförsäkring. I fråga om uppsägning av viss gruppmedlem tillämpas 7 kap. 5 § första meningen.
(Jfr 9 kap. 2 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen föreskriver att reglerna om skadereglering, preskription, regressrätt m.m. vid individuell konsumentförsäkring skall tillämpas också vid gruppskadeförsäkring. Däremot undantas bestämmelsen i 7 kap. 6 § angående tvist om vägran att teckna försäkring. Regeln om
postrisken i 7 kap. 5 § gäller för uppsägning av viss medlem, dock inte vid premiedröjsmål där särskilda bestämmelser ges i 19 och 20 §§. – Paragrafen har för gruppersonförsäkring sin motsvarighet i 19 kap. 26 § och för kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring en motsvarighet i 18 kap. 14 §. Vid individuell företagsförsäkring finns motsvarande bestämmelser i 8 kap. 19 §. – Övervägandena finns i avsnitt 10.8. – Det hänvisas till kommentaren till de aktuella paragraferna i 7 kap.
Tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet
23 § Det som sägs i 9 kap. om tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet tillämpas också vid gruppskadeförsäkring.
(Jfr 9 kap. 2 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen föreskriver att reglerna om tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet vid individuell skadeförsäkring skall tillämpas också vid gruppskadeförsäkring. Paragrafen har ingen direkt motsvarighet vid gruppersonförsäkring. Vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring har den däremot en motsvarighet i 18 kap. 15 §. – Övervägandena finns i avsnitt 10.8. – Det hänvisas till kommentaren till 9 kap.
Meddelanden till de försäkrade
24 § Skall försäkringsbolaget enligt någon bestämmelse i detta kapitel eller i gruppavtalet tillställa en försäkrad eller den som är försäkrad tillsammans med honom ett meddelande, skall bolaget, om inte annat föreskrivs, på ändamålsenligt sätt sända detta för deras kännedom. Ett meddelande som avser bestämda gruppmedlemmar skall sändas till dessa personligen.
(Jfr 9 kap. 16 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen har för gruppersonförsäkring sin motsvarighet i 19 kap. 27 §.
Kapitlet avslutas med en allmän bestämmelse om sättet att tillställa den försäkrade meddelanden som skall lämnas enligt detta kapitel eller gruppavtalet. En liknande regel finns intagen i 6 § första stycket om avsändning av försäkringsbesked. Bestämmelsen gäller bara om inte annat föreskrivs. Särskilda regler gäller sålunda om information om reservationsanslutning (se 5 § tredje stycket) och uppsägning (19, 20 och 22 §§).
Paragrafen skiljer mellan meddelanden som avser gruppen i dess helhet och meddelanden som rör bara en viss försäkrad eller vissa försäkrade.
Vad som är ändamålsenligt enligt första meningen får bedömas med hänsyn inte bara till vad som ter sig praktiskt i försäkringsverksamheten utan också till det mer eller mindre angelägna syftet med meddelandet till den försäkrade. Man får visserligen inte ställa orealistiska krav på försäkringsbolagets administration av en försäkring. I den mån ett underrättelsesystem går att ordna med rimliga kostnader och ter sig väsentligt
för den försäkrades skydd, kan man dock fordra att systemet också genomförs.
Om försäkringsbolaget har tillgång till gruppmedlemmarnas namn och adresser, kan det sålunda vara skäligt att bolaget utnyttjar detta vid distribution av meddelanden om försäkringen, även när meddelandena rör hela gruppen och därför personliga underrättelser inte är nödvändiga enligt andra meningen. Att i det läget nöja sig med att exempelvis till gruppen föra in underrättelser av väsentlig betydelse i en förbundstidning eller liknande får anses otillräckligt, i varje fall när det gäller sådana meddelanden som föreskrivs i lagen eller då en underrättelseskyldighet av större betydelse för den försäkrades trygghet skrivits in i försäkringsvillkoren. Detsamma gäller om försäkringsbolaget, trots sin kännedom om de enskilda gruppmedlemmarna och deras adresser, bara ger ett meddelande till gruppföreståndaren med anmodan om att denne tar kontakt med medlemmarna om saken. Att försäkringsbolaget efter att ha iordningställt skriftliga meddelanden till de anställda hos en arbetsgivare översänder meddelandena till arbetsgivaren för distribution får dock anses ändamålsenligt, även om bolaget har tillgång till medlemmarnas bostadsadresser. Mera rutinmässiga meddelanden, t.ex. om någon mindre jämkning av villkoren, bör i varje fall kunna ges på detta vis.
När försäkringsbolaget saknar kännedom om de enskilda gruppmedlemmarnas personer, eller i vart fall om deras adresser, är det naturligt att bolaget litar till att en gruppföreståndare underrättar dem. Försäkringsbolaget får då anses ha gjort vad som kan begäras när det låter föreståndaren vidarebefordra meddelandena. En annan sak är att försäkringsbolaget i vissa fall får svara för felaktigheter i de meddelanden gruppföreståndaren lämnar på dess vägnar. En annan metod som får anses godtagbar i detta läge är att låta ta in ett meddelande, avsett för alla gruppmedlemmar, i en förbundstidning eller ett medlemsblad som utgår till medlemmarna.
Enligt andra meningen skall personliga meddelanden utgå när de rör bestämda gruppmedlemmar. För att kravet skall vara uppfyllt räcker det att ett sådant meddelande avsänds antingen av försäkringsbolaget, i de fall där detta har en förteckning över gruppmedlemmarna, eller också av någon annan på bolagets vägnar. I båda fallen åligger det bolaget att förebringa utredning om att ett meddelande faktiskt har avsänts till en adress där gruppmedlemmen enligt tillgängliga uppgifter kan nås, antingen till bostadsadressen eller till medlemmens arbetsplats. Att meddelandet verkligen nått adressaten behöver inte heller i detta fall konstateras.
När paragrafen anger att meddelanden som angår bestämda personer i gruppen skall sändas till gruppmedlemmarna personligen, tar den inte sikte på information till eventuella nytillkommande gruppmedlemmar, vilkas namn normalt är okända för försäkringsbolaget. Det är förenligt med lagen att meddelandena här tillställs gruppens företrädare för distribution till alla gruppmedlemmar som inte tidigare har fått sådana. Inte heller avses meddelanden till bara en del av gruppen, om det rör sig om samtliga som tillhör en viss kategori. Även i ett sådant fall kan underrättelsen gå genom företrädare för gruppen.
Följden av att paragrafen inte iakttas är att ett vederbörligt meddelande inte anses ha avsänts. Detta kan i vissa fall medföra att den verkan som avses med meddelandet inte inträder. I andra fall kan andra påföljder
komma i fråga för försäkringsbolaget – exempelvis marknadsrättsliga påföljder vid bristfällig information, eller i speciella fall skadeståndsansvar enligt allmänna kontraktsrättsliga principer.
18 kap. Kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring
I kapitlet regleras olika frågor vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring av samma karaktär som för den individuella konsumentförsäkringens del behandlas i 2–7 kap. och för den individuella företagsförsäkringen behandlas i 8 kap. samt för båda formerna av försäkring i 9 kap. Vid gruppskadeförsäkring behandlas motsvarande frågor i 17 kap. Kapitlet har vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring sin motsvarighet i 20 kap. – Kapitlet har ingen motsvarighet i 1927 års FAL eller 1980 års KFL.
Kapitlet innehåller sexton paragrafer och är i stort uppbyggt på samma sätt som 17 kap. om gruppskadeförsäkring. I 1 § anges tillämpningsområdet. Den kollektivavtalsgrundade skadeförsäkringens konstruktion beskrivs i 2 §. I 3–6 §§ ges regler om information. Tiden för försäkringsbolagets ansvar, uppsägning av försäkringen och ändring av försäkringen behandlas i 7–9 §§. I 10 § finns regler om efterskydd. I 11 § behandlas försäkringsbolagets konkurs m.m. och i 12 § begränsningar av försäkringsbolagets ansvar. I 13–15 §§ regleras försäkringsersättningen, skaderegleringen m.m. och tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet. I 16 § finns en bestämmelse om förhållandet till borgenärerna.
Tillämpningsområde
1 § Bestämmelserna om kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring tillämpas på skadeförsäkringar som
1. tecknas av arbetsgivare för att ge skydd åt anställda,
2. meddelas enligt ett i försäkringsvillkoren angivet kollektivavtal som har slutits mellan en arbetsgivarorganisation och en arbetstagarorganisation och
3. tecknas hos ett försäkringsbolag enligt kollektivavtalet. En kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring kan omfatta också arbetsgivaren själv och andra som har anknytning till arbetsgivarens verksamhet. Närstående till anställda eller andra försäkrade kan också omfattas av försäkringen. Det som sägs om anställda i 3–6 och 12 §§ gäller också andra som omfattas av försäkringen.
Om försäkringsskyddet enligt ett kollektivavtal som avses i första stycket skall gälla också för anställda hos sådana arbetsgivare som inte har tecknat försäkring trots att de har varit skyldiga att göra det, skall utbetalad ersättning anses som ersättning från en kollektivavtalsgrundad försäkring.
Bestämmelserna tillämpas också om flera försäkringsbolag meddelar kollektivavtalsgrundad försäkring för olika anställda hos samma arbetsgivare. Varje försäkringsbolag har då de skyldigheter och rättigheter som bestämmelserna anger i förhållande till dem som bolaget meddelar försäkring för.
Om en försäkrad enligt kollektivavtalet får överenskomma med försäkringsbolaget om en särskild utformning av försäkringsskyddet, anses en sådan överenskommelse som en del av den kollektivavtalsgrundade försäkringen.
(Jfr 10 kap. 1 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen anger tillämpningsområdet för bestämmelserna om kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring. Den har vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring sin motsvarighet i 20 kap. 1 § och vid gruppskadeförsäkring viss motsvarighet i 17 kap. 1 §. – Övervägandena finns i avsnitt 11.1. – Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, dock
att det ansetts motiverat att också för den kollektivavtalsgrundade försäkringen reglera den situation som avses i fjärde stycket.
Första stycket
De särskilda reglerna om kollektivavtalsgrundad försäkring skall tillämpas bara på försäkringar som uppfyller tre bestämda krav. Annan försäkring kan inte ens genom ett centralt kollektivavtal göras till en kollektivavtalsgrundad försäkring.
Det första kravet är att försäkringen tecknas av en arbetsgivare för att ge försäkringsskydd åt dennes anställda. En försäkring som en näringsidkare tecknar för att skaffa skydd uteslutande åt sig själv och sina anhöriga är alltså inte någon kollektivavtalsgrundad försäkring, även om villkoren skulle hämtas från ett kollektivavtal. Det krävs inte att näringsidkaren faktiskt har några anställda vid den tidpunkt när försäkringen tecknas. Det är tillräckligt att han ingår ett generellt anslutningsavtal, dvs. ett avtal om försäkring för de anställda som näringsidkaren kan komma att få. Trots att försäkringen omedelbart efter tecknandet kommer att gälla bara för honom själv blir det en kollektivavtalsgrundad försäkring. Försäkringen skall alltså tecknas av arbetsgivaren. Det är inte tillräckligt att arbetsgivaren t.ex. genom ett kollektivavtal åtar sig att till arbetstagarorganisationen betala de medel som behövs för att organisationen skall kunna teckna en försäkring för sina medlemmar, inte ens om premierna skall betalas direkt till försäkringsbolaget. Arbetsgivaren skall vara försäkringstagare i avtalsförhållandet till försäkringsbolaget.
Liksom vid personförsäkring är det de anställda (och andra som omfattas av försäkringen) som skyddas av en kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring. Dessa är därför att anse som försäkrade. Detsamma skall gälla vid ansvarsförsäkring som arbetsgivaren tecknar i avsikt att skydda den anställde vid personskada, t.ex. TFA (jfr 2 § andra stycket). Att ansvarsförsäkring formellt avser att täcka försäkringstagarens skadeståndsansvar saknar alltså betydelse i sammanhanget.
Det andra kravet är att försäkringen skall meddelas enligt ett kollektivavtal som villkoren hänvisar till och att detta kollektivavtal har ingåtts mellan en arbetsgivarorganisation och en arbetstagarorganisation. Att försäkringen skall meddelas enligt ett kollektivavtal betyder inte att kollektivavtalsparterna måste ha konstruerat en egen försäkringsprodukt eller att villkoren måste finnas återgivna i kollektivavtalet. Det är tillräckligt att kollektivavtalet hänvisar till villkoren för en redan existerande försäkring som framgår av kollektivavtalet. Försäkringsavtalet får innehålla även andra villkor än kollektivavtalet anger, och regleringen lämnar utrymme för att enligt avtalet låta vissa individuella moment bestämmas genom överenskommelse med den anställde. Samtidigt är att märka att alla villkor måste vara förenliga med kollektivavtalet. Står de på något sätt i strid med detta avtal, faller försäkringen i sin helhet utanför begreppet kollektivavtalsgrundad försäkring.
Som framgår av lagtexten är det ett direkt krav att kollektivavtalet nämns i villkoren. Om detta inte sker, hamnar försäkringen utanför kapitlet, även om villkoren helt stämmer överens med kollektivavtalet. Däremot är det inte något krav att arbetsgivaren är bunden av detta eller något annat kollektivavtal.
Den omständigheten att det kollektivavtal som försäkringen följer upphör att gälla innebär inte att försäkringen upphör att vara en kollektivavtalsgrundad försäkring eller att eventuella villkor som avviker från lagen blir ogiltiga.
Det tredje kravet är att det av kollektivavtalet framgår hos vilket eller vilka försäkringsbolag försäkringen skall teckna och att den också tecknas hos ett sådant försäkringsbolag. Arbetsgivaren behöver alltså inte vara bunden till ett enda försäkringsbolag. Kollektivavtalsparterna kan ha angett flera försäkringsbolag, som den enskilde arbetsgivaren får välja mellan. Däremot kan kravet på att försäkringsbolaget skall framgå av kollektivavtalet inte anses uppfyllt om avtalet lämnar arbetsgivaren full frihet att välja försäkringsbolag. I så fall blir försäkringen en vanlig gruppförsäkring eller individuell försäkring.
Andra stycket
Om det principiella huvudsyftet att ge försäkringsskydd åt försäkringstagarens anställda är uppfyllt, kan skydd enligt avtalet gälla också för andra än anställd utan att försäkringen mister sin karaktär av kollektivavtalsgrundad försäkring. De personer som kan komma i fråga anges i detta stycke.
Först nämns arbetsgivaren själv, därefter andra som har anknytning till dennes verksamhet – t.ex. styrelseledamöter och revisorer, beroende uppdragstagare, praktikanter och andra som deltar i verksamheten utan att vara anställda. I vad mån sådana kategorier verkligen omfattas av försäkringen får framgå av villkoren. Det som sägs om anställda och information och begränsningar av försäkringsbolagets ansvar gäller också andra som omfattas av försäkringen.
Tredje stycket
Bestämmelsen i detta stycke syftar på de garantiregler som förekommer i de centrala uppgörelserna om kollektivavtalsgrundade försäkringar. Regeln innebär att garantiersättningen i olika avseenden skall behandlas som om den hade utgått från den typ av kollektivavtalsgrundad försäkring som det hade ålegat arbetsgivaren att teckna, exempelvis när det gäller bestämmelserna om försäkringsersättning.
Fjärde stycket
Det hänvisas till kommentaren till 17 kap. 1 § andra stycket.
Femte stycket
Det hänvisas till kommentaren till 17 kap. 1 § tredje stycket.
Försäkringstagare och försäkrad
2 § En arbetsgivare som ingår avtal om kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring med försäkringsbolaget är försäkringstagare. Ingår en personförsäkring som del i försäkringen, tillämpas dock i stället 20 kap. 2 § andra meningen i fråga om personförsäkringen.
En anställd eller annan som försäkringen avser att skydda anses som försäkrad, även när försäkringen gäller ersättningsskyldighet för arbetsgivaren.
(Jfr 10 kap. 3 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen anger vem som är försäkringstagare och vem som anses som försäkrad. Den har vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring sin motsvarighet i 20 kap. 2 § och vid gruppskadeförsäkring viss motsvarighet i 17 kap. 3 §. – Övervägandena finns i avsnitt 11.1.
Första stycket
Som framgår redan av 1 § är det vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring arbetsgivaren som ingår avtalet med försäkringsbolaget. Här anges för tydlighetens skull att arbetsgivaren också är att anse som försäkringstagare i lagens mening. Vid skadeförsäkring tillgodoses den försäkrades intressen i tillräcklig mån av tillämpliga lagregler utan en bestämmelse motsvarande den vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring (20 kap. 2 § andra meningen) att den försäkrade vid tillämpning av vissa bestämmelser skall anses som försäkringstagare. I andra meningen har dock skett ett liknande tillägg som i 17 kap. 3 § tredje stycket beträffande fallet att en personförsäkring ingår som moment i skadeförsäkringen.
Andra stycket
Av detta stycke framgår att vid TFA och liknande kollektivavtalsgrundade försäkringar den anställde är att anse som försäkrad, fast konstruktionen kan innebära att försäkringsbolaget, liksom vid ansvarsförsäkring, åtar sig att svara för en ersättningsskyldighet som arbetsgivaren ådragit sig. De särskilda regler som gäller om försäkrade, t.ex. 9 § första stycket, är därför tillämpliga på den anställde. Det innebär också att 9 kap. 7–9 §§ om den skadelidandes rätt inte blir aktuella för den anställdes del. Dennes rätt är starkare än så. Som försäkrad anses också den som omfattas av försäkringen utan att vara anställd, t.ex. någon närstående till en anställd (jfr 1 § andra stycket).
Information
3 § När en överenskommelse som medför skyldighet för en arbetsgivare att teckna en kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring har ingåtts, skall försäkringsbolaget och de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektivavtal som försäkringsvillkoren anger på lämpligt sätt informera de arbetsgivare och anställda som berörs av överenskommelsen. Informationen skall avse arbetsgivarens skyldighet att teckna försäkring, kostnaderna för försäkringen och omfattningen av den.
(Jfr 10 kap. 4 § första stycket promemorian och SkFL.)
Paragrafen handlar om den information som försäkringsbolagen och de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektivavtal som behandlar den aktuella försäkringsfrågan skall lämna innan försäkringsavtalet ingås. Paragrafen har för kollektivavtalsgrundad personförsäkring sin motsvarighet i 20 kap. 3 §. Den har vid gruppskadeförsäkring en motsvarighet i 17 kap. 5 §. Vid individuell konsumentförsäkring finns motsvarande bestämmelse i 2 kap. 2 § och vid individuell företagsförsäkring i 8 kap. 1 §. – Övervägandena finns i avsnitt 11.2.
Med arbetsmarknadsparterna avses de parter som har ingått det kollektivavtal som försäkringsvillkoren anger. Med försäkringsbolaget avses det försäkringsbolag som i det produktstyrande avtalet har fått uppdraget att meddela försäkringen. En förutsättning för försäkringsbolagets informationsansvar är naturligtvis att försäkringsbolaget också har accepterat arbetsmarknadsparternas uppdrag. Vidare är det en självklar förutsättning att försäkringsbolaget får uppgifter om vilka företag som berörs av den träffade överenskommelsen.
Om en arbetsgivare som inte är kollektivavtalsbunden ansluter sig till försäkringen, ligger det i sakens natur att inte arbetsmarknadsparterna utan enbart försäkringsbolaget skall ha skyldighet att informera. Detsamma gäller i de delar försäkringen innehåller individuella moment som inte framgår av kollektivavtalet.
Den information som skall lämnas avviker delvis från den som skall lämnas enligt motsvarande bestämmelse om gruppförsäkring. Eftersom arbetsgivaren är skyldig att teckna försäkring, saknar information för bedömning av försäkringsbehovet osv. intresse. Informationen skall i stället inriktas på vad arbetsgivarens skyldighet innebär och på försäkringens huvudsakliga innehåll. Typiskt sett bör informationen kunna vara kortfattad.
4 § När en försäkring har meddelats skall försäkringsbolaget snarast på ett ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked för de anställdas kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen samt om viktiga begränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när försäkringen har ändrats eller förnyats, om de nya försäkringsvillkoren innebär en begränsning av försäkringsskyddet eller en väsentlig ändring av försäkringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet och avvikelsen inte är till nackdel för den som beskedet är riktat till, gäller uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas om den som försäkringsbeskedet är riktat till har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre är giltig.
(Jfr 10 kap. 5 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen behandlar skyldigheten att sända försäkringsbesked samt beskedets innehåll och vissa civilrättsliga verkningar. Den har för kollektivavtalsgrundad personförsäkring sin motsvarighet i 20 kap. 4 § och för gruppskadeförsäkring en motsvarighet i 17 kap. 6 §. Vid konsumentförsäkring finns motsvarande bestämmelser i 2 kap. 4 § (jfr också 2 kap.
8 §). I fråga om individuell företagsförsäkring, se 8 kap. 1 §. – Övervägandena finns i avsnitt 11.2.
Sedan en kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring har meddelats skall försäkringsbolaget enligt första stycket genom särskilda försäkringsbesked informera dem som omfattas av försäkringen. I allmänhet är det genom ett sådant besked som den anställde får klart för sig vilket skydd försäkringen ger, och det är därför viktigt att den försäkrade kan lita på beskedet. Detta skall upplysa om bl.a. de begränsningar som gäller i försäkringsskyddet liksom om de rättigheter och skyldigheter som följer med försäkringen. Skulle beskedet återge villkoren fel, kan det få en civilrättslig verkan till förmån för den försäkrade. Om det åligger den försäkrade att iaktta t.ex. en särskilt viktig säkerhetsföreskrift skall – liksom vid individuell försäkring – detta framhållas i försäkringsbeskedet.
Som redan framgått skall syftet vara att nå samtliga försäkrade med informationen: anställda, arbetsgivaren själv och andra med anknytning till dennes verksamhet. Detta betyder dock inte att beskeden behöver vara specialutformade för de olika kategorierna anställda och andra som kan omfattas av försäkringen eller att försäkringsbolaget behöver använda olika kanaler för att nå dem. Detta är ofta praktiskt omöjligt, eftersom försäkringsbolaget inte känner till vilka olika kategorier som finns vid ett enskilt företag. Det är tillräckligt att försäkringsbolaget tillställer arbetsgivaren så många exemplar av ett gemensamt besked som behövs för att denne skall kunna dela ut ett exemplar till varje person som berörs av försäkringen.
I andra stycket regleras en rättsverkan av felaktiga försäkringsbesked. Det är tänkbart att försäkringsbeskedet grundar sig på en oriktig uppgift, som försäkringsbolaget har fått från arbetsgivaren. Även i en sådan situation blir godtrosregeln i princip tillämplig. Det avgörande är vad den anställde för sin del förstått eller borde ha förstått.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 17 kap. 6 §.
5 § Under försäkringstiden skall försäkringsbolaget och arbetsmarknadsparterna i skälig omfattning informera arbetsgivare, anställda och andra som omfattas av försäkringen om sådana förhållanden rörande denna som det är av betydelse för dem att känna till. Försäkringsbolaget har informationsskyldigheten med anledning av försäkringsfall, och skyldigheten gäller också mot andra som har anspråk mot bolaget. Det som sägs i 2 kap. 7 § om information om möjligheter till överprövning m.m. tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring.
(Jfr 10 kap. 4 § andra stycket promemorian och SkFL.)
Paragrafen behandlar försäkringsbolagets och arbetsmarknadsparternas generella skyldighet att informera de försäkrade under försäkringstiden. Paragrafen har vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring sin motsvarighet i 20 kap. 5 § och vid gruppskadeförsäkring sin motsvarighet i 17 kap. 7 §. För konsumentförsäkring finns motsvarande bestämmelse i 2 kap. 5 och 7 §§. I fråga om företagsförsäkring, se 8 kap. 1 §. – Övervägandena finns i avsnitt 11.2.
Också här är ansvaret för informationen delat mellan försäkringsbolaget och arbetsmarknadsparterna, utom såvitt gäller informationen med anledning av försäkringsfall. Den informationen svarar av naturliga skäl bolaget ensamt för. Om informationen enligt 3 § som regel kan vara kortfattad, måste desto större vikt läggas vid informationen enligt förevarande paragraf. Målet skall vara att ge varje försäkrad en fullgod information som på ett lättläst och såvitt möjligt fullständigt sätt klargör vad som gäller för honom. I praktiken kommer informationsskyldigheten till största delen att fullgöras genom försäkringsbesked enligt 4 §, vilka åtminstone i de stora systemen lär utges en gång om året. Också andra meddelanden kan bli nödvändiga, främst när det sker ändringar i viktiga förhållanden som arbetsgivare och försäkrade bör känna till. Vilka krav på skriftligt informationsmaterial som skall ställas får emellertid bedömas i förhållande till de informationsinsatser i övrigt som görs, t.ex. genom utbildning av försäkringsrådgivare på arbetsplatserna. Om man på sådana alternativa sätt gör kunskap om försäkringen tillgänglig för de berörda, minskar kraven på detaljredovisning i det tryckta materialet.
Informationen kan i allmänhet vara standardiserad. Man kan inte belasta trycksaker med detaljerade uppgifter om undantag och specialbestämmelser som har betydelse bara för ett fåtal försäkrade. I den mån kunskap finns om att de som berörs av en specialreglering finns samlade på ett fåtal företag, bör det dock kunna krävas att de berörda får möjlighet att omedelbart ta del också av dessa speciella bestämmelser.
Det kan inträffa att någon som inte omfattas av försäkringen fordrar ersättning av försäkringsbolaget, nämligen om en skadelidande utnyttjar 9 kap. 7 § om direktkrav mot försäkringsbolaget. Därför föreskrivs i andra meningen att försäkringsbolagets informationsskyldighet med anledning av försäkringsfall gäller också mot annan som har anspråk mot bolaget.
Kollektivavtalsgrundad försäkring skiljer sig inte särskilt mycket från annan försäkring när man kommer till regleringen av enskilda skadefall. Därför sägs att de särskilda reglerna i 2 kap. 7 § om information om överprövning och om preskription i samband med skaderegleringen skall tillämpas också på kollektivavtalsgrundad försäkring. Informationsskyldigheten ligger på försäkringsbolaget.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 17 kap. 7 §.
6 § Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt 3–5 §§, tillämpas 2 kap. 9 § vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring med en anställd som försäkrad och 8 kap. 2 och 3 §§ vid annan kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring. En anställd som omfattas av försäkringsskyddet skall då anses som en konsument som tecknat individuell försäkring.
(Paragrafen saknar motsvarighet i promemorian och SkFL.)
I paragrafen hänvisas till det marknadsrättsliga sanktionssystem som anges i 2 kap. 9 § respektive 8 kap. 2 och 3 §§. – Övervägandena finns i avsnitt 11.2. – Hänvisningen i paragrafen gäller bara i fråga om informationsbrister hos försäkringsbolaget, inte arbetsmarknadsparterna.
En kollektivavtalsgrundad försäkring tecknas av arbetsgivaren för att ge skydd åt anställda. För att tydliggöra att den marknadsrättsliga sanktion som står till buds beträffande försäkringar som tecknas av en konsument eller ett dödsbo är avsedd att kunna tillämpas även beträffande kollektivavtalsgrundade försäkringar till skydd för anställda har ett klargörande härom gjorts i paragrafen.
Tiden för försäkringsbolagets ansvar
7 § När en arbetsgivare tecknar en skadeförsäkring som han enligt kollektivavtal är skyldig att teckna, räknas tiden för försäkringsbolagets ansvar från och med den dag då han blev bunden av kollektivavtalet eller den dag som anges i kollektivavtalet. I annat fall räknas tiden från och med dagen efter den då ansökan om försäkring avgavs till försäkringsbolaget, om inte annat har avtalats eller framgår av omständigheterna.
Om försäkringsfall inträffar innan avtal träffats om en särskild utformning av försäkringsskyddet, bestäms ansvaret efter vad som är skäligt med hänsyn till den försäkrades förhållanden och de villkor som gäller för övriga försäkrade.
(Jfr 10 kap. 6 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen anger från vilken tidpunkt försäkringsbolagets ansvar löper dels då försäkringen tecknas på grund av arbetsgivarens förpliktelse enligt ett kollektivavtal, dels då den tecknas utan stöd av ett sådant avtal. Paragrafen har vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring sin motsvarighet i 20 kap. 7 § och vid gruppskadeförsäkring sin motsvarighet i 17 kap. 9 och 10 §§. För konsumentförsäkring finns motsvarigheten i 3 kap. 2 §. – Övervägandena finns i avsnitt 11.1 och 11.3.
Första stycket
Huvudregeln är att försäkringsbolagets ansvar räknas från det att arbetsgivaren blev bunden av kollektivavtalet. Regeln tar också hänsyn till möjligheten att försäkringen enligt avtalet skall träda i kraft redan tidigare eller först någon tid efter tecknandet. Här gäller alltså avtalsfrihet.
Arbetsgivaren kan bli bunden genom att själv eller genom sin organisation teckna kollektivavtal. Detsamma kan bli följden om en oorganiserad arbetsgivare går in i t.ex. något av Svenskt Näringslivs förbund och därmed blir bunden av det kollektivavtal som gäller på arbetsgivarens verksamhetsområde. När arbetsgivaren därefter tecknar försäkring med viss retroaktiv verkan, gäller skyldigheten att betala premie också för den redan förflutna tiden, även om något försäkringsfall inte har inträffat.
När arbetsgivaren tecknar försäkringen frivilligt eller efter en överenskommelse med sina anställda som inte har formen av kollektivavtal, skall samma huvudregel gälla som för individuell försäkring. Ansvaret räknas från och med dagen efter den då ansökan sändes eller lämnades till försäkringsbolaget, om inte något annat har avtalats eller framgår av omständigheterna.
Andra stycket
Det hänvisas till kommentaren till 17 kap. 10 §.
Uppsägning av försäkringen
8 § Försäkringsvillkoren får innehålla att försäkringen inte kan upphöra på grund av uppsägning, så länge arbetsgivaren enligt kollektivavtal är skyldig att hålla försäkringen. Om ett sådant villkor inte gäller, tillämpas andra stycket.
En försäkring som gäller tills vidare kan sägas upp till utgången av månaden efter den då uppsägning sker. Om försäkringen gäller för viss tid, kan försäkringsbolaget säga upp den för upphörande i förtid bara om premien inte betalas i rätt tid och dröjsmålet inte är av ringa betydelse. Uppsägningstiden vid dröjsmål med premie för senare premieperiod än den första skall vara minst en månad, räknat från det att försäkringsbolaget avsände uppsägningen till arbetsgivaren.
(Jfr 10 kap. 7 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen behandlar parternas möjligheter att säga upp försäkringen. Den har vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring sin motsvarighet i 20 kap. 8 § och vid gruppskadeförsäkring delvis motsvarighet i 17 kap. 11–14 §§. – Övervägandena finns i avsnitt 11.3 och 11.5.
Första stycket
I första meningen ges lagstöd åt det vanligt förekommande försäkringsvillkoret att varken arbetsgivaren eller försäkringsbolaget får säga upp försäkringen så länge arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal om försäkringen. För att ett sådant uppsägningsförbud skall vara giltigt mot arbetsgivaren måste det gälla också för försäkringsbolaget.
Enligt lagtexten får inte själva uppsägningen förbjudas. Villkoren får bara innehålla att uppsägningen inte kan få verkan så länge arbetsgivaren är bunden av kollektivavtalet.
Andra stycket
När det inte finns någon kollektivavtalsgrundad skyldighet att hålla försäkring, ges i detta stycke skilda regler beroende på försäkringens konstruktion. Reglerna blir tillämpliga också om villkoren för kollektivavtalsbundna arbetsgivare inte innehåller något sådant förbud som avses i första stycket.
De flesta kollektivavtalsgrundade försäkringar gäller tills vidare. Om arbetsgivaren inte är bunden av något kollektivavtal, kan det då inte komma i fråga att i lagen förbjuda uppsägning eller att begränsa uppsägningsmöjligheten till t.ex. vissa typer av kontraktsbrott. För denna situation finns det därför bara en regel om uppsägningstidens längd, som gäller oberoende av om det är försäkringsbolaget eller arbetsgivaren som säger upp försäkringen. En annan sak är att arbetsgivaren på grund av avtal, som inte är kollektivavtal, kan vara förhindrad i förhållande till sina anställda att säga upp försäkringen.
När försäkringen gäller för viss tid och arbetsgivaren inte är bunden av kollektivavtal, kan båda parter säga upp försäkringen till varje förnyelsetidpunkt. Vad som här har ansetts att man behöver reglera i lagen är bara uppsägning i förtid från försäkringsbolagets sida på grund av arbetsgivarens kontraktsbrott. Med tanke på att försäkringar av detta slag normalt bara gäller för ett år i taget behövs ingen allmän rätt till uppsägning under löpande avtalstid heller för försäkringsbolagets del. Eftersom frågan om brott mot upplysningsplikten vidare spelar så liten roll vid kollektivavtalsgrundad försäkring, ger andra stycket försäkringsbolaget uppsägningsrätt bara vid premiedröjsmål. Uppsägningstiden skall vara minst en månad, utom vid dröjsmål med första premien.
Reglerna i andra stycket är tvingande till försäkringstagarsidans förmån och kan frångås bara genom en central överenskommelse enligt 1 kap. 7 §. En sådan överenskommelse fordras alltså för att försäkringsavtalet skall avvika från uppsägningsregeln till försäkringstagarens nackdel, t.ex. om det föreskrivs att försäkringen får upphöra först viss tid efter det att kollektivavtalet upphört.
Ändring av försäkringen
9 § Försäkringsbolaget får i försäkringsvillkoren förbehålla sig rätt att ändra försäkringen under försäkringstiden. En ändring till de försäkrades nackdel får dock göras bara med godkännande av de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektivavtal som försäkringen följer.
Försäkringsvillkor som har utformats genom en särskild överenskommelse mellan försäkringsbolaget och den anställde får inte ändras till den anställdes nackdel utan dennes samtycke.
(Jfr 10 kap. 8 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen anger förutsättningarna för att försäkringsbolaget skall få ändra försäkringen. Den har vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring sin motsvarighet i 20 kap. 9 § och vid gruppskadeförsäkring en motsvarighet i 17 kap. 15 §. – Övervägandena finns i avsnitt 11.1 och 11.3.
Första stycket
Som framgår av 8 § har försäkringsbolaget begränsade möjligheter att säga upp en kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring. Särskilt med tanke på att det oftast är fråga om försäkring som gäller tills vidare måste bolaget däremot kunna ändra försäkringen under försäkringstiden. I denna paragraf medges därför bolaget att förbehålla sig rätt till villkorsändringar.
I praktiken kommer initiativet till villkorsändringar ofta från arbetsmarknadsparterna, men i vad mån försäkringsbolaget är skyldigt att genomföra de ändringar parterna begär regleras inte i lagen. Det är en fråga för avtalet mellan parterna och försäkringsbolaget. I paragrafen regleras bara försäkringsbolagets rätt i förhållande till arbetsgivare och anställda. Även om arbetsgivaren i försäkringsavtalet har medgett försäkringsbolaget fri ändringsrätt, får ändring ske bara på det sätt och vid den tid som har godkänts av de arbetsmarknadsparter som har träffat det
kollektivavtal som försäkringen följer. Och kravet på godkännande av dessa parter gäller alltså också om arbetsgivaren inte är bunden av något kollektivavtal alls eller tecknar försäkringen enligt åtagande i ett annat kollektivavtal.
Bestämmelsernas karaktär av skyddslagstiftning för försäkringstagarsidan medför emellertid att en villkorsändring får verkan även utan arbetsmarknadsparternas godkännande om ändringen är till de försäkrades förmån. Ett nytt villkor till de försäkrades nackdel är däremot ogiltigt utan godkännande. Vidare kan naturligtvis även en ändring till de försäkrades förmån, som görs utan parternas godkännande, vara ett brott från försäkringsbolagets sida mot dess avtal med arbetsmarknadsparterna och för arbetsgivarens del ett brott mot dennes skyldigheter som medlem i arbetsgivarorganisationen, men den frågan regleras inte i lagen.
Andra stycket
Det som sägs i andra stycket gäller bara sådana villkor som enligt avtalet om en kollektivavtalsgrundad försäkring kan överenskommas särskilt mellan försäkringsbolaget och den anställde. Bestämmelsen innebär i och för sig inget hinder för att försäkringen sägs upp utöver vad som framgår av 8 §, men så länge försäkringen gäller skall den anställde kunna räkna med att behålla de förmåner som tillförsäkrats.
Efterskydd
10 § En försäkrad som lämnar sin anställning har rätt till efterskydd enligt vad som föreskrivs i försäkringsvillkoren. Detsamma gäller när en anställd av någon annan anledning inte längre uppfyller kraven för att omfattas av försäkringen.
(Jfr 10 kap. 9 § promemorian och SkFL.)
I paragrafen behandlas den försäkrades rätt till efterskydd. Den har vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring sin motsvarighet i 20 kap. 10 §. Angående gruppskadeförsäkring, se 17 kap. 13 §. – Övervägandena finns i avsnitt 11.3.
Vid kollektivavtalsgrundad försäkring som är utformad som en skadeförsäkring torde i de allra flesta fall försäkringsbolaget inte ha något ansvar mot den försäkrade sedan t.ex. en anställning upphört. Men det har ändå ansetts att den tänkbara möjligheten till ett efterskydd bör framgå av lagen. Frågan aktualiseras främst då vederbörande slutar sin anställning men också om en anställd av annan orsak inte längre är kvalificerad för fortsatt försäkringsskydd. Det förra fallet tas upp i första meningen. Andra meningen rör andra fall, där det också åtminstone i viss utsträckning kan bli aktuellt med ett förlängt skydd. Som exempel kan nämnas att en anställd står kvar i sin befattning men minskar sin arbetstid under den kvalifikationsgräns som gäller enligt villkoren eller att en styrelseledamot eller revisor lämnar sitt uppdrag.
Lagen garanterar inte att någon i det enskilda fallet har rätt till fortsatt skydd. Paragrafen överlämnar i praktiken helt åt villkoren att bestämma detta.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
11 § Det som sägs i 3 kap. 9–11 §§ om konkurs m.m. tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring.
(Varken promemorian eller SkFL innehåller någon motsvarande bestämmelse.)
Paragrafen hänvisar till paragrafer i kapitlet om försäkringsavtalet vid konsumentförsäkring, som handlar om vissa följder av att ett försäkringsbolag försätts i konkurs m.m. Den har sina motsvarigheter för kollektivavtalsgrundad personförsäkring i 20 kap. 11 § och för gruppskadeförsäkring i 17 kap. 16 §. – Saken berörs i avsnitt 11.3. – Försäkringstagaren, dvs. arbetsgivaren, har rätt att omedelbart säga upp en kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring och få skadestånd på samma sätt som vid individuell skadeförsäkring. Konkursboet får säga upp försäkringen med fjorton dagars uppsägningstid. I övrigt hänvisas till kommentaren till 3 kap. 9–11 §§.
Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
12 § Det som sägs i 4 kap. om begränsningar av försäkringsbolagets ansvar tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring. Också den försäkrade har upplysnings- och anmälningsplikt enligt 4 kap. 1–3 §§. Försäkringsbolaget får dock inte vid tillämpning av dessa bestämmelser mot den som kräver ersättning åberopa att någon annan än den anställde eller någon som är försäkrad tillsammans med honom har eftersatt sin upplysnings- eller anmälningsskyldighet eller haft vetskap om detta.
(Jfr 10 kap. 10 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen anger i vilken utsträckning som begränsningar av försäkringsbolagets ansvar är möjliga. Den har sina motsvarigheter vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring i 20 kap. 12 § och vid gruppskadeförsäkring i 17 kap. 17 §. – Övervägandena finns i avsnitt 11.4.
Enligt 4 kap. 1–3 §§ är det försäkringstagaren som har upplysnings- och anmälningsplikt i förhållande till försäkringsbolaget. Felaktiga uppgifter från den som är försäkrad utan att samtidigt vara försäkringstagare kan inte minska försäkringsersättningen. Vid kollektivavtalsgrundad försäkring har däremot också den försäkrade upplysnings- och anmälningsplikt mot försäkringsbolaget. Ojämkad ersättning skall dock utgå till en försäkrad, om inte denne eller en medförsäkrad är ansvarig för att försäkringsbolaget har fått oriktiga uppgifter.
Bestämmelsen har sin största betydelse vid försummelser från arbetsgivarens sida. En försäkrad kan dock få finna sig i att ersättningen sätts ned om oriktiga uppgifter har lämnats till försäkringsbolaget och det framkommer att den försäkrade själv har medverkat till detta.
Det kan anmärkas att regleringen här följer konsumentförsäkringen när det gäller alla kollektivavtalsgrundade skadeförsäkringar (jfr däremot 17 kap. 17 §).
Försäkringsersättningen
13 § Det som sägs i 6 kap. om försäkringsersättningen tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring.
(Jfr 10 kap. 2 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen föreskriver att reglerna om försäkringsersättning vid konsumentförsäkring skall tillämpas även vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring. Den har ingen motsvarighet vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring men däremot vid gruppskadeförsäkring, 17 kap. 21 § och företagsförsäkring, 8 kap. 18 §. – Övervägandena finns i avsnitt 11.6. – Det hänvisas till kommentaren till 6 kap.
Regleringen av försäkringsfall, m.m.
14 § Det som sägs i 7 kap. 1–4 och 9 §§ om reglering av försäkringsfall m.m. tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring.
(Jfr 10 kap. 2 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen föreskriver att reglerna om skadereglering, preskription och regressrätt vid konsumentförsäkring skall tillämpas även vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring. I övrigt passar reglerna i 7 kap. inte vid denna försäkringstyp. Paragrafen har sina motsvarigheter vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring i 20 kap. 15 §, gruppskadeförsäkring i 17 kap. 22 § och företagsförsäkring i 8 kap. 19 §. – Övervägandena finns i avsnitt 11.6. – Det hänvisas till kommentaren till de aktuella paragraferna i 7 kap.
Tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet
15 § Det som sägs i 9 kap. 1–3 och 5–9 §§ om tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring.
(Jfr 10 kap. 2 § promemorian och SkFL.)
Paragrafen har ingen motsvarighet vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring men däremot vid gruppskadeförsäkring i 17 kap. 23 §. – Saken behandlas i avsnitt 11.6.
Paragrafen föreskriver att reglerna om tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet vid individuell skadeförsäkring skall tillämpas även vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring. Bestämmelserna i 9 kap. 4 § passar dock inte vid en sådan försäkring, och därför hänvisas inte till dem.
Som framgår av 2 § andra stycket räknas anställda med flera som försäkringen avser att skydda som försäkrade, också när försäkringen formellt är konstruerad som en ansvarsförsäkring. Reglerna om tredje mans rätt vid ansvarsförsäkring blir alltså inte tillämpliga på dem, utan de kan kräva ersättning direkt av försäkringsbolaget även i andra fall än
de som anges i 9 kap. 7 §. Däremot gäller dessa regler vid annan kollektivavtalsgrundad ansvarsförsäkring, t.ex. om denna är ett inslag i en kollektiv hemförsäkring.
Förhållandet till borgenärerna
16 § Det som sägs i 15 kap. 10 § tillämpas också på ersättning för personskada som utgår till en anställd på grund av kollektivavtalsgrundad ansvarsförsäkring som arbetsgivaren har tecknat.
(Paragrafen saknar motsvarighet i promemorian och SkFL.)
Paragrafen ger ersättning ur en trygghetsförsäkring mot arbetsskada (TFA) och försäkringar med samma konstruktion ett motsvarande skydd mot utmätning som annars gäller för ersättning på grund av olycksfallsförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 11.7.
Kollektiv personförsäkring
19 kap. Gruppersonförsäkring
I kapitlet regleras olika frågor vid gruppersonförsäkring av samma karaktär som för den individuella personförsäkringens del behandlas i 10– 16 kap. Vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring behandlas motsvarande frågor i 20 kap. Kapitlet har vid gruppskadeförsäkring sin motsvarighet i 17 kap. – Kapitlet har ingen motsvarighet i 1927 års FAL.
Kapitlet, som omfattar 27 paragrafer, innehåller dels bestämmelser som är gemensamma för all gruppersonförsäkring, dels särskilda bestämmelser om frivillig och obligatorisk gruppersonförsäkring. I 1 § ges definitioner av dessa senare begrepp. I 2 § undantas vissa typer av gruppersonförsäkring från flera av de tvingande bestämmelserna i kapitlet. I 3 § beskrivs konstruktionen av frivillig och obligatorisk gruppersonförsäkring. En regel om försäkringsbolagets uppdrag till gruppföreträdare finns i 4 §. Särskilda informationsregler har tagits in i 5–8 §§. I 9 och 10 §§ behandlas tiden för försäkringsbolagets ansvar. I 11 § behandlas förnyelse och uppsägning av försäkringen till försäkringstidens utgång. I 12– 14 §§ tas upp bestämmelser om att försäkringen upphör genom förfaranden från den försäkrade gruppens eller gruppmedlemmens sida. De två följande paragraferna, 15 och 16 §§, behandlar rätten till fortsättningsförsäkring. I 17 § regleras försäkringsbolagets rätt att ändra en försäkring under försäkringstiden och att säga upp den i förtid. Genom 18 § regleras situationen vid försäkringsbolagets konkurs m.m. I 19 § behandlas begränsningar av försäkringsbolagets ansvar. Tidpunkten för premiebetalningen och andra frågor som anknyter till premien behandlas i 20– 23 §§. I 24 § ges vissa särregler om förfogande över en gruppersonförsäkring och i 25 § om förhållandet till borgenärerna. I 26 § behandlas regleringen av försäkringsfall m.m. I den avslutande 27 § finns bestämmelser om hur meddelanden till de försäkrade skall distribueras.
Definitioner och tillämpningsområde
1 § I detta kapitel betyder
frivillig gruppersonförsäkring: gruppersonförsäkring som gruppmedlemmarna ansluter sig till genom egen anmälan eller genom att inte avböja försäkringen,
obligatorisk gruppersonförsäkring: gruppersonförsäkring som varje medlem i gruppen är direkt ansluten till på grund av gruppavtalet.
Bestämmelserna tillämpas också om flera försäkringsbolag meddelar gruppförsäkring för olika medlemmar i samma grupp. Varje försäkringsbolag har då de skyldigheter och rättigheter som bestämmelserna anger i förhållande till dem som bolaget meddelar försäkring för.
Om försäkringsbolaget avtalar med en gruppmedlem om en särskild utformning av medlemmens försäkringsskydd, anses avtalet som en del av gruppförsäkringen för medlemmen.
(Jfr 18 kap. 1 § promemorian och 9 kap. 1 § PFL.)
Paragrafen anger innebörden av begreppen frivillig och obligatorisk gruppersonförsäkring. Den har vid gruppskadeförsäkring sin motsva-
righet i 17 kap. 1 §. Den har ingen motsvarighet vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring. – Övervägandena bakom första stycket finns i avsnitt 10.1. Övervägandena bakom andra och tredje styckena finns i avsnitt 10.9 respektive 10.10. – Paragrafen har, som framgår av det som sägs i inledningen till kapitlet, ingen motsvarighet i 1927 års FAL. Definitionen av obligatorisk gruppersonförsäkring har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. – Det hänvisas till kommentaren till 17 kap. 1 §.
2 § Bestämmelserna i 6, 7, 11–16 §§, 21 § andra och tredje styckena samt 22 och 23 §§ tillämpas inte på en försäkring som gäller under högst en månad.
(Jfr 18 kap. 2 § tredje meningen promemorian och 9 kap. 2 § PFL.)
Paragrafen föreskriver att vissa av bestämmelserna om gruppersonförsäkring inte skall gälla i en del fall. Undantaget gäller när försäkringen är avgränsad i tiden. Paragrafen har för gruppskadeförsäkring sin motsvarighet i 17 kap. 2 §. Den har ingen motsvarighet vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring eller vid individuell skadeförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 10.1. – Det hänvisas till kommentaren till 17 kap. 2 §.
Parterna i avtalet
3 § Avtal om frivillig gruppersonförsäkring anses ingånget mellan försäkringsbolaget och gruppmedlemmen på grundval av gruppavtalet. Ett sådant avtal kan ingås också genom att gruppmedlemmen låter bli att avböja försäkringen inom viss tid, om detta föreskrivs i gruppavtalet.
Avtal om obligatorisk gruppersonförsäkring anses ingånget mellan försäkringsbolaget och företrädare för gruppen genom gruppavtalet. Genom ett sådant avtal uppkommer ingen betalningsskyldighet för gruppmedlemmen mot försäkringsbolaget.
Den som enligt första eller andra stycket anses ingå avtal om gruppersonförsäkring med försäkringsbolaget är försäkringstagare. Vid tillämpning av 14 och 15 kap. och i fråga om rätten till försäkringsersättning i övrigt anses dock varje försäkrad som försäkringstagare, om försäkringen gäller på hans liv eller hälsa till förmån för honom själv eller hans rättsinnehavare. Om en gruppmedlem är försäkringstagare utan att själv vara försäkrad, gäller för honom det som sägs om försäkrad gruppmedlem.
(Jfr 18 kap. 3 § promemorian och 9 kap. 3 § PFL.)
Paragrafen ger vissa regler om vilka som skall anses vara avtalsparter vid gruppersonförsäkring, vilka frånsett tredje stycket andra och tredje meningarna stämmer överens med vad som föreskrivs om gruppskadeförsäkring i 17 kap. 3 §. Den har ingen direkt motsvarighet vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring (jfr dock 20 kap. 2 §) eller vid individuell personförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 10.2.
Huvudregeln är att den som anses ingå gruppavtalet är försäkringstagare vid tillämpningen av lagen. I vissa avseenden – förfogande över försäkringen, förhållandet till borgenärerna och rätt till försäkringsersättning i övrigt – anses dock varje försäkrad enligt tredje stycket som försäk-
ringstagare såvitt försäkringen gäller på den försäkrades liv eller hälsa till förmån för honom själv eller hans rättsinnehavare. Detta gäller även medförsäkrade, vilka alltså kan exempelvis göra sitt eget förmånstagarförordnande. Däremot behandlas den försäkrade inte i denna egenskap som försäkringstagare vid tillämpning av reglerna om begränsning av försäkringsbolagets ansvar, vilket får betydelse bl.a. för upplysningsplikten, eller om premiebetalningen.
En särskild bestämmelse tar sikte på det fallet att försäkringsavtalet ingås av en gruppmedlem som inte själv är försäkrad. Det som sägs i kapitlet om försäkrad gruppmedlem gäller också för en sådan gruppmedlem. Vissa frivilliga gruppersonförsäkringar – bl.a. s.k. kompanjonförsäkring och affärsgruppförsäkring – avser nämligen att tillgodose den egentlige försäkringstagarens behov av kapital i händelse av den försäkrades död eller varaktiga oförmåga, och då passar inte lagens bestämmelser om att den försäkrade skall behandlas som försäkringstagare. Rätten att förfoga över försäkringen bör i princip tillkomma den som tecknat den. Eftersom försäkringstagaren i detta fall visserligen är gruppmedlem men inte försäkrad, kan inte kapitlets regler om försäkrade gruppmedlemmar utan vidare tillämpas på försäkringstagaren. Av detta skäl sägs sist i tredje stycket att en sådan försäkringstagare är likställd med försäkrad gruppmedlem, något som också får betydelse när det gäller meddelanden som skall riktas till denna kategori.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 17 kap. 3 §.
4 § Om försäkringsbolaget ger en företrädare för gruppen i uppdrag att fullgöra en skyldighet mot gruppmedlemmarna som föreskrivs i detta kapitel, ansvarar bolaget mot dem för företrädarens utförande av uppdraget, där inte annat särskilt anges i kapitlet.
(Paragrafen saknar motsvarighet i promemorian och PFL.)
En bestämmelse med samma innehåll finns i 17 kap. 4 §. Paragrafen ger en allmän regel om försäkringsbolagets ansvar när den lägger sådana uppgifter på gruppföreträdaren som bolaget är skyldigt att ombesörja enligt lagen. Övervägandena finns i avsnitt 10.1.
Som framgår gäller inte regeln om uppdragets verkan när annat anges i kapitlet. Exempel ger mottagande av anmälan enligt 9 § andra stycket, mottagande av avstående från obligatorisk försäkring (12 § andra stycket), identifikation enligt 19 § andra meningen och förmedling av premien (22 § andra stycket) – I övrigt hänvisas till kommentaren till 17 kap. 4 §.
Information
5 § Innan ett gruppavtal ingås skall försäkringsbolaget lämna gruppen information som är utformad så att den underlättar bedömningen av gruppmedlemmarnas försäkringsbehov och valet av försäkring. Informationen skall på ett enkelt sätt återge det huvudsakliga innehållet i de försäkringsvillkor som gruppen behöver ha kännedom om för att kunna bedöma kostnaden för och omfattningen av försäkringen. Viktiga begränsningar av försäkringsskyddet skall tydligt framgå. Detsamma gäller om försäkringsbolagets ansvar inträder först när premien betalas.
Innan ett avtal om frivillig gruppersonförsäkring ingås skall försäkringsbolaget också på ett ändamålsenligt sätt ge gruppmedlemmarna information för bedömning av frågan om de bör ansluta sig till försäkringen.
Innebär ett gruppavtal om frivillig gruppersonförsäkring att gruppmedlemmarna kan bli anslutna genom att inte avböja försäkringen, skall försäkringsbolaget sända ett meddelande till dem om detta förhållande och om deras möjlighet att enligt 12 § säga upp försäkringen för omedelbart upphörande.
(Jfr 18 kap. 4 § första stycket promemorian och 9 kap. 4 § PFL.)
Paragrafen, som utformats efter Lagrådets förslag, handlar om den grundläggande information som försäkringsbolaget skall lämna innan ett gruppavtal om gruppersonförsäkring ingås. Den har för gruppskadeförsäkring sin motsvarighet i 17 kap. 5 § och beträffande kollektivavtalsgrundad personförsäkring viss motsvarighet i 20 kap. 3 §. Vid individuell personförsäkring finns motsvarande bestämmelse i 10 kap. 2 §. – Övervägandena finns i avsnitt 10.3. – Det hänvisas till kommentaren till 17 kap. 5 § och 10 kap. 2 §. Förhållandena vid gruppförsäkring motiverar dock att man tar fasta på delvis andra moment än vid individuell försäkring. Villkoren vid gruppersonförsäkring kan också kräva en mera ingående belysning än vid gruppskadeförsäkring.
6 § När en försäkring har meddelats skall försäkringsbolaget snarast på ett ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked för de försäkrades kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen samt om viktiga begränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när försäkringen har ändrats eller förnyats, om de nya försäkringsvillkoren innebär en begränsning av försäkringsskyddet eller en väsentlig ändring av försäkringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet och avvikelsen inte är till nackdel för den som beskedet är riktat till, gäller uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas om den som försäkringsbeskedet är riktat till har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre är giltig.
(Jfr 18 kap. 5 § promemorian och 9 kap. 5 § PFL.)
Paragrafen handlar om att försäkringsbolaget efter att en försäkring har meddelats skall lämna s.k. efterköpsinformation i form av försäkringsbesked, liksom om beskedets innehåll och civilrättsliga verkningar enligt lagen. Den har för gruppskadeförsäkring sin motsvarighet i 17 kap. 6 §. Den har vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring en motsvarighet i 20 kap. 4 §. Vid individuell personförsäkring finns motsvarande bestämmelser i 10 kap. 4 § (jfr också 10 kap. 9 §). – Övervägandena finns i avsnitt 10.3.
Kraven på information enligt första stycket skall anpassas till vad som är viktigt för gruppersonförsäkringens del, och det bör då observeras att skilda omständigheter kan ha betydelse beroende på gruppförsäkringens art. Framför allt bör beskedet upplysa om sådana förhållanden som skall särskilt framhållas i den bekräftelse som föreskrivs för individuella personförsäkringar i 10 kap. 4 §, i den mån de får aktualitet vid försäkringen. Även upplysningar av annat slag kan behöva ges vid grupp-
försäkring, t.ex. om den försäkrades rättigheter om gruppmedlemmen frivilligt eller ofrivilligt får lämna gruppen.
Andra stycket får större praktisk betydelse vid personförsäkring, där gruppen kan preciseras på sätt som saknar motsvarighet på skadeförsäkringens område. Här kan t.ex. en åldersgräns som den försäkrade inte känner till gälla för en viss kategori av arbetstagare eller förutsättningen för försäkringsskydd vara att den försäkrade är arbetsför. Om den som har rätt att uppbära ersättning från försäkringen i egenskap av förmånstagare råkar känna till att försäkringsbeskedet var oriktigt, har detta inte någon betydelse för försäkringsbolagets skyldigheter enligt paragrafen. Det avgörande är vad den som beskedet är riktat till insett eller bort inse.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 17 kap. 6 §.
7 § Under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera de försäkrade om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att känna till. Efter ett försäkringsfall gäller informationsskyldigheten också mot andra som har anspråk mot försäkringsbolaget. Det som sägs i 10 kap. 7 § andra och tredje styckena om information vid försäkringsfall och i 10 kap. 8 § om möjligheter till överprövning m.m. tillämpas också vid gruppersonförsäkring.
(Jfr 18 kap. 4 § andra och tredje stycket promemorian och 9 kap. 4 § andra stycket och 5 § tredje stycket PFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, handlar om försäkringsbolagets generella skyldighet att informera de försäkrade under försäkringstiden och i samband med förnyelse av försäkringen, liksom mera specifikt vid försäkringsfall. Paragrafen har för gruppskadeförsäkring sin motsvarighet i 17 kap. 7 § och vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring en motsvarighet i 20 kap. 5 §. Vid individuell personförsäkring finns motsvarande bestämmelser i 10 kap. 5, 7 och 8 §§. – Övervägandena finns i avsnitt 10.3. – Det hänvisas till kommentaren till 10 kap. 5, 7 och 8 §§ samt 17 kap. 7 §.
8 § Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt 5–7 §§, tillämpas 10 kap. 10–12 §§.
Paragrafen, som vid gruppskadeförsäkring har sin motsvarighet i 17 kap. 8 §, reglerar påföljderna vid brott mot informationsplikten. – Övervägandena finns i avsnitt 10.3. – Här hänvisas till vad som gäller vid individuell personförsäkring (de marknadsrättsliga påföljderna i 10 kap. 10– 12 §§).
Tiden för försäkringsbolagets ansvar m.m.
9 § När ett gruppavtal om frivillig gruppersonförsäkring har ingåtts, räknas tiden för försäkringsbolagets ansvar från den tidpunkt som anges i gruppavtalet. Ansvaret omfattar alla gruppmedlemmar som då uppfyller anslutningskraven enligt avtalet och som har anslutit sig till försäkringen samt dem som har anslutits som medförsäkrade till en gruppmedlem. Ansluter sig en gruppmedlem senare, räknas ansvaret från och med dagen för anslutningen, om inte annat anges i gruppavtalet.
Anslutning enligt första stycket anses ske när medlemmen gör anmälan till försäkringsbolaget eller till någon som tar emot anmälningar för dess räkning. Om
medlemmen ansluter sig genom att inte avböja försäkringen, anses anslutning ske när tiden för avböjande går ut.
Om ingen annan tidpunkt har avtalats, räknas vid obligatorisk gruppersonförsäkring tiden för försäkringsbolagets ansvar mot medlemmarna från och med dagen efter den då gruppavtalet ingicks eller, om någon inträder i gruppen senare, från och med dagen efter inträdet.
(Jfr 18 kap. 6 § promemorian och 9 kap. 6 § PFL.)
Paragrafen, som utformats efter Lagrådets förslag, reglerar tiden när försäkringsbolagets ansvar inträder. Bestämmelserna stämmer helt överens med reglerna om gruppskadeförsäkring i 17 kap. 9 §. Vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring finns motsvarande bestämmelse i 20 kap. 7 § och vid individuell personförsäkring i 11 kap. 2 §. – Övervägandena finns i avsnitt 10.4. – Det hänvisas till kommentaren till 17 kap. 9 §.
10 § Om ett försäkringsfall inträffar efter det att försäkringsbolagets ansvar har inträtt men innan avtal har träffats enligt 1 § tredje stycket om utformningen av en gruppmedlems försäkringsskydd, bestäms ansvaret efter vad som är skäligt med hänsyn till medlemmens förhållanden och de villkor som gäller för gruppen i övrigt.
(Paragrafen saknar motsvarighet i promemorian eller PFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, avser den speciella situationen att skyddet för den enskilde gruppmedlemmen skall bestämmas genom en individuell överenskommelse, som dock ännu inte träffats vid försäkringsfallet. En motsvarande regel finns i 17 kap. 10 §. Här kan hänvisas till kommentaren till den paragrafen. – Övervägandena finns i avsnitt 10.10.
Förnyelse av försäkringen och uppsägning till försäkringstidens utgång
11 § Ett avtal om gruppersonförsäkring förnyas för en tid av ett år, om det inte har sagts upp för att upphöra vid försäkringstidens slut. I 6 och 7 §§ finns bestämmelser om information i samband med förnyelse.
Om försäkringsbolaget säger upp försäkringen till försäkringstidens utgång, skall det skriftligt meddela den som har ingått gruppavtalet och berörda gruppmedlemmar om uppsägningen. Uppsägningen får verkan en månad efter det att meddelandena avsändes. Om de försäkrade har rätt till fortsättningsförsäkring enligt 15 §, skall detta anges i meddelandet till gruppmedlemmen. Saknas denna uppgift, får uppsägningen ingen verkan.
Första stycket första meningen gäller inte om annat framgår av avtalet eller av omständigheterna i övrigt.
(Jfr 18 kap. 10 § promemorian och 9 kap. 10 § PFL.)
Paragrafen handlar om förnyelse av en försäkring och om uppsägning av den till försäkringstidens utgång. Den har för gruppskadeförsäkring sin motsvarighet i 17 kap. 11 §. För gruppersonförsäkringens del föreskrivs dessutom att, när det finns rätt till fortsättningsförsäkring, uppsägningsmeddelandet till gruppmedlemmen skall innehålla upplysning om detta
och att uppsägningen annars inte gäller. Vid individuell personförsäkring finns viss motsvarighet i 11 kap. 4 §. Paragrafen har ingen motsvarighet vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 10.5. – Det hänvisas till kommentaren till 17 kap. 11 §.
En gruppmedlems rätt att säga upp eller avstå från försäkringen
12 § Vid frivillig försäkring har en försäkrad gruppmedlem rätt att när som helst säga upp försäkringen att genast upphöra.
Vid obligatorisk försäkring kan en medlem i gruppen när som helst genom anmälan förklara sig avstå från försäkringen. Sådan anmälan kan även ske hos gruppföreträdaren.
(Jfr 18 kap. 8 § andra stycket promemorian och 9 kap. 8 § andra stycket PFL.)
Paragrafen, som utformats väsentligen enligt Lagrådets förslag, behandlar en gruppmedlems rätt att säga upp eller avstå från en gruppersonförsäkring. Den har för gruppskadeförsäkring sin motsvarighet i 17 kap. 12 § och vid individuell personförsäkring i 11 kap. 5 § första stycket första meningen. Paragrafen har ingen motsvarighet vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 10.5. – Det hänvisas till kommentaren till 17 kap. 12 §.
Verkan av att en medlem lämnar gruppen
13 § Om en försäkrad gruppmedlem utträder ur gruppen av någon annan anledning än att han uppnår en viss ålder, upphör försäkringsbolagets ansvar mot honom och hans medförsäkrade tre månader efter utträdet (efterskydd). Om en make är medförsäkrad och äktenskapet upplöses, upphör ansvaret mot den medförsäkrade tre månader efter äktenskapets upplösning. Ansvaret mot en medförsäkrad sambo upphör tre månader efter det att samboförhållandet har upphört.
(Jfr 18 kap. 9 § promemorian och 9 kap. 9 § PFL.)
Paragrafen, som utformats delvis efter Lagrådets förslag, behandlar verkan av att den försäkrade lämnar gruppen eller inte längre hör till den kategori som enligt avtalet kan medförsäkras. Den har för gruppskadeförsäkring sin motsvarighet i 17 kap. 13 §. Paragrafen har viss motsvarighet vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring i 20 kap. 10 §. – Övervägandena finns i avsnitt 10.5.
Efterskyddet gäller i tre månader från utträdet ur gruppen. Det finns inget efterskydd när gruppmedlemmen utträder på den grund att medlemmen uppnått viss ålder och därför på förhand vet om att försäkringsskyddet upphör. Enligt vad som närmare framgår av 16 § är vidare efterskyddet uteslutet i vissa fall då den försäkrade inte kan anses vara i behov av skyddet; genom förbehåll kan också skyddet undantas när försäkringen varit gällande under mindre än sex månader eller om ett sådant undantag motiveras av försäkringens art.
En särskild fråga är om en grupp kan bestämmas så att en gruppmedlem får anses ha utträtt ur den om medlemmen inte uppfyller en viss
skyldighet enligt försäkringsavtalet, t.ex. när enligt villkoren för en gruppförsäkring för bankkunder en förutsättning för medlemskap är att premierna betalas genom s.k. autogiro – en betydande förenkling från försäkringsbolagets synpunkt jämfört med andra betalningsformer. En sådan klausul får inte tillämpas så att man kringgår de tvingande reglerna till de försäkrades skydd, här gäller de allmänna reglerna om premiedröjsmål (20–23 §§). Om premierna visserligen betalas men på annat vis än genom autogiro, blir alltså förevarande paragraf inte tillämplig: medlemmen anses inte ha lämnat gruppen. Om däremot en sådan klausul bygger på att gruppen består av kontohavare i en viss bank och gruppmedlemmen slutar spara där, får medlemmen anses ha utträtt ur gruppen på det sätt som paragrafen anger.
Särskilt vid gruppersonförsäkring kan frågan uppkomma när medlemskap i en ekonomigrupp (en grupp som består av personer som i egenskap av sparare eller låntagare är kunder i ett kreditinstitut) har upphört. Den väsentliga tidpunkten är här när avtalet med företrädaren för ekonomigruppen upphör att gälla, exempelvis när ett banklån är slutbetalt. Är det fråga om en gruppförsäkring för studerande, bör man räkna tremånadsfristen från slutdagen för den sista termin gruppmedlemmen studerar.
Samma efterskydd ges när makar skiljer sig eller sambor separerar. Med make likställs registrerad partner (se 3 kap. 1 § lagen [1994:1117] om registrerat partnerskap). Med sambo avses två personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll (se 1 § sambolagen [2003:376]).
I övrigt hänvisas till kommentaren till 17 kap. 13 §.
Verkan av att gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida
14 § Om gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida, upphör försäkringen för samtliga försäkrade vid den tidpunkt som anges i uppsägningen, dock tidigast en månad efter det att uppsägningen kom till försäkringsbolaget. När försäkringsbolaget har tagit emot en uppsägning, skall det genast sända ett meddelande om denna till de försäkrade gruppmedlemmarna. I meddelandet skall det anges om de försäkrade har rätt till fortsättningsförsäkring enligt 15 §.
(Jfr 18 kap. 8 § första stycket promemorian och 9 kap. 8 § PFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlar uppsägning av försäkringen från gruppens sida. Den har för gruppskadeförsäkring sin motsvarighet i 17 kap. 14 §. Vid gruppersonförsäkring skall också informeras om rätten till fortsättningsförsäkring. Paragrafen har ingen uttrycklig motsvarighet vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring eller vid individuell personförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 10.5. – Det hänvisas till kommentaren till 17 kap. 14 §.
Rätten till fortsättningsförsäkring m.m. och till försäkringens värde
15 § Upphör försäkringsbolagets ansvar enligt 11 § andra stycket eller 14 §, har varje försäkrad rätt att utan hälsoprövning få ett likvärdigt skydd genom fort-
sättningsförsäkring, som tecknas hos försäkringsbolaget eller ett annat försäkringsbolag som bolaget anvisar. Ansökan om fortsättningsförsäkring skall göras inom tre månader från det att försäkringen upphörde.
Om efter uppsägning enligt 11 § andra stycket eller 14 § ett nytt gruppavtal träffas om samma typ av försäkring för väsentligen samma grupp, har varje gruppmedlem som har skyddats av den uppsagda försäkringen rätt till försäkring på grund av det nya gruppavtalet enligt samma villkor som gäller för gruppen i övrigt.
När en försäkring upphör att gälla, skall försäkringsbolaget ställa försäkringens värde till försäkringstagarens förfogande enligt vad som anges i försäkringsvillkoren.
(Jfr 18 kap. 11 § promemorian och 9 kap. 11 § PFL.)
Paragrafens första stycke behandlar det kompletterande skydd som fortsättningsförsäkring utgör. Andra stycket ger regler om rätt till ny gruppförsäkring i en speciell situation. Tredje stycket rör behandlingen av sparmoment ingående i en försäkring som upphör. Paragrafen har ingen motsvarighet vid gruppskadeförsäkring. I fråga om kollektivavtalsgrundad personförsäkring, se 20 kap. 10 §, och i fråga om individuell personförsäkring, se 11 kap. 6 och 11 §§. – Övervägandena finns i avsnitt 10.5.
Första stycket
Första stycket innehåller den grundläggande regeln om den försäkrades rätt vid både frivillig och obligatorisk gruppersonförsäkring att utan hälsoprövning få fortsättningsförsäkring när försäkringen sagts upp av försäkringsbolaget eller gruppen. En förutsättning är dock att den försäkrade ansöker om skydd inom tre månader från det att försäkringen upphör. Både muntlig och skriftlig ansökan är möjlig. Som antyds av lagtexten är det avgörande vid skriftlig ansökan om den avsänds inom fristen, inte när den kommit fram.
Vad angår formen för fortsättningsförsäkringen har försäkringsbolaget frihet att ordna försäkringsskyddet på det sätt som är bäst från försäkringsteknisk synpunkt, genom individuell försäkring av något slag eller möjligen genom annan gruppförsäkring än den tidigare. Här kan försäkringsbolaget också hänvisa till ett annat försäkringsbolag som är berett att meddela försäkring av den avsedda typen.
Under alla förhållanden krävs att skyddet är likvärdigt. Den försäkrade skall ha samma förmåner som enligt den tidigare gruppförsäkringen, frånsett de olikheter som kan ligga i försäkringstypen. Vid individuell fortsättningsförsäkring får den försäkrade sålunda finna sig i att sköta premiebetalningen själv. Mera fördelaktiga villkor än tidigare kan inte krävas. Det innebär att det inte finns någon rätt till fortsättningsförsäkring om den försäkrade numera överskridit den åldersgräns som gällde för den tidigare försäkringen. I kravet på likvärdighet ligger inte heller att skyddet skall vara lika billigt som enligt den tidigare försäkringen. Tvärtom är det normala vid fortsättningsförsäkring att denna, i varje fall som individuell försäkring, är dyrare än den gruppförsäkring som upphör att gälla. I fråga om premien för en individuell fortsättningsförsäkring skall försäkringsbolaget emellertid följa gängse tariff. Den försäkrade får alltså godta att betala den premie som någon vid god hälsa i samma ålder
skall betala. Av regeln att hälsoprövning inte skall ske framgår att försäkringsbolaget inte får ta hänsyn till eventuella försämringar i den försäkrades hälsa utan skall behandla honom som en normalrisk. Inte heller får försäkringsbolaget inskränka sig till att erbjuda en dyr försäkring, om en billigare typ ger ett acceptabelt skydd. I kravet på likvärdigt skydd ligger på detta vis också att skyddet inte skall vara dyrare än som är nödvändigt av försäkringstekniska skäl.
Sedan en fortsättningsförsäkring av det ena eller andra slaget har meddelats, gäller i princip de allmänna reglerna om individuell personförsäkring eller gruppersonförsäkring för försäkringen. Situationen att en gruppförsäkring i förekommande fall ersätts av en individuell fortsättningsförsäkring får emellertid anses så likartad med en förnyelse av försäkringen att bestämmelserna om sådan bör gälla om det skulle bli aktuellt med tillämpning av självmordsregeln i 12 kap. 8 § andra stycket. Eftersom inga hälsoupplysningar skall krävas för fortsättningsförsäkringen, kan det heller inte komma i fråga att räkna oantastbarhet enligt 12 kap. 4 § andra stycket från ansökningen om fortsättningsförsäkringen, utan här får tiden för uppgiftslämnandet för den ursprungliga gruppförsäkringen anses avgörande.
Skulle fortsättningsförsäkring meddelas i form av gruppförsäkring, torde denna alltid bli av frivillig natur. Några särskilda problem lär knappast uppkomma om man vill tillämpa reglerna i detta kapitel på den försäkringsformen. Det förutsätts då att ett gruppavtal ligger till grund för fortsättningsförsäkringen.
Andra stycket
Bestämmelsen ger en rätt till försäkring för en gruppmedlem om hans försäkring sagts upp av försäkringsbolaget eller gruppen och sedan gruppen sluter ett nytt gruppavtal om samma typ av försäkring. Man kan då inte genom det nya gruppavtalet utesluta vissa tidigare gruppmedlemmar som anses vara dåliga risker, utan dessa skall få vara med i den nya försäkringen på samma villkor som övriga medlemmar. En förutsättning är att den nya försäkringen är av samma slag – livförsäkring, olycksfallsförsäkring, sjukförsäkring. Vidare skall den nya gruppen vara väsentligen densamma som tidigare även om vissa gruppmedlemmar – kanske över en viss ålder eller med en viss sjukfrånvaro – inte får vara med. Är gruppen sammansatt på helt annat sätt, gäller inte rätten till försäkring. I så fall kan emellertid den enskilde gruppmedlemmen ofta begära fortsättningsförsäkring enligt första stycket.
Bestämmelserna i 12 kap. 4 och 8 §§ får tillämpas beträffande den nya försäkringen på samma sätt som angetts för fortsättningsförsäkringens del (se kommentaren till första stycket).
Tredje stycket
Här finns en viss motsvarighet till bestämmelsen om rätten till försäkringens värde vid individuell försäkring i 11 kap. 11 §. Enligt försäkringspraxis kan ett visst sparmoment ingå i en gruppersonförsäkring. I enlighet med allmänna principer skall värdet av försäkringen då komma
försäkringstagaren till godo. Vid frivillig försäkring gäller detta gruppmedlemmen. Är försäkringen obligatorisk, får man anse att den som slutit gruppavtalet och betalat premierna har byggt upp värdet, och det tillkommer då den personen. Hur värdet skall tillföras får bestämmas i gruppförsäkringsvillkoren, t.ex. genom att ett kontantbelopp utbetalas, ett fribrev utfärdas eller värdet tillgodoräknas som premie vid en fortsättningsförsäkring.
Undantag från rätten till efterskydd och fortsättningsförsäkring
16 § Bestämmelserna i 13 § om efterskydd i tre månader och 15 § om rätt till fortsättningsförsäkring gäller inte, i den utsträckning den försäkrade på annat sätt har fått eller uppenbarligen kan få skydd av samma slag som tidigare. Förbehåll kan göras om att bestämmelserna inte heller skall tillämpas när den försäkrade varit försäkrad under kortare tid än sex månader.
Om det behövs på grund av försäkringens art, får försäkringsbolaget göra förbehåll om att 13 eller 15 § inte heller annars skall tillämpas.
(Jfr 18 kap. 12 § promemorian och 9 kap. 12 § PFL.)
Paragrafen medger vissa undantag från bestämmelserna om rätt till efterskydd och fortsättningsförsäkring i 13 och 15 §§. Den har ingen motsvarighet vid gruppskadeförsäkring eller kollektivavtalsgrundad personförsäkring, och inte heller vid individuell personförsäkring. – Övervägandena finns i avsnitt 10.5.
Första stycket
Reglerna om efterskydd och fortsättningsförsäkring tillämpas enligt första meningen inte om den försäkrade antingen fått motsvarande skydd på annat sätt – han byter t.ex. anställning och är försäkrad på samma vis på den nya arbetsplatsen – eller också uppenbarligen kan få sådant skydd. Den försäkrade har kanske möjlighet att ansluta sig till en gruppförsäkring av samma slag men låter av någon anledning bli att göra det. Försäkringsbolaget slipper då meddela ett förlängt skydd. Som skydd av samma slag som tidigare skall man inte räkna skydd som den försäkrade skaffar sig på annat sätt än genom gruppförsäkring, t.ex. genom att teckna en individuell försäkring.
Försäkringsbolagets skyldigheter minskar bara i den utsträckning försäkringsskydd finns eller uppenbarligen kan fås. Skulle försäkringen på den försäkrades nya arbetsplats ge sämre förmåner än den tidigare, gäller både efterskydd och rätt till fortsättningsförsäkring motsvarande skillnaden. Om fortsättningsförsäkring begärs i detta läge, får man göra en fri uppskattning av denna skillnad.
Vidare kan enligt andra meningen i villkoren anges en minimitid som gruppmedlemmen skall ha varit försäkrad för att få efterskydd.
Andra stycket.
I detta stycke görs ytterligare ett avsteg från de tvingande reglerna om efterskydd och fortsättningsförsäkring, nämligen när ett undantag från
rätten till sådant behövs på grund av försäkringens art. Vissa försäkringar, bl.a. gruppförsäkringar med viss kortare giltighet, undantas redan enligt 2 §. Men det förekommer också andra försäkringar, där bestämmelserna om uppsägning i och för sig är tillämpliga men ett efterskydd skulle framstå som omotiverat och en fortsättningsförsäkring skulle medföra stora försäkringstekniska problem eller rentav vara omöjlig att meddela. Också annars kan sådant som försäkringens låga pris eller enkla beskaffenhet tala mot att försäkringsbolaget skulle ge den försäkrade fortsatt skydd oavsett dennes hälsa. Ett exempel på fall där undantag kan vara motiverat är försäkringar som bara gäller vid viss verksamhet, t.ex. olycksfallsförsäkring vid idrott, ett annat när försäkring för medlemmar i en ekonomigrupp bara har gällt under viss kredittid. Ytterligare kan nämnas kompanjonförsäkringar och s.k. affärsgruppförsäkringar.
Vid tvister om giltigheten av sådana undantag som bestämmelsen avser är det försäkringsbolagets sak att skaffa fram utredning om de försäkringstekniska förhållanden som skulle göra undantaget motiverat.
Försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringen eller säga upp den i förtid
17 § Försäkringsbolaget får inte göra förbehåll om att en försäkring skall kunna upphöra i förtid eller ändras under försäkringstiden i andra fall än som anges i denna lag.
(Jfr 18 kap. 13 § promemorian och 9 kap. 13 § PFL.)
Paragrafen begränsar försäkringsbolagets möjligheter att använda villkor om att försäkringen skall upphöra i förtid eller ändras under försäkringstiden. Den har viss motsvarighet vid gruppskadeförsäkring i 17 kap. 15 §. I fråga om kollektivavtalsgrundad personförsäkring, se 20 kap. 8 och 9 §§. Vid individuell personförsäkring har paragrafen en motsvarighet i 11 kap. 7 §. – Övervägandena finns i avsnitt 10.5.
Bestämmelsen, som gäller för både frivillig och obligatorisk försäkring, tar sikte på förbehåll i villkoren som ger en utvidgad rätt till förtida uppsägning eller ändring av försäkringen. Den riktar sig bl.a. mot villkor som föreskriver att försäkringen skall upphöra eller ändras automatiskt före avtalstidens utgång, om en viss händelse inträffar. En sådan klausul kan inte åberopas mot den försäkrade. Bestämmelsen hindrar också att försäkringsbolaget förbehåller sig att säga upp försäkringen i förtid vid sådana mindre allvarliga premiedröjsmål och överträdelser av biförpliktelser som inte ger uppsägningsrätt enligt detta kapitel. Självfallet hindrar bestämmelsen inte att försäkringen ändras till de försäkrades förmån under försäkringstiden.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
18 § Det som sägs i 11 kap. 8–10 §§ om konkurs m.m. tillämpas också vid gruppersonförsäkring. I fall som avses där har försäkringstagaren alltid rätt att säga upp en gruppersonförsäkring att upphöra omedelbart.
(Paragrafen har ingen motsvarighet i promemorian eller PFL.)
Paragrafen handlar om vissa följder av att ett försäkringsbolag försätts i konkurs eller i övrigt kommer på obestånd. Den har för gruppskadeförsäkring sin motsvarighet i 17 kap. 16 § och för kollektivavtalsgrundad personförsäkring en motsvarighet i 20 kap. 11 §. – Övervägandena finns i avsnitt 10.5.
Om försäkringsbolaget går i konkurs, har konkursboet rätt att säga upp en gruppsjukförsäkring och en gruppolycksfallsförsäkring med fjorton dagars uppsägningstid. Vid konkurs har försäkringstagaren rätt att säga upp en gruppersonförsäkring (också en grupplivförsäkring) till omedelbart upphörande. Vem som är att anse som försäkringstagare framgår av
3 §. Vid frivillig gruppersonförsäkring kan alltså gruppmedlemmen säga upp försäkringsavtalet och vid obligatorisk gruppersonförsäkring kan gruppföreträdaren göra det. Redan av 12 § första stycket följer i och för sig att en gruppmedlem vid frivillig försäkring alltid när som helst kan säga upp försäkringen att genast upphöra, och bestämmelsen i andra meningen i förevarande paragraf tar därför i praktiken sikte på de obligatoriska försäkringarna. – Även vid gruppförsäkring finns rätt till skadestånd.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 11 kap. 8–10 §§.
Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
19 § Det som sägs i 12 kap. 1–4 och 6–12 §§ om begränsningar av försäkringsbolagets ansvar tillämpas också vid gruppersonförsäkring. Försäkringsbolaget får dock inte vid tillämpning av 12 kap. 1–3 §§ mot den försäkrade åberopa att någon annan än denne själv eller en medförsäkrad har eftersatt sin upplysningsplikt eller haft vetskap om detta.
(Jfr 18 kap. 2 och 14 §§ promemorian och 9 kap. 2 och 14 §§ PFL.)
Paragrafen anger i vilken utsträckning begränsningar av försäkringsbolagets ansvar är möjliga att göra gällande vid gruppersonförsäkring. Den har för gruppskadeförsäkring sin motsvarighet i 17 kap. 17 § och för kollektivavtalsgrundad personförsäkring en motsvarighet i 20 kap. 12 §. Vid individuell personförsäkring finns motsvarande bestämmelser i det kapitel som paragrafen hänvisar till, alltså 12 kap. – Övervägandena finns i avsnitt 10.6.
Allmänt gäller samma regler som vid individuell försäkring, då en biförpliktelse eftersätts, vilket framgår av första meningen. Någon hänvisning finns dock inte till 12 kap. 5 § om symtomklausuler, och vid gruppersonförsäkring kan alltså sådana förbehåll göras även om undantaget inte behövs på sätt som krävs enligt 12 kap. 5 §.
För den frivilliga gruppersonförsäkringens del innebär andra meningen till stor del bara ett förtydligande. Den som slutit gruppavtalet på gruppens vägnar anses ju inte som försäkringstagare och är inte heller försäkrad, varför reglerna om upplysningsplikt inte blir tillämpliga i detta fall. Inte heller kan det utan vidare åberopas att gruppens företrädare haft vetskap om att försäkringsbolaget fått en felaktig upplysning. Men om
företrädaren i samförstånd med en försäkrad lämnar oriktiga uppgifter om denne, är det möjligt att åberopa i 12 kap. 2 § om frihet från ansvar på grund av svek eller handlande mot tro och heder.
Särskild betydelse får bestämmelsen vid obligatorisk försäkring. Den innebär här att reglerna om begränsning av försäkringsbolagets ansvar i praktiken mycket sällan får någon verkan. Om t.ex. den som ingår gruppavtalet lämnar felaktiga uppgifter till försäkringsbolaget om ålderssammansättningen inom gruppen, går detta inte ut över de försäkrade.
Premien
20 § Den första premien skall betalas inom fjorton dagar från den dag då försäkringsbolaget avsände ett krav på premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala denna till bolaget. Detta gäller dock inte om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien eller om försäkringen annars är giltig bara under förutsättning att premien betalas innan försäkringstiden börjar. I fall som avses i 5 § tredje stycket får premiekravet verkan först fjorton dagar efter det att försäkringsbolaget har avsänt föreskrivet meddelande till gruppmedlemmen.
Premien för en senare premieperiod och första premien för en försäkring som har förnyats enligt 11 § skall betalas senast på periodens första dag. En premie som avser längre tid än en månad behöver dock inte betalas tidigare än en månad från den dag då försäkringsbolaget avsände ett krav på premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala denna till bolaget.
Det som sägs i 13 kap. 5–7 §§ tillämpas också vid gruppersonförsäkring.
(Jfr 18 kap. 15 § promemorian och 9 kap. 15 § PFL.)
Paragrafen, som gäller både frivillig och obligatorisk gruppersonförsäkring, anger tidpunkten då premien skall betalas och andra frågor rörande premien. Den har för gruppskadeförsäkring sin motsvarighet i 17 kap. 18 §. För kollektivavtalsgrundad personförsäkring finns ingen motsvarighet. Vid individuell personförsäkring utgörs motsvarande bestämmelser av 13 kap. – Övervägandena finns i avsnitt 10.7. – Det hänvisas till kommentaren till 17 kap. 18 § och aktuella paragrafer i 13 kap.
21 § Betalas inte premien i rätt tid och är inte dröjsmålet av ringa betydelse, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen eller begränsa sitt ansvar enligt vad som sägs i villkoren.
Ett meddelande om uppsägningen skall vid frivillig försäkring sändas till gruppmedlem som inte har betalat i tid samt till gruppföreträdaren, om denne skulle ha förmedlat premiebetalningen. Vid obligatorisk försäkring skall meddelande om uppsägningen sändas till den som skulle ha betalat premien och till alla försäkrade gruppmedlemmar.
Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter det att meddelandena avsändes, om inte premien betalas inom denna tid. Meddelandena skall innehålla uppgift om detta. Om försäkringen kan återupplivas enligt 23 §, skall också detta anges. Saknas någon av dessa uppgifter, får uppsägningen ingen verkan.
(Jfr 18 kap. 16 § promemorian och 9 kap. 16 § PFL.)
Paragrafen, som utformats väsentligen enligt Lagrådets förslag, innehåller huvudregeln om försäkringsbolagets uppsägningsrätt vid premiedröjsmål. Den har för gruppskadeförsäkring sin motsvarighet i 17 kap. 19 §. För kollektivavtalsgrundad personförsäkring finns en viss motsva-
righet i 20 kap. 8 § andra stycket. Vid individuell personförsäkring utgörs motsvarande bestämmelse av 13 kap. 2 § första och andra styckena – Övervägandena finns i avsnitt 10.7. – Det hänvisas till kommentaren till 17 kap. 19 §. Uppsägningen skall för att få verkan innehålla uppgift även om möjligheten till återupplivning, en uppgift som kan ha stor betydelse för den försäkrade.
22 § Har premien för en frivillig gruppersonförsäkring inte kunnat betalas inom den frist som anges i 21 § tredje stycket därför att den försäkrade gruppmedlemmen blivit svårt sjuk eller berövats friheten eller inte fått ut pension eller lön från sin huvudsakliga anställning, eller därför att något liknande oväntat hinder inträffat för honom, får en uppsägning enligt 21 § verkan först en vecka efter det att hindret har fallit bort, dock senast tre månader efter fristens utgång.
Om vid frivillig gruppersonförsäkring ett dröjsmål med premien beror på försummelse av någon som på grund av gruppavtalet förmedlar premien, får uppsägningen verkan för den försäkrade gruppmedlemmen och hans medförsäkrade först en vecka efter det att medlemmen själv har fått kännedom om dröjsmålet.
Vid obligatorisk gruppersonförsäkring har varje försäkrad rätt till fortsättningsförsäkring enligt 15 och 16 §§, om ansvaret upphör enligt 21 §. Detsamma gäller medförsäkrad vid frivillig gruppförsäkring.
(Jfr 18 kap. 17 § promemorian och 9 kap. 17 § PFL.)
Paragrafen ger vissa bestämmelser till de försäkrades skydd vid premiedröjsmål. Den har för gruppskadeförsäkring sin motsvarighet i 17 kap. 20 §. För kollektivavtalsgrundad personförsäkring finns ingen motsvarighet. Vid individuell personförsäkring har första stycket en motsvarighet i 13 kap. 2 § tredje stycket. – Övervägandena finns i avsnitt 10.7.
Tredje stycket ger de försäkrade – både gruppmedlemmar och medförsäkrade – ett speciellt skydd vid obligatorisk försäkring. Här gäller inte de särskilda skyddsreglerna i första och andra styckena, och inte heller kan försäkringen återupplivas enligt 23 § för bara vissa försäkrade (se
23 § andra stycket). I stället får den försäkrade en möjlighet att behålla ett likvärdigt om också dyrare skydd genom fortsättningsförsäkring. Hänvisningen till 15 § innebär att ansökan om sådan försäkring skall göras inom tre månader från utgången av fjortondagarsfristen enligt 21 § tredje stycket. De begränsningar som anges i 16 § gäller också i det aktuella fallet.
Motsvarande regler gäller i fråga om medförsäkrade vid frivillig försäkring, som inte heller kan få försäkringen återupplivad bara för egen del (se 23 § första stycket). Om inte den försäkrade gruppmedlemmen själv har intresse av försäkringen, har den medförsäkrade alltså möjlighet att behålla ett skydd för egen del på liknande sätt som vid obligatorisk försäkring.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 17 kap. 20 §.
23 § Har en uppsägning enligt 21 § fått verkan och avser dröjsmålet inte första premien för försäkringen, återupplivas en frivillig försäkring till sin tidigare omfattning, om det utestående premiebelopp som belöper på den försäkrade betalas inom tre månader från utgången av den frist som anges i 21 § tredje stycket. Återupplivas försäkringen, ansvarar försäkringsbolaget från och med dagen efter
den då premiebeloppet betalades. Återupplivning kan inte ske bara för medförsäkrade.
Första stycket gäller också för obligatorisk försäkring. En sådan försäkring kan dock återupplivas bara för hela gruppen.
Försäkringsbolaget får i försäkringsvillkoren göra förbehåll om att återupplivning inte kan ske, om förbehållet behövs på grund av försäkringens art eller någon annan särskild omständighet.
(Jfr 18 kap. 18 § promemorian och 9 kap. 18 § PFL.)
Paragrafen reglerar möjligheten att återuppliva en gruppersonförsäkring. Den har ingen motsvarighet vid gruppskadeförsäkring eller kollektivavtalsgrundad personförsäkring. Vid individuell personförsäkring har paragrafen däremot en motsvarighet i 13 kap. 3 §. – Övervägandena finns i avsnitt 10.7.
Första stycket
Möjligheten till att återuppliva en frivillig gruppersonförsäkring har mindre betydelse än vid individuell försäkring, eftersom hälsoprövningen ofta är summarisk och det därför inte brukar vara svårt för en försumlig gruppmedlem att återinträda i gruppen. Bestämmelserna stämmer emellertid delvis överens med dem i 13 kap. 3 §. Att märka är att tremånaderstiden räknas från utgången av den frist om fjorton dagar som omtalas i 21 § tredje stycket. Att rättsverkningarna kan ha förskjutits enligt 22 § spelar ingen roll i sammanhanget. Undantag görs liksom i 13 kap. 3 § för första premien.
Återupplivning kan ske för gruppmedlemmen jämte medförsäkrade eller bara för gruppmedlemmen, men inte enbart för medförsäkrade. Men en medförsäkrad har möjlighet att i stället begära fortsättningsförsäkring enligt 22 § tredje stycket.
Om samtliga försäkringar har sagts upp, kan naturligtvis en återupplivning enbart för vissa försäkrade medföra att gruppen framstår som olämpligt sammansatt. Om försäkringsbolaget anser det svårt att förnya försäkringen av försäkringstekniska skäl, kan bolaget emellertid säga upp den med stöd av 11 § andra stycket till försäkringstidens utgång och sedan eventuellt utforma gruppen på lämpligare vis.
Andra stycket
Enligt detta stycke gäller reglerna om återupplivning också vid obligatorisk försäkring. Försäkringstekniska hänsyn har emellertid motiverat att återupplivning kan ske bara för hela gruppen. Det är alltså nödvändigt att hela premiebeloppet betalas för att försäkringarna skall återupplivas enligt paragrafen. I annat fall har enskilda försäkrade viss rätt till fortsättningsförsäkring med stöd av 22 § tredje stycket.
Tredje stycket
Försäkringsbolaget får i villkoren utesluta rätt till återupplivning också när det påkallas av speciella förhållanden av försäkringsteknisk natur.
Vid kortvariga försäkringar kan ändå behovet av återupplivning antas vara obetydligt, men det kan också tänkas att nya särpräglade gruppförsäkringsformer av mera långvarig natur eller försäkring av nya grupptyper kan bli aktuella och att det då kan medföra särskilda komplikationer att återuppliva dem. Om förbehåll i sådana fall skulle utesluta eller begränsa återupplivning, får man i händelse av tvist pröva om de försäkringstekniska svårigheter som försäkringsbolaget åberopar väger så tungt att förbehållet bör godtas. Bevisbördan ligger här liksom i andra fall då sådana argument åberopas på försäkringsbolaget.
Förfogande över försäkringen
24 § Det som sägs i 14 kap. om förfogande över försäkringen tillämpas också vid gruppersonförsäkring, om inte annat sägs i andra stycket.
Försäkringsbolaget kan i försäkringsvillkoren bestämma att den försäkrade inte får överlåta eller pantsätta sin rätt enligt försäkringen. Ett förfogande i strid mot en sådan bestämmelse är utan verkan. Ett förbud mot överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i konkurs i vidare mån än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning.
(Jfr 18 kap. 19 § promemorian och 9 kap. 2 och 19 §§ PFL.)
Paragrafen hänvisar för förfogande över försäkringen väsentligen till bestämmelserna i 14 kap. Dessutom ges vissa speciella regler om gruppersonförsäkring. Bestämmelserna gör det möjligt för försäkringsbolaget att hindra förfoganden över försäkringen eller utfallande belopp genom överlåtelse eller pantsättning. Om försäkringsbolaget inte har samtyckt till ett sådant förfogande, trots villkor som förbjuder det, har förfogandet ingen verkan, oavsett eventuell god tro hos motparten. Paragrafen har ingen motsvarighet vid gruppskadeförsäkring. Vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring motsvaras bestämmelsen av 20 kap. 13 §. – Övervägandena finns i avsnitt 10.8. – Det hänvisas till kommentaren till 14 kap.
Förhållandet till borgenärerna
25 § Det som sägs i 15 kap. om förhållandet till borgenärerna tillämpas också vid gruppersonförsäkring.
(Jfr 18 kap. 2 § promemorian och 9 kap. 2 § PFL.)
Paragrafen gör lagens regler om förhållandet till borgenärerna direkt tillämpliga på gruppersonförsäkring. Paragrafen har ingen motsvarighet vid gruppskadeförsäkring. Vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring motsvaras den av 20 kap. 14 §. – Övervägandena finns i avsnitt 10.8. – Det hänvisas till kommentaren till 15 kap. Som framgår av 3 § tredje stycket anses som huvudregel varje försäkrad som försäkringstagare vid tillämpningen av 15 kap.
Regleringen av försäkringsfall, m.m.
26 § Det som sägs i 16 kap. 1–5 och 8–10 §§ om reglering av försäkringsfall m.m. tillämpas också vid gruppersonförsäkring. I fråga om uppsägning av viss gruppmedlem tillämpas 16 kap. 6 § första meningen. Bestämmelserna i 16 kap. 7 och 9 §§ tillämpas om försäkringsbolaget vägrar försäkring i fall som avses i 15 § andra stycket.
(Jfr 18 kap. 2 § promemorian och 9 kap. 2 § PFL.)
Paragrafen gör också lagens regler om reglering av försäkringsfall och vissa andra frågor direkt tillämpliga på gruppersonförsäkring. Paragrafen har vid gruppskadeförsäkring sin motsvarighet i 17 kap. 22 § och vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring i 20 kap. 15 §. Vid individuell personförsäkring har paragrafen en motsvarighet i de bestämmelser som paragrafen hänvisar till. – Övervägandena finns i avsnitt 10.8. – Det hänvisas till de aktuella paragraferna i 16 kap. I paragrafen ges en rätt till domstolsprövning även i fall som avses i 15 § andra stycket. Bestämmelsen om postrisken i 16 kap. 6 § gäller såvitt angår uppsägning av annan anledning än premiedröjsmål.
Meddelanden till de försäkrade
27 § Skall försäkringsbolaget enligt någon bestämmelse i detta kapitel eller i gruppavtalet tillställa en försäkrad eller en medförsäkrad ett meddelande, skall bolaget, om inte annat föreskrivs, på ändamålsenligt sätt sända detta för deras kännedom. Ett meddelande som avser bestämda gruppmedlemmar skall sändas till dessa personligen.
(Jfr 18 kap. 20 § och 9 kap. 20 § PFL.)
Paragrafen ger en allmän regel om på vilket sätt som ett meddelande enligt kapitlet eller enligt gruppavtalet skall sändas till en försäkrad eller en medförsäkrad för att bli giltigt. Paragrafen har vid gruppskadeförsäkring sin motsvarighet i 17 kap. 24 §. Vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring har den ingen motsvarighet. – Det hänvisas till kommentaren till 17 kap. 24 §.
20 kap. Kollektivavtalsgrundad personförsäkring
I kapitlet regleras olika frågor vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring av samma karaktär som för den individuella personförsäkringens del behandlas i 10–16 kap. Vid gruppersonförsäkring behandlas motsvarande frågor i 19 kap. Kapitlet har vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring sin motsvarighet i 18 kap. – Kapitlet har ingen motsvarighet i 1927 års FAL.
Kapitlet innehåller femton paragrafer och är i stort uppbyggt på samma sätt som 19 kap. om gruppersonförsäkring. I 1 § anges tillämpningsområdet. Den kollektivavtalsgrundade personförsäkringens konstruktion beskrivs i 2 §. I 3–6 §§ ges regler om information. Tiden för försäkringsbolagets ansvar, uppsägning av försäkringen och ändring av försäkringen behandlas i 7–9 §§. I 10 § finns regler om efterskydd m.m. I 11 § regleras försäkringsbolagets konkurs m.m. I 12 § behandlas begränsningar av försäkringsbolagets ansvar och i 13 § förfoganden över försäkringen. I 14 och 15 §§ behandlas förhållandet till borgenärerna och reglering av försäkringsfall m.m.
Tillämpningsområde
1 § Bestämmelserna om kollektivavtalsgrundad personförsäkring tillämpas på personförsäkringar som
1. tecknas av arbetsgivare för att ge skydd åt anställda,
2. meddelas enligt ett i försäkringsvillkoren angivet kollektivavtal som har slutits mellan en arbetsgivarorganisation och en arbetstagarorganisation och
3. tecknas hos ett försäkringsbolag enligt kollektivavtalet. En kollektivavtalsgrundad personförsäkring kan omfatta även arbetsgivaren själv och andra som har anknytning till arbetsgivarens verksamhet. Närstående till anställda eller till andra försäkrade kan också omfattas av försäkringen. Det som sägs om anställda i 3–6 §§ gäller också andra som omfattas av försäkringen.
Om försäkringsskyddet enligt ett kollektivavtal som avses i första stycket skall gälla också för anställda hos sådana arbetsgivare som inte har tecknat försäkring trots att de har varit skyldiga att göra det, skall utbetalad ersättning anses som ersättning från en kollektivavtalsgrundad försäkring.
Bestämmelserna tillämpas också om flera försäkringsbolag meddelar kollektivavtalsgrundad försäkring för olika anställda hos samma arbetsgivare. Varje försäkringsbolag har då de skyldigheter och rättigheter som bestämmelserna anger i förhållande till dem som bolaget meddelar försäkring för.
Om en försäkrad enligt kollektivavtalet får överenskomma med försäkringsbolaget om en särskild utformning av försäkringsskyddet, anses en sådan överenskommelse som en del av den kollektivavtalsgrundade försäkringen.
(Jfr 19 kap. 1 § promemorian och 10 kap. 1 § PFL.)
Paragrafen anger tillämpningsområdet för bestämmelserna om kollektivavtalsgrundad personförsäkring. Den har vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring sin motsvarighet i 18 kap. 1 § och vid personskadeförsäkring viss motsvarighet i 19 kap. 1 §. – Övervägandena finns i avsnitt 11.1. – Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, dock att det ansetts motiverat att också för den kollektivavtalsgrundade försäkringen reglera den situation som avses i fjärde stycket. – Det hänvisas till kommentaren till 18 kap. 1 §.
Försäkringstagare
2 § En arbetsgivare som ingår avtal om kollektivavtalsgrundad försäkring med försäkringsbolaget är försäkringstagare. Vid tillämpning av 14 och 15 kap. och i fråga om rätten till försäkringsersättning i övrigt anses dock varje försäkrad som försäkringstagare, om försäkringen gäller på hans liv eller hälsa.
(Jfr 19 kap. 3 § promemorian och 10 kap. 3 § PFL.)
Paragrafen anger vem som är eller skall anses som försäkringstagare. Den har vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring sin motsvarighet i 18 kap. 2 § och vid gruppersonförsäkring viss motsvarighet i 19 kap. 3 §. – Övervägandena finns i avsnitt 11.1.
I första meningen klarläggs att det vid kollektivavtalsgrundad försäkring är arbetsgivaren som ingår avtalet med försäkringsbolaget och i denna bemärkelse är att anse som försäkringstagare. Men arbetsgivaren intar denna ställning främst bara i frågor som rör själva avtalet – ingående, ändring och upphörande – samt i fråga om premiebetalningen. Av andra meningen framgår att varje försäkrad är att anse som försäkringstagare i fråga om övriga sidor av försäkringstagarbegreppet, såsom rätten att förfoga över försäkringen och förhållandet till borgenärerna. Detsamma gäller rätten till ersättning från försäkringen.
Information
3 § När en överenskommelse som medför skyldighet för en arbetsgivare att teckna en kollektivavtalsgrundad personförsäkring har ingåtts, skall försäkringsbolaget och de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektivavtal som försäkringsvillkoren anger på lämpligt sätt informera de arbetsgivare och anställda som berörs av överenskommelsen. Informationen skall avse arbetsgivarens skyldighet att teckna försäkring, kostnaderna för försäkringen och omfattningen av den.
(Jfr 19 kap. 4 § promemorian och 10 kap. 4 § PFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, handlar om den information som försäkringsbolagen och de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektivavtal som behandlar den aktuella försäkringsfrågan skall lämna innan försäkringsavtalet ingås. Paragrafen har för kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring sin motsvarighet i 18 kap. 3 §. Den har vid gruppersonförsäkring en motsvarighet i 19 kap. 5 §. – Övervägandena finns i avsnitt 11.2. – Det hänvisas till kommentaren till 18 kap. 3 §.
4 § När en försäkring har meddelats skall försäkringsbolaget snarast på ett ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked för de anställdas kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen samt om viktiga begränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när försäkringen har ändrats eller förnyats, om de nya försäkringsvillkoren innebär en begränsning av försäkringsskyddet eller en väsentlig ändring av försäkringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet och avvikelsen inte är till nackdel för den som beskedet är riktat till, gäller uppgiften i
försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas om den som försäkringsbeskedet är riktat till har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre är giltig.
(Jfr 19 kap. 5 § promemorian och 10 kap. 5 § PFL.)
Paragrafen behandlar skyldigheten att sända försäkringsbesked samt beskedets innehåll och vissa civilrättsliga verkningar. Den har för kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring sin motsvarighet i 18 kap. 4 § och för gruppersonförsäkring en motsvarighet i 19 kap. 6 §. Vid individuell personförsäkring finns motsvarande bestämmelser i 10 kap. 4 § (jfr också 10 kap. 9 §). – Övervägandena finns i avsnitt 11.2. – Det hänvisas till kommentaren till 18 kap. 4 §. Kraven får dock här bedömas med hänsyn till den kollektivavtalsgrundade personförsäkringens särdrag. Man kan sålunda inte begära att försäkringsbolaget i beskedet skall ange precis hela den komplicerade reglering av skyddet som försäkringen kan innebära. Närmast får man normalt fordra av försäkringsbolaget att de väsentliga begränsningarna av försäkringen angetts och, beträffande undantag i övrigt, att beskedet inte felaktigt framstår som en uttömmande beskrivning av försäkringsskyddet.
5 § Under försäkringstiden skall försäkringsbolaget och arbetsmarknadsparterna i skälig omfattning informera arbetsgivare, anställda och andra som omfattas av försäkringen om sådana förhållanden rörande denna som det är av betydelse för dem att känna till. Försäkringsbolaget har informationsskyldigheten med anledning av försäkringsfall, och skyldigheten gäller också mot andra som har anspråk mot bolaget. Det som sägs i 10 kap. 7 § andra och tredje styckena om information vid försäkringsfall och i 10 kap. 8 § om möjligheter till överprövning m.m. tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring.
(Jfr 19 kap. 4 § andra stycket promemorian och 10 kap. 4 § andra stycket PFL.)
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlar försäkringsbolagets och arbetsmarknadsparternas generella skyldighet att informera de försäkrade under försäkringstiden. Paragrafen har vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring sin motsvarighet i 18 kap. 5 § och vid gruppersonförsäkring sin motsvarighet i 19 kap. 7 §. För individuell personförsäkring finns motsvarande bestämmelser i 10 kap. 5, 7 och 8 §§. – Övervägandena finns i avsnitt 11.2. – Det hänvisas till kommentaren till 18 kap. 5 § och 19 kap. 7 § samt 10 kap. 7 och 8 §§.
6 § Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt 3–5 §§, tillämpas 10 kap. 10–12 §§. En anställd som omfattas av försäkringsskyddet skall då anses som en konsument som tecknat individuell försäkring.
(Paragrafen saknar motsvarighet i promemorian och PFL.)
I paragrafen hänvisas till de marknadsrättsliga sanktionssystem som anges i 10 kap. 10–12 §§. Paragrafen har för kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring sin motsvarighet i 18 kap. 6 §. – Övervägandena finns i avsnitt 11.2. – Det hänvisas till kommentarerna till 18 kap. 6 § och 10 kap. 10–12 §§.
Tiden för försäkringsbolagets ansvar
7 § När en arbetsgivare tecknar en personförsäkring som han enligt kollektivavtal är skyldig att teckna, räknas tiden för försäkringsbolagets ansvar från och med den dag då han blev bunden av kollektivavtalet eller den dag som anges i kollektivavtalet. I annat fall räknas tiden från och med dagen efter den då ansökan om försäkring avgavs till försäkringsbolaget, om inte annat har avtalats eller framgår av omständigheterna.
Om ett försäkringsfall inträffar innan avtal träffats om en särskild utformning av försäkringsskyddet, bestäms ansvaret efter vad som är skäligt med hänsyn till den försäkrades förhållanden och de villkor som gäller för övriga försäkrade.
(Jfr 19 kap. 6 § promemorian och 10 kap. 6 § PFL.)
Paragrafen anger från vilken tidpunkt försäkringsbolagets ansvar löper dels då försäkringen tecknas på grund av arbetsgivarens förpliktelse enligt ett kollektivavtal, dels då den tecknas utan stöd av ett sådant avtal. Paragrafen har vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring sin motsvarighet i 18 kap. 7 § och vid gruppersonförsäkring sin motsvarighet i 19 kap. 9 och 10 §§. För individuell personförsäkring finns motsvarigheten i 11 kap. 2 §. – Övervägandena finns i avsnitt 11.1 och 11.3. – Det hänvisas till kommentaren till 18 kap. 7 §.
Uppsägning av försäkringen
8 § Försäkringsvillkoren får innehålla att försäkringen inte kan upphöra på grund av uppsägning, så länge arbetsgivaren enligt kollektivavtal är skyldig att hålla försäkringen. Om ett sådant villkor inte gäller, tillämpas andra stycket.
En försäkring som gäller tills vidare kan sägas upp till utgången av månaden efter den då uppsägning sker. Om försäkringen gäller för viss tid, kan försäkringsbolaget säga upp den för upphörande i förtid bara om premien inte betalas i rätt tid och dröjsmålet inte är av ringa betydelse. Uppsägningstiden vid dröjsmål med premie för senare premieperiod än den första skall vara minst en månad, räknat från det att försäkringsbolaget avsände uppsägningen till arbetsgivaren.
(Jfr 19 kap. 7 § promemorian och 10 kap. 7 § PFL.)
Paragrafen behandlar parternas möjligheter att säga upp försäkringen. Den har vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring sin motsvarighet i 18 kap. 8 § och vid gruppersonförsäkring delvis motsvarighet i 19 kap. 11–14 §§. – Övervägandena finns i avsnitt 11.3 och 11.5. – Det hänvisas till kommentaren till 18 kap. 8 §.
Ändring av försäkringen
9 § Försäkringsbolaget får i försäkringsvillkoren förbehålla sig rätt att ändra försäkringen under försäkringstiden. En ändring till de försäkrades nackdel får dock göras bara med godkännande av de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektivavtal som försäkringen följer.
Försäkringsvillkor som har utformats genom en särskild överenskommelse mellan försäkringsbolaget och den anställde får inte ändras till den anställdes nackdel utan dennes samtycke.
(Jfr 19 kap. 8 § promemorian och 10 kap. 8 § PFL.)
Paragrafen anger förutsättningarna för att försäkringsbolaget skall få ändra försäkringen. Den har vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring sin motsvarighet i 18 kap. 9 § och vid gruppersonförsäkring en motsvarighet i 19 kap. 17 §. Vid individuell personförsäkring finns motsvarande bestämmelser i 11 kap. 7 §. – Övervägandena finns i avsnitt 11.1 och 11.3. – Det hänvisas till kommentaren till 18 kap. 9 §. Andra stycket har sin bakgrund bl.a. i de försäkringsformer som tillåter individuella avtal med den anställde om kollektivavtalsgrundad personförsäkring, t.ex. s.k. tiotaggarförsäkring.
Efterskydd m.m.
10 § En försäkrad som lämnar sin anställning har rätt till efterskydd, premiefri försäkring (fribrev) eller fortsättningsförsäkring enligt vad som föreskrivs i försäkringsvillkoren. Detsamma gäller när någon av annan anledning inte längre uppfyller kraven för att omfattas av försäkringen.
Fortsättningsförsäkring anses som kollektivavtalsgrundad försäkring. I stället för 7–9 §§ tillämpas dock 11 kap. 2–7 §§ och 13 kap. vid fortsättningsförsäkring.
(Jfr 19 kap. 9 § promemorian och 10 kap. 9 § PFL.)
Paragrafen innehåller en påminnelse om den försäkrades tänkbara möjlighet till efterskydd, fribrev och fortsättningsförsäkring när det ordinarie försäkringsskyddet inte längre gäller. Den har vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring sin motsvarighet i 18 kap. 10 §. – Övervägandena finns i avsnitt 11.7.
Av andra stycket framgår att fortsättningsförsäkring här räknas som kollektivavtalsgrundad försäkring, varvid dock vissa särregler gäller. Sålunda tillämpas 11 kap. om individuell försäkring när väl ansökan skett om fortsättningsförsäkring, och detsamma gäller betalning av premien. Möjlighet finns dock att avvika från dessa regler genom en central överenskommelse enligt 1 kap. 7 §.
Vad angår situationen när den som lämnar sin anställning får fribrev innebär ett fribrev som avser pensioneringen en uppskjuten pensionsrätt som helt grundar sig på den tidigare anställningen. Det är därför naturligt att försäkringen även i fortsättningen behandlas som en kollektivavtalsgrundad försäkring. De bestämmelser som närmast kommer i fråga (14– 16 kap.) är dock väsentligen desamma, oavsett försäkringstypen.
I övrigt hänvisas till kommentaren till 18 kap. 10 §.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
11 § Det som sägs i 11 kap. 8–10 §§ om konkurs m.m. tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring. I fall som avses där har försäkringstagaren alltid rätt att säga upp en kollektivavtalsgrundad personförsäkring att upphöra omedelbart.
(Varken promemorian eller PFL innehåller någon motsvarande bestämmelse.)
Paragrafen handlar om vissa följder av att ett försäkringsbolag försätts i konkurs m.m. Den har sina motsvarigheter för kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring i 18 kap. 11 § och för gruppersonförsäkring i 19 kap. 18 §. – Saken berörs i avsnitt 11.3.
Om försäkringsbolaget går i konkurs, har konkursboet rätt att säga upp en kollektivavtalsgrundad sjuk- eller olycksfallsförsäkring med fjorton dagars uppsägningstid. Arbetsgivaren får säga upp en kollektivavtalsgrundad personförsäkring till omedelbart upphörande. I övrigt hänvisas till kommentaren till 11 kap. 8–10 §§.
Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
12 § Det som sägs i 12 kap. 1–4 och 6–12 §§ om begränsningar av försäkringsbolagets ansvar tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring. Försäkringsbolaget får dock inte vid tillämpning av 12 kap. 1–3 §§ mot den försäkrade åberopa att någon annan än denne eller någon medförsäkrad har eftersatt sin upplysningsplikt eller haft vetskap om detta.
(Jfr 19 kap. 11 § promemorian och 10 kap. 11 § PFL.)
Paragrafen anger i vilken utsträckning som begränsningar av försäkringsbolagets ansvar är möjliga. Den har sina motsvarigheter vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring i 18 kap. 12 § och vid gruppersonförsäkring i 19 kap. 19 §. – Övervägandena finns i avsnitt 11.4. – Det hänvisas till kommentaren till 19 kap. 19 §. Också bestämmelsen i denna paragraf kan sättas åt sidan till de försäkrades nackdel genom en central överenskommelse enligt 1 kap. 7 §. Det bör framhållas att om en arbetsgivare lämnat felaktiga upplysningar exempelvis om en anställds hälsa detta kan åberopas också mot den anställde när denne haft vetskap om förhållandet.
Förfogande över försäkringen
13 § Det som sägs i 14 kap. om förfogande över försäkringen tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring, om inte annat sägs i andra stycket.
Försäkringsbolaget kan i försäkringsvillkoren bestämma att den försäkrade inte får överlåta eller pantsätta sin rätt enligt försäkringen. Ett förfogande i strid mot en sådan bestämmelse är utan verkan. Ett förbud mot överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i konkurs i vidare mån än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning.
(Jfr 19 kap. 12 § promemorian och 10 kap. 2 och 12 §§ PFL.)
Paragrafen reglerar den försäkrades rätt att på olika sätt förfoga över försäkringen. Den har ingen motsvarighet vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring men däremot vid gruppersonförsäkring, 19 kap. 24 §. – Övervägandena finns i avsnitt 11.7. – Det hänvisas till kommentaren till 19 kap. 24 §. Rätten att göra ett individuellt förmånstagarförordnande kan uteslutas genom en central överenskommelse enligt 1 kap. 7 §.
Förhållandet till borgenärerna
14 § Det som sägs i 15 kap. om förhållandet till borgenärerna tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring.
(Jfr 19 kap. 2 § promemorian och 10 kap. 2 § PFL.)
Bestämmelsen gör lagens regler om förhållandet till borgenärerna direkt tillämpliga på kollektivavtalsgrundad personförsäkring. Paragrafen saknar motsvarighet vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring men har däremot en motsvarighet vid gruppersonförsäkring, 19 kap. 25 §. – Övervägandena finns i avsnitt 11.7. – Det hänvisas till kommentaren till 15 kap.
Regleringen av försäkringsfall, m.m.
15 § Det som sägs i 16 kap. 1–5 och 10 §§ om regleringen av försäkringsfall m.m. tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring.
(Jfr 19 kap. 2 § promemorian och 10 kap. 2 § PFL.)
Paragrafen föreskriver att reglerna om skadereglering, preskription och regressrätt vid individuell personförsäkring skall tillämpas även vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring. I övrigt passar reglerna i 16 kap. inte vid denna försäkringstyp. Paragrafen har sina motsvarigheter vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring i 18 kap. 14 § och gruppersonförsäkring i 19 kap. 26 §. – Övervägandena finns i avsnitt 11.6. – Det hänvisas till kommentaren till de aktuella paragraferna i 16 kap.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006. Genom lagen upphävs lagen (1927:77) om försäkringsavtal, lagen (1927:78) angående införande av lagen om försäkringsavtal och konsumentförsäkringslagen (1980:38).
2. För försäkringsavtal som har ingåtts före ikraftträdandet och inte förnyats därefter (äldre försäkringar) gäller äldre bestämmelser, om inte annat följer av 3–9. Har förnyelse skett efter ikraftträdandet, gäller den nya lagen.
3. Bestämmelserna i 10 kap. 5–8 och 10–12 §§ tillämpas på äldre personförsäkringar. Detsamma gäller 10 kap. 9 §, om villkoren har ändrats efter ikraftträdandet och information inte har lämnats enligt 6 §.
4. Bestämmelserna i 12 kap. tillämpas på äldre personförsäkringar, om tillämpning av äldre rätt skulle leda till ett resultat som är uppenbart oskäligt mot försäkringstagaren eller dennes rättsinnehavare.
5. Bestämmelserna i 13 kap. tillämpas på äldre personförsäkringar när en premie enligt försäkringsavtalet skall betalas efter ikraftträdandet. Bestämmelserna i 13 kap. 4 § tillämpas dock bara om meddelande har begärts efter ikraftträdandet.
6. Bestämmelserna i 14 kap. 1–14 §§ tillämpas på äldre personförsäkringar i fråga om förfoganden över försäkringarna som sker efter ikraftträdandet. Om en händelse som avses i 14 kap. 15 § inträffar efter ikraftträdandet, tillämpas även den bestämmelsen på äldre personförsäkringar.
7. Bestämmelserna i 15 kap. tillämpas på äldre personförsäkringar, om ett beslut om utmätning, konkurs eller offentligt ackord meddelas efter ikraftträdandet. En äldre livförsäkring får dock inte utmätas med stöd av 15 kap. 3 §, om den skulle ha undantagits från utmätning enligt 116 § första stycket lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
8. Bestämmelserna i 16 kap. 1–4 och 10 §§ tillämpas på äldre personförsäkringar, om försäkringsfallet inträffar efter ikraftträdandet. Bestämmelserna i 16 kap. 6–9 §§ tillämpas på äldre personförsäkringar, om uppsägningen eller meddelandet om vägran att teckna eller förnya en försäkring har avsänts efter ikraftträdandet eller om 11 kap. 1 eller 3 § annars är tillämplig.
9. När bestämmelser i denna lag är tillämpliga på äldre försäkringar, gäller också 1 kap. 6 och 7 §§. Om en äldre personförsäkring ingår som del i en skadeförsäkring, tillämpas 3–9 bara i den utsträckning som följer av 1 kap. 8 §.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna har fått en annan disposition och delvis annat innehåll än i promemorian. De är utformade väsentligen enligt Lagrådets förslag utom punkt 4. Övervägandena finns i avsnitt 12.
Enligt punkt 1 träder den nya försäkringsavtalslagen i kraft den 1 januari 2006 och då upphör den gamla lagstiftningen att gälla. Av punkt 2–9 framgår i vad mån äldre lag skall tillämpas efter ikraftträdandet.
Punkt 2 ger uttryck för huvudregeln rörande lagstiftningens inverkan på äldre avtal. Äldre rätt gäller för äldre försäkringar, alltså försäkringar som meddelats före ikraftträdandet, om de inte förnyats därefter. Med förnyelse avses också det som i en del villkor kallas för förlängning.
De följande punkterna innehåller en rad undantag från denna princip. De rör alla personförsäkring. I fråga om skadeförsäkringar regleras äldre avtal enbart av 1927 års FAL eller 1980 års KFL.
Enligt punkt 3 har försäkringsbolaget samma informationsskyldighet under försäkringstiden vid äldre och vid nya individuella personförsäkringar oavsett om försäkringarna förnyats eller ej. Det avgörande för det civilrättsliga ansvaret är om villkoren ändrats.
Punkt 4 innebär att undantagsvis den nya lagens 12 kap. blir tillämpligt på äldre personförsäkringar. Förutsättningen är att äldre rätt skulle leda till uppenbar oskälighet. Regeln är alltså avsedd att bara tillämpas i undantagsfall, där resultatet annars skulle bli klart stötande. Tänkbara exempel är att 12 kap. 2 § tredje stycket utan tvivel skulle ha kunnat åberopas om den nya lagen hade gällt eller att försäkringsbolaget åberopar brott mot upplysningsplikten många år efter det att den frist gått ut som anges i 12 kap. 4 §. Över huvud taget bör hänsyn tas bl.a. till den tid som förflutit sedan ikraftträdandet. Ju längre tid som gått, desto mindre rimligt kan det verka att tillämpa äldre och strängare regler på ett kontraktsbrott från försäkringstagarens sida.
Genom punkt 5 får försäkringstagaren efter ikraftträdandet genast utvidgat skydd vid dröjsmål att betala premien för äldre försäkringar.
Punkt 6 innebär bl.a. att förfoganden över personförsäkringar i alla avseenden bedöms enligt den lagstiftning som gäller då de företas. Eftersom 14 kap. i stora delar stämmer med äldre rätt, får valet av lagstiftning begränsad betydelse.
Enligt punkt 7 gäller den nya lagens skydd för personförsäkringar mot borgenärer efter ikraftträdandet oavsett om en äldre försäkring förnyats eller ej.
Punkt 8 innebär att de nya reglerna om reglering av försäkringsfall tillämpas om försäkringsfallet inträffat efter ikraftträdandet. Detsamma gäller beträffande bl.a. risken för vissa meddelanden och försäkringsbolagets regressrätt.
Enligt punkt 9 gäller bestämmelserna i 1 kap. om tvingande regler också när lagen enligt det sagda är tillämplig på äldre försäkringar. När en personförsäkring ingår i en skadeförsäkring, föreskrivs i 1 kap. 8 § att skadeförsäkringsregler i princip är tillämpliga om inte annat sägs i lagen. Bestämmelserna i 14 och 15 kap. tillämpas dock på personförsäkringen. Äldre personförsäkringsregler gäller i övrigt bara om en paragraf i skadeförsäkringsreglerna hänvisar till bestämmelserna om personförsäkring (se 4 kap. 12 §, 7 kap. 10 § och 8 kap. 21 §).
I den utsträckning 12 och 14–16 kap. är tillämpliga på kollektiva försäkringar (jfr 19 kap. 19 och 24–26 §§ och 20 kap. 12–15 §§) gäller det som sägs i punkt 4 och 6–8 även för dessa försäkringar.
Hänvisningar till S14-1
14.2. Förslaget till lag om säkerhetsrätt i försäkringsersättning
1 § Vid tillämpningen av 9 kap. försäkringsavtalslagen (2004:000) om tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet gäller bestämmelserna i denna lag.
Avtalsvillkor som inskränker de rättigheter som följer av denna lag är ogiltiga mot den som har förmånsrätt i fast egendom eller tomträtt.
Lagen knyter an till de bestämmelser i försäkringsavtalslagen som reglerar tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet. Enligt 9 kap. 1 § i den lagen gäller en försäkring som avser värdet av en fastighet eller värdet av en fast eller lös sak till förmån för, utöver försäkringstagaren, bl.a. den som har viss säkerhetsrätt i egendomen. Om en försäkring på detta sätt gäller till förmån för flera, har enligt 9 kap. 5 § egendomens ägare rätt att
få försäkringsersättningen framför en borgenär som har viss förmånsrätt, förutsatt att borgenärens säkerhet inte väsentligt minskar genom försäkringsfallet.
I denna lag finns kompletterande bestämmelser till de angivna bestämmelserna i försäkringsavtalslagen. Lagen ersätter lagen (1927:79) om rätt för borgenär till betalning ur ersättning på grund av brandförsäkringsavtal.
I paragrafens första stycke anges lagens tillämpningsområde. Lagen skall tillämpas på de borgenärer som anges i 9 kap. 5 § försäkringsavtalslagen. Lagen gäller alltså, till skillnad från 1927 års lag, också vid annan försäkring än brandförsäkring och även i fråga om andra säkerhetsrätter än panträtt i fast egendom och i tomträtt.
Enligt andra stycket är lagen tvingande till förmån för borgenärer med förmånsrätt i fast egendom eller tomträtt. I förhållande till övriga borgenärer som omfattas av lagen och till egendomens ägare är den dock dispositiv. Det är således möjligt att t.ex. genom försäkringsavtalet inskränka ägarens rätt att uppbära ersättning enligt 2 §.
2 § Om försäkringsersättningen för skada på egendom uppgår till högst en tiondel av värdet av den egendom i vilken en säkerhetsrätt gäller, har ägaren av den försäkrade egendomen rätt att framför borgenären få ersättningen av försäkringsbolaget. Är ersättningen större, får den utan borgenärens medgivande betalas ut till någon annan endast om skadan har avhjälpts eller säkerhet som länsstyrelsen har godkänt har ställts för att ersättningen skall betalas tillbaka för den händelse skadan inte avhjälps inom skälig tid.
Visar inte ägaren inom två månader efter det att ersättningen skulle ha betalats att han har rätt att få beloppet, eller har ett utbetalat belopp betalats tillbaka, skall bolaget deponera beloppet hos länsstyrelsen för utbetalning till den som har rätt till beloppet. Bolaget skall samtidigt lämna uppgift om en sådan borgenär vars namn och adress har anmälts hos bolaget och skriftligen underrätta borgenären om depositionen.
I första stycket preciseras den närmare innebörden av bestämmelsen i 9 kap. 5 § försäkringsavtalslagen att den försäkrade egendomens ägare har rätt till försäkringsersättningen framför en borgenär med viss förmånsrätt förutsatt att inte dennes säkerhet väsentligt minskar genom försäkringsfallet. Förutsättningarna för ägarens företrädesrätt sätts i relation till värdet av den egendom där säkerhetsrätten gäller. Egendomens ägare har alltid rätt att framför borgenären uppbära försäkringsersättning, om ersättningen uppgår till högst en tiondel av värdet av den egendom där säkerhetsrätten gäller. För dessa fall kan man alltså aldrig anse att borgenärens säkerhet väsentligt minskar. Det är ägaren som skall visa att försäkringsersättningen inte är större än vad som anges i paragrafen; många gånger torde detta stå klart utan någon närmare utredning. I alla andra fall har dock borgenären företräde. Det anges därför i andra meningen att ersättning som är större än en tiondel av värdet av den egendom där säkerhetsrätten gäller får betalas ut till någon annan utan borgenärens medgivande endast om skadan har avhjälpts eller av länsstyrelsen godkänd säkerhet har ställts. Som avhjälpande räknas också att egendom vari säkerhetsrätten gäller återanskaffas om rätten kvarstår i den nya egendomen.
I andra stycket regleras under vilka förutsättningar ett försäkringsbolag är skyldigt att nedsätta försäkringsersättning hos länsstyrelsen. Bestämmelsen överensstämmer i allt väsentligt med regleringen i 1927 års lag.
3 § Om ett ersättningsbelopp har deponerats hos länsstyrelsen, skall denna så snart det kan ske sätta ut sammanträde för förhandling om rättsägares anspråk och beloppets fördelning. Kallelse till sammanträdet skall genom länsstyrelsens försorg minst fjorton dagar i förväg sändas till den försäkrade egendomens ägare och till kända borgenärer med säkerhetsrätt i egendomen, med uppmaning att anmäla anspråk senast vid sammanträdet. Om det finns särskilda skäl, skall en kungörelse om sammanträdet minst fjorton dagar i förväg föras in i Post- och Inrikes Tidningar.
I fråga om fördelning av ersättningsbeloppet gäller vad som föreskrivs om fördelning av köpeskilling vid exekutiv försäljning av egendomen.
I första stycket ges vissa handlingsregler för länsstyrelsen för de fall ett ersättningsbelopp har nedsatts hos länsstyrelsen. Bestämmelserna motsvarar i stort reglerna i 1927 års lag, med de förändringar som föranleds av att denna lag har ett vidare tillämpningsområde.
Följden av att en borgenär inte anmäler sitt anspråk trots uppmaning från länsstyrelsen enligt första stycket är att borgenären inte kan göra anspråk på försäkringsersättningen. Borgenärens rätt i eventuellt kvarstående säkerhet påverkas alltså inte. Kungörelse skall införas i Post- och Inrikes Tidningar endast om det finns särskilda skäl. Detta är framför allt fallet om det finns betydande risk att okända borgenärer kan göra anspråk på en del av ersättningen.
När det gäller fördelningen av ersättningsbeloppet gäller utöver bestämmelserna i första stycket vad som föreskrivs om fördelning av köpeskilling vid exekutiv försäljning av egendomen, dvs. bl.a. bestämmelserna i 13 kap. utsökningsbalken. Detta framgår av andra stycket.
4 § Om försäkringsbolaget är ansvarigt för en inträffad skada i förhållande till en borgenär med säkerhetsrätt i egendomen, men inte mot egendomens ägare, inträder bolaget i borgenärens rätt i den mån försäkringsbolaget har betalat borgenärens fordran. Är fordringen intecknad, skall på ansökan av länsstyrelsen pantbrev eller företagsinteckningsbrev för det betalade beloppet utfärdas med företrädesrätt näst efter ett intecknat belopp, på vilket betalning inte utfallit, och överlämnas till bolaget som säkerhet för dess fordran.
Paragrafen innehåller bestämmelser om ett försäkringsbolags rätt att träda in i en borgenärs rätt mot egendomens ägare och ansluter till 9 kap. 3 § försäkringsavtalslagen. Bestämmelserna motsvarar reglerna i 1927 års lag, med de förändringar som föranleds av att denna lag har ett vidare tillämpningsområde.
5 § Om det vid fördelningen av medel utfaller betalning på beloppet av ett pantbrev eller ett företagsinteckningsbrev, skall länsstyrelsen anmäla detta till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsregistrets inskrivningsdel och företagsinteckningsregistret. Anmälan skall göras genast efter det att fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft. En kopia av fördelningslängden skall fogas till anmälan.
Ansökan enligt 4 § skall göras i samband med anmälan som avses i första stycket i denna paragraf.
Paragrafen innehåller bestämmelser för de fall då det vid fördelningen av medel utfaller betalning på beloppet av ett pantbrev eller ett företagsinteckningsbrev. Bestämmelserna motsvarar reglerna i 1927 års lag, med de förändringar som föranleds av att denna lag har ett vidare tillämpningsområde.
6 § Även om försäkringsersättningen för en skada som avses i 2 § har fastställts vid förhandling mellan försäkringstagaren och försäkringsbolaget, får en borgenär med säkerhetsrätt i egendomen hos bolaget begära att beloppet skall, vad gäller hans rätt, fastställas på det sätt som anges i försäkringsavtalet. En sådan begäran skall framställas inom en månad efter det att skadan inträffade eller, om borgenärens namn och adress anmälts hos bolaget, inom fjorton dagar efter det att borgenären underättats om beloppets fastställande.
Framställs begäran enligt första stycket av flera borgenärer, skall de gemensamt utse ett ombud att föra talan i saken. Om de inte kommer överens, skall ombudet utses av länsstyrelsen.
Paragrafen reglerar en borgenärs rätt att hos försäkringsbolaget begära att skadans belopp, såvitt angår hans rätt, skall fastställas enligt försäkringsavtalet trots att beloppet har fastställts vid förhandling mellan försäkringstagaren och försäkringsbolaget. Bestämmelserna motsvarar reglerna i 1927 års lag.
7 § Behörig länsstyrelse enligt denna lag är länsstyrelsen i det län där säkerhetsrätten är registrerad eller, när det inte har skett, det län där egendomen fanns vid försäkringsfallet. Om egendomen fanns utomlands, är länsstyrelsen i Stockholms län behörig.
Paragrafen reglerar vilken länsstyrelse som är behörig för sådana fall som omfattas av lagen. Paragrafen saknar motsvarighet i 1927 års lag. En reglering av behörighetsfrågan har ansetts nödvändig mot bakgrund av att den nya lagen omfattar även säkerhetsrätt i lös egendom.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006, då lagen (1927:79) om rätt för borgenär till betalning ur ersättning på grund av brandförsäkringsavtal skall upphöra att gälla.
2. Den nya lagen tillämpas på försäkringar som har meddelats eller förnyats efter ikraftträdandet. På försäkringar som har meddelats före ikraftträdandet och inte förnyats därefter gäller äldre bestämmelser.
Av bestämmelsen följer att lagen träder i kraft samma dag som den nya försäkringsavtalslagen. Övergångsbestämmelserna har utformats i enlighet med huvudregeln i den lagen, dvs. att lagen tillämpas på försäkringar som meddelas eller förnyas efter ikraftträdandet.
14.3. Förslaget till lag om statliga grupplivförsäkringar
Bestämmelserna i 12 kap. 1–4 och 6–12 §§, 14 och 15 kap., 16 kap.1–5 och 10 §§ samt 20 kap.4, 10, 12 och 13 §§försäkringsavtalslagen (2004:000) gäller för grupplivförsäkringar som meddelas av staten. Vid tillämpning av 14 och 15 kap.
och i fråga om rätten till försäkringsersättning i övrigt anses varje försäkrad som försäkringstagare, om försäkringen gäller på hans liv.
Försäkringsvillkor, som i jämförelse med de i första stycket angivna bestämmelserna är till nackdel för den försäkrade eller hans rättsinnehavare, är tillåtna om villkoren har godkänts av en central arbetstagarorganisation.
De statliga grupplivförsäkringarna regleras i avtal av den 29 januari 1988 om statens tjänstegrupplivförsäkring (TGL-S) samt i ett antal författningar, bl.a. förordningen (1988:243) om grupplivförsäkring för vissa lokalanställda arbetstagare vid svenska utlandsmyndigheter, förordningen (1988:244) om grupplivförsäkring för deltagare i vissa arbetsmarknadspolitiska program, förordningen (1988:245) om grupplivförsäkring för doktorander, förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga samt förordningen (2003:56) om tjänstepension och tjänstegrupplivförsäkring för vissa arbetstagare med icke-statlig anställning.
Genom lagen har införts bestämmelser som innebär att de statliga grupplivförsäkringarna – oavsett om de är författningsreglerade eller om de har sin grund i kollektivavtal – följer de bestämmelser i försäkringsavtalslagen som gäller för kollektivavtalsgrundad personförsäkring.
I andra stycket har det skapats en möjlighet att avvika från bestämmelserna i försäkringsavtalslagen till den försäkrades eller hans rättsinnehavares nackdel. En motsvarande reglering för kollektivavtalsgrundad försäkring finns i 1 kap. 7 § försäkringsavtalslagen. Enligt bestämmelsen skall sådana från försäkringsavtalet avvikande villkor vara tillåtna endast om villkoren har godkänts av en central arbetstagarorganisation. I vad mån sådana villkor kan tillämpas också på andra än den godkännande organisationens medlemmar och dessas anhöriga avgörs – såvitt gäller försäkring för anställda – av de regler som gäller på arbetsrättens område. För försäkringslagstiftningens del är det alltså tillräckligt att villkoren har godkänts av en central organisation. Sedan en central organisation har godkänt att villkoren får tillämpas på organisationens medlemmar, kan de användas även vid försäkring för andra än anställda.
Lagens rubrik har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006 och tillämpas även på försäkringar som har meddelats dessförinnan. Det som sägs i punkterna 6 och 7 övergångsbestämmelserna till försäkringsavtalslagen (2004:000) skall dock tillämpas på motsvarande sätt. I fråga om försäkringsfall som har inträffat före ikraftträdandet tillämpas äldre rätt.
Enligt övergångsreglerna, som delvis har utformats efter Lagrådets förslag, skall äldre bestämmelser tillämpas i fråga om försäkringsfall som har inträffat före ikraftträdandet. Detta motiveras av att det, när det gäller de statliga försäkringarna, inte finns något egentligt försäkringsavtal att utgå från och att det därmed är svårt att fastställa när en ny försäkring skall anses föreligga. En uttrycklig bestämmelse om de sakrättsliga verkningarna har tagits in i överensstämmelse med övergångsbestämmelserna till försäkringsavtalslagen.
14.4. Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken
10 kap. 3 § Rättigheter som inte kan överlåtas eller som i annat fall är av personlig art skall inte ingå i bodelning om det skulle strida mot vad som gäller för rättigheten. Dessutom skall pensionsrättigheter, även om de inte är av sådant slag som avses i första meningen, undantas från bodelning enligt vad som sägs i andra och tredje styckena.
Vid bodelning med anledning av en makes död skall en rätt till pension som den efterlevande maken har på grund av pensionssparavtal enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande inte ingå i bodelningen. Detsamma gäller en rätt till pension som den efterlevande maken har på grund av en försäkring, om det belopp som skall betalas ut skall beskattas som inkomst. Om pensionssparkontot eller försäkringen ägdes av den avlidna maken, tillämpas i stället bestämmelserna i lagen om individuellt pensionssparande eller försäkringsavtalslagen (2004:000).
Vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad skall en rätt till pension som någon av makarna har på grund av pensionssparavtal enligt lagen om individuellt pensionssparande helt eller delvis undantas från bodelningen, om det med hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt skulle vara oskäligt att hela pensionsrätten ingick. Detsamma gäller rätt till pension på grund av en försäkring, om det belopp som skall betalas ut skall beskattas som inkomst och försäkringen gäller rätt till
1. ålderspension eller sjukpension, eller
2. efterlevandepension om det finns en rätt till utbetalning av pensionen vid bodelningen.
Ändringen i andra stycket avser hänvisning till den nya försäkringsavtalslagen.
5 § Om försäkring eller försäkringsbelopp som vid försäkringstagarens död tillfaller en förmånstagare finns bestämmelser i försäkringsavtalslagen (2004:000).
Om förmånstagares rätt enligt pensionssparavtal finns bestämmelser i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande.
Ändringen i första stycket avser hänvisning till den nya försäkringsavtalslagen.
14.5. Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken
5 kap. 6 § Medel, som för särskilt angivet ändamål har anvisats gäldenären av staten, kommun eller annan menighet eller av samfund, stiftelse eller inrättning med allmännyttigt syfte eller har samlats in bland allmänheten, får ej utmätas, om det strider mot det angivna ändamålet.
Sedan medlen har betalats ut, gäller förbudet mot utmätning så länge de hålls avskilda.
Första och andra styckena gäller också medel för begravning som tillfaller ett dödsbo på grund av en försäkring eller en utfästelse av en arbetsgivare, i den mån beloppet inte överstiger det för dödsåret gällande prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
I det nya tredje stycket har intagits en bestämmelse med innebörd att försäkringsbelopp som tillfaller ett dödsbo för att täcka kostnader i samband med begravningen till viss del skall vara skyddat mot utmätning. Ett motsvarande skydd gäller också då begravningshjälp har
utbetalats till ett dödsbo på grund av en utfästelse av en arbetsgivare. En gräns för utmätningsfriheten är ett belopp motsvarande det prisbasbelopp som gäller för dödsåret.
För utmätningsfrihet gäller, utöver beloppsbegränsningen, att försäkringsbeloppet verkligen tillfaller dödsboet. Har försäkringstagaren t.ex. som förmånstagare satt in en av flera arvingar eller någon helt utomstående person, är således försäkringsersättningen inte skyddad mot utmätning. Om det däremot föreskrivs i villkoren eller om försäkringstagaren i särskilt förordnande angett att beloppet skall tillfalla inte dödsboet utan samliga dödsbodelägare, bör detta i allmänhet kunna jämställas med att beloppet tillfaller dödsboet och därför leda till utmätningsfrihet. I dessa fall har man ofta anledning att tolka förordnandet så att det varit avsikten att medlen skall tillfalla dödsboet.
Liksom i övrigt enligt reglerna i denna paragraf gäller förbudet mot utmätning av begravningshjälp redan då beloppet står inne hos försäkringsbolaget eller hos arbetsgivaren. Sedan ersättning betalats ut skall för utmätningsfrihet krävas att medlen hålls avskilda.
Begravningshjälp kan inte utmätas om det strider mot ändamålet med ersättningen, dvs. att täcka kostnader i samband med begravning. Framkommer det att begravningskostnaderna inte uppgått till det belopp som betalts ut och som hålls avskilt, finns det inte något hinder mot utmätning av överskjutande belopp. Vidare bör utmätning kunna ske om det är uppenbart att dödsboet inte har för avsikt att använda ersättningen för begravningskostnader. Det förhållandet att begravningskostnader först betalas av andra medel än den utbetalda ersättningen innebär inte i sig att begravningshjälpen får utmätas; det kan ofta vara naturligt att t.ex. någon av dödsbodelägarna förskotterar kostnader för att sedan få ersättning ur dödsboet.
Oberoende av vad som sagts ovan kan utmätning ske om utmätningsfordran avser just begravningskostnader – utmätningen strider då inte mot ändamålet.
14.6. Förslaget till lag om ändring i lagen (1930:106) om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda
Det som sägs i 9 kap. 2 § ärvdabalken om förordnande genom testamente till den som inte är född eller avlad vid testators död gäller också för förordnande genom annan rättshandling till förmån för den som inte är född eller avlad vid tiden för förordnandet.
Ändringen innebär endast en justering av den hänvisning som görs till tillämplig lagbestämmelse.
14.7. Förslaget till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt
12 § Om en förmånstagare enligt försäkringsavtalslagen (2004:000) vid försäkringstagarens död får förfoganderätten över försäkringen eller, utan att någon sådan rätt förvärvas, utbetalning på grund av försäkringen, skall vad förmånstagaren sålunda bekommer vid beräknande av arvsskatt anses som arvfallen
egendom. Vad som nu sagts gäller också vad som tillfaller någon enligt 14 kap. 7 § andra stycket försäkringsavtalslagen. Hälften av vad som tillfaller försäkringstagarens make i egenskap av förmånstagare är fritt från skatt.
Vidare skall
a) där en livförsäkring, som är kapitalförsäkring men ej livränteförsäkring, gäller på försäkringstagarens eller hans makes liv samt den rätt, som på grund av försäkringsavtalet någon av dem har, enligt 15 kap. försäkringsavtalslagen inte kunnat tas i mät för någonderas skuld, eller
b) där en försäkring tagits för olycksfall eller sjukdom, vid skattens beräknande från värdet av vad som tillfallit någon i egenskap av förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp som motsvarar sex gånger prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för det år under vilket skattskyldigheten inträdde. Har på grund av ett förordnande av samma person förmånstagaren tidigare fått ett sådant förvärv, som enligt 37 § 2 mom. är i beskattningshänseende likställt med en gåva, får likväl från värdet av vad som inom loppet av tio år tillfallit förmånstagaren ej avräknas mer än ett belopp som motsvarar sex gånger prisbasbeloppet enligt lagen om allmän försäkring för det år under vilket skattskyldighet inträdde för det senaste förvärvet.
Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt på en gång tillfaller någon såsom förmånstagare skall denne anses erhålla på grund av en och samma försäkring, och skall så anses som om försäkringen tagits vid tiden för den första insättningen och på villkor att premiebetalning skolat ske i den ordning, vari insättningarna i anstalten skett eller enligt avtal mellan anstalten och försäkringstagaren skolat äga rum.
Skattskyldighet enligt första stycket föreligger inte för rätt till pension som utgår på grund av pensionsförsäkring. Skattskyldighet föreligger inte heller för rätt till livränta som utgår på grund av annan försäkring än pensionsförsäkring i den mån vad som på grund av förordnande av samma person tillfallit den berättigade inte överstiger 2 500 kronor per år.
Angående vad som förstås med kapitalförsäkring och pensionsförsäkring stadgas i 58 kap. 2 § inkomstskattelagen (1999:1229).
Det som sägs i första och andra styckena gäller också i fråga om vad som tillfallit någon på grund av en sådan förmån från en kommun.
Vad som vid en försäkringstagares död tillfaller någon på grund av ett förordnande som avser en utländsk försäkring skall vid beräknande av arvsskatt behandlas som om det hade tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom ett testamente. För en kapitalförsäkring som ej är livränteförsäkring och som gäller på försäkringstagarens eller hans makes liv och för en försäkring som tagits för olycksfall eller sjukdom tillämpas bestämmelserna i andra stycket. För rätt till pension på grund av en utländsk försäkring som skall behandlas som pensionsförsäkring vid inkomsttaxeringen föreligger inte skattskyldighet. Vid övriga förvärv av livränta på grund av en utländsk försäkring tillämpas bestämmelserna i fjärde stycket andra meningen.
Med utländsk försäkring förstås en försäkring som har meddelats i en utomlands bedriven försäkringsrörelse.
Skattskyldighet föreligger inte för rätt till pension på grund av pensionssparavtal enligt 1 kap. 2 § lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande. När behållning på pensionssparkonto skall tas upp som en tillgång i dödsboet och avskattning skall ske enligt 58 kap. 33 § inkomstskattelagen skall behållningen tas upp till halva värdet.
Ändringarna avser huvudsakligen hänvisningar till den nya försäkringsavtalslagen. Även vissa redaktionella ändringar har gjorts. Ändringen i sjätte stycket har sin bakgrund i att den nya lagen innehåller regler om såväl gruppförsäkring som kollektivavtalsgrundad försäkring och att lagens regler tillämpas också på grupplivförsäkringar som meddelas av
staten. Med uttrycken kapitalförsäkring och livränteförsäkring avses detsamma som i 102–118 §§ i 1927 års FAL.
32 § Har efter det beslut meddelats om fastställande av skatt
a) kännedom erhållits om förut icke känt testamente;
b) ett testamente, ett förmånstagarförordnande enligt försäkringsavtalslagen (2004:000) eller ett motsvarande förordnande som avser en utländsk försäkring, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;
c) genom lagakraftvunnen dom eljest blivit bestämt angående delningen av egendom i dödsbo, där skatten fastställts med ledning av handling, som avses i 15 § 1, 1 a och 2 mom., 15 a § eller 16 §;
d) omständighet inträffat som föranleder tilläggsbouppteckning;
e) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde föreliggande omständighet, som föranleder, att i deklaration uppgiven behållning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklarationen angivits;
f) kunskap vunnits om förhållande, som föranleder tillämpning av 19 §;
g) klarhet vunnits om hur arvet slutligen skall fördelas i sådana fall som avses i 18 §;
h) kunskap vunnits om att sådan delning som avses i 15 § 1 a mom. har skett; och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, för någon lott skatt skolat gäldas utöver vad för lotten beräknats, skall efterbeskattning ske med sålunda felande belopp.
Ändringen i första stycket avser, utöver vissa redaktionella ändringar, hänvisningen till den nya försäkringsavtalslagen.
37 § 2 mom. Skatt såsom för gåva utgår för vad som i enlighet med försäkringsavtalslagen (2004:000) i annat fall än i 12 § avses tillfaller någon i egenskap av förmånstagare.
Vid denna beskattning skall bestämmelserna i 12 § andra–femte styckena tillämpas.
Som gåva beskattas även vad som i annat fall än i 12 § sjunde stycket avses tillfaller någon på grund av förordnande som avser utländsk försäkring. Därvid skall bestämmelserna i nämnda stycke tillämpas.
Ändringen i 2 mom. avser hänvisningen till den nya försäkringsavtalslagen.
49 § Där någon i enlighet med försäkringsavtalslagen (2004:000) blivit insatt såsom förmånstagare, åligger det försäkringsgivaren att angående händelse, som enligt denna lag medför skattskyldighets inträde, lämna kontrolluppgift till Skatteverket och därvid även uppge övriga förhållanden av betydelse för skattens bestämmande. Närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Uppgiftsskyldighet föreligger dock icke, därest försäkringsbeloppet eller, i fråga om belopp som utfaller periodiskt, det sammanlagda årsbeloppet ej överstiger 13 000 kronor. Där fråga är om flera försäkringar, skall vad nu sagts hava avseende å försäkringarnas sammanlagda belopp.
Uppgift enligt första stycket skall för varje kalenderår lämnas senast den 31 januari följande år. Har skattskyldighet inträtt till följd av dödsfall, skall dock uppgift lämnas inom en månad efter det försäkringsgivaren erhöll vetskap om dödsfallet.
Vad i första och andra styckena sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall, som avses i 12 § sjätte stycket.
Ändringen i första stycket avser hänvisningen till den nya försäkringsavtalslagen.
59 § Har efter det beslut meddelats om fastställande av skatt
a) kännedom erhållits om förut icke känt testamente;
b) ett testamente, ett förmånstagarförordnande enligt försäkringsavtalslagen (2004:000) eller ett motsvarande förordnande som avser en utländsk försäkring, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;
c) genom lagakraftvunnen dom eljest blivit bestämt angående delningen av egendom i dödsbo, där skatten fastställts med ledning av handling, som avses i 15 § 1, 1 a och 2 mom, 15 a § eller 16 §;
d) omständighet inträffat som föranleder tilläggsbouppteckning;
e) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde föreliggande omständighet, som föranleder att i deklaration uppgiven behållning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklarationen angivits;
f) klarhet vunnits om hur arvet slutligen skall fördelas i sådana fall som avses i 18 §;
g) genom sådan delning, som enligt 32 § h) föranlett efterbeskattning, fördelningen av kvarlåtenskapen kommit att avvika från den som legat till grund för skattens fastställande;
och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, någon skattskyldig haft att gälda mindre skatt än vad beräknats, skall honom påförd skatt nedsättas med sålunda för högt beräknat belopp.
Ansökan om återvinning av skatt efter vad nu sagts görs skriftligen och tas upp av Skatteverket.
Ändringen i första stycket avser, utöver vissa redaktionella ändringar, hänvisningen till den nya försäkringsavtalslagen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.
2. Har skattskyldighet inträtt före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser tillämpas.
3. I fråga om förmånstagarförordnanden som har gjorts enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal gäller äldre bestämmelser.
Om skattskyldigheten har inträtt före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, skall enligt allmänna principer på skatterättens område äldre bestämmelser tillämpas. Detta förhållande regleras uttryckligen i punkt 2. Enligt punkt 3 följer äldre förmånstagarförordnanden äldre rätt.
14.8. Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.
1 § Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt
2. marknadsföringslagen (1995:450),
3. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,
4. lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare,
5. lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling,
6. lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer,
7. försäkringsavtalslagen (2004:000). Bestämmelserna i 14, 15 och 16–22 §§ tillämpas inte i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen, marknadsföringslagen eller försäkringsavtalslagen. I mål enligt marknadsföringslagen eller försäkringsavtalslagen tillämpas inte heller 13 a §. I stället gäller vad som föreskrivs i dessa lagar.
Försäkringsavtalslagen innehåller olika bestämmelser om ett försäkringsbolags skyldighet att informera försäkringstagaren och andra i olika avseenden. Om ett försäkringsbolag underlåter att lämna den information som föreskrivs, har Marknadsdomstolen möjlighet att meddela bolaget åläggande. När det gäller information om försäkringar som tecknas av en konsument eller ett dödsbo följer möjligheten att meddela sådant åläggande av marknadsföringslagen medan den för övriga fall – t.ex. i fråga om försäkringar som tecknas av näringsidkare – regleras direkt i försäkringsavtalslagen. Eftersom Marknadsdomstolen i de senare fallen således kommer att tillämpa bestämmelserna i försäkringsavtalslagen, har ett tillägg gjorts i första stycket.
Även beträffande mål om åläggande att lämna information till näringsidkare tillämpas på förfarandet marknadsföringslagens bestämmelser rörande mål om åläggande att lämna information enligt 15 § den lagen. I andra stycket har därför angetts att vissa av förfarandereglerna i den senare lagen inte är tillämpliga i mål om åläggande av information enligt försäkringsavtalslagen.
14.9. Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar
82 § Fordran som på grund av moderskapsförsäkring innestår hos understödsförening får ej utmätas.
Om utmätningsfrihet för kapitalförsäkringar, sjukhjälp och pension finns bestämmelser i försäkringsavtalslagen (2004:000) och i 5 kap. utsökningsbalken.
Ändringen i andra stycket avser, förutom en redaktionell ändring, hänvisningen till försäkringsavtalslagen.
14.10. Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:1199) om ersättning från den internationella oljeskadefonden
2 § Ett belopp som 1992 års internationella oljeskadefond har betalat i ersättning enligt artikel 4 får fonden kräva åter av en person som anges i 10 kap. 4 § andra stycket a, b eller e–g sjölagen (1994:1009) endast under de förutsättningar som anges i nämnda lagrum. I övrigt får fonden återkräva ett sålunda utbetalat belopp av någon annan än fartygsägaren eller dennes garant endast i den utsträckning som följer av 7 kap. 9 § försäkringsavtalslagen (2004:000).
Ändringen avser hänvisningen till den nya försäkringsavtalslagen.
14.11. Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)
17 § Skadelidandes rätt till trafikskadeersättning får, utöver vad som anges i denna lag, inskränkas endast på grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen och som enligt försäkringsavtalslagen (2004:000) kan medföra begränsning av försäkringsgivarens skyldighet att utge försäkringsbelopp.
Ändringen avser hänvisningen till den nya försäkringsavtalslagen.
28 § Om en skadelidande som är bosatt här i landet har anmält ett sådant försäkringsfall som avses i 27 § andra stycket till en försäkringsgivare i ett annat EESland eller till en skaderegleringsrepresentant som denne har i Sverige utan att få ett motiverat besked om ersättning, svarar de försäkringsgivare som avses i 16 § solidariskt för ersättningen när det har gått tre månader sedan anmälan gjordes. Samma ersättningsansvar gäller om den utländske försäkringsgivaren inte har någon skaderegleringsrepresentant här i landet. Vad som sägs i detta stycke gäller inte om den skadelidande har vidtagit rättsliga åtgärder mot den utländske försäkringsgivaren.
Om fordonet är försäkringspliktigt men saknar trafikförsäkring, har de försäkringsgivare som avses i 16 § samma ersättningsansvar för skadan som anges i första stycket. Om fordonets identitet inte kan fastställas, svarar dessa försäkringsgivare solidariskt för den ersättning som skulle ha utgått från försäkringen. Vad som sägs i detta stycke gäller även om fordonet inte är normalt hemmahörande i ett EES-land men försäkringsfallet har inträffat i ett EES-land.
Skaderegleringen skall påbörjas senast två månader efter det att ärendet anmäldes till de försäkringsgivare som avses i 16 §. Skaderegleringen skall avbrytas, om försäkringsgivaren eller skaderegleringsrepresentanten lämnar ett motiverat besked om ersättning. Vad som sägs om skadereglering i 7 kap. 1 § försäkringsavtalslagen (2004:000) skall tillämpas också på skadereglering enligt denna paragraf.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om skaderegleringen och föreskrifter om underrättelseskyldighet.
Ändringen i tredje stycket avser hänvisningen till den nya försäkringsavtalslagen.
14.12. Förslaget till lag om ändring i lagen (1980:1097) om Svenska skeppshypotekskassan
16 § Styrelsen skall tillse att försäkringsgivaren gentemot kassan förbundit sig att iaktta att försäkringen inte ändras eller upphör utan kassans vetskap och att kassan får det rådrum som behövs för att säkerställa sig före försäkringens upphörande.
I övrigt skall för en försäkring som avses i 14 § gälla sådana bestämmelser som föreskrivs i försäkringsavtalslagen (2004:000) med den jämkning som styrelsen finner påkallad av omständigheterna.
Ändringen i andra stycket avser hänvisningen till den nya försäkringsavtalslagen.
14.13. Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
4 kap. 9 § Överföring av medel till pensionsstiftelse, som har skett senare än sex månader före fristdagen och som har medfört att stiftelsen fått överskott på kapitalet, går åter till belopp motsvarande överskottet. Har överföringen skett dessförinnan men senare än ett år eller, när åtgärden väsentligen har gynnat gäldenären eller närstående till honom, tre år före fristdagen, går den åter i motsvarande mån, om det inte visas att gäldenären efter överföringen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.
Överföring till pensionsstiftelse i annat fall än som sägs i första stycket går åter, om överföringen har skett senare än tre månader före fristdagen. Har överföringen väsentligen gynnat gäldenären eller närstående till honom, går den också åter, om åtgärden har skett dessförinnan men senare än två år före fristdagen och det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.
Överföring av medel till personalstiftelse går åter, om överföringen har skett senare än sex månader före fristdagen. Har överföringen skett dessförinnan men senare än ett år eller, när åtgärden väsentligen har gynnat gäldenären eller närstående till honom, tre år före fristdagen, går den åter, om det inte visas att gäldenären efter överföringen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.
Om rätt att i särskilda fall återkräva försäkringspremier m.m. finns det bestämmelser i 15 kap. 8 § försäkringsavtalslagen (2004:000).
Ändringen i fjärde stycket avser hänvisningen till den nya försäkringsavtalslagen.
14.14. Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare
12 § Försäkringsmäklaren skall se till att uppdragsgivaren får den information som en försäkringsgivare enligt försäkringsavtalslagen (2004:000) är skyldig att lämna i samband med att en försäkring tecknas.
En försäkringsmäklare som får i uppdrag att inhämta upplysningar om eller förmedla livförsäkringsavtal som erbjuds av utländska försäkringsgivare, som inte har koncession att driva försäkringsrörelse i Sverige, skall till uppdragsgivaren överlämna en handling i vilken uppdraget anges. Uppdragsgivaren skall skriva under handlingen. Handlingen skall överensstämma med formulär som fastställs av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen.
Ändringen i första stycket avser hänvisningen till försäkringsavtalslagen. Mäklaren skall se till att det lämnas föreskriven information innan en försäkring meddelas (se t.ex. 2 kap. 2 § försäkringsavtalslagen) och när avtal har träffats, s.k. efterköpsinformation (se t.ex. 2 kap. 4 § nämnda lag).
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.
2. Äldre bestämmelser tillämpas på en försäkring som har meddelats före ikraftträdandet.
Enligt punkt 2 tillämpas de nya informationskraven inte om en försäkring meddelats före ikraftträdandet. I så fall gäller alltså inte den utvidgade informationsskyldigheten beträffande s.k. efterköpsinformation.
14.15. Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande
4 kap. 10 § Vid tolkning av bestämmelserna om förmånstagares rätt enligt ett pensionssparavtal skall bestämmelserna i 14 kap. 6 § försäkringsavtalslagen (2004:000), utom vad avser arvingar, tillämpas. Med försäkringstagare skall då i stället avses pensionssparare.
Ändringen avser hänvisningen till den nya försäkringsavtalslagen. På motsvarande sätt som tidigare innehåller paragrafen ingen hänvisning till arvingar som förmånstagare. Detta har sin grund i den begränsning som gäller beträffande vilka som kan förordnas som förmånstagare, se 4 kap. 4 § lagen om individuellt pensionssparande och 58 kap. 27 § inkomstskattelagen (1999:1229).
5 kap. 3 § Om pensionsspararen försätts i konkurs efter ansökan som gjorts innan tio år förflutit från det att pensionssparavtalet ingicks eller om offentligt ackord har fastställts inom samma tid skall bestämmelserna i 117 § i den upphävda lagen (1927:77) om försäkringsavtal också tillämpas i fråga om möjligheten att av pensionssparinstitutet utkräva medel som pensionsspararen betalat enligt pensionssparavtalet. Vid tillämpningen skall paragrafens hänvisning till 116 och 102 §§ samma lag i stället gälla 1 § respektive 4 kap. 4 §.
I paragrafen regleras möjligheten att av ett pensionssparinstitut återkräva medel som pensionsspararen betalat enligt pensionssparavtalet. Ändringen innebär att bestämmelserna i 117 § i 1927 års FAL jämte angivna hänvisningar – i avvaktan på en översyn av utmätningsskyddet – tillämpas när det gäller de närmare förutsättningarna för ett sådant återkrav.
14.16. Förslaget till lag om ändring i patientskadelagen (1996:799)
4 § Rätten till patientskadeersättning får inskränkas endast på grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen och som enligt försäkringsavtalslagen (2004:000) kan medföra begränsning av försäkringsgivarens skyldighet att utge försäkringsbelopp.
Ändringen avser hänvisningen till den nya försäkringsavtalslagen.
14.17. Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension
10 kap. 11 § Om någon inom den krets som avses i 1 § första stycket 3 har begått ett brott som avses i 14 kap. 15 § försäkringsavtalslagen (2004:000) mot pensionsspararen eller mot någon annan inom samma krets eller har medverkat till ett sådant brott på det sätt som avses i 14 kap. 15 § försäkringsavtalslagen, skall det som där föreskrivs om förlust av rätt till försäkringsersättning gälla rätt till premiepension till efterlevande enligt 1 §.
Detsamma gäller om den som skulle ha haft rätt till premiepension till efterlevande enligt 7 § har begått ett brott som avses i 14 kap. 15 § försäkringsavtalslagen mot pensionsspararen eller har medverkat till ett sådant brott på det sätt som sägs där.
Ändringen avser hänvisningen till den nya försäkringsavtalslagen.
14.18. Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:890) om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara m.m.
4 kap. 3 § Försäkringsavtalslagen (2004:000) gäller inte i fråga om försäkring enligt 1 §.
Ändringen avser hänvisningen till den nya försäkringsavtalslagen.
14.19. Förslaget till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)
58 kap. 18 § En pensionsförsäkring får återköpas trots bestämmelserna i detta kapitel, om det tekniska återköpsvärdet uppgår till högst 30 procent av prisbasbeloppet. Återköp får också ske om
1. det tekniska återköpsvärdet uppgår till högst ett prisbasbelopp,
2. försäkringen inte är förenad med ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande, och
3. premier för försäkringen inte har betalats under de senaste tio åren. Om det i andra fall finns synnerliga skäl för återköp och sådant får ske enligt försäkringsavtalet och försäkringstekniska riktlinjer, får återköp medges av skattemyndigheten.
Bestämmelserna i detta kapitel hindrar inte återbetalning enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbalken eller 15 kap. 8 § försäkringsavtalslagen (2004:000) av försäkringstagarens tillgodohavande. De hindrar inte heller en överföring av hela pensionsförsäkringens värde direkt till en annan pensionsförsäkring än som avses i 5 § om försäkringstagaren tecknar den i samband med överföringen hos samma eller annan försäkringsgivare med samma person som försäkrad. Överföringen skall i så fall inte anses som pension enligt 10 kap. 5 § första stycket 5 och inte heller som en betalning av premier för pensionsförsäkring.
Ändringen i tredje stycket är föranlett av att bestämmelsen i 15 kap. 8 § försäkringsavtalslagen, till skillnad från 117 § i 1927 års FAL, gäller även vid livränteförsäkring och därmed också vid pensionsförsäkring enligt inkomstskattelagen. Genom det föreslagna tillägget uppkommer
det inte något motsatsförhållande mellan reglerna i försäkringsavtalslagen och det allmänna återköpsförbudet enligt inkomstskattelagen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.
2. De nya bestämmelserna gäller även för försäkringar som har tecknats före år 1976.
I övergångsbestämmelsen anges för tydlighets skull att möjligheten till återbetalning står öppen också vid försäkring som tecknats före år 1976, då reglerna om återköpsförbud i den numera upphävda kommunalskattelagen började gälla.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 1
661
Sammanfattning av betänkandet Personförsäkringslag
(SOU 1986:56)
Avtal om privat försäkring regleras i dag väsentligen i 1927 års lag om
försäkringsavtal (FAL). Såvitt gäller skadeförsäkring för konsumenter
har reglerna i den lagen dock ersatts av konsumentförsäkringslagen
(KFL) av 1980, byggd på kommitténs betänkande Konsumentförsäk-
ringslag (SOU 1977:84). I denna andra etapp av vårt arbete lägger vi
fram förslag till en personförsäkringslag, som skall ersätta FAL:s regler
om liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring. Förslaget har tillkommit i nor-
diskt samarbete och överensstämmer i viktiga delar med redan framlagda
norska och finländska lagförslag på området. Danmark har under de
senaste åren inte kunnat delta i det gemensamma lagstiftningsarbetet med
hänsyn till de förpliktelser som följer med medlemskapet i EG.
Samtidigt arbetar vi på en skadeförsäkringslag, som skall innehålla
regler om all skadeförsäkring, såväl för konsumenter som för företag och
försäkringstagare inom den offentliga sektorn. Meningen är att person-
försäkringslagen och skadeförsäkringslagen tillsammans skall ersätta
FAL och KFL. Med tanke på de speciella rättsliga och försäkrings-
tekniska frågor som blir aktuella på personförsäkringens område har vi
emellertid funnit det naturligt att behandla de olika typerna av försäkring
för sig; att sammanföra person- och skadeförsäkringsregler i en enda lag
skulle, med utgångspunkt i moderna försäkringsförhållanden, leda till en
alltför vidlyftig och svåröverskådlig reglering.
Förslagets huvudsakliga inriktning
Det står klart att en översyn av FAL:s snart sextio år gamla person-
försäkringsregler är påkallad. Ett viktigt skäl är att lagens bestämmelser
inte ger det konsumentskydd som i dag kan anses motiverat. Visserligen
har försäkringsbolagen i villkor och praxis infört regler som är betydligt
förmånligare för försäkringstagarna än dem FAL upptar, men detta kan
inte på längre sikt ersätta de garantier som en lagstiftning ger. Av stor
betydelse är också att FAL:s reglering på många punkter framstår som
ofullständig och inte ger besked om rättsläget, en olägenhet som blivit
särskilt markerad i och med framväxten av gruppförsäkringarna, och de
kollektivavtalsgrundade försäkringarna. Det är angeläget med en lag-
reglering av dessa försäkringsformer, som inte alls behandlas i FAL.
Också i andra avseenden motiverar utvecklingen inom försäkringsväsen-
det en modernisering av lagstiftningen.
En ledande tanke bakom förslagets bestämmelser om individuell
personförsäkring är den enskildes behov av skydd mot ogynnsamma
villkor. Visserligen kan man knappast påstå att försäkringsbolagen på
något olämpligt sätt utnyttjar ett överläge i avtalsförhållandet; i regel
synes de handla med försäkringstagarnas och deras anhörigas bästa för
ögonen. Vidare kan försäkringsinspektionens tillsyn över villkoren sägas
minska behovet av mera rigorösa civilrättsliga skyddsregler på området.
Man kan också påminna om principen att vinsten på livförsäkrings-
rörelsen skall återbäras till försäkringstagarna. Men ändå är skyddsregler
angelägna i en hel del avseenden med tanke på den stora betydelse
Prop. 2003/04:150
Bilaga 1
662
försäkringen brukar ha för försäkringstagaren och hans anhöriga. För
sådana regler talar i viss mån också försäkringstagarens svårigheter att
sätta sig in i dessa ofta komplicerade försäkringstyper och att själv
påverka försäkringens utformning.
En avvägning av dessa synpunkter har lett till att lagförslaget bör
innehålla en relativt utförlig tvingande reglering av bl.a. informationen
till försäkringstagarna, avtalens tillkomst och upphörande samt påfölj-
derna av att man från försäkringstagarnas sida åsidosätter sina förplik-
telser mot bolaget. I dessa hänseenden bör lagen ge en relativt fullständig
överblick över parternas rättigheter och skyldigheter. Vad angår för-
hållandet till tredje man, exempelvis de familjerättsligt präglade problem
som uppkommer när försäkringsbelopp skall fördelas efter den försäk-
rades död och borgenärernas möjlighet att ta försäkringen i anspråk, har
vi också funnit det motiverat att ge utförligare och tydligare regler än de
nuvarande.
Däremot bör försäkringens sakliga omfattning, de risker den skall
täcka och liknande frågor om försäkringsproduktens utformning bara i
speciella avseenden göras till föremål för lagreglering. Bl.a. är det viktigt
att lagen inte hindrar bolagen från att utveckla nya försäkringsformer för
att möta nya behov.
Som nyss nämnt är försäkringsinspektionens tillsyn över villkoren en
faktor som minskar behovet av civilrättsliga skyddsregler för försäk-
ringstagarna. På samma sätt som försäkringsverksamhetskommittén (se
betänkandet SOU 1986:8, Soliditet och skälighet i försäkringsverksam-
heten) har vi emellertid funnit att vi inte bör lägga fram något förslag om
obligatorisk förhandsgranskning av försäkringsvillkoren. Men inspek-
tionens inställning i frågan om ett villkor kan godtas eller ej får ändå stor
betydelse för tillämpningen av vissa mera allmänt hållna bestämmelser i
personförsäkringslagen, även om inspektionens bedömning inte blir
bindande för en domstol (se t.ex. 3 kap. 4 och 5 §§ samt 4 kap. 5 § för-
slaget).
Också i fråga om gruppförsäkring är konsumentskyddet, dvs. skyddet
för de försäkrade gruppmedlemmarna och deras medförsäkrade, av stor
vikt. I viss mån garanteras visserligen skyddet genom att villkoren för
försäkringen oftast förhandlas fram av företrädare för gruppen, med en
sakkunskap och förmåga att tillvarata medlemmarnas intressen som går
långt utöver den ordinäre konsumentens, men det finns ändå ett bety-
dande område där lagstiftning ter sig påkallad. Vidare måste uppmärk-
samhet ägnas åt gruppförsäkringens rättsliga konstruktion, där treparts-
förhållandet mellan försäkringsbolaget, gruppen och den enskilde grupp-
medlemmen ger upphov till en hel del särpräglade problem. Dessa frågor
regleras som sagt inte alls i FAL, och rättsläget är därför på flera punkter
oklart. (Se vidare nedan, under rubriken 9 kap. Gruppförsäkring.)
När det gäller kollektivavtalsgrundad försäkring, som i väsentliga
avseenden skiljer sig från annan privat försäkring, har vi sett det som en
viktig uppgift att ange dessa försäkringars plats i det försäkringsrättsliga
systemet och att ge lagstiftningens stöd åt vissa konstruktioner och
villkor, som bl.a. genom sitt arbetsrättsliga inslag skiljer sig från vad som
annars brukas inom försäkring. Däremot spelar frågorna om skyddet för
de enskilda inte riktigt lika framträdande roll här. Visserligen är det av
stor betydelse att dessa försäkringar fungerar på ett tillfredsställande sätt
Prop. 2003/04:150
Bilaga 1
663
för de försäkrade, och vi föreslår på ett par områden också särskilda
regler som skall förbättra deras ställning i jämförelse med gällande rätt.
Men i allt väsentligt kan man utgå från att den enskildes intressen blir väl
tillgodosedda genom att försäkringarna tillkommer och tillämpas under
medverkan av organisationer på de försäkrades sida med sakkunskap på
området.
Den nya lag vi föreslår skall i princip gälla för all privat liv-, sjuk- och
olycksfallsförsäkring. Försäkringar som meddelas av understödsföre-
ningar har dock lämnats utanför förslaget på grund av att det pågår en
allmän översyn av understödsföreningslagen i finansdepartementet. I
fråga om statens tjänstegrupplivförsäkring, som inte bygger på något för-
säkringsavtal i vanlig mening, föreslår vi en särskild lag som hänvisar till
vissa av personförsäkringslagens regler.
I det följande tar vi översiktligt upp innehållet i den föreslagna person-
försäkringslagen. Förslaget är uppbyggt så att, efter ett inledande gemen-
samt kapitel, 2–8 kap. handlar om individuell försäkring. Gruppförsäk-
ring och kollektivavtalsgrundad försäkring tas sedan upp i 9 respektive
10 kap., som delvis hänvisar till reglerna om individuell försäkring.
1 kap. Inledande bestämmelser
Kapitlet innehåller regler om lagens tillämpningsområde, vissa defini-
tioner samt bestämmelser om lagens tvingande karaktär. Som redan
angetts, skall lagen i allt väsentligt vara tvingande; möjlighet till mera
vittgående avsteg från bestämmelserna ges bara för kollektivavtals-
grundade försäkringar som vilar på centralt kollektivavtal och vissa med
dem besläktade försäkringar för grupper av näringsidkare (lantbrukare
m.fl.).
2 kap. Information
Bestämmelser om information finns i KFL, och vi har funnit det minst
lika motiverat att sådana regler tas upp i personförsäkringslagen. Den
enskilde behöver sakkunniga upplysningar om vad försäkringen innebär
både i samband med försäkringens tecknande och på senare stadium.
Betydelsen av informationen erkänns också allmänt inom försäkrings-
branschen. Liksom KFL innehåller förslaget ganska allmänt hållna
näringsrättsliga regler om informationsskyldighet för bolaget på olika
stadier i mellanhavandet med försäkringstagaren. I fråga om den viktiga
informationen innan försäkringen tecknas betonar vi betydelsen av den
s.k. behovsutredning som regelmässigt skall göras åtminstone när det
gäller livförsäkring.
Vid sidan av de marknadsrättsliga sanktionerna föreslås i 6 § en
bestämmelse om civilrättsligt ansvar för bolaget i händelse av bristande
information om väsentliga avgränsningar i det avtalade försäkrings-
skyddet. Får försäkringstagaren inte vederbörlig upplysning om avgräns-
ningen viss tid före försäkringsfallet, kan avgränsningen inte åberopas av
bolaget.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 1
664
3 kap. Försäkringsavtalet m.m.
Kapitlet innehåller bestämmelser bl.a. om ingående, uppsägning och
ändring av försäkringsavtal och om rätten till försäkringens tekniska
värde. En väsentlig nyhet i förhållande till gällande regler om person-
försäkring är att vi föreslår att en försäkringssökande skall ha en själv-
ständig rätt att teckna den försäkring som försäkringstekniken medger
med hänsyn till hans hälsotillstånd m.m. (1 §). Om det inte finns sakliga
skäl för avslag, skall alltså hans försäkringsskydd inte vara beroende av
försäkringsbolagets välvilja (jfr 9 § KFL). Villkoren skall bestämmas
med utgångspunkt i den försäkrades hälsotillstånd vid ansökningstid-
punkten; hänsyn får alltså inte tas till senare inträffande hälsoförsämring
eller försäkringsfall. Sökanden måste dock godta de allmänna försäk-
ringsvillkor bolaget tillämpar för den aktuella försäkringstypen. – Mot-
svarande skall gälla om en försäkringstagare begär förnyelse av en tids-
begränsad försäkring.
I visst samband härmed står föreskriften i förslagets 2 §, att ansvars-
tiden som huvudregel räknas från och med dagen efter den då försäk-
ringstagaren ansökte om försäkring, under förutsättning att ett bindande
försäkringsavtal senare kommer till stånd. Under särskilda omständig-
heter skall dock bolaget kunna kräva betalning av premien som villkor
för sitt ansvar. Bolaget skall också kunna skjuta upp ansvaret tills åter-
försäkring har tecknats.
Förslaget innebär vidare att försäkringsbolaget inte skall kunna förbe-
hålla sig att en livförsäkring skall kunna upphöra i förtid i andra fall än
lagen anger (en del allvarliga fall av kontraktsbrott). Däremot tillåts i viss
utsträckning att premien och villkoren i övrigt ändras, om särskilda
omständigheter motiverar det. Närmast avses ändrade förhållanden som
medför att förutsättningarna för ett långvarigt försäkringsavtal rubbas,
medan ändring inte kan grundas på försämring av den försäkrades hälsa.
Vid sjuk- och olycksfallsförsäkring skall bolaget för vissa fall kunna ta
förbehåll, inte bara om villkorsändring utan också om upphörande i förtid
– även här dock med undantag bl.a. för hälsoförsämring (se 4 och 5 §§).
Försäkringstagaren skall å sin sida när som helst kunna säga upp
försäkringen och avbryta premiebetalningen. Han har då rätt att få
försäkringen återköpt av bolaget, om försäkringen är sådan att återköp
går att genomföra. Han kan också gå över till premiefri försäkring för ett
lägre belopp än enligt det ursprungliga avtalet genom att få s.k. fribrev,
om han genom den tidigare premiebetalningen har byggt upp ett tillgodo-
havande i försäkringen (3 §). Även när försäkringstagaren genom ett
återköp tillgodogör sig värdet av en livförsäkring med sparmoment, skall
han ha rätt att fortsätta försäkringen som ren riskförsäkring – en särskilt
viktig regel för den som under mellantiden har fått sin hälsa försämrad
(9 §).
Vi slår som en allmän princip fast, att en personförsäkrings tekniska
värde vid varje tid tillhör försäkringstagaren och skall ställas till hans
förfogande senast när försäkringen upphör (6 §). Detta kan ske genom ett
återköp på det sätt som nyss angavs. Också i andra situationer skall
värdet vid upphörande ställas till försäkringstagarens förfogande genom
en avräkning mellan parterna, varvid hänsyn skall tas till att bolaget bara
Prop. 2003/04:150
Bilaga 1
665
har rätt till premie för den tid då det burit ett ansvar på grund av försäk-
ringen.
I kapitlet behandlas dessutom försäkringstagarens rätt att belåna
försäkringen hos bolaget, när detta kan ske från teknisk synpunkt, och
hans principiella rätt till återbäring vid försäkring som bedrivs med
grunder; detaljerna får emellertid regleras i försäkringsrörelselagen och i
grunderna.
4 kap. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
Som nämnt vill vi i princip inte bestämma vilka risker en försäkring skall
omfatta: här bör avtalsfrihet råda. Branschens produktutveckling och
konkurrensen mellan bolagen torde i förening med försäkringsinspek-
tionens tillsyn vara en garanti för att försäkringstagarnas intressen till-
godoses. Däremot har vi gett tvingande regler om sådana begränsningar
som kan följa på att försäkringstagaren eller den försäkrade har brustit i
sina förpliktelser mot bolaget t.ex. genom att eftersätta upplysnings-
plikten eller framkalla försäkringsfallet. Även om gränsen mot allmänna
omfattningsbestämmelser inte alltid är klar, finns det på flera områden
skäl att ge ett skydd mot villkor som föreskriver alltför stränga påföljder.
Vad först angår upplysningsplikten, har vi funnit det rimligt med en
viss liberalisering av FAL:s regler på området, trots att upplysningarna
om den försäkrades hälsa har väsentlig betydelse för försäkringsbolaget.
Däremot vill vi inte gå över till en sådan allmän skälighetsprincip som
föreskrivs i KFL (30 §). Tekniken för att bestämma risken – och därmed
tekniken för att bestämma ansvaret vid oriktiga uppgifter – är högt
utvecklad framför allt vid livförsäkring, och det är bl.a. av det skälet
mindre lämpligt att hänvisa till en ren skälighetsprövning. Ett annat vik-
tigt skäl för detta är, att oriktigheten av lämnade uppgifter i praktiken
oftast upptäcks innan något försäkringsfall ännu har inträffat. I den
situationen skulle en allmän skälighetsregel många gånger inte ge till-
räcklig ledning, och samtidigt bör man inte ha väsentligt olika regler
beroende på när oriktigheten upptäcks.
Den föreslagna regleringen innebär i stora drag följande.
Försäkringstagaren och den försäkrade är enligt 1 § skyldiga att lämna
riktiga och fullständiga svar på frågor av bolaget, däremot inte att lämna
uppgifter angående förhållanden som de inte tillfrågats om (här bortses
från svek och liknande fall). Bara om upplysningsplikten har åsidosatts
uppsåtligen eller med icke ringa oaktsamhet kan det medföra påföljder.
Liksom nu skall bolaget vara fritt från ansvar vid svek och förfarande i
strid med tro och heder, medan i andra fall prorataregeln tillämpas:
bolaget svarar endast i förhållande till den premie som avtalats och de
andra villkor som skulle ha avtalats om riktiga och fullständiga svar hade
lämnats. Undantagsvis kan dock huvudreglerna frångås om de skulle leda
till ett resultat som är uppenbart oskäligt mot försäkringstagaren eller
hans rättsinnehavare – en nyhet i lagstiftningen (2 §). Det är alltså inte
helt uteslutet att ersättning skall utgå, trots att t.ex. försäkringstagaren
gjort sig skyldig till svek.
Som nyss nämnt, upptäcks oriktigheten i upplysningarna ofta redan
före försäkringsfallet. Vårt förslag innebär här att parterna får förhandla
Prop. 2003/04:150
Bilaga 1
666
om anpassning av försäkringen till de ändrade förutsättningarna, varvid
försäkringstagaren skall ha rätt till fortsatt försäkring på de villkor som
skulle ha bestämts ifall riktiga uppgifter lämnats från början. Vid svek
och motsvarande har han dock bara i sällsynta undantagsfall sådan rätt
(3 §).
En ytterligare nyhet när det gäller upplysningsplikten är att vi föreslår
en s.k. oantastbarhetsregel; motsvarigheter finns i många utländska rätts-
ordningar. Regeln, som har vållat livlig diskussion i kommittén, innebär
att vid livförsäkring för dödsfall oriktiga uppgifter som regel inte skall få
åberopas när mer än två år har förflutit från det att försäkringen teck-
nades. Undantag skall gälla bara när försäkringstagaren eller den försäk-
rade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder (4 §).
Nära samband med upplysningsplikten har regler om s.k. symtomklau-
suler och liknande undantag, som inte bygger på lämnade hälsoupp-
lysningar och som avser sjukdomar m.m. som den försäkrade har redan
när försäkringen tecknas. Genom sådana klausuler kan försäkringstaga-
ren berövas det skydd han skulle ha fått enligt reglerna om upplys-
ningsplikt: även när han i god tro uppgett att han inte har vissa sjukdomar
eller symtom, kan han gå miste om ersättningen. Vi har inte velat helt
utesluta bruket av dessa villkor, som kan vara nödvändiga bl.a. i vissa
lägen då upplysningar om den försäkrades hälsa i praktiken inte kan
inhämtas. Men vi fordrar att särskilda omständigheter av denna typ skall
föreligga för att de skall godtas (5 §).
Vad gäller ökning av faran för försäkringsfall, reglerar förslaget situa-
tioner när den försäkrade ändrar yrke eller liknande under försäkrings-
tiden. Om bolaget av sådana skäl vill höja premien skall det i sina
premiekrav påminna försäkringstagaren om att han skall anmäla änd-
ringar till bolaget. Bara om han försummar detta får bolaget begränsa sitt
ansvar gå grund av ändringen (7 §). – Gör bolaget undantag från ansvaret
för vissa speciellt angivna faror, t.ex. flygning eller boxning, skall det
gälla en kausalitetsregel. Ifall en skada visserligen inträffar medan den
försäkrade deltar i den undantagna verksamheten men skadan inte sam-
manhänger med den särskilda risk som motiverade undantaget, skall full
ersättning utgå (6 §).
Beträffande framkallande av försäkringsfallet är den viktigaste frågan
vid livförsäkring hur man skall se på försäkringsskyddet vid självmord.
Förslaget behåller i stort sett FAL:s princip, att ersättning utgår vid själv-
mord inom viss tid efter försäkringsavtalet bara om det måste antas att
självmordet saknade samband med försäkringen. Vi vill emellertid för-
korta karenstiden från tre till ett år.
Vid sjuk- och olycksfallsförsäkring innebär förslaget att bolaget är fritt
från ansvar, om den försäkrade uppsåtligen framkallar försäkringsfallet,
medan vid grov vårdslöshet (inbegripet självmordsförsök) ersättningen
skall kunna sättas ned efter en skälighetsbedömning. Vissa undantag från
dessa regler görs för fall där den försäkrade var under femton år eller
handlade under inflytande av sinnessjukdom (8 och 9 §§).
Prop. 2003/04:150
Bilaga 1
667
5 kap. Premien
Bestämmelserna om premien ansluter delvis till nuvarande praxis men
innebär vissa förbättringar från försäkringstagarens synpunkt. I fråga om
premiekrav och betalningsfrister föreslår vi samma regler som i KFL:
den första premien för försäkringen skall betalas inom fjorton dagar från
det att kravet avsänts och senare premier på premieperiodens första dag, i
allmänhet dock först en månad efter skriftligt krav (1 §). Vid dröjsmål
med premien får bolaget säga upp försäkringen med 14 dagars uppsäg-
ningstid; betalas premien under denna tid, får uppsägningen ingen verkan
(2 §).
Särskilt vid livförsäkring med sparmoment kan försäkringstagaren
enligt nuvarande villkor ofta få behålla en del av försäkringsskyddet
under längre eller kortare tid trots att premiebetalningen avbryts. Vi
räknar med att bolagen skall behålla denna förmånliga praxis, men den är
alltför komplicerad för att uttryckas i lagtext. Däremot föreslår vi, i viss
överensstämmelse med nuvarande praxis, att försäkringstagaren genom
betalning inom sex månader efter uppsägningen skall kunna återuppliva
försäkringen utan hälsoprövning, när inte dröjsmålet avser första
premien. Bolaget kommer alltså att bära risken för försämring av den
försäkrades hälsa som inträffar inom sexmånadsfristen. Återupplivning
skall också kunna ske när försäkringstagaren har fått fribrev på egen
begäran (3 §).
Enligt förslaget skall också vissa andra personer än försäkringstagaren
med intresse i försäkringen – den försäkrade, panthavare, förmånstagare
enligt ett oåterkalleligt förordnande – efter begäran få meddelande om
premiedröjsmål, så att de t.ex. kan rädda försäkringen genom att själva
betala premien (4 §).
6 kap. Förfoganden över försäkringen
Förfoganden över personförsäkringar sker framför allt genom förmåns-
tagarförordnanden, men även genom överlåtelse och pantsättning. Här
uppkommer åtskilliga frågor med nära samband med familjerätten; väg-
ledande för vårt förslag är här de principiella ståndpunkter som ligger
bakom det pågående familjerättsliga lagstiftningsarbetet. Ett syfte med
förslaget är också att åstadkomma ett enklare och klarare regelsystem.
En utgångspunkt för förslaget i denna del är att försäkringstagaren i
förhållande till försäkringsbolaget skall ha full frihet att genom förmåns-
tagarförordnande bestämma vem försäkringsbeloppet skall tillfalla. Det
finns ett klart behov av ett enkelt sätt att förfoga över en försäkring med
sikte på försäkringsfall. Detta innebär dock inte att man också bör hålla
fast vid den nuvarande ordningen, att ett förmånstagarförordnande auto-
matiskt ger ett särskilt skydd i förhållande till borgenärerna. Också när
det gäller arvsbeskattningen bör betydelsen av det formella förmåns-
tagarförordnandet minskas. När förmåner ter sig befogade bör de anknyta
till försäkringens ekonomiska innebörd och sociala funktion, inte till
själva viljeförklaringen.
Liksom i dag innebär tillämpningen av ett förmånstagarförordnande
enligt förslaget, att försäkringen inte ingår i försäkringstagarens för-
mögenhet eller kvarlåtenskap. Men samma regel skall i de vanligaste
Prop. 2003/04:150
Bilaga 1
668
fallen gälla också när inget förordnande gjorts (se nedan), och ett förord-
nande hindrar inte att utfallande belopp i viss utsträckning kan utmätas
för försäkringstagarens skulder enligt 7 kap. förslaget.
I fråga om sättet att förordna förmånstagare vill vi skärpa det nuva-
rande formkravet. Ett förordnande skall kunna ske endast genom skrift-
ligt meddelande till försäkringsbolaget. Det är av vikt att någon tvekan
inte uppkommer om existensen och innebörden av ett sådant förfogande,
inte minst för att utbetalningar till efterlevande skall kunna göras snarast
efter försäkringsfall. Samma formkrav skall gälla för återkallelse och
ändring av förordnandet (3 §).
Vi avvisar tanken på att ett förmånstagarförordnande för dödsfall
skulle kunna göras genom testamente. Också här har ett avgörande argu-
ment varit att man inte bör försena utbetalningar till de efterlevande;
bolaget skulle annars behöva räkna med möjligheten att okända testa-
menten kan dyka upp och komplicera rättsläget. Såvitt gäller individuella
försäkringar vill vi inte heller godta att förordnanden intas i allmänna
försäkringsvillkor.
En bakgrund till de nu angivna ställningstagandena är att vi föreslår en
särskild lagregel om fördelningen av försäkringsbeloppet, när försäk-
ringstagaren avlider utan att ha gjort något förmånstagarförordnande
(8 §). Halva beloppet skall tillfalla hans make, återstoden hans arvingar.
Också detta skall betraktas som ett förmånstagarförvärv i lagens mening
och likställas med förvärv genom uttryckligt förordnande, när det gäller
borgenärsskydd och arvsskatt; frånvaron av ett särskilt förordnande får
alltså inte lika avgörande konsekvenser som enligt gällande rätt. Den
särskilda fördelningsregeln skall dock inte gälla för mindre belopp av
typen begravningshjälp, som enligt villkoren oftast skall tillfalla döds-
boet (jfr nedan under Ikraftträdandet m.m.).
Liksom i dag skall ett förmånstagarförordnande kunna göras oåter-
kalleligt. Något formkrav föreslås inte för en sådan förklaring, men den
måste avges till förmånstagaren – ett meddelande till försäkringsbolaget
räcker inte (2 §).
Hur en försäkring skall behandlas vid bodelning efter skilsmässa, får
bestämmas i äktenskapslagstiftningen. När försäkringstagaren avlider,
bör i princip försäkringsbeloppet tillfalla förmånstagaren utan intrång av
några familjerättsliga anspråk. I fråga om efterlevande makes och bröst-
arvingars möjlighet att begära jämkning av ett förmånstagarförordnande
upptar förslaget regler som i stort motsvarar den ändrade lydelse av
104 § FAL som nyligen föreslagits i en lagrådsremiss med förslag till
följdlagstiftning till äktenskapsbalken (7 §). – Förslaget innehåller vida-
re, liksom FAL, regler om tolkning av förmånstagarförordnanden i vissa
praktiskt viktiga situationer.
Också när det gäller överlåtelse och pantsättning bör försäkrings-
tagaren i förhållande till försäkringsbolaget ha en i det närmaste fullstän-
dig handlingsfrihet, när det gäller individuell försäkring. Något formkrav
föreslås inte för dessa förfoganden. Vad beträffar deras sakrättsliga verk-
ningar, skall försäkringsbolagen i fortsättningen kunna välja om försäk-
ringsbreven skall ha värdepapperskaraktär (dvs. vara bärare av rätten till
försäkringen) eller ej. Vi föreslår för båda fallen regler om företrädesrätt
vid dubbelöverlåtelse m.m.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 1
669
I enlighet med gällande rätt föreslår vi en regel om att den som
uppsåtligen dödar den försäkrade saknar rätt till ersättning. I dag gäller,
liksom för arvinge och testamentstagare i motsvarande fall, ett undantag
från regeln om gärningsmannen var under femton år eller otillräknelig på
grund av sinnessjukdom eller liknande. Även då kan det emellertid
ibland vara stötande att ersättning skall utgå till den som framkallat
försäkringsfallet. I stället för att som nu ta hänsyn till de omständigheter
som har betydelse för den straffrättsliga bedömningen, kunde man ge en
möjlighet att avgöra ersättningsfrågan efter vad som är skäligt med
hänsyn till omständigheterna. En sådan regel har emellertid direkt sam-
band med ärvdabalkens regler om arv och testamente och dessa ligger
utom området för vårt uppdrag. Vi har därför inte ansett oss kunna ta in
en sådan regel i vårt nu framlagda lagförslag. Frågan bör i stället tas upp
vid en kommande översyn av ärvdabalken.
7 kap. Förhållandet till borgenärerna
I denna del innebär vårt förslag vissa viktiga ändringar i förhållande till
nuvarande system. Frågan får störst praktisk betydelse vid livförsäkring.
Här påkallar behovet av trygghet för försäkringstagaren och hans efter-
levande att försäkringen och utfallande ersättning i viss utsträckning
skyddas mot utmätning. Enligt FAL:s system får vissa försäkringar på
försäkringstagarens och hans makes liv med någorlunda jämn premie-
betalning inte tas i mät för någonderas gäld; försäkringen framstår då inte
som något medel att undandra borgenärerna egendom. Efter försäkrings-
tagarens död är det av avgörande betydelse för skyddet mot försäkrings-
tagarens borgenärer, om förmånstagare insatts (se närmare 104 och
116 §§ FAL). Som nämnt anser vi emellertid att det bör vara förvärvets
art, inte förordnandet i och för sig som blir avgörande. Det väsentliga är
hur starkt skyddsbehovet framträder i olika situationer. Vidare är det här
motiverat att i viss utsträckning trygga de efterlevande också mot att
deras egna borgenärer tar försäkringsersättningen i anspråk.
Den ordning vi föreslår innebär i stora drag följande.
Före försäkringsfallet skall en livförsäkring i huvudsak på samma sätt
som nu vara skyddad mot utmätning, om den gäller på försäkrings-
tagarens eller hans makes liv och premiebetalningen är någotsånär jämnt
fördelad över tiden. De föreslagna reglerna är dock mer nyanserade än
FAL:s bestämmelser; om för stora premiebelopp har betalats under något
eller några år, skall bara det överskjutande beloppet kunna tas i anspråk
(2 §).
Även efter försäkringsfallet skall försäkringen och utfallande ersätt-
ning i viss utsträckning vara skyddade mot utmätning. Förutsättningarna
är att den som skall ha det utfallande beloppet behöver det för sin försörj-
ning och att den försäkrade före försäkringsfallet har försörjt eller varit
skyldig att försörja den berättigade. Däremot skall det för utmätnings-
skyddet efter försäkringsfall inte spela någon roll om försäkringen varit
skyddad mot utmätning under försäkringstiden.
För att man inte skall behöva utreda försörjningsbehovet i varje enskilt
fall föreslår vi också en schablonregel. Om ersättningen tillfaller den
försäkrades make eller sambo eller barn under 20 år, skall för varje
Prop. 2003/04:150
Bilaga 1
670
berättigad från utmätning alltid undantas sex basbelopp enligt lagen om
allmän försäkring.
En förutsättning för utmätningsfrihet efter utbetalningen är alltid att
beloppet hålls avskilt. Och belopp som inte behövs för försörjning är
under inga förhållanden skyddade mer än två år från det att ersättningen
förföll till betalning (se närmare 3 och 4 §§).
Ett särskilt skydd skall gälla för försäkring som en arbetsgivare tecknat
på sina anställdas liv; om försäkringen inte gäller till förmån för arbets-
givaren själv skall den inte kunna tas i anspråk för arbetsgivarens skulder
(6 §). Regler ges vidare om återkrav i konkurs av livförsäkringspremier
som inte stått i skäligt förhållande till försäkringstagarens villkor (7 §; jfr
117 § FAL).
Vid sjuk- och olycksfallsförsäkring skall enligt förslaget liksom i dag
utmätningsmöjligheterna vara ännu mera begränsade, när ersättning skall
tillfalla den försäkrade (8 §).
8 kap. Reglering av försäkringsfall m.m.
Reglerna i detta kapitel stämmer delvis med KFL:s bestämmelser. Detta
gäller sålunda i huvudsak det allmänna kravet på en skyndsam och
korrekt handläggning av ärendet (1 §) samt bestämmelser om påföljden
av försummelser att anmäla försäkringsfall och lämna riktiga uppgifter
vid skaderegleringen (3 och 4 §§), om preskription av rätt till ersättning
(5 §), om risken för vissa meddelanden (6 §) och om domstolsprövning
av tvist om rätten till försäkring (7–9 §§).
En nyhet i förslaget berör situationen att bolaget har betalat ut ersätt-
ningen till någon annan än den som i egenskap av förmånstagare har rätt
till den. Om bolaget har iakttagit skälig aktsamhet vid utbetalningen, är
det befriat från sin skuld mot den rätta mottagaren; bara i vissa särskilt
allvarliga ogiltighetsfall skall bolaget behöva betala en gång till (2 §).
Bestämmelsen, som går tillbaka på ett förslag av familjelagssakkunniga,
bör bl.a. underlätta att de efterlevande vid dödsfall snabbt får ekonomisk
hjälp utan att behöva vänta på mera ingående undersökningar av bolaget
t.ex. rörande okända arvingar. När sådana undantagsvis dyker upp, får de
i stället vända sig mot den som med orätt fått ut beloppet.
I 10 § har tagits in en regel som förbjuder återkrav av försäkrings-
ersättning (regress) från den som har framkallat försäkringsfallet eller
annars är ersättningsskyldig med anledning av detta. Bestämmelsen
stämmer med ett tidigare förslag av skadeståndskommittén och väsent-
ligen också med den praxis som numera tillämpas.
9 kap. Gruppförsäkring
I kapitlet har samlats särskilda regler angående gruppförsäkring. Regler-
na saknar motsvarighet i FAL.
En viktig skiljelinje går här mellan å ena sidan frivilliga gruppförsäk-
ringar, där medlemmarna själva tar ställning till sin anslutning genom
anmälan eller genom att inte avböja försäkringen, och å andra sidan
obligatoriska gruppförsäkringar, där gruppmedlemmarna automatiskt
Prop. 2003/04:150
Bilaga 1
671
ansluts till försäkringen genom åtgärder av en organisation eller liknande
utan skyldighet för dem att betala premie till bolaget.
Det har tidvis stått en relativt livlig debatt kring både reservations-
anslutningen till frivillig gruppförsäkring och den obligatoriska gruppför-
säkringen, dock mest i fråga om skadeförsäkringar. Vi har emellertid i
stort sett saknat anledning att ta ställning till när dessa anslutningsformer
bör förekomma och vad som fordras för att en gruppmedlem skall kunna
bli bunden gentemot försäkringsbolaget med reservationsmetoden. Båda
anslutningsformerna är från ren försäkringssynpunkt förmånliga för de
försäkrade, bl.a. genom den billiga administrationen och den förenklade
riskprövningen, och vi utgår från att de kommer att förekomma även i
framtiden. Vi ser det då som vår uppgift att tillskapa regler som ger de
enskilda ett tillfredsställande skydd. – När det gäller frivillig gruppför-
säkring, är medlemmen under alla förhållanden skyddad genom en rätt
att när som helst säga upp försäkringen för egen del (8 § andra stycket i
förslaget), en möjlighet som han kan utnyttja bl.a. vid missnöje med
anslutningen.
I nära samband med detta står, att försäkringslagstiftningen enligt vår
mening enbart bör reglera den försäkrades förhållande till försäkrings-
bolaget. Rättsförhållandet till den som ordnar försäkringen – t.ex. en
organisation som han tillhör – hör däremot i första hand till associations-
rätten eller ibland till arbetsrätten och ligger utanför vårt utrednings-
område; självfallet kan samma frågor om anslutningsformer m.m. upp-
komma om åtskilliga andra ämnen än försäkring.
Särregler om gruppförsäkring är framför allt påkallade när det gäller
avtalets ingående och upphörande. Här framträder den nämnda skillna-
den mellan frivilliga och obligatoriska gruppförsäkringar. De frivilliga
försäkringarna är visserligen grundade på ett gruppavtal, vanligen slutet
av någon representant för gruppen, men själva försäkringsavtalet får
anses ingånget genom gruppmedlemmens egen anslutning – det är han
som är försäkringstagare. Avtal om obligatorisk försäkring kommer där-
emot till stånd genom det gruppavtal som ingås av gruppens företrädare.
Vi har alltså funnit det nödvändigt att i förslaget konstruera dessa typer
av gruppförsäkring olika. I båda fallen behandlas dock försäkrad – även
medförsäkrade, t.ex. make – som försäkringstagare i fråga om rätten att
förfoga över försäkringen på hans egen person, skyddet mot borgenärer
och rätten i övrigt till försäkringsersättning (3 §). I praktiken får skillna-
den mellan försäkringstyperna därför begränsad betydelse.
Enligt en särskild bestämmelse medför redan anmälan till gruppföre-
ståndaren anslutning vid frivillig försäkring, även om anmälan inte
vidarebefordras till bolaget (6 § andra stycket). Här står alltså bolaget
risken för gruppföreståndarens fel. Några allmänna regler om ett sådant
ansvar eller om gruppföreståndarens ställning i övrigt vill vi, med tanke
på de vitt skilda situationer där frågan kan bli aktuell, inte föreslå. – Vid
obligatorisk försäkring uppkommer inte samma problem i fråga om
avtalsslutet; ansvarsinträdet sker här automatiskt för alla som är eller blir
medlemmar i gruppen.
En väsentlig synpunkt bakom de föreslagna reglerna om avtalets
tillkomst, ändring och upphörande är den enskilde försäkrades behov av
information om vad försäkringen innebär och om senare förändringar i
försäkringsförhållandet. Vid sidan av ganska allmänt hållna, marknads-
Prop. 2003/04:150
Bilaga 1
672
rättsliga regler om information, till stor del motsvarande förslagets
2 kap., föreslår vi särskilda bestämmelser om att försäkringsbolaget skall
utfärda försäkringsbesked till de försäkrade – något som får väsentlig
betydelse för att de försäkrade skall kunna bedöma skyddets innebörd.
Reglerna går bl.a. ut på att en uppgift i beskedet som avviker från
försäkringsavtalet ändå kan åberopas av en försäkrad i god tro, om inte
bolaget senast fjorton dagar före försäkringsfallet har skickat ut ett nytt
besked eller annat meddelande (5 §).
Vid uppsägning av försäkringen i olika sammanhang skall meddelan-
den också utgå till gruppmedlemmen, så att han kan ordna sitt och sina
medförsäkrades skydd på annat vis. Eftersom bolaget i många fall inte
känner till vilka de enskilda gruppmedlemmarna är, räcker det oftast att
meddelandet sänds till en representant för gruppen för vidare befordran
till medlemmarna; meddelandet skall sändas ”på ändamålsenligt sätt”
(20 §). Meddelanden som avser bara vissa medlemmar i gruppen skall
dock sändas till dem personligen.
I förslaget ges vidare regler om ett efterskydd för försäkrad under
minst tre månader efter det han lämnat gruppen av annan anledning än att
han uppnått viss ålder (9 §) och vidare om en principiell rätt till lik-
värdigt skydd genom s.k. fortsättningsförsäkring, när bolagets ansvar mot
den försäkrade upphör på grund av uppsägning eller utträde (11 §). Båda
typerna av skydd förekommer redan i praxis. Rätt till efterskydd och
fortsättningsförsäkring gäller dock inte bl.a. om den försäkrade på annat
sätt får skydd av samma slag som tidigare eller om försäkringens
beskaffenhet inte gör ett fortsatt skydd lämpligt, t.ex. vid korttidsförsäk-
ringar (12 §).
Förslagets regler om premien (15–18 §§) motsvarar delvis bestämmel-
serna om individuell försäkring. Meddelande om uppsägning på grund av
premiedröjsmål skall emellertid utgå inte bara till den som ingått grupp-
avtalet med bolaget utan också till den försäkrade gruppmedlemmen, och
detta oavsett vem som enligt avtalet har att betala premien. I situationer
där återupplivning av tekniska skäl inte kan förekomma för viss försäk-
rad, har han i stället rätt till fortsättningsförsäkring.
Bestämmelserna om begränsning av försäkringsbolagets ansvar, om
förfogande över försäkringen, om skydd mot borgenärer och om regle-
ring av försäkringsfall stämmer i väsentliga avseenden med vad som
föreslås för individuell försäkring. Förslaget innehåller emellertid en
regel om att oriktiga uppgifter, som har lämnats av annan än den för-
säkrade själv, inte kan åberopas av bolaget (14 §). En annan skillnad som
bör nämnas är att giltigt förmånstagarförordnande vid gruppförsäkring
skall kunna göras genom att det tas in i försäkringsvillkoren, något som i
dag är vanligt. Ett sådant förordnande skall dock mista sin verkan, om
den försäkrade gör ett eget förmånstagarförordnande. Vidare föreslås en
möjlighet för bolaget att i villkoren förbjuda den försäkrade att överlåta
eller pantsätta sin rätt enligt försäkringen; framför allt överlåtelser skapar
i flera hänseenden både tekniska och teoretiska svårigheter.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 1
673
10 kap. Kollektivavtalsgrundad försäkring
De kollektivavtalsgrundade försäkringarna avviker väsentligt från annan
försäkringsverksamhet. Som nämnt har vi här funnit en lagreglering
påkallad främst för att slå fast systemens grundläggande karaktär av
försäkring och för att ge lagstiftningens stöd åt vissa arbetsrättsligt
präglade konstruktioner och villkor. I allmänhet kan man räkna med att
de försäkrades intressen tillvaratas genom att försäkringen utformas av
organisationer med sakkunskap på området, som också har inflytande på
villkorstillämpningen. Parterna bör därför lämnas en betydande frihet vid
utformningen av försäkringen. Vi har dock funnit att lagstiftningen bör
ge de försäkrade ett skydd i särskilt viktiga avseenden, i den mån man
inte kan vara säker på att det sker på annat sätt. Lagens regler skall därför
i princip vara tvingande men kunna frångås genom centralt kollektivavtal
(1 kap. 4 §).
Vi ställer upp vissa bestämda krav för att de särskilda reglerna om
kollektivavtalsgrundad försäkring skall bli tillämpliga. Försäkringen skall
tecknas av en arbetsgivare för hans anställda, och den skall meddelas
enligt villkor som följer ett i avtalet angivet kollektivavtal. Vidare måste
försäkringen tecknas i ett försäkringsbolag som framgår av kollektiv-
avtalet.
Som ersättning från en kollektivavtalsgrundad försäkring bör – t.ex. i
fråga om förhållandet till borgenärerna – också anses ersättning enligt
den s.k. garanti, som enligt vissa kollektivavtal inträder ifall en arbets-
givare underlåter att teckna försäkring trots skyldighet enligt kollektiv-
avtalet att göra detta (1 §).
Vid kollektivavtalsgrundad försäkring är det alltså arbetsgivaren som
är försäkringstagare, men även här behandlas den försäkrade som försäk-
ringstagare vid tillämpning av reglerna om förfogande över försäkringen
och borgenärsskydd och i fråga om rätten till försäkringsersättning i
övrigt (3 §).
Ansvaret för informationen vid kollektivavtalsgrundad försäkring, som
är minst lika viktig som vid annan försäkring, skall i överensstämmelse
med nuvarande praxis åligga inte bara försäkringsbolaget utan i viss
utsträckning också arbetsmarknadsparterna. Vidare föreslår vi samma
regler om godtrosskydd på grund av försäkringsbesked som vid grupp-
försäkring (4 och 5 §§).
I fråga om ansvarsinträdet samt uppsägning och ändring av försäkring
föreslår vi regler som till stor del ansluter till vad som gäller enligt
kollektivavtalsrätten. Särskilt kan nämnas en begränsning av möjligheter-
na att säga upp försäkringen så länge arbetsgivaren är bunden av kollek-
tivavtal om försäkringen och ett förbud mot ändring av försäkringen utan
kollektivavtalsparternas godkännande (se närmare 6–8 §§). Beträffande
begränsningar av försäkringsbolagets ansvar, förfogande över försäk-
ringen, borgenärsskydd och reglering av försäkringsfall stämmer i övrigt
reglerna i stort sett med bestämmelserna om individuell försäkring, dock
med samma särregler i fråga om oriktiga uppgifter av annan än den
försäkrade själv och förmånstagarförordnande som vid gruppförsäkring.
Vissa likartade försäkringar för lantbrukare och andra grupper av före-
tagare har med hänsyn till sin konstruktion hänförts till gruppförsäkring
och skall regleras av 9 kap. Här skall avsteg från förslagets tvingande
Prop. 2003/04:150
Bilaga 1
674
regler kunna ske efter godkännande av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer (se 1 kap. 4 §).
Ikraftträdandet m.m.
Särskilt med tanke på de många långvariga avtalen på området har vi
funnit relativt ingående övergångsregler motiverade. De innebär bl.a. att
vissa viktiga skyddsregler enligt den nya lagstiftningen blir tillämpliga
också på äldre försäkringsavtal.
Rörande följdändringar i andra lagar kan särskilt nämnas, att vi före-
slår en regel i utsökningsbalken om utmätningsfrihet för begravnings-
hjälp som tillfaller dödsbo bl.a. på grund av försäkring, i den mån
beloppet inte överstiger gällande basbelopp enligt lagen om allmän för-
säkring (5 kap. 6 § UB). – Beträffande arvs- och gåvoskattelagen utgör
förslaget väsentligen en teknisk anpassning av reglerna till den nya lag-
stiftning vi föreslår; i sak håller skattereglerna på att utredas av arvs- och
gåvoskattekommittén. Som framgått föreslår vi beträffande arvsbeskatt-
ningen att betydelsen av det formella förmånstagarförordnandet skall
minskas.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
675
Lagförslag (SOU 1986:56)
1
Förslag till personförsäkringslag
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens tillämpningsområde m.m.
1 § Denna lag tillämpas på livförsäkringar, sjukförsäkringar och olycks-
fallsförsäkringar som tecknas hos försäkringsbolag. En försäkring kan
tecknas på försäkringstagarens eller någon annans liv eller hälsa. Som
personförsäkring räknas inte sådan avbrottsförsäkring för näringsidkare
där försäkringsersättningen helt eller till övervägande del skall beräknas
efter verkliga utgifter eller förluster. Premiebefrielseförsäkring räknas
som sjukförsäkring, även om den ingår i ett liv- eller olycksfallsförsäk-
ringsavtal. Lagen gäller inte för återförsäkring.
Bestämmelserna i 2–8 kap. gäller för individuell försäkring. För grupp-
försäkring gäller de bestämmelser som anges i 9 kap. För kollektivavtals-
grundad försäkring gäller de bestämmelser som anges i 10 kap.
2 § I denna lag betyder
försäkringstagaren: den som har ingått avtal om försäkring med ett
försäkringsbolag; om försäkringstagarens rätt övergår till någon annan,
tillämpas vad som i lagen sägs om försäkringstagaren på förvärvaren,
den försäkrade: den på vars liv eller hälsa en försäkring har tecknats,
förmånstagare: den som på grund av ett förmånstagarförordnande enligt
denna lag eller enligt bestämmelserna i 6 kap. 8 eller 15 § har rätt att i
försäkringstagarens ställe erhålla försäkringen eller från den utfallande
ersättning,
kapitalförsäkring: livförsäkring där bolagets betalningsskyldighet vid
försäkringsfall är bestämd till visst belopp,
livränteförsäkring: livförsäkring med periodisk utbetalning där bolagets
betalningsskyldighet är beroende av en eller flera personers liv,
tidsbegränsad försäkring: försäkring som skall gälla för en bestämd tid
eller till dess att den försäkrade uppnår en bestämd ålder.
3 § I försäkringsrörelselagen (1982:713) finns bestämmelser om sär-
skilda regler (grunder) för vissa slag av personförsäkring.
Tvingande bestämmelser
4 § Bestämmelser i försäkringsvillkor, som i jämförelse med reglerna i
denna lag är till nackdel för försäkringstagaren eller hans rättsinnehavare
eller för den försäkrade, är utan verkan mot honom om inte annat anges i
lagen.
Vad som sägs i första stycket gäller inte
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
676
1. kollektivavtalsgrundad försäkring, om försäkringen följer ett kollektiv-
avtal mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagar-
organisation, och
2. sådan försäkring för grupper av näringsidkare, studerande eller andra
som i fråga om utformning och funktion kan jämställas med kollektiv-
avtalsgrundad försäkring, om villkoren har godkänts av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer.
Tillämpliga regler för personförsäkringar som ingår i skadeförsäkringar
5 § Om en personförsäkring ingår som en del i en konsumentförsäkring
enligt 1 § konsumentförsäkringslagen (1980:38), gäller för personförsäk-
ringen dels 1 kap. 4 §, 4 och 6–8 kap. samt 9 kap. 2 § första meningen, 3,
14 och 19 §§ denna lag, dels 2, 3, 5–29 och 40–43 §§ konsumentförsäk-
ringslagen. Ingår personförsäkringen som en del i en annan skade-
försäkring, gäller för personförsäkringen dels 1 kap. 4 §, 4 och 6–8 kap.,
9 kap. 2 § första meningen, 3, 14 och 19 §§ samt 10 kap. 2 § första
meningen, 3, 11 och 12 §§ denna lag, dels 2, 3, 11–17, 26–28 och 31–
33 §§ lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
2 kap. Information
Information innan en försäkring meddelas
1 § Innan en försäkring meddelas, skall försäkringsbolaget lämna
kunden en information som är utformad så att den underlättar hans
bedömning av försäkringsbehovet och valet av försäkring. Bolaget skall
ge den information om försäkringsskyddets omfattning, försäkrings-
villkoren i övrigt och andra förhållanden som kunden behöver för att
kunna bedöma kostnaden för och förmånerna av försäkringen. Viktiga
avgränsningar av försäkringsskyddet skall vara särskilt framhävda. I
fråga om tidsbegränsad försäkring skall särskild information lämnas om
försäkringstagarens möjligheter att vid försäkringstidens slut förnya
försäkringsförhållandet.
Information behöver inte lämnas i den mån kunden avstår från den
eller det möter särskilt hinder.
Försäkringsbrev m.m.
2 § Senast när försäkringsbolaget första gången framställer krav på
premie för en försäkring, skall bolaget tillställa försäkringstagaren ett
försäkringsbrev och den information om försäkringsvillkoren som han
behöver. Har bolaget förbehållit sig att försäkringen skall kunna upphöra
i förtid eller ändras under försäkringstiden, skall detta särskilt framhävas
i försäkringsbrevet. Detsamma gäller viktiga avgränsningar av försäk-
ringsskyddet.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
677
Information under försäkringstiden och i samband med förnyelse
3 § Under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas
skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera försäkringstagaren
om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för
honom att känna till. Informationsskyldigheten med anledning av försäk-
ringsfall gäller även mot annan som har anspråk mot bolaget.
Om bolaget ändrar försäkringen, skall bolaget samtidigt med premie-
kravet för den period då de nya villkoren skall börja gälla tillställa
försäkringstagaren den information om ändringarna som han behöver.
Nya avgränsningar av försäkringsskyddet skall vara särskilt framhävda.
Information om möjligheter till överprövning m.m.
4 § I samband med att ett anspråk på försäkringsersättning regleras skall
försäkringsbolaget, om det inte med hänsyn till omständigheterna är
obehövligt, upplysa den som berörs av bolagets beslut om vilka möjlig-
heter som finns att få en tvist med bolaget prövad. Detsamma gäller när
en försäkring upphör i förtid eller ändras, om inte försäkringstagaren
själv har begärt åtgärden. Finns det risk för att rätt till försäkrings-
ersättning skall gå förlorad på grund av preskription, skall bolaget också
erinra om detta. Informationen skall lämnas skriftligen.
Underlåtenhet att lämna information m.m.
5 § I fråga om underlåtenhet att lämna information enligt denna lag skall
tillämpas vad som föreskrivs i marknadsföringslagen (1975:1418) om
underlåtenhet att lämna information vid marknadsföring.
Ett åläggande att lämna information får innehålla att informationen
skall lämnas i skriftlig form.
6 § Om försäkringsbolaget har underlåtit att lämna särskild information
enligt 1, 2 eller 3 § om en viktig avgränsning av skyddet enligt försäk-
ringsavtalet, får avgränsningen inte åberopas av bolaget. Vad som nu
sagts gäller dock inte om bolaget senast fjorton dagar före försäkrings-
fallet har avsänt särskilt meddelande om avgränsningen till försäkrings-
tagaren eller denne på annat sätt då har fått kännedom om avgränsningen.
Har information inte lämnats enligt 1 §, anses kravet på särskilt med-
delande uppfyllt om bolaget har iakttagit föreskriften i 2
§ sista
meningen.
3 kap. Försäkringsavtalet m.m.
Rätten till försäkring
1 § Om någon har ansökt om en sådan försäkring som försäkrings-
bolaget normalt tillhandahåller allmänheten och bolaget har fått de upp-
gifter som det har begärt, får bolaget avslå ansökan bara om det finns
särskilda skäl för avslag med hänsyn till risken för försäkringsfall eller
någon annan omständighet. Avslag får inte grundas på att ett försäkrings-
fall har inträffat eller på att den försäkrades hälsotillstånd har försämrats
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
678
efter det att ansökan har avsänts eller lämnats till bolaget. Premien och
övriga försäkringsvillkor skall bestämmas på grundval av den försäkra-
des hälsotillstånd vid tiden för ansökan.
Första stycket gäller också om försäkringstagaren ansöker om för-
nyelse av en tidsbegränsad försäkring.
Tiden för bolagets ansvar
2 § Om en försäkring meddelas på normala villkor eller på sådana sär-
skilda villkor som har angetts i ansökan om försäkringen, räknas tiden
för försäkringsbolagets ansvar från och med dagen efter den då försäk-
ringstagaren avsände eller lämnade ansökan till bolaget. Har försäkrings-
tagaren avgett antagande svar på ett anbud från bolaget, räknas tiden från
och med dagen efter den då svaret avsändes eller lämnades till bolaget.
Vad som sägs i första stycket gäller inte om försäkringstagaren har
begärt att försäkringen skall träda i kraft först senare. Om det är påkallat
av försäkringens beskaffenhet eller av någon annan särskild omstän-
dighet, får bolaget också förbehålla sig att dess ansvar inte skall inträda
förrän dagen efter den då försäkringstagaren betalar premie för försäk-
ringen. Skall bolaget återförsäkra en viss del av försäkringen, får bolaget
förbehålla sig att dess ansvar för den delen skall inträda först när
återförsäkring beviljas.
Om ansvaret har avtalats att inträda en viss dag, sker det kl. 0.00. Skall
ansvaret upphöra en viss dag, sker det kl. 24.00. Har annat klockslag
överenskommits, gäller det.
Uppsägning av försäkringen m.m.
3 § Försäkringstagaren har rätt att när som helst säga upp försäkringen.
Han har därvid rätt att få försäkringen återköpt av försäkringsbolaget, om
inte rätt till återköp saknas på grund av försäkringens beskaffenhet, eller
att få försäkringen ändrad till premiefri försäkring (fribrev) i den ut-
sträckning som anges i försäkringsvillkoren eller grunderna.
I 5 kap. 3 § finns regler om återupplivning av en försäkring som har
ändrats till fribrev.
Om försäkringstagaren har rätt att påfordra återköp, har han också rätt
att i stället belåna försäkringen hos bolaget i den utsträckning som anges
i villkoren eller grunderna.
4 § Försäkringsbolaget får inte göra förbehåll om att försäkringen skall
kunna upphöra i förtid i andra fall än som anges i denna lag.
Vid sjuk- och olycksfallsförsäkring får bolaget göra förbehåll om rätt
att säga upp försäkringen vid slutet av en premieperiod, om förbehållet är
påkallat av försäkringens beskaffenhet eller av någon annan särskild
omständighet. Förbehållet får inte avse rätt att säga upp försäkringen
därför att ett försäkringsfall har inträffat eller därför att den försäkrades
hälsa har försämrats. Uppsägning med stöd av förbehållet skall göras
med en månads uppsägningstid, räknat från det att bolaget avsände
uppsägningen.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
679
Vad som sägs i andra stycket om förbehåll om rätt att säga upp försäk-
ringen gäller också förbehåll om att försäkringen utan uppsägning skall
upphöra vid slutet av en premieperiod, om någon viss händelse inträffar.
En förutsättning för att ett sådant förbehåll skall få verkan är att
försäkringstagaren enligt försäkringsvillkoren är skyldig att anmäla hän-
delsen till bolaget och att bolaget i samband med krav på premien har
erinrat försäkringstagaren om hans anmälningsskyldighet och om följder-
na av att denna inte fullgörs.
5 § Försäkringsbolaget får inte göra förbehåll om att försäkringen skall
kunna ändras under försäkringstiden i andra fall än som anges i denna
lag.
Om det är påkallat av försäkringens beskaffenhet eller av någon annan
särskild omständighet, får bolaget göra förbehåll om rätt att ändra försäk-
ringen vid början av en ny premieperiod. Förbehållet får inte avse rätt att
ändra försäkringen därför att ett försäkringsfall har inträffat eller därför
att den försäkrades hälsa har försämrats. I 2 kap. 3 § andra stycket finns
bestämmelser om information i samband med ändring av försäkringen.
Vad som sägs i andra stycket om förbehåll om rätt att ändra försäk-
ringen gäller också förbehåll om att försäkringen utan åtgärd från
bolagets sida skall ändras vid början av en ny premieperiod, om någon
viss händelse inträffar. En förutsättning för att ett sådant förbehåll skall
få verkan är att försäkringstagaren enligt försäkringsvillkoren är skyldig
att anmäla händelsen till bolaget och att bolaget i samband med krav på
premien har erinrat försäkringstagaren om hans anmälningsskyldighet
och om följderna av att denna inte fullgörs.
Rätten till försäkringens värde m.m.
6 § När en försäkring upphör skall försäkringsbolaget ställa försäk-
ringens värde till försäkringstagarens förfogande, även om bolaget i
övrigt är fritt från ansvar. Om bolaget i annat fall, på grund av dröjsmål
med premiebetalningen, har varit helt eller delvis fritt från ansvar under
någon del av försäkringstiden, skall premie eller återbäring anpassas efter
detta. Närmare bestämmelser om dessa frågor skall finnas i försäk-
ringsvillkoren eller grunderna.
Tidsbegränsad försäkring
7 § Om en tidsbegränsad livförsäkring är avtalad för längre tid än ett år,
skall försäkringsbolaget minst en och högst sex månader före försäk-
ringstidens slut avsända en påminnelse till försäkringstagaren om att
försäkringen kommer att upphöra och om den rätt till fortsatt försäkring
som han kan ha. Om försäkringen har förnyats på grund av utebliven
uppsägning, räknas ettårstiden från det att det första avtalet ingicks.
Försummar bolaget att sända påminnelse enligt första stycket och
gäller försäkringen enbart för dödsfall, förlängs tiden för bolagets ansvar.
Ansvaret upphör en månad efter det att en försenad påminnelse har
avsänts, dock senast sex månader efter försäkringstidens slut.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
680
8 § Ett avtal om tidsbegränsad sjuk- eller olycksfallsförsäkring förnyas
för en tid av ett år, om inte avtalet har sagts upp för att upphöra vid
försäkringstidens slut. I 2 kap. 3 § andra stycket finns bestämmelser om
information när en försäkring ändras i samband med förnyelse.
Uppsägning från försäkringsbolagets sida skall göras med en månads
uppsägningstid, räknat från det att bolaget avsände uppsägningen. Upp-
sägningen får inte sändas tidigare än sex månader före försäkringstidens
slut.
Första stycket första meningen gäller inte, om annat framgår av avtalet
eller omständigheterna i övrigt. Skall avtalet inte förnyas, gäller i stället
vad som föreskrivs i 7 § om livförsäkring enbart för dödsfall.
Försäkringstagarens rätt till fortsatt försäkring efter återköp
9 § Om försäkringsbolaget har återköpt en livförsäkring med spar-
moment, har försäkringstagaren rätt att utan ny hälsoprövning fortsätta
försäkringen som ren riskförsäkring med de ändringar som föranleds av
återköpet.
Bolaget skall senast när återköpsbeloppet betalas ut avsända en under-
rättelse till försäkringstagaren om hans rätt till fortsatt försäkring enligt
första stycket. Försummar bolaget det, ansvarar det under sex månader
från utbetalningen som om sådan försäkring hade begärts. Om bolaget
under denna tid avsänder en underrättelse, upphör dock ansvaret när
underrättelsen avsänds.
Begäran om fortsatt försäkring skall framställas inom sex månader från
det att bolaget har avsänt en underrättelse enligt andra stycket, dock
senast inom ett år från det att återköpsbeloppet betalades ut.
Försäkringstagarens rätt till återbäring
10 § Vid försäkring som bedrivs med grunder för premieberäkningen har
försäkringstagaren rätt till återbäring enligt vad försäkringsvillkoren eller
särskilda grunder föreskriver därom. Av försäkringsavtalet skall framgå i
vilken form återbäringen tillgodoräknas försäkringstagaren och om han
har rätt att senare välja annan form.
4 kap. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
Upplysningsplikten
1 § Intill dess försäkringsbolaget har tagit ställning till frågan om en
försäkring skall meddelas eller förnyas får bolaget begära sådana upplys-
ningar som kan ha betydelse för denna bedömning. Vid sjuk- och olycks-
fallsförsäkring får bolaget också under försäkringstiden begära sådana
upplysningar om den försäkrades ekonomiska förhållanden som är av
betydelse för försäkringens utformning. Försäkringstagaren och den
försäkrade skall ge riktiga och fullständiga svar på bolagets frågor.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
681
2 § Har försäkringstagaren eller den försäkrade vid avtalets ingående
förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, är bolaget fritt från ansvar
för inträffade försäkringsfall.
Detsamma gäller om försäkringstagaren eller den försäkrade i annat
fall, uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa, har lämnat orik-
tiga eller ofullständiga uppgifter och bolaget inte skulle ha meddelat
försäkring om upplysningsplikten hade fullgjorts. Skulle bolaget ha
meddelat försäkring mot högre premie eller i övrigt på andra villkor än
som avtalats, är bolagets ansvar begränsat till vad som svarar mot den
premie som har avtalats och de villkor i övrigt som bolaget skulle ha
godtagit.
Bestämmelserna i första och andra styckena får inte tillämpas i den
mån detta skulle leda till ett resultat som är uppenbart oskäligt mot
försäkringstagaren eller hans rättsinnehavare.
3 § Om försäkringsbolaget under försäkringstiden får kännedom om att
upplysningsplikten har åsidosatts på det sätt som sägs i 2 § första eller
andra stycket, får bolaget säga upp försäkringen för upphörande eller
ändring. Uppsägningen skall göras med tre månaders uppsägningstid,
räknat från det att bolaget avsände uppsägningen.
Skulle bolaget, om upplysningsplikten hade fullgjorts, ha meddelat
försäkring mot högre premie eller i övrigt på andra villkor än som av-
talats, har försäkringstagaren rätt till fortsatt försäkring med det försäk-
ringsbelopp som svarar mot den avtalade premien och på de villkor i
övrigt som bolaget skulle ha godtagit. Begäran om fortsatt försäkring
skall framställas före uppsägningstidens utgång. Om försäkringstagaren
eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder,
har försäkringstagaren rätt till fortsatt försäkring bara i den mån det
skulle vara uppenbart oskäligt att vägra fortsatt försäkring.
I uppsägningen skall anges under vilka förutsättningar en försäkrings-
tagare enligt andra stycket har rätt till fortsatt försäkring. Saknas denna
uppgift, får uppsägningen ingen verkan. Om försäkringstagaren begär att
få försäkringen ändrad, har bolaget rätt att få de nya upplysningar som
bolaget behöver för sin bedömning.
4 § Försäkringsbolaget får inte åberopa att upplysningsplikten har åsido-
satts om bolaget, när det mottog upplysningarna, insåg eller hade bort
inse att de var oriktiga eller ofullständiga. Detsamma gäller om det för-
hållande som upplysningarna avsåg var utan betydelse för bolaget eller
senare har upphört att ha betydelse.
Vid livförsäkring för dödsfall får bolaget åberopa att upplysningsplik-
ten har åsidosatts bara om dödsfallet har inträffat inom två år från det att
upplysningarna lämnades eller om bolaget har lämnat besked enligt 11 §
inom samma tid.
Första stycket första meningen och andra stycket gäller inte om
försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid
mot tro och heder.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
682
Undantag från försäkringen m.m.
5 § Om försäkringen gäller för följder av sjukdom eller kroppsfel, får
försäkringsbolaget göra särskilt undantag för sådana sjukdomar och
kroppsfel som den försäkrade hade när avtalet ingicks, bara om undan-
taget
1. grundar sig på upplysningar om den försäkrade som bolaget har
inhämtat, eller
2. är påkallat av försäkringens beskaffenhet eller någon annan särskild
omständighet.
Om en tidsbegränsad försäkring förnyas, får ett undantag enligt första
stycket 2 bara avse sjukdom eller kroppsfel som den försäkrade hade när
det första avtalet ingicks. Om försäkringsskyddet utvidgas i samband
med förnyelsen, gäller dock första stycket i denna del.
6 § Om försäkringsbolaget har förbehållit sig ansvarsfrihet när den
försäkrade deltar i särskilt angivna verksamheter eller är utsatt för sär-
skilt angivna risker, ansvarar bolaget ändå för försäkringsfall som
inträffar under sådana omständigheter men som inte sammanhänger med
den särskilda verksamheten eller risken.
7 § Försäkringsbolaget kan göra försäkringens giltighet och utformning
beroende av den försäkrades levnadsförhållanden, såsom hans yrkesverk-
samhet, bostadsort eller liknande, under de förutsättningar som anges i
3 kap. 4 och 5 §§ och ålägga försäkringstagaren att anmäla ändringar i
sådana förhållanden till bolaget. Försummar försäkringstagaren uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet som inte är ringa att göra sådan anmälan senast
vid första premiebetalningen efter ändringen, är bolagets ansvar vid
försäkringsfall begränsat enligt reglerna i 2 § andra och tredje styckena.
En förutsättning är dock att bolaget i samband med krav på premien har
erinrat försäkringstagaren om hans anmälningsskyldighet och om följ-
derna av att denna inte fullgörs.
Bolaget får inte göra sitt ansvar beroende av att den försäkrades
hälsotillstånd inte försämras.
Framkallande av försäkringsfall
8 § Om den försäkrade uppsåtligen har framkallat ett försäkringsfall, är
försäkringsbolaget fritt från ansvar.
Har den försäkrade begått självmord, ansvarar bolaget dock vid liv-
försäkring om det har gått mer än ett år från det att försäkringsavtalet
ingicks eller om det måste antas att försäkringen tecknades utan tanke på
självmordet. Om en tidsbegränsad försäkring som endast avser dödsfall
har förnyats, räknas ettårstiden från dagen för det första avtalet.
Vid sjukförsäkring gäller inte första stycket, om den försäkrade var
under femton år eller i sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 §
brottsbalken.
9 § Om den försäkrade, genom överträdelse av en säkerhetsföreskrift
eller på annat sätt, av grov oaktsamhet har framkallat ett försäkringsfall
eller förvärrat en inträffad skada, kan försäkringsbolagets ansvar vid
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
683
sjuk- och olycksfallsförsäkring sättas ned efter vad som är skäligt. Detta
gäller dock inte om den försäkrade var under femton år eller i sådant
sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken.
I andra fall än som sägs i första stycket får bolaget inte åberopa att den
försäkrade har framkallat försäkringsfallet av oaktsamhet.
Gemensamma bestämmelser
10 § Försäkringsbolaget kan inte åberopa sådana förbehåll som avses i
6 § eller bestämmelserna i 8 eller 9 §, om den försäkrade handlade för att
förebygga skada på person eller egendom under sådana omständigheter
att handlingen kan anses försvarlig.
11 § Vill försäkringsbolaget göra gällande att det i fall som avses i detta
kapitel är helt eller delvis fritt från ansvar eller har rätt att säga upp en
försäkring, skall bolaget ge försäkringstagaren skriftligt meddelande om
detta. Meddelandet skall lämnas utan oskäligt dröjsmål från det att
bolaget fick kännedom om det förhållande som medför att ansvarsfrihet
eller uppsägningsrätt kan föreligga.
Meddelande enligt första stycket skall lämnas också till den försäkrade
och till den som har fått försäkringen i pant eller är förmånstagare enligt
ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande, om hans rätt är känd för
bolaget. Efter försäkringsfall skall meddelande lämnas till den som är
förmånstagare, även om förordnandet inte varit oåterkalleligt.
Försummar bolaget att lämna meddelande enligt första eller andra
stycket, får bolaget inte åberopa förhållandet mot den som skulle ha haft
meddelandet, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit
svikligt eller i strid mot tro och heder.
5 kap. Premien
När premien skall betalas
1 § Om inte premiebetalningen är ett villkor för att försäkringsbolagets
ansvar skall inträda, skall första premien för en försäkring betalas inom
fjorton dagar från den dag då bolaget avsände krav på premien.
Premien för en senare premieperiod skall betalas senast på periodens
första dag. En premie som avser längre tid än en månad behöver dock
inte betalas tidigare än en månad från den dag då bolaget avsände krav på
premien. Om särskilda premieperioder inte har avtalats, skall senare
premie för försäkringen betalas inom en månad från den dag då bolaget
avsände krav på premien.
Vad som i andra stycket sägs om betalning av premien för en senare
premieperiod gäller också betalning av premien när en tidsbegränsad
försäkring förnyas på grund av utebliven uppsägning.
Uppsägning på grund av dröjsmål med premien
2 § Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget säga upp för-
säkringen för upphörande eller begränsning av ansvaret enligt vad
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
684
villkoren närmare föreskriver. Uppsägningen skall sändas till försäk-
ringstagaren.
Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter den dag då den avsändes,
om inte premien betalas inom denna frist. Uppsägningen skall innehålla
uppgift om detta och om möjligheten att få försäkringen återupplivad
enligt 3 §. Saknas någon av dessa uppgifter, får uppsägningen ingen
verkan.
Om försäkringstagaren inte har kunnat betala premien inom den i
andra stycket angivna fristen därför att han har blivit svårt sjuk eller
berövats friheten, därför att han inte har fått ut pension eller intjänad lön
från sin huvudsakliga anställning eller därför att någon liknande oväntad
händelse har inträffat, får uppsägningen verkan tidigast en vecka efter det
att hindret har fallit bort, dock senast tre månader efter fristens utgång.
Återupplivning
3 § Om en uppsägning enligt 2 § har fått verkan och dröjsmålet inte
avser första premien för försäkringen, återupplivas försäkringen till sin
tidigare omfattning om utestående premiebelopp betalas inom sex
månader från utgången av den frist som anges i 2 § andra stycket.
En försäkring, som har ändrats till premiefri försäkring (fribrev) utan
att en uppsägning enligt 2 § dessförinnan har fått verkan, återupplivas till
sin tidigare omfattning, om försäkringstagaren inom sex månader från
den dag då bolaget avsände ett meddelande om fribrevet till honom
betalar det premiebelopp som skulle ha betalats om försäkringen inte
hade ändrats. Meddelandet skall innehålla uppgift om rätten att få
försäkringen återupplivad.
Återupplivas försäkringen, ansvarar bolaget från och med dagen efter
den då premiebeloppet betalas.
Underrättelse till annan om dröjsmål med premien
4 § Om det har begärts, skall försäkringsbolaget sända meddelande
enligt 2 § också till den försäkrade och till den som har fått försäkringen i
pant eller är förmånstagare enligt ett oåterkalleligt förmånstagarförord-
nande. Försummar bolaget att sända meddelande till någon sådan person,
får bolaget inte mot honom åberopa att premien inte har betalats.
Premiebetalning genom post eller bank
5 § Om försäkringstagaren betalar premien på ett post- eller bankkontor,
anses beloppet komma försäkringsbolaget till handa omedelbart vid
betalningen. Lämnar försäkringstagaren ett betalningsuppdrag avseende
premien till post-, bank- eller girokontor, anses beloppet komma bolaget
till handa när betalningsuppdraget tas emot av det förmedlande kontoret.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
685
Preskription av rätt till premie
6 § Försäkringsbolaget förlorar rätten till obetald premie när ett år har
förflutit från det att premien skulle ha betalats, om inte försäkringen
dessförinnan har sagts upp av bolaget eller av annan anledning har
upphört att gälla.
6 kap. Förfoganden över försäkringen
Förmånstagarförordnande
1 § Försäkringstagaren har rätt att förfoga över försäkringen genom
förmånstagarförordnande. När ett sådant förordnande eller bestämmel-
serna i 7 §, 8 § eller 15 § andra stycket tillämpas, ingår försäkringen inte
i försäkringstagarens förmögenhet eller kvarlåtenskap. I 7 kap. finns
dock bestämmelser om utmätning m.m. för försäkringstagarens skulder.
Vad som i 9 kap. 1 § och 13 kap. 2 och 3 §§ ärvdabalken föreskrivs om
rätt att göra testamente och om testamentes ogiltighet gäller också i fråga
om förmånstagarförordnanden.
Vad som i 9 kap. 2 § ärvdabalken föreskrivs om förordnande genom
testamente till den som inte är född eller avlad vid testators död gäller
också för förmånstagarförordnande till den som inte är född eller avlad
när förordnandet skall tillämpas första gången.
2 § Försäkringstagaren kan, före den tidpunkt då försäkringsersättningen
förfaller till betalning, ändra eller återkalla ett förmånstagarförordnande.
Detta gäller dock inte om han gentemot förmånstagaren har utlovat att
förordnandet skall stå fast (oåterkalleligt förmånstagarförordnande).
3 § Ett förmånstagarförordnande och återkallelse eller ändring av ett
sådant förordnande skall göras genom skriftligt meddelande till försäk-
ringsbolaget.
Tolkning av förmånstagarförordnande
4 § Vid tolkning av ett förmånstagarförordnande gäller vad som sägs i 5
och 6 §§, om inte annat med hänsyn till omständigheterna får anses
framgå av förordnandet.
5 § Vid försäkring på försäkringstagarens liv eller hälsa gäller ett
förmånstagarförordnande bara för försäkringstagarens död.
Om ett förmånstagarförordnande inte kan verkställas såvitt angår en
viss förmånstagare, gäller förordnandet till förmån för hans avkomlingar,
om de i fråga om arv efter försäkringstagaren eller den försäkrade hade
varit berättigade att träda i förmånstagarens ställe. Saknas sådana avkom-
lingar men finns det andra förmånstagare, tillfaller hela försäkringen
dem.
6 § Har försäkringstagaren till en försäkring, som gäller på hans liv eller
hälsa, utan att namnge förmånstagaren använt någon av nedan angivna
beteckningar, anses detta innebära följande:
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
686
make: den som är gift med försäkringstagaren när förordnandet tillämpas;
om det pågår mål om äktenskapsskillnad mellan makarna, gäller förord-
nandet inte,
barn: försäkringstagarens bröstarvingar, med fördelning av försäkringen
efter de grunder som gäller i fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren,
make och barn: försäkringstagarens make är förmånstagare till halva
försäkringen och hans bröstarvingar till återstoden, efterlämnar försäk-
ringstagaren bara make eller bara bröstarvingar, tillfaller hela försäk-
ringen maken eller bröstarvingarna,
arvingar: de som enligt 1–5 kap. ärvdabalken har arvsrätt efter försäk-
ringstagaren, med fördelning av försäkringen efter de grunder som gäller
för arvsrätten.
Jämkning av förmånstagarförordnande
7 § Om tillämpningen av ett förmånstagarförordnande som gäller för
försäkringstagarens död skulle leda till ett resultat som är oskäligt mot
make eller bröstarvinge efter försäkringstagaren, kan förordnandet jäm-
kas så att försäkringen helt eller delvis tillfaller maken eller bröst-
arvingen. Vid prövningen skall särskilt beaktas skälen för förordnandet
samt förmånstagarens och makens eller bröstarvingens ekonomiska för-
hållanden.
Har dödsfallet inträffat sedan det har dömts till äktenskapsskillnad
mellan försäkringstagaren och hans make eller sedan talan om äkten-
skapsskillnad har väckts men innan bodelning har förrättats, gäller i
stället för vad som föreskrivs i första stycket följande beträffande jämk-
ning till förmån för försäkringstagarens make. Kan maken inte vid bodel-
ningen få ut sin andel därför att försäkringen tillfaller någon annan som
förmånstagare, är denne skyldig att avstå vad som fattas.
Den som vill begära jämkning enligt första eller andra stycket, skall
väcka talan mot förmånstagaren inom ett år från det att bouppteckning
efter försäkringstagaren avslutades eller dödsboanmälan gjordes. Väcks
inte talan inom denna tid, är rätten till jämkning förlorad.
Förmånstagare utan särskilt förordnande
8 § Om det inte finns någon annan förmånstagare, gäller följande i fråga
om försäkringsersättning som utfaller med anledning av försäkrings-
tagarens död. Hans make är förmånstagare till halva ersättningen och
hans arvingar till återstoden. Efterlämnar han inte make, är hans arvingar
förmånstagare till hela ersättningen. Make är inte förmånstagare, om det
vid försäkringstagarens död pågår mål om äktenskapsskillnad mellan
makarna.
Vad som sägs i första stycket gäller inte om det sammanlagda belopp
som skall utgå från försäkringen uppgår till högst det basbelopp enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde vid försäkrings-
tagarens död.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
687
Annat förfogande över försäkringen
9 § Försäkringstagaren har rätt att förfoga över försäkringen genom
överlåtelse, pantsättning eller på annat sätt. Försäkringsbolaget kan dock
i försäkringsvillkoren föreskriva att ett förfogande, som inte avser hela
försäkringen eller en kvotdel av den, är utan verkan mot bolaget.
Om det för försäkringen gäller ett oåterkalleligt förmånstagarförord-
nande, skall försäkringstagaren anses ha utfäst sig att inte utan förmåns-
tagarens samtycke förfoga över försäkringen på ett sätt som inskränker
dennes rätt.
10 § Överlåts försäkringen, förfaller ett tidigare förmånstagarförord-
nande som inte är oåterkalleligt, om inte annat har avtalats eller får anses
förutsatt vid överlåtelsen.
11 § Pantsättning av försäkringen medför rätt för panthavaren att upp-
bära utfallande försäkringsersättning. Om försäkringen är förenad med
återköpsrätt, får han också påkalla återköp av försäkringen. Återköp får
dock ske bara om panthavaren har underrättat försäkringstagaren och
denne inte inom två månader har återlöst panten genom att betala det
belopp som panthavaren kan få ut från försäkringsbolaget. Panthavaren
har även rätt att påkalla utbetalning av återbäring som försäkringstagaren
är berättigad att få ut från bolaget.
Förbehåll om rätt att göra panträtten gällande på annat sätt än som sägs
i första stycket är ogiltigt mot försäkringstagaren.
12 § Om det av försäkringsbrevet framgår att bara den som innehar detta
har rätt att få ut försäkringsersättning eller eljest förfoga över försäk-
ringen, gäller följande.
Ett förfogande över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning,
belåning hos försäkringsbolaget eller oåterkalleligt förmånstagarförord-
nande blir gällande mot försäkringstagarens borgenärer när den, till vars
förmån förfogandet sker, får försäkringsbrevet i sin besittning.
Förfogar försäkringstagaren på sådant sätt över försäkringen till för-
mån för flera, gäller ett tidigare förfogande framför ett senare. Ett senare
förfogande gäller dock framför ett tidigare om den, till vars förmån det
senare förfogandet sker, i god tro får försäkringsbrevet i sin besittning.
13 § Är försäkringsbrevet inte sådant som sägs i 12 §, blir ett förfogande
över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning eller oåterkalleligt
förmånstagarförordnande gällande mot försäkringstagarens borgenärer
när meddelande om förfogandet kommer in till försäkringsbolaget.
Förfogar försäkringstagaren på sådant sätt över försäkringen till förmån
för flera, gäller ett tidigare förfogande framför ett senare. Ett senare
förfogande gäller dock framför ett tidigare, om meddelande om det
senare förfogandet kommer in till bolaget först och den till vars förmån
förfogandet skett då är i god tro.
Belåning av försäkringen hos bolaget ger bolaget bättre rätt till försäk-
ringen än försäkringstagarens övriga borgenärer när lånebeloppet betalas
ut. Har försäkringstagaren tidigare förfogat över försäkringen på annat
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
688
sätt, gäller belåningen dock framför det förfogandet bara om bolaget är i
god tro vid utbetalningen.
14 § Innan förmånstagarens rätt har inträtt får han inte genom över-
låtelse, pantsättning eller på annat sätt förfoga över den rätt som förord-
nandet medför.
Rätten till försäkringen i vissa särskilda fall
15 § Om någon annan än försäkringstagaren genom brottslig gärning
uppsåtligen dödar den försäkrade eller en förmånstagare, tillämpas be-
stämmelserna i 15 kap. ärvdabalken.
Om vid försäkring på annans liv eller hälsa försäkringstagaren genom
brottslig gärning uppsåtligen framkallar ett försäkringsfall, skall oavsett
vad som annars skulle gälla den försäkrade vara förmånstagare. Om den
försäkrade är död, skall de personer vara förmånstagare som enligt 8 §
första stycket skulle ha haft rätt till försäkringsersättningen om den
försäkrade hade varit försäkringstagare. Om försäkringstagaren häri-
genom skulle komma att anses som förmånstagare, tillämpas bestäm-
melserna i 15 kap. 1 § första stycket och 4 § ärvdabalken.
Vad som sägs i andra stycket gäller inte om försäkringstagaren var
under femton år eller i sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 §
brottsbalken.
Förfoganden som är utan verkan m.m.
16 § Ett förfogande över försäkringen är utan verkan i den mån för-
fogandet är förbjudet enligt försäkringsvillkor, som enligt kommunal-
skattelagen (1928:370) skall tas in i försäkringsavtalet. Ett förbud mot
överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i
konkurs i vidare mån än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag
eller annan författning.
Vad som föreskrivs i första stycket gäller också om bestämmelserna i 8
eller 15 § är tillämpliga.
7 kap. Förhållandet till borgenärerna
1 § En försäkring och från den utfallande ersättning får tas i anspråk för
försäkringstagarens eller annan berättigads skulder i enlighet med regler-
na i detta kapitel och lagstiftningen i övrigt. Ersättning som tillfaller
någon annan än försäkringstagaren eller dödsboet efter honom får tas i
anspråk för försäkringstagarens skulder, bara om fordran har uppkommit
före försäkringsfallet och inte kan utgå ur försäkringstagarens förmögen-
het eller kvarlåtenskap.
Om verkan av oåterkalleliga förmånstagarförordnanden finns bestäm-
melser i 6 kap. 9, 12 och 13 §§.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
689
Skyddet för livförsäkring före försäkringsfall
2 § Innan något försäkringsfall har inträffat, får en livförsäkring som
gäller på försäkringstagarens eller hans makes liv tas i mät endast i den
mån det under något av de senaste tio åren har betalats premie för försäk-
ringen med belopp som överstiger
1. för tidsbegränsad försäkring som endast avser dödsfall: fem gånger
den premie som beräknas belöpa på det året,
2. för kapitalförsäkring som inte omfattas av punkt 1: femton procent av
det försäkringsbelopp som enligt försäkringsavtalet gällde efter betal-
ningen och
3. för livränteförsäkring som inte omfattas av punkt 1: femton procent av
den premie som skulle ha betalats om försäkringen hade tecknats mot
engångspremie vid början av det året.
Utmätningen får avse ett belopp som förhåller sig till det vid utmät-
ningstillfället gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring på samma sätt som det överstigande premiebeloppet förhåller
sig till det basbelopp som gällde vid tiden för betalningen.
Skyddet för livförsäkring efter försäkringsfall
3 § Sedan ett försäkringsfall har inträffat, får en livförsäkring och från
den utfallande ersättning inte utmätas för försäkringstagarens eller annan
berättigads skulder, i den mån ersättningen tillfaller någon som behöver
den för sin försörjning eller fullgörande av underhållsskyldighet som
åvilar honom. Om ersättningen tillfaller någon annan än den försäkrade,
gäller första meningen bara om den försäkrade har försörjt eller varit
skyldig att försörja den berättigade. När ersättningen utgår i form av liv-
ränta, gäller förbudet mot utmätning för den berättigades skulder bara
rätten till livräntan.
Även om förutsättningarna i första stycket inte är uppfyllda, gäller
följande. Från vad som efter den försäkrades död tillfaller hans make
eller hans eller makens barn, som vid tiden för dödsfallet inte har fyllt 20
år, får för varje berättigad från utmätning undantas ett belopp mot-
svarande sex gånger det för dödsåret gällande basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring.
Utan hinder av vad som sägs i första och andra styckena får ett ersätt-
ningsbelopp som inte hålls avskilt efter utbetalningen utmätas för den
berättigades skulder. När två år har förflutit från det att beloppet förföll
till betalning, får även vad som hålls avskilt utmätas i den mån beloppet
inte behövs för den berättigades försörjning eller fullgörande av under-
hållsskyldighet som åvilar honom.
Reglernas tillämpning på samboförhållanden m.m.
4 § Vid tillämpning av 2 och 3 §§ jämställs med make sådan sambo som
avses i 1 § lagen (1987:000) om sambors gemensamma hem. Vad som
sägs i 2 § om make gäller också tidigare make eller sambo.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
690
Tidsfrist för utmätning för försäkringstagarens skulder
5 § Om en livförsäkring eller från sådan försäkring utfallande ersättning
tillfaller någon annan än försäkringstagaren eller dödsboet efter honom,
får utmätning för försäkringstagarens skulder äga rum i den utsträckning
som framgår av 1–4 §§ bara om ansökan härom görs inom tre år från det
att den berättigades rätt inträdde. Efter den tiden är borgenärernas rätt
förfallen.
Skyddet för livförsäkring som tecknas av arbetsgivare
6 § Om en försäkring som en arbetsgivare har tecknat på en anställds liv
inte gäller till förmån för arbetsgivaren själv, får försäkringen och från
denna utfallande ersättning inte tas i anspråk för arbetsgivarens skulder
på annat sätt än som sägs i 7 §.
Vad som nu sagts gäller också om den försäkrade inte är anställd hos
arbetsgivaren men har annan anknytning till dennes verksamhet eller är
medförsäkrad som närstående till någon annan försäkrad.
Försäkringstagarens konkurs m.m.
7 § Om vid livförsäkring försäkringstagaren eller dödsboet efter honom
försätts i konkurs och försäkringstagaren under de tre senaste åren före
den i 29 § konkurslagen (1921:225) angivna fristdagen eller senare har
betalat premie för försäkringen med belopp som vid betalningstillfället
inte stod i skäligt förhållande till hans villkor, får konkursboet av
tillgodohavandet hos försäkringsbolaget återkräva vad han har betalat för
mycket. Om inte försäkringstagaren har lämnat sitt samtycke till åter-
betalningen, skall konkursboet för prövning av dess rätt väcka talan mot
honom. Beträffande sådan talan tillämpas föreskrifterna i 40 b § konkurs-
lagen.
Har försäkringsbeloppet betalats ut, är den som har uppburit beloppet
skyldig att till konkursboet återbetala det belopp som konkursboet annars
hade kunnat återkräva av bolaget. Har beloppet uppburits av en förmåns-
tagare, gäller detta dock bara om utbetalningen har skett senare än sex
månader före fristdagen. Också beträffande talan mot den som har upp-
burit försäkringsbeloppet tillämpas föreskrifterna i 40 b § konkurslagen.
Bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas också om i
stället offentligt ackord har fastställts. I fråga om talan med anledning av
ackordsförhandling tillämpas 17 och 18 §§ ackordslagen (1970:847).
Vid sådan försäkring som avses i 6 § får krav enligt denna paragraf
göras gällande bara om den försäkrade eller den till vars förmån försäk-
ringen annars gäller är närstående till arbetsgivaren på det sätt som anges
i 29 a § konkurslagen.
Skyddet för sjuk- och olycksfallsförsäkring
8 § Om ersättningen från en sjuk- eller olycksfallsförsäkring skall till-
falla den försäkrade, får försäkringen och från den utfallande ersättning
inte utmätas för försäkringstagarens eller den försäkrades skulder. Om
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
691
den försäkrade inte är försäkringstagare, får försäkringen inte i någon
form tas i anspråk för försäkringstagarens skulder. När ersättningen utgår
i form av livränta, gäller förbudet mot utmätning för den berättigades
skulder bara rätten till livräntan.
Utan hinder av vad som sägs i första stycket får ett ersättningsbelopp
som har tillfallit den försäkrade och som inte hålls avskilt efter utbetal-
ningen utmätas för den försäkrades skulder. När två år har förflutit från
det att beloppet förföll till betalning, får även vad som hålls avskilt
utmätas i den mån beloppet inte behövs för den försäkrades försörjning
eller fullgörande av underhållsskyldighet som åvilar honom.
Om ersättningen skall tillfalla någon annan än den försäkrade, tilläm-
pas vad som enligt 2–6 §§ gäller om utmätning av tidsbegränsad livför-
säkring som endast avser dödsfall och från livförsäkring utfallande
ersättning.
8 kap. Reglering av försäkringsfall m.m.
Tiden för utbetalning m.m.
1 § Sedan försäkringsbolaget fått underrättelse om ett försäkringsfall,
skall bolaget utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att försäk-
ringsfallet skall kunna regleras. Bolaget skall handlägga ärendet skynd-
samt och med iakttagande av den ersättningsberättigades behöriga in-
tressen.
Försäkringsersättning skall betalas ut senast en månad efter det att
rätten till ersättningen inträtt och utredning, som skäligen kan begäras för
att fastställa betalningsskyldigheten och mot vem denna skall fullgöras,
har lagts fram för bolaget.
Om den som gör anspråk på försäkringsersättning uppenbarligen har
rätt till åtminstone ett visst belopp, skall detta på hans begäran betalas ut
i förskott.
Utbetalning till annan än rätt förmånstagare
2 § Har försäkringsbolaget betalat ut försäkringsersättning till någon
annan än den som i egenskap av förmånstagare har rätt till ersättningen
och därvid iakttagit skälig aktsamhet, är bolaget befriat från sin skuld.
Detta gäller dock inte om utbetalningen grundats på en handling som är
förfalskad eller som är ogiltig på grund av att den har tillkommit under
tvång som avses i 28 § avtalslagen (1915:218) eller på grund av att den
har utfärdats av någon som var omyndig eller som handlat under infly-
tande av rubbad själsverksamhet.
Försummelse att anmäla försäkringsfall m.m.
3 § Om försäkringstagaren eller den försäkrade har försummat att iaktta
föreskrifter i försäkringsvillkoren om skyldighet att anmäla försäkrings-
fall till försäkringsbolaget inom viss tid eller om skyldighet att medverka
till utredningen av försäkringsfallet eller bolagets ansvar och försummel-
sen har medfört skada för bolaget, kan ersättning som annars skulle ha
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
692
utgått från försäkringen sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn
till omständigheterna. Har någon annan på sådant sätt orsakat skada för
bolaget, kan ersättning som annars skulle ha utgått till honom sättas ned
efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
4 § Om den som kräver ersättning av försäkringsbolaget efter ett försäk-
ringsfall uppsåtligen har oriktigt uppgett eller förtigit eller dolt något av
betydelse för bedömningen av rätten till försäkringsersättning, kan ersätt-
ning som annars skulle ha utgått till honom sättas ned efter vad som är
skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Preskription av rätt till försäkringsersättning
5 § Den som vill göra anspråk på försäkringsersättning förlorar sin rätt
mot försäkringsbolaget om han inte väcker talan mot bolaget inom tre år
från det att han fick kännedom om att anspråket kunde göras gällande
och i varje fall inom tio år från det att anspråket tidigast hade kunnat
göras gällande. Har han framställt anspråk till bolaget inom denna tid,
har han dock alltid sex månader på sig att väcka talan sedan bolaget har
förklarat att det har tagit slutlig ställning till anspråket.
Risken för vissa meddelanden
6 § Gör försäkringstagaren sannolikt att en uppsägning enligt 3 kap. 4
eller 8 §, 5 kap. 2 § eller 10 kap. 7 § har försenats eller inte kommit fram
på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, får
uppsägningen verkan tidigast en vecka efter den dag då meddelandet
kom fram och senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget
avsände uppsägningen till honom. Uppsägningen får dock aldrig verkan
tidigare än som anges i uppsägningshandlingen.
Tvist om rätten att teckna eller behålla en försäkring
7 § Om ett försäkringsbolag i strid mot 3 kap. 1 § har vägrat någon att
teckna eller förnya en försäkring, skall domstol på yrkande av honom
förklara att han har rätt till försäkring. Domstolen får bestämma att
försäkringstiden skall räknas från den tidpunkt som skulle ha gällt om
bolaget hade bifallit ansökan.
Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom sex
månader från det att bolaget till sökanden har avsänt meddelande om sitt
beslut, uppgift om skälen för detta och erinran om vad han skall iaktta
om han vill få beslutet prövat av domstol.
Iakttas inte den tid som anges i andra stycket är rätten att föra talan
förlorad.
8 § Har ett försäkringsbolag sagt upp en försäkring i förtid i strid mot
denna lag, skall domstol på yrkande av försäkringstagaren förklara upp-
sägningen ogiltig.
Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom sex
månader från det att bolaget till försäkringstagaren har avsänt uppsäg-
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
693
ningen, uppgift om skälen för uppsägningsbeslutet och erinran om vad
försäkringstagaren skall iaktta om han vill få beslutet prövat av domstol.
Talan behöver dock aldrig väckas före den tidpunkt när uppsägningen
skulle få verkan.
Iakttas inte den tid som anges i andra stycket är rätten att föra talan
förlorad.
9 § Domstolen kan på yrkande meddela förklaring enligt 7 eller 8 § att
gälla för tiden intill dess att det föreligger ett avgörande som har vunnit
laga kraft. En sådan förklaring får dock inte meddelas utan att försäk-
ringsbolaget har beretts tillfälle att yttra sig över yrkandet.
Innan en tvist som avses i 7 eller 8 § avgörs skall domstolen inhämta
yttrande från försäkringsinspektionen, om det inte är obehövligt.
Förbud mot regress
10 § Försäkringsbolaget får inte återkräva försäkringsersättning av den
som har framkallat försäkringsfallet eller annars är ersättningsskyldig
med anledning av detta.
9 kap. Gruppförsäkring
Tillämpningsområde m.m.
1 § I detta kapitel betyder
gruppavtal: avtal som sluts med ett försäkringsbolag för en på förhand
avgränsad grupp personer och som anger villkor för avtal om grupp-
försäkring,
gruppförsäkring: försäkring som meddelas enligt ett gruppavtal och som
gäller under förutsättning att den försäkrade eller någon närstående
tillhör gruppen,
frivillig gruppförsäkring: gruppförsäkring som gruppmedlemmarna an-
sluter sig till genom egen anmälan eller genom att inte avböja försäk-
ringen,
obligatorisk gruppförsäkring: gruppförsäkring som varje medlem i
gruppen är ansluten till oavsett egna åtgärder och utan betalningsskyldig-
het för medlemmen mot bolaget,
medförsäkrad: sådan närstående till gruppmedlem som är försäkrad
jämte honom.
2 § För gruppförsäkring gäller 1, 4 och 6–8 kap. Därjämte gäller bestäm-
melserna i detta kapitel. Reglerna i 5–12, 17 och 18 §§ tillämpas dock
inte på försäkring som gäller vid tillfälligt besök på bestämd plats eller
vid deltagande under högst en månad i bestämd verksamhet.
3 § Avtal om frivillig gruppförsäkring ingås mellan försäkringsbolaget
och gruppmedlemmen.
Avtal om obligatorisk gruppförsäkring ingås genom gruppavtalet.
Den som ingår avtal om gruppförsäkring med bolaget är försäkrings-
tagare. Vid tillämpning av 6 och 7 kap. och i fråga om rätten till försäk-
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
694
ringsersättning i övrigt anses dock varje försäkrad som försäkringstagare,
såvitt försäkringen gäller på hans liv eller hälsa.
Information
4 § Innan ett gruppavtal ingås, skall försäkringsbolaget lämna gruppen
en information som är utformad så att den underlättar en bedömning av
gruppmedlemmarnas försäkringsbehov och valet av försäkring. Bolaget
skall ge den information om försäkringsskyddets omfattning, försäk-
ringsvillkoren i övrigt och andra förhållanden som gruppen behöver för
att kunna bedöma kostnaden för och förmånerna av försäkringen. Viktiga
avgränsningar av försäkringsskyddet skall vara särskilt framhävda. Innan
avtal om frivillig gruppförsäkring sluts, skall bolaget också på ända-
målsenligt sätt ge gruppmedlemmarna information för bedömning av
frågan om de bör ansluta sig till försäkringen.
Under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas
skall bolaget i skälig omfattning informera de försäkrade om sådana
förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att
känna till. Efter försäkringsfall gäller informationsskyldigheten även mot
annan som har anspråk mot bolaget.
5 § När en gruppförsäkring har meddelats, skall försäkringsbolaget sna-
rast på ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked för de försäkrades
kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om de väsentliga
rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen samt om viktiga
avgränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när försäkringen
har förnyats, om de nya försäkringsvillkoren innebär begränsning av
försäkringsskyddet eller väsentlig ändring av försäkringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet
och avvikelsen inte är till nackdel för den som har fått beskedet, gäller
uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas om
nya försäkringsbesked eller annat meddelande i frågan senast fjorton
dagar före försäkringsfallet på ändamålsenligt sätt har avsänts för de
försäkrades kännedom eller om den som har fått försäkringsbeskedet vid
den tiden har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre
är giltig.
Reglerna i 2 kap. 4 och 5 §§ tillämpas vid gruppförsäkring.
Tiden för bolagets ansvar
6 § När ett gruppavtal om frivillig gruppförsäkring har ingåtts, räknas
tiden för försäkringsbolagets ansvar från den tidpunkt som anges i grupp-
avtalet. Ansvaret omfattar alla gruppmedlemmar som då fyller anslut-
ningskraven enligt avtalet och som har anslutit sig till försäkringen. Om
en gruppmedlem ansluter sig senare, räknas ansvaret från och med dagen
efter anslutningen.
Anslutning enligt första stycket anses ske när medlemmen gör anmälan
hos bolaget eller hos någon som mottar anmälningar för bolagets räk-
ning. Om medlemmen ansluter sig genom att inte avböja försäkringen,
anses anslutning ske när tiden för avböjande går ut.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
695
Om inte annan tidpunkt har avtalats, räknas vid obligatorisk grupp-
försäkring tiden för bolagets ansvar mot medlemmarna från och med
dagen efter den då gruppavtalet slöts eller, om någon inträder senare i
gruppen, från och med dagen efter inträdet.
7 § När ansvaret inträder mot en gruppmedlem, gäller det också mot den
som ansluts som medförsäkrad till honom.
Uppsägning av försäkringen m.m.
8 § Om gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida,
upphör försäkringen för samtliga gruppmedlemmar och deras medförsäk-
rade vid den tidpunkt som anges i uppsägningen, dock tidigast en månad
efter det att uppsägningen mottogs av försäkringsbolaget. När bolaget har
mottagit uppsägningen, skall det genast sända meddelande om denna till
de försäkrade gruppmedlemmarna. I meddelandet skall anges om de
försäkrade har rätt till fortsättningsförsäkring enligt 11 §.
Vid frivillig gruppförsäkring har försäkrad gruppmedlem rätt att när
som helst säga upp försäkringen att genast upphöra för hans och hans
medförsäkrades del.
9 § Om en försäkrad gruppmedlem utträder ur gruppen av annan anled-
ning än att han uppnår en viss ålder, upphör försäkringsbolagets ansvar
mot honom och hans medförsäkrade tre månader efter utträdet. Det-
samma gäller ansvaret mot medförsäkrad make efter äktenskapsskillnad
och ansvaret mot medförsäkrad sambo sedan samboförhållandet upphört.
10 § Ett avtal om gruppförsäkring förnyas för en tid av ett år, om inte
avtalet har sagts upp för att upphöra vid försäkringstidens slut. I 4 och
5 §§ finns bestämmelser om information i samband med förnyelse.
Meddelande om uppsägning från försäkringsbolagets sida skall sändas
till den som har ingått gruppavtalet med bolaget och till den försäkrade
gruppmedlemmen. Uppsägningen får verkan en månad efter det att med-
delandena avsändes. Om rätt till fortsättningsförsäkring enligt 11 § före-
ligger, skall detta anges i meddelandet till gruppmedlemmen. Saknas
denna uppgift, får uppsägningen ingen verkan.
Första stycket första meningen gäller inte, om annat framgår av avtalet
eller omständigheterna i övrigt.
11 § Upphör försäkringsbolagets ansvar enligt 8, 9 eller 10 §, har varje
försäkrad rätt att utan hälsoprövning erhålla likvärdigt skydd genom fort-
sättningsförsäkring, som tecknas i försäkringsbolaget eller annat bolag
som det anvisar. Ansökan om fortsättningsförsäkring skall i fall som
avses i 9 § göras inom den tid som anges där och i andra fall inom tre
månader från försäkringens upphörande.
12 § Försäkringsbolaget får göra förbehåll om att bestämmelserna i 9
och 11 §§ inte skall tillämpas, i den mån den försäkrade på annat sätt har
fått eller uppenbarligen kan få skydd av samma slag som tidigare.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
696
Om det är påkallat av försäkringens beskaffenhet, får bolaget göra
förbehåll om att 9 eller 11 § inte heller annars skall tillämpas.
13 § Försäkringsbolaget får inte göra förbehåll om att en gruppförsäk-
ring skall kunna upphöra i förtid eller ändras under försäkringstiden i
andra fall än som anges i denna lag.
Oriktiga uppgifter
14 § Försäkringsbolaget får inte vid tillämpning av reglerna i 4 kap. 1–
4 §§ mot den försäkrade åberopa att någon annan har lämnat oriktiga
eller ofullständiga uppgifter till bolaget.
Premien
15 § Om inte premiebetalningen är ett villkor för att försäkringsbolagets
ansvar skall inträda, skall första premien för en gruppförsäkring betalas
inom fjorton dagar från den dag då bolaget avsände krav på premien till
den som enligt försäkringsavtalet skall betala premien till bolaget.
Premien för en senare premieperiod och första premien för en försäk-
ring som har förnyats enligt 10 § skall betalas senast på periodens första
dag. En premie som avser längre tid än en månad behöver dock inte
betalas tidigare än en månad från den dag då bolaget avsände krav på
premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala premien till
bolaget.
Bestämmelserna i 5 kap. 5 och 6 §§ tillämpas vid gruppförsäkring.
16 § Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget säga upp
försäkringen för upphörande eller begränsning av ansvaret enligt vad
villkoren närmare föreskriver.
Meddelande om uppsägningen skall sändas till den som har ingått
gruppavtalet med bolaget och till den försäkrade gruppmedlemmen. Upp-
sägningen får verkan fjorton dagar efter det att meddelandena avsändes,
om inte premien betalas inom denna frist. Meddelandena skall innehålla
uppgift om detta. Om försäkringen kan återupplivas enligt 18 §, skall
även detta anges. Saknas någon av dessa uppgifter, får uppsägningen
ingen verkan.
17 § Har premien för en frivillig gruppförsäkring inte betalats inom den i
16 § andra stycket angivna fristen därför att den försäkrade grupp-
medlemmen har blivit svårt sjuk eller berövats friheten, därför att han
inte har fått ut pension eller intjänad lön från sin huvudsakliga anställ-
ning eller därför att någon liknande oväntad händelse har inträffat för
hans del, får en uppsägning enligt 16 § första stycket verkan först en
vecka efter det att hindret har fallit bort, dock senast tre månader efter
fristens utgång.
Om vid frivillig gruppförsäkring ett dröjsmål med premien beror på
försummelse av någon, som enligt gruppavtalet skall betala premien för
gruppens räkning, får uppsägningen verkan för den försäkrade grupp-
medlemmen och hans medförsäkrade först en vecka efter det att
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
697
medlemmen själv har fått kännedom om dröjsmålet, dock senast tre
månader efter utgången av den frist som anges i 16 § andra stycket.
Vid obligatorisk gruppförsäkring har varje försäkrad rätt till fortsätt-
ningsförsäkring enligt 11 och 12 §§, om ansvaret upphör enligt 16 §.
Detsamma gäller medförsäkrad vid frivillig gruppförsäkring.
18 § Om en uppsägning enligt 16 § har fått verkan och dröjsmålet inte
avser första premien för försäkringen, återupplivas en frivillig grupp-
försäkring till sin tidigare omfattning, om det utestående premiebelopp
som belöper på den försäkrade betalas inom sex månader från utgången
av den frist som anges i 16 § andra stycket. Återupplivas försäkringen,
ansvarar försäkringsbolaget från och med dagen efter den då premie-
beloppet betalas. Återupplivning kan inte ske endast för medförsäkrade.
Vad som sägs i första stycket gäller också för obligatorisk grupp-
försäkring. En sådan försäkring kan dock återupplivas endast för hela
gruppen.
Bolaget får i villkoren göra förbehåll om att återupplivning inte kan
ske, om förbehållet är påkallat av försäkringens beskaffenhet eller någon
annan särskild omständighet.
Förfoganden över försäkringen
19 § Utöver vad som anges i 6 kap. 3 § kan ett förmånstagarförordnande
göras genom att förordnandet tas in i försäkringsvillkoren. Vid tolkning
av ett sådant förordnande tillämpas 6 kap. 5 och 6 §§, om inte annat
framgår av förordnandet.
Ett förordnande som har tagits in i villkoren saknar verkan, i den mån
ett förordnande enligt 6 kap. 3 § gäller och kan verkställas.
Försäkringsbolaget kan i villkoren bestämma att den försäkrade inte får
överlåta eller pantsätta sin rätt enligt försäkringen. Ett förfogande i strid
mot en sådan bestämmelse är utan verkan. Ett förbud mot överlåtelse
hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i konkurs i
vidare mån än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan
författning.
Meddelanden till de försäkrade
20 § Om försäkringsbolaget enligt bestämmelse i denna lag eller i
gruppavtalet skall tillställa försäkrad gruppmedlem eller medförsäkrad
uppsägning eller annat meddelande, skall bolaget på ändamålsenligt sätt
sända detta för den försäkrades kännedom. Ett meddelande som inte
avser hela gruppen skall sändas till berörda gruppmedlemmar person-
ligen.
10 kap. Kollektivavtalsgrundad försäkring
Tillämpningsområde m.m.
1 § Bestämmelserna i denna lag om kollektivavtalsgrundad försäkring
tillämpas på försäkringar som
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
698
1. tecknas av arbetsgivare för att ge försäkringsskydd åt anställda,
2. meddelas enligt försäkringsvillkor som följer ett i villkoren angivet
kollektivavtal mellan en arbetsgivarorganisation och en arbetstagar-
organisation och
3. tecknas hos ett försäkringsbolag som framgår av kollektivavtalet.
Kollektivavtalsgrundad försäkring kan omfatta även arbetsgivaren
själv och annan som har anknytning till hans verksamhet. Närstående till
anställda eller andra försäkrade kan omfattas som medförsäkrade.
Om försäkringsskyddet enligt ett kollektivavtal som avses i första
stycket skall gälla också för anställda hos sådana arbetsgivare som inte
har tecknat försäkring trots att de har varit skyldiga att göra det, skall
utgående ersättning anses som ersättning från en kollektivavtalsgrundad
försäkring.
2 § För kollektivavtalsgrundad försäkring gäller 1, 4 och 6–8 kap. Där-
jämte gäller bestämmelserna i detta kapitel.
Vad som i 4 och 5 §§ sägs om anställda gäller också andra som
omfattas av försäkringen.
3 § Arbetsgivaren ingår avtal om kollektivavtalsgrundad försäkring med
försäkringsbolaget och är försäkringstagare. Vid tillämpning av 6 och
7 kap. och i fråga om rätten till försäkringsersättning i övrigt anses dock
varje försäkrad som försäkringstagare, såvitt försäkringen gäller på hans
liv eller hälsa.
Information
4 § När en överenskommelse som medför skyldighet för arbetsgivare att
teckna kollektivavtalsgrundad försäkring har ingåtts, skall försäkrings-
bolaget och de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektivavtal
som försäkringen följer på lämpligt sätt informera de arbetsgivare och
anställda som berörs av överenskommelsen. Informationen skall avse
arbetsgivarnas skyldighet att teckna försäkring, kostnaderna för försäk-
ringen och förmånerna av denna.
Under försäkringstiden skall bolaget och arbetsmarknadsparterna i skä-
lig omfattning informera arbetsgivare och anställda om sådana förhållan-
den rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att känna till.
Informationsskyldigheten med anledning av försäkringsfall åvilar bolaget
och gäller även mot annan som har anspråk mot bolaget.
5 § När en kollektivavtalsgrundad försäkring har meddelats, skall för-
säkringsbolaget snarast på ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked
för de anställdas kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om
de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen samt
om viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när
försäkringen har ändrats, om de nya försäkringsvillkoren innebär
begränsning av försäkringsskyddet eller väsentlig ändring av försäk-
ringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet
och avvikelsen inte är till nackdel för den som har fått beskedet, gäller
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
699
uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas om
nya försäkringsbesked eller annat meddelande i frågan senast fjorton
dagar före försäkringsfallet på ändamålsenligt sätt har avsänts för de
anställdas kännedom eller om den som har fått försäkringsbeskedet vid
den tiden har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre
är giltig.
Reglerna i 2 kap. 4 § tillämpas vid kollektivavtalsgrundad försäkring.
Om bolaget underlåter att fullgöra sin informationsskyldighet enligt
denna lag, gäller 2 kap. 5 §.
Tiden för bolagets ansvar
6 § När en arbetsgivare tecknar försäkring som han enligt kollektivavtal
är skyldig att teckna, räknas tiden för bolagets ansvar från och med den
dag då arbetsgivaren blev bunden av kollektivavtalet eller den senare dag
som anges i kollektivavtalet. I annat fall räknas tiden från och med dagen
efter den då ansökan om försäkring avsändes eller lämnades till bolaget.
Uppsägning av försäkringen
7 § Försäkringsvillkoren får innehålla att försäkringen inte kan upphöra
på grund av uppsägning, så länge arbetsgivaren enligt kollektivavtal är
skyldig att hålla försäkringen.
I annat fall kan en försäkring, som gäller tills vidare, sägas upp till
utgången av månaden efter den då uppsägning skedde. Vid försäkring
som gäller för viss tid kan bolaget säga upp försäkringen för upphörande
i förtid bara om premien inte erläggs i rätt tid. Uppsägningstiden skall
vara en månad, räknat från det att bolaget avsände uppsägningen till
arbetsgivaren.
Ändring av försäkringen
8 § Försäkringsbolaget får i försäkringsvillkoren förbehålla sig rätt att
ändra försäkringen under försäkringstiden. Ändring får dock göras bara
med godkännande av de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollek-
tivavtal som försäkringen följer.
Efterskydd m.m.
9 § När någon lämnar sin anställning, har han rätt till efterskydd, fribrev
eller fortsättningsförsäkring enligt vad som föreskrivs i försäkringsvill-
koren. Detsamma gäller när någon av annan anledning inte längre
uppfyller kraven för att omfattas av försäkringen. Fortsättningsförsäkring
anses inte som kollektivavtalsgrundad försäkring.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
700
Återbäring
10 § Arbetsgivare och försäkrade har rätt till återbäring enligt vad som
föreskrivs i försäkringsvillkoren. Av villkoren skall framgå principerna
för tillgodoräknande av återbäringen.
Oriktiga uppgifter
11 § Försäkringsbolaget får inte vid tillämpning av reglerna i 4 kap. 1–
4 §§ mot den försäkrade åberopa att någon annan har lämnat oriktiga
eller ofullständiga uppgifter till bolaget.
Förfoganden över försäkringen
12 § Utöver vad som anges i 6 kap. 3 § kan ett förmånstagarförordnande
göras genom att förordnandet tas in i försäkringsvillkoren. Vid tolkning
av ett sådant förordnande tillämpas 6 kap. 5 och 6 §§, om inte annat
framgår av förordnandet.
Ett förordnande som har tagits in i villkoren saknar verkan i den mån
ett förordnande enligt 6 kap. 3 § gäller och kan verkställas.
Försäkringsbolaget kan i villkoren bestämma att den försäkrade inte får
överlåta eller pantsätta sin rätt enligt försäkringen. Ett förfogande i strid
mot en sådan bestämmelse är utan verkan. Ett förbud mot överlåtelse
hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i konkurs i
vidare mån än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan
författning.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
701
2
Förslag till lag om införande av
personförsäkringslagen (1988:000)
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Bestämmelserna i 1–8 kap. personförsäkringslagen (1988:000) om
individuell försäkring träder i kraft den 1 juli 1989. Bestämmelserna i 1,
9 och 10 kap. om gruppförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring
träder i kraft den 1 januari 1990.
För försäkringar som har meddelats före ikraftträdandet (äldre
försäkringar) gäller lagen (1927:77) om försäkringsavtal, om inte annat
sägs nedan.
I den utsträckning bestämmelser i personförsäkringslagen enligt 2–
10 §§ skall tillämpas på äldre försäkringar, gäller också 1 kap. 4 §, 9 kap.
3 § och 10 kap. 3 § den lagen. Om en äldre försäkring ingår som en del i
en skadeförsäkring, tillämpas de bestämmelser som anges i 2–10 §§ bara
i den utsträckning som framgår av 1 kap. 5 § personförsäkringslagen.
2 § Bestämmelserna i 2 kap. 3–6 §§ personförsäkringslagen tillämpas på
äldre försäkringar.
3 § Bestämmelserna i 3 kap. 3 och 7–9 §§ personförsäkringslagen
tillämpas på äldre försäkringar. I fråga om äldre försäkringar som förnyas
efter ikraftträdandet tillämpas också 1 §, såvitt gäller rätt till senare
förnyelse, samt 4 och 5 §§ samma kapitel.
4 § Bestämmelserna i 4 kap. 1 § och 7 § andra stycket personförsäk-
ringslagen gäller även för äldre försäkringar. Om bolaget begär upplys-
ningar med stöd av 4 kap. 1 §, tillämpas i den delen 2–4 §§ samma
kapitel.
Försäkringsbolaget får inte efter ikraftträdandet tillämpa bestämmel-
serna i 4, 6 och 7 §§ lagen (1927:77) om försäkringsavtal, i den mån
detta skulle leda till ett resultat som är uppenbart oskäligt mot försäk-
ringstagaren eller hans rättsinnehavare.
Bestämmelserna i 4 kap. 6 och 8–11 §§ personförsäkringslagen
tillämpas på äldre försäkringar i fråga om försäkringsfall som inträffar
efter ikraftträdandet.
5 § Om en premie för en äldre försäkring enligt försäkringsavtalet skall
betalas efter ikraftträdandet, tillämpas bestämmelserna i 5 kap. person-
försäkringslagen. Bestämmelserna i 5 kap. 4 § tillämpas dock bara om
begäran om meddelande har framställts efter ikraftträdandet.
6 § Bestämmelserna i 6 kap. 1–3 och 9–11 §§ samt i 4 § och 16 § första
stycket personförsäkringslagen tillämpas på äldre försäkringar. Frågan
om ett förmånstagarförordnande eller återkallelse eller ändring av ett
sådant förordnande har gjorts på föreskrivet sätt skall bedömas enligt
äldre rätt, om förfogandet har skett före ikraftträdandet.
I fråga om förfoganden som sker efter ikraftträdandet, tillämpas
bestämmelserna i 6 kap. 12 § på äldre kapitalförsäkringar och bestäm-
melserna i 6 kap. 13 § på äldre livränteförsäkringar.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
702
Bestämmelserna i 6 kap. 4–8 och 15 §§ samt 16 § andra stycket
tillämpas på äldre försäkringar, om försäkringsfallet eller annan händelse
som avses i 15 § inträffar efter ikraftträdandet.
7 § Bestämmelserna i 7 kap. personförsäkringslagen tillämpas på äldre
försäkringar, om beslut om utmätning, konkurs eller offentligt ackord
meddelas efter ikraftträdandet. En äldre försäkring får dock inte utmätas
med stöd av 7 kap. 2 §, om den skulle ha undantagits från utmätning
enligt 116 § första stycket lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
8 § Bestämmelserna i 8 kap. 1–4 och 10 §§ personförsäkringslagen
tillämpas på äldre försäkringar, om försäkringsfallet inträffar efter ikraft-
trädandet.
Bestämmelserna i 8 kap. 5 § gäller även för fordran som tillkommit
före ikraftträdandet och som inte vid denna tidpunkt är preskriberad
enligt äldre bestämmelser.
Bestämmelserna i 8 kap. 6, 8 och 9 §§ tillämpas på äldre försäkringar,
om uppsägningen avsänds efter ikraftträdandet. Bestämmelserna i 8 kap.
7 och 9 §§ gäller för äldre försäkringar, om 3 kap. 1 § är tillämplig.
9 § I fråga om äldre gruppförsäkringar tillämpas dels personförsäkrings-
lagen i den utsträckning som anges i 4 och 6–8 §§, dels bestämmelserna i
9 kap. 4 § andra stycket, 5 § tredje stycket samt 8–12, 14 och 19 §§
personförsäkringslagen i den omfattning som framgår av 9 kap. 2 § den
lagen.
I fråga om äldre försäkringar som förnyas efter ikraftträdandet tilläm-
pas också 9 kap. 5 § första och andra styckena samt 6, 7 och 13 §§.
Om en premie för en äldre försäkring enligt försäkringsavtalet skall
betalas efter ikraftträdandet, tillämpas 9 kap. 15–18 §§. Bestämmelserna
i 9 kap. 20 § tillämpas på äldre försäkringar, om meddelandet avsänds
efter ikraftträdandet.
10 § I fråga om äldre kollektivavtalsgrundade försäkringar tillämpas dels
personförsäkringslagen i den utsträckning som anges i 4 och 6–8 §§, dels
bestämmelserna i 10 kap. 4 § andra stycket, 5 § tredje stycket, 7–9, 11
och 12 §§ personförsäkringslagen.
Om en äldre försäkring ändras efter ikraftträdandet, tillämpas också
10 kap. 5 § första och andra styckena.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
703
3
Förslag till lag om tillämpning av bestämmelser i
personförsäkringslagen (1988:000) på
grupplivförsäkringar som meddelas av staten
Härigenom föreskrivs följande.
Bestämmelserna i 4 kap., 6–8 kap. samt 10 kap. 5, 9, 11 och 12 §§
personförsäkringslagen (1988:000) gäller för grupplivförsäkringar som
meddelas av staten. Vid tillämpning av 6 och 7 kap. och i fråga om rätten
till försäkringsersättning i övrigt anses varje försäkrad som försäkrings-
tagare, såvitt försäkringen gäller på hans liv.
Försäkringsvillkor, som i jämförelse med de i första stycket angivna
bestämmelserna är till nackdel för den försäkrade eller hans rättsinne-
havare, är tillåtna om villkoren har godkänts av en central arbetstagar-
organisation.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990. I fråga om försäkringsfall
som har inträffat före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
704
4
Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1927:77) om försäkringsavtal
1
dels att 97–124 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 1 och 25 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
2
Denna lag äger tillämpning på avtal, varigenom försäkring meddelas
av någon som driver försäkringsrörelse.
Lagen gäller inte för återförsäkring eller försäkring som avses i lagen
(1962:381) om allmän försäkring, lagen (1973:370) om arbetslöshetsför-
säkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller lagen (1979:84)
om delpensionsförsäkring.
Lagen tillämpas inte på försäk-
ringar som avses i konsument-
försäkringslagen (1980:38). I för-
hållande till annan än försäkrings-
tagaren tillämpas dock 25, 54–58,
86–88, 95 och 96 samt 122 och
123 §§ även i fråga om sådana
försäkringar. Vid tillämpningen av
dessa bestämmelser gäller även 3 §
första stycket.
Lagen tillämpas inte på försäk-
ringar som omfattas av konsument-
försäkringslagen (1980:38) eller
personförsäkringslagen (1988:000).
I förhållande till annan än försäk-
ringstagaren gäller dock 3 § första
stycket, samt 25, 54–58, 86–88, 95
och 96 §§ även i fråga om konsu-
mentförsäkringar. I 1 kap. 5 § per-
sonförsäkringslagen anges vilka
bestämmelser som gäller för en
personförsäkring, som ingår som
en del i en skadeförsäkring.
Lagen tillämpas inte heller på trafikförsäkringar i den mån annat följer
av trafikskadelagen (1975:1410).
25 §
3
Har i följd av skadeförsäkring
försäkringsgivaren i ersättning för
skada utgivit belopp, som försäk-
ringshavaren ägt rätt att såsom
skadestånd utkräva av annan,
inträde försäkringsgivaren i rätten
mot den andre, där denne uppsåt-
ligen eller genom grov vårdslöshet
framkallat försäkringsfallet eller
Har vid skadeförsäkring försäk-
ringsgivaren i ersättning för skada
utgett belopp, som försäkrings-
havaren haft rätt att utkräva som
skadestånd av annan, inträder för-
säkringsgivaren i rätten mot den
skadeståndsskyldige, om denne har
framkallat försäkringsfallet uppsåt-
ligen eller genom grov vårdslöshet
1
Senaste lydelse av
104 § 1981:486
105 § 1971:880
116 § 1955:84
117 § 1975:248
118 § 1981:803
123 § 1981:803.
2
Senaste lydelse 1980:39.
3
Senaste lydelse 1972:219.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
705
ock enligt lag är skyldig att utgiva
skadestånd evad han är till skadan
vållande eller icke. Sådan rätt till
återkrav föreligger dock icke mot
den som enligt 3 kap. 1 eller 2 §
skadeståndslagen (1972:207) sva-
rar för skadan uteslutande på grund
av annans vållande.
eller också är skyldig enligt lag att
utge skadestånd oberoende av om
han är vållande till skadan eller
inte. Sådan rätt till återkrav före-
ligger dock inte mot den som enligt
3 kap. 1 eller 2 § skadeståndslagen
(1972:207) svarar för skadan ute-
slutande på grund av annans
vållande.
Belopp, som utgivits i anledning
av liv-, olycksfalls- eller sjukför-
säkring, äge försäkringsgivaren ej
återkräva av den, som framkallat
försäkringsfallet eller eljest i an-
ledning därav är pliktig att gälda
skadestånd; dock att, där i avtal
om olycksfalls- eller sjukförsäkring
försäkringsgivaren förbundit sig att
för sjukvårdskostnader eller andra
utgifter och förluster, som olycks-
fallet eller sjukdomen medfört, ut-
giva ersättning med verkliga be-
loppet av utgifterna eller förlus-
terna, vad sålunda av försäkrings-
givaren utgivits må återkrävas,
efter ty i första stycket är stadgat.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. I fråga om gruppförsäkring
och kollektivavtalsgrundad försäkring tillämpas dock 1 och 25 §§ i deras
äldre lydelse och 97–124 §§ till och med utgången av år 1989.
2. Har försäkringsfall inträffat före ikraftträdandet skall 25 § i dess
äldre lydelse tillämpas även därefter.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
706
5
Förslag till lag om ändring i konsumentförsäkrings-
lagen (1980:38)
Härigenom föreskrivs att 4 § konsumentförsäkringslagen (1980:38)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 §
I förhållande till annan än försäk-
ringstagaren tillämpas 25, 54–58,
86–88, 95 och 96 samt 122 och
123 §§ lagen (1927:77) om försäk-
ringsavtal även i fråga om försäk-
ringar som avses i denna lag. Vid
tillämpningen av dessa bestäm-
melser gäller även 3 § första
stycket lagen om försäkringsavtal.
I förhållande till annan än försäk-
ringstagaren tillämpas 25, 54–58,
86–88, 95 och 96
§§ lagen
(1927:77) om försäkringsavtal även
i fråga om försäkringar som avses i
denna lag. Vid tillämpningen av
dessa bestämmelser gäller även 3 §
första stycket lagen om försäk-
ringsavtal.
I 1 kap. 5 § personförsäkrings-
lagen (1988:000) anges vilka
bestämmelser som gäller för en
personförsäkring, som ingår som
en del i en konsumentförsäkring.
Om tillsyn över att försäk-
ringsvillkor är skäliga finns
bestämmelser i lagen (1948:433)
om försäkringsrörelse.
Om tillsyn över att försäkrings-
villkor är skäliga finns bestäm-
melser i försäkringsrörelselagen
(1982:713).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. I fråga om gruppförsäkring
skall dock 4 § första och andra styckena i den nya lydelsen tillämpas
först från och med den 1 januari 1990.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
707
6
Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1921:225)
Härigenom föreskrivs att 34 § konkurslagen (1921:225) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
34 §
1
Överföring av medel till pensionsstiftelse, som skett senare än sex
månader före fristdagen och som medfört att stiftelsen fått överskott på
kapitalet, går åter till belopp motsvarande överskottet. Har överföringen
skett dessförinnan men senare än ett år eller, när åtgärden väsentligen
gynnat gäldenären eller honom närstående, två år före fristdagen, går den
åter i motsvarande mån, om det icke visas att gäldenären varken var eller
genom åtgärden blev insolvent.
Överföring till pensionsstiftelse i annat fall än som sägs i första stycket
går åter, om överföringen skett senare än tre månader före fristdagen. Har
överföringen väsentligen gynnat gäldenären eller honom närstående, går
den också åter, om åtgärden skett dessförinnan men senare än två år före
fristdagen och det icke visas att gäldenären varken var eller genom
åtgärden blev insolvent.
Överföring av medel till personalstiftelse går åter, om överföringen
skett senare än sex månader före fristdagen. Har överföringen skett dess-
förinnan men senare än ett år eller, när åtgärden väsentligen gynnat
gäldenären eller honom närstående, två år före fristdagen, går den åter,
om det icke visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev
insolvent.
Om rätt att i särskilda fall åter-
kräva försäkringspremier m.m.
finns bestämmelser i 117 § lagen
(1927:77) om försäkringsavtal.
Om rätt att i särskilda fall åter-
kräva försäkringspremier m.m. finns
bestämmelser i 7 kap. 7 § person-
försäkringslagen (1988:000).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. I fråga om gruppförsäkring
skall dock 34 § i dess nya lydelse tillämpas först från och med den 1
januari 1990.
1
Senaste lydelse 1975:244.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
708
7
Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 6 § utsökningsbalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 kap.
6 §
Medel, som för särskilt angivet ändamål har anvisats gäldenären av
staten, kommun eller annan menighet eller av samfund, stiftelse eller
inrättning med allmännyttigt syfte eller har samlats in bland allmänheten,
får ej utmätas, om det strider mot det angivna ändamålet.
Sedan medlen har betalats ut, gäller förbudet mot utmätning så länge
de hålls avskilda.
Vad som sägs i första och andra
styckena gäller också begravnings-
hjälp som tillfaller dödsbo på
grund av försäkring eller utfästelse
av arbetsgivare, i den mån belop-
pet inte överstiger det för dödsåret
gällande basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
709
8
Förslag till lag om ändring i lagen (1928:281) om
allmänna arvsfonden
Härigenom föreskrivs att 1 och 5 §§ lagen (1928:281) om allmänna
arvsfonden skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
1
Den egendom, som i arv tillfaller
allmänna arvsfonden, så ock egen-
dom, som må tillfalla fonden
genom gåva eller testamente, skall
utan sammanblandning med andra
medel förvaltas av kammarkolle-
giet såsom en särskild fond för
främjande av vård och fostran av
barn och ungdom samt omsorg om
handikappade.
Den egendom, som tillfaller all-
männa arvsfonden i arv eller
genom gåva eller testamente eller
som tillfaller fonden i egenskap av
förmånstagare, skall utan samman-
blandning med andra medel för-
valtas av kammarkollegiet som en
särskild fond för främjande av vård
och fostran av barn och ungdom
samt omsorg om handikappade.
Av medel, som under ett räkenskapsår influtit, skall vid årets utgång en
tiondel läggas till fonden. Återstoden skall jämte årets avkastning från
och med nästföljande år vara tillgänglig för utdelning.
Ur fonden betalas kammarkollegiets kostnader för fondens förvaltning
och fullgörandet av kollegiets övriga uppgifter enligt denna lag med
belopp som regeringen bestämmer.
5 §
2
Arv, som har tillfallit fonden, får helt eller delvis avstås till annan, om
det med hänsyn till uttalanden av arvlåtaren eller andra särskilda
omständigheter kan anses överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja.
Även i annat fall får arv avstås till arvlåtarens släkting eller annan person
som har stått arvlåtaren nära, om det kan anses billigt. Arv som utgörs av
egendom, vilken är av väsentlig betydelse från kulturhistorisk synpunkt
eller från natur- eller kulturvårdssynpunkt, får avstås till juridisk person
som har särskilda förutsättningar att ta hand om egendomen på lämpligt
sätt.
Beslut om avstående av arv fattas av regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, av kammarkollegiet. Utan riksdagens tillstånd får beslut
ej fattas om att till någon avstå egendom till ett värde som överstiger
800 000 kronor.
Vill någon att ett arv som tillfallit fonden skall helt eller delvis avstås,
skall han inge sin ansökan till länsstyrelsen i det län där den döde senast
haft sitt hemvist. Det åligger länsstyrelsen att genast underrätta kammar-
kollegiet om ansökningen samt, efter verkställd utredning, till kollegiet
insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande. Kollegiet har att,
jämte eget yttrande, insända handlingarna till regeringen, om icke
kollegiet äger besluta i ärendet.
1
Senaste lydelse 1984:383.
2
Senaste lydelse 1984:383.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
710
Bestämmelserna i första–tredje
styckena tillämpas också när för-
säkringsbelopp har tillfallit fonden
i egenskap av förmånstagare.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
711
9
Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)
Härigenom föreskrivs att sextonde stycket i punkt 1 av anvisningarna
till 31 § kommunalskattelagen (1928:370)
1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Ny ägare till pensionsförsäkring
skall omedelbart underrätta försäk-
ringsgivaren om förvärvet av för-
säkringen. Återköp av pensions-
försäkring får utan hinder av be-
stämmelserna i denna lag ske, om
det tekniska återköpsvärdet uppgår
till högst 10 000 kronor eller om
särskilda skäl föreligger och riks-
skatteverket på särskild ansökan
medger det.
Ny ägare till pensionsförsäkring
skall omedelbart underrätta försäk-
ringsgivaren om förvärvet av för-
säkringen. Återköp av pensions-
försäkring får utan hinder av be-
stämmelserna i denna lag ske, om
det tekniska återköpsvärdet uppgår
till högst 10 000 kronor eller om
särskilda skäl föreligger och riks-
skatteverket på särskild ansökan
medger det. Bestämmelserna i
lagen hindrar inte heller återbetal-
ning enligt 7 kap. 7 § personför-
säkringslagen (1988:000) av för-
säkringstagarens tillgodohavande.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. I fråga om gruppförsäkring
skall dock anvisningarna i deras nya lydelse tillämpas först från och med
den 1 januari 1990.
2. De nya anvisningarna gäller även för försäkringar som har tecknats
före år 1976.
1
Senaste lydelse av anvisningspunkten 1980:71.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
712
10
Förslag till lag om ändring i lagen (1930:106) om
vissa rättshandlingar till förmån för ofödda
Härigenom föreskrivs att lagen (1930:106) om vissa rättshandlingar till
förmån för ofödda skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Vad i lagen om testamente är
stadgat med avseende å förord-
nande genom testamente till den,
som ej är född eller avlad vid testa-
tors död, skall äga motsvarande
tillämpning å förordnande genom
annan rättshandling till förmån för
den, som ej är född eller avlad vid
tiden för förordnandet.
Vad som i 9 kap. 2 § ärvda-
balken föreskrivs om förordnande
genom testamente till den, som inte
är född eller avlad vid testators
död, gäller också för förordnande
genom annan rättshandling till
förmån för den, som inte är född
eller avlad vid tiden för förord-
nandet. Om förmånstagarförord-
nanden gäller dock särskilda
bestämmelser i personförsäkrings-
lagen (1988:000).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
713
11
Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt
Härigenom föreskrivs att 1, 12, 32, 37 och 59 §§ lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
1
Skatt till staten utgår enligt denna lag för egendom, som förvärvas
genom arv eller testamente (arvsskatt) eller genom gåva (gåvoskatt).
För egendom, som förvärvas
genom att arv avstås enligt 5 §
lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om
allmänna arvsfonden, utgår arvs-
skatt till staten som om förvärvet
skett genom testamente efter den
avlidne.
För egendom, som förvärvas
genom ett avstående enligt 5
§
lagen (1928:281) om allmänna
arvsfonden, utgår arvsskatt till
staten som om förvärvet skett
genom testamente efter den
avlidne.
12 §
2
Har någon i enlighet med lagen
(1927:77) om försäkringsavtal in-
satts såsom förmånstagare och
erhåller han vid försäkringstaga-
rens död förfoganderätten över
försäkringen eller, utan att sådan
rätt förvärvas, utbetalning på grund
av försäkringen, skall vad förmåns-
tagaren sålunda bekommer vid
beräknande av arvsskatt anses
såsom arvfallen egendom. Vad nu
sagts skall gälla jämväl förvärv,
som på grund av stadgandet i
104 § andra stycket nämnda lag
tillfaller dödsbodelägare, vilken är
berättigad till laglott, med iakttag-
ande dock av vad beträffande
fördelning av sådant förvärv kan
vara bestämt i skifteshandling,
vilken jämlikt 16 § lägges till grund
för lotternas beräknande. Har för-
säkringstagarens make insatts så-
som förmånstagare, föreligger icke
skattskyldighet för den del av
förvärvet, som motsvarar det
belopp, varmed, därest förvärvet
ingått i försäkringstagarens kvar-
Om en förmånstagare enligt
personförsäkringslagen (1988:000)
vid försäkringstagarens död er-
håller förfoganderätten över för-
säkringen eller, utan att sådan rätt
förvärvas, utbetalning på grund av
försäkringen, skall vad förmåns-
tagaren sålunda erhåller vid
beräknande av arvsskatt anses som
arvfallen egendom. Vad nu sagts
gäller också vad som tillfaller
någon enligt 6 kap. 7 § första
stycket personförsäkringslagen.
1
Senaste lydelse 1974:857.
2
Senaste lydelse 1982:1191.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
714
låtenskap, makens jämlikt 15
§
skattefria andel i boet skolat ökas.
Vidare skall
a)
där livförsäkring, som är
kapitalförsäkring men ej livränte-
försäkring, tagits å försäkrings-
tagarens eller hans makes liv samt
den rätt, som på grund av för-
säkringsavtalet tillkommit endera
av dem, jämlikt 116 § första stycket
lagen om försäkringsavtal icke
kunnat tagas i mät för någonderas
gäld, eller
b)
där försäkring tagits för
olycksfall eller sjukdom,
vid skattens beräknande från
värdet av vad som tillfallit någon i
egenskap av förmånstagare såsom
skattefritt avräknas ett belopp som
motsvarar sex gånger basbeloppet
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring för det år under vilket
skattskyldigheten inträdde. Har på
grund av förordnande av samma
person förmånstagaren tidigare
erhållit sådant förvärv, som jämlikt
37 § 2 mom. är i beskattnings-
hänseende likställt med gåva, får
likväl från värdet av vad som inom
loppet av tio år tillfallit förmåns-
tagaren ej avräknas mer än ett
belopp som motsvarar sex gånger
basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring för det år under vilket
skattskyldighet inträdde för det
senaste förvärvet.
Hälften av vad som tillfaller
försäkringstagarens make enligt
vad som anges i föregående stycke
är fritt från skatt. Vidare skall
a)
där livförsäkring, som är
kapitalförsäkring men ej livränte-
försäkring, gäller på försäkrings-
tagarens eller hans makes liv eller
b)
där försäkring tagits för
olycksfall eller sjukdom,
vid skattens beräknande från
värdet av vad som tillfallit någon i
egenskap av förmånstagare såsom
skattefritt avräknas ett belopp som
motsvarar sex gånger basbeloppet
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring för det år under vilket
skattskyldigheten inträdde. Har på
grund av förordnande av samma
person förmånstagaren tidigare
erhållit sådant förvärv, som enligt
37 § 2 mom. är i beskattnings-
hänseende likställt med gåva, får
likväl från värdet av vad som inom
loppet av tio år tillfallit förmåns-
tagaren ej avräknas mer än ett
belopp som motsvarar sex gånger
basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring för det år under vilket
skattskyldighet inträdde för det
senaste förvärvet.
Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte- och
kapitalförsäkringsanstalt på en gång tillfaller någon såsom förmånstagare
skall denne anses erhålla på grund av en och samma försäkring, och skall
så anses som om försäkringen tagits vid tiden för den första insättningen
och på villkor att premiebetalning skolat ske i den ordning, vari
insättningarna i anstalten skett eller enligt avtal mellan anstalten och
försäkringstagaren skolat äga rum.
Skattskyldighet enligt första stycket föreligger inte för rätt till pension
som utgår på grund av pensionsförsäkring. Skattskyldighet föreligger inte
heller för rätt till livränta som utgår på grund av annan försäkring än
pensionsförsäkring i den mån vad som på grund av förordnande av
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
715
samma person tillfallit den berättigade inte överstiger 2 500 kronor per
år.
Angående vad som förstås med kapitalförsäkring och pensions-
försäkring stadgas i anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen
(1928:370).
Vad i första och andra styckena
här ovan sägs skall, även om
förmånstagarförordnande i enlig-
het med lagen om försäkringsavtal
icke föreligger, äga tillämpning
jämväl i fråga om vad som tillfallit
någon på grund av statens grupp-
livförsäkring eller jämförbar av
kommunal eller enskild arbets-
givare avtalad grupplivförsäkring
eller på grund av sådan förmån från
kommun, som avses i punkt 1
adertonde stycket av anvisningarna
till 31 § kommunalskattelagen.
Vad som sägs i första och andra
styckena gäller också i fråga om
vad som tillfallit någon på grund av
sådan förmån från kommun, som
avses i punkt 1 adertonde stycket
av anvisningarna till 31 § kommu-
nalskattelagen.
Vad som vid en försäkringstaga-
res död tillfaller någon på grund av
förordnande som avser utländsk
försäkring skall vid beräknande av
arvsskatt behandlas som om det
hade tillhört boet och tillagts för-
månstagaren genom testamente.
Har försäkringen tagits för olycks-
fall eller sjukdom eller är fråga om
en sådan försäkring som – om den
inte hade varit utländsk – skulle ha
uppfyllt de förutsättningar som an-
ges i andra stycket a), tillämpas
bestämmelserna i det stycket. För
rätt till pension på grund av en
utländsk försäkring som skall be-
handlas som pensionsförsäkring
vid inkomsttaxeringen föreligger
inte skattskyldighet. Vid övriga
förvärv av livränta på grund av ut-
ländsk försäkring tillämpas bestäm-
melserna i fjärde stycket andra
meningen.
Vad som vid en försäkringstaga-
res död tillfaller någon på grund av
förordnande som avser utländsk
försäkring skall vid beräknande av
arvsskatt behandlas som om det
hade tillhört boet och tillagts för-
månstagaren genom testamente.
För kapitalförsäkring som ej är liv-
ränteförsäkring och som gäller på
försäkringstagarens eller hans
makes liv och för försäkring som
tagits för olycksfall eller sjukdom
tillämpas bestämmelserna i andra
stycket. För rätt till pension på
grund av en utländsk försäkring
som skall behandlas som pensions-
försäkring vid inkomsttaxeringen
föreligger inte skattskyldighet. Vid
övriga förvärv av livränta på grund
av utländsk försäkring tillämpas
bestämmelserna i fjärde stycket
andra meningen.
Med utländsk försäkring förstås en försäkring som har meddelats i en
utomlands bedriven försäkringsrörelse.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
716
32 §
3
Har efter det beslut meddelats
om fastställande av skatt
Har efter det beslut meddelats
om fastställande av skatt
a) kännedom erhållits om förut
icke känt testamente;
a) kännedom erhållits om förut
icke känt testamente;
b) testamente, förordnande enligt
lagen (1927:77) om försäkrings-
avtal om insättande av förmåns-
tagare eller motsvarande förord-
nande som avser utländsk försäk-
ring, vartill hänsyn tagits vid
skatteärendets prövning, blivit
genom lagakraftvunnen dom helt
eller delvis förklarat ogillt;
b) testamente, förmånstagar-
förordnande enligt personförsäk-
ringslagen (1988:000) eller mot-
svarande förordnande som avser
utländsk försäkring, vartill hänsyn
tagits vid skatteärendets prövning,
blivit genom lagakraftvunnen dom
helt eller delvis förklarat ogillt;
c) genom lagakraftvunnen dom
eller eljest blivit bestämt angående
delningen av egendom i dödsbo,
där skatten fastställts med ledning
av handling, som avses i 15 eller
16 §;
c) genom lagakraftvunnen dom
eller eljest blivit bestämt angående
delningen av egendom i dödsbo,
där skatten fastställts med ledning
av handling, som avses i 15 eller
16 §;
d) beträffande bouppteckning
yppats felaktighet, som efter vad i
20 kap. 10 § ärvdabalken stadgas
föranleder tillägg till eller rättelse
av bouppteckningen;
d) beträffande bouppteckning
yppats felaktighet, som efter vad i
20 kap. 10 § ärvdabalken stadgas
föranleder tillägg till eller rättelse
av bouppteckningen;
e) kännedom erhållits angående
vid tiden för skattskyldighetens
inträde föreliggande omständighet,
som föranleder, att i deklaration
uppgiven behållning eller egendom
bort upptagas eller fördelas annor-
ledes än i deklarationen angivits;
e) kännedom erhållits angående
vid tiden för skattskyldighetens
inträde föreliggande omständighet,
som föranleder, att i deklaration
uppgiven behållning eller egendom
bort upptagas eller fördelas annor-
ledes än i deklarationen angivits;
f) kunskap vunnits om för-
hållande, som föranleder tillämp-
ning av 19 §;
f) kunskap vunnits om för-
hållande, som föranleder tillämp-
ning av 19 §;
g) klarhet vunnits om hur arvet
slutligen skall fördelas i sådana fall
som avses i 18 §;
och hade, om hänsyn tagits till
omständighet som nu avses, för
någon lott skatt skolat gäldas ut-
över vad för lotten beräknats, skall
efterbeskattning ske med sålunda
felande belopp.
g) klarhet vunnits om hur arvet
slutligen skall fördelas i sådana fall
som avses i 18 §;
och hade, om hänsyn tagits till
omständighet som nu avses, för
någon lott skatt skolat gäldas ut-
över vad för lotten beräknats, skall
efterbeskattning ske med sålunda
felande belopp.
3
Senaste lydelse 1980:75.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
717
37 §
4
1 mom. Gåvoskatt utgår vid köp, byte, lega eller annat sådant avtal, om
av missförhållandet mellan de å ömse sidor utfästa villkor är uppenbart,
att avtalet delvis har egenskap av gåva.
2 mom. Skatt såsom för gåva
utgår för vad som i enlighet med
lagen om försäkringsavtal i annat
fall än i 12 § avses tillfaller någon i
egenskap av förmånstagare.
2 mom. Skatt såsom för gåva utgår
för vad som i enlighet med person-
försäkringslagen (1988:000) i
annat fall än i 12 § avses tillfaller
någon i egenskap av förmåns-
tagare.
Vid denna beskattning skall bestämmelserna i 12 § andra–femte
styckena tillämpas.
Som gåva beskattas även vad som i annat fall än i 12 § sjunde stycket
avses tillfaller någon på grund av förordnande som avser utländsk
försäkring. Därvid skall bestämmelserna i nämnda stycke tillämpas.
59 §
5
Har efter det beslut meddelats
om fastställande av skatt
Har efter det beslut meddelats
om fastställande av skatt
a) kännedom erhållits om förut
icke känt testamente;
a) kännedom erhållits om förut
icke känt testamente;
b) testamente, förordnande enligt
lagen (1927:77) om försäkrings-
avtal om insättande av förmåns-
tagare eller motsvarande förord-
nande som avser utländsk för-
säkring, vartill hänsyn tagits vid
skatteärendets prövning, blivit
genom lagakraftvunnen dom helt
eller delvis förklarat ogillt;
b) testamente, förmånstagar-
förordnande enligt personförsäk-
ringslagen (1988:000) eller mot-
svarande förordnande som avser
utländsk försäkring, vartill hänsyn
tagits vid skatteärendets prövning,
blivit genom lagakraftvunnen dom
helt eller delvis förklarat ogillt;
c) genom lagakraftvunnen dom
eller eljest blivit bestämt angående
delningen av egendom i dödsbo,
där skatten fastställts med ledning
av handling, som avses i 15 eller
16 §;
c) genom lagakraftvunnen dom
eller eljest blivit bestämt angående
delningen av egendom i dödsbo,
där skatten fastställts med ledning
av handling, som avses i 15 eller
16 §;
d) beträffande bouppteckning
yppats felaktighet, som efter vad i
20 kap. 10 § ärvdabalken stadgas
föranleder tillägg till eller rättelse
av bouppteckningen;
d) beträffande bouppteckning
yppats felaktighet, som efter vad i
20 kap. 10 § ärvdabalken stadgas
föranleder tillägg till eller rättelse
av bouppteckningen;
e) kännedom erhållits angående
vid tiden för skattskyldighetens
inträde föreliggande omständighet,
som föranleder att i deklaration
uppgiven behållning eller egendom
bort upptagas eller fördelas annor-
ledes än i deklarationen angivits;
e) kännedom erhållits angående
vid tiden för skattskyldighetens
inträde föreliggande omständighet,
som föranleder att i deklaration
uppgiven behållning eller egendom
bort upptagas eller fördelas annor-
ledes än i deklarationen angivits;
4
Senaste lydelse 1980:75.
5
Senaste lydelse 1980:75.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 2
718
f) klarhet vunnits om hur arvet
slutligen skall fördelas i sådana fall
som avses i 18 §;
och hade, om hänsyn tagits till
omständighet som nu avses, någon
skattskyldig haft att gälda mindre
skatt än vad beräknats, skall honom
påförd skatt nedsättas med sålunda
för högt beräknat belopp.
f) klarhet vunnits om hur arvet
slutligen skall fördelas i sådana fall
som avses i 18 §;
och hade, om hänsyn tagits till
omständighet som nu avses, någon
skattskyldig haft att gälda mindre
skatt än vad beräknats, skall honom
påförd skatt nedsättas med sålunda
för högt beräknat belopp.
Ansökan om återvinning av skatt efter vad nu sagts göres skriftligen
och upptages av den underrätt eller länsstyrelse, som meddelat beslut i
skatteärendet.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. I fråga om gruppförsäkring,
kollektivavtalsgrundad försäkring och grupplivförsäkring som meddelas
av staten skall dock äldre bestämmelser tillämpas till och med utgången
av år 1989.
2. Har skattskyldighet inträtt före ikraftträdandet, skall äldre bestäm-
melser tillämpas.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 3
719
Förteckning över remissinstanserna (SOU 1986:56)
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Hovrätten över
Skåne och Blekinge, Hovrätten för Nedre Norrland, Göteborgs tingsrätt,
Länsstyrelsen i Malmöhus län, Kammarkollegiet, Försäkringsverksam-
hetskommittén, Arvs- och gåvoskattekommittén, Datainspektionen, Riks-
försäkringsverket, Riksskatteverket, Marknadsdomstolen, Näringsfrihets-
ombudsmannen (NO), Konsumentverket/KO, Svenska Försäkringsbolags
Riksförbund, Folksam, Utländska Försäkringsbolags Förening, Svenska
Livförsäkringsföreningars Riksförbund, Konsumenternas Försäkrings-
byrå, Svenska aktuarieföreningen, Svenska Försäkringsföreningen,
Sveriges Domareförbund, Föreningen Sveriges kronofogdar, De Handi-
kappades Riksförbund, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänste-
männens Centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Handikappförbundets central-
kommitté, AMF-bolagen, Kommunernas Försäkringsaktiebolag (KFA),
Konsumentkooperationens pensionskassa, Landstingsförbundet,
Kooperationens Förhandlingsorganisation (KFO), Lantbrukarnas Riks-
förbund, Svenska Samernas Riksförbund, Synskadades Riksförbund,
ATS-gruppen, Försäkringsinspektionen och SPP.
Statens arbetsgivarverk, Allmänna reklamationsnämnden, Juridiska
fakulteten vid Uppsala universitet, Konsumentvägledarnas Förening,
Svenska Avdelningen av Association Internationale de Droit des
Assurances (AIDA), Kooperativa förbundet (KF), och Svenska
kommunförbundet har beretts tillfälle att avge yttrande men avstått från
att yttra sig.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 4
720
Sammanfattning av betänkandet Skadeförsäkringslag
(SOU 1989:88)
Betänkandet utgör sista ledet i försäkringsrättskommitténs arbete på en
ny försäkringslagstiftning, som är avsedd att ersätta 1927 års lag om
försäkringsavtal (FAL). År 1977 lade kommittén fram delbetänkandet
(SOU 1977:84) Konsumentförsäkringslag, som ligger till grund för 1980
års konsumentförsäkringslag (KFL). Lagen innehåller regler, som är i
stort sett tvingande till de försäkrades förmån, om skadeförsäkring för
konsumenter. Sedan kommittén fått delvis ny sammansättning och i
samband härmed gjort visst uppehåll i arbetet, kom år 1986 delbetänk-
andet (1986:56) Personförsäkringslag (PFL). Det slutbetänkande som nu
läggs fram innehåller förslag om en skadeförsäkringslag (SkFL), som
tillsammans med PFL skall ersätta såväl FAL som KFL; lagen skall
omfatta skadeförsäkring för både företag och konsumenter. I fråga om
individuell konsumentförsäkring medför betänkandet inte så stora
ändringar; reglerna samordnas med bestämmelserna för andra försäk-
ringar, och på vissa punkter förstärks konsumentskyddet ytterligare. En
nyhet är att kollektiv skadeförsäkring får en utförlig reglering, liksom
kollektiv personförsäkring fick i PFL. När det gäller företagsförsäkring
innebär lagstiftningen vidare väsentliga nyheter. – Samtidigt föreslår vi
vissa ändringar i skadeståndslagen (SkL), vilka framför allt går ut på att
inskränka försäkringsbolagens möjligheter att kräva tillbaka utbetalad
ersättning från privatpersoner (se nedan).
Kommitténs uppdrag gick i första hand ut på att stärka konsumenternas
ställning, en fråga som skulle behandlas med förtur, men vidare nämndes
i direktiven det allmänna behovet av att modernisera försäkringslag-
stiftningen och även önskemålet att samordna försäkrings- och skade-
ståndsreglerna på lämpligt sätt. Moderniseringsbehovet får särskild bety-
delse för reformen av reglerna om företagsförsäkring. Utvecklingen på
näringslivets och teknikens område har medfört att även ett lagverk av så
hög klass som FAL under de mer än 60 år som lagen gällt kommit att
framstå som föråldrat på många punkter. Lagens tvingande regler är
tillämpliga i samma utsträckning på skadeförsäkring för stor- och små-
företag, och de är präglade av sitt ursprungliga syfte att också skydda
konsumenter. Det är naturligt att de inskränker möjligheten att skapa nya
försäkringsprodukter lämpade för olika industriers speciella förhållanden
och över huvud taget anpassa försäkringarna för nya risker och nya
försäkringsbehov. Både från försäkringshåll och från företagens sida –
småföretag lika väl som storindustrier – har understrukits det angelägna i
större avtalsfrihet på området. Ett förhållande som starkt talar för detta är
också företagsförsäkringens ökade internationalisering som gör det nöd-
vändigt att anpassa den svenska försäkringen efter utvecklingen utom-
lands och på detta vis stärka den svenska industrins konkurrenskraft. Inte
minst får detta aktualitet med tanke på ett utvidgat svenskt deltagande i
det västeuropeiska samarbetet inom EG. Också uppkomsten av nya
försäkringsformer, t.ex. kollektiva skadeförsäkringar, medför ett behov
av att modernisera reglerna. För detta talar dessutom det i motiven
berörda behovet av en samordning med skadeståndsrätten.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 4
721
Kommitténs utredningar har gjorts i nordiskt samarbete. Det har
resulterat i att de förslag till nya skadeförsäkringslagar som lagts fram i
Finland, Norge och Sverige bygger på samma tankegångar och i väsent-
liga delar stämmer med varandra. På danskt håll har man däremot redan
tidigt under 1980-talet ansett lagstiftningsfrågan i sådan grad påverkad av
medlemskapet i EG att någon samordning med reformerna i de nordiska
länderna inte varit möjligt. – På grund av det olika utgångsläget vid
arbetet, bl.a. att man i de andra nordiska länderna saknat motsvarighet till
KFL och därför varit obunden av lagstiftarens tidigare ställningstaganden
har emellertid några helt överensstämmande förslag inte kunnat läggas
fram.
I fråga om lagstiftningens utformning har vi som framgått inte ansett
det lämpligt att föreslå en särskild lagstiftning om företagsförsäkring.
Även bortsett från att en sådan ordning skulle vara komplicerad och
otymplig framträder liknande skyddssynpunkter som ligger bakom KFL
vid många småföretagares försäkringsavtal. Som nämnt har vi för konsu-
mentförsäkringens del i allt väsentligt hållit fast vid de nuvarande regler-
na. Alla regler om skadeförsäkring har alltså sammanförts i en gemensam
lag. Problemen skiljer sig här så pass mycket från dem vid person-
försäkring att det inte skulle vara någon fördel att förena all lagtext i en
motsvarighet till FAL.
Återförsäkring faller utanför SkFL. I fråga om trafikförsäkringen skall
alltjämt vissa särregler i trafikskadelagen gälla. Rörande sådan sjöförsäk-
ring, annan transportförsäkring och försäkring av luftfartyg som inte är
konsumentförsäkring samt kreditförsäkring och försäkring för all framtid
föreslås lagens bestämmelser i allt väsentligt bli helt dispositiva.
En viktig fråga, som visat sig svårlöst, är i vilken utsträckning bestäm-
melserna i SkFL bör vara tvingande till de försäkrades förmån. Att
konsumentförsäkring alltjämt bör i stort sett följa tvingande regler står
som sagt klart. De utsträcks genom lagförslaget till att gälla vissa
speciella typer av skadeförsäkring för konsumenter, såsom djur-, ur- och
smyckeförsäkring, vilka nu faller utanför KFL. Det stora problemet
gäller företagsförsäkring. Det är tydligt att storföretagen inte behöver
skyddas mot att avtalet innehåller alltför betungande regler. Å andra
sidan finns vissa grupper av småföretagare – småbrukare, mindre hant-
verkare, frisörer m.fl. – som från olika synpunkter väl kan jämföras med
konsumenter. Även dessa kan numera dock ofta få råd och bistånd av en
organisation i mellanhavandena med försäkringsbolaget. Under vårt
arbete har det framhållits från småföretagarorganisationernas sida, att det
från deras synpunkt inte framstår som behövligt med generellt tillämpliga
tvingande regler; det skulle vara tillräckligt att man i särskilda fall kan
reagera mot alltför hårda eller annars orimliga villkorsbestämmelser. I
fråga om många riskabla verksamheter har vidare försäkringsbolaget ett
särskilt intresse av att hålla risken under kontroll t.ex. genom stränga
säkerhetsföreskrifter. Över huvud taget varierar situationen i fråga om
olika företag och olika försäkringstyper på ett sådant sätt att enhetliga
principer för de tvingande reglernas räckvidd är mycket svåra att ställa
upp.
Det har inte visat sig möjligt att finna någon preciserad och samtidigt
saklig godtagbar gränsdragning för de tvingande bestämmelserna inom
företagsförsäkringens område. Att i lagtexten anknyta till den försäkrade
Prop. 2003/04:150
Bilaga 4
722
verksamhetens storlek eller egendomens värde har ansetts kunna leda till
mindre lämpliga resultat i många fall. Den lösning vi slutligen stannat för
innebär, att regleringen vid företagsförsäkring skulle bli i princip disposi-
tiv, dock med möjlighet att i enskilda fall tillämpa lagens regler i stället
för ett villkor som är mera ogynnsamt för försäkringstagarsidan. Förut-
sättning för detta skall vara att försäkringstagaren med hänsyn till den
försäkrade verksamhetens art och omfattning, riskens beskaffenhet och
förhållandena i övrigt skäligen bör ha samma skydd som en konsument
mot villkoret. Under vårt arbete har framhållits från både Industri-
förbundets och småföretagarnas sida att man inte önskar ett mera om-
fattande skydd än detta, och vi har inte ansett oss böra gå längre på denna
punkt än företagarnas egna representanter funnit önskvärt.
Ett annat allmänt problem i fråga om förslagets uppläggning är inställ-
ningen till kollektiva skadeförsäkringar. Såvitt angår de kollektivavtals-
grundade försäkringarna, har vi liksom i fråga om motsvarande person-
försäkringar sett som vår främsta uppgift att ange försäkringarnas plats i
rättssystemet och ge stöd åt vissa konstruktioner och försäkringsvillkor
som avviker från de vanliga. De regler vi föreslagit för personförsäk-
ringens del passar i stort också i SkFL. Större svårigheter vållar övriga
försäkringstyper – frivilliga och obligatoriska gruppskadeförsäkringar.
Vad som här föranlett diskussion är framför allt att den enskilda grupp-
medlemmen kanske inte alls har någon glädje av ett försäkringsskydd,
som ordnas av hans organisation, om han redan har en individuell
försäkring av samma slag; i motsats till vad som i allmänhet gäller vid
personförsäkring får han inte ut större ersättning än vad som motsvarar
hans ekonomiska skada. Från denna synpunkt har det satts i fråga, om
andra gruppskadeförsäkringar skall godtas än sådana som bygger på
anslutning genom individuell anmälan av gruppmedlemmen. Vår uppgift
är emellertid att föreslå avtalsrättsliga regler för alla skadeförsäkringar
som faktiskt meddelas, och eftersom statsmakterna i viss utsträckning
tillåter även gruppskadeförsäkringar utan individuell anmälan, har vi inte
ansett oss böra utesluta dem från regleringen. Ändrar regering och
riksdag sin inställning i detta avseende, är detta närmast en fråga för
lagstiftningen om försäkringsrörelse. Vår sak är däremot att ge skydds-
regler för den enskilde bl.a. just vid sådana försäkringar där automatisk
anslutning sker genom beslut av en organisation eller liknande, antingen
den enskilde medlemmen har reservationsrätt eller ej mot beslutet. –
Liksom i personförsäkringsbetänkandet anser vi emellertid att det skulle
falla utanför vårt uppdrag att föreslå bestämmelser om det associations-
rättsliga förhållandet mellan medlemmen och hans organisation; reglerna
i SkFL avser bara försäkringsavtalet. (Se närmare nedan om 9 kap.)
Sedan lagen (1989:508) om försäkringsmäklare trätt i kraft den 1
januari 1990, kan man räkna med att mäklarverksamhet kommer att bli
betydligt vanligare än hittills. Det finns skäl att anta att försäkrings-
bolagen godtar en mäklare som mellanman endast om denne har fullmakt
från sin uppdragsgivare. Detta gör att ett försäkringsbolag i allmänhet
kan rikta sin information till mäklaren och att upplysningar från mäkla-
ren kan tillräknas försäkringstagaren. Bl.a. med tanke på detta har vi inte
ansett några särskilda regler om mäklarens medverkan motiverade.
Inom EG finns ett förslag till direktiv rörande försäkringsavtal, vilket
berör flera frågor som behandlas i SkFL. Direktivet ger de försäkrade ett
Prop. 2003/04:150
Bilaga 4
723
minimiskydd. Eftersom det är mycket osäkert i vad mån EG-direktivet
kommer att godtas, har vi begränsat oss till att peka på vissa punkter där
det finns anledning att ändra reglerna i SkFL, om man vill åstadkomma
en harmonisering med EG-reglerna. Då de bestämmelser vi föreslår i
allmänhet är förmånligare för de försäkrade än direktivförslaget, är de
ändringar som behövs huvudsakligen att vissa regler i förslaget görs
tvingande också för företagsförsäkringens del.
I det följande behandlas översiktligt innehållet i den föreslagna SkFL.
Förslaget är liksom PFL uppbyggt så, att efter ett inledande gemensamt
kapitel 2–8 kap. handlar om individuell försäkring; gruppförsäkring och
kollektivavtalsgrundad försäkring tas sedan upp i 9 resp. l0 kap., vilka
delvis hänvisar till reglerna om individuell försäkring.
1 kap. Inledande bestämmelser
Kapitlet innehåller regler om lagens tillämpningsområde, vissa defini-
tioner och bestämmelser om lagens tvingande karaktär. Som nämnt är
reglerna i princip tvingande för konsumentförsäkringens del, medan vid
företagsförsäkring avsteg från lagens bestämmelser får ske i villkoren
utom i sådana fall där försäkringstagaren behöver samma skydd som en
konsument (1 kap. 3 §). Liksom i PFL tillåts avvikelser från annars
tvingande regler vid kollektivavtalsgrundad försäkring som vilar på
centralt kollektivavtal och vid gruppförsäkring som i vissa avseenden kan
jämställas med kollektivavtalsgrundad försäkring och som godkänts av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer (1 kap. 4 §).
2 kap. Information
Liksom KFL och PFL innehåller lagen näringsrättsliga regler om infor-
mationsskyldighet för försäkringsbolaget på olika stadier i mellan-
havandet med försäkringstagaren. De motsvarar i stort sett KFL:s och
PFL:s bestämmelser men har fått en sådan utformning att det betydligt
mindre informationsbehovet vid vissa företagsförsäkringar kan beaktas.
Vid sidan härav föreslås en bestämmelse om civilrättsligt ansvar för
bolaget vid bristande information rörande vissa särskilt viktiga typer av
villkor. Får försäkringstagaren inte vederbörlig upplysning om villkoret
viss tid före försäkringsfallet kan det inte åberopas av bolaget (2 kap.
7 §).
3 kap. Försäkringsavtalet
Kapitlet innehåller regler om ingående, uppsägning och ändring av
försäkringsavtal. För konsumentförsäkringens del stämmer de i stort sett
med KFL:s bestämmelser. Också den dispositiva regleringen vid före-
tagsförsäkring stämmer med dessa på de flesta punkter; någon rätt
motsvarande konsumenternas att teckna försäkring mot bolagets vilja och
någon inskränkning i bolagets rätt att vägra förnya en skadeförsäkring
har inte ansetts lämpliga, när försäkringstagaren är ett företag (3 kap.
1 §).
Prop. 2003/04:150
Bilaga 4
724
4 kap. Begränsning av försäkringsbolagets ansvar
I överensstämmelse med ståndpunkten i KFL och förslaget till PFL anser
vi inte att lagen skall bestämma vilka risker en försäkring skall omfatta;
här bör avtalsfrihet råda. Branschens produktutveckling och konkurren-
sen mellan bolagen torde i förening med försäkringsinspektionens tillsyn
vara en garanti för att försäkringstagarnas intressen tillgodoses. Däremot
har vi föreslagit regler om sådana begränsningar som kan grundas på att
försäkringstagaren eller den försäkrade har brustit i sina förpliktelser mot
bolaget t.ex. genom att eftersätta upplysningsplikten eller framkalla
försäkringsfallet. Även om gränsen mot allmänna omfattningsbestäm-
melser inte alltid är klar, finns det på flera områden skäl att ge ett skydd
mot villkor som föreskriver alltför stränga påföljder. Reglerna är tvingan-
de för konsumentförsäkringens del, medan de vid företagsförsäkring är
dispositiva – vanligen med det undantag närmast för småföretagarnas del
som förut angetts.
Beträffande upplysningsplikten anknyter reglerna i stora delar till
KFL:s system (se 4 kap. 1–4 §§). Det innebär bl.a. att lagen föreskriver
en nedsättning efter skälighet när upplysningsplikten åsidosätts – inte
som enligt FAL en nedsättning i proportion till den premie eller de
ändrade villkor som skulle ha avtalats, om korrekta upplysningar lämnats
(prorataregel). Vi förutsätter att bolagen vid företagsförsäkring kan före-
skriva nedsättning efter mera preciserade normer, vilka då kommer att
godtas även för småföretagens del, om den är skälig vid försäkringen i
fråga. – Med reglerna om upplysningsplikt sammanförs i SkFL bestäm-
melser om anmälningsplikt i händelse av ökning av risken – något som
enligt FAL betraktas som fareökning och regleras för sig (4 kap. 3 §).
I fråga om framkallande av försäkringsfallet har vi i vissa avseenden
föreslagit avvikelser från KFL:s och FAL:s system. Enligt SkFL skall
liksom nu bolaget inte ansvara när den försäkrade framkallat försäk-
ringsfallet uppsåtligen. Vad angår fall av vårdslöshet, innebär KFL att
ersättningen nedsätts efter skälighet dels när vårdslösheten är grov, dels –
efter förbehåll i försäkringsvillkoren – vid annan ej ringa vårdslöshet.
Också enligt FAL är begreppet grov vårdslöshet av avgörande betydelse.
Vårt förslag innebär här att de fall av allvarlig vårdslöshet där ned-
sättning kan ske beskrivs som medveten vårdslöshet som innebär bety-
dande risk för den uppkomna skadan – en bestämmelse som främst tar
sikte på situationer där försäkringstagaren låtit sitt handlande påverkas av
att han har försäkringsskydd. Vill försäkringsbolaget utesluta även andra
vårdslöshetsfall får bolaget använda sig av en säkerhetsföreskrift (se
nedan). Ringa vårdslöshet skall inte i något fall leda till nedsättning av
försäkringsersättningen (se 4 kap. 5 och 9 §§). Reglerna innebär en
förenkling, som på det hela taget är till den försäkrades förmån. Nedsätt-
ningen skall också i dessa fall ske efter skälighet.
Vid ansvarsförsäkring gäller i dag enligt KFL – men inte enligt FAL –
den särregeln, att den försäkrade behåller sitt försäkringsskydd också när
han framkallat försäkringsfallet med grov vårdslöshet. Regeln har moti-
verats med hänsyn till den skadelidande, som här har starkt intresse av att
försäkringsskyddet gäller så att hans rätt till skadestånd är tryggad. Från
preventionssynpunkt kan det te sig anmärkningsvärt att man ser mildare
på den försäkrades vårdslösa handlande när det går ut över andra än när
Prop. 2003/04:150
Bilaga 4
725
det drabbar hans egen egendom. Vi har inte ansett oss böra gå ifrån
KFL:s ordning vid konsumentförsäkring, där den försäkrade ofta saknar
ekonomiska möjligheter att själv utge skadestånd. För företagsförsäk-
ringens del innebär däremot förslaget att försäkringsbolaget skall kunna
förbehålla sig att vid medveten vårdslöshet av det angivna slaget ansvara
endast i andra hand, sedan det konstaterats att den försäkrade saknar
medel att betala skadeståndet. – En motsvarande ordning föreslås för
ansvarsförsäkringens del vid brott mot säkerhetsföreskrift och mot den
s.k. räddningsplikten (se 4 kap. 9 § andra stycket).
I fråga om överträdelse av säkerhetsföreskrift följer vårt förslag
väsentligen KFL:s ordning, inbegripet den skälighetsregel som gäller i
fråga om nedsättning av ersättningen (4 kap. 6 §). Vi utgår från att regeln
vid företagsförsäkring kommer att preciseras i villkoren på ungefär
samma sätt som bestämmelserna om upplysningsplikt. Som nämnt anser
vi en särreglering böra gälla för ansvarsförsäkringens del (se ovan). –
När det gäller brott mot försäkringstagarens räddningsplikt, som går ut på
att hindra eller mildra en hotande skada, skall nedsättning av ersättning
kunna ske väsentligen efter samma principer som vid brott mot säker-
hetsföreskrift (4 kap. 7 §).
Liksom KFL, men i motsats till FAL, innehåller vårt förslag vissa
allmänna regler om identifikation, dvs. försäkringsbolagets rätt att åbe-
ropa överträdelse av biförpliktelse också av andra än den försäkrade –
t.ex. familjemedlemmar eller anställda. För konsumentförsäkringens del
följer vi i stora drag KFL:s system. Vid företagsförsäkring skall identifi-
kation alltid kunna ske med sådana anställda och andra medhjälpare till
den försäkrade som anges i försäkringsvillkoren (4 kap. 8 §).
För att förebygga att reglerna om överträdelse av biförpliktelser kring-
gås genom försäkringsvillkor som formellt är avfattade som undantags-
bestämmelser för vissa risker har en särskild bestämmelse getts. Den
innebär att reglerna om biförpliktelser skall tillämpas också på sådana
villkor, om de enligt sin lydelse innebär begränsningar som beror av att
någon på den försäkrades sida uppsåtligen eller genom vårdslöshet med-
verkat till försäkringsfallet eller på förhand känt till de förhållanden som
orsakat detta, eller av att vissa försiktighetsmått mot skadan har under-
låtits. Här blir alltså lagens delvis tvingande regler om möjligheten att
nedsätta ersättning tillämpliga (4 kap. 11 §).
5 kap. Premien
I fråga om betalning av premien anknyter förslaget nära till den ordning
som förekommer enligt KFL och föreslagits i PFL. Försäkringsbolaget
skall för att få försäkringen uppsagd på grund av premiedröjsmål först ge
ett krav på premie före förfallodagen (utom beträffande första premien),
och om inte betalning sker sända ett uppsägningsmeddelande med möj-
lighet för försäkringstagaren att vidta rättelse inom en frist på 14 dagar.
Fristen kan förlängas när vissa oväntade händelser, t.ex. svår sjukdom,
har hindrat betalning. – Samma regler skall gälla vid företagsförsäkring,
men de är också här dispositiva med möjlighet att avvika från villkoren i
särskilda fall.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 4
726
6 kap. Försäkringsersättningen
När det gäller försäkringsersättning, där FAL är ganska utförlig men
KFL innehåller endast knapphändiga bestämmelser, föreslår vi en viss
förenkling av regelsystemet. Enligt FAL gäller som huvudprincip en
tvingande bestämmelse, att försäkringsbolaget inte är skyldigt att som
ersättning för skada utge större belopp än vad som motsvarar förlusten,
även om det överenskomna försäkringsbeloppet är större (”berikande-
förbudet”). Denna regel har i praktiken frångåtts, särskilt genom den s.k.
nyvärdesförsäkringen, och det har ansetts olämpligt att behålla den i sin
generella utformning. I vårt förslag är berikandeförbudet ersatt med den
mindre långtgående regeln, att om inte annat framgår av försäkrings-
avtalet ersättningen skall motsvara den ekonomiska skadan (6 kap. 1 §).
Principen, att försäkring lämpligen inte bör meddelas mot konstruerade
ekonomiska förluster har vi däremot funnit ha sitt värde som ett rikt-
märke för försäkringsverksamheten, vilket föranlett en jämkning i
19 kap. 6 § försäkringsrörelselagen. – De regler om beräkning av värdet
av försäkrad egendom som FAL innehåller (37 och 38 §§) har också fått
mindre betydelse, bl.a. just på grund av nyvärdesförsäkringen. Efter viss
tvekan har vi dock behållit regeln om återanskaffningsvärde i lagtexten,
bl.a. med tanke på dess betydelse också inom skadeståndsrätten (6 kap.
2 §). 1 fråga om underförsäkring föreslår vi en regel motsvarande KFL:s
bestämmelse, vilken innebär att förhållandet leder till nedsättning av
ersättningen bara när försäkringsbeloppet i betydande mån understiger
verkliga värdet (6 kap. 3 §).
7 kap. Tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet
När det gäller försäkring av tredje mans intresse – en fråga som inte
behandlas i KFL – innebär förslaget vissa avvikelser från FAL:s bestäm-
melser. I allmänhet framgår det av försäkringsvillkoren, vilka intressen-
ter som har rätt till försäkringsersättning när egendom skadas. Bl.a. med
tanke på detta har vi ansett FAL:s reglering, som från olika synpunkter
har kritiserats, böra ersättas med en mindre fullständig reglering – något
som för övrigt stämmer med den norska inställningen. l förslaget anges
endast vissa kategorier som på detta sätt är skyddade av försäkringen:
utom försäkringstagaren, egendomens ägare, den som köpt egendomen
genom kreditköp med återtagandeförbehåll, borgenär med särskild
förmånsrätt enligt förmånsrättslagen (dock inte sjö- eller luftpanträtt),
annan som på grund av avtal har säkerhetsrätt i egendomen samt den som
annars utan att vara ägare bär risken för egendomen vid dess överlåtelse;
bl.a. genom att borgenärer med företagshypotek förs inom den skyddade
kretsen innebär detta en utvidgning av tredje mans skydd i förhållande
till gällande rätt. Är det meningen att även andra intressenter skall
skyddas, får detta anges i villkoren. – Reglerna skall vara tvingande till
förmån för borgenärer med sådan säkerhetsrätt som är förenad med
särskild förmånsrätt enligt förmånsrättslagen (7 kap. l §). Dessa får också
visst tvingande skydd bl.a. vid försäkringstagarens brott mot upplys-
ningsplikten och dröjsmål med att betala premien liksom då försäkringen
upphör eller ändras (7 kap. 3 och 5 §§). Även i fortsättningen gäller ett
Prop. 2003/04:150
Bilaga 4
727
tvingande skydd till förmån för ny ägare av den försäkrade egendomen,
vilket skall gälla under minst sju dagar (7 kap. 2 §).
I övrigt stämmer reglerna i stort sett med FAL:s bestämmelser på
området. En huvudtanke är att lagen i princip bara skall reglera de olika
intressenternas ställning i förhållande till försäkringsbolaget, inte kon-
flikter mellan dem om vem som slutligen skall ha rätt till ersättning för
skadad egendom – en fråga som beror på det avtalsförhållande som
vanligen gäller mellan intressenter med konkurrerande krav på ersätt-
ningen. – De föreslagna bestämmelserna om dessa frågor kompletteras
av ett förslag till lag om säkerhetsrätt i försäkringsersättning, som skall
ersätta den nuvarande lagen (1927:79) om rätt för borgenär till betalning
ur ersättning på grund av brandförsäkringsavtal.
I 7 kap. regleras också den skadelidandes rätt vid ansvarsförsäkring.
Denna försäkringsform betraktas alltmer som ett skydd inte bara för den
försäkrade utan också för den skadelidande, och som en konsekvens av
detta har vi föreslagit en rätt för honom att kräva försäkringsbolaget
direkt på den ersättning som skall utgå enligt försäkringsavtalet; den
försäkrade skall vara skyldig att på den skadelidandes begäran lämna
honom upplysning om försäkringen. Bolaget skall sedan reglera skadan i
samråd med den försäkrade. – Regeln om direktkrav skall vara tvingande
vid konsumentförsäkring. där den skadelidandes intresse att vända sig
direkt mot försäkringsbolaget brukar vara störst. Vid företagsförsäkring
är den däremot dispositiv, utom vid obligatorisk försäkring och när den
försäkrade på grund av konkurstillstånd eller liknande inte kan betala
ersättning; företaget har ofta ett eget intresse att kontrollera försäkrings-
bolagets skadereglering (7 kap. 7 och 8 §§).
Kapitlet innehåller även en bestämmelse om den skadelidandes rätt att
få ut ersättning från en ansvarsförsäkring när försäkringsbeloppet inte
räcker till för att tillgodose alla skadelidandes anspråk. Om försäkrings-
bolaget uppsåtligen eller av oaktsamhet betalar ut ett för stort belopp utan
hänsyn till att flera skador kan anmälas, kan bolaget nödgas betala viss
ersättning utöver försäkringsbeloppet till nytillkomna skadelidande
(7 kap. 10 §).
8 kap. Skadereglering m.m.
Kapitlet innehåller bestämmelser om skadereglering, preskription, risken
för vissa meddelanden och domstolsprövning som till stora delar stäm-
mer med vad KFL innehåller och vi föreslagit i PFL. I lagen förtydligas
att preskription av krav på försäkringsersättning kan avbrytas, också
genom att ersättningskravet åberopas i skiljeförfarande, detta med tanke
på att förfarandet är vanligt just vid skadeförsäkring (8 kap. 4 §).
9 kap. Gruppförsäkring
I kapitlet har samlats särskilda regler om gruppförsäkring. De saknar
motsvarighet i FAL och KFL men stämmer i stora delar med vad vi
föreslagit i PFL. Som förut nämnts har vi ansett oss böra reglera också
gruppförsäkring som bygger på obligatorisk anslutning genom beslut av
gruppens företrädare eller s.k. reservationsanslutning, varvid den
Prop. 2003/04:150
Bilaga 4
728
enskilde gruppmedlemmen blir försäkrad redan genom underlåtenhet att
avböja försäkringen; särskilda skyddsregler ges för gruppmedlem som på
detta sätt inte tagit något eget initiativ för att ansluta sig till försäkringen.
Liksom i PFL är försäkringarna konstruerade så, att vid frivillig
försäkring gruppmedlemmen är försäkringstagare medan detta vid
obligatorisk försäkring är den som sluter gruppavtalet. Det innebär i det
senare fallet att gruppmedlemmen inte är skyldig att betala premien eller
över huvud taget har några självständiga förpliktelser enligt försäkrings-
avtalet. Vid frivillig försäkring, oavsett hur anslutning sker, kan på
samma sätt som enligt PFL medlemmen omedelbart säga upp försäk-
ringsavtalet och därigenom frigöra sig från alla förpliktelser (9 kap. 8 §
andra stycket). Därutöver har vi emellertid föreslagit en regel om särskild
information vid reservationsanslutning, som innebär att medlemmen inte
blir skyldig att betala första premien förrän han upplysts om sin uppsäg-
ningsmöjlighet (9 kap. 4 § andra stycket och 13 § första stycket).
I övrigt regleras frågorna om information, tiden för bolagets ansvar,
uppsägning av försäkringen, begränsning av bolagets ansvar och premien
i stort sett på samma vis som i PFL. Det efterskydd som gruppmedlem-
men skall ha vid utträde ur gruppen är emellertid kortare (en månad;
9 kap. 9 §), och bolaget har möjlighet att säga upp försäkringen såvitt
gäller viss gruppmedlem vid grovt kontraktsbrott från hans sida (9 kap.
11 §). Bestämmelserna om dröjsmål med premien stämmer i stora drag
med vad som skall gälla vid individuell försäkring. Liksom enligt PFL
ges emellertid särskilda regler till skydd för en gruppmedlem vid frivillig
försäkring, när dröjsmål med premien inte beror på honom själv (9 kap.
15 § andra stycket). Bestämmelser om fortsättningsförsäkring och åter-
upplivning av gruppförsäkringen vid premiedröjsmål – båda av betydelse
vid personförsäkring – saknas i förslaget till SkFL.
Vissa viktiga typer av kollektiv försäkring – patientförsäkring, läke-
medelsförsäkring, miljöskadeförsäkring – är närmast att hänföra till
gruppskadeförsäkring men har en speciell karaktär, som medför att
reglerna i 9 kap. inte passar för deras del. Eftersom det är fråga om
företagsförsäkring där enligt det förut sagda principiell avtalsfrihet råder,
finns det emellertid möjlighet att genom försäkringsvillkoren utforma
försäkringarna på önskat sätt. Vi har därför avstått från att föreslå lag-
regler om dessa former av försäkring, något som skulle avsevärt kompli-
cera lagstiftningen.
10 kap. Kollektivavtalsgrundad försäkring
Också vid skadeförsäkring förekommer kollektivavtalsgrundad försäk-
ring; den viktigaste utgör trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA),
men även andra typer av skadeförsäkring meddelas på grundval av
kollektivavtal. Vi har därför funnit befogat att också i SkFL ta in regler
om denna försäkringsform. Väsentligen följer lagstiftningen samma prin-
ciper som när det gällde kollektivavtalsgrundad personförsäkring. En
avvikelse är att vi vid försäkringar av TFA:s typ föreskriver att den
anställde skall anses som försäkrad (10 kap. 3 § andra stycket); det med-
för att en rad särskilda regler i lagen om den försäkrades rättsställning
blir tillämpliga på honom.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 4
729
Ändringar i skadeståndslagen
Som en följd av att FAL skall upphävas har vi haft att ta ställning till
frågan om försäkringsgivares regressrätt, som regleras i lagens 25 §.
Bestämmelsen föreskriver visserligen en inskränkning i försäkrings-
bolagens möjlighet till återkrav av utgiven försäkringsersättning, men
den är inte tvingande, och i försäkringsvillkoren förbehåller sig bolagen
ofta full regressrätt mot den som är ansvarig för skadan. Denna rätt
utnyttjas emellertid med stor återhållsamhet särskilt mot privatpersoner,
och i det vanliga fallet att ansvarsförsäkring föreligger på den skade-
ståndsskyldiges sida begränsas rätten också i fråga om andra mindre
skador av regressöverenskommelser mellan försäkringsbolagen. – Para-
grafen stämmer alltså mindre väl med försäkringspraxis. Den är inte
heller så lätt att förena med en väsentlig tankegång inom ersättnings-
rätten på senare år, nämligen att man i så stor utsträckning som möjligt
bör låta en skada stanna på försäkringen i stället för att låta den bäras av
enskilda. Väsentligen av sådana grunder lade skadeståndskommittén i
betänkandet (SOU 1975:703) Skadestånd VI fram ett förslag till reform
efter dessa linjer, vilket emellertid inte ledde till lagstiftning.
Vi delar uppfattningen att regressrätten bör inskränkas särskilt mot
privatpersoner men har inte ansett oss i detta sammanhang böra lägga
fram en motsvarighet till skadeståndskommitténs ganska långtgående och
komplicerade reformförslag. Liksom denna kommitté anser vi att försäk-
ring på den skadelidandes sida bör minska själva skadeståndsrätten och
att därför regler om detta skall tas in i skadeståndslagen. Vår lösning är
att i 6 kap. 2 § denna lag skall införas två nya stycken. Den första utgör
endast en viss utvidgning av jämkningsregeln i 3 kap. 6 § samma lag,
vilket stadgande skulle upphävas, och innebär att ersättning enligt skade-
ståndslagen för sakskada eller ren förmögenhetsskada kan jämkas, om
det är skäligt med hänsyn till befintliga försäkringar eller försäkrings-
möjligheter. Regeln i det andra stycket går ut på att om en skada omfattas
av skadeförsäkring en privatperson kan göras ansvarig endast i den mån
det föreligger synnerliga skäl; vid s.k. självförsäkring – när den skade-
lidande är staten, kommun eller större företag som på grund av sina
resurser avsiktligt underlåter att ta försäkring – skall den skadelidande
inte ha bättre rätt än om försäkring hade funnits. Den allmänna möjlig-
heten att jämka oskäligt betungande skadestånd skall behållas (6 kap. 2 §
tredje stycket enligt vårt förslag). – Reglerna kompletteras av en ny
bestämmelse i 6 kap. 3 §, som ger en länge efterlyst allmän reglering av
hur ansvaret mellan solidariskt ansvariga slutligen skall fördelas. Fördel-
ningen skall ske efter vad som är skäligt med hänsyn till grunden för
skadeståndsansvaret, föreliggande ansvarsförsäkring eller försäkrings-
möjligheter och förhållandena i övrigt. I stort sett stämmer reglerna med
de oskrivna rättsgrundsatser som gäller i dag, men meningen är att
försäkringsförhållandena skall spela något större roll än för närvarande.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
730
Lagförslag (SOU 1989:88)
1
Förslag till skadeförsäkringslag
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens tillämpningsområde m.m.
1 § Denna lag tillämpas på försäkring mot ekonomisk förlust genom
sakskada, ersättningsskyldighet eller ren förmögenhetsskada i övrigt
(skadeförsäkring) som tecknas hos ett försäkringsbolag. I 1 kap. 5 §
personförsäkringslagen (l9XX:000) anges vilka bestämmelser som gäller
för en personförsäkring, som ingår som en del i en skadeförsäkring.
Lagen gäller inte för trafikförsäkring, om annat följer av trafikskade-
lagen (1975:1410), och inte heller för återförsäkring.
Bestämmelserna i 2–8 kap. gäller för individuell försäkring. För grupp-
försäkring gäller de bestämmelser som anges i 9 kap. För kollektivavtals-
grundad försäkring gäller de bestämmelser som anges i 10 kap.
2 § I denna lag betyder
försäkringstagaren: den som har ingått avtal om försäkring med ett
försäkringsbolag,
den försäkrade: den vars intresse har försäkrats mot skada,
konsumentförsäkring: skadeförsäkring som konsument eller dödsbo teck-
nar för huvudsakligen enskilt ändamål,
företagsförsäkring: skadeförsäkring som avser näringsverksamhet eller
offentlig verksamhet och annan skadeförsäkring som inte är konsument-
försäkring eller kollektivavtalsgrundad försäkring,
sjöförsäkring: skadeförsäkring som avser fartyg eller varor under eller i
samband med sjötransport.
Tvingande bestämmelser
3 § Vid konsumentförsäkring och kollektivavtalsgrundad försäkring är
försäkringsvillkor, som i jämförelse med reglerna i denna lag är till
nackdel för försäkringstagaren eller den försäkrade, utan verkan mot
honom. Vad som nu har sagts gäller även vid företagsförsäkring, om
försäkringstagaren med hänsyn till den försäkrade verksamhetens art och
omfattning, riskens beskaffenhet samt förhållandena i övrigt skäligen bör
ha samma skydd som en konsument mot ett sådant villkor.
Försäkringsvillkor, som avviker från bestämmelserna i 7 kap. till nack-
del för den försäkrade eller annan ersättningsberättigad, saknar verkan.
Detsamma gäller försäkringsvillkor vid ansvarsförsäkring som till nack-
del för den skadelidande avviker från 4 kap. 9 § andra stycket eller 8 kap.
Första stycket gäller inte vid sådan sjöförsäkring eller annan transport-
försäkring eller försäkring av luftfartyg som inte är konsumentförsäkring
och inte heller vid kreditförsäkring eller försäkring som avser all framtid.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
731
4 § Vad som sägs i 3 § första stycket gäller inte
1. kollektivavtalsgrundad försäkring, om försäkringen följer ett kollek-
tivavtal mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagar-
organisation, och
2. sådan gruppförsäkring för konsumenter som i fråga om utformning
och funktion kan jämställas med kollektivavtalsgrundad försäkring, om
villkoren har godkänts av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer.
2 kap. Information
Information innan en försäkring meddelas m.m.
1 § Försäkringsbolaget är skyldigt att lämna den information enligt
bestämmelserna i detta kapitel som kan anses erforderlig med hänsyn till
försäkringens art och mottagarens förhållanden. Härvid skall särskilt
beaktas om denne i egenskap av konsument eller av annan anledning kan
antas sakna sakkunskap i frågan.
2 § Innan en försäkring meddelas skall försäkringsbolaget lämna en
information som är utformad så att den underlättar valet av försäkring.
Bolaget skall ge den information om försäkringsvillkoren som en kund
behöver för att bedöma kostnaderna för och omfattningen av försäk-
ringen.
I informationen skall särskilt framhållas
1. villkor som utgör en särskilt viktig avgränsning av försäkringsskyddet,
2. förbehåll enligt 3 kap. 2 § andra stycket om att bolagets ansvar inte
inträder förrän premien betalas,
3. föreskrift enligt 4 kap. 3 § om skyldighet att anmäla ändring av risken,
och
4. särskilt viktig säkerhetsföreskrift.
Information enligt första och andra styckena behöver inte lämnas i den
mån kunden avstår från den eller det möter särskilt hinder.
3 § Senast när försäkringsbolaget första gången framställer krav på pre-
mie för en försäkring, skall bolaget tillställa försäkringstagaren erfor-
derlig information om försäkringsvillkoren.
Information under försäkringstiden och i samband med förnyelse
4 § Under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas
skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera försäkringstagaren
om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för
honom att känna till. Om bolaget begär ändring av försäkringen, skall
bolaget samtidigt tillställa försäkringstagaren den information om änd-
ringarna som han behöver. Härvid skall särskilt framhållas nya villkor
och föreskrifter som avses i 2 § andra stycket 1, 3 och 4.
På försäkringstagarens begäran är bolaget skyldigt att också i övrigt
lämna information om premien och andra villkor för försäkringen.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
732
Information om möjligheter till överprövning m.m.
5 § I samband med att ett anspråk på försäkringsersättning regleras skall
försäkringsbolaget, om det inte med hänsyn till omständigheterna är
obehövligt, upplysa den som berörs av bolagets beslut om vilka möjlig-
heter som finns att få en tvist med bolaget prövad. Detsamma gäller när
en försäkring upphör i förtid eller ändras under försäkringstiden, om inte
försäkringstagaren har begärt åtgärden. Finns det risk för att rätten till
försäkringsersättning skall gå förlorad på grund av preskription, skall
bolaget också erinra om detta. Informationen skall lämnas skriftligen.
Underlåtenhet att lämna information m.m.
6 § I fråga om underlåtenhet att lämna information enligt denna lag
tillämpas vad som föreskrivs i marknadsföringslagen (1975:1418) om
otillbörlig marknadsföring eller underlåtenhet att lämna information vid
marknadsföring.
Ett åläggande att lämna information får innehålla att informationen
skall lämnas i skriftlig form.
7 § Om inte ett villkor har särskilt framhållits för försäkringstagaren
enligt 2 § andra stycket eller 4 § första stycket, får villkoret inte åberopas
av försäkringsbolaget. Vad som nu har sagts gäller dock inte om bolaget
senast fjorton dagar före försäkringsfallet har avsänt ett särskilt med-
delande om villkoret till försäkringstagaren eller den försäkrade på annat
sätt då har fått kännedom om detta. Har information om ett villkor inte
lämnats enligt 2 § andra stycket, anses kravet på särskilt meddelande
uppfyllt om villkoret har framhållits i samband med information enligt
3 §.
3 kap. Försäkringsavtalet m.m.
Rätt till konsumentförsäkring
1 § Ett försäkringsbolag får inte vägra en konsument att teckna en
konsumentförsäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten,
om inte det finns särskilda skäl för att vägra försäkring med hänsyn till
risken för försäkringsfall, den sannolika skadans omfattning eller annan
omständighet.
Första stycket gäller också om möjligheten att få en konsument-
försäkring förnyad vid försäkringstidens utgång.
Ansvarstiden m.m.
2 § När en försäkring meddelas skall, om inte annat har avtalats eller
framgår av omständigheterna, tiden för försäkringsbolagets ansvar räknas
från och med dagen efter den då meddelande att försäkringstagaren ville
teckna försäkringen avsändes eller lämnades till bolaget, till och med
sista dagen under försäkringstiden.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
733
Har bolaget förbehållit sig att dess ansvar skall inträda tidigast när
premien betalas, räknas tiden för ansvaret från och med dagen efter
betalningen.
Avtal om konsumentförsäkring får slutas för högst ett år, om inte det
finns särskilda skäl för en längre försäkringstid.
Uppsägning av försäkringen m.m.
3 § Försäkringstagaren får säga upp försäkringen att omedelbart upphöra
före försäkringstidens utgång,
1. efter skada, om uppsägningen görs inom en månad från det att han fick
del av försäkringsbolagets beslut i ersättningsfrågan,
2. om försäkringsbehovet faller bort eller det inträffar annan liknande
omständighet,
3. om bolaget har begärt ändring av försäkringsvillkoren enligt 5 §,
4. om försäkringen har förnyats enligt 6 § och försäkringstagaren ännu
inte har betalat premie för den nya premieperioden,
5. om det i annat fall föreligger en ny omständighet av väsentlig bety-
delse för försäkringsförhållandet.
Om försäkringstagaren efter förnyelse enligt 6 § första stycket av en
konsumentförsäkring tecknar en motsvarande försäkring i ett annat
försäkringsbolag utan att betala premie för den förnyade försäkringen,
anses denna uppsagd med omedelbar verkan.
4 § Utom i de fall som avses i 4 kap. 2 § första stycket och 5 kap. 2 §
första stycket får försäkringsbolaget säga upp en försäkring att upphöra
före försäkringstidens utgång bara om försäkringstagaren eller den
försäkrade grovt har åsidosatt sina förpliktelser mot bolaget eller om det
annars finns synnerliga skäl.
Uppsägningen skall göras skriftligen och med en månads uppsäg-
ningstid räknat från det att bolaget avsände uppsägningen. Uppsägningen
skall ske utan oskäligt dröjsmål från det att bolaget fick kännedom om
det förhållande varpå uppsägningen grundas. Försummar bolaget detta,
förlorar det rätten att säga upp försäkringen på grund av detta för-
hållande, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit
svikligt eller i strid mot tro och heder.
5 § Om försäkringstagaren eller den försäkrade grovt har åsidosatt sina
förpliktelser mot bolaget eller det annars finns synnerliga skäl får försäk-
ringsbolaget begära att försäkringsvillkoren ändras under försäkrings-
tiden. Angående en sådan begäran gäller vad som i 4 § andra stycket sägs
om uppsägning.
I 2 kap. 4 § första stycket finns bestämmelser om information i sam-
band med ändring enligt första stycket.
6 § Om inte annat framgår av avtalet eller omständigheterna, förnyas en
försäkring, som inte har sagts upp för att upphöra vid försäkringstidens
utgång, för den vanligen tillämpade försäkringstid som närmast svarar
mot den senast gällande försäkringstiden.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
734
Försäkringstagaren får när som helst säga upp försäkringen till försäk-
ringstidens utgång.
Uppsägning från försäkringsbolagets sida skall göras med en månads
uppsägningstid, räknat från det att bolaget avsände uppsägningen.
7 § Vill försäkringsbolaget ändra försäkringen i samband med förnyelse
enligt 6 § första stycket, skall bolaget begära ändring samtidigt med krav
på premie för den förnyade försäkringen. Den förnyade försäkringen
gäller då för den tid och på de villkor bolaget har erbjudit.
I 2 kap. 4 § första stycket finns bestämmelser om information i sam-
band med ändring enligt första stycket.
4 kap. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
Upplysningsplikten
1 § Intill dess försäkringsbolaget har tagit ställning till frågan om en
försäkring skall meddelas eller förnyas får bolaget av försäkringstagaren
begära sådana upplysningar som kan ha betydelse för denna bedömning.
Försäkringstagaren skall ge riktiga och fullständiga svar på bolagets
frågor.
Vid företagsförsäkring skall försäkringstagaren också utan förfrågan av
bolaget lämna uppgift om förhållanden av uppenbar betydelse för risk-
bedömningen och under försäkringstiden på begäran ge bolaget upplys-
ningar om sådana förhållanden.
Om försäkringstagaren inser att bolaget tidigare har fått oriktiga eller
ofullständiga uppgifter om förhållanden av uppenbar betydelse för risk-
bedömningen, är han skyldig att utan oskäligt dröjsmål rätta uppgifterna.
2 § Har försäkringstagaren vid avtalets ingående förfarit svikligt eller i
strid mot tro och heder, är försäkringsbolaget fritt från ansvar för
inträffade försäkringsfall och är berättigat att säga upp försäkringen med
omedelbar verkan. Uppsägningen skall ske skriftligen.
Om i annat fall försäkringstagaren uppsåtligen eller oaktsamt har efter-
satt sin upplysningsplikt enligt 1 §, kan ersättning från försäkringen
sättas ned i fråga om varje försäkrad efter vad som är skäligt. Härvid
skall särskilt beaktas den betydelse förhållandet skulle ha haft för
bolagets bedömning av risken, det uppsåt eller den oaktsamhet som har
förekommit och försäkringens art.
3 § Försäkringsbolaget får i villkoren föreskriva att försäkringstagaren
utan oskäligt uppehåll skall till bolaget anmäla, om ett angivet för-
hållande av väsentlig betydelse för risken ändras. Om försäkringstagaren
försummar detta, kan ersättningen från försäkringen sättas ned i fråga om
varje försäkrad enligt vad som sägs i 2 § andra stycket. En förutsättning
är dock att bolaget i samband med krav på premien har erinrat försäk-
ringstagaren om hans anmälningsskyldighet och om följderna av att
denna inte fullgörs.
4 § Försäkringsbolaget får inte åberopa bestämmelsen i 2 § andra stycket
om bolaget, när det mottog upplysningarna eller de skulle ha getts, insåg
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
735
eller hade bort inse att lämnade uppgifter var oriktiga eller ofullständiga.
Detsamma gäller om det förhållande som upplysningarna avsåg var utan
betydelse för bolaget eller senare har upphört att ha betydelse.
Framkallande av försäkringsfall m.m.
5 § Om den försäkrade uppsåtligen har framkallat ett försäkringsfall,
lämnas inte ersättning från försäkringen såvitt angår honom. Detsamma
gäller i den mån han uppsåtligen förvärrat följderna av ett försäkringsfall.
Har den försäkrade framkallat försäkringsfallet eller förvärrat dess följ-
der genom medveten vårdslöshet, som har inneburit betydande risk för
den uppkomna skadan, kan ersättningen sättas ned såvitt angår honom
efter vad som är skäligt med hänsyn till hans handlande och omständig-
heter i övrigt.
Säkerhetsföreskrifter
6 § Om den försäkrade vid försäkringsfallet har försummat att iaktta en
säkerhetsföreskrift som tydligt framgår av försäkringsvillkoren eller av
författning vartill villkoren hänvisar, kan ersättningen från försäkringen
sättas ned såvitt angår honom efter vad som är skäligt. Vid nedsättningen
skall särskilt beaktas förhållandets samband med den inträffade skadan,
det uppsåt eller den oaktsamhet som har förekommit och försäkringens
art.
Med säkerhetsföreskrift avses föreskrift om vissa bestämda handlings-
sätt eller anordningar, som är ägnade att förebygga eller begränsa skada,
eller om vissa bestämda kvalifikationer hos den försäkrade eller hans
anställda eller andra medhjälpare.
Räddningsplikt
7 § När ett försäkringsfall inträffar eller kan befaras vara omedelbart
förestående, skall den försäkrade efter förmåga vidta åtgärder för att
hindra eller minska skadan och, om annan är ersättningsskyldig, bevara
den rätt försäkringsbolaget kan ha mot denne.
Åsidosätter den försäkrade uppsåtligen eller genom medveten vårds-
löshet vad som åligger honom enligt första stycket, kan ersättningen
sättas ned såvitt angår honom efter vad som är skäligt med hänsyn till
hans handlande och omständigheterna i övrigt.
Identifikation
8 § Om försäkringsbolaget gjort förbehåll härom i villkoren skall vid
tillämpning av reglerna i 5–7 §§ med den försäkrades handlande likstäl-
las handlande av
1. den som med den försäkrades samtycke har hand om den försäkrade
egendomen och
2. den försäkrades make och sambo samt vid tillämpning av 6 § även
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
736
annan familjemedlem, när den försäkrade egendomen utgör gemensam
bostad eller bohag i denna.
När reglerna i 5–7 §§ tillämpas vid företagsförsäkring skall, om förbe-
håll gjorts i villkoren, med den försäkrades handlande dessutom likställas
handlande av sådana anställda och andra medhjälpare till honom som
anges i förbehållet.
Gemensamma bestämmelser
9 § Reglerna i detta kapitel om att ersättning kan nedsättas eller inte
skall utgå tillämpas inte på grund av
l. handlande som har inneburit endast ringa oaktsamhet,
2. handlande av någon som har varit i sådant sinnestillstånd som avses i
33 kap. 2 § brottsbalken eller varit under tolv år, eller
3. handlande som har avsett att förebygga skada på person eller egendom
i sådant nödläge att det varit försvarligt.
Bestämmelserna om nedsättning av ersättning i 5 § andra stycket, 6 §
första stycket och 7 § andra stycket tillämpas inte vid ansvarsförsäkring.
Om inte fall som avses i 7 kap. 8 § föreligger, får dock försäkrings-
bolaget vid företagsförsäkring i villkoren förbehålla sig att lämna ersätt-
ning endast i den mån denna inte kan utges av någon försäkrad.
10 § Vill försäkringsbolaget göra gällande att det i fall som avses i detta
kapitel är helt eller delvis fritt från ansvar, skall bolaget lämna skriftligt
meddelande om detta till försäkringstagaren och till försäkrad som gör
anspråk på försäkringsersättning. Meddelandet skall lämnas utan oskäligt
uppehåll från det att bolaget fick kännedom om det förhållande som
medför att ansvarsfrihet kan föreligga. Försummar bolaget detta, förlorar
det rätten att åberopa förhållandet om inte försäkringstagaren eller den
försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
11 § Reglerna i detta kapitel tillämpas också på försäkringsvillkor som
enligt sin lydelse begränsar försäkringens omfattning, när begränsningen
beror av
1. om någon på den försäkrades sida uppsåtligen eller genom vårdslöshet
har medverkat till försäkringsfallet eller på förhand känt till de för-
hållanden som orsakat detta, eller
2. om vissa försiktighetsmått som är ägnade att förebygga eller begränsa
skada har underlåtits.
5 kap. Premien
Betalning av premien
1 § Om inte premiebetalningen är ett villkor för att försäkringsbolagets
ansvar skall inträda, skall första premien för en försäkring betalas inom
fjorton dagar från den dag då bolaget avsände krav på premien till
försäkringstagaren.
Premien för en senare premieperiod skall betalas senast på periodens
första dag. En premie som avser längre tid än en månad behöver dock
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
737
inte betalas tidigare än en månad från den dag då bolaget avsände krav på
premien till försäkringstagaren.
Vad som i andra stycket sägs om betalning av premien för en senare
premieperiod gäller också betalning av premien när en tidsbegränsad
försäkring förnyas på grund av utebliven uppsägning.
Premiedröjsmål
2 § Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget säga upp för-
säkringen. Uppsägningen skall sändas till försäkringstagaren.
Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter den dag då den avsändes,
om inte premien betalas inom denna frist. Uppsägningen skall innehålla
uppgift om detta. Saknas denna uppgift, får uppsägningen ingen verkan.
Om försäkringstagaren inte har kunnat betala premien inom den i
andra stycket angivna fristen därför att ett plötsligt hinder uppkommit i
hans verksamhet eller han har blivit svårt sjuk eller berövats friheten,
därför att han inte har fått ut pension eller intjänad lön från sin huvud-
sakliga anställning eller därför att någon liknande oväntad händelse har
inträffat, får uppsägningen verkan tidigast en vecka efter det att hindret
har fallit bort, dock senast tre månader efter fristens utgång.
3 § Betalar försäkringstagaren premie efter det att försäkringen har upp-
hört enligt 2 §, skall han därigenom anses ha begärt en ny försäkring från
och med dagen efter den då premien betalades. Vill försäkringsbolaget
inte meddela försäkring enligt försäkringstagarens begäran, skall en
underrättelse om detta avsändas till försäkringstagaren inom fjorton
dagar från den dag då premien betalades. Annars anses en ny försäkring
ha tecknats i enlighet med försäkringstagarens begäran.
Tilläggspremie
4 § Har den avtalade premien höjts under försäkringstiden, skall tilläggs-
premien betalas inom fjorton dagar från den dag då försäkringsbolaget
avsände krav på tilläggspremien till försäkringstagaren.
Om en tilläggspremie inte betalas i rätt tid, får bolaget räkna om
försäkringstiden för den ändrade försäkringen med hänsyn till den premie
som har betalats. En sådan ändring får verkan tidigast fjorton dagar efter
det att en underrättelse om omräkningen har avsänts till försäkrings-
tagaren.
Betalning genom bank eller post m.m.
5 § Om försäkringstagaren betalar premien på ett post- eller bankkontor,
anses beloppet komma försäkringsbolaget till handa omedelbart vid
betalningen. Lämnar försäkringstagaren ett betalningsuppdrag avseende
premien till post-, bank- eller girokontor, anses beloppet komma bolaget
till handa när uppdraget tas emot av det förmedlande kontoret.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
738
6 § Om försäkringen upphör i förtid, är försäkringsbolaget berättigat till
premie endast för den tid under vilken bolaget har varit ansvarigt. Har
högre premie betalats, skall bolaget betala tillbaka överskjutande belopp.
7 § Vid konsumentförsäkring förlorar försäkringsbolaget rätten till
obetald premie när sex månader har förflutit från det att premien skulle
ha betalats, om inte försäkringen dessförinnan har sagts upp av bolaget
eller av annan anledning har upphört att gälla.
6 kap. Försäkringsersättningen
Allmänna regler om ersättningen
1 § Om inte annat framgår av försäkringsavtalet är den försäkrade
berättigad till ersättning för den ekonomiska skada han lider genom
försäkringsfallet. Ersättning kan utgå för varje lagligt intresse som
omfattas av försäkringen.
Avtal kan träffas om att visst slag av skada skall ersättas med ett
bestämt belopp eller beräknas på ett bestämt sätt. Om på grund av
omständigheter som försäkringsbolaget inte har eller borde ha räknat
med vid avtalets ingående ersättningen skulle i betydande mån överstiga
förlusten, är bolaget inte skyldigt att utge mera än som svarar mot denna.
2 § Avser försäkringen värdet av skadad eller förstörd egendom skall om
inte annat framgår av försäkringsavtalet följande gälla. Värdet skall anses
motsvara återanskaffningspriset omedelbart före försäkringsfallet med
avdrag för ålder och bruk samt, när skadan inte avser byggnad, för
nedsatt användbarhet och annan omständighet. Om återanskaffning inte
kan ske skall värdet i stället anses motsvara vad som vid denna tidpunkt
kunnat erhållas vid en ändamålsenlig försäljning.
Underförsäkring
3 § Skall försäkringsbeloppet enligt försäkringsvillkoren motsvara vär-
det av försäkrad egendom eller annat försäkrat intresse och understiger
försäkringsbeloppet i betydande mån detta värde, kan ersättning från
försäkringen sättas ned i förhållande till underförsäkringen.
Dubbelförsäkring
4 § Om samma intresse har försäkrats mot samma risk hos flera försäk-
ringsbolag, är varje bolag ansvarigt mot den försäkrade som om det
bolaget ensamt hade meddelat försäkring. Den försäkrade har dock inte
rätt till högre ersättning från bolagen än som sammanlagt svarar mot
skadan. Överstiger summan av ansvarsbeloppen skadan, fördelas ansva-
righeten mellan bolagen efter förhållandet mellan ansvarsbeloppen.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
739
Ersättning för räddningskostnader
5 § Även om avtalat försäkringsbelopp överskrids, ansvarar försäkrings-
bolaget för kostnad som den försäkrade har till följd av åtgärder som
avses i 4 kap. 7 §, i den mån dessa kan anses försvarliga och går utöver
skyddsåtgärder som en försäkrad normalt får räkna med.
7 kap. Tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet
Försäkring av tredje mans intresse
1 § En försäkring som avser värdet av fastighet eller värdet av lös sak
gäller till förmån för
1. försäkringstagaren,
2. annan som är ägare till egendomen eller, vid kreditköp, har förvärvat
egendomen under förbehåll om återtaganderätt,
3. borgenär som i egendomen har sådan säkerhetsrätt som är förenad med
särskild förmånsrätt enligt förmånsrättslagen (1970:979), dock inte sjö-
panträtt eller luftpanträtt,
4. annan som på grund av avtal har säkerhetsrätt i egendomen, och
5. den som annars bär risken för egendomen vid dess överlåtelse.
Vad som sägs i första stycket 1, 2, 4 och 5 gäller inte om annat framgår
av försäkringsavtalet.
2 § Om den försäkrade egendomen har övergått till ny ägare under
försäkringstiden, gäller en försäkring som avses i 1 § under minst sju
dagar efter riskens övergång till förmån även för den nye ägaren, i den
mån dennes skada inte omfattas av annan försäkring på egendomen. Har
försäkringen sagts upp av annan anledning än överlåtelsen, är dock
uppsägningen giltig också mot den nye ägaren.
Bestämmelsen i första stycket tillämpas inte vid försäkring av skepp
eller luftfartyg eller vid kreatursförsäkring.
3 § Har den försäkrade sådan säkerhetsrätt i egendomen som avses i 1 §
första stycket 3, kan försäkringsbolaget inte mot honom åberopa att
bolaget enligt 4 kap. är helt eller delvis fritt från ansvar på grund av att
annan eftersatt sin upplysningsplikt eller därför att den försäkrade enligt
avtalet svarar för annans handlande utöver vad som anges i 4 kap. 8 §. I
den mån ansvarsfrihet föreligger för bolaget mot försäkringstagaren, kan
bolaget återkräva utgiven ersättning av denne med samma rätt som den
försäkrade haft.
Om den försäkrades namn och adress har anmälts hos bolaget, skall
vad som sägs i första stycket gälla också bolagets rätt till ansvarsfrihet på
grund av dröjsmål med premien, dock endast under fjorton dagar från det
att bolaget avsände meddelande om dröjsmålet till den försäkrade.
4 § Gäller en försäkring till förmån för flera enligt 1 § är en borgenär
som avses i 1 § första stycket 3 framför andra berättigad att av bolaget få
ut försäkringsersättning motsvarande den fordran säkerhetsrätten avser,
även om fordringen inte är förfallen till betalning. Om borgenärens
säkerhet inte väsentligt minskar genom försäkringsfallet, har dock
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
740
egendomens ägare när inte annat avtalats rätt att framför borgenären
uppbära ersättningen. Närmare regler härom finns i lagen (1992:000) om
säkerhetsrätt i försäkringsersättning.
Gör flera borgenärer med rätt enligt 1 § första stycket 3 anspråk på att
få ut ersättning, gäller om deras inbördes företräde vad som föreskrivs i
förmånsrättslagen.
5 § Försäkringsbolaget kan med verkan mot försäkrad avtala med
försäkringstagaren om ändring eller uppsägning av försäkringsavtalet och
tillställa denne uppsägning eller annat meddelande rörande försäkringen.
Om anmälan gjorts hos bolaget i fall som avses i 3 § andra stycket, får
dock avtal eller åtgärd som är av betydelse för den försäkrades säkerhet
verkan mot den försäkrade först en månad efter att bolaget har avsänt
meddelande därom till honom.
Bestämmelsen i första stycket första meningen gäller inte om annat
följer av avtal eller särskilt rättsförhållande mellan försäkringstagaren
och den försäkrade och bolaget har insett eller bort inse detta.
6 § Sedan försäkringsfall har inträffat, har varje försäkrad rätt att av
försäkringsbolaget erhålla den försäkringsersättning som tillkommer
honom enligt 1–5 §§ eller enligt försäkringsavtalet. Bolaget får dock
förhandla med försäkringstagaren och till honom betala försäkrings-
belopp som annan kan vara berättigad till, om det inte framgår av försäk-
ringsavtalet vem denne är och denne inte heller hos bolaget har anmält
att han vill själv bevaka sin rätt.
Direktkrav vid ansvarsförsäkring m.m.
7 § Vid ansvarsförsäkring får den skadelidande rikta krav på den ersätt-
ning som skall utgå enligt försäkringsavtalet direkt mot försäkrings-
bolaget i den mån han inte redan har gottgjorts av den försäkrade. Om
krav på ersättning framställs mot bolaget, skall det snarast meddela den
försäkrade om kravet och efter samråd med honom reglera detta. Dom
eller överenskommelse angående kravet mot bolaget inverkar inte på
skadeståndsskyldighet som inte omfattas av försäkringsavtalet.
Den försäkrade och bolaget är skyldiga att på den skadelidandes
begäran lämna honom upplysning om försäkringen.
8 § Försäkringsbolaget får vid företagsförsäkring genom särskilt för-
behåll fritaga sig från skyldigheten enligt 7 § att svara direkt gentemot
den skadelidande. Sådant förbehåll gäller dock inte om
l. den försäkrade enligt författning eller myndighets föreskrift är skyldig
att ha ansvarsförsäkring som omfattar skadan,
2. den försäkrade är försatt i konkurs eller offentligt ackord har fastställts
beträffande honom, eller
3. den försäkrade är en juridisk person som numera är upplöst.
9 § Har försäkringsbolaget vid en ansvarsförsäkring betalat ut försäk-
ringsersättningen till den försäkrade och kan sedan den skadelidande inte
av denne få ut det skadestånd som tillkommer honom, är bolaget skyldigt
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
741
att ersätta den skadelidande för vad som fattas, dock inte med högre
belopp än bolaget betalat till den försäkrade.
Otillräckligt försäkringsbelopp vid ansvarsförsäkring
10 § Om flera skadelidande har rätt till ersättning från en ansvarsförsäk-
ring men försäkringsbeloppet inte är tillräckligt för att tillgodose deras
ersättningsanspråk, är varje skadelidande berättigad att få ut försäkrings-
ersättning i förhållande till sitt anspråk.
Framgår det av utredningen rörande ett anspråk mot försäkringen att
ytterligare anspråk som omfattas av samma försäkringsbelopp är att
vänta, får bolaget inte utbetala högre ersättning än den skadelidande kan
antas vara berättigad till enligt första stycket. Detta gäller dock inte om
anledning saknas att befara att någon skadelidande själv måste svara för
sin skada eller om två år förflutit sedan det första anspråket anmäldes.
I den mån bolaget uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som
sägs i andra stycket, ansvarar bolaget för senare anmälda skador upp till
det belopp som tillkommer den skadelidande enligt första stycket. Vad
försäkringsbolaget härvid utger utöver försäkringsbeloppet får bolaget
återkräva av den försäkrade.
8 kap. Skadereglering m.m.
Utbetalning av ersättning m.m.
1 § Sedan försäkringsbolaget har fått underrättelse om ett försäkrings-
fall, skall bolaget utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att
skadan skall kunna regleras. Skaderegleringen skall ske skyndsamt och
med iakttagande av den försäkrades och annan skadelidandes behöriga
intressen.
Försäkringsersättning skall, om inte 7 kap. 10 § är tillämplig, betalas ut
senast en månad efter det att den ersättningsberättigade har anmält
försäkringsfallet och utredning som skäligen kan begäras för att fastställa
betalningsskyldigheten har lagts fram för bolaget. Detta gäller dock inte
ersättning som avser livränta och inte heller i den mån rätten till ersätt-
ning är beroende av att egendom återställs eller återanskaffas, att en
myndighet meddelar ett visst beslut eller att någon annan liknande
händelse inträffar efter utgången av månadsfristen.
Om den som gör anspråk på försäkringsersättning uppenbarligen har
rätt till åtminstone ett visst belopp, skall detta på hans begäran betalas ut
i avräkning på den slutliga ersättningen.
Försummelse att anmäla försäkringsfall m.m.
2 § Om den försäkrade har försummat att iaktta föreskrifter i försäk-
ringsvillkoren om skyldighet att anmäla försäkringsfall till försäkrings-
bolaget inom viss tid eller om skyldighet att medverka till utredningen av
försäkringsfallet eller bolagets ansvar och försummelsen har medfört
skada för bolaget, kan ersättning som annars skulle ha utgått till honom
sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Vid
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
742
ansvarsförsäkring gäller dock i stället att bolaget får av den försäkrade
återkräva en skälig del av vad bolaget har utgett till den skadelidande.
Första stycket tillämpas inte om den försäkrades oaktsamhet varit
endast ringa.
3 § Om den som kräver ersättning av försäkringsbolaget efter ett försäk-
ringsfall uppsåtligen har oriktigt uppgett eller förtigit eller dolt något av
betydelse för bedömningen av rätten till ersättning från försäkringen, kan
ersättning som annars skulle ha utgått till honom sättas ned efter vad som
är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Preskription av rätt till försäkringsersättning
4 § Den som vill göra anspråk på försäkringsersättning förlorar sin rätt
mot försäkringsbolaget om han inte väcker talan mot bolaget eller annars
åberopar fordringen mot bolaget i skiljeförfarande inom tre år från det att
han fick kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i varje fall
inom tio år från det att anspråket tidigast hade kunnat göras gällande. Har
han framställt anspråk till bolaget inom denna tid, har han dock alltid sex
månader på sig att väcka talan sedan bolaget har förklarat att det tagit
slutlig ställning till anspråket.
Risken för vissa meddelanden
5 § Gör försäkringstagaren sannolikt att ett meddelande som avses i
3 kap. 4 § andra stycket, 5 § första stycket, 6 § tredje stycket eller 5 kap.
2 § första stycket har försenats eller inte kommit fram på grund av
omständigheter som han inte har kunnat råda över, får meddelandet
verkan tidigast en vecka efter den dag då meddelandet kom fram och
senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände med-
delandet till honom. Meddelandet får dock aldrig verkan tidigare än som
anges i handlingen.
Tvist om rätt att teckna eller behålla en försäkring
6 § Om ett försäkringsbolag i strid mot 3 kap. 1 § har vägrat någon att
teckna eller förnya en försäkring, skall domstol på yrkande av honom
förklara att han har rätt till försäkring. Domstolen får bestämma att
försäkringstiden skall räknas från den tidpunkt som skulle ha gällt om
bolaget hade bifallit ansökan.
Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom sex
månader från det att bolaget till sökanden har avsänt meddelande om sitt
beslut, uppgift om skälen för detta och erinran om vad han skall iaktta
om han vill få beslutet prövat av domstol.
Iakttas inte den tid som anges i andra stycket är rätten att föra talan
förlorad.
7 § Har ett försäkringsbolag sagt upp en försäkring i förtid i strid mot
denna lag, skall domstol på yrkande av försäkringstagaren förklara
uppsägningen ogiltig.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
743
Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom sex
månader från det att bolaget till försäkringstagaren har avsänt uppsäg-
ningen, uppgift om skälen för uppsägningsbeslutet och erinran, om vad
försäkringstagaren skall iaktta om han vill få beslutet prövat av domstol.
Talan behöver dock aldrig väckas före den tidpunkt när uppsägningen
skulle få verkan.
Iakttas inte den tid som anges i andra stycket är rätten att föra talan
förlorad.
8 § Domstolen kan på yrkande meddela förklaring enligt 6 eller 7 § att
gälla för tiden intill dess att det föreligger ett avgörande som har vunnit
laga kraft. En sådan förklaring får dock inte meddelas utan att försäk-
ringsbolaget har beretts tillfälle att yttra sig över yrkandet.
Innan en tvist som avses i 6 eller 7 § avgörs skall domstolen inhämta
yttrande från försäkringsinspektionen, om det inte är obehövligt.
Regressrätt m.m.
9 § Försäkringsbolaget inträder i den försäkrades rätt till skadestånd i
anledning av skadan, i den mån denna omfattas av försäkringen och
ersätts av bolaget.
Om begränsning av rätten till skadestånd på grund av att skade-
försäkring föreligger finns bestämmelser i skadeståndslagen (1972:207).
9 kap. Gruppförsäkring
Tillämpningsområde m.m.
1 § I detta kapitel betyder
gruppavtal: avtal som sluts med ett försäkringsbolag för en på förhand
avgränsad grupp och som anger villkor för avtal om gruppförsäkring,
gruppförsäkring: försäkring som meddelas enligt ett gruppavtal och som
gäller under förutsättning att den försäkrade eller någon närstående
tillhör gruppen,
frivillig gruppförsäkring: gruppförsäkring som gruppmedlemmarna an-
sluter sig till genom egen anmälan eller genom att inte avböja för-
säkringen,
obligatorisk gruppförsäkring: gruppförsäkring som varje medlem i
gruppen är ansluten till oavsett egna åtgärder och utan betalnings-
skyldighet för medlemmen mot bolaget.
Som konsumentförsäkring anses vid tillämpning av detta kapitel
gruppförsäkring som meddelas för en grupp konsumenter.
2 § För gruppförsäkring gäller l, 4 och 6–8 kap. Därjämte gäller bestäm-
melserna i detta kapitel. Reglerna i 5–10 §§ och 15 § tillämpas dock inte
på försäkring som gäller vid tillfälligt besök på bestämd plats eller vid
deltagande under högst en månad i bestämd verksamhet.
3 § Avtal om frivillig gruppförsäkring ingås mellan försäkringsbolaget
och gruppmedlemmen.
Avtal om obligatorisk gruppförsäkring ingås genom gruppavtalet.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
744
Den som ingår avtal om gruppförsäkring med bolaget är försäk-
ringstagare.
Information
4 § Innan ett gruppavtal ingås, skall försäkringsbolaget lämna gruppen
en information som är utformad så att den underlättar valet av försäkring.
Bolaget skall ge den information om försäkringsvillkoren och andra för-
hållanden som gruppen behöver för att kunna bedöma kostnaderna för
och omfattningen av försäkringen. Härvid skall sådana villkor som avses
i 2 kap. 2 § andra stycket särskilt framhållas.
Innan avtal om frivillig gruppförsäkring sluts, skall bolaget också på
ändamålsenligt sätt ge gruppmedlemmarna information för bedömning
av frågan om de med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt bör ansluta
sig till försäkringen. Innebär ett gruppavtal om frivillig gruppförsäkring
att gruppmedlemmarna kan bli anslutna genom att inte avböja försäk-
ringen, skall bolaget ge skriftligt meddelande till medlemmarna om detta
förhållande och om deras möjlighet att enligt 8 § andra stycket säga upp
försäkringen för omedelbart upphörande.
Under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas
skall bolaget i skälig omfattning informera de försäkrade om sådana
förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att
känna till. Efter försäkringsfall gäller informationsskyldighet även mot
annan som har anspråk mot bolaget.
5 § När en gruppförsäkring har meddelats, skall försäkringsbolaget sna-
rast på ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked för de försäkrades
kännedom. Beskedet skall innehålla upplysningar om de väsentliga
rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen samt om viktiga
avgränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när försäkringen
har förnyats, om de nya försäkringsvillkoren innebär begränsning av
försäkringsskyddet eller väsentlig ändring av försäkringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet
och avvikelsen inte är till nackdel för den som har fått beskedet, gäller
uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas om
nya försäkringsbesked eller annat meddelande i frågan senast fjorton
dagar före försäkringsfallet på ändamålsenligt sätt har avsänts för de
försäkrades kännedom eller om den som har fått försäkringsbeskedet har
insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre är giltig.
Reglerna i 2 kap. 5 och 6 §§ tillämpas vid gruppförsäkring.
Tiden för bolagets ansvar
6 § När ett gruppavtal om frivillig gruppförsäkring har ingåtts, räknas
tiden för försäkringsbolagets ansvar från den tidpunkt som anges i grupp-
avtalet. Ansvaret omfattar alla gruppmedlemmar som då fyller anslut-
ningskraven enligt avtalet och som har anslutit sig till försäkringen. Om
en gruppmedlem ansluter sig senare, räknas ansvaret från och med dagen
efter anslutningen.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
745
Anslutning enligt första stycket anses ske när medlemmen gör anmälan
hos bolaget eller hos någon som mottar anmälningar för bolagets räk-
ning. Om medlemmen ansluter sig genom att inte avböja försäkringen,
anses anslutning ske när tiden för avböjande går ut.
Om inte annan tidpunkt har avtalats, räknas vid obligatorisk grupp-
försäkring tiden för bolagets ansvar mot medlemmarna från och med
dagen efter den då gruppavtalet slöts eller, om någon inträder senare i
gruppen, från och med dagen efter inträdet.
7 § När ansvaret har inträtt mot en gruppmedlem, gäller det också mot
den som ansluts som försäkrad jämte gruppmedlemmen.
Uppsägning av försäkringen m.m.
8 § Om gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida,
upphör försäkringen för samtliga försäkrade vid den tidpunkt som anges i
uppsägningen, dock tidigast en månad efter det att uppsägningen mottogs
av försäkringsbolaget. När bolaget har mottagit uppsägningen, skall det
genast ge skriftligt meddelande om denna till de försäkrade grupp-
medlemmarna.
Vid frivillig gruppförsäkring har försäkrad gruppmedlem rätt att när
som helst säga upp försäkringen att genast upphöra för hans del och för
sådana försäkrade som har anslutits jämte honom.
9 § Om en försäkrad gruppmedlem utträder ur gruppen av annan anled-
ning än att han uppnår en viss ålder, upphör försäkringsbolagets ansvar
för hans del och för sådana försäkrade som har anslutits jämte honom en
månad efter utträdet.
Bolaget får göra förbehåll om att bestämmelserna i första stycket inte
skall gälla, i den mån den försäkrade på annat sätt har fått eller uppen-
barligen kan få skydd av samma slag som tidigare. Om det är påkallat av
försäkringens beskaffenhet, får bolaget göra förbehåll om att första
stycket inte heller annars skall tillämpas.
10 § Ett avtal om gruppförsäkring förnyas för en tid av ett år, om inte
avtalet har sagts upp för att upphöra vid försäkringstidens slut. I 4 och
5 §§ finns bestämmelser om information i samband med förnyelse.
Skriftligt meddelande om uppsägning från försäkringsbolagets sida
skall ges till den som har ingått gruppavtalet med bolaget och till den
försäkrade gruppmedlemmen. Uppsägningen får verkan en månad efter
det att meddelandena avsändes.
Första stycket första meningen gäller inte, om annat framgår av avtalet
eller omständigheterna i övrigt.
11 § Utom i de fall som anges i 4 kap. 2 § första stycket och 9 kap. 14 §
får försäkringsbolaget säga upp en gruppförsäkring för att upphöra i
förtid eller ändras under försäkringstiden endast i fråga om grupp-
medlemmar som grovt åsidosatt sina förpliktelser mot bolaget. Om sådan
uppsägning gäller 3 kap. 4 § andra stycket.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
746
12 § Försäkringsbolaget får inte mot den försäkrade åberopa att någon
annan har eftersatt upplysningsplikt eller anmälningsskyldighet enligt
4 kap. l–4 §§.
Premien
13 § Om inte premiebetalningen är ett villkor för att försäkringsbolagets
ansvar skall inträda, skall första premien för en gruppförsäkring betalas
inom fjorton dagar från den dag då bolaget avsände krav på premien till
den som enligt försäkringsavtalet skall betala premien till bolaget. I fall
som avses i 4 § andra stycket andra meningen får premiekravet verkan
först fjorton dagar efter det att meddelandet till gruppmedlemmen
avsänts av bolaget.
Premien för en senare premieperiod och första premien för en försäk-
ring som har förnyats enligt 10 § skall betalas senast på periodens första
dag. En premie som avser längre tid än en månad behöver dock inte
betalas tidigare än en månad från den dag då bolaget avsände krav på
premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala premien till
bolaget.
Bestämmelserna i 5 kap. 5–7 §§ tillämpas vid gruppförsäkring.
14 § Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget säga upp för-
säkringen.
Meddelande om uppsägningen skall sändas till den som har ingått
gruppavtalet med bolaget och till den försäkrade gruppmedlemmen. Upp-
sägningen får verkan fjorton dagar efter det att meddelandena avsändes,
om inte premien betalas inom denna frist. Meddelandena skall innehålla
uppgift om detta. Saknas uppgiften, får uppsägningen ingen verkan.
15 § Har premien för en frivillig gruppförsäkring inte betalats inom den i
14 § andra stycket angivna fristen därför att den försäkrade gruppmed-
lemmen har blivit svårt sjuk eller berövats friheten, därför att han inte har
fått ut pension eller intjänad lön från sin huvudsakliga anställning eller
därför att någon liknande oväntad händelse har inträffat för hans del, får
en uppsägning enligt 14 § första stycket verkan först en vecka efter det
att hindret har fallit bort, dock senast tre månader efter fristens utgång.
Om vid frivillig gruppförsäkring ett dröjsmål med premien beror på
försummelse av någon, som enligt gruppavtalet skall betala premien för
gruppens räkning, får uppsägningen verkan för den försäkrade grupp-
medlemmen och försäkrade som har anslutits jämte honom först en
vecka efter det att medlemmen själv har fått kännedom om dröjsmålet,
dock senast tre månader efter utgången av den frist som anges i 14 §
andra stycket.
Meddelanden till de försäkrade
16 § Om försäkringsbolaget enligt bestämmelse i denna lag eller i
gruppavtalet skall tillställa försäkrad en uppsägning eller ett annat
meddelande, skall bolaget på ändamålsenligt sätt sända detta för hans
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
747
kännedom. Ett meddelande som avser bestämda gruppmedlemmar skall
sändas till dessa personligen.
10 kap. Kollektivavtalsgrundad försäkring
Tillämpningsområde m.m.
1 § Bestämmelserna i denna lag om kollektivavtalsgrundad försäkring
tillämpas på skadeförsäkringar som
1. tecknas av arbetsgivare för att ge försäkringsskydd åt anställda,
2. meddelas enligt försäkringsvillkor som följer ett i villkoren angivet
kollektivavtal mellan en arbetsgivarorganisation och en arbetstagar-
organisation och
3. tecknas hos ett försäkringsbolag som framgår av kollektivavtalet.
Kollektivavtalsgrundad försäkring kan omfatta även arbetsgivaren
själv och annan som har anknytning till hans verksamhet. Närstående till
anställda eller andra försäkrade kan också omfattas av försäkringen.
Om försäkringsskyddet enligt ett kollektivavtal som avses i första
stycket skall gälla också för anställda hos sådana arbetsgivare som inte
har tecknat försäkring trots att de har varit skyldiga att göra det, skall
utgående ersättning anses som ersättning från en kollektivavtalsgrundad
försäkring.
2 § För kollektivavtalsgrundad försäkring gäller 1, 4 och 6 kap., 7 kap.
1–4 §§ och 6–10 §§ samt 8 kap. Därjämte gäller bestämmelserna i detta
kapitel.
Upplysnings- och anmälningsplikt enligt 4 kap. åvilar även den försäk-
rade.
Vad som i 3–5 §§ sägs om anställda gäller också andra som omfattas
av försäkringen.
3 § Arbetsgivaren ingår avtal om kollektivavtalsgrundad försäkring med
försäkringsbolaget och är försäkringstagare.
Anställd som försäkringen avser att skydda anses som försäkrad, även
om försäkringen gäller ersättningsskyldighet för arbetsgivaren.
Information
4 § När en överenskommelse som medför skyldighet för arbetsgivare att
teckna kollektivavtalsgrundad försäkring har ingåtts, skall försäkrings-
bolaget och de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektivavtal
som försäkringen följer på lämpligt sätt informera de arbetsgivare och
anställda som berörs av överenskommelsen. Informationen skall avse
arbetsgivarnas skyldighet att teckna försäkring, kostnaderna för försäk-
ringen och omfattningen av denna.
Under försäkringstiden skall bolaget och arbetsmarknadsparterna i
skälig omfattning informera arbetsgivare och anställda om sådana för-
hållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att känna
till. Informationsskyldigheten med anledning av försäkringsfall åvilar
bolaget och gäller även mot annan som har anspråk mot bolaget.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
748
5 § När en kollektivavtalsgrundad försäkring har meddelats, skall för-
säkringsbolaget snarast på ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked
för de anställdas kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om
de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen samt
om viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när
försäkringen har ändrats, om de nya försäkringsvillkoren innebär
begränsning av försäkringsskyddet eller väsentlig ändring av försäk-
ringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet
och avvikelsen inte är till nackdel för den som har fått beskedet, gäller
uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas om
nya försäkringsbesked eller annat meddelande i frågan senast fjorton
dagar före försäkringsfallet på ändamålsenligt sätt har avsänts för de
anställdas kännedom eller om den som har fått försäkringsbeskedet har
insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre är giltig.
Reglerna i 2 kap. 5 § tillämpas vid kollektivavtalsgrundad försäkring.
Om bolaget underlåter att fullgöra sin informationsskyldighet enligt
denna lag, gäller 2 kap. 6 §.
Tiden för bolagets ansvar
6 § När en arbetsgivare tecknar försäkring som han enligt kollektivavtal
är skyldig att teckna, räknas tiden för bolagets ansvar från och med den
dag då arbetsgivaren blev bunden av kollektivavtalet eller den senare dag
som anges i kollektivavtalet. I annat fall räknas tiden från och med dagen
efter den då ansökan om försäkring avsändes eller lämnades till bolaget.
Uppsägning av försäkringen
7 § Försäkringsvillkoren får innehålla att försäkringen inte kan upphöra
på grund av uppsägning, så länge arbetsgivaren enligt kollektivavtal är
skyldig att hålla försäkringen. Om villkoren inte innehåller en sådan
bestämmelse gäller vad som anges i andra stycket.
En försäkring som gäller tills vidare kan sägas upp till utgången av
månaden efter den då uppsägning skedde. Vid försäkring som gäller för
viss tid kan bolaget säga upp försäkringen för upphörande i förtid bara
om premien inte erläggs i rätt tid. Uppsägningstiden skall då vara en
månad, räknat från det att bolaget avsände uppsägningen till arbets-
givaren.
Ändring av försäkringen
8
§ Försäkringsbolaget får i försäkringsvillkoren förbehålla sig rätt att
ändra försäkringen under försäkringstiden. Ändring får dock göras bara
med godkännande av de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollek-
tivavtal som försäkringen följer.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
749
Efterskydd
9 § När någon lämnar sin anställning har han rätt till efterskydd enligt
vad som föreskrivs i försäkringsvillkoren. Detsamma gäller när någon av
annan anledning inte längre uppfyller kraven för att omfattas av försäk-
ringen.
Oriktiga uppgifter
10 § Försäkringsbolaget får inte vid tillämpning av reglerna i 4 kap. 1–
4 §§ mot den som kräver ersättning åberopa att någon annan har eftersatt
sin upplysnings- eller anmälningsskyldighet.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
750
2
Förslag till lag om införande av
skadeförsäkringslagen (1992:000)
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Skadeförsäkringslagen (1992:000) träder i kraft den 1 januari 1992.
Lagen tillämpas på försäkringar som har meddelats eller förnyats efter
ikraftträdandet. På förnyade försäkringar som har meddelats före ikraft-
trädandet tillämpas dock lagen (1927:77) om försäkringsavtal och konsu-
mentförsäkringslagen (1980:38) i fråga om försummelse av upplysnings-
plikten som hänför sig till tiden före ikraftträdandet.
2 § För försäkringar som meddelats före ikraftträdandet och som inte
förnyats efter denna tidpunkt (äldre försäkringar) gäller lagen (1927:77)
om försäkringsavtal och konsumentförsäkringslagen (1980:38) om inte
annat följer av andra stycket.
Skadeförsäkringslagen tillämpas på äldre försäkringar som meddelats
för all framtid. I stället för 7 kap. 1–6 §§ gäller dock 54–58 §§ och 87 §
lagen (1927:77) om försäkringsavtal. Skadeförsäkringslagen tillämpas
också på äldre kollektivavtalsgrundade försäkringar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
751
3
Förslag till lag om ändring i personförsäkringslagen
(19XX:000)
Härigenom föreskrivs att 1
kap. 5
§ personförsäkringslagen
(19XX:000) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
5 §
Om en personförsäkring ingår
som en del i en konsument-
försäkring enligt 1 § konsument-
försäkringslagen (1980:38), gäller
för personförsäkringen dels 1 kap.
4 §, 4 och 6–8 kap. samt 9 kap. 2 §
första meningen, 3, 14 och 19 §§
denna lag, dels 2, 3, 5–29 och 40–
43 §§ konsumentförsäkringslagen.
Ingår personförsäkringen som en
del i en annan skadeförsäkring,
gäller för personförsäkringen dels
1 kap. 4 §, 4 och 6–8 kap., 9 kap.
2 § första meningen, 3, 14 och
19 §§ samt 10 kap. 2 § första
meningen, 3, 11 och 12 §§ denna
lag, dels 2, 3, 11–17, 26–28 och
31–33 §§ lagen (1927:77) om
försäkringsavtal.
Om en personförsäkring ingår
som en del i en försäkring enligt
skadeförsäkringslagen (1992:000),
gäller för personförsäkringen dels
1 kap. 4 §, 4 och 6–8 kap., 9 kap.
2 § första meningen, 3, 14 och
19 §§ samt 10 kap. 2 § första
stycket första meningen, 3, 11 och
12 §§ denna lag, dels 1 kap. 3 och
4 §§, 2, 3 och 5 kap., 9 kap. 1 §,
2 § tredje meningen, 3–11 och 13–
16 §§ samt 10 kap. 1 §, 2 § sista
stycket och 3–9 §§ skadeförsäk-
ringslagen (1992:000).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
752
4
Förslag till lag om säkerhetsrätt i
försäkringsersättning
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag tillämpas, om en sådan säkerhetsrätt för borgenär som
avses i 4 § 2–4 eller i 5, 6, 7 eller 8 § förmånsrättslagen (1970:979) gäller
i försäkrad fastighet eller i försäkrad lös sak.
Avtalsvillkor som inskränker de rättigheter för borgenärer som följer
av lagen är ogiltiga.
2 § Om vid försäkringsfall ersättning för skada på egendomen uppgår till
högst en tiondel av värdet av den egendom vari en säkerhetsrätt gäller, är
ägaren av den försäkrade egendomen framför borgenären berättigad att
själv uppbära ersättningen av försäkringsbolaget. Är ersättningen större,
får den utan borgenärens medgivande utbetalas till annan endast om
skadan har avhjälpts eller säkerhet, som länsstyrelsen har godkänt, har
ställts för ersättningens återbärande för den händelse skadan inte avhjälps
inom skälig tid.
Visar inte ägaren inom två månader efter det att ersättningen har
förfallit till betalning att han är berättigad att uppbära beloppet, eller har
uppburet belopp återbetalats, skall bolaget nedsätta beloppet hos läns-
styrelsen för utbetalning till den som har rätt härtill. Bolaget skall sam-
tidigt lämna uppgift om borgenär vars namn och adress har anmälts hos
bolaget och skriftligen underrätta sådan borgenär om nedsättningen.
3 § Om ett ersättningsbelopp har nedsatts hos länsstyrelsen, skall denna
så snart det kan ske utsätta sammanträde för förhandling om rättsägares
anspråk och beloppets fördelning. Kallelse till sammanträdet skall genom
länsstyrelsens försorg minst fjorton dagar i förväg sändas till den försäk-
rade egendomens ägare och till kända borgenärer med säkerhetsrätt i
egendomen, med uppmaning att anmäla sina anspråk senast vid samman-
trädet. Om det finns särskilda skäl, skall kungörelse om sammanträdet
minst fjorton dagar i förväg föras in i Post- och Inrikes Tidningar.
I övrigt skall i fråga om fördelning av ersättningsbeloppet gälla vad
som föreskrivits om fördelning av köpeskilling vid exekutiv försäljning
av egendomen.
4 § Om försäkringsbolaget är ansvarigt för inträffad skada i förhållande
till borgenär med säkerhetsrätt i egendomen men inte mot egendomens
ägare, inträder bolaget i borgenärens rätt i den mån borgenärens fordran
har betalats. Är fordringen intecknad, skall på ansökan av länsstyrelsen
pantbrev eller företagshypoteksbrev för det sålunda betalade beloppet
utfärdas med företrädesrätt näst efter intecknat belopp, på vilket betal-
ning inte utfallit, och överlämnas till bolaget som säkerhet för dess
fordran.
5 § Utfaller vid fördelning av medel betalning på beloppet av pantbrev
eller företagshypoteksbrev, skall sedan fördelningen blivit godkänd eller
vunnit laga kraft länsstyrelsen genast göra anmälan härom till inskriv-
ningsmyndigheten och insända fördelningslängd dit.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
753
6 § Utan hinder av att beloppet av skada som avses i 2 § har fastställts
vid förhandling mellan försäkringstagaren och försäkringsbolaget får
borgenär med säkerhetsrätt i egendomen hos bolaget begära att skadans
belopp skall, såvitt angår hans rätt, fastställas i den ordning försäkrings-
avtalet stadgar. Begäran skall framställas inom en månad efter det att
skadan inträffade eller, om anmälan om borgenärens namn och adress
gjorts hos bolaget, inom fjorton dagar efter det att borgenären under-
rättats om skadebeloppets fastställande.
Framställs begäran enligt första stycket av flera borgenärer, skall de
gemensamt utse ett ombud att föra talan i saken. Kommer de inte överens
skall ombudet utses av länsstyrelsen.
7 § Behörig länsstyrelse enligt denna lag är länsstyrelsen i länet där
säkerhetsrätten är registrerad eller, när så inte har skett, länet där egen-
domen fanns vid försäkringsfallet. Fanns egendomen utomlands, är
länsstyrelsen i Stockholms län behörig.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. Lagen tillämpas på för-
säkringar som har meddelats eller förnyats efter ikraftträdandet. På för-
säkringar som har meddelats före ikraftträdandet gäller lagen (1927:79)
om rätt för borgenär till betalning ur ersättning på grund av brand-
försäkringsavtal.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
754
5
Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713)
Härigenom föreskrivs att 19 kap. 6 § försäkringsrörelselagen
(1982:713) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
19 kap.
6 §
Styrelsen och verkställande
direktören i ett försäkringsbolag
skall för den verksamhet som
bedrivs i Sverige övervaka att även
andra försäkringsvillkor än pre-
mien är skäliga med hänsyn till det
skydd försäkringen är avsedd att ge
och omständigheterna i övrigt.
Styrelsen och verkställande direk-
tören skall lämna försäkrings-
inspektionen alla upplysningar som
inspektionen behöver för att gran-
ska att tillämpade villkor är skä-
liga. Vid granskningen bör inspek-
tionen ägna särskild uppmärksam-
het åt villkoren för sådana försäk-
ringar som konsumenter tecknar
huvudsakligen för enskilt ändamål.
Styrelsen och verkställande
direktören i ett försäkringsbolag
skall för den verksamhet som
bedrivs i Sverige övervaka att även
andra försäkringsvillkor än pre-
mien är skäliga med hänsyn till det
skydd försäkringen är avsedd att
ge, den risk försäkringen skall
täcka och omständigheterna i
övrigt. Styrelsen och verkställande
direktören skall lämna försäkrings-
inspektionen alla upplysningar som
inspektionen behöver för att gran-
ska att tillämpade villkor är skä-
liga. Vid granskningen bör inspek-
tionen ägna särskild uppmärksam-
het åt villkoren för sådana försäk-
ringar som konsumenter tecknar
huvudsakligen för enskilt ändamål.
I fråga om transport- och sjökaskoförsäkring gäller första stycket
endast reseförsäkring och båtförsäkring tecknad av en konsument
huvudsakligen för enskilt ändamål.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
755
6
Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen
(1972:207)
Härigenom föreskrivs i fråga om skadeståndslagen (1972:207)
1
dels att 3 kap. 6 § skall upphöra att gälla,
dels att 6 kap. 2 och 3 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 kap.
2 §
Är skyldighet att utge skadestånd
oskäligt betungande med hänsyn
till den skadeståndsskyldiges eko-
nomiska förhållanden, kan skade-
ståndet jämkas efter vad som är
skäligt, varvid även den skade-
lidandes behov av skadeståndet och
övriga omständigheter skall beak-
tas.
Ersättning för sakskada eller ren
förmögenhetsskada kan jämkas, om
det är skäligt med hänsyn till
befintliga försäkringar eller för-
säkringsmöjligheter.
Om en sakskada som inte vållats
i näringsverksamhet eller offentlig
verksamhet omfattas av skade-
försäkring, utgår skadestånd i
denna del endast i den mån det
föreligger synnerliga skäl. Den
som måste antas ha underlåtit att
ta försäkring mot sakskadan på
grund av omfattningen av sina
intressen har inte rätt till ersätt-
ning i större utsträckning än om
försäkring hade funnits.
Är i annat fall än som anges i
första och andra styckena skyl-
dighet att utge skadestånd oskäligt
betungande med hänsyn till den
skadeståndsskyldiges ekonomiska
förhållanden, kan skadeståndet
jämkas efter vad som är skäligt,
varvid även den skadelidandes
behov av skadeståndet och övriga
omständigheter skall beaktas.
3 §
Skall två eller flera ersätta sam-
ma skada, svarar de solidariskt för
skadeståndet, i den mån ej annat
Skall två eller flera ersätta sam-
ma skada, svarar de solidariskt för
skadeståndet, i den mån ej annat
1
Lagen omtryckt 1975:404.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
756
följer av att begränsning gäller i
den skadeståndsskyldighet som
åvilar någon av dem.
följer av att begränsning gäller i
den skadeståndsskyldighet som
åvilar någon av dem.
Vad de solidariskt ansvariga har
utgett i skadestånd skall slutligen
fördelas mellan dem efter vad som
är skäligt med hänsyn till grunden
för skadeståndsansvaret, före-
liggande ansvarsförsäkring eller
försäkringsmöjligheter och förhål-
landena i övrigt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
757
7
Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om
homosexuella sambor
Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor
1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall
vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser
tillämpas även på de homosexuella samborna:
1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
2. ärvdabalken,
3. jordabalken,
4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken,
5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,
6. 19 § första stycket, 35 § 4 mom., punkt 8 andra stycket av anvis-
ningarna till 32 § samt punkt 2 a sjunde stycket av anvisningarna till 36 §
kommunalskattelagen (1928:370),
7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
8. 6 § lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden,
9. bostadsrättslagen (1971:479),
10. 9 § rättshjälpslagen (1972:429),
samt
10. 9 § rättshjälpslagen (1972:429),
11. lagen (1981:131) om kallelse
på okända borgenärer,
11. lagen (1981:131) om kallelse
på okända borgenärer, samt
12. 4 kap. 8 § första stycket ska-
deförsäkringslagen (1992:000).
Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara
ogifta, gäller det också de homosexuella samborna.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1
Senaste lydelse 1988:152.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
758
8
Förslag till lag om ändring i lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1989:508) om försäkringsmäk-
lare skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12 §
Försäkringsmäklaren skall se till
att uppdragsgivaren får den infor-
mation som en försäkringsgivare
enligt 5 § och 6 § första stycket kon-
sumentförsäkringslagen (1980:38) är
skyldig att lämna i samband med
att en försäkring tecknas.
Försäkringsmäklaren skall se till
att uppdragsgivaren får den infor-
mation som en försäkringsgivare
enligt personförsäkringslagen (l9XX:000)
och skadeförsäkringslagen (1992:000) är
skyldig att lämna i samband med
att en försäkring tecknas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
759
9
Förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar skall upphöra att gälla vid
utgången av år 1991.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
760
10
Förslag till lag om ändring i lagen (1922:382)
angående ansvarighet för skada i följd av luftfart
Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1922:382) angående ansvarighet
för skada i följd av luftfart skall upphöra att gälla vid utgången av år
1991.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
761
11
Förslag till lag om ändring i lagen (1933:269) om
ägofred
Härigenom föreskrivs att 47 § lagen (1933:269) om ägofred skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
47 §
Kommer någons hemdjur olov-
ligen in å annans ägor och gör därå
skada, vare djurets ägare pliktig
ersätta skadan ändå att han ej är
därtill vållande. Vad ägaren sålun-
da nödgats utgiva äger han söka
åter av den, som vållat skadan.
Kommer någons hemdjur olov-
ligen in å annans ägor och gör därå
skada, vare djurets ägare pliktig
ersätta skadan ändå att han ej är
därtill vållande.
Vad nu stadgats om ägare till hemdjur gälla ock den, som mottagit
djuret till underhåll eller nyttjande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 5
762
12
Förslag till lag om ändring i lagen (1943:459) om
tillsyn över hundar och katter
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1943:459) om tillsyn över hundar
och katter
1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 §
Skada som orsakas av hund skall
ersättas av dess ägare, ändå att han
ej är vållande till skadan. Vad äga-
ren sålunda nödgats utgiva äger
han söka åter av den som vållat
skadan.
Skada som orsakas av hund skall
ersättas av dess ägare, ändå att han
ej är vållande till skadan.
Vad nu stadgats om ägare till hund gälle ock den som mottagit hunden
till underhåll eller nyttjande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1
Senaste lydelse av lagens rubrik 1987:260.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 6
763
Förteckning över remissinstanserna (SOU 1989:88)
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Svea hovrätt,
Kammarrätten i Sundsvall, Malmö tingsrätt, Kommerskollegium, Försäk-
ringsinspektionen, Länsstyrelsen i Örebro län, Marknadsdomstolen,
Näringsfrihetsombudsmannen (NO), Konsumentverket, Allmänna rekla-
mationsnämnden, Bankinspektionen, Juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund,
Folksam, Utländska Försäkringsbolags Förening, Sjöassuradörernas
Förening, Sveriges Ångfartygs Assurans Förening, Arbetsmarknadens
Försäkringsaktiebolag (AFA), Arbetsmarknadsförsäkringar, trygghets-
försäkring (AMF trygghetsförsäkring), Kooperationens Pensionsanstalt
(KP), Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet, Konsumenter-
nas försäkringsbyrå, Konsumentvägledarnas Förening, Svenska Aktua-
rieföreningen, Svenska Avdelningen av Association Internationale de
Droit des Assurances (AIDA), Försäkringsjuridiska föreningen, Sveriges
Advokatsamfund, Föreningen Sveriges kronofogdar, Landsorganisa-
tionen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO),
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Kooperationens Förhandlings-
organisation (KFO), Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk
Handel, Småföretagarnas Riksorganisation, Sveriges Köpmannaförbund,
Svenska Bankföreningen, Svenska Sparbanksföreningen, Sveriges Före-
ningsbankers Förbund, Finansbolagens Förening, Svenska Försäkrings-
mäklares Förening, Sveriges Fastighetsmäklarsamfund, Lantbrukarnas
Riksförbund Skogsägarnas Riksförbund, Motormännens Riksförbund,
Motorförarnas Helnykterhetsförbund, Sveriges Fastighetsägareförbund
och Sveriges Villaägareförbund.
Vidare har Folksam och Försäkrings- & Skadekonsulterna avgett
yttranden.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 7
764
Sammanfattning av departementspromemorian Ny
försäkringsavtalslag (Ds 1993:39)
Promemorian bygger på Försäkringsrättskommitténs båda betänkanden
Personförsäkringslag (SOU 1986:56) och Skadeförsäkringslag (SOU
1989:88). Den snabba utvecklingen på rättsområdet under de senaste
åren har medfört att kommittéförslagen inte utan vidare kan läggas till
grund för en proposition till riksdagen. EG:s försäkringsdirektiv har
sålunda medfört att också flera försäkringsavtalsrättsliga frågor har
kommit i ett nytt läge, bl.a. genom den strävan till avreglering av
försäkringsverksamheten som präglar direktiven och även föranlett den
pågående översynen av försäkringsrörelselagstiftningen. Över huvud
taget finns det anledning att anpassa lagstiftningsarbetet, som hittills
främst inriktat sig på inhemska eller i varje fall nordiska förhållanden, till
den allmänna europeiska utvecklingen på rättsområdet. Nya produkter
inom liv- och skadeförsäkring och delvis även nya värderingar i fråga om
försäkringens uppgift och ställning inom rättssystemet motiverar att vissa
föreslagna bestämmelser omprövas. Bl.a. har man ansett att försäkrings-
bolagen särskilt på företagsförsäkringens område bör få större frihet att
utforma försäkringarna än vad som medges i gällande rätt och enligt
kommittéförslagen, framför allt för att kunna hävda sig i en hårdnande
konkurrens. – Samtidigt får man hålla fast vid lagstiftningsarbetets
ändamål att öka konsumenternas skydd och modernisera regelsystemet
särskilt på personförsäkringens område; ett väsentligt skydd är här att
reglera kollektiv skade- och personförsäkring, där tidigare inga särskilda
bestämmelser gällt.
Enligt förslaget skall 1927 års försäkringsavtalslag (FAL) och 1980 års
konsumentförsäkringslag (KFL) ersättas med en försäkringsavtalslag
utformad efter samma mönster som den norska lagen. Den skall innehålla
ett inledande allmänt kapitel, nio kapitel om skadeförsäkring (där olika
regler från KFL inarbetas), nio kapitel om personförsäkring och ett
avslutande kapitel med övergångsbestämmelser. Reglerna skulle bli i
väsentlig utsträckning tvingande såvitt angår konsumentförsäkring, var-
till räknas all skadeförsäkring tecknad av konsumenter för enskilt ända-
mål, och personförsäkring. Däremot föreslås bestämmelserna på före-
tagsförsäkringens område bli helt dispositiva utom beträffande förhållan-
det till tredje man i vissa avseenden; oskäliga klausuler kan enligt för-
slaget bara jämkas enligt 36 § avtalslagen. Genom denna reglering av
företagsförsäkringen tillgodoses synpunkter framförda inte bara från
försäkringsbolagens utan också från flera företagsorganisationers sida.
En viktig del av förslaget i promemorian liksom av kommittéförslagen
är skärpta bestämmelser om informationsplikt för försäkringsbolagen vid
skadeförsäkring och i synnerhet vid personförsäkring (2 och 11 kap.).
Bl.a. har vissa nyligen antagna informationsregler i EG:s direktiv
inarbetats i lagtexten. Reglerna har väsentligen marknadsrättslig karak-
tär; liksom i kommittéförslagen föreslås dock ett civilrättsligt ansvar för
bristfällig information på konsument- och personförsäkringsområdet.
Reglerna om försäkringsavtalets ingående, upphörande och ändring (3
och 12 kap.) har i viss mån anpassats efter den förutsedda internationa-
liseringen av branschen, varvid man dock i huvudsak behållit de
Prop. 2003/04:150
Bilaga 7
765
förbättringar kommittéförslagen inneburit från konsumentsynpunkt. Nya
bestämmelser föreslås bl.a. om rätt att förfoga över en personförsäkring
för att flytta den till annat bolag – en möjlighet som ansetts böra främjas
med tanke på dess gynnsamma verkan på konkurrensen. Vissa ändringar
i kommittéförslaget har också blivit nödvändiga på grund av EG:s tredje
livförsäkringsdirektiv, som förbjuder krav på förhandsgodkännande av
grunder för livförsäkring m.m.
Bestämmelserna om begränsningarna i försäkringstagarens ansvar
(4 och 13 kap.) anknyter i stora drag till kommittéförslagen, om också de
som nämnt föreslås bli dispositiva vid företagsförsäkring. På vissa
punkter ges särregler för sådan försäkring; bl.a. behålls den s.k. prorata-
regeln som huvudregel när försäkringstagaren åsidosatt sin upplysnings-
plikt. Enligt förslaget slopas de möjligheter som getts i personförsäk-
ringsbetänkandet att av billighetsskäl överse med svek eller ohederlighet
bl.a. vid fullgörande av upplysningsplikten. Däremot utökas skyddet för
den livförsäkrades efterlevande vid självmord i förhållande till gällande
rätt. Liksom i kommittéförslaget skall en livförsäkring trots felaktiga
upplysningar av försäkringstagaren med tiden bli oantastbar; detta skall
enligt promemorian bli fallet fem år efter det att en felaktig upplysning
lämnats. – Skadeförsäkringsbolagets möjlighet att vägra ersättning fram-
för allt vid framkallande av försäkringsfall skall inte som enligt
kommittéförslaget bero av den försäkrades ”medvetna” vårdslöshet. Det
väsentliga blir i stället liksom idag om ”grov vårdslöshet” förekommit,
varvid en definition föreslås som pekar mot en utvidgning av detta
begrepp. – I fråga om försäkringsskyddet vid ansvarsförsäkring har
föreslagits att när den försäkrade visat grov vårdslöshet, oaktsamt brutit
mot säkerhetsföreskrift eller åsidosatt sin s.k. räddningsplikt försäkringen
bara skall ha ett subsidiärt ansvar; bolaget är alltså skyldigt att betala
bara när den försäkrade saknar möjlighet att utge ersättning. Meningen är
att tillgodose preventions- och rimlighetssynpunkter, samtidigt som den
skadelidandes intresse av ersättning har beaktats.
Promemorians förslag till bestämmelser om premiebetalning och
premiedröjsmål (5 och 14 kap.) bygger väsentligen på kommitténs
förslag, vilket innebär en förbättring av försäkringstagarens skydd
särskilt vid personförsäkring.
Bestämmelserna om försäkringsersättningen vid skadeförsäkring
(6 kap.) stämmer enligt promemorian i stora drag med vad kommittén
föreslagit; bl.a. slopas det s.k. berikandeförbud som gäller enligt FAL. En
föreslagen presumtionsregel, som innebar att i tvivelsmål ersättningen
skulle omfatta all ekonomisk skada, har emellertid bytts ut mot en regel
som närmare svarar mot vad som gäller idag enligt FAL.
Kommittéförslagets regler om tredje mans rätt vid skadeförsäkring
(7 kap.) har i stort sett behållits, såvitt gäller försäkring av egendom;
vissa tvingande regler om bl.a. företagshypotek har dock gjorts disposi-
tiva. Också i fråga om den skadelidandes rätt vid ansvarsförsäkring följer
promemorian väsentligen kommitténs förslag; sålunda har den skade-
lidande berättigats till s.k. direktkrav mot försäkringsbolaget, vilken regel
skall vara tvingande vid konsumentförsäkring.
Beträffande regler om förfogande över personförsäkring (15 kap.) och
förhållandet till borgenärerna vid sådan försäkring (16 kap.) har
kommittéförslaget behållits i väsentliga delar. Det innebär bl.a. att form-
Prop. 2003/04:150
Bilaga 7
766
kravet skärpts vid förordnande av förmånstagare, att särskilda regler getts
om fördelningen av försäkringsersättningen när sådant förordnande inte
gjorts och att skyddet mot borgenärer stärkts särskilt för efterlevande till
avliden försäkrad.
Också förslaget till bestämmelser rörande skadereglering vid skade-
och personförsäkring (8 och 17 kap.) bygger i stora drag på kommitténs
betänkanden.
En viktig del av det nya lagförslaget gäller som nämnt kollektiv
försäkring. Beträffande sådan gruppförsäkring som inte grundas på
kollektivavtal har utförliga bestämmelser getts (9 och 18 kap.), vilka i
stort sett stämmer med vad kommittén föreslagit. På en punkt av
principiell betydelse har emellertid ett avsteg skett från betänkandena: för
att en gruppmedlem skall vara bunden av ett avtal om s.k. frivillig
gruppförsäkring fordras en personlig anmälan av honom, medan s.k.
reservationsanslutning inte skall vara bindande vid vare sig gruppskade-
eller gruppersonförsäkring. Det har ansetts naturligt och rimligt att
gruppmedlemmen själv tar ställning till om han bör ha ett försäkrings-
skydd av denna typ. – Förslaget innehåller också bestämmelser om s.k.
obligatorisk gruppförsäkring, där inte personlig anmälan krävs men
heller inte gruppmedlemmen ådrar sig några skyldigheter mot försäk-
ringsbolaget genom försäkringsförhållandet.
I promemorian finns slutligen liksom i kommittébetänkandena regler
om kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring (10 kap.) och personförsäk-
ring (19 kap.). Kommitténs förslag, vilket nära ansluter till det nu
rådande systemet på området och tillstyrkts bl.a. av organisationerna på
arbetsmarknaden, har i stora delar överförts till promemorians lagtext.
Föreslagna övergångsregler (20 kap.) är särskilt vid personförsäkring
utförliga och tämligen komplicerade, eftersom man bara med försiktighet
kan ingripa i de långvariga avtal det här blir fråga om.
Kommitténs förslag till skadeförsäkringslag innehöll också vissa
skadeståndsrättsliga regler, som bl.a. begränsade försäkringsbolagens
regressrätt, dvs. deras möjlighet att återkräva utgiven försäkringsersätt-
ning av den som är ansvarig för skadan, och även i övrigt utvidgade
möjligheterna att jämka skadestånd på grund av försäkringsförhållan-
dena. Bestämmelserna skulle tas in i skadeståndslagen, där dessutom en
regel om fördelning av solidariskt skadeståndsansvar skulle införas.
Regler av detta slag skulle emellertid gå utöver vad som påkallas av en
reform av försäkringsrätten, och de har ansetts böra tas upp i ett större
skadeståndsrättsligt sammanhang, där man kan göra en mera allmän
bedömning hur förhållandet mellan försäkring och skadestånd bör te sig
mot en europeisk bakgrund. Lagförslagets bestämmelser om regressrätt
anknyter därför till nuvarande praxis: försäkringsbolaget har full regress-
rätt utom vid sådan personförsäkring där ersättningen bestäms på förhand
oavsett den förlust som skadan medfört (summaförsäkring). Några
ändringar i skadeståndslagen föreslås inte.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
767
Lagförslag (Ds 1993:39)
1
Förslag till försäkringsavtalslag
Härigenom föreskrivs följande.
Första avdelningen
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens tillämpningsområde m.m.
1 § Bestämmelserna i 2–10 kap. i denna lag tillämpas på försäkring mot
ekonomisk förlust genom sakskada, ersättningsskyldighet eller ren
förmögenhetsskada i övrigt (skadeförsäkring) som tecknas hos ett
försäkringsbolag.
Lagen gäller inte för trafikförsäkring, om annat följer av trafik-
skadelagen (1975:1410), och inte heller för återförsäkring.
Bestämmelserna i 2–8 kap. gäller för individuell skadeförsäkring. För
gruppskadeförsäkring gäller bestämmelserna i 9 kap. och för kollek-
tivavtalsgrundad skadeförsäkring gäller bestämmelserna i 10 kap.
2 § Bestämmelserna i 11–19 kap. i denna lag tillämpas på livförsäkring,
sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring (personförsäkring) som tecknas
hos försäkringsbolag. En försäkring kan tecknas på försäkringstagarens
eller någon annans liv eller hälsa. Som personförsäkring räknas inte
sådan avbrottsförsäkring för näringsidkare där försäkringsersättningen
helt eller till övervägande delen skall beräknas efter verkliga utgifter eller
förluster. Premiebefrielseförsäkring räknas som sjukförsäkring, även om
den ingår i ett liv- eller olycksfallsförsäkringsavtal.
Bestämmelserna i 11–17 kap. gäller för individuell försäkring. För
gruppersonförsäkring gäller bestämmelserna i 18 kap. och för kollektiv-
avtalsgrundad personförsäkring gäller bestämmelserna i 19 kap.
3 § I denna lag betyder
försäkringstagaren: den som har ingått avtal om försäkring med ett
försäkringsbolag; om försäkringstagarens rätt vid personförsäkring över-
går till någon annan, tillämpas vad som i lagen sägs om försäkrings-
tagaren på förvärvaren,
den försäkrade: vid skadeförsäkring den vars intresse försäkrats mot
skadan; vid personförsäkring den på vars liv eller hälsa en försäkring har
tecknats,
konsumentförsäkring: skadeförsäkring som en konsument eller ett
dödsbo tecknar för huvudsakligen enskilt ändamål,
företagsförsäkring: skadeförsäkring som avser näringsverksamhet eller
offentlig verksamhet och annan skadeförsäkring som inte är konsument-
försäkring eller kollektivavtalsgrundad försäkring,
sjöförsäkring: skadeförsäkring som avser fartyg eller varor under eller
i samband med sjötransport,
förmånstagare: den som på grund av ett förmånstagarförordnande
enligt denna lag eller enligt bestämmelserna i 15 kap. 8 eller 15 § har rätt
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
768
att i försäkringstagarens ställe få försäkringen eller från denna utfallande
ersättning,
kapitalförsäkring: livförsäkring där bolagets betalningsskyldighet vid
försäkringsfall är bestämd till ett visst belopp,
livränteförsäkring: livförsäkring med periodisk utbetalning där
bolagets betalningsskyldighet är beroende av en eller flera personers liv,
tidsbegränsad personförsäkring: personförsäkring som skall gälla för
en bestämd tid eller till dess att den försäkrade uppnår en bestämd ålder.
Tvingande bestämmelser
4 § Vid konsumentförsäkring och personförsäkring är försäkringsvillkor
som i jämförelse med reglerna i denna lag är till nackdel för försäk-
ringstagaren eller hans rättsinnehavare eller för den försäkrade utan
verkan mot honom om inte annat anges i lagen. Bestämmelserna i 2 kap.
1–6 §§, 9 kap. 4 och 5 §§, 11 kap. 1–7 §§ och 18 kap. 4 och 5 §§ gäller
oavsett vad som avtalats.
Försäkringsvillkor som avviker från bestämmelserna i 7 kap. till
nackdel för en ersättningsberättigad tredje man i andra fall än där anges
saknar verkan. Detsamma gäller försäkringsvillkor vid ansvarsförsäkring
som till nackdel för den skadelidande avviker från 4 kap. 9 § tredje
stycket eller 8 kap.
Första och andra styckena gäller inte vid sådan sjöförsäkring, annan
transportförsäkring eller försäkring av luftfartyg som inte är konsument-
försäkring och inte heller vid kreditförsäkring eller försäkring som avser
all framtid.
5 § Vad som sägs i 4 § första stycket första meningen gäller inte
1. kollektivavtalsgrundad försäkring, om försäkringen följer en över-
enskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbets-
tagarorganisation, och
2. sådan gruppskadeförsäkring för konsumenter eller sådan person-
försäkring för grupper av näringsidkare, studerande eller andra som i
fråga om utformning och funktion kan jämställas med kollektivavtals-
grundad försäkring, om villkoren har godkänts av regeringen eller en
myndighet som regeringen bestämmer.
6 § Om en personförsäkring ingår som en del i en skadeförsäkring,
gäller för personförsäkringen vad som sägs om skadeförsäkring i 1 kap. 4
och 5 §§, 2, 3 och 5 kap., 9 kap. 1 §, 2 § andra stycket, 3–11 och 13–
16 §§ samt 10 kap. 1 §, 2 § tredje stycket och 3–9 §§. Vidare gäller för
personförsäkringen bestämmelserna i 13 och 15-17 kap., 18 kap. 3 §
tredje stycket, 14 och 19 §§ samt 19 kap. 3, 11 och 12 §§.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
769
Andra avdelningen
Skadeförsäkring
2 kap. Information
Information innan en skadeförsäkring meddelas m.m.
1 § Försäkringsbolaget är skyldigt att lämna information enligt bestäm-
melserna i detta kapitel. Information enligt 2 §, 3 § första och andra
styckena samt 4 och 5 §§ till annan än en konsument behöver dock ges
endast om den av särskild anledning kan antas vara behövlig. Informa-
tionen skall i den mån det är möjligt lämnas skriftligen eller annars i
sådan form att mottagaren har varaktig tillgång till den.
2 § Innan en försäkring meddelas skall försäkringsbolaget lämna en
information som är utformad så att den underlättar valet av försäkring.
Bolaget skall ge den information om försäkringsvillkoren som en kund
behöver för att bedöma kostnaderna för och omfattningen av försäk-
ringen.
Information skall alltid ges om adressen till bolagets huvudkontor
eller, när en agentur eller filial har meddelat försäkringen, till agenturen
eller filialen samt, om försäkringstagaren är en fysisk person, angående
vilket lands lag som skall gälla för försäkringen och hur klagomål från
försäkringstagarens sida i anledning av försäkringsavtalet skall behand-
las.
Information enligt första stycket behöver inte lämnas i den mån
kunden avstår från den eller det möter hinder med hänsyn till förhållan-
dena då försäkringsavtalet ingås.
3 § Omedelbart efter avtalsslutet skall bolaget tillställa försäkringstaga-
ren försäkringsvillkoren.
I samband härmed skall särskilt framhållas
1. villkor som utgör en särskilt viktig avgränsning av försäkrings-
skyddet,
2. förbehåll enligt 3 kap. 2 § andra stycket om att bolagets ansvar inte
inträder förrän premien betalas,
3. villkor enligt 4 kap. 3 § om skyldighet att anmäla ändring av risken,
4. särskilt viktiga säkerhetsföreskrifter, och
5. villkor om preskription av rätt till försäkringsersättningen enligt
försäkringsavtalet.
Information under försäkringstiden och i samband med förnyelse
4 § Under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas
skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera försäkringstagaren
om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för
honom att känna till. Om bolaget begär ändring av försäkringen, skall
bolaget samtidigt tillställa försäkringstagaren den information om
ändringarna som han behöver. Härvid skall särskilt framhållas nya
villkor och föreskrifter som avses i 3 § andra stycket 1, 3, 4 och 5.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
770
På försäkringstagarens begäran är bolaget skyldigt att också i övrigt
lämna information om premien och andra villkor för försäkringen.
Information om möjligheter till överprövning m.m.
5 § I samband med att ett anspråk på försäkringsersättning regleras skall
försäkringsbolaget, om det inte med hänsyn till omständigheterna är
obehövligt, upplysa den som berörs av bolagets beslut om vilka möjlig-
heter som finns att få en tvist med bolaget prövad. Detsamma gäller när
en försäkring upphör i förtid eller ändras under försäkringstiden, om inte
försäkringstagaren har begärt åtgärden. Finns det risk för att rätten till
försäkringsersättning skall gå förlorad på grund av preskription, skall
bolaget också upplysa om detta.
Underlåtenhet att lämna information m.m.
6 § I fråga om underlåtenhet att lämna information enligt denna lag
tillämpas vad som föreskrivs i marknadsföringslagen (1975:1418) om
otillbörlig marknadsföring eller underlåtenhet att lämna information vid
marknadsföring.
Ett åläggande att lämna information får innehålla att informationen
skall lämnas i skriftlig form.
7 § Om inte ett villkor i en konsumentförsäkring har särskilt framhållits
för försäkringstagaren enligt 3 § andra stycket eller 4 § första stycket, får
villkoret inte åberopas av försäkringsbolaget. Vad som nu har sagts gäller
dock inte, om bolaget senast fjorton dagar före försäkringsfallet har
avsänt ett särskilt meddelande om villkoret till försäkringstagaren eller
den försäkrade på annat sätt då har fått kännedom om detta.
Bestämmelsen i första stycket gäller inte en sådan avgränsning av
försäkringsskyddet som framgår av lag.
3 kap. Försäkringsavtalet m.m.
Rätt till konsumentförsäkring
1 § Ett försäkringsbolag får inte vägra en konsument att teckna en
konsumentförsäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten,
om inte det finns saklig grund för att vägra försäkring med hänsyn till
risken för försäkringsfall, den sannolika skadans omfattning eller någon
annan omständighet.
Första stycket gäller också möjligheten att få en konsumentförsäkring
förnyad vid försäkringstidens utgång.
Ansvarstiden m.m.
2 § Om inte något annat har avtalats eller framgår av omständigheterna,
skall försäkringsbolagets ansvar enligt försäkringsavtalet inträda, vid
konsumentförsäkring dagen efter den då ett meddelande att försäkrings-
tagaren ville teckna försäkringen avsändes eller lämnades till bolaget och
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
771
vid företagsförsäkring dagen efter den ett bindande avtal ingicks, och
gälla till och med sista dagen under försäkringstiden.
Har bolaget förbehållit sig att dess ansvar skall inträda tidigast när
premien betalas, räknas tiden för ansvaret från och med dagen efter
betalningen.
Avtal om konsumentförsäkring får slutas för högst ett år, om det inte
finns särskilda skäl för en längre försäkringstid.
Uppsägning av försäkringen m.m.
3 § Försäkringstagaren får säga upp försäkringen att omedelbart upphöra
före försäkringstidens utgång,
1. efter en skada, om uppsägningen görs inom en månad från det att
han fick del av försäkringsbolagets beslut i ersättningsfrågan,
2. om försäkringsbehovet faller bort eller det inträffar någon annan
liknande omständighet,
3. om bolaget har begärt ändring av försäkringsvillkoren enligt 5 §,
4. om en konsumentförsäkring har förnyats enligt 6 § och försäkrings-
tagaren ännu inte har betalat premie för den nya premieperioden, eller
5. om det i annat fall föreligger en ny omständighet av väsentlig
betydelse för försäkringsförhållandet.
Om försäkringstagaren efter förnyelse enligt 6 § första stycket av en
konsumentförsäkring tecknar en motsvarande försäkring i ett annat
försäkringsbolag utan att betala premie för den förnyade försäkringen,
anses denna uppsagd med omedelbar verkan.
4 § Utom i de fall som avses i 4 kap. 2 § första stycket och 5 kap. 2 §
första stycket får försäkringsbolaget säga upp en försäkring att upphöra
före försäkringstidens utgång bara om försäkringstagaren eller den
försäkrade grovt har åsidosatt sina förpliktelser mot bolaget eller om det
annars finns synnerliga skäl.
Uppsägningen skall göras skriftligen och med fjorton dagars uppsäg-
ningstid räknat från det att bolaget avsände uppsägningen. Uppsägningen
skall ske utan oskäligt dröjsmål från det att bolaget fick kännedom om
det förhållande varpå uppsägningen grundas. Försummar bolaget detta,
förlorar det rätten att säga upp försäkringen på grund av detta för-
hållande, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit
svikligt eller i strid mot tro och heder.
5 § Om försäkringstagaren eller den försäkrade grovt har åsidosatt sina
förpliktelser mot bolaget eller det annars finns synnerliga skäl, får försäk-
ringsbolaget begära att försäkringsvillkoren ändras under försäkrings-
tiden. Angående en sådan begäran gäller vad som i 4 § andra stycket sägs
om uppsägning.
I 2 kap. 4 § första stycket finns bestämmelser om information i sam-
band med en ändring enligt första stycket.
6 § En konsumentförsäkring som inte har sagts upp för att upphöra vid
försäkringstidens utgång förnyas för den vanligen tillämpade försäkrings-
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
772
tid som närmast svarar mot den senast gällande försäkringstiden, om inte
annat framgår av avtalet eller omständigheterna.
Försäkringstagaren får när som helst säga upp försäkringen till försäk-
ringstidens utgång.
En uppsägning från försäkringsbolagets sida skall göras med en
månads uppsägningstid, räknat från det att bolaget avsände uppsäg-
ningen.
7 § Vill försäkringsbolaget ändra en konsumentförsäkring i samband
med en förnyelse enligt 6 § första stycket, skall bolaget begära ändringen
samtidigt med kravet på premie för den förnyade försäkringen. Den
förnyade försäkringen gäller då för den tid och på de villkor bolaget har
erbjudit.
I 2 kap. 4 § första stycket finns bestämmelser om information i sam-
band med en ändring enligt första stycket.
8 § Om försäkringsbolaget försätts i konkurs, upphör försäkringen att
gälla tre månader därefter. Försäkringstagaren har rätt att dessförinnan
säga upp försäkringen att omedelbart upphöra.
Saknar försäkringsbolaget vid en utmätning tillgångar till full betalning
av utmätningsfordringen eller förklarar sig bolaget ställa in sina betal-
ningar, eller kommer bolaget annars på obestånd, får försäkringstagaren
säga upp försäkringen, om inte betryggande säkerhet ställs för försäk-
ringsavtalets fullgörande.
Om försäkringen upphör att gälla enligt vad som sägs i första eller
andra stycket, har försäkringstagaren eller andra som därigenom lider
skada rätt till skadestånd.
9 § Upphör försäkringsbolagets rätt att driva försäkringsrörelse i
Sverige, får försäkringstagaren säga upp försäkringen att omedelbart
upphöra. I fråga om skadestånd tillämpas 8 § tredje stycket.
Om försäkringsbolaget har trätt i likvidation, tillämpas 8 § första och
tredje styckena. Försäkringen upphör dock att gälla först ett år efter
likvidationens början, om inte försäkringstagaren sagt upp den dessför-
innan.
4 kap. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
Upplysningsplikten
1 § Försäkringstagaren är skyldig att på bolagets begäran lämna upplys-
ningar som kan ha betydelse för frågan om en försäkring skall meddelas
eller förnyas. Försäkringstagaren skall ge riktiga och fullständiga svar på
bolagets frågor.
Vid företagsförsäkring skall försäkringstagaren också utan förfrågan av
bolaget lämna uppgift om förhållanden av uppenbar betydelse för risk-
bedömningen och under försäkringstiden på begäran ge bolaget upplys-
ningar om sådana förhållanden.
Om försäkringstagaren inser att bolaget tidigare har fått oriktiga eller
ofullständiga uppgifter om förhållanden av uppenbar betydelse för risk-
bedömningen, är han skyldig att utan oskäligt dröjsmål rätta uppgifterna.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
773
2 § Har försäkringstagaren vid avtalets ingående förfarit svikligt eller i
strid mot tro och heder, är försäkringsbolaget fritt från ansvar för
inträffade försäkringsfall och är berättigat att säga upp försäkringen med
omedelbar verkan. Uppsägningen skall ske skriftligen.
Om i annat fall försäkringstagaren uppsåtligen eller oaktsamt har efter-
satt sin upplysningsplikt enligt 1 §, kan ersättning från en konsument-
försäkring sättas ned i fråga om varje försäkrad efter vad som är skäligt
med hänsyn till den betydelse förhållandet skulle ha haft för bolagets
bedömning av risken, det uppsåt eller den oaktsamhet som har före-
kommit och övriga omständigheter. I fråga om företagsförsäkring gäller i
stället att bolaget är fritt från ansvar, om bolaget inte skulle ha meddelat
försäkring om upplysningsplikten hade fullgjorts. Skulle bolaget ha med-
delat företagsförsäkring mot högre premie eller i övrigt på andra villkor
än som avtalats, är bolagets ansvar begränsat till vad som svarar mot den
premie som har avtalats och de villkor i övrigt som bolaget skulle ha
godtagit.
3 § Försäkringsbolaget får ställa som villkor att försäkringstagaren utan
oskäligt uppehåll skall till bolaget anmäla, om ett angivet förhållande av
väsentlig betydelse för risken ändras. Om försäkringstagaren försummar
att göra en sådan anmälan, kan ersättningen från försäkringen sättas ned i
fråga om varje försäkrad enligt vad som sägs i 2 § andra stycket. En
förutsättning är dock att bolaget i samband med krav på premien har
upplyst försäkringstagaren om hans anmälningsskyldighet och om
följderna av att denna inte fullgörs.
4 § Försäkringsbolaget får inte åberopa bestämmelsen i 2 § andra
stycket, om bolaget, när det tog emot upplysningarna eller de skulle ha
getts, insåg eller hade bort inse att lämnade uppgifter var oriktiga eller
ofullständiga. Detsamma gäller, om det förhållande som upplysningarna
avsåg var utan betydelse för bolaget eller senare har upphört att ha
betydelse.
Framkallande av försäkringsfall m.m.
5 § Om den försäkrade uppsåtligen har framkallat ett försäkringsfall,
lämnas inte ersättning från försäkringen såvitt angår honom. Detsamma
gäller i den mån han uppsåtligen förvärrat följderna av ett försäkringsfall.
Har den försäkrade framkallat försäkringsfallet eller förvärrat dess
följder genom grov vårdslöshet, kan ersättningen sättas ned såvitt angår
honom efter vad som är skäligt med hänsyn till hans förhållande och
omständigheterna i övrigt. Om särskilda skäl föreligger på grund av
försäkringens art, får försäkringsbolaget göra förbehåll i villkoren om att
detsamma skall gälla även vid sådan vårdslöshet som inte är grov.
Säkerhetsföreskrifter
6 § Om den försäkrade vid försäkringsfallet har försummat att följa en
säkerhetsföreskrift som tydligt framgår av försäkringsvillkoren eller av
en författning vartill villkoren hänvisar, kan ersättningen från försäk-
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
774
ringen sättas ned såvitt angår honom efter vad som är skäligt med hänsyn
till förhållandets samband med den inträffade skadan, det uppsåt eller
den vårdslöshet som har förekommit och omständigheterna i övrigt.
Med säkerhetsföreskrift avses föreskrift om vissa bestämda handlings-
sätt eller anordningar som är ägnade att förebygga eller begränsa skada
eller om vissa bestämda kvalifikationer hos den försäkrade eller hans
anställda eller andra medhjälpare.
Räddningsplikt
7 § När ett försäkringsfall inträffar eller kan befaras vara omedelbart
förestående, skall den försäkrade efter förmåga vidta åtgärder för att
hindra eller minska skadan och, om någon annan är ersättningsskyldig,
bevara den rätt försäkringsbolaget kan ha mot denne.
Åsidosätter den försäkrade uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet
vad som åligger honom enligt första stycket, kan ersättningen sättas ned
såvitt angår honom efter vad som är skäligt med hänsyn till hans
förhållande och omständigheterna i övrigt.
Identifikation
8 § Försäkringsvillkoren får ange att i fall som avses i 5–7 §§ med den
försäkrades handlande likställs handlande av
1. den som med den försäkrades samtycke har hand om den försäkrade
egendomen,
2. den försäkrades make och sambo samt i fall som avses i 6 § även
annan familjemedlem, när den försäkrade egendomen utgör gemensam
bostad eller bohag i denna, och
3. vid företagsförsäkring, sådana anställda och andra medhjälpare till
den försäkrade som anges i villkoren.
Gemensamma bestämmelser
9 § Reglerna i detta kapitel om att ersättning kan nedsättas eller inte
skall betalas tillämpas inte på grund av
1. handlande som har inneburit endast ringa oaktsamhet,
2. handlande av någon som har varit i sådant sinnestillstånd som avses
i 30 kap. 6 § brottsbalken eller varit under tolv år, eller
3. handlande som har avsett att förebygga skada på person eller egen-
dom i sådant nödläge att det varit försvarligt.
Som grov vårdslöshet skall vid tillämpning av 5 och 7 §§ anses att den
försäkrade måste antas ha handlat eller underlåtit att handla i vetskap om
att detta innebar en betydande risk för den inträffade skadan.
Bestämmelserna om nedsättning av ersättning i 5 § andra stycket, 6 §
första stycket och 7 § andra stycket tillämpas inte vid ansvarsförsäkring.
Om inte fall som avses i 7 kap. 7 § tredje stycket 1–3 föreligger, är dock
försäkringsbolaget skyldigt att lämna ersättning endast i den mån denna
inte kan utges av någon försäkrad.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
775
10 § Vill försäkringsbolaget göra gällande att det i sådana fall som avses
i detta kapitel är helt eller delvis fritt från ansvar, skall bolaget lämna
skriftligt meddelande om detta till försäkringstagaren och till en försäk-
rad som gör anspråk på försäkringsersättning. Meddelandet skall lämnas
utan oskäligt uppehåll från det att bolaget fick kännedom om det för-
hållande som medför att ansvarsfrihet kan föreligga. Försummar bolaget
detta, förlorar det rätten att åberopa förhållandet, om inte försäkrings-
tagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och
heder.
11 § Reglerna i detta kapitel tillämpas också på försäkringsvillkor som
enligt sin lydelse begränsar försäkringens omfattning, när begränsningen
beror av
1. om någon på den försäkrades sida uppsåtligen eller genom vårds-
löshet har medverkat till försäkringsfallet eller på förhand känt till de
förhållanden som orsakat detta, eller
2. om vissa försiktighetsmått som är ägnade att förebygga eller
begränsa skada inte har vidtagits.
5 kap. Premien
Betalning av premien
1 § Om inte premiebetalningen är ett villkor för att försäkringsbolagets
ansvar skall inträda, skall första premien för en försäkring betalas inom
fjorton dagar från den dag då bolaget avsände krav på premien till
försäkringstagaren.
Premien för en senare premieperiod skall betalas senast på periodens
första dag. En premie som avser längre tid än en månad behöver dock
inte betalas tidigare än en månad från den dag då bolaget avsände krav på
premien till försäkringstagaren.
Vad som i andra stycket sägs om betalning av premien för en senare
premieperiod gäller också betalning av premien när en tidsbegränsad
försäkring förnyas på grund av utebliven uppsägning.
Premiedröjsmål
2 § Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget säga upp
försäkringen. Uppsägningen skall sändas till försäkringstagaren.
Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter den dag då den avsändes,
om inte premien betalas inom denna frist. Uppsägningen skall innehålla
en uppgift om detta. Saknas denna uppgift, får uppsägningen ingen
verkan.
Om försäkringstagaren vid konsumentförsäkring inte har kunnat betala
premien inom den i andra stycket angivna fristen därför att ett plötsligt
hinder uppkommit i hans verksamhet eller han har blivit svårt sjuk eller
berövats friheten, därför att han inte har fått ut pension eller intjänad lön
från sin huvudsakliga anställning eller därför att något liknande oväntat
hinder har inträffat, får uppsägningen verkan tidigast en vecka efter det
att hindret har fallit bort, dock senast tre månader efter fristens utgång.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
776
3 § Betalar försäkringstagaren en premie efter det att försäkringen har
upphört enligt 2 §, skall han därigenom anses ha begärt en ny försäkring
från och med dagen efter den då premien betalades. Vill försäkrings-
bolaget inte meddela försäkring enligt försäkringstagarens begäran, skall
en underrättelse om detta avsändas till försäkringstagaren inom fjorton
dagar från den dag då premien betalades. Annars anses en ny försäkring
ha tecknats i enlighet med försäkringstagarens begäran.
Tilläggspremie
4 § Har den avtalade premien höjts under försäkringstiden, skall tilläggs-
premien betalas inom fjorton dagar från den dag då försäkringsbolaget
avsände ett krav på tilläggspremien till försäkringstagaren.
Om en tilläggspremie inte betalas i rätt tid, får bolaget räkna om
försäkringstiden för den ändrade försäkringen med hänsyn till den premie
som har betalats. En sådan ändring får verkan tidigast fjorton dagar efter
det att en underrättelse om omräkningen har avsänts till försäkrings-
tagaren.
Betalning genom bank eller post m.m.
5 § Om försäkringstagaren betalar premien på ett post- eller bankkontor,
anses beloppet komma försäkringsbolaget till handa omedelbart vid
betalningen. Lämnar försäkringstagaren ett betalningsuppdrag avseende
premien till ett post-, bank- eller girokontor, anses beloppet komma
bolaget till handa när uppdraget tas emot av det förmedlande kontoret.
6 § Upphör försäkringen i förtid, är försäkringsbolaget berättigat endast
till den premie som skulle ha betalats, om avtal slutits för den tid under
vilken bolaget har varit ansvarigt. Har högre premie betalats, skall
bolaget betala tillbaka det överskjutande beloppet.
7 § Vid konsumentförsäkring förlorar försäkringsbolaget rätten till en
obetald premie när sex månader har förflutit från det att premien skulle
ha betalats, om inte försäkringen dessförinnan har sagts upp av bolaget
eller av någon annan anledning har upphört att gälla.
6 kap. Försäkringsersättningen
Allmänna regler om ersättningen
1 § Ersättning kan betalas för varje lagligt intresse som omfattas av
försäkringen.
Avtal kan träffas om att ett visst slag av skada skall ersättas med ett
bestämt belopp eller beräknas på ett bestämt sätt. Om på grund av
omständigheter som försäkringsbolaget inte har eller borde ha räknat
med vid avtalets ingående ersättningen skulle i betydande mån överstiga
förlusten, är bolaget inte skyldigt att utge mera än som svarar mot denna.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
777
Om inte annat framgår av försäkringsavtalet, betalas vid försäkring av
viss egendom ersättning endast för att själva värdet av egendomen har
minskats eller gått förlorat.
2 § Avser försäkringen värdet av egendom, skall, om inte annat framgår
av försäkringsavtalet, det anses motsvara återanskaffningspriset omedel-
bart före försäkringsfallet med avdrag för ålder och bruk samt, när
skadan inte avser en byggnad, för nedsatt användbarhet och annan
omständighet. Om återanskaffning inte kan ske, skall värdet i stället
anses motsvara vad som vid denna tidpunkt kunnat fås vid en ända-
målsenlig försäljning.
Underförsäkring
3 § Skall försäkringsbeloppet enligt försäkringsvillkoren motsvara vär-
det av försäkrad egendom eller annat försäkrat intresse och understiger
försäkringsbeloppet detta värde, kan ersättning från försäkringen sättas
ned i förhållande till underförsäkringen. Vid konsumentförsäkring gäller
dock detta endast om skillnaden mot värdet är betydande.
Dubbelförsäkring
4 § Om samma intresse har försäkrats mot samma risk hos flera försäk-
ringsbolag, är varje bolag ansvarigt mot den försäkrade som om det
bolaget ensamt hade meddelat försäkring. Den försäkrade har dock inte
rätt till högre ersättning från bolagen än som sammanlagt svarar mot
skadan. Överstiger summan av ansvarsbeloppen skadan, fördelas ansva-
righeten mellan bolagen efter förhållandet mellan ansvarsbeloppen.
Ersättning för räddningskostnader
5 § Även om ett avtalat försäkringsbelopp överskrids, ansvarar försäk-
ringsbolaget för en kostnad som den försäkrade har till följd av åtgärder
som avses i 4 kap. 7 §, i den mån dessa kan anses försvarliga och går
utöver sådana skyddsåtgärder som en försäkrad normalt får räkna med.
7 kap. Tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet
Försäkring av tredje mans intresse
1 § En försäkring som avser värdet av en fastighet eller värdet av en lös
sak gäller till förmån för
1. försäkringstagaren,
2. någon annan som är ägare till egendomen eller, vid kreditköp, har
förvärvat egendomen under förbehåll om återtaganderätt,
3. en borgenär som i egendomen har förmånsrätt enligt 4, 5 eller 8 §
förmånsrättslagen (1970:979), dock inte sjöpanträtt eller luftpanträtt,
4. en borgenär som i egendomen har förmånsrätt enligt 6 eller 7 §
förmånsrättslagen,
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
778
5. någon annan som på grund av avtal har säkerhetsrätt i egendomen,
och
6. den som annars bär risken för egendomen vid dess överlåtelse.
Vad som sägs i första stycket 1–3 samt 5 och 6 gäller inte, om annat
framgår av försäkringsavtalet.
2 § Om den försäkrade egendomen har övergått till en ny ägare under
försäkringstiden, gäller en försäkring som avses i 1 § under sju dagar
efter riskens övergång till förmån även för den nye ägaren, i den mån
dennes skada inte omfattas av någon annan försäkring på egendomen.
Har försäkringen sagts upp av någon annan anledning än överlåtelsen, är
dock uppsägningen giltig också mot den nye ägaren.
Bestämmelsen i första stycket tillämpas inte vid försäkring av skepp
eller luftfartyg, vid transportförsäkring eller vid kreatursförsäkring.
3 § Gäller försäkringen till förmån för en borgenär som avses i 1 § första
stycket 4, kan försäkringsbolaget inte mot honom åberopa att bolaget
enligt 4 kap. är helt eller delvis fritt från ansvar på grund av att någon
annan eftersatt sin upplysningsplikt eller därför att den försäkrade enligt
avtalet svarar för någon annans handlande utöver vad som anges i 4 kap.
8 §. I den mån ansvarsfrihet föreligger för bolaget mot försäkrings-
tagaren, kan bolaget återkräva utgiven ersättning av denne med samma
rätt som den försäkrade haft.
Om den försäkrades namn och adress har anmälts hos bolaget, skall
vad som sägs i första stycket gälla också bolagets rätt till ansvarsfrihet på
grund av dröjsmål med premien, dock endast under fjorton dagar från det
att bolaget avsände ett meddelande om dröjsmålet till den försäkrade.
4 § Gäller en försäkring till förmån för flera enligt 1 §, är en borgenär
som avses i 1 § första stycket 4 framför andra berättigad att av bolaget få
ut försäkringsersättning motsvarande den fordran säkerhetsrätten avser,
även om fordringen inte är förfallen till betalning. Om borgenärens
säkerhet inte väsentligt minskar genom försäkringsfallet, har dock egen-
domens ägare när inte något annat avtalats rätt att framför borgenären få
ersättningen. Närmare regler härom finns i lagen (1994:000) om säker-
hetsrätt i försäkringsersättning.
Vad som sägs i första stycket gäller också borgenär som avses i 1 §
första stycket 3, om inte annat framgår av försäkringsavtalet.
Gör flera borgenärer med rätt enligt 1 § första stycket 3 eller 4 anspråk
på att få ut ersättning, gäller om deras inbördes företräde vad som före-
skrivs i förmånsrättslagen.
5 § Försäkringsbolaget kan med verkan mot en försäkrad avtala med
försäkringstagaren om ändring eller uppsägning av försäkringsavtalet och
tillställa denne en uppsägning eller något annat meddelande rörande
försäkringen. Om någon sådan anmälan gjorts hos bolaget som avses i
3 § andra stycket, får dock ett avtal eller en åtgärd som är av väsentlig
betydelse för den försäkrades säkerhet verkan mot den försäkrade först
en månad efter att bolaget har avsänt ett meddelande därom till honom.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
779
Bestämmelsen i första stycket första meningen gäller inte, om annat
följer av avtal eller särskilt rättsförhållande mellan försäkringstagaren
och den försäkrade och bolaget har insett eller bort inse detta.
6 § Sedan ett försäkringsfall har inträffat, har varje försäkrad rätt att av
försäkringsbolaget få den försäkringsersättning som han har rätt till enligt
1–5 §§ eller enligt försäkringsavtalet. Bolaget får dock förhandla med
försäkringstagaren och till honom betala ett försäkringsbelopp som
någon annan kan vara berättigad till, om det inte framgår av försäkrings-
avtalet vem denne är och denne inte heller hos bolaget har anmält att han
vill själv bevaka sin rätt.
Direktkrav vid ansvarsförsäkring m.m.
7 § Vid ansvarsförsäkring får den skadelidande rikta krav direkt mot
försäkringsbolaget på den ersättning som skall betalas på grund av
försäkringsavtalet. Bolaget skall då snarast meddela den försäkrade om
kravet och i samråd med honom reglera detta. Dom eller överenskom-
melse angående kravet mot bolaget inverkar inte på skadestånds-
skyldighet som inte omfattas av försäkringsavtalet.
Den försäkrade och bolaget är skyldiga att på den skadelidandes
begäran lämna honom upplysning om försäkringen. Försäkringsbolaget
får vid företagsförsäkring genom särskilt förbehåll frita sig från skyldig-
heten enligt första stycket att svara direkt mot den skadelidande. Sådant
förbehåll gäller dock inte, om
1. den försäkrade enligt någon författning är skyldig att ha ansvars-
försäkring som omfattar skadan,
2. den försäkrade är försatt i konkurs eller offentligt ackord har
fastställts beträffande honom,
3. den försäkrade är en juridisk person som numera är upplöst, eller
4. försäkringsbolaget i annat fall är skyldigt att utge ersättning på den
grund att den inte kan utges av den försäkrade.
8 § Har försäkringsbolaget vid en ansvarsförsäkring betalat ut försäk-
ringsersättningen till den försäkrade och kan sedan den skadelidande inte
av denne få ut det skadestånd som han har rätt till, är bolaget skyldigt att
ersätta den skadelidande för vad som fattas, dock inte med högre belopp
än bolaget betalat till den försäkrade.
Otillräckligt försäkringsbelopp vid ansvarsförsäkring
9 § Om flera skadelidande har rätt till skadestånd för en skada som
omfattas av en ansvarsförsäkring men försäkringsbeloppet inte är till-
räckligt för att tillgodose allas skadeståndsanspråk, är varje skadelidande
berättigad att få ut försäkringsersättning i förhållande till sitt anspråk.
Framgår det av utredningen om ett anspråk mot försäkringen att ytter-
ligare anspråk som omfattas av samma försäkringsbelopp är att vänta, får
bolaget inte betala ut högre ersättning än den skadelidande kan antas vara
berättigad till enligt första stycket. Detta gäller dock inte, om anledning
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
780
saknas att befara att någon skadelidande själv måste svara för sin skada
eller om två år förflutit sedan det första anspråket anmäldes.
I den mån bolaget uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som
sägs i andra stycket, ansvarar bolaget för senare anmälda skadar upp till
det belopp som den skadelidande har rätt till enligt första stycket. Vad
försäkringsbolaget härvid utger utöver försäkringsbeloppet får bolaget
återkräva av den försäkrade.
8 kap. Skadereglering m.m.
Utbetalning av ersättning m.m.
1 § Sedan försäkringsbolaget har fått underrättelse om ett försäkrings-
fall, skall bolaget utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att
skadan skall kunna regleras. Skaderegleringen skall ske skyndsamt och
med beaktande av den försäkrades och annan skadelidandes behöriga
intressen.
En försäkringsersättning som inte avser livränta skall betalas ut senast
en månad efter det att försäkringsfallet har anmälts och sådan utredning
som skäligen kan begäras för att fastställa betalningsskyldigheten har
lagts fram för bolaget. Detta gäller dock inte när 7 kap. 9 § andra stycket
är tillämpligt och inte heller i den mån rätten till ersättning är beroende
av att egendom återställs eller återanskaffas, att en myndighet meddelar
ett visst beslut eller att någon annan liknande händelse inträffar efter
utgången av månadsfristen.
Om den som gör anspråk på försäkringsersättning uppenbarligen har
rätt till åtminstone ett visst belopp, skall detta genast betalas ut i avräk-
ning på den slutliga ersättningen.
Försummelse att anmäla försäkringsfall m.m.
2 § Om den försäkrade har försummat att följa försäkringsvillkor om
skyldighet att anmäla försäkringsfall till försäkringsbolaget inom viss tid
eller om skyldighet att medverka till utredningen av försäkringsfallet
eller bolagets ansvar och försummelsen har medfört skada för bolaget,
kan den ersättning som annars skulle ha betalats till honom sättas ned
efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. I den mån
försäkringsbolaget vid ansvarsförsäkring betalat ut ersättning till den
skadelidande enligt 4 kap. 9 § tredje stycket, gäller dock i stället att
bolaget får av den försäkrade återkräva en skälig del av vad bolaget har
utgett.
Första stycket tillämpas inte, om den försäkrades oaktsamhet varit
endast ringa.
3 § Om den försäkrade eller någon annan som kräver ersättning av
försäkringsbolaget efter ett försäkringsfall uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet har oriktigt uppgett eller förtigit eller dolt något av betydelse
för bedömningen av rätten till ersättning från försäkringen, kan den
ersättning som annars skulle ha betalats till honom sättas ned efter vad
som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
781
Preskription av rätt till försäkringsersättning
4 § Den som vill göra anspråk på försäkringsersättning förlorar sin rätt
mot försäkringsbolaget, om han inte väcker talan mot bolaget eller annars
åberopar fordringen mot bolaget i skiljeförfarande inom tre år från det att
han fick kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i varje fall
inom tio år från det att anspråket tidigast hade kunnat göras gällande. Har
han framställt anspråk till bolaget inom denna tid, är dock fristen enligt
första meningen alltid minst sex månader från det att bolaget har för-
klarat att det har tagit slutlig ställning till anspråket.
Risken för vissa meddelanden
5 § Gör försäkringstagaren sannolikt att ett meddelande som avses i
3 kap. 4 § andra stycket, 5 § första stycket, 6 § tredje stycket eller 5 kap.
2 § första stycket har försenats eller inte kommit fram på grund av
omständigheter som han inte har kunnat råda över, får meddelandet
verkan tidigast en vecka efter den dag då meddelandet kom fram och
senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände
meddelandet till honom. Meddelandet får dock aldrig verkan tidigare än
som anges i handlingen.
Tvist om rätt att teckna eller behålla en försäkring
6 § Om ett försäkringsbolag i strid mot 3 kap. 1 § har vägrat någon att
teckna eller förnya en försäkring, skall talan om förklaring att han har rätt
till försäkring väckas inom sex månader från det att bolaget till sökanden
har avsänt meddelande om sitt beslut, uppgift om skälen för detta och
upplysning om vad han skall göra, om han vill få beslutet prövat av
domstol.
Väcks inte talan inom den tid som anges i första stycket, är rätten att
föra talan förlorad.
Domstolen får bestämma att försäkringstiden skall räknas från den
tidpunkt som skulle ha gällt om bolaget hade bifallit ansökan.
7 § Har ett försäkringsbolag sagt upp en försäkring i förtid i strid mot
denna lag eller mot försäkringsavtalet, skall talan om förklaring att
uppsägningen är ogiltig väckas inom sex månader från det att bolaget till
försäkringstagaren har avsänt uppsägningen, uppgift om skälen för upp-
sägningsbeslutet och upplysning om vad försäkringstagaren skall göra,
om han vill få beslutet prövat av domstol. Talan behöver dock aldrig
väckas före den tidpunkt när uppsägningen skulle få verkan.
Väcks inte talan inom den tid som anges i första stycket, är rätten att
föra talan förlorad.
8 § Domstolen kan på yrkande meddela förklaring som avses i 6 eller
7 § att gälla för tiden intill dess att det föreligger ett avgörande som har
vunnit laga kraft. En sådan förklaring får dock inte meddelas utan att
försäkringsbolaget har beretts tillfälle att yttra sig över yrkandet.
Innan en tvist som avses i 6 eller 7 § avgörs skall domstolen inhämta
yttrande från Finansinspektionen, om det inte är obehövligt.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
782
Regressrätt m.m.
9 § Försäkringsbolaget inträder i den försäkrades rätt till skadestånd i
anledning av skadan, i den mån denna omfattas av försäkringen och
ersätts av bolaget.
Om begränsning av rätten till skadestånd på grund av att skade-
försäkring föreligger finns bestämmelser i skadeståndslagen (1972:207).
9 kap. Gruppskadeförsäkring
Tillämpningsområde m.m.
1 § I detta kapitel betyder
gruppavtal: avtal som sluts med ett försäkringsbolag för en på förhand
bestämbar grupp och som anger villkor för avtal om gruppskadeförsäk-
ring,
gruppskadeförsäkring: skadeförsäkring som meddelas enligt ett grupp-
avtal och som gäller under förutsättning att den försäkrade eller någon
närstående tillhör gruppen,
frivillig gruppskadeförsäkring: gruppskadeförsäkring som gruppmed-
lemmarna ansluter sig till genom egen anmälan,
obligatorisk gruppskadeförsäkring: gruppskadeförsäkring som varje
medlem i gruppen är ansluten till oavsett egna åtgärder.
Som konsumentförsäkring anses vid tillämpning av detta kapitel
gruppförsäkring som meddelas för en grupp konsumenter.
2 § För gruppskadeförsäkring gäller 1 kap., 3 kap. 8 och 9 §§, samt 4
och 6–8 kap., om inte annat föreskrivs i detta kapitel.
Reglerna i 5–10 §§ och 15 § tillämpas inte på gruppskadeförsäkring
som gäller vid tillfälligt besök på en bestämd plats eller vid deltagande
under högst en månad i en bestämd verksamhet.
3 § Avtal om frivillig gruppskadeförsäkring anses ingånget mellan för-
säkringsbolaget och gruppmedlemmen på grundval av gruppavtalet.
Avtal om obligatorisk gruppskadeförsäkring anses ingånget mellan
försäkringsbolaget och företrädare för gruppen genom gruppavtalet.
Genom ett sådant avtal uppkommer ingen betalningsskyldighet för
gruppmedlemmen mot försäkringsbolaget.
Den som ingår avtal om gruppskadeförsäkring med bolaget är försäk-
ringstagare.
Information
4 § Innan ett gruppavtal om gruppskadeförsäkring ingås, skall försäk-
ringsbolaget lämna gruppen en information som är utformad så att den
underlättar valet av försäkring. Bolaget skall ge den information om
försäkringsvillkoren och andra förhållanden som gruppen behöver för att
kunna bedöma kostnaderna för och omfattningen av försäkringen. Infor-
mation skall alltid ges om adressen till bolagets huvudkontor eller, när en
agentur eller filial har meddelat försäkringen, till agenturen eller filialen
samt angående vilket lands lag som enligt villkoren skall gälla för
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
783
försäkringen och hur klagomål från försäkringstagarens sida i anledning
av försäkringsavtalet skall behandlas. Innan ett avtal om frivillig grupp-
skadeförsäkring sluts, skall bolaget också på ett ändamålsenligt sätt ge
gruppmedlemmarna information för bedömning av frågan om de med
hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt bör ansluta sig till försäkringen.
Under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas
skall bolaget i skälig omfattning informera de försäkrade om sådana
förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att
känna till. Efter ett försäkringsfall gäller informationsskyldigheten även
mot andra som har anspråk mot bolaget.
5 § När en gruppskadeförsäkring har meddelats, skall försäkringsbolaget
snarast på ett ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked för de för-
säkrades kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om de
väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen samt
om viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när
försäkringen har förnyats, om de nya försäkringsvillkoren innebär en
begränsning av försäkringsskyddet eller en väsentlig ändring av försäk-
ringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet
och avvikelsen inte är till nackdel för den som beskedet är riktat till,
gäller uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas,
om nya försäkringsbesked eller ett annat meddelande i frågan senast
fjorton dagar före försäkringsfallet på ett ändamålsenligt sätt har avsänts
för de försäkrades kännedom eller om den som försäkringsbeskedet är
riktat till insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre är
giltig.
Reglerna i 2 kap. 5 och 6 §§ tillämpas vid gruppskadeförsäkring.
Tiden för bolagets ansvar
6 § När ett gruppavtal om frivillig gruppskadeförsäkring har ingåtts,
räknas tiden för försäkringsbolagets ansvar från den tidpunkt som anges i
gruppavtalet. Ansvaret omfattar alla gruppmedlemmar som då fyller
anslutningskraven enligt avtalet och som har anslutit sig till försäkringen.
Om en gruppmedlem ansluter sig senare, räknas ansvaret från och med
dagen efter anslutningen. Detsamma gäller om gruppavtalet saknar före-
skrift om ansvarets inträde.
Anslutning enligt första stycket anses ske när medlemmen gör anmälan
hos bolaget eller hos någon som tar emot anmälningar för bolagets
räkning.
Om ingen annan tidpunkt har avtalats, räknas vid obligatorisk grupp-
skadeförsäkring tiden för bolagets ansvar mot medlemmarna från och
med dagen efter den då gruppavtalet slöts eller, om någon inträder senare
i gruppen, från och med dagen efter inträdet.
7 § När ansvaret har inträtt mot en gruppmedlem, gäller det också mot
den som ansluts som försäkrad tillsammans med gruppmedlemmen.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
784
Uppsägning av gruppskadeförsäkringen m.m.
8 § Om gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida,
upphör försäkringen för samtliga försäkrade vid den tidpunkt som anges i
uppsägningen, dock tidigast en månad efter det att uppsägningen togs
emot av försäkringsbolaget. När bolaget har tagit emot en uppsägning av
frivillig gruppskadeförsäkring, skall det genast ge ett skriftligt medde-
lande om denna till de försäkrade gruppmedlemmarna.
En försäkrad gruppmedlem har rätt att när som helst säga upp försäk-
ringen att genast upphöra för hans del och för sådana försäkrade som har
anslutits tillsammans med honom.
9 § Om en försäkrad gruppmedlem utträder ur gruppen av någon annan
anledning än att han uppnår en viss ålder, upphör en månad efter utträdet
försäkringsbolagets ansvar för honom och för sådana försäkrade som har
anslutits tillsammans med honom.
Bolaget får göra förbehåll om att bestämmelserna i första stycket inte
skall gälla, i den mån den försäkrade på något annat sätt har fått eller
uppenbarligen kan få skydd av samma slag som tidigare. Om det behövs
på grund av försäkringens art, får bolaget göra förbehåll om att första
stycket inte heller annars skall tillämpas.
10 § Ett avtal om gruppskadeförsäkring förnyas för en tid av ett år, om
inte avtalet har sagts upp för att upphöra vid försäkringstidens slut. I 4
och 5 §§ finns bestämmelser om information i samband med förnyelse.
Ett skriftligt meddelande om uppsägning från försäkringsbolagets sida
skall enligt vad som sägs i 16 § ges till den som har ingått gruppavtalet
med bolaget och till den försäkrade gruppmedlemmen. Uppsägningen får
verkan en månad efter det att meddelandena avsändes.
Första stycket första meningen gäller inte, om annat framgår av avtalet
eller omständigheterna i övrigt.
11 § Utom i de fall som anges i 4 kap. 2 § första stycket och 9 kap. 14 §
får försäkringsbolaget säga upp en gruppskadeförsäkring för att upphöra i
förtid eller ändras under försäkringstiden endast i fråga om grupp-
medlemmar som grovt åsidosatt sina förpliktelser mot bolaget. Om en
sådan uppsägning gäller 3 kap. 4 § andra stycket.
12 § Försäkringsbolaget får inte mot den försäkrade åberopa att någon
annan än han eller någon som är försäkrad tillsammans med honom har
eftersatt sin upplysningsplikt eller anmälningsskyldighet enligt 4 kap. 1–
4 §§ eller haft vetskap om ett sådant förhållande.
Premien
13 § Om inte premiebetalningen är ett villkor för att försäkringsbolagets
ansvar skall inträda, skall första premien för en gruppskadeförsäkring
betalas inom fjorton dagar från den dag då bolaget avsände krav på
premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala premien till
bolaget.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
785
Premien för en senare premieperiod och första premien för en
försäkring som har förnyats enligt 10 § skall betalas senast på periodens
första dag. En premie som avser längre tid än en månad behöver dock
inte betalas tidigare än en månad från den dag då bolaget avsände krav på
premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala premien till
bolaget.
Bestämmelserna i 5 kap. 5–7 §§ tillämpas vid gruppskadeförsäkring.
14 § Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget säga upp
försäkringen.
Ett meddelande om uppsägningen skall enligt vad som sägs i 16 § ges
till den som har ingått gruppavtalet med bolaget och till den försäkrade
gruppmedlemmen. Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter det att
meddelandena avsändes, om inte premien betalas inom denna frist.
Meddelandena skall innehålla uppgift om detta. Saknas uppgiften, får
uppsägningen ingen verkan.
15 § Har premien för en frivillig gruppskadeförsäkring inte kunnat
betalas inom den i 14 § andra stycket angivna fristen därför att den
försäkrade gruppmedlemmen har blivit svårt sjuk eller berövats friheten,
därför att han inte har fått ut pension eller intjänad lön från sin huvud-
sakliga anställning eller därför att något liknande oväntat hinder har
inträffat för hans del, får en uppsägning enligt 14 § första stycket verkan
först en vecka efter det att hindret har fallit bort, dock senast tre månader
efter fristens utgång.
Om vid frivillig gruppskadeförsäkring ett dröjsmål med premien beror
på försummelse av någon som enligt gruppavtalet skall betala premien
för gruppens räkning, får uppsägningen verkan för den försäkrade grupp-
medlemmen och försäkrade som har anslutits tillsammans med honom
först en vecka efter det att medlemmen själv har fått kännedom om
dröjsmålet, dock senast tre månader efter utgången av den frist som
anges i 14 § andra stycket.
Meddelanden till de försäkrade
16 § Om försäkringsbolaget enligt någon bestämmelse i denna lag eller i
gruppavtalet skall tillställa en försäkrad en uppsägning eller ett annat
meddelande, skall bolaget på ändamålsenligt sätt sända detta för hans
kännedom. Ett meddelande som avser bestämda gruppmedlemmar skall
sändas till dessa personligen.
10 kap. Kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring
Tillämpningsområde m.m.
1 § Bestämmelserna i denna lag om kollektivavtalsgrundad skadeförsäk-
ring tillämpas på skadeförsäkringar som
1. tecknas av arbetsgivare för att ge försäkringsskydd åt anställda,
2. meddelas enligt försäkringsvillkor som följer ett i villkoren angivet
kollektivavtal mellan en arbetsgivarorganisation och en arbetstagar-
organisation och
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
786
3. tecknas hos ett försäkringsbolag enligt vad som framgår av kollek-
tivavtalet.
En kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring kan omfatta även arbets-
givaren själv och andra som har anknytning till hans verksamhet. Närstå-
ende till anställda eller andra försäkrade kan också omfattas av försäk-
ringen.
Om försäkringsskyddet enligt ett kollektivavtal som avses i första
stycket skall gälla också för anställda hos sådana arbetsgivare som inte
har tecknat försäkring trots att de har varit skyldiga att göra det, skall
utbetalad ersättning anses som ersättning från en kollektivavtalsgrundad
försäkring.
2 § För kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring gäller l kap., 3 kap. 8
och 9 §§, 4 och 6 kap., 7 kap. 1–4 §§ och 6–9 §§ samt 8 kap. Dessutom
gäller bestämmelserna i detta kapitel.
Upplysnings- och anmälningsplikt enligt 4 kap. åvilar även den försäk-
rade.
Vad som i 3–5 §§ sägs om anställda gäller också andra som omfattas
av försäkringen.
3 § Arbetsgivaren ingår avtal om kollektivavtalsgrundad skadeförsäk-
ring med försäkringsbolaget och är försäkringstagare.
En anställd som försäkringen avser att skydda anses som försäkrad,
även om försäkringen gäller ersättningsskyldighet för arbetsgivaren.
Information
4 § När en överenskommelse som medför skyldighet för arbetsgivare att
teckna en kollektivavtalsgrundad försäkring har ingåtts, skall försäk-
ringsbolaget och de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektiv-
avtal som försäkringen följer på lämpligt sätt informera de arbetsgivare
och anställda som berörs av överenskommelsen. Informationen skall avse
arbetsgivarnas skyldighet att teckna försäkring, kostnaderna för försäk-
ringen och omfattningen av denna. Information skall alltid ges om
adressen till bolagets huvudkontor eller, när en agentur eller filial har
meddelat försäkringen, till agenturen eller filialen samt angående vilket
lands lag som enligt villkoren skall gälla för försäkringen och hur klago-
mål från försäkringstagarens sida i anledning av försäkringen skall
behandlas.
Under försäkringstiden skall bolaget och arbetsmarknadsparterna i
skälig omfattning informera arbetsgivare och anställda om sådana för-
hållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att känna
till. Informationsskyldigheten med anledning av försäkringsfall åvilar
bolaget och gäller även mot andra som har anspråk mot bolaget.
5 § När en kollektivavtalsgrundad försäkring har meddelats, skall för-
säkringsbolaget snarast på ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked
för de anställdas kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om
de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen samt
om viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
787
försäkringen har ändrats, om de nya försäkringsvillkoren innebär en
begränsning av försäkringsskyddet eller en väsentlig ändring av försäk-
ringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet
och avvikelsen inte är till nackdel för den som beskedet är riktat till,
gäller uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas,
om nya försäkringsbesked eller annat meddelande i frågan senast fjorton
dagar före försäkringsfallet på ändamålsenligt sätt har avsänts för de
anställdas kännedom eller om den som försäkringsbeskedet är riktat till
har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre är giltig.
Reglerna i 2 kap. 5 § tillämpas vid kollektivavtalsgrundad försäkring.
Om bolaget underlåter att fullgöra sin informationsskyldighet enligt
denna lag, gäller 2 kap. 6 §.
Tiden för bolagets ansvar
6 § När en arbetsgivare tecknar en försäkring som han enligt kollektiv-
avtal är skyldig att teckna, räknas tiden för bolagets ansvar från och med
den dag då arbetsgivaren blev bunden av kollektivavtalet eller den senare
dag som anges i kollektivavtalet. I annat fall räknas tiden från och med
dagen efter den då ansökan om försäkring avsändes eller lämnades till
bolaget.
Uppsägning av försäkringen
7 § Försäkringsvillkoren får innehålla att försäkringen inte kan upphöra
på grund av uppsägning, så länge arbetsgivaren enligt kollektivavtal är
skyldig att hålla försäkringen. Om villkoren inte innehåller en sådan
bestämmelse, gäller vad som anges i andra stycket.
En försäkring som gäller tills vidare kan sägas upp till utgången av
månaden efter den då uppsägning sker. Vid försäkring som gäller för viss
tid kan bolaget säga upp försäkringen för upphörande i förtid bara om
premien inte erläggs i rätt tid. Uppsägningstiden skall då vara en månad,
räknat från det att bolaget avsände uppsägningen till arbetsgivaren.
Ändring av försäkringen
8 § Försäkringsbolaget får i försäkringsvillkoren förbehålla sig rätt att
ändra försäkringen under försäkringstiden. Ändring får dock göras bara
med godkännande av de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollek-
tivavtal som försäkringen följer.
Efterskydd
9 § När någon lämnar sin anställning har han rätt till efterskydd enligt
vad som föreskrivs i försäkringsvillkoren. Detsamma gäller när någon av
någon annan anledning inte längre uppfyller kraven för att omfattas av
försäkringen.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
788
Oriktiga uppgifter
10 § Försäkringsbolaget får inte vid tillämpning av reglerna i 4 kap. 1–
4 §§ mot den som kräver ersättning åberopa att någon annan än han eller
någon som är försäkrad tillsammans med honom har eftersatt sin upplys-
nings- eller anmälningsskyldighet eller haft vetskap om ett sådant
förhållande.
Tredje avdelningen
Personförsäkring
11 kap. Information
Information innan en försäkring meddelas m.m.
1 § Försäkringsbolaget är skyldigt att lämna information enligt bestäm-
melserna i detta kapitel. Informationen skall i den mån det är möjligt
lämnas skriftligen eller annars i sådan form att mottagaren har varaktig
tillgång till den.
2 § Innan en personförsäkring meddelas, skall försäkringsbolaget lämna
kunden en information som är utformad så att den underlättar hans
bedömning av försäkringsbehovet och valet av försäkring. Bolaget skall
ge den information om försäkringsskyddets omfattning, försäkrings-
villkoren i övrigt och andra förhållanden som kunden behöver för att
kunna bedöma kostnaden för och förmånerna av försäkringen. Avgräns-
ningar av försäkringsskyddet skall tydligt framgå. I fråga om tids-
begränsad försäkring skall särskild information lämnas om försäkrings-
tagarens möjligheter att vid försäkringstidens slut förnya försäkrings-
förhållandet.
Informationen skall ange vilket lands lag som skall gälla för försäk-
ringen och hur klagomål från försäkringstagarens sida angående försäk-
ringsavtalet skall behandlas.
Information behöver inte lämnas i den mån kunden avstår från den
eller det möter särskilt hinder.
Försäkringsbrev m.m.
3 § Snarast efter det att en personförsäkring meddelats skall bolaget
tillställa försäkringstagaren ett försäkringsbrev och försäkringsvillkoren.
Har bolaget förbehållit sig att försäkringen skall kunna upphöra i förtid
eller ändras under försäkringstiden, skall detta tydligt framgå av försäk-
ringsbrevet. Detsamma gäller viktiga avgränsningar av försäkrings-
skyddet och de huvudsakliga principerna för beräkningen av försäk-
ringens värde, om den upphör i förtid.
I fråga om uppgörelsen med försäkringstagaren i sådana fall som anges
i 12 kap. 3 och 7 §§ får försäkringsbolaget i villkoren hänvisa till sina
allmänna riktlinjer för verksamheten, om villkoren anger de huvud-
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
789
sakliga grunderna för beräkningen av försäkringens värde. I 12 kap. 11 §
finns regler om information rörande återbäring.
Information under försäkringstiden och i samband med förnyelse
4 § Årligen under försäkringstiden samt i samband med att försäkringen
förnyas och sedan försäkringsfall har inträffat skall försäkringsbolaget i
skälig omfattning informera försäkringstagaren om sådana förhållanden
rörande försäkringen som det är av betydelse för honom att känna till.
Informationsskyldigheten med anledning av försäkringsfall gäller även
mot annan som har anspråk mot bolaget.
Om bolaget ändrar försäkringen, skall bolaget samtidigt med premie-
kravet för den period då de nya villkoren skall börja gälla tillställa
försäkringstagaren den information om ändringarna som han behöver.
Nya avgränsningar av försäkringsskyddet skall tydligt framgå.
Får bolaget kännedom om ett dödsfall som utgör försäkringsfall, skall
bolaget genast underrätta dödsboet om detta.
Om försäkringstagaren har förenat ett förmånstagarförordnande med
villkor om att försäkringsbeloppet eller försäkringen skall vara mottaga-
rens enskilda egendom, skall försäkringsbolaget skriftligen underrätta
förmånstagaren om det när ett försäkringsbelopp första gången betalas ut.
Information om möjligheter till överprövning m.m.
5 § I samband med att ett anspråk på försäkringsersättning regleras skall
försäkringsbolaget, om det inte med hänsyn till omständigheterna är obe-
hövligt, upplysa den som berörs av bolagets beslut om vilka möjligheter
som finns att få en tvist med bolaget prövad. Detsamma gäller när en
personförsäkring upphör i förtid eller ändras, om inte försäkringstagaren
själv har begärt åtgärden. Finns det risk för att rätten till försäkrings-
ersättning skall gå förlorad på grund av preskription, skall bolaget också
upplysa om detta. Informationen skall lämnas skriftligen.
Särskild information vid livförsäkring
6 § Innan försäkringsbolaget meddelar en livförsäkring eller en sjuk-
eller olycksfallsförsäkring som utgör tillägg till en livförsäkring, skall
försäkringstagaren på ett tydligt sätt få skriftlig information om följande
förhållanden på svenska eller, om försäkringstagaren har hemvist i annat
land, på det officiella språket i det landet:
1. Försäkringsbolagets namn och bolagsform,
2. den stat där bolagets huvudkontor är beläget och, i förekommande
fall, den stat där den agentur eller filial som meddelar försäkringen är
belägen,
3. adressen till bolagets huvudkontor och, i förekommande fall, till den
agentur eller filial som meddelar försäkringen,
4. de förmåner och optioner som följer av försäkringen,
5. försäkringstidens längd,
6. grunder och sätt för uppsägning av försäkringsavtalet,
7. betalningstider och betalningssätt för premien,
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
790
8. beräkning och tilldelning av återbäring,
9. beräkning av återköpsvärden och fribrevsvärden samt den omfatt-
ning vari dessa värden garanteras,
10. i skälig omfattning den premie som belöper på varje särskild
förmån enligt försäkringsavtalet,
11. för försäkring med anknytning till värdepappersfonder: de fond-
andelar vartill förmånerna är knutna,
12. för försäkring med anknytning till värdepappersfonder: arten av de
tillgångar som motsvarar försäkringstagarens tillgodohavande,
13. innebörden av försäkringstagarens rätt att uppsäga försäkrings-
avtalet enligt 12 kap. 7 § andra stycket, och
14. huvuddragen av de skatteregler som gäller för försäkringstypen.
Under försäkringstiden skall försäkringstagaren skriftligen få informa-
tion om alla sådana förändringar i villkoren eller i tillämplig lagstiftning
som avser förhållanden angivna i första stycket 1–12 och 2 § andra
stycket, samt årlig information om tilldelad återbäring.
Vad som sägs i första och andra styckena gäller även sådan sjuk- eller
olycksfallsförsäkring som avses i 2 kap. 3 b § första stycket klass 4
försäkringsrörelselagen (1982:713).
1
Underlåtenhet att lämna information m.m.
7 § I fråga om underlåtenhet att lämna information enligt denna lag skall
tillämpas vad som föreskrivs i marknadsföringslagen (1975:1418) om
underlåtenhet att lämna information vid marknadsföring.
Ett åläggande att lämna information får innehålla att informationen
skall lämnas i skriftlig form.
8 § Om försäkringsbolaget har underlåtit att lämna information på det
sätt som framgår av 3, 4 och 6 §§ om en viktig avgränsning av skyddet
enligt försäkringsavtalet, får avgränsningen inte åberopas av bolaget.
Vad som nu sagts gäller dock inte om bolaget senast fjorton dagar före
försäkringsfallet har avsänt ett särskilt meddelande om avgränsningen till
försäkringstagaren eller denne på annat sätt då har fått kännedom om
avgränsningen.
Vad som sägs i första stycket gäller inte avgränsning som framgår av
lag.
12 kap. Försäkringsavtalet m.m.
Rätten till försäkring
1 § Om någon har ansökt om en sådan personförsäkring som försäk-
ringsbolaget normalt tillhandahåller allmänheten och bolaget har fått de
uppgifter som det har begärt, får bolaget avslå ansökan bara om det finns
saklig grund för detta med hänsyn till risken för försäkringsfall eller
någon annan omständighet. Avslag får inte grundas på att ett försäkrings-
fall har inträffat eller på att den försäkrades hälsotillstånd har försämrats
1
Lydelse enligt lagrådsremiss den 25 mars 1993 om ändrad lagstiftning för
försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
791
efter det att ansökan har avsänts eller lämnats till bolaget. Såvitt övriga
försäkringsvillkor beror av den försäkrades hälsotillstånd skall de
bestämmas på grundval av hälsotillståndet vid tiden för ansökan.
Första stycket gäller också om försäkringstagaren ansöker om flyttning
av en personförsäkring till bolaget eller förnyelse av en tidsbegränsad
försäkring.
Tiden för bolagets ansvar
2 § Om en personförsäkring meddelas på normala villkor eller på sådana
särskilda villkor som har angetts i ansökan om försäkringen, inträder
försäkringsbolagets ansvar dagen efter den då försäkringstagaren avsände
eller lämnade ansökan till bolaget. Har försäkringstagaren avgett an-
tagande svar på ett anbud från bolaget, inträder ansvaret dagen efter den
då svaret avsändes eller lämnades till bolaget.
Vad som sägs i första stycket gäller inte om försäkringstagaren har
begärt att försäkringen skall träda i kraft först senare. Om det behövs på
grund av försäkringens art eller någon annan särskild omständighet, får
bolaget också förbehålla sig att dess ansvar inte skall inträda förrän
dagen efter den då försäkringstagaren betalar premie för försäkringen.
Skall bolaget återförsäkra en viss del av försäkringen, får bolaget förbe-
hålla sig att dess ansvar för den delen skall inträda först när återför-
säkring beviljas.
Uppsägning av försäkringen m.m.
3 § Försäkringstagaren har rätt att när som helst säga upp en person-
försäkring. Han har därvid rätt att få försäkringen ändrad till premiefri
försäkring (fribrev) eller att på sätt som närmare anges i försäkrings-
villkoren få den återköpt av försäkringsbolaget eller förfoga över sitt
tillgodohavande för att flytta försäkringen till annat försäkringsbolag, i
den mån inte rätt till återköp eller flyttning saknas på grund av försäk-
ringens art.
I 14 kap. 3 § finns regler om återupplivning av en försäkring som har
ändrats till fribrev.
Om försäkringstagaren har rätt att kräva återköp, har han också rätt att
i stället belåna försäkringen hos bolaget i den utsträckning som anges i
villkoren.
4 § Försäkringsbolaget får inte göra förbehåll om att en personförsäkring
skall kunna upphöra i förtid eller ändras under försäkringstiden i andra
fall än som anges i denna lag.
5 § Vid sjuk- och olycksfallsförsäkring får bolaget göra förbehåll om rätt
att säga upp försäkringen i förtid vid slutet av en premieperiod, om
förbehållet behövs på grund av försäkringens art eller någon annan sär-
skild omständighet. Förbehållet får inte avse rätt att säga upp försäk-
ringen därför att ett försäkringsfall har inträffat eller därför att den
försäkrades hälsa har försämrats. Uppsägning med stöd av förbehållet
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
792
skall göras med en månads uppsägningstid, räknat från det att bolaget
avsände uppsägningen.
Vad som sägs i första stycket om förbehåll om rätt att säga upp försäk-
ringen gäller också förbehåll om att försäkringen utan uppsägning skall
upphöra vid slutet av en premieperiod, om någon viss händelse inträffar.
En förutsättning för att ett sådant förbehåll skall få verkan är att bolaget i
samband med krav på premien har upplyst försäkringstagaren om förbe-
hållet.
6 § Om det behövs på grund av försäkringens art eller någon annan
särskild omständighet, får bolaget göra förbehåll om rätt att ändra en
personförsäkring vid början av en ny premieperiod. Detsamma gäller, om
förbehållet innebär att ändringen skall godkännas av tillsynsmyndig-
heten. Förbehållet får inte avse rätt att ändra försäkringen därför att ett
försäkringsfall har inträffat eller därför att den försäkrades hälsa har
försämrats. I 11 kap. 4 § andra stycket finns bestämmelser om informa-
tion i samband med ändring av försäkringen.
Vad som sägs i första stycket om förbehåll om rätt att ändra försäk-
ringen gäller också förbehåll om att försäkringen utan åtgärd från
bolagets sida skall ändras vid början av en ny premieperiod, om någon
viss händelse inträffar. En förutsättning för att ett sådant förbehåll skall
få verkan är att bolaget i samband med krav på premien har upplyst
försäkringstagaren om förbehållet.
Rätten till försäkringens värde m.m.
7 § När en personförsäkring upphör att gälla i försäkringsbolaget skall
bolaget ställa försäkringens värde till försäkringstagarens förfogande,
även om bolaget i övrigt är fritt från ansvar. Om bolaget i annat fall, på
grund av dröjsmål med premiebetalningen, har varit helt eller delvis fritt
från ansvar under någon del av försäkringstiden, skall premien eller
återbäringen anpassas efter detta.
Om försäkringstagaren inom fjorton dagar från den dag då bolagets
ansvar skall inträda enligt 2 § första stycket säger upp en livförsäkring
för upphörande, får försäkringsbolaget endast tillgodoräkna sig premie
för den tid varunder försäkringsbolaget haft ett ansvar enligt avtalet samt,
om försäkringen är en livförsäkring med anknytning till värdepappers-
fonder, värdeminskning på försäkringstagarens fondandelar under samma
tid.
Om försäkringstagaren enligt 3 § säger upp försäkringen för att flytta
den, är försäkringsbolaget skyldigt att medverka till flyttningen.
Tidsbegränsad försäkring
8 § Om en tidsbegränsad livförsäkring för dödsfall är avtalad för längre
tid än ett år, skall försäkringsbolaget minst en och högst sex månader
före försäkringstidens slut avsända en påminnelse till försäkringstagaren
om att försäkringen kommer att upphöra och om den rätt till fortsatt
försäkring som han kan ha. Om försäkringen har förnyats på grund av
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
793
utebliven uppsägning, räknas ettårstiden från det att det första avtalet
ingicks.
Försummar bolaget att sända en påminnelse enligt första stycket och
gäller försäkringen enbart för dödsfall, förlängs tiden för bolagets ansvar.
Ansvaret upphör en månad efter det att en försenad påminnelse har
avsänts, dock senast sex månader efter försäkringstidens slut.
9 § Ett avtal om tidsbegränsad sjuk- eller olycksfallsförsäkring förnyas
för en tid av ett år, om inte avtalet har sagts upp för att upphöra vid
försäkringstidens slut. I 11 kap. 4 § andra stycket finns bestämmelser om
information när en försäkring ändras i samband med förnyelse.
Uppsägning från försäkringsbolagets sida skall göras med en månads
uppsägningstid, räknat från det att bolaget avsände uppsägningen. Upp-
sägningen får inte sändas tidigare än sex månader före försäkringstidens
slut.
Första stycket första meningen gäller inte, om något annat framgår av
avtalet eller omständigheterna i övrigt. Skall avtalet inte förnyas gäller i
stället vad som föreskrivs i 8 § om livförsäkring enbart för dödsfall.
Försäkringstagarens rätt till fortsatt försäkring efter återköp
10 § Om försäkringsbolaget har återköpt en livförsäkring med spar-
moment, har försäkringstagaren rätt att utan ny hälsoprövning fortsätta
försäkringen som ren riskförsäkring med de ändringar som föranleds av
återköpet.
Bolaget skall senast när återköpsbeloppet betalats ut avsända en
underrättelse till försäkringstagaren om hans rätt till fortsatt försäkring
enligt första stycket. Försummar bolaget det, ansvarar det under sex
månader från utbetalningen som om en sådan försäkring hade begärts.
Om bolaget under denna tid avsänder en underrättelse, upphör dock
ansvaret när underrättelsen avsänds.
Begäran om fortsatt försäkring skall framställas inom sex månader från
det att bolaget har avsänt en underrättelse enligt andra stycket, dock
senast inom ett år från det att återköpsbeloppet betalades ut.
Försäkringstagarens rätt till återbäring
11 § Om försäkringstagaren enligt försäkringsavtalet här rätt till åter-
bäring av inbetalade premier, skall av försäkringsvillkoren framgå i
vilken form återbäringen tillgodoräknas försäkringstagaren och om han
har rätt att senare välja annan form.
13 kap. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
Upplysningsplikten
1 § Försäkringstagaren och den försäkrade är skyldiga att på bolagets
begäran lämna upplysningar som kan ha betydelse för frågan om en
försäkring skall meddelas eller förnyas. Vid sjuk- och olycksfallsförsäk-
ring får bolaget också under försäkringstiden begära sådana upplysningar
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
794
om den försäkrades ekonomiska förhållanden som är av betydelse för
försäkringens utformning. Försäkringstagaren och den försäkrade skall
ge riktiga och fullständiga svar på bolagets frågor.
2 § Har försäkringstagaren eller den försäkrade vid avtalets ingående
förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, är bolaget fritt från ansvar
för inträffade försäkringsfall.
Detsamma gäller om försäkringstagaren eller den försäkrade i något
annat fall, uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa, har lämnat
oriktiga eller ofullständiga uppgifter och bolaget inte skulle ha meddelat
försäkring om upplysningsplikten hade fullgjorts. Skulle bolaget ha
meddelat försäkring mot högre premie eller i övrigt på andra villkor än
som avtalats, är bolagets ansvar begränsat till vad som svarar mot den
premie som har avtalats och de villkor i övrigt som bolaget skulle ha
godtagit.
Bestämmelserna i andra stycket får inte tillämpas i den mån detta
skulle leda till ett resultat som är uppenbart oskäligt mot försäkrings-
tagaren eller hans rättsinnehavare.
3 § Om försäkringsbolaget under försäkringstiden får kännedom om att
upplysningsplikten har åsidosatts på det sätt som sägs i 2 § första eller
andra stycket, får bolaget säga upp försäkringen för upphörande eller
ändring. Uppsägningen skall göras med tre månaders uppsägningstid,
räknat från det att bolaget avsände uppsägningen.
Skulle bolaget, om upplysningsplikten hade fullgjorts, ha meddelat
försäkring mot högre premie eller i övrigt på andra villkor än som
avtalats, har försäkringstagaren rätt till fortsatt försäkring med det försäk-
ringsbelopp som svarar mot den avtalade premien och på de villkor i
övrigt som bolaget skulle ha godtagit. Begäran om fortsatt försäkring
skall framställas före uppsägningstidens utgång. Om försäkringstagaren
eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder,
saknar försäkringstagaren rätt till fortsatt försäkring.
I uppsägningen skall anges under vilka förutsättningar en försäk-
ringstagare enligt andra stycket har rätt till fortsatt försäkring. Saknas
denna uppgift, får uppsägningen ingen verkan. Om försäkringstagaren
begär att få försäkringen ändrad, har bolaget rätt att få de nya upp-
lysningar som bolaget behöver för sin bedömning.
4 § Försäkringsbolaget får inte åberopa att upplysningsplikten har åsido-
satts, om bolaget, när det tog emot upplysningarna, insåg eller hade bort
inse att de var oriktiga eller ofullständiga. Detsamma gäller om det för-
hållande som upplysningarna avsåg var utan betydelse för bolaget eller
senare har upphört att ha betydelse.
Vid livförsäkring för dödsfall får bolaget åberopa att upplysnings-
plikten har åsidosatts bara om dödsfallet har inträffat inom fem år från
det att upplysningarna lämnades eller om bolaget har lämnat besked
enligt 11 § inom samma tid.
Första stycket första meningen och andra stycket gäller inte, om
försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid
mot tro och heder.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
795
Undantag från försäkring m.m.
5 § Om försäkringen gäller för följder av sjukdom eller kroppsfel, får
försäkringsbolaget göra särskilt undantag för sådana sjukdomar och
kroppsfel som den försäkrade hade när avtalet ingicks bara om undan-
taget
1. grundar sig på upplysningar om den försäkrade som bolaget har
inhämtat, eller
2. behövs på grund av försäkringens art eller någon annan särskild
omständighet.
Om en tidsbegränsad försäkring förnyas, får ett undantag enligt första
stycket 2 bara avse en sjukdom eller ett kroppsfel som den försäkrade
hade när det första avtalet ingicks. Om försäkringsskyddet utvidgas i
samband med förnyelsen, gäller dock första stycket i denna del.
6 § Om försäkringsbolaget har förbehållit sig ansvarsfrihet när den
försäkrade deltar i särskilt angivna verksamheter eller är utsatt för
särskilt angivna risker, ansvarar bolaget ändå för försäkringsfall som
inträffar under sådana omständigheter men som inte sammanhänger med
den särskilda verksamheten eller risken.
7 § Försäkringsbolaget kan göra försäkringens giltighet och utformning
beroende av den försäkrades levnadsförhållanden, såsom hans yrkesverk-
samhet, bostadsort eller liknande under de förutsättningar som anges i
12 kap. 5 och 6 §§ och ålägga försäkringstagaren att anmäla ändringar i
sådana förhållanden till bolaget. Försummar försäkringstagaren uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet som inte är ringa att göra en sådan anmälan
senast vid första premiebetalningen efter ändringen, är bolagets ansvar
vid försäkringsfall begränsat enligt reglerna i 2 § andra och tredje
styckena. En förutsättning är dock att bolaget i samband med krav på
premien har upplyst försäkringstagaren om hans anmälningsskyldighet
och om följderna av att denna inte fullgörs.
Bolaget får inte göra sitt ansvar beroende av att den försäkrades
hälsotillstånd inte försämras.
Framkallande av försäkringsfall
8 § Om den försäkrade uppsåtligen har framkallat ett försäkringsfall, är
försäkringsbolaget fritt från ansvar.
Har den försäkrade begått självmord, ansvarar bolaget dock vid liv-
försäkring, om det har gått mer än ett år från det att försäkringsavtalet
ingicks eller om det måste antas att försäkringen tecknades utan tanke på
självmordet. Om en tidsbegränsad försäkring som endast avser dödsfall
har förnyats, räknas ettårstiden från dagen för det första avtalet.
Vid sjukförsäkring gäller inte första stycket, om den försäkrade var
under femton år eller i sådant sinnestillstånd som avses i 30 kap. 6 §
brottsbalken.
9 § Om den försäkrade, genom överträdelse av en säkerhetsföreskrift
eller på annat sätt, av grov vårdslöshet har framkallat ett försäkringsfall
eller förvärrat en inträffad skada, kan försäkringsbolagets ansvar vid
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
796
sjuk- och olycksfallsförsäkring sättas ned efter vad som är skäligt. Detta
gäller dock inte, om den försäkrade var under femton år eller i sådant
sinnestillstånd som avses i 30 kap. 6 § brottsbalken.
Som grov vårdslöshet skall vid tillämpning av första stycket anses att
den försäkrade måste antas ha handlat eller underlåtit att handla i vetskap
om att detta innebar en betydande risk för skada.
Gemensamma bestämmelser
10 § Försäkringsbolaget kan inte åberopa sådana förbehåll som avses i
6 § eller bestämmelserna i 8 eller 9 §, om den försäkrade handlade för att
förebygga skada på person eller egendom under sådana omständigheter
att handlingen kan anses försvarlig.
11 § Vill försäkringsbolaget göra gällande att det i fall som avses i detta
kapitel är helt eller delvis fritt från ansvar eller har rätt att säga upp en
försäkring, skall bolaget ge försäkringstagaren skriftligt meddelande om
detta. Meddelandet skall lämnas utan oskäligt dröjsmål från det att
bolaget fick kännedom om det förhållande som medför att ansvarsfrihet
eller uppsägningsrätt kan föreligga.
Meddelande enligt första stycket skall lämnas också till den försäkrade
och till den som har fått försäkringen i pant eller är förmånstagare enligt
ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande, om hans rätt är känd för
bolaget. Efter ett försäkringsfall skall ett meddelande lämnas till den som
är förmånstagare, även om förordnandet inte varit oåterkalleligt.
Försummar bolaget att lämna ett meddelande enligt första eller andra
stycket, får bolaget inte åberopa förhållandet mot den som skulle ha fått
meddelandet, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit
svikligt eller i strid mot tro och heder.
12 § Reglerna i 1–4 §§ och 8–11 §§ tillämpas också på sådana försäk-
ringsvillkor som enligt sin lydelse begränsar försäkringens omfattning,
när begränsningen beror av
1. om någon på den försäkrades sida uppsåtligen eller genom vårdslös-
het har medverkat till försäkringsfallet eller på förhand känt till de
förhållanden som orsakat detta, eller
2. om vissa försiktighetsmått som är ägnade att förebygga eller
begränsa skada har underlåtits.
14 kap. Premien
När premien skall betalas
1 § Om inte premiebetalningen är ett villkor för att försäkringsbolagets
ansvar skall inträda, skall första premien för en försäkring betalas inom
fjorton dagar från den dag då bolaget avsände krav på premien och
information enligt 11 kap. 3 § till försäkringstagaren.
Premien för en senare premieperiod skall betalas senast på periodens
första dag. En premie som avser längre tid än en månad behöver dock
inte betalas tidigare än en månad från den dag då bolaget avsände krav på
premien till försäkringstagaren. Om särskilda premieperioder inte har
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
797
avtalats, skall senare premie för försäkringen betalas inom en månad från
den dag då bolaget avsände krav på premien till försäkringstagaren.
Vad som i andra stycket sägs om betalning av premien för en senare
premieperiod gäller också betalning av premien när en tidsbegränsad
försäkring förnyas på grund av utebliven uppsägning.
Uppsägning på grund av dröjsmål med premien
2 § Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget säga upp
försäkringen för upphörande eller begränsning av ansvaret enligt vad
villkoren närmare föreskriver. Uppsägningen skall sändas till försäk-
ringstagaren.
Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter den dag då den avsändes,
om inte premien betalas inom denna frist. Uppsägningen skall innehålla
uppgift om detta och om möjligheten att få försäkringen återupplivad
enligt 3 §. Saknas någon av dessa uppgifter får uppsägningen ingen
verkan.
Om försäkringstagaren inte har kunnat betala premien inom den i
andra stycket angivna fristen därför att han har blivit svårt sjuk eller
berövats friheten, därför att han inte har fått ut pension eller intjänad lön
från sin huvudsakliga anställning eller därför att något liknande oväntat
hinder har inträffat, får uppsägningen verkan tidigast en vecka efter det
att hindret har fallit bort, dock senast tre månader efter fristens utgång.
Återupplivning
3 § Har en uppsägning enligt 2 § fått verkan och avser dröjsmålet inte
första premien för försäkringen, återupplivas försäkringen till sin tidigare
omfattning, om utestående premiebelopp betalas inom sex månader från
utgången av den frist som anges i 2 § andra stycket.
En försäkring, som har ändrats till premiefri försäkring (fribrev) utan
att en uppsägning enligt 2 § dessförinnan har fått verkan, återupplivas till
sin tidigare omfattning, om försäkringstagaren inom sex månader från
den dag då bolaget avsände ett meddelande om fribrevet till honom
betalar det premiebelopp som skulle ha betalats, om försäkringen inte
hade ändrats. Meddelandet skall innehålla en uppgift om rätten att få
försäkringen återupplivad.
Återupplivas försäkringen, ansvarar bolaget från och med dagen efter
den då premiebeloppet betalas.
Underrättelse till annan om dröjsmål med premien
4 § Om det har begärts, skall försäkringsbolaget sända ett meddelande
enligt 2 § också till den försäkrade och till den som har fått försäkringen i
pant eller är förmånstagare enligt ett oåterkalleligt förmånstagarför-
ordnande. Försummar bolaget att sända ett meddelande till någon sådan
person, får bolaget inte mot honom åberopa att premien inte har betalats.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
798
Premiebetalning genom post eller bank
5 § Om försäkringstagaren betalar premien på ett post- eller bankkontor,
anses beloppet komma försäkringsbolaget till handa omedelbart vid
betalningen. Lämnar försäkringstagaren ett betalningsuppdrag avseende
premien till ett post-, bank- eller girokontor, anses beloppet komma
bolaget till handa när uppdraget tas emot av det förmedlande kontoret.
Preskription av rätt till premie
6 § Försäkringsbolaget förlorar rätten till en obetald premie när ett år har
förflutit från det att premien skulle ha betalats, om inte försäkringen
dessförinnan har sagts upp av bolaget eller av någon annan anledning har
upphört att gälla.
15 kap. Förfogande över försäkringen
Förmånstagarförordnande
1 § Försäkringstagaren här rätt att förfoga över en personförsäkring
genom förmånstagarförordnande. När ett sådant förordnande eller
bestämmelserna i 7 §, 8 § eller 15 § andra stycket tillämpas, ingår försäk-
ringen inte i försäkringstagarens förmögenhet eller kvarlåtenskap. I fråga
om förordnanden för livsfall gäller detta dock bara utbetalade belopp. I
16 kap. finns bestämmelser om utmätning m.m. för försäkringstagarens
skulder.
Vad som i 9 kap. 1 § och 13 kap. 2 och 3 §§ ärvdabalken föreskrivs om
rätt att göra testamente och om testamentes ogiltighet gäller också i fråga
om förmånstagarförordnanden.
Vad som i 9 kap. 2 § ärvdabalken föreskrivs om förordnande genom
testamente till den som inte är född eller avlad vid testators död gäller
också för förmånstagarförordnande till den som inte är född eller avlad
när förordnandet skall tillämpas första gången.
2 § Försäkringstagaren kan, före den tidpunkt då försäkringsersättningen
förfaller till betalning, ändra eller återkalla ett förmånstagarförordnande.
Detta gäller dock inte om han gentemot förmånstagaren har utlovat att
förordnandet skall stå fast (oåterkalleligt förmånstagarförordnande).
3 § Ett förmånstagarförordnande eller villkor enligt 7 kap. 2 § 5 äkten-
skapsbalken om att ett försäkringsbelopp eller en försäkring skall vara
förmånstagarens enskilda egendom samt en återkallelse eller ändring av
ett sådant förordnande eller villkor skall för att vara gällande göras
genom ett egenhändigt undertecknat meddelande till försäkringsbolaget.
Tolkning av förmånstagarförordnande
4 § Vid tolkningen av ett förmånstagarförordnande gäller vad som sägs i
5 och 6 §§, om inte annat med hänsyn till omständigheterna får anses
framgå av förordnandet.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
799
5 § Vid försäkring på försäkringstagarens liv eller hälsa gäller ett för-
månstagarförordnande bara för försäkringstagarens död.
Om ett förmånstagarförordnande inte kan verkställas såvitt angår en
viss förmånstagare, gäller förordnandet till förmån för hans avkomlingar,
om de i fråga om arv efter försäkringstagaren eller den försäkrade hade
varit berättigade att träda i förmånstagarens ställe. Saknas sådana avkom-
lingar men finns det andra förmånstagare, tillfaller hela försäkringen
dem.
6 § Har försäkringstagaren till en försäkring, som gäller på hans liv eller
hälsa, utan att namnge förmånstagaren använt någon av nedan angivna
beteckningar, anses detta innebära följande:
make: den som är gift med försäkringstagaren när förordnandet
tillämpas; om det pågår mål om äktenskapsskillnad mellan makarna,
gäller inte förordnandet,
sambo: den som när förordnandet tillämpas sammanbor med försäk-
ringstagaren under sådana förhållanden som anges i 1 § andra stycket
lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem;
barn: försäkringstagarens bröstarvingar, med fördelning av försäk-
ringen efter vad som gäller i fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren,
make och barn: försäkringstagarens make är förmånstagare till halva
försäkringen och hans bröstarvingar till återstoden; efterlämnar försäk-
ringstagaren bara make eller bara bröstarvingar, tillfaller hela försäk-
ringen maken eller bröstarvingarna,
arvingar: de som har arvsrätt efter försäkringstagaren, med fördelning
av försäkringen efter de grunder som gäller för arvsrätten.
Jämkning av förmånstagarförordnande
7 § Om tillämpningen av ett förmånstagarförordnande som gäller för
försäkringstagarens död skulle leda till ett resultat som är oskäligt mot en
make eller bröstarvinge efter försäkringstagaren, kan förordnandet jäm-
kas så att försäkringen helt eller delvis tillfaller maken eller bröst-
arvingen. Vid prövningen skall särskilt beaktas skälen för förordnandet
samt förmånstagarens och makens eller bröstarvingens ekonomiska
förhållanden.
Har dödsfallet inträffat sedan det har dömts till äktenskapsskillnad
mellan försäkringstagaren och hans make eller sedan talan om äkten-
skapsskillnad har väckts men innan bodelning här förrättats, gäller i
stället för vad som föreskrivs i första stycket följande beträffande jämk-
ning till förmån för försäkringstagarens make. Kan maken inte vid
bodelningen få ut sin andel därför att försäkringen tillfaller någon annan
som förmånstagare, är denne skyldig att avstå vad som fattas.
Den som vill begära jämkning enligt första eller andra stycket, skall
väcka talan mot förmånstagaren inom ett år från det att bouppteckning
efter försäkringstagaren avslutades eller dödsboanmälan gjordes. Väcks
inte talan inom denna tid, är rätten till jämkning förlorad.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
800
Förmånstagare utan särskilt förordnande
8 § Om det inte finns något giltigt förmånstagarförordnande, gäller
följande i fråga om sådan försäkringsersättning som utfaller med anled-
ning av försäkringstagarens död. Hans make är förmånstagare till halva
ersättningen och hans arvingar till återstoden. Efterlämnar han inte någon
make, är hans arvingar förmånstagare till hela ersättningen. En make är
inte förmånstagare, om det vid försäkringstagarens död pågår mål om
äktenskapsskillnad mellan makarna.
Vad som sägs i första stycket gäller inte om det sammanlagda belopp
som skall betalas från försäkringen uppgår till högst det basbelopp enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde vid försäkrings-
tagarens död.
Annat förfogande över försäkringen
9 § Försäkringstagaren har rätt att förfoga över försäkringen genom
överlåtelse, pantsättning eller på annat sätt. Försäkringsbolaget kan dock
i försäkringsvillkoren föreskriva att ett förfogande, som inte avser hela
försäkringen eller en kvotdel av den, är utan verkan mot bolaget.
Om det för försäkringen gäller ett oåterkalleligt förmånstagarförord-
nande, skall försäkringstagaren anses ha utfäst sig att inte utan förmåns-
tagarens samtycke förfoga över försäkringen på ett sätt som inskränker
dennes rätt.
10 § Överlåts försäkringen, förfaller ett tidigare förmånstagarförord-
nande som inte är oåterkalleligt, om inte annat har avtalats eller får anses
förutsatt vid överlåtelsen. Om försäkringstagaren på något annat sätt
förfogar över försäkringen, påverkar det inte ett tidigare förmånstagar-
förordnande.
11 § Pantsättning av försäkringen medför rätt för panthavaren att få
utfallande försäkringsersättning tillsammans med den återbäring som
försäkringsbolaget är skyldigt att utge på grund av försäkringsavtalet.
Om försäkringen är förenad med återköpsrätt, får han också kräva
återköp av försäkringen. Återköp får dock ske bara om panthavaren har
underrättat försäkringstagaren och denne inte inom två månader har
återlöst panten genom att betala det belopp som panthavaren kan få ut
från försäkringsbolaget.
Ett förbehåll om rätt att göra panträtten gällande på annat sätt än som
sägs i första stycket är ogiltigt mot försäkringstagaren.
12 § Om det av försäkringsbrevet framgår att bara den som innehar detta
har rätt att få ut försäkringsersättning eller eljest förfoga över försäk-
ringen, gäller följande.
Ett förfogande över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning,
belåning hos försäkringsbolaget eller oåterkalleligt förmånstagarförord-
nande blir gällande mot försäkringstagarens borgenärer när den, till vars
förmån förfogandet sker, får försäkringsbrevet i sin besittning.
Förfogar försäkringstagaren på sådant sätt över försäkringen till
förmån för flera, gäller ett tidigare förfogande framför ett senare. Ett
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
801
senare förfogande gäller dock framför ett tidigare om den, till vars
förmån det senare förfogandet sker, i god tro får försäkringsbrevet i sin
besittning.
13 § Är försäkringsbrevet inte sådant som sägs i 12 §, blir ett förfogande
över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning eller oåterkalleligt
förmånstagarförordnande gällande mot försäkringstagarens borgenärer
när ett meddelande om förfogandet kommer in till försäkringsbolaget.
Förfogar försäkringstagaren på sådant sätt över försäkringen till förmån
för fler, gäller ett tidigare förfogande framför ett senare. Ett senare
förfogande gäller dock framför ett tidigare, om ett meddelande om det
senare förfogandet kommer in till bolaget först och den till vars förmån
förfogandet skett då är i god tro.
Belåning av försäkringen hos bolaget ger bolaget bättre rätt till
försäkringen än försäkringstagarens övriga borgenärer när lånebeloppet
betalas ut. Har försäkringstagaren tidigare förfogat över försäkringen på
annat sätt, gäller belåningen dock framför det förfogandet bara om
bolaget är i god tro vid utbetalningen.
14 § Innan förmånstagarens rätt har inträtt får han inte genom över-
låtelse, pantsättning eller på annat sätt förfoga över den rätt som förord-
nandet medför.
Rätten till försäkringen i vissa särskilda fall
15 § Om någon genom brott uppsåtligen har dödat försäkringstagaren,
den försäkrade eller en förmånstagare gäller bestämmelserna i 15 kap.
ärvdabalken om förlust av rätt att ta arv eller testamente för gärnings-
mannens rätt till försäkringen eller försäkringsersättningen. Är försäk-
ringstagaren gärningsman skall oavsett vad som annars skulle gälla
såsom förmånstagare anses den försäkrade eller, om han är död, de
personer som enligt 8 § första stycket skulle ha haft rätt till försäkrings-
ersättningen om den försäkrade hade varit försäkringstagare.
Vad som sägs i första stycket gäller även när någon annars har orsakat
försäkringstagarens, den försäkrades eller en förmånstagares död genom
en uppsåtlig gärning som innefattat våld på den dödades person och
utgjort brott för vilket lindrigare straff än fängelse i ett år inte är före-
skrivet. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller annat
sådant tillstånd.
Vad som sägs i första och andra styckena om den som har begått ett
brott gäller också var och en som har medverkat till brottet såsom sägs i
23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken.
Vad som sägs i första stycket andra meningen skall gälla också annars
om vid försäkring på annans liv eller hälsa försäkringstagaren genom
brottslig gärning uppsåtligen framkallar ett försäkringsfall.
Förfoganden som är utan verkan m.m.
16 § Ett förfogande över försäkringen är utan verkan i den mån för-
fogandet är förbjudet enligt ett försäkringsvillkor som enligt kommunal-
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
802
skattelagen (1928:370) skall tas in i försäkringsavtalet. Ett förbud mot
överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i
konkurs i vidare mån än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag
eller annan författning.
Vad som föreskrivs i första stycket gäller också om bestämmelserna i 8
eller 15 § är tillämpliga.
16 kap. Förhållandet till borgenärerna
1 § En försäkring och från den utfallande ersättning får tas i anspråk för
försäkringstagarens eller någon annan berättigads skulder i enlighet med
reglerna i detta kapitel och lagstiftningen i övrigt. Ersättning som till-
faller någon annan än försäkringstagaren eller dödsboet efter honom får
tas i anspråk för försäkringstagarens skulder, bara om fordran har
uppkommit före försäkringsfallet och inte kan betalas ur försäkringstaga-
rens förmögenhet eller kvarlåtenskap.
Om verkan av oåterkalleliga förmånstagarförordnanden finns bestäm-
melser i 15 kap. 9, 12 och l3 §§.
Skyddet för livförsäkring före försäkringsfall
2 § Innan något försäkringsfall har inträffat, får en livförsäkring som
gäller på försäkringstagarens eller hans makes liv tas i mät endast i den
mån det under något av de senaste tio åren har betalats premie för
försäkringen med belopp som överstiger
1. för tidsbegränsad försäkring som endast avser dödsfall: fem gånger
den premie som beräknas belöpa på det året,
2. för kapitalförsäkring som inte omfattas av punkt 1: femton procent
av det försäkringsbelopp som enligt försäkringsavtalet gällde efter betal-
ningen och
3. för livränteförsäkring som inte omfattas av punkt 1: femton procent
av den premie som skulle ha betalats om försäkringen hade tecknats mot
engångspremie vid början av det året.
Vid tillämpning av första stycket skall en försäkring som flyttats till ett
annat bolag enligt vad som sägs i 12 kap. 3 § anses gälla även efter
flyttningen.
Utmätningen får avse ett belopp som förhåller sig till det vid utmät-
ningstillfället gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring på samma sätt som det överstigande premiebeloppet förhåller
sig till det basbelopp som gällde vid tiden för betalningen.
Skyddet för livförsäkring efter försäkringsfall
3 § Sedan ett försäkringsfall har inträffat, får en livförsäkring och från
den utfallande ersättning utmätas för försäkringstagarens eller annan
berättigads skulder, dock ej i den mån ersättningen tillfaller någon som
behöver den för sin försörjning eller för fullgörande av underhålls-
skyldighet som åvilar honom. Om ersättningen tillfaller någon annan än
den försäkrade, gäller detta förbud bara om den försäkrade har försörjt
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
803
eller varit skyldig att försörja den berättigade. När ersättningen betalas i
form av livränta, gäller förbudet bara rätten till livräntan.
Även om förutsättningarna i första stycket inte är uppfyllda, gäller
följande. Från vad som efter den försäkrades död tillfaller hans make
eller hans eller makens barn, som vid tiden för dödsfallet inte har fyllt 21
år, skall för varje berättigad från utmätning undantas ett sammanlagt
försäkringsbelopp, motsvarande sex gånger det för dödsåret gällande bas-
beloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Utan hinder av vad som sägs i första och andra styckena får ett ersätt-
ningsbelopp som inte hålls avskilt efter utbetalningen utmätas för den
berättigades skulder. När två år har förflutit från det att beloppet förföll
till betalning, får även vad som hålls avskilt utmätas i den mån beloppet
inte behövs för den berättigades försörjning eller för fullgörande av
underhållsskyldighet som åvilar honom.
Reglernas tillämpning på samboförhållanden m.m.
4 § Vid tillämpning av 2 och 3 §§ jämställs med make sådan sambo som
avses i 1 § lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem. Vad som
sägs i 2 § om make gäller också tidigare make eller sambo.
Tidsfrist för utmätning för försäkringstagarens skulder
5 § Om en livförsäkring eller från en sådan försäkring utfallande ersätt-
ning tillfaller någon annan än försäkringstagaren eller dödsboet efter
honom, får utmätning för försäkringstagarens skulder äga rum i den
utsträckning som framgår av 1–4 §§ bara om ansökan härom görs inom
tre år från det att den berättigades rätt inträdde. Efter den tiden är
borgenärernas rätt förfallen.
Skyddet för livförsäkring som tecknas av arbetsgivare
6 § Om en försäkring som en arbetsgivare har tecknat på en anställds liv
inte gäller till förmån för arbetsgivaren själv, får försäkringen och från
den utfallande ersättning inte tas i anspråk för arbetsgivarens skulder på
något annat sätt än som sägs i 7 §.
Vad som nu sagts gäller också om den försäkrade inte är anställd hos
arbetsgivaren men har någon annan anknytning till dennes verksamhet
eller är medförsäkrad som närstående till någon annan försäkrad.
Försäkringstagarens konkurs m.m.
7 § Om vid livförsäkring försäkringstagaren eller dödsboet efter honom
försätts i konkurs och försäkringstagaren under de tre senaste åren före
den i 4 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) angivna fristdagen eller senare
har betalat premie för försäkringen med belopp som vid betalnings-
tillfället inte stod i skäligt förhållande till hans villkor, får konkursboet av
tillgodohavandet hos försäkringsbolaget återkräva vad han har betalat för
mycket. Om inte försäkringstagaren har lämnat sitt samtycke till
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
804
återbetalningen, skall konkursboet för prövning av dess rätt väcka talan
mot honom. Beträffande sådan talan tillämpas föreskrifterna i 4 kap. 19 §
konkurslagen.
Har försäkringsbeloppet betalats ut, är den som har uppburit beloppet
skyldig att till konkursboet återbetala det belopp som konkursboet annars
hade kunnat återkräva av bolaget. Har beloppet uppburits av en
förmånstagare, gäller detta dock bara om utbetalningen har skett senare
än sex månader före fristdagen. Också beträffande talan mot den som har
uppburit försäkringsbeloppet tillämpas föreskrifterna i 4 kap. 19 §
konkurslagen.
Bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas också om i
stället offentligt ackord har fastställts. I fråga om talan med anledning av
ackordsförhandling tillämpas 17 och 18 §§ ackordslagen (1970:847).
Vid sådan försäkring som avses i 6 § får krav enligt denna paragraf
göras gällande bara om den försäkrade eller den till vars förmån försäk-
ringen annars gäller är närstående till arbetsgivaren på det sätt som anges
i 4 kap. 3 § konkurslagen.
Skyddet för sjuk- och olycksfallsförsäkring
8 § Om ersättningen från en sjuk- och olycksfallsförsäkring skall tillfalla
den försäkrade, får försäkringen och från den utfallande ersättning inte
utmätas för försäkringstagarens eller den försäkrades skulder. Om den
försäkrade inte är försäkringstagare, får försäkringen inte i någon form
tas i anspråk för försäkringstagarens skulder. När ersättning betalas i
form av livränta, gäller förbudet mot utmätning för den berättigades
skulder bara rätten till livräntan.
Utan hinder av vad som sägs i första stycket får ett ersättningsbelopp
som har tillfallit den försäkrade och som inte hålls avskilt efter
utbetalningen utmätas för den försäkrades skulder. När två år har förflutit
från det att beloppet förföll till betalning, får även vad som hålls avskilt
utmätas i den mån beloppet inte behövs för den försäkrades försörjning
eller för fullgörande av underhållsskyldighet som åvilar honom.
Om ersättning skall tillfalla någon annan än den försäkrade tillämpas
vad som enligt 2–6 §§ gäller om utmätning av tidsbegränsad livför-
säkring som endast avser dödsfall och från livförsäkring utfallande
ersättning.
17 kap. Reglering av försäkringsfall m.m.
Tiden för utbetalning m.m.
1 § Sedan försäkringsbolaget fått underrättelse om ett försäkringsfall,
skall bolaget utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att försäk-
ringsfallet skall kunna regleras. Bolaget skall handlägga ärendet skynd-
samt och med beaktande av den ersättningsberättigades behöriga
intressen.
Försäkringsersättning skall betalas ut senast en månad efter det att
rätten till ersättningen inträtt och sådan utredning som skäligen kan
begäras för att fastställa betalningsskyldigheten och mot vem denna skall
fullgöras har lagts fram för bolaget.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
805
Om den som gör anspråk på försäkringsersättning uppenbarligen har
rätt till åtminstone ett visst belopp, skall detta genast betalas ut i
avräkning på den slutliga ersättningen.
Utbetalning till annan än rätt förmånstagare
2 § Har försäkringsbolaget betalat ut försäkringsersättning till någon
annan än den som i egenskap av förmånstagare har rätt till ersättningen
och därvid iakttagit skälig aktsamhet, är bolaget befriat från sin skuld.
Detta gäller dock inte om utbetalningen grundats på en handling som är
förfalskad eller som är ogiltig på grund av att den har tillkommit under
tvång som avses i 28 § avtalslagen (1915:218) eller på grund av att den
har utfärdats av någon som var omyndig eller som handlat under
påverkan av en psykisk störning.
Försummelse att anmäla försäkringsfall m.m.
3 § Om försäkringstagaren eller den försäkrade har försummat att följa
föreskrifter i försäkringsvillkoren om skyldighet att anmäla försäkrings-
fall till försäkringsbolaget inom viss tid eller om skyldighet att medverka
till utredningen av försäkringsfallet eller bolagets ansvar och försum-
melsen har medfört skada för bolaget, kan den ersättning som annars
skulle ha betalats från försäkringen sättas ned efter vad som är skäligt
med hänsyn till omständigheterna. Har någon annan på något sådant sätt
orsakat skada för bolaget, kan den ersättning som annars skulle ha
betalats till honom sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till
omständigheterna.
4 § Om den försäkrade eller någon annan som kräver ersättning av
försäkringsbolaget efter ett försäkringsfall uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet har oriktigt uppgett eller förtigit eller dolt något av betydelse
för bedömningen av rätten till försäkringsersättning, kan den ersättning
som annars skulle ha betalats till honom sättas ned eller bortfalla efter
vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Preskription av rätt till försäkringsersättning
5 § Den som vill göra anspråk på försäkringsersättning förlorar sin rätt
mot försäkringsbolaget, om han inte väcker talan mot bolaget eller annars
åberopar försäkringen mot bolaget i skiljeförfarande inom tre år från det
att han fick kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i varje
fall inom tio år från det att anspråket tidigast hade kunnat göras gällande.
Har han framställt anspråk till bolaget inom denna tid, är dock fristen
enligt första meningen alltid minst sex månader från det att bolaget har
förklarat att det har tagit slutlig ställning till anspråket.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
806
Risken för vissa meddelanden
6 § Gör försäkringstagaren sannolikt att en uppsägning enligt 12 kap. 4
eller 8 §, 14 kap. 2 § eller 19 kap. 7 § har försenats eller inte kommit
fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, får
uppsägningen verkan tidigast en vecka efter den dag då meddelandet
kom fram och senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget
avsände uppsägningen till honom. Uppsägningen får dock aldrig verkan
tidigare än som anges i uppsägningshandlingen.
Tvist om rätten att teckna eller behålla en försäkring
7 § Om ett försäkringsbolag i strid mot 12 kap. 1 § har vägrat någon att
teckna eller förnya en personförsäkring, skall talan om förklaring att han
har rätt till försäkring väckas inom sex månader från det att bolaget till
sökanden har avsänt meddelande om sitt beslut, uppgift om skälen för
detta och upplysning om vad han skall göra om han vill få beslutet prövat
av domstol.
Väcks inte talan inom den tid som anges i första stycket är rätten att
föra talan förlorad.
Domstolen får bestämma att försäkringstiden skall räknas från den
tidpunkt som skulle ha gällt om bolaget hade bifallit ansökan.
8 § Har ett försäkringsbolag sagt upp en personförsäkring i förtid i strid
mot denna lag eller mot försäkringsavtalet, skall talan om förklaring att
uppsägningen är ogiltig väckas inom sex månader från det att bolaget till
försäkringstagaren har avsänt uppsägningen, uppgift om skälen för upp-
sägningsbeslutet och upplysning om vad försäkringstagaren skall göra
om han vill få beslutet prövat av domstol. Talan behöver dock aldrig
väckas före den tidpunkt när uppsägningen skulle få verkan.
Väcks inte talan inom den tid som anges i första stycket är rätten att
föra talan förlorad.
9 § Domstolen kan på yrkande meddela förklaring som avses i 7 eller
8 § att gälla för tiden intill dess att det föreligger ett avgörande som har
vunnit laga kraft. En sådan förklaring får dock inte meddelas utan att
försäkringsbolaget har beretts tillfälle att yttra sig över yrkandet.
Innan en tvist som avses i 7 eller 8 § avgörs skall domstolen inhämta
yttrande från Finansinspektionen, om det inte är obehövligt.
Regressrätt
10 § Försäkringsbolaget inträder i den försäkrades rätt till skadestånd i
anledning av skadan, i den mån försäkringsbolaget är skyldigt att utge
ersättning med beloppet av utgifter och annan förlust som skadan
medfört.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
807
18 kap. Gruppersonförsäkring
Tillämpningsområde m.m.
1 § I detta kapitel betyder
gruppavtal: avtal som sluts med ett försäkringsbolag för en på förhand
bestämbar grupp personer och som anger villkor för avtal om grupp-
försäkring,
gruppersonförsäkring: personförsäkring som meddelas enligt ett
gruppavtal och som gäller under förutsättning att den försäkrade eller
någon närstående tillhör gruppen,
frivillig gruppersonförsäkring: gruppersonförsäkring som grupp-
medlemmarna ansluter sig till genom egen anmälan,
obligatorisk gruppersonförsäkring: gruppersonförsäkring som varje
medlem i gruppen är ansluten till oavsett egna åtgärder,
medförsäkrad: sådan närstående till gruppmedlem som är försäkrad
tillsammans med honom.
2 § För gruppersonförsäkring gäller 1, 13 och 15–17 kap. Dessutom
gäller bestämmelserna i detta kapitel. Reglerna i 5–12, 16 § andra
stycket, 17 och 18 §§ tillämpas dock inte på försäkring som gäller vid
tillfälligt besök på en bestämd plats eller vid deltagande under högst en
månad i en bestämd verksamhet.
3 § Avtal om frivillig gruppersonförsäkring anses ingånget mellan
försäkringsbolaget och gruppmedlemmen på grundval av gruppavtalet.
Avtal om obligatorisk gruppersonförsäkring anses ingånget mellan
försäkringsbolaget och företrädaren för gruppen genom gruppavtalet.
Genom ett sådant avtal uppkommer ingen betalningsskyldighet för
gruppmedlemmar mot försäkringsbolaget.
Den som ingår avtal om gruppersonförsäkring med bolaget är försäk-
ringstagare. Vid tillämpning av 15 och 16 kap. och i fråga om rätten till
försäkringsersättning i övrigt anses dock varje försäkrad som försäk-
ringstagare, såvitt försäkringen gäller på hans liv eller hälsa.
Information
4 § Innan ett gruppavtal om gruppersonförsäkring ingås, skall försäk-
ringsbolaget lämna gruppen en information som är utformad så att den
underlättar en bedömning av gruppmedlemmarnas försäkringsbehov och
valet av försäkring. Bolaget skall ge den information om försäkrings-
skyddets omfattning, försäkringsvillkoren i övrigt och andra förhållanden
som gruppen behöver för att kunna bedöma kostnaden för och för-
månerna av försäkringen. Viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet
skall vara särskilt framhävda. Informationen skall ange vilket lands lag
som enligt villkoren skall gälla för försäkringen och hur klagomål från
försäkringstagarens sida angående försäkringsavtalet skall behandlas.
Innan ett avtal om frivillig gruppersonförsäkring sluts, skall bolaget
också på ett ändamålsenligt sätt ge gruppmedlemmarna information för
bedömning av frågan om de bör ansluta sig till försäkringen.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
808
Under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas
skall bolaget i skälig omfattning informera de försäkrade om sådana
förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att
känna till. Efter ett försäkringsfall gäller informationsskyldigheten även
mot andra som har anspråk mot bolaget. Bestämmelserna i 11 kap. 4 §
tredje och fjärde styckena skall tillämpas vid gruppersonförsäkring.
Utgör gruppersonförsäkringen en livförsäkring, en sjuk- eller olycks-
fallsförsäkring som meddelats som tillägg till livförsäkring eller en sådan
sjuk- eller olycksfallsförsäkring som avses i 2 kap. 3 b § första stycket
klass 4 försäkringsrörelselagen (1982:713)
2
gäller om information enligt
första och andra styckena vad som sägs i 11 kap. 6 §.
5 § När en gruppersonförsäkring har meddelats, skall försäkringsbolaget
snarast på ett ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked för de
försäkrades kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om de
väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen samt
om viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när
försäkringen har förnyats om de nya försäkringsvillkoren innebär en
begränsning av försäkringsskyddet eller en väsentlig ändring av försäk-
ringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet
och avvikelsen inte är till nackdel för den som beskedet är riktat till,
gäller uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas,
om nya försäkringsbesked eller ett annat meddelande i frågan senast
fjorton dagar före försäkringsfallet på ett ändamålsenligt sätt har avsänts
för de försäkrades kännedom eller om den som försäkringsbeskedet är
riktat till har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre
är giltig.
Reglerna i 11 kap. 5 och 7 §§ tillämpas vid gruppersonförsäkring.
Tiden för bolagets ansvar
6 § När ett gruppavtal om frivillig gruppersonförsäkring har ingåtts, räk-
nas tiden för försäkringsbolagets ansvar från den tidpunkt som anges i
gruppavtalet. Ansvaret omfattar alla gruppmedlemmar som då fyller
anslutningskraven enligt avtalet och som har anslutit sig till försäkringen.
Om en gruppmedlem ansluter sig senare, räknas ansvaret från och med
dagen efter anslutningen. Detsamma galler om gruppavtalet saknar före-
skrift om ansvarets inträde.
Anslutningen enligt första stycket anses ske när medlemmen gör
anmälan hos bolaget eller hos någon som tar emot anmälningar för
bolagets räkning.
Om ingen annan tidpunkt har avtalats, räknas vid obligatorisk
gruppersonförsäkring tiden för bolagets ansvar mot medlemmarna från
och med dagen efter den då gruppavtalet slöts eller, om någon inträder
senare i gruppen, från och med dagen efter inträdet.
2
Lydelse enligt lagrådsremiss den 25 mars 1993 om ändrad lagstiftning för
försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
809
7 § När ansvaret inträder mot en gruppmedlem, gäller det också mot den
som ansluts som medförsäkrad till honom.
Uppsägning av försäkringen m.m.
8 § Om gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida,
upphör försäkringen för samtliga gruppmedlemmar och deras medför-
säkrade vid den tidpunkt som anges i uppsägningen, dock tidigast en
månad efter det att uppsägningen togs emot av försäkringsbolaget. När
bolaget har tagit emot en uppsägning av frivillig gruppersonförsäkring,
skall det genast sända ett meddelande om denna till de försäkrade
gruppmedlemmarna. I meddelandet skall anges om de försäkrade har rätt
till fortsättningsförsäkring enligt 11 §.
En försäkrad gruppmedlem har rätt att när som helst säga upp
försäkringen att genast upphöra för hans och hans medförsäkrades del.
9 § Om en försäkrad gruppmedlem utträder ur gruppen av någon annan
anledning än att han uppnår en viss ålder, upphör försäkringsbolagets
ansvar mot honom och hans medförsäkrade tre månader efter utträdet.
Om en make är medförsäkrad och äktenskapet upplöses, upphör ansvaret
mot den medförsäkrade maken tre månader därefter. Detsamma gäller
ansvaret mot en medförsäkrad sambo tre månader efter det att sambo-
förhållandet har upphört.
10 § Ett avtal om gruppersonförsäkring förnyas för en tid av ett år, om
inte avtalet har sagts upp för att upphöra vid försäkringstidens slut. I 4
och 5 §§ finns bestämmelser om information i samband med förnyelsen.
Ett meddelande om uppsägning från försäkringsbolagets sida skall
enligt vad som sägs i 20 § ges till den som har ingått gruppavtalet med
bolaget och till den försäkrade gruppmedlemmen. Uppsägningen får
verkan en månad efter det att meddelandena avsändes. Om rätt till
fortsättningsförsäkring enligt 11 § föreligger, skall detta anges i med-
delandet till gruppmedlemmen. Saknas denna uppgift, får uppsägningen
ingen verkan.
Första stycket första meningen gäller inte, om annat framgår av avtalet
eller omständigheterna i övrigt.
11 § Upphör försäkringsbolagets ansvar enligt 8, 9 eller 10 §, har varje
försäkrad rätt att utan hälsoprövning få ett likvärdigt skydd genom fort-
sättningsförsäkring, som tecknas i försäkringsbolaget eller annat bolag
som det anvisar. Ansökan om fortsättningsförsäkring skall i fall som
avses i 9 § göras inom den tid som anges där och i andra fall inom tre
månader från försäkringens upphörande.
När en försäkring som upphör av annan anledning än försäkringsfall
har ett värde på grund av ett ingående sparmoment, skall försäkrings-
bolaget ställa värdet till försäkringstagarens förfogande enligt vad som
anges i försäkringsvillkoren.
12 § Försäkringsbolaget får göra förbehåll om att bestämmelserna i 9 §
och 11 § första stycket inte skall tillämpas, i den mån den försäkrade på
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
810
annat sätt har fått eller uppenbarligen kan få skydd av samma slag som
tidigare.
Om det behövs på grund av försäkringens art, får bolaget göra förbe-
håll om att 9 eller 11 § första stycket inte heller annars skall tillämpas.
13 § Försäkringsbolaget får inte göra förbehåll om att en grupperson-
försäkring skall kunna upphöra i förtid eller ändras under försäkrings-
tiden i andra fall än som anges i denna lag.
Oriktiga uppgifter
14 § Försäkringsbolaget får inte vid tillämpning av reglerna i 13 kap. 1–
4 §§ mot den försäkrade åberopa att någon annan än han eller någon
medförsäkrad har lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter till bolaget
eller haft vetskap om att sådana uppgifter har lämnats.
Premien
15 § Om inte premiebetalningen är ett villkor för att försäkringsbolagets
ansvar skall inträda, skall första premien för en gruppersonförsäkring
betalas inom fjorton dagar från den dag då bolaget avsände krav på
premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala premien till
bolaget.
Premien för en senare premieperiod och första premien för en
försäkring som har förnyats enligt 11 § skall betalas senast på periodens
första dag. En premie som avser längre tid än en månad behöver dock
inte betalas tidigare än en månad från den dag då bolaget avsände krav på
premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala premien till
bolaget.
Bestämmelserna i 14 kap. 5 och 6 §§ tillämpas vid gruppersonförsäk-
ring.
16 § Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget säga upp
försäkringen för upphörande eller begränsning av ansvaret enligt vad
villkoren närmare föreskriver.
Ett meddelande om uppsägning skall enligt vad som sägs i 20 § ges till
den som har ingått gruppavtalet med bolaget och till den försäkrade
gruppmedlemmen. Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter det att
meddelandena avsändes, om inte premien betalas inom denna frist.
Meddelandena skall innehålla uppgift om detta. Om försäkringen kan
återupplivas enligt 18 §, skall även detta anges. Saknas någon av dessa
uppgifter, får uppsägningen ingen verkan.
17 § Har premien för en frivillig gruppersonförsäkring inte kunnat
betalas inom den i 1 § andra stycket angivna fristen därför att den försäk-
rade gruppmedlemmen har blivit svårt sjuk eller berövats friheten, därför
att han inte har fått ut pension eller intjänad lön från sin huvudsakliga
anställning eller därför att något liknande oväntat hinder har inträffat för
hans del, får en uppsägning enligt 16 § första stycket verkan först en
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
811
vecka efter det att hindrat har fallit bort, dock senast tre månader efter
fristens utgång.
Om vid frivillig gruppförsäkring ett dröjsmål med premien beror på
försummelse av någon som enligt gruppavtalet skall betala premien för
gruppens räkning, får uppsägningen verkan för den försäkrade grupp-
medlemmen och hans medförsäkrade först en vecka efter det att
medlemmen själv har fått kännedom om dröjsmålet, dock senast tre
månader efter utgången av den frist som anges i 16 § andra stycket. Vid
obligatorisk gruppersonförsäkring har varje försäkrad rätt till fortsätt-
ningsförsäkring enligt 11 och 12 §§, om ansvaret upphör enligt 16 §.
Detsamma gäller medförsäkrad vid frivillig gruppförsäkring.
18 § Om en uppsägning enligt 16 § har fått verkan och dröjsmålet inte
avser första premien för försäkringen, återupplivas en frivillig
gruppersonförsäkring till sin tidigare omfattning, om det utestående
premiebelopp som belöper på den försäkrades betalas inom sex månader
från utgången av den frist som anges i 16 § andra stycket. Återupplivas
försäkringen, ansvarar försäkringsbolaget från och med den dagen efter
den då premiebeloppet betalats. Återupplivning kan inte ske endast för
medförsäkrade.
Vad som sägs i första stycket gäller också för obligatorisk grupperson-
försäkring. En sådan försäkring kan dock återupplivas endast för hela
gruppen.
Bolaget får i försäkringsvillkoren göra förbehåll om att återupplivning
inte kan ske, om förbehållet behövs på grund av försäkringens art eller
någon annan särskild omständighet.
Förfoganden över försäkringen
19 § Utöver vad som anges i 15 kap. 3 § kan ett förmånstagarförord-
nande göras genom att förordnandet tas in i försäkringsvillkoren. Vid
tolkning av ett sådant förordnande tillämpas 15 kap. 5 och 6 §§, om inget
annat framgår av förordnandet.
Ett förordnande som har tagits in i villkoren saknar verkan, i den mån
ett förordnande enligt 15 kap. 3 § gäller och kan verkställas.
Försäkringsbolaget kan i villkoren bestämma att den försäkrade inte får
överlåta eller pantsätta sin rätt enligt försäkringen. Ett förfogande i strid
mot en sådan bestämmelse är utan verkan. Ett förbud mot överlåtelse
hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i konkurs i
vidare mån än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan
författning.
Meddelanden till de försäkrade
20 § Om försäkringsbolaget enligt någon bestämmelse i denna lag eller i
gruppavtalet skall tillställa en försäkrad gruppmedlem eller en med-
försäkrad en uppsägning eller ett annat meddelande, skall bolaget på ett
ändamålsenligt sätt sända detta för den försäkrades kännedom. Ett
meddelande som avser bestämda gruppmedlemmar skall sändas till dessa
personligen.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
812
19 kap. Kollektivavtalsgrundad personförsäkring
Tillämpningsområde m.m.
1 § Bestämmelserna i denna lag om kollektivavtalsgrundad person-
försäkring tillämpas på försäkringar som
1. tecknas av arbetsgivare för att ge försäkringsskydd åt anställda,
2. meddelas enligt försäkringsvilkor som följer ett i villkoren angivet
kollektivavtal mellan en arbetsgivarorganisation och en arbetstagar-
organisation och
3. tecknas hos ett försäkringsbolag enligt vad som framgår av kollek-
tivavtalet.
Kollektivavtalsgrundad personförsäkring kan omfatta även arbetsgiva-
ren själv och andra som har anknytning till hans verksamhet. Närstående
till anställda eller andra försäkrade kan omfattas som medförsäkrade.
Om försäkringsskyddet enligt ett kollektivavtal som avses i första
stycket skall gälla också för anställda hos sådana arbetsgivare som inte
har tecknat försäkring trots att de har varit skyldiga att göra det, skall
utbetalad ersättning anses som ersättning från en kollektivavtalsgrundad
personförsäkring.
2 § För kollektivavtalsgrundad personförsäkring gäller 13 och 15–
17 kap. Därjämte gäller bestämmelserna i detta kapitel.
Vad som i 4 och 5 §§ sägs om anställda gäller också andra som
omfattas av försäkringen.
3 § Arbetsgivaren ingår avtal om kollektivavtalsgrundad personförsäk-
ring med försäkringsbolaget och är försäkringstagare. Vid tillämpning av
15 och 16 kap. och i fråga om rätten till försäkringsersättning i övrigt
anses dock varje försäkrad som försäkringstagare, såvitt försäkringen
gäller på hans liv eller hälsa.
Information
4 § När en överenskommelse som medför skyldighet för arbetsgivare att
teckna kollektivavtalsgrundad personförsäkring har ingåtts, skall försäk-
ringsbolaget och de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektiv-
avtal som försäkringen följer på lämpligt sätt informera de arbetsgivare
och anställda som berörs av överenskommelsen. Informationen skall avse
arbetsgivarnas skyldighet att teckna försäkring, kostnaderna för försäk-
ringen och förmånerna av denna. Vidare skall den ange vilket lands lag
som enligt villkoren skall gälla för försäkringen och hur klagomål från
försäkringstagarens sida angående försäkringsavtalet skall behandlas.
Under försäkringstiden skall bolaget och arbetsmarknadsparterna i
skälig omfattning informera arbetsgivare och anställda om sådana för-
hållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att känna
till. Informationsskyldigheten med anledning av försäkringsfall åvilar
bolaget och gäller även mot andra som har anspråk mot bolaget.
Bestämmelserna i 11 kap. 4 § tredje och fjärde styckena skall tillämpas
vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
813
Utgör försäkringen en livförsäkring, en sjuk- eller olycksfallsförsäk-
ring som meddelats som tillägg till livförsäkring eller en sådan sjuk- eller
olycksfallsförsäkring som avses i 2 kap. 3 b § första stycket klass 4
försäkringsrörelselagen (1982:713)
3
gäller om information enligt första
och andra styckena vad som sägs i 11 kap. 6 §.
5 § När en kollektivavtalsgrundad personförsäkring har meddelats skall
försäkringsbolaget snarast på ett ändamålsenligt sätt avsända försäkrings-
besked för de anställdas kännedom. Beskeden skall innehålla upplys-
ningar om de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av
försäkringen samt om viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet. Det-
samma gäller när försäkringen har ändrats, om de nya försäkrings-
villkoren innebär en begränsning av försäkringsskyddet eller en väsentlig
ändring av försäkringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet
och avvikelsen inte är till nackdel för den som beskedet är riktat till
gäller uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas
om nya försäkringsbesked eller ett annat meddelande i frågan senast
fjorton dagar före försäkringsfallet på ett ändamålsenligt sätt har avsänts
för de anställdas kännedom eller om den som försäkringsbeskedet är
riktat till har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre
är giltig.
Reglerna i 11 kap. 5 § tillämpas vid kollektivavtalsgrundad person-
försäkring. Om bolaget underlåter att fullgöra sin informationsskyldighet
enligt denna lag, gäller 11 kap. 7 §.
Tiden för bolagets ansvar
6 § När en arbetsgivare tecknar en försäkring som han enligt kollek-
tivavtal är skyldig att teckna, räknas tiden för bolagets ansvar från och
med den dag då arbetsgivaren blev bunden av kollektivavtalet eller den
senare dag som anges i kollektivavtalet. I annat fall räknas tiden från och
med dagen efter den då ansökan om försäkring avsändes eller lämnades
till bolaget.
Uppsägning av försäkring
7 § Försäkringsvillkoren får innehålla att försäkringen inte kan upphöra
på grund av uppsägning, så länge arbetsgivaren enligt kollektivavtal är
skyldig att hålla försäkringen.
I annat fall kan en försäkring, som gäller tills vidare, sägas upp till
utgången av månaden efter den då uppsägning sker. Vid försäkring som
gäller för viss tid kan bolaget säga upp försäkringen för upphörande i
förtid bara om premien inte erläggs i rätt tid. Uppsägningstiden skall vara
en månad, räknat från det att bolaget avsände uppsägningen till arbets-
givaren.
3
Lydelse enligt lagrådsremiss den 25 mars 1993 om ändrad lagstiftning för försäkrings-
verksamhet med anledning av EES-avtalet.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
814
Ändring av försäkringen
8 § Försäkringsbolaget får i försäkringsvillkoren förbehålla sig rätt att
ändra försäkringen under försäkringstiden. Ändring får dock göras bara
med godkännande av de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollek-
tivavtal som försäkringen följer.
Efterskydd m.m.
9 § När någon lämnar sin anställning, har han rätt till efterskydd, fribrev
eller fortsättningsförsäkring enligt vad som föreskrivs i försäkrings-
villkoren. Detsamma gäller när någon av någon annan anledning inte
längre uppfyller kraven för att omfattas av försäkringen. Fortsättnings-
försäkring anses inte som kollektivavtalsgrundad försäkring.
Återbäring
10 § Arbetsgivare och försäkrade har rätt till återbäring enligt vad som
föreskrivs i försäkringsvillkoren. Av villkoren skall framgå principerna
för tillgodoräknande av återbäringen.
Oriktiga uppgifter
11 § Försäkringsbolaget får inte vid tillämpning av reglerna i 13 kap. 1–
4 §§ mot den försäkrade åberopa att någon annan än han eller någon
medförsäkrad har lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter till bolaget
eller haft vetskap om att sådana uppgifter har lämnats.
Förfoganden över försäkringen
12 § Utöver vad som anges i 15 kap. 3 § kan ett förmånstagarförord-
nande göras genom att förordnandet tas in i försäkringsvillkoren. Vid
tolkning av ett sådant förordnande tillämpas 15 kap. 5 och 6 §§, om inte
annat framgår av förordnandet.
Ett förordnande som har tagits in i villkoren saknar verkan i den mån
ett förordnande enligt 15 kap. 3 § gäller och kan verkställas.
Försäkringsbolaget kan i villkoren bestämma att den försäkrade inte får
överlåta eller pantsätta sin rätt enligt försäkringen. Ett förfogande i strid
mot en sådan bestämmelse är utan verkan. Ett förbud mot överlåtelse
hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i konkurs i
vidare mån än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan
författning.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
815
Fjärde avdelningen
20 kap. Övergångsbestämmelser
1 § Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Genom lagen upphävs
lagen (1927:77) om försäkringsavtal och konsumentförsäkringslagen
(1980:38).
För försäkringar som har meddelats före ikraftträdandet (äldre försäk-
ringar) gäller äldre lag, om inte annat sägs nedan.
När bestämmelser i denna lag enligt 20 kap. 2–11 §§ skall tillämpas på
äldre försäkringar, gäller också 1 kap. 4 §. Om en äldre personförsäkring
ingår som en del i en skadeförsäkring, tillämpas de bestämmelser som
anges i 20 kap. 3–11 §§ bara i den utsträckning som framgår av 1 kap.
6 §.
2 § Bestämmelserna i 1–10 kap. gäller för äldre skadeförsäkringar som
har förnyats efter lagens ikraftträdande och för äldre kollektivavtals-
grundade skadeförsäkringar.
Bestämmelserna i 2–8 kap. tillämpas på äldre skadeförsäkringar som
meddelats för all framtid. I stället för 7 kap. 1–6 §§ gäller dock 54–58 §§
och 87 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
3 § Bestämmelserna i 11 kap. 4, 5, 6 § andra stycket och 7 § tillämpas på
äldre personförsäkringar. Detsamma gäller 11 kap. 8 §, om försäkringen
förnyats efter ikraftträdandet och information då inte lämnats enligt 4 §
eller 6 § andra stycket.
4 § Bestämmelserna i 12 kap. 3 och 7–9 §§ tillämpas på äldre person-
försäkringar. Om en sådan försäkring har förnyats efter ikraftträdandet
tillämpas också 12 kap. 1 §, såvitt gäller rätt till senare förnyelse, samt 4
och 5 §§ samma kapitel.
5 § Bestämmelserna i 13 kap. 1 § och 7 § andra stycket gäller även för
äldre personförsäkringar. Om bolaget begär upplysningar med stöd av
13 kap. 1 §, tillämpas i den delen 2–4 §§ samma kapitel.
Försäkringsbolaget får inte efter ikraftträdandet tillämpa bestämmel-
serna i 4, 6 eller 7 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal, i den mån detta
skulle leda till ett resultat som är uppenbart oskäligt mot försäkrings-
tagaren eller hans rättsinnehavare.
Bestämmelserna i 13 kap. 6 § och 8–11 §§ tillämpas också på äldre
personförsäkringar i fråga om försäkringsfall som inträffar efter ikraft-
trädandet. Detsamma gäller 13 kap. l2 §, i den mån den avser förhållan-
den efter ikraftträdandet.
6 § Om en premie för en äldre personförsäkring enligt försäkringsavtalet
skall betalas efter ikraftträdandet, tillämpas bestämmelserna i 14 kap.
Bestämmelserna i 14 kap. 4 § tillämpas dock bara om en begäran om
meddelande har framställts efter ikraftträdandet.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
816
7 § Bestämmelserna i 15 kap. 1–3, 9–11 och 14–16 §§ tillämpas på äldre
personförsäkringar. Frågan om ett förmånstagarförordnande eller en
återkallelse eller en ändring av ett sådant förordnande har gjorts på
föreskrivet sätt skall bedömas enligt äldre rätt, om förfogandet skett före
ikraftträdandet.
I fråga om förfoganden som sker efter ikraftträdandet, tillämpas
bestämmelserna i 15 kap. 12 § på äldre kapitalförsäkringar och bestäm-
melserna i 15 kap. 13 § på äldre livränteförsäkringar.
Bestämmelserna i 15 kap. 4–8 och 15 §§ samt 16 § andra stycket
tillämpas på äldre försäkringar, om försäkringsfallet eller någon annan
händelse som avses i 15 § inträffar efter ikraftträdandet.
8 § Bestämmelserna i 16 kap. tillämpas på äldre personförsäkringar, om
ett beslut om utmätning, konkurs eller offentligt ackord meddelas efter
ikraftträdandet. En äldre personförsäkring får dock inte utmätas med stöd
av 7 kap. 2 §, om den skulle ha undantagits från utmätning enligt 116 §
första stycket lagen om försäkringsavtal.
9 § Bestämmelserna i 17 kap. 1–4 och 10 §§ tillämpas på äldre person-
försäkringar, om försäkringsfallet inträffar efter ikraftträdandet.
Bestämmelserna i 17 kap. 5 § gäller även för en fordran som till-
kommit före ikraftträdandet och som inte vid denna tidpunkt är preskri-
berad enligt äldre bestämmelser.
Bestämmelserna i 17 kap. 6–9 §§ tillämpas på äldre personförsäk-
ringar, om en uppsägning har avsänts före ikraftträdandet eller annars
12 kap. 1 § är tillämplig.
10 § I fråga om äldre gruppersonförsäkringar tillämpas dels 13 och 15–
17 kap. samt 18 kap. 3 § tredje stycket andra meningen i den utsträckning
som anges i 20 kap. 5 och 7–9 §§, dels bestämmelserna i 18 kap. 4 §
andra och tredje styckena, 5 § tredje stycket samt 8–12, 14 och 19 §§ i
den omfattning som framgår av 18 kap. 2 §.
I fråga om äldre försäkringar som förnyas efter ikraftträdandet tilläm-
pas också 18 kap. 5 § första och andra styckena samt 6, 7 och 13 §§.
Om en premie för en äldre försäkring enligt försäkringsavtalet skall
betalas efter ikraftträdandet, tillämpas 18 kap. 15–18 §§. Bestämmelserna
i 18 kap. 20 § tillämpas på äldre försäkringar, om meddelandet avsänds
efter ikraftträdandet.
11 § Lagen tillämpas på äldre kollektivavtalsgrundade personförsäk-
ringar.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
817
2
Förslag till lag om säkerhetsrätt i försäkrings-
ersättning
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag tillämpas, om en sådan säkerhetsrätt för borgenär som
avses i 4 § 2–4 eller i 5, 6, 7 eller 8 § förmånsrättslagen (1970:979) gäller
i en försäkrad fastighet eller i en försäkrad lös sak.
Avtalsvillkor som inskränker de rättigheter för borgenärer som följer
av lagen är ogiltiga.
2 § Om en försäkringsersättning för skada på egendom uppgår till högst
en tiondel av värdet av den egendom vari en säkerhetsrätt gäller, har
ägaren av den försäkrade egendomen rätt att framför borgenären själv få
ersättningen av försäkringsbolaget. Är ersättningen större, får den utan
borgenärens medgivande betalas ut till någon annan endast om skadan
har avhjälpts eller säkerhet som länsstyrelsen har godkänt har ställts för
att ersättningen skall betalas tillbaka för den händelse skadan inte
avhjälps inom skälig tid.
Visar inte ägaren inom två månader efter det att ersättningen skulle ha
betalats att han har rätt att få beloppet, eller har ett utbetalat belopp
betalats tillbaka, skall bolaget deponera beloppet hos länsstyrelsen för
utbetalning till den som har rätt till beloppet. Bolaget skall samtidigt
lämna uppgift om en sådan borgenär vars namn och adress har anmälts
hos bolaget och skriftligen underrätta borgenären om depositionen.
3 § Om ett ersättningsbelopp har deponerats hos länsstyrelsen, skall
denna så snart det kan ske sätta ut sammanträde för förhandling om
rättsägares anspråk och beloppets fördelning. Kallelse till sammanträdet
skall genom länsstyrelsens försorg minst fjorton dagar i förväg sändas till
den försäkrade egendomens ägare och till kända borgenärer med säker-
hetsrätt i egendomen, med uppmaning att anmäla anspråk senast vid
sammanträdet. Om det finns särskilda skäl, skall en kungörelse om
sammanträdet minst fjorton dagar i förväg föras in i Post- och Inrikes
Tidningar.
I övrigt skall i fråga om fördelning av ersättningsbeloppet gälla vad
som föreskrivits om fördelning av köpeskilling vid exekutiv försäljning
av egendomen.
4 § Om försäkringsbolaget är ansvarigt för en inträffad skada i för-
hållande till en borgenär med säkerhetsrätt i egendomen men inte mot
egendomens ägare, inträder bolaget i borgenärens rätt i den mån borge-
närens fordran har betalats. Är fordringen intecknad, skall på ansökan av
länsstyrelsen pantbrev eller företagshypoteksbrev för det betalade
beloppet utfärdas med företrädesrätt näst efter ett intecknat belopp på
vilket betalning inte utfallit och överlämnas till bolaget som säkerhet för
dess fordran.
5 § Utfaller vid fördelning av medel betalning på beloppet av pantbrev
eller företagshypoteksbrev, skall sedan fördelningen blivit godkänd eller
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
818
vunnit laga kraft länsstyrelsen genast anmäla det till inskrivningsmyndig-
heten och sända en fördelningslängd dit.
6 § Även om beloppet av en skada som avses i 2 § har fastställts vid
förhandling mellan försäkringstagaren och försäkringsbolaget får en
borgenär med säkerhetsrätt i egendomen hos bolaget begära att skadans
belopp skall, såvitt angår hans rätt, fastställas på det sätt som anges i
försäkringsavtalet. En sådan begäran skall framställas inom en månad
efter det att skadan inträffade eller, om borgenärens namn och adress
anmälts hos bolaget, inom fjorton dagar efter det att borgenären under-
rättats om skadebeloppets fastställande.
Framställs begäran enligt första stycket av flera borgenärer, skall de
gemensamt utse ett ombud att föra talan i saken. Om de inte kommer
överens, skall ombudet utses av länsstyrelsen.
7 § Behörig länsstyrelse enligt denna lag är länsstyrelsen i det län där
säkerhetsrätten är registrerad eller, när så inte har skett, det län där
egendomen fanns vid försäkringsfallet. Om egendomen fanns utomlands,
är länsstyrelsen i Stockholms län behörig.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995, då lagen (1927:79) om
rätt för borgenär till betalning ur ersättning på grund av brandförsäk-
ringsavtal skall upphöra att gälla.
2. Den nya lagen tillämpas på försäkringar som har meddelats eller
förnyats efter ikraftträdandet. På försäkringar som har meddelats före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
819
3
Förslag till lag om tillämpning av bestämmelser i
försäkringsavtalslagen (1994:000) på
grupplivförsäkringar som meddelas av staten
Härigenom föreskrivs följande.
Bestämmelserna i 13 kap., 15–17 kap. samt 19 kap. 5, 9, 11 och 12 §§
försäkringsavtalslagen (1994:000) gäller för grupplivförsäkringar som
meddelas av staten. Vid tillämpning av 15 och 16 kap. och i fråga om
rätten till försäkringsersättning i övrigt anses varje försäkrad som försäk-
ringstagare, såvitt försäkringen gäller på hans liv.
Försäkringsvillkor, som i jämförelse med de i första stycket angivna
bestämmelserna är till nackdel för den försäkrade eller hans rättsinne-
havare, är tillåtna om villkoren har godkänts av en central arbetstagar-
organisation.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. I fråga om försäkringsfall
som har inträffat före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
820
4
Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 5 § äktenskapsbalken skall ha
följande lydelse.
Lydelse enligt
prop. 1992/93:187
Föreslagen lydelse
10 kap.
5 §
Om försäkring eller försäkrings-
belopp som vid försäkringstagarens
död tillfaller en förmånstagare
finns bestämmelser i lagen
(1927:77) om försäkringsavtal.
Om försäkring eller försäkrings-
belopp som vid försäkringstagarens
död tillfaller en förmånstagare
finns bestämmelser i försäkrings-
avtalslagen (1994:000).
Om förmånstagares rätt enligt pensionssparavtal finns bestämmelser i
lagen (1993:000) om individuellt pensionssparande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
821
5
Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 6 § utsökningsbalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 kap.
6 §
Medel, som för särskilt angivet ändamål har anvisats gäldenären av
staten, kommun eller annan menighet eller av samfund, stiftelse eller
inrättning med allmännyttigt syfte eller har samlats in bland allmänheten,
får ej utmätas, om det strider mot det angivna ändamålet.
Sedan medlen har betalats ut, gäller förbudet mot utmätning så länge
de hålls avskilda.
Vad som sägs i första och andra
styckena gäller också begrav-
ningshjälp som tillfaller ett dödsbo
på grund av en försäkring eller en
utfästelse av en arbetsgivare, i den
mån beloppet inte överstiger det
för dödsåret gällande basbeloppet
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
822
6
Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)
Härigenom föreskrivs att sextonde stycket i punkt 1 av anvisningarna
till 31 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Ny ägare till pensionsförsäkring
skall omedelbart underrätta försäk-
ringsgivaren om förvärvet av för-
säkringen. Återköp av pensions-
försäkring får utan hinder av
bestämmelserna i denna lag ske,
om det tekniska återköpsvärdet
uppgår till högst 10
000 kronor
eller om särskilda skäl föreligger
och skattemyndigheten på särskild
ansökan medger det. Bestämmel-
serna i lagen hindrar inte heller
återbetalning enligt 13
kap. 4
§
äktenskapsbalken av försäkrings-
tagarens tillgodohavande.
Ny ägare till pensionsförsäkring
skall omedelbart underrätta försäk-
ringsgivaren om förvärvet av för-
säkringen. Återköp av pensions-
försäkring får utan hinder av
bestämmelserna i denna lag ske,
om det tekniska återköpsvärdet
uppgår till högst 10
000 kronor
eller om särskilda skäl föreligger
och skattemyndigheten på särskild
ansökan medger det. Bestämmel-
serna i lagen hindrar inte heller
återbetalning enligt 13
kap. 4
§
äktenskapsbalken eller 16 kap. 7 §
försäkringsavtalslagen (1994:000)
av försäkringstagarens tillgodo-
havande
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. De nya bestämmelserna gäller även för försäkringar som har teck-
nats före år 1976.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
823
7
Förslag till lag om ändring i lagen (1930:106) om
vissa rättshandlingar till förmån för ofödda
Härigenom föreskrivs att lagen (1930:106) om vissa rättshandlingar till
förmån för ofödda skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Vad i lagen om testamente är
stadgat med avseende å förord-
nande genom testamente till den,
som ej är född eller avlad vid
testaors död, skall äga motsva-
rande tillämpning å förordnande
genom annan rättshandling till
förmån för den, som ej är född eller
avlad vid tiden för förordnandet.
Vad som föreskrivs i 9 kap. 2 §
ärvdabalken om förordnande ge-
nom testamente till den som inte är
född eller avlad vid testators död
gäller också för förordnande
genom en annan rättshandling till
förmån för den som inte är född
eller avlad vid tiden för för-
ordnandet. Om förmånstagarför-
ordnanden gäller dock särskilda
bestämmelser i försäkringsavtals-
lagen (1994:000).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
824
8
Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt
Härigenom föreskrivs att 12, 32, 37 och 59 §§ lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12 §
1
Har någon i enlighet med lagen
(1927:77) om försäkringsavtal in-
satts såsom förmånstagare och
erhåller han vid försäkringstaga-
rens död förfoganderätten över
försäkringen eller, utan att sådan
rätt förvärvas, utbetalning på grund
av försäkringen, skall vad förmåns-
tagaren sålunda bekommer vid
beräknande av arvsskatt anses
såsom arvfallen egendom. Vad nu
sagts skall gälla jämväl vad som
tillfaller någon enligt bestäm-
melserna i 104 § andra stycket
nämnda lag. Hälften av vad som
tillfaller försäkringstagarens make i
egenskap av förmånstagare är fritt
från skatt.
Vidare skall
a) där livförsäkring, som är
kapitalförsäkring men ej livränte-
försäkring, tagits å försäkrings-
tagarens eller hans makes liv samt
den rätt, som på grund av försäk-
ringsavtalet tillkommit endera av
dem, jämlikt 116 § första stycket
lagen om försäkringsavtal icke
kunnat tagas i mät för någonderas
gäld, eller
Om en förmånstagare enligt
försäkringsavtalslagen (1994:000)
vid försäkringstagarens död får
förfoganderätten över försäkringen
eller, utan att någon sådan rätt
förvärvas, utbetalning på grund av
försäkringen, skall vad förmåns-
tagaren sålunda får vid beräknande
av arvsskatt anses som arvfallen
egendom. Vad som nu sagts gäller
också vad som tillfaller någon
enligt 15 kap. 7 § första stycket
försäkringsavtalslagen. Hälften av
vad som tillfaller försäkringstaga-
rens make i egenskap av förmåns-
tagare är fritt från skatt.
Vidare skall
a) där en livförsäkring, som är
kapitalförsäkring men ej livränte-
försäkring, gäller på försäkrings-
tagarens eller hans makes liv samt
den rätt, som på grund av försäk-
ringsavtalet någon av dem har,
enligt försäkringsavtalslagen
(1994:000) inte kunnat tagas i mät
för någonderas skuld, eller
b) där försäkring tagits för
olycksfall eller sjukdom, vid
skattens beräknande från värdet av
vad som tillfallit någon i egenskap
av förmånstagare såsom skattefritt
avräknas ett belopp som motsvarar
sex gånger basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
för det år under vilket skattskyl-
digheten inträdde. Har på grund av
b) där en försäkring tagits för
olycksfall eller sjukdom, vid
skattens beräknande från värdet av
vad som tillfallit någon i egenskap
av förmånstagare såsom skattefritt
avräknas ett belopp som motsvarar
sex gånger basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
för det år under vilket skattskyl-
digheten inträdde. Har på grund av
1
Lydelse enligt prop. 1992/93:187.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
825
förordnande av samma person
förmånstagaren tidigare erhållit
sådant förvärv, som jämlikt 37 §
2 mom. är i beskattningshänseende
likställt med gåva, får likväl från
värdet av vad som inom loppet av
tio år tillfallit förmånstagaren ej
avräknas mer än ett belopp som
motsvarar sex gånger basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring
för det år under vilket skatt-
skyldighet inträdde för det senaste
förvärvet.
ett förordnande av samma person
förmånstagaren tidigare fått ett
sådant förvärv, som enligt 37 §
2 mom. är i beskattningshänseende
likställt med gåva, får likväl från
värdet av vad som inom loppet av
tio år tillfallit förmånstagaren ej
avräknas mer än ett belopp som
motsvarar sex gånger basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring
för det år under vilket skatt-
skyldighet inträdde för det senaste
förvärvet.
Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte- och
kapitalförsäkringsanstalt på en gång tillfaller någon såsom förmånstagare
skall denne anses erhålla på grund av en och samma försäkring, och skall
så anses som om försäkringen tagits vid tiden för den första insättningen
och på villkor att premiebetalning skolat ske i den ordning, vari
insättningarna i anstalten skett eller enligt avtal mellan anstalten och
försäkringstagaren skolat äga rum.
Skattskyldighet enligt första stycket föreligger inte för rätt till pension
som utgår på grund av pensionsförsäkring. Skattskyldighet föreligger inte
heller för rätt till livränta som utgår på grund av annan försäkring än
pensionsförsäkring i den mån vad som på grund av förordnande av
samma person tillfallit den berättigade inte överstiger 2 500 kronor per
år.
Angående vad som förstås med kapitalförsäkring och pensions-
försäkring stadgas i anvisningarna till 31
§ kommunalskattelagen
(1928:370).
Vad i första och andra styckena
här ovan sägs skall, även om
förmånstagarförordnande i enlig-
het med lagen om försäkringsavtal
icke föreligger, äga tillämpning
jämväl i fråga om vad som tillfallit
någon på grund av statens grupp-
livförsäkring eller jämförbar av
kommunal eller enskild arbets-
givare avtalad grupplivförsäkring
eller på grund av sådan förmån från
kommun, som avses i punkt 1
adertonde stycket av anvisningarna
till 31 § kommunalskattelagen.
Vad som sägs i första och andra
styckena gäller också i fråga om
vad som tillfallit någon på grund av
en sådan förmån från en kommun,
som avses i punkt 1 adertonde
stycket av anvisningarna till 31 §
kommunalskattelagen.
Vad som vid en försäkrings-
tagares död tillfaller någon på
grund av förordnande som avser
utländsk försäkring skall vid beräk-
nande av arvsskatt behandlas som
om det hade tillhört boet och
tillagts förmånstagaren genom
testamente. Har försäkringen tagits
Vad som vid en försäkrings-
tagares död tillfaller någon på
grund av ett förordnande som avser
en utländsk försäkring skall vid
beräknande av arvsskatt behandlas
som om det hade tillhört boet och
tillagts förmånstagaren genom ett
testamente. För en kapitalförsäk-
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
826
för olycksfall eller sjukdom eller är
fråga om en sådan försäkring som
– om den inte hade varit utländsk –
skulle ha uppfyllt de förutsätt-
ningar som anges i andra stycket
a), tillämpas bestämmelserna i det
stycket. För rätt till pension på
grund av en utländsk försäkring
som skall behandlas som pensions-
försäkring vid inkomsttaxeringen
föreligger inte skattskyldighet. Vid
övriga förvärv av livränta på grund
av utländsk försäkring tillämpas
bestämmelserna i fjärde stycket
andra meningen.
ring som ej är livränteförsäkring
och som gäller på försäkrings-
tagarens eller hans makes liv och
för en försäkring som tagits för
olycksfall eller sjukdom tillämpas
bestämmelserna i andra stycket.
För rätt till pension på grund av en
utländsk försäkring som skall
behandlas som pensionsförsäkring
vid inkomsttaxeringen föreligger
inte skattskyldighet. Vid övriga
förvärv av livränta på grund av en
utländsk försäkring tillämpas
bestämmelserna i fjärde stycket
andra meningen.
Med utländsk försäkring förstås en försäkring som har meddelats i en
utomlands bedriven försäkringsrörelse.
Skattskyldighet föreligger inte för rätt till pension på grund av
pensionssparavtal enligt 1 kap. 2 § lagen (1993:000) om individuellt
pensionssparande. När behållning på pensionssparkonto skall tas upp
som en tillgång i dödsboet och avskattning skall ske enligt 32 § 1 mom.
första stycket j kommunalskattelagen skall behållningen tas upp till halva
värdet.
32 §
Har efter det beslut meddelats om fastställande av skatt
a) kännedom erhållits om förut icke känt testamente;
b) testamente, förordnande enligt
lagen (1927:77) om försäkrings-
avtal om insättande av förmåns-
tagare eller motsvarande förord-
nande som avser utländsk försäk-
ring, vartill hänsyn tagits vid
skatteärendets prövning, blivit
genom lagakraftvunnen dom helt
eller delvis förklarat ogillt;
b) ett testamente, ett förmåns-
tagarförordnande enligt försäk-
ringsavtalslagen (1994:000) eller
ett motsvarande förordnande som
avser en utländsk försäkring, vartill
hänsyn tagits vid skatteärendets
prövning, blivit genom lagakraft-
vunnen dom helt eller delvis för-
klarat ogillt;
c) genom lagakraftvunnen dom eller eljest blivit bestämt angående
delningen av egendom i dödsbo, där skattens fastställts med ledning av
handling som avses i 15 § 1, 1 a och 2 mom., 15 a § eller 16 §;
d) omständighet inträffat som föranleder tilläggsbouppteckning;
e) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde
föreliggande omständighet, som föranleder, att i deklaration uppgiven
behållning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i
deklarationen angivits;
f) kunskap vunnits om förhållande, som föranleder tillämpning av
19 §;
g) klarhet vunnits om hur arvet slutligen skall fördelas i sådana fall
som avses i 18 §;
h) kunskap vunnits om att sådan delning som avses i 15 § 1 a mom. har
skett;
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
827
och hade, om hänsyn hade tagits till omständighet som nu avses, för
någon lott skatt skolat gäldas utöver vad för lotten beräknats, skall
efterbeskattning ske med sålunda felande belopp.
37 §
1 mom. Gåvoskatt utgår vid köp, byte, lega eller annat sådant avtal, om
av missförhållandet mellan de å ömse sidor utfästa villkor är uppenbart,
att avtalet delvis har egenskap av gåva.
2 mom. Skatt såsom för gåva
utgår för vad som i enlighet med
lagen om försäkringsavtal i annat
fall än i 12 § avses tillfaller någon i
egenskap av förmånstagare.
2 mom. Skatt såsom för gåva
betalas för vad som i enlighet med
försäkringsavtalslagen (1994:000)
i andra fall än som avses i 12 §
tillfaller någon i egenskap av
förmånstagare.
Vid denna beskattning skall bestämmelserna i 12 § andra–femte
styckena tillämpas.
Som gåva beskattas även vad som i annat fall än i 12 § sjunde stycket
avses tillfaller någon på grund av förordnande som avser utländsk
försäkring. Därvid skall bestämmelserna i nämnda stycke tillämpas.
3 mom. Gåvoskatt utgår för utdelning från en allemansfond enligt 18 §
sista stycket lagen (1983:890) om allemanssparande. En sådan utdelning
skall vid tillämpning av denna lag anses utgöra en gåva från fonden.
59 §
Har efter det beslut meddelats om fastställande av skatt
a) kännedom erhållits om förut icke känt testamente;
b) testamente, förordnande enligt
lagen (1927:77) om försäkrings-
avtal om insättande av förmåns-
tagare eller motsvarande förord-
nande som avser utländsk försäk-
ring, vartill hänsyn tagits vid
skatteärendets prövning, blivit
genom lagakraftvunnen dom helt
eller delvis förklarat ogillt;
b) ett testamente, ett förmåns-
tagarförordnande enligt försäk-
ringsavtalslagen (1994:000) eller
ett motsvarande förordnande som
avser en utländsk försäkring vartill
hänsyn tagits vid skatteärendets
prövning, blivit genom lagakraft-
vunnen dom helt eller delvis
förklarat ogillt;
c) genom lagakraftvunnen dom eller eljest blivit bestämt angående
delningen av egendom i dödsbo, där skatten fastställts med ledning av
handling, som avses i 15 § 1, 1 a och 2 mom., 15 a § eller 16 §;
d) omständighet inträffat som föranleder tilläggsbouppteckning;
e) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde
föreliggande omständighet, som föranleder att i deklarationen uppgiven
behållning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i
deklarationen angivits;
f) klarhet vunnits om hur arvet slutligen skall fördelas i sådana fall som
avses i 18 §;
g) genom sådan delning, som enligt 32 § h) föranlett efterbeskattning,
fördelningen av kvarlåtenskapen kommit att avvika från den som legat
till grund för skattens fastställande;
och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, någon
skattskyldig haft att gälda mindre skatt än vad beräknats, skall honom
påförd skatt nedsättas med sålunda för högt beräknat belopp.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
828
Ansökan om återvinning av skatt efter vad nu sagts göres skriftligen
och upptages av den underrätt eller skattemyndighet, som meddelat
beslut i skatteärendet.
l. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Har skattskyldighet inträtt före ikraftträdandet, skall äldre bestäm-
melser tillämpas.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
829
9
Förslag till lag om ändring i lagen (1972:262) om
understödsföreningar
Härigenom föreskrivs att 82 § lagen (1972:262) om understöds-
föreningar skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
82 §
Fordran som på grund av moderskapsförsäkring innestår hos under-
stödsförening får ej utmätas.
Om utmätningsfrihet för kapital-
försäkring, sjukhjälp och pension
finns bestämmelser i lagen
(1927:77) om försäkringsavtal och
i 5 kap. utsökningsbalken.
Om utmätningsfrihet för kapital-
försäkringar, sjukhjälp och pen-
sioner finns bestämmelser i försäk-
ringsavtalslagen (1994:000) och i
5 kap. utsökningsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
830
10
Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1199) om
ersättning från den internationella oljeskadefonden
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1973:1199) om ersättning från den
internationella oljeskadefonden skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §
Belopp som fonden betalat i
ersättning enligt artikel 4 eller som
gottgörelse enligt artikel 5 får
fonden återkräva av person som
avses i 4 § fjärde stycket lagen
(1973:1198) om ansvarighet för
oljeskada till sjöss endast under de
förutsättningar som anges i nämnda
lagrum. I övrigt får fonden åter-
kräva sålunda utgivet belopp av
annan än fartygsägaren eller dennes
garant endast i den utsträckning
som följer av 25 § första stycket
lagen (1927:77) om försäkrings-
avtal.
Belopp som fonden betalat i
ersättning enligt artikel 4 eller som
gottgörelse enligt artikel 5 får
fonden återkräva av person som
avses i 4 § fjärde stycket lagen
(1973:1198) om ansvarighet för
oljeskada till sjöss endast under de
förutsättningar som anges i nämnda
lagrum. I övrigt får fonden åter-
kräva sålunda utgivet belopp av
någon annan än fartygsägaren eller
dennes garant i den utsträckning
som följer av 8 kap. 9 § försäk-
ringsavtalslagen (1994:000).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
831
11
Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410)
Härigenom föreskrivs att 17 § trafikskadelagen (1975:1410) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
17 §
Skadelidandes rätt till trafik-
skadeersättning får, utöver vad som
anges i denna lag, inskränkas
endast på grund av omständighet
som har inträffat efter skade-
händelsen och som enligt lagen
(1927:77) om försäkringsavtal
eller konsumentförsäkringslagen
(1980:38) kan medföra begräns-
ning av försäkringsgivarens skyl-
dighet att utge försäkringsbelopp.
En skadelidandes rätt till trafik-
skadeersättning får, utöver vad som
anges i denna lag, inskränkas
endast på grund av omständighet
som har inträffat efter skade-
händelsen och som enligt försäk-
ringsavtalslagen (1994:000) kan
medföra begränsning av försäk-
ringsgivarens skyldighet att utge
försäkringsbelopp.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
832
12
Förslag till lag om ändring i lagen (1980:1097) om
Svenska skeppshypotekskassan
Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (1980:1097) om Svenska skepps-
hypotekskassan skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
16 §
Styrelsen skall tillse att försäkringsgivaren gentemot kassan förbundit
sig att iaktta att försäkringen inte ändras eller upphör utan kassans
vetskap och att kassan får det rådrum som behövs för att säkerställa sig
före försäkringens upphörande.
I övrigt skall för försäkring som
avses i 14 § gälla sådana bestäm-
melser som föreskrivs i lagen
(1927:77) om försäkringsavtal med
den jämkning som styrelsen finner
påkallad av omständigheterna.
I övrigt skall för en försäkring
som avses i 14 § gälla sådana be-
stämmelser som föreskrivs i för-
säkringsavtalslagen (1994:000) med
den jämkning som styrelsen finner
att omständigheterna kräver.
Denna lag träder i kraft den l januari 1995.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
833
13
Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:612)
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 9 § konkurslagen (1987:612) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 kap.
9 §
Överföring av medel till pensionsstiftelse, som har skett senare än sex
månader före fristdagen och som har medfört att stiftelsen fått överskott
på kapitalet, går åter till belopp motsvarande överskottet. Har över-
föringen skett dessförinnan men senare än ett år eller, när åtgärden
väsentligen har gynnat gäldenären eller närstående till honom, tre år före
fristdagen, går den åter i motsvarande mån, om det inte visas att gälde-
nären efter överföringen hade kvar utmätningsbar egendom som uppen-
bart motsvarade hans skulder.
Överföring till pensionsstiftelse i annat fall än som sägs i första stycket
går åter, om överföringen har skett senare än tre år före fristdagen. Har
överföringen väsentligen gynnat gäldenären eller närstående till honom,
går den också åter, om åtgärden har skett dessförinnan men senare än två
år före fristdagen och det inte visas att gäldenären varken var eller genom
åtgärden blev insolvent.
Överföring av medel till pensionsstiftelse går åter, om överföringen har
skett senare än sex månader före fristdagen. Har överföringen skett
dessförinnan men senare än ett år eller, när åtgärden väsentligen har
gynnat gäldenären eller närstående till honom, tre år före fristdagen, går
den åter, om det inte visas att gäldenären efter överföringen hade kvar
utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.
Om rätt att i särskilda fall åter-
kräva försäkringspremier m.m.
finns det föreskrifter i 117 § lagen
(1927:77) om försäkringsavtal.
Om rätt att i särskilda fall åter-
kräva försäkringspremier m.m.
finns det bestämmelser i 16 kap.
7 § försäkringsavtalslagen (1994:000).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
834
14
Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om
homosexuella sambor
Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor
skall ha följande lydelse.
Lydelse enligt
prop. 1992/93:187
Föreslagen lydelse
Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall
vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser
tillämpas även på de homosexuella samborna:
1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
2. ärvdabalken.
3. jordabalken,
4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken,
5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,
6. 19 § första stycket, punkt 1 nionde stycket och punkt 3 sjunde
stycket av anvisningarna till 31 § samt punkt 3 a av anvisningarna till
33 § kommunalskattelagen (1928:370),
7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
8. 6 § lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden,
9. bostadsrättslagen (1991:614),
10. 9 § rättshjälpslagen (1972:429),
11. lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer,
12. 5 kap. 18 § tredje stycket fas-
tighetsbildningslagen (1979:988),
samt
13. 10 § insiderlagen (1990:1342).
12. 5 kap. 18 § tredje stycket fas-
tighetsbildningslagen (1979:988),
13. 10 § insiderlagen (1990:1342),
samt
14. 4 kap. 8 § första stycket,
15 kap. 6 §, 16 kap. 4 § och 18 kap.
9 § försäkringsavtalslagen (1994:000).
Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara
ogifta, gäller det också de homosexuella samborna.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 8
835
15
Förslag till lag om ändring i lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1989:508) om försäkrings-
mäklare skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12 §
Försäkringsmäklaren skall se till
att uppdragsgivaren får den in-
formation som en försäkringsgivare
enligt 5 § och 6 § första stycket
konsumentförsäkringslagen (1980:38)
är skyldig att lämna i samband med
att en försäkring tecknas.
Försäkringsmäklaren skall se till
att uppdragsgivaren får den infor-
mation som en försäkringsgivare
enligt
försäkringsavtalslagen
(1994:000) är skyldig att lämna i
samband med att en försäkring
tecknas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Prop. 2003/04:150
Bilaga 9
836
Förteckning över remissinstanserna (Ds 1993:39)
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Svea hovrätt,
Malmö tingsrätt, Datainspektionen, Kommerskollegium, Statens Löne-
och Pensionsverk (SPV), Finansinspektionen, Riksskatteverket, Mark-
nadsdomstolen, Konkurrensverket, Konsumentverket, Allmänna rekla-
mationsnämnden, Försäkringsutredningen (Fi 1990:11), Länsstyrelsen i
Malmöhus län, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet,
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Landstings-
förbundet, Svenska Kommunförbundet, Sveriges Försäkringsförbund,
Utländska Försäkringsbolags Förening, Sveriges Ångfartygs Assurans
Förening, Livförsäkringsbolaget LIVIA, ömsesidigt, S-E-Banken
Försäkring, Konsumenternas försäkringsbyrå, Konsumentvägledarnas
förening, Svenska Avdelningen av Association Internationale de Droit
des Assurances (AIDA), Försäkringsjuridiska föreningen, Svenska
Livförsäkringsföreningars Riksförbund, Svenska Aktuarieföreningen,
Sveriges Domareförbund, Sveriges Advokatsamfund, Föreningen
Sveriges kronofogdar, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänste-
männens Centralorganisation (TCO), Svenska Arbetsgivareföreningen
(SAF), Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Handel,
Företagarnas Riksorganisation, Sveriges Köpmannaförbund, Svenska
Bankföreningen, Finansbolagens Förening, Svenska försäkringsmäklares
förening, De Handikappades Riksförbund, Handikappförbundens
Samarbetsorgan, Motormännens Riksförbund, Motorförarnas Helnykter-
hetsförbund, Sveriges Fastighetsägareförbund, Villaägarnas Riksförbund,
Sjöassuradörernas förening, Sveriges Redareförening och dispaschören
Jan Sandström. Yttrande har också kommit in från Försäkringstjänste-
mannaförbundet.
Riksskatteverket har bifogat ett yttrande från Skattemyndigheten i
Göteborgs och Bohus län.
Statens Arbetsgivarverk, Svenska Försäkringsföreningen, Sveriges
Akademikers Centralorganisation (SACO), Lantbrukarnas Riksförbund
och Kooperativa Förbundet (KF) har beretts tillfälle att avge yttrande
men avstått från att yttra sig.
Gällande rätt i vissa länder utanför Norden
av professor Bill W. Dufwa
Tyskland
Den tyska försäkringsavtalslagen, Gesetz über den Versicherungsvertrag (Versicherungsvertragsgesetz, VVG) av den 30 maj 1908, är Europas i dag näst äldsta lag i sitt slag. Lagen är indelad i fem avsnitt. Ett första gäller samtliga försäkringsavtal (§§ 1–48), ett andra skadeförsäkring (§§ 49–158) och ett tredje liv- och sjukförsäkring (§§ 159–178). Det fjärde avsnittet tar sikte på olycksfallsförsäkring (§§ 179–183), medan det femte innehåller slutbestämmelser (§§ 186–194).
Vid sidan av VVG finns speciell lagstiftning som berör försäkringsavtalet. Enstaka bestämmelser i Bürgerliches Gesetzbuch, BGB, gäller också försäkringsavtal, exempelvis de som gäller nyttjanderättshavares skyldighet att hålla sig med försäkring (§§ 1045 f). VVG täcker varken sjö- eller återförsäkring. Sjöförsäkringen är i stället reglerad i Handelsgesetzbuch, HGB (§§ 778–900).
Länge spelade en samling allmänna försäkringsvillkor, Allgemeine Versicherungsbedingungen, en framträdande roll därför att de var godkända av de tyska tillsynsmyndigheterna. Efter försäkringsväsendets avgreglering 1994 har de inte samma betydelse längre, men de uppfattas fortfarande som en viktig rättskälla. Viktiga i sammanhanget är också Allmänna avtalsvillkor, Allgemeine Geschäftsbedingungen, som kanske har mer att säga om försäkringsavtal än om många andra avtal.
Allmänna civilrättsliga regler är tillämpliga. De kommer exempelvis till användning när det gäller avtals ingående eller vid culpa in contrahendo. Vid företagsförsäkring kan det finnas skäl att utnyttja HGB.
Hänvisningar till lagrum nedan avser VVG om inte annat anges. Principen om avtalsfrihet råder som utgångspunkt. Ovillkorligen tvingande bestämmelser är få, låt vara att de under senare år har blivit alltfler. Vanligare är att tvingande regler har karaktär av att vara halvtvingande. En avvikelse från regeln är då tillåten under förutsättning att fördelarna överväger nackdelarna för den enskilde försäkringstagaren.
Avtalsfriheten kan också vara inskränkt genom att det kan föreligga en skyldighet att hålla sig med en försäkring; friheten är då endast bibehållen genom rätten att välja försäkringsbolag. Obligatoriska försäkringar förekommer såsom ansvarsförsäkringar (exempelvis trafikförsäkringen) men också inom områdena för sakförsäkring (och då ej minst brandförsäkring) och olycksfallsförsäkring (exempelvis vid klinisk prövning av läkemedel).
Alla obligatoriska försäkringar är inte underkastade kontraheringstvång. Det finns endast en försäkring som den presumtive försäkringstagaren har en rätt till. Den är den obligatoriska trafikförsäkringen. Här kan försäkringsbolaget inte avböja en begäran om försäkring annat än om försäkringsavtalet skulle innebära att en konflikt med bolagets affärsplan eller om man med hänsyn till tidigare erfarenheter av den presumtive försäkringsatagaren inte kan begära av försäkringsbolaget att ingå försäkringsavtalet. Bolaget blir bundet om det inte inom två veckor skriftligen avslår anbudet eller kommer med ett motbud. Särskilda regler gäller
också för det fallet att den som önskar trafikförsäkring vill täcka en risk som är större än normalt.
Kontraheringstvång kan gälla till förmån för innehavare av hypotek, vare sig det i grunden är fråga om en obligatorisk försäkring eller inte. Hypoteksinnehavare kan framtvinga en brandförsäkring, när denna blivit uppsagd av försäkringsbolaget av olika skäl, däribland exempelvis på grund av försenad betalning av premie.
För ingående av försäkringsavtal gäller den allmänna kontraktsrättens regler. Avtalet kommer till stånd genom anbud och accept, vilka måste stämma överens. Vem som är anbudsgivare och vem som är anbudstagare framgår inte av lagen. I praxis uppfattas den blivande försäkringstagaren normalt som anbudsgivare medan försäkringsbolaget anses vara acceptant. Den förre överlämnar vanligtvis ett ifyllt formulär till bolaget som accepterar anbudet genom att översända försäkringsbrevet. Anbudet binder anbudsgivaren under så lång tid som denne kan räkna med behövs för att ett svar skall inkomma. Försäkringsgivarna tillser emellertid att fristerna blir längre än normalt genom att i formuläret ange bestämda tider vilka brukar vara mellan två till sex veckor. Rättstillämpningen har då och då fått ta ställning till vilken tidslängd som är tillbörlig. När det gäller livförsäkring har en frist på sex veckor inte ansetts vara opassande lång.
Vid brandförsäkring finns en särreglering beträffande avtalsslutet. Den blivande försäkringstagarens anbud utslocknar här två veckor efter avsändandet, om försäkringsbolaget inte antar anbudet. En andra frist kan bestämmas, men sedan går det inte att längre komma ifrån den allmänna kontraktsrättens regler. Syftet med dessa bestämmelser rörande brandförsäkring är att efter fristens utgång ge den potentielle försäkringstagaren möjlighet att inom rimlig tid vända sig till en annan försäkringsgivare utan att riskera att behöva betala dubbla premier. Även vid trafikförsäkring finns en särreglering, nu dock av omvänt slag. Efter tvåveckorsfristen anses avtal slutet om inte försäkringsbolaget agerar.
Liksom i svensk rätt anses orent svar i den tyska kontraktsrätten bli att betrakta som ett nytt anbud. Ett orent svar bestående av en avvikelse i försäkringsbrevet är emellertid enligt § 51 VVG underkastade en billighetsreglering. Det orena svaret anses antaget, om den försäkringsintresserade inte inom en månad har kommit med skriftlig motsägelse och avtalet anses motsvara vad som intagits i försäkringsbrevet. En förutsättning är emellertid att försäkringsbolaget underrättat sin motpart om denna särreglering antingen särskilt eller i försäkringsbrevet. På en punkt kan en avvikelse dock inte utan vidare få denna verkan. Om den blivande försäkringstagarens anbud inte innehåller någon uppgift om premiens storlek och svaret innebär att bolaget vill ha en mer än normalt hög premie, gäller att avtal anses konkludent slutet på normal premienivå.
Avtalsslutet sker enligt den allmänna tyska kontraktsrätten i det ögonblick svaret kommit mottagaren till handa. Detta är början av den ”formella” tiden, medan försäkringstiden eller den ”materiella” tiden, om annat inte avtalats, börjar klockan 12 den dag då den formella tiden börjar. Premiebetalningstiden kallas den ”tekniska” tiden. Parterna sluter ofta provisoriska försäkringsavtal (”vorläufige Deckungszusage”) vilka ger skydd redan före betalningen av den första premien.
En frist som ger en möjlighet för försäkringstagaren att komma ifrån ett försäkringsavtal eller ett anbud kallas i den europeiska försäkringsrättsliga litteraturen en avkylningsperiod. Bakgrunden till en sådan är försäkringsavtalets komplexitet och det behov av skydd för försäkringstagaren som i anledning härav gör sig gällande. För att förhindra denne att vid individuell livförsäkring ingå överilade avtal har den europeiska lagstiftaren uppställt en avkylningsperiod på 14 till 30 dagar inom vilken den nationelle lagstiftaren kan hålla sig. En förutsättning för att avhoppet skall kunna tillåtas är enligt direktivet att försäkringstiden är längre än sex månader.
Den tyske lagstiftaren har emellertid gått längre än så. En generell avkylningsperiod har uppställts till förmån redan för den som önskar en försäkring och därför har lämnat ett anbud till försäkringsbolaget. Återkallande av anbudet kan ske inom 14 dagar efter undertecknande av detsamma. Det förutsätts sålunda att anbudet varit skriftligt och detsamma gäller återkallandet. Avkylningsperioden börjar löpa först när försäkringsbolaget har underrättat försäkringstagaren om denna och den senare skriftligen har bekräftat att han fått denna underrättelse. Endast försäkringsavtal med en försäkringstid överstigande ett år omfattas av dessa regler; avtal på ett år med förlängningsklausul är inte tillräckligt för att regeln skall kunna tillämpas. Om tillräckliga informationer inte har lämnats till försäkringstagaren är han skyddad redan på den grunden, varför bestämmelsen inte täcker det fallet (§ 8 st. 6). Inte heller täcker den företagsförsäkring (§ 8 st. 4–5) eller det fallet att försäkringstagaren har avstått från skyddet. Frågan om den generella avkylningsperioden även täcker anbud lämnade av försäkringsbolaget är omdiskuterad och rättsläget är oklart.
Vid individuell livförsäkring löper avkylningsperioden i tysk rätt 14 dagar efter försäkringsavtalets ingående.
Ingen avkylningsperiod gäller vid försäkringsförhållanden där pensionskassor är inblandade och där arbetsrättsliga bestämmelser tillämpas.
Om annat inte bestämts är varken anbud, accept eller avtal bundna vid någon särskild form. Icke desto mindre brukar skriftlig dokumentation vara det vanliga. Även om skriftform avtalats kan man inte utesluta att muntliga uppgifter av försäkringstagaren till försäkringsbolaget blir giltiga.
Försäkringsbolaget är skyldigt att till försäkringstagaren överlämna ett av bolaget undertecknat dokument, försäkringsbrev, innehållande försäkringsavtalet (§ 3 st. 1). Detta brev har inga konstitutiva verkningar, endast en bevisfunktion.
Reglerna om försäkringstagarens upplysningsplikt kan sammanfattas enligt följande. Försäkringstagaren skall vid ingående av avtalet till försäkringsbolaget uppge alla för honom kända omständigheter som är relevanta för ett riskövertagande. Väsentliga är sådana omständigheter som är ägnade att påverka försäkringsbolagets beslut att över huvud ingå avtalet eller avtalet med det innehåll detta erhållit. En omständighet som bolaget uttryckligen och skriftligen har efterfrågat anses in dubio såsom relevant (§ 16 st. 1). Om i strid med de regler som nu anförts en upplysning om en relevant omständighet har uteblivit, kan försäkringsbolaget träda tillbaka från avtalet. Detsamma gäller, om en relevant omständighet ej har omnämnts på grund av att försäkringstagaren svik-
ligen har undandragit försäkringsbolaget kännedom om omständigheten i fråga (§ 16 st. 2).
Tillbakaträdande är uteslutet när försäkringsbolaget kände till den omständighet varom upplysning ej lämnats eller om upplysningen har uteblivit utan skuld hos försäkringstagaren (§ 16 st. 3).
Försäkringsbolaget kan också träda tillbaka från avtalet, om en oriktig uppgift har lämnats rörande en relevant omständighet. Tillbakaträdandet är uteslutet om oriktigheten var känd för försäkringsbolaget eller den felaktiga uppgiften har lämnats utan skuld hos försäkringstagaren (§ 17).
Särskilda bestämmelser ges om vad som skall gälla när försäkringstagaren anlitar en fullmäktig eller företrädare utan fullmakt. I detta fall skall för rätten till tillbakaträdande ej blott representantens utan även försäkringstagarens kännedom och svek beaktas. Försäkringstagaren kan åberopa att uppgiften i fråga av en väsentlig omständighet uteblivit eller gjorts oriktig utan skuld. Men för framgång krävs att varken representanten eller den han företräder själv har gjort sig skyldiga till någon skuld (§ 19).
Tillbakaträdandet måste ske inom en månad, en frist som börjar löpa vid den tidpunkt då försäkringsbolaget fått kännedom om kränkningen av upplysningsplikten. Båda parter måste återställa mottagna prestationer, såvida lagen inte annorlunda bestämmer såvitt avser premien, och ränta skall betalas från den dag prestationen mottogs (§ 20).
Om tillbakaträdandet äger rum efter försäkringsfallet står försäkringsbolagets plikt att prestera likväl kvar, om den omständighet som upplysningsplikten har kränkt inte har haft något inflytande på försäkringsfallets inträde eller omfattningen av försäkringsbolagets prestation (§ 21).
Det är enligt tysk försäkringsrätt fullt möjligt att teckna en försäkring till förmån för tredje man. När det gäller skadeförsäkring talar VVG om försäkring för främmande räkning (”Versicherung für fremde Rechnung”, §§ 74–80). En sådan definieras som en försäkring som försäkringstagaren tar i eget namn men för annan med eller utan omnämnande av vem denne är (§ 74). Vad som försäkras är ett intresse knutet till annan. Försäkringstagaren behöver ej alls ha något eget intresse i vad som försäkras. Som typiskt exempel brukar anges ansvarsförsäkringen.
Försäkring för främmande räkning har ingenting att göra med det fallet att en försäkring tecknas på uppdrag av annan, exempelvis när en fullmäktig ingår ett försäkringsavtal å huvudmannens vägnar. Vet man väl att försäkringen är tecknad ”för annan” men inte om det är fråga om ett uppdrag eller inte, räknas den i tveksamma fall som tecknad ej av en företrädare utan i eget namn; detta gäller även om tredje man är namngiven (§ 74 st. 2). Utvisar å andra sidan inte omständigheterna att försäkringen är tecknad ”för annan” gäller försäkringen som tagen för egen räkning. Om försäkringen är tecknad ”för den som den angår” (”wen es angeht”) eller kan annars av avtalet antas att det har lämnats obestämt om eget eller annans intresse är försäkrat, skall reglerna om försäkring för främmande räkning tillämpas om det visar sig att ett främmande intresse också är försäkrat (§ 80).
Det är vid försäkring för främmande räkning tredje man som har rättigheterna. Denna rättsställning är dock bräcklig. För att kunna göra gällande sina rättigheter måste tredje man ha ett försäkringsbrev i sin besittning och ett sådant kan endast försäkringstagaren kräva att
försäkringsbolaget lämnar ut (§§ 75 och 76). För att komma någon vart måste sålunda försäkringstagaren och tredje man vara överens. I detta avseende innebär reglerna ett undantag från de i BGB upptagna som gäller avtal för förmån för tredje man. Sådana avtal kräver inte att tredje man har ett godkännande av den som lovat prestera för att kunna utöva sina rättigheter. Lagstiftaren har emellertid velat göra ett undantag vid försäkring. Försäkringsbolaget kan i allt väsentligt hålla sig till försäkringstagaren; härigenom underlättas bolagets arbete. Och försäkringstagaren har i försäkringsbrevet ett påtryckningsmedel i sin hand med vars hjälp han kan genomdriva sina egna anspråk mot tredje man. Frånser man det undantag det här är fråga om, är BGB:s regler om avtal till förmån för tredje man (§§ 328 ff) gällande även vid försäkring för främmande räkning.
Livförsäkring kan tecknas ej blott på eget liv utan även på tredje mans (§ 159 st. 1). Vid dödsfallsförsäkring, tecknad på annans liv, krävs emellertid godkännande av tredje man för att försäkringsavtalet skall bli giltigt. Om tredje man har bristande rättshandlingsförmåga kan en försäkringstagare som företräder honom eller henne ej ge ett sådant godkännande. En förutsättning för att detta krav skall gälla är dock att försäkringsersättningen överstiger de vanliga begravningskostnaderna (§ 159 st. 2). När tredje man är barn till försäkringstagaren behövs ett bifall från barnets sida (via särskild ställföreträdare) endast om bolaget enligt avtalet skall betala försäkringsersättning också för dödsfall som inträffar innan barnet uppnått sitt sjunde levnadsår och om denna ersättning överstiger vanliga begravningskostnader (§ 159 st. 3).
En olycksfallsförsäkring kan tecknas för olyckor som direkt tillfogas tredje man. Vet man inte till vems förmån försäkringen är tecknad, försäkringstagarens eller tredje mans, räknas den som tagen för tredje mans räkning. Enligt VVG skall härvid de regler om försäkring för främmande räkning som uppställs för skadeförsäkring tillämpas (§ 179 st. 2). För att försäkringen skall kunna anses tagen till förmån för försäkringstagaren krävs skriftligt samtycke av tredje man. Om den senare saknar rättshandlingsförmåga kan han inte företrädas av en försäkringstagare som är hans ställföreträdare (§ 179 st. 3). Reglerna om försäkring för främmande räkning, vilka gäller skadeförsäkring (§§ 75– 80), går däremot inte att tillämpa på sjukförsäkring. Om de går att tillämpa på livförsäkring är omstritt.
Särskilda halvtvingande regler har infogats i VVG i den del av lagens andra avsnitt som är gemensam för all skadeförsäkring och som angår ”föryttring av den försäkrade saken” (”Veräusserung der versicherten Sache”). De regler som här uppställs (§§ 69–73) är väsentligen följande. När en sak som är försäkrad överlåts till annan (tredje man) övergår försäkringsskyddet automatiskt till förvärvaren. Denne blir också den som har såväl alla rättigheter som skyldigheter mot försäkringsbolaget. För den premie som gäller tiden efter överlåtelsen svarar såväl försäkringstagaren som tredje man solidariskt. Fordringar mot försäkringsbolaget vilka grundar sig på försäkringsavtalet kan endast göras gällande mot bolaget sedan detta erhållit kännedom om överlåtelsen. De föreskrifter som upptas i §§ 406-408 i BGB och som gäller cession är tillämpliga även vid överlåtelse av försäkrad sak. De nämnda huvudreglerna kompletteras av andra bestämmelser (§§ 70–73), av vilka de
som gäller parternas uppsägningsrätt (§ 70) förtjänar antecknas i detta sammanhang.
Försäkringsbolaget är berättigat att säga upp försäkringen hos tredje man som har en månad på sig att fortsätta utnyttja försäkringen innan den upphör. Bolaget har en månad på sig att göra detta innan försäkringen upphör automatiskt. Fristen räknas från det bolaget fått kännedom om överlåtelsen. Även tredje man har rätt att säga upp försäkringen. En sådan uppsägning kan endast gälla omedelbart eller med utgången av löpande försäkringsperiod. Rätten måste utnyttjas inom en månad efter överlåtelsen. Hade tredje man ingen kännedom om försäkringen har han en månad på sig från det att han fått sådan kännedom. Om försäkringsavtalet sägs upp på den grund som nu diskuteras, har tredje man plikten att betala premien, dock inte utöver den till försäkringsförhållandets slut löpande försäkringsperioden (§ 70).
En rätt att inträda i försäkringstagarens ställe för att uppfylla dennes förpliktelser finns endast vid livförsäkring. Den förutsätter antingen att försäkringsersättning blivit föremål för beslag eller också att utmätning företagits eller ett konkursförfarande inletts mot försäkringstagaren (§ 177).
Direktkrav är endast tillåtet vid den obligatoriska trafikförsäkringen, sålunda ej vid andra obligatoriska ansvarsförsäkringar. Särskilda lagregler som skyddar den skadelidande mot invändningar från försäkringsbolagets sida är uppställda. Befrielse för bolaget att betala ersättning till försäkringstagaren, exempelvis på grund av den senare bristande uppfyllelse av olika förpliktelser, gäller i princip inte mot tredje man.
Anspråk grundade på försäkringsavtal preskriberas efter två år. Vid livförsäkring är preskriptionstiden fem år (§ 12 st. 1). Tillämpningsområdet för dessa preskriptionsfrister är omstritt. Klart är emellertid att de täcker krav på såväl försäkringsersättning som premier. Likaså klart är att reglerna skall tillämpas när det gäller skadeståndskrav mot försäkringsbolaget grundat på avtalet.
Preskriptionstiden börjar löpa med utgången av det år under vilket prestationen är förfallen (§ 12 st. 3). Den första premien liksom engångspremien förfaller omedelbart (§ 35 st. 1), andra premier enligt avtal. Försäkringsersättning förfaller så snart alla förutsättningar för och omfattningen av betalningsskyldigheten är fastställda (§ 11 st. 1). Vid ansvarsförsäkring förfaller betalningen två veckor sedan försäkringstagaren betalat den skadelidande eller efter ett rättskraftigt avgörande i saken (§ 154 st. 1).
Vad nu anförts är emellertid inte tillräckligt när det gäller att fastställa preskriptionstiden. I tysk rätt uppställs en särskild frist inom vilken talan om anspråk grundat på försäkringsavtalet för att vara framgångsrik måste anhängiggöras vid domstol, sedan bolaget har vägrat betala ersättningen. Denna frist är sex månader och börjar löpa först sedan försäkringsbolaget skriftligen har avböjt anspråket med angivande av följderna av att fristen inte respekteras (§ 12 st 3). Fristens allmänna syfte är att tillse att parterna alltid på grundval av ett avslag från försäkringsbolaget oavsett den två- eller femåriga preskriptionstiden och utan risk för brådstörtade beslut skall kunna förhandla och komma fram till väl avvägda beslut. Mera speciellt kan också sägas att sexmånadersfristen förhindrar försäkringsbolaget från att diskutera och förhandla med den försäkrade så länge
att preskriptionstiden går ut. Har bolaget inte gett besked om sin vägran att betala ersättning eller kanske inte ens hört av sig när preskriptionstiden går ut, kan den försäkrade lugnt avvakta. En sexmånadersfrist väntar och detta gäller till och med om den två- eller femåriga fristen för länge sedan gått ut.
Kommer det skriftliga, för den försäkrade negativa beskedet i början av preskriptionstiden, förkortas denna tid. Lämnas beskedet efter den tidpunkt då ett halvår återstår av preskriptionstiden förlängs preskriptionstiden. Enligt det tyska språkbruket ”hämmas” preskriptionen (”ist gehemmt”) (§ 12 st. 2) från anmälan om kravet (stämningsansökan krävs ej) till dess att bolagets skriftliga besked kommit den försäkrade till handa. Man kan också säga att preskriptionen fryses under denna tid och att detta sker oavsett var man befinner sig tidsmässigt i förhållande till den två- eller femåriga fristen. Om försäkringsbolaget inte kan ta slutlig ställning till kravet därför att den försäkrade ej inkommer med av bolaget begärd information räknas en underrättelse till den försäkrade om detta hinder som en frysning av preskriptionen. Frysningstidens början behöver sålunda inte i sista hand vara beroende av hur lång tid försäkringsbolaget anser sig behöva för att ge ett skriftligt negativt besked. Startpunkten kan också hänga på att den försäkrade inte fullbordar sin informationsplikt i sammanhanget (jfr § 11 st. 3); annars skulle den försäkrade kunna skjuta upp denna tidpunkt genom att inte tillhandahålla bolaget erforderligt underlag för ett beslut.
De regler om preskription som uppställs i 12 § är halvtvingande (§ 15a).
Särskilda lagregler om gruppförsäkring saknas. Fenomenet som sådant är emellertid väl känt. För det mesta är det ett förbund med rättskapacitet eller en förening utan sådan kapacitet som ingår detta avtal med ett försäkringsbolag. Exempel är en olycksfallsförsäkring till förmån för de anställdas anhöriga eller den gruppförsäkring som tecknas av en idrottsförening till förmån för sina medlemmar. Det anses vara fråga om ett enda avtal till förmån för de försäkrade och endast ett enda försäkringsbrev utställs. Även om det inte finns lagliga krav på att de försäkrades namn anges, anses detta dock vara önskvärt. Gruppförsäkring anses vara en form av försäkring för annans räkning, åtminstone när det gäller skadeförsäkring. Det är här försäkringstagaren som har alla skyldigheter, ej de försäkrade. De senare har dock samtidigt rättigheterna, däribland att betala premien, när försäkringstagaren inte gör detta, för att behålla försäkringsskyddet.
I juni 2000 tillsattes en kommission med uppgift att reformera den tyska försäkringsavtalsrätten. Kommissionen skall föreslå en lagstiftning som har en ”tidstrogen och överskådlig” utformning.
Storbritannien och Nordirland
Någon allmän försäkringsavtalslag existerar varken i Storbritannien eller Nordirland. Däremot finns i Storbritannien en lag om sjöförsäkring från 1906, Marine Insurance Act, vars regler delvis vunnit allmän tillämpning och som därför gärna ses som en ersättare för en allmän försäkringsavtalslag. På livförsäkringsområdet finns också särskild lagstiftning, i
Storbritannien Life Assurance Act 1774 och i Nordirland Life Insurance (Ireland) Act 1866, men denna har i dag endast marginell betydelse. En och annan försäkringsavtalsrättslig fråga kan också vara behandlad i speciallagstiftningen, exempelvis i Road Traffic Act från 1960.
Avsaknaden av en generell lagstiftning på området kan förefalla märklig mot bakgrund av att London anses ha den mest utvecklade försäkringsmarknaden i världen. Frånvaron av allmänna regler svarar emellertid mot den traditionella brittiska modellen i försäkringsrörelserätten. Man anser att försäkringsverksamhet fungerar bäst utan kontroll och där så mycket som möjligt överlämnas till parterna att avgöra.
I domstols- och försäkringspraxis framträder ofta en påtaglig stränghet mot försäkringstagaren. Hit hör inte minst tillämpningen av grundsatsen att denne måste besitta den yttersta oförvitlighet i sin relation med försäkraren (”uberrimae fidei”).
Vid tillämpningen av försäkringsavtalsrättsliga regler och principer spelar försäkringsverksamheten själv en drivande roll. Standardvillkor har utarbetats i Storbritannien av Association of British Insurers (ABI): Statements of Insurance Policies (GISC). I Nordirland är det Irish Insurance Federation (IIF) som gjort detsamma: Codes of Practice.
Tvingande lagregler är definitivt mer undantag än regel. Principen är att det står parterna fritt att utforma försäkringskontraktet som de själva vill. Ett undantag från denna grundsats föreskriver exempelvis Section 33 Marine Insurance Act, ett lagrum som tar sikte på ett uttryckligt eller underförstått åtagande av försäkringstagaren om att fullgöra någonting eller att inte göra det (”a promissory warranty”); denne har exempelvis garanterat att ett fartyg varit fullt sjövärdigt. I tredje stycket av nämnda lagrum stadgas att ett sådant löfte är en förutsättning för ersättning, vilken ovillkorligen måste efterkommas, och att om detta inte sker försäkringsbolaget är befriat från ansvar från den dag löftesbrottet ägde rum. Detta gäller dock endast såvida inte annat avtalats (”subject to any express provision in the policy”).
Obligatorisk försäkring kan vara påbjuden. I Storbritannien och Nordirland berör plikten två typer av försäkringar, ansvarsförsäkring samt egendomsförsäkring såvitt avser byggnader. Obligatorisk ansvarsförsäkring gäller på trafikskadeområdet och täcker inte enbart personskada utan även sakskada tillfogad tredje man. Arbetsgivare måste genom försäkring skydda sina arbetstagare mot personskada. Försäkringsmäklare skall hålla sig ansvarsförsäkrade. Försäkringsplikt föreskrivs också i några andra mer speciella sammanhang.
Kontraheringstvång strider helt mot den anda som härskar i brittisk och nordirländsk försäkringsavtalsrätt och har därför ingen plats på området. Som ett slag av sådant tvång har visserligen uppfattats några lagregler gällande Storbritannien. Race Relations Act 1976 förbjuder ett försäkringsbolag att vägra försäkring på grund av ras. Samma förbud gäller enligt Sex Discrimination Act 1975 bolag som säger nej till försäkring på grund av kön. Och Disability Discrimination Act 1995 förhindrar försäkringsgivare att vägra försäkring på grund av fysiskt handikapp. Men dessa bestämmelser tvingar inte bolaget att ingå försäkring utan förhindrar det från att vägra försäkring på närmare angiven grund. De kan därför inte sägas innebära kontraheringstvång.
Allmänna kontraktsrättsliga regler gäller. Försäkringsavtalet ingås på vanligt sätt genom anbud och accept. Innan anbudet antagits kan mottagaren när som helst återkalla det. Någon särskild modell för hur avtalsslutet går till vid försäkring existerar inte. Anbudsgivare kan vara både bolag och den som önskar teckna försäkring. Det normala är att den senare som i tysk rätt uppfattas som anbudsgivare, eftersom han eller hon brukar översända ett ifyllt formulär till bolaget. Försäkringsgivaren är normalt anbudsgivare vid kupongförsäkringar (”coupon insurances”): erbjudanden i tidningar eller kopplade till produkter. Avtalet ingås genom att kupongen undertecknas, genom att produkten köps eller genom underrättelse till försäkringsbolaget. Bolaget är också anbudsgivare när det uppmanar försäkringstagaren att förnya försäkringen sedan tiden för denna gått ut; detta brukar ske genom en renewal notice.
Avtalet är slutet när anbudsgivaren fått eller borde ha fått kunskap om accepten. Ett undantag följer av regeln att avtalet anses slutet redan när acceptanten har lagt sitt svar på postlådan (”mail-box-theory”). En förutsättning är att anbud och accept överensstämmer. Minimikrav för att parterna skall anses vara överens är att de har samma uppfattning om den försäkrade risken, avtalets föremål, försäkringsskyddets tidslängd och premiens storlek.
Försäkringstiden framgår av avtalet. Här föreskrivs normalt att försäkringen ej gäller förrän första premien betalats. Om inget avtalats börjar försäkringsskyddet först när försäkringsbevis utställts eller överlämnats. Saknas försäkringsbevis börjar försäkringen gälla efter rimlig tid från avtalsslutet. Eftersom det kan ta tid innan försäkringen på detta vis slutligen kommer till stånd är det inte ovanligt att den som önskar försäkring tecknar försäkring på annat håll för att få temporärt skydd.
Särskilda regler för ingående av avtal gäller när försäkringen har placerats hos Lloyd´s of London. Den som önskar erhålla en försäkring hos denna sammanslutning av försäkringsbolag måste göra det via en försäkringsmäklare som är godtagen av Lloyd´s: en ”Lloyd´s insurance broker”. Denne överlämnar en slip, vari kundens önskemål antecknats, till en underwriter som antecknar härpå till vilken andel han eller hon är beredd att teckna försäkringen. För att få full täckning måste mäklaren ofta gå vidare till andra underwriters. Till slut utställs ett försäkringsbrev av Lloyd´s Policy Signing Office vari de olika underwriters namn framgår. Försäkringsavtalet ingås emellertid individuellt med varje underwriter, nämligen redan när en slip undertecknats.
Liksom i tysk rätt finns även i engelsk en generell avkylningsperiod. Denna är emellertid väsentligt mer begränsad än den tyska motsvarigheten. Den gäller endast vid long term insurances, vilket innebär att perioden i första hand omfattar livförsäkringsavtal (se för Storbritannien Section 76 [1] Insurance Companies Act 1982 och för Nordirland Reg. 45 European Communities [Life Assurance] Framework Regulations 1994). Å andra sidan är ångerrätten mer omfattande i den meningen att den till skillnad mot vad som gäller i Tyskland kan användas även vid företagsförsäkring. Reglerna är olika utformade i Storbritannien och Nordirland.
I Storbritannien görs skillnad mellan EU-avtal och icke EU-avtal. I förra fallet har försäkringsbolaget rätt att verka inom gemenskapen och inom EFTA, och försäkringstagaren har sin vanliga uppehållsort i
Storbritannien. Avkylningsperioden är här 14 dagar som börjar löpa vid någon av två tidpunkter. Den ena är då försäkringsbolaget översänt en statutory notice, vari hänvisas till ångerrätten. Den andra är den dag då försäkringstagaren för första gången har kännedom om såväl avtalet som betalningstiden för den första premien.
Icke EU-avtal kännetecknas av att förutsättningarna för EU-avtal inte är uppfyllda. Avkylningsperioden är här endast tio dagar.
Vid såväl EU-avtal som icke EU-avtal är det tillräckligt för försäkringstagaren att avsända sin ångerförklaring på fristens sista dag. Om försäkringsbolaget har underlåtit att före eller i samband med avtalsslutet överlämna en skriftlig statutory notice med uppgift om avkylningsperioden, börjar inte avkylningsperioden att löpa.
I Nordirland, där ingen skillnad görs mellan EU-avtal och icke EUavtal, har försäkringstagaren sin ångerrätt under 15 dagar, räknat från det att försäkringsbrevet eller en kopia härav överlämnats till försäkringstagaren eller avsänts till en av denne uppgiven adress. Även i Nordirland måste försäkringsbolaget underrätta försäkringstagaren om ångerrättens innehåll. Det måste ske skriftligen och lämnas till försäkringstagaren senast i samband med överlämnandet av försäkringsbrevet. Dessa lagregler, Reg. 45 (3) European Communities (Life Insurance) Frameworks Regulations 1994, konkurrerar med vissa andra uppställda av IIF.
Premier som uppburits måste återställas när försäkringstagaren utnyttjat sin ångerrätt.
Några lagar i Storbritannien uppställer särskilda formkrav vid försäkringsavtal: Section 100 Stamp Act 1891, Section 22 Marine Insurance Act 1906 och Section 147 (1) Road Traffic Act 1988.
Bestämmelsen i Stamp Act innebär att försäkringsbolaget vid livförsäkring måste tillställa försäkringstagaren en stämplad polis (”stamped police”) inom en månad efter avtalsslutet. Försummelse att göra detta innebär visserligen inte att försäkringen blir overksam. Försäkringsbeviset får emellertid inte åberopas som bevis vid domstol.
Stadgandet i Marine Insurance Act går ut på att sjöförsäkringsavtal måste infogas i ett skriftligt försäkringsbrev. Försummelse härav får samma verkningar som när det gäller underlåten stämplad polis vid livförsäkring.
Den angivna lagregeln i Road Traffic Act kräver att försäkringsbolaget överlämnar ett särskilt försäkringscertifikat (”certificate of insurance”) till försäkringstagaren. Avtalet är overksamt innan försäkringstagaren har fått detta dokument.
Parterna kan naturligtvis också komma överens om att en särskild form skall gälla som förutsättning för avtalets giltighet. I Storbritannien finns också särskilda bestämmelser om formkrav i bolagsrätten vilka kan bli gällande även för försäkringsavtal.
Försäkringsbrevet har som allmän regel i engelsk rätt, liksom i tysk, endast bevisverkan. Annorlunda om parterna önskat en annan ordning eller om den är förutsatt i accepten. Marine Insurance Act 1906 föreskriver att försäkringsbrevet måste innehålla försäkringstagarens namn, försäkringsbolagets underskrift och en beskrivning av det försäkrade huvudföremålet. Annars förlorar brevet sin betydelse i bevishänseende. Såväl i Storbritannien som i Nordirland finns liknande krav när det gäller livförsäkring.
Försäkringstagaren har en omfattande upplysningsplikt (”duty of disclosure”). Utgångspunkten är att han eller hon skall uppge alla de omständigheter som är väsentliga för försäkringsavtalet. Vilka detta är avgöras med hjälp av ”prudent-insurer-test”. En omständighet är enligt detta test väsentlig om den kan påverka ett försiktigt försäkringsbolag när det gäller övertagandet av risken eller beräkningen av premien. Det är inte så mycket slutresultatet som räknas. Omständigheten anses väsentlig om den på minsta vis har kunnat inverka på försäkringsbolaget under dess väg mot ett beslut att meddela försäkring. För livförsäkringens del finns i Skottland ett undantag från ”prudent-insurer-test”. Det är en för försäkringstagaren mildare variant, som kallas ”reasonable-assured-test”.
Även om en omständighet är väsentlig räknas den bort om försäkringstagaren varken kände till eller borde ha känt till den. Frågan om upplysningsplikten har kränkts eller inte avgörs på detta vis inte enbart med utgångspunkt i vad som för försäkringsbolaget varit väsentligt eller inte utan ytterst med sikte på vilken insikt försäkringstagaren borde ha haft. Av allt att döma blir det till sist dock fråga om en objektiv bedömning. Det understryks nämligen i doktrinen att försäkringstagarens skuld saknar betydelse i sammanhanget.
Det finns även andra omständigheter som räknas bort trots att de är väsentliga. Sådana är de som försäkringsgivaren känt till eller borde ha känt till eller som är allmänt bekanta eller som i själva verket minskar risken eller som bolaget har avstått från att ta del av. I Storbritannien gäller också att vissa brott som försäkringstagaren begått ej behöver uppges.
Påföljden vid kränkning av upplysningsplikten är att avtalet blir ogiltigt. Samtidigt har försäkringstagaren dock rätt att få tillbaka betalda premier. En uppsåtlig kränkning ger dock ingen rätt till återbetalning.
Duty of disclosure har getts stor uppmärksamhet i ABI och i IIF. Enligt dessa skall försäkringsbolaget uppmärksamma försäkringstagaren på den stränga påföljden som väntar vid kränkning av upplysningsplikten och samtidigt förklara vilka omständigheter som anses väsentliga i den bedömning som sker enligt ovan. Försäkringstagaren måste informeras om att han eller hon vid tveksamhet i frågan om en omständighet är väsentlig eller inte måste uppge densamma. Det föreskrivs också att försäkringsbolaget i det formulär som försäkringstagaren skriver under skall ange vilka omständigheter som vanligtvis anses vara väsentliga genom att formulera om dem till klara frågor. Frågor som kräver ett vetande som försäkringstagaren rimligtvis inte kan anses ha får över huvud inte ställas. Om det sker saknar bolaget rätt att på denna grund vägra utbetalning av försäkringsersättning. Även i regelverket GISC förpliktas medlemmar som anslutit sig därtill att informera försäkringstagaren om hans upplysningsplikt liksom om konsekvenser av att bryta mot plikten.
Även allmänna kontraktsrättsliga regler kan bli tillämpliga i sammanhanget. Dessa rymmer ej blott regler om the duty of disclosure utan även sådana som gäller duty not to misrepresent.
Till skillnad mot vad som gäller i både tysk och fransk försäkringsrätt är huvudprincipen att man endast kan försäkra sina egna intressen, ej tredje mans. Vid skadeförsäkring finns två undantag. Det ena är att försäkringsbolaget avstår från att ge försäkringstagaren ett skydd som i
stället överflyttas till tredje man. Här är försäkringstagaren fortfarande den till vilken utbetalning av ersättning skall ske men försäkringstagaren har en skyldighet att överlåta försäkringsersättningen till tredje man. Det andra undantaget är att tredje man helt enkelt vid sidan av försäkringstagaren anses ha ett eget försäkringsbart intresse, knutet till försäkringstagarens intresse. Även här gäller att försäkringstagaren är den som mottar ersättningen men samtidigt har en plikt att vidarebefordra denna till tredje man.
Något undantag finns inte vid livförsäkring. Endast det egna försäkringsbara intresset går det att i sammanhanget förfoga över. Att till sin egen fördel ta en försäkring på tredje mans liv är därför endast möjligt om tredje man är en person som försäkringstagaren är ekonomiskt beroende av. Då finns nämligen ett eget försäkringsbart intresse.
Vem som skall erhålla försäkringsbrevet eller vem som skall betala premien är oklart. Det antas allmänt dock att vanliga regler blir tillämpliga, innebärande att det är försäkringstagaren som i båda dessa hänseenden är försäkringsbolagets motpart.
Någon rätt för tredje man att inträda i försäkringsförhållandet på samma sätt som sker i tysk rätt vid försäkringstagarens försämrade ekonomiska läge och som i fransk rätt gäller av sig självt finns i engelsk och nordirländsk rätt endast om såväl försäkringsbolag som försäkringstagare accepterar ett sådant inträde (”voluntary assignment”). Vid försäkringstagarens död eller konkurs kommer andra in i bilden men endast som representanter för andra intressenter. Det är fortfarande försäkringstagaren som är bolagets motpart.
Läran om ”privity of contract” gäller, vilket innebär att endast kontraktsparterna kan åberopa rättigheter i anledning av kontraktet. Tredje man kan alltså inte göra gällande någon rätt härledd från försäkringsavtalet. I två fall är detta dock möjligt. Det ena är när rätten kan stödja sig på ett avtal, det andra när den är grundad på lag.
Direktkrav mot ansvarsförsäkringsbolag är generellt tillåtna i Storbritannien och Nordirland vid den obligatoriska trafikförsäkringen. Möjligheter att göra invändning mot tredje man är inte stora i Storbritannien och än mindre i Nordirland. I båda dessa länder finns också direktkrav vid försäkringstagarens konkurs. I England och Wales finns härjämte direktkrav realiserat beträffande brandförsäkring. Tredje man kan sålunda enligt Section 83 Fires Prevention (Metropolis) Act 1774 med framgång kräva att försäkringsersättningen används till återställande av den genom brand skadad fastigheten. En förutsättning är att tredje man har ett försäkringsbart intresse i fastigheten och att försäkringsbolaget i och för sig är förpliktat att utge ersättning till försäkringstagaren. Samma invändningar som försäkringsgivaren kan rikta mot försäkringstagaren kan han utnyttja mot tredje man.
Några särskilda försäkringsavtalsrättsliga regler om preskription (”limitation”) finns varken i Storbritannien eller på Nordirland. Man blir hänvisad till allmänna avtalsrättsliga regler och grundsatser. Detta innebär att man får skilja mellan preskription som grundar sig på lag (”statutory limitation”) och sådana som vilar på skälighet (”equitable limitation”).
I förra fallet blir Limitation Act 1980 tillämplig för England och Wales, Prescription and Limitation (Scotland) Act 1973 för Skottland
och Statute of Limitations 1957 för Nordirland. Härav framgår att alla kontraktsrättsliga krav är underkastade preskription utom i skotsk rätt, där endast skadestånd som utgår på grund av personskada eller integritetskränkning preskriberas.
Preskriptionstiden är i England, Wales och Nordirland sex år för ”simple contracts”, tolv år för ”contracts under seal”. Med de förra avses i princip alla kontrakt (muntliga eller skriftliga), medan de senare avser med namn förseglade skriftliga kontrakt vilka egentligen har med gåva att göra men som i alla former kan förekomma som försäkringsavtal. Undantag gäller för skadestånd vid personskada eller integritetskränkning, där fristen alltid är tre år. Reglerna är dispositiva. En i försäkringspraxis vanlig frist är ett år. I Skottland är preskriptionstiden för de fall där frågan aktualiseras tre år.
Tiden börjar i England, Wales och Nordirland löpa när det uppstår en ”cause of action”. Detta är tidpunkten då alla de omständigheter föreligger vilka måste styrkas för ett framgångsrikt krav, något som anses vara detsamma som att ett försäkringsfall föreligger. Vid ansvarsförsäkring anses tidpunkten vara den då omfattningen av försäkringstagarens skadeståndsansvar mot den skadelidande är fastställt, exempelvis genom dom. Preskriptionsfristen börjar löpa oberoende av försäkringstagarens kännedom om olika fakta av betydelse i sammanhanget.
I skotsk rätt börjar den treåriga tiden att löpa då personskadan eller integritetskränkningen ägde rum, vid underlåtenhet eller fortsatt handlande när detta moment upphör. Om den skadeståndsskyldige inte var medveten om att ett skadestånd var berättigat och att detta berodde på dennes handling eller underlåtenhet börjar fristen att löpa först när detta stod klart för honom eller henne eller rimligtvis borde ha gjort det.
Vid ”equitable limitation” finns ingen särskild preskriptionsfrist. Preskription sker när det skulle vara obilligt mot den som kravet riktas mot att tillåta detsamma. Skälighetsbedömningen beaktar särskilt förhållandena hos fordringsägaren. Preskription inträder om kravet inte har framställts i rimlig tid och om detta har skadat motparten .
Såväl i Storbritannien som på Nordirland är den allmänna avtalsrättens huvudregel att när klockan väl har satt i gång, den inte stannar förrän preskriptionstiden har gått ut. Frysning av preskription existerar i regel inte. För Storbritanniens del gäller dock några undantag från denna regel vilka visserligen är speciella men ändock kan tänkas få betydelse om en försäkring finns med i bilden. Hit hör att tiden mellan ett skiljeförfarandes inledning och en domstols upphävande av skiljeutslag räknas bort när det gäller preskriptionstidens längd (Arbitration Act 1996) och att preskriptionstid i skotsk rätt inte börjar räknas förrän innehavaren av ett anspråk blivit myndig (Prescription and Limitation (Scotland) Act 1973).
När det gäller liv- och olycksfallsförsäkring är gruppförsäkring vanlig såväl i Storbritannien som i Nordirland. Några särskilda lagregler som reglerar dessa finns inte. Alla rättigheter och skyldigheter måste utläsas ur gruppförsäkringsavtalet. För försäkringsbrevet, som normalt kräver ett angivande av försäkringstagarnas namn enligt vad nyss framgått, gäller enligt Section 50 (1) Insurance Companies Amendment Act 1973 att det är tillräckligt om kretsen av berättigade när som helst kan fastställas. Allmänna regler om försäkringsbart intresse tillämpas. Frågor rörande de
försäkrades plikter och information har inte blivit föremål för diskussion, varken i Storbritannien eller i Nordirland.
Frankrike
De allmänna kontraktsrättsliga reglerna i den allmänna franska civillagen, Code civil från 1804, är i princip också tillämpliga på försäkringsavtalet. Särskilt omnämns detta avtal dock endast i ett sammanhang. Det sker i samband med klassificeringen av olika kontrakt. Artikel 1964, inledningen till ett avsnitt i Code civil som behandlar riskavtal (”des contrats aléatoires”), föreskriver väsentligen att sådana avtal karakteriseras av att de gäller en oviss händelse (”un événement incertain”). I den uppräkning av exempel på sådana kontrakt som lagstiftaren har gjort i artikeln intar försäkringsavtalet den första platsen; till de övriga kontakten hör de som gäller spel, vad och livränta.
Code civils tystnad såvitt försäkringsavtal hade att göra med inställning till försäkring över huvud i Frankrike vid lagens tillkomst. Liksom lån ansågs försäkring innebära något äventyrligt. Härmed blandades idén att det rörde sig om något omoraliskt. Särskilt inställningen till livförsäkring gav uttryck härför. Människan kunde inte bli föremål för ett pris och varken hennes liv eller hennes död var underkastad det kommersiella livets lagar. Undantag gällde slavar som var saker och därför kunde omfattas av en livförsäkring.
Under 1900-talets andra decennium blev behovet av en särskild försäkringsavtalslag starkt framträdande. Lagstiftaren ingrep. Med en lag av den 13 juli 1930 om försäkringsavtal fick Frankrike för första gången ett enhetligt lagverk angående försäkringsavtal. Denna franska lag reformerades emellertid gång på gång. 1976 hade man kommit till en gräns. Lagens bestämmelser hade blivit så många och disparata att det ansågs lämpligare att strukturera om dem och placera dem i en Code des assurances (C. ass.). Det lär framför allt ha varit i samband med implementeringen av 1973 års första skadeförsäkringsdirektiv som detta behov framstod som tydligast.
För att lättare hitta i den franska lagstiftningsfloran på området skiljs i C. ass. mellan lagar, förordningar och tillämpningsföreskrifter. C. ass. är på detta vis indelad i tre delar. I den första (Première partie; Législative, förkortad L.) återfinns lagarna, i den andra förordningarna (Deuxième partie; Réglementaire, förkortad R.) och i den tredje tillämpningsföreskrifterna (Troisième partie; Arrêtés, förkortad A.). Envar av dessa delar innehåller fem böcker. Den första angår försäkringsavtal, den andra obligatoriska försäkringar, den tredje försäkringsrörelse i allmänhet, den fjärde allmänna försäkringsorganisationer och speciella system och den femte agenter, mäklare och andra försäkringens mellanmän. Varje bok sönderfaller i titlar (titres), kapitel (chapitres) och sektioner (sections). Den första boken har nio titlar, den andra fem, den tredje sex, den fjärde fyra och den femte tre.
De centrala reglerna i de första, andra och tredje titlarna av den första boken av C. ass. är som regel tvingande enligt art. L. 111-2. I dessa titlar finns emellertid också dispositiva regler (parterna har getts ”une simple faculté”). Vilka dessa bestämmelser är framgår för tydlighets skull också
av L. 111-2, där de har räknats upp. Avvikelser från dem som försäkringsbolag accepterar och som är till den försäkrades förmån är av olika slag. Det kan exempelvis vara fråga om att avstå från eljest stränga rättsföljder eller att låta försäkringen täcka risker som enligt C.ass. rätteligen skulle ligga på den försäkrade. Den franska motsvarigheten till Finansinspektionen (La Commission de contrôle des assurances) har genom art. L. 111-4 tillerkänts rätten att föreskriva användningen av typklausuler (”clauses types”).
Av förarbetena till 1930 års lag kan delvis utläsas att försäkringsbolaget skulle ha rätten att avvika från de tvingande reglerna i C.ass. om det blott var till den försäkrades förmån. Detta undantag har dock ifrågasatts då det inte har beretts någon plats i lagen. Och la Cour de cassation har i ett avgörande 1964 förklarat att en förlängning av preskriptionsfristen, till fördel för den försäkrade, inte kunde göras gällande. Något säker slutsats om rättsläget kan sålunda inte dras. På det hela taget måste det betecknas som oklart.
Få länder om ens något land kan uppvisa så många obligatoriska försäkringar som Frankrike. Nära nog etthundra sådana finns. De flesta är ansvarsförsäkringar.
Principen är att ett ingrepp i avtalsfriheten kräver lag. Omkring hälften av alla försäkringar av detta slag är också införda genom lagstiftning. Enligt den franska motsvarigheten till Regeringsrätten (le Conseil d´État) kan myndigheterna dock införa obligatorisk försäkring under vissa särskilt angivna förutsättningar.
När obligatorisk försäkring är ålagd, måste försäkringsavtalet ingås senast när verksamheten i fråga startar. Det är dock i vissa fall tillåtet att ingå avtalet även efter starten.
De föreskrifter som är uppställda i lag eller av myndighet för en obligatorisk försäkring anger vilka risker som åtminstone måste täckas. Omfattningen av försäkringsskyddet kan emellertid också i viss utsträckning vara överlämnad till parterna att avgöra. I vissa fall kan yrkesorganisationer ha rätt att bestämma vilka minsta försäkringsbelopp som skall gälla. De bestämmelser som uppställs av lagstiftaren eller av myndighet när det gäller obligatorisk försäkring är tvingande och kan därför inte frångås genom avtal. Vissa försäkringar kräver självrisk. Andra gör inte det, ett förhållande som uppfattats som problematiskt med tanke på principen om fria tjänster inom unionen.
Bevis om att försäkringsavtal av nu diskuterat slag träffats måste förebringas och i normalfallet inlämnas till behörig myndighet (”attestation d´assurance”). Underlåtenhet att teckna obligatorisk försäkring sanktioneras såväl civilrättsligt som straffrättsligt.
Principen är att kontraheringstvång inte är acceptabelt. I de många fall där någon i Frankrike har en skyldighet att teckna försäkring finns sålunda ingen korresponderande plikt för försäkringsbolag att meddela försäkringen. Undantagsvis finns det dock en sådan plikt. Hit hör den obligatoriska trafikförsäkringen. För att framtvinga försäkringsskydd är här en särskild procedur påbjuden, där ansvaret i sista hand ligger hos motsvarigheten till den svenska Trafikförsäkringsföreningen, le Bureau Central de Tarification.
Försäkringsavtalet är ett konsensualavtal. Enligt en uppfattning kan parterna komma överens om att en särskild form skall gälla men
riktigheten av denna åsikt är bestridd. Som framgått tillämpas på avtalet de allmänna kontraktsrättsliga regler som kan utläsas ur Code civil. Härjämte är även de principer och grundsatser som utvecklats i rättspraxis tillämpliga på försäkringsavtalet. I normalfallet är det – liksom i Tyskland, Storbritannien och Nordirland – den som önskar försäkring som uppfattas som anbudsgivare. Han eller hon brukar fylla i ett särskilt frågeformulär. Detta uppfattas som en offert (”une proposition d´assurance”) men endast under förutsättning att formuläret innehåller alla väsentliga uppgifter angående den försäkrade risken, det önskade skyddet och premien. Försäkringsbolagets accept anses ske genom utlämnandet av försäkringsbrevet. Någon underskrift av försäkringstagaren eller hans representant behövs inte. Användningen av frågeformulär omfattas inte av några tvingande föreskrifter. Sanningen är att ett anbud om försäkring kan vara formlöst och detsamma gäller svaret.
Skulle offerten vara otillräcklig blir i stället det översända försäkringsbrevet att uppfatta som offert till vilken den som önskat försäkringen har att ta ställning. Reklam och annonser om försäkringar har i rättspraxis sedan sextiotalet principiellt tillerkänts verkan som anbud lämnade av försäkringsbolaget. Den som ansöker om försäkring är inte bunden vid sin ansökan under skälig tid utan kan ta tillbaka sin ansökan innan försäkringsbrevet utlämnats. I likhet med svensk rätt måste anbud och accept överensstämma och oren accept är att betrakta som nytt anbud. Passivitet från bolagets sida sedan det ifyllda frågeformuläret mottagits har ingen rättslig verkan. Undantag från denna princip gäller vid vissa obligatoriska försäkringar. Försäkringsavtalet sluts i det ögonblick försäkringsbolaget översänder sin accept. När accepten mottas har ingen betydelse i sammanhanget. Underskrift av försäkringsbrevet eller inbetalning av första premien saknar också betydelse. I praxis lär försäkringsbolagen ofta göra gällande att avtal inte är slutet förrän båda parter undertecknat försäkringsbrevet, en ståndpunkt vars rättsliga giltighet dock har ifrågasatts. Huvudregeln är att försäkringsskyddet inträder med avtalet men det är tillåtet att skjuta upp försäkringstidens början.
Av art. L. 112-2 framgår att försäkringsbolaget skall tillhandahålla försäkringstagaren försäkringsbrevet och av art. L. 112-3 att försäkringsavtalet skall vara skriftligt. Det är här emellertid inte fråga om annat än bevisregler. En av båda parter undertecknad försäkringsbrev anses vara det perfekta bevismedlet. I art. L. 112-4 uppräknas vilka uppgifter som måste vara upptagna i försäkringsbrevet; härtill kommande uppgifter för livförsäkring anges i art. L. 132-5. I det förra lagrummet fastslås också principen att försäkringsbrev som föreskriver ogiltighet, förverkande eller uteslutning inte är giltiga annat än om föreskrifterna härom är mycket tydligt angivna.
Någon avkylningsperiod för alla försäkringar existerar lika litet i fransk försäkringsavtalsrätt som i allmän fransk avtalsrätt (art. L. 1134 st. 2 Code civil). Den i den europeiska gemenskapslagstiftningen föreskrivna ångerrätten vid individuell livförsäkring gäller i Frankrike endast för försäkringar med en försäkringstid som överstiger två månader (art. L. 132-5-1 st. 1 C. ass.). Tidsfristen är 30 dagar och börjar räknas från betalningen av första premien. Juridiska personer saknar ångerrätten (art. L. 132-5-1).
För att utöva ångerrätten uppställs flera förutsättningar. Den som undertecknat ett förslag till livförsäkring eller ett försäkringsavtal för sådan försäkring skall sända ett rekommenderat brev till bolaget vari hemställs om tillbakaträdande och om bekräftelse av mottagandet av detta besked (art. L. 132-5-1 st. 1). Förslaget till försäkring liksom avtalet skall innehålla ett förslag till dokument avsett att underlätta utövandet av ångerrätten. Dokumentet skall i förekommande fall innehålla återköpsvärdet av åtminstone slutet av envar av de första åtta månaderna av försäkringstiden. Bolaget skall dessutom mot mottagningskvitto översända information rörande dels kontraktets väsentliga delar, dels villkoren för att utöva ångerrätten, dels vad som händer med försäkringen när försäkringstagaren utnyttjar denna rätt. Endast ett fullständigt uppfyllande av dessa skyldigheter får avkylningsperioden att börja löpa.
Formkrav saknas. Försäkringsavtalet är ett konsensualavtal. Beträffande försäkringstagarens upplysningsplikt föreskriver C. ass. (art. L. 113-2 punkten 2) kort och gott att exakt svar skall lämnas på av försäkringsgivaren ställda frågor rörande omständigheter som till sin natur är sådana som bolaget måste känna till för att rätt kunna värdera den risk som tas. I särklass ställs liksom i tysk rätt förtigande eller oriktig uppgift som skett uppsåtligen Om ett sådant handlande har förändrat föremålet för risken eller minskat bolagets förmåga att bedöma denna gäller, oberoende av andra ogiltighetsgrunder, att försäkringsavtalet är ogiltigt och detta även om den risk som förtigits eller förvanskats inte har haft något inflytande på försäkringsfallet. För alla försäkringar utom livförsäkringar gäller att premier som betalats förblir hos försäkringsbolaget som dessutom har rätt till förfallna premier (art. L. 113-8).
Övriga fall av förtigande och oriktiga uppgifter medför inte att försäkringsavtalet blir ogiltigt. Om de upptäcks före försäkringsfallet har försäkringsgivaren två möjligheter. Antingen kan kontraktet vidhållas men till en högre premie, godkänd av försäkringstagaren, eller också kan kontraktet hävas inom tio dagar sedan försäkringstagaren mottagit ett meddelande härom genom ett rekommenderat brev; i detta fall skall den del av premien återställas som betalats för tid under vilken försäkringen inte gäller. Om kränkningen av upplysningsplikten inte upptäcks förrän efter försäkringsfallet skall försäkringsersättningen minskas i det förhållande som betalda premier står till de som skulle ha gällt om risken hade blivit fullständigt angiven (art. L. 113-9).
Så långt är reglerna tvingande. I försäkringar där premien har minskats på grund av lön, antalet personer eller saker som försäkringen täcker är det däremot uttryckligen tillåtet att stipulera att försäkringstagaren vid varje kränkning av upplysningsplikten måste betala utöver premien en särskild ersättning som ej får överstiga 50 % av den premie som skulle ha betalats om allt gått rätt till. Det är också tillåtet att bestämma att försäkringsbolaget skall ha en rätt repetera de betalda försäkringsfallen om kränkningen är bedräglig; detta gäller oavsett den betalning av ersättning som nyss nämnts (art. L. 113-10).
Tredje man har generellt sett en bättre ställning i fransk försäkringsavtalsrätt än i något annat rättssystem.
Art. L. 112-1 skiljer mellan två fall av försäkring för främmande räkning (”assurance pour compte”). I det ena är tredje man känd vid avtalets ingående (”assurance pour compte d´une personne déteminée”), i det
andra behöver tredje man inte vara det, försäkringen gäller ”för den som den angår” (”pour le compte de qui il appartiendra”). Vid den senare formen av försäkring gäller huvudsakligen följande. Försäkringen gäller till förmån ej blott för tredje man utan i princip även för försäkringstagaren. Vid avtalets ingående behöver varken tredje man eller dennes intresse vara känt. I försäkringsavtalet behöver över huvud ej vara utsagt att det är fråga om en försäkring för den som den angår. Detta kan nämligen framgå av omständigheterna. I olikhet med vad som gäller i tysk rätt täcker dessa regler, uppställda i art. L. 112-1 och avseende försäkring för främmande räkning, såväl skade- som personförsäkring.
Om den som fått disponera en sak utan att äga den tecknar en försäkring för främmande räkning såvitt avser saken kan det vara fråga om en ansvarsförsäkring, en sakförsäkring eller bådadera. Det är en ansvarsförsäkring om försäkringstagaren har ett ansvar för saken mot ägaren. Annars blir det fråga om en sakförsäkring. Under vissa omständigheter kan det också bli så att såväl en ansvars- som en egendomsförsäkring anses föreligga. Hela frågan avgörs med hänsyn till vilket det försäkringsbara intresset är.
Vid försäkring för främmande räkning är det försäkringstagaren, ej tredje man, som har all skyldigheter mot försäkringsbolaget. Detta gäller inte minst premiebetalningen (art. L. 112-1 st. 3). Endast försäkringstagaren är också mottagare av försäkringsbrevet. Regler om tredje mans inträde i försäkringsförhållandet när försäkringstagarens ekonomiska situation blir prekär, vilka finns i tysk rätt, behövs inte i fransk rätt därför att tredje mans rätt ändock är skyddad mot försäkringstagarens borgenärer. Det är vid livförsäkring också uttryckligen lagfäst att tredje man har rätt att betala premien för att behålla sina rättigheter vid utebliven premiebetalning (art. L. 132-19). Tredje man har rätt att vända sig direkt mot försäkringsbolaget och omvänt kan bolaget vända sig direkt mot tredje man; invändningar som kan riktas mot försäkringstagaren är giltiga också mot tredje man.
De rättsliga principer som styr försäkring för främmande räkning är trots vissa olikheter ändock i många avseenden desamma som i den tyska rätten. På det hela taget förefaller dock den franske lagstiftaren mera välvilligt inställd till försäkring av tredje mans intresse än den tyske.
Vid dödsfall eller överlåtelse av försäkrad sak fortsätter försäkringen att gälla till förmån för arvingarna eller förvärvaren. Dessa senare övertar emellertid samtidigt de skyldigheter som försäkringstagaren hade mot försäkringsbolaget enligt försäkringsavtalet. Försäkringsbolag, arvingar eller förvärvare är inte förpliktade att behålla försäkringen. De har alla rätt att häva avtalet, försäkringsbolaget inom tre månader från den dag tredje man hemställt hos bolaget om att få överta försäkringsbrevet i sitt namn. Vid överlåtelse av den försäkrade saken svarar försäkringstagaren för premier som förfallit men blir befriad från framtida premier i det ögonblick han har underrättat försäkringsbolaget om överlåtelsen genom rekommenderat brev (art. L. 121-10). Dessa regler är ej tillämpliga på överlåtelse av motorfordon, där i stället särskilda regler gäller. Enligt dessa upphör försäkringsavtalet att gälla vid midnatt samma dag som överlåtelsen ägt rum. Såväl överlåtaren som försäkringsbolaget kan häva avtalet med tio dagars varsel. Om hävning ej sker och om bolaget och den nye ägaren inte kommit överens om att försäkringen skall fortsätta
att gälla upphör avtalet efter sex månader räknat från överlåtelsen (art. L. 121-11).
Att låta en livförsäkring tillfalla en förmånstagare är inte detsamma som försäkring för främmande räkning. Här gäller i stället särskilda regler om avtal för annan (”stipulation pour autrui”) givna i Code civil.
Art. L. 132-1 st. 1 fastslår att en livförsäkring kan tecknas lika väl på eget liv som på en annans. Vid försäkring för dödsfall av denna art gäller liksom i tysk rätt dock att tredje mans skriftliga medgivande krävs. Samtycket måste täcka det försäkrade kapital- eller livräntebeloppet (art. L. 132-2). Särskilda regler uppställs liksom i tysk rätt om förbud mot dödsfallsförsäkring tecknad av annan på barn som är yngre än tolv år liksom på omyndiga och sinnessjuka (art. L. 132-3 och 132-4).
Direktkrav mot ansvarsförsäkringsgivare kan riktas inte bara av de skadelidande utan även av deras rättsinnehavare eller representanter. Även andra skadeståndsskyldiga än försäkringstagaren kan rikta ett krav av detta slag, nämligen såvitt avser regresskrav. Försäkringsbolaget kan med framgång rikta samma invändningar mot den skadelidande som det kunnat göra mot försäkringstagaren. Det kan exempelvis invända att fordringen är preskriberad, att försäkringsfallet ej täcks av villkoren eller att försäkringsskyddet upphört på grund av utebliven premiebetalning. Invändningar som har att göra med omständigheter som inträffat efter skadetillfället har dock ingen verkan. Att den skadelidande ej tillkännagett den skadeståndsskyldige sitt krav mot försäkringsbolaget saknar enligt rättspraxis betydelse.
Preskription av anspråk grundade på försäkringsavtalet inträder efter två år (art. L. 114-1 st. 1). Det är fråga om en tvingande frist; den kan varken förkortas eller förlängas. Däremot kan försäkringsbolaget efter preskription avstå från att åberopa preskription och detta kan ske även genom ett underförstått handlande. Särskilda regler gäller för liv- och olycksfallsförsäkring. Vid livförsäkring preskriberas anspråken efter tio år, om annan person är insatt som förmånstagare. Motsvarande gäller för olycksfallsförsäkring vid dödsfall (art. L. 114 - 1 st. 4).
Dessa bestämmelser gäller inte för ömsesidiga försäkringsbolag (”des mutuelles”), som har rätt att själva bestämma vilka frister som skall gälla.
Preskriptionsfristen börjar räknas från och med dagen efter försäkringsfallet. Tre undantag finns från denna regel. Det första aktualiseras när försäkringstagaren inte har anmält försäkringsfallet eller har gjort det men på ett oriktigt eller oklart sätt. Preskriptionstiden börjar då inte att räknas förrän i och med att försäkringsbolaget har fått kännedom om försäkringsfallet (art. L. 114-1 st. 2); försäkringsagents kännedom tillräknas bolaget. Det andra och det tredje undantaget gäller ansvarsförsäkring. Enligt det andra räknas tiden först när berörda parter har fått kännedom om skadan, men en förutsättning är att den som på detta vis vill flytta fram preskriptionstidens inträde kan styrka sin tidigare bristande kännedom (art. L. 114-1 st. 2). Det tredje undantaget gäller det fallet att försäkringstagaren har betalat skadeståndet till den skadelidande. Då börjar fristen löpa först från den dag då den skadelidande har instämt försäkringstagaren eller, alternativt, då han har utbetalat skadeståndet (art. L. 114-1 st. 3).
Frankrike är till synes det enda land i Europa som har särskilda och detaljerade lagregler rörande kollektiva försäkringar. Det var kollek-
tivavtalsförsäkringarna som startade utvecklingen på 1930-talet. De regleras i dag av en särskild lag, la loi Evin av den 31 december 1998. Försäkringsgivare kan vara både privata och offentliga. Är det de privata försäkringsbolagen som handhar försäkringen blir C. ass. tillämplig.
Det finns också en annan typ av kollektiva försäkringar i Frankrike, nämligen de som tecknas av låntagare mot huvudsakligen dödsfall, invaliditet eller arbetslöshet. Det är här privata försäkringsgivare som meddelar försäkring, varför loi Evin ej är tillämplig. I stället blir C. ass. samt Code de la consommation tillämpliga lagar.
Gruppförsäkringen är en personförsäkring. Det är den enda kollektiva försäkring som täcks av en självständig och speciell lagstiftning. Regleringen är dock inte enhetlig. Utöver bestämmelser i C. ass. finns åtskilliga speciallagar. Bestämmelsernas praktiska betydelse kan inte betvivlas. De regler det här är fråga om aktualiseras med hundratals fall årligen i rättstillämpningen. Rättsläget är ofta oklart, vilket säkert har bidragit till att spörsmålet om gruppförsäkring upptar inte mindre än 1 300 sidor i Lamy des Assurances, den ledande framställningen över fransk försäkringsavtalsrätt.
Italien
Trots att försäkring har en mycket gammal tradition i Italien – det första försäkringsavtalet lär ha slutits 1347 – underkastades försäkringsavtalet först genom 1882 års Handelslag en allmän lagreglering. 1942 upphävdes denna reglering för att uppgå dels i den nya allmänna italienska civillagen, Codice civile, dels i Codice della Navigazione, en lag som tar sikte på både sjöförsäkring och luftfartsförsäkring. I den allmänna civillagen placerades de försäkringsavtalsrättsliga bestämmelserna i det tjugonde kapitlet av lagens fjärde bok. Denna bok, som har titeln ”Försäkring”, är indelad i fem avdelningar i femtio artiklar (art. 1882– 1932). Den första avdelningen (art. 1882–1903) innehåller allmänna försäkringsavtalsrättsliga regler, den andra (art. 1904–1918) regler om skadeförsäkring (”assicurazioni contro i danni”), den tredje (art. 1919– 1927) föreskrifter om livförsäkring (”assicurazioni sulla vita”). Den fjärde delen (art. 1928–1931) angår återförsäkring, medan den femte innehåller slutbestämmelser (art. 1932).
Hänvisningar till lagrum nedan avser Codice civile om inte annat anges.
Det finns två typer av tvingande lagregler i det avsnitt av den allmänna civillagen som innehåller de allmänna försäkringsavtalsrättsliga bestämmelserna. Den ena består av halvtvingande regler och vilka dessa är anges uttömmande i art. 1932 st. 1. Den andra typen är tvingande lagregler. Skulle ett villkor strida mot dessa regler gäller enligt art. 1932 st. 2 att de tvingande reglerna tar över.
Man skiljer mellan två typer av obligatoriska försäkringar i Italien. Den ena avser försäkring för främmande räkning (”assicurazione per conto terzi”), den andra är ansvarsförsäkring (”assicurazione della responsabilitá civile”). I det förra fallet kan den eller de försäkrade omedelbart identifieras, vilket som bekant inte är fallet med den som erhåller ersättning från ansvarsförsäkringen. Ett exempel på försäkring
för främmande räkning är skyldigheten för den som driver luftfart att teckna försäkring för anställda och passagerare.
Kontraheringstvång existerar bara vid den obligatoriska trafikförsäkringen. En vägran att meddela försäkring av detta slag ger den presumtive försäkringstagaren dels en rätt till skadestånd för den skada som kan ha tillfogats på grund av vägran, dels en möjlighet att med hjälp av utsökningsregler (art. 2932) genomdriva försäkringsavtalet. Obefogad vägran att meddela trafikförsäkring är också en grund för återtagande av koncession för trafikförsäkring.
Principen är att försäkringsavtalets ingående regleras av allmänna kontraktsrättsliga regler (art. 1326–1342). Detta innebär att det blir fråga om ett konsensualavtal (”contratto consensuale”).
Ett förslag om försäkring kan komma från den som önskar försäkring men också från försäkringsbolaget utan att det blir fråga om ett anbud. Det vanliga är emellertid att det är den blivande försäkringstagaren som tar initiativet till försäkring. Om detta sker skriftligen blir särskilda försäkringsavtalsrättsliga regler i Codice civile (art. 1887) tillämpliga. Enligt dessa blir den som begärt försäkringen bunden vid sin begäran under 15 dagar. När en läkarundersökning är nödvändig är fristen utvidgad till 30 dagar. Dessa frister börjar löpa från det ögonblick begäran om försäkring är överlämnad eller avsänd. Dessa fristregler kan försäkringsbolaget endast ändra till den presumtive försäkringstagarens förmån. Om än generellt formulerade gäller de dock huvudsakligen skadeförsäkring och endast mera undantagsvis personförsäkring. En annan speciell lagstiftning (Decreto legislativo Nr. 174/1995) tillåter nämligen den som framställt önskemål om försäkring att återkalla sitt förslag vid livförsäkring samt sådana sjukförsäkringar vars försäkringstid understiger sex månader.
Enligt allmänna kontraktsrättsliga regler, vilka nu skall tillämpas, blir försäkringsbolagets svar, om det är jakande, att uppfatta som ett anbud vilket kan godtas eller förkastas. Ett försenat svar innebär att den blivande försäkringstagaren inte längre är bunden att sitt förslag. Skulle han acceptera förseningen kan försäkringsavtalet likväl bli verklighet, men då måste försäkringsbolaget ofördröjligen underrättas härom.
Om den som önskar försäkring inte framför detta skriftligen blir allmänna kontraktsrättsliga regler uteslutande tillämpliga.
Skulle initiativet ha tagits av försäkringsbolaget genom att erbjudanden om försäkring gått ut till allmänheten genom rundbrev eller på annat sätt, uppfattas detta som ett anbud (”offerta al pubblico”). Försäkringstagaren antas acceptera denna offert genom att betala premien eller genom att ta emot den kupong som lämnas av bolagets uppdragstagare, exempelvis en resebyrå, eller av en automat.
Någon generell ångerrätt gällande för alla försäkringar finns inte i Italien. Den avkylningsperiod för livförsäkring som är föreskriven i den europeiska lagstiftningen gäller i italiensk rätt 30 dagar. Dessa räknas från det att försäkringstagaren har kännedom om försäkringsavtalet. Avståendet från avtalet måste ske skriftligen. Bundenheten upphör klockan 24 dagen efter det att skriften har insätts till försäkringsbolaget. Redan inbetalda premier skall återbetalas inom 30 dagar sedan avståendet har kommit bolaget till handa. Bolaget har å sin sida rätt att få tillbaka vissa utgifter som preciserats i anbud och i avtal. Bolaget har en
plikt att informera försäkringstagaren om innebörden av avkylningsperioden liksom om dess längd. Reglerna om avkylningsperioden återfinns inte i civillagen utan har väsentligen upptagits i art. 111 Decreto legislativo Nr. 174/1995. Det saknas visserligen några formkrav för försäkringsavtal. Men ingenting hindrar parterna från att komma överens om en särskild form (”forma ad substantiam convenzionale”). Har detta skett antas avtalet också vara beroende härav.
Reglerna om försäkringstagarens upplysningsplikt är följande. Förtigande eller lämnande av oriktiga uppgifter uppsåtligen eller av grov vårdslöshet medför att försäkringsavtalet kan förklaras ogiltigt. En förutsättning härför är dock att försäkringsbolaget med kännedom om förhållandena inte skulle ha ingått avtalet eller gjort det med samma villkor. Bolaget kan inte vänta för länge med den rättsliga sanktionen. Det förlorar således sin rätt att häva avtalet, om det inte inom tre månader från det att uppgiften lämnats eller från förtigandet anmäler till försäkringstagaren sin vilja att häva avtalet. Bolaget har rätt till premien för tiden fram till dess denna anmälan ägt rum; i vart fall omfattar denna rätt det första försäkringsåret. Inträffar en skada före denna tid utgår ej försäkringsersättning. Skulle försäkringen gälla flera personer eller fler saker drabbar dessa konsekvenser alla de som omfattas av avtalet (art. 1892).
Har försäkringstagarens handlande varken varit uppsåtligt eller grovt vårdslöst, ehuru uppgiftslämnandet eller förtigandet varit vårdslöst, har försäkringsbolaget rätt att säga upp försäkringen. Denna uppsägning måste dock göras inom tre månader från det att bolaget fått kännedom om saken. Inträffar skadan före denna kännedom eller innan bolaget sagt upp försäkringen, tillämpas prorataprincipen (art. 1893).
Italiensk rätt tycks i utgångspunkten bygga på såväl tysk som fransk rätt när det gäller tredje mans intresse. Man skiljer i sammanhanget mellan tre typer av försäkringar, nämligen sådana i främmande namn (”assicurazione stipulata in nome altrui”), för främmande räkning (”assicurazione per conto altrui”), samt för den det angår (”assicurazione per conto di chi spetta”). I det första fallet handlar det inte om något annat än att den som ingår försäkringsavtalet gör det å tredje man mans vägnar varför fullmaktsregler blir tillämpliga. I det andra fallet kvarstår förpliktelserna hos försäkringstagaren, medan tredje man blir den försäkrade. Försäkringstagaren har dock inget ansvar för förpliktelser som endast ”på grund av sin natur” kan uppfyllas av den försäkrade (art. 1891 st. 1). De rättigheter som följer av försäkringsavtalet tillkommer tredje man och försäkringstagaren kan, även om han är i besittning av försäkringsbrevet, inte utnyttja dem utan uttryckligt godkännande av den försäkrade (art. 1891 st. 2). Invändningar som kan riktas mot försäkringstagaren gäller också mot tredje man (art. 1891 st. 3).
Vid försäkring för den det angår är tredje man inte bestämd i försäkringsavtalet. Ett exempel från litteraturen är en speditör som vill försäkra varor han har i sin besittning mot stöld eller brand. Ofta är den som försäkringen angår ingen annan än försäkringstagaren. Försäkringsavtalet vid försäkring för den det angår är enligt de flestas uppfattning ett avtal till förmån för tredje man enligt allmänna kontraktsrättsliga regler
samtidigt som förekomsten av tänkbara avvikelser från dessa regler understryks.
Försäkringsbolaget är skyldigt att till försäkringstagaren utställa antingen ett försäkringsbrev eller också en särskild av bolaget undertecknad handling (art. 1888 st. 2). Mot tredje man finns ingen sådan plikt.
När försäkringstagaren inte förmår betala premien kan tredje man inträda i försäkringsförhållandet. Stöd härför hämtas i de allmänna kontraktsrättsliga reglerna i Codice civile. Enligt dessa kan en avtalspart dra in tredje man i sitt ställe för att prestera om motparten accepterar detta. Det krävs sålunda att försäkringsbolaget godkänner förändringen.
Särskilda regler gäller om försäkringsskyddet vid överlåtelse av försäkrad sak. Huvudprincipen är att överlåtelsen inte som sådan är grund för försäkringsavtalets upphörande (art. 1918 st. 1). En försäkringstagare som inte underrättar försäkringsbolaget om överlåtelsen och som inte heller meddelar förvärvaren om försäkringens existens blir skyldig att betala premier även efter den dag saken föryttrats (art. 1918 st. 2). Förvärvaren måste, sedan underrättelse om försäkringen erhållits, inom tio dagar efter förfallodagen för den första premien efter överlåtelsen meddela bolaget att fortsatt försäkring ej är önskvärd. Först vid motsatt budskap går försäkringstagarens rättigheter och plikter över på tredje man. (art. 1918 st. 3). Inom tio dagar från underrättelse om äganderättsövergången kan försäkringsbolaget träda tillbaka från försäkringsavtalet med en uppsägningstid på femton dagar (art. 1918 st. 4).
En livförsäkring kan tecknas på tredje mans liv. Vid dödsfallsförsäkring krävs då att den på vars liv försäkringen tas skriftligen godtagit försäkringen (art. 1919).
Endast försäkringstagaren har rätt till ett försäkringsbrev. Försäkringsbolaget har en skyldighet att utfärda ett sådant brev man kan alternativt också utställa en av bolaget undertecknad urkund (art. 1888 st. 2).
Endast vid den obligatoriska trafikförsäkringen finns regler enligt vilka direktkrav riktade mot ansvarsförsäkringsgivare av den skadelidande är tillåtna. Eftersom tredje man (den skadelidande) kan rikta skadeståndstalan även mot försäkringstagaren (den skadeståndsskyldige) har den klassiska frågan aktualiserats vilken typ av solidariskt ansvar det är fråga om. Enighet kring svar på denna fråga har inte kunnat uppnås.
Preskription av anspråk grundade på försäkringsavtal regleras av såväl allmänna avtalsrättsliga regler och principer som av försäkringsavtalsrättsliga bestämmelser. Skillnad görs mellan anspråk på premie och övriga krav. Rätten till premie preskriberas efter ett år (art. 2952). När det gäller alla övriga anspråk måste man skilja mellan direktförsäkring och återförsäkring. Vid den förra preskriberas rätten efter ett år och vid den senare efter två.
Om anknytning till försäkringsavtalet inte föreligger eller är endast svagt utvecklad tillämpas särskilda tidsfrister. Hit hör försäkringsgivarens subrogationsrätt som preskriberas först efter tio år (art. 1916). Ett annat fall är uppsåtlig kränkning av upplysningsplikten, då preskriptionstiden är fem år. Ett tredje är att den risk som försäkrats aldrig förelegat; här inträder aldrig preskription (art. 1904).
Särskilda regler gäller vid den obligatoriska trafikförsäkringen. När det gäller den skadelidandes direktkrav mot försäkringsbolaget tillämpas
samma preskriptionstid som när det gäller kravet mot den skadeståndsskyldige.
Den ettåriga preskriptionstiden för premiebetalning börjar löpa från förfallodagen. För övriga anspråk börjar tiden att löpa från försäkringsfallet. Vid skadeförsäkring lär fristen ibland förlängas i försäkringsvillkoren och börjetiden knytas till andra ögonblick än skadefallet. Vid ansvarsförsäkring börjar preskriptionstiden att löpa i det ögonblick då den skadelidande har riktat krav mot försäkringstagaren eller anhängiggjort talan mot denne (art. 2952 st. 3).
Ett krav på att den som har anspråk enligt försäkringsavtal inom preskriptionstiden anhängiggör talan härom vid domstol finns inte i italiensk rätt; anmälan till bolaget räcker. Undantag gäller förfallen premie. Försäkringsbolaget har ett halvår på sig från förfallodagen att anhängiggöra talan vid domstol om betalning. Sker ej detta upphävs försäkringsavtalet automatiskt. Domstolskravet med åtföljande särskild frist gäller ej livförsäkring (art. 1901 st. 3).
Den italienska avtalsrätten är väl bekant med frysning av preskription (”sospesa”). Klar skillnad görs mellan detta institut och preskriptionsavbrott (”interrotta”). Frysning anses vanligtvis följa av det speciella förhållandet mellan parterna (exempelvis mellan makar) eller av rättsinnehavarens särskilda situation (exempelvis omyndighet). Vid ansvarsförsäkring medför anmälan till försäkringsbolaget om den skadelidandes krav mot försäkringstagaren eller om det begärda skadeståndets storlek att preskriptionen fryses till dess att skadeståndet är klarlagt och förfallet till betalning eller den skadelidandes krav är preskriberat (art. 2952 st. 4).
Det finns ingen särskild reglering av gruppförsäkring i Italien. Försäkringen uppfattas som en försäkring till förmån för tredje man eller för den det angår och faller därför under särskilda regler härom. I förra fallet är de försäkrade kända när avtalet sluts och är därför namngivna. I det senare blir de inte kända för försäkringsgivaren förrän vid försäkringsfallet. Gruppförsäkringen anses också vara en försäkring för annans räkning, vilket innebär att försäkringsavtalet visserligen förpliktar den som ingår avtalet med försäkringsgivaren – såvida de inte kan fullgöras av enbart den försäkrade – men att rättigheterna tillkommer de försäkrade (art. 1891 st. 2). Vid gruppsjuk- och gruppolycksfallsförsäkring erhåller de försäkrade var sitt försäkringsbrev (”certificato di assicurazione”). Vid grupplivförsäkring är det vanligast med flera försäkringsbrev.
Det görs en principiell skillnad mellan handlingsplikter och underlåtenhetsskyldigheter. I förra avseendet räcker det om endera av försäkringstagaren och den försäkrade agerar. I det senare måste båda vara aktiva; att anmäla en förändring i den försäkrade risken gäller exempelvis såväl försäkringstagare som försäkrad.
Spanien
Liksom i Tyskland och Frankrike finns i Spanien en från den allmänna civillagen utbruten särskild allmän försäkringsavtalslag, Ley 50/1980, de Contrato de Seguro av den 8 oktober 1980 (LCS). Åtminstone delvis var lagstiftaren, när denna skrevs, inspirerad av kommissionens sedermera
havererade förslag till direktiv för försäkringsavtal från 1979. Lagen innehåller fyra avdelningar. Den första är en allmän del, den andra angår skadeförsäkring, den tredje personförsäkring och den fjärde internationellt privaträttsliga regler.
Före LCS gjordes skillnad mellan civilrättsliga och handelsrättsliga försäkringsavtal. Med den nya lagen upphävdes denna distinktion. Hela försäkringsavtalsrätten anses vara en del av handelsrätten. Det innebär att den primära rättskällan är Código de Comercio (CC) som kompletteras av LCS. Sjöförsäkringen är särskilt reglerad i den handelsrättsliga lagstiftningen (art. 737 till art. 805 CC). LCS täcker även återförsäkring.
Bestämmelserna i LCS är tvingande, såvida inte annat anges (art. 2). En kränkning av en tvingande föreskrift medför att avtalet i denna del blir overksamt. Skulle kränkningen gälla väsentliga delar av avtalet kan detta i sin helhet bli ogiltigt. Lagen uppställer principen att avtal i strid mot tvingande föreskrifter blir verksamma om de är fördelaktigare för den försäkrade än själva lagen (art. 2).
I Spanien är en plikt att teckna försäkring föreskriven i åtskilliga fall vid skadeförsäkring. Detta gäller särskilt ansvarsförsäkring. Vid obligatorisk försäkring har skyldighet att meddela försäkringsskydd lagts i händerna på ett särskilt konsortium, Concorcio de Compensación.
Kontraheringstvång existerar inte alls Allmänna kontraktsrättsliga regler blir i viss utsträckning gällande såvitt avser försäkringsavtal. För ingående av dessa avtal har LCS dock en särreglering i art. 6. Lagens regel är att en hemställan om försäkring (en ”solicitud”) inte binder den som vill teckna försäkring. Hemställan är bara en ”inbjudan” till försäkringsbolaget. Den spanska Högsta domstolen har vidareutvecklat denna regel genom att fastslå att en ”solicitud” likväl kan vara ett äkta anbud som binder försäkringstagaren om det av omständigheterna framgår att detta varit dennes avsikt.
Försäkringsbolagets svar på en ”solicitud” är att uppfatta som ett anbud (”proposición”) som binder bolaget i 15 dagar. Ett jakande svar inom denna frist från den som velat teckna försäkringen innebär att försäkringsavtal är slutet. Inget hindrar bolaget att förlänga tidsfristen. Försäkringsavtalet kan också ingås på annat sätt än enligt LCS:s modell. Reglerna är alltså inte tvingande för den som väljer en annan väg, exempelvis om försäkringsbolaget tar initiativet genom att lämna ett anbud. Skulle försäkringstagarens ”solicitud” vara bindande enligt den princip som utvecklats av spanska Högsta domstolen gäller enligt de allmänna kontraktsrättsliga spanska reglerna (art. 1.262 CC) att bundenheten dock inte inträder förrän försäkringsbolagets antagande svar kommit försäkringstagaren till handa. Avtal anses slutet om försäkringsbolaget inte inkommer med svar inom de 15 dagarna
Någon generell avkylningsperiod existerar inte. Den i den europeiska lagstiftningen påbjudna avkylningsperioden vid livförsäkring är i Spanien är 15 dagar från det att försäkringsbrevet eller provisoriska dokument har överlämnats till försäkringstagaren. Regeln gäller endast individuell livförsäkring och när försäkringstiden överstiger sex månader (art. 83a 1 st. LCS). Förklaringen att försäkringstagaren vill avstå från försäkringen skall sändas skriftligen senast på fristens sista dag (art. 83a) 2 st.). Betalda premier skall återbetalas med avdrag för den tid under vilken avtalet var gällande (art. 83a 3 st.).
I den spanska försäkringsrörelselagen (Reglamento de Ordenación y Supervisión de los Seguros Privados – ROOSP – av 1998) återfinns regler om försäkringsbolagens skyldighet att informera försäkringstagaren om avkylningsperioden. Informationen skall vara skriftlig och lämnas före ingående av försäkringsavtalet. Den måste vara klart och precist formulerad (art. 104.1 och 105.1 ROOSP).
Art. 5 LCS föreskriver att försäkringsavtalet liksom ändringar och tillägg i detta skall ske i skriftform. Enligt härskande mening är försäkringsavtal dock konsensualavtal. Detta innebär att kravet på skriftlighet inte är ett nödvändigt kriterium. Visserligen anses art. 5 inte omedelbart tala för denna åsikt. Den allmänna grundsatsen är dock att avtal inte kräver särskild form och i denna riktning går också flera andra bestämmelser i LCS.
Mycket talar för lämpligheten av skriftlighet när det gäller försäkringsbolagets svar på en ”solicitud”. Men det finns inga krav på detta. Detsamma gäller accepten.
Försäkringsvillkor är inte nödvändiga för försäkringsavtalets giltighet; ett särskilt lagreglerat undantag gäller dock för sjöförsäkringen. Villkoren fyller andra uppgifter, särskilt som bevismedel och som grund för själva avtalet. Efter avtalets ingående skall försäkringsbolaget enligt LCS (art. 5) översända ett exemplar av villkoren. Denna plikt kan också fullgöras temporärt genom översändande av ett provisoriskt dokument.
Stadganden om försäkringstagarens upplysningsplikt återfinns i art. 10 LCS. Här förutsätts att försäkringsbolaget före ingående av avtalet tillställer försäkringstagaren en frågebok och att denna besvaras så att alla kända omständigheter uppges som kan påverka riskvärderingen. Skulle ingen frågebok överlämnas bortfaller upplysningsplikten. Det gör den också om frågebok visserligen överlämnats men det är fråga om omständigheter som trots att de kan påverka riskvärderingen inte har upptagits i boken. Den bundenhet vid en frågebok som lagstiftaren arbetar med är speciell för spansk rätt men har traditionellt accepterats i doktrinen. Det var mot denna bakgrund som regeln om upplysningspliktens bortfall upptogs genom ett tillägg i art. 10 år 1990. Härefter tycks emellertid den meningen alltmer ha vunnit insteg att försäkringstagarens upplysningsplikt inte kan vara inskränkt på detta vis. I dag gör sig flera uppfattningar gällande om hur art. 10 skall förstås såvitt avser frågeboken. Den mot lagstiftaren mest trofasta ståndpunkten är att det visserligen i allmänhet räcker för försäkringstagaren att sanningsenligt besvara frågeboken men att det icke desto mindre också finns en skyldighet att uppge kända omständigheter som enligt försäkringstagaren är av betydelse för riskvärderingen; åsidosätts denna plikt befrias försäkringsgivaren från betalningsskyldighet.
Upplysningsplikten, som inte omfattar allmänt kända omständigheter, bestäms med hjälp av framför allt objektiva kriterier. Den enkla frågan skulle då vara: avviker den faktiska risken från den som var förutsedd? I doktrinen finns den meningen företrädd att försäkringstagarens eventuella skuld i grunden saknar all betydelse när man avgör frågan om upplysningsplikten kränks. Men det förefaller samtidigt som om detta ställningstagande mera har att göra med frågeboken. Frågor i denna som inte alls eller endast delvis har besvarats drabbar försäkringsbolaget som borde ha frågat försäkringstagaren härom. Vad försäkringstagaren fak-
tiskt kände till eller borde ha känt till beaktas i allmänhet. Hur försäkringsbolaget skulle ha resonerat om det känt till den omständighet varom fråga är får betydelse.
Art. 10 föreskriver också att förtigande eller felaktiga uppgifter av försäkringstagaren får konsekvensen att försäkringsbolaget kan upphäva avtalet. Detta måste dock ske inom en månad från det att bolaget fick kännedom om förtigandet eller den felaktiga uppgiften; annars blir avtalet gällande som om inget hade hänt. Bolaget skall betala tillbaka premien för tiden fram till hävningsförklaringen såvida inte försäkringstagaren gjort sig skyldig till uppsåtligt eller grovt vårdslöst handlande.
Skulle försäkringsfallet inträffa före hävningsförklaringen bortfaller bolagets ersättningsskyldighet helt om försäkringstagaren kränkt sin upplysningsplikt uppsåtligen eller grovt vårdslöst. I övriga fall gäller enligt art. 10 att försäkringsbolaget endast behöver utge ersättning i förhållande till skillnaden mellan avtalad premie och den som skulle ha bestämts om den faktiska risken varit känd. Lagregeln är inriktad på jämkad ersättning. Det fallet att försäkringsbolaget ej alls skulle ha meddelat försäkring om alla omständigheter varit kända är ej särskilt omnämnt och har kritiserats.
I vilken omfattning allmänna förmögenhetsrättsliga regler kan tillämpas vid sidan av de regler för vilka nu redogjorts är omstritt i spansk rätt. En del anser att de försäkringsavtalsrättsliga reglerna är exklusiva, andra att de grundläggande reglerna och principerna i den allmänna avtalsrätten också går att tillämpa.
Särskilda regler om försäkring för främmande räkning har upptagits i art. 7 LCS. Dessa är allmänna och gäller sålunda både skade- och personförsäkring. Försäkring kan tecknas för egen eller främmande räkning. Med denna formulering beror allt på i vems intresse försäkringen är tagen. En livförsäkring tagen på annans liv är tagen för egen räkning om försäkringsersättningen skall tillfalla försäkringstagaren själv och för tredje mans räkning om tredje mans efterlevande i stället skall erhålla försäkringsersättning. När det är tveksamt om det är fråga om försäkring för egen eller för främmande räkning presumeras försäkringen vara tagen för egen del. Tredje man kan vara bestämd från början men kan också bli bestämd senare genom avtal mellan försäkringsbolag och försäkringstagare. Förpliktelserna åvilar försäkringstagaren. Liksom i italiensk rätt gäller undantag för sådana plikter som ”på grund av sin natur” måste fullgöras av tredje man. Försäkringsbolaget kan inte vägra tredje man att uppfylla de förpliktelser som åvilar försäkringstagaren. Det är tredje man som är innehavare av den rätt som följer av försäkringsavtalet. Vid dödsfallsförsäkring tillkommer emellertid speciella regler av samma slag som i tysk och italiensk rätt. Tredje man eller, vid begränsad rättshandlingsförmåga, laglig företrädare måste skriftligen medgiva försäkringen. Det räcker dock om medgivandet, som kan återkallas, föreligger vid dödsfallet. Tredje man får ej vara barn under 14 år.
Försäkringsbrev eller åtminstone ett provisoriskt täckningsdokument skall tillställas försäkringstagaren, ej tredje man (jfr art. 5 LCS).
Rätt att inträda och betala premie i försäkringstagarens ställe för att bevara försäkringen har förmånsberättigade borgenärer. Genom betalningen inträder de i försäkringstagarens alla rättigheter. Försäkrings-
tagaren kan inte motsätta sig att premien betalas av borgenärerna (art. 41 LCS).
Särskilda regler gäller beträffande överlåtelse av försäkrad egendom. I det ögonblick äganderätten övergår enligt de allmänna reglerna härom i CC. träder förvärvaren in och övertar försäkringstagarens rättigheter och förpliktelser. Detta gäller även ansvarsförsäkring under förutsättning att försäkringen är starkt knuten till saken i fråga. Försäkringsbolag och försäkringstagare kan komma överens om en annan ordning, om det är fråga om ett försäkringsbrev som inte har karaktär av att vara löpande (vilket brevet kan vara vid kapitalförsäkring) och det inte är fråga om en obligatorisk försäkring. Försäkringstagaren är skyldig att skriftligen underrätta förvärvaren om försäkringens existens. Han är också skyldig meddela bolaget eller dess företrädare om förändringen inom femton dagar efter det att äganderättsövergången har ägt rum. Förvärvaren och försäkringstagaren liksom, vid dödsfallsförsäkring, arvingarna svarar solidariskt för vid övergången förfallna premier (art. 34 LCS).
Dessa regler innebär inte att försäkringsbolaget är tvunget att acceptera förvärvaren som ny försäkringstagare. Inom femton dagar efter kännedom om att övergången är ett faktum kan bolaget upplösa avtalet. Om bolaget utövar denna rätt och meddelar tredje man härom skriftligen, upphör inte försäkringsskyddet förrän en månad efter detta besked till tredje man. Bolaget måste också återställa premier som gäller tid för vilken det ej svarar på grund av upplösningen. Även förvärvaren kan vägra fortsätta försäkringen. Det kan ske genom ett skriftligt meddelande härom till bolaget inom femton dagar från kännedom om försäkringsavtalets existens. Premie som hör till den period som redan har börjat löpa vid tidpunkten för avtalets upplösning får bolaget i detta fall behålla (art. 35 LCS). Har försäkringsbrevet egenskapen av löpande skuldebrev, kan upplösning av försäkringsavtal inte äga rum på grund av en överlåtelse av försäkrad egendom (art. 36 LCS).
Enligt art. 37 LCS skall de regler om överlåtelse av försäkrad egendom för vilka nu redogjorts tillämpas även vid fall av försäkringstagarens eller tredje mans dödsfall. Detsamma gäller betalningsinställelse, eftergift, betalningsanstånd och konkurs som direkt angår dem. Detta försök av lagstiftaren att sammanföra olika situationer under gemensamma regler har medfört stora problem och underkastats stark kritik. Reglerna om överlåtelse av försäkrad sak förutsätter att det försäkrade intresset blir föremål för en överflyttning. Men en sådan äger exempelvis inte rum när en försäkringstagare, som har försäkrat ett främmande intresse, avlider; om A tecknar en försäkring på B:s liv med C som förmånstagare är det försäkrade intresset alltjämt B:s liv när B dör. Och motsvarande gäller konkurs. Att försäkringstagaren går i konkurs innebär inte att den försäkrade intresset automatiskt övergår till konkursboet. Det är av detta skäl omstritt i spansk rätt om art. 37 över huvud är tillämplig, när det försäkrade intresset inte har övergått till någon annan.
Liksom i fransk rätt är direktkrav tillåtna i spansk rätt. Rätten tillkommer såväl den skadelidande som dennes arvingar (se art. 76 LCS). Den plikt att underrätta försäkringstagaren som tidigare fanns i fransk rätt men som upphävdes i rättspraxis gäller av allt att döma fortfarande i Spanien. Liksom i Italien är i Spanien mycket diskuterat vilket slag av solidariskt ansvar som föreligger beträffande försäkringsbolagets och
försäkringstagarens gemensamma ansvar. Återkrav från försäkringsbolaget mot försäkringstagaren är möjligt i två fall. Det ena är när försäkringstagaren uppsåtligen gjort sig skyldig till skada. Det andra fallet är att försäkringsbolaget tvingats betala trots att invändningar mot försäkringsersättning som kunnat riktas mot försäkringstagaren hade varit framgångsrika.
Anspråk grundade på försäkringsavtal preskriberas vid skadeförsäkring efter två år. Vid personförsäkring är tiden utsträckt till fem år (art. 23 LCS).
Börjetiden för dessa preskriptionstider anges inte i LCS. Man blir hänvisad till de allmänna avtalsrättsliga reglerna i CC. Enligt dessa börjar tiden att löpa när fordringsrätten kan utövas (art. 1969 ). Vad som åsyftas är den tidpunkt då det inte längre föreligger några rättsliga eller avtalsmässiga hinder mot att utkräva rätten. Vilken denna tidpunkt är vid försäkring avgörs ytterst efter en skälighetsbedömning vid prövning i domstol.
Ett särskilt förfarande för att fastställa förekomsten av en skada kombinerat med en speciell tidsfrist existerar i spansk rätt. Resultatet av förfarandet måste för den som ej accepterar det angripas vid domstol inom 30 dagar av försäkringsbolaget och inom 180 dagar av den försäkrade.
Någon lagreglerad frysning finns inte i Spanien. I doktrinen utgår man emellertid från att förhandlingar mellan parterna medför att preskriptionen fryses.
Gruppförsäkring är särskild omnämnd i LCS. Av art. 81 framgår att ett försäkringsavtal avseende personförsäkring inte bara kan tecknas till förmån för en individ utan även för en grupp som kan uppvisa ett gemensamt kännetecken. Bestämmelsen innebär att lagen i sig täcker även gruppförsäkring. Närmare och särskilda regler om gruppförsäkring saknas dock. I den rättsvetenskapliga litteraturen har frågan emellertid diskuterats. Enligt härskande mening blir det fråga om ett enda försäkringsavtal genom vilket flera försäkringsförhållanden mellan försäkringsbolag och försäkringstagaren uppstår. Dogmatiskt förklaras det hela så att försäkringstagaren, normalt en arbetsgivare, såsom representant för den försäkrade gruppen ingår ett ”globalavtal” eller en löpande försäkring. De enskilda försäkringsförhållandena uppstår genom ett meddelande av försäkringstagaren till försäkringsbolaget angående vilka de försäkrade personerna är. Enligt en administrativ föreskrift skall gruppförsäkring när det gäller livförsäkring förses med en biträdandeförklaring av såväl den försäkrade som försäkringstagaren. Det är emellertid omstritt vilken rättslig betydelse en sådan förklaring har. En del menar att den är en ovillkorlig förutsättning för gruppavtalets giltighet. Andra har uppfattningen att förklaringen bara har en informativ funktion.
Polen
Liksom i Italien är lagreglerna rörande den allmänna försäkringsavtalsrätten i Polen en del av landets allmänna civillag. Bestämmelserna (§§ 805–834) är här upptagna i lagens tjugosjunde titel under titeln försäkringsavtal, som innehåller tre sektioner: allmänna bestämmelser (I,
§§ 805–820), skadeförsäkring (II, §§ 821–828) och personförsäkring (III, §§ 829–834).
De allmänna bestämmelserna inleds med en definition av försäkringsavtalet. Definitionen är relativt allmänt hållen. Genom ett försäkringsavtal förpliktar sig ett försäkringsbolag att genomföra vissa skyldigheter när ett sådant tillfälle som förutsetts i avtalet inträffar och försäkringstagaren förpliktar sig att betala premien. Om inte den allmänna civillagens bestämmelser föreskriver annorlunda är lagens föreskrifter tvingande (§ 807 st. 1). Tillämpningen av utländska försäkringsvillkor kan dock kullkasta denna princip (§ 802 st. 2).
Ett ingående av försäkringsavtal bygger på allmänna kontraktsrättsliga regler. Avtalet sluts genom anbud och accept. Muntliga försäkringsavtal är giltiga. Traditionellt har försäkringsavtalet ansetts ingånget när försäkringsbrevet har överlämnats till försäkringstagaren men av rättspraxis från senare år framgår att brevet snarare är att uppfatta som en bekräftelse av att avtalet har ingått. För det fall att det är försäkringstagaren som lämnar en offert och denna är skriftlig föreskrivs att om försäkringsbolaget inte har överlämnat ett försäkringsdokument till försäkringstagaren, ett försäkringsavtal skall anses slutet på den femtonde dagen efter mottagandet av offerten (§ 810). Allmänna försäkringsvillkor blir då tillämpliga. Bestämmelsen är dock endast tillämplig på skadeförsäkring.
Om ett försäkringsdokument innehåller föreskrifter som avviker från innehållet i en offert som lämnats av den som önskar försäkring och som är till nackdel för denne, skall försäkringsbolaget understryka detta skriftligen när dokumentet överlämnas och motparten skall ha åtminstone sju dagar på sig för att komma med invändningar. Skulle försäkringsbolaget inte uppfylla denna skyldighet gäller att alla ändringar till nackdel för den som vill ha försäkringen är ogiltiga. Vad nu sagts gäller även avvikelser från standardkontrakt. Kommer inga invändningar gäller att försäkringsavtalet anses ingånget i enlighet med innehållet i försäkringsdokumentet dagen efter utgången av den tid under vilken invändningar kunde resas (§ 811).
De allmänna försäkringsvillkor på vilka avtalet grundas skall infogas i det särskilda försäkringsdokumentet. Om dessa villkor har publicerats eller på annat sätt blivit allmänt bekant räcker det dock om försäkringsbolaget hänvisar dit (§ 812).
Försäkring till förmån för tredje man är fullt tillåtet. Försäkring av annans intresse är också tillåtet, dock endast såvitt avser skadeförsäkring. Det är alltså inte tillåtet att ta en personförsäkring på annans liv.
Nederländerna
Nederländerna förfogade tidigt över en allmän försäkringsavtalslag. Redan 1838 hade landet en sådan. Liksom i Italien infogades reglerna från början i handelslagen (Wetboek van Koophandel). I den då gällande civillagen var de försäkringsavtalsrättsliga reglerna blott omnämnda; en hänvisning fanns också till handelslagen. I dag har Nederländerna i ny civillag: Nieuw Burgerelijk Wetboek (NBW). I denna har en ny allmän försäkringsavtalslag blivit infogad. Denna har fått uppgå som en avdel-
ning 17 (”Försäkring”) av civillagens sjunde bok. Och består av tre kapitel. Det första innehåller allmänna regler, det andra bestämmelser om skadeförsäkring och det tredje bestämmelser om summaförsäkring. Dessa lagregler trädde i kraft den 1 januari 2002 och är sålunda EU:s i dag modernaste lagstiftning på området.
Det första förslaget till nya försäkringsavtalsrättsliga regler framlades för den holländska riksdagen år 1986. Under de år som följde blev dessa bestämmelser visserligen inte närmare behandlade i riksdagen; en väsentlig orsak lär ha varit svårigheter att anpassa livförsäkringsföreskrifterna med den då gällande arvsrätten. Men de tillmättes ändå stor respekt och hänvisningarna till dem i rättspraxis och litteratur var legio. År 2000 startade en ny revision av reglerna och redan samma år framlades denna för riksdagen.
Om annat inte anges avser de lagrum som nämns nedan bestämmelserna i sjuttonde avdelningen av den sjunde boken i NBW.
Vad som är tvingande lagstiftning och vad som inte är det framgår med tydlighet såvitt avser försäkring. Reglerna är å andra sidan inte lättillgängliga. Utgångspunkten är att alla lagregler är dispositiva. Sedan räknar lagen upp (art.1.16, art. 2.25a och art. 3.25) de lagregler från vilka avvikelser inte är tillåtna. Från vissa lagregler är varje avvikelse otillåten. Från andra är avvikelser endast förbjudna om de är till nackdel för vissa personer.
Utöver trafikförsäkringen är den försäkring som måste tecknas för innehavare av jaktlicens obligatorisk för privatpersoner. I flera yrkesgrupper, exempelvis advokater, arkitekter och försäkringsagenter, krävs för medlemskap i yrkesorganisation att ansvarsförsäkring tecknats.
Det är oklart om det utanför trafikförsäkringen finns något kontraheringstvång.
Regler om avtals ingående saknas helt i civillagens sjunde bok. Allmänna kontraktsrättsliga regler, upptagna på andra ställen i civillagen, blir därför gällande fullt ut. Försäkringsavtalet är ett konsensualavtal och försäkringsbrevet är endast ett bevismedel.
Den rådande uppfattningen är att ett anbud med för försäkringsbolaget bindande verkningar inte uppkommer bara för att bolaget lämnar över ett formulär till den som önskar försäkringen. I stället kan ett bindande anbud uppkomma först genom att den presumtive försäkringstagaren översänder ett ifyllt försäkringsformulär. Avtalsslutet sker när bolaget antar detta anbud. Bakom denna uppfattning om de allmänna kontraktsrättsliga reglernas tillämpning på försäkringsavtal ligger idén att ett försäkringsbolag över huvud inte kan bli bundet mot en part som bolaget inte känner närmare. Vid individuella försäkringar utan individuell riskprövning, exempelvis reseförsäkringen, har detta synsätt dock föga betydelse, varför man också här vill se ett undantag. Ett överlämnande av ett försäkringsformulär uppfattas här som ett för bolaget bindande anbud.
I Nederländerna finns en särskild försäkringsbörs till vilken är ansluten en förening (Verenigung Nederlandes Assurantie Beurs). Den blivande försäkringstagaren eller dennes mäklare lämnar till föreningen en ifylld och av föreningen uppställd slutnota (sluitnota). De uppgifter som lämnas i denna anses vara så uttömmande att notan anses vara ett för den presumtive försäkringstagaren bindande anbud vars accept innebär att avtalet slutits.
Skyldigheten enligt den europeiska lagstiftningen att införa en avkylningsperiod när det gäller livförsäkring har i Nederländerna respekterats på det viset att en frist på minst två veckor har införts men endast i fall där försäkringstiden är längre än sex månader. Regler härom har införts i försäkringsrörelselagen (Wet toezicht verzekeringsbedrijf) från 1993. Enligt dessa skall betalda premier också återgå. Försäkringsbolaget har en plikt att inom fyra veckor underrätta försäkringstagaren om avkylningsperiodens innebörd och längd (art. 53).
Nederländernas Försäkringsförbund (Verbond von Verzekeraars) har rekommenderat sina medlemmar att med verkan från den 1 juli 1998 införa en avkylningsperiod om åtminstone sju kalenderdagar för alla försäkringar som har en längre försäkringstid än ett år. Denna rekommendation begränsas emellertid av den inte skulle tillämpas vid en temporär försäkringteckning som har påbörjats före sjudagarsfristens slut, en omständighet som anses innebära att denna frivilliga avkylningsperiod i praktiken inte blir så betydelsefull som den annars hade blivit.
Några formkrav på försäkringsavtalet finns inte. Reglerna om försäkringstagarens upplysningsplikt är följande. Innan försäkringsavtalet sluts skall försäkringstagaren för bolaget uppge alla omständigheter som hon eller han är eller borde ha varit medveten om och på grundval av vilka bolagets beslut beror eller kan bero i fråga om att ingå ett försäkringsavtal. Om en skadeförsäkring täcker tredje mans intresse och tredje man är känd när försäkringsavtalet ingås gäller vad nu sagts om upplysningsplikten även omständigheter som angår denne. Vid personförsäkring avseende tredje man omfattar upplysningsplikten även denna person om han eller hon uppnått sexton års ålder. Generellt gäller att upplysningsplikten inte omfattar omständigheter som försäkringsbolaget redan kände eller bort ha känt till eller som, om bolaget känt till dem, ändå inte skulle ha resulterat i ett mindre förmånligt beslut för försäkringstagaren. Om ett felaktigt eller ofullständigt svar har lämnats på en särskild fråga, får försäkringstagaren inte lita på att försäkringsbolaget var eller borde ha varit medvetet om de aktuella omständigheterna. Upplysningsplikten omfattar heller inte vissa medicinska frågor om vilka enligt Medical Examinations Act frågor inte får ställas.
Frågor om försäkringstagarens eller tredje mans eventuellt kriminella förflutna behöver endast besvaras såvitt avser de senaste åtta åren och vidare endast om frågorna har ställts uttryckligen och i ordalag som inte kan missförstås. Åtskilliga begränsningar i upplysningsplikten gäller också om beslutet att meddela försäkring grundar sig på ett av bolaget utarbetat frågeformulär. Obesvarade frågor i detta formulär kan inte åberopas av försäkringsbolaget. Omständigheter som inte efterfrågats kan inte heller grunda en kränkt upplysningsplikt. Detsamma gäller otillräckliga svar på alltför allmänt hållna frågor. I alla dessa fall gäller dock undantag för det fall att försäkringstagarens handlande styrts av uppsåt att vilseleda försäkringsbolaget (art. 1.4).
Försäkringsbolaget kan inte åberopa kränkt upplysningsplikt hur länge som helst. Det skall ske inom två månader från upptäckten härav och det skall ske genom att bolaget meddelar försäkringstagaren och samtidigt underrättar om de möjliga rättsliga konsekvenserna. Bolaget har också rätt att i två fall säga upp avtalet med resultatet att kontraktet upphör
omedelbart inom två månader från upptäckten. Det ena är att försäkringstagaren har handlat i avsikt att vilseleda försäkringsbolaget. Det andra är att bolaget inte skulle ha meddelat försäkringen om det känt till de rätta förhållandena. Försäkringstagaren kan i sin tur också säga upp försäkringsavtalet. Det måste ske inom två månader efter mottagandet av meddelandet från bolaget eller detta på annat sätt har åberopat bristande upplysningsplikt. Vid personförsäkring kan försäkringstagaren begränsa uppsägningen till att gälla den person vars risk upplysningsplikten omfattar (art. 1.5).
Den holländska lagstiftningen på området saknar sådana mer eller mindre ingående distinktioner av olika typer av tredje män som återfinns i exempelvis de italienska och spanska lagarna. På några ställen i lagstiftningen omnämns tredje man vid sidan av försäkringstagaren och sålunda mera indirekt; detta är exempelvis fallet med reglerna om upplysnings- och anmälningsplikten (art. 1.14). Det finns emellertid också bestämmelser som är direkt inriktade på tredje man. Det föreskrivs sålunda att en försäkring kan tecknas för främmande räkning vid skadeförsäkring men att detta förutsätter att annat inte avtalats (art. 2.4 st. 1). Det stadgas också att försäkringstagaren inte utan att samråda med försäkringsbolag eller tredje man kan återkalla en försäkring som ger den senare rätt till försäkringsersättning. När det gäller en förlust som redan har inträffat kan försäkringstagare och försäkringsbolag inte ens gemensamt återkalla förordnandet av tredje man i försäkringen (art. 2.4a).
Särskilda regler ges också för överlåtelse eller upplåtelse av försäkrad egendom. Rättigheter och skyldigheter som följer med en försäkring som skyddar överlåtarens eller upplåtarens skyddsintresse i egendomen övergår här till köparen eller förvärvaren (tredje man). Detsamma gäller vidhängande försäkringar enligt samma kontrakt. Ingen övergång av rättigheter och skyldigheter sker om detta följer av försäljningen eller upplåtelsen eller av ett uttalande givet till försäkringsbolaget av tredje man (art. 2.5 st. 1). Kontraktet upphör en månad efter övergången till tredje man, såvida denne inte har förklarat för bolaget inom denna period att han fortsätter kontraktet. Har sådan förklaring lämnats kan bolaget inom två månader från denna avsluta kontraktet med en månads varsel (art. 2.5 st. 2). Premier som har förfallit innan tredje man förklarat att han fortsätter kontraktet skall betalas av den ursprunglige försäkringstagaren (art. 2.5 st. 3). Dessa bestämmelser om överlåtelse eller upplåtelse av försäkrad egendom gäller inte om tredje mans rätt till försäkringen och till att uppbära försäkringsersättning återkallats enligt art. 2.4a (se ovan; art. 2.5 st. 5).
I tidigare nederländsk försäkringsavtalsrätt tillämpades allmänna avtalsrättsrättsliga regler och principer när det gällde preskription. Dessa medförde att anspråk på ersättning grundad på försäkringsavtal preskriberades fem år efter anmälan om anspråket till bolaget; anmälan var preskriptionsavbrott och föranledde att en ny lika lång preskriptionstid började. I NBW har införts en självständig reglering av dessa krav. Den försäkrades rätt till försäkringsersättning preskriberas enligt dessa nya regler efter tre år (art. 1.15 st. 1). Detta är en tvingande regel som inte kan frångås till försäkringsbolagets nackdel (art.1.16 st. 3). På livförsäkringsområdet gäller emellertid i stället en femårig frist (art. 3.24). Vid
ansvarsförsäkring gäller en preskriptionstid på sex månader (art. 1.15 st. 1).
Förändringen från fem år enligt den äldre regleringen till tre år enligt NBW motiverades med att regeln, låt vara inte vid företagsförsäkring, är tvingande till skillnad mot vad som gällde enligt BW, där parterna kunde komma överens om en kortare frist än fem år, låt vara inte kortare än ett år. På andra anspråk grundade på försäkringsavtal är de som gäller försäkringsersättning tillämpas allmänna avtalsrättsliga regler.
Den treåriga preskriptionstiden beträffande försäkringsersättning börjar löpa först när den som vill göra gällande rätten till ersättning har fått kännedom om sin rätt. Vid ansvarsförsäkring räknas preskriptionstiden från den tidpunkt vid vilken den skadelidande riktat krav mot försäkringstagaren (art. 1.15 st. 1).
Före NBW fanns inte några frysningsregler motsvarande de som finns i tysk rätt. I försäkringsvillkor uppställdes emellertid samma modell som i den tyska lagstiftningen. Om ett försäkringsbolag vägrade ersättning måste den försäkrade inom viss tid instämma bolaget till domstol; annars var anspråket förlorat. Villkor av detta slag ansågs tillåtna i rättspraxis. På senare år krävde domstolarna också att den försäkrade, på samma sätt som i tysk rätt, underrättades av bolaget om följderna av att inte respektera fristen. NBW har följt den linje som försäkringsbolag och domstolar har dragit upp när det gäller frysning av preskription. Den frist som uppställs är sex månader och förutsätter, liksom i tysk rätt, att talan anhängiggörs inom denna tid (art. 1.15 st. 3). Frysningen börjar som i Tyskland med anmälan av anspråket till försäkringsbolaget och upphör med det negativa beskedet från bolaget till den försäkrade. Man kan förmoda att reglerna även i andra hänseenden står i överensstämmelse med vad som gäller i tysk rätt.
De regler för vilka nu redogjorts rörande preskription är halvtvingande (art. 1.16 st. 2).
Gruppförsäkring är helt okänd i den nederländska försäkringslagstiftningen.
Grekland
I det land som kanske kan uppvisa den allra äldsta försäkringstraditionen i Europa, Grekland, realiserades den första försäkringsavtalslagstiftningen 1835. Det var en lag som dock enbart gällde sjöförsäkring och som ingenting annat var än en översättning av de första tre böckerna av den franska Code de Commerce. Andra försäkringar reglerades under inflytande av den italienska handelslagen i en lag först 1910. Denna ersattes 1997 av en ny allmän försäkringsavtalslag, nr 2496/1997, bestående av 34 paragrafer. Dessa är indelade i fyra avdelningar.
Större delen av den grekiska försäkringsavtalslagen består av regler från vilka parterna kan avvika men bara till försäkringstagarens fördel; reglerna är till övervägande delen halvtvingande. Från denna princip kan lagen göra undantag och från fall till fall föreskriva att reglerna skall vara helt tvingande. För transportförsäkring, kredit- eller garantiförsäkring, sjö- och luftförsäkring är reglerna genomgående dispositiva (art. 33 st. 1).
Obligatoriska försäkringar finns men i begränsad omfattning. Förutom trafikförsäkringen gäller en skyldighet för ägare av handelsfartyg att teckna försäkring mot miljöskada orsakad av fartyget och för ägare av flygplan vid passagerartransport mot skada å passagerare och transporterade saker. Motsvarande gäller för ägare av passagerarfartyg. Plikt att teckna försäkring har också byggföretag såvitt avser konstruktionsfel i byggnationen samt researrangörer. Diskussion pågår om införande av en särskild försäkring, delvis bekostad av staten, mot skador vid jordbävning.
Det enda fall av kontraheringstvång som finns avser trafikförsäkringen. En särskild procedur gäller här för den som efter flera olycksfall inte lyckas få en trafikförsäkring till rimlig premie. En särskild statlig kommission skall inom tio dagar göra en bedömning i frågan och fastställa villkoren för försäkring. Motorfordonsägaren kan sedan i enlighet med kommissionens avgörande framtvinga ett försäkringsavtal hos en enskild trafikförsäkringsgivare.
Allmänna avtalsrättsliga regler för hur avtal ingås är tillämpliga. Försäkringstagaren uppfattas normalt som anbudsgivaren, medan försäkringsbolaget är acceptanten. Det vanliga är att bolaget översänder ett formulär som den blivande försäkringstagaren skall fylla i samtidigt som frågor om olika uppgifter besvaras. Överlämnandet av formuläret anses inte innebära något anbud utan är endast en inbjudan att ingå avtal. Den blivande försäkringstagare som lämnat ett anbud är bunden härav en viss tid. Försäkringsavtalslagen innehåller särskilda regler för det fall att försäkringsbolagets svar är orent. Mottagaren har då en månad på sig att skriftligen påtala detta. Sker detta gäller ej avvikelserna. Kommer inget påpekande från den blivande försäkringstagaren kan försäkringen bli gällande i det skick svaret varit, men en förutsättning härför är att information härom har lämnats på särskilt sätt.
Försäkringsavtalet anses ingånget när försäkringsbolaget lämnat sitt svar. Det är också i regel från denna tidpunkt som försäkringsskyddet inträder. Man gör skillnad mellan tre olika tidpunkter från vilka rättsverkningar inträder. Den ”materiella” avser bundenhet vid avtalet, den ”formella” tar sikte på försäkringsbolagets ansvar medan den ”tekniska” avser försäkringstagarens premiebetalningsplikt.
Sannolikt inspirerad av den tyska försäkringsavtalslagen har den grekiske lagstiftaren infört en avkylningsperiod för alla försäkringar. Denna löper på 14 dagar räknat från det att försäkringsbrevet har överlämnats. Vid skadeförsäkring förutsätter ångerrätten dock att försäkringstiden är på minst ett år. En förutsättning för att de fjorton dagarna skall börja löpa är att försäkringsbolaget skriftligen informerat försäkringstagaren om sin ångerrätt. Försummar bolaget denna informationsplikt, förlängs avkylningsperioden så att den upphör först när två månader gått sedan den första premien har betalats. Vid ett provisoriskt försäkringsskydd, tillkommet på försäkringstagarens särskilda begäran, bortfaller ångerrätten vid skadeförsäkring (art. 8 st. 3 1997 års lag). Ångerrätt kan föreligga om försäkringsbolaget inte uppfyllt sin allmänna informationsplikt.
Inga formkrav uppställs på själva avtalet, ej heller på anbud och accept. I praktiken brukar dock den som önskar försäkring fylla i ett formulär, vari försäkringsbolaget önskar svar på olika uppgifter. Försäkringsbrevet
skall vara skriftligt men detta är inte ett krav för giltighet, endast ett krav som gäller i bevishänseende. I försäkringsavtalslagen uppställs särskilda minimikrav på försäkringsbrevets innehåll.
Regler om försäkringstagarens upplysningsplikt har upptagits i art. 3. Vid försäkringsavtalets ingående skall försäkringstagaren informera försäkringsbolaget om alla de omständigheter varom han är medveten och som objektivt sett är väsentliga för bedömning av risken. Varje relevant fråga ställd av bolaget skall besvaras. Den information och de omständigheter rörande vilka bolaget har framställt skriftliga frågor skall presumeras vara den enda grunden för fastställandet av den risk försäkringen täcker. Har bolaget väl ingått ett avtal grundat på skriftliga frågor kan det inte åberopa att speciella frågor förblev obesvarade eller att omständigheter som inte omfattats av en fråga ej har uppgetts. Inte heller kan bolaget åberopa att ett uppenbart ofullständigt svar har lämnats på en allmän fråga, såvida inte försäkringstagaren handlat i svikligt syfte. Inadekvata eller felaktiga svar på frågor kan över huvud inte åberopas, såvida de inte lämnats uppsåtligen.
Det kan inträffa att information och omständigheter som objektivt sett är väsentliga för riskvärderingen inte har blivit kända för försäkringsbolaget därför att detta inte har varit möjligt: materialet har legat utanför både bolagets och försäkringstagarens kontroll. Särskilda regler har uppställts såvitt avser all försäkring utom liv- och sjukförsäkring. Bolaget är här berättigat att inom en månad från kännedom om information eller omständigheterna säga upp avtalet eller begära att det skall ändras. En uppsägning träder i kraft femton dagar efter det att försäkringstagaren mottagit meddelande härom. Ett ändringsförslag är detsamma som en uppsägning om det inte accepteras inom en månad från mottagandet av detsamma, en verkan som klart skall framgå av förslaget. En uppsägning av detta slag träder i kraft en månad sedan försäkringstagaren mottagit ett meddelande härom.
När upplysningsplikten väl kränkts gör lagen skillnad mellan vårdslöst och uppsåtligt handlande av försäkringstagaren. I det förra fallet gäller att följderna blir desamma som nyss nämnts, dvs. bolaget har uppsägningsrätt men även rätt att föreslå ändringar .Uppsägningen träder även här i kraft femton dagar efter mottagandet. Väsentligare är vad som gäller beträffande försäkringstagarens rätt till försäkringsersättning. Lagstiftaren har här valt prorataregeln. En förutsättning är givetvis att försäkringsfallet inte inträffat sedan en uppsägning blivit gällande. Dessa regler gäller ej liv- och sjukförsäkring.
Vid uppsåtligt åsidosättande av upplysningsplikten kan försäkringsbolaget säga upp försäkringen inom en månad från kännedom om kränkningen. Uppsägningen träder omedelbart i kraft. Om försäkringsfallet inträffar före denna månads utgång är bolaget befriat från varje skyldighet att utge försäkringsersättning. Lagstiftaren har också särskilt föreskrivit att försäkringstagaren vid uppsåtligt handlande är ansvarig för bolagets förluster i anledning av kränkningen.
Om försäkringsvillkoren tillåter detta skall försäkringsbolaget vara berättigat att behålla premier som är betalda och förfallna vid tidpunkten då uppsägning av kontraktet träder i kraft eller vid den tidpunkt då den försäkringsfallet inträffade.
Liksom i Italien och Spanien innehåller den grekiska försäkringsavtalslagen inledande bestämmelser rörande tredje man som är gemensamma för skade- och personförsäkring. I den grekiska lagen stadgas, liksom i den spanska, att en försäkringstagare kan handla inte bara för egen räkning utan även för tredje mans räkning. Lagens regel är att försäkringen in dubio är tagen för egen räkning. Tredje mans namn behöver ej anges vid kontraktets ingående.
Den grekiska lagen innehåller dock en annan regel än den spanska när det gäller tredje mans förpliktelser. Enligt den grekiska varianten är det visserligen, liksom i Spanien, försäkringstagaren som bär alla förpliktelser som grundas på försäkringsavtalet med undantag för sådana som måste åvila tredje man med hänsyn till deras individuella natur. Men i Grekland har också tredje man de förpliktelser som har placerats på försäkringstagaren. En förutsättning för detta gemensamma ansvar är dock att tredje man fått kännedom om försäkringsavtalet och har förmågan att uppfylla de relevanta förpliktelserna (art. 9, st. 2). I detta avseende avviker reglerna från de allmänna grekiska kontraktsrättsliga regler rörande avtal till förmån för tredje man (art. 410–415 i den allmänna civillagen). I övrigt är dessa senare regler i princip tillämpliga.
Särskilda regler upptas i art. 12 rörande ”succession i försäkringsförhållandet” vid skadeförsäkring, vilket torde avse överlåtelse och sannolikt även upplåtelse av försäkrad egendom. Huvudregeln är att försäkringen inte upphör vid succession. Under förutsättning att försäkringsbrevet inte är av löpande beskaffenhet är försäkringstagaren eller den nye intressenten (tredje man) berättigade att avsluta försäkringsavtalet inom 30 dagar från den dag då successionen blev känd. Om upphörandet sker på initiativ av försäkringsbolaget gäller att det träder i kraft först 15 dagar efter den dag då ett meddelande i saken kommunicerats med försäkringstagaren eller tredje man. Bolaget är befriat från ansvar om den försäkrade risken inträffar före utgången av trettiodagarsfristen eller, alternativt, innan femtondagarsfristen har gått ut under förutsättning att denna har hållits. Bolaget kan dock endast undgå ansvaret om det kan visa att det inte hade tecknat försäkringen på de villkor som skett, om det hade varit medvetet om successionen. Premier som betalats förgäves skall återställas.
Dödsfallsförsäkring tagen på annans liv förutsätter att den vars liv det gäller (tredje man) godkänner försäkringen skriftligen. Saknar tredje man rättskapacitet skall medgivande lämnas av hans legala ställföreträdare. Är denne också försäkringstagare måste medgivande lämnas av en särskilt utsedd representant för tredje man. Skriftligt samtycke gäller inte bara när försäkringsersättningen skall tillfalla försäkringstagaren utan även när annan står som mottagare av denna. Då gäller samtycket inte bara som förutsättning för utbetalning av försäkringsersättning utan även för överlåtelse eller pantsättning av denna (art. 28).
Anspråk på grund av försäkringsavtal preskriberas i grekisk rätt efter fyra år för skadeförsäkringens del och efter fem år när det gäller livförsäkring (art. 10). För sjöförsäkringens del är preskriptionstiden endast två år.
Tiden börjar löpa med utgången av det året under vilket prestationen är förfallen till betalning.
Någon frist som löper inom vilken den försäkrade skall instämma bolaget, sedan detta vägrat utge ersättning, existerar inte i grekisk rätt. Frysning av preskription är ett i grekisk rätt okänt institut.
Reglerna är halvtvingande och för vissa försäkringar dispositiva. Gruppförsäkring förekommer i flera sammanhang i Grekland. Arbetsgivare kan teckna sådan försäkring till förmån för sina anställda. Förbund eller föreningar kan göra det, exempelvis såvitt avser självständiga yrkesutövare. Gruppförsäkring kan också vara kortfristig, vilket exempelvis är fallet med den försäkring som researrangörer tecknar till förmån för resenärerna.
Särskilda lagregler saknas. I praxis utställs endast ett enda försäkringsbrev till förmån för alla försäkringstagare. Vilka som är försäkrade anges i försäkringsbrevet, antingen genom namn eller också genom att den typ av aktivitet de ägnar sig åt preciseras. Skyldighet att betala premie åvilar försäkringstagaren. Det närmare rättsläget när det gäller de försäkrades förhållande till försäkringsbolaget förefaller oklart.
Portugal
Om den portugisiska försäkringsavtalsrätten har sagts att den är tämligen oöverskådlig. Lagarna är många, men de centrala lagreglerna återfinns i Portugals handelslag (Código Comercial). Försäkringar behandlas här under den femtionde titeln, som i sin tur består av tre kapitel. Det första innehåller allmänna föreskrifter för alla försäkringar (art. 425–431), det andra bestämmelser om skadeförsäkringar (art. 432–454) och det tredje regler beträffande livförsäkring (art. 455–462).
Om annat inte anges avser de lagrum som nämns nedan de som återfinns under den femtonde titeln av Código Comercial.
Återförsäkring omnämns endast på så vis att lagen föreskriver en möjlighet för försäkringsbolaget att återförsäkra risken (art. 430). Detta anses dock innebära att de nu angivna bestämmelserna i princip blir tillämpliga även på återförsäkring. Sjöförsäkring regleras, utanför den femtonde titeln, i art. 595–615 med hänvisning till även de allmänna försäkringsavtalsrättsliga reglerna. På frågor som inte kan besvaras i Código Comercial tillämpas allmänna civilrättsliga regler.
Konsumentskydd på försäkringsområdet förstärktes väsentligt genom en särskild lag, Decreto-Lei 176/95 från 1995 (DL). I lagen finns framför allt regler om avtals ingående och upphörande, om krav på information samt om en avkylningsperiod.
Vid sidan av nu nämnd lagstiftning finns också annan speciallagstiftning, exempelvis om kredit- och trafikförsäkring. Även tillsynsmyndigheten, Instituto de Seguros de Portugal, kan utfärda viss lagstiftning som berör försäkringsavtalet.
Reglerna i Código Comercial är som regel dispositiva; utgångspunkten är avtalsfriheten (art. 429). Vissa bestämmelser i lagen är dock tvingande. Detta framgår av art. 427 som uttalar att vad parterna avtalat gäller om inte lagen förbjuder vad som överenskommits. En bestämmelse som talar om vilka föreskrifter som är tvingande eller inte, en teknik som används i den franska, italienska och nederländska lagstiftningen, saknas emellertid. I vad mån en regel är tvingande eller ej framgår i stället
indirekt på olika sätt. En regel i handelslagens titel rörande försäkringar innehåller således ett förbud som fastslår att försäkringstagaren i princip inte kan berika sig genom att teckna ytterligare en försäkring (art. 434). Övriga tvingande lagregler framträder indirekt genom bestämmelsens närmare utformning. Ett exempel är art. 440 som reglerar kortaste tid för anmälningsplikten såvitt avser försäkringsfall. Tvingande regler finns också utanför Código Comercial, ej minst i DL.
I slutet av 90-talet hade Portugal en stor mängd obligatoriska försäkringar. Flera av dessa avsåg personskador och tog exempelvis sikte på elever, studenter och idrottsutövning. Några gällde kreditförsäkring och ytterligare andra skade-, stöld- och brandförsäkringar. Det fanns över 50 ansvarsförsäkringar, exempelvis såvitt avser miljöskador, försäkringsmäklare och motorfordon. Arbetsgivaren är skyldig att försäkra sina arbetstagare mot risker. Försäkringsbreven för de obligatoriska försäkringarna skall enligt lag samlas och tas in i ett särskild register.
Principen är att avtalsfrihet råder. Kontraheringstvång existerar därför i regel inte. Icke desto mindre kan den centrala myndigheten, Instituto de Seguros de Portugal, under vissa förutsättningar framtvinga avtalsslut. Ett särskilt lagreglerat förfarande är föreskrivet vid trafikförsäkring. Om tre försäkringsbolag har vägrat ge försäkring kan den som önskar teckna försäkringen vända sig till myndigheten.
Ingående av försäkringsavtal är en procedur som i grunden styrs av allmänna kontraktsrättsliga regler; försäkringsavtalet tillkommer genom anbud och accept. Åtskilliga avvikelser finns emellertid från detta mönster i portugisisk rätt.
De allmänna reglerna har inget att säga om vem som är anbudsgivare eller acceptant. Rättstillämpning och försäkringspraxis utgår emellertid från att det är den som önskar försäkring som är anbudsgivaren, medan bolaget är acceptanten. I realiteten ser emellertid tillkomsten av ett försäkringsavtal mer komplicerat ut.
Försäkringsbolaget tillhandahåller ett formulär, innehållande frågor, vilket skall ifyllas och undertecknas av den som vill ha försäkringen I detta skick betraktas formuläret inte som ett bindande anbud, utan på sin höjd som en uppmaning att ingå avtal. Försäkringsbolaget kan nu avböja eller acceptera uppmaningen. I senare fallet blir deras handlande enligt en uppfattning att uppfatta som ett anbud som den som önskar försäkringen kan förkasta eller acceptera. Accepten kan tidigast tänkas äga rum när försäkringstagaren mottar försäkringsbrevet men också när försäkringstagaren betalar första premien. I doktrinen är denna uppfattning om hur avtalet kommer till stånd emellertid bestridd. I nästan alla fall saknar det formulär som ifyllts och undertecknats uppgift om premiens storlek. Hur, har man undrat, kan då försäkringsbolagets svar bli att betrakta som ett bindande anbud? Och ingen tycks beredd bestrida riktigheten av denna kritiska iakttagelse.
Rättsläget i frågan hur och när försäkringsavtalet ingås är över huvud oklart. Det finns rättsfall i vilka domstolen inte bara nöjt sig med att uppfatta den blivande försäkringstagaren som anbudsgivare och bolaget som acceptant och därmed följt den vanliga strömmen. I stället har redan överlämnandet av formuläret till den som önskar försäkringen uppfattats som ett bindande anbud, vilket försäkringstagaren accepterat genom att fylla i erforderliga uppgifter och underteckna. Avtal skulle alltså redan ha
kommit till stånd när försäkringstagaren undertecknat formuläret. I vissa sammanhang där kravet på enkelhet och snabbhet är väsentligt – såsom vid reseförsäkring – står klart att detta synsätt är det förhärskande och möjligen överensstämmer med rådande rättspraxis.
En definition av vad som skall förstås med ett anbud har upptagits i art. 17.2 DL. Enligt denna skulle anbudet vara själva formuläret. En strikt tolkning av lagtexten tycks innebära att anbudet skulle vara det som överlämnats till den blivande försäkringstagaren. I doktrinen har emellertid frågats hur ett obesvarat formulär skulle kunna uppnå den nivå som krävs för ett bindande anbud. Den allmänna uppfattningen tycks vara att endast ett ifyllt och undertecknat formulär kan vara så kvalificerat.
Anbudet som sådant skall vara skriftligt och blir inte bindande förrän det kommit mottagaren till handa eller denne fått kunskap om detsamma. Om inte annat bestämts är det då bindande i fem dagar. Av DL följer emellertid att den blivande försäkringstagaren är bunden vid sitt anbud i åtminstone 15 dagar. Vid personförsäkring gäller emellertid speciella regler vilka innebär att anbudet kan gå att återkalla även före denna tidsfrist. Rättsläget är oklart när accepten är oren.
Om försäkringsbolaget inte hör av sig inom femton dagar blir enligt art. 17.1 DL dess tystnad att likställa med en accept. Meddelar bolaget den blivande försäkringstagaren om sitt behov av ytterligare uppgifter förlängs fristen. Under denna tid är motparten bunden vid sitt anbud. Kritik har riktats mot denna ordning i doktrinen. Allmänna försäkringsvillkor accepterar emellertid inte överdrivet långa tidsfrister.
Med undantag för personförsäkring, skördeförsäkring och kortfristiga försäkringar, varmed förstås sådana som gäller mindre än 90 dagar, föreskrivs i art. 6.1 DL att försäkringen gäller först med betalningen av den första premien eller en delpremie. Parterna kan komma överens om att något annat skall gälla. Försäkringen kan dock inte börja gälla före den tidpunkt då försäkringsbolaget mottagit den blivande försäkringstagarens anbud. Försäkringstidens början måste framgå av försäkringsbrevet. Vid behov av snabbare försäkringsskydd kan parterna komma överens om ett temporärt skydd. Personförsäkring blir gällande vid den tidpunkt som anges i försäkringsbrevet. Enstaka försäkringsgrenar, exempelvis trafikförsäkringen, har speciella tider angivna för vid vilken tidpunkt försäkringsskyddet inträder.
Den portugisiske lagstiftaren har utvidgat den av den europeiske lagstiftaren föreskrivna avkylningsperioden till att gälla även annan personförsäkring än livförsäkring. En förutsättning för att ångerrätt skall finnas är för livförsäkringens del att försäkringstiden är längre än sex månader och för olycksfalls- och sjukförsäkringar att dessa har en försäkringstid som är längre än ett år. Fristen är 30 dagar från det att försäkringstagaren erhållit försäkringsbrevet. Försäkringstagaren måste inom denna tid skriftligen anmäla sin vilja att avbryta det ingångna försäkringsavtalet; meddelanden av andra slag har ingen verkan. Sedan avtalet gått tillbaka skall återbetalning av erlagd premie ske till den del premien täcker tiden efter avtalets upphörande. Försäkringsbolaget å sin sida har rätt till ersättning för utgifter i anledning av medicinska undersökningar såvitt avser olycksfalls- och sjukförsäkring. Vid dödsfallsförsäkring får bolaget behålla den del av premien som täcker tiden före avtalets upphörande. Vid andra livförsäkringar gäller motsvarande för
vissa särskilt angivna kostnader. Vid alla personförsäkringar har bolaget rätt till ersättning för det utställda försäkringsbrevet. Bestämmelserna rörande avkylningsperioden har intagits i 1995 års konsumentskyddslagstiftning (art. 22.1, 22.3, 22.4, 22.5 och 183.1, 2 och 3 DL).
Grupplivförsäkring och individuell livförsäkring meddelad en juridisk person omfattas ej av någon avkylningsperiod (art. 184 DL). Det är inte klart om detta undantag även gäller olycksfalls- och sjukförsäkringar.
Bolaget har en särskild informationsplikt när det gäller innebörd och längd av avkylningsperioden.
Portugal är ett av de få länder i Europa som uppställer formkrav på försäkringsavtal. Dessa måste ingås skriftligen. Art. 426 Código Comercial föreskriver att avtalet skall finnas i en urkund, som i sin tur skall uppgå i försäkringsbrevet. Det är endast skriftlighet som är kravet; överlämnandet av försäkringsbrev är en annan sak. Om inte formkravet är uppfyllt blir försäkringsavtalet inte giltigt. Ingen nåd ges heller för överenskommelser som ingåtts före, efter eller parallellt med avtalet. Även dessa skall dokumenteras skriftligen enligt en bestämmelse utanför den femtonde titeln, nämligen art. 221 Código Comercial.
Eftersom det kan ta viss tid innan försäkringsbrevet är utställt medför reglerna att det kan dröja innan den blivande försäkringstagaren får sitt försäkringsskydd. Domstolar och försäkringspraxis har därför övergett kravet på försäkringsbrev och funnit att formkravet är uppfyllt redan med ett dokument som kallas Minuta. Detta är ett slags provisoriskt försäkringsbrev som motsvarar det av den blivande försäkringstagaren ifyllda, undertecknade och återsända formuläret sedan detta accepterats av försäkringsgivaren.
Det är oklart om formkravet även gäller anbud och accept. Oklart är inte minst om försäkringsbolaget måste underskriva det återsända formuläret för att avtalet skall komma till stånd.
I art. 426 st. 2 Código Comercial räknas upp vilka uppgifter som måste vara antecknade i försäkringsbrevet för att detta skall vara verksamt. Dessa är, förutom datum och försäkringsbolagets underskrift, väsentligen parternas namn och uppehållsort, försäkringens föremål inklusive natur och värde, riskerna, tidpunkten för riskernas början och slut, försäkringsbelopp, premie samt alla de omständigheter som kan vara av intresse för bolaget att känna till. I speciallagstiftningen rörande särskilt försäkringar kan finnas ytterligare fakta angivna som måste vara medtagna i försäkringsbrevet.
Art. 429 Código Comercial innehåller tämligen kortfattade bestämmelser om försäkringstagarens eller den försäkrades upplysningsplikt. Varje oriktig förklaring liksom varje förtigande om saker eller omständigheter som var bekanta och som hade kunnat påverka avtalets existens eller villkor, medför att försäkringen blir en nullitet. Om den som kränkt upplysningsplikten gjort det uppsåtligen behåller försäkringsgivaren liksom enligt den spanska lagen sitt anspråk på premie. Enligt en allmän förmögenhetsrättslig regel, upptagen utanför de försäkringsrättsliga bestämmelserna i den femtonde titeln (art. 289), gäller för övriga fall att prestationerna skall gå tillbaka.
Liksom i spansk rätt har diskuterats vilken betydelse en av försäkringsbolaget utnyttjad frågebok har. Härskande mening är att denna i princip saknar betydelse för upplysningsplikten. Alla omständigheter
som är väsentliga för försäkringsbolagets bedömning måste uppges och frågeboken, som endast är ett hjälpmedel, får inte vändas till bolagets nackdel. En annan mening finns emellertid företrädd enligt vilken frågeboken tvärtom är väsentlig på det viset att den visar vad som är relevant för bolagets bedömning. Omständighet som inte upptas i boken kan av bolaget inte åberopas som grund för kränkning av upplysningsplikten. Lagstiftarens tystnad beträffande frågebokens betydelse har ansetts besvärande och en lagreglering i detta avseende ansetts önskvärd. De spanska erfarenheterna av lagstiftning kring en frågebok, vilka inneburit ytterligare oklarhet, har inte kunnat avskräcka reformivrarna.
Viktigare är emellertid att frågeboken i rättspraxis och litteratur anses ha en bevisverkan. De omständigheter som nämns där presumeras nämligen vara de som är relevanta för bolagets riskbedömning. Försäkringsgivaren kan endast komma ifrån denna presumtion genom att bevisa motsatsen.
Till de ytterligare principer som utvecklats i anslutning till art. 429 hör att försäkringsbolaget inte kan åberopa en utelämnad eller felaktigt angiven omständighet när det svar som erhållits på särskild fråga varit oklart eller ofullständigt och bolaget inte reagerat häremot. Ett bolag som får vetskap om en kränkning av upplysningsplikten men som ändock fortsätter att dra in premier kan inte heller åberopa en kränkning av upplysningsplikten. Att försäkringsgivaren inte förstår de uppgifter som lämnas får inte gå ut över försäkringstagaren eller den försäkrade. Omständigheter som är kända för försäkringsbolaget omfattas inte av upplysningsplikten. Denna täcker endast de omständigheter som försäkringstagaren eller den försäkrade faktiskt känt till, ej vad dessa förstått i fråga om den relevans omständigheten har i sammanhanget. För att försäkringsbolaget skall kunna åberopa kränkt upplysningsplikt krävs inte kausalitet mellan den relevanta omständigheten och försäkringsfallets inträffande. Det räcker att ett förtigande eller en felaktig uppgift av relevans har ägt rum, låt vara att denna för försäkringsbolaget gynnsamma ståndpunkt har kritiserats.
Åtskilliga regler uppställs i portugisisk försäkringsavtalsrätt rörande tredje mans intresse. Art. 428 Código Comercial angår frågan för vems räkning försäkringen gäller. Här antecknas först att en sakförsäkring är en nullitet om den som tagit försäkringen inte har något försäkringsbart intresse i saken. Försäkringen kan vara meddelad såväl för egen som för annans räkning. Om i försäkringsbrevet ej angetts vilket alternativet är anses försäkringen gälla för egen räkning. Har försäkringstagaren endast intresse i en del av en sak eller har hon eller han endast en begränsad rätt till saken antas försäkringen tagen såväl för egen som för främmande räkning och utfallande försäkringsersättning tilldelas envar i relation till var och ens premieandel. En sakförsäkring kan sålunda automatiskt gälla till förmån för flera men det måste hela tiden finnas ett intresse i saken; utan varje sådant är försäkringen en nullitet.
Det är möjligt att ta en sakförsäkring även om man inte äger saken men det måste då finnas ett ekonomiskt intresse i denna. Det är också tillåtet att ta en livförsäkring på annans liv men en förutsättning är då dels att försäkringstagaren har ett ”ideellt” intresse i den andres liv, dels att denne skriftligen godkänner försäkringen. I alla dessa fall utställs försäkringsbrevet på försäkringstagaren. Den försäkrade uppfattas inte som
avtalspart men är ändock innehavare av de rättigheter som emanerar ur försäkringsavtalet och medverkar i uppfyllandet av försäkringstagarens skyldigheter.
Tredje man har i princip ingen rätt att inträda i försäkringsavtalet annat än vid försäkringstagarens död.
Ett särskilt stadgande i Código Comercial, art. 431, föreskriver att en sakförsäkring vid ägarbyte av saken övergår att gälla till förmån för den nye ägaren. En förutsättning är dock enligt samma bestämmelse att annat inte överenskommits mellan försäkringsbolag och försäkringstagare. Övergången sker samtidigt med äganderätten. Försäkringsbolaget måste underrättas.
Innehavare av begränsade sakrätter har under särskilda förutsättningar rättigheter vilka emanerar från försäkringsavtalet. Till utfallande försäkringsersättning har de garanterats en rätt beroende på vilken typ av sakrätt det är fråga om. Sedan försäkringsbolaget underrättats om denna garanti kan bolaget inte längre med befriande verkan betala ersättning till den försäkrade.
På preskription av anspråk grundade på försäkringsavtal tillämpas allmänna avtalsrättsliga bestämmelser. Preskriptionstiden är här 20 år. Krav på premie preskriberas dock efter fem år. Försäkringstiden börjar löpa den dag då anspråket kan utkrävas, vilket är detsamma som förfallodagen.
Med en så lång preskriptionstid som 20 år kan man förstå att frysningsregler inte aktualiserats för lagstiftaren. Å andra sidan har det med tanke på den långa tiden ansetts godtagbart att i försäkringsvillkoren arbeta med en särskild frist inom vilken anspråket måste utkrävas, sedan bolaget vägrat betala ut försäkringsersättning. Efter fristens utgång är försäkringsersättningen förlorad. Om dessa villkor kräver att den försäkrade vänder sig till domstol inom den angivna fristen eller inte saknar betydelse. Den frist som uppställs i villkoren får dock inte vara för kort tilltagen; eljest blir fristen overksam.
Gruppförsäkring är omnämnd i DL och lagen ger information om vad som skall gälla i enstaka hänseenden. Ett enda försäkringsbrev räcker vid denna försäkringsform, det är dock möjligt för en enskild försäkrad att erhålla ett individuellt certifikat. Principen tycks vara att de försäkrades godkännande krävs för att gruppförsäkringen skall vara giltig. De försäkrades relationer till försäkringsbolaget är oberoende av varandra i den meningen att bolaget har vissa möjligheter att säga upp avtalet för en försäkrad utan att de andra berörs härav. Försäkringstagaren har en plikt att ge information i flera avseenden till försäkringsbolaget.
Belgien
Genom lag av den 11 juni 1874 reglerades försäkringsavtalet i de tionde och elfte avsnitten av den belgiska handelslagen (Code de commerce). Dessa lagregler bar liberalismens anda och ansågs 1937 otillräckliga från försäkringstagarens synpunkt. Detta år uppdrogs därför åt E. Van Dievoet att utarbeta ett förslag till ny lag. Det skulle dröja över ett halvt sekel innan detta reformarbete slutligen resulterade i en ny lag av den 25 juni 1992, omfattande 149 artiklar. Denna, som ej är tillämplig på
återförsäkring och ej heller på sjöförsäkring, består av fyra avdelningar: en allmän del (Titre I, art. 1–50), en som gäller skadeförsäkring (Titre II, art. 51–93), en annan som täcker personförsäkring (Titre III, art. 94–138) och en med slutbestämmelser (Titre IV, art. 139–149). Titre II–III är indelade i kapitel och dessa i sin tur i sektioner.
Hänvisningar till lagrum nedan avser lagen av den 25 juni 1992. Vid sidan av 1992 års lag blir också allmänna kontraktsrättsliga regler tillämpliga. I fråga om företagsförsäkring kan även handelsrättsliga regler aktualiseras
Medan reglerna i 1874 års lag om försäkringsavtal väsentligen var dispositiva, är de i 1992 års tvärtom tvingande. Endast om lagen uttryckligen tillåter en avvikelse accepteras en sådan. Lagens tvingande karaktär gäller för båda parter. Trots att lagens syfte var att skydda försäkringstagaren tillåts inte ens avvikelser som är till försäkringstagarens förmån; lagen innehåller sålunda inga halvtvingande regler.
Lagen kompletteras av kungliga förordningar. På olika ställen har föreskrivits en möjlighet att genom förordning undanta vissa risker från lagens tillämpningsområde eller att ge en särreglering för dem.
I Belgien finns åtskilliga obligatoriska försäkringar och det brukar sägas att landet endast överträffas av Frankrike när det gäller de stora antalet sådana försäkringar.
Kontraheringstvång existerar i princip inte i Belgien. Ett undantag är dock det tvång att ingå avtal som följer av att försäkringsbolaget efter hemställan om försäkring varit passivt. Ett införande av kontraheringstvång såvitt avser trafikförsäkringen har också diskuterats.
För avtalets ingående ligger utgångspunkten i de allmänna kontraktsrättsliga reglerna. Den belgiske lagstiftaren har emellertid funnit anledning ingripa och införa flera speciella bestämmelser vilka innebär antingen preciseringar eller också justeringar av dessa regler. Dessa lagföreskrifter, speciella för försäkringsavtal, tar sikte på formulär utvecklade i försäkringspraxis. Ett av formulären omfattas lagtekniskt av en grupp av bestämmelser, medan de övriga, två stycken, täcks av en annan grupp av stadganden.
Den första gruppen tar sikte på ett instrument som är vanligt förekommande i praktiken och som är ett förslag till eller en hemställan om försäkring (”une proposition d´assurance”). Ett sådant dokument definieras i lagens inledning som ”ett formulär som, härrörande från försäkringsbolaget, skall fyllas i av försäkringstagaren och vars ändamål är att klargöra för bolaget ärendets natur och de fakta och omständigheter som konstituerar de riskelement bolaget skall värdera” (art. 1 litt. L). Formuläret bygger på idén – utvecklad också i Frankrike, Spanien och Schweiz – att det är försäkringsbolaget som bäst kan uppskatta vilka omständigheter som kan påverka dess bedömning av risken, att det därför blir fråga om att ställa adekvata frågor samt att formuläret begränsar försäkringstagarens skyldighet att svara korrekt på dessa frågor. 1992 års lag har två budskap rörande detta formulär. Det första är att dokumentet ensamt inte på något sätt binder parterna. Det förpliktar således varken blivande försäkringstagare eller försäkringsbolag att ingå avtalet (art. 4 § 1). Regeln har förklarats med att formuläret sällan upptar alla de element som är nödvändiga för att det skall kunna bli fråga om ett anbud; inte minst saknas premiens storlek. Det har också understrukits att regeln
skyddar parterna från förhastade avtal. Resultatet är att ett bindande anbud inte kan uppkomma förrän försäkringsbolaget återsänder ett försäkringsbrev utformat på grundval av formuläret. Så långt har lagstiftarens ingripande knappast ifrågasatts. Annorlunda förhåller det sig dock med det andra budskapet. Enligt detta har försäkringsbolaget en plikt att inom 30 dagar efter mottagandet av formulär ta ställning till ansökan om försäkring och att underrätta den sökande om sitt beslut. Sker inte detta blir bolaget under hot om skadeståndsansvar tvunget att stå vid det avtal som uppkommit (art. 4 § 1). Det väsentliga problemet med denna passivitetsregel har ansetts vara hur det slutliga avtalet skall bestämmas. Inte minst har man frågat vilken premie bolaget kan kräva, vilka villkor som skall gälla och vilken roll som skadeståndsregeln har i sammanhanget.
Den andra gruppen av regler har att göra med möjligheten att förenkla och påskynda försäkringsavtalet. Inom vissa försäkringsbranscher, där standardisering är möjlig, arbetar belgiska försäkringsbolag med i förväg underskrivna försäkringsbrev vilka innehåller ett erbjudande om att teckna försäkring på villkor som där föreskrivs (”une police présignée”). Premien är bestämd och den blivande försäkringstagaren behöver endast fylla i vissa enklare uppgifter såsom namn, yrke och adress. Denna handling motsvarar ett anbud och om det antas är ett försäkringsavtal ingånget. Det finns dock en skillnad i förhållande till vad som gäller enligt den allmänna kontraktsrätten. Avtalet anses ingånget redan när försäkringsbrevet har undertecknats av försäkringstagaren, ej, som eljest, när svaret kommit försäkringsbolaget till handa. Försäkringen träder dock inte i kraft förrän dagen efter mottagandet av det av försäkringstagaren undertecknade försäkringsbrevet (art. 4 § 1). Avtal kan dock träffas om en annan tidpunkt för ikraftträdandet. Lagen uppställer vidare en ångerrätt för båda parter vid på detta vis i förväg skrivna försäkringsbrev (art. 4 § 2 st. 1). Utom vid avtal med en försäkringstid understigande 30 dagar har försäkringstagaren en rätt att häva kontraktet med omedelbar verkan. Fristen varar 30 dagar räknat från det att försäkringsbolaget mottagit försäkringsbrevet. Bolagets frist är begränsad till åtta dagar.
Samma syfte att förenkla och påskynda försäkringsavtalet har ett av försäkringsbolaget utarbetat formulär genom vilket försäkringstäckning erbjuds provisoriskt (”demande d´assurance”, art. 1, litt. K). Det är försäkringstagaren som begär att få en provisorisk försäkring av denna karaktär. Det sker normalt genom en begäran härom i ett formulär som ingår särskilt i det andra formulär som kallas ”proposition d´assurance”. Det provisoriska försäkringsavtalet har samma verkningar som det i förväg föreskrivna försäkringsbrevet (art. 4 § 2); sålunda gäller även här en ångerrätt. Ett provisoriskt avtal kan emellertid också tecknas utan att försäkringstagaren har undertecknat de provisoriska formuläret.
Något formkrav anses inte gälla för försäkringsavtal i belgisk rätt. Försäkringstagarens upplysningsplikt behandlas förhållandevis detaljerat i tre artiklar (5–7). Vid ingående av försäkringsavtalet har försäkringstagaren en skyldighet att exakt uppge alla de för honom kända omständigheter som han rimligtvis måste räkna med bildar grunden för försäkringsbolagets riskvärdering. Försäkringstagaren behöver dock inte uppge omständigheter som redan är kända för försäkringsgivaren eller
som denne rimligtvis borde känna till. Vid personförsäkring gäller samma skyldighet dock endast i den utsträckning som upplysningar efterfrågas av bolaget. Frågor rörande gentekniska förhållanden får över huvud taget inte ställas. Med undantag för försäkringstagarens uppsåtliga handlande gäller för alla försäkringar att försäkringsbolaget inte efter försäkringsavtalets ingående kan åberopa ett på en skriftlig fråga av bolaget lämnat uteblivet svar (art. 5).
Uppsåtligt handlande av försäkringstagaren såvitt avser grunden för försäkringsbolagets riskvärdering medför att avtalet blir ogiltigt. Premier som förfallit innan försäkringsbolaget fått kännedom om försäkringstagarens uppsåtliga handlande tillfaller försäkringsbolaget (art. 6).
Om bolaget påstår att en uppgift inte har lämnats, eller väl lämnats men varit felaktig, samtidigt som det står klart att försäkringstagaren inte har gjort sig skyldig till uppsåtligt handlande i sammanhanget är principen att försäkringsavtalet inte är ogiltigt. Men ett särskilt förfarande är nu föreskrivet. Bolaget måste inom en månad från kännedom om felaktigheten eller den underlåtna upplysningen föreslå den ändring av försäkringsavtalet som önskas med verkan från det att kännedom förelegat. Om bolaget kan styrka att det aldrig skulle ha meddelat försäkring om det känt till felaktigheten eller förtigandet, kan avtalet hävas inom samma tid. Saknar bolaget möjlighet att bevisa hur det skulle ha agerat med kännedom om vad försäkringstagaren inte uppgett, gäller följande. Vägrar försäkringstagaren att acceptera ändringsförslaget eller om detta inte antas inom en månad från mottagandet har bolaget rätt att under femton dagar häva avtalet. Om försäkringsbolaget varken har hävt avtalet eller lagt fram ett ändringsförslag inom de tidsfrister som enligt vad nu anförts står till dess förfogande, kan det inte längre åberopa de omständigheter varom de har kännedom (art. 7 punkten 1).
Om förtigandet eller den felaktiga uppgiften inte kan förebrås försäkringstagaren och om ett försäkringsfall inträffar innan ändringsförslag eller hävning fått effekt måste försäkringsbolaget lämna den ersättning som parterna kommit överens om (art. 13 punkten 2).
Om tvärtom förtigande eller felaktig uppgift kan förebrås försäkringstagaren och ett försäkringsfall inträffar vid tid som nu angetts gäller att försäkringsbolaget endast behöver betala så stor del av ersättningen som motsvarar förhållandet mellan betald premie och den ersättning som bolaget skulle ha betalat om riktiga upplysningar hade lämnats
I vilket fall som helst gäller att om försäkringsbolaget kan bevisa att det under inga omständigheter skulle ha försäkrat den risk som visat sin rätta natur genom försäkringsfallet, begränsas den ersättning som bolaget skall utge till en återbetalning av betalda premier (art. 7 punkten 3).
Reglerna om tredje man överensstämmer väsentligen med vad som gäller i fransk rätt. Det är sålunda även i belgisk rätt möjligt att sluta ett försäkringsavtal för främmande räkning till förmån för en person som vid avtalets ingående ännu inte är känd. Art. 38 i 1992 års lag innehåller för övrigt inga andra varianter. Det föreskrivs bara att försäkring kan tecknas för annan som försäkringen angår (”assurance pour compte de qui il appartiendra”). Till detta lägger lagstiftaren att den försäkrade (tredje man) är den som styrker ett försäkrat intresse vid försäkringsfallets inträffande. Detta är en öppen beskrivning som täcker alla fall av försäkring för annan. Bestämmelsen kompletteras av regeln att de undantag
från ansvar som försäkringskontraktet innehåller och som försäkringsbolaget kan åberopa mot försäkringstagaren också gäller mot tredje man.
Art. 38 har placerats inom gruppen icke-summaförsäkringar (”assurances indemnitaires”), ett förhållande som har kritiserats i belgisk doktrin eftersom försäkring för främmande räkning av ifrågavarande typ också förekommer inom summaförsäkringen, exempelvis vid kollektiva försäkringar. Liksom i fransk rätt uppfattas inte förmånstagarinstitutet vid livförsäkring som en försäkring för främmande räkning utan som en särskild variant inom ramen för institutet ”stipulation pour autrui” (art. 22–23). Ett problem i belgisk rätt har blivit att lagen inte tydligt skiljer mellan dessa båda sammanhang när det gäller ordalagen. Det har uppstått ett terminologiskt problem och detta har medfört att det finns en mening företrädd i doktrinen enligt vilken försäkring för annans räkning också täcks av art. 22–23 (”stipulation pour autrui”). Enligt den allmänna uppfattningen ligger emellertid lösningen i det försäkringsbara intresset. Detta är vid försäkring för främmande räkning hos försäkringstagaren, medan det ligger hos tredje man när det gäller förmånstagare vid livförsäkring.
1992 års lag föreskriver särskilda regler för överlåtelse av egendom som omfattas av en egendomsförsäkring (art. 57). När det är fråga om fast egendom upphör försäkringen att gälla tre månader sedan den särskilda åtgärd som krävs för överlåtelsens giltighet har avslutats. Under denna tid gäller försäkringsskyddet till förmån för tredje man, såvida inte denne ändå har ett försäkringsskydd. Eftersom det är fråga om försäkring för främmande intresse anses försäkringstagaren, överlåtaren, skyldig betala premien för de tre månaderna men regressrätt mot förvärvaren anses föreligga. Vid överlåtelse av lös egendom upphör försäkringen att gälla vid besittningsöverföringen såvida inte försäkringsbolaget och försäkringstagaren har kommit överens om något annat.
1874 års lag tillerkände vissa kategorier av skadelidande en rätt till direktkrav mot en ansvarsförsäkringsgivare. En sådan rätt fanns också enligt vissa andra lagar. Genom 1992 års lag infördes en generell rätt till direktkrav (art. 86 st. 1). Rätten inkluderar en utestängning av andra borgenärer (art. 86 st. 2).
När det gäller invändningar som försäkringsgivaren kan rikta mot den skadelidande gör 1992 års lag en skillnad mellan obligatoriska och frivilliga ansvarsförsäkringar. I det förra fallet kan försäkringsbolaget inte åberopa ”undantag, nullitet eller att försäkringen förfallit” (”exceptions, nullités et déchéances”) som härrör från lagen eller kontraktet, och som har sin grund i ett faktum som inträffat före olyckan eller efter densamma (art. 87 § 1 st. 1). Detta innebär för tredje man en starkt förminskad risk att få direktkravsrätten undergrävd av även allvarliga invändningar från försäkringsbolagets sida. Ett exempel på invändningar som är så starka att de medför avtalets nullitet men ändock faller på hälleberget i detta sammanhang är att försäkringstagaren uppsåtligen har kränkt sin upplysningsplikt (art. 6) eller att försäkringstagaren uppsåtligen har orsakat skadan (art. 8). Däremot har lagstiftaren inte ansett sig kunna vägra försäkringsbolaget rätten att åberopa annullering, hävning, upphörande eller suspendering av avtalet om dessa sanktioner ägt rum före skadehändelsen (art. 87 § 1 st. 2). Här har inspiration hämtats från den belgiska trafikskaderätten.
Vid frivillig ansvarsförsäkring får försäkringsbolaget enligt lagen ”bara” åberopa ”undantag, nullitet eller att försäkringen förfallit” som härrör från lagen eller kontraktet och som har sin grund i ett faktum som inträffat före olyckan (art. 87 § 2 st. 1). Denna typ av invändningar kan som framgått inte åberopas av bolaget vid obligatorisk ansvarsförsäkring. Vid denna senare försäkring kan inte heller åberopas fakta som inträffat efter olyckan. Vid frivillig försäkring kan bolaget emellertid åberopa sådana fakta; detta följer e contrario av lagtextens formulering (”bara”). Konungen har möjlighet att förklara att reglerna om obligatoriska försäkringar skall gälla även för frivilliga försäkringar (art. 87 § 2 st. 2). Hittills lär denna möjlighet dock inte ha utnyttjats.
Preskription av anspråk grundade på försäkringsavtal sker enligt 1992 års lag – liksom tidigare – efter tre år (art. 34 § 1 st. 1). Undantag gäller för krav avseende sparad andel av en kapitallivförsäkring, där tiden är 30 år (art. 34 § 2). En särskild tidsfrist gäller också för direktkrav mot försäkringsbolag, vilka preskriberas först efter fem år (art. 34 § 2). Regress från försäkringsbolag mot tredje man anses inte direkt härröra från försäkringsavtalet, varför den treåriga fristen inte gäller här.
Treårsfristen börjar dagen för den händelse som föranleder kravet. Har den som begär ersättning ingen kännedom om denna händelse, påbörjas fristen inte förrän kännedom finns (art. 34 § 1 st. 2). Ett exempel härpå gäller försäkringstagarens upplysningsplikt. En kränkning av denna upptäcks ofta inte förrän långt efter det att den har begåtts. Den preskriptionstid som gäller för de konsekvenser som försäkringsbolaget vill göra gällande börjar då inte löpa förrän tiden från upptäckten. Saknas kännedom löper en yttersta tid på fem år från händelsen i fråga, en begränsning som dock inte gäller vid försäkringsbedrägeri (art. 34 § 1 st. 2).
Vid personförsäkring löper preskriptionstiden för förmånstagare från den dag då denne fått kunskap om vissa omständigheter, nämligen försäkringsavtalets existens, förmånstagarförordnandet samt uppkomsten av den händelse som utlöst försäkringsersättningen (art. 34 § st. 4).
När krav av den skadelidande riktas mot försäkringstagaren vid ansvarsförsäkring påbörjas den treåriga fristen från dagen för kravet. Detsamma gäller i fråga om anspråk som uppkommit efter detta krav, vare sig detta beror på att skadan har ökat eller är ny (art. 34 § 1 st. 3).
Vid ansvarsförsäkring har försäkringsbolag rätt att förbehålla sig möjligheten att återkräva utgiven ersättning av försäkringstagaren i den utsträckning bolaget skulle ha kunnat vägra eller minska sina prestationer enligt lagen eller försäkringskontraktet, låt vara att denna rätt kan begränsas av regeringen (art. 88). Denna rätt preskriberas utom vid försäkringsbedrägeri efter tre år räknat från försäkringsgivarens betalning (art. 34 § 3).
Den femåriga preskriptionsfristen vid direktkrav börjar löpa med den skadegörande händelsen eller, vid brott, när detta begicks (art. 34 § 2 st. 1). Skulle den skadelidande kunna styrka att han eller hon inte har haft någon kännedom om sin rätt mot ansvarsförsäkringsgivaren förrän vid ett senare datum, börjar fristen inte att löpa förrän med detta datum. Här gäller dock en yttersta tid på tio år räknat från skadehändelsen eller, vid brottsligt handlande, när detta ägde rum (art. 34 § 2 st. 2).
Frysning av preskription är väl känd i belgisk rätt. Den inträder när den försäkrade varit oförmögen att handla inom preskriptionstiden på grund av force majeure (art. 35 § 2). Om anmälan av försäkringsfallet har skett i rätt tid löper den från denna tidpunkt till dess att bolaget har låtit sitt skriftliga beslut komma den försäkrade till handa (art. 35 § 3). Däremot blir det inte fråga om frysning bara för att den försäkrade saknar rättslig handlingsförmåga. I stället löper preskriptionstiden som vanligt för denna kategori av försäkrade. Detta gäller dock inte vid direktkrav (art. 35 § 1). Här fryses preskriptionen från det ögonblick försäkringsbolaget informerats om den skadelidandes önskan om att erhålla skadestånd och frysningen upphör då den skadelidande får underrättelse av bolaget om dess beslut i någon riktning (art. 35 § 4).
Någon särskild frist inom vilken den försäkrade måste begära ersättning av eller instämma försäkringsbolaget sedan ett negativt besked av detta erhållits existerar inte i belgisk rätt. Anledningen härtill är att bolagets besked räknas som ett nytt preskriptionsavbrott, från vilket sålunda tre nya år börjar löpa. För den försäkrade är denna variant genom tidslängden fördelaktigare än den tyska.
Österrike
De äldsta lagreglerna på området i Österrike återfinns i landets allmänna civillag, ABGB från 1811, där de är upptagna i §§ 1288-1291. Dessa regler gäller alltjämt formellt men kom 1917 att i realiteten ersättas av en försäkringsavtalslag. Denna lag ersattes i sin tur vid Tysklands ockupation av landet 1939 med 1908 års tyska försäkringsavtalslag, som var i kraft till andra världskrigets slut år 1945. En ny försäkringsavtalslag infördes 1958 (Versicherungsvertragsgesetz, VersVG). Lagen blev ett led i strävandena att återställa landets egentliga rättsordning men kom i realiteten att, med undantag för några terminologiska avvikelser, i stor utsträckning överensstämma med 1908 års tyska lag. Denna likhet undergrävdes visserligen undan för undan av rättspraxis som kunde ta olika riktning i de båda länderna. Först under 90-talet kom emellertid de båda ländernas försäkringsavtalsrätt att mera bestämt skilja sig åt. Detta blev framför allt fallet genom reformer i VersVG år 1992, 1994 och 1996. En särskilt viktig förnyelse genomfördes 1994, då lagstiftarens ambition var att anpassa lagen till den moderna utvecklingen på området. Lagen har en uppbyggnad som erinrar om den tyska Den innehåller ett första avsnitt (§§ 1–48) med föreskrifter för alla försäkringsbranscher, ett andra (§§ 49–158p) om skadeförsäkring , ett tredje (§§ 159–178) om livförsäkring, ett fjärde om sjukförsäkring (§§ 178a–178n), ett femte om olycksfallsförsäkring (§§179–185) samt ett sjätte (§§ 186–192) med slutföreskrifter.
Vid sidan av VersVG finns också andra lagregler rörande försäkringsavtal, exempelvis angående trafikskadeersättning. Allmänna kontraktsrättsliga regler och principer blir också tillämpliga och dessa har sin tyngdpunkt i ABGB. Detta är sålunda förhållandet med spörsmål avseende försäkringsavtalets ingående samt den försäkrades rättshandlingsförmåga och ställföreträdarskap. Även handelslagen (HGB) blir i princip tillämplig. Om försäkringstagaren är konsument tillämpas vid skade-
försäkring konsumentskyddslagen (Konsumentenschutzgesetz, KSchG). Denna aktualiseras ej minst vid dörrköp (§§ 3 f), när det blir fråga om försäkringsbolagets medarbetares behörighet (§ 10) eller om ogiltighet av försäkringsvillkor (§ 6).
Undantagna från tillämpningsområdet för VersVG är liksom i Tyskland sjö- och återförsäkring (§ 186). Sjöförsäkringen som i Österrike har ringa praktisk betydelse behandlas i §§ 778 ff. HGB. Återförsäkringen är ej alls lagreglerad; allmänna civilrättsliga regler blir tillämpliga. Tvister rörande denna försäkring avgörs regelmässigt genom skiljeförfarande, varvid avvägningar efter skön och det praktiska försäkringslivets behov måste beaktas.
Utgångspunkten är att avtalsfrihet råder. De tvingande reglerna är emellertid tämligen många. Regler som är tvingande enbart för försäkringsbolaget är normalt uttryckligen angivna i VersVG (se t.ex. §§ 15a, 34a, 68a, 72, 115a, 158a, 158p, 178 och 178n) men kan också framgå indirekt av reglernas innehåll. Så är fallet med föreskrifterna om inteckningshavarens skydd vid brandförsäkring (§§ 98–107c). I särskilda fall kan reglerna i VersVG också vara tvingande för båda parter. En sådan regel är bestämmelserna om berikandeförbud vid skadeförsäkring i §§ 55, 59 och 67.
En plikt att teckna försäkring kan vara stadgad i speciallagstiftningen. Detta gäller framför allt ansvarsförsäkringen. Denna är obligatorisk vid särskilda typer av farlig verksamhet, exempelvis motorfordonstrafik, och vid yrkesutövning, exempelvis advokatens. Ansvarsförsäkringen på atomskadeområdet uppfattas inte som en egentlig sådan försäkring, eftersom den endast utgör en av flera möjligheter för att säkerställa täckning av skadeståndsansvaret.
Liksom i Tyskland gäller i österrikisk rätt kontraheringstvång vid den obligatoriska trafikförsäkringen. Den motorfordonsägare som blivit vägrad trafikförsäkring av tre försäkringsbolag kan genom Österrikes motsvarighet till den svenska Trafikförsäkringsföreningen bli hänvisad till ett försäkringsbolag som då måste meddela trafikförsäkring. Den som på detta vis är i försäkringsnöd (”Versicherungsnot”) anses utgöra en ”utomordentlig risk” och kan därför åläggas högre premie än normalt.
Kontraheringstvång föreligger även – och detta i överensstämmelse med tysk rätt – i ett andra fall, nämligen vid hypoteksintresseförsäkring (§ 105 VersVG).
För ingående av försäkringsavtal gäller allmänna kontraktsrättsliga regler. Anbud och accept är grundbultarna i avtalet. Vem som är anbudsgivare eller acceptant framgår inte av lagen men i praxis antas den som vill teckna försäkring normalt vara anbudsgivare. Om en särskild acceptfrist ej är fastställd blir anbudsgivaren vid skriftliga anbud bindande skälig tid.
En lagbestämmelse i Österrike rörande gruppförsäkring (§ 178m VersVG) och som saknas i den tyska lagen angår sjukförsäkring och ger den som lämnar gruppförsäkringen en rätt att fortsätta behålla sitt skydd; här råder sålunda kontraheringstvång. I övrigt tillämpas VersVG i den utsträckning detta är möjligt på gruppförsäkring.
Om regler rörande tredje man kan antecknas följande. De regler som återfinns i 1908 års tyska lag rörande försäkring för främmande räkning är desamma som gäller i den österrikiska lagen, där de i princip också
erhållit samma plats (sålunda §§ 74–80 VersVG). Detsamma gäller vad ovan anförts om tysk rätt och förhållandet mellan dessa regler och de som gäller personförsäkring. På samma sätt kan hänvisas till tysk rätt när det gäller överlåtelse av försäkrad sak; reglerna är desamma och har fått samma placering i Österrikes lag (sålunda §§ 69–73 VersVG). Detsamma gäller frågorna om rätten att inträda vid livförsäkring (§ 177 VersVG) och om direktkrav.
Genom Novelle 1994 gavs nya regler för preskription vilka skiljer sig från de som upptagits i den tyska rätten. Anspråk som grundar sig på försäkringsavtal preskriberas efter tre år, vare sig det är fråga om livförsäkring eller andra försäkringar (§ 12 I 1 VersVG). Fristen börjar enligt den allmänna regeln i ABGB (§ 1478 S. 2) att löpa vid den tidpunkt då den som begär ersättningen första gången har möjlighet att utöva sin rätt. Enligt VersVG (§ 11 I) är detta normalt den tidpunkt då försäkringsbolaget har tagit den ställning till försäkringsfall och omfattningen av prestationsplikten som är nödvändig för att en skyldighet att utbetala ersättning skall föreligga. En särskild börjetid gäller för tredje man, vare sig denne är förmånstagare vid personförsäkring eller den försäkrade vid försäkring för främmande räkning. Fristen börjar här löpa när den anspråksberättigade fått kännedom om sin rätt. Om denna tidpunkt aldrig infinner sig preskriberas fordringen efter tio år (§ 12 I 2 VG).
Frysningsregler finns. De är uppbyggda ungefär som i tysk rätt. En yttersta gräns för preskription i samband med frysning har dock uppställts och denna är tio år (§ 12 st. 2). I stället för sex månader som i tysk rätt är frysningstiden tio år, inom vilken bolaget måste vara instämt vid domstol (§ 12 st. 3). Närmare krav på det negativa beskedet från försäkringsbolaget har också preciserats i VersVG. De fakta och de rättsliga samt kontraktsrättsliga element på vilket beskedet är grundat måste anges för att ettårsfristen skall börja löpa (§ 12 st. 2).
Reglerna om preskription är halvtvingande (§ 15a VersVG). Gruppförsäkring är vanlig på hela personskadeområdet. Man skiljer mellan äkta och oäkta gruppförsäkringar. Den äkta försäkringen kännetecknas av att endast ett enda försäkringsavtal ingås mellan försäkringsbolaget och gruppföreträdaren såsom försäkringstagare. Oäkta gruppförsäkring innebär att också anhöriga till personkretsen är berättigade att sluta avtal med försäkringsbolaget. Det blir fråga om en stor mängd försäkringsavtal som alla ligger inom ramen för gruppförsäkringen. Det är omstritt om de personer vars intressen skyddas genom försäkringen särskilt måste biträda försäkringen eller om det räcker att de tillhör gruppen. Man har frågat sig om det räcker med ett försäkringsbevis eller om det krävs flera. Det har antagits att det i vart fall skulle räcka med ett enda bevis vid äkta gruppförsäkring. Man har också frågat om det är nödvändigt att namnge de försäkrade eller om det skulle vara tillräckligt att tilldela dem ett nummer. Principen har ansetts vara att nummer skulle räcka. Det förhållandet att försäkringen inte längre gäller i förhållande till en försäkrad får, liksom i tysk rätt, ingen verkan mot de övriga försäkrade. Spörsmålet hur och till vem de försäkrade skall uppfylla sina plikter besvaras med en hänvisning till lagens individuella bestämmelser.
Schweiz
Försäkringsavtalet saknas bland de olika kontraktstyper som upptas i den femte delen av den schweiziska civillagen från 1911 (das Zivilgesetzbuch, ZGB). Denna del av civillagen benämns Bundesgestz betreffend die Ergänzung des Schweizerischen Zivilgesetzbuch, Fünfter Teil: Obligationenrecht, vanligtvis betecknad OR). Försäkringstagarens stora skyddsbehov hade fått lagstiftaren att redan tidigare, i en särskild lag, införa bestämmelser på området: Versicherungsvertragsgesetz (Bundesgesetz vom 2. April 1908 über den Versicherungsvertrag (VVG)). Lagen infördes knappt två månader före den tyska lagen och är därför Europas i dag äldsta gällande allmänna försäkringsavtalslag. Den innehåller fyra avdelningar. Den första består av allmänna bestämmelser, den andra gäller skadeförsäkring och den tredje personförsäkring. Den fjärde avdelningen angår tvingande regler medan den femte ger slutbestämmelser.
Enligt art. 100 st. 1 VVG kan OR tillämpas subsidiärt. Luckor i försäkringsavtalet kan också inom ramen för VVG:s system och innehåll bemästras med hjälp av allmänna rättsliga grundsatser (art. 1 st. 2 och 3 ZGB) där detta anses sakligt berättigat. Återförsäkring regleras inte i VVG utan faller under OR:s tillämpningsområde (jfr art. 101 st. 1 Nr. 1 och st. 2 VVG). Här har försäkringen dock inte försetts med någon särskild regel, varför allmänna kontraktsrättsliga regler blir tillämpliga. Sjöförsäkring har till skillnad mot förhållandena i många andra europeiska länder inte fått någon särställning eftersom den endast spelar en begränsad praktisk roll i Schweiz. För många försäkringsområden, särskilt när det gäller transportmedel, finns speciallagstiftning.
VVG:s föreskrifter är endast delvis tvingande. Avtalsfriheten inskränks i första hand genom för båda parter tvingande bestämmelser (beiderseitig zwingende Vorschriften). Dessa är uttömmande angivna i art. 97 VVG. Regler som endast kan ändras till förmån för försäkringstagaren eller den försäkrade (einseitig zwingende Vorschriften eller vad som brukar kallas halvtvingande) är likaså uttömmande angivna i art. 98 samma lag. Vid transportförsäkring i kommersiella förhållanden gäller dock inte dessa inskränkningar i avtalsfriheten alls (art. 97 st. 2 och 98 st. 2 VVG).
Det finns gott om obligatoriska ansvarsförsäkringar på transportområdet. Detta gäller också för vissa farliga anläggningar (exempelvis atomanläggningar och pipelines) eller vid särskild verksamhet (såsom jakt). Obligatoriska egendomsförsäkringar existerar också i Schweiz. Nyttjanderättshavare av föremål har en skyldighet att försäkra dessa mot brand och andra faror, om detta enligt den vanliga uppfattningen på orten tillhör plikterna i ett ordentligt samhälle (art. 767 st. 1 ZGB). I många kantoner finns plikt att teckna försäkring hos en bandförsäkringsanstalt i den egna kantonen. Hem- och kreatursförsäkring är obligatoriska i några kantoner.
Någon skyldighet för försäkringsbolag att ingå försäkringsavtal, kontraheringstvång, finns i princip inte. Ett undantag gäller dock från denna princip. En anställd som omfattats av en kollektiv sjukförsäkring men som förlorat detta skydd, exempelvis sedan han blivit arbetslös, har en ovillkorlig rätt att få en motsvarande individuell försäkring. Den principiella rätten att ingå vilka försäkringsavtal försäkringsbolaget vill
gäller även vid obligatorisk försäkring. Även om det finns en skyldighet att teckna försäkring kan försäkringsbolag sålunda vägra sådan försäkring. Det brukar dock understrykas att bolagen inte missbrukar denna rätt så att onödig försäkringsnöd uppstår. I den rättsvetenskapliga litteraturen framhålls också att bolagets avtalsfrihet inte har medfört några missförhållanden.
Försäkringsavtal sluts enligt allmänna kontraktsrättsliga regler. Det krävs därför ett anbud och en accept. Anbud kan lämnas av såväl försäkringsbolag som den som önskar försäkring, men vanligtvis är det den senare som står för anbudet. Reklam och prospekt från bolagets sida uppfattas som uppmaningar att inkomma med anbud.
Är försäkringsbolaget anbudsgivare gäller allmänna regler. Bundenhet inträder när anbudet kommit den som vill teckna försäkring till handa. När den senare är anbudsgivare gäller en bundenhet vid det egna anbudet under 14 dagar (art. 1 st. 1 VVG). Fristen börjar löpa med överlämnande eller avsändande av anbudet till bolaget eller dess agent (art. 1 st. 4 VVG). Det går att fastställa en kortare frist för antagande svar. Vid en framställan om en försäkring som kräver läkarundersökning, exempelvis en livförsäkring, är fristen fyra veckor (art. 1 st. 2 VVG).
Försäkringsavtalet kräver ingen särskild form (art. 100 VVG, jfr art. 11 OR). Annorlunda kan vara avtalat (jfr art. 16 OR), inte minst genom de allmänna försäkringsvillkoren (Allgemeine Versicherungsbedingungen). I så fall gäller att redan anbudet måste vara skriftligt för att vara giltigt. I praktiken blir emellertid resultatet detsamma oavsett avtal: försäkringstagaren inger normalt ett ifyllt, av försäkringsbolaget i förväg tryckt formulär (”Antragsschein”).
Enligt art. 11 st. 1 VVG måste försäkringsgivaren tillställa försäkringstagaren ett försäkringsbrev i vilken parternas rättigheter och skyldigheter har preciserats. Enligt härskande mening räcker en hänvisning till de allmänna försäkringsvillkoren; de bestämmelserna behöver alltså inte upprepas. Det finns inga krav på särskild form för försäkringsbrevet. Överlämnandet av detta dokument har heller ingen betydelse för frågan om försäkringsavtal ingåtts eller inte. Det är endast fråga om ett bevis för avtalet och dess innehåll. Skulle försäkringsbrevet råka avvika från vad som överenskommits gäller att den likväl anses antagen såvida försäkringstagaren inte inom fyra veckor efter mottagandet av försäkringsbrevet kräver en korrigering (art. 12 st. 1 VVG). Denna bestämmelsen måste intas i försäkringsbrevet (art. 12 st. 2 VVG). Dessa bestämmelser behöver inte respekteras om försäkringstagaren i stället tillerkänns en rätt som är förmånligare för honom.
Följande gäller beträffande försäkringstagarens upplysningsplikt. Alla omständigheter som är eller borde vara bekanta för den som önskar försäkring skall skriftligen uppges för bolaget. Lagstiftaren har förutsatt att det har varit fråga om skriftliga frågor, ställda av bolaget i en särskild handbok eller på annat sätt. En förutsättning är att omständigheterna är relevanta för bolagets bedömning av risken. Detta är fallet om de kan utöva inflytande på försäkringsbolagets beslut att över huvud ingå avtalet eller att ingå det på avtalade villkor. Relevanta anses omständigheterna alltid vara om de svarar mot de skriftliga frågor som bolaget har formulerat på ett bestämt och otvetydigt sätt (art. 4).
Ingås avtalet genom ställföreträdare skall de relevanta omständigheter uppges som är kända eller som borde vara kända inte bara för den som vill ha försäkringen utan också för hans företrädare (art. 5 st. 1). Vid försäkring för främmande räkning skall på motsvarande vis dessa relevanta omständigheter uppges även av tredje man och dennes ställföreträdare, såvida inte avtalet ingås utan tredje mans vetskap eller det inte är möjligt att i tid inhämta upplysningarna hos den potentielle försäkringstagaren (art. 5 st. 2).
När den som på detta vis har en upplysningsplikt har kränkt denna genom felaktig uppgift eller förtigande är försäkringsbolaget inte bundet vid avtalet om det träder tillbaka från detsamma inom fyra veckor från kännedom om kränkningen (art. 6). Detta gäller för individuella försäkringar. Blir det fråga om en kollektiv försäkring gäller en särskild regel, se nedan.
Det finns några i lagen särskilt uppräknade fall, där försäkringsgivaren trots att upplysningsplikten kränkts inte har rätt att träda tillbaka från avtalet. Dessa föreligger om (1) de förtigna eller felaktigt uppgivna omständigheterna har bortfallit före försäkringsfallet, (2) försäkringsbolaget självt har förorsakat kränkningen, (3) bolaget känt till eller borde ha känt till en förtigen omständighet eller verkligheten bakom en felaktigt angiven uppgift, (4) bolaget har avstått från rätten att träda tillbaka från avtalet, (5) försäkringstagaren inte har svarat på en förelagd fråga och försäkringsbolaget likväl har slutit avtalet. Den sist nämnda regeln har dock ingen giltighet om försäkringstagaren i alla fall har kränkt upplysningsplikten i andra hänseenden (art. 8).
De regler om tredje man som gäller försäkring för annan (”Fremdversicherung”) till skillnad mot egen försäkring (”Eigenversicherung”) är omstridda i schweizisk doktrin. Enligt en mening är det fråga om ett institut sui generis, enligt en annan om ett avtal till förmån för tredje man, reglerat av art. 112 OR men med speciella regler upptagna i VVG.
Medan försäkring för främmande räkning i tysk rätt är ett uttryck reserverat för skadeförsäkring, har den schweiziske lagstiftaren använt samma uttryck i den första avdelningens allmänna bestämmelser (§§ 16– 17) innebärande att även personförsäkring inkluderas. Detta grepp, som har en slags motsvarighet i den fransk rätt, har emellertid ansetts vara ett systematiskt misstag, varför §§ 16–17 anses tillämpliga endast på skadeförsäkring. Mot denna bakgrund skall reglerna i den första avdelningen av lagen förstås på följande sätt.
En skadeförsäkring kan tecknas för egen eller främmande räkning, med eller utan att tredje mans identitet framgår (”Versicherung für wen es angeht”). Vid tvivel anses försäkringstagaren ha tagit försäkringen för egen räkning (§ 16). Försäkringen är bindande för försäkringsbolaget även om tredje man först sedan försäkringsfallet har inträffat godkänner avtalet (art. 17 st. 1). Försäkringstagaren har rätt att göra gällande sitt ersättningsanspråk mot försäkringsgivaren oavsett tredje mans samtycke i det konkreta fallet, dock förutsatt att tredje man förbehållslöst har gett försäkringstagaren i uppdrag att träffa en uppgörelse med bolaget eller när det är fråga om en obligatorisk försäkring (art. 17 st. 2). Bolaget har inte rätt att från vad som skall utges i ersättning till tredje man avräkna fordringar mot försäkringstagaren (art. 17 st. 3). Detta betyder att
premierna skall betalas av försäkringstagaren (se också art. 18 st. 1). Bolaget har emellertid rätt att även kräva tredje man på premier. En förutsättning är dock att försäkringstagaren saknar betalningsförmåga och att tredje man ännu inte erhållit någon premie av tredje man (art. 18 st. 2); inträffar betalningsoförmågan sedan premien betalats av tredje man kan denne sålunda inte kräva tillbaka premien.
Vid ägarväxling av försäkrad sak går rättigheter och plikter enligt försäkringsavtalet över på den nye ägaren (tredje man). Bestämmelser härom återfinns i art. 54 VVG. För premier som förfallit vid äganderättens övergång svarar ej blott försäkringstagaren utan även tredje man. Försäkringsbolaget har rätt att frånträda avtalet inom fjorton dagar från det att det har fått kännedom om överlåtelsen. Bolagets ansvar upphör efter fyra veckor från det att tredje man skriftligen underrättats om frånträdandet. Premierna för den försäkringstid som inte gått till ända måste återbetalas till tredje man. I två fall går försäkringsavtalet inte över på tredje man. Det första är att tredje mans inträde har medfört en väsentlig fareökning; här måste försäkringsbolaget dock inom fjorton dagar från kännedom om ägarbytet skriftligen tillkännage sitt frånträdande. Det andra fallet är att tredje man själv inom fjorton dagar från överlåtelsen skriftligen meddelar försäkringsbolaget att han eller hon inte vill fortsätta försäkringen. Art. 54 gäller även för en ansvarsförsäkring under förutsättning att denna har samband med egendom, exempelvis husägarens ansvarsförsäkring (villaförsäkring). I rättspraxis har stadgandet också utnyttjats vid olycksfallsförsäkring, låt vara att detta ansetts felaktigt i doktrinen. Art. 55 VVG föreskriver att art. 54 också skall tillämpas vid försäkringstagarens konkurs; konkursboet (tredje man) träder sålunda in i försäkringstagarens ställe.
Försäkring tecknad på annans liv (art. 74, ”Versicherung auf fremdes Legen”) är ogiltig om inte den på vars liv försäkringen meddelats (tredje man) före avtalet skriftligen har godkänt detsamma. Om tredje man saknar rättslig handlingsförmåga krävs skriftligt godkännande av hans eller hennes legala ställföreträdare. Däremot kan försäkringsanspråk överlåtas utan tredje mans godkännande. Det är tillåtet att i försäkringsavtalet låta lagens bestämmelser om kränkning av försäkringstagarens plikt att inte framkalla försäkringsfallet (art. 6) och att anmäla skadan (art. 28) också skall gälla för tredje man. Som framgått har tredje man också en upplysningsplikt. Det är dock omstritt om denna plikt gäller direkt mot försäkringsbolaget eller endast i förhållande till försäkringstagaren. I sin egenskap av att vara den som har rättigheterna är tredje man också ålagd plikter sedan försäkringsfallet inträffat. Han eller hon har sålunda räddnings- och anmälningsplikt (art. 38–39) och är underkastad förbud att vidta ändringar med skadade saker vid ansvarsförsäkring (art. 68). Skyldighet att anmäla fareökning är dock inte föreskriven (jfr art. 28 VVG); som nyss framgått kan något annat gälla vid försäkring på annans liv.
En rätt att inträda i försäkringsförhållandet när försäkringstagaren kommit på obestånd och möjlighet därför ges att betala hans eller hennes premier föreligger tydligen endast vid livförsäkring (art. 80–81 VVG).
Direktkrav är ett accepterat institut vid vissa obligatoriska försäkringar. Hit hör trafikförsäkringen och de försäkringar som måste tecknas av innehavare av pipelines och atomanläggningar liksom inom området för
sjöfart och jakt. Direktkrav är emellertid godtaget också vid vissa frivilliga ansvarsförsäkringar. Detta är sålunda fallet när det gäller arbetsgivares frivilliga ansvarsförsäkring till förmån för arbetstagare. Enligt art. 87 VVG har också den till vars förmån en kollektiv olycksfallsförsäkring är tecknad rätt till direktkrav. En av de första idéerna bakom det pågående reformarbetet var att införa en generell rätt till direktkrav i schweizisk rätt; tanken ingick i det bemyndigande till en reform som i oktober 2000 för första gången gavs av Förbundsrådet (der Bundesrat).
Endast delvis har lagstiftaren tagit ställning till vilka invändningar som försäkringsbolaget kan rikta mot den skadelidande när direktkrav aktualiseras. I stället har en särskild lära utvecklats på området. Grundtanken är att direktkravsrätten skulle vara litet värd om bolaget kunde vägra betala med hänvisning till försäkringstagarens mindre lämpliga handlande. En grundsats är att så långt det finns ett ansvar enligt lag, så består också försäkringen mot tredje man. Vid trafikförsäkring kan den skadelidande sålunda exempelvis inte invända att den som har tecknat trafikförsäkringen egentligen inte var rätt ägare. Vidare gäller grundsatsen att försäkringsbolaget svarar direkt mot den skadelidande om och därför att ett försäkringsbrev har blivit utställt. Den innebär att bolaget inte kan invända att ingen giltig eller verksam försäkring över huvud har kommit till stånd. Bolaget kan inte heller invända att den första premien inte har betalats; vid de obligatoriska försäkringar det här är fråga om kan ansvaret endast upphöra på sådan grund genom myndigheternas försorg. Invändningar som har att göra med försäkringsavtalet eller 1908 års lag om försäkringsavtal kan heller inte i princip framställas med framgång. Bolaget kan sålunda inte åberopa att upplysningsplikten har kränkts eller att fareökning har skett eller att premiedröjsmål över huvud eller grov culpa föreligger.
Preskription av fordringar grundade på försäkringsavtal sker efter två år (art. 46 st. 1 VVG).
Tiden börjar löpa ”efter inträdet av det faktum som grundar prestationsplikten” (”nach Eintritt der Tatsache, welche die Leistungspflicht begründet”) (art. 46 st. 1 p 1 VVG). Innebörden av dessa ord är omdiskuterad och detta har säkert bidragit till att den rättsutveckling som har ägt rum är starkt nyanserad. Vid sakförsäkring är huvudregeln att tiden börjar löpa med försäkringsfallet. Vid olycksfallsförsäkring är den förhärskande meningen, med stöd i rättspraxis, att startpunkten är uppkomsten av den omständighet som är avgörande (exempelvis dödsfall eller, vid skada, när den skadelidande blivit medveten om sitt tillstånd) eller av den kostnad det är fråga om (exempelvis sjukvårdskostnad), innebärande att flera preskriptionstider kan löpa i ett och samma fall. Vid ansvarsförsäkring börjar preskriptionstiden enligt rättspraxis vid den tidpunkt då skadeståndsskyldigheten är fastställd av domstol. Rättspraxis har också uppfattningen att preskriptionstiden vid rättsskyddsförsäkring startar så snart behovet av rättsskydd uppkommit.
Bestämmelserna är halvtvingande (art. 46 st. 2 samt art. 98). Anmälan om försäkringsfall till bolaget innebär inte preskriptionsavbrott. Först när bolaget instäms till domstol avbryts preskriptionen. Frysningsregler existerar inte i schweizisk rätt. De kan dock förekomma i
försäkringsvillkor och är då tillåtna, låt vara att de ej får inkräkta på den tvååriga preskriptionstiden (art. 46 st. 2 VVG).
Kollektiva försäkringar, såväl kollektivavtalsförsäkringar som gruppförsäkringar, finns representerade inom de flesta schweiziska försäkringsgrenar. Det tycks visserligen inte finnas någon övergripande särskild reglering av dem i lagstiftningen. Däremot är kollektiva försäkringar omnämnda i VVG. I de allmänna reglerna om försäkringstagarens upplysningsplikt har uppställts en regel som syftar på den situationen att en eller flera kränkt plikten inom ramen för en försäkring avseende flera saker eller personer. Då, stadgar art. 7 under rubriken kollektivförsäkringsavtal, förblir försäkringen likväl verksam till de övriga försäkringstagarnas fördel. En förutsättning är bara att omständigheterna visar att försäkringsbolaget skulle ha meddelat försäkringen för dessa övriga till samma villkor. Flera principer gällande dessa försäkringar är dock diskuterade i den försäkringsrättsliga litteraturen.
Frågan om det föreligger en kollektiv eller flera individuella försäkringar avgörs med hänsyn till hur partsviljan skall förstås. Utställandet av ett enhetligt försäkringsbrev anses dock vara ett indicium på att det föreligger en kollektiv försäkring. De försäkrades namn behöver ej anges i försäkringsavtalet. Det är tillräckligt att de försäkrade går att identifiera vid försäkringsfallet. Huvudregeln är att den kollektiva försäkringen endast kan ingås och hävas i sin helhet. Det finns dock undantag från denna princip om försäkringens odelbarhet; vid fareökning kan försäkringen vara delvis overksam men i övrigt gällande. Försäkringstagare vid kollektiv försäkring anses vara den som ingår själva avtalet. Den försäkrade har ingen egen fordringsrätt men har heller inga särskilda skyldigheter. Det avtal som ingås kan med giltig verkan bestämma att försäkringsbolaget inte längre skall vara bundet vid avtalet, om den försäkrade försummat sin anmälningsplikt eller själv orsakat skadan (art. 74 st. 3 VVG).
VVG har mycket gott anseende. Ändamålsenlighet och flexibilitet är egenskaper som har gjort att den endast sällan blivit föremål för ändringar. Alldeles i slutet av 1900-talet började emellertid krav på en genomgripande reform att göra sig gällande. Dessa ansträngningar har nu burit frukt.
I syfte att åstadkomma en total revision av VVG tillsattes den 11 februari 2003 på förbundsnivå en expertkommission.
Luxemburg
Den försäkringsavtalslag som finns i Luxemburg tillkom den 27 juli 1997. Lagen trädde i kraft med 1998 års ingång och ersatte 1891 års försäkringsavtalslag, upptagen under titel 10 och 11 i den andra boken av landets handelslag. 1997 års lag är inspirerad av den belgiska lagen från 1992 och indelad i fyra titlar: allmänna föreskrifter (I), skadeförsäkring (II), personförsäkring (III) och slutbestämmelser (IV).
Lagen tillämpas enl. art. 4 Nr. 1 på alla försäkringsavtal utom återförsäkringsavtal. Annan lagstiftning kan dock enligt samma lagrum undantagsvis innehålla regler som innebär justeringar av de som upptas i 1997 års lag. Enligt art. 3 Nr. 1 skall lagen av den 25.8 1983 angående
konsumentskydd vara tillämplig också på försäkringsavtal, såvida inte annat är bestämt i försäkringsavtalslagen.
Enligt art. 3 Nr. 2 är lagens bestämmelser tvingande, såvida det inte framgår av reglerna själva att de tillåter en avvikelse. De tvingande reglerna kan indelas i tre grupper. En grupp består av bestämmelser som är ovillkorligen tvingande för alla försäkringsavtal. En annan kännetecknas av att vara tvingande bara då försäkringstagaren är en privatperson eller visserligen professionellt verksam men utan att det är fråga om ”stora risker”. Den tredje gruppen regler tillämpas bara om parterna inte har kommit överens om en annan reglering.
Obligatoriska försäkringar finns i Luxemburg beträffande transportmedel, för vissa yrken och i samband med vissa sportutövningar (exempelvis jakt, fallskärmshoppning och båtsport). Det finns också obligatorisk försäkring vid vissa verksamheter som innebär fara för människor och miljö.
Tvång för försäkringsbolag att teckna försäkring existerar inte och detta gäller även obligatoriska försäkringar.
Avtal ingås enligt en särskild ordning angiven i art. 9 Nr. 1. Den som önskar försäkring tillställer försäkringsbolaget en ”proposition d´assurance”. Härmed förstås inte ett anbud utan snarare en inbjudan att ingå försäkringsavtal. Försäkringsbolaget har sedan inom 30 dagar efter mottagandet av denna inbjudan möjlighet att lämna ett anbud, begära tilläggsupplysningar eller avböja förslaget. Passivitet från bolagets sida kan medföra skadeståndsskyldighet, ej – som i belgisk rätt – att avtal kommer till stånd på de av försäkringstagaren givna premisserna. Frågan vilken verkan det har att den blivande försäkringstagaren är passiv sedan han eller hon mottagit besked från bolaget besvaras med en hänvisning till den allmänna avtalsrätten. Detta innebär att passivitet kan vara detsamma som accept om det av omständigheter och avtalsförhandlingar kan utläsas att den som varit passiv härigenom accepterat anbudet.
Om försäkringstidens början inte framgår av avtalet gäller enligt art. 37 Nr. 1 att den äger rum vid avtalsslutet. Parterna kan också enligt art. 37 Nr. 2 ha kommit överens om att skyddet inträder med betalningen av första premien.
Inga särskilda formkrav på försäkringsavtalet uppställs i schweizisk rätt; avtalet är ett konsensualavtal. Skriftlighet är emellertid en förutsättning för att avtalet och försäkringsbrevet skall ha verkan som fulla bevis. Lagen uppställer visserligen ingen skyldighet för bolaget att tillhandahålla försäkringstagaren ett försäkringsbrev. Men lagstiftaren har uppställt vissa minimikrav på avtal och försäkringsbrev. Det senare måste exempelvis enligt art. 9 Nr. 3 innehålla parternas namn och hemvist, vilka saker eller personer som är försäkrade, vilken typ av risk som täcks, försäkringstidens början och slut samt grunderna för premiens beräkning.
Reglerna om försäkringstagarens upplysningsplikt överensstämmer ord för ord med de som upptagits i Belgiens försäkringsavtalslag. Art. 11–13 i Luxemburgs lag är sålunda desamma som art. 5–7 i den belgiska lagen. Det finns dock tre avvikelser som båda är till försäkringstagarens fördel i Luxemburg. Den första anknyter till den i båda länder gällande regeln att försäkringstagaren inte behöver uppge omständigheter som redan är kända för försäkringsgivaren eller som denne rimligtvis borde känna till.
I Luxemburg kompletteras regeln av ytterligare en inskränkning i upplysningsplikten. Vid personförsäkring behöver försäkringstagaren således över huvud ej besvara frågor som inte efterfrågas av bolaget (art. 11).
Den andra avvikelsen anknyter till den i båda länder gällande bestämmelsen att uppsåtligt handlande av försäkringstagaren såvitt avser grunden för försäkringsbolagets riskvärdering medför att avtalet blir ogiltigt. I Luxemburg blir avtalet på denna grund inte ogiltigt i ett särskilt fall, nämligen om fel ålder har uppgivits vid livförsäkring (art. 12).
Den tredje avvikelsen har att göra med reglerna om tredje mans intresse och redovisas nedan.
Om tredje mans intresse förtjänar antecknas följande. Flera regler om försäkring för annan har av allt att döma inspirerats av den belgiska lagen. I art. 48 lag upprepas ord för ord art. 37 i den belgiska lagen som beträffande skadeförsäkring stadgar att den försäkrade, sålunda även tredje man, måste kunna styrka ett ekonomiskt intresse i sakens bevarande eller förmögenhetens integritet. Vidare har art. 49 sin delvis ordagranna motsvarighet i art. 38 i Belgiens lag. Båda gäller endast skadeförsäkring. Kritiken som riktats mot den belgiska lagregeln och som innebär att denna även har ett utrymme vid summaförsäkring och därför är felplacerad har uppenbarligen inte kunnat påverka Luxemburgs lagstiftare. Förklaringen ligger sannolikt i de två avseenden vari art. 49 avviker från sin belgiska motsvarighet. Lagstiftaren har inte använt den öppna formulering som kännetecknar art. 38 i den belgiska lagen. I stället anknyts till den distinktion som exempelvis görs i fransk rätt mellan försäkring för annan å ena sidan samt för den det angår (”pour le compte de qui il appartiendra”) å den andra. Vidare föreskriver den luxemburgska lagen att den som tecknat försäkring för annan skall tillse att försäkringsvillkoren kommer tredje man till handa, en bestämmelse som saknas i den belgiska lagregeln. Att påbjuda en plikt att överlämna försäkringsvillkor förutsätter uppenbarligen att man gör skillnad mellan de två typerna av försäkring som nyss nämnts; vid försäkring för den det angår finns det normalt inte någon att lämna villkoren till.
I luxemburgsk rätt liksom i andra europeiska rättssystem ligger det i sakens natur att rättigheterna vid försäkring av tredje mans intresse ligger hos tredje man. Denna placering av rättigheterna uttalas heller inte generellt och explicit i 1997 års lag. I stället uppfattas rättighetsförankringen hos tredje man som en avtalsfråga. En regel stadgar nämligen att parterna i ett försäkringsavtal kan komma överens om att en tredje man skall kunna göra gällande förmånen av försäkringen på villkor som de bestämmer. Denne tredje man behöver inte vara utsedd eller ens omnämnd vid kontraktets ingående. Han bör dock gå att identifiera när försäkringsersättningen skall utbetalas (art. 30). Regler i Code civil (art. 1121) tillser att denna tredje mans försäkringsförmån inte kan tas tillbaka när tredje man väl har godtagit den.
Förpliktelser som åligger tredje man kan utläsas av lagen med hjälp av de terminologiska distinktioner som där görs mellan försäkringstagare (”preneur d´assurance”), den försäkrade (”l´assuré”) och förmånstagare i vidsträckt mening, sålunda även vid skadeförsäkring (”bénéficiaire”). Tredje man har ingen upplysningsplikt; denna åligger som i belgisk rätt försäkringstagaren. Upplysningsplikt åvilar däremot tredje man jämte
försäkringstagaren vid personförsäkring. I detta avseende avviker den luxemburgska rätten från den belgiska (art. 11 st. 1). Skyldighet att informera försäkringsbolaget om fareökning åvilar försäkringstagaren, ej tredje man (art. 34). Detsamma gäller plikten att betala premie (art. 20– 21). Däremot är det tredje man som har skyldigheten att anmäla försäkringsfallet (art. 26) liksom plikten att vidta alla rimliga åtgärder för att förhindra och mildra konsekvenserna av försäkringsfallet (art. 27).
Regler om övertagande av sakförsäkring i samband med överlåtelse av saken tycks inte finnas i 1997 års lag. Däremot finns bestämmelser om övertagande av skadeförsäkring, sålunda även ansvarsförsäkring, vid försäkringstagarens dödsfall. Lagen föreskriver att rättigheter och skyldigheter enligt kontraktet övergår till den nya rättsinnehavaren om det också är fråga om en övergång av det försäkrade intresset. Den nye innehavaren liksom försäkringsbolaget kan emellertid genom rekommenderat brev till motparten häva avtalet. För den förre måste det ske inom tre månader och 40 dagar från dödsfallet. För den senare är fristen satt till tre månader från den dag bolaget fick kännedom om dödsfallet och en månads uppsägningstid gäller (art. 57).
En försäkring på annans liv går visserligen att teckna på annans liv. Men lagen uppställer en förutsättning härför. Den som erhåller försäkringsersättningen måste påvisa ett intresse i tredje mans existens och hälsa (art. 59 st. 2). Går inte detta är försäkringen en nullitet. Härigenom tycks den luxemburgska lagstiftaren ha hamnat på ungefär samma linje som gäller i Storbritannien och Nordirland. I Luxemburg har lagstiftaren emellertid liksom i många andra europeiska länder gått ett steg vidare i sin restriktiva inställning till den försäkring det här är fråga om. Skall försäkringen över huvud godkännas måste tredje man ha gett sitt skriftliga samtycke vid försäkring mot dödsfall och invaliditet. Utan samtycke blir försäkringen en nullitet. Det blir den också om försäkringen, sedan den tagits, underkastas förändringar i syfte att åstadkomma en betydande ökning av de förutsedda prestationerna, förändra villkoret till förmån för den som erhåller ersättningen eller överlåta eller pantsätta de rättigheter som kontraktet ger. Tredje mans bristande rättshandlingsförmåga botas genom godkännande av den laglige ställföreträdaren (art. 60).
Direktkrav är tillåtet i Luxemburg. Rättigheten är utformad efter belgiskt mönster. Den belgiska lagens art. 86 och 87 motsvarar så gott som ordagrant art. 89 och 90 i Luxemburgs försäkringsavtalslag motsvarar så gott som ordagrant den belgiska lagens art. 86 och 86.
Preskriptionsreglerna i 1997 års lag är också ordagrant hämtade från den belgiska försäkringsavtalslagen (se art. 44 i 1997 års lag, jfr med art. 34 den belgiska lagen). Endast den särskilda bestämmelsen om kapitallivförsäkring i belgisk rätt (art. 34) saknas i luxemburgsk rätt.
Det finns inga särskilda regler om gruppförsäkring i den luxemburgska försäkringsavtalslagen. Försäkringen är dock väl känd. Endast ett försäkringsbrev utställs och de försäkrade måste underrättas om försäkringens villkor.
Trots att Luxemburgs försäkringsavtalslag trädde i kraft så sent som 1998 har beslut nyligen fattats om dess revision.
Lagförslag (utkastet till lagrådsremiss)
Förslag till lag om försäkringsavtal
Första avdelningen
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens tillämpningsområde m.m.
1 § Bestämmelserna i 2–9 kap. i denna lag tillämpas på individuell försäkring mot ekonomisk förlust genom sakskada, ersättningsskyldighet eller ren förmögenhetsskada i övrigt (skadeförsäkring) som tecknas hos ett försäkringsbolag.
Bestämmelser om gruppskadeförsäkring finns i 17 kap. och bestämmelser om kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring i 18 kap.
Lagen gäller för trafikförsäkring till den del denna inte regleras av trafikskadelagen (1975:1410). Lagen gäller inte för återförsäkring.
2 § Bestämmelserna i 10–16 kap. tillämpas på individuell livförsäkring, sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring (personförsäkring) som tecknas hos ett försäkringsbolag.
En personförsäkring kan tecknas på försäkringstagarens eller någon annans liv eller hälsa. Som personförsäkring räknas inte sådan avbrottsförsäkring för näringsidkare där försäkringsersättningen helt eller till övervägande delen skall beräknas efter verkliga utgifter eller förluster. Premiebefrielseförsäkring räknas som sjukförsäkring, även om den ingår i ett liv- eller olycksfallsförsäkringsavtal.
Bestämmelser om gruppersonförsäkring finns i 19 kap. och bestämmelser om kollektivavtalsgrundad personförsäkring i 20 kap.
Definitioner
3 § I denna lag betyder
försäkringstagaren: den som har ingått avtal om försäkring med ett försäkringsbolag,
den försäkrade: vid skadeförsäkring den vars intresse försäkrats mot skadan och vid personförsäkring den på vars liv eller hälsa en försäkring har tecknats,
ersättningsberättigad: den som har rätt till ersättning ur en försäkring,
förmånstagare: den som på grund av ett förmånstagarförordnande enligt denna lag har rätt att i försäkringstagarens ställe få försäkringen eller från denna utfallande ersättning,
konsumentförsäkring: individuell skadeförsäkring som en konsument eller ett dödsbo tecknar för huvudsakligen enskilt ändamål,
företagsförsäkring: individuell skadeförsäkring som avser näringsverksamhet eller offentlig verksamhet och annan individuell skadeförsäkring som inte är konsumentförsäkring,
tidsbegränsad personförsäkring: personförsäkring som skall gälla för en bestämd tid eller till dess att den försäkrade uppnår en bestämd ålder,
gruppavtal: avtal som sluts med ett försäkringsbolag för en på förhand bestämbar grupp personer och som anger villkor för avtal om gruppförsäkring,
gruppskadeförsäkring: skadeförsäkring som meddelas enligt ett gruppavtal och som gäller under förutsättning att den försäkrade eller någon närstående tillhör gruppen,
gruppersonförsäkring: personförsäkring som meddelas enligt ett gruppavtal och som gäller under förutsättning att den försäkrade eller någon närstående tillhör gruppen.
Det som sägs i lagen om försäkringstagaren tillämpas också på den som vid personförsäkring har förvärvat försäkringstagarens rätt, om inte något annat är föreskrivet. Det som sägs om försäkringsbolag gäller också i fråga om andra företag som meddelar försäkring. Det som sägs i 8 kap. om näringsidkare gäller också annan som tecknar eller vill teckna en företagsförsäkring.
Personförsäkring som tecknas av en arbetsgivare till förmån för en anställd
4 § När en arbetsgivare tecknar en individuell personförsäkring till förmån för en anställd på dennes liv eller hälsa, anses den anställde som försäkringstagare vid tillämpning av bestämmelserna i 10 kap. om information till försäkringstagaren när ett försäkringsavtal har träffats, vid tillämpning av 14 och 15 kap. samt i fråga om rätten till försäkringsersättning i övrigt. En sådan anställd anses som konsument vid tillämpningen av 10 kap. 10 §. Vad som har sagts nu gäller dock inte i förhållande till försäkringsbolaget, om något annat är avtalat med bolaget.
Tvingande bestämmelser
5 § Försäkringsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för försäkringstagaren eller hans rättsinnehavare eller för den försäkrade är utan verkan mot dem, om inte något annat anges i lagen. Detta gäller dock inte
l. sådan sjöförsäkring, annan transportförsäkring eller försäkring av luftfartyg som inte är konsumentförsäkring,
2. gruppskadeförsäkring som meddelas för en grupp näringsidkare och
3. kreditförsäkring. Försäkringsvillkor, som till nackdel för en ersättningsberättigad tredje man avviker från 9 kap. i andra fall än som anges där, saknar verkan. Detsamma gäller försäkringsvillkor vid ansvarsförsäkring som till nackdel för den skadelidande avviker från 4 kap. 9 § andra stycket, 7 kap., 8 kap. 15 § andra stycket eller 9 kap.
6 § Vad som sägs i 5 § första stycket gäller inte
1. kollektivavtalsgrundad försäkring, om försäkringen följer en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation, och
2. sådan gruppskadeförsäkring för enskilda fysiska personer för huvudsakligen privat bruk eller sådan gruppersonförsäkring för näringsidkare, studerande eller andra som i fråga om utformning och funktion kan jämställas med kollektivavtalsgrundad försäkring, om villkoren har godkänts av regeringen eller en myndighet som regeringen bestämmer.
En personförsäkring som ingår i en skadeförsäkring
7 § Om en personförsäkring ingår som en del i en skadeförsäkring, gäller för personförsäkringen vad som sägs om skadeförsäkring i 1 kap. 5 och 6 §§, 2, 3 och 5 kap., 8 kap. 1–7 och 17 §§, 17 kap. 1–11 och 13–15 samt 19 §§, liksom 18 kap. 1–8 §§. Vidare gäller för personförsäkringen 12 och 14–16 kap., 19 kap. 3 § tredje stycket, 14 och 19 §§ samt 20 kap. 2, 10–12 §§.
Andra avdelningen
Individuell konsumentförsäkring
2 kap. Information
Skyldighet att lämna information, m.m.
1 § Försäkringsbolaget är skyldigt att lämna information enligt bestämmelserna i detta kapitel. Informationen skall, i den mån det är möjligt, lämnas skriftligen eller annars i sådan form att mottagaren har varaktig tillgång till den. Informationen skall vara klar och tydlig och avfattad på svenska. Den får lämnas på ett annat språk, om mottagaren begär det.
Information innan en försäkring meddelas
2 § Innan en försäkring meddelas skall försäkringsbolaget lämna information som underlättar kundens val av försäkring.
Informationen skall avse försäkringsvillkoren och andra förhållanden som gör att kunden kan bedöma kostnaden för och omfattningen av försäkringen.
3 § Information enligt 2 § behöver inte lämnas i den mån kunden avstår från den eller det möter hinder med hänsyn till förhållandena då försäkringsavtalet ingås.
Information när avtal har träffats
4 § Snarast efter avtalsslutet skall försäkringsbolaget tillställa försäkringstagaren en bekräftelse på avtalet och upplysa om försäkringsvillkorens innehåll.
I samband med detta skall särskilt framhållas
l. villkor som med hänsyn till försäkringens beteckning eller övriga omständigheter utgör en oväntad och väsentlig begränsning av försäkringsskyddet,
2. förbehåll enligt 3 kap. 2 § andra stycket om att försäkringsbolagets ansvar inte inträder förrän premien betalas,
3. villkor enligt 4 kap. 3 § om skyldighet att anmäla ändring av risken,
4. viktiga säkerhetsföreskrifter och
5. vad som gäller om preskription av rätt till försäkringsersättning.
Information under försäkringstiden och i samband med förnyelse
5 § Under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera försäkringstagaren om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för denne att känna till.
Försäkringsbolaget är skyldigt att på en försäkringstagares begäran också i övrigt lämna information om premien och andra villkor för försäkringen.
Information om villkorsändring
6 § Om försäkringsbolaget ändrar försäkringen, skall det samtidigt tillställa försäkringstagaren den information om ändringarna som denne kan behöva. Nya villkor och föreskrifter som avses i 4 § andra stycket skall särskilt framhållas.
Information om möjligheter till överprövning m.m.
7 § I samband med att ett anspråk på försäkringsersättning regleras skall försäkringsbolaget upplysa den som berörs av bolagets beslut om vilka möjligheter som finns att få en tvist med bolaget prövad. Detta gäller dock inte om sådan information med hänsyn till omständigheterna måste anses sakna betydelse.
Det som sägs i första stycket gäller också när en försäkring upphör i förtid eller ändras under försäkringstiden, om inte försäkringstagaren har begärt åtgärden. Finns det risk för att rätten till försäkringsersättning skall gå förlorad på grund av preskription, skall försäkringsbolaget också upplysa om detta.
Underlåtenhet att lämna information, m.m.
8 § Om ett villkor inte har särskilt framhållits för försäkringstagaren enligt 4 § andra stycket 1–4 eller 6 § andra meningen, får det inte åberopas av försäkringsbolaget. Detta gäller dock inte om bolaget senast fjorton dagar före försäkringsfallet har avsänt ett särskilt meddelande om villkoret till försäkringstagaren eller den försäkrade på annat sätt då har fått kännedom om villkoret. Det gäller inte heller en sådan avgränsning av försäkringsskyddet som framgår av lag.
9 § Om ett försäkringsbolag låter bli att lämna information enligt denna lag, skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas.
Information enligt denna lag skall anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen.
Ett åläggande att lämna information får innehålla att informationen skall ges skriftligen eller annars i sådan form att mottagaren har varaktig tillgång till den.
3 kap. Försäkringsavtalet m.m.
Rätten till försäkring
1 § Ett försäkringsbolag får inte vägra en konsument att teckna en försäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten, om det inte finns särskilda skäl för vägran med hänsyn till risken för försäkringsfall, den sannolika skadans omfattning eller någon annan omständighet. Detsamma gäller om försäkringstagaren ansöker om att få en försäkring förnyad vid försäkringstidens utgång.
Tiden för försäkringsbolagets ansvar, m.m.
2 § Om inte något annat har avtalats eller framgår av omständigheterna, inträder försäkringsbolagets ansvar enligt försäkringsavtalet dagen efter den då försäkringstagaren avsände eller lämnade ansökningen om försäkringen till bolaget. Ansvaret gäller till och med försäkringstidens sista dag.
Om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien, inträder försäkringsbolagets ansvar klockan 00.00 dagen efter den då premien betalades. Det gäller också om försäkringen i annat fall är giltig bara om premien betalas innan försäkringstiden börjar.
Försäkringsavtalet får slutas för högst ett år, om det inte finns särskilda skäl för en längre försäkringstid.
Förnyelse av försäkringen
3 § En försäkring som inte har sagts upp för att upphöra vid försäkringstidens utgång förnyas för den vanligen tillämpade försäkringstid som närmast svarar mot den senast gällande försäkringstiden, om inte annat framgår av avtalet eller omständigheterna.
En uppsägning från försäkringsbolagets sida skall göras skriftligen och sändas till försäkringstagaren innan försäkringstiden har gått ut. För uppsägningen gäller en månads uppsägningstid, räknat från det att försäkringsbolaget avsände uppsägningen.
Försäkringstagarens rätt att säga upp försäkringen
4 § Försäkringstagaren får när som helst säga upp försäkringen till försäkringstidens utgång. Har försäkringstagaren före denna tidpunkt
tecknat en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag, anses försäkringen uppsagd.
5 § Försäkringstagaren får säga upp försäkringen att omedelbart upphöra före försäkringstidens utgång,
1. om försäkringsbolaget väsentligt åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag eller enligt försäkringsavtalet,
2. om försäkringsbehovet faller bort eller det inträffar någon annan liknande omständighet,
3. om försäkringsbolaget har ändrat försäkringsvillkoren med stöd av
8 §,
4. om en försäkring har förnyats enligt 3 § och försäkringstagaren ännu inte har betalat premie för den nya premieperioden, eller
5. om det i annat fall föreligger en ny omständighet av väsentlig betydelse för försäkringsförhållandet.
Om försäkringstagaren efter förnyelse enligt 3 § första stycket tecknar en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag utan att betala premie för den förnyade försäkringen, anses denna uppsagd med omedelbar verkan.
Försäkringsbolagets rätt att säga upp försäkringen
6 § Försäkringsbolaget får säga upp försäkringen att upphöra före försäkringstidens utgång bara om försäkringstagaren eller den försäkrade grovt har åsidosatt sina förpliktelser mot bolaget eller om det annars finns synnerliga skäl.
Uppsägningen skall göras skriftligen och med fjorton dagars uppsägningstid räknat från det att försäkringsbolaget avsände uppsägningen. Den skall ske utan oskäligt dröjsmål från det att försäkringsbolaget fick kännedom om det förhållande som uppsägningen grundas på. I annat fall förlorar försäkringsbolaget rätten att säga upp försäkringen på grund av förhållandet, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
I 5 kap. 2 § första stycket finns bestämmelser om uppsägning på grund av premiedröjsmål.
Försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringen
7 § Vill försäkringsbolaget ändra en försäkring i samband med en förnyelse enligt 3 § första stycket, skall det skriftligen ange ändringen senast samtidigt med kravet på premie för den förnyade försäkringen. Den förnyade försäkringen gäller då för den tid och på de villkor som försäkringsbolaget har angett.
I 2 kap. 6 § finns bestämmelser om information i samband med en ändring enligt första stycket.
8 § Om försäkringstagaren eller den försäkrade grovt har åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget eller det annars finns synnerliga skäl, får bolaget ändra försäkringsvillkoren under försäkringstiden. Om en sådan ändring gäller vad som sägs om uppsägning i 6 § andra stycket.
I 2 kap. 6 § finns bestämmelser om information i samband med en ändring enligt första stycket.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
9 § Om försäkringsbolaget försätts i konkurs, upphör försäkringen att gälla två veckor därefter. Försäkringstagaren har rätt att dessförinnan säga upp försäkringen att upphöra omedelbart.
Upphör försäkringen att gälla enligt vad som sägs i första stycket, har försäkringstagaren och andra som lider skada på grund av detta rätt till skadestånd.
10 § Försäkringstagaren har också rätt att säga upp försäkringen att upphöra omedelbart,
l. om försäkringsbolaget vid en utmätning saknar tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen, förklarar sig ställa in sina betalningar eller annars kommer på obestånd, eller
2. om försäkringsbolagets rätt att bedriva marknadsföring och att ingå nya försäkringsavtal om risker som är belägna i Sverige upphör.
Kommer försäkringsbolaget på obestånd, har försäkringstagaren och andra som lider skada rätt till skadestånd enligt vad som sägs i 9 § andra stycket.
11 § Om försäkringsbolaget har trätt i likvidation, tillämpas 9 §. Försäkringen upphör dock att gälla först ett år efter likvidationens början, om inte försäkringstagaren har sagt upp den dessförinnan.
4 kap. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
Upplysningsplikten
1 § En konsument som vill teckna en försäkring är skyldig att på försäkringsbolagets begäran lämna upplysningar som kan ha betydelse för frågan om en försäkring skall meddelas. Detsamma gäller en konsument som vill få försäkringen förnyad. Konsumenten skall ge riktiga och fullständiga svar på försäkringsbolagets frågor.
En försäkringstagare som inser att försäkringsbolaget tidigare har fått oriktiga eller ofullständiga uppgifter om förhållanden av uppenbar betydelse för riskbedömningen är skyldig att utan oskäligt dröjsmål rätta uppgifterna.
2 § Om försäkringstagaren vid fullgörande av sin upplysningsplikt enligt 1 § har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, är det avtal som då har ingåtts ogiltigt enligt vad som sägs i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område och försäkringsbolaget fritt från ansvar för försäkringsfall som inträffar därefter.
Har försäkringstagaren i annat fall uppsåtligen eller av oaktsamhet eftersatt sin upplysningsplikt enligt 1 §, kan ersättningen sättas ned i fråga om varje försäkrad efter vad som är skäligt med hänsyn till den betydelse förhållandet skulle ha haft för försäkringsbolagets bedömning
av risken, det uppsåt eller den oaktsamhet som har förekommit och övriga omständigheter.
Fareökning
3 § Försäkringsbolaget får föreskriva i avtalsvillkoren att försäkringstagaren utan oskäligt uppehåll skall anmäla till bolaget om ett förhållande som har angivits i avtalet och som är av väsentlig betydelse för risken ändras. Om försäkringstagaren försummar att göra en sådan anmälan, kan ersättningen från försäkringen sättas ned i fråga om varje försäkrad enligt vad som sägs i 2 § andra stycket.
Av 2 kap. 8 § framgår att ett villkor om anmälningsskyldighet enligt första stycket i vissa fall inte får åberopas av försäkringsbolaget om det inte särskilt har framhållits för försäkringstagaren. Ett sådant villkor får inte heller åberopas om försäkringsbolaget i samband med krav på premien när försäkringen förnyas låter bli att upplysa försäkringstagaren om anmälningsskyldigheten och om följderna av att denna inte fullgörs
När nedsättning av ersättning inte får ske
4 § Ersättningen får inte sättas ned enligt 2 § andra stycket eller enligt 3 § första stycket, om försäkringsbolaget när avtalet träffades insåg eller borde ha insett att lämnade uppgifter var oriktiga eller ofullständiga. Detsamma gäller om de oriktiga eller ofullständiga upplysningarna saknade eller senare har upphört att ha betydelse för avtalets innehåll.
Framkallande av försäkringsfall, m.m.
5 § Om den försäkrade uppsåtligen har framkallat ett försäkringsfall, lämnas inte ersättning från försäkringen såvitt angår den personen. Detsamma gäller i den mån den försäkrade uppsåtligen har förvärrat följderna av ett försäkringsfall.
Har den försäkrade framkallat försäkringsfallet eller förvärrat dess följder i vetskap om att förhållandet innebar en betydande risk för att skadan skulle inträffa eller annars genom grov vårdslöshet, kan ersättningen sättas ned såvitt angår honom efter vad som är skäligt med hänsyn till hans förhållanden och omständigheterna i övrigt.
Om det finns särskilda skäl på grund av försäkringens art, får försäkringsbolaget göra förbehåll i villkoren om att ersättningen får sättas ned enligt andra stycket även vid sådan vårdslöshet som inte är grov.
Säkerhetsföreskrifter
6 § Om den försäkrade vid försäkringsfallet har försummat att följa en säkerhetsföreskrift som tydligt framgår av försäkringsvillkoren eller av en författning som villkoren hänvisar till, kan ersättningen från försäkringen sättas ned såvitt angår honom efter vad som är skäligt med hänsyn till förhållandets samband med den inträffade skadan, det uppsåt eller den vårdslöshet som har förekommit och omständigheterna i övrigt.
Med säkerhetsföreskrift avses en föreskrift om vissa bestämda handlingssätt eller anordningar som är ägnade att förebygga eller begränsa skada eller om vissa bestämda kvalifikationer hos den försäkrade eller dennes anställda eller andra medhjälpare.
Räddningsplikt
7 § När ett försäkringsfall inträffar eller kan befaras vara omedelbart förestående, skall den försäkrade efter förmåga vidta åtgärder för att hindra eller minska skadan och, om någon annan är ersättningsskyldig, bevara den rätt försäkringsbolaget kan ha mot denne.
Har den försäkrade uppsåtligen åsidosatt sina skyldigheter enligt första stycket, kan ersättningen sättas ned såvitt angår honom efter vad som är skäligt med hänsyn till hans förhållanden och omständigheterna i övrigt. Detsamma gäller om den försäkrade har åsidosatt sina skyldigheter med vetskap om att det innebar en betydande risk för att skadan skulle inträffa eller annars genom grov vårdslöshet.
Identifikation
8 § Om det anges i försäkringsvillkoren, skall i fall som avses i 5–7 §§ med den försäkrades handlande likställas handlande av
l. den som med den försäkrades samtycke har tillsyn över den försäkrade egendomen och
2. den försäkrades make och sambo och, i fall som avses i 6 §, även annan familjemedlem, när den försäkrade egendomen utgör gemensam årsbostad eller fritidsbostad eller bohag i en sådan bostad.
Undantag från reglerna om begränsning av försäkringsbolagets ansvar
9 § Ersättning får inte vägras eller sättas ned enligt bestämmelserna i detta kapitel på grund av
1. ringa oaktsamhet,
2. handlande av någon som var allvarligt psykiskt störd eller som var under tolv år eller
3. handlande som avsåg att förebygga skada på person eller egendom i sådant nödläge att handlandet var försvarligt.
Vid ansvarsförsäkring tillämpas inte bestämmelserna om nedsättning av ersättning i 5 § andra stycket, 6 § första stycket och 7 § andra stycket i förhållande till den skadelidande. Om inte den försäkrade enligt någon författning är skyldig att ha ansvarsförsäkring som omfattar skadan, är försäkringsbolaget dock skyldigt att lämna ersättning bara i den utsträckning denna inte kan utges av den försäkrade.
Meddelande om att ansvarsbegränsning åberopas
10 § Vill försäkringsbolaget göra gällande att någon ersättning inte skall betalas eller att ersättningen skall sättas ned enligt bestämmelserna i detta kapitel, skall det lämna ett skriftligt meddelande om detta till försäkringstagaren och till den som annars gör anspråk på ersättning. Med-
delandet skall lämnas utan oskäligt uppehåll från det att försäkringsbolaget fått kännedom om det förhållande som åberopas. I annat fall förlorar bolaget rätten att åberopa förhållandet, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
Vissa fall av s.k. omfattningsvillkor
11 § Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas också om en försäkring innehåller försäkringsvillkor som enligt sin lydelse begränsar försäkringens omfattning, när begränsningen beror av
1. om någon på den försäkrades sida på förhand har känt till de förhållanden som har orsakat försäkringsfallet eller uppsåtligen eller genom vårdslöshet har medverkat till detta, eller
2. om vissa försiktighetsmått som är ägnade att förebygga eller begränsa skada inte har vidtagits.
5 kap. Premien
När premien skall betalas
1 § Den första premien för en försäkring skall betalas inom fjorton dagar från den dag då försäkringsbolaget avsände ett skriftligt krav på premien till försäkringstagaren. Detta gäller dock inte om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien eller om försäkringen i annat fall är giltig bara under förutsättning att premien betalas innan försäkringstiden börjar.
Premien för en senare premieperiod skall betalas inom en månad från den dag då försäkringsbolaget avsände krav på premien till försäkringstagaren. Om premieperioden är högst en månad, skall premien dock betalas på periodens första dag.
Bestämmelserna i andra stycket gäller också betalning av premien när en tidsbegränsad försäkring förnyas på grund av utebliven uppsägning.
Uppsägning på grund av dröjsmål med premien
2 § Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen, om inte dröjsmålet är av ringa betydelse. Uppsägningen skall sändas till försäkringstagaren.
Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter den dag då den avsändes, om inte premien betalas inom denna frist. Uppsägningen skall innehålla en uppgift om detta. Saknas denna uppgift, får uppsägningen ingen verkan.
Om försäkringstagaren inte har kunnat betala premien inom den i andra stycket angivna fristen på grund av svår sjukdom, frihetsberövande, utebliven pension eller utebliven intjänad lön från sin huvudsakliga anställning eller liknande oväntat hinder, får uppsägningen verkan tidigast en vecka efter att hindret har fallit bort, dock senast tre månader efter fristens utgång.
3 § Om försäkringstagaren betalar en premie efter det att försäkringen har upphört enligt 2 §, skall detta anses som en begäran om en ny försäkring från och med dagen efter den då premien betalades. Vill försäkringsbolaget inte meddela försäkring enligt försäkringstagarens begäran, skall en underrättelse om detta avsändas till försäkringstagaren inom fjorton dagar från den dag då premien betalades. Annars anses en ny försäkring ha tecknats i enlighet med försäkringstagarens begäran.
Tilläggspremie
4 § Höjs den avtalade premien under försäkringstiden, skall tilläggspremien betalas inom fjorton dagar från den dag då försäkringsbolaget avsände ett krav på tilläggspremien till försäkringstagaren.
Om en tilläggspremie inte betalas i rätt tid, får försäkringsbolaget räkna om försäkringstiden för den ändrade försäkringen med hänsyn till den premie som har betalats. En sådan ändring får verkan tidigast fjorton dagar efter det att en underrättelse om omräkningen har avsänts till försäkringstagaren.
Betalning genom post, bank eller girosystem
5 § Om försäkringstagaren betalar premien på ett post- eller bankkontor, anses beloppet komma försäkringsbolaget till handa omedelbart vid betalningen. Lämnar försäkringstagaren ett betalningsuppdrag avseende premien till ett post-, bank- eller annat girokontor, anses beloppet komma försäkringsbolaget till handa när uppdraget tas emot av det förmedlande kontoret.
Återbetalning av premie
6 § Upphör försäkringen i förtid, har försäkringsbolaget rätt bara till den premie som skulle ha betalats om avtal hade slutits för den tid under vilken försäkringsbolaget har varit ansvarig. Har högre premie betalats, skall försäkringsbolaget snarast betala tillbaka det överskjutande beloppet.
Återgår försäkringsavtalet enligt 4 kap. 2 § första stycket, får försäkringsbolaget behålla erlagd premie för förfluten tid.
Preskription av rätt till premie
7 § Försäkringsbolaget förlorar rätten till en obetald premie när sex månader har förflutit från det att premien skulle ha betalats, om försäkringen inte dessförinnan har sagts upp av bolaget eller av någon annan anledning har upphört att gälla.
6 kap. Försäkringsersättningen
Allmänna regler om ersättningen
1 § Ersättning kan betalas för varje lagligt intresse som omfattas av försäkringen.
Om inte annat framgår av försäkringsavtalet, betalas vid försäkring av viss egendom ersättning bara för att själva värdet av egendomen har minskats eller gått förlorad.
Även om avtal har träffats om att ett visst slag av skada skall ersättas med ett bestämt belopp eller beräknas på ett bestämt sätt, är försäkringsbolaget inte skyldigt att utge mera än som svarar mot förlusten, om ersättningen i betydande mån skulle överstiga denna på grund av omständigheter som bolaget inte har eller borde ha räknat med vid avtalets ingående.
2 § Avser försäkringen värdet av egendom, skall, om inte annat framgår av försäkringsavtalet, det anses motsvara återanskaffningspriset omedelbart före försäkringsfallet med avdrag för ålder och bruk samt, när skadan inte avser en byggnad, för nedsatt användbarhet och annan omständighet. Om återanskaffning inte kan ske, skall värdet i stället anses motsvara vad som vid denna tidpunkt kunnat fås vid en ändamålsenlig försäljning.
Underförsäkring
3 § Skall försäkringsbeloppet enligt försäkringsvillkoren motsvara värdet av försäkrad egendom eller annat försäkrat intresse, och understiger försäkringsbeloppet i betydande mån detta värde, kan ersättning från försäkringen sättas ned i förhållande till underförsäkringen.
Dubbelförsäkring
4 § Om samma intresse har försäkrats mot samma risk hos flera försäkringsbolag, är varje försäkringsbolag ansvarigt mot den försäkrade som om det försäkringsbolaget ensamt hade meddelat försäkring. Den försäkrade har dock inte rätt till högre ersättning från bolaget än som sammanlagt svarar mot skadan. Överstiger summan av ansvarsbeloppen skadan, fördelas ansvarigheten mellan försäkringsbolagen efter förhållandet mellan ansvarsbeloppen.
Ersättning för räddningskostnader
5 § Även om ett avtalat försäkringsbelopp överskrids, ansvarar försäkringsbolaget för en kostnad som den försäkrade har till följd av åtgärder som avses i 4 kap. 7 §, i den mån dessa kan anses försvarliga och går utöver sådana skyddsåtgärder som en försäkrad normalt får räkna med.
7 kap. Skadereglering m.m.
Tiden för utbetalning av försäkringsersättning, m.m.
1 § Ett försäkringsbolag som har fått underrättelse om ett försäkringsfall skall utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att skadan skall kunna regleras. Skaderegleringen skall ske skyndsamt och med beaktande av den försäkrades och annan skadelidandes behöriga intressen.
Försäkringsersättning som inte avser periodiska utbetalningar skall betalas ut senast en månad efter det att försäkringsfallet har anmälts och sådan utredning som skäligen kan begäras för att fastställa betalningsskyldigheten har lagts fram för försäkringsbolaget. Men det gäller inte när 9 kap. 9 § första stycket är tillämpligt och inte heller i den mån rätten till ersättning är beroende av att egendom återställs eller återanskaffas, att en myndighet meddelar ett visst beslut eller att någon annan liknande händelse inträffar efter utgången av månadsfristen.
Om den som gör anspråk på försäkringsersättning uppenbarligen har rätt till åtminstone ett visst belopp, skall detta genast betalas ut i avräkning på den slutliga ersättningen.
Försummelse att anmäla försäkringsfall, m.m.
2 § Om den ersättningsberättigade har försummat att följa försäkringsvillkor om skyldighet att anmäla försäkringsfall till försäkringsbolaget inom viss tid eller villkor eller anvisningar enligt dessa om skyldighet att medverka till utredningen av försäkringsfallet eller av bolagets ansvar, och försummelsen har medfört skada för bolaget, kan den ersättning som annars skulle ha betalats till den ersättningsberättigade sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Om den försäkrade vid ansvarsförsäkring har gjort sig skyldig till sådan försummelse som sägs i första meningen, har försäkringsbolaget i stället rätt att återkräva en skälig del av vad det har utgett till den skadelidande.
Första stycket tillämpas inte om oaktsamheten bara varit ringa.
3 § Om den försäkrade eller någon annan som kräver ersättning av försäkringsbolaget efter ett försäkringsfall uppsåtligen eller av grov vårdslöshet oriktigt har uppgett eller förtigit eller dolt något av betydelse för bedömningen av rätten till ersättning från försäkringen, kan den ersättning som annars skulle ha betalats till den som begär ersättning sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Preskription av rätt till försäkringsersättning
4 § Den som vill göra anspråk på försäkringsersättning måste väcka talan mot försäkringsbolaget inom tre år efter att ha fått kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att anspråket tidigast kunde göras gällande. Annars går rätten till ersättning förlorad. Om anspråk har framställts till försäkringsbolaget inom denna tid, är fristen enligt första meningen alltid minst sex månader från det att bolaget har förklarat att det har tagit slutlig ställning till anspråket.
Risken för vissa meddelanden
5 § Gör försäkringstagaren sannolikt att ett meddelande som avses i 3 kap. 4 §, 6 §, 7 § eller 5 kap. 2 § har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som försäkringstagaren inte har kunnat råda över, får meddelandet verkan tidigast en vecka efter den dag då meddelandet kom fram och senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände det. Meddelandet får dock aldrig verkan tidigare än som anges i handlingen.
Tvist om rätt att teckna eller behålla en försäkring
6 § Gör någon som önskar teckna eller förnya en försäkring gällande att ett försäkringsbolag i strid mot 3 kap. 1 § har vägrat honom att göra detta, skall talan om förklaring att han har rätt till försäkring väckas inom sex månader från det att försäkringsbolaget till sökanden har avsänt meddelande om sitt beslut, uppgift om skälen för detta och upplysning om vad sökanden skall göra för att få beslutet prövat av domstol.
Väcks inte talan inom den tid som anges i första stycket, är rätten att föra talan förlorad.
Domstolen får bestämma att försäkringstiden skall räknas från den tidpunkt som skulle ha gällt om försäkringsbolaget hade bifallit ansökan.
7 § Gör en försäkringstagare gällande att försäkringsbolaget har sagt upp försäkringen i förtid i strid mot denna lag eller mot försäkringsavtalet, skall talan om förklaring att uppsägningen är ogiltig väckas inom sex månader från det att försäkringsbolaget till försäkringstagaren har avsänt uppsägningen, uppgift om skälen för uppsägningsbeslutet och upplysning om vad försäkringstagaren skall göra för att få beslutet prövat av domstol. Talan behöver dock aldrig väckas före den tidpunkt när uppsägningen skulle få verkan.
Väcks inte talan inom den tid som anges i första stycket, är rätten att föra talan förlorad.
8 § Domstolen kan på yrkande meddela förklaring som avses i 6 eller
7 § att gälla för tiden intill dess att det föreligger ett avgörande som har vunnit laga kraft. En sådan förklaring får dock inte meddelas utan att försäkringsbolaget har beretts tillfälle att yttra sig över yrkandet.
Regressrätt m.m.
9 § Vid skadeförsäkring inträder försäkringsbolaget i den försäkrades rätt till skadestånd med anledning av skadan, i den mån denna omfattas av försäkringen och ersätts av försäkringsbolaget.
Tredje avdelningen
8 kap. Individuell företagsförsäkring
Försäkringsbolagets skyldighet att lämna information, m.m.
1 § Vad som sägs i 2 kap. 1–7 §§ om information tillämpas också vid företagsförsäkring, om det inte kan antas att kunden saknar behov av informationen.
2 § Ett försäkringsbolag som låter bli att lämna information enligt vad som sägs i 1 § får åläggas att lämna informationen.
Ett åläggande att lämna information får innehålla att informationen skall ges skriftligen eller annars i sådan form att mottagaren har varaktig tillgång till den.
3 § Talan om åläggande enligt 2 § väcks vid Marknadsdomstolen. En sådan talan får väckas av
1. en sammanslutning av näringsidkare eller
2. en enskild näringsidkare som har ingått avtal om försäkring med försäkringsbolaget.
Om en talan om åläggande enligt 2 § tas upp till prövning gäller 19, 20, 40, 43–46 samt 50 och 51 §§marknadsföringslagen (1995:450) i tillämpliga delar.
När försäkringsbolagets ansvar inträder
4 § Om inte något annat har avtalats eller framgår av omständigheterna, inträder försäkringsbolagets ansvar enligt försäkringsavtalet när avtalet ingås. Saknas utredning om vilken tid på dygnet som avtalet har ingåtts, skall den anses vara klockan tolv på dagen. Ansvaret gäller till och med försäkringstidens sista dag.
Om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien, inträder försäkringsbolagets ansvar klockan 00.00 dagen efter den då premien betalades. Det gäller också om försäkringen i annat fall är giltig bara om premien betalas innan försäkringstiden börjar.
Försäkringstagarens rätt att säga upp försäkringen
5 § Om inte något annat har avtalats, får försäkringstagaren säga upp försäkringen att omedelbart upphöra före försäkringstidens utgång
l. om försäkringsbolaget väsentligt åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag eller enligt försäkringsavtalet,
2. om försäkringsbehovet faller bort eller det inträffar någon annan liknande omständighet av väsentlig betydelse för försäkringsförhållandet, eller
3. om försäkringsbolaget har ändrat försäkringsvillkoren med stöd av 6 § tredje stycket.
Försäkringsbolagets rätt att säga upp försäkringen
6 § Utom i fall som anges i 17 § får försäkringsbolaget säga upp försäkringen att upphöra före försäkringstidens utgång
1. om försäkringstagaren eller den försäkrade har väsentligt åsidosatt sina förpliktelser enligt försäkringsavtalet, eller
2. om ett i villkoren angivet förhållande av väsentlig betydelse för risken har ändrats på ett sätt som försäkringsbolaget inte kan antas ha tagit i beräkning.
Uppsägningen skall göras skriftligen och med fjorton dagars uppsägningstid räknat från det att försäkringsbolaget avsände uppsägningen. Den skall ske utan oskäligt dröjsmål från det att bolaget fick kännedom om det förhållande som uppsägningen grundas på. I annat fall förlorar försäkringsbolaget rätten att säga upp försäkringen på grund av förhållandet, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
I fall som avses i första stycket får försäkringsbolaget i stället ändra försäkringsvillkoren under försäkringstiden. Om en sådan ändring gäller vad som sägs om uppsägning i andra stycket.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
7 § Vad som sägs i 3 kap. 9–11 §§ om konkurs m.m. tillämpas också vid företagsförsäkring.
Försäkringstagarens upplysningsplikt
8 § Den som vill teckna en försäkring är skyldig att på försäkringsbolagets begäran lämna upplysningar som kan ha betydelse för frågan om försäkring skall meddelas. Detsamma gäller den som vill få försäkringen förnyad. Näringsidkaren skall ge riktiga och fullständiga svar på försäkringsbolagets frågor. Även utan förfrågan skall näringsidkaren lämna uppgift om förhållanden av uppenbar betydelse för riskbedömningen och under försäkringstiden på begäran ge försäkringsbolaget upplysningar om sådana förhållanden.
En försäkringstagare som inser att försäkringsbolaget tidigare har fått oriktiga eller ofullständiga uppgifter om förhållanden av uppenbar betydelse för riskbedömningen är skyldig att utan oskäligt dröjsmål rätta uppgifterna.
9 § Om försäkringstagaren vid fullgörande av sin upplysningsplikt enligt 8 § har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, är det avtal som då har ingåtts ogiltigt enligt vad som sägs i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område och försäkringsbolaget fritt från ansvar för försäkringsfall som inträffar därefter.
Har försäkringstagaren i annat fall uppsåtligen eller av oaktsamhet eftersatt sin upplysningsplikt enligt 8 § och försäkringsbolaget inte skulle ha meddelat försäkring om upplysningsplikten hade fullgjorts, är bolaget fritt från ansvar för inträffade försäkringsfall. Skulle försäkringsbolaget ha meddelat försäkring mot högre premie eller i övrigt på andra villkor än som avtalats, är dess ansvar begränsat till vad som svarar mot den
premie som har avtalats eller de villkor i övrigt som bolaget skulle ha godtagit. I försäkringsvillkoren kan dock föreskrivas att försäkringsbolaget i stället ansvarar bara i den utsträckning som det visas att det oriktigt uppgivna förhållandet varit utan betydelse för försäkringsfallets inträffande eller för skadans omfattning.
Ansvaret enligt andra stycket kan inte falla bort eller begränsas, om försäkringsbolaget när avtalet träffades insåg eller borde ha insett att lämnade uppgifter var oriktiga eller ofullständiga eller när bolagets insikt annars hade kunnat få betydelse för avtalets innehåll. Detsamma gäller om de oriktiga eller ofullständiga upplysningarna saknade eller senare har upphört att ha betydelse för avtalets innehåll.
Fareökning
10 § Har faran ökats genom att ett förhållande, som angetts i försäkringsvillkoren eller som försäkringstagaren uppgett för försäkringsbolaget i samband med avtalsslutet, ändrats med den försäkrades vilja, är försäkringsbolaget helt eller delvis fritt från ansvar enligt vad som sägs i 9 § andra och tredje styckena. Detsamma gäller om en sådan fareökning har förekommit utan den försäkrades vilja och försäkringstagaren har försummat att anmäla detta enligt föreskrift i försäkringsvillkoren.
Framkallande av försäkringsfall
11 § Försäkringsbolaget är fritt från ansvar mot en försäkrad som har framkallat ett försäkringsfall uppsåtligen. Detsamma gäller om en försäkrad har framkallat ett försäkringsfall i vetskap om att handlandet innebar en betydande risk för skada eller annars genom grov vårdslöshet.
Har en försäkrad förvärrat följderna av ett försäkringsfall på sätt som sägs i första stycket, är försäkringsbolaget fritt från ansvar mot den försäkrade i den utsträckning förhållandet har påverkat skadan.
Försäkringsbolaget kan i försäkringsvillkoren föreskriva att första och andra styckena skall tillämpas även vid annan vårdslöshet än som anges där.
Säkerhetsföreskrifter
12 § Om den försäkrade vid försäkringsfallet har försummat att följa en säkerhetsföreskrift som anges i försäkringsvillkoren eller i en författning som villkoren hänvisar till, utgår skadeersättning från försäkringen endast i den utsträckning skadan får antas ha inträffat även om föreskriften hade iakttagits. Med den försäkrade likställs annan som har haft att tillse att föreskriften följdes.
Vad som avses med säkerhetsföreskrift anges i 4 kap. 6 § andra stycket.
Räddningsplikt
13 § Vad som sägs i 4 kap. 7 § om räddningsplikt tillämpas också vid företagsförsäkring.
Identifikation
14 § Om inte något annat har avtalats, likställs i fall som avses i 11 och 13 §§ handlande av den försäkrades anställda i ledande ställning inom företaget eller på platsen med den försäkrades eget handlande.
Undantag från reglerna om begränsning av försäkringsbolagets ansvar
15 § Om inte något annat har avtalats, begränsas inte försäkringsbolagets ansvar enligt bestämmelserna i 11–13 §§ på grund av
l. handlande av någon som var allvarligt psykiskt störd eller som var under tolv år eller
2. handlande som avsåg att förebygga skada på person eller egendom i sådant nödläge att handlandet var försvarligt.
Vid ansvarsförsäkring tillämpas inte bestämmelserna om ansvarsfrihet eller nedsättning av ersättningen i 11 § andra stycket, 12 § och 13 § i förhållande till den skadelidande. Om inte den försäkrade enligt någon författning är skyldig att ha ansvarsförsäkring som omfattar skadan, är försäkringsbolaget dock skyldigt att lämna ersättning bara i den utsträckning denna inte kan utges av den försäkrade.
Meddelande om att ansvarsbegränsning åberopas
16 § Vill försäkringsbolaget göra gällande att dess ansvar skall begränsas enligt 8, 9, 11, 12 eller 13 §, skall det lämna ett meddelande om detta till försäkringstagaren och till den som annars gör anspråk på ersättning. Meddelandet skall lämnas utan oskäligt uppehåll från det att försäkringsbolaget fått kännedom om det förhållande som åberopas. I annat fall förlorar bolaget rätten att åberopa förhållandet, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
Premien
17 § Betalas inte premien i rätt tid enligt avtalet, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen, om inte dröjsmålet är av ringa betydelse. Uppsägningen skall sändas till försäkringstagaren och får verkan tre dagar efter den dag då den avsändes. Vid dröjsmål att betala premie för en senare premieperiod än den första upphör dock försäkringen att gälla först sju dagar efter det att försäkringsbolaget har avsänt en påminnelse om premiens förfallodag till försäkringstagaren.
Försäkringsbolaget får i avtalet föreskriva att inträdet av bolagets ansvar är beroende av att premien betalas.
Vad som sägs i 5 kap. 5 § om betalning av premien tillämpas också vid företagsförsäkring. Om inte något annat har avtalats, tillämpas vad som sägs i 5 kap. 6 § om verkan av att försäkringen upphör.
Försäkringsersättningen
18 § Vad som sägs i 6 kap. 1 och 2 §§ om försäkringsersättning tillämpas också vid företagsförsäkring.
Skall försäkringsbeloppet enligt försäkringsvillkoren motsvara värdet av försäkrad egendom eller annat försäkrat intresse, men understiger beloppet detta värde, kan ersättning från försäkringen sättas ned i förhållande till underförsäkringen, om inte något annat har avtalats.
Vid dubbelförsäkring tillämpas 6 kap. 4 § och i fråga om ersättning för räddningskostnader 6 kap. 5 §, om inte något annat har avtalats.
Skadereglering. Preskription. Risken för vissa meddelanden. Regressrätt
19 § Om inte något annat har avtalats, tillämpas vad som sägs i 7 kap. 1 § om tiden för utbetalning av försäkringsersättning m.m. också vid företagsförsäkring. Om inte något annat har avtalats, tillämpas vad som sägs i 7 kap. 5 § om risken för vissa meddelanden när det gäller meddelanden enligt 8 kap. 6 § andra och tredje styckena och 17 § första stycket. Detsamma gäller vad som sägs i 7 kap. 9 § om regressrätt.
Vid företagsförsäkring tillämpas vad som sägs i 7 kap. 2 § första stycket och 3 § om försummelse att anmäla försäkringsfall m.m. och i 7 kap. 4 § om preskription av rätt till försäkringsersättning.
Talan om förklaring att en uppsägning är ogiltig
20 § Vill försäkringstagaren göra gällande att en uppsägning av försäkringsavtalet i förtid är ogiltig, tillämpas 7 kap. 7 §.
Fjärde avdelningen
Tredje mans rätt
9 kap. Tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet
Försäkring av tredje mans intresse
1 § En försäkring som avser värdet av en fastighet eller värdet av en lös sak gäller till förmån för
1. försäkringstagaren,
2. någon annan som är ägare till egendomen eller, vid kreditköp, har förvärvat egendomen under förbehåll om återtaganderätt,
3. en borgenär som i egendomen har förmånsrätt enligt 4, 5 eller 8 § förmånsrättslagen (1970:979), dock inte sjöpanträtt eller luftpanträtt,
4. en borgenär som i egendomen har förmånsrätt enligt 6 eller 7 § förmånsrättslagen,
5. någon annan som på grund av avtal har säkerhetsrätt i egendomen och
6. den som annars bär risken för egendomen vid dess överlåtelse. Vad som sägs i första stycket 1–3 samt 5 och 6 gäller inte, om något annat framgår av försäkringsavtalet.
2 § Om den försäkrade egendomen under försäkringstiden har förvärvats av en fysisk person huvudsakligen för enskilt ändamål, gäller en försäkring som avses i 1 § under sju dagar efter riskens övergång till förmån även för den nye ägaren, i den mån dennes skada inte omfattas av någon annan försäkring på egendomen. Har försäkringen sagts upp av någon annan anledning, än överlåtelsen, är dock uppsägningen giltig också mot den nye ägaren.
3 § Gäller försäkringen till förmån för en borgenär som avses i 1 § första stycket 4, kan försäkringsbolaget inte åberopa mot borgenären att bolaget enligt 4 kap. eller 8 kap. 8–13 §§ är helt eller delvis fritt från ansvar på grund av att någon annan eftersatt sin upplysningsplikt eller därför att borgenären enligt avtalet svarar för någon annans handlande utöver vad som anges i 4 kap. 8 § eller 8 kap. 14 §. I den mån försäkringsbolaget är fritt från ansvar mot försäkringstagaren, kan bolaget återkräva utgiven ersättning av denne med samma rätt som borgenären haft.
Om borgenärens namn och adress har anmälts hos försäkringsbolaget, skall vad som sägs i första stycket gälla också bolagets rätt till ansvarsfrihet på grund av dröjsmål med premien, dock endast under fjorton dagar från det att bolaget avsände ett meddelande om dröjsmålet till borgenären.
4 § Gäller en försäkring till förmån för flera enligt 1 §, är en borgenär som avses i 1 § första stycket 4 framför andra berättigad att av försäkringsbolaget få ut försäkringsersättning motsvarande den fordran säkerhetsrätten avser, även om fordringen inte är förfallen till betalning. Om borgenärens säkerhet inte väsentligt minskar genom försäkringsfallet, har dock egendomens ägare när inte något annat avtalats rätt att framför borgenären få ersättningen. Närmare regler om detta finns i lagen (2004:000) om säkerhetsrätt i försäkringsersättning.
Vad som sägs i första stycket gäller också borgenär som avses i 1 § första stycket 3, om inte något annat framgår av försäkringsavtalet.
Gör flera borgenärer med rätt enligt 1 § första stycket 3 eller 4 anspråk på att få ut ersättning, gäller om deras inbördes företräde vad som föreskrivs i förmånsrättslagen (1970:979).
5 § Försäkringsbolaget kan med verkan mot en försäkrad avtala med försäkringstagaren om ändring eller uppsägning av försäkringsavtalet och tillställa denne en uppsägning eller något annat meddelande rörande försäkringen. Om en sådan anmälan gjorts hos försäkringsbolaget som avses i 3 § andra stycket, får dock ett avtal eller en åtgärd som är av väsentlig betydelse för borgenärens säkerhet verkan mot borgenären först en månad efter att försäkringsbolaget har avsänt ett meddelande om detta till denne.
Bestämmelsen i första stycket första meningen gäller inte, om något annat följer av avtal eller särskilt rättsförhållande mellan försäkringstagaren och den försäkrade och försäkringsbolaget har insett eller bort inse detta.
6 § Sedan ett försäkringsfall har inträffat, har varje försäkrad rätt att av försäkringsbolaget få försäkringsersättning enligt vad som anges i 1–5 §§ eller enligt försäkringsavtalet. Försäkringsbolaget får dock till försäkringstagaren betala ett försäkringsbelopp som någon annan kan ha rätt till, om det inte framgår av försäkringsavtalet vem detta är och den berättigade inte heller hos försäkringsbolaget har anmält en önskan att själv bevaka sin rätt.
Direktkrav vid ansvarsförsäkring, m.m.
7 § Vid ansvarsförsäkring får den skadelidande rikta krav direkt mot försäkringsbolaget på ersättning enligt försäkringsavtalet, om
1. den försäkrade enligt författning eller myndighets föreskrift är skyldig att ha ansvarsförsäkring som omfattar skadan,
2. konkurs har beslutats eller offentligt ackord har fastställts beträffande den försäkrade,
3. den försäkrade är en juridisk person som numera är upplöst,
4. den försäkrade i annat fall inte kan nås av ersättningskrav eller
5. försäkringsbolaget enligt 4 kap. 9 § andra stycket eller 8 kap. 15 § andra stycket är skyldigt att utge ersättning på den grund att den inte kan utges av den försäkrade.
Framställs krav enligt första stycket, skall försäkringsbolaget om möjligt snarast meddela den försäkrade om kravet. Dom eller överenskommelse mot försäkringsbolaget inverkar inte på skadeståndsskyldighet som inte omfattas av försäkringsavtalet.
Den försäkrade och försäkringsbolaget är skyldiga att på den skadelidandes begäran lämna honom upplysning om försäkringen.
8 § Har försäkringsbolaget vid en ansvarsförsäkring betalat ut försäkringsersättningen till den försäkrade, och kan sedan den skadelidande inte av denne få ut det skadestånd som han har rätt till, är bolaget skyldigt att ersätta den skadelidande för vad som fattas, dock inte med högre belopp än det betalat till den försäkrade.
Otillräckligt försäkringsbelopp vid ansvarsförsäkring
9 § Om flera skadelidande har rätt till skadestånd för en skada som omfattas av en ansvarsförsäkring, men försäkringsbeloppet inte är tillräckligt för att tillgodose allas skadeståndsanspråk, har varje skadelidande rätt att få ut försäkringsersättning i förhållande till sitt berättigade anspråk.
Framgår det av utredningen om ett anspråk mot försäkringen att ytterligare anspråk som omfattas av samma försäkringsbelopp är att vänta, får försäkringsbolaget inte betala ut högre ersättning än den skadelidande kan antas ha rätt till enligt första stycket. Detta gäller dock inte, om det saknas anledning att befara att någon skadelidande själv måste svara för sin skada eller om det gått två år sedan det första anspråket anmäldes.
I den mån försäkringsbolaget uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som sägs i andra stycket, ansvarar det för senare anmälda skador upp till det belopp som den skadelidande har rätt till enligt första
stycket. Vad försäkringsbolaget utger utöver försäkringsbeloppet får det kräva tillbaka av den försäkrade efter vad som är skäligt.
Femte avdelningen
Individuell personförsäkring
10 kap. Information
Skyldighet att lämna information, m.m.
1 § Försäkringsbolaget är skyldigt att lämna information enligt bestämmelserna i detta kapitel. Informationen skall, i den mån det är möjligt, lämnas skriftligen eller annars i sådan form att mottagaren har varaktig tillgång till den. Informationen skall vara klar och tydlig och avfattad på svenska. Den får dock lämnas på ett annat språk, om mottagaren begär det.
Vad som föreskrivs i detta kapitel gäller inte i fråga om personförsäkringar som tecknas av näringsidkare till förmån för deras företag, om det kan antas att näringsidkarna saknar behov av informationen.
Information innan en försäkring meddelas
2 § Innan en försäkring meddelas skall försäkringsbolaget lämna information som underlättar kundens bedömning av försäkringsbehovet och valet av försäkring. Informationen skall avse försäkringsskyddets omfattning, försäkringsvillkoren i övrigt och andra förhållanden som gör att kunden kan bedöma kostnaden för och förmånerna av försäkringen. Viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet skall tydligt framgå.
Vid tidsbegränsad försäkring skall information lämnas om försäkringstagarens möjligheter att förnya försäkringsförhållandet.
3 § Information enligt 2 § behöver inte lämnas i den mån kunden avstår från den eller det möter hinder med hänsyn till förhållandena då försäkringsavtalet ingås.
Information när avtal har träffats
4 § Snarast efter avtalsslutet skall försäkringsbolaget tillställa försäkringstagaren ett försäkringsbrev eller en annan bekräftelse på avtalet och upplysa om försäkringsvillkorens innehåll.
I försäkringsbrevet eller bekräftelsen skall särskilt framhållas l. villkor som med hänsyn till försäkringens beteckning eller övriga omständigheter utgör en oväntad och väsentlig begränsning av försäkringsskyddet,
2. försäkringsbolagets rätt att säga upp försäkringen att upphöra i förtid eller att ändra den under försäkringstiden, om bolaget har förbehållit sig en sådan rätt,
3. vad som gäller om preskription av rätt till försäkringsersättning,
4. utfallande försäkringsbelopp eller de huvudsakliga principerna för hur beloppet beräknas,
5. de huvudsakliga principerna för hur försäkringens värde beräknas, om den upphör i förtid.
I försäkringsvillkoren skall de huvudsakliga grunderna för beräkningen av försäkringens värde anges, med hänvisning till försäkringsbolagets allmänna riktlinjer för uppgörelsen med försäkringstagaren, i fråga om
1. försäkringstagarens rätt till fribrev, rätt att få försäkringen återköpt eller att belåna den samt rätt att överföra försäkringens värde till en annan försäkring hos samma eller ett annat försäkringsbolag,
2. hur premien och återbäringen beräknas om försäkringsbolaget blir fritt från ansvar under någon del av försäkringstiden på grund av dröjsmål med premiebetalningen,
3. hur premien beräknas om försäkringstagaren säger upp försäkringsavtalet i förtid enligt vad som sägs i 11 kap. 9 § andra stycket.
Information under försäkringstiden och i samband med förnyelse
5 § Årligen under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera försäkringstagarna om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att känna till.
Information vid villkorsändring
6 § Om försäkringsbolaget ändrar försäkringen, skall det samtidigt tillställa försäkringstagarna den information om ändringarna som dessa kan behöva. Nya avgränsningar av försäkringsskyddet skall särskilt framhållas.
Information om ändringar i försäkringen skall lämnas samtidigt med premiekravet för den period då de nya villkoren skall börja gälla.
Information vid försäkringsfall
7 § När ett försäkringsfall har inträffat skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera försäkringstagaren och andra personer som har anspråk mot bolaget om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att känna till.
Om försäkringsbolaget får kännedom om ett försäkringsfall som utgörs av försäkringstagarens död, skall det genast underrätta dödsboet om försäkringsfallet.
Om försäkringstagaren har förenat ett förmånstagarförordnande med villkor om att försäkringsbeloppet eller försäkringen skall vara mottagarens enskilda egendom, skall försäkringsbolaget underrätta förmånstagaren om det när ett försäkringsbelopp första gången betalas ut.
Information om möjligheter till överprövning m.m.
8 § I samband med att ett anspråk på försäkringsersättning regleras skall försäkringsbolaget upplysa den som berörs av bolagets beslut om vilka
möjligheter som finns att få en tvist med bolaget prövad. Detta gäller dock inte om sådan information med hänsyn till omständigheterna måste anses sakna betydelse.
Det som sägs i första stycket gäller också när en försäkring upphör i förtid eller ändras under försäkringstiden, om inte försäkringstagaren har begärt åtgärden. Finns det risk för att rätten till försäkringsersättning skall gå förlorad på grund av preskription, skall försäkringsbolaget även upplysa om detta.
Underlåtenhet att lämna information, m.m.
9 § Om ett villkor enligt försäkringsavtalet inte har särskilt framhållits för försäkringstagaren enligt 4 § andra stycket 1 eller 2 eller 6 § första stycket andra meningen, får villkoret inte åberopas av försäkringsbolaget. Detta gäller dock inte, om försäkringsbolaget senast fjorton dagar före försäkringsfallet har sänt ett särskilt meddelande om villkoret till försäkringstagaren eller om försäkringstagaren eller den försäkrade på annat sätt då har fått kännedom om villkoret. Det gäller inte heller en sådan avgränsning av försäkringsskyddet som framgår av lag.
10 § Om ett försäkringsbolag vid försäkring som tecknas av en konsument eller ett dödsbo låter bli att lämna information enligt denna lag, skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas. Information enligt denna lag skall anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen.
Ett åläggande att lämna information får innehålla att informationen skall ges skriftligen eller annars i sådan form att mottagaren har varaktig tillgång till den.
11 § Om ett försäkringsbolag i fråga om annan försäkring än som avses i 10 § låter bli att lämna information enligt denna lag, får det åläggas att lämna informationen.
Ett åläggande att lämna information får innehålla att informationen skall ges skriftligen eller annars i sådan form att mottagaren har varaktig tillgång till den.
12 § Talan om åläggande enligt 11 § väcks vid Marknadsdomstolen.
En sådan talan får väckas l. i fråga om information som avses i 3 §: av en näringsidkare som berörs av marknadsföringen och
2. i fråga om information som avses i 4–8 §§: av en enskild näringsidkare som har ingått avtal om försäkring med försäkringsbolaget.
En talan om åläggande enligt 11 § får också väckas av en sammanslutning av näringsidkare.
13 § Om en talan om åläggande enligt 11 § tas upp till prövning, gäller de bestämmelser i marknadsföringslagen (1995:450) som reglerar förfarandet med avseende på ett åläggande att lämna information enligt 15 § den lagen.
11 kap. Försäkringsavtalet m.m.
Rätten till försäkring
1 § Ett försäkringsbolag får inte vägra någon att teckna en sådan personförsäkring som försäkringsbolaget normalt tillhandahåller allmänheten när det har fått de uppgifter som behövs, om det inte finns särskilda skäl för vägran med hänsyn till risken för försäkringsfall eller någon annan omständighet. Ett avslag får inte grundas på att ett försäkringsfall har inträffat eller på att den försäkrades hälsotillstånd har försämrats efter det att ansökan har avsänts eller lämnats till försäkringsbolaget. Sådana försäkringsvillkor som beror av den försäkrades hälsotillstånd skall bestämmas på grundval av hälsotillståndet vid ansökan
Första stycket gäller också om försäkringstagaren ansöker om att få av en tidsbegränsad försäkring förnyad vid försäkringstidens utgång.
Första och andra styckena gäller inte i fråga om en försäkring som någon tecknar i egenskap av näringsidkare till förmån för sitt företag.
Tiden för försäkringsbolagets ansvar
2 § Om en försäkring meddelas på normala villkor eller på sådana särskilda villkor som har angetts i ansökan om försäkringen, inträder försäkringsbolagets ansvar dagen efter den dag då försäkringstagaren avgav ansökan om försäkringen till bolaget. Har försäkringstagaren avgett antagande svar på ett anbud från försäkringsbolaget, inträder ansvaret dagen efter den då svaret avgavs till bolaget.
Vad som sägs i första stycket gäller inte om försäkringstagaren har begärt att försäkringen skall träda i kraft först senare. Om det behövs på grund av försäkringens art eller någon annan särskild omständighet, får försäkringsbolaget också förbehålla sig att ansvaret inte skall inträda förrän dagen efter den då försäkringstagaren betalar premie för försäkringen. Skall en viss del av försäkringen återförsäkras, får försäkringsbolaget förbehålla sig att ansvaret för den delen skall inträda först när återförsäkring beviljas.
Förlängning av en tidsbegränsad livförsäkring
3 § Om en tidsbegränsad livförsäkring för dödsfall är avtalad för längre tid än ett år, skall försäkringsbolaget minst en och högst sex månader före försäkringstidens slut avsända en påminnelse till försäkringstagaren om att försäkringen kommer att upphöra och om den rätt till fortsatt försäkring som han kan ha. Om försäkringen har förnyats på grund av utebliven uppsägning, räknas ettårstiden från det att det första avtalet ingicks.
Försummar försäkringsbolaget att sända en påminnelse enligt första stycket, och gäller försäkringen endast för dödsfall, förlängs tiden för försäkringsbolagets ansvar utan rätt till tilläggspremie för bolaget. Ansvaret upphör en månad efter det att en försenad påminnelse har avsänts, dock senast sex månader efter försäkringstidens slut.
Förnyelse av en tidsbegränsad sjuk- och olycksfallsförsäkring
4 § Ett avtal om tidsbegränsad sjuk- eller olycksfallsförsäkring förnyas för en tid av ett år, om avtalet inte har sagts upp för att upphöra vid försäkringstidens slut. I 10 kap. 5 § finns bestämmelser om information när en försäkring ändras i samband med förnyelse.
Uppsägning från försäkringsbolagets sida skall göras med en månads uppsägningstid, räknat från det att bolaget avsände uppsägningen. Uppsägningen får inte sändas tidigare än sex månader före försäkringstidens slut.
Första stycket första meningen gäller inte, om något annat framgår av avtalet eller omständigheterna i övrigt. Skall avtalet inte förnyas, gäller i stället vad som föreskrivs i 3 § om livförsäkring enbart för dödsfall.
Försäkringstagarens rätt att säga upp eller ändra försäkringen
5 § Försäkringstagaren får när som helst säga upp försäkringen att upphöra omedelbart eller vid viss framtida tidpunkt. Försäkringstagaren har i samband med uppsägningen rätt att få försäkringen ändrad till premiefri försäkring (fribrev) eller att på sätt som närmare anges i försäkringsvillkoren få den återköpt av försäkringsbolaget, i den mån inte rätt till återköp saknas på grund av försäkringens art.
I 13 kap. 3 § finns regler om återupplivning av en försäkring som ändrats till att bli premiefri. Om en försäkring sägs upp, skall försäkringsbolaget informera försäkringstagaren om rätten att få den återupplivad.
En försäkringstagare som har rätt att kräva återköp har också rätt att i stället belåna försäkringen hos försäkringsbolaget i den utsträckning som anges i villkoren.
Försäkringstagarens rätt till fortsatt försäkring efter återköp
6 § Om försäkringsbolaget har återköpt en livförsäkring med sparmoment, har försäkringstagaren rätt att utan ny hälsoprövning fortsätta försäkringen som ren riskförsäkring med de ändringar som återköpet ger skäl till.
Försäkringsbolaget skall senast när återköpsbeloppet betalats ut avsända en underrättelse till försäkringstagaren om rätten till fortsatt försäkring enligt första stycket. Försummar försäkringsbolaget det, ansvarar bolaget under sex månader från utbetalningen som om en sådan försäkring hade begärts. Om försäkringsbolaget under denna tid avsänder en underrättelse, upphör dock ansvaret när underrättelsen avsänds.
Begäran om fortsatt försäkring skall framställas inom sex månader från det att försäkringsbolaget har avsänt en underrättelse enligt andra stycket, dock senast inom ett år från det att återköpsbeloppet betalades ut.
Försäkringsbolagets rätt att säga upp eller ändra försäkringen
7 § Försäkringsbolaget får inte göra förbehåll om att en försäkring skall kunna upphöra i förtid eller ändras under försäkringstiden i andra fall än som anges i denna lag.
8 § Vid sjuk- och olycksfallsförsäkring får försäkringsbolaget göra förbehåll om rätt att säga upp försäkringen i förtid vid slutet av en premieperiod, om förbehållet behövs på grund av försäkringens art eller någon annan särskild omständighet. Förbehållet får inte innebära att försäkringen får sägas upp därför att ett försäkringsfall har inträffat eller den försäkrades hälsa har försämrats. En uppsägning med stöd av förbehållet får verkan en månad efter att försäkringsbolaget avsände den.
Vad som sägs i första stycket om förbehåll om rätt att säga upp försäkringen gäller också förbehåll om att försäkringen utan uppsägning skall upphöra vid slutet av en premieperiod, om någon viss händelse inträffar. En förutsättning för att ett sådant förbehåll skall få verkan är att försäkringsbolaget i samband med krav på premien har påmint försäkringstagaren om förbehållet.
9 § Om det behövs på grund av försäkringens art eller någon annan särskild omständighet, får försäkringsbolaget vid all personförsäkring göra förbehåll om rätt att ändra försäkringen vid början av en ny premieperiod. Förbehållet får inte avse rätt att ändra försäkringen därför att ett försäkringsfall har inträffat eller den försäkrades hälsa har försämrats. I 10 kap. 6 § finns bestämmelser om information i samband med villkorsändringar.
Vad som sägs i första stycket om förbehåll om rätt att ändra försäkringen gäller också förbehåll om att försäkringen utan åtgärd från försäkringsbolagets sida skall ändras vid början av en ny premieperiod, om någon viss händelse inträffar. En förutsättning för att ett sådant förbehåll skall få verkan är att bolaget i samband med krav på premien har påmint försäkringstagaren om förbehållet.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
10 § Om försäkringsbolaget försätts i konkurs, upphör en försäkring som inte är en livförsäkring att gälla två veckor därefter.
Upphör försäkringen att gälla enligt vad som sägs i första stycket, har försäkringstagaren och andra som lider skada på grund av detta rätt till skadestånd.
11 § Om försäkringsbolaget vid en utmätning saknar tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen förklarar sig ställa in sina betalningar eller annars kommer på obestånd, har försäkringstagaren och andra som lider skada rätt till skadestånd enligt vad som sägs i 10 §.
12 § Om försäkringsbolaget har trätt i likvidation, tillämpas 10 §. Försäkringen upphör dock att gälla först ett år efter likvidationens början, om inte försäkringstagaren har sagt upp den dessförinnan.
Rätten till försäkringens värde när försäkringen upphör att gälla, m.m.
13 § När en personförsäkring upphör att gälla, skall försäkringsbolaget ställa försäkringens värde till försäkringstagarens förfogande, även om bolaget i övrigt är fritt från ansvar. Om försäkringsbolaget i annat fall, på grund av dröjsmål med premiebetalningen, har varit helt eller delvis fritt från ansvar under någon del av försäkringstiden, skall premien eller återbäringen anpassas efter detta.
Om försäkringstagaren inom fjorton dagar från den dag då försäkringsbolagets ansvar skall inträda enligt 2 § första stycket säger upp en livförsäkring för upphörande, får bolaget bara tillgodoräkna sig premie för den tid under vilken det har haft ett ansvar enligt avtalet samt, om försäkringen är en livförsäkring med anknytning till värdepappersfonder, värdeminskning på försäkringstagarens fondandelar under samma tid.
Villkor om försäkringstagarens rätt till återbäring
14 § Om försäkringstagaren enligt försäkringsavtalet har rätt att få del av försäkringsbolagets överskott, skall det av försäkringsvillkoren framgå i vilken form återbäringen tillgodoräknas försäkringstagaren och om denne har rätt att senare välja annan form.
12 kap. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
Upplysningsplikten
1 § Försäkringstagaren och den försäkrade är skyldiga att på försäkringsbolagets begäran lämna upplysningar som kan ha betydelse för frågan om en försäkring skall meddelas, utvidgas eller förnyas. Försäkringsbolaget får också under försäkringstiden begära sådana upplysningar om den försäkrades ekonomiska förhållanden som är av betydelse för försäkringens utformning. Försäkringstagaren och den försäkrade skall ge riktiga och fullständiga svar på försäkringsbolagets frågor.
2 § Om försäkringstagaren vid fullgörande av sin upplysningsplikt enligt 1 § har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, är det avtal som då har ingåtts ogiltigt enligt vad som sägs i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område och försäkringsbolaget fritt från ansvar för försäkringsfall som inträffar därefter.
Har försäkringstagaren eller den försäkrade i annat fall, uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa, lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter av betydelse för riskbedömningen och försäkringsbolaget kan visa att det inte skulle ha meddelat försäkring om upplysningsplikten hade fullgjorts, är bolaget fritt från ansvar för inträffade försäkringsfall. Kan försäkringsbolaget visa att det skulle ha meddelat försäkring mot högre premie eller i övrigt på andra villkor än som avtalats, är dess ansvar begränsat till vad som svarar mot den premie som har avtalats och de villkor i övrigt som bolaget skulle ha godtagit.
Bestämmelserna i andra stycket får inte tillämpas i den mån detta skulle leda till resultat som är oskäliga mot försäkringstagarna eller deras rättsinnehavare.
3 § Om försäkringsbolaget under försäkringstiden får kännedom om att upplysningsplikten har åsidosatts på det sätt som sägs i 2 § andra stycket, får bolaget säga upp försäkringen för upphörande eller ändring. Uppsägningen skall göras skriftligen och med tre månaders uppsägningstid, räknat från det att försäkringsbolaget avsände uppsägningen.
Skulle försäkringsbolaget, om upplysningsplikten hade fullgjorts, ha meddelat försäkring mot högre premie eller i övrigt på andra villkor än som avtalats, har försäkringstagaren rätt till fortsatt försäkring med det försäkringsbelopp som svarar mot den avtalade premien och på de villkor i övrigt som försäkringsbolaget skulle ha godtagit. Begäran om fortsatt försäkring skall framställas före uppsägningstidens utgång.
I uppsägningen skall anges under vilka förutsättningar en försäkringstagare enligt andra stycket har rätt till fortsatt försäkring. Saknas denna uppgift, får uppsägningen ingen verkan. Om försäkringstagaren begär att få försäkringen ändrad, har försäkringsbolaget rätt att få de nya upplysningar som det behöver för sin bedömning.
4 § Försäkringsbolaget får inte åberopa att upplysningsplikten har åsidosatts, om det, när upplysningarna mottogs, insåg eller borde ha insett att de var oriktiga eller ofullständiga. Detsamma gäller om det förhållande som upplysningarna avsåg var utan betydelse för bolaget eller senare har upphört att ha betydelse.
Vid livförsäkring för dödsfall får försäkringsbolaget åberopa att upplysningsplikten har åsidosatts bara om dödsfallet har inträffat inom fem år från det att upplysningarna lämnades eller om försäkringsbolaget har lämnat besked enligt 11 § inom samma tid.
Första stycket första meningen och andra stycket gäller inte, om den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
Symtomklausuler
5 § Om försäkringen gäller för följder av sjukdom eller kroppsfel, får försäkringsbolaget göra särskilt undantag för sådana sjukdomar och kroppsfel som den försäkrade hade när avtalet ingicks bara om undantaget
1. grundar sig på upplysningar om den försäkrade som försäkringsbolaget har inhämtat eller
2. behövs på grund av försäkringens art eller någon annan särskild omständighet.
Om en tidsbegränsad försäkring förnyas, får ett undantag enligt första stycket 2 bara avse en sjukdom eller ett kroppsfel som den försäkrade hade när det första avtalet ingicks. Om försäkringsskyddet utvidgas, gäller dock första stycket i denna del.
Fareökning
6 § Om försäkringsbolaget har förbehållit sig ansvarsfrihet när den försäkrade deltar i särskilt angivna verksamheter eller är utsatt för särskilt angivna risker, ansvarar det ändå för försäkringsfall som inträffar
under sådana omständigheter men som inte sammanhänger med den särskilda verksamheten eller risken.
7 § Försäkringsbolaget kan göra försäkringens giltighet och utformning beroende av den försäkrades levnadsförhållanden, såsom hans yrkesverksamhet, bostadsort eller liknande, under de förutsättningar som anges i 11 kap. 8 och 9 §§ och ålägga försäkringstagaren att anmäla ändringar i sådana förhållanden till bolaget. Försummar försäkringstagaren uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa att göra en sådan anmälan senast vid första premiebetalningen efter ändringen, är försäkringsbolagets ansvar vid försäkringsfall begränsat enligt vad som sägs i 2 § andra och tredje styckena. En förutsättning är dock att bolaget i samband med krav på premien har upplyst försäkringstagaren om anmälningsskyldigheten och om följderna av att denna inte fullgörs.
Försäkringsbolaget får inte göra sitt ansvar beroende av att den försäkrades hälsotillstånd inte försämras.
Framkallande av försäkringsfall
8 § Om den försäkrade uppsåtligen har framkallat ett försäkringsfall, är försäkringsbolaget fritt från ansvar.
Har den försäkrade begått självmord, ansvarar försäkringsbolaget dock vid livförsäkring, om det har gått mer än ett år från det att försäkringsavtalet ingicks eller om det måste antas att försäkringen tecknades utan tanke på självmordet. Om en tidsbegränsad försäkring som endast avser dödsfall har förnyats, räknas ettårstiden från dagen för det första avtalet.
Vid sjukförsäkring gäller inte första stycket, om den försäkrade var under femton år eller i sådant sinnestillstånd som avses i 30 kap. 6 § brottsbalken.
9 § Om den försäkrade framkallat ett försäkringsfall eller förvärrat en inträffad skada i vetskap om att hans förhållande innebar en betydande risk för den inträffade skadan eller annars genom grov vårdslöshet, kan försäkringsbolagets ansvar vid sjuk- och olycksfallsförsäkring sättas ned efter vad som är skäligt.
Första stycket tillämpas dock inte om den försäkrade var under femton år eller i sådant sinnestillstånd som avses i 30 kap. 6 § brottsbalken.
Undantag från reglerna om begränsning av försäkringsbolagets ansvar
10 § Försäkringsbolaget kan inte åberopa sådana förbehåll som avses i 6 § eller bestämmelserna i 8 §, om den försäkrade handlade för att förebygga skada på person eller egendom under sådana omständigheter att handlingen kan anses försvarlig.
Meddelande om att ansvarsbegränsning åberopas
11 § Vill försäkringsbolaget göra gällande att det i fall som avses i detta kapitel är helt eller delvis fritt från ansvar eller har rätt att säga upp en försäkring, skall bolaget ge försäkringstagaren skriftligt meddelande om
detta. Meddelandet skall lämnas utan oskäligt dröjsmål från det att försäkringsbolaget fick kännedom om det förhållande som medför att ansvarsfrihet eller uppsägningsrätt kan finnas.
Meddelande enligt första stycket skall lämnas också till den försäkrade och till den som har fått försäkringen i pant eller är förmånstagare enligt ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande, om panthavarens eller förmånstagarens rätt är känd för försäkringsbolaget. Efter ett försäkringsfall skall ett meddelande lämnas till den som är förmånstagare, även om förordnandet inte varit oåterkalleligt.
Försummar försäkringsbolaget att lämna ett meddelande enligt första eller andra stycket, får det inte åberopa förhållandet mot den som skulle ha fått meddelandet, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
Vissa fall av s. k. omfattningsvillkor
12 § Bestämmelserna i 1–4 §§ och 8–11 §§ tillämpas också på sådana försäkringsvillkor som enligt sin lydelse begränsar försäkringens omfattning, när begränsningen beror av om någon på den försäkrades sida uppsåtligen eller genom vårdslöshet har medverkat till försäkringsfallet eller på förhand känt till de förhållanden som orsakat detta.
13 kap. Premien
När premien skall betalas
1 § Den första premien för en försäkring skall betalas inom fjorton dagar från den dag då försäkringsbolaget avsände ett skriftligt krav på premien och information enligt 10 kap. 4 § till försäkringstagaren. Detta gäller dock inte, om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien eller om försäkringen i annat fall är giltig bara under förutsättning att premien betalas innan försäkringstiden börjar.
Premien för en senare premieperiod skall betalas inom en månad från den dag då försäkringsbolaget avsände krav på premien till försäkringstagaren. Om premieperioden är högst en månad, skall premien dock betalas på periodens första dag. Om särskilda premieperioder inte har avtalats, skall senare premie för försäkringen betalas inom en månad från den dag då försäkringsbolaget avsände krav på premien till försäkringstagaren.
Bestämmelserna i andra stycket gäller också betalning av premien när en tidsbegränsad försäkring förnyas på grund av utebliven uppsägning.
Uppsägning på grund av dröjsmål med premien
2 § Betalas inte premien i rätt tid och är inte dröjsmålet av ringa betydelse, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen för upphörande eller begränsning av ansvaret enligt vad villkoren närmare föreskriver. Uppsägningen skall sändas till försäkringstagaren.
Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter den dag då den avsändes, om inte premien betalas inom denna frist. Uppsägningen skall innehålla
uppgift om detta och om möjligheten att få försäkringen återupplivad enligt 3 §. Saknas någon av dessa uppgifter, får uppsägningen ingen verkan.
Om försäkringstagaren inte har kunnat betala premien inom den i andra stycket angivna fristen därför att han har blivit svårt sjuk eller berövats friheten, därför att han inte har fått ut pension eller intjänad lön från sin huvudsakliga anställning eller därför att något liknande oväntat hinder har inträffat, får uppsägningen verkan tidigast en vecka efter det att hindret har fallit bort, men senast tre månader efter fristens utgång.
Återupplivning
3 § Har en uppsägning enligt 2 § fått verkan och avser dröjsmålet inte första premien för försäkringen, återupplivas försäkringen till sin tidigare omfattning, om utestående premiebelopp betalas inom sex månader från utgången av den frist som anges i 2 § andra stycket.
En försäkring, som har ändrats till premiefri försäkring (fribrev) eller till en försäkring mot lägre premie, utan att en uppsägning enligt 2 § dessförinnan har fått verkan, återupplivas till sin tidigare omfattning, om försäkringstagaren inom sex månader från den dag då försäkringsbolaget avsände ett meddelande om ändringen till honom betalar det premiebelopp som skulle ha betalats, om försäkringen inte hade ändrats. Meddelandet skall innehålla en uppgift om rätten att få försäkringen återupplivad.
Återupplivas försäkringen, ansvarar försäkringsbolaget från och med dagen efter den då premiebeloppet betalas.
Underrättelse till annan om dröjsmål med premien
4 § Om det har begärts, skall försäkringsbolaget sända ett meddelande enligt 2 § andra stycket också till den försäkrade och till den som har fått försäkringen i pant eller är förmånstagare enligt ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande. Försummar försäkringsbolaget att sända ett meddelande till någon sådan person, får bolaget inte mot honom åberopa att premien inte har betalats.
Premiebetalning genom post, bank eller girosystem, m.m.
5 § Om försäkringstagaren betalar premien på ett post eller bankkontor, anses beloppet komma försäkringsbolaget till handa omedelbart vid betalningen. Lämnar försäkringstagaren ett betalningsuppdrag avseende premien till ett post, bank eller girokontor, anses beloppet komma försäkringsbolaget till handa när uppdraget tas emot av det förmedlande kontoret.
6 § Återgår försäkringsavtalet enligt 12 kap. 2 § första stycket, får försäkringsbolaget behålla erlagd riskpremie för förfluten tid.
Preskription av rätt till premie
7 § Försäkringsbolaget förlorar rätten till en obetald premie när ett år har förflutit från det att premien skulle ha betalats, om inte försäkringen dessförinnan har sagts upp av bolaget eller av någon annan anledning har upphört att gälla.
14 kap. Förfogande över försäkringen
Rätten att utfärda, ändra och återkalla ett förmånstagarförordnande
1 § Försäkringstagaren har rätt att själv förfoga över en personförsäkring genom förmånstagarförordnande. När ett sådant förordnande eller 7 § tillämpas, ingår försäkringen inte i försäkringstagarens förmögenhet eller kvarlåtenskap. I fråga om förordnanden för livsfall gäller detta dock bara utbetalade belopp. I 15 kap. finns bestämmelser om utmätning m.m. för försäkringstagarens skulder.
Vad som föreskrivs i 9 kap. 1 § och 13 kap.2 och 3 §§ärvdabalken om rätt att göra testamente och om testamentes ogiltighet gäller också i fråga om förmånstagarförordnanden.
Vad som föreskrivs i 9 kap. 2 § ärvdabalken om förordnande genom testamente till den som inte är född eller avlad vid testators död gäller också för förmånstagarförordnande till den som inte är född eller avlad när förordnandet skall tillämpas första gången.
2 § Försäkringstagaren kan, innan försäkringsersättningen skall betalas, ändra eller återkalla ett förmånstagarförordnande. Detta gäller dock inte om försäkringstagaren gentemot förmånstagaren har utlovat att förordnandet skall stå fast (oåterkalleligt förmånstagarförordnande).
Formkrav för ett förmånstagarförordnande
3 § Ett förmånstagarförordnande och en återkallelse eller ändring av ett sådant förordnande skall göras genom ett egenhändigt undertecknat meddelande till försäkringsbolaget.
Ett förmånstagarförordnande kan också göras genom att det tas in i försäkringsvillkoren. Ett sådant förordnande förlorar sin verkan, om ett nytt förordnande sker enligt första stycket. Vad som sägs i första och andra styckena gäller också ett villkor enligt 7 kap. 2 § 5 äktenskapsbalken om att ett försäkringsbelopp eller en försäkring skall vara förmånstagarens enskilda egendom och en återkallelse eller ändring av sådant villkor.
Tolkning av förmånstagarförordnande
4 § Vid tolkningen av ett förmånstagarförordnande gäller vad som sägs i 5 och 6 §§, om inte annat med hänsyn till omständigheterna får anses framgå av förordnandet.
5 § Vid försäkring på försäkringstagarens liv eller hälsa gäller ett förmånstagarförordnande bara för försäkringstagarens död.
Kan ett förmånstagarförordnande vid annan försäkring än pensionsförsäkring som avses i 58 kap. 2 § första stycket inkomstskattelagen (1999:1229) inte verkställas såvitt angår en viss förmånstagare, gäller förordnandet till förmån för hans avkomlingar, om de i fråga om arv efter försäkringstagaren eller den försäkrade hade haft rätt att träda i förmånstagarens ställe. Om sådana avkomlingar saknas, men det finns andra förmånstagare, tillfaller hela försäkringen dem.
Kan ett förmånstagarförordnande vid pensionsförsäkring som avses i inkomstskattelagen inte verkställas såvitt angår en förmånstagare, men finns det andra förmånstagare, tillfaller hela försäkringen dem.
6 § Har försäkringstagaren till en försäkring, som gäller på hans liv eller hälsa, utan att namnge förmånstagaren använt någon av nedan angivna beteckningar, anses detta innebära följande:
make: den som är gift med försäkringstagaren när förordnandet tillämpas; om det pågår mål om äktenskapsskillnad mellan makarna, gäller inte förordnandet,
sambo: den som när förordnandet tillämpas är sambo med försäkringstagaren enligt sambolagen (2003:000),
registrerad partner: den som när förordnandet tillämpas omfattas av lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap,
barn: försäkringstagarens bröstarvingar, med fördelning av försäkringen efter vad som gäller i fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren,
make och barn: försäkringstagarens make är förmånstagare till halva försäkringen och hans bröstarvingar till återstoden; efterlämnar försäkringstagaren bara make eller bara bröstarvingar, tillfaller hela försäkringen maken eller bröstarvingarna,
arvingar: de som har arvsrätt efter försäkringstagaren, med fördelning av försäkringen efter de grunder som gäller för arvsrätten.
Jämkning av förmånstagarförordnande
7 § Om tillämpningen av ett förmånstagarförordnande som gäller för försäkringstagarens död skulle leda till ett resultat som är oskäligt mot en make eller bröstarvinge efter försäkringstagaren, kan förordnandet jämkas så att försäkringen helt eller delvis tillfaller maken eller bröstarvingen. Vid prövningen skall särskilt beaktas skälen för förordnandet samt förmånstagarens och makens eller bröstarvingens ekonomiska förhållanden.
Har dödsfallet inträffat sedan det har dömts till äktenskapsskillnad mellan försäkringstagaren och hans make, eller sedan talan om äktenskapsskillnad har väckts men innan bodelning har förrättats, gäller i stället för vad som föreskrivs i första stycket att, om maken inte vid bodelningen kan få ut sin andel därför att försäkringen tillfaller någon annan som förmånstagare denne är skyldig att avstå vad som fattas.
Den som vill begära jämkning enligt första eller andra stycket skall väcka talan mot förmånstagaren inom ett år från det att bouppteckning efter försäkringstagaren avslutades eller dödsboanmälan gjordes. Väcks inte talan inom denna tid, försvinner rätten till jämkning.
Förmånstagarens förfoganderätt
8 § Innan förmånstagarens rätt har inträtt får han inte genom överlåtelse, pantsättning eller på annat sätt förfoga över den rätt som förordnandet medför.
Försäkringstagarens rätt att förfoga över försäkringen på annat sätt än genom förmånstagarförordnande
9 § Försäkringstagaren har rätt att förfoga över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning eller på annat sätt. Försäkringsbolaget kan dock i försäkringsvillkoren föreskriva att ett förfogande som inte avser hela försäkringen, eller en kvotdel av den, är utan verkan mot bolaget.
Om ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande gäller för försäkringen skall försäkringstagaren anses ha utfäst sig att inte utan förmånstagarens samtycke förfoga över försäkringen på ett sätt som inskränker dennes rätt.
10 § Överlåts försäkringen, förfaller ett tidigare förmånstagarförordnande som inte är oåterkalleligt, om inte något annat har avtalats eller får anses förutsatt vid överlåtelsen. Om försäkringstagaren på något annat sätt förfogar över försäkringen, påverkar det inte ett tidigare förmånstagarförordnande.
Panthavarens rätt
11 § Pantsättning av försäkringen medför rätt för panthavaren att få utfallande försäkringsersättning tillsammans med den återbäring som försäkringsbolaget är skyldigt att utge på grund av försäkringsavtalet. Vid försäkring för dödsfalls skull gäller detta även om pantfordringen inte är förfallen till betalning. Om försäkringen är förenad med återköpsrätt, får panthavaren också kräva återköp av försäkringen. Återköp får dock ske bara om panthavaren har underrättat försäkringstagaren och denne inte inom två månader har återlöst panten genom att betala det belopp som panthavaren kan få ut från försäkringsbolaget.
Ett förbehåll om rätt att göra panträtten gällande på annat sätt än som sägs i första stycket är ogiltigt mot försäkringstagaren.
Förfogandets verkan mot försäkringstagarens borgenärer
12 § Om det av ett försäkringsbrev framgår att bara den som innehar detta har rätt att få ut försäkringsersättning eller annars förfoga över försäkringen, gäller följande.
Ett förfogande över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning, belåning hos försäkringsbolaget eller oåterkalleligt förmånstagarförordnande blir gällande mot försäkringstagarens borgenärer när den till vars förmån förfogandet sker får försäkringsbrevet i sin besittning.
Förfogar försäkringstagaren på sådant sätt över försäkringen till förmån för flera, gäller ett tidigare förfogande framför ett senare. Ett senare
förfogande gäller dock framför ett tidigare, om den till vars förmån det senare förfogandet sker i god tro får försäkringsbrevet i sin besittning.
13 § Utfärdas inte ett sådant försäkringsbrev som anges i 12 §, blir ett förfogande över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning eller oåterkalleligt förmånstagarförordnande gällande mot försäkringstagarens borgenärer när ett meddelande om förfogandet kommer in till försäkringsbolaget. Förfogar försäkringstagaren på sådant sätt över försäkringen till förmån för flera, gäller ett tidigare förfogande framför ett senare. Ett senare förfogande gäller dock framför ett tidigare, om ett meddelande om det senare förfogandet kommer in till försäkringsbolaget först och den till vars förmån förfogandet skett då är i god tro.
Belåning av försäkringen hos försäkringsbolaget ger bolaget bättre rätt till försäkringen än försäkringstagarens övriga borgenärer när lånebeloppet betalas ut. Har försäkringstagaren tidigare förfogat över försäkringen på annat sätt, gäller belåningen dock framför det förfogandet bara om försäkringsbolaget är i god tro vid utbetalningen.
Förfoganden som är utan verkan m.m.
14 § Ett förfogande över försäkringen är utan verkan i den mån förfogandet är förbjudet enligt ett försäkringsvillkor som enligt inkomstskattelagen (1999:1229) skall tas in i försäkringsavtalet. Ett förbud mot överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i konkurs i vidare utsträckning än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning.
Förlust av rätten till försäkring
15 § Om någon genom brott uppsåtligen har dödat försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare, gäller bestämmelserna i 15 kap. ärvdabalken om förlust av rätt att ta arv eller testamente för gärningsmannens rätt till försäkringen eller försäkringsersättningen.
Vad som sägs i första stycket gäller också när någon annars har orsakat försäkringstagarens, den försäkrades eller en förmånstagares död genom en uppsåtlig gärning som innefattat våld på den dödades person och utgjort brott för vilket lindrigare straff än fängelse i ett år inte är föreskrivet. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd.
Det som sägs i första och andra styckena om den som har begått ett brott gäller också var och en som har medverkat till brottet såsom sägs i 23 kap.4 och 5 §§brottsbalken.
15 kap. Förhållandet till borgenärerna
1 § En försäkring och ersättning som utfaller från den får tas i anspråk för försäkringstagarens eller någon annans berättigads skulder enligt detta kapitel och lagstiftningen i övrigt.
Ersättning som tillfaller någon annan än försäkringstagaren eller dödsboet efter honom får tas i anspråk för försäkringstagarens skulder bara
om fordran har uppkommit före försäkringsfallet och inte kan betalas ur försäkringstagarens förmögenhet eller kvarlåtenskap.
Om verkan av oåterkalleliga förmånstagarförordnanden finns bestämmelser i 14 kap. 10, 12 och 13 §§.
Skyddet för en livförsäkring före försäkringsfall
2 § Innan något försäkringsfall har inträffat, får en livförsäkring som gäller på försäkringstagarens eller försäkringstagarens makes liv tas i mät bara i den mån det under något av de senaste tio åren har betalats premie för försäkringen med belopp som överstiger
l. för tidsbegränsad försäkring som endast avser dödsfall: fem gånger den premie som beräknas belöpa det året,
2. för livförsäkring där försäkringsbolagets betalningsskyldighet efter försäkringsfall inte längre är beroende av att en viss person lever (kapitalförsäkring), om den inte omfattas av 1: dubbla genomsnittet av de premier som erlagts under perioden eller den kortare tid varunder försäkringen gällt,
3. för försäkring med periodisk utbetalning där försäkringstagarens betalningsskyldighet är beroende av att en eller flera personer lever (livränteförsäkring), om den inte omfattas av l: femton procent av den premie som skulle ha betalats om försäkringen hade tecknats mot engångspremie vid början av det året.
I fråga om sådan försäkring som avses i 2 kap. 3 b § 3. försäkringsrörelselagen (1982:713; fondförsäkring) skall alltid gälla vad som sägs i första stycket 2.
Utmätning enligt första eller andra stycket får avse ett belopp som förhåller sig till det vid utmätningstillfället gällande prisbasbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller vid utmätningstillfället på samma sätt som det överstigande premiebeloppet förhåller sig till det basbelopp som gällde vid tiden för betalningen.
3 § Om värdet av en försäkring, som enligt vad som sägs i 2 § inte får tas i mät, förs över till en annan försäkring i ett sådant fall som omfattas av 58 kap. 18 § tredje stycket inkomstskattelagen (1999:1229), får inte heller den nya försäkringen tas i mät.
Skyddet för livförsäkring efter försäkringsfall
4 § Sedan ett försäkringsfall har inträffat, får en livförsäkring och ersättning som utfaller från den utmätas för försäkringstagarens eller annan berättigads skulder, dock inte i den mån ersättningen tillfaller den försäkrade eller en förmånstagare och mottagaren behöver ersättningen för sin försörjning eller för att fullgöra underhållsskyldighet som åvilar honom. Om ersättningen tillfaller en förmånstagare, gäller detta förbud bara om den försäkrade har försörjt eller varit skyldig att försörja förmånstagaren. När ersättningen betalas i form av livränta, gäller förbudet bara rätten till livräntan.
Även om förutsättningarna i första stycket inte är uppfyllda, gäller följande. Från vad som efter den försäkrades död på grund av
förmånstagareförordnande tillfaller den försäkrades make eller den försäkrades eller makens barn, som vid dödsfallet inte fyllt 25 år, skall för varje berättigad från utmätning undantas ett sammanlagt försäkringsbelopp som motsvarar sex gånger det prisbasbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller för dödsåret.
Trots det som sägs i första och andra styckena får ett ersättningsbelopp som inte hålls avskilt efter utbetalningen utmätas för den berättigades skulder. När två år har gått från det att beloppet skulle betalas, får också det som hålls avskilt utmätas till den del beloppet inte behövs för den berättigades försörjning eller för att fullgöra underhållsskyldighet som åvilar honom.
Reglernas tillämpning på samboförhållanden m.m.
5 § Vid tillämpning av 2 och 4 §§ jämställs med make sådan sambo som avses i sambolagen (2003:000). Vad som sägs i 2 § om make gäller också tidigare make, sambo och registrerad partner.
Tidsfrist för utmätning för försäkringstagarens skulder
6 § Om en livförsäkring eller ersättning som utfaller från den tillfaller någon annan än försäkringstagaren eller dödsboet efter honom, får utmätning för försäkringstagarens skulder äga rum i den utsträckning som framgår av 1–5 §§ bara om ansökan om det görs inom tre år från det att den berättigades rätt inträdde. Därefter upphör borgenärernas rätt att gälla.
Skyddet för en livförsäkring som tecknas av arbetsgivare
7 § Om en försäkring som en arbetsgivare har tecknat på en anställds liv inte gäller till förmån för arbetsgivaren själv, får försäkringen och ersättning som utfaller från den inte tas i anspråk för arbetsgivarens skulder på något annat sätt än som sägs i 8 §. Detta gäller också om den försäkrade inte är anställd hos arbetsgivaren men har någon annan anknytning till dennes verksamhet eller är medförsäkrad som närstående till någon annan försäkrad.
Försäkringstagarens konkurs m.m.
8 § Om vid livförsäkring försäkringstagaren eller dödsboet efter honom försätts i konkurs och försäkringstagaren under de tre senaste åren före den fristdag som anges i 4 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) eller senare har betalat premie för försäkringen med belopp som vid betalningstillfället inte stod i skäligt förhållande till hans villkor, får konkursboet av tillgodohavandet hos försäkringsbolaget kräva åter vad han har betalat för mycket. Om försäkringstagaren inte har lämnat sitt samtycke till återbetalningen, skall konkursboet för prövning av dess rätt väcka talan mot honom. Vid en sådan talan tillämpas 4 kap. 19 § konkurslagen.
Har försäkringsbeloppet betalats ut, är den som har uppburit beloppet skyldig att till konkursboet betala tillbaka det belopp som konkursboet
annars hade kunnat kräva åter av försäkringsbolaget. Har beloppet uppburits av en förmånstagare, gäller detta dock bara om utbetalningen har skett senare än sex månader före fristdagen. Också vid en talan mot den som har uppburit försäkringsbeloppet tillämpas 4 kap. 19 § konkurslagen.
Bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas också om i stället offentligt ackord har fastställts inom ramen för en företagsrekonstruktion. Vid en talan med anledning av ackordsförhandling tillämpas 3 kap6 och 7 §§ lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.
Vid sådan försäkring som avses i 7 § får krav enligt denna paragraf göras gällande bara om den försäkrade eller den till vars förmån försäkringen annars gäller är närstående till arbetsgivaren på det sätt som anges i 4 kap. 3 § konkurslagen.
Skyddet för sjuk- och olycksfallsförsäkring
9 § Om ersättningen från en sjuk- eller olycksfallsförsäkring skall tillfalla den försäkrade, får försäkringen och ersättning som utfaller från den inte utmätas för försäkringstagarens eller den försäkrades skulder. Om den försäkrade inte är försäkringstagare, får försäkringen inte i någon form tas i anspråk för försäkringstagarens skulder. När ersättning betalas i form av livränta, gäller förbudet mot utmätning för den berättigades skulder bara rätten till livräntan.
Trots det som sägs i första stycket får ett ersättningsbelopp som har tillfallit den försäkrade och som inte hållits avskilt efter utbetalningen utmätas för den försäkrades skulder. När två år har gått sedan beloppet förföll till betalning, får också det som hålls avskilt utmätas till den del beloppet inte behövs för den försäkrades försörjning eller för att fullgöra underhållsskyldighet som åvilar honom.
Om ersättning skall tillfalla någon annan än den försäkrade, tillämpas vad som gäller enligt 2–6 §§ om utmätning av tidsbegränsad livförsäkring som bara avser dödsfall och av ersättning som utfaller från livförsäkring.
16 kap. Reglering av försäkringsfall m.m.
Tiden för utbetalning av försäkringsersättning, m.m.
1 § Ett försäkringsbolag som har fått underrättelse om ett försäkringsfall skall utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att försäkringsfallet skall kunna regleras. Regleringen skall ske skyndsamt och med beaktande av den ersättningsberättigades behöriga intressen.
Försäkringsersättning som inte avser periodiska utbetalningar skall betalas ut senast en månad efter det att rätten till ersättningen inträtt och sådan utredning som skäligen kan begäras för att fastställa betalningsskyldigheten och mot vem denna skall fullgöras har lagts fram för försäkringsbolagen.
Om den som gör anspråk på försäkringsersättning uppenbarligen har rätt till åtminstone ett visst belopp, skall detta genast betalas ut i avräkning på den slutliga ersättningen.
Utbetalning till annan än rätt förmånstagare
2 § Har försäkringsbolaget betalat ut försäkringsersättning till någon annan än den som i egenskap av förmånstagare har rätt till ersättningen och därvid iakttagit skälig aktsamhet, är försäkringsbolaget befriat från sin skuld. Detta gäller inte, om utbetalningen grundats på en handling som är förfalskad eller som är ogiltig på grund av att den har tillkommit under tvång som avses i 28 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område eller på grund av att den har utfärdats av någon som var omyndig eller som handlat under påverkan av en psykisk störning.
Försummelse att anmäla försäkringsfall eller medverka i utredningen
3 § Om den ersättningsberättigade har försummat att följa försäkringsvillkor om skyldighet att anmäla försäkringsfall till försäkringsbolaget inom viss tid eller villkor eller anvisningar enligt dessa om skyldighet att medverka till utredningen av försäkringsfallet eller av försäkringsbolagets ansvar, och försummelsen har medfört skada för bolaget, kan den ersättning som annars skulle ha betalats till den ersättningsberättigade sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Första stycket tillämpas inte, om oaktsamheten bara varit ringa.
4 § Om den försäkrade eller någon annan som kräver ersättning av försäkringsbolaget efter ett försäkringsfall uppsåtligen eller av grov vårdslöshet oriktigt har uppgett eller förtigit eller dolt något av betydelse för bedömningen av rätten till ersättning från försäkringen, kan den ersättning som annars skulle ha betalats till den som begär ersättning sättas ned eller bortfalla efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Preskription av rätt till försäkringsersättning
5 § Den som vill göra anspråk på försäkringsersättning måste väcka talan mot försäkringsbolaget inom tre år efter att ha fått kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att anspråket tidigast kunde göras gällande. Annars går rätten till ersättning förlorad. Om anspråk har framställts till försäkringsbolaget inom denna tid, är fristen enligt första meningen alltid minst sex månader från det att bolaget har förklarat att det har tagit slutlig ställning till anspråket.
Risken för vissa meddelanden
6 § Gör försäkringstagaren sannolikt att en uppsägning enligt 11 kap. 6 eller 9 § eller 13 kap. 2 § har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som försäkringstagaren inte har kunnat råda över, får uppsägningen verkan tidigast en vecka efter den dag då den kom fram och senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände
uppsägningen. Uppsägningen får dock aldrig verkan tidigare än som anges i uppsägningshandlingen.
Tvist om rätten att teckna eller behålla en försäkring
7 § Gör någon som önskar teckna eller förnya en försäkring gällande att ett försäkringsbolag i strid mot 11 kap. 1 § har vägrat honom att göra detta, skall talan om förklaring att han har rätt till försäkring väckas inom sex månader från det att försäkringsbolaget har avsänt meddelande om sitt beslut, uppgift om skälen för detta och upplysning om vad sökanden skall göra för att få beslutet prövat av domstol.
Väcks inte talan inom den tid som anges i första stycket, är rätten att föra talan förlorad.
Domstolen får bestämma att försäkringstiden skall räknas från den tidpunkt som skulle ha gällt om försäkringsbolaget hade bifallit ansökan.
8 § Gör en försäkringstagare gällande att försäkringsbolaget har sagt upp försäkringen i förtid i strid mot denna lag eller mot försäkringsavtalet, skall talan om förklaring att uppsägningen är ogiltig väckas inom sex månader från det att försäkringsbolaget till försäkringstagaren har avsänt uppsägningen, uppgift om skälen för uppsägningsbeslutet och upplysning om vad försäkringstagaren skall göra för att få beslutet prövat av domstol. Talan behöver dock aldrig väckas före den tidpunkt när uppsägningen skulle få verkan.
Väcks inte talan inom den tid som anges i första stycket, är rätten att föra talan förlorad.
9 § Domstolen kan på yrkande meddela förklaring som avses i 7 eller
8 § att gälla för tiden intill dess att det föreligger ett avgörande som har vunnit laga kraft. En sådan förklaring får dock inte meddelas utan att försäkringsbolaget har beretts tillfälle att yttra sig över yrkandet.
Regressrätt
10 § Vid personförsäkring inträder försäkringsbolaget i den försäkrades rätt till skadestånd med anledning av skadan, i den mån denna omfattas av försäkringen och ersätts av bolaget. Men det gäller bara i fråga om ersättning för sjukvårdskostnader och andra utgifter och förluster som försäkringsbolaget har åtagit sig att ersätta med det verkliga beloppet. Försäkringsvillkor av annan innebörd är utan verkan.
Sjätte avdelningen
Kollektiv försäkring
17 kap. Gruppskadeförsäkring
Definitioner
1 § I detta kapitel betyder
frivillig gruppskadeförsäkring: gruppskadeförsäkring som gruppmedlemmarna ansluter sig till genom egen anmälan eller genom att inte avböja försäkringen,
obligatorisk gruppskadeförsäkring: gruppskadeförsäkring som varje medlem i gruppen är ansluten till, oavsett egna åtgärder.
Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas också om flera försäkringsbolag meddelar gruppförsäkring för olika medlemmar i samma grupp. Varje försäkringsbolag har då de skyldigheter och rättigheter som kapitlet anger i förhållande till dem som bolaget meddelar försäkring för.
Begränsning av bestämmelsernas tillämpningsområde
2 § Bestämmelserna i 5, 7–12 §§, 17 § andra och tredje styckena samt
18 § tillämpas inte på en försäkring som gäller vid tillfälligt besök på en bestämd plats eller vid deltagande under högst en månad i en bestämd verksamhet.
Ingående av avtal
3 § Avtal om frivillig gruppskadeförsäkring anses ingånget mellan försäkringsbolaget och gruppmedlemmen på grundval av gruppavtalet. Ett sådant avtal kan ingås också genom att gruppmedlemmen låter bli att avböja försäkringen inom viss tid, om detta föreskrivs i gruppavtalet.
Avtal om obligatorisk gruppskadeförsäkring anses ingånget mellan försäkringsbolaget och företrädare för gruppen genom gruppavtalet. Genom ett sådant avtal uppkommer ingen betalningsskyldighet för gruppmedlemmen mot försäkringsbolaget.
Den som ingår avtal om gruppskadeförsäkring med försäkringsbolaget är försäkringstagare vid tillämpningen av denna lag.
Information
4 § Innan ett gruppavtal ingås, skall försäkringsbolaget lämna gruppen information som är utformad så att den underlättar valet av försäkring. Försäkringsbolaget skall ge den information om försäkringsvillkoren och andra förhållanden som gruppen behöver för att kunna bedöma kostnaderna för och omfattningen av försäkringen. Innan avtal om frivillig gruppskadeförsäkring sluts, skall försäkringsbolaget också på ett ändamålsenligt sätt ge gruppmedlemmarna information för bedömning av
frågan om de med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt bör ansluta sig till försäkringen.
Innebär ett gruppavtal om frivillig gruppskadeförsäkring att gruppmedlemmarna kan bli anslutna genom att inte avböja försäkringen, skall försäkringsbolaget skriftligen meddela dem om detta förhållande och deras möjlighet att enligt 10 § säga upp försäkringen för omedelbart upphörande.
5 § När en försäkring har meddelats, skall försäkringsbolaget snarast på ett ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked för de försäkrades kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen samt om viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när försäkringen har förnyats, om de nya försäkringsvillkoren innebär en begränsning av försäkringsskyddet eller en väsentlig ändring av försäkringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet, och avvikelsen inte är till nackdel för den som beskedet är riktat till, gäller uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas, om nya försäkringsbesked eller ett annat meddelande i frågan på ett ändamålsenligt sätt har avsänts för de försäkrades kännedom senast fjorton dagar före försäkringsfallet, eller om den som försäkringsbeskedet är riktat till insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre är giltig.
6 § Under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera de försäkrade om sådana förhållanden om försäkringen som det är av betydelse för dem att känna till. Efter ett försäkringsfall gäller informationsskyldigheten också mot andra som har anspråk mot försäkringsbolaget. Vad som sägs i 2 kap. 7 § om information om möjligheter till överprövning m.m. tillämpas också vid gruppskadeförsäkring.
Om information inte lämnas enligt detta kapitel tillämpas 8 kap. 2 och 3 §§ vid gruppskadeförsäkring för näringsidkare och 2 kap. 8 och 9 §§ vid annan gruppskadeförsäkring.
Tiden för försäkringsbolagets ansvar
7 § När ett gruppavtal om frivillig gruppskadeförsäkring har ingåtts, räknas tiden för försäkringsbolagets ansvar från den tidpunkt som anges i gruppavtalet. Ansvaret omfattar alla gruppmedlemmar som då fyller anslutningskraven enligt avtalet och som har anslutit sig till försäkringen. Om en gruppmedlem ansluter sig senare, räknas ansvaret från och med dagen efter anslutningen. Detsamma gäller om gruppavtalet saknar föreskrift om ansvarets inträde.
Anslutning enligt första stycket anses ske när medlemmen gör anmälan hos försäkringsbolaget eller hos någon som tar emot anmälningar för dess räkning. Om medlemmen ansluter sig genom att inte avböja försäkringen, anses anslutning ske när tiden för avböjande går ut.
Om ingen annan tidpunkt har avtalats, räknas vid obligatorisk gruppskadeförsäkring tiden för försäkringsbolagets ansvar mot medlemmarna
från och med dagen efter den då gruppavtalet slöts eller, om någon inträder i gruppen senare, från och med dagen efter inträdet.
8 § När ansvaret inträder mot en gruppmedlem, gäller det också mot den som ansluts som försäkrad tillsammans med honom.
Förnyelse av försäkringen. Uppsägning av den till försäkringstidens utgång
9 § Ett avtal om gruppskadeförsäkring förnyas för en tid av ett år, om avtalet inte har sagts upp för att upphöra vid försäkringstidens slut. I 5 och 6 §§ finns bestämmelser om information i samband med förnyelse.
Om försäkringsbolaget säger upp försäkringen till försäkringstidens utgång, skall det enligt vad som sägs i 22 § skriftligt meddela den som har ingått gruppavtalet med bolaget och de försäkrade gruppmedlemmarna om uppsägningen. Uppsägningen får verkan en månad efter det att meddelandena avsändes.
Första stycket första meningen gäller inte, om annat framgår av avtalet eller omständigheterna i övrigt.
En gruppmedlems rätt att säga upp försäkringen
10 § En försäkrad gruppmedlem har rätt att när som helst säga upp försäkringen att genast upphöra för egen del och för sådana försäkrade som har anslutits tillsammans med honom.
Verkan av att en medlem lämnar gruppen
11 § Om en försäkrad gruppmedlem utträder ur gruppen av någon annan anledning än att han uppnår en viss ålder, upphör försäkringsbolagets ansvar för honom och för sådana försäkrade som har anslutits tillsammans med honom en månad efter utträdet.
Försäkringsbolaget får göra förbehåll om att bestämmelserna i första stycket inte skall gälla, om den försäkrade på något annat sätt har fått eller uppenbarligen kan få skydd av samma slag som tidigare. Behövs det på grund av försäkringens art, får försäkringsbolaget göra förbehåll om att första stycket inte heller annars skall tillämpas.
Verkan av att gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida
12 § Om gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida, upphör försäkringen för samtliga försäkrade vid den tidpunkt som anges i uppsägningen, men tidigast en månad efter det att uppsägningen togs emot av försäkringsbolaget. När försäkringsbolaget har tagit emot en uppsägning av frivillig gruppskadeförsäkring, skall det genast ge ett skriftligt meddelande om uppsägningen till de försäkrade gruppmedlemmarna.
Försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringen eller säga upp den i förtid
13 § Utom i de fall som särskilt anges i lagen får försäkringsbolaget säga upp en försäkring för att upphöra i förtid eller ändras under försäkringstiden bara i fråga om gruppmedlemmar som grovt åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget. Om en sådan uppsägning gäller 3 kap. 4 § andra stycket.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
14 § Vad som sägs i 3 kap. 9 och 11 §§ om verkan av försäkringsbolagets obestånd m.m. tillämpas också vid gruppskadeförsäkring.
Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
15 § Vad som sägs i 8 kap. 8–16 §§ om begränsningar av försäkringsbolagets ansvar tillämpas också vid gruppskadeförsäkring för näringsidkare. Vid annan gruppskadeförsäkring tillämpas 4 kap.
Försäkringsbolaget får inte mot en gruppmedlem åberopa att någon annan än denne själv eller någon som är försäkrad tillsammans med honom har eftersatt sina skyldigheter enligt 4 kap. 1–4 §§ eller 8 kap. 8– 10 §§ eller haft vetskap om ett sådant förhållande.
Premien
16 § Den första premien skall betalas inom fjorton dagar från den dag då försäkringsbolaget avsände krav på premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala denna till bolaget. Detta gäller dock inte, om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien eller om försäkringen i annat fall är giltig bara under förutsättning att premien betalas innan försäkringstiden börjar. I fall som avses i 4 § andra stycket får premiekravet verkan först fjorton dagar efter det att försäkringsbolaget har avsänt föreskrivet meddelande till gruppmedlemmen.
Premien för en senare premieperiod, och första premien för en försäkring som har förnyats enligt 9 § första stycket, skall betalas senast på periodens första dag. Men en premie som avser längre tid än en månad behöver inte betalas tidigare än en månad från den dag då försäkringsbolaget avsände krav på premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala denna till bolaget.
Vad som sägs i 5 kap. 5–7 §§ om betalning genom bank eller post m.m. tillämpas också vid gruppskadeförsäkring.
17 § Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen.
Ett meddelande om uppsägningen skall, enligt vad som sägs i 22 §, ges till den som har ingått gruppavtalet med försäkringsbolaget, om denne har förmedlat premiebetalningen på grund av avtalet, och till de försäkrade gruppmedlemmarna.
Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter det att meddelandena avsändes, om inte premien betalas inom denna tid. Meddelandena skall
innehålla uppgift om detta. Saknas uppgiften, får uppsägningen ingen verkan.
18 § Har premien för en frivillig gruppskadeförsäkring inte kunnat betalas inom den frist som anges i 17 § tredje stycket därför att den försäkrade gruppmedlemmen har blivit svårt sjuk eller berövats friheten eller inte har fått ut pension eller intjänad lön från sin huvudsakliga anställning, eller därför att något liknande oväntat hinder har inträffat för honom, får en uppsägning enligt 17 § första stycket verkan först en vecka efter det att hindret har fallit bort, men senast tre månader efter fristens utgång.
Om vid frivillig gruppskadeförsäkring ett dröjsmål med premien beror på försummelse av någon som på grund av gruppavtalet förmedlar premien, får uppsägningen verkan för den försäkrade gruppmedlemmen och försäkrade som har anslutits tillsammans med honom först en vecka efter det att medlemmen själv har fått kännedom om dröjsmålet, men senast tre månader efter utgången av den frist som anges i 17 § tredje stycket.
Försäkringsersättningen
19 § Vad som sägs i 6 kap. om försäkringsersättningen tillämpas också vid gruppskadeförsäkring.
Skadereglering
20 § Vad som sägs i 7 kap. 1–4 §§ och 7–9 §§ om skadereglering m.m. tillämpas också vid gruppskadeförsäkring.
Tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet
21 § Vad som sägs i 9 kap. om tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet tillämpas också vid gruppskadeförsäkring.
Meddelanden till de försäkrade
22 § Om försäkringsbolaget enligt någon bestämmelse i detta kapitel eller i gruppavtalet skall tillställa en försäkrad en uppsägning eller ett annat meddelande, skall bolaget på ändamålsenligt sätt sända detta för den försäkrades kännedom. Ett meddelande som avser bestämda gruppmedlemmar skall sändas till dessa personligen.
18 kap. Kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring
Tillämpningsområde
1 § Bestämmelserna i denna lag om kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring tillämpas på skadeförsäkringar som
1. tecknas av arbetsgivare för att ge försäkringsskydd åt anställda,
2. meddelas enligt försäkringsvillkor som följer ett i villkoren angivet kollektivavtal mellan en arbetsgivarorganisation och en arbetstagarorganisation och
3. tecknas hos ett försäkringsbolag enligt vad som framgår av kollektivavtalet.
En kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring kan omfatta även arbetsgivaren själv och andra som har anknytning till arbetsgivarens verksamhet. Närstående till anställda eller andra försäkrade kan också omfattas av försäkringen. Vad som sägs om anställda i 3–5 §§ gäller också andra som omfattas av försäkringen.
Om försäkringsskyddet enligt ett kollektivavtal som avses i första stycket skall gälla också för anställda hos sådana arbetsgivare som inte har tecknat försäkring, trots att de har varit skyldiga att göra det, skall utbetalad ersättning anses som ersättning från en kollektivavtalsgrundad försäkring.
Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas också om flera försäkringsbolag meddelar kollektivavtalsgrundad försäkring för olika anställda hos samma arbetsgivare. Varje försäkringsbolag har då de skyldigheter och rättigheter som kapitlet anger i förhållande till dem som bolaget meddelar försäkring för.
Försäkringstagare och försäkrad
2 § En arbetsgivare som ingår avtal om kollektivavtalsgrundad försäkring med försäkringsbolaget är försäkringstagare.
En anställd eller annan som försäkringen avser att skydda anses som försäkrad, även om försäkringen gäller ersättningsskyldighet för arbetsgivaren.
Information
3 § När en överenskommelse som medför skyldighet för en arbetsgivare att teckna en kollektivavtalsgrundad försäkring har ingåtts, skall försäkringsbolaget och de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektivavtal som försäkringen följer på lämpligt sätt informera de arbetsgivare och anställda som berörs av överenskommelsen. Informationen skall avse arbetsgivarens skyldighet att teckna försäkring, kostnaderna för försäkringen och omfattningen av denna.
4 § När en försäkring har meddelats, skall försäkringsbolaget snarast på ett ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked för de anställdas kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen samt om viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när försäkringen har ändrats, om de nya försäkringsvillkoren innebär en begränsning av försäkringsskyddet eller en väsentlig ändring av försäkringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet, och avvikelsen inte är till nackdel för den som beskedet är riktat till, gäller uppgiften i försäkringsbeskedet. Men uppgiften kan inte åberopas, om nya försäkringsbesked eller ett annat meddelande i frågan på ett
ändamålsenligt sätt har avsänts för de anställdas kännedom senast fjorton dagar före försäkringsfallet, eller om den som försäkringsbeskedet är riktat till har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre är giltig.
5 § Under försäkringstiden skall försäkringsbolaget och arbetsmarknadsparterna i skälig omfattning informera arbetsgivare, anställda och andra som omfattas av försäkringen om sådana förhållanden rörande denna som det är av betydelse för dem att känna till. Försäkringsbolaget har informationsskyldigheten med anledning av försäkringsfall, och skyldigheten gäller också mot andra som har anspråk mot bolaget. Vad som sägs i 2 kap. 7 § om information om möjligheter till överprövning m.m. tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring.
Om försäkringsbolaget låter bli att lämna information enligt detta kapitel, tillämpas 2 kap. 8 och 9 §§.
Tiden för försäkringsbolagets ansvar
6 § När en arbetsgivare tecknar en försäkring som han enligt kollektivavtal är skyldig att teckna, räknas tiden för försäkringsbolagets ansvar från och med den dag då arbetsgivaren blev bunden av kollektivavtalet eller den senare dag som anges i kollektivavtalet. I annat fall räknas tiden från och med dagen efter den då ansökan om försäkring avsändes eller lämnades till försäkringsbolaget.
Uppsägning av försäkringen
7 § Försäkringsvillkoren får innehålla att försäkringen inte kan upphöra på grund av uppsägning, så länge arbetsgivaren enligt kollektivavtal är skyldig att hålla försäkringen. Om villkoren inte innehåller en sådan bestämmelse, gäller vad som anges i andra stycket.
En försäkring som gäller tills vidare kan sägas upp till utgången av månaden efter den då uppsägning sker. Om försäkringen gäller för viss tid, kan försäkringsbolaget säga upp den för upphörande i förtid bara om premien inte betalas i rätt tid. Uppsägningstiden skall då vara minst en månad, räknat från det att försäkringsbolaget avsände uppsägningen till arbetsgivaren.
Ändring av försäkringen
8 § Försäkringsbolaget får i försäkringsvillkoren förbehålla sig rätt att ändra försäkringen under försäkringstiden. Men en ändring till de försäkrades nackdel eller som leder till en premiehöjning får göras bara med godkännande av de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektivavtal som försäkringen följer.
Försäkringsvillkor som har utformats genom en särskild överenskommelse mellan försäkringsbolaget och den anställde får inte ändras till den anställdes nackdel utan dennes samtycke.
Efterskydd
9 § En försäkrad som lämnar sin anställning har rätt till efterskydd enligt vad som föreskrivs i försäkringsvillkoren. Detsamma gäller när en anställd av någon annan anledning inte längre uppfyller kraven för att omfattas av försäkringen.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
10 § Vad som sägs i 3 kap. 8 och 9 §§ om verkan av försäkringsbolagets obestånd m.m. tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring.
Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
11 § Vad som sägs i 4 kap. om begränsningar av försäkringsbolagets ansvar tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring. Också den försäkrade har upplysnings- och anmälningsplikt enligt 4 kap. 1–4 §§. Försäkringsbolaget får dock inte vid tillämpning av dessa bestämmelser mot den som kräver ersättning åberopa att någon annan än den anställde eller någon som är försäkrad tillsammans med honom har eftersatt sin upplysnings- eller anmälningsskyldighet eller haft vetskap om ett sådant förhållande.
Försäkringsersättningen
12 § Vad som sägs i 6 kap. om försäkringsersättningen tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring.
Skadereglering
13 § Vad som sägs i 7 kap. 1–4 och 9 §§ om skadereglering m.m. tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring.
Tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet
14 § Vad som sägs i 9 kap. 1–4 §§ och 6–10 §§ om tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring.
19 kap. Gruppersonförsäkring
Definitioner
1 § I detta kapitel betyder
frivillig gruppersonförsäkring: gruppersonförsäkring som gruppmedlemmarna ansluter sig till genom egen anmälan eller genom att inte avböja försäkringen,
obligatorisk gruppersonförsäkring: gruppersonförsäkring som varje medlem i gruppen är ansluten till, oavsett egna åtgärder. Bestämmelserna
i detta kapitel tillämpas också om flera försäkringsbolag meddelar gruppförsäkring för olika medlemmar i samma grupp. Varje försäkringsbolag har då de skyldigheter och rättigheter som kapitlet anger i förhållande till dem som bolaget meddelar försäkring för.
Begränsning av bestämmelsernas tillämpningsområde
2 § Bestämmelserna i 5, 7–14 §§ och 17 § andra stycket samt 18–20 §§ tillämpas inte på en försäkring som gäller vid tillfälligt besök på en bestämd plats eller vid deltagande under högst en månad i en bestämd verksamhet.
Ingående av avtal
3 § Avtal om frivillig gruppersonförsäkring anses ingånget mellan försäkringsbolaget och gruppmedlemmen på grundval av gruppavtalet. Ett sådant avtal kan ingås också genom att gruppmedlemmen låter bli att avböja försäkringen inom viss tid, om detta föreskrivs i gruppavtalet.
Avtal om obligatorisk gruppersonförsäkring anses ingånget mellan försäkringsbolaget och företrädare för gruppen genom gruppavtalet. Genom ett sådant avtal uppkommer ingen betalningsskyldighet för gruppmedlemmen mot försäkringsbolaget.
Den som ingår avtal om gruppersonförsäkring med försäkringsbolaget är försäkringstagare vid tillämpning av denna lag. Vid tillämpning av 14 och 15 kap. och i fråga om rätten till försäkringsersättning i övrigt anses dock varje försäkrad som försäkringstagare, såvitt försäkringen gäller på den försäkrades liv eller hälsa till förmån för honom själv. Vad som sägs i kapitlet om försäkrad gruppmedlem gäller också för en gruppmedlem som är försäkringstagare utan att själv vara försäkrad.
Information
4 § Innan ett gruppavtal ingås, skall försäkringsbolaget lämna gruppen information som är utformad så att den underlättar bedömningen av gruppmedlemmarnas försäkringsbehov och valet av försäkring. Informationen skall avse försäkringsskyddets omfattning, försäkringsvillkoren i övrigt och andra uppgifter som gör att gruppen kan bedöma kostnaderna för och förmånerna av försäkringen. Viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet skall tydligt framgå. Innan ett avtal om frivillig gruppersonförsäkring sluts skall försäkringsbolaget också på ett ändamålsenligt sätt ge gruppmedlemmarna information för bedömning av frågan om de bör ansluta sig till försäkringen.
Innebär ett gruppavtal om frivillig gruppersonförsäkring att gruppmedlemmarna kan bli anslutna genom att inte avböja försäkringen, skall försäkringsbolaget skriftligen meddela dem om detta förhållande och deras möjlighet att enligt 10 § säga upp försäkringen för omedelbart upphörande.
5 § När en försäkring har meddelats, skall försäkringsbolaget snarast på ett ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked för de försäkrades
kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen samt om viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när försäkringen har förnyats, om de nya försäkringsvillkoren innebär en begränsning av försäkringsskyddet eller en väsentlig ändring av försäkringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet, och avvikelsen inte är till nackdel för den som beskedet avser, gäller uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas, om nya försäkringsbesked eller ett annat meddelande i frågan på ett ändamålsenligt sätt har avsänts för de försäkrades kännedom senast fjorton dagar före försäkringsfallet eller om den som försäkringsbeskedet är riktat till har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre är giltig.
6 § Under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera de försäkrade om sådana förhållanden om försäkringen som det är av betydelse för dem att känna till. Efter ett försäkringsfall gäller informationsskyldigheten också mot andra som har anspråk mot försäkringsbolaget. Vad som sägs i 10 kap. 7 § andra och tredje styckena samt 8 § om möjligheter till överprövning m.m. tillämpas också vid gruppersonförsäkring.
Om information inte lämnas enligt detta kapitel, tillämpas marknadsföringslagen (1995:450).
Tiden för försäkringsbolagets ansvar
7 § När ett gruppavtal om frivillig gruppersonförsäkring har ingåtts, räknas tiden för försäkringsbolagets ansvar från den tidpunkt som anges i gruppavtalet. Ansvaret omfattar alla gruppmedlemmar som då fyller anslutningskravet enligt avtalet och som har anslutit sig till försäkringen. Om en gruppmedlem ansluter sig senare, räknas ansvaret från och med dagen efter anslutningen. Detsamma gäller om gruppavtalet saknar föreskrift om ansvarets inträde.
Anslutning enligt första stycket anses ske när medlemmen gör anmälan hos försäkringsbolaget eller hos någon som tar emot anmälningar för dess räkning. Om medlemmen ansluter sig genom att inte avböja försäkringen, anses anslutning ske när tiden för avböjande går ut.
Om ingen annan tidpunkt har avtalats, räknas vid obligatorisk gruppersonförsäkring tiden för försäkringsbolagets ansvar mot medlemmarna från och med dagen efter den då gruppavtalet slöts eller, om någon inträder i gruppen senare, från och med dagen efter inträdet.
8 § När ansvaret inträder mot en gruppmedlem, gäller det också mot den som ansluts som medförsäkrad till honom.
Förnyelse av försäkringen. Uppsägning av den till försäkringstidens utgång
9 § Ett avtal om gruppersonförsäkring förnyas för en tid av ett år, om det inte har sagts upp för att upphöra vid försäkringstidens slut. I 5 och 6 §§ finns bestämmelser om information i samband med förnyelse.
Om försäkringsbolaget säger upp avtalet till försäkringstidens utgång, skall det enligt vad som sägs i 25 § skriftligen meddela den som har ingått gruppavtalet och de försäkrade gruppmedlemmarna om uppsägningen. Uppsägningen får verkan en månad efter det att meddelandena avsändes. Om de försäkrade har rätt till fortsättningsförsäkring enligt 14 §, skall detta anges i meddelandet till gruppmedlemmen. Saknas denna uppgift, får uppsägningen ingen verkan.
Första stycket första meningen gäller inte, om annat framgår av avtalet eller av omständigheterna i övrigt.
En gruppmedlems rätt att säga upp försäkringen
10 § En försäkrad gruppmedlem har rätt att när som helst säga upp försäkringen att genast upphöra för egen och medförsäkrades del. En medförsäkrad har samma rätt att säga upp försäkringen för egen del.
Verkan av att en medlem lämnar gruppen
11 § Om en försäkrad gruppmedlem utträder ur gruppen av någon annan anledning än att han uppnår en viss ålder, upphör försäkringsbolagets ansvar mot honom och hans medförsäkrade tre månader efter utträdet. Om en make är medförsäkrad och äktenskapet upplöses, upphör ansvaret mot den medförsäkrade maken tre månader därefter. Detsamma gäller ansvaret mot en medförsäkrad sambo eller registrerad partner tre månader efter det att samboförhållandet eller det registrerade partnerskapet har upphört.
Verkan av att gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida
12 § Om gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida, upphör försäkringen för samtliga gruppmedlemmar och deras medförsäkrade vid den tidpunkt som anges i uppsägningen, men tidigast en månad efter det att uppsägningen togs emot av försäkringsbolaget. När försäkringsbolaget har tagit emot en uppsägning av frivillig gruppersonförsäkring, skall det genast sända ett meddelande om denna till de försäkrade gruppmedlemmarna. I meddelandet skall anges om de försäkrade har rätt till fortsättningsförsäkring enligt 14 § första stycket.
Rätten till fortsättningsförsäkring och till försäkringens värde
13 § Upphör försäkringsbolagets ansvar enligt 9, 10, 11 eller 12 §, har varje försäkrad rätt att utan hälsoprövning få ett likvärdigt skydd genom fortsättningsförsäkring, som tecknas hos försäkringsbolaget eller ett annat försäkringsbolag som bolaget anvisar. Ansökan om fortsättningsförsäkring skall i fall som avses i 11 § göras inom den tid som anges där och i andra fall inom tre månader från att försäkringen upphörde. Om den försäkrades rätt att förfoga över en fortsättningsförsäkring gäller 22 §.
När en försäkring som upphör av annan anledning än försäkringsfall har ett värde på grund av ett ingående sparmoment, skall försäkrings-
bolaget ställa värdet till försäkringstagarens förfogande enligt vad som anges i försäkringsvillkoren.
Undantag från rätten till efterskydd och fortsättningsförsäkring
14 § Försäkringsbolaget får göra förbehåll om att bestämmelserna i 11 § om efterskydd i tre månader och 13 § första stycket om rätt till fortsättningsförsäkring inte skall tillämpas, i den utsträckning den försäkrade på annat sätt har fått eller uppenbarligen kan få skydd av samma slag som tidigare. Förbehåll kan också göras om att bestämmelserna inte skall tillämpas när den försäkrade varit försäkrad under kortare tid än sex månader.
Om det behövs på grund av försäkringens art, får försäkringsbolaget göra förbehåll om att 11 § eller 13 § första stycket inte heller annars skall tillämpas.
Försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringen eller säga upp den i förtid
15 § Försäkringsbolaget får inte göra förbehåll om att en försäkring skall kunna upphöra i förtid eller ändras under försäkringstiden i andra fall än som anges i denna lag.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
16 § Vad som sägs i 11 kap. 10–12 §§ om verkan av försäkringsbolagets obestånd m.m. tillämpas också vid gruppersonförsäkring.
Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
17 § Vad som sägs i 12 kap. om begränsningar av försäkringsbolagets ansvar tillämpas också vid gruppersonförsäkring. Försäkringsbolaget får dock inte vid tillämpning av reglerna i 12 kap. 1–4 §§ mot den försäkrade åberopa att någon annan än denne eller en medförsäkrad har eftersatt sin upplysningsplikt eller haft vetskap om ett sådant förhållande.
Premien
18 § Om inte premiebetalningen är ett villkor för att försäkringsbolagets ansvar skall inträda, skall den första premien betalas inom fjorton dagar från den dag då försäkringsbolaget avsände krav på premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala premien till försäkringsbolaget. I fall som avses i 4 § andra stycket får premiekravet verkan först fjorton dagar efter det att försäkringsbolaget avsänt meddelandet till gruppmedlemmen.
Premien för en senare premieperiod, och första premien för en försäkring som har förnyats enligt 9 §, skall betalas senast på periodens första dag. Men en premie som avser längre tid än en månad behöver inte betalas tidigare än en månad från den dag då försäkringsbolaget avsände
krav på premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala premien till bolaget.
Vad som sägs i 13 kap. 5 och 6 §§ om betalning genom bank eller post m.m. tillämpas också vid gruppersonförsäkring.
19 § Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen eller begränsa sitt ansvar enligt vad som sägs i villkoren.
Ett meddelande om uppsägningen skall, enligt vad som sägs i 24 §, ges till den som har ingått gruppavtalet med försäkringsbolaget, om denne har förmedlat premiebetalningen på grund av avtalet, och till de försäkrade gruppmedlemmarna.
Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter det att meddelandena avsändes, om inte premien betalas inom denna tid. Meddelandena skall innehålla uppgift om detta. Om försäkringen kan återupplivas enligt 19 §, skall också detta anges. Saknas någon av dessa uppgifter, får uppsägningen ingen verkan.
20 § Har premien för en frivillig gruppersonförsäkring inte kunnat betalas inom den frist som anges i 19 § tredje stycket därför att den försäkrade gruppmedlemmen blivit svårt sjuk eller berövats friheten eller inte har fått ut pension eller intjänad lön från sin huvudsakliga anställning, eller därför att något liknande oväntat hinder inträffat för honom, får en uppsägning enligt 19 § första stycket verkan först en vecka efter det att hindret har fallit bort, men senast tre månader efter fristens utgång.
Om vid frivillig gruppförsäkring ett dröjsmål med premien beror på försummelse av någon som förmedlar premiebetalningen på grund av gruppavtalet, får uppsägningen verkan för den försäkrade gruppmedlemmen och hans medförsäkrade först en vecka efter det att medlemmen själv har fått kännedom om dröjsmålet, men senast tre månader efter utgången av den frist som anges i 19 § tredje stycket.
Vid obligatorisk gruppersonförsäkring har varje försäkrad rätt till fortsättningsförsäkring enligt 13 och 14 §§, om ansvaret upphör enligt 19 §. Detsamma gäller medförsäkrad vid frivillig gruppförsäkring.
21 § Har en uppsägning enligt 19 § fått verkan, och avser dröjsmålet inte första premien för försäkringen, återupplivas en frivillig försäkring till sin tidigare omfattning, om det utestående premiebelopp som belöper på den försäkrade betalas inom sex månader från utgången av den frist som anges i 19 § tredje stycket. Återupplivas försäkringen, ansvarar försäkringsbolaget från och med dagen efter den då premiebeloppet betalades. Återupplivning kan inte ske bara för medförsäkrade.
Vad som sägs i första stycket gäller också för obligatorisk försäkring. Men en sådan försäkring kan återupplivas bara för hela gruppen.
Försäkringsbolaget får i försäkringsvillkoren göra förbehåll om att återupplivning inte kan ske, om förbehållet behövs på grund av försäkringens art eller någon annan särskild omständighet.
Förfogande över försäkringen
22 § Vad som sägs i 14 kap. om förfogande över försäkringen tillämpas också vid gruppersonförsäkring, om inte annat sägs i andra stycket.
Försäkringsbolaget kan i villkoren bestämma att den försäkrade inte får överlåta eller pantsätta sin rätt enligt försäkringen. Ett förfogande i strid med en sådan bestämmelse är utan verkan. Ett förbud mot överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i konkurs i vidare mån än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning.
Förhållandet till borgenärerna
23 § Vad som sägs i 15 kap. om förhållandet till borgenärerna tillämpas också vid gruppersonförsäkring.
Reglering av försäkringsfall
24 § Vad som sägs i 16 kap. 1–4 §§ och 8–10 §§ om reglering av försäkringsfall m.m. tillämpas också vid gruppersonförsäkring.
Meddelanden till de försäkrade
25 § Om försäkringsbolaget enligt någon bestämmelse i detta kapitel eller i gruppavtalet skall tillställa en försäkrad eller en medförsäkrad en uppsägning eller ett annat meddelande, skall bolaget på ändamålsenligt sätt sända detta för den försäkrades kännedom. Ett meddelande som avser bestämda gruppmedlemmar skall sändas till dessa personligen.
20 kap. Kollektivavtalsgrundad personförsäkring
Tillämpningsområde
1 § Bestämmelserna i denna lag om kollektivavtalsgrundad personförsäkring tillämpas på försäkringar som
l. tecknas av arbetsgivare för att ge försäkringsskydd åt anställda,
2. meddelas enligt försäkringsvillkor som följer ett i villkoren angivet kollektivavtal mellan en arbetsgivarorganisation och en arbetstagarorganisation och
3. tecknas hos ett försäkringsbolag enligt vad som framgår av kollektivavtalet.
En kollektivavtalsgrundad personförsäkring kan omfatta även arbetsgivaren själv och andra som har anknytning till arbetsgivarens verksamhet. Närstående till anställda eller andra försäkrade kan också omfattas av försäkringen. Vad som sägs om anställda i 2 och 3 §§ gäller också andra som omfattas av försäkringen.
Om försäkringsskyddet enligt ett kollektivavtal som avses i första stycket skall gälla också för anställda hos sådana arbetsgivare som inte har tecknat försäkring, trots att de har varit skyldiga att göra det, skall
utbetalad ersättning anses som ersättning från en kollektivavtalsgrundad försäkring.
Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas också om flera försäkringsbolag meddelar kollektivavtalsgrundad försäkring för olika anställda hos samma arbetsgivare. Varje försäkringsbolag har då de skyldigheter och rättigheter som kapitlet anger i förhållande till dem som bolaget meddelar försäkring för.
Försäkringstagare
2 § En arbetsgivare som ingår avtal om kollektivavtalsgrundad försäkring med försäkringsbolaget är försäkringstagare. Vid tillämpning av 14 och 15 kap. och i fråga om rätten till försäkringsersättning i övrigt anses dock varje försäkrad som försäkringstagare, om försäkringen gäller på hans liv eller hälsa.
Information
3 § När en överenskommelse som medför skyldighet för en arbetsgivare att teckna en kollektivavtalsgrundad försäkring har ingåtts, skall försäkringsbolaget och de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektivavtal som försäkringen följer på lämpligt sätt informera de arbetsgivare och anställda som berörs av överenskommelsen. Informationen skall avse arbetsgivarens skyldighet att teckna försäkring, kostnaderna för försäkringen och förmånerna av denna.
4 § När en försäkring har meddelats, skall försäkringsbolaget snarast på ett ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked för de anställdas kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen samt om viktiga avgränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när försäkringen har ändrats, om de nya försäkringsvillkoren innebär en begränsning av försäkringsskyddet eller en väsentlig ändring av försäkringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet, och avvikelsen inte är till nackdel för den som beskedet är riktat till, gäller uppgiften i försäkringsbeskedet. Men uppgiften kan inte åberopas, om nya försäkringsbesked eller ett annat meddelande i frågan på ett ändamålsenligt sätt har avsänts för de anställdas kännedom senast fjorton dagar före försäkringsfallet, eller om den som försäkringsbeskedet är riktat till har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre är giltig.
5 § Under försäkringstiden skall försäkringsbolaget och arbetsmarknadsparterna i skälig omfattning informera arbetsgivare, anställda och andra som omfattas av försäkringen om sådana förhållanden rörande denna som det är av betydelse för dem att känna till. Försäkringsbolaget har informationsskyldigheten med anledning av försäkringsfall, och skyldigheten gäller också mot andra som har anspråk mot bolaget. Vad som sägs i 10 kap. 7 § andra och tredje styckena samt 8 § om möjligheter till
överprövning tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring.
Om försäkringsbolaget låter bli att lämna information enligt detta kapitel, tillämpas 10 kap. 9–13 §§.
Tiden för försäkringsbolagets ansvar
6 § När en arbetsgivare tecknar en försäkring som han enligt kollektivavtal är skyldig att teckna, räknas tiden för försäkringsbolagets ansvar från och med den dag då arbetsgivaren blev bunden av kollektivavtalet eller den senare dag som anges i kollektivavtalet. I annat fall räknas tiden från och med dagen efter den då ansökan om försäkring avsändes eller lämnades till försäkringsbolaget.
Uppsägning av försäkringen
7 § Försäkringsvillkoren får innehålla att försäkringen inte kan upphöra på grund av uppsägning, så länge arbetsgivaren enligt kollektivavtal är skyldig att hålla försäkringen. Om villkoren inte innehåller en sådan bestämmelse, gäller vad som anges i andra stycket.
En försäkring som gäller tills vidare kan sägas upp till utgången av månaden efter den då uppsägning sker. Om försäkringen gäller för viss tid, kan försäkringsbolaget säga upp den för upphörande i förtid bara om premien inte betalas i rätt tid. Uppsägningstiden skall då vara minst en månad, räknat från det att försäkringsbolaget avsände uppsägningen till arbetsgivaren
Ändring av försäkringen
8 § Försäkringsbolaget får i försäkringsvillkoren förbehålla sig rätt att ändra försäkringen under försäkringstiden. Men en ändring till de försäkrades nackdel eller som leder till en premiehöjning får göras bara med godkännande av de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektivavtal som försäkringen följer.
Försäkringsvillkor som har utformats genom en särskild överenskommelse mellan försäkringsbolaget och den anställde får inte ändras till den anställdes nackdel utan dennes samtycke.
Efterskydd m.m.
9 § En försäkrad som lämnar sin anställning har rätt till efterskydd, premiefri försäkring (fribrev) eller fortsättningsförsäkring enligt vad som föreskrivs i försäkringsvillkoren. Detsamma gäller när någon av någon annan anledning inte längre uppfyller kraven för att omfattas av försäkringen. Fortsättningsförsäkring anses inte som kollektivavtalsgrundad försäkring.
Återbäring
10 § Arbetsgivare och försäkrade har rätt till återbäring enligt vad som föreskrivs i försäkringsvillkoren. Av villkoren skall principerna för hur återbäringen tillgodoräknas framgå.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
11 § Vad som sägs i 11 kap. 10–12 §§ om verkan av försäkringsbolagets obestånd m.m. tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring.
Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
12 § Vad som sägs i 12 kap. om begränsningar av försäkringsbolagets ansvar tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring. Försäkringsbolaget får dock inte vid tillämpning av bestämmelserna i 12 kap. 1–4 §§ mot den försäkrade åberopa att någon annan än denne eller någon medförsäkrad har lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter till försäkringsbolaget eller haft vetskap om att sådana uppgifter har lämnats.
Förfoganden över försäkringen
13 § Vad som sägs i 14 kap. om förfogande över försäkringen tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring, om inte annat sägs i andra stycket.
Försäkringsbolaget kan i villkoren bestämma att den försäkrade inte får överlåta eller pantsätta sin rätt enligt försäkringen. Ett förfogande i strid mot en sådan bestämmelse är utan verkan. Ett förbud mot överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i konkurs i vidare mån än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning.
Förhållandet till borgenärerna
14 § Vad som sägs i 15 kap. om förhållandet till borgenärerna tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring.
Reglering av försäkringsfall
15 § Vad som sägs i 16 kap. 1–5 och 10 §§ om reglering av försäkringsfall m.m. tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring.
21 kap. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
1 § Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005. Genom lagen upphävs lagen (1927:77) om försäkringsavtal och konsumentförsäkringslagen (1990:38).
För försäkringar som har meddelats före ikraftträdandet (äldre försäkringar) gäller äldre lag, om inte annat sägs nedan.
När bestämmelser i denna lag tillämpas på äldre försäkringar enligt 21 kap. 2–11 §§, gäller också 1 kap. 5 §. Om en äldre personförsäkring ingår som en del i en skadeförsäkring, tillämpas 21 kap. 3–11 §§ bara i den utsträckning som framgår av 1 kap. 7 §.
2 § Bestämmelserna i 1–9 kap. tillämpas på äldre skadeförsäkringar som har förnyats efter lagens ikraftträdande.
Bestämmelserna i 2–9 kap. tillämpas på äldre skadeförsäkringar som meddelats för all framtid. I stället för 9 kap. 1–6 §§ gäller dock 54–58 och 87 §§ lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Bestämmelserna i 17 och 18 kap. tillämpas på äldre gruppskadeförsäkringar och äldre kollektivavtalsgrundade skadeförsäkringar.
3 § Bestämmelserna i 10 kap. 5–8 och 10–13 §§ tillämpas på äldre personförsäkringar. Detsamma gäller 10 kap. 9 §, om villkoren har ändrats efter ikraftträdandet och information inte har lämnats enligt 6 §.
4 § Bestämmelserna i 11 kap. 3–6 och 10–12 §§ samt 13 § första stycket tillämpas på äldre personförsäkringar. Om en sådan försäkring har förnyats efter ikraftträdandet, tillämpas också 11 kap. 1 § andra stycket såvitt gäller rätten till senare förnyelse.
5 § Bestämmelserna i 12 kap. 6 och 8–10 §§ tillämpas på äldre personförsäkringar. Detsamma gäller 12 kap. 11 och 12 §§, såvitt angår fall som avses i 12 kap. 8–10 §§.
Försäkringsbolaget får inte efter ikraftträdandet tillämpa 4, 6 eller 7 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal, i den mån detta skulle leda till ett resultat som är uppenbart oskäligt mot försäkringstagaren eller dennes rättsinnehavare.
6 § Om en premie för en äldre personförsäkring enligt försäkringsavtalet skall betalas efter ikraftträdandet, tillämpas 13 kap. Bestämmelserna i 13 kap. 4 § tillämpas dock bara om meddelande har begärts efter ikraftträdandet.
7 § Bestämmelserna i 14 kap. 1–3, 7–11, 14 och 15 §§ tillämpas på äldre personförsäkringar. Frågan om ett förmånstagarförordnande eller en återkallelse eller en ändring av ett sådant förordnande har gjorts på föreskrivet sätt skall bedömas enligt äldre lag, om förfogandet har skett före ikraftträdandet.
I fråga om förfoganden som sker efter ikraftträdandet tillämpas 14 kap. 12 § på äldre kapitalförsäkringar och 14 kap. 13 § på äldre livförsäkringar.
8 § Bestämmelserna i 15 kap. tillämpas på äldre personförsäkringar, om ett beslut om utmätning, konkurs eller offentligt ackord meddelas efter ikraftträdandet. En äldre personförsäkring får dock inte utmätas med stöd av 15 kap. 2 §, om den skulle ha undantagits från utmätning enligt 116 § första stycket lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
9 § Bestämmelserna i 16 kap. l–4 och 10 §§ tillämpas på äldre personförsäkringar, om försäkringsfallet inträffar efter ikraftträdandet.
Bestämmelserna i 16 kap. 5 § gäller även för en fordran som har tillkommit före ikraftträdandet och som inte vid denna tidpunkt är preskriberad enligt äldre lag.
Bestämmelserna i 16 kap. 6–9 §§ tillämpas på äldre personförsäkringar, om en uppsägning har avsänts före ikraftträdandet eller annars 12 kap. 1 § är tillämplig.
10 § Bestämmelserna i 19 och 20 kap. tillämpas på sådana äldre gruppersonförsäkringar och äldre kollektivavtalsgrundade personförsäkringar som har förnyats före lagens ikraftträdande.
__________________________________________________________
Övriga lagförslag har utelämnats.
__________________________________________________________
Synpunkter på utkastet till lagrådsremiss
Följande instanser har beretts tillfälle att lämna synpunkter på utkastet till lagrådsremiss: Svea hovrätt, Justitiekanslern, Kammarkollegiet, Socialstyrelsen, Finansinspektionen, Riksskatteverket, Marknadsdomstolen, Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, Handikappombudsmannen, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Svenska kommunförbundet, Sveriges Försäkringsförbund, Utländska Försäkringsbolags Förening, Konsumenternas Försäkringsbyrå, Svenska Avdelningen av Association Internationale de Droit des Assurances (AIDA), Försäkringsjuridiska föreningen, Svenska Försäkringsföreningen, Svenska Aktuarieföreningen, Sveriges Advokatsamfund, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Svenskt Näringsliv, Företagarnas Riksorganisation, Svenska försäkringsmäklares förening, De Handikappades Riksförbund, Handikappförbundens Samarbetsorgan, Konsumentvägledarnas förening, Sjöassuradörernas förening, Sveriges Redareförening och Dispaschören Svante Johansson.
Sammanfattning av betänkandet Samordning och Regress (SOU 2002:1) – regressrätt för försäkringsbolagen
Regressrätt för försäkringsbolagen
Som nämnts skall vi enligt direktiven behandla försäkringsgivarnas regressrätt såväl vid personförsäkring som vid skadeförsäkring, t.ex. egendoms- eller ansvarsförsäkring. Vi skall beakta de förslag om försäkringsbolagens regressrätt som har lagts fram tidigare i olika sammanhang samt den regressöverenskommelse som försäkringsbolagen har träffat sinsemellan. Vi har vidare som underlag för att kunna ta ställning i dessa frågor utfört en undersökning av försäkringsbolagens regresspraxis.
Den nuvarande regleringen i 25 § försäkringsavtalslagen innebär vid skadeförsäkring att försäkringsbolag som ersätter skada inträder i den försäkrades rätt till skadestånd av annan, när denne orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller ansvarar oberoende av vållande. Någon regressrätt finns dock inte mot den som endast svarar för annans vållande (dvs. vid skadeståndsansvar för arbetsgivare och det allmänna).
Vid personförsäkring gäller som huvudregel att försäkringsbolaget inte får återkräva ett utbetalt försäkringsbelopp av den som framkallat försäkringsfallet eller som annars är skyldig att utge skadestånd. Denna regel är tillämplig vid s.k. summaförsäkring, dvs. då ersättning utgår med ett på förhand bestämt belopp. Om försäkringsbolaget vid olycksfalls- eller sjukförsäkring har åtagit sig att ersätta sjukvårdskostnader eller andra kostnader och förluster med det verkliga beloppet gäller samma regler som vid skadeförsäkring.
Lagens bestämmelser är dispositiva och försäkringsbolagen kan därför i villkoren förbehålla sig full regressrätt, dvs. även när skada vållats genom enkel vårdslöshet eller det är fråga om summaförsäkring. Det är vanligt att försäkringsbolagen förbehåller sig full regressrätt vid skadeförsäkring. Rätten utnyttjas emellertid bara i begränsad omfattning; särskilt restriktivt tillämpas den mot privatpersoner. Detta följer bl.a. av den regressöverenskommelse som flertalet bolag är anslutna till. För personförsäkringens del är det mycket ovanligt att bolagen i villkoren förbehåller sig regressrätt utöver 25 § försäkringsavtalslagen.
I regressammanhang är ansvarsförsäkringen av särskilt intresse. De allmänna villkoren för en ansvarsförsäkring innebär att försäkringsbolaget med vissa begränsningar åtar sig att betala det skadestånd som den försäkrade är skyldig att utge vid person- eller sakskada. Detta skydd har privatpersoner tillgång till genom att det ingår i villahem- eller hemförsäkringen. Under år 1999 hade 97 procent av befolkningen sådan försäkring. För företagens del gällde år 2000 att i princip alla företag hade en företagsförsäkring med ansvarsmoment eller var självförsäkrare. Av detta följer att regresskrav i allmänhet drabbar ansvarsförsäkringen.
Försäkringsbolagen har under lång tid haft tillgång till en fri regressrätt. Vår undersökning av regresspraxis ger vid handen att de använder regressmöjligheterna med viss försiktighet. Såvitt känt finns det inte
uppgifter från andra sammanhang med kritik mot bolagens sätt att hantera regressverksamheten.
Vår slutsats är att försäkringsbolagen i regressituationerna handlar rationellt och med omdöme. Det är svårt att i lag fastställa i vilka situationer det är önskvärt med regress och en mera detaljerad reglering av regressrätten skulle snarare leda till ett komplicerat system. Till skillnad från de kommittéer som tidigare har utrett saken menar vi att det är lämpligast att låta regressrätten omfatta den skadelidandes rätt till skadestånd utan inskränkningar. Detta innebär att det överlåts till försäkringsbolagen att från fall till fall avgöra när regress är lämplig att utföra, vilket i praktiken sker redan nu. Ansvarsförsäkringen är numera också så allmänt förekommande att ansvaret ändå fördelas på ett större kollektiv och risken för ruinerande regresskrav är liten. I de fall skadevållaren saknar försäkring bör denne vara tillräckligt skyddad genom den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen.
Det sagda gäller skadeförsäkring och sådan olycksfalls- och sjukförsäkring som inte är summaförsäkring. Ifråga om olycksfalls- och sjukförsäkring som är summaförsäkring gör sig andra synpunkter gällande. Vad som betalas från en summaförsäkring utgör inte ersättning för uppkommen skada och den som får försäkringsersättningen är därmed inte förhindrad att också kräva skadestånd. En regressrätt för försäkringsbolaget är inte förenlig med detta synsätt. Det gäller också ersättning från en livförsäkring. Vi anser att det inte bör vara möjligt att utöva regressrätt vid sådana summaförsäkringar eller vid livförsäkringar och föreslår att detta skall framgå av en tvingande lagregel.
Lagförslag (SOU 2002:1)
Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal
Härigenom föreskrivs att 25 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
25 §
Har i följd av skadeförsäkring försäkringsgivaren i ersättning för skada utgivit belopp, som försäkringshavaren ägt rätt att såsom skadestånd utkräva av annan, inträde försäkringsgivaren i rätten mot den andre, där denne uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet eller ock enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande eller icke. Sådan rätt till återkrav föreligger dock icke mot den som enligt 3 kap. 1 eller 2 § skadeståndslagen (1972:207) svarar för skadan uteslutande på grund av annans vållande.
Belopp, som utgivits i anledning av liv-, olycksfalls- eller sjukförsäkring, äge försäkringsgivaren ej återkräva av den, som framkallat försäkringsfallet eller eljest i anledning därav är pliktig att gälda skadestånd; dock att, där i avtal om olycksfalls- eller sjukförsäkring försäkringsgivaren förbundit sig att för sjukvårdskostnader eller andra utgifter och förluster, som olycksfallet eller sjukdomen medfört, utgiva ersättning med verkliga beloppet av utgifterna eller förlusterna, vad sålunda av försäkringsgivaren utgivits må återkrävas, efter ty i första stycket är stadgat.
Vid skadeförsäkring inträder försäkringsgivaren i den försäkrades rätt till skadestånd med anledning av skadan, i den mån denna omfattas av försäkringen och ersätts av försäkringsgivaren. Detsamma gäller vid olycksfalls- eller sjukförsäkring i fråga om ersättning för sjukvårdskostnader eller andra utgifter och förluster som försäkringsgivaren har åtagit sig att ersätta med det verkliga beloppet.
Vid personförsäkring får försäkringsgivaren inte kräva tillbaka försäkringsersättning utöver vad som följer av första stycket från den som framkallat försäkringsfallet eller annars är ersättningsskyldig med anledning av detta. Försäkringsvillkor av annan innebörd är utan verkan.
1. Denna lag träder i kraft den ….
2. I stället för 25 § första stycket i den nya lydelsen gäller äldre bestämmelser för försäkringar som har meddelats före ikraftträdandet.
3. I stället för 25 § andra stycket i den nya lydelsen gäller äldre bestämmelser om försäkringsfallet har inträffat före ikraftträdandet.
Förteckning över remissinstanserna (SOU 2002:1)
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Svea hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län, Justitiekanslern, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Kammarkollegiet, Skiljenämnden i vissa trygghetsfrågor, Riksförsäkringsverket, Försäkringskasseförbundet, Socialstyrelsen, Handikappombudsmannen, Finansinspektionen, Arbetsgivarverket, Trafikskadenämnden, Arbetsmarknadsstyrelsen, Sveriges Domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Ansvarsförsäkringens personskadenämnd, TFA-nämnden, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Föreningen Svenskt Näringsliv, Sveriges Försäkringsförbund, Försäkringsjuridiska Föreningen, Brottsofferjourernas Riksförbund, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Motormännens Riksförbund samt Riksförbundet för Trafik- och Polioskadade.
Försäkringskasseförbundet har till sitt remissvar fogat yttranden från Försäkringskassan i Stockholms län samt försäkringskassorna i Jönköping och Linköping.
Yttrande har också kommit in från Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag och Sveriges Motorcyklisters Centralorganisation.
Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, Trafikförsäkringsföreningen, De Handikappades Riksförbund, Svenska försäkringsföreningen, Konsumenternas Försäkringsbyrå, Utländska Försäkringsbolags Förening och Företagarnas Riksorganisation har beretts tillfälle att avge yttrande men avstått från att yttra sig.
Lagrådsremissens lagförslag
1 Förslag till lag om försäkringsavtal
Härigenom föreskrivs följande.
FÖRSTA AVDELNINGEN
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens tillämpningsområde
1 § Bestämmelserna i 2–9 kap. i denna lag tillämpas på individuell försäkring mot ekonomisk förlust genom sakskada, ersättningsskyldighet eller ren förmögenhetsskada i övrigt (skadeförsäkring) som tecknas hos ett försäkringsbolag.
Bestämmelser om gruppskadeförsäkring finns i 17 kap. och bestämmelser om kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring i 18 kap.
Lagen gäller för trafikförsäkring, till den del denna inte regleras av trafikskadelagen (1975:1410). Lagen gäller inte för återförsäkring.
2 § Bestämmelserna i 10–16 kap. tillämpas på individuell livförsäkring, sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring (personförsäkring) som tecknas hos ett försäkringsbolag.
En personförsäkring kan tecknas på försäkringstagarens eller någon annans liv eller hälsa. Som personförsäkring räknas inte sådan avbrottsförsäkring för näringsidkare där försäkringsersättningen helt eller till övervägande delen skall beräknas efter verkliga utgifter eller förluster. Premiebefrielseförsäkring räknas som sjukförsäkring, även om den ingår i ett liv- eller olycksfallsförsäkringsavtal.
Bestämmelser om gruppersonförsäkring finns i 19 kap. och bestämmelser om kollektivavtalsgrundad personförsäkring i 20 kap.
Definitioner
3 § I denna lag betyder
försäkringstagaren: den som har ingått avtal om försäkring med ett försäkringsbolag,
den försäkrade: vid skadeförsäkring den vars intresse är försäkrat mot skadan och vid personförsäkring den på vars liv eller hälsa en försäkring gäller,
ersättningsberättigad: den som har rätt till ersättning från en försäkring,
förmånstagare: den som på grund av ett förmånstagarförordnande enligt 14 kap. har rätt att få försäkringen eller från denna utfallande ersättning,
konsumentförsäkring: individuell skadeförsäkring som en konsument eller ett dödsbo tecknar för huvudsakligen enskilt ändamål,
företagsförsäkring: individuell skadeförsäkring som avser näringsverksamhet eller offentlig verksamhet och annan individuell skadeförsäkring som inte är konsumentförsäkring,
tidsbegränsad personförsäkring: personförsäkring som skall gälla för en bestämd tid eller till dess att den försäkrade uppnår en bestämd ålder,
fondförsäkring: sådan livförsäkring med anknytning till värdepappersfonder som avses i 2 kap. 3 b § 3 försäkringsrörelselagen (1982:713),
gruppavtal: avtal som sluts med ett försäkringsbolag för en på förhand bestämbar grupp personer och som anger villkor för avtal om gruppförsäkring,
gruppskadeförsäkring: skadeförsäkring som meddelas enligt ett gruppavtal och som gäller under förutsättning att den försäkrade eller någon annan med särskild anknytning till denne tillhör gruppen,
gruppersonförsäkring: personförsäkring som meddelas enligt ett gruppavtal och som gäller under förutsättning att den försäkrade eller någon annan med särskild anknytning till denne tillhör gruppen.
Det som sägs om försäkringstagaren tillämpas också på den som vid personförsäkring har förvärvat försäkringstagarens rätt.
Det som sägs om försäkringsbolag gäller också i fråga om andra företag som meddelar försäkring. Det som sägs i 8 kap. om näringsidkare gäller också annan som tecknar eller vill teckna en företagsförsäkring.
Personförsäkring som tecknas av en arbetsgivare till förmån för en anställd
4 § När en arbetsgivare tecknar en individuell personförsäkring till förmån för en anställd på dennes liv eller hälsa, anses den anställde som försäkringstagare vid tillämpning av bestämmelserna i 10 kap. om information till försäkringstagaren när ett försäkringsavtal har träffats, vid tillämpning av 14 och 15 kap. samt i fråga om rätten till försäkringsersättning i övrigt. En sådan anställd anses som konsument vid tillämpningen av 10 kap. 11 §. Men det som har sagts nu gäller dock inte om försäkringsavtalet föreskriver något annat.
Tvingande bestämmelser
5 § Försäkringsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för försäkringstagaren eller dennes rättsinnehavare eller för den försäkrade är utan verkan mot någon av dem, om inte annat anges i lagen.
Försäkringsvillkor som avviker från 9 kap. till nackdel för en ersättningsberättigad tredje man i andra fall än där anges är utan verkan mot denne. Detsamma gäller försäkringsvillkor vid ansvarsförsäkring som till nackdel för den skadelidande avviker från 4 kap. 9 § andra stycket eller 7 kap. 1–4 §§.
6 § Det som sägs i 5 § första stycket om tvingande bestämmelser gäller inte
1. sjöförsäkring, annan transportförsäkring eller försäkring av luftfartyg som inte är konsumentförsäkring,
2. kreditförsäkring,
3. gruppskadeförsäkring som meddelas för en grupp näringsidkare,
4. kollektivavtalsgrundad försäkring, om försäkringen följer en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation, och
5. sådan gruppskadeförsäkring för enskilda fysiska personer för huvudsakligen enskilt ändamål eller sådan gruppersonförsäkring för näringsidkare, studerande eller andra som i fråga om utformning och funktion kan jämställas med kollektivavtalsgrundad försäkring, om villkoren har godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
En personförsäkring som ingår i en skadeförsäkring
7 § Om en personförsäkring ingår som en del i en skadeförsäkring, gäller för personförsäkringen det som sägs om skadeförsäkring i 1 kap. 5 och 6 §§, 2, 3 och 5 kap., 8 kap. 1–7 och 17 §§, 17 kap. 1 och 2 §§, 3 § första och andra styckena, 4–23 §§ samt 18 kap. 1 §, 2 § första stycket och 3–11 §§. Vidare gäller för personförsäkringen 12 och 14–16 kap., 19 kap. 3 § tredje stycket och 23–25 §§ samt 20 kap. 2 och 12–15 §§.
ANDRA AVDELNINGEN
Konsumentförsäkring
2 kap. Information
Försäkringsbolagets skyldighet att lämna information
1 § Försäkringsbolaget är skyldigt att lämna information enligt detta kapitel. Informationen skall, i den mån det är möjligt, lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för mottagaren. Informationen skall vara klar och tydlig och avfattad på svenska. Den får lämnas på ett annat språk, om mottagaren begär det.
Bestämmelserna i detta kapitel är inte tillämpliga på sådana ömsesidiga sockenbolag som bedriver annan försäkring än brandförsäkring.
Information innan en försäkring meddelas
2 § Innan en försäkring meddelas skall försäkringsbolaget lämna information som underlättar kundens val av försäkring. Informationen skall avse försäkringsvillkoren och andra förhållanden som gör att kunden kan bedöma kostnaden för och omfattningen av försäkringen. Viktiga begränsningar av försäkringsskyddet skall tydligt framgå.
3 § Information enligt 2 § behöver inte lämnas i den mån kunden avstår från den eller det möter hinder med hänsyn till förhållandena då försäkringsavtalet ingås.
Information när avtal har träffats
4 § Snarast efter avtalsslutet skall försäkringsbolaget tillställa försäkringstagaren en bekräftelse på avtalet och upplysa om försäkringsvillkorens innehåll.
I samband med detta skall särskilt framhållas
1. villkor som med hänsyn till försäkringens beteckning eller övriga omständigheter utgör en oväntad och väsentlig begränsning av försäkringsskyddet,
2. förbehåll enligt 3 kap. 2 § tredje stycket om att försäkringsbolagets ansvar inte inträder förrän premien betalas,
3. villkor enligt 4 kap. 3 § om skyldighet att anmäla ändring av risken, och
4. viktiga säkerhetsföreskrifter.
Information under försäkringstiden och i samband med förnyelse
5 § Under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera försäkringstagaren om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för denne att känna till.
Försäkringsbolaget skall på försäkringstagarens begäran också i övrigt lämna information om premien och andra villkor för försäkringen.
Information om villkorsändring
6 § Om försäkringsbolaget ändrar försäkringen, skall det samtidigt tillställa försäkringstagaren den information om ändringarna som denne kan behöva. Nya villkor som avses i 4 § andra stycket skall särskilt framhållas.
Information om möjligheter till överprövning m.m.
7 § I samband med att ett anspråk på försäkringsersättning regleras skall försäkringsbolaget upplysa den som har framställt anspråket om vilka möjligheter som finns att få en tvist med bolaget prövad. Detta gäller dock inte om sådan information med hänsyn till omständigheterna måste anses sakna betydelse.
Det som sägs i första stycket gäller också när en försäkring upphör i förtid eller ändras under försäkringstiden, om inte försäkringstagaren har begärt åtgärden. Finns det risk för att rätten till försäkringsersättning skall gå förlorad på grund av preskription, skall försäkringsbolaget också upplysa om detta.
Underlåtenhet att lämna information
8 § Om ett villkor enligt försäkringsavtalet inte har särskilt framhållits för försäkringstagaren enligt 4 § andra stycket eller 6 § andra meningen, får det inte åberopas av försäkringsbolaget. Detta gäller dock inte om bolaget senast fjorton dagar före försäkringsfallet har avsänt ett särskilt
meddelande om villkoret till försäkringstagaren eller om försäkringstagaren eller den försäkrade på annat sätt då har fått kännedom om villkoret. Det gäller inte heller en sådan begränsning av försäkringsskyddet som framgår av lag.
9 § Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt detta kapitel, skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas.
Information enligt detta kapitel skall därvid anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen.
Ett åläggande att lämna information får innehålla att informationen skall ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för mottagaren.
3 kap. Försäkringsavtalet
Rätten till försäkring
1 § Ett försäkringsbolag får inte vägra en konsument att teckna en försäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten, om det inte finns särskilda skäl för vägran med hänsyn till risken för framtida försäkringsfall, den befarade skadans omfattning, den avsedda försäkringens art eller någon annan omständighet. Detsamma gäller om försäkringstagaren ansöker om att få en försäkring förnyad vid försäkringstidens utgång.
Försäkringstiden m.m.
2 § Försäkringstiden är den tid för vilken avtal om en försäkring träffas. Den får inte överstiga ett år, om det inte finns särskilda skäl för en längre försäkringstid.
Om inte något annat har avtalats eller framgår av omständigheterna, inträder försäkringsbolagets ansvar enligt försäkringsavtalet dagen efter den dag då försäkringstagaren avgav ansökan om försäkringen till bolaget eller antagande svar på ett anbud från bolaget. Ansvaret gäller till och med försäkringstidens sista dag.
Om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien, inträder försäkringsbolagets ansvar dagen efter den dag då premien betalades. Det gäller också om försäkringen i annat fall är giltig bara om premien betalas innan försäkringstiden börjar.
Förnyelse av försäkringen
3 § En försäkring som inte har sagts upp för att upphöra vid försäkringstidens utgång förnyas för den vanligen tillämpade försäkringstid som närmast svarar mot den senast gällande försäkringstiden, om inte annat framgår av avtalet eller omständigheterna.
En uppsägning från försäkringsbolagets sida skall göras skriftligen och sändas till försäkringstagaren innan försäkringstiden har gått ut. För uppsägningen gäller en månads uppsägningstid, räknat från det att försäkringsbolaget avsände uppsägningen.
Försäkringstagarens rätt att säga upp försäkringen
4 § Försäkringstagaren får när som helst säga upp försäkringen till försäkringstidens utgång.
5 § Försäkringstagaren får säga upp försäkringen att omedelbart upphöra före försäkringstidens utgång,
1. om försäkringsbolaget väsentligt åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag eller enligt försäkringsavtalet,
2. om försäkringsbehovet faller bort eller det inträffar någon annan liknande omständighet,
3. om försäkringsbolaget har ändrat försäkringsvillkoren med stöd av
8 §,
4. om en försäkring har förnyats enligt 3 § och försäkringstagaren ännu inte har betalat premie för den nya premieperioden, eller
5. om det i annat fall föreligger en ny omständighet av väsentlig betydelse för försäkringsförhållandet.
Om försäkringstagaren efter förnyelse enligt 3 § första stycket tecknar en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag utan att betala premie för den förnyade försäkringen, anses denna uppsagd med omedelbar verkan.
Försäkringsbolagets rätt att säga upp försäkringen i förtid
6 § Försäkringsbolaget får säga upp försäkringen att upphöra före försäkringstidens utgång, bara om försäkringstagaren eller den försäkrade grovt har åsidosatt sina förpliktelser mot bolaget eller om det annars finns synnerliga skäl.
Uppsägningen skall göras skriftligen och med fjorton dagars uppsägningstid, räknat från det att försäkringsbolaget avsände den. Uppsägningen skall ske utan oskäligt dröjsmål från det att försäkringsbolaget fick kännedom om det förhållande som den grundas på. Annars förlorar försäkringsbolaget rätten att säga upp försäkringen på grund av förhållandet, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
I 5 kap. 2 § finns bestämmelser om uppsägning på grund av premiedröjsmål.
Försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringen
7 § Vill försäkringsbolaget ändra en försäkring i samband med en förnyelse enligt 3 § första stycket, skall det skriftligen ange ändringen senast samtidigt med kravet på premie för den förnyade försäkringen. Den förnyade försäkringen gäller då för den tid och på de villkor som försäkringsbolaget har angett.
I 2 kap. 6 § finns bestämmelser om information i samband med en ändring enligt första stycket.
8 § Om försäkringstagaren eller den försäkrade grovt har åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget eller det annars finns synnerliga
skäl, får bolaget ändra försäkringsvillkoren under försäkringstiden. Om en sådan ändring gäller det som sägs om uppsägning i 6 § andra stycket.
I 2 kap. 6 § finns bestämmelser om information i samband med en ändring enligt första stycket.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
9 § Om försäkringsbolaget försätts i konkurs, upphör försäkringen att gälla fjorton dagar därefter. Försäkringstagaren har rätt att säga upp försäkringen att upphöra omedelbart.
Upphör försäkringen att gälla enligt första stycket, har försäkringstagaren och andra som lider skada på grund av detta rätt till skadestånd.
10 § Försäkringstagaren har också rätt att säga upp försäkringen att upphöra omedelbart,
1. om försäkringsbolaget vid en utmätning saknar tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen, förklarar sig ställa in sina betalningar eller annars kommer på obestånd, eller
2. om försäkringsbolagets rätt upphör att bedriva marknadsföring och att ingå nya försäkringsavtal om risker som är belägna i Sverige eller att alls driva försäkringsrörelse.
Kommer försäkringsbolaget på obestånd, har försäkringstagaren och andra som lider skada på grund av detta rätt till skadestånd.
11 § Om försäkringsbolaget har trätt i likvidation, tillämpas 9 §. Försäkringen upphör dock att gälla först ett år efter likvidationens början, om inte försäkringstagaren har sagt upp den dessförinnan.
4 kap. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
Upplysningsplikten
1 § Den som vill teckna en konsumentförsäkring är skyldig att på försäkringsbolagets begäran lämna upplysningar som kan ha betydelse för frågan om försäkringen skall meddelas, utvidgas eller förnyas. Försäkringstagaren skall ge riktiga och fullständiga svar på försäkringsbolagets frågor.
En försäkringstagare som inser att försäkringsbolaget tidigare har fått oriktiga eller ofullständiga uppgifter om förhållanden av uppenbar betydelse för riskbedömningen är skyldig att utan oskäligt dröjsmål rätta uppgifterna.
2 § Om försäkringstagaren vid fullgörande av sin upplysningsplikt enligt 1 § har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, är avtalet ogiltigt enligt vad som sägs i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område och försäkringsbolaget fritt från ansvar för försäkringsfall som inträffar därefter.
Har försäkringstagaren annars uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter vid fullgörande av sin upplysningsplikt enligt 1 §, kan ersättningen sättas ned i fråga om varje försäkrad efter vad som är skäligt med hänsyn till den betydelse förhållandet
skulle ha haft för försäkringsbolagets bedömning av risken, det uppsåt eller den oaktsamhet som har förekommit och övriga omständigheter.
Fareökning
3 § Försäkringsbolaget får föreskriva i avtalsvillkoren att försäkringstagaren utan oskäligt uppehåll skall anmäla till bolaget om ett förhållande som har angivits i avtalet och som är av väsentlig betydelse för risken ändras. Om försäkringstagaren försummar att göra en sådan anmälan, kan ersättningen från försäkringen sättas ned i fråga om varje försäkrad enligt vad som sägs i 2 § andra stycket.
Av 2 kap. 8 § framgår att ett villkor om anmälningsskyldighet enligt första stycket i vissa fall inte får åberopas av försäkringsbolaget om det inte särskilt har framhållits för försäkringstagaren. Ett sådant villkor får inte heller åberopas om försäkringsbolaget i samband med krav på premien när försäkringen förnyas låter bli att upplysa försäkringstagaren om anmälningsskyldigheten och om följderna av att denna inte fullgörs.
När ersättning inte får sättas ned
4 § Ersättningen får inte sättas ned enligt 2 § andra stycket eller enligt 3 § första stycket, om försäkringsbolaget när avtalet träffades insåg eller borde ha insett att lämnade uppgifter var oriktiga eller ofullständiga. Detsamma gäller om de oriktiga eller ofullständiga upplysningarna saknade eller senare har upphört att ha betydelse för avtalets innehåll.
Framkallande av försäkringsfall
5 § Om den försäkrade uppsåtligen har framkallat ett försäkringsfall, lämnas inte ersättning från försäkringen såvitt angår honom. Detsamma gäller i den mån den försäkrade uppsåtligen har förvärrat följderna av ett försäkringsfall.
Har den försäkrade genom grov vårdslöshet framkallat ett försäkringsfall eller förvärrat dess följder, kan ersättningen sättas ned såvitt angår honom efter vad som är skäligt med hänsyn till hans förhållanden och omständigheterna i övrigt. Detsamma gäller om den försäkrade annars måste antas ha handlat eller underlåtit att handla i vetskap om att detta innebar en betydande risk för att skadan skulle inträffa.
Om det finns särskilda skäl på grund av försäkringens art, får försäkringsbolaget göra förbehåll i villkoren om att ersättningen får sättas ned enligt andra stycket även vid sådan vårdslöshet som inte är grov.
Säkerhetsföreskrifter
6 § Om den försäkrade vid försäkringsfallet har försummat att följa en säkerhetsföreskrift som tydligt framgår av försäkringsvillkoren eller av en författning som villkoren hänvisar till, kan ersättningen från försäkringen sättas ned såvitt angår honom efter vad som är skäligt med hänsyn till förhållandets samband med den inträffade skadan, det uppsåt eller den vårdslöshet som har förekommit och omständigheterna i övrigt.
Med säkerhetsföreskrift avses en föreskrift om vissa bestämda handlingssätt eller anordningar som är ägnade att förebygga eller begränsa skada eller om vissa bestämda kvalifikationer hos den försäkrade eller dennes anställda eller andra medhjälpare.
Den försäkrades räddningsplikt
7 § När ett försäkringsfall inträffar eller kan befaras vara omedelbart förestående, skall den försäkrade efter förmåga vidta åtgärder för att hindra eller minska skadan och, om någon annan är ersättningsskyldig, för att bevara den rätt försäkringsbolaget kan ha mot denne.
Har den försäkrade uppsåtligen åsidosatt sina skyldigheter enligt första stycket, kan ersättningen sättas ned såvitt angår honom efter vad som är skäligt med hänsyn till hans förhållanden och omständigheterna i övrigt. Detsamma gäller om den försäkrade har åsidosatt sina skyldigheter med vetskap om att det innebar en betydande risk för att skadan skulle inträffa eller annars genom grov vårdslöshet.
Identifikation med den försäkrade
8 § Om det anges i försäkringsvillkoren, skall i fall som avses i 5–7 §§ med den försäkrades handlande likställas handlande av
1. den som med den försäkrades samtycke har tillsyn över den försäkrade egendomen och
2. den försäkrades make och sambo och, i fall som avses i 6 §, även annan familjemedlem, när den försäkrade egendomen utgör gemensam årsbostad eller fritidsbostad eller bohag i en sådan bostad.
Undantag från bestämmelserna om begränsning av försäkringsbolagets ansvar
9 § Ersättning får inte sättas ned enligt detta kapitel på grund av
1. ringa oaktsamhet,
2. handlande av någon som var allvarligt psykiskt störd eller som var under tolv år eller
3. handlande som avsåg att förebygga skada på person eller egendom i sådant nödläge att handlandet var försvarligt.
Vid ansvarsförsäkring tillämpas inte bestämmelserna om nedsättning av ersättning i 5 § andra stycket, 6 och 7 §§ i förhållande till den skadelidande. Om den försäkrade inte enligt någon författning är skyldig att ha ansvarsförsäkring som omfattar skadan, är försäkringsbolaget skyldigt att lämna ersättning bara i den utsträckning denna inte kan utges av den försäkrade.
Meddelande om att ansvarsbegränsning åberopas
10 § Vill försäkringsbolaget göra gällande att ersättningen skall sättas ned enligt detta kapitel, skall bolaget lämna ett skriftligt meddelande om detta till försäkringstagaren och till den som annars gör anspråk på försäkringsersättning. Meddelandet skall lämnas utan oskäligt dröjsmål
från det att försäkringsbolaget fått kännedom om det förhållande som åberopas. Annars förlorar bolaget rätten att åberopa förhållandet mot den som skulle ha fått meddelandet, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
Vissa fall av s.k. omfattningsvillkor
11 § Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas också om en försäkring innehåller försäkringsvillkor som enligt sin lydelse begränsar försäkringens omfattning, när begränsningen beror av
1. om någon på den försäkrades sida på förhand har känt till de förhållanden som har orsakat försäkringsfallet eller uppsåtligen eller genom vårdslöshet har medverkat till detta, eller
2. om vissa försiktighetsmått som är ägnade att förebygga eller begränsa skada inte har vidtagits.
5 kap. Premien
När premien skall betalas
1 § Den första premien för en konsumentförsäkring skall betalas inom fjorton dagar från den dag då försäkringsbolaget avsände ett krav på premien till försäkringstagaren. Detta gäller dock inte om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien eller om försäkringen annars är giltig bara under förutsättning att premien betalas innan försäkringstiden börjar.
Premien för en senare premieperiod skall betalas inom en månad från den dag då försäkringsbolaget avsände krav på premien till försäkringstagaren. Om premieperioden är högst en månad, skall premien dock betalas på periodens första dag.
Bestämmelserna i andra stycket gäller också betalning av premien när en tidsbegränsad försäkring förnyas på grund av utebliven uppsägning.
Uppsägning på grund av dröjsmål med premien
2 § Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen, om inte dröjsmålet är av ringa betydelse. Uppsägningen skall sändas till försäkringstagaren.
Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter den dag då den avsändes, om inte premien betalas inom denna frist. Uppsägningen skall innehålla en uppgift om detta. Saknas denna uppgift, får uppsägningen ingen verkan.
Om försäkringstagaren inte har kunnat betala premien inom den i andra stycket angivna fristen på grund av svår sjukdom, frihetsberövande, utebliven pension eller utebliven lön från sin huvudsakliga anställning eller liknande oväntat hinder, får uppsägningen verkan tidigast en vecka efter det att hindret har fallit bort, dock senast tre månader efter fristens utgång.
3 § Om försäkringstagaren betalar en premie efter det att försäkringen har upphört enligt 2 §, skall detta anses som en begäran om en ny försäkring på samma villkor från och med dagen efter den då premien betalades. Vill försäkringsbolaget inte meddela försäkring enligt försäkringstagarens begäran, skall en underrättelse om detta avsändas till försäkringstagaren inom fjorton dagar från den dag då premien betalades. Annars anses en ny försäkring ha tecknats i enlighet med försäkringstagarens begäran.
Tilläggspremie
4 § Höjs den avtalade premien under försäkringstiden, skall tilläggspremien betalas inom fjorton dagar från den dag då försäkringsbolaget avsände ett krav på tilläggspremien till försäkringstagaren.
Om en tilläggspremie inte betalas i rätt tid, får försäkringsbolaget räkna om försäkringstiden för den ändrade försäkringen med hänsyn till den premie som har betalats. En sådan ändring får verkan tidigast fjorton dagar efter det att en underrättelse om omräkningen har avsänts till försäkringstagaren.
Betalning genom post, bank eller girosystem
5 § Om försäkringstagaren betalar premien på ett post- eller bankkontor, anses beloppet komma försäkringsbolaget till handa omedelbart vid betalningen. Lämnar försäkringstagaren ett betalningsuppdrag avseende premien till en bank eller ett girosystem, anses beloppet komma försäkringsbolaget till handa när uppdraget tas emot av förmedlaren.
Återbetalning av premie
6 § Upphör försäkringen i förtid, har försäkringsbolaget rätt bara till den premie som skulle ha betalats om avtal hade slutits för den tid under vilken bolaget har varit ansvarigt. Har högre premie betalats, skall försäkringsbolaget betala tillbaka det överskjutande beloppet.
Återgår försäkringsavtalet enligt 4 kap. 2 § första stycket, får försäkringsbolaget behålla erlagd premie för förfluten tid.
Preskription av rätt till premie
7 § Försäkringsbolaget förlorar rätten till en obetald premie när sex månader har förflutit från det att premien skulle ha betalats, om försäkringen inte dessförinnan har sagts upp av bolaget eller av någon annan anledning har upphört att gälla.
6 kap. Försäkringsersättningen
Allmänt om ersättningen
1 § Ersättning kan betalas för varje lagligt intresse som omfattas av försäkringen.
Om inte annat framgår av försäkringsavtalet, betalas vid försäkring av viss egendom ersättning bara för att själva värdet av egendomen har minskats eller gått förlorat.
2 § Avser försäkringen värdet av egendom, skall, om inte annat framgår av försäkringsavtalet, det anses motsvara återanskaffningspriset omedelbart före försäkringsfallet med avdrag för ålder och bruk samt, när skadan inte avser en byggnad, för nedsatt användbarhet och annan omständighet. Om återanskaffning inte kan ske, skall värdet i stället anses motsvara vad som vid denna tidpunkt kunnat fås vid en ändamålsenlig försäljning.
Underförsäkring
3 § Skall försäkringsbeloppet enligt försäkringsvillkoren motsvara värdet av försäkrad egendom eller annat försäkrat intresse och understiger försäkringsbeloppet i betydande mån detta värde, kan ersättning från försäkringen sättas ned i förhållande till underförsäkringen.
Dubbelförsäkring
4 § Om samma intresse har försäkrats mot samma risk hos flera försäkringsbolag, är varje försäkringsbolag ansvarigt mot den försäkrade som om det bolaget ensamt hade meddelat försäkring. Den försäkrade har dock inte rätt till högre ersättning från bolaget än som sammanlagt svarar mot skadan. Överstiger summan av ansvarsbeloppen skadan, fördelas ansvarigheten mellan försäkringsbolagen efter förhållandet mellan ansvarsbeloppen.
Ersättning för räddningskostnader
5 § Även om ett avtalat försäkringsbelopp överskrids, ansvarar försäkringsbolaget för en kostnad som den försäkrade har till följd av åtgärder som avses i 4 kap. 7 §, i den mån dessa kan anses försvarliga och går utöver sådana skyddsåtgärder som en försäkrad normalt får räkna med.
7 kap. Skaderegleringen m.m.
Tiden för utbetalning av försäkringsersättning
1 § Ett försäkringsbolag som har fått underrättelse om ett försäkringsfall skall utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att skadan skall kunna regleras. Skaderegleringen skall ske skyndsamt och med beaktande av den försäkrades och annan skadelidandes behöriga intressen.
Försäkringsersättning som inte avser periodiska utbetalningar skall betalas ut senast en månad efter det att försäkringsfallet har anmälts och sådan utredning som skäligen kan begäras för att fastställa betalningsskyldigheten har lagts fram för försäkringsbolaget. Detta gäller dock inte när 9 kap. 9 § är tillämplig och inte heller i den mån rätten till ersättning är beroende av att egendom återställs eller återanskaffas, att en myndig-
het meddelar ett visst beslut eller att någon annan liknande händelse inträffar efter utgången av månadsfristen.
Om den som gör anspråk på försäkringsersättning uppenbarligen har rätt till åtminstone ett visst belopp, skall detta genast betalas ut i avräkning på den slutliga ersättningen.
Försummelse att anmäla försäkringsfall, m.m.
2 § Om den ersättningsberättigade har försummat att följa försäkringsvillkor om skyldighet att anmäla försäkringsfall till försäkringsbolaget inom viss tid eller villkor eller anvisningar enligt dessa om skyldighet att medverka till utredningen av försäkringsfallet eller av bolagets ansvar, och försummelsen har medfört skada för bolaget, kan den ersättning som annars skulle ha betalats till honom sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Om den försäkrade vid ansvarsförsäkring har gjort sig skyldig till sådan försummelse som sägs i första meningen, har försäkringsbolaget i stället rätt att återkräva en skälig del av vad bolaget har utgett till den skadelidande.
Första stycket tillämpas inte om oaktsamheten har varit ringa.
3 § Om den försäkrade eller någon annan som begär ersättning av försäkringsbolaget efter ett försäkringsfall uppsåtligen eller av grov vårdslöshet oriktigt har uppgett eller förtigit eller dolt något av betydelse för bedömningen av rätten till ersättning från försäkringen, kan den ersättning som annars skulle ha betalats till honom sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Preskription av rätt till försäkringsersättning
4 § Den som vill göra anspråk på försäkringsersättning måste väcka talan mot försäkringsbolaget inom tre år efter att ha fått kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att anspråket tidigast kunde göras gällande. Annars går rätten till ersättning förlorad. Om anspråk har framställts till försäkringsbolaget inom denna tid, är fristen enligt första meningen alltid minst sex månader från det att bolaget har förklarat att det har tagit slutlig ställning till anspråket.
Risken för vissa meddelanden
5 § Gör försäkringstagaren sannolikt att ett meddelande som avses i 3 kap. 3, 6 eller 8 § eller 5 kap. 2 § har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över, får meddelandet verkan tidigast en vecka efter den dag då det kom fram och senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände det. Meddelandet får dock aldrig verkan tidigare än som anges i handlingen.
Tvist om rätten att teckna eller behålla en försäkring
6 § Har ett försäkringsbolag i strid mot 3 kap. 1 § vägrat någon att teckna eller förnya en försäkring, skall domstol på yrkande av denne förklara att han har rätt att teckna eller förnya försäkringen.
Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom sex månader från det att försäkringsbolaget till sökanden har avsänt meddelande om sitt beslut, uppgift om skälen för detta och upplysning om vad sökanden skall göra för att få beslutet prövat av domstol. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten att föra talan förlorad.
Domstolen får bestämma att försäkringstiden skall räknas från den tidpunkt som skulle ha gällt om försäkringsbolaget hade bifallit ansökan.
7 § Har ett försäkringsbolag sagt upp en försäkring i förtid i strid mot denna lag eller mot försäkringsavtalet, skall domstol på yrkande av försäkringstagaren förklara att uppsägningen är ogiltig.
Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom sex månader från det att försäkringsbolaget till försäkringstagaren har avsänt uppsägningen, uppgift om skälen för denna och upplysning om vad försäkringstagaren skall göra för att få beslutet prövat av domstol. Talan behöver dock aldrig väckas före den tidpunkt när uppsägningen skulle få verkan. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten att föra talan förlorad.
8 § Domstolen kan på yrkande meddela förklaring som avses i 6 eller 7 § att gälla för tiden intill dess att det föreligger ett avgörande som har vunnit laga kraft. En sådan förklaring får inte meddelas utan att försäkringsbolaget har beretts tillfälle att yttra sig över yrkandet.
Regressrätt
9 § Försäkringsbolaget inträder i den försäkrades rätt till skadestånd med anledning av skadan, i den mån denna omfattas av försäkringen och ersätts av bolaget.
TREDJE AVDELNINGEN
8 kap. Företagsförsäkring
Försäkringsbolagets skyldighet att lämna information, m.m.
1 § Det som sägs i 2 kap. 1–7 §§ om information tillämpas också vid företagsförsäkring, om det inte kan antas att kunden saknar behov av informationen.
2 § Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt 1 §, får det åläggas att lämna informationen.
Ett åläggande att lämna information får innehålla att informationen skall ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för mottagaren.
3 § Talan om åläggande enligt 2 § väcks vid Marknadsdomstolen.
En sådan talan får väckas
1. i fråga om information som avses i 2 kap. 2 §, av en näringsidkare som berörs av marknadsföringen, och
2. i fråga om information som avses i 2 kap. 4–7 §§, av en enskild näringsidkare som har ingått avtal om försäkring med försäkringsbolaget.
En talan om åläggande enligt 2 § får väckas också av en sammanslutning av näringsidkare.
I mål om åläggande enligt 2 § gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (1995:450) som reglerar förfarandet i mål om åläggande att lämna information enligt 15 § den lagen.
När försäkringsbolagets ansvar inträder
4 § Försäkringsbolagets ansvar enligt försäkringsavtalet inträder när avtalet ingås. Saknas utredning om vilken tid på dygnet som avtalet har ingåtts, skall den anses vara klockan tolv på dagen. Ansvaret gäller till och med försäkringstidens sista dag.
Om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien, inträder försäkringsbolagets ansvar dagen efter den dag då premien betalades. Det gäller också om försäkringen i annat fall är giltig bara om premien betalas innan försäkringstiden börjar.
Det som sägs i första och andra styckena gäller inte om något annat har avtalats eller framgår av omständigheterna.
Försäkringstagarens rätt att säga upp försäkringen
5 § Om inte något annat har avtalats, får försäkringstagaren säga upp försäkringen att omedelbart upphöra före försäkringstidens utgång,
1. om försäkringsbolaget väsentligt åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag eller enligt försäkringsavtalet,
2. om försäkringsbehovet faller bort eller det inträffar någon annan liknande omständighet av väsentlig betydelse för försäkringsförhållandet, eller
3. om försäkringsbolaget har ändrat försäkringsvillkoren med stöd av 6 § tredje stycket.
Försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringen eller säga upp den i förtid
6 § Försäkringsbolaget får säga upp försäkringen att upphöra före försäkringstidens utgång,
1. om försäkringstagaren eller den försäkrade har väsentligt åsidosatt sina förpliktelser mot bolaget, eller
2. om ett i villkoren angivet förhållande av väsentlig betydelse för risken har ändrats på ett sätt som bolaget inte kan antas ha tagit i beräkning.
Uppsägningen skall göras skriftligen och med fjorton dagars uppsägningstid, räknat från det att försäkringsbolaget avsände den. Uppsägningen skall ske utan oskäligt dröjsmål från det att försäkringsbolaget fick kännedom om det förhållande som den grundas på. Annars förlorar
försäkringsbolaget rätten att säga upp försäkringen på grund av förhållandet, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
I fall som avses i första stycket får försäkringsbolaget i stället ändra försäkringsvillkoren under försäkringstiden. Om en sådan ändring gäller det som sägs om uppsägning i andra stycket.
I 17 § finns bestämmelser om uppsägning på grund av premiedröjsmål.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
7 § Det som sägs i 3 kap. 9–11 §§ om konkurs m.m. tillämpas också vid företagsförsäkring.
Försäkringstagarens upplysningsplikt
8 § En näringsidkare som vill teckna en försäkring är skyldig att på försäkringsbolagets begäran lämna upplysningar som kan ha betydelse för frågan om försäkringen skall meddelas. Detsamma gäller en näringsidkare som vill få försäkringen utvidgad eller förnyad. Näringsidkaren skall ge riktiga och fullständiga svar på försäkringsbolagets frågor. Även utan förfrågan skall näringsidkaren lämna uppgift om förhållanden av uppenbar betydelse för riskbedömningen och under försäkringstiden på begäran ge försäkringsbolaget upplysningar om sådana förhållanden.
En försäkringstagare som inser att försäkringsbolaget tidigare har fått oriktiga eller ofullständiga uppgifter om förhållanden av uppenbar betydelse för riskbedömningen är skyldig att utan oskäligt dröjsmål rätta uppgifterna.
9 § Om försäkringstagaren vid fullgörande av sin upplysningsplikt enligt 8 § har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, är avtalet ogiltigt enligt vad som sägs i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område och försäkringsbolaget fritt från ansvar för försäkringsfall som inträffar därefter.
Har försäkringstagaren annars uppsåtligen eller av oaktsamhet eftersatt sin upplysningsplikt enligt 8 § och försäkringsbolaget inte skulle ha meddelat försäkring om upplysningsplikten hade fullgjorts, är bolaget fritt från ansvar för inträffade försäkringsfall. Skulle försäkringsbolaget ha meddelat försäkring mot högre premie eller i övrigt på andra villkor än som avtalats, är dess ansvar begränsat till vad som svarar mot den premie som har avtalats eller de villkor i övrigt som bolaget skulle ha godtagit eller den återförsäkring som bolaget annars skulle ha tecknat. I försäkringsvillkoren kan dock föreskrivas att försäkringsbolaget i stället ansvarar bara i den utsträckning som det visas att det oriktigt uppgivna förhållandet varit utan betydelse för försäkringsfallets inträffande eller för skadans omfattning.
Ansvaret kan inte falla bort eller begränsas enligt andra stycket, om försäkringsbolaget när avtalet träffades insåg eller borde ha insett att lämnade uppgifter var oriktiga eller ofullständiga eller när bolagets insikt annars hade kunnat få betydelse för avtalets innehåll. Detsamma gäller
om de oriktiga eller ofullständiga upplysningarna saknade eller senare har upphört att ha betydelse för avtalets innehåll.
Fareökning
10 § Har faran med den försäkrades vilja ökats genom att ett sådant förhållande som angivits i försäkringsavtalet eller som försäkringstagaren uppgivit för försäkringsbolaget i samband med avtalsslutet, är bolaget helt eller delvis fritt från ansvar enligt vad som sägs i 9 § andra och tredje styckena. Detsamma gäller om en sådan fareökning har förekommit utan den försäkrades vilja och försäkringstagaren har försummat att anmäla detta enligt föreskrift i avtalet.
Framkallande av försäkringsfall
11 § Försäkringsbolaget är fritt från ansvar mot en försäkrad som har framkallat ett försäkringsfall uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Detsamma gäller om den försäkrade annars måste antas ha handlat eller underlåtit att handla i vetskap om att detta innebar en betydande risk för att skadan skulle inträffa.
Har en försäkrad förvärrat följderna av ett försäkringsfall på sätt som sägs i första stycket, är försäkringsbolaget fritt från ansvar mot den försäkrade i den utsträckning förhållandet har påverkat skadan.
I försäkringsavtalet får föreskrivas att första och andra styckena skall tillämpas också vid annan vårdslöshet än som anges där.
Säkerhetsföreskrifter
12 § Om den försäkrade vid försäkringsfallet har försummat att följa en säkerhetsföreskrift som anges i försäkringsvillkoren eller i en författning som villkoren hänvisar till, utgår ersättning från försäkringen endast i den utsträckning skadan får antas ha inträffat även om föreskriften hade följts. Med den försäkrade likställs annan som har haft att tillse att föreskriften följdes.
Vad som avses med säkerhetsföreskrift framgår av 4 kap. 6 § andra stycket.
Den försäkrades räddningsplikt
13 § Det som sägs i 4 kap. 7 § om räddningsplikt tillämpas också vid företagsförsäkring.
Identifikation med den försäkrade
14 § Om inte något annat har avtalats, skall i fall som avses i 11 och 13 §§ med den försäkrades handlande likställas handlande av den försäkrades anställda i ledande ställning inom företaget eller på platsen.
Undantag från bestämmelserna om begränsning av försäkringsbolagets ansvar
15 § Försäkringsbolagets ansvar begränsas inte enligt 11–13 §§ på grund av
1. handlande av någon som var allvarligt psykiskt störd eller som var under tolv år eller
2. handlande som avsåg att förebygga skada på person eller egendom i sådant nödläge att handlandet var försvarligt.
Det som sägs i första stycket gäller inte om något annat har avtalats.
Meddelande om att ansvarsbegränsning åberopas
16 § Vill försäkringsbolaget göra gällande att dess ansvar skall begränsas enligt 9–13 §§, skall bolaget lämna ett meddelande om detta till försäkringstagaren och till den som annars gör anspråk på ersättning. Meddelandet skall lämnas utan oskäligt uppehåll från det att försäkringsbolaget fått kännedom om det förhållande som åberopas. Annars förlorar bolaget rätten att åberopa förhållandet mot den som skulle ha fått meddelandet, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
Premien
17 § Betalas inte premien i rätt tid enligt avtalet, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen, om inte dröjsmålet är av ringa betydelse. Uppsägningen skall sändas till försäkringstagaren och får verkan tre dagar efter den dag då den avsändes. Vid dröjsmål att betala premie för en senare premieperiod än den första upphör dock försäkringen att gälla först sju dagar efter det att försäkringsbolaget har avsänt en påminnelse om premiens förfallodag till försäkringstagaren.
I försäkringsavtalet får föreskrivas att inträdet av försäkringsbolagets ansvar är beroende av att premien betalas. Förbehållet får dock åberopas bara om dröjsmål som inte är av ringa betydelse förekommit vid betalningen.
Det som sägs i 5 kap. 5 § om betalning genom post, bank eller girosystem tillämpas också vid företagsförsäkring. Om inte något annat har avtalats, tillämpas det som sägs i 5 kap. 6 § om återbetalning av premie.
Försäkringsersättningen
18 § Det som sägs i 6 kap. 1 och 2 §§ om försäkringsersättningen tillämpas också vid företagsförsäkring.
Skall försäkringsbeloppet enligt försäkringsvillkoren motsvara värdet av försäkrad egendom eller annat försäkrat intresse och understiger beloppet detta värde, kan ersättning från försäkringen sättas ned i förhållande till underförsäkringen, om inte något annat har avtalats.
Vid dubbelförsäkring tillämpas 6 kap. 4 § och i fråga om ersättning för räddningskostnader 6 kap. 5 §, om inte något annat har avtalats.
Skaderegleringen m.m.
19 § Det som sägs i 7 kap. 1 § om tiden för utbetalning av försäkringsersättning och i 7 kap. 9 § om regressrätt tillämpas också vid företagsförsäkring. Det som sägs i 7 kap. 5 § om risken för vissa meddelanden tillämpas vid företagsförsäkring när det gäller meddelanden enligt 8 kap. 6 och 17 §§.
Vid företagsförsäkring tillämpas också det som sägs i 7 kap. 2 § första stycket och 3 § om försummelse att anmäla försäkringsfall m.m.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte om något annat har avtalats.
20 § Det som sägs i 7 kap. 4 § om preskription av rätt till försäkringsersättning tillämpas också vid företagsförsäkring. Försäkringsbolaget får dock skriftligen förelägga den försäkrade att anhängiggöra sin talan inom en kortare tid än som anges där. Fristen får inte understiga sex månader från det att den försäkrade har fått del av föreläggandet.
Försäkringsbolaget får vidare skriftligen förelägga den försäkrade att anmäla anspråk på försäkringsersättning inom viss tid, som dock inte får understiga sex månader från det att den försäkrade har fått kännedom om sin fordran.
FJÄRDE AVDELNINGEN
9 kap. Tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet
Försäkring av tredje mans intresse
1 § En försäkring som avser värdet av en fastighet eller värdet av en fast eller lös sak gäller till förmån för
1. försäkringstagaren,
2. någon annan som är ägare till egendomen eller, vid kreditköp, har förvärvat egendomen under förbehåll om återtaganderätt,
3. en borgenär som i egendomen har förmånsrätt enligt 4 § 2–4, 8 eller 11 § förmånsrättslagen (1970:979)
1
,
4. en borgenär som i egendomen har förmånsrätt enligt 6 eller 7 § förmånsrättslagen,
5. någon annan som på grund av avtal har säkerhetsrätt i egendomen och
6. den som annars bär risken för egendomen vid dess överlåtelse. Det som sägs i första stycket 1–3 samt 5 och 6 gäller inte om något annat har föreskrivits i försäkringsavtalet.
2 § Om den försäkrade egendomen under försäkringstiden har förvärvats av en fysisk person huvudsakligen för enskilt ändamål, gäller en försäkring som avses i 1 § under sju dagar efter riskens övergång till förmån även för den nye ägaren, i den mån dennes skada inte omfattas av någon annan försäkring på egendomen. Har försäkringen sagts upp av någon
1
Förmånsrättslagen i dess lydelse enligt prop. 2002/03:49.
annan anledning än överlåtelsen, är dock uppsägningen giltig också mot den nye ägaren.
3 § Gäller försäkringen till förmån för en borgenär som avses i 1 § första stycket 4, kan försäkringsbolaget inte åberopa mot borgenären att bolaget enligt 4 kap. 1–3 §§ eller 8 kap. 8–10 §§ är helt eller delvis fritt från ansvar på grund av att någon annan eftersatt sin upplysningsplikt eller anmälningsplikt. I den mån försäkringsbolaget är fritt från ansvar mot försäkringstagaren, kan det återkräva utgiven ersättning av denne med samma rätt som borgenären haft.
Om borgenärens namn och adress har anmälts hos försäkringsbolaget, skall det som sägs i första stycket gälla också bolagets rätt till ansvarsfrihet på grund av dröjsmål med premien, dock bara under fjorton dagar från det att bolaget avsände ett meddelande om dröjsmålet till borgenären.
4 § Gäller en försäkring till förmån för flera enligt 1 §, är en borgenär som avses i 1 § första stycket 4 framför andra berättigad att av försäkringsbolaget få ut försäkringsersättning motsvarande den fordran säkerhetsrätten avser, även om fordringen inte är förfallen till betalning. Om borgenärens säkerhet inte väsentligt minskar genom försäkringsfallet, har dock egendomens ägare rätt att framför borgenären få ersättningen, när inte något annat har avtalats. Närmare bestämmelser om detta finns i lagen (2004:000) om säkerhetsrätt i försäkringsersättning.
Det som sägs i första stycket gäller också borgenär som avses i 1 § första stycket 3, om inte något annat har föreskrivits i försäkringsavtalet.
Gör flera borgenärer med rätt enligt 1 § första stycket 3 eller 4 anspråk på att få ut ersättning, gäller om deras inbördes företräde det som sägs i förmånsrättslagen (1970:979).
5 § Försäkringsbolaget kan med verkan mot en försäkrad avtala med försäkringstagaren om ändring eller uppsägning av försäkringsavtalet och tillställa denne en uppsägning eller något annat meddelande om försäkringen. Gäller försäkringen till förmån för borgenär som avses i 1 § första stycket 4 och har en sådan anmälan gjorts hos försäkringsbolaget som avses i 3 § andra stycket, får dock ett avtal eller en åtgärd som är av väsentlig betydelse för borgenärens säkerhet verkan mot borgenären först en månad efter det att bolaget har avsänt ett meddelande om detta till denne.
Bestämmelsen i första stycket första meningen gäller inte om något annat följer av avtal eller särskilt rättsförhållande mellan försäkringstagaren och den försäkrade och försäkringsbolaget har insett eller bort inse detta.
6 § Sedan ett försäkringsfall har inträffat har varje försäkrad rätt att av försäkringsbolaget få försäkringsersättning enligt vad som sägs i 1–5 §§ eller enligt försäkringsavtalet. Försäkringsbolaget får dock till försäkringstagaren betala ett försäkringsbelopp som någon annan kan ha rätt till, om det inte framgår av försäkringsavtalet vem detta är och den berättigade inte heller hos bolaget har anmält en önskan att han själv vill bevaka sin rätt.
Direktkrav vid ansvarsförsäkring
7 § Vid ansvarsförsäkring får den skadelidande rikta krav direkt mot försäkringsbolaget på ersättning enligt försäkringsavtalet, om
1. den försäkrade enligt lag eller annan författning är skyldig att ha ansvarsförsäkring som omfattar skadan,
2. konkurs har beslutats eller offentligt ackord har fastställts beträffande den försäkrade, eller
3. den försäkrade är en juridisk person som numera är upplöst. I fall som avses i 4 kap. 9 § andra stycket andra meningen får den skadelidande rikta krav mot försäkringsbolaget i den utsträckning ersättning inte kan utges av den försäkrade.
Framställs krav enligt första stycket, skall försäkringsbolaget om möjligt snarast meddela den försäkrade om kravet. Dom mot försäkringsbolaget eller överenskommelse med bolaget inverkar inte på skadeståndsskyldighet som inte omfattas av försäkringsavtalet.
Den försäkrade och försäkringsbolaget är skyldiga att på den skadelidandes begäran lämna honom upplysning om försäkringen.
8 § Har försäkringsbolaget vid en ansvarsförsäkring betalat ut försäkringsersättningen till den försäkrade och kan sedan den skadelidande inte av denne få ut det skadestånd som han har rätt till, är bolaget skyldigt att ersätta den skadelidande för vad som fattas, dock inte med högre belopp än det betalat till den försäkrade.
Otillräckligt försäkringsbelopp vid ansvarsförsäkring
9 § Om flera skadelidande har rätt till skadestånd för en skada som omfattas av en ansvarsförsäkring men försäkringsbeloppet inte är tillräckligt för att tillgodose allas skadeståndsanspråk, skall försäkringsersättningen beräknas i förhållande till varje skadelidandes berättigade anspråk.
Framgår det av utredningen att ytterligare anspråk som omfattas av samma försäkringsbelopp är att vänta, får försäkringsbolaget inte betala ut högre ersättning än vad som följer av första stycket. Detta gäller dock inte om det saknas anledning att befara att någon skadelidande själv måste svara för sin skada eller om det har gått två år sedan det första anspråket anmäldes.
I den mån försäkringsbolaget uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter det som sägs i andra stycket, ansvarar det för senare anmälda skador upp till det belopp som följer av första stycket. Vad försäkringsbolaget utger utöver försäkringsbeloppet får det kräva tillbaka av den försäkrade efter vad som är skäligt.
FEMTE AVDELNINGEN
Personförsäkring
10 kap. Information
Försäkringsbolagets skyldighet att lämna information
1 § Försäkringsbolaget är skyldigt att lämna information enligt detta kapitel. Informationen skall, i den mån det är möjligt, lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för mottagaren. Informationen skall vara klar och tydlig och avfattad på svenska. Den får lämnas på ett annat språk, om mottagaren begär det.
Det som sägs i detta kapitel gäller inte i fråga om personförsäkring som tecknas av en näringsidkare till förmån för sitt företag, om det kan antas att näringsidkaren saknar behov av informationen. Bestämmelserna är inte heller tillämpliga på sådana understödsföreningar som står under begränsad tillsyn.
Information innan en försäkring meddelas
2 § Innan en personförsäkring meddelas skall försäkringsbolaget lämna information som underlättar kundens bedömning av försäkringsbehovet och val av försäkring. Informationen skall avse försäkringsskyddets omfattning, försäkringsvillkoren i övrigt och andra förhållanden som gör att kunden kan bedöma kostnaden för och förmånerna och omfattningen av försäkringen. Viktiga begränsningar av försäkringsskyddet skall tydligt framgå.
Vid tidsbegränsad försäkring skall information lämnas om försäkringstagarens möjligheter att förnya försäkringsförhållandet.
3 § Information enligt 2 § behöver inte lämnas i den mån kunden avstår från den eller det möter hinder med hänsyn till förhållandena då försäkringsavtalet ingås.
Information när avtal har träffats
4 § Snarast efter avtalsslutet skall försäkringsbolaget tillställa försäkringstagaren ett försäkringsbrev eller en annan bekräftelse på avtalet och upplysa om försäkringsvillkorens innehåll.
I samband med detta skall särskilt framhållas
1. villkor som med hänsyn till försäkringens beteckning eller övriga omständigheter utgör en oväntad och väsentlig begränsning av försäkringsskyddet,
2. förbehåll enligt 11 kap. 2 § andra stycket om att försäkringsbolagets ansvar inte inträder förrän premien betalas,
3. försäkringsbolagets rätt att säga upp försäkringen att upphöra i förtid eller att ändra den under försäkringstiden, om bolaget har förbehållit sig en sådan rätt, och
4. utfallande försäkringsbelopp eller de huvudsakliga principerna för hur beloppet beräknas.
Information under försäkringstiden och i samband med förnyelse
5 § Årligen under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera försäkringstagaren om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för denne att känna till.
Försäkringsbolaget skall på en försäkringstagares begäran också i övrigt lämna information om premien och andra villkor för försäkringen.
Information om villkorsändring
6 § Om försäkringsbolaget ändrar försäkringen, skall det samtidigt tillställa försäkringstagaren den information om ändringarna som denne kan behöva. Nya begränsningar av försäkringsskyddet skall särskilt framhållas.
Information om ändringar i försäkringen skall lämnas samtidigt med premiekravet för den period då de nya villkoren skall börja gälla.
Information vid försäkringsfall
7 § När ett försäkringsfall har inträffat skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera försäkringstagaren och andra personer som har anspråk mot bolaget om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att känna till.
Om försäkringsbolaget får kännedom om ett försäkringsfall som utgörs av försäkringstagarens död, skall det genast underrätta dödsboet om försäkringsfallet.
Om försäkringstagaren har förenat ett förmånstagarförordnande med villkor om att försäkringsbeloppet eller försäkringen skall vara mottagarens enskilda egendom, skall försäkringsbolaget underrätta förmånstagaren om det när ett försäkringsbelopp första gången betalas ut.
Information om möjligheter till överprövning m.m.
8 § I samband med att ett anspråk på försäkringsersättning regleras skall försäkringsbolaget upplysa den som har framställt anspråket om vilka möjligheter som finns att få en tvist med bolaget prövad. Detta gäller dock inte om sådan information med hänsyn till omständigheterna måste anses sakna betydelse.
Det som sägs i första stycket gäller också när en försäkring upphör i förtid eller ändras under försäkringstiden, om inte försäkringstagaren har begärt åtgärden. Finns det risk för att rätten till försäkringsersättning skall gå förlorad på grund av preskription, skall försäkringsbolaget också upplysa om detta.
Särskild information vid livförsäkring
9 § Innan en livförsäkring eller en sjuk- eller olycksfallsförsäkring som utgör tillägg till en livförsäkring meddelas, skall försäkringstagaren få information om följande förhållanden.
1. Försäkringsbolagets namn och bolagsform,
2. adressen till bolagets huvudkontor och, i förekommande fall, till den agentur eller filial som meddelar försäkringen,
3. de förmåner som följer av försäkringsavtalet,
4. försäkringstidens längd,
5. försäkringstagarens rätt att säga upp försäkringsavtalet enligt 11 kap. 5 § och försäkringsbolagets rätt att säga upp avtalet enligt 11 kap. 7– 9 §§, 12 kap. 3 § och 13 kap. 2 §,
6. betalningstider och betalningssätt för premien,
7. beräkning och fördelning av återbäring,
8. beräkning av återköpsvärden och fribrevsvärden samt den omfattning vari dessa värden garanteras,
9. principerna för fördelning av premien på de olika förmånerna i försäkringsavtalet,
10. för fondförsäkring: de fondandelar som förmånerna skall vara knutna till,
11. för fondförsäkring: arten av de tillgångar som skall motsvara försäkringstagarens tillgodohavande,
12. innebörden av försäkringstagarens rätt att säga upp försäkringsavtalet enligt 11 kap. 13 §,
13. huvuddragen av de skatteregler som gäller för försäkringstypen, 14. hur klagomål om försäkringsavtalet skall behandlas, och 15. vilket lands lag som skall tillämpas på försäkringsavtalet eller, om parterna har valfrihet i detta hänseende, den lag som försäkringsbolaget föreslår skall tillämpas på avtalet.
Under försäkringstiden skall försäkringstagaren få information om alla sådana förändringar i villkoren eller i tillämplig lagstiftning som avser förhållanden angivna i första stycket 1–11 samt årlig information om fördelad återbäring.
Det som sägs i första och andra styckena gäller även sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring som avses i 2 kap. 3 b § första stycket klass 4 försäkringsrörelselagen (1982:713).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om informationen.
Underlåtenhet att lämna information
10 § Om ett villkor enligt försäkringsavtalet inte har särskilt framhållits för försäkringstagaren enligt 4 § andra stycket 1–3 eller 6 § första stycket andra meningen, får det inte åberopas av försäkringsbolaget. Detta gäller dock inte om bolaget senast fjorton dagar före försäkringsfallet har avsänt ett särskilt meddelande om villkoret till försäkringstagaren eller om försäkringstagaren eller den försäkrade på annat sätt då har fått kännedom om villkoret. Det gäller inte heller en sådan begränsning av försäkringsskyddet som framgår av lag.
11 § Om ett försäkringsbolag vid försäkring som tecknas av en konsument eller ett dödsbo inte lämnar information enligt detta kapitel, skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas. Informationen skall därvid anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen.
Ett åläggande att lämna information får innehålla att informationen skall ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för mottagaren.
12 § Om ett försäkringsbolag i fråga om annan försäkring än som avses i 11 § inte lämnar information enligt detta kapitel, får det åläggas att lämna informationen.
Ett åläggande att lämna information får innehålla att informationen skall ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för mottagaren.
13 § Talan om åläggande enligt 12 § väcks vid Marknadsdomstolen.
En sådan talan får väckas
1. i fråga om information som avses i 2 §, av en näringsidkare som berörs av marknadsföringen, och
2. i fråga om information som avses i 4–9 §§, av en enskild näringsidkare som har ingått avtal om försäkring med försäkringsbolaget.
En talan om åläggande enligt 12 § får väckas också av en sammanslutning av näringsidkare.
I mål om åläggande enligt 12 § gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (1995:450) som reglerar förfarandet i mål om åläggande att lämna information enligt 15 § den lagen.
11 kap. Försäkringsavtalet
Rätten till försäkring
1 § Ett försäkringsbolag får inte vägra någon att teckna en sådan personförsäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten när det har fått de uppgifter som behövs, om det inte finns särskilda skäl för vägran med hänsyn till risken för framtida försäkringsfall, den avsedda försäkringens art eller någon annan omständighet. Ett avslag får inte grundas på att ett försäkringsfall har inträffat eller den försäkrades hälsotillstånd har försämrats efter det att ansökan har avsänts eller lämnats till försäkringsbolaget. Sådana försäkringsvillkor som beror av den försäkrades hälsotillstånd skall bestämmas på grundval av hälsotillståndet vid ansökan.
Första stycket gäller också om försäkringstagaren ansöker om att få en tidsbegränsad försäkring förnyad vid försäkringstidens utgång.
Första och andra styckena gäller inte i fråga om en försäkring som någon tecknar i egenskap av näringsidkare till förmån för sitt företag.
Tiden för försäkringsbolagets ansvar
2 § Om en försäkring meddelas på normala villkor eller på sådana särskilda villkor som har angivits i ansökan om försäkringen, inträder
försäkringsbolagets ansvar dagen efter den dag då försäkringstagaren avgav ansökan om försäkringen till bolaget. Har försäkringstagaren avgivit antagande svar på ett anbud från försäkringsbolaget, inträder ansvaret dagen efter den då svaret avgavs till bolaget.
Det som sägs i första stycket gäller inte om försäkringstagaren har begärt att försäkringen skall träda i kraft först senare. Försäkringsbolaget får också förbehålla sig att ansvaret inte skall inträda förrän dagen efter den dag då försäkringstagaren betalar premie för försäkringen. Skall återförsäkring ske, får försäkringsbolaget förbehålla sig att ansvaret i den delen skall inträda först när återförsäkring beviljas.
Förlängning av en tidsbegränsad livförsäkring för dödsfall
3 § Om en tidsbegränsad livförsäkring för dödsfall är avtalad för längre tid än ett år, skall försäkringsbolaget minst en och högst sex månader före försäkringstidens slut avsända en påminnelse till försäkringstagaren om att försäkringen kommer att upphöra och om den rätt till fortsatt försäkring som han kan ha. Om försäkringen har förnyats på grund av utebliven uppsägning, räknas ettårstiden från det att det första avtalet ingicks.
Försummar försäkringsbolaget att avsända en påminnelse enligt första stycket och gäller försäkringen bara för dödsfall, förlängs tiden för bolagets ansvar utan rätt till tilläggspremie för bolaget. Ansvaret upphör en månad efter det att en försenad påminnelse har avsänts, dock senast sex månader efter försäkringstidens slut.
Förnyelse av en tidsbegränsad sjuk- och olycksfallsförsäkring
4 § Ett avtal om tidsbegränsad sjuk- eller olycksfallsförsäkring förnyas för en tid av ett år, om avtalet inte har sagts upp för att upphöra vid försäkringstidens slut. I 10 kap. 5 § finns bestämmelser om information när en försäkring ändras i samband med förnyelse.
Uppsägning från försäkringsbolagets sida skall göras skriftligen och med en månads uppsägningstid, räknat från det att bolaget avsände uppsägningen. Uppsägningen får inte sändas tidigare än sex månader före försäkringstidens slut.
Första stycket första meningen gäller inte om något annat framgår av avtalet eller omständigheterna i övrigt. Skall avtalet inte förnyas, gäller i stället det som sägs i 3 § om livförsäkring bara för dödsfall.
Försäkringstagarens rätt att säga upp eller ändra försäkringen
5 § Försäkringstagaren får när som helst säga upp försäkringen att upphöra omedelbart eller vid viss framtida tidpunkt. Om inte annat följer av försäkringens art, har försäkringstagaren rätt att i samband med uppsägningen få försäkringen ändrad till premiefri försäkring (fribrev) eller på sätt som närmare anges i försäkringsvillkoren få den återköpt av försäkringsbolaget, i den mån inte rätt till återköp saknas enligt inkomstskattelagen (1999:1229). För en försäkring som omfattas av 2 § lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel gäller dock att återköp
tidigast får ske efter ett år. Om inte annat har avtalats, har försäkringstagaren rätt att få försäkringen belånad hos försäkringsbolaget.
I 13 kap. 3 § finns bestämmelser om återupplivning av en försäkring som blivit premiefri. Om en försäkring sägs upp, skall försäkringsbolaget underrätta försäkringstagaren om rätten att få den återupplivad.
Försäkringstagarens rätt till fortsatt försäkring efter återköp
6 § Om försäkringsbolaget har återköpt en livförsäkring med sparmoment, har försäkringstagaren, om inte annat avtalats, rätt att utan ny hälsoprövning fortsätta försäkringen som ren riskförsäkring med de ändringar som återköpet ger skäl till.
Försäkringsbolaget skall senast när återköpsbeloppet betalats ut avsända en underrättelse till försäkringstagaren om rätten till fortsatt försäkring enligt första stycket. Försummar försäkringsbolaget det, ansvarar bolaget under sex månader från utbetalningen som om en sådan försäkring hade begärts. Om försäkringsbolaget under denna tid avsänder en underrättelse, upphör dock ansvaret när underrättelsen avsänds.
Begäran om fortsatt försäkring skall framställas inom sex månader från det att försäkringsbolaget har avsänt en underrättelse enligt andra stycket, dock senast inom ett år från det att återköpsbeloppet betalades ut.
Försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringen eller säga upp den i förtid
7 § Försäkringsbolaget får inte göra förbehåll om att en försäkring skall upphöra i förtid eller ändras under försäkringstiden i andra fall än som anges i denna lag.
8 § Vid sjuk- och olycksfallsförsäkring får försäkringsbolaget göra förbehåll om rätt att säga upp försäkringen i förtid vid slutet av en premieperiod, om förbehållet behövs på grund av försäkringens art eller någon annan särskild omständighet. Förbehållet får inte innebära att försäkringen får sägas upp därför att ett försäkringsfall har inträffat eller den försäkrades hälsa har försämrats. En uppsägning med stöd av förbehållet får verkan en månad efter det att försäkringsbolaget avsände den.
Det som sägs i första stycket om förbehåll om rätt att säga upp försäkringen gäller också förbehåll om att försäkringen utan uppsägning skall upphöra vid slutet av en premieperiod om någon viss händelse inträffar. En förutsättning för att ett sådant förbehåll skall få verkan är att försäkringsbolaget i samband med krav på premien har påmint försäkringstagaren om förbehållet.
9 § Om det behövs på grund av försäkringens art eller någon annan särskild omständighet, får försäkringsbolaget vid all personförsäkring göra förbehåll om rätt att ändra försäkringen vid början av en ny premieperiod. Förbehållet får inte innebära att försäkringen får ändras därför att ett försäkringsfall har inträffat eller den försäkrades hälsa har försämrats. I 10 kap. 6 § finns bestämmelser om information i samband med villkorsändring.
Det som sägs i första stycket om förbehåll om rätt att ändra försäkringen gäller också förbehåll om att försäkringen utan åtgärd från försäkringsbolagets sida skall ändras vid början av en ny premieperiod om någon viss händelse inträffar. En förutsättning för att ett sådant förbehåll skall få verkan är att bolaget i samband med krav på premien har påmint försäkringstagaren om förbehållet.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
10 § Om försäkringsbolaget försätts i konkurs, upphör en försäkring som inte är en livförsäkring att gälla fjorton dagar därefter.
Upphör försäkringen att gälla enligt första stycket, har försäkringstagaren och andra som lider skada på grund av detta rätt till skadestånd.
11 § Om försäkringsbolaget vid en utmätning saknar tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen, förklarar sig ställa in sina betalningar eller annars kommer på obestånd, har försäkringstagaren och andra som lider skada på grund av detta rätt till skadestånd.
12 § Om försäkringsbolaget har trätt i likvidation, tillämpas 10 §. Försäkringen upphör dock att gälla först ett år efter likvidationens början, om inte försäkringstagaren har sagt upp den dessförinnan.
Rätten till försäkringens värde när försäkringen upphör att gälla, m.m.
13 § När en personförsäkring upphör att gälla, skall försäkringsbolaget ställa försäkringens värde till försäkringstagarens förfogande, även om bolaget i övrigt är fritt från ansvar. Om försäkringsbolaget i annat fall, på grund av dröjsmål med premiebetalningen, har varit helt eller delvis fritt från ansvar under någon del av försäkringstiden, skall premien eller återbäringen anpassas efter detta.
Om försäkringstagaren inom fjorton dagar från den dag då försäkringsbolagets ansvar skall inträda enligt 2 § första stycket säger upp en livförsäkring för upphörande, får bolaget bara tillgodoräkna sig premie för den tid under vilken det har haft ett ansvar enligt avtalet samt, i fråga om fondförsäkring, värdeminskning på fondandelarna under samma tid.
12 kap. Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
Upplysningsplikten
1 § Försäkringstagaren och den försäkrade är skyldiga att på försäkringsbolagets begäran lämna upplysningar som kan ha betydelse för frågan om en personförsäkring skall meddelas, utvidgas eller förnyas. Försäkringsbolaget får också under försäkringstiden begära sådana upplysningar om den försäkrades ekonomiska förhållanden som är av betydelse för försäkringens utformning. Försäkringstagaren och den försäkrade skall ge riktiga och fullständiga svar på försäkringsbolagets frågor.
2 § Om försäkringstagaren vid fullgörande av sin upplysningsplikt enligt 1 § har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, är avtalet ogiltigt enligt vad som sägs i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område och försäkringsbolaget fritt från ansvar för försäkringsfall som inträffar därefter.
Har försäkringstagaren eller den försäkrade annars uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter av betydelse för riskbedömningen och kan försäkringsbolaget visa att det inte skulle ha meddelat försäkring om upplysningsplikten hade fullgjorts, är bolaget fritt från ansvar för inträffade försäkringsfall. Kan försäkringsbolaget visa att det skulle ha meddelat försäkring mot högre premie eller i övrigt på andra villkor än som avtalats, är bolagets ansvar begränsat till vad som svarar mot den premie som har avtalats och de villkor i övrigt som bolaget skulle ha godtagit.
Bestämmelserna i andra stycket får inte tillämpas i den mån detta skulle leda till resultat som är oskäligt mot försäkringstagaren eller hans rättsinnehavare.
3 § Om försäkringsbolaget under försäkringstiden får kännedom om att upplysningsplikten har åsidosatts på det sätt som sägs i 2 § andra stycket, får bolaget säga upp försäkringen för upphörande eller ändring. Uppsägningen skall göras skriftligen och med tre månaders uppsägningstid, räknat från det att försäkringsbolaget avsände den.
Skulle försäkringsbolaget, om upplysningsplikten hade fullgjorts, ha meddelat försäkring mot högre premie eller i övrigt på andra villkor än som avtalats, har försäkringstagaren rätt till fortsatt försäkring med det försäkringsbelopp som svarar mot den avtalade premien och på de villkor i övrigt som bolaget skulle ha godtagit. Begäran om fortsatt försäkring skall framställas före uppsägningstidens utgång.
I uppsägningen skall anges under vilka förutsättningar en försäkringstagare enligt andra stycket har rätt till fortsatt försäkring. Saknas denna uppgift, får uppsägningen ingen verkan. Om försäkringstagaren begär att få försäkringen ändrad, har försäkringsbolaget rätt att få de nya upplysningar som det behöver för sin bedömning.
4 § Försäkringsbolaget får inte åberopa att upplysningsplikten har åsidosatts, om det, när avtalet träffades, insåg eller borde ha insett att upplysningarna var oriktiga eller ofullständiga. Detsamma gäller om upplysningarna saknade eller senare har upphört att ha betydelse för avtalets innehåll.
Vid livförsäkring för dödsfall får försäkringsbolaget åberopa att upplysningsplikten har åsidosatts, bara om dödsfallet har inträffat inom fem år från det att upplysningarna lämnades eller om försäkringsbolaget har lämnat meddelande enligt 11 § inom samma tid.
Första stycket första meningen och andra stycket gäller inte om den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
Symtomklausuler
5 § Gäller försäkringen för följder av sjukdom eller kroppsfel, får försäkringsbolaget göra särskilt undantag för sådana sjukdomar och
kroppsfel som den försäkrade hade när avtalet ingicks, bara om undantaget
1. grundar sig på upplysningar om den försäkrade som bolaget har inhämtat eller
2. behövs på grund av försäkringens art eller någon annan särskild omständighet.
Om en tidsbegränsad försäkring förnyas, får ett undantag enligt första stycket 2 bara avse en sjukdom eller ett kroppsfel som den försäkrade hade när det första avtalet ingicks. Om försäkringsskyddet utvidgas, gäller dock första stycket i denna del.
Fareökning
6 § Om försäkringsbolaget har förbehållit sig ansvarsfrihet när den försäkrade deltar i särskilt angivna verksamheter eller är utsatt för särskilt angivna risker, ansvarar det ändå för försäkringsfall som inträffar under sådana omständigheter men som inte sammanhänger med den särskilda verksamheten eller risken.
7 § Försäkringsbolaget får göra försäkringens giltighet och utformning beroende av den försäkrades levnadsförhållanden, såsom hans yrkesverksamhet, bostadsort eller liknande, under de förutsättningar som anges i 11 kap. 8 och 9 §§ och ålägga försäkringstagaren att anmäla ändringar i sådana förhållanden till bolaget. Försummar försäkringstagaren uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa att göra en sådan anmälan senast vid första premiebetalningen efter ändringen, är försäkringsbolagets ansvar vid försäkringsfall begränsat enligt vad som sägs i 2 § andra och tredje styckena. En förutsättning är dock att bolaget i samband med krav på premien har upplyst försäkringstagaren om hans anmälningsskyldighet och om följderna av att denna inte fullgörs.
Försäkringsbolaget får inte göra sitt ansvar beroende av att den försäkrades hälsotillstånd inte försämras.
Framkallande av försäkringsfall
8 § Om den försäkrade uppsåtligen har framkallat ett försäkringsfall, är försäkringsbolaget fritt från ansvar.
Har den försäkrade begått självmord, ansvarar försäkringsbolaget dock vid livförsäkring, om det har gått mer än ett år från det att försäkringsavtalet ingicks eller om det måste antas att försäkringen tecknades utan tanke på självmordet. Om en tidsbegränsad försäkring som endast avser dödsfall har förnyats, räknas ettårstiden från dagen för det första avtalet.
Vid sjukförsäkring gäller inte första stycket om den försäkrade var under femton år eller allvarligt psykiskt störd.
9 § Har den försäkrade vid sjuk- eller olycksfallsförsäkring genom grov vårdslöshet framkallat ett försäkringsfall eller förvärrat dess följder, kan ersättningen sättas ned såvitt angår honom efter vad som är skäligt med hänsyn till hans förhållanden och omständigheterna i övrigt. Detsamma
gäller om den försäkrade annars måste antas ha handlat eller underlåtit att handla i vetskap om att detta innebar en betydande risk för att skadan skulle inträffa.
Första stycket gäller inte om den försäkrade var under femton år eller allvarligt psykiskt störd.
Undantag från bestämmelserna om begränsning av försäkringsbolagets ansvar
10 § Försäkringsbolaget kan inte åberopa ett sådant förbehåll som avses i 6 § eller bestämmelserna i 8 eller 9 §, om den försäkrade handlade för att förebygga skada på person eller egendom under sådana omständigheter att handlingen kan anses försvarlig.
Meddelande om att ansvarsbegränsning åberopas
11 § Vill försäkringsbolaget göra gällande att det enligt detta kapitel är helt eller delvis fritt från ansvar eller har rätt att säga upp en försäkring, skall bolaget lämna ett skriftligt meddelande om detta till försäkringstagaren. Meddelandet skall lämnas utan oskäligt dröjsmål från det att försäkringsbolaget fått kännedom om det förhållande som medför att ansvarsfrihet eller uppsägningsrätt kan finnas.
Meddelande enligt första stycket skall lämnas också till den försäkrade och till den som har fått försäkringen i pant eller är förmånstagare enligt ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande, om hans rätt är känd för försäkringsbolaget. Efter ett försäkringsfall skall ett meddelande lämnas till den som är förmånstagare, även om förordnandet inte varit oåterkalleligt.
Försummar försäkringsbolaget att lämna ett meddelande enligt första eller andra stycket, får det inte åberopa förhållandet mot den som skulle ha fått meddelandet, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
Vissa fall av s.k. omfattningsvillkor
12 § Bestämmelserna i 1–4 §§ och 8–11 §§ tillämpas också på sådana försäkringsvillkor som enligt sin lydelse begränsar försäkringens omfattning, när begränsningen beror av om någon på den försäkrades sida på förhand har känt till de förhållanden som har orsakat försäkringsfallet eller uppsåtligen eller genom vårdslöshet har medverkat till detta.
13 kap. Premien
När premien skall betalas
1 § Den första premien för en personförsäkring skall betalas inom fjorton dagar från den dag då försäkringsbolaget avsände ett krav på premien till försäkringstagaren. Detta gäller dock inte om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien eller om
försäkringen annars är giltig bara under förutsättning att premien betalas innan försäkringstiden börjar.
Premien för en senare premieperiod skall betalas inom en månad från den dag då försäkringsbolaget avsände krav på premien till försäkringstagaren. Om premieperioden är högst en månad, skall premien dock betalas på periodens första dag. Om särskilda premieperioder inte har avtalats, skall senare premie för försäkringen betalas inom en månad från den dag då försäkringsbolaget avsände krav på premien till försäkringstagaren.
Bestämmelserna i andra stycket gäller också betalning av premien när en tidsbegränsad försäkring förnyas på grund av utebliven uppsägning.
Uppsägning på grund av dröjsmål med premien
2 § Betalas inte premien i rätt tid och är dröjsmålet inte av ringa betydelse, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen för upphörande eller begränsning av ansvaret enligt vad villkoren närmare föreskriver. Uppsägningen skall sändas till försäkringstagaren.
Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter den dag då den avsändes, om inte premien betalas inom denna frist. Uppsägningen skall innehålla uppgift om detta och om möjligheten att få försäkringen återupplivad enligt 3 §. Saknas någon av dessa uppgifter, får uppsägningen ingen verkan.
Om försäkringstagaren inte har kunnat betala premien inom den i andra stycket angivna fristen på grund av svår sjukdom, frihetsberövande, utebliven pension eller utebliven lön från sin huvudsakliga anställning eller liknande oväntat hinder, får uppsägningen verkan tidigast en vecka efter det att hindret har fallit bort, dock senast tre månader efter fristens utgång.
Återupplivning
3 § Har en uppsägning enligt 2 § fått verkan och avser dröjsmålet inte första premien för försäkringen, återupplivas försäkringen till sin tidigare omfattning, om utestående premiebelopp betalas inom tre månader från utgången av den frist som anges i 2 § andra stycket.
En försäkring som har ändrats till premiefri försäkring (fribrev) eller till en försäkring mot lägre premie, utan att en uppsägning enligt 2 § dessförinnan fått verkan, återupplivas till sin tidigare omfattning, om försäkringstagaren inom tre månader från den dag då försäkringsbolaget avsände ett meddelande om ändringen till honom betalar det premiebelopp som skulle ha betalats om försäkringen inte hade ändrats. Meddelandet skall innehålla en uppgift om rätten att få försäkringen återupplivad.
Återupplivas försäkringen, ansvarar försäkringsbolaget från och med dagen efter den dag då premiebeloppet betalas.
Underrättelse till annan om dröjsmål med premien
4 § Om det har begärts skall försäkringsbolaget sända ett meddelande enligt 2 § andra stycket också till den försäkrade och till den som har fått försäkringen i pant eller är förmånstagare enligt ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande. Försummar försäkringsbolaget att sända ett meddelande till någon sådan person, får bolaget inte mot honom åberopa att premien inte har betalats.
Betalning genom post, bank eller girosystem, m.m.
5 § Om försäkringstagaren betalar premien på ett post- eller bankkontor, anses beloppet komma försäkringsbolaget till handa omedelbart vid betalningen. Lämnar försäkringstagaren ett betalningsuppdrag avseende premien till en bank eller ett girosystem, anses beloppet komma försäkringsbolaget till handa när uppdraget tas emot av förmedlaren.
6 § Återgår försäkringsavtalet enligt 12 kap. 2 § första stycket, får försäkringsbolaget behålla erlagd riskpremie för förfluten tid.
Preskription av rätt till premie
7 § Försäkringsbolaget förlorar rätten till en obetald premie när ett år har förflutit från det att premien skulle ha betalats, om försäkringen inte dessförinnan har sagts upp av bolaget eller av någon annan anledning har upphört att gälla.
14 kap. Förfogande över försäkringen
Rätten att göra, ändra och återkalla ett förmånstagarförordnande
1 § Försäkringstagaren har rätt att själv förfoga över en personförsäkring genom förmånstagarförordnande.
Det som sägs i 9 kap. 1 § och 13 kap.2 och 3 §§ärvdabalken om rätt att göra testamente och om testamentes ogiltighet gäller också i fråga om förmånstagarförordnande.
Det som sägs i 9 kap. 2 § ärvdabalken om förordnande genom testamente till den som inte är född eller avlad vid testators död gäller också för förmånstagarförordnande till den som inte är född eller avlad när förordnandet skall tillämpas första gången.
2 § Försäkringstagaren kan, innan försäkringsersättningen skall betalas, ändra eller återkalla ett förmånstagarförordnande. Detta gäller dock inte om han gentemot förmånstagaren har utlovat att förordnandet skall stå fast (oåterkalleligt förmånstagarförordnande).
Formkrav för ett förmånstagarförordnande
3 § Ett förmånstagarförordnande och en återkallelse eller ändring av ett sådant förordnande skall göras genom ett egenhändigt undertecknat meddelande till försäkringsbolaget.
Ett förmånstagarförordnande kan också göras genom att det tas in i försäkringsvillkoren. Ett sådant förordnande förlorar sin verkan, om ett nytt förordnande görs enligt första stycket.
Det som sägs i första och andra styckena gäller också ett villkor enligt 7 kap. 2 § 5 äktenskapsbalken om att ett försäkringsbelopp eller en försäkring skall vara förmånstagarens enskilda egendom och en återkallelse eller ändring av sådant villkor.
Tolkning av ett förmånstagarförordnande
4 § Vid tolkningen av ett förmånstagarförordnande gäller det som sägs i 5 och 6 §§, om inte annat med hänsyn till omständigheterna får anses framgå av förordnandet.
5 § Vid försäkring på försäkringstagarens liv eller hälsa gäller ett förmånstagarförordnande bara för försäkringstagarens död.
Om vid försäkring på annans liv försäkringstagaren avlider före försäkringsfallet, övergår försäkringstagarens rätt till försäkringen genast till förmånstagaren. Detsamma gäller när annars försäkringsbeloppets utbetalande enligt villkoren beror av annat än försäkringstagarens död.
Kan ett förmånstagarförordnande inte verkställas såvitt angår en viss förmånstagare, gäller förordnandet till förmån för hans avkomlingar, om de i fråga om arv efter försäkringstagaren eller den försäkrade hade haft rätt att träda i förmånstagarens ställe. Om sådana avkomlingar saknas men det finns andra förmånstagare, tillfaller hela försäkringen dem.
Det som sägs i tredje stycket gäller inte vid en sådan pensionsförsäkring som avses i 58 kap. 2 § första stycket inkomstskattelagen (1999:1229). Kan ett förmånstagarförordnande i ett sådant fall inte verkställas såvitt angår en förmånstagare men det finns andra förmånstagare, tillfaller hela försäkringen dem.
6 § Har försäkringstagaren till en försäkring som gäller på hans liv eller hälsa utan att namnge förmånstagaren använt någon av nedan angivna beteckningar, anses detta innebära följande:
make: den som är gift med försäkringstagaren när förordnandet tillämpas; om det pågår mål om äktenskapsskillnad mellan makarna, gäller inte förordnandet,
registrerad partner: den som är registrerad partner med försäkringstagaren när förordnandet tillämpas; om det pågår mål om upplösning av partnerskapet, gäller inte förordnandet,
sambo: den som är sambo med försäkringstagaren när förordnandet tillämpas,
barn: försäkringstagarens bröstarvingar, med fördelning av försäkringen efter vad som gäller i fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren,
make och barn: försäkringstagarens make är förmånstagare till halva försäkringen och hans bröstarvingar till återstoden; om försäk-
ringstagaren efterlämnar bara make eller bara bröstarvingar, tillfaller hela försäkringen maken eller bröstarvingarna,
arvingar: de som har arvsrätt efter försäkringstagaren, med fördelning av försäkringen efter vad som gäller för arvsrätten.
Jämkning av förmånstagarförordnande
7 § Om tillämpningen av ett förmånstagarförordnande som gäller för försäkringstagarens död skulle leda till ett resultat som är oskäligt mot en make eller bröstarvinge efter försäkringstagaren, kan förordnandet jämkas så att försäkringen helt eller delvis tillfaller maken eller bröstarvingen. Vid prövningen skall särskilt beaktas skälen för förordnandet samt förmånstagarens och makens eller bröstarvingens ekonomiska förhållanden.
Har dödsfallet inträffat sedan det har dömts till äktenskapsskillnad mellan försäkringstagaren och hans make, eller sedan talan om äktenskapsskillnad har väckts men innan bodelning har förrättats, gäller i stället för det som sägs i första stycket att, om maken inte vid bodelningen kan få ut sin andel därför att försäkringen tillfaller någon annan som förmånstagare, denne är skyldig att avstå vad som fattas.
Den som vill begära jämkning enligt första eller andra stycket skall väcka talan mot förmånstagaren inom ett år från det att bouppteckning efter försäkringstagaren avslutades eller dödsboanmälan gjordes. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten till jämkning förlorad.
Förmånstagarens förfoganderätt
8 § Innan förmånstagarens rätt har inträtt får han inte genom överlåtelse, pantsättning eller på annat sätt förfoga över den rätt som förordnandet medför.
Försäkringstagarens rätt att förfoga över försäkringen på annat sätt än genom förmånstagarförordnande
9 § Försäkringstagaren har rätt att förfoga över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning eller på annat sätt. Försäkringsbolaget får dock i försäkringsvillkoren föreskriva att ett förfogande som inte avser hela försäkringen, eller en kvotdel av den, är utan verkan mot bolaget.
Om ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande gäller för försäkringen, skall försäkringstagaren anses ha utfäst sig att inte utan förmånstagarens samtycke förfoga över försäkringen på ett sätt som inskränker dennes rätt.
10 § Överlåts försäkringen, förfaller ett tidigare förmånstagarförordnande som inte är oåterkalleligt, om inte något annat har avtalats eller får anses förutsatt vid överlåtelsen. Om försäkringstagaren på något annat sätt förfogar över försäkringen, påverkar det inte ett tidigare förmånstagarförordnande.
Panthavarens rätt
11 § Pantsättning av försäkringen medför rätt för panthavaren att få utfallande försäkringsersättning tillsammans med den återbäring som försäkringsbolaget är skyldigt att utge på grund av försäkringsavtalet. Vid försäkring för dödsfalls skull gäller detta även om pantfordringen inte är förfallen till betalning. Om försäkringen är förenad med återköpsrätt, får panthavaren också kräva återköp av försäkringen. Återköp får dock ske bara om panthavaren har underrättat försäkringstagaren och denne inte inom två månader har återlöst panten genom att betala det belopp som panthavaren kan få ut från försäkringsbolaget.
Ett förbehåll om rätt att göra panträtten gällande på annat sätt än som sägs i första stycket är ogiltigt mot försäkringstagaren.
Förfogandets verkan mot försäkringstagarens borgenärer
12 § Om det av ett försäkringsbrev framgår att bara den som innehar detta har rätt att få ut försäkringsersättning eller annars förfoga över försäkringen, gäller följande.
Ett förfogande över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning, belåning hos försäkringsbolaget eller oåterkalleligt förmånstagarförordnande blir gällande mot försäkringstagarens borgenärer när den till vars förmån förfogandet sker får försäkringsbrevet i sin besittning.
Förfogar försäkringstagaren på sådant sätt över försäkringen till förmån för flera, gäller ett tidigare förfogande framför ett senare. Ett senare förfogande gäller dock framför ett tidigare, om den till vars förmån det senare förfogandet sker i god tro får försäkringsbrevet i sin besittning.
13 § Utfärdas inte ett sådant försäkringsbrev som anges i 12 §, blir ett förfogande över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning eller oåterkalleligt förmånstagarförordnande gällande mot försäkringstagarens borgenärer när ett meddelande om förfogandet kommer in till försäkringsbolaget. Förfogar försäkringstagaren på sådant sätt över försäkringen till förmån för flera, gäller ett tidigare förfogande framför ett senare. Ett senare förfogande gäller dock framför ett tidigare, om ett meddelande om det senare förfogandet kommer in till försäkringsbolaget först och den till vars förmån förfogandet skett då är i god tro.
Belåning av försäkringen hos försäkringsbolaget ger bolaget bättre rätt till försäkringen än försäkringstagarens övriga borgenärer när lånebeloppet betalas ut. Har försäkringstagaren tidigare förfogat över försäkringen på annat sätt, gäller belåningen dock framför det förfogandet bara om försäkringsbolaget är i god tro vid utbetalningen.
Förfoganden som är utan verkan
14 § Ett förfogande över försäkringen är utan verkan i den mån förfogandet är förbjudet enligt ett försäkringsvillkor som enligt inkomstskattelagen (1999:1229) skall tas in i försäkringsavtalet. Ett förbud mot överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i konkurs i vidare utsträckning än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning.
Förlust av rätten till försäkring
15 § Om någon genom brott som avses i 15 kap. ärvdabalken har dödat försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare, gäller det som där sägs om förlust av rätt att ta arv eller testamente beträffande rätten till försäkringen eller försäkringsersättningen.
15 kap. Förhållandet till borgenärerna
1 § I den mån ett förmånstagarförordnande verkställs eller 14 kap. 7 § tillämpas, ingår försäkringen i den delen inte i försäkringstagarens förmögenhet eller kvarlåtenskap. Vid förordnande för livsfall gäller detta bara utbetalda belopp.
Det som sägs i första stycket hindrar inte att en försäkring och ersättning som utfaller från den tas i anspråk för försäkringstagarens eller någon annan berättigads skulder i enlighet med detta kapitel och lagstiftningen i övrigt. Ersättning som tillfaller en förmånstagare får dock tas i anspråk för försäkringstagarens skulder, bara om fordringen har uppkommit före försäkringsfallet och inte kan betalas ur försäkringstagarens förmögenhet eller kvarlåtenskap.
Om verkan av oåterkalleliga förmånstagarförordnanden finns bestämmelser i 14 kap. 9, 10, 12 och 13 §§.
Skyddet för en livförsäkring före försäkringsfall
2 § Innan något försäkringsfall har inträffat får en livförsäkring som gäller på försäkringstagarens eller försäkringstagarens makes liv utmätas bara i den mån det under något av de senaste tio åren har betalats premie för försäkringen med belopp som överstiger
1. för tidsbegränsad försäkring som endast avser dödsfall: fem gånger den premie som beräknas belöpa på det året,
2. för livförsäkring där försäkringsbolagets betalningsskyldighet efter försäkringsfall inte längre är beroende av att en viss person lever, om den inte omfattas av 1: dubbla genomsnittet av de premier som betalats under perioden eller den kortare tid under vilken försäkringen gällt,
3. för försäkring med periodisk utbetalning där försäkringsbolagets betalningsskyldighet är beroende av att en eller flera personer lever, om den inte omfattas av 1: femton procent av den premie som skulle ha betalats om försäkringen hade tecknats mot engångspremie vid början av det året.
I fråga om fondförsäkring skall alltid gälla det som sägs i första stycket 2. Om prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring ändrats efter premiebetalningen, ändras det belopp som får utmätas i proportion till ändringen av prisbasbeloppet.
3 § Om värdet av en försäkring, som enligt 2 § inte får utmätas, förs över till en annan försäkring på motsvarande sätt som sägs i 58 kap. 18 § tredje stycket inkomstskattelagen (1999:1229), anses den nya försäkringen som samma försäkring vid tillämpningen av 2 §.
Skyddet för en livförsäkring efter försäkringsfall
4 § Sedan ett försäkringsfall har inträffat får en livförsäkring och ersättning som utfaller från den inte utmätas för försäkringstagarens eller annan berättigads skulder i den mån ersättningen tillfaller någon som själv behöver den för sin försörjning eller för en underhållsskyldighet. Detta förbud gäller dock bara om den försäkrade har försörjt eller varit skyldig att försörja den berättigade. När ersättningen betalas i form av livränta, gäller förbudet bara rätten till livräntan.
Från vad som efter den försäkrades död på grund av förmånstagarförordnande tillfaller den försäkrades make eller den försäkrades eller makens barn som vid dödsfallet inte fyllt 25 år skall för varje berättigad alltid undantas från utmätning ett sammanlagt försäkringsbelopp som motsvarar sex gånger det prisbasbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller för dödsåret.
Trots det som sägs i första och andra styckena får ett ersättningsbelopp som inte hålls avskilt efter utbetalningen utmätas för den berättigades skulder. När två år har gått från det att beloppet skulle betalas, får också det som hålls avskilt utmätas till den del beloppet inte behövs för den berättigades försörjning eller för att fullgöra underhållsskyldighet som åvilar honom.
Bestämmelsernas tillämpning på sambor m.m.
5 § Det som sägs i 2 § om make gäller också sambo samt tidigare make och tidigare sambo. Det som sägs i 4 § om make gäller också sambo.
Tidsfrist för utmätning för försäkringstagarens skulder
6 § Om en livförsäkring eller ersättning som utfaller från den tillfaller en förmånstagare, får utmätning för försäkringstagarens skulder äga rum enligt 1–5 §§ bara om ansökan om det görs inom tre år från det att förmånstagarens rätt inträdde.
Skyddet för en livförsäkring som tecknas av arbetsgivare
7 § Om en försäkring som en arbetsgivare har tecknat på en anställds liv inte gäller till förmån för arbetsgivaren själv, får försäkringen och ersättning som utfaller från den inte tas i anspråk för arbetsgivarens skulder på något annat sätt än som sägs i 8 §. Detta gäller också om den försäkrade inte är anställd hos arbetsgivaren men har någon annan anknytning till dennes verksamhet eller är medförsäkrad som närstående till någon annan försäkrad.
Återkrav vid konkurs m.m.
8 § Om vid livförsäkring försäkringstagaren eller dödsboet efter honom försätts i konkurs och försäkringstagaren senare än tre år före den fristdag som anges i 4 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) har betalat premie för försäkringen med belopp som vid betalningstillfället inte stod i
skäligt förhållande till hans villkor, får konkursboet av tillgodohavandet hos försäkringsbolaget kräva åter vad han har betalat för mycket. Om försäkringstagaren inte har lämnat sitt samtycke till återbetalningen, skall konkursboet för prövning av dess rätt väcka talan mot honom. Vid en sådan talan tillämpas 4 kap.19 och 20 §§konkurslagen.
Har försäkringsbeloppet betalats ut, är den som har uppburit beloppet skyldig att till konkursboet betala tillbaka det belopp som konkursboet annars hade kunnat kräva åter av försäkringsbolaget. Har beloppet uppburits av en förmånstagare, gäller detta dock bara om utbetalningen har skett senare än sex månader före fristdagen. Också vid en talan mot den som har uppburit försäkringsbeloppet tillämpas 4 kap.19 och 20 §§konkurslagen.
Bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas också i fråga om offentligt ackord vid företagsrekonstruktion. Vid en talan med anledning av ackordsförhandling tillämpas 3 kap.6 och 7 §§ lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.
Vid sådan försäkring som avses i 7 § får krav enligt denna paragraf göras gällande bara om den försäkrade eller den till vars förmån försäkringen annars gäller är närstående till arbetsgivaren på det sätt som anges i 4 kap. 3 § konkurslagen.
Skyddet för en sjuk- och olycksfallsförsäkring
9 § Om ersättningen från en sjuk- eller olycksfallsförsäkring skall tillfalla den försäkrade, får försäkringen och ersättning som utfaller från den inte utmätas för försäkringstagarens eller den försäkrades skulder. När ersättning betalas i form av livränta, gäller förbudet mot utmätning för den berättigades skulder bara rätten till livräntan.
Trots det som sägs i första stycket får ett ersättningsbelopp som tillfallit den försäkrade och som inte hålls avskilt efter utbetalningen utmätas för den försäkrades skulder. När två år har gått sedan beloppet skulle betalas, får också det som hålls avskilt utmätas till den del beloppet inte behövs för den försäkrades försörjning eller för att fullgöra underhållsskyldighet som åvilar honom.
Om ersättning skall tillfalla någon annan än den försäkrade, tillämpas vad som gäller enligt 2–7 §§ om utmätning av tidsbegränsad livförsäkring som bara avser dödsfall och av ersättning som utfaller från livförsäkring.
16 kap. Regleringen av försäkringsfall, m.m.
Tiden för utbetalning av försäkringsersättning
1 § Ett försäkringsbolag som har fått underrättelse om ett försäkringsfall skall utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att försäkringsfallet skall kunna regleras. Regleringen skall ske skyndsamt och med beaktande av den ersättningsberättigades behöriga intressen.
Försäkringsersättning som inte avser periodiska utbetalningar skall betalas ut senast en månad efter det att rätten till ersättningen inträtt och sådan utredning som skäligen kan begäras för att fastställa betalnings-
skyldigheten och mot vem denna skall fullgöras har lagts fram för försäkringsbolaget.
Om den som gör anspråk på försäkringsersättning uppenbarligen har rätt till åtminstone ett visst belopp, skall detta genast betalas ut i avräkning på den slutliga ersättningen.
Utbetalning till annan än rätt förmånstagare
2 § Har försäkringsbolaget betalat ut försäkringsersättning till någon annan än den som i egenskap av förmånstagare har rätt till ersättningen och därvid iakttagit skälig aktsamhet, är bolaget befriat från sin skuld. Detta gäller dock inte om utbetalningen grundats på en handling som är förfalskad eller som är ogiltig på grund av att den har tillkommit under tvång som avses i 28 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område eller som har utfärdats under sådana omständigheter som anges i 17 § andra stycket lagen (1936:81) om skuldebrev.
Försummelse att anmäla försäkringsfall, m.m.
3 § Om den ersättningsberättigade har försummat att följa försäkringsvillkor om skyldighet att anmäla försäkringsfall till försäkringsbolaget inom viss tid eller villkor eller anvisningar enligt dessa om skyldighet att medverka till utredningen av försäkringsfallet eller av bolagets ansvar, och försummelsen har medfört skada för bolaget, kan den ersättning som annars skulle ha betalats till honom sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Första stycket tillämpas inte om oaktsamheten har varit ringa.
4 § Om den försäkrade eller någon annan som begär ersättning av försäkringsbolaget efter ett försäkringsfall uppsåtligen eller av grov vårdslöshet oriktigt har uppgett eller förtigit eller dolt något av betydelse för bedömningen av rätten till ersättning från försäkringen, kan den ersättning som annars skulle ha betalats till honom sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Preskription av rätt till försäkringsersättning
5 § Den som vill göra anspråk på försäkringsersättning måste väcka talan mot försäkringsbolaget inom tre år efter att ha fått kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att anspråket tidigast kunde göras gällande. Annars går rätten till ersättning förlorad. Om anspråk har framställts till försäkringsbolaget inom denna tid, är fristen enligt första meningen alltid minst sex månader från det att bolaget har förklarat att det har tagit slutlig ställning till anspråket.
Risken för vissa meddelanden
6 § Gör försäkringstagaren sannolikt att en uppsägning enligt 11 kap. 4 eller 8 § eller 13 kap. 2 § har försenats eller inte kommit fram på grund
av omständigheter som han inte har kunnat råda över, får uppsägningen verkan tidigast en vecka efter den dag då den kom fram och senast tre månader efter den dag då försäkringsbolaget avsände den. Uppsägningen får dock aldrig verkan tidigare än som anges i uppsägningshandlingen.
Tvist om rätten att teckna eller behålla en försäkring
7 § Har ett försäkringsbolag i strid mot 11 kap. 1 § vägrat någon att teckna eller förnya en försäkring, skall domstol på yrkande av denne förklara att han har rätt att teckna eller förnya försäkringen.
Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom sex månader från det att försäkringsbolaget till sökanden har avsänt meddelande om sitt beslut, uppgift om skälen för detta och upplysning om vad sökanden skall göra för att få beslutet prövat av domstol. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten att föra talan förlorad.
Domstolen får bestämma att försäkringstiden skall räknas från den tidpunkt som skulle ha gällt om försäkringsbolaget hade bifallit ansökan.
8 § Har ett försäkringsbolag sagt upp en försäkring i förtid i strid mot denna lag eller mot försäkringsavtalet, skall domstol på yrkande av försäkringstagaren förklara att uppsägningen är ogiltig.
Talan om förklaring enligt första stycket skall väckas inom sex månader från det att försäkringsbolaget till försäkringstagaren har avsänt uppsägningen, uppgift om skälen för denna och upplysning om vad försäkringstagaren skall göra för att få beslutet prövat av domstol. Talan behöver dock aldrig väckas före den tidpunkt när uppsägningen skulle få verkan. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten att föra talan förlorad.
9 § Domstolen kan på yrkande meddela förklaring som avses i 7 eller
8 § att gälla för tiden intill dess att det föreligger ett avgörande som har vunnit laga kraft. En sådan förklaring får inte meddelas utan att försäkringsbolaget har beretts tillfälle att yttra sig över yrkandet.
Regressrätt
10 § Försäkringsbolaget inträder i den försäkrades rätt till skadestånd i fråga om ersättning för sjukvårdskostnader och andra utgifter och förluster som bolaget har ersatt enligt försäkringsavtalet. Försäkringsvillkor som ger bolaget större rätt till återkrav är utan verkan mot den skadeståndsskyldige.
SJÄTTE AVDELNINGEN
Kollektiv försäkring
17 kap. Gruppskadeförsäkring
Definitioner och tillämpningsområde
1 § I detta kapitel betyder
frivillig gruppskadeförsäkring: gruppskadeförsäkring som gruppmedlemmarna ansluter sig till genom egen anmälan eller genom att inte avböja försäkringen,
obligatorisk gruppskadeförsäkring: gruppskadeförsäkring som varje medlem i gruppen är ansluten till på grund av gruppavtalet.
Bestämmelserna tillämpas också om flera försäkringsbolag meddelar gruppförsäkring för olika medlemmar i samma grupp. Varje försäkringsbolag har då de skyldigheter och rättigheter som bestämmelserna anger i förhållande till dem som bolaget meddelar försäkring för.
Om försäkringsbolaget avtalar med en gruppmedlem om en särskild utformning av medlemmens försäkringsskydd, anses avtalet som en del av gruppförsäkringen för medlemmen.
2 § Bestämmelserna i 5 och 6 §§, 10–13 §§, 18 § andra och tredje styckena samt 19 § tillämpas inte på en försäkring som gäller under högst en månad.
Ingående av avtal
3 § Avtal om frivillig gruppskadeförsäkring anses ingånget mellan försäkringsbolaget och gruppmedlemmen på grundval av gruppavtalet. Ett sådant avtal kan ingås också genom att gruppmedlemmen låter bli att avböja försäkringen inom viss tid, om detta föreskrivs i gruppavtalet.
Avtal om obligatorisk gruppskadeförsäkring anses ingånget mellan försäkringsbolaget och företrädare för gruppen genom gruppavtalet. Genom ett sådant avtal uppkommer ingen betalningsskyldighet för gruppmedlemmen mot försäkringsbolaget.
Den som enligt första eller andra stycket anses ingå avtal om gruppskadeförsäkring med försäkringsbolaget är försäkringstagare.
Information
4 § Innan ett gruppavtal ingås skall försäkringsbolaget lämna gruppen information som är utformad så att den underlättar valet av försäkring. Informationen skall avse försäkringsvillkoren och andra förhållanden som gruppen behöver för att kunna bedöma kostnaderna för och omfattningen av försäkringen. Innan ett avtal om frivillig gruppskadeförsäkring ingås skall försäkringsbolaget också på ett ändamålsenligt sätt ge gruppmedlemmarna information för bedömning av frågan om de bör ansluta sig till försäkringen.
Innebär ett gruppavtal om frivillig gruppskadeförsäkring att gruppmedlemmarna kan bli anslutna genom att inte avböja försäkringen, skall försäkringsbolaget skriftligen meddela dem om detta förhållande och deras möjlighet att enligt 11 § säga upp försäkringen för omedelbart upphörande.
5 § När en försäkring har meddelats skall försäkringsbolaget snarast på ett ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked för de försäkrades kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen samt om viktiga begränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när försäkringen har ändrats eller förnyats, om de nya försäkringsvillkoren innebär en begränsning av försäkringsskyddet eller en väsentlig ändring av försäkringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet och avvikelsen inte är till nackdel för den som beskedet är riktat till, gäller uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas om nya försäkringsbesked eller ett annat meddelande i frågan på ett ändamålsenligt sätt har avsänts för de försäkrades kännedom senast fjorton dagar före försäkringsfallet eller om den som försäkringsbeskedet är riktat till har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre är giltig.
6 § Under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera de försäkrade om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att känna till. Efter ett försäkringsfall gäller informationsskyldigheten också mot andra som har anspråk mot försäkringsbolaget. Det som sägs i 2 kap. 7 § om information om möjligheter till överprövning m.m. tillämpas också vid gruppskadeförsäkring.
7 § Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt 4–6 §§, tillämpas 2 kap. 9 § vid gruppskadeförsäkring som tecknas av en konsument eller ett dödsbo och 8 kap. 2 och 3 §§ vid annan gruppskadeförsäkring.
Tiden för försäkringsbolagets ansvar m.m.
8 § När ett gruppavtal om frivillig gruppskadeförsäkring har ingåtts, räknas tiden för försäkringsbolagets ansvar från den tidpunkt som anges i gruppavtalet. Ansvaret omfattar alla gruppmedlemmar som då uppfyller anslutningskraven enligt avtalet och som har anslutit sig till försäkringen. Om en gruppmedlem ansluter sig senare, räknas ansvaret från och med dagen efter anslutningen. Detsamma gäller om gruppavtalet saknar föreskrift om ansvarets inträde.
Anslutning enligt första stycket anses ske när medlemmen gör anmälan hos försäkringsbolaget eller hos någon som tar emot anmälningar för dess räkning. Om medlemmen ansluter sig genom att inte avböja försäkringen, anses anslutning ske när tiden för avböjande går ut.
Om ingen annan tidpunkt har avtalats, räknas vid obligatorisk gruppskadeförsäkring tiden för försäkringsbolagets ansvar mot medlemmarna
från och med dagen efter den då gruppavtalet ingicks eller, om någon inträder i gruppen senare, från och med dagen efter inträdet.
Om ett försäkringsfall inträffar innan avtal träffats om utformningen av en gruppmedlems försäkringsskydd, bestäms ansvaret efter vad som är skäligt med hänsyn till medlemmens förhållanden och de villkor som gäller för gruppen i övrigt.
9 § När ansvaret inträder mot en gruppmedlem gäller det också mot den som ansluts som försäkrad tillsammans med honom.
Förnyelse av försäkringen och uppsägning till försäkringstidens utgång
10 § Ett avtal om gruppskadeförsäkring förnyas för en tid av ett år, om avtalet inte har sagts upp för att upphöra vid försäkringstidens slut. I 5 och 6 §§ finns bestämmelser om information i samband med förnyelse.
Om försäkringsbolaget säger upp försäkringen till försäkringstidens utgång, skall det skriftligt meddela den som har ingått gruppavtalet och berörda gruppmedlemmar om uppsägningen. Uppsägningen får verkan en månad efter det att meddelandena avsändes.
Första stycket första meningen gäller inte om annat framgår av avtalet eller omständigheterna i övrigt.
En gruppmedlems rätt att säga upp eller avstå från försäkringen
11 § En försäkrad gruppmedlem har rätt att när som helst säga upp försäkringen att genast upphöra för egen del och för sådana försäkrade som har anslutits tillsammans med honom.
Vid obligatorisk försäkring kan en medlem i gruppen också undgå anslutning genom att hos gruppens företrädare förklara sig avstå från försäkringen.
Verkan av att en medlem lämnar gruppen
12 § Om en försäkrad gruppmedlem utträder ur gruppen av någon annan anledning än att han uppnår en viss ålder, upphör försäkringsbolagets ansvar för honom och för sådana försäkrade som har anslutits tillsammans med honom en månad efter utträdet (efterskydd).
Det som sägs i första stycket om efterskydd gäller inte om den försäkrade på något annat sätt har fått eller uppenbarligen kan få skydd av samma slag som tidigare. Behövs det på grund av försäkringens art, får försäkringsbolaget göra förbehåll om att första stycket inte heller annars skall tillämpas.
Verkan av att gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida
13 § Om gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida, upphör försäkringen för samtliga försäkrade vid den tidpunkt som anges i uppsägningen, dock tidigast en månad efter det att uppsägningen togs emot av försäkringsbolaget. När försäkringsbolaget har tagit emot
en uppsägning av frivillig gruppskadeförsäkring, skall det genast sända ett skriftligt meddelande om denna till de försäkrade gruppmedlemmarna.
Försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringen eller säga upp den i förtid
14 § Utom i de fall som anges i lagen får försäkringsbolaget säga upp en försäkring att upphöra i förtid eller ändras under försäkringstiden bara i fråga om en gruppmedlem eller någon annan försäkrad som grovt åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget. Uppsägning beträffande gruppmedlemmen omfattar också den som försäkrats tillsammans med honom. Om uppsägningen gäller 3 kap. 6 § andra stycket.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
15 § Det som sägs i 3 kap. 9–11 §§ om konkurs m.m. tillämpas också vid gruppskadeförsäkring.
Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
16 § Det som sägs i 4 kap. om begränsningar av försäkringsbolagets ansvar tillämpas också vid gruppskadeförsäkring som tecknas av en konsument eller ett dödsbo. Vid annan gruppskadeförsäkring tillämpas 8 kap. 8–16 §§.
Försäkringsbolaget får inte mot en gruppmedlem åberopa att någon annan än denne själv eller någon som är försäkrad tillsammans med honom har eftersatt sina skyldigheter enligt 4 kap. 1–3 §§ eller 8 kap. 8– 10 §§ eller haft vetskap om detta.
Premien
17 § Den första premien skall betalas inom fjorton dagar från den dag då försäkringsbolaget avsände ett krav på premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala denna till bolaget. Detta gäller dock inte om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien eller om försäkringen annars är giltig bara under förutsättning att premien betalas innan försäkringstiden börjar. I fall som avses i 4 § andra stycket får premiekravet verkan först fjorton dagar efter det att försäkringsbolaget avsänt föreskrivet meddelande till gruppmedlemmen.
Premien för en senare premieperiod och första premien för en försäkring som har förnyats enligt 10 § skall betalas senast på periodens första dag. En premie som avser längre tid än en månad behöver dock inte betalas tidigare än en månad från den dag då försäkringsbolaget avsände ett krav på premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala denna till bolaget.
Det som sägs i 5 kap. 5–7 §§ tillämpas också vid gruppskadeförsäkring.
18 § Betalas inte premien i rätt tid, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen, om inte dröjsmålet är av ringa betydelse.
Ett meddelande om uppsägningen skall sändas till den som har ingått gruppavtalet med försäkringsbolaget, om denne har eller skulle ha förmedlat premiebetalningen på grund av avtalet, och till de försäkrade gruppmedlemmarna.
Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter det att meddelandena avsändes, om inte premien betalas inom denna tid. Meddelandena skall innehålla uppgift om detta. Saknas denna uppgift, får uppsägningen ingen verkan.
19 § Har premien för en frivillig gruppskadeförsäkring inte kunnat betalas inom den frist som anges i 18 § tredje stycket därför att den försäkrade gruppmedlemmen blivit svårt sjuk eller berövats friheten eller inte fått ut pension eller lön från sin huvudsakliga anställning, eller därför att något liknande oväntat hinder inträffat för honom, får en uppsägning enligt 18 § verkan först en vecka efter det att hindret har fallit bort, dock senast tre månader efter fristens utgång.
Om vid frivillig gruppskadeförsäkring ett dröjsmål med premien beror på försummelse av någon som på grund av gruppavtalet förmedlar premien, får uppsägningen verkan för den försäkrade gruppmedlemmen och försäkrade som har anslutits tillsammans med honom först en vecka efter det att medlemmen själv har fått kännedom om dröjsmålet, dock senast tre månader efter utgången av den frist som anges i 18 § tredje stycket.
Försäkringsersättningen
20 § Det som sägs i 6 kap. om försäkringsersättningen tillämpas också vid gruppskadeförsäkring.
Skaderegleringen
21 § Det som sägs i 7 kap. 1–4 §§ och 7–9 §§ om skaderegleringen m.m. tillämpas också vid gruppskadeförsäkring.
Tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet
22 § Det som sägs i 9 kap. om tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet tillämpas också vid gruppskadeförsäkring.
Meddelanden till de försäkrade
23 § Om försäkringsbolaget enligt någon bestämmelse i detta kapitel eller i gruppavtalet skall tillställa en försäkrad eller den som är försäkrad tillsammans med honom en uppsägning eller ett annat meddelande, skall bolaget på ändamålsenligt sätt sända detta för deras kännedom. Ett meddelande som avser bestämda gruppmedlemmar skall sändas till dessa personligen.
18 kap. Kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring
Tillämpningsområde
1 § Bestämmelserna om kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring tillämpas på skadeförsäkringar som
1. tecknas av arbetsgivare för att ge försäkringsskydd åt anställda,
2. meddelas enligt ett i försäkringsvillkoren angivet kollektivavtal som har slutits mellan en arbetsgivarorganisation och en arbetstagarorganisation och
3. tecknas hos ett försäkringsbolag enligt vad som framgår av kollektivavtalet.
En kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring kan omfatta också arbetsgivaren själv och andra som har anknytning till arbetsgivarens verksamhet. Närstående till anställda eller andra försäkrade kan också omfattas av försäkringen. Det som sägs om anställda i 3–6 och 12 §§ gäller också andra som omfattas av försäkringen.
Om försäkringsskyddet enligt ett kollektivavtal som avses i första stycket skall gälla också för anställda hos sådana arbetsgivare som inte har tecknat försäkring trots att de har varit skyldiga att göra det, skall utbetalad ersättning anses som ersättning från en kollektivavtalsgrundad försäkring.
Bestämmelserna tillämpas också om flera försäkringsbolag meddelar kollektivavtalsgrundad försäkring för olika anställda hos samma arbetsgivare. Varje försäkringsbolag har då de skyldigheter och rättigheter som bestämmelserna anger i förhållande till dem som bolaget meddelar försäkring för.
Om en försäkrad enligt kollektivavtalet får överenskomma med försäkringsbolaget om en särskild utformning av försäkringsskyddet, anses en sådan överenskommelse som en del av den kollektivavtalsgrundade försäkringen.
Försäkringstagare och försäkrad
2 § En arbetsgivare som ingår avtal om kollektivavtalsgrundad försäkring med försäkringsbolaget är försäkringstagare.
En anställd eller annan som försäkringen avser att skydda anses som försäkrad, även när försäkringen gäller ersättningsskyldighet för arbetsgivaren.
Information
3 § När en överenskommelse som medför skyldighet för en arbetsgivare att teckna en kollektivavtalsgrundad försäkring har ingåtts, skall försäkringsbolaget och de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektivavtal som försäkringsvillkoren anger på lämpligt sätt informera de arbetsgivare och anställda som berörs av överenskommelsen. Informationen skall avse arbetsgivarens skyldighet att teckna försäkring, kostnaderna för försäkringen och omfattningen av den.
4 § När en försäkring har meddelats skall försäkringsbolaget snarast på ett ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked för de anställdas kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen samt om viktiga begränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när försäkringen har ändrats eller förnyats, om de nya försäkringsvillkoren innebär en begränsning av försäkringsskyddet eller en väsentlig ändring av försäkringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet och avvikelsen inte är till nackdel för den som beskedet är riktat till, gäller uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas om nya försäkringsbesked eller annat meddelande i frågan på ett ändamålsenligt sätt har avsänts för de anställdas kännedom senast fjorton dagar före försäkringsfallet eller om den som försäkringsbeskedet är riktat till har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre är giltig.
5 § Under försäkringstiden skall försäkringsbolaget och arbetsmarknadsparterna i skälig omfattning informera arbetsgivare, anställda och andra som omfattas av försäkringen om sådana förhållanden rörande denna som det är av betydelse för dem att känna till. Försäkringsbolaget har informationsskyldigheten med anledning av försäkringsfall, och skyldigheten gäller också mot andra som har anspråk mot bolaget. Det som sägs i 2 kap. 7 § om information om möjligheter till överprövning m.m. tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring.
6 § Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt 3–5 §§, tillämpas 2 kap. 9 § vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring med en anställd som försäkrad och 8 kap. 2 och 3 §§ vid annan kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring. En anställd som omfattas av försäkringsskyddet skall då anses som en konsument som tecknat individuell försäkring.
Tiden för försäkringsbolagets ansvar
7 § När en arbetsgivare tecknar en försäkring som han enligt kollektivavtal är skyldig att teckna, räknas tiden för försäkringsbolagets ansvar från och med den dag då han blev bunden av kollektivavtalet eller den dag som anges i kollektivavtalet. I annat fall räknas tiden från och med dagen efter den då ansökan om försäkring avgavs till försäkringsbolaget, om inte annat har avtalats eller framgår av omständigheterna.
Om ett försäkringsfall inträffar innan avtal träffats om en särskild utformning av försäkringsskyddet, bestäms ansvaret efter vad som är skäligt med hänsyn till den försäkrades förhållanden och de villkor som gäller för övriga försäkrade.
Uppsägning av försäkringen
8 § Försäkringsvillkoren får innehålla att försäkringen inte kan upphöra på grund av uppsägning, så länge arbetsgivaren enligt kollektivavtal är
skyldig att hålla försäkringen. Om ett sådant villkor inte gäller, tillämpas andra stycket.
En försäkring som gäller tills vidare kan sägas upp till utgången av månaden efter den då uppsägning sker. Om försäkringen gäller för viss tid, kan försäkringsbolaget säga upp den för upphörande i förtid bara om premien inte betalas i rätt tid och dröjsmålet inte är av ringa betydelse. Uppsägningstiden vid dröjsmål med premie för senare premieperiod än den första skall vara minst en månad, räknat från det att försäkringsbolaget avsände uppsägningen till arbetsgivaren.
Ändring av försäkringen
9 § Försäkringsbolaget får i försäkringsvillkoren förbehålla sig rätt att ändra försäkringen under försäkringstiden. En ändring till de försäkrades nackdel får dock göras bara med godkännande av de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektivavtal som försäkringen följer.
Försäkringsvillkor som har utformats genom en särskild överenskommelse mellan försäkringsbolaget och den anställde får inte ändras till den anställdes nackdel utan dennes samtycke.
Efterskydd
10 § En försäkrad som lämnar sin anställning har rätt till efterskydd enligt vad som föreskrivs i försäkringsvillkoren. Detsamma gäller när en anställd av någon annan anledning inte längre uppfyller kraven för att omfattas av försäkringen.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
11 § Det som sägs i 3 kap. 9–11 §§ om konkurs m.m. tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring.
Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
12 § Det som sägs i 4 kap. om begränsningar av försäkringsbolagets ansvar tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring. Också den försäkrade har upplysnings- och anmälningsplikt enligt 4 kap. 1–3 §§. Försäkringsbolaget får dock inte vid tillämpning av dessa bestämmelser mot den som kräver ersättning åberopa att någon annan än den anställde eller någon som är försäkrad tillsammans med honom har eftersatt sin upplysnings- eller anmälningsskyldighet eller haft vetskap om detta.
Försäkringsersättningen
13 § Det som sägs i 6 kap. om försäkringsersättningen tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring.
Skaderegleringen
14 § Det som sägs i 7 kap. 1–4 och 9 §§ om skaderegleringen m.m. tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring.
Tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet
15 § Det som sägs i 9 kap. 1–4 §§ och 6–9 §§ om tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring.
Förhållandet till borgenärerna
16 § Det som sägs i 15 kap. 9 § tillämpas också på ersättning för personskada som utgår till en anställd på grund av kollektivavtalsgrundad ansvarsförsäkring som arbetsgivaren har tecknat.
19 kap. Gruppersonförsäkring
Definitioner och tillämpningsområde
1 § I detta kapitel betyder
frivillig gruppersonförsäkring: gruppersonförsäkring som gruppmedlemmarna ansluter sig till genom egen anmälan eller genom att inte avböja försäkringen,
obligatorisk gruppersonförsäkring: gruppersonförsäkring som varje medlem i gruppen är ansluten till på grund av gruppavtalet.
Bestämmelserna tillämpas också om flera försäkringsbolag meddelar gruppförsäkring för olika medlemmar i samma grupp. Varje försäkringsbolag har då de skyldigheter och rättigheter som bestämmelserna anger i förhållande till dem som bolaget meddelar försäkring för.
Om försäkringsbolaget avtalar med en gruppmedlem om en särskild utformning av medlemmens försäkringsskydd, anses avtalet som en del av gruppförsäkringen för medlemmen.
2 § Bestämmelserna i 5 och 6 §§, 10–15 §§, 20 § andra och tredje styckena samt 21 och 22 §§ tillämpas inte på en försäkring som gäller under högst en månad.
Ingående av avtal
3 § Avtal om frivillig gruppersonförsäkring anses ingånget mellan försäkringsbolaget och gruppmedlemmen på grundval av gruppavtalet. Ett sådant avtal kan ingås också genom att gruppmedlemmen låter bli att avböja försäkringen inom viss tid, om detta föreskrivs i gruppavtalet.
Avtal om obligatorisk gruppersonförsäkring anses ingånget mellan försäkringsbolaget och företrädare för gruppen genom gruppavtalet. Genom ett sådant avtal uppkommer ingen betalningsskyldighet för gruppmedlemmen mot försäkringsbolaget.
Den som enligt första eller andra stycket anses ingå avtal om gruppersonförsäkring med försäkringsbolaget är försäkringstagare. Vid tillämpning av 14 och 15 kap. och i fråga om rätten till försäkringsersättning i övrigt anses dock varje försäkrad som försäkringstagare, om försäkringen gäller på hans liv eller hälsa till förmån för honom själv eller hans rättsinnehavare. Om en gruppmedlem är försäkringstagare utan att själv vara försäkrad, gäller för honom det som sägs om försäkrad gruppmedlem.
Information
4 § Innan ett gruppavtal ingås skall försäkringsbolaget lämna gruppen information som är utformad så att den underlättar bedömningen av gruppmedlemmarnas försäkringsbehov och valet av försäkring. Informationen skall avse försäkringsskyddets omfattning, försäkringsvillkoren i övrigt och andra uppgifter som gör att gruppen kan bedöma kostnaderna för och förmånerna av försäkringen. Innan ett avtal om frivillig gruppersonförsäkring ingås skall försäkringsbolaget också på ett ändamålsenligt sätt ge gruppmedlemmarna information för bedömning av frågan om de bör ansluta sig till försäkringen.
Innebär ett gruppavtal om frivillig gruppersonförsäkring att gruppmedlemmarna kan bli anslutna genom att inte avböja försäkringen, skall försäkringsbolaget skriftligen meddela dem om detta förhållande och deras möjlighet att enligt 11 § säga upp försäkringen för omedelbart upphörande.
Utgör gruppersonförsäkringen en livförsäkring, en sjuk- eller olycksfallsförsäkring som utgör tillägg till en livförsäkring eller en sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring som avses i 2 kap. 3 b § första stycket klass 4 försäkringsrörelselagen (1982:713), gäller om information enligt första stycket även det som sägs i 10 kap. 9 §.
5 § När en försäkring har meddelats skall försäkringsbolaget snarast på ett ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked för de försäkrades kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen samt om viktiga begränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när försäkringen har ändrats eller förnyats, om de nya försäkringsvillkoren innebär en begränsning av försäkringsskyddet eller en väsentlig ändring av försäkringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet och avvikelsen inte är till nackdel för den som beskedet är riktat till, gäller uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas om nya försäkringsbesked eller ett annat meddelande i frågan på ett ändamålsenligt sätt har avsänts för de försäkrades kännedom senast fjorton dagar före försäkringsfallet eller om den som försäkringsbeskedet är riktat till har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre är giltig.
6 § Under försäkringstiden och i samband med att försäkringen förnyas skall försäkringsbolaget i skälig omfattning informera de försäkrade om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för
dem att känna till. Efter ett försäkringsfall gäller informationsskyldigheten också mot andra som har anspråk mot försäkringsbolaget. Det som sägs i 10 kap. 7 § andra och tredje styckena om information vid försäkringsfall och i 8 § om möjligheter till överprövning m.m. tillämpas också vid gruppersonförsäkring.
Utgör gruppersonförsäkringen en livförsäkring, en sjuk- eller olycksfallsförsäkring som utgör tillägg till en livförsäkring eller en sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring som avses i 2 kap. 3 b § första stycket klass 4 försäkringsrörelselagen (1982:713), gäller om information enligt första stycket även det som sägs i 10 kap. 9 §.
7 § Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt 4–6 §§, tillämpas 10 kap. 11–13 §§.
Tiden för försäkringsbolagets ansvar m.m.
8 § När ett gruppavtal om frivillig gruppersonförsäkring har ingåtts, räknas tiden för försäkringsbolagets ansvar från den tidpunkt som anges i gruppavtalet. Ansvaret omfattar alla gruppmedlemmar som då uppfyller anslutningskravet enligt avtalet och som har anslutit sig till försäkringen. Om en gruppmedlem ansluter sig senare, räknas ansvaret från och med dagen efter anslutningen. Detsamma gäller om gruppavtalet saknar föreskrift om ansvarets inträde.
Anslutning enligt första stycket anses ske när medlemmen gör anmälan hos försäkringsbolaget eller hos någon som tar emot anmälningar för dess räkning. Om medlemmen ansluter sig genom att inte avböja försäkringen, anses anslutning ske när tiden för avböjande går ut.
Om ingen annan tidpunkt har avtalats, räknas vid obligatorisk gruppersonförsäkring tiden för försäkringsbolagets ansvar mot medlemmarna från och med dagen efter den då gruppavtalet ingicks eller, om någon inträder i gruppen senare, från och med dagen efter inträdet.
Om ett försäkringsfall inträffar innan avtal träffats om utformningen av en gruppmedlems försäkringsskydd, bestäms ansvaret efter vad som är skäligt med hänsyn till medlemmens förhållanden och de villkor som gäller för gruppen i övrigt.
9 § När ansvaret inträder mot en gruppmedlem gäller det också mot den som ansluts som medförsäkrad till honom.
Förnyelse av försäkringen och uppsägning till försäkringstidens utgång
10 § Ett avtal om gruppersonförsäkring förnyas för en tid av ett år, om det inte har sagts upp för att upphöra vid försäkringstidens slut. I 5 och 6 §§ finns bestämmelser om information i samband med förnyelse.
Om försäkringsbolaget säger upp försäkringen till försäkringstidens utgång, skall det skriftligt meddela den som har ingått gruppavtalet och berörda gruppmedlemmar om uppsägningen. Uppsägningen får verkan en månad efter det att meddelandena avsändes. Om de försäkrade har rätt till fortsättningsförsäkring enligt 14 §, skall detta anges i meddelandet till
gruppmedlemmen. Saknas denna uppgift, får uppsägningen ingen verkan.
Första stycket första meningen gäller inte om annat framgår av avtalet eller av omständigheterna i övrigt.
En gruppmedlems rätt att säga upp eller avstå från försäkringen
11 § En försäkrad gruppmedlem har rätt att när som helst säga upp försäkringen att genast upphöra för egen och medförsäkrades del.
Vid obligatorisk försäkring kan en medlem i gruppen också undgå anslutning genom att hos gruppens företrädare förklara sig avstå från försäkringen.
Verkan av att en medlem lämnar gruppen
12 § Om en försäkrad gruppmedlem utträder ur gruppen av någon annan anledning än att han uppnår en viss ålder, upphör försäkringsbolagets ansvar mot honom och hans medförsäkrade tre månader efter utträdet (efterskydd). Om en make är medförsäkrad och äktenskapet upplöses, upphör ansvaret mot den medförsäkrade maken tre månader därefter. Detsamma gäller ansvaret mot en medförsäkrad sambo tre månader efter det att samboförhållandet har upphört.
Verkan av att gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida
13 § Om gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida, upphör försäkringen för samtliga försäkrade vid den tidpunkt som anges i uppsägningen, dock tidigast en månad efter det att uppsägningen togs emot av försäkringsbolaget. När försäkringsbolaget har tagit emot en uppsägning av frivillig gruppersonförsäkring, skall det genast sända ett meddelande om denna till de försäkrade gruppmedlemmarna. I meddelandet skall anges om de försäkrade har rätt till fortsättningsförsäkring enligt 14 §.
Rätten till fortsättningsförsäkring m.m. och till försäkringens värde
14 § Upphör försäkringsbolagets ansvar enligt 10 eller 13 §, har varje försäkrad rätt att utan hälsoprövning få ett likvärdigt skydd genom fortsättningsförsäkring, som tecknas hos försäkringsbolaget eller ett annat försäkringsbolag som bolaget anvisar. Ansökan om fortsättningsförsäkring skall göras inom tre månader från det att försäkringen upphörde.
Om efter uppsägning enligt 10 § första stycket eller 13 § ett nytt gruppavtal träffas om samma typ av försäkring för väsentligen samma grupp, har varje gruppmedlem som har skyddats av den uppsagda försäkringen rätt till försäkring på grund av det nya gruppavtalet enligt samma villkor som gäller för gruppen i övrigt.
När en försäkring upphör att gälla, skall försäkringsbolaget ställa försäkringens värde till försäkringstagarens förfogande enligt vad som anges i försäkringsvillkoren.
Undantag från rätten till efterskydd och fortsättningsförsäkring
15 § Bestämmelserna i 12 § om efterskydd i tre månader och 14 § om rätt till fortsättningsförsäkring gäller inte, i den utsträckning den försäkrade på annat sätt har fått eller uppenbarligen kan få skydd av samma slag som tidigare. Förbehåll kan göras om att bestämmelserna inte heller skall tillämpas när den försäkrade varit försäkrad under kortare tid än sex månader.
Om det behövs på grund av försäkringens art, får försäkringsbolaget göra förbehåll om att 12 eller 14 § inte heller annars skall tillämpas.
Försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringen eller säga upp den i förtid
16 § Försäkringsbolaget får inte göra förbehåll om att en försäkring skall kunna upphöra i förtid eller ändras under försäkringstiden i andra fall än som anges i denna lag.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
17 § Det som sägs i 11 kap. 10–12 §§ om konkurs m.m. tillämpas också vid gruppersonförsäkring.
Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
18 § Det som sägs i 12 kap. 1–4 och 6–12 §§ om begränsningar av försäkringsbolagets ansvar tillämpas också vid gruppersonförsäkring. Försäkringsbolaget får dock inte vid tillämpning av 12 kap. 1–3 §§ mot den försäkrade åberopa att någon annan än denne eller en medförsäkrad har eftersatt sin upplysningsplikt eller haft vetskap om detta.
Premien
19 § Den första premien skall betalas inom fjorton dagar från den dag då försäkringsbolaget avsände ett krav på premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala denna till försäkringsbolaget. Detta gäller dock inte om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien eller om försäkringen annars är giltig bara under förutsättning att premien betalas innan försäkringstiden börjar. I fall som avses i 4 § andra stycket får premiekravet verkan först fjorton dagar efter det att försäkringsbolaget har avsänt föreskrivet meddelande till gruppmedlemmen.
Premien för en senare premieperiod och första premien för en försäkring som har förnyats enligt 10 § skall betalas senast på periodens första dag. En premie som avser längre tid än en månad behöver dock inte betalas tidigare än en månad från den dag då försäkringsbolaget avsände ett krav på premien till den som enligt försäkringsavtalet skall betala denna till bolaget.
Det som sägs i 13 kap. 5–7 §§ tillämpas också vid gruppersonförsäkring.
20 § Betalas inte premien i rätt tid och är inte dröjsmålet av ringa betydelse, får försäkringsbolaget säga upp försäkringen eller begränsa sitt ansvar enligt vad som sägs i villkoren.
Ett meddelande om uppsägningen skall sändas till den som har ingått gruppavtalet med försäkringsbolaget, om denne har eller skulle ha förmedlat premiebetalningen på grund av avtalet, och till de försäkrade gruppmedlemmarna.
Uppsägningen får verkan fjorton dagar efter det att meddelandena avsändes, om inte premien betalas inom denna tid. Meddelandena skall innehålla uppgift om detta. Om försäkringen kan återupplivas enligt 22 §, skall också detta anges. Saknas någon av dessa uppgifter, får uppsägningen ingen verkan.
21 § Har premien för en frivillig gruppersonförsäkring inte kunnat betalas inom den frist som anges i 20 § tredje stycket därför att den försäkrade gruppmedlemmen blivit svårt sjuk eller berövats friheten eller inte fått ut pension eller lön från sin huvudsakliga anställning, eller därför att något liknande oväntat hinder inträffat för honom, får en uppsägning enligt 20 § verkan först en vecka efter det att hindret har fallit bort, dock senast tre månader efter fristens utgång.
Om vid frivillig gruppförsäkring ett dröjsmål med premien beror på försummelse av någon som på grund av gruppavtalet förmedlar premien, får uppsägningen verkan för den försäkrade gruppmedlemmen och hans medförsäkrade först en vecka efter det att medlemmen själv har fått kännedom om dröjsmålet, dock senast tre månader efter utgången av den frist som anges i 20 § tredje stycket.
Vid obligatorisk gruppersonförsäkring har varje försäkrad rätt till fortsättningsförsäkring enligt 14 och 15 §§, om ansvaret upphör enligt 20 §. Detsamma gäller medförsäkrad vid frivillig gruppförsäkring.
22 § Har en uppsägning enligt 20 § fått verkan och avser dröjsmålet inte första premien för försäkringen, återupplivas en frivillig försäkring till sin tidigare omfattning, om det utestående premiebelopp som belöper på den försäkrade betalas inom tre månader från utgången av den frist som anges i 20 § tredje stycket. Återupplivas försäkringen, ansvarar försäkringsbolaget från och med dagen efter den då premiebeloppet betalades. Återupplivning kan inte ske bara för medförsäkrade.
Det som sägs i första stycket gäller också för obligatorisk försäkring. En sådan försäkring kan dock återupplivas bara för hela gruppen.
Försäkringsbolaget får i försäkringsvillkoren göra förbehåll om att återupplivning inte kan ske om förbehållet behövs på grund av försäkringens art eller någon annan särskild omständighet.
Förfogande över försäkringen
23 § Det som sägs i 14 kap. om förfogande över försäkringen tillämpas också vid gruppersonförsäkring, om inte annat sägs i andra stycket.
Försäkringsbolaget kan i försäkringsvillkoren bestämma att den försäkrade inte får överlåta eller pantsätta sin rätt enligt försäkringen. Ett förfogande i strid med en sådan bestämmelse är utan verkan. Ett förbud mot överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord
eller i konkurs i vidare mån än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning.
Förhållandet till borgenärerna
24 § Det som sägs i 15 kap. om förhållandet till borgenärerna tillämpas också vid gruppersonförsäkring.
Regleringen av försäkringsfall
25 § Det som sägs i 16 kap. 1–5 §§ och 8–10 §§ om regleringen av försäkringsfall m.m. tillämpas också vid gruppersonförsäkring. Bestämmelserna i 16 kap. 7 § tillämpas om försäkringsbolaget vägrar försäkring i fall som avses i 14 § andra stycket.
Meddelanden till de försäkrade
26 § Om försäkringsbolaget enligt någon bestämmelse i detta kapitel eller i gruppavtalet skall tillställa en försäkrad eller en medförsäkrad en uppsägning eller ett annat meddelande, skall bolaget på ändamålsenligt sätt sända detta för deras kännedom. Ett meddelande som avser bestämda gruppmedlemmar skall sändas till dessa personligen.
20 kap. Kollektivavtalsgrundad personförsäkring
Tillämpningsområde
1 § Bestämmelserna om kollektivavtalsgrundad personförsäkring tillämpas på försäkringar som
1. tecknas av arbetsgivare för att ge försäkringsskydd åt anställda,
2. meddelas enligt ett i försäkringsvillkoren angivet kollektivavtal som har slutits mellan en arbetsgivarorganisation och en arbetstagarorganisation och
3. tecknas hos ett försäkringsbolag enligt vad som framgår av kollektivavtalet.
En kollektivavtalsgrundad personförsäkring kan omfatta även arbetsgivaren själv och andra som har anknytning till arbetsgivarens verksamhet. Närstående till anställda eller andra försäkrade kan också omfattas av försäkringen. Det som sägs om anställda i 3–6 §§ gäller också andra som omfattas av försäkringen.
Om försäkringsskyddet enligt ett kollektivavtal som avses i första stycket skall gälla också för anställda hos sådana arbetsgivare som inte har tecknat försäkring trots att de har varit skyldiga att göra det, skall utbetalad ersättning anses som ersättning från en kollektivavtalsgrundad försäkring.
Bestämmelserna tillämpas också om flera försäkringsbolag meddelar kollektivavtalsgrundad försäkring för olika anställda hos samma arbetsgivare. Varje försäkringsbolag har då de skyldigheter och rättigheter som bestämmelserna anger i förhållande till dem som bolaget meddelar försäkring för.
Om en försäkrad enligt kollektivavtalet får överenskomma med försäkringsbolaget om en särskild utformning av försäkringsskyddet, anses en sådan överenskommelse som en del av den kollektivavtalsgrundade försäkringen.
Försäkringstagare
2 § En arbetsgivare som ingår avtal om kollektivavtalsgrundad försäkring med försäkringsbolaget är försäkringstagare. Vid tillämpning av 14 och 15 kap. och i fråga om rätten till försäkringsersättning i övrigt anses dock varje försäkrad som försäkringstagare, om försäkringen gäller på hans liv eller hälsa.
Information
3 § När en överenskommelse som medför skyldighet för en arbetsgivare att teckna en kollektivavtalsgrundad försäkring har ingåtts, skall försäkringsbolaget och de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektivavtal som försäkringsvillkoren anger på lämpligt sätt informera de arbetsgivare och anställda som berörs av överenskommelsen. Informationen skall avse arbetsgivarens skyldighet att teckna försäkring, kostnaderna för försäkringen och förmånerna av den.
Utgör försäkringen en livförsäkring, en sjuk- eller olycksfallsförsäkring som utgör tillägg till en livförsäkring eller en sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring som avses i 2 kap. 3 b § första stycket klass 4 försäkringsrörelselagen (1982:713), gäller om information enligt första stycket även det som sägs i 10 kap. 9 §.
4 § När en försäkring har meddelats skall försäkringsbolaget snarast på ett ändamålsenligt sätt avsända försäkringsbesked för de anställdas kännedom. Beskeden skall innehålla upplysningar om de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen samt om viktiga begränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när försäkringen har ändrats eller förnyats, om de nya försäkringsvillkoren innebär en begränsning av försäkringsskyddet eller en väsentlig ändring av försäkringen.
Om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet och avvikelsen inte är till nackdel för den som beskedet är riktat till, gäller uppgiften i försäkringsbeskedet. Uppgiften kan dock inte åberopas om nya försäkringsbesked eller ett annat meddelande i frågan på ett ändamålsenligt sätt har avsänts för de anställdas kännedom senast fjorton dagar före försäkringsfallet eller om den som försäkringsbeskedet är riktat till har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre är giltig.
5 § Under försäkringstiden skall försäkringsbolaget och arbetsmarknadsparterna i skälig omfattning informera arbetsgivare, anställda och andra som omfattas av försäkringen om sådana förhållanden rörande denna som det är av betydelse för dem att känna till. Försäkringsbolaget har informationsskyldigheten med anledning av försäkringsfall, och skyldig-
heten gäller också mot andra som har anspråk mot bolaget. Det som sägs i 10 kap. 7 § andra och tredje styckena om information vid försäkringsfall och i 8 § om möjligheter till överprövning tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring.
Utgör försäkringen en livförsäkring, en sjuk- eller olycksfallsförsäkring som utgör tillägg till en livförsäkring eller en sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring som avses i 2 kap. 3 b § första stycket klass 4 försäkringsrörelselagen (1982:713), gäller om information enligt första stycket även det som sägs i 10 kap. 9 §.
6 § Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt 3–5 §§, tillämpas 10 kap. 11–13 §§. En anställd som omfattas av försäkringsskyddet skall då anses som en konsument som tecknat individuell försäkring.
Tiden för försäkringsbolagets ansvar
7 § När en arbetsgivare tecknar en försäkring som han enligt kollektivavtal är skyldig att teckna, räknas tiden för försäkringsbolagets ansvar från och med den dag då han blev bunden av kollektivavtalet eller den dag som anges i kollektivavtalet. I annat fall räknas tiden från och med dagen efter den då ansökan om försäkring avgavs till försäkringsbolaget, om inte annat har avtalats eller framgår av omständigheterna.
Om ett försäkringsfall inträffar innan avtal träffats om en särskild utformning av försäkringsskyddet, bestäms ansvaret efter vad som är skäligt med hänsyn till den försäkrades förhållanden och de villkor som gäller för övriga försäkrade.
Uppsägning av försäkringen
8 § Försäkringsvillkoren får innehålla att försäkringen inte kan upphöra på grund av uppsägning, så länge arbetsgivaren enligt kollektivavtal är skyldig att hålla försäkringen. Om ett sådant villkor inte gäller, tillämpas andra stycket.
En försäkring som gäller tills vidare kan sägas upp till utgången av månaden efter den då uppsägning sker. Om försäkringen gäller för viss tid, kan försäkringsbolaget säga upp den för upphörande i förtid bara om premien inte betalas i rätt tid och dröjsmålet inte är av ringa betydelse. Uppsägningstiden vid dröjsmål med premie för senare premieperiod än den första skall vara minst en månad, räknat från det att försäkringsbolaget avsände uppsägningen till arbetsgivaren.
Ändring av försäkringen
9 § Försäkringsbolaget får i försäkringsvillkoren förbehålla sig rätt att ändra försäkringen under försäkringstiden. En ändring till de försäkrades nackdel får dock göras bara med godkännande av de arbetsmarknadsparter som har slutit det kollektivavtal som försäkringen följer.
Försäkringsvillkor som har utformats genom en särskild överenskommelse mellan försäkringsbolaget och den anställde får inte ändras till den anställdes nackdel utan dennes samtycke.
Efterskydd m.m.
10 § En försäkrad som lämnar sin anställning har rätt till efterskydd, premiefri försäkring (fribrev) eller fortsättningsförsäkring enligt vad som föreskrivs i försäkringsvillkoren. Detsamma gäller när någon av någon annan anledning inte längre uppfyller kraven för att omfattas av försäkringen.
Fortsättningsförsäkring anses som kollektivavtalsgrundad försäkring. I stället för 7–9 §§ tillämpas dock 11 kap. 2–9 §§ och 13 kap. vid fortsättningsförsäkring.
Försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m.
11 § Det som sägs i 11 kap. 10–12 §§ om konkurs m.m. tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring. I fråga om uppsägningsrätt gäller det som sägs i 3 kap. 9–11 §§.
Begränsningar av försäkringsbolagets ansvar
12 § Det som sägs i 12 kap. 1–4 och 6–12 §§ om begränsningar av försäkringsbolagets ansvar tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring. Försäkringsbolaget får dock inte vid tillämpning av 12 kap. 1–3 §§ mot den försäkrade åberopa att någon annan än denne eller någon medförsäkrad har lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter till försäkringsbolaget eller haft vetskap om detta.
Förfogande över försäkringen
13 § Det som sägs i 14 kap. om förfogande över försäkringen tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring, om inte annat sägs i andra stycket.
Försäkringsbolaget kan i försäkringsvillkoren bestämma att den försäkrade inte får överlåta eller pantsätta sin rätt enligt försäkringen. Ett förfogande i strid mot en sådan bestämmelse är utan verkan. Ett förbud mot överlåtelse hindrar dock inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller i konkurs i vidare mån än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning.
Förhållandet till borgenärerna
14 § Det som sägs i 15 kap. om förhållandet till borgenärerna tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring.
Regleringen av försäkringsfall
15 § Det som sägs i 16 kap. 1–5 och 10 §§ om regleringen av försäkringsfall m.m. tillämpas också vid kollektivavtalsgrundad personförsäkring.
SJUNDE AVDELNINGEN
21 kap. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1 § Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005. Genom lagen upphävs lagen (1927:77) om försäkringsavtal, lagen (1927:78) ang. införande av lagen om försäkringsavtal och konsumentförsäkringslagen (1990:38).
För försäkringar som har meddelats före ikraftträdandet (äldre försäkringar) gäller äldre rätt, om inte annat sägs nedan.
När bestämmelser i denna lag tillämpas på äldre försäkringar enligt 21 kap. 2–10 §§, gäller också 1 kap. 5 och 6 §§. Om en äldre personförsäkring ingår som del i en skadeförsäkring, tillämpas 21 kap. 3–10 §§ bara i den utsträckning som framgår av 1 kap. 7 §.
2 § Bestämmelserna i 2–9, 17 och 18 kap. tillämpas på äldre skadeförsäkringar som har förnyats efter ikraftträdandet.
3 § Bestämmelserna i 10 kap. 5–8 §§, 9 § andra och tredje styckena samt 11–13 §§ tillämpas på äldre personförsäkringar. Detsamma gäller 10 kap. 10 § om villkoren har ändrats efter ikraftträdandet och information inte har lämnats enligt 6 §.
4 § Bestämmelserna i 11 kap. 3–13 §§ tillämpas på äldre personförsäkringar som har förnyats efter ikraftträdandet. Detsamma gäller 11 kap. 1 § andra stycket, såvitt gäller rätten till senare förnyelse.
5 § Bestämmelserna i 12 kap. tillämpas på äldre personförsäkringar om de har förnyats efter ikraftträdandet eller om tillämpning av äldre rätt skulle leda till ett resultat som är uppenbart oskäligt mot försäkringstagaren eller dennes rättsinnehavare.
6 § Bestämmelserna i 13 kap. tillämpas på äldre personförsäkringar när en premie enligt försäkringsavtalet skall betalas efter ikraftträdandet. Bestämmelserna i 13 kap. 4 § tillämpas dock bara om meddelande har begärts efter ikraftträdandet.
7 § Bestämmelserna i 14 kap. 1–11 §§ tillämpas på äldre personförsäkringar i fråga om förfoganden över försäkringen som sker efter ikraftträdandet. Detsamma gäller om en händelse som avses i 14 kap. 15 § inträffat under samma tid.
8 § Bestämmelserna i 15 kap. tillämpas på äldre personförsäkringar om ett beslut om utmätning, konkurs eller offentligt ackord meddelas efter ikraftträdandet. En äldre personförsäkring får dock inte utmätas med stöd
av 15 kap. 2 §, om den skulle ha undantagits från utmätning enligt 116 § första stycket lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
9 § Bestämmelserna i 16 kap. 1–4 och 10 §§ tillämpas på äldre personförsäkringar om försäkringsfallet inträffar efter ikraftträdandet.
Bestämmelserna i 16 kap. 5 § gäller även för en fordran som har tillkommit före ikraftträdandet och som inte vid denna tidpunkt är preskriberad enligt äldre rätt.
Bestämmelserna i 16 kap. 6–9 §§ tillämpas på äldre personförsäkringar om en uppsägning har avsänts efter ikraftträdandet eller om annars 11 kap 1 § är tillämplig.
10 § Bestämmelserna i 19 och 20 kap. tillämpas på sådana äldre gruppersonförsäkringar och äldre kollektivavtalsgrundade personförsäkringar som har förnyats efter lagens ikraftträdande.
2 Förslag till lag om säkerhetsrätt i försäkringsersättning
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Vid tillämpningen av 9 kap. lagen (2004:000) om försäkringsavtal gäller bestämmelserna i denna lag för en sådan säkerhetsrätt för borgenär som avses i 4 § 2–4, 6–8 §§ eller 11 §förmånsrättslagen (1970:979).
Avtalsvillkor som inskränker de rättigheter som följer av denna lag är ogiltiga mot sådana borgenärer som avses i 6 och 7 §§förmånsrättslagen.
2 § Om försäkringsersättningen för skada på egendom uppgår till högst en tiondel av värdet av den egendom i vilken en säkerhetsrätt gäller, har ägaren av den försäkrade egendomen rätt att framför borgenären själv få ersättningen av försäkringsbolaget. Är ersättningen större, får den utan borgenärens medgivande betalas ut till någon annan endast om skadan har avhjälpts eller säkerhet som länsstyrelsen har godkänt har ställts för att ersättningen skall betalas tillbaka för den händelse skadan inte avhjälps inom skälig tid.
Visar inte ägaren inom två månader efter det att ersättningen skulle ha betalats att han har rätt att få beloppet, eller har ett utbetalat belopp betalats tillbaka, skall bolaget deponera beloppet hos länsstyrelsen för utbetalning till den som har rätt till beloppet. Bolaget skall samtidigt lämna uppgift om en sådan borgenär vars namn och adress har anmälts hos bolaget och skriftligen underrätta borgenären om depositionen.
3 § Om ett ersättningsbelopp har deponerats hos länsstyrelsen, skall denna så snart det kan ske sätta ut sammanträde för förhandling om rättsägares anspråk och beloppets fördelning. Kallelse till sammanträdet skall genom länsstyrelsens försorg minst fjorton dagar i förväg sändas till den försäkrade egendomens ägare och till kända borgenärer med säkerhetsrätt i egendomen, med uppmaning att anmäla anspråk senast vid sammanträdet. Om det finns särskilda skäl, skall en kungörelse om sammanträdet minst fjorton dagar i förväg föras in i Post- och Inrikes Tidningar.
I övrigt skall i fråga om fördelning av ersättningsbeloppet gälla vad som föreskrivs om fördelning av köpeskilling vid exekutiv försäljning av egendomen.
4 § Om försäkringsbolaget är ansvarigt för en inträffad skada i förhållande till en borgenär med säkerhetsrätt i egendomen, men inte mot egendomens ägare, inträder bolaget i borgenärens rätt i den mån försäkringsbolaget har betalat borgenärens fordran. Är fordringen intecknad, skall på ansökan av länsstyrelsen pantbrev eller företagsinteckningsbrev för det betalade beloppet utfärdas med företrädesrätt näst efter ett intecknat belopp, på vilket betalning inte utfallit, och överlämnas till bolaget som säkerhet för dess fordran.
5 § Om det vid fördelningen av medel utfaller betalning på beloppet av ett pantbrev eller ett företagsinteckningsbrev, skall länsstyrelsen anmäla detta till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsregistrets
inskrivningsdel och företagsinteckningsregistret. Anmälan skall göras genast efter det att fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft. En kopia av fördelningslängden skall fogas till anmälan.
Ansökan enligt 4 § skall göras i sammanhang med anmälan som avses i första stycket i denna paragraf.
6 § Även om beloppet av en skada som avses i 2 § har fastställts vid förhandling mellan försäkringstagaren och försäkringsbolaget, får en borgenär med säkerhetsrätt i egendomen hos bolaget begära att beloppet skall, vad gäller hans rätt, fastställas på det sätt som anges i försäkringsavtalet. En sådan begäran skall framställas inom en månad efter det att skadan inträffade eller, om borgenärens namn och adress anmälts hos bolaget, inom fjorton dagar efter det att borgenären underättats om beloppets fastställande.
Framställs begäran enligt första stycket av flera borgenärer, skall de gemensamt utse ett ombud att föra talan i saken. Om de inte kommer överens, skall ombudet utses av länsstyrelsen.
7 § Behörig länsstyrelse enligt denna lag är länsstyrelsen i det län där säkerhetsrätten är registrerad eller, när det inte har skett, det län där egendomen fanns vid försäkringsfallet. Om egendomen fanns utomlands, är länsstyrelsen i Stockholms län behörig.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005, då lagen (1927:79) om rätt för borgenär till betalning ur ersättning på grund av brandförsäkringsavtal skall upphöra att gälla.
2. Den nya lagen tillämpas på försäkringar som har meddelats eller förnyats efter ikraftträdandet. På försäkringar som har meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
3 Förslag till lag om tillämpning av bestämmelser i lagen (2004:000) om försäkringsavtal på grupplivförsäkringar som meddelas av staten
Härigenom föreskrivs följande.
Bestämmelserna i 12 kap. 1–4 och 6–12 §§, 14 och 15 kap., 16 kap.1–5 och 10 §§ samt 20 kap.4, 10, 12 och 13 §§ lagen (2004:000) om försäkringsavtal gäller för grupplivförsäkringar som meddelas av staten. Vid tillämpning av 14 och 15 kap. och i fråga om rätten till försäkringsersättning i övrigt anses varje försäkrad som försäkringstagare, om försäkringen gäller på hans liv.
Försäkringsvillkor, som i jämförelse med de i första stycket angivna bestämmelserna är till nackdel för den försäkrade eller hans rättsinnehavare, är tillåtna om villkoren har godkänts av en central arbetstagarorganisation.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005. I fråga om försäkringsfall som har inträffat före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas.
4 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken
Härigenom föreskrivs att 10 kap.3 och 5 §§äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
3 §
Rättigheter som inte kan överlåtas eller som i annat fall är av personlig art skall inte ingå i bodelning om det skulle strida mot vad som gäller för rättigheten. Dessutom skall pensionsrättigheter, även om de inte är av sådant slag som avses i första meningen, undantas från bodelning enligt vad som sägs i andra och tredje styckena.
Vid bodelning med anledning av en makes död skall en rätt till pension som den efterlevande maken har på grund av pensionssparavtal enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande inte ingå i bodelningen. Detsamma gäller en rätt till pension som den efterlevande maken har på grund av en försäkring, om det belopp som skall betalas ut skall beskattas som inkomst. Om pensionssparkontot eller försäkringen ägdes av den avlidna maken, tillämpas i stället bestämmelserna i lagen om individuellt pensionssparande eller lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Vid bodelning med anledning av en makes död skall en rätt till pension som den efterlevande maken har på grund av pensionssparavtal enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande inte ingå i bodelningen. Detsamma gäller en rätt till pension som den efterlevande maken har på grund av en försäkring, om det belopp som skall betalas ut skall beskattas som inkomst. Om pensionssparkontot eller försäkringen ägdes av den avlidna maken, tillämpas i stället bestämmelserna i lagen om individuellt pensionssparande eller lagen (2004:000) om försäkringsavtal.
Vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad skall en rätt till pension som någon av makarna har på grund av pensionssparavtal enligt lagen om individuellt pensionssparande helt eller delvis undantas från bodelningen, om det med hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt skulle vara oskäligt att hela pensionsrätten ingick. Detsamma gäller rätt till pension på grund av en försäkring, om det belopp som skall betalas ut skall beskattas som inkomst och försäkringen gäller rätt till
1. ålderspension eller sjukpension, eller
2. efterlevandepension om det finns en rätt till utbetalning av pensionen vid bodelningen.
5 §
Om försäkring eller försäkringsbelopp som vid försäkringstagarens död tillfaller en förmånstagare finns bestämmelser i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Om försäkring eller försäkringsbelopp som vid försäkringstagarens död tillfaller en förmånstagare finns bestämmelser i lagen (2004:000) om försäkringsavtal.
Om förmånstagares rätt enligt pensionssparavtal finns bestämmelser i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.
5 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 6 § utsökningsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap.
6 §
Medel, som för särskilt angivet ändamål har anvisats gäldenären av staten, kommun eller annan menighet eller av samfund, stiftelse eller inrättning med allmännyttigt syfte eller har samlats in bland allmänheten, får ej utmätas, om det strider mot det angivna ändamålet.
Sedan medlen har betalats ut, gäller förbudet mot utmätning så länge de hålls avskilda.
Det som sägs i första och andra styckena gäller också medel för begravning som tillfaller ett dödsbo på grund av en försäkring eller en utfästelse av en arbetsgivare, i den mån beloppet inte överstiger det för dödsåret gällande prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.
6 Förslag till lag om ändring i lagen (1930:106) om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda
Härigenom föreskrivs att lagen (1930:106) om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Vad i lagen om testamente är stadgat med avseende å förordnande genom testmente till den, som ej är född eller avlad vid testators död, skall äga motsvarande tillämpning å förordnande genom annan rättshandling till förmån för den, som ej är född eller avlad vid tiden för förordnandet.
Det som sägs i 9 kap. 2 § ärvdabalken om förordnande genom testamente till den som inte är född eller avlad vid testators död gäller också för förordnande genom en annan rättshandling till förmån för den som inte är född eller avlad vid tiden för förordnandet. Om förmånstagarförordnanden gäller dock särskilda bestämmelser i lagen (2004:000) om försäkringsavtal.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.
7 Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt
Härigenom föreskrivs att 12, 32, 37, 49 och 59 §§ lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §
Har någon i enlighet med lagen (1927:77) om försäkringsavtal insatts såsom förmånstagare och erhåller han vid försäkringstagarens död förfoganderätten över försäkringen eller, utan att sådan rätt förvärvas, utbetalning på grund av försäkringen, skall vad förmånstagaren sålunda bekommer vid beräknande av arvsskatt anses såsom arvfallen egendom. Vad nu sagts skall gälla jämväl vad som tillfaller någon enligt bestämmelserna i 104 § andra stycket nämnda lag. Hälften av vad som tillfaller försäkringstagarens make i egenskap av förmånstagare är fritt från skatt.
Om en förmånstagare enligt lagen (2004:000) om försäkringsavtal vid försäkringstagarens död får förfoganderätten över försäkringen eller, utan att någon sådan rätt förvärvas, utbetalning på grund av försäkringen, skall vad förmånstagaren sålunda bekommer vid beräknande av arvsskatt anses som arvfallen egendom. Vad som nu sagts gäller också vad som tillfaller någon enligt 14 kap. 7 § första stycket lagen om försäkringsavtal. Hälften av vad som tillfaller försäkringstagarens make i egenskap av förmånstagare är fritt från skatt.
Vidare skall
a) där livförsäkring, som är kapitalförsäkring men ej livränteförsäkring, tagits å försäkringstagarens eller hans makes liv samt den rätt, som på grund av försäkringsavtalet tillkommit endera av dem, jämlikt 116 § första stycket lagen om försäkringsavtal icke kunnat tagas i mät för någonderas gäld, eller
Vidare skall
a) där en livförsäkring, som är kapitalförsäkring men ej livränteförsäkring, gäller på försäkringstagarens eller hans makes liv samt den rätt, som på grund av försäkringsavtalet någon av dem har, enligt lagen (2004:000) om försäkringsavtal inte kunnat tagas i mät för någonderas skuld, eller
b) där försäkring tagits för olycksfall eller sjukdom, vid skattens beräknande från värdet av vad som tillfallit någon i egenskap av förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp som motsvarar sex gånger prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för det år under vilket skattskyldigheten inträdde. Har på grund av förordnande av samma person förmånstagaren tidigare
b) där en försäkring tagits för olycksfall eller sjukdom, vid skattens beräknande från värdet av vad som tillfallit någon i egenskap av förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp som motsvarar sex gånger prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för det år under vilket skattskyldigheten inträdde. Har på grund av ett förordnande av samma person förmånstagaren
erhållit sådant förvärv, som jämlikt 37 § 2 mom. är i beskattningshänseende likställt med gåva, får likväl från värdet av vad som inom loppet av tio år tillfallit förmånstagaren ej avräknas mer än ett belopp som motsvarar sex gånger prisbasbeloppet enligt lagen om allmän försäkring för det år under vilket skattskyldighet inträdde för det senaste förvärvet.
tidigare fått ett sådant förvärv, som enligt 37 § 2 mom. är i beskattningshänseende likställt med en gåva, får likväl från värdet av vad som inom loppet av tio år tillfallit förmånstagaren ej avräknas mer än ett belopp som motsvarar sex gånger prisbasbeloppet enligt lagen om allmän försäkring för det år under vilket skattskyldighet inträdde för det senaste förvärvet.
Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt på en gång tillfaller någon såsom förmånstagare skall denne anses erhålla på grund av en och samma försäkring, och skall så anses som om försäkringen tagits vid tiden för den första insättningen och på villkor att premiebetalning skolat ske i den ordning, vari insättningarna i anstalten skett eller enligt avtal mellan anstalten och försäkringstagaren skolat äga rum.
Skattskyldighet enligt första stycket föreligger inte för rätt till pension som utgår på grund av pensionsförsäkring. Skattskyldighet föreligger inte heller för rätt till livränta som utgår på grund av annan försäkring än pensionsförsäkring i den mån vad som på grund av förordnande av samma person tillfallit den berättigade inte överstiger 2 500 kronor per år.
Angående vad som förstås med kapitalförsäkring och pensionsförsäkring stadgas i 58 kap. 2 § inkomstskattelagen (1999:1229).
Vad i första och andra styckena här ovan sägs skall, även om förmånstagarförordnande i enlighet med lagen om försäkringsavtal icke föreligger, äga tillämpning jämväl i fråga om vad som tillfallit någon på grund av statens grupplivförsäkring eller jämförbar av kommunal eller enskild arbetsgivare avtalad grupplivförsäkring eller på grund av sådan förmån från kommun, som motsvarar statens grupplivförsäkring, även om förmånen inte utgår på grund av försäkring.
Det som sägs i första och andra styckena gäller också i fråga om vad som tillfallit någon på grund av en sådan förmån från en kommun.
Vad som vid en försäkringstagares död tillfaller någon på grund av förordnande som avser utländsk försäkring skall vid beräknande av arvsskatt behandlas som om det hade tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. Har försäkringen tagits för olycksfall eller sjukdom eller är fråga om en sådan försäkring som – om den inte hade varit utländsk –
Vad som vid en försäkringstagares död tillfaller någon på grund av ett förordnande som avser en utländsk försäkring skall vid beräknande av arvsskatt behandlas som om det hade tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom ett testamente. För en kapitalförsäkring som ej är livränteförsäkring och som gäller på försäkringstagarens eller hans makes liv och för
skulle ha uppfyllt de förutsättningar som anges i andra stycket a), tillämpas bestämmelserna i det stycket. För rätt till pension på grund av en utländsk försäkring som skall behandlas som pensionsförsäkring vid inkomsttaxeringen föreligger inte skattskyldighet. Vid övriga förvärv av livränta på grund av utländsk försäkring tillämpas bestämmelserna i fjärde stycket andra meningen.
en försäkring som tagits för olycksfall eller sjukdom tillämpas bestämmelserna i andra stycket. För rätt till pension på grund av en utländsk försäkring som skall behandlas som pensionsförsäkring vid inkomsttaxeringen föreligger inte skattskyldighet. Vid övriga förvärv av livränta på grund av en utländsk försäkring tillämpas bestämmelserna i fjärde stycket andra meningen.
Med utländsk försäkring förstås en försäkring som har meddelats i en utomlands bedriven försäkringsrörelse.
Skattskyldighet föreligger inte för rätt till pension på grund av pensionssparavtal enligt 1 kap. 2 § lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande. När behållning på pensionssparkonto skall tas upp som en tillgång i dödsboet och avskattning skall ske enligt 58 kap. 33 § inkomstskattelagen skall behållningen tas upp till halva värdet.
32 §
Har efter det beslut meddelats om fastställande av skatt
a) kännedom erhållits om förut icke känt testamente;
b) testamente, förordnande enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal om insättande av förmånstagare eller motsvarande förordnande som avser utländsk försäkring, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;
b) ett testamente, ett förmånstagarförordnande enligt lagen (2004:000) om försäkringsavtal eller ett motsvarande förordnande som avser en utländsk försäkring, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;
c) genom lagakraftvunnen dom eljest blivit bestämt angående delningen av egendom i dödsbo, där skatten fastställts med ledning av handling, som avses i 15 § 1, 1 a och 2 mom., 15 a § eller 16 §;
d) omständighet inträffat som föranleder tilläggsbouppteckning;
e) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde föreliggande omständighet, som föranleder, att i deklaration uppgiven behållning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklarationen angivits;
f) kunskap vunnits om förhållande, som föranleder tillämpning av
19 §;
g) klarhet vunnits om hur arvet slutligen skall fördelas i sådana fall som avses i 18 §;
h) kunskap vunnits om att sådan delning som avses i 15 § 1 a mom. har skett;
och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, för någon lott skatt skolat gäldas utöver vad för lotten beräknats, skall efterbeskattning ske med sålunda felande belopp.
37 §
1 mom. Gåvoskatt utgår vid köp, byte, lega eller annat sådant avtal, om av missförhållandet mellan de å ömse sidor utfästa villkor är uppenbart, att avtalet delvis har egenskap av gåva.
2 mom. Skatt såsom för gåva utgår för vad som i enlighet med lagen om försäkringsavtal i annat fall än i 12 § avses tillfaller någon i egenskap av förmånstagare.
2 mom. Skatt såsom för gåva utgår för vad som i enlighet med lagen (2004:000) om försäkringsavtal i annat fall än i 12 § avses tillfaller någon i egenskap av förmånstagare.
Vid denna beskattning skall bestämmelserna i 12 § andra–femte styckena tillämpas.
Som gåva beskattas även vad som i annat fall än i 12 § sjunde stycket avses tillfaller någon på grund av förordnande som avser utländsk försäkring. Därvid skall bestämmelserna i nämnda stycke tillämpas.
49 §
Där någon i enlighet med lagen (1927:77) om försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare, åligger det försäkringsgivaren att angående händelse, som enligt denna lag medför skattskyldighets inträde, lämna kontrolluppgift till den skattemyndighet, vilken har att ta upp fråga om beskattning av försäkringsbeloppet och därvid även uppge övriga förhållanden av betydelse för skattens bestämmande. Närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Där någon i enlighet med lagen (2004:000) om försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare, åligger det försäkringsgivaren att angående händelse, som enligt denna lag medför skattskyldighets inträde, lämna kontrolluppgift till den skattemyndighet, vilken har att ta upp fråga om beskattning av försäkringsbeloppet och därvid även uppge övriga förhållanden av betydelse för skattens bestämmande. Närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Uppgiftsskyldighet föreligger dock icke, därest försäkringsbeloppet eller, i fråga om belopp som utfaller periodiskt, det sammanlagda årsbeloppet ej överstiger 13 000 kronor. Där fråga är om flera försäkringar, skall vad nu sagts hava avseende å försäkringarnas sammanlagda belopp.
Uppgift enligt första stycket skall för varje kalenderår lämnas senast den 31 januari följande år. Har skattskyldighet inträtt till följd av dödsfall, skall dock uppgift lämnas inom en månad efter det försäkringsgivaren erhöll vetskap om dödsfallet.
Vad i första och andra styckena sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall, som avses i 12 § sjätte stycket.
59 §
Har efter det beslut meddelats om fastställande av skatt
a) kännedom erhållits om förut icke känt testamente;
b) testamente, förordnande enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal om insättande av förmånstagare eller motsvarande för-
b) testamente, förordnande enligt lagen (2004:000) om försäkringsavtal om insättande av förmånstagare eller motsvarande för-
ordnande som avser utländsk försäkring, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;
ordnande som avser utländsk försäkring, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;
c) genom lagakraftvunnen dom eljest blivit bestämt angående delningen av egendom i dödsbo, där skatten fastställts med ledning av handling, som avses i 15 § 1, 1 a och 2 mom, 15 a § eller 16 §;
d) omständighet inträffat som föranleder tilläggsbouppteckning;
e) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde föreliggande omständighet, som föranleder att i deklaration uppgiven behållning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklarationen angivits;
f) klarhet vunnits om hur arvet slutligen skall fördelas i sådana fall som avses i 18 §;
g) genom sådan delning, som enligt 32 § h) föranlett efterbeskattning, fördelningen av kvarlåtenskapen kommit att avvika från den som legat till grund för skattens fastställande;
och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, någon skattskyldig haft att gälda mindre skatt än vad beräknats, skall honom påförd skatt nedsättas med sålunda för högt beräknat belopp.
Ansökan om återvinning av skatt efter vad nu sagts görs skriftligen och tas upp av den skattemyndighet som meddelat beslut i skatteärendet.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.
2. Har skattskyldighet inträtt före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser tillämpas.
3. I fråga om förmånstagarförordnanden som har gjorts enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal gäller äldre bestämmelser.
8 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt
1. konkurrenslagen (1993:20), 2. lagen (1994:1845) om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler,
Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt
1. konkurrenslagen (1993:20), 2. lagen (1994:1845) om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler,
3. marknadsföringslagen (1995:450),
3. marknadsföringslagen (1995:450),
4. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,
4. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,
5. lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare,
5. lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare,
6. produktsäkerhetslagen (1988:1604),
6. produktsäkerhetslagen (1988:1604),
7. lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling,
7. lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling,
8. lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer.
8. lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer,
9. lagen (2004:000) om försäkringsavtal.
Bestämmelserna i 14, 15 och 16–22 §§ tillämpas inte i mål och ärenden enligt konkurrenslagen, lagen om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler eller marknadsföringslagen. I mål enligt marknadsföringslagen tillämpas inte heller 13 a §. I stället gäller vad som föreskrivs i dessa lagar.
Bestämmelserna i 14, 15 och 16–22 §§ tillämpas inte i mål och ärenden enligt konkurrenslagen, lagen om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler, marknadsföringslagen eller lagen om försäkringsavtal. I mål enligt marknadsföringslagen eller lagen om försäkringsavtal tillämpas inte heller 13 a §. I stället gäller vad som föreskrivs i dessa lagar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.
9 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar
Härigenom föreskrivs att 82 § lagen (1972:262) om understödsföreningar skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
82 §
Fordran som på grund av moderskapsförsäkring innestår hos understödsförening får ej utmätas.
Om utmätningsfrihet för kapitalförsäkring, sjukhjälp och pension finns bestämmelser i lagen (1927:77) om försäkringsavtal och i 5 kap. utsökningsbalken.
Om utmätningsfrihet för kapitalförsäkringar, sjukhjälp och pension finns bestämmelser i lagen (2004:000) om försäkringsavtal och i 5 kap. utsökningsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.
10 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1199) om ersättning från den internationella oljeskadefonden
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1973:1199) om ersättning från den internationella oljeskadefonden skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Ett belopp som 1992 års internationella oljeskadefond har betalat i ersättning enligt artikel 4 får fonden kräva åter av en person som anges i 10 kap. 4 § andra stycket a, b eller e–g sjölagen (1994:1009) endast under de förutsättningar som anges i nämnda lagrum. I övrigt får fonden återkräva ett sålunda utbetalat belopp av någon annan än fartygsägaren eller dennes garant endast i den utsträckning som följer av 25 § första stycket lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Ett belopp som 1992 års internationella oljeskadefond har betalat i ersättning enligt artikel 4 får fonden kräva åter av en person som anges i 10 kap. 4 § andra stycket a, b eller e–g sjölagen (1994:1009) endast under de förutsättningar som anges i nämnda lagrum. I övrigt får fonden återkräva ett sålunda utbetalat belopp av någon annan än fartygsägaren eller dennes garant endast i den utsträckning som följer av 7 kap. 9 § lagen (2004:000) om försäkringsavtal.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.
11 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)
Härigenom föreskrivs att 17 och 28 §§trafikskadelagen (1975:1410) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 §
Skadelidandes rätt till trafikskadeersättning får, utöver vad som anges i denna lag, inskränkas endast på grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen och som enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal eller konsumentförsäkringslagen (1980:38) kan medföra begränsning av försäkringsgivarens skyldighet att utge försäkringsbelopp.
Skadelidandes rätt till trafikskadeersättning får, utöver vad som anges i denna lag, inskränkas endast på grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen och som enligt lagen (2004:000) om försäkringsavtal kan medföra begränsning av försäkringsgivarens skyldighet att utge försäkringsbelopp.
28 §
Om en skadelidande som är bosatt här i landet har anmält ett sådant försäkringsfall som avses i 27 § andra stycket till en försäkringsgivare i ett annat EES-land eller till en skaderegleringsrepresentant som denne har i Sverige utan att få ett motiverat besked om ersättning, svarar de försäkringsgivare som avses i 16 § solidariskt för ersättningen när det har gått tre månader sedan anmälan gjordes. Samma ersättningsansvar gäller om den utländske försäkringsgivaren inte har någon skaderegleringsrepresentant här i landet. Vad som sägs i detta stycke gäller inte om den skadelidande har vidtagit rättsliga åtgärder mot den utländske försäkringsgivaren.
Om fordonet är försäkringspliktigt men saknar trafikförsäkring, har de försäkringsgivare som avses i 16 § samma ersättningsansvar för skadan som anges i första stycket. Om fordonets identitet inte kan fastställas, svarar dessa försäkringsgivare solidariskt för den ersättning som skulle ha utgått från försäkringen. Vad som sägs i detta stycke gäller även om fordonet inte är normalt hemmahörande i ett EES-land men försäkringsfallet har inträffat i ett EES-land.
Skaderegleringen skall påbörjas senast två månader efter det att ärendet anmäldes till de försäkringsgivare som avses i 16 §. Skaderegleringen skall avbrytas, om försäkringsgivaren eller skaderegleringsrepresentanten lämnar ett motiverat besked om ersättning. Vad som sägs om skadereglering i 37 § första stycket och 38 § konsumentförsäkringslagen (1980:38)
Skaderegleringen skall påbörjas senast två månader efter det att ärendet anmäldes till de försäkringsgivare som avses i 16 §. Skaderegleringen skall avbrytas, om försäkringsgivaren eller skaderegleringsrepresentanten lämnar ett motiverat besked om ersättning. Vad som sägs om skadereglering i 7 kap. 1 § lagen (2004:000) om försäkringsavtal skall tillämpas
skall tillämpas också på skadereglering enligt denna paragraf.
också på skadereglering enligt denna paragraf.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om skaderegleringen och föreskrifter om underrättelseskyldighet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.
12 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:1097) om Svenska skeppshypotekskassan
Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (1980:1097) om Svenska skeppshypotekskassan skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16 §
Styrelsen skall tillse att försäkringsgivaren gentemot kassan förbundit sig att iaktta att försäkringen inte ändras eller upphör utan kassans vetskap och att kassan får det rådrum som behövs för att säkerställa sig före försäkringens upphörande.
I övrigt skall för försäkring som avses i 14 § gälla sådana bestämmelser som föreskrivs i lagen (1927:77) om försäkringsavtal med den jämkning som styrelsen finner påkallad av omständigheterna.
I övrigt skall för en försäkring som avses i 14 § gälla sådana bestämmelser som föreskrivs i lagen (2004:000) om försäkringsavtal med den jämkning som styrelsen finner påkallad av omständigheterna.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.
13 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 9 § konkurslagen (1987:672) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
9 §
Överföring av medel till pensionsstiftelse, som har skett senare än sex månader före fristdagen och som har medfört att stiftelsen fått överskott på kapitalet, går åter till belopp motsvarande överskottet. Har överföringen skett dessförinnan men senare än ett år eller, när åtgärden väsentligen har gynnat gäldenären eller närstående till honom, tre år före fristdagen, går den åter i motsvarande mån, om det inte visas att gäldenären efter överföringen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.
Överföring till pensionsstiftelse i annat fall än som sägs i första stycket går åter, om överföringen har skett senare än tre månader före fristdagen. Har överföringen väsentligen gynnat gäldenären eller närstående till honom, går den också åter, om åtgärden har skett dessförinnan men senare än två år före fristdagen och det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.
Överföring av medel till personalstiftelse går åter, om överföringen har skett senare än sex månader före fristdagen. Har överföringen skett dessförinnan men senare än ett år eller, när åtgärden väsentligen har gynnat gäldenären eller närstående till honom, tre år före fristdagen, går den åter, om det inte visas att gäldenären efter överföringen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.
Om rätt att i särskilda fall återkräva försäkringspremier m.m. finns det föreskrifter i 117 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Om rätt att i särskilda fall återkräva försäkringspremier m.m. finns det bestämmelser i 15 kap. 8 § lagen (2004:000) om försäkringsavtal.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.
14 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1989:508) om försäkringsmäklare skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §
Försäkringsmäklaren skall se till att uppdragsgivaren får den information som en försäkringsgivare enligt 5 § och 6 § första stycket konsumentförsäkringslagen (1980:38) är skyldig att lämna i samband med att en försäkring tecknas.
Försäkringsmäklaren skall se till att uppdragsgivaren får den information som en försäkringsgivare enligt lagen (2004:000) är skyldig att lämna i samband med att en försäkring tecknas.
En försäkringsmäklare som får i uppdrag att inhämta upplysningar om eller förmedla livförsäkringsavtal som erbjuds av utländska försäkringsgivare, som inte har koncession att driva försäkringsrörelse i Sverige, skall till uppdragsgivaren överlämna en handling i vilken uppdraget anges. Uppdragsgivaren skall skriva under handlingen. Handlingen skall överensstämma med formulär som fastställs av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.
2. Äldre bestämmelser tillämpas på en försäkring som har meddelats före ikraftträdandet.
15 Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601)
Härigenom föreskrivs att 3 § prisinformationslagen (1991:601) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
Särskilda föreskrifter om information till konsumenter finns i konsumentkreditlagen (1992:830), konsumentförsäkringslagen (1980:38), lagen (1996:1006) om valutaväxling och betalningsöverföring, lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och lagen (2000:274) om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal.
Särskilda föreskrifter om information till konsumenter finns i konsumentkreditlagen (1992:830), lagen (1996:1006) om valutaväxling och betalningsöverföring, lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, lagen (2000:274) om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal och lagen (2004:000) om försäkringsavtal.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.
16 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 10 § lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
10 §
Vid tolkning av bestämmelserna om förmånstagares rätt enligt ett pensionssparavtal skall bestämmelserna i 105 § andra–fjärde styckena lagen (1927:77) om försäkringsavtal tillämpas. Med försäkringstagare skall då i stället avses pensionssparare.
Vid tolkning av bestämmelserna om förmånstagares rätt enligt ett pensionssparavtal skall bestämmelserna i 14 kap. 6 § lagen (2004:000) om försäkringsavtal, utom vad avser arvingar, tillämpas. Med försäkringstagare skall då i stället avses pensionssparare.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.
17 Förslag till lag om ändring i patientskadelagen (1996:799)
Härigenom föreskrivs att 4 § patientskadelagen (1996:799) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
Rätten till patientskadeersättning får inskränkas endast på grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen och som enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal kan medföra begränsning av försäkringsgivarens skyldighet att utge försäkringsbelopp.
Rätten till patientskadeersättning får inskränkas endast på grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen och som enligt lagen (2004:000) om försäkringsavtal kan medföra begränsning av försäkringsgivarens skyldighet att utge försäkringsbelopp.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.
18 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 11 § lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
11 §
Om någon inom den krets som avses i 1 § första stycket 3 har begått ett brott som anges i 100 a § lagen (1927:77) om försäkringsavtal mot pensionsspararen eller mot någon annan inom samma krets eller har medverkat till ett sådant brott på det sätt som sägs i 100 a § lagen om försäkringsavtal, skall det som där föreskrivs om förlust av rätt till försäkringsersättning gälla rätt till premiepension till efterlevande enligt 1 §.
Detsamma gäller om den som skulle ha haft rätt till premiepension till efterlevande enligt 7 § har begått ett brott som anges i 100 a § lagen om försäkringsavtal mot pensionsspararen eller har medverkat till ett sådant brott på det sätt som sägs där.
Om någon inom den krets som avses i 1 § första stycket 3 har begått ett brott som avses i 14 kap. 15 § lagen (2004:000) om försäkringsavtal mot pensionsspararen eller mot någon annan inom samma krets eller har medverkat till ett sådant brott på det sätt som avses i 14 kap. 15 § lagen om försäkringsavtal, skall det som där föreskrivs om förlust av rätt till försäkringsersättning gälla rätt till premiepension till efterlevande enligt 1 §.
Detsamma gäller om den som skulle ha haft rätt till premiepension till efterlevande enligt 7 § har begått ett brott som avses i 14 kap. 15 § lagen om försäkringsavtal mot pensionsspararen eller har medverkat till ett sådant brott på det sätt som sägs där.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.
19 Förslag till lag om ändring i lag (1999:890) om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara m.m.
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 3 § lagen (1999:890) om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
3 §
Lagen (1927:77) om försäkringsavtal gäller inte i fråga om försäkring enligt 1 §.
Lagen (2004:000) om försäkringsavtal gäller inte i fråga om försäkring enligt 1 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.
20 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)
Härigenom föreskrivs att 58 kap. 18 § inkomstskattelagen (1999:1229) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
58 kap.
18 §
En pensionsförsäkring får återköpas trots bestämmelserna i detta kapitel, om det tekniska återköpsvärdet uppgår till högst 30 procent av prisbasbeloppet. Återköp får också ske om
1. det tekniska återköpsvärdet uppgår till högst ett prisbasbelopp,
2. försäkringen inte är förenad med ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande, och
3. premier för försäkringen inte har betalats under de senaste tio åren. Om det i andra fall finns synnerliga skäl för återköp och sådant får ske enligt försäkringsavtalet och försäkringstekniska riktlinjer, får återköp medges av skattemyndigheten.
Bestämmelserna i detta kapitel hindrar inte återbetalning enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbalken av försäkringstagarens tillgodohavande. De hindrar inte heller en överföring av hela pensionsförsäkringens värde direkt till en annan pensionsförsäkring än som avses i 5 § om försäkringstagaren tecknar den i samband med överföringen hos samma eller annan försäkringsgivare med samma person som försäkrad. Överföringen skall i så fall inte anses som pension enligt 10 kap. 5 § första stycket 5 och inte heller som en betalning av premier för pensionsförsäkring.
Bestämmelserna i detta kapitel hindrar inte återbetalning enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbalken eller 15 kap. 8 § lagen (2004:000) om försäkringsavtal av försäkringstagarens tillgodohavande. De hindrar inte heller en överföring av hela pensionsförsäkringens värde direkt till en annan pensionsförsäkring än som avses i 5 § om försäkringstagaren tecknar den i samband med överföringen hos samma eller annan försäkringsgivare med samma person som försäkrad. Överföringen skall i så fall inte anses som pension enligt 10 kap. 5 § första stycket 5 och inte heller som en betalning av premier för pensionsförsäkring.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.
2. De nya bestämmelserna gäller även för försäkringar som har tecknats före år 1976.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2003-12-19
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Magnusson, justitierådet Torgny Håstad och regeringsrådet Bengt-Åke Nilsson.
Enligt en lagrådsremiss den 22 maj 2003 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om försäkringsavtal,
2. lag om säkerhetsrätt i försäkringsersättning,
3. lag om tillämpning av bestämmelser i lagen (2003:000) om försäk-
ringsavtal på grupplivförsäkringar som meddelas av staten,
4. lag om ändring i äktenskapsbalken,
5. lag om ändring i utsökningsbalken,
6. lag om ändring i lagen (1930:106) om vissa rättshandlingar till
förmån för ofödda,
7. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
8. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.,
9. lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar, 10. lag om ändring i lagen (1973:1199) om ersättning från den
internationella oljeskadefonden, 11. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410), 12. lag om ändring i lagen (1980:1097) om Svenska skepps-
hypotekskassan, 13. lag om ändring i konkurslagen (1987:672), 14. lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare, 15. lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601), 16. lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensions-
sparande, 17. lag om ändring i patientskadelagen (1996:799), 18. lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålders-
pension, 19. lag om ändring i lagen (1999:890) om försäkringsverksamhet
under krig eller krigsfara m.m., 20. lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av departementsrådet Thomas Utterström, professorn Bertil Bengtsson och kanslirådet Thomas Ericsson.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om försäkringsavtal
Det remitterade förslaget till ny försäkringsavtalslag har föregåtts av ett långvarigt och omfattande utredningsarbete. Arbetet utfördes till en början av Försäkringsrättskommittén, som år 1986 lade fram delbetänkandet Personförsäkringslag (SOU 1986:56) och år 1989 slutbetänkandet Skadeförsäkringslag (SOU 1989:88). Efter remissbehandling bearbetades kommittéförslagen i Justitiedepartementet, och resultatet av detta arbete presenterades i departementspromemorian Ny försäk-
ringsavtalslag (Ds 1993:39). Även promemorian remissbehandlades. Lagstiftningsprojektet behandlades därefter i olika referensgrupper och blev också föremål för en särskild hearing. År 2002 upprättades i Justitiedepartementet ett fullständigt utkast till lagrådsremiss, och även det utkastet remitterades för synpunkter.
Det kan i och för sig synas anmärkningsvärt att lagförslaget ytterst grundas på kommittébetänkanden som är sjutton respektive fjorton år gamla. Som framgår av den nyss lämnade redogörelsen har emellertid kommittéförslagen varit föremål för upprepade bearbetningar, och synpunkter på de nya förslagen har fortlöpande inhämtats från såväl myndigheter som sammanslutningar. Inte minst viktigt är att försäkringsbranschen har haft möjlighet att yttra sig och lämna upplysningar om den senare tidens utveckling på försäkringsområdet.
Vid övervägande av vad som har förekommit finner Lagrådet att lagstiftningsärendet har beretts på ett godtagbart sätt.
Vid remissbehandlingen av 2002 års utkast till lagrådsremiss framförde de allra flesta remissinstanserna endast detaljanmärkningar. Sveriges Försäkringsförbund var emellertid starkt kritiskt och motsatte sig att det framlagda lagförslaget genomfördes. I skrivelser till Lagrådet har förbundet upprepat sin kritik. Enligt vad som framhålls i skrivelserna finns det, trots att vissa ändringar har gjorts i den slutliga lagrådsremissen, alltjämt skäl för mycket allvarliga invändningar mot lagförslaget. Förslaget bör därför enligt förbundets mening inte ligga till grund för en ny försäkringsavtalslag.
Försäkringsförbundets invändningar går bl.a. ut på att lagförslaget inte återspeglar den senaste tidens utveckling på försäkringsområdet, präglad av avreglering och ökad konkurrens, att lagförslaget genom sin detaljrikedom alltför mycket begränsar försäkringsbolagens möjligheter att själva utforma sina produkter samt att kostnaderna för en lagstiftningsreform blir mycket stora, något som kommer att återspeglas i försäkringspremierna. Förbundet har också framhållit att man kan räkna med en ökad harmonisering av försäkringsavtalsrätten inom EU och att man därför bör avvakta med en ny svensk lag.
När det gäller EU sägs i remissprotokollet bl.a. att EG-fördraget ger endast ett begränsat utrymme för civilrättslig harmonisering och att det inte är givet att det finns rättslig grund för en omfattande reglering av försäkringsavtalsrätten på gemenskapsnivå. Enligt vad som framkommit finns det för närvarande inga planer i kommissionen på att föreslå ens en avgränsad materiell harmonisering, och detta övervägs inte heller i den långsiktiga diskussion om avtalsrätten som har tagits upp i rådets Civilrättskommitté. Om en harmonisering trots allt aktualiseras, sägs det vidare i remissprotokollet, kan en modern svensk försäkringsavtalslag ge värdefulla bidrag till arbetet. Slutsatsen är att möjligheten av nya EGregler på området inte utgör anledning att nu avstå från en modernisering av den svenska lagstiftningen.
Lagrådet finner inte skäl att ifrågasätta vad som har anförts i remissprotokollet om situationen inom EU. Att det inom en nära framtid skulle utarbetas harmoniserade försäkringsavtalsrättsliga EU-regler finns det, mot den redovisade bakgrunden, inte anledning att räkna med. Hänsynen till den europeiska utvecklingen utgör alltså inte något skäl för att vänta med en ny svensk lagstiftning om försäkringsavtal.
Försäkringsförbundets övriga anmärkningar utgör enligt Lagrådets mening lika litet som invändningen rörande framtida lagstiftning inom EU tillräckliga skäl för att avstyrka en ny lagstiftning. Inte heller i övrigt har det i lagstiftningsärendet framkommit grund för ett sådant ställningstagande från Lagrådets sida.
En sak som kan diskuteras är emellertid det remitterade lagförslagets allmänna uppbyggnad. På den punkten finns betydande skillnader i förhållande till 1927 års försäkringsavtalslag. Medan 1927 års lag är uppbyggd så, att man först har en lång rad bestämmelser som är gemensamma för olika typer av försäkringar och därefter speciella regler för skadeförsäkringar, livförsäkringar och sjuk- och olycksfallsförsäkringar, har man i det remitterade lagförslaget så gott som helt avstått från gemensamma bestämmelser. I stället föreslås skilda och i princip fullständiga regleringar för olika typer av försäkringar. Individuella försäkringar behandlas för sig och kollektiva för sig, och inom varje huvudavdelning görs en uppdelning mellan å ena sidan skadeförsäkringar och å andra sidan personförsäkringar (livförsäkringar samt sjuk- och olycksfallsförsäkringar). Inom skadeförsäkringsavsnittet behandlas konsumentförsäkringar och företagsförsäkringar var för sig.
En uppdelning av bestämmelserna mellan skadeförsäkringar och personförsäkringar gjordes redan i 1993 års promemoria. Som skäl för den valda tekniken anfördes i promemorian bl.a. att det under lagstiftningsarbetet klart hade framgått att det på åtskilliga punkter måste gälla skilda bestämmelser på person- respektive sakförsäkringsområdet. Att ändå ta upp bestämmelserna i ett sammanhang skulle göra lagtexten besvärlig att orientera sig i och svår att tillämpa. Enligt promemorian borde också beaktas att person- och skadeförsäkring normalt hanteras av olika försäkringsbolag eller åtminstone av olika personer inom ett bolag.
Under remissbehandlingen av promemorian godtogs lagförslagets uppläggning av de allra flesta remissinstanserna. Stark kritik framfördes emellertid av Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet. Fakultetsstyrelsen anförde bl.a. att, även om det på åtskilliga punkter fanns skäl för olika lösningar för personförsäkring och sakförsäkring, en mängd bestämmelser var desamma för båda försäkringsformerna och att lagen därför blev alldeles onödigt lång. Härtill kom att skillnaderna mellan de föreslagna bestämmelserna för personförsäkring och skadeförsäkring ibland var så obetydliga att man måste fråga sig om skillnaderna inte var onödiga. Fakultetsstyrelsen ansåg också att den valda tekniken i förslaget gjorde hela försäkringsavtalsrätten svårare att beskriva eller studera som en enhet.
Lagrådet anser för sin del att den uppläggning som valdes i promemorian och som nu i stor utsträckning har kommit igen i det remitterade förslaget har vissa klara nackdelar, bl.a. genom att många bestämmelser upprepas flera gånger och att lagen därigenom blir otymplig. Till detta kommer att tekniken med att uttömmande reglera varje typ av försäkring för sig inte har tillämpats konsekvent. I en del av de kapitel som behandlar olika försäkringstyper har man, för att undvika alltför många upprepningar, valt att göra hänvisningar till bestämmelser i tidigare kapitel. En sådan teknik är ägnad att försvåra läsningen.
Det torde emellertid vara obestridligt att det på åtskilliga punkter krävs skilda regler för olika typer av försäkringar. Från branschhåll tycks man
också allmänt anse att den gjorda uppdelningen av bestämmelserna har klara praktiska fördelar för dem som skall tillämpa lagen. Det är att märka att Försäkringsförbundet i sitt tidigare nämnda, starkt kritiska yttrande över 2002 års utkast till lagrådsremiss uttryckligen har sagt sig inte ha några invändningar mot en gemensam lag med särskilda regler för skadeförsäkring och för personförsäkring.
Vid sidan om uppdelningen mellan skade- och personförsäkringar finns det också skäl att ifrågasätta remissförslagets uppdelning mellan konsument- och företagsförsäkringar på skadeförsäkringsområdet. Uppdelningen har gjorts trots att, på en rad punkter, samma sakliga regler har ansetts böra gälla på de bägge områdena. När man nu ändå behandlar de två försäkringstyperna i skilda avsnitt har man tvingats att i företagsförsäkringsavsnittet göra en mängd hänvisningar till avsnittet om konsumentförsäkringar.
En viktig skillnad mellan konsument- och företagsförsäkringsbestämmelserna är att reglerna på konsumentförsäkringsområdet i princip är tvingande, medan reglerna om företagsförsäkringar delvis är dispositiva. En sådan skillnad kan emellertid åstadkommas även om man samlar alla reglerna i samma avsnitt.
Som Lagrådet skall återkomma till i det följande har det i Justitiedepartementet nyligen inletts en översyn av bestämmelserna om företagsförsäkring med särskild hänsyn till skyddet för små och medelstora företag. Översynen skall i första hand avse frågan om det bör införas en kontraheringsplikt (skyldighet för försäkringsbolagen att meddela försäkring) inte bara när det gäller konsumentförsäkringar utan också på företagsförsäkringsområdet.
Resultatet av den angivna översynen kan alltså bli att skillnaden mellan reglerna om konsument- och företagsförsäkringar minskar ytterligare. Därmed försvagas skälen för att ha reglerna i skilda avsnitt.
Vid en jämförelse med de försäkringsavtalslagar som under senare år har införts i Norge och Finland kan konstateras att den norska lagen från 1989 i stort sett är uppdelad på samma sätt som det remitterade lagförslaget. Lagen innehåller en särskild avdelning om skadeförsäkring och en avdelning om personförsäkring. Inom avdelningarna skiljs inte mellan konsument- och företagsförsäkringar, men kollektiva försäkringar behandlas särskilt.
I den finska lagen från 1994 har man avstått från att göra en generell uppdelning mellan de olika försäkringstyperna. I stället är lagen uppdelad med hänsyn till olika huvudfrågor, t.ex. information, försäkringsbolagets ansvar och försäkringspremien. Gruppförsäkringar behandlas dock i ett särskilt avsnitt. Vid behov görs inom kapitlen en uppdelning mellan skade- och personförsäkringar. Det finns däremot inte skilda regler för konsument- och företagsförsäkringar.
Vid en slutlig bedömning av den uppläggning som har valts i det remitterade förslaget anser Lagrådet, trots de invändningar som kan göras, att uppläggningen får godtas. Remissförslaget bör alltså kunna läggas till grund för en ny lagstiftning om försäkringsavtal. Som framgår av det följande anser Lagrådet emellertid att det bör göras åtskilliga ändringar i förslaget. Ändringarna är av både saklig och lagteknisk natur.
Lagrådet föreslår till en början att lagens namn ändras till det mindre otympliga namnet ”försäkringsavtalslag”. Den benämningen torde i vilket fall som helst komma att användas i dagligt tal.
I det remitterade förslaget är lagen uppdelad på sju huvudavdelningar, varav den första avdelningen innehåller inledande bestämmelser, medan andra avdelningen rör konsumentförsäkringar, tredje avdelningen företagsförsäkringar, fjärde avdelningen tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet, femte avdelningen personförsäkringar och sjätte avdelningen kollektiva försäkringar. I den sjunde avdelningen har tagits in ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.
Enligt Lagrådets uppfattning bör det tydligt framgå av lagen att de bestämmelser som har tagits in i andra–fjärde avdelningarna samtliga avser skadeförsäkringar. Det får därför anses lämpligt att, utöver en avdelning med inledande bestämmelser, låta lagen innehålla endast tre huvudavdelningar som i tur och ordning handlar om skadeförsäkringar, personförsäkringar och kollektiva försäkringar. De föreslagna andra– fjärde avdelningarna får då bilda underavdelningar i huvudavdelningen om skadeförsäkring.
Att låta ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna utgöra en del av själva lagen är enligt Lagrådets mening mindre lämpligt. Dessa bestämmelser bör i stället, i enlighet med vad som är brukligt, bilda ett särskilt avsnitt efter de egentliga lagbestämmelserna.
Lagrådet går därmed över till att närmare kommentera de olika bestämmelserna.
Första avdelningen
1 kap.
1 och 2 §§
Paragraferna innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde. I
1 § första stycket anges vilka kapitel som är tillämpliga på individuell skadeförsäkring, och det förklaras också vad som menas med skadeförsäkring. I 1 § andra stycket anges vilka kapitel som reglerar gruppskadeförsäkring och kollektivavtalsgrundad skadeförsäkring. Begreppet gruppskadeförsäkring definieras i 3 §.
I 1 § tredje stycket sägs att lagen gäller för trafikförsäkring, till den del denna inte regleras av trafikskadelagen. Vidare slås fast att lagen inte gäller för återförsäkring.
Vilka kapitel i lagen som tillämpas på personförsäkring anges i 2 § första stycket. Lagrummet innehåller också en uppräkning av de försäkringstyper som faller under begreppet personförsäkring. Ytterligare bestämmelser som belyser personförsäkringsbegreppet har tagits in i 2 § andra stycket.
I 2 § tredje stycket slutligen anges vilka kapitel som reglerar gruppersonförsäkring och kollektivavtalsgrundad personförsäkring. Begreppet gruppersonförsäkring definieras i 3 §.
Lagrådet kan i stort sett godta uppläggningen av 1 och 2 §§. 1 § bör emellertid byggas ut med en bestämmelse som närmare anger tillämpningsområdet för de olika kapitlen angående individuell skadeförsäkring (2–9 kap.). Det bör sålunda anges att 2–7 kap. reglerar sådana försäk-
ringar som i remissen kallas för konsumentförsäkringar och att 8 kap. är tillämpligt på vad som benämns företagsförsäkringar. Vidare bör anges att 9 kap. innehåller bestämmelser som är tillämpliga på bägge typerna av skadeförsäkring.
Såväl begreppet konsumentförsäkring som begreppet företagsförsäkring har i remissförslaget getts en oegentlig innebörd, i och med att de bara täcker skadeförsäkringar. För att det skall stå klart vad som avses bör man i stället använda benämningarna konsumentskadeförsäkring respektive företagsskadeförsäkring.
De speciella bestämmelser om trafikförsäkring och återförsäkring som har tagits in i 1 § tredje stycket har enligt Lagrådets mening en sådan karaktär att de bör bilda en särskild 3 §. I den paragrafen bör också, på samma sätt som i 1 § i 1927 års försäkringsavtalslag, anges vad som gäller i fråga om patientförsäkringar. Paragrafen bör utformas efter förebild av 1 § i 1927 års lag och kan lämpligen ges följande lydelse:
”Denna lag tillämpas inte på trafikförsäkringar och patientförsäkringar till den del sådana försäkringar regleras av trafikskadelagen (1975:1410) respektive patientskadelagen (1996:799).
Lagen gäller inte för återförsäkring.”
3 §
Paragrafen, som bör omnumreras till 4 §, innehåller en rad definitioner av olika begrepp som förekommer i lagen. Vissa av definitionerna får anses onödiga och bör därför utgå. Dit hör definitionerna av ”ersättningsberättigad”, ”förmånstagare”, ”tidsbegränsad personförsäkring” och ”fondförsäkring”.
I enlighet med vad Lagrådet tidigare har uttalat bör begreppet konsumentförsäkring bytas ut mot ”konsumentskadeförsäkring”. Definitionen bör utformas efter förebild av bl.a. konsumentköplagen (1990:932) och konsumenttjänstlagen (1985:716) och lyda: ”individuell skadeförsäkring som en fysisk person eller ett dödsbo tecknar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet”.
Begreppet företagsförsäkring bör bytas ut mot ”företagsskadeförsäkring” och definieras på följande sätt: ”individuell skadeförsäkring som avser näringsverksamhet eller offentlig verksamhet och annan individuell skadeförsäkring som inte är konsumentskadeförsäkring”.
Lagrådet anser slutligen att definitionen av gruppavtal bör lyda: ”avtal som sluts med ett försäkringsbolag för en bestämd grupp personer och som anger villkor för avtal om gruppförsäkring”.
6 §
I paragrafen, som bör betecknas 7 §, har tagits in en uppräkning av olika försäkringstyper som är undantagna från huvudregeln i föregående paragraf om att lagens bestämmelser är tvingande till förmån för försäkringstagaren, dennes rättsinnehavare eller den försäkrade. Punkten 5, som handlar om vissa gruppskade- och gruppersonförsäkringar, bör justeras så att den bl.a. ansluter till konsumentbegreppet i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen. Lagrådet förordar att punkten 5 får följande lydelse: ”5. gruppskadeförsäkring för fysiska personer som har meddelats huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet och gruppersonförsäkring som i fråga om utformning och funktion kan
jämställas med kollektivavtalsgrundad försäkring, om villkoren har godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer”.
7 §
I 7 § regleras vilka bestämmelser som skall gälla för en viss typ av s.k. paketförsäkring, nämligen skadeförsäkring som har försetts med tilläggsmoment som avser personförsäkring. Enligt vad som uppgetts vid lagrådsföredragningen finns det inte något behov av att reglera den omvända situationen.
Strävan är att så långt möjligt undvika att skilda regler gäller för de olika momenten i en sådan paketförsäkring. Därför har skadeförsäkringens regler om bl.a. ansvarstidens början, förnyelse och premiebetalning gjorts tillämpliga också på personförsäkringsdelen, medan bestämmelserna om personförsäkring i fråga om bl.a. brott mot biförpliktelser, skadereglering och förhållandet till tredje man enligt förslaget skall gälla också för en personförsäkring som ingår i en paketförsäkring.
Lagtekniskt har detta lösts så att i 7 § en fullständig uppräkning skett av dels vilka skadeförsäkringsbestämmelser som skall gälla för personförsäkringsdelen, dels vilka personförsäkringsbestämmelser som skall gälla för den delen.
Enligt Lagrådets mening bör paragrafen kunna förenklas och ges följande lydelse:
”Om en personförsäkring ingår som en del i en skadeförsäkring gäller i den delen bestämmelserna i denna lag om personförsäkring. I stället för motsvarande bestämmelser om personförsäkring gäller dock det som sägs om skadeförsäkring i 1 kap. 5 och 6 §§, 2, 3 och 5 kap., 8 kap. 1–7 och 17 §§, 17 kap. 1 och 2 §§, 3 § första och andra styckena och 4–23 §§ samt 18 kap. 1 §, 2 § första stycket och 3–11 §§.”
Andra avdelningen
I enlighet med vad Lagrådet tidigare har föreslagit bör lagens första avdelning följas av en huvudavdelning med rubriken Skadeförsäkring. Denna avdelning bör i sin tur delas upp i tre underavdelningar, motsvarande andra–fjärde avdelningarna i remissförslaget.
Den första underavdelningen, som lämpligen kan benämnas ”Konsumentskadeförsäkring”, bör innehålla bestämmelser motsvarande dem som har tagits in i 2–7 kap. i remissförslaget.
2 kap.
2 §
Paragrafen innehåller regler om information som skall lämnas av ett försäkringsbolag innan en försäkring meddelas. Motsvarande bestämmelser finns i 5 § första stycket i konsumentförsäkringslagen.
I den föreslagna lagtexten sägs bl.a. att informationen skall underlätta kundens val av försäkring och att den skall avse försäkringsvillkoren och andra förhållanden som gör att kunden kan bedöma kostnaden för och omfattningen av försäkringen. Det framhålls i författningskommentaren att det i regel inte skall vara tillräckligt att försäkringsbolaget överlämnar
försäkringsvillkoren, utan vad som åsyftas är en information som utgör en sammanfattning i förenklad och klargörande form av de punkter i avtalet som kan antas vara av särskild betydelse för konsumenten.
Enligt Lagrådets mening bör påpekandet i författningskommentaren återspeglas i lagtexten. I lagtexten bör dessutom, på samma sätt som i motsvarande paragraf i personförsäkringsavsnittet (10 kap. 2 § första stycket), anges att informationen också skall underlätta kundens bedömning av försäkringsbehovet.
I en sista mening i den föreslagna paragrafen sägs att viktiga begränsningar av försäkringsskyddet tydligt skall framgå av den information som lämnas innan en försäkring meddelas. Något som enligt Lagrådets mening den enskilde typiskt sett också har intresse av att få reda på innan en försäkring meddelas är vid vilken tidpunkt försäkringsbolagets ansvar inträder, t.ex. om försäkringsbolaget ansvarar först när premien är betald (jfr 4 § andra stycket punkt 2). Det bör alltså anges i lagtexten att inträdet av försäkringsbolagets ansvar tydligt skall framgå av den lämnade informationen.
Sist i den nu diskuterade 2 § bör tas in en bestämmelse motsvarande 10 kap. 2 § andra stycket, där det sägs att försäkringsbolaget skall lämna information om försäkringstagarens möjligheter att förnya försäkringsförhållandet.
Lagrådet föreslår att 2 § formuleras på följande sätt: ”Innan en försäkring meddelas skall försäkringsbolaget lämna information som underlättar kundens bedömning av försäkringsbehovet och val av försäkring. Informationen skall på ett enkelt sätt återge det huvudsakliga innehållet i de försäkringsvillkor som kunden behöver ha kännedom om för att kunna bedöma kostnaden för och omfattningen av försäkringen. Tidpunkten för inträdet av försäkringsbolagets ansvar och viktiga begränsningar av försäkringsskyddet skall tydligt framgå.
Försäkringsbolaget skall också lämna information om försäkringstagarens möjligheter att förnya försäkringen.”
4 §
I paragrafen har tagits in regler om försäkringsbolagens skyldighet att lämna information efter det att ett avtal om försäkring har träffats. En motsvarande bestämmelse finns i 6 § första stycket konsumentförsäkringslagen.
Så som 2 och 4 §§ är utformade i remissförslaget skulle försäkringsbolagen i stor utsträckning bli tvingade att lämna samma information både före och efter ett avtalsslut. Ett sådant dubbelt informationslämnande får i allmänhet anses onödigt. Problemet har uppmärksammats i 6 § första stycket konsumentförsäkringslagen, där det sägs att den information som beskrivs där inte behöver lämnas, om det har skett tidigare. Lagrådet föreslår att den nu diskuterade 4 § förses med samma förbehåll.
Paragrafens andra stycke innehåller en uppräkning av villkor som särskilt skall framhållas av försäkringsbolaget när information lämnas efter avtalsslutet. Dit hör villkor om skyldighet att anmäla ändring av risken och viktiga säkerhetsföreskrifter. För att få överensstämmelse med vad som sägs i författningskommentaren bör det tilläggas att försäkringsbolaget även skall ange vilka konsekvenser en försummad
anmälan om riskökning kan ha och vad som kan hända om en viktig säkerhetsföreskrift inte efterlevs.
I enlighet med det anförda föreslår Lagrådet följande lydelse av 4 §: ”Snarast efter avtalsslutet skall försäkringsbolaget tillställa försäkringstagaren en skriftlig bekräftelse på avtalet. Försäkringsbolaget skall också, om det inte har skett tidigare, upplysa om försäkringsvillkorens innehåll och särskilt framhålla
1. villkor som med hänsyn till försäkringens beteckning eller övriga omständigheter utgör en oväntad och väsentlig begränsning av försäkringsskyddet,
2. förbehåll enligt 3 kap. 2 § tredje stycket om att försäkringsbolagets ansvar inte inträder förrän premien betalas,
3. villkor enligt 4 kap. 3 § om skyldighet att anmäla ändring av risken och följderna av en försummad anmälan, samt
4. viktiga säkerhetsföreskrifter och följderna av att de inte efterlevs.”
6 §
Paragrafen, som handlar om information i samband med villkorsändring, bör kompletteras med en hänvisning till de bestämmelser i 3 kap. som reglerar försäkringsbolagets rätt att ändra sina villkor. Paragrafen bör också förses med ett andra stycke, där det på samma sätt som i motsvarande paragraf angående personförsäkringar (10 kap. 6 §) anges att, vid förnyelse, information om ändringar i försäkringen skall lämnas samtidigt med premiekravet för den period då de nya villkoren skall börja gälla.
7 §
I paragrafen åläggs försäkringsbolaget att bl.a. informera om möjligheterna att få en tvist med bolaget prövad. Paragrafen bör formuleras om, så att den bl.a. närmare överensstämmer med 7 § konsumentförsäkringslagen. Lagrådet föreslår följande lydelse:
”I samband med att ett anspråk på försäkringsersättning regleras skall försäkringsbolaget, om det inte med hänsyn till omständigheterna är obehövligt, upplysa den som har framställt anspråket om vilka möjligheter som finns att få en tvist om ersättningen prövad. Finns det en risk för att rätten till försäkringsersättning skall gå förlorad på grund av preskription, skall bolaget också erinra om detta.
Det som sägs i första stycket första meningen gäller också när en försäkring upphör i förtid eller ändras under försäkringstiden, om inte försäkringstagaren har begärt åtgärden.”
8 §
Genom denna paragraf införs en civilrättslig sanktion vid brott mot informationsplikten i 4 § andra stycket och 6 § andra meningen (skyldigheten att särskilt framhålla vissa villkor). Huvudregeln är att om ett sådant villkor som det är fråga om inte har särskilt framhållits, det inte får åberopas av försäkringsbolaget.
Tekniken med en civilrättslig sanktion av vissa informationsbestämmelser har kritiserats kraftigt av Försäkringsförbundet. Enligt Lagrådets mening är emellertid tekniken inte anmärkningsvärd. Också i andra sammanhang, särskilt inom konsumenträtten, har det ansetts att över-
raskande och betungande standardvillkor inte blir del av ett avtal redan genom en svepande hänvisning utan att de måste omnämnas särskilt (se t.ex. NJA 1979 s. 401). Att enbart lita till marknadsrättslig övervakning och jämkning av avtalet enligt 36 § avtalslagen skulle innebära en risk för att informationen på väsentliga punkter blev sämre.
Det är i sammanhanget värt att notera att både den norska och den finska försäkringsavtalslagen har motsvarande civilrättsliga sanktionsmöjligheter.
Lagrådet har alltså ingen invändning mot att försäkringsbolagens skyldighet att lämna viss betydelsefull information blir civilrättligt sanktionerad i huvudsaklig överensstämmelse med den föreslagna 8 §. Det bör dock beaktas att, när det gäller sådan information som avses i 4 § andra stycket i remissförslaget, Lagrådet har föreslagit att den inte skall behöva lämnas efter försäkringsavtalets ingående, om den har lämnats redan tidigare. I den delen bör alltså sanktionsbestämmelsen formuleras så, att den tar sikte på fall då försäkringsbolaget varken före eller efter avtalsslutet har särskilt framhållit villkor av sådant slag som anges i 4 §.
I enlighet med det anförda bör första meningen i 8 § ersättas med två meningar med följande lydelse: ”Om ett villkor av sådant slag som anges i 4 § inte har särskilt framhållits av försäkringsbolaget vare sig före eller efter avtalsslutet, får det inte åberopas av bolaget. Detsamma gäller villkor som inte har särskilt framhållits enligt 6 §.”
Att ett villkor inte får åberopas av försäkringsbolaget betyder att villkoret i praktiken inte ingår i försäkringsavtalet. I 8 § andra meningen i det remitterade förslaget öppnas emellertid en möjlighet för försäkringsbolaget att på den punkten få till stånd en ändring genom att avsända ett särskilt meddelande om villkoret senast fjorton dagar före försäkringsfallet. Villkoret kan också komma att ingå i avtalet, om försäkringstagaren eller den försäkrade på annat sätt har fått kännedom om det.
Särskilt med tanke på att det vid skadeförsäkring ofta är fråga om korta avtalstider är det från principiell utgångspunkt anmärkningsvärt att avtalet på de angivna sätten kan komma att ändras under avtalstiden. Om en sådan ordning skall gälla, bör under alla förhållanden försäkringstagaren ha rätt att säga upp avtalet med omedelbar verkan.
9 §
Paragrafen gör det möjligt att tillämpa det marknadsrättsliga regelsystemet i fall då ett försäkringsbolag underlåter att lämna information enligt 2 kap.
Tredje stycket innehåller en bestämmelse om vad ett åläggande att lämna information får innehålla. Bestämmelsen, som delvis motsvarar vad som sägs i 2 kap. 1 § om hur försäkringsbolagen skall lämna sin information, får anses onödig och bör därför utgå.
3 kap.
Kapitlet, som har rubriken Försäkringsavtalet, innehåller bestämmelser om bl.a. rätten till försäkring, försäkringstid samt uppsägning och ändring av försäkring.
Enligt Lagrådets mening blir bestämmelserna tydligare och mera överskådliga, om de disponeras på ett något annorlunda sätt. De bör också ändras och byggas ut på en del punkter.
Lagrådet förordar att, på samma sätt som i remissförslaget, rätten till försäkring och frågan om försäkrings- och ansvarstid behandlas i 1 respektive 2 §. I 3 § bör tas in bestämmelser om uppsägning till försäkringstidens utgång, medan 4 och 5 §§ bör handla om förnyelse av försäkringen respektive ändring av försäkringen i samband med förnyelse. 6 och 7 §§ bör reglera försäkringstagarens respektive försäkringsbolagets rätt att säga upp försäkringen i förtid, och 8 § bör behandla försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringen i förtid. I de avslutande 9–11 §§ bör tas in bestämmelser om konsekvenserna av försäkringsbolagets konkurs m.m.
1 §
Paragrafen, som handlar om rätten till försäkring, motsvarar till stor del
9 § konsumentförsäkringslagen. Första meningen reglerar rätten till en ny försäkring, medan det i andra meningen talas om rätten till förnyelse av en försäkring.
Enligt Lagrådets mening bör första meningen i allt väsentligt kunna godtas. Den bör emellertid kompletteras med en bestämmelse om att en ansökan om försäkring inte får avslås på den grunden att ett försäkringsfall har inträffat efter det att ansökningen har avsänts eller lämnats till försäkringsbolaget (jfr vad som sägs i 11 kap. 1 § om rätten till personförsäkring).
Vad som föreskrivs om rätten att få en försäkring förnyad bör flyttas till en senare paragraf.
2 §
Paragrafen, som handlar om försäkrings- och ansvarstid, synes utgå från att en försäkring alltid meddelas för en bestämd tid. Det bör väl dock inte vara uteslutet att låta en försäkring gälla tills vidare eller till dess att exempelvis en viss händelse inträffar. Dessa möjligheter bör i så fall framgå av lagtexten (jfr reglerna om tvingande bestämmelser i 1 kap. 5 §).
3 §
I det remitterade förslaget innehåller 3 § bestämmelser om förnyelse av försäkring. Enligt Lagrådets mening är det emellertid naturligt att behandla försäkringstagarens och försäkringsbolagets rätt att säga upp en försäkring till försäkringstidens utgång, innan man går över till att tala om förnyelse. Den förevarande paragrafen bör alltså reglera den nämnda uppsägningsrätten.
När det gäller försäkringstagarens uppsägningsrätt bör det, på samma sätt som i remissförslaget (4 §), anges att han har rätt att när som helst säga upp försäkringen att upphöra vid försäkringstidens utgång.
Att försäkringsbolaget har en motsvarande rätt är underförstått i remissförslaget. Det får emellertid anses lämpligt att ha en uttrycklig bestämmelse om detta. Bestämmelsen bör kompletteras med en föreskrift om att uppsägningen skall vara skriftlig och sändas till försäkrings-
tagaren senast en månad innan försäkringstiden går ut (jfr 3 § andra stycket i det remitterade förslaget).
Som framgår av remissförslagets 1 § skall emellertid konsumenten ha en principiell rätt att inte bara teckna en ny försäkring utan också att få en försäkring förnyad vid försäkringstidens slut. Försäkringsbolagets rätt till uppsägning skall därför enligt förslaget vara inskränkt på så sätt att, om försäkringstagaren vill ha försäkringen förnyad, uppsägningen skall få verkan bara om det finns särskilda skäl motsvarande dem som gäller för att en ansökan om en ny försäkring skall kunna avslås. Enligt författningskommentaren bör det dock, sedan försäkringsbolaget väl har beviljat en försäkring, normalt krävas något starkare skäl för att vägra en förlängning av försäkringsskyddet.
Inskränkningen i försäkringsbolagets uppsägningsrätt bör komma till uttryck i den nu diskuterade paragrafen. Det bör till en början föreskrivas att en uppsägning från försäkringsbolagets sida skall innehålla en förfrågan om försäkringstagaren vill ha försäkringen förnyad. Vidare bör det slås fast att, om försäkringstagaren begär förnyelse, bolagets uppsägning gäller bara om det finns särskilda skäl med hänsyn till sådana omständigheter som anges i 1 §.
4 §
Paragrafen bör innehålla bestämmelser om förnyelse av försäkring, motsvarande 3 § första stycket i remissförslaget. De föreslagna bestämmelserna bör emellertid byggas ut med en regel om att förnyelse inte äger rum, om försäkringstagaren vid försäkringstidens utgång har tecknat en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag (jfr 14 § första stycket konsumentförsäkringslagen).
5 §
I paragrafen bör tas in regler om försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringen i samband med förnyelse. Lagrådet har ingen erinran mot att reglerna utformas i enlighet med 7 § i det remitterade förslaget.
6 §
Paragrafen bör reglera försäkringstagarens rätt att säga upp försäkringen i förtid. Reglerna bör i allt väsentligt kunna utformas i enlighet med remissförslagets 5 §. De bör emellertid kompletteras med bestämmelser om när uppsägningen får verkan. Det bör lämpligen föreskrivas att, om inte annat anges, uppsägningen får verkan dagen efter den dag då den kom fram till försäkringsbolaget och att försäkringen också kan sägas upp med verkan från och med en viss dag i framtiden.
7 §
Paragrafen bör innehålla bestämmelser om försäkringsbolagets rätt att säga upp försäkringen i förtid. Bestämmelserna bör kunna utformas i enlighet med 6 § i remissförslaget.
8 §
Paragrafen bör, liksom i remissförslaget, innehålla bestämmelser om försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringsvillkoren under försäkringstiden. Lagrådet godtar den föreslagna lydelsen av paragrafen. Hänvis-
ningen i första stycket till 6 § andra stycket bör emellertid avse 7 § andra stycket.
I författningskommentaren sägs att, eftersom förutsättningarna för villkorsändring är desamma som för förtida uppsägning, försäkringsbolaget i princip kan välja mellan dessa båda åtgärder vid ett grovt åsidosättande av förpliktelserna mot bolaget. Tanken är emellertid, sägs det vidare i författningskommentaren, att uttrycket synnerliga skäl i förevarande paragraf under vissa omständigheter skall tolkas något mildare mot försäkringsbolaget än motsvarande rekvisit i den paragraf som handlar om uppsägning.
Lagrådet ifrågasätter för sin del om det, allmänt sett, är befogat med ett större utrymme för villkorsändring än för uppsägning. En del ändringar torde kunna uppfattas som så ingripande, sett ur försäkringstagarens synvinkel, att de är likvärdiga med en uppsägning.
9 §
I paragrafen har tagits in regler om försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs. Reglerna motsvarar till stor del bestämmelserna i 26 § 1 och 3 mom. i 1927 års försäkringsavtalslag.
I första meningen i första stycket sägs att, om försäkringsbolaget försätts i konkurs, försäkringen upphör att gälla fjorton dagar därefter. Det innebär exempelvis att, om försäkringstagaren är ovetande om konkursen och ett försäkringsfall inträffar efter tre veckor, försäkringstagaren har en oprioriterad fordran på den del av premien som belöper på tiden efter fjorton dagar men ingen fordran på försäkringsbeloppet. Detta talar för att försäkringen bör fortsätta att gälla tills den sagts upp antingen av försäkringstagaren eller av konkursboet och, i det senare fallet, efter en viss uppsägningstid.
I och för sig skulle konkursboet kunna tillerkännas en rätt att avvärja en hävningsförklaring från försäkringstagaren genom att inträda i försäkringsavtalet med massaansvar i likhet med vad som gäller för många andra kontraktsförhållanden, där konkursgäldenärens prestation inte är av personlig art (se t.ex. 63 § köplagen). En sådan rätt skulle kunna ha betydelse för möjligheten att rekonstruera försäkringsbolaget eller att överlåta dess kundstock till ett annat bolag (vilket är målet när ett livförsäkringsbolag går i konkurs, se 26 § 1 mom. andra stycket och 14 kap. 25 och 26 §§ lagen 1982:713 om försäkringsrörelse). En sådan lagändring torde dock inte kunna göras på nuvarande beredningsunderlag, men den kan aktualiseras i det utredningsarbete rörande gäldenärens avtal i konkurs som kan bli följden av betänkandet SOU 2001:80.
Enligt det förslagna andra stycket har försäkringstagaren och andra som lider skada på grund av försäkringens upphörande rätt till skadestånd. Den ersättningsgilla skadan kan inte rimligen bestå i att försäkringstagaren inte får full återbetalning av premien eller drabbas av en nedsättning av utbetalad försäkringsersättning som en konsekvens av insolvensen som sådan. I så fall skulle försäkringstagaren kunna bevaka samma fordran två gånger. En ersättningsgill skada torde i stället normalt bestå i att försäkringstagaren går miste om försäkringsersättning för ett försäkringsfall som inträffar efter försäkringsavtalets automatiska upphörande, där han inte har tagit försäkring på annat håll. Skadeståndsfordringen är dock bara en oprioriterad fordran i konkursen. I praktiken
blir därmed försäkringen (genom skadeståndsfordringen) gällande trots konkursen, ifall försäkringstagaren kan styrka att han skulle ha tagit en annan försäkring om han hade känt till konkursen. Detta förefaller vara en väl indirekt och för försäkringstagarna osäker väg att reglera frågan, jämfört med krav på uppsägning för att försäkringen skall upphöra att gälla.
Om försäkringsavtalet däremot skulle upphöra först efter uppsägning av endera parten och, när konkursboet har sagt upp, först efter en viss uppsägningstid, kommer rätten till skadestånd knappast att kunna åberopas vid bristande försäkringsskydd. Försäkringstagaren har då medverkat till sin skada genom att inte ta en ny försäkring i anslutning till uppsägningen. Försäkringstagaren kan emellertid drabbas av en högre premie på sin nya försäkring. En sådan skada bör vara ersättningsgill. Skadeståndsregeln bör därför stå kvar, även om avtalets upphörande, i enlighet med vad Lagrådet har varit inne på, skulle förutsätta uppsägning från endera parten.
10 §
Paragrafen reglerar bl.a. den situationen att försäkringsbolaget har kommit på obestånd. I den delen motsvarar paragrafen till stor del bestämmelserna i 26 § 2 och 3 mom. i 1927 års försäkringsavtalslag.
Reglerna innebär till en början att försäkringstagaren i händelse av bolagets obestånd har rätt att säga upp försäkringen. Här kan frågan ställas om inte försäkringsbolaget, liksom enligt 1927 års lag, bör kunna rädda försäkringsavtalen genom att ställa säkerhet.
Paragrafen innehåller också en regel om skadestånd. Rätten till skadestånd är här knuten till skada på grund av obeståndet, inte till skada på grund av försäkringens upphörande. Detta innebär en glidning i förhållande till vad som gäller enligt 26 § i 1927 års lag och vad som föreslås beträffande konkurs (se även 34 § andra stycket lagen 1991:351 om handelsagentur samt t.ex. 8 kap.15 och 17 §§jordabalken). Under den nya ordalydelsen skulle – snarare än premiehöjningar på ett nytt försäkringsavtal – falla indirekta skador som försäkringstagaren av likviditetsskäl skulle lida genom att inte hela försäkringsbeloppet betalas ut punktligt. Även om försäkringstagaren i princip bör ha en rätt till ersättning även för en sådan indirekt skada (jfr 57 § köplagen), torde det vara bäst att som enligt gällande rätt inrikta lagbestämmelsen på de centrala fallen, nämligen skador på grund av upphörande av försäkringen. I annat fall måste även skadeståndsbestämmelsen i den föreslagna
9 § formuleras om.
11 §
När det gäller denna paragraf, som behandlar det fallet att försäkringsbolaget har trätt i likvidation, kan frågan ställas om inte bolagets likvidator, liksom försäkringstagarna, bör kunna säga upp försäkringarna att gälla vid en tidigare tidpunkt än ett år från likvidationens början.
Lagrådets förslag när det gäller den närmare utformningen av 1–8 §§ i det nu behandlade kapitlet framgår av bilaga 1 till Lagrådets yttrande.
4 kap.
1 §
Paragrafen innehåller bestämmelser dels om försäkringstagarens upplysningsplikt i samband med tecknandet av en försäkring, dels om hans eller hennes skyldighet att rätta oriktiga eller ofullständiga uppgifter. När det gäller rättelseskyldigheten framgår det av författningskommentaren att den gäller inte bara när de tidigare uppgifterna har lämnats av försäkringstagaren själv utan också när de har lämnats av någon annan, t.ex. den försäkrade. Även uppgifter av exempelvis en värderingsman får anses inbegripna.
2 §
I första stycket föreskrivs att om försäkringstagaren vid fullgörande av sin upplysningsplikt enligt 1 § har förfarit svikligt eller handlat i strid mot tro och heder, avtalet är ogiltigt enligt vad som sägs i avtalslagen. Tanken är emellertid att allmänna principer om återgång av parternas prestationer inte skall gälla fullt ut. Det följer sålunda av 5 kap. 6 § andra stycket att försäkringsbolaget får behålla erlagd premie för förfluten tid. En erinran om detta lagrum bör tas in i förevarande paragraf.
Andra stycket, som ger försäkringsbolaget rätt att sätta ned försäkringsersättningen i fall då försäkringstagaren har lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter, bör byggas ut så att bolaget får en motsvarande rätt till nedsättning när försäkringstagaren, i strid mot 1 § andra stycket, har underlåtit att rätta tidigare uppgifter.
Eftersom det bara är försäkringstagaren som har upplysningsplikt enligt 1 § är det bara försummelser från hans sida som kan utlösa en nedsättning av försäkringsersättningen. Som framgår av lagtexten går emellertid försäkringstagarens försummelser i princip ut över samtliga försäkrade.
I författningskommentaren anförs att en mäklares handlande enligt allmänna avtalsrättsliga principer skall tillräknas försäkringstagaren, om mäklaren hade fullmakt, men att det vid tillämpningen av andra stycket inom ramen för skälighetsbedömningen kan beaktas om försäkringstagaren själv var utan skuld. Enligt allmänna avtalsrättsliga principer kan emellertid oriktiga upplysningar – eller passivitet i ond tro – också av en mäklare utan fullmakt tillräknas huvudmannen i ogiltighetshänseende, vilket det här är fråga om (jfr NJA 1949 s. 134 och tillägget i NJA 2002 s. 244).
3 §
Rubriken till 3 § bör ändras till ”Riskökning”. När det gäller paragrafens andra stycke ifrågasätter Lagrådet om inte andra meningen är överflödig och därför kan utgå.
4 §
I anslutning till 8 kap. 9 § gör Lagrådet vissa anmärkningar som har betydelse även för 4 kap. 4 §.
5 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om effekterna av att den försäkrade har framkallat ett försäkringsfall eller förvärrat dess följder. I första stycket behandlas fall då den försäkrade har handlat uppsåtligen, medan andra stycket första meningen reglerar situationen då den försäkrade har varit grovt vårdslös. I andra meningen i andra stycket talas om fall då den försäkrade ”annars” måste antas ha handlat eller underlåtit att handla i vetskap om att detta innebar en betydande risk för att skadan skulle inträffa.
Enligt Lagrådets mening kan det starkt ifrågasättas om det finns behov av bestämmelsen i andra styckets andra mening. Om det inträffar en sådan situation som beskrivs där, torde man i de flesta fall kunna konstatera att den försäkrade har varit grovt vårdslös. Ett sådant synsätt kommer till uttryck i 7 §, som handlar om den försäkrades räddningsplikt. Det talas där om att den försäkrade har åsidosatt sina skyldigheter med vetskap om att det innebar en betydande risk för skada eller ”annars genom grov vårdslöshet”.
Den situation som beskrivs i 5 § andra stycket andra meningen torde också i en del fall kunna ses som en form av uppsåtligt handlande. En sådan bedömning kan vara motiverad, om risken för skada har varit mycket stor.
På grund av det anförda förordar Lagrådet att bestämmelsen i andra styckets andra mening utgår.
I författningskommentaren sägs bl.a. att, om den försäkrade skulle träffas av en kännbar straffrättslig påföljd med anledning av händelsen, t.ex. genom att dömas för allmänfarlig vårdslöshet, detta kan vara ett skäl att göra en mindre nedsättning av försäkringsersättningen än annars. Att försäkringstagaren straffas ger emellertid varken försäkringsbolaget eller försäkringskollektivet någon ekonomisk lättnad. Frågan är om man inte borde anlägga ett motsatt synsätt, så att försäkringstagaren kan få en lindrigare straffrättslig påföljd om han har gått miste om försäkringsersättning.
7 §
Bestämmelsen i andra styckets andra mening bör ändras i linje med vad Lagrådet har föreslagit angående andra stycket andra meningen i 5 §. I bestämmelsen bör sålunda endast nämnas fall då den försäkrade har åsidosatt sina skyldigheter ”genom grov vårdslöshet”.
8 §
I paragrafen behandlas situationer då handlande av någon annan än den försäkrade skall likställas med den försäkrades handlande. Bl.a. skall den försäkrades make eller sambo och, i fall som avses i 6 §, även annan familjemedlem likställas med den försäkrade, när den försäkrade egendomen utgör gemensam årsbostad eller fritidsbostad eller bohag i en sådan bostad.
Lagrådet ifrågasätter till en början om det är befogat att, när det gäller annan familjemedlem än make eller sambo, ha en begränsning till fall som avses i 6 §.
Enligt Lagrådets mening kan det vidare finnas skäl att införa ett undantag från paragrafens bestämmelser med tanke på exempelvis
sådana fall då en oförsäkrad make eller sambo i samband med separationsdiskussioner förövar omfattande skadegörelse i det gemensamma hemmet. Paragrafen skulle i så fall kunna förses med ett andra stycke, där det föreskrivs att första stycket inte gäller, om det finns synnerliga skäl däremot.
9 §
I paragrafen, som innehåller undantag från bestämmelserna om begränsning av försäkringsbolagets ansvar, sägs bl.a. att ersättning inte får sättas ned enligt 4 kap. på grund av handlande av någon som var under tolv år. Samma åldersgräns finns i kapitlet om företagsförsäkring (8 kap.15 §), medan det föreslås en åldersgräns om femton år när det är fråga om personförsäkring (12 kap. 8 och 9 §§). Det kan tilläggas att åldersgränsen i motsvarande situationer är tolv år enligt konsumentförsäkringslagen (33 §) och femton år enligt 1927 års lag.
Lagrådet avstår från att uttrycka någon uppfattning i frågan om vilken åldersgräns som är den lämpligaste. Det kan emellertid ifrågasättas om inte samma åldersgräns bör gälla i de olika kapitlen i den nya lagen.
10 §
Paragrafen ålägger försäkringsbolaget en skyldighet att lämna ett meddelande till försäkringstagaren och den som annars gör anspråk på försäkringsersättning i fall då bolaget vill göra gällande att ersättningen skall sättas ned enligt 4 kap.
Enligt Lagrådets mening får det anses onödigt att förplikta bolaget att lämna ett särskilt meddelande av det berörda slaget när det redan har inträffat ett försäkringsfall. Om bolaget då vill åberopa en ansvarsbegränsning torde detta framgå med tillräcklig tydlighet i det besked som bolaget i vilket fall som helst måste lämna som svar på ett ersättningsanspråk. Den särskilda meddelandeskyldigheten bör alltså begränsas till situationer då bolaget innan något försäkringsfall har inträffat får kännedom om det förhållande som bolaget vill åberopa.
Lagrådet förordar att paragrafen utformas på följande sätt: ”Om försäkringsbolaget innan ett försäkringsfall har inträffat får kännedom om ett förhållande som kan föranleda ansvarsbegränsning enligt detta kapitel, skall bolaget, om det vill göra gällande att dess ansvar skall begränsas, utan oskäligt uppehåll lämna ett skriftligt meddelande om detta till försäkringstagaren och till den som annars kan göra anspråk på ersättning. Annars förlorar bolaget rätten att åberopa förhållandet mot den som skulle ha fått meddelandet, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.”
11 §
För att förhindra att tvingande bestämmelser om begränsning av bolagets ansvar vid överträdelser av biförpliktelser (t.ex. upplysningsplikt eller säkerhetsföreskrift) kringgås genom försäkringsvillkor som formellt är avfattade som undantagsbestämmelser för vissa risker, föreslås i remissen att bestämmelserna rörande biförpliktelser skall tillämpas också på vissa villkor som enligt sin ordalydelse begränsar försäkringens omfattning.
Det framhålls i remissprotokollet att det knappast är möjligt att dra upp en otvetydig gräns mellan biförpliktelser och omfattningsvillkor men att regeringen anser det angeläget att slå fast åtminstone vissa principiella riktlinjer för bedömningen som i det stora flertalet fall kan ge ledning för rättstillämpningen.
I 4 kap. 11 § har dessa strävanden kommit till uttryck så att bestämmelserna om biförpliktelser skall tillämpas när begränsningen av försäkringens omfattning beror av om någon på den försäkrades sida på förhand har känt till de förhållanden som har orsakat försäkringsfallet eller uppsåtligen eller genom vårdslöshet har medverkat till detta eller om vissa försiktighetsmått som är ägnade att förebygga eller begränsa skada inte har vidtagits.
Lagrådet har förståelse för svårigheterna att i lagtext ange en klar och allmängiltig gräns mellan biförpliktelser och omfattningsvillkor. Lagrådet måste emellertid ifrågasätta om den föreslagna lagtexten motsvarar de ovan redovisade syftena i remissprotokollet. Snarare än principiella riktlinjer till ledning för bedömningen innehåller den föreslagna lagtexten en relativt väl preciserad uppräkning av vissa fall då tvingande bestämmelser rörande biförpliktelser skall tillämpas oavsett försäkringsvillkorens utformning.
En fråga som inställer sig är om paragrafens uppräkning är avsedd att vara uttömmande. Om man vill att lagtexten skall ses som en exemplifiering och utesluta e contrariotolkning, bör detta komma till uttryck.
Lagrådet vill i detta sammanhang också peka på att 8 kap. om företagsskadeförsäkring inte innehåller någon bestämmelse motsvarande 4 kap. 11 §, fastän omfattningsvillkor som syftar till kringgående av tvingande bestämmelser torde kunna förekomma även på företagsförsäkringsområdet. En komplettering bör övervägas.
5 kap.
1 §
Paragrafen innehåller föreskrifter om när försäkringspremien skall betalas. Första stycket handlar om betalning av den första premien, medan andra stycket reglerar betalning av premien för en senare premieperiod och tredje stycket betalning i fall då en tidsbegränsad försäkring förnyas på grund av utebliven uppsägning.
Såväl i första som i andra stycket sägs att premien skall betalas inom en viss tidsperiod (fjorton dagar respektive en månad från den dag då försäkringsbolaget avsände krav). För att klart markera att det inte är något som hindrar att försäkringsbolaget går med på längre betalningsfrister (jfr 1 kap. 5 §) bör det användas en annan formulering. Det kan lämpligen föreskrivas att premierna i fråga inte ”behöver” betalas tidigare än fjorton dagar respektive en månad från de angivna tidpunkterna (jfr 22 och 23 §§konsumentförsäkringslagen).
4 §
I paragrafens första stycke, som handlar om betalning av tilläggspremie, bör på samma sätt som i 1 § anges att tilläggspremien inte behöver betalas före den angivna fristens utgång.
5 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om när en betalad premie skall anses ha kommit försäkringsbolaget till handa i situationer då försäkringstagaren har anlitat en bank eller annan betalningsförmedlare. Att slå fast när en premie skall anses ha kommit bolaget till handa synes emellertid inte ha så stort intresse (se t.ex. 3 kap. 2 § tredje stycket och 5 kap.1– 4 §§, där det talas om att betalning skall ske). Förevarande paragraf bör därför handla om när en betalning skall anses gjord i fall då någon form av betalningsförmedling har använts. Det framstår till en början som självklart att en betalning skall anses gjord när beloppet har blivit tillgängligt för en betalningsförmedlare som försäkringsbolaget har anvisat. Eventuella dröjsmål med bokföringen hos betalningsförmedlaren eller med aviseringen till försäkringsbolaget, vare sig dröjsmålet beror på förmedlarens praxis att tillgodogöra sig s.k. float eller på någon annan omständighet, bör gå ut över försäkringsbolaget. Mer diskutabelt är huruvida, i enlighet med remissförslaget, betalningen skall anses gjord i fall då beloppet är tillgängligt bara för en av försäkringstagaren vald förmedlare. Lagrådet har dock ingen invändning mot att så skall anses vara fallet, under förutsättning att det är fråga om en bank eller liknande betalningsförmedlare.
En generell förutsättning för att betalning skall anses gjord bör vara att det betalade beloppet inte går tillbaka till försäkringstagarens borgenärer som följd av att försäkringstagaren har blivit insolvent. Så kan enligt praxis ske, om beloppet visserligen har gjorts tillgängligt hos en betalningsförmedlare men inte blivit bokfört hos denne (se NJA 1982 s. 312, 1988 s. 312 och 1992 s. 782). Denna situation synes dock ha så pass ringa praktisk betydelse att den inte behöver omnämnas i lagtexten.
Med hänsyn till det anförda föreslår Lagrådet att 5 § utformas på följande sätt: ”En betalning av premie enligt denna lag anses gjord av försäkringstagaren när han har lämnat ett betalningsuppdrag avseende premien till en bank eller liknande betalningsförmedlare.”
Lagrådet anser vidare att paragrafen bör ha rubriken ”Betalning genom betalningsförmedlare”.
6 kap.
2 §
Paragrafen, som handlar om värdering av egendom, bör redigeras om så att det framgår att bestämmelserna i sin helhet är dispositiva. Detta kan ske genom tillägg av ett andra stycke.
Enligt paragrafens huvudregel skall värdet av egendom anses motsvara återanskaffningspriset omedelbart före försäkringsfallet med avdrag för ålder och bruk. Om återanskaffning inte kan ske, skall värdet i stället anses motsvara vad som kunnat fås vid en ändamålsenlig försäljning.
Den sistnämnda bestämmelsen kan enligt Lagrådets mening ge ett resultat som är klart oförmånligt för försäkringstagaren. Bestämmelsen står också i dålig överensstämmelse med huvudregeln att, om återanskaffning kan ske, återanskaffningspriset är vägledande. Lagrådet föreslår att bestämmelsen ändras på så sätt att man, i fall då en återanskaffning är utesluten, utgår från vad det skulle kosta att anskaffa likvärdig egendom.
Om egendomen i fråga kan repareras på ett godtagbart sätt, torde det ofta bli aktuellt med en sådan åtgärd i stället för återanskaffning. Värdet på egendomen bör då anses motsvara reparationskostnaden. En bestämmelse härom bör enligt Lagrådets mening föras in i paragrafen.
Lagrådet förordar följande lydelse av 2 §: ”Avser försäkringen värdet av egendom, skall värdet anses motsvara återanskaffningspriset omedelbart före försäkringsfallet med avdrag för ålder och bruk samt, när skadan inte avser en byggnad, för nedsatt användbarhet och annan omständighet. Om återanskaffning inte kan ske, skall värdet i stället anses motsvara vad det skulle ha kostat att omedelbart före försäkringsfallet anskaffa likvärdig egendom. Kan egendomen repareras på ett godtagbart sätt, skall värdet anses motsvara reparationskostnaden.
Första stycket gäller inte, om något annat framgår av försäkringsavtalet.”
4 §
Paragrafen handlar om fall då samma intresse är försäkrat mot samma risk hos flera försäkringsbolag, s.k. dubbelförsäkring. Enligt paragrafens andra mening har den försäkrade inte rätt till högre ersättning från försäkringsbolagen än som sammanlagt svarar mot skadan. Denna regel har sin motsvarighet i 39 § andra stycket konsumentförsäkringslagen.
Även 1927 års försäkringsavtalslag innehåller en regel som begränsar den försäkrades rätt till ersättning vid dubbelförsäkring (42 §). Denna regel har ett sakligt samband med bestämmelsen om s.k. berikandeförbud i 39 § första stycket. Det sägs där att försäkringsgivaren inte är skyldig att ersätta en inträffad skada med större belopp än som erfordras för förlustens täckande, även om parterna har kommit överens om ett större försäkringsbelopp.
Varken konsumentförsäkringslagen eller det remitterade förslaget innehåller någon motsvarighet till 39 § första stycket i 1927 års lag. Det innebär att berikandeförbudet har avskaffats. Det hade kunnat förväntas att avskaffandet hade lett till en omvärdering även av förbudet mot berikande vid dubbelförsäkring. Som framgår av vad som nyss har sagts har det emellertid inte skett någon ändring på den punkten, vare sig i konsumentförsäkringslagen eller i remissförslaget. Inte heller föreskrivs att försäkringstagaren skall ha rätt till återbäring av premier som är gagnlösa. Enligt Lagrådets mening kan det ifrågasättas om denna ordning är godtagbar.
Behålls den föreslagna regleringen i paragrafens andra stycke, bör bestämmelsen lyda: ”Den försäkrade har dock inte rätt till högre ersättning sammanlagt från försäkringsbolagen än som svarar mot skadan.”
5 §
Paragrafen, som behandlar frågan om den försäkrades rätt till ersättning för räddningskostnader, har sin motsvarighet i 53 § första stycket i 1927 års försäkringsavtalslag. Det finns emellertid ett par beaktansvärda skillnader mellan de olika lagrummen. För det första har den försäkrades rätt till ersättning inskränkts på så sätt att åtgärder som går utöver sådana skyddsåtgärder som en försäkrad normalt får räkna med inte är ersättningsgilla. Enligt Lagrådets mening kan det ifrågasättas om en
sådan inskränkning är motiverad. Det kan också lätt uppstå diskussioner när det gäller att avgöra vilka åtgärder som är normala. Lagrådet förordar därför att den berörda inskränkningen i ersättningsrätten får utgå.
Medan ersättningsrätten enligt det remitterade förslaget avser ”kostnader” som den försäkrade har haft till följd av åtgärder som kan anses försvarliga talas det i 1927 års lag om ”utgift eller annan uppoffring” som försäkringshavaren har fått vidkännas och som är att anse som skälig. Med båda formuleringarna är det ovisst om ofrivilligt lidna skador täcks. Eftersom den försäkrade har en räddningsplikt, bör han emellertid ha rätt till ersättning även för sådana skador.
Den aktuella paragrafen kan lämpligen formuleras på följande sätt: ”Den försäkrade har rätt till ersättning av försäkringsbolaget för kostnader och skador som han har fått vidkännas till följd av åtgärder som avses i 4 kap. 7 §, i den mån åtgärderna har varit försvarliga. Detta gäller även om ett avtalat försäkringsbelopp överskrids.”
7 kap.
1 §
Paragrafens andra stycke innehåller bestämmelser om den tid inom vilken försäkringsersättningen skall betalas till den ersättningsberättigade. I princip gäller en frist om en månad. Denna regel får dock frångås i bl.a. det fallet att rätten till ersättning är beroende av att egendom återställs eller återanskaffas, att en myndighet meddelar ett visst beslut eller att någon annan liknande händelse inträffar efter utgången av månadsfristen.
Att rätten till ersättning är beroende av att egendom återställs får antas vara mindre vanligt. Enligt Lagrådets mening finns det större skäl att nämna det fallet att ersättningen är beroende av att egendom repareras. Det bör vidare vara möjligt att ta hänsyn inte bara till händelser som inträffar efter utgången av månadsfristen utan också till händelser som inträffar dessförinnan. Andra meningen i andra stycket bör ändras i enlighet med vad som nu har anförts.
Enligt vad som sägs i författningskommentaren innebär bestämmelserna i andra stycket att förfallodagen för försäkringsersättningen skall anses bestämd i förväg och att försäkringsbolaget därför blir skyldigt att betala ränta enligt 3 § första stycket och 6 § räntelagen, om utbetalning inte sker inom den föreskrivna tiden. Lagrådet anser det för sin del naturligare att beakta 4 § tredje stycket räntelagen, som tar sikte på skadestånd och annan liknande ersättning som inte kan fastställas utan särskild utredning. Även här bestäms räntesatsen enligt 6 § räntelagen.
Den lämpligaste lagtekniska lösningen är enligt Lagrådets mening att förse andra stycket i den nu diskuterade paragrafen med en tredje mening där det direkt slås fast att försäkringsbolaget skall betala ränta enligt 6 § räntelagen, om betalning inte sker i tid. En fördel med ett sådant direkt omnämnande är att skyldigheten att utge ränta blir tvingande i enlighet med 1 kap. 5 § i remissförslaget.
Lagrådet föreslår att andra stycket får följande lydelse: ”Försäkringsersättning som inte avser periodiska utbetalningar skall betalas senast en månad efter det att den ersättningsberättigade har anmält försäkringsfallet och lagt fram den utredning som skäligen kan begäras för att
fastställa betalningsskyldigheten. Detta gäller dock inte när 9 kap. 9 § är tillämplig och inte heller i den mån rätten till ersättning är beroende av att egendom repareras eller återanskaffas, att en myndighet meddelar ett visst beslut eller att någon annan liknande händelse inträffar. Försäkringsbolaget skall betala ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635), om betalning inte sker i tid.”.
3 §
23 § i 1927 års försäkringsavtalslag reglerar fall då ett försäkringsbolag har förbehållit sig rätt att, om någon efter ett inträffat försäkringsfall svikligen har uppgett, förtigit eller dolt något förhållande av betydelse, vägra att betala ersättning som den personen ifråga ”annars” skulle ha haft rätt till, dvs. belopp som han skulle ha fått om något svikligt förfarande inte hade förekommit. Enligt 23 § kan ett sådant villkor jämkas, så att den aktuella personen trots sveket får rätt till försäkringsbeloppet eller en del av det.
I 34 § konsumentförsäkringslagen finns en bestämmelse som direkt ger försäkringsbolaget rätt att, i fall av vilseledande, i skälig omfattning sätta ner den ersättning som ”annars” skulle ha betalats. Det krävs alltså inte att försäkringsbolaget har gjort något förbehåll om nedsättning i villkoren. Den regel i 1927 års lag som har inneburit ett skydd för den enskilde har alltså i konsumentförsäkringslagen övergått till att bli en bestämmelse som också kan vara till den enskildes nackdel. Genom den nu diskuterade 3 § förs konsumentförsäkringslagens bestämmelse vidare till den nya lagen.
Det torde inte vara en allmän förmögenhetsrättslig princip att den som felaktigt har uppgett eller förtigit något som är av betydelse för en ekonomisk uppgörelse kan förlora allt eller delar av det som han faktiskt har rätt till. Däremot kan en bedräglig person bli skyldig att ersätta motparten skador i form av särskilda utredningskostnader (se NJA 1994 s. 709). Även med beaktande av det angelägna i att motverka försäkringsbedrägerier och liknande förfaranden i samband med skadereglering, är Lagrådet därför tveksamt till det berättigade i att ha en utfyllande regel om nedsättning av försäkringsersättning efter skälighet. Hur skall för övrigt en nedsättningsregel tillämpas? I motiven till 34 § konsumentförsäkringslagen anförs att bestämmelsen skall tillämpas med återhållsamhet (NJA II 1980 s. 131). Men om enhetlighet skall uppnås i rättstillämpningen borde det finnas vissa riktlinjer, t.ex. att den försäkrade går miste om ett belopp motsvarande vad han har försökt tillskansa sig. Eftersom ett förverkande aldrig kan överstiga vad den försäkrade skulle ha haft rätt till, kan emellertid en sådan regel slå olika hårt i olika fall.
4 §
I paragrafen har tagits in bestämmelser om preskription av rätten till försäkringsersättning. Bestämmelserna överensstämmer i sak helt och hållet med vad som gäller i dag enligt 39 § första och andra styckena konsumentförsäkringslagen.
Enligt remissprotokollet finns det skäl som med viss styrka talar för att enklare och mera praktiskt hanterbara bestämmelser om preskription borde införas. De överväganden som behövs har emellertid, sägs det i
protokollet, inte kunnat göras under det nu aktuella beredningsarbetet utan frågan får tas upp senare.
Under remissbehandlingen av 2002 års utkast till lagrådsremiss har det från flera håll uttryckts missnöje med att det inte föreslås nya regler om preskription. Svea hovrätt har för sin del anfört att de nuvarande reglerna har brister och att de för försäkringstagarna torde vara inte bara svårförståeliga utan också många gånger överraskande. Enligt hovrättens mening bör inte nuvarande ordning på detta område oförändrad föras in i en ny lagstiftning.
Försäkringsförbundet framhåller i sitt remissyttrande att försäkringsbranschen under lång tid har pekat på behovet av en genomgripande reformering av preskriptionsreglerna och att det är mycket förvånande att något lagförslag inte lämnas i denna del. Enligt förbundets uppfattning bör man överväga bl.a. om skillnad skall göras mellan egendomsskador och personskador, från vilken tidpunkt preskriptionsfristen skall räknas och hur preskriptionsavbrott kan ske.
Lagrådet delar uppfattningen att de nuvarande preskriptionsbestämmelserna har stora brister och att det på flera punkter finns skäl till ändringar och förtydliganden. Det är angeläget att de behövliga ändringarna görs så snart som möjligt. Helst hade de nya bestämmelserna bort arbetas in i den nya försäkringsavtalslagen innan den träder i kraft. Om detta inte kan ske, får det trots allt godtas som ett provisorium att de nuvarande preskriptionsreglerna förs över till den nya lagen.
5 §
Enligt denna paragraf uppskjuts verkan av en uppsägning gjord av försäkringsbolaget, om försäkringstagaren gör sannolikt att uppsägningen inte har kommit fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över. Detsamma gäller ett meddelande om ändring av försäkringsvillkoren under försäkringstiden. Uppsägningen eller meddelandet får emellertid verkan senast tre månader efter avsändandet, dock aldrig tidigare än som anges i handlingen. Bestämmelserna har sin motsvarighet i 15, 18 och 25 §§konsumentförsäkringslagen.
Enligt vad som sägs i författningskommentaren är det försäkringsbolaget som har risken för att uppsägningen eller meddelandet försenas eller inte alls kommer fram. I själva verket ligger dock risken efter tre månader på försäkringstagaren.
Enligt allmän kontraktsrätt får en uppsägning liksom andra s.k. påbud aldrig verkan innan den har kommit mottagaren till handa. Så är det enligt bl.a. 40 § avtalslagen, 82 § köplagen och 12 kap. 63 § jordabalken och även enligt 33 § i 1927 års försäkringsavtalslag. Regleringen i den nu diskuterade 5 § avviker från denna ordning. Den avviker också från vad som i 3 kap. föreslås beträffande uppsägning från försäkringstagarens sida.
Enligt Lagrådets mening kan det möjligen vara befogat att låta försäkringstagaren bära risken för att en uppsägning försenas eller inte kommer fram, om uppsägningen beror på dröjsmål med premiebetalningen. Om försäkringstagaren har gjort sig skyldigt till ett sådant dröjsmål, har han anledning att räkna med att han kommer att drabbas av en uppsägning. Allmänt sett ifrågasätter Lagrådet emellertid om det finns skäl att avvika
från allmänna principer när det gäller uppsägningar och liknande meddelanden på försäkringsområdet.
9 §
I paragrafen föreskrivs att försäkringsbolaget inträder i den försäkrades rätt till skadestånd med anledning av skadan, i den mån denna omfattas av försäkringen och ersätts av bolaget. Paragrafen motsvarar delvis 25 § första stycket i 1927 års försäkringsavtalslag. Det är emellertid att märka att det i 1927 års lag förutsätts att den skadeståndsskyldige har handlat uppsåtligen eller grovt vårdslöst eller att han har haft ett strikt ansvar. Enligt Lagrådets mening är det önskvärt att skälen för att frångå detta krav redovisas.
För att regressrätt skall föreligga enligt 1927 års lag krävs det vidare att försäkringsbolaget har utgett ersättning. Det bör på motsvarande sätt anges i den nu aktuella paragrafen att skadan ”har ersatts” av bolaget (jfr 16 kap. 10 § i remissförslaget).
8 kap.
I 8 kap. har tagits in bestämmelser om företagsförsäkringar. Eftersom det bara är fråga om försäkringar på skadeförsäkringsområdet bör, som Lagrådet tidigare har förordat, begreppet ”företagsskadeförsäkring” användas i stället för ”företagsförsäkring”. Detta påverkar bl.a. rubriken till 8 kap.
Enligt vad som sägs i remissprotokollet har regeringen kommit fram till att den ordning som för närvarande gäller enligt 1927 års försäkringsavtalslag i huvudsak bör bestå för företagens vidkommande, i varje fall tills vidare. Detta gäller bl.a. frågan i vad mån bestämmelserna skall vara tvingande eller dispositiva. Bestämmelserna har emellertid anpassats till systematiken och terminologin i den nya lagen. Vidare innehåller remissförslaget regler om information för företagsförsäkringens del, något som inte förekommer i 1927 års lag.
Det framhålls i remissprotokollet att, även om det nuvarande rättsläget tills vidare behålls i stort sett oförändrat, detta inte betyder att läget måste behållas också på sikt. Regeringen kommer, sägs det, att överväga om en utredning bör tillsättas med uppdrag att se över bestämmelserna om företagsförsäkring med särskild hänsyn till skyddet för små och medelstora företag.
Enligt vad som har uppgetts för Lagrådet har det nyligen inom Justitiedepartementet inletts en översyn av företagsförsäkringsreglerna. Översynen skall i första hand avse frågan om det bör införas en kontraheringsplikt för försäkringsbolagen på det berörda området. I samband därmed skall övervägas om det på någon annan punkt bör göras någon ändring beträffande avtalsfriheten vid företagsförsäkring.
Enligt Lagrådets mening hade det varit önskvärt att den angivna översynen hade satts igång tidigare, så att eventuella förslag till nya lagändringar hade kunnat tas med i det remitterade lagförslaget. Det har emellertid framgått att översynen huvudsakligen skall omfatta en viss isolerad fråga och att därmed den lagrådsgranskning av företagsförsäkringsbestämmelserna som nu sker inte torde förlora sin betydelse.
Efter detta konstaterande går Lagrådet in på de olika bestämmelserna i 8 kap.
1 §
I denna paragraf liksom i andra bestämmelser där ordet ”företagsförsäkring” förekommer bör beteckningen ändras till ”företagsskadeförsäkring”.
2 §
På samma sätt som har föreslagits beträffande 2 kap. 9 § tredje stycket förordar Lagrådet att andra stycket i förevarande paragraf utgår.
6 §
Paragrafen reglerar försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringen eller säga upp den i förtid. Det kan noteras att bestämmelserna, till skillnad mot reglerna i föregående paragraf om försäkringstagarens uppsägningsrätt, är tvingande (jfr 1 kap. 5 §). Detta torde innebära en viss utvidgning av området för tvingande bestämmelser, jämfört med vad som gäller enligt 1927 års försäkringsavtalslag.
Första stycket anger de situationer då en uppsägningsrätt föreligger. Eftersom uppräkningen är avsedd att vara uttömmande, bör ordet ”bara” sättas in i ingressen till första stycket. Jfr 3 kap. 6 § första stycket (= 3 kap. 7 § första stycket enligt Lagrådets förslag).
En fråga som förtjänar att beröras i detta sammanhang är huruvida en inträffad skada bör ge försäkringsbolaget rätt att säga upp försäkringen i förtid. Enligt Lagrådets mening skulle det stämma mindre väl med allmänna kontraktsrättsliga regler att en inträffad skada – alltså just en sådan händelse som parterna har haft i sikte vid avtalet – skulle ge försäkringsbolaget en uppsägningsrätt (jfr vad som sägs i remissprotokollet, avsnitt 7.2, angående försäkringstagarens rätt att frigöra sig från avtalet i förtid). Det är därför befogat att en inträffad skada inte nämns i den nu diskuterade 6 § som en omständighet som medför rätt till uppsägning.
Enligt tredje stycket i förevarande paragraf får försäkringsbolaget, i fall som avses i första stycket, i stället för att säga upp försäkringen ändra försäkringsvillkoren under försäkringstiden. Även om förutsättningarna för villkorsändring i lagtexten är desamma som för uppsägning är det, enligt vad som framhålls i författningskommentaren, naturligt att de inte tillämpas helt på samma sätt. En ändring, sägs det, är sällan en lika ingripande åtgärd som en uppsägning, och den kan motiveras även av mindre missförhållanden än vad som krävs för en uppsägning.
Lagrådet ifrågasätter för sin del om det, allmänt sett, är befogat med ett större utrymme för villkorsändring än för uppsägning. En del ändringar torde kunna uppfattas som så ingripande att de är likvärdiga med en uppsägning. Det förhållandet att det på företagsförsäkringsområdet ofta är fråga om korta avtalstider talar också för att villkoren bör äga bestånd utom i klara undantagsfall.
7 §
Paragrafen innehåller en hänvisning till bestämmelserna om verkningarna av försäkringsbolagets konkurs m.m. i 3 kap. 9–11 §§. Lagrådet får för sin del hänvisa till vad som har sagts i anslutning till dessa paragrafer.
8 §
Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om försäkringstagarens upplysningsplikt vid olika tidpunkter, medan andra stycket handlar om försäkringstagarens skyldighet att rätta oriktiga eller ofullständiga uppgifter.
När det gäller första stycket, som delvis har sin motsvarighet i 4 kap. 1 § första stycket, anser Lagrådet att den bestämmelse som rör försäkringstagarens skyldighet att lämna uppgifter under försäkringstiden, bör brytas ut till ett särskilt stycke med följande lydelse: ”Under försäkringstiden skall näringsidkaren på begäran ge försäkringsbolaget upplysningar om förhållanden som anges i första stycket.”
Andra stycket, som blir ett tredje stycke om Lagrådets nyss framförda förslag följs, överensstämmer helt och hållet med 4 kap.1 § andra stycket. Det finns anledning att upprepa vad Lagrådet yttrade i anslutning till det lagrummet, nämligen att det är oklart om rättelseskyldigheten gäller inte bara när de oriktiga eller ofullständiga uppgifterna har lämnats av försäkringstagaren själv utan också när de har lämnats av någon tredje man.
9 §
Första stycket, som liksom 4 kap. 2 § första stycket föreskriver att försäkringsavtalet blir ogiltigt om försäkringstagaren vid fullgörande av sin upplysningsplikt har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, bör kompletteras med en erinran om att försäkringsbolaget enligt 8 kap. 17 § kan få behålla erlagd premie för förfluten tid.
I tredje stycket anges att försäkringsbolagets ansvar inte kan falla bort eller begränsas enligt andra stycket, om bolaget när avtalet träffades insåg eller borde ha insett att lämnade uppgifter var oriktiga eller ofullständiga ”eller när bolagets insikt annars hade kunnat få betydelse för avtalets innehåll”. En motsvarande regel om efterföljande insikt finns inte i 4 kap. 4 §. Syftet med regeln torde vara att en insikt som inträder efter avtalets ingående, t.ex. strax innan ett försäkringsfall inträffar, inte skall kunna vara till nackdel för bolaget men att bolaget inte skall kunna åberopa brottet mot upplysningsplikten, om bolaget hade kunnat låta bli att förnya avtalet eller rentav hade kunna bringa avtalet till upphörande i förtid. Lagrådet frågar sig varför 4 kap. 4 § och 8 kap. 9 § skiljer sig åt i detta hänseende och om det är rimligt att begära att bolaget skall behöva säga upp avtalet i förtid för att hindra att ett brott mot upplysningsplikten blir överspelat.
10 §
Paragrafen, som handlar om fareökning (ökad risk för försäkringsfall), motsvarar i sak 45 och 46 §§ i 1927 års försäkringsavtalslag. Vissa ålderdomliga begrepp har också förts över från 1927 års lag.
Enligt Lagrådets mening bör paragrafen skrivas om, så att innebörden blir mer lättförståelig. Lagrådet föreslår följande formulering: ”Har
risken för försäkringsfall ökat genom ändring av ett förhållande som angetts i försäkringsavtalet eller som försäkringstagaren uppgett för försäkringsbolaget i samband med avtalsslutet och har den försäkrade vidtagit eller samtyckt till den åtgärd som medfört riskökningen, är försäkringsbolaget helt eller delvis fritt från ansvar enligt vad som sägs i 9 § andra och tredje styckena. Detsamma gäller, om en annan sådan riskökning har förekommit och den försäkrade har försummat att anmäla detta enligt vad som föreskrivs i avtalet.”
Paragrafens rubrik bör, liksom när det gäller 4 kap. 3 §, ändras till ”Riskökning”.
11 §
Paragrafen, som handlar om framkallande av försäkringsfall, bör ändras i överensstämmelse med vad Lagrådet har föreslagit beträffande 4 kap. 5 och 7 §§. I första stycket bör alltså andra meningen utgå.
15 §
I paragrafen föreskrivs bl.a. att försäkringsbolagets ansvar inte begränsas enligt 11–13 §§ på grund av handlande av någon som var under tolv år. Lagrådet får i det sammanhanget hänvisa till sin kommentar beträffande 4 kap. 9 §.
16 §
Paragrafen, som förpliktar bolaget att lämna meddelande om att ansvarsbegränsning åberopas, motsvarar 4 kap.10 §. Liksom när det gäller den paragrafen får det enligt Lagrådets mening anses onödigt att lämna ett särskilt meddelande av det berörda slaget när det redan har inträffat ett försäkringsfall. Meddelandeskyldigheten bör alltså inriktas på situationen innan ett försäkringsfall inträffat.
Paragrafen bör utformas på ett sätt motsvarande vad Lagrådet har förordat beträffande 4 kap. 10 §.
17 §
Enligt paragrafens andra stycke, första meningen, får det föreskrivas i försäkringsavtalet att inträdet av försäkringsbolagets ansvar är beroende av att premien betalas. Andra meningen i samma stycke innehåller en reservation som innebär att förbehållet får åberopas bara om dröjsmål som inte är av ringa betydelse har förekommit vid betalningen.
Att försäkringsbolaget får göra sitt ansvar beroende av att premien betalas framgår redan av 8 kap. 4 § andra stycket. Bestämmelsen i andra stycket första meningen i förevarande paragraf kan därför utgå.
När det sedan gäller andra meningen anser Lagrådet att den reservation som görs där knappast är befogad. Det får anses naturligt att ett villkor som gör försäkringsbolagets ansvar beroende av att premien betalas i princip skall tolkas strikt. Även andra meningen i andra stycket bör därför utgå.
I tredje stycket av den nu diskuterade paragrafen görs först1 en hänvisning till 5 kap. 5 §. Lagrådet har kommenterat den paragrafen i det föregående. Hänvisningen bör lyda: ”Det som sägs i 5 kap. 5 § om betalning genom betalningsförmedling tillämpas också vid företagsskadeförsäkring.
Det anges också i tredje stycket att bestämmelsen i 5 kap. 6 §, som ger försäkringsbolaget rätt att i vissa fall behålla erlagd premie för förfluten tid, skall tillämpas, om inte något annat har avtalats. Enligt Lagrådets mening kan det ifrågasättas om bestämmelsen bör vara dispositiv. Bestämmelsen är tillämplig i fall då försäkringstagaren har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, och det är svårt att tänka sig att försäkringsbolaget skulle vilja avtala bort sin rätt att behålla premien i sådana fall.
18 §
Vad Lagrådet har anfört beträffande 6 kap. 4 § om dubbelförsäkring i konsumentförhållanden är tillämpligt även vid företagsskadeförsäkring.
19 §
De anmärkningar Lagrådet har gjort rörande 7 kap. 5 § om faran för att uppsägningar inte kommer fram till mottagaren gäller även här.
20 §
I paragrafen görs en hänvisning till reglerna om preskription av rätten till försäkringsersättning på konsumentskadeområdet. Lagrådet tidigare framhållit att det är angeläget att dessa regler ändras så snart som möjligt (se Lagrådets kommentar till 7 kap. 4 §). En översyn av preskriptionsreglerna bör självfallet också omfatta rätten till ersättning på företagsskadeområdet.
9 kap.
I kapitlet har tagits in regler om tredje mans rätt enligt försäkringsavtalet. Reglerna är uppdelade på tre avsnitt, rubricerade ”Försäkring av tredje mans intresse” (1–6 §§), ”Direktkrav vid ansvarsförsäkring” (7 och 8 §§) och ”Otillräckligt försäkringsbelopp vid ansvarsförsäkring” (9 §).
1 §
Paragrafen innehåller de grundläggande reglerna om till vems förmån en försäkring gäller i fall då försäkringen avser värdet av en fastighet eller värdet av en fast eller lös sak. Motsvarande regler finns i 54 § första stycket i 1927 års försäkringsavtalslag.
I 1927 års lag presumeras försäkringen gälla till förmån för var och en som – i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare av annan rättighet till godset eller därför att han i anledning av avtal om godset står faran för detta – har intresse av att godsets värde inte minskas eller går förlorat. Bestämmelsen är given till underlättande av omsättningen; de involverade parterna skall kunna utgå från att försäkringen utan glapp täcker den aktuella personens intresse utan att båda parter behöver ta en försäkring. Rätten till ersättning förutsätter inte att den försäkrade har sakrättligt skydd till egendomen. Hans rätt till försäkringen anses inte förvärvad från försäkringstagaren utan uppstår omedelbart genom försäkringsavtalet. Tredje man blir därför oberörd av försäkringstagarens insolvens.
I motiven till det remitterade förslaget sägs att de gällande reglerna anses svårtolkade. Därför föreslås att den nyss återgivna, allmänt hållna
bestämmelsen i 1927 års lag ersätts med en bestämmelse som räknar upp de tredjemansintressen som presumeras vara skyddade. Bestämmelsen har tagits in i första stycket av den nu diskuterade paragrafen. Syftet uppges vara att uppnå en ordning, där försäkringsersättningen i största möjliga utsträckning betalas till den som egendomens värde tillkommer enligt sakrättsliga principer. Därjämte skall den skyddas som bär risken för egendomen vid dess överlåtelse, oavsett om han är ägare.
Det är naturligt att den som skulle ha haft sakrättsligt skydd till den försäkrade egendomen, om i stället exekution hade skett i egendomen när försäkringsfallet inträffade, får rätt till försäkringsersättningen. Detta anses följa redan av regler om surrogation (jfr NJA 1941 s. 711). Med hänsyn härtill framstår det som överraskande att alla sakrättsligt skyddade tredje män inte anses medförsäkrade i förslaget. Bl.a. märks att nyttjanderättshavare till fast egendom, vilka vid exekution i egendomen skulle ha haft sakrättsligt skydd, inte nämns bland de skyddade subjekten i första stycket 2–5 i den nu diskuterade paragrafen. Här finns en skillnad gentemot 1927 års lag (se NJA II 1927 s. 454).
När det sedan sägs i första stycket punkt 6 att också den som ”vid överlåtelse av den försäkrade egendomen” bär risken för egendomen blir försäkrad, oavsett om han hade haft sakrättligt skydd, uppkommer flera av de komplikationer som den nya huvudprincipen syftar till att undvika. Samtidigt frågar man sig varför endast den angivna riskbäraren skall skyddas. Den som har betingat sig panträtt i viss försäkrad egendom och utgett sin kredit har inte sakrättsligt skydd för besittningstagandet av egendomen (eller ett pantbrev rörande denna). Men panthavaren står onekligen risken för egendomens förstörelse.
En följd av det remitterade förslaget är dessutom att en försäkring tagen av ägaren inte kommer att gälla till förmån för en besittare som står faran för egendomen, t.ex. en transportör, kommissionär, nyttjanderättshavare eller depositarie. Det kan synas betydelselöst, eftersom försäkringstagaren i de flesta fall kommer att uppbära ersättningen från försäkringsbolaget och aldrig aktualisera besittarens ansvar. Men vad hindrar att försäkringstagaren kräver den som stod faran, även om försäkringstagaren har uppburit försäkringsersättningen? Och varför skulle inte försäkringsbolaget, sedan det har ersatt försäkringstagaren, kunna kräva den som stod faran på ersättning, om tillämpligt regressvillkor i och för sig ger stöd åt ett sådant krav?
Ifall besittaren däremot är medförsäkrad, som är fallet enligt 1927 års lag, kan försäkringsbolaget endast undantagsvis utöva regressrätt mot honom, och försäkringstagaren skulle inte ha någon rätt att kräva besittaren sedan försäkringstagaren uppburit ersättning från försäkringsbolaget. Skulle försäkringstagaren bortse från försäkringen och kräva besittaren, kan denne erhålla kompensation från försäkringsbolaget. (Jfr Hellner, Försäkringsrätt s. 322 f.).
De svårigheter som försäkringsbolaget kan ha att veta, om en tredje mans intresse är skyddat, löses genom att bolaget i god tro alltid kan förhandla med försäkringstagaren och betala till denne, vare sig de gällande eller de föreslagna reglerna skall tillämpas.
Lagrådet ifrågasätter därför om det finns skäl att avvika från den nuvarande bestämmelsen i 54 § första stycket första meningen i 1927 års
lag om vilka tredje män som är skyddade av en försäkring på egendomens värde.
Utgår man emellertid från de principer som förslaget bygger på, kan invändningar resas mot ett antal detaljer i utformningen.
Bestämmelserna i 1 § första stycket 2 innebär att, vid kreditköp med förbehåll om återtaganderätt, köparen inte anses vara ägare till egendomen. Inte heller säljaren anses som ägare utan faller enligt författningskommentaren under punkt 5. Borde inte köparen anses ha äganderätt och säljaren säkerhetsrätt eller båda anses ha en villkorad äganderätt?
Vidare borde det i punkt 5 klargöras att den där omnämnda, avtalade säkerhetsrätten måste vara sakrättsligt skyddad och inte bara vara av sådan art att den kan bli sakrättsligt skyddad, eftersom detta angetts vara ett huvudsakligt syfte med reformen. Att övriga omtalade säkerhetsrätter skall vara sakrättsligt fullgångna torde framgå av hänvisningarna till förmånsrättslagen.
Genom hänvisningen till förmånsrättslagen i första stycket punkt 3 undantas sjö- och luftpanträtterna från det försäkrade intresset. Detta överensstämmer med gällande rätt (54 § första stycket andra meningen i 1927 års lag). De skäl som åberopats för undantaget vid nuvarande lags tillkomst (NJA II 1927 s. 455) och vid den senaste revisionen (NJA II 1975 s. 397 ff.) är emellertid inte speciella för sjö- och luftpanträtt utan understryker hur godtryckliga gränserna blir om man avviker från huvudregeln i 1927 års lag (jfr Walin, Separationsrätt s. 210).
Enligt punkten 3 i första stycket omfattar skyddet även borgenärer med företagsinteckning, vilka numera har endast allmän förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen. De har således förmånsrätt endast vid konkurs. Ifall dessa borgenärer blir medförsäkrade, kommer de att få försäkringsersättningen över huvudet på försäkringstagarens konkursbo, vilket medför att avdrag inte kommer göras för konkurskostnaderna. Enligt de nya reglerna skall emellertid företagsinteckningshavarna ha endast 55 % av nettot i all egendom, sedan bl.a. alla konkurskostnader har betalats. Enligt Lagrådets mening bör företagsinteckningen i försäkringsavtalslagen inte behandlas annorlunda än den allmänna förmånsrätten för lön, vilket betyder att företagsinteckningen inte bör jämställas med andra säkerhetsrätter i bestämd egendom.
Som ovan nämnts avviker första stycket punkt 6 från huvudprincipen att den medförsäkrade måste ha en sakrättsligt skyddad position. Således skall en köpare av en lös sak ha rätt till försäkringsersättningen, om han står risken för skada på saken, oavsett om han har fått den i sin besittning vid försäkringsfallet. Detsamma gäller en säljare som saknar skydd mot köparens borgenärer men står risken för varan (jfr NJA 1935 s. 53). Skulle försäkringsfallet inträffa efter det att försäkringstagaren har gått i konkurs eller egendomen utmätts för hans skuld, bör försäkringsersättningen dock gå till försäkringstagarens borgenärer. Den som stod risken hade ju då redan förlorat sin rätt till egendomen genom exekutionens inledning, och risken hade därför gått över på borgenärerna. (Jfr Hellner, Försäkringsrätt s. 318 och Walin, Separationsrätt s. 203 f.).
Enligt andra stycket i förevarande paragraf gäller inte vad som sägs i första stycket 1–3 samt 5 och 6, om något annat har föreskrivits i försäkringsavtalet. Enligt motsvarande bestämmelse i 1927 års lag (54 § första stycket) bryts presumtionen för att tredje mans intresse är försäkrat
när annat framgår av omständigheterna. Det krävs alltså inte någon föreskrift i försäkringsavtalet. Med hänsyn till att det normalt rör sig om en av försäkringstagaren frivilligt tagen och bekostad försäkring, framstår ändringen i förhållande till gällande rätt inte som självklar. Den har inte heller motiverats i remissprotokollet.
I de föreslagna bestämmelserna om tredje mans rätt har panthavare till fast egendom (inbegripet tomträtt) genomgående en starkare ställning än andra panthavare, kreditsäljare med återtaganderättsförbehåll och ägare. Detta kommer till uttryck i det nu berörda andra stycket av 1 §, där det anges att den rätt som fastighetspanthavare har enligt första stycket punkt 4 inte kan avtalas bort, men även i de följande paragraferna. Skillnaden framstår som godtycklig (jfr SOU 1989:88 s. 209 f.), men den svarar möjligen mot gällande lag (se NJA II 1927 s. 497) och har även stöd i praxis (se NJA 1965 s. 244, där en säljare som gjort äganderättsförbehåll inte hade en tvingande rätt till försäkring tagen av köparen; jfr NJA 1992 s. 244). Lagrådet finner för sin del inte anledning att motsätta sig ställningstagandet i 1 § andra stycket eller den särbehandling som görs av fastighetspanthavare i förslagen till 3–5 §§.
Det tvingande skyddet kunde emellertid lika gärna ha utvidgats till andra som har sakrättsligt skydd, eller så kunde 1 § ha gjorts helt dispositiv. En fastighetspanthavare måste ju i vilket fall som helst fråga pantsättaren och sedan kontrollera hos försäkringsbolaget om panten är försäkrad. Panthavaren torde också anmäla att han vill bli underrättad om vissa händelser inträffar. Fastighetspanthavaren skulle då utan extra besvär ha kunnat betinga sig panträtt i försäkringsersättningen och denuntiera försäkringsbolaget om detta, varefter försäkringsbolaget skulle vara skyldigt att respektera panthavarens intresse redan enligt pantregler (se 10 och 29 §§ skuldebrevslagen).
Om särställningen för fastighetspant togs bort och 1 § gjordes helt dispositiv, kunde lagtexten i 1 § förenklas avsevärt. Med beaktande av de synpunkter som Lagrådet i övrigt har fört fram angående utmejslingen av huvudprincipen i det remitterade förslaget skulle 1 § då kunna utformas på följande sätt:
”En försäkring som avser värdet av en fastighet eller värdet av en fast eller lös sak gäller till förmån för
1. försäkringstagaren,
2. någon annan som har en mot försäkringstagarens borgenärer
skyddad äganderätt, säkerhetsrätt eller annan särskild rätt till egendomen, och
3. den som annars bär risken för egendomen i samband med dess
överlåtelse. Första stycket gäller inte, om något annat har föreskrivits i försäkringsavtalet eller framgår av omständigheterna.”
2 §
Paragrafen behandlar fall då den försäkrade egendomen under försäkringstiden har förvärvats av en fysisk person huvudsakligen för enskilt ändamål. Försäkringen gäller då under sju dagar efter riskens övergång till förmån även för den nye ägaren, i den mån dennes skada inte omfattas av någon annan försäkring på egendomen.
Lagtexten förefaller utgå från att förvärvaren inte skulle kunna utnyttja överlåtarens försäkring, om bestämmelsen saknades. En förvärvare är emellertid skyddad av överlåtarens försäkring redan enligt 1 § första stycket 2 under den återstående försäkringstiden, om inte försäkringsvillkoren innehåller annat. Om inte detta skydd skall inskränkas genom
2 §, borde denna paragraf inledas på samma sätt som 54 § andra stycket i 1927 års lag.
Lagrådet förordar att 2 § får följande lydelse: ”Om det föreskrivs i försäkringsavtalet att en försäkring som avses i 1 § skall upphöra i händelse äganderätten till egendomen övergår till någon annan, gäller försäkringen ändå under sju dagar efter riskens övergång till förmån för en fysisk person som har förvärvat egendomen huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet, i den mån dennes skada inte omfattas av någon annan försäkring på egendomen. Har försäkringen sagts upp av någon annan anledning än överlåtelsen, är dock uppsägningen giltig också mot den nye ägaren.”
3 §
Paragrafen handlar om fall då försäkringsbolaget är helt eller delvis fritt från ansvar på grund av att reglerna om upplysnings- eller meddelandeplikt eller om premiebetalning har eftersatts. Genom de föreslagna bestämmelserna begränsas bolagets möjligheter att åberopa sin ansvarsfrihet gentemot fastighetspanthavare. Motsvarande bestämmelser om verkan av dröjsmål med premien finns i 87 § i 1927 års lag såvitt gäller brandförsäkring.
Enligt Lagrådets mening är det som tidigare nämnts principiellt anmärkningsvärt att fastighetspanthavare på det angivna sättet särbehandlas i förhållande till andra säkerhetshavare. Även om enbart fastighetspanthavare får ett skydd mot att försäkringstagaren åsidosätter vissa biförpliktelser, finns det skäl att ge även andra säkerhetshavare en rätt att efter begäran bli underrättade om dröjsmål med premiebetalning.
4–6 §§ 4 och 6 §§ reglerar frågan vem som har rätt att få ut försäkringsersättningen, medan 5 § innehåller bestämmelser om försäkringsbolagets rätt att avtala med försäkringstagaren om ändringar m.m. beträffande försäkringen före ett försäkringsfall.
Enligt Lagrådets mening är det att föredra att frågor som gäller situationen före ett försäkringsfall behandlas först, innan man kommer in på rätten till ersättning när ett försäkringsfall har inträffat (jfr 56 och 87 §§ respektive 57 och 58 §§ i 1927 års lag), låt vara att 4 § har indirekt betydelse vid bedömning av vem som i första hand kan vara befogad att avtala med försäkringsbolaget enligt 5 §. Bestämmelserna i 4 och 5 §§ bör alltså byta plats.
Vad som föreskrivs i den remitterade 5 § har sin motsvarighet i 56 § första stycket och 87 § första stycket i 1927 års lag. Det kan emellertid noteras att, medan det i 1927 års lag (56 § första stycket) främst talas om försäkringstagarens rätt att träffa avtal med försäkringsbolaget (försäkringstagarens befogenhet eller materiella rätt), den remitterade 5 § har ett motsatt perspektiv och reglerar försäkringsbolagets möjlighet att med befriande verkan ingå avtal med försäkringstagaren (försäkringstagarens
behörighet eller legitimation), en fråga som blir aktuell först när försäkringstagaren saknar befogenhet (se 56 § andra stycket i 1927 års lag).
Enligt Lagrådets mening har uppläggningen i 1927 års lag ett värde genom att det understryks att försäkringstagaren normalt har en materiell rätt (är befogad) att disponera över försäkringen före ett försäkringsfall. Härav framgår att tredje man i allmänhet inte har någon rätt till försäkringen förrän ett försäkringsfall har inträffat och att han då inte kan rikta något krav mot försäkringstagaren därför att denne har urholkat försäkringen.
Även i 5 § framstår det som anmärkningsvärt att andra säkerhetshavare än fastighetspanthavare inte har förmånen av att kunna betinga sig en underrättelse om ändring och en frist innan ändringen får verkan mot säkerhetshavaren.
För tydlighetens skull borde det av 5 § uttryckligen framgå att paragrafen tar sikte på ändringar före ett försäkringsfall.
Ser man härefter på läget när ett försäkringsfall har inträffat, så regleras företrädet till ersättningen mellan olika försäkrade enligt 1 § av 4 §. Fastighetspanthavare har ett tvingande företräde framför egendomens ägare, medan övriga panthavare, retinenter och utmätningsborgenärer har ett försteg som försäkringstagaren kan avtala bort med försäkringsbolaget (trots att han låtit försäkringen gälla tredje mans intresse). Vidare anges att företrädet mellan olika panthavare etc. avgörs enligt förmånsrättslagen.
Att försäkringstagaren har rätt att avtala bort en försäkrads rätt att uppbära ersättningen i den mån försäkringstagaren hade kunnat förbehålla sig att försäkringen inte alls skall gälla i samma tredje mans intresse förefallet logiskt men komplicerar reglerna. I motiven till 58 § i 1927 års lag uttalas att panthavare i lös egendom har getts företräde framför försäkringstagaren till ersättningen, eftersom det särskilt om försäkringstagaren är försatt i konkurs vore orimligt att låta konkursboet uppbära ersättningen och hänvisa panthavaren att nöja sig med utdelning i konkursen (NJA II 1927 s. 462). Samtidigt uttalas både i motiven till 1927 års lag och i motiven till det remitterade förslaget att försäkringsavtalslagens regler endast avgör rätten i förhållande till försäkringsbolaget. Därmed borde försäkringstagaren och dennes konkursbo ofta (jfr
5 § andra stycket i remissen) ta emot ersättningen med redovisningsskyldighet mot panthavaren och denne få förmånsrätt i beloppet (se 7 kap. 23 § konkurslagen). Funktionen hos den dispositiva företrädesregeln i 4 § andra stycket skulle i så fall i själva verket vara att hindra en försäkringstagare, som inte är i konkurs, att sammanblanda försäkringsersättningen med egna medel.
Företrädesreglerna i 4 § är ofullständiga såtillvida att de inte reglerar företrädet mellan försäkringstagaren och den som har avtalad säkerhet i egendomen eller företrädet mellan försäkringstagaren och den som vid egendomens överlåtelse står risken för egendomen. Detta får emellertid godtas, eftersom det kan vara svårt att fånga in alla förekommande fall i en formel (jfr NJA 1935 s. 53).
I första meningen av 6 § sägs att, sedan ett försäkringsfall har inträffat, varje försäkrad har rätt att av försäkringsbolaget få försäkringsersättning enligt vad som sägs i 1–5 §§. I andra meningen finns en regel som underlättar för försäkringsbolaget att med befriande verkan betala ett
försäkringsbelopp till försäkringstagaren, även om någon annan kan ha rätt till beloppet. Bolaget har en sådan betalningsrätt, om det inte framgår av försäkringsavtalet vem den berättigade är och denne inte heller hos bolaget har anmält en önskan att själv få bevaka sin rätt.
Jämfört med 1927 års lag (57 § första stycket) saknar förslaget föreskriften att en försäkrad tredje man har rätt till utfallande försäkringsbelopp trots att försäkringstagaren inte före försäkringsfallet har underrättat honom om försäkringen. Den bestämmelsen innebär ett förtydligande men torde inte vara nödvändig, eftersom regeln framgår av 1 §.
Bestämmelsen i 6 § andra meningen överensstämmer i sak med 57 § andra stycket i 1927 års lag (utom att inget sägs om fallet att ett negotiabelt papper har utfärdats). Eftersom det för försäkringsbolaget ofta måste vara mycket svårt att veta om en tredje man har rätt till försäkringsbeloppet, är det givet att möjligheten att göra upp med försäkringstagaren måste vara omfattande. I litteraturen har emellertid diskuterats om inte försäkringsbolaget betalar på egen risk, ifall bolaget har särskild anledning att misstänka att någon annan än försäkringstagaren är berättigad (se Hellner, Försäkringsrätt s. 327 f., med hänvisning, och 29 § skuldebrevslagen). Det är inte givet att det i en sådan situation skall anses angeläget att en sannolikt oberättigad och möjligen insolvent försäkringstagare snabbt får försäkringsersättningen framför en sannolikt berättigad tredje man som inte nämnts i försäkringsavtalet och inte heller anmält en önskan att själv bevaka sin rätt (kanske därför att han inte kände till försäkringen). Försäkringsbolagets intresse av att inte riskera att betala två gånger tillgodoses genom att bolaget kan deponera ersättningen hos myndighet enligt 1927 års lag i ämnet.
7 och 8 §§
I 1927 års lag finns bestämmelser om ansvarsförsäkring i 91–96 §§. Den viktigaste bestämmelsen finns i 95 §. Där anges till en början att försäkringshavaren inte har rätt till ersättning från försäkringsbolaget i vidare mån än han gottgjort den skadelidande eller denne lämnat sitt samtycke. Därefter anges att försäkringsbolaget svarar direkt mot den skadelidande i den mån ersättning utbetalats till den försäkringshavaren men beloppet inte kommit den skadelidande till del och denne inte lämnat sitt samtycke. Slutligen anges att den skadelidande har rätt att kräva att försäkringshavarens konkursbo överlåter rätten mot försäkringsbolaget i den mån den skadelidande inte fått ersättning. Den sistnämnda regeln innebär reellt sett en direktkravsrätt, som ger den skadelidande skydd mot försäkringshavarens insolvens.
Fastän en ansvarsförsäkring i allmänhet – när försäkringsplikt inte föreligger – torde tas därför att försäkringstagaren vill skydda sitt eget intresse av att inte drabbas av en betungande skadeståndsskyldighet, gäller försäkringen till följd av 95 § i 1927 års lag i praktiken till förmån för den skadelidande. Bestämmelserna är dock i sin helhet dispositiva, vilket innebär att försäkringstagaren och försäkringsbolaget skulle kunna avtala att försäkringen alltid skall utbetalas till den försäkrade. Frågan är emellertid om ett sådant villkor skulle erkännas i praxis (jfr NJA 1996 s. 400).
Det remitterade förslaget utgår liksom 1927 års lag från huvudregeln att den skadelidande inte kan rikta något krav direkt mot försäkrings-
bolaget. I 7 § har emellertid förts in vissa undantag från denna huvudregel. Den skadelidande kan sålunda kräva ersättning från bolaget när det är fråga om en obligatorisk ansvarsförsäkring, när konkurs har beslutats eller offentligt ackord har fastställts beträffande den försäkrade och när den försäkrade är en juridisk person som upplösts. Reglerna blir enligt 1 kap. 5 § andra stycket första meningen tvingande till förmån för den skadelidande.
I 8 § återfinns bestämmelsen i 95 § andra stycket i 1927 års lag om att försäkringsbolaget ansvarar mot den skadelidande i den mån ersättning utgetts till den försäkrade men denne inte har betalat den skadelidande.
Lagförslaget innebär en kompromiss mellan framför allt privatpersoners intresse av att kunna vända sig till försäkringsbolaget med sitt anspråk, när den försäkrade inte snabbt reglerar anspråket, och försäkrade företags intresse av att få kontroll över skaderegleringen. Lagrådet har ingen grund för erinran mot förslaget i sak.
I 7 § bör emellertid som en första mening föras in en motsvarighet till huvudregeln i 95 § första stycket i 1927 års lag, så att läsaren omedelbart får klart för sig ansvarsförsäkringens verkliga innebörd. Huvudregeln kan sedan i ett andra stycke följas av vad som i remissförslaget står i 8 § (motsvarande andra stycket i 95 § i 1927 års lag). Remissförslagets bestämmelser om direktkravsrätt kan lämpligen bilda en 8 §. Som följd av vad som nu har förslagits bör rubriken närmast före 7 § ändras till ”Ansvarsförsäkring”.
Flera av de regler i 1927 års lag som handlar om ansvarsförsäkring har inte fått någon motsvarighet i det remitterade förslaget. Lagrådet efterlyser en motivering till att dessa regler har ansetts överflödiga.
9 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om hur försäkringsbolaget skall förhålla sig när ett ansvarsförsäkringsbelopp inte räcker för all skadeståndsskyldighet som åvilar den försäkrade. De skadelidande skall ha en proportionell rätt till ersättning, men försäkringsbolaget behöver aldrig invänta nya anspråk under mer än två år. Dessutom finns bestämmelser om vad som gäller om försäkringsbolaget har betalat en skadelidande mer än denne proportionellt har rätt till.
Lagrådet har några detaljanmärkningar. I andra stycket bör orden ”av utredningen” utgå. Dessa ord ger intrycket att de konkurrerande anspråken måste vara föremål för samma utredning, vilket dock inte kan krävas. Stycket kunde inledas med orden: ”Finns särskild anledning att anta att flera skadeståndanspråk …”. Vidare är det mindre träffande att säga att försäkringsbolaget inte ”får” betala ut högre ersättning än vad som följer av första stycket. Bolaget får betala ut hur mycket det vill, men en betalning som överstiger vad en skadelidande har rätt till enligt första stycket blir inte befriande mot andra skadelidande. Lämpligen ändras ”får” till ”behöver”. Som en följd bör tredje stycket inledas med orden ”I den mån försäkringsbolaget har betalat mer än som ålåg bolaget, …”.
I tredje stycket andra meningen föreskrivs att försäkringsbolaget får kräva tillbaka det bolaget utgett utöver försäkringsbeloppet av den försäkrade efter vad som är skäligt. Enligt författningskommentaren kan bolagets krav i vissa fall framstå som föga rimligt, t.ex. med hänsyn till
den försäkrades ekonomi och den tid som gått sedan skadan uppkom; det kan även vara naturligt att beakta försäkringsbolagets skuld.
Det kunde tänkas att regresskravet skall nedsättas, när den försäkrades skadeståndsskyldighet skulle ha blivit lägre om det hade stått klart att hela skadeståndsskyldigheten inte täcktes av en ansvarsförsäkring (se 6 kap. 2 § skadeståndslagen). Emellertid har den försäkrade haft större möjlighet att överblicka sin totala skadeståndsskyldighet än försäkringsbolaget, varför det är tvivelaktigt att försäkringsbolaget skall stå risken för att skadeståndsskyldigheten blivit för stor. För övrigt skulle den skadelidande ha krävt den försäkrade på det belopp försäkringsbolaget nu återkräver, om försäkringsbolaget inte hade ersatt den skadelidande med överskridande av försäkringssumman. Den skadelidandes anspråk skulle då inte ha jämkats efter skälighet. Att en tid förflutit sedan skadeståndsskyldigheten uppkom spelar ingen roll så länge preskription inte skett. Inte heller framstår det som relevant att försäkringsbolaget förbisett sin rätt att innehålla betalningen. Den försäkrade åtnjuter samtidigt förmånen att försäkringsbolaget betalar ett nytt skadeståndsanspråk för hans räkning. Något behov av en jämkningsregel torde därför knappast finnas.
Femte avdelningen
I det remitterade förslaget har de kapitel som behandlar personförsäkringar (10–16 kap.) tagits in i en femte avdelning, rubricerad Personförsäkring. I enlighet med vad Lagrådet tidigare har förordat bör kapitlen bilda en tredje avdelning.
10 kap.
2 §
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om information innan en personförsäkring meddelas, bör formuleras på ett sätt som motsvarar vad Lagrådet har föreslagit beträffande 2 kap 2 § (information innan en konsumentskadeförsäkring meddelas). Paragrafen bör ha följande lydelse:
”Innan en försäkring meddelas skall försäkringsbolaget lämna information som underlättar kundens bedömning av försäkringsbehovet och val av försäkring. Informationen skall på ett enkelt sätt återge det huvudsakliga innehållet i de försäkringsvillkor som kunden behöver ha kännedom om för att kunna bedöma kostnaden för och omfattningen av försäkringen. Tidpunkten för inträdet av försäkringsbolagets ansvar och viktiga begränsningar av försäkringsskyddet skall tydligt framgå.
Vid tidsbegränsad försäkring skall försäkringsbolaget också lämna information om försäkringstagarens möjligheter att förnya försäkringen.”
4 §
Paragrafen, som handlar om försäkringsbolagets skyldighet att lämna information när avtal har träffats, bör anpassas till vad Lagrådet har föreslagit för konsumentskadeförsäkringarnas del i 2 kap. 4 §. Det bör således bl.a. göras en reservation för det fallet att den information som anges i paragrafen redan har lämnats före avtalsslutet.
Förevarande paragraf innehåller liksom 2 kap. 4 § en uppräkning av villkor som särskilt skall framhållas när information lämnas efter avtalsslutet. Uppräkningen bör enligt Lagrådets mening byggas ut så att försäkringsbolaget också blir skyldigt att särskilt framhålla villkor enligt 12 kap. 7 § om skyldighet att anmäla ändringar av risken.
Lagrådet föreslår följande lydelse av 4 §: ”Snarast efter avtalsslutet skall försäkringsbolaget tillställa försäkringstagaren en skriftlig bekräftelse på avtalet. Försäkringsbolaget skall också, om det inte har skett tidigare, upplysa om försäkringsvillkorens innehåll och särskilt framhålla
1. villkor som med hänsyn till försäkringens beteckning eller övriga omständigheter utgör en oväntad och väsentlig begränsning av försäkringsskyddet,
2. förbehåll enligt 11 kap. 2 § andra stycket om att försäkringsbolagets ansvar inte inträder förrän premien betalas,
3. försäkringsbolagets rätt att säga upp försäkringen att upphöra i förtid och att ändra den under försäkringstiden, om bolaget har förbehållit sig en sådan rätt,
4. villkor enligt 12 kap. 7 § om skyldighet att anmäla ändringar av risken och följderna av en försummad anmälan, samt
5. utfallande försäkringsbelopp eller de huvudsakliga principerna för hur beloppet beräknas.”
6 §
Paragrafen, som handlar om information i samband med villkorsändring, bör kompletteras med en hänvisning till de bestämmelser i 11 kap. som reglerar försäkringsbolagets rätt att ändra sina villkor.
7 §
Enligt paragrafens första stycke skall försäkringsbolaget, när ett försäkringsfall har inträffat, i skälig omfattning informera försäkringstagaren och andra personer som har anspråk mot bolaget om sådana förhållanden rörande försäkringen som det är av betydelse för dem att känna till. Enligt ordalydelsen synes bolaget alltid – oavsett vetskap – ha en informationsskyldighet. Skall bestämmelsen tolkas så, går informationsskyldigheten längre än den som föreskrivs i andra stycket. Det sägs där att, om försäkringsbolaget ”får kännedom” om ett försäkringsfall som utgörs av försäkringstagarens död, bolaget genast skall underrätta dödsboet.
Enligt vad som framhålls i författningskommentaren är bestämmelsen i andra stycket motiverad av risken att dödsbon går miste om sina rättigheter enligt den avlidnes försäkringar. Det hänvisas i sammanhanget till Lagutskottets betänkande 1988/89:LU22.
Det angivna betänkandet var föranlett av en riksdagsmotion, där det anfördes att vissa försäkringsbolag regelmässigt underrättade dödsbon om de personförsäkringar som den avlidne hade haft hos bolaget, medan andra bolag lämnade uppgifter i endast begränsad omfattning eller helt underlät att informera dödsbon. Enligt motionen var det ett rimligt krav att försäkringsbolagen alltid skulle vara skyldiga att lämna underrättelse om försäkringsförhållandena.
Utskottet anslöt sig helt till den uppfattning som hade förts fram i motionen, och riksdagen beslöt att ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört. I 1993 års promemoria föreslogs emellertid bara en begränsad underrättelseskyldighet för försäkringsbolagen, och en likadan regel har tagits in i remissförslaget.
Enligt Lagrådets mening är det uppenbart att, om man på ett effektivt sätt vill förebygga att dödsbon genom preskription går miste om de rättigheter som följer av den avlidnes försäkringar, man bör välja den lösning som riksdagen har ställt sig bakom, dvs. ålägga försäkringsbolagen att rutinmässigt underrätta dödsbona om utfallande personförsäkringar. Huruvida en sådan ordning skulle vara alltför betungande för försäkringsbolagen kan Lagrådet inte bedöma. Utvecklingen på informationsområdet kan emellertid ge anledning till förnyade överväganden.
I och för sig torde försäkringsbolagen ha lika goda möjligheter att hålla sig underrättade om försäkringsfall som beror på att den försäkrade har uppnått en viss ålder som att denne dör, men så länge den försäkrade lever finns det inte samma risk att försäkringen förbises som vid dödsfall. Skälen att ålägga försäkringsbolagen en undersökningsskyldighet även vad gäller försäkringsfall knutna till uppnådd ålder förefaller därför inte vara lika starka.
Lagrådet vill, såvitt gäller 7 §, slutligen ifrågasätta om inte paragrafen borde flyttas till 16 kap. I detta kapitels 1 § finns en bestämmelse om att försäkringsbolaget är skyldigt att utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för en reglering av försäkringsfallet, när bolaget har fått underrättelse om detta. Denna bestämmelse synes ha ett samband med reglerna i den nu diskuterade 7 §.
8 §
Paragrafen bör formuleras om på samma sätt som 2 kap. 7 §. Lagrådet får hänvisa till sitt förslag angående utformningen av den paragrafen.
9 §
Paragrafen innehåller särskilda regler om den information som skall lämnas innan en livförsäkring eller en sjuk- eller olycksfallsförsäkring som utgör tillägg till en livförsäkring meddelas. Reglerna överensstämmer i allt väsentligt med de regler som finns i EG:s livförsäkringsdirektiv från år 2002.
I remissprotokollet framhålls att de kasuistiskt utformade EG-reglerna visserligen kan huvudsakligen sägas innehålla preciseringar av de informationskrav som kommer att gälla redan enligt de föreslagna allmänna bestämmelserna i remissförslagets kapitel om information vid personförsäkring. EG-reglerna uppställer dock, sägs det i remissprotokollet, i några avseenden krav på specifikation som får anses gå utöver vad som bör gälla för övriga slag av personförsäkringar. Bl.a. med hänsyn härtill har det ansetts att direktivets informationsregler bör genomföras genom uttryckliga bestämmelser i den nya lagen.
Lagrådet vill för sin del ifrågasätta om det finns bärande skäl att tynga den nya lagen med de bestämmelser som har tagits in i den nu diskuterade paragrafen. Bestämmelserna är inte bara detaljerade utan också till stor del självklara och triviala. Som har anförts i remissprotokollet
innehåller de i huvudsak preciseringar av de informationskrav som har ställts upp i föregående paragrafer. I den mån det behövs sådana preciseringar torde de kunna tas in i myndighetsföreskrifter. Enligt Lagrådets mening bör det också kunna anförtros åt en myndighet att meddela föreskrifter om sådan specifik information som krävs enligt EG-direktivet och som kan anses gå utöver vad som gäller för personförsäkringar i allmänhet.
På grund av det anförda föreslår Lagrådet att bestämmelserna i 9 § utgår.
10 § (= 9 §, om Lagrådets nyss framförda förslag genomförs) Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 8 § beträffande konsumentskadeförsäkringar, innehåller bestämmelser om en civilrättslig sanktion vid brott mot informationsplikten i 4 § andra stycket 1–3 eller 6 första stycket andra meningen (försäkringsbolagens skyldighet att särskilt framhålla vissa villkor). Huvudregeln är att, om ett villkor av det angivna slaget inte har särskilt framhållits, det inte får åberopas av försäkringsbolaget.
Lagrådet har i anslutning till 2 kap. 8 § lämnat vissa synpunkter på lämpligheten att införa en civilrättslig sanktion av det berörda slaget. Vad Lagrådet har anfört har giltighet även när det gäller den nu diskuterade paragrafen.
Lagrådet har alltså ingen invändning mot att försäkringsbolagens skyldighet att lämna viss betydelsefull information på personförsäkringsområdet blir civilrättsligt sanktionerad i huvudsaklig överensstämmelse med förevarande paragraf. Det bör dock beaktas att, när det gäller sådan information som avses i 4 § andra stycket i remissförslaget, Lagrådet har föreslagit att den inte skall behöva lämnas efter försäkringsavtalets ingående, om den har lämnats redan tidigare. Lagrådet har också ansett att uppräkningen i 4 § andra stycket skall kompletteras med en ny punkt 4 angående skyldighet att anmäla ändringar i risken. Även brott mot den skyldigheten bör vara sanktionerat enligt förevarande paragraf.
I enlighet med det anförda bör första meningen i 10 § ersättas med två meningar med följande lydelse: ”Om ett villkor av sådant slag som anges i 4 § 1–4 inte har särskilt framhållits av försäkringsbolaget vare sig före eller efter avtalsslutet, får villkoret inte åberopas av bolaget. Detsamma gäller villkor som inte har särskilt framhållits enligt 6 §.”
Eftersom personförsäkringar kan ha en lång avtalstid, finns det större skäl än vid skadeförsäkring att ett försäkringsbolag skall kunna reparera en informationsbrist genom att lämna kompletterande information som får verkan efter två veckor (se 10 § andra meningen i det remitterade förslaget). Det kan emellertid tänkas att en person har tagit en försäkring därför att han trodde att den gav honom ett skydd i visst hänseende. Om försäkringsbolaget flera år senare skulle kunna rycka undan detta skydd genom information som får verkan efter två veckor, har den försäkrade kanske inte längre samma möjlighet att få en annan försäkring som han hade haft om informationen hade getts vid avtalets ingående. Lagrådet känner alltså samma tvekan inför den nu diskuterade 10 § andra meningen som när det gäller motsvarande bestämmelse på skadeförsäkringsområdet (2 kap. 8 § andra meningen).
11 § (= 10 § enligt Lagrådets förslag) Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 9 §, gör det möjligt att tillämpa det marknadsrättsliga regelsystemet i fall då ett försäkringsbolag vid försäkring som tecknas av en konsument eller ett dödsbo underlåter att lämna information enligt 2 kap.
Liksom när det gäller tredje stycket i 2 kap. 9 § anser Lagrådet att den bestämmelse som har tagits in i andra stycket av förevarande paragraf får anses onödig och att den därför bör utgå.
12 § (= 11 § enligt Lagrådets förslag) Även i denna paragraf, som handlar om åläggande att lämna information i fråga om annan personförsäkring än som avses i närmast föregående paragraf, bör andra stycket utgå.
11 kap.
Kapitlet, som har rubriken Försäkringsavtalet, innehåller bestämmelser om bl.a. rätten till försäkring, tiden för försäkringsbolagets ansvar, förnyelse av försäkring samt uppsägning och ändring av försäkring. Bestämmelserna motsvarar till stor del vad som föreskrivs för konsumentskadeförsäkringarnas del i 3 kap.
Liksom när det gäller 3 kap. anser Lagrådet att 11 kap. bör omredigeras, så att bestämmelserna blir tydligare och mera överskådliga. Bestämmelserna bör också ändras och byggas ut på en del punkter.
Lagrådet föreslår att paragraferna behandlar följande ämnen: 1 §: Rätten till försäkring
2 §: Försäkrings- och ansvarstid 3 §: Uppsägning av en tidsbegränsad försäkring till försäkringstidens utgång
4 §: Förnyelse av försäkringen 5 §: Försäkringstagarens rätt att säga upp eller ändra försäkringen i förtid
6 §: Försäkringstagarens rätt till fortsatt försäkring efter återköp
7 §: Försäkringsbolagets rätt att säga upp eller ändra försäkringen i förtid
8–10 §§: Konsekvenserna av försäkringsbolagets konkurs m.m. 11 §: Rätten till försäkringens värde i vissa fall.
1 §
Paragrafen, som handlar om rätten till försäkring, bör enligt Lagrådets mening i allt väsentligt kunna godtas. Andra stycket, som reglerar frågan om försäkringstagarens rätt till förnyelse av en försäkring, bör dock utgå. Bestämmelser i ämnet bör i stället tas in i 3 och 4 §§.
2 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om tiden för försäkringsbolagets ansvar. Bestämmelserna föranleder i stort sett inte några invändningar.
Till skillnad mot vad som är fallet beträffande konsumentskadeförsäkringar sägs ingenting om försäkringstiden, dvs. den tid för vilken avtal kan träffas om en personförsäkring. Enligt Lagrådets mening får det av pedagogiska skäl anses lämpligt att föra in bestämmelser i denna fråga.
Bestämmelserna, som bör bilda ett första stycke i förevarande paragraf, kan förslagsvis formuleras på följande sätt: ”En försäkring får avtalas på bestämd tid eller på den försäkrades livstid. Har ingen tid angetts, är försäkringstiden ett år.”
3 §
Som Lagrådet tidigare har förutskickat bör paragrafen behandla frågan om parternas rätt att säga upp en tidsbegränsad försäkring till försäkringstidens utgång. I samband därmed bör också försäkringstagarens rätt till förnyelse av försäkringen regleras. Frågan om för vilken tid en förnyad försäkring skall gälla bör tas upp i 4 §.
Om bestämmelserna i 3 och 4 §§ görs tillämpliga på alla typer av tidsbegränsade personförsäkringar, behövs inte de speciella regler om förlängning av vissa tidsbegränsade livförsäkringar som har tagits in i 3 § i det remitterade förslaget.
Att försäkringstagaren har rätt att när som helst säga upp en tidsbegränsad försäkring till försäkringstidens utgång följer av 5 § i det remitterade förslaget. Uppsägningsrätten bör slås fast genom en uttrycklig bestämmelse i ett första stycke i förevarande paragraf.
Andra stycket bör behandla försäkringsbolagets uppsägningsrätt. Det bör till en början klarläggas att försäkringsbolaget har i princip samma rätt som försäkringstagaren att säga upp försäkringen till försäkringstidens utgång. Vidare bör föreskrivas att uppsägningen skall vara skriftlig och sändas till försäkringstagaren tidigast sex månader och senast en månad innan försäkringstiden går ut. (Jfr i dessa delar 11 kap. 3 § första stycket samt 4 § första och andra styckena i det remitterade förslaget.)
Andra stycket bör också innehålla regler om inskränkning i försäkringsbolagets uppsägningsrätt. Det bör således bl.a. framgå att försäkringstagaren har en principiell rätt till förnyelse av försäkringen (jfr 11 kap. 1 § andra stycket i remissförslaget). I dessa delar bör reglerna utformas på ett sätt motsvarande vad Lagrådet har föreslagit för konsumentskadeförsäkringarnas del i 3 kap. 3 § andra stycket.
4 §
Paragrafen bör innehålla regler om för vilken tid en förnyad försäkring gäller (jfr 11 kap. 4 § första och tredje styckena i det remitterade förslaget). Det kan lämpligen föreskrivas att, om det inte har skett en giltig uppsägning enligt 3 §, en tidsbegränsad försäkring förnyas för en tid av ett år, såvida inte något annat har avtalats.
5 §
I paragrafen bör till en början tas in en regel om försäkringstagarens rätt att säga upp en försäkring i förtid. I enlighet med 5 § första stycket första meningen i remissförslaget bör det föreskrivas att försäkringstagaren när som helst får säga upp försäkringen att upphöra omedelbart eller vid en viss framtida tidpunkt.
Regeln om rätt för försäkringstagaren att säga upp försäkringen att upphöra omedelbart bör kompletteras en bestämmelse om från vilken tidpunkt uppsägningen får verkan. Det kan lämpligen föreskrivas att, om inte annat anges, verkan inträder dagen efter den dag då uppsägningen kom fram till försäkringsbolaget.
Paragrafen bör också innehålla regler motsvarande remissförslagets första stycke, andra–tredje meningarna, angående försäkringstagarens rätt att ändra försäkringen i samband med en uppsägning i förtid. I första stycket i remissförslaget har också tagits in en fjärde mening, som berör försäkringstagarens rätt att få försäkringen belånad hos försäkringsbolaget. Denna bestämmelse hör enligt Lagrådets mening inte hemma i detta sammanhang och bör därför utgå.
I ett sista stycke i den nu diskuterade paragrafen bör, liksom i remissförslaget, tas in en hänvisning till bestämmelserna i 13 kap. 3 § om återupplivning av en försäkring. Däremot bör andra stycket andra meningen i remissförslaget kunna strykas (jfr vad som sägs i 13 kap. 3 § andra stycket).
6 §
Paragrafen bör, liksom i remissförslaget, handla om försäkringstagarens rätt till fortsatt försäkring efter återköp. Lagrådet har inte någon invändning mot innehållet i bestämmelserna.
7–9 §§ I 7–9 §§ i remissförslaget har tagits in bestämmelser om försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringen eller säga upp den i förtid. I den inledande 7 § sägs att försäkringsbolaget inte får göra förbehåll om att en försäkring skall upphöra i förtid eller ändras under försäkringstiden i andra fall än som anges i lagen. Enligt Lagrådets mening behövs inte denna bestämmelse vid sidan av reglerna i 1 kap. 5 §. Bestämmelsen bör därför utgå.
Frågor som gäller försäkringsbolagets uppsägningsrätt regleras i 8 §, medan 9 § innehåller bestämmelser om bolagets rätt att ändra en försäkring. Innehållet i paragraferna är till stora delar likalydande. Bl.a. med hänsyn härtill anser Lagrådet att bestämmelserna i de båda paragraferna bör kunna slås samman till en paragraf, 7 §.
Det framgår av 12 och 13 kap. att försäkringsbolaget har rätt att säga upp en försäkring i förtid också i andra fall än som anges i den nu diskuterade 8 § i remissförslaget. Sålunda har bolaget enligt 12 kap. 3 § en uppsägningsrätt om försäkringstagaren har åsidosatt sin upplysningsplikt, medan 13 kap. 2 § ger bolaget rätt till uppsägning vid dröjsmål med premiebetalningen. En hänvisning bör göras till dessa paragrafer (jfr 3 kap. 6 § tredje stycket).
10–12 §§ (= 8–10 §§, om Lagrådets nyss gjorda förslag genomförs) Paragraferna, som innehåller regler om försäkringens upphörande på grund av försäkringsbolagets konkurs, m.m., har betydande avvikelser i förhållande till vad som föreslås rörande skadeförsäkring (se 3 kap. 9–11 och 8 kap. 7 §).
Till en början framgår av 10 § att livförsäkringar inte upphör automatiskt fjorton dagar efter konkursutbrottet. Detta överensstämmer åtminstone i huvudsak med 26 § i 1927 års lag och 14 kap.25–26 §§försäkringsrörelselagen. Lagrådet har inte någon erinran mot detta. I övrigt hänvisar Lagrådet till vad som har anförts beträffande skadeförsäkring.
I 11 § anges att, om försäkringsbolaget vid en utmätning saknar tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen, förklarar sig ställa in sina betalningar eller annars kommer på obestånd, försäkringstagaren och andra som lider skada på grund av detta har rätt till skadestånd. Men varför skulle försäkringstagaren ha rätt till skadestånd, om en annan borgenär inte får fullt betalt vid en utmätning?
I 26 § 3 mom. i 1927 års lag ges försäkringstagaren en rätt att säga upp försäkringsavtalet vid vissa fall av anteciperat dröjsmål, om inte försäkringsbolaget ställer säkerhet. För skada som försäkringstagaren lider genom upphörandet av avtalet (främst högre premie på en ny försäkring) har han rätt till skadestånd. Denna regel gäller även vid livförsäkring (observera bolagets möjlighet att undvika hävning genom att ställa säkerhet). Lagrådet förordar att denna regel överförs till den nya lagen.
12 §, som överensstämmer med 27 § andra stycket i 1927 års lag, föranleder inte någon erinran från Lagrådets sida. Liksom när det gäller 3 kap. 11 § frågar sig dock Lagrådet om inte likvidatorn skall ha rätt att säga upp avtalet till upphörande vid en tidigare tidpunkt än ett år efter likvidationens början.
13 § (= 11 § enligt Lagrådets förslag) Paragrafens andra stycke innehåller en regel som tar sikte på det speciella fallet att försäkringstagaren inom fjorton dagar från den dag då försäkringsbolagets ansvar inträder säger upp en livförsäkring för upphörande. Försäkringsbolaget får i en sådan situation bara tillgodoräkna sig premie för den tid under vilken det har haft ett ansvar enligt avtalet samt, i fråga om fondförsäkring, värdeminskning på fondandelarna under samma tid.
Lagrådet ifrågasätter om inte den angivna speciella regeln bör ersättas med en mera generell bestämmelse om försäkringsbolagets rätt till premie för den händelse försäkringen upphör i förtid. En sådan generell bestämmelse finns för konsumentskadeförsäkringarnas del i 5 kap. 6 § första stycket, och det synes befogat att en motsvarande föreskrift förs in beträffande personförsäkringar i 13 kap. 6 §. I så fall kan den nu diskuterade regeln i 11 kap. 13 § andra stycket utgå.
Lagrådets förslag när det gäller den närmare utformningen av 11 kap. 1–7 §§ framgår av bilaga 2 till Lagrådets yttrande.
12 kap.
1 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om försäkringstagarens och den försäkrades upplysningsplikt gentemot försäkringsbolaget. Bestämmelserna överensstämmer till stor del med vad som sägs beträffande konsumentskadeförsäkringar i 4 kap.1 § första stycket.
Lagrådet ifrågasätter om inte paragrafen bör kompletteras med en bestämmelse om skyldighet för försäkringstagaren och den försäkrade att rätta oriktiga eller ofullständiga uppgifter, motsvarande vad som sägs i 4 kap.1 § andra stycket. Det synes åtminstone finnas skäl att införa en rättelseskyldighet när det gäller ekonomiska förhållanden.
Om en rättelseskyldighet införs, behöver reglerna om brott mot upplysningsplikten i 2 och 3 §§ justeras.
2 §
I första stycket, som motsvarar 4 kap. 2 § första stycket, föreskrivs att om försäkringstagaren vid fullgörande av sin upplysningsplikt enligt 1 § har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, avtalet är ogiltigt enligt vad som sägs i avtalslagen. Liksom när det gäller 4 kap. 2 § första stycket är emellertid tanken att allmänna principer om återgång av parternas prestationer inte skall gälla fullt ut. Det följer sålunda av 13 kap. 6 § att försäkringsbolaget får behålla erlagd riskpremie för förfluten tid. En erinran om detta lagrum bör tas in i förevarande paragraf.
Andra stycket bör avslutas på följande sätt: ”…är bolagets ansvar begränsat till vad som svarar mot den premie och de villkor i övrigt som har avtalats.”.
3 §
I förevarande paragraf, som saknar motsvarighet i 1927 års försäkringsavtalslag, ges försäkringsbolaget en rätt att genom uppsägning åstadkomma den ändring av bolagets ansvar som redan gäller enligt 2 §. Dessutom ges försäkringstagaren en rätt till fortsatt försäkring så att verkan av hans brott mot upplysningsplikten inte går längre än vad som redan har angetts i 2 §. Frågan är därför om 3 § behövs. Ett skäl för dess existens kan vara att bestämmelsen klargör vad som skall gälla för framtiden. Men denna funktion tas om hand av 11 §, enligt vilken försäkringsbolaget utan oskäligt uppehåll skall meddela försäkringstagaren, om bolaget förbehåller sig rätt att göra gällande att dess ansvar har minskat. Vidare kan anmärkas att 4 kap. angående konsumentskadeförsäkring inte har någon uppsägningsrätt motsvarande den i förevarande paragraf utan bara har en reklamationsregel av nyss nämnt slag (se 4 kap. 10 §).
En illustration av de komplikationer som bestämmelsen ger upphov till finns i andra och tredje styckena. Enligt andra stycket kan försäkringstagaren gå miste om sitt skydd enligt 2 §, om han inte i tid begär fortsatt försäkring på de villkor som anges i 2 §. Enligt tredje stycket får uppsägningen ingen verkan, om försäkringsbolaget har underlåtit att lämna försäkringstagaren upplysning om hans rätt till fortsatt försäkring på ändrade villkor. Bolagets ansvar är emellertid ändå minskat enligt 2 § till det innehåll som anges i uppsägningen.
Skall bestämmelserna i 3 § behållas, bör det i andra stycket göras en omformulering motsvarande den som Lagrådet har föreslagit beträffande
2 § andra stycket.
Vad som sägs i tredje styckets sista mening – att försäkringsbolaget har rätt att få nya upplysningar, om försäkringstagaren begär att få försäkringen ändrad – synes följa av 12 kap. 1 §. Bestämmelsen bör därför kunna utgå.
4 §
Lagrådet hänvisar här till vad som har anförts i anslutning till 8 kap. 9 §.
6 §
Rubriken framför 6 § bör ändras till ”Riskökning”.
8 §
I paragrafens andra stycke har tagits in bestämmelser om försäkringsbolagets ansvar i fall då den försäkrade har begått självmord. Lagrådet har inte anledning att motsätta sig det sakliga innehållet i bestämmelserna. För att innebörden av första meningen i andra stycket skall bli tydligare bör emellertid meningen formuleras på följande sätt: ”Har den försäkrade begått självmord, ansvarar försäkringsbolaget dock vid livförsäkring, om det har gått mer än ett år från det att försäkringsavtalet ingicks eller, vid kortare tid, om det måste antas att avtalet ingicks utan tanke på självmordet.”.
9 §
I första stycket bör, på samma sätt som när det gäller 4 kap. 5 § andra stycket, andra meningen utgå.
10 §
I paragrafen sägs att försäkringsbolaget inte får åberopa ett sådant förbehåll som avses i 6 § eller bestämmelserna i 8 och 9 §§, om den försäkrade handlade för att förebygga skada på person eller egendom under sådana omständigheter att handlingen kan anses försvarlig. En motsvarande bestämmelse finns för konsumentskadeförsäkringarnas del i 4 kap. 9 § första stycket punkt 3.
Det är i detta sammanhang värt att notera att bestämmelserna om personförsäkring, till skillnad mot vad som föreslås beträffande konsumentskadeförsäkringar, inte innehåller några regler om den försäkrades räddningsplikt och inte heller om ersättning för räddningskostnader (se 4 kap. 7 § och 6 kap. 5 §). Lagrådet ifrågasätter om det inte finns anledning att införa sådana regler även på personförsäkringsområdet.
11 §
Första stycket bör ändras i linje med vad Lagrådet har förordat beträffande 4 kap. 10 §. Lagrådet föreslår följande lydelse: ”Om försäkringsbolaget innan ett försäkringsfall inträffar får kännedom om ett förhållande som kan medföra ansvarsfrihet eller uppsägningsrätt enligt detta kapitel, skall bolaget, om det vill göra gällande att det är helt eller delvis fritt från ansvar eller har rätt till uppsägning, utan oskäligt dröjsmål lämna ett skriftligt meddelande om detta till försäkringstagaren.”
12 §
Paragrafen motsvarar 4 kap. 11 § i avsnittet om konsumentskadeförsäkringar. Lagrådet får hänvisa till sina kommentar beträffande den paragrafen.
13 kap.
1 §
Paragrafen, som reglerar frågan när premien skall betalas, överensstämmer till allra största delen med motsvarande bestämmelser i 5 kap
1 §. Liksom i 5 kap. 1 § bör det lämpligen föreskrivas att premien inte behöver betalas tidigare än fjorton dagar respektive en månad från de tidpunkter som det är fråga om.
4 §
Paragrafen, som handlar om underrättelse om uppsägning till annan än försäkringstagaren, bör förtydligas. Lagtexten kan förslagsvis få följande utformning: ”Om det har begärts, skall försäkringsbolaget lämna underrättelse om uppsägning enligt 2 § till den försäkrade och till den som har fått försäkringen i pant eller är förmånstagare enligt ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande, om personen i fråga är känd. Så länge bolaget inte har sänt underrättelse till en sådan person, får bolaget inte mot honom åberopa att premien inte har betalats.”.
5 §
Paragrafen bör ändras på samma sätt som Lagrådet har föreslagit beträffande 5 kap. 5 §. Rubriken bör lyda: ”Betalning genom betalningsförmedlare”.
6 §
Paragrafen, som ger försäkringsbolaget rätt att behålla erlagd riskpremie för förfluten tid i fall då avtalet är ogiltigt enligt 12 kap. 2 § första stycket, motsvarar 5 kap. 6 § andra stycket. Däremot innehåller paragrafen ingen motsvarighet till 5 kap. 6 § första stycket, som generellt inskränker bolagets rätt till premie i fall då försäkringen upphör i förtid. Lagrådet ifrågasätter om det inte är motiverat att föreskriva en liknande inskränkning i den nu diskuterade paragrafen.
Lagrådet föreslår att 6 § förses med en särskild rubrik och att lagtexten inleds med orden ”Är försäkringsbolaget fritt från ansvar enligt…”.
14 kap.
I 14 kap. upptas regler om försäkringstagarens rätt att förfoga över personförsäkringar genom förmånstagarförordnanden, andra överlåtelser och pantsättningar. De flesta reglerna gäller vilken verkan sådana förfoganden har mot försäkringstagaren själv, hans dödsbo eller försäkringsbolaget. Dessutom finns ett par bestämmelser i 12 och 13 §§ som delvis handlar om förvärvarens rätt mot försäkringstagarens konkurs- och utmätningsborgenärer i allmänhet och om företrädet mellan flera konkurrerande förvärv. I den mån bestämmelserna rör förvärvarens rätt mot försäkringstagarens borgenärer bör de lämpligen hänföras till 15 kap., som har rubriken Förhållandet till borgenärerna. Lagrådet återkommer närmare till detta i det följande.
1 §
Paragrafen innehåller vissa grundläggande regler om förmånstagarförordnande.
I tredje stycket görs en hänvisning till reglerna i 9 kap. 2 § ärvdabalken om förordnande genom testamente till den som inte är född eller avlad vid testators död. Lagrådet ifrågasätter om inte tredje stycket kan utgå. I så fall blir lagen (1930:106) om vissa rättshandlingar till förmån för
ofödda tillämplig. Den lagen gäller alla slags rättshandlingar, inklusive förmånsförordnanden, och hänvisar till lagen om testamente, numera 9 kap. 2 § ärvdabalken.
2 §
I paragrafen anges att förmånstagarförordnanden kan ändras eller återkallas, innan försäkringsersättningen skall betalas, såvida försäkringstagaren inte gentemot förmånstagaren lovat att förordnandet skall stå fast (oåterkalleligt förmånstagarförordnande).
Det framgår av bestämmelsen att en utfästelse om oåterkallelighet inte kan tas emot av försäkringsbolaget för förmånstagarens räkning. Som skäl för detta har anförts att, om inte utfästelsen har gjorts till förmånstagaren själv eller till någon som direkt representerar honom, han inte har fått någon förväntan om att förordnandet skall stå fast (se SOU 1986:56 s. 374).
Lagrådet konstaterar för sin del att, i enlighet med allmänna regler, en gåva av pengar blir bindande om medlen överlämnas till en tredje man utan förbehåll om rätt för givaren att förfoga över gåvan (se 4 § i den efter 1927 års försäkringsavtalslag tillkomna lagen 1936:83 angående vissa utfästelser om gåva). I detta sammanhang har förväntansargumentet således inte tillmätts någon vikt. Detta talar för att även en underrättelse till försäkringsbolaget om att försäkringen eller försäkringsbeloppet oåterkalleligen skall tillkomma en förmånstagare bör vara bindande (se Hult, Juridisk debatt s. 282 ff.).
I sammanhanget kan påpekas att, enligt 13 § i remissförslaget, försäkringsbolaget måste underrättas för att ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande skall bli giltigt mot försäkringstagarens borgenärer.
I enlighet med det anförda förordar Lagrådet att orden ”gentemot förmånstagaren” stryks i bestämmelsen, varigenom allmänna regler om benefika rättshandlingar blir gällande. Ett alternativ är att skriva ”gentemot förmånstagaren eller försäkringsbolaget”.
3 §
Paragrafen ställer upp formkrav på förmånstagarförordnanden. I första stycket föreskrivs som en huvudregel att förordnanden och återkallelser eller ändringar av sådana skall göras genom ett egenhändigt undertecknat meddelande till försäkringsbolaget. Syftet är att endast försäkringstagaren personligen skall kunna rättshandla.
Vissa remissinstanser har ifrågasatt om inte ett vanligt e-postmeddelande skulle duga. Med hänsyn till vikten av rättshandlingen och behovet av att kunna fastställa att förordnandet gjorts av försäkringstagaren har Lagrådet dock ingen erinran mot förslaget. I lagtexten bör dock orden ”för att vara gällande” infogas efter ”skall”, så att det framgår att bestämmelsen inte är en ordningsföreskrift (jfr 103 § i 1927 års försäkringsavtalslag).
Det nu gällande alternativet till egenhändigt undertecknande, nämligen att förordnandet genom försäkringsbolagets försorg tas in i försäkringsbrevet eller antecknas på detta (se 103 § i 1927 års lag), återfinns inte i förslaget. Däremot duger det att ta in förordnandet i försäkringsvillkoren. Vad denna ändring innebär förefaller oklart (jfr remissprotokollet, avsnitt
9.5.2, där det sägs att den nuvarande ordningen, såvitt känt, inte har lett till några missförhållanden).
Lagrådet ser för sin del inget sakligt skäl till att ett förmånstagarförordnande inte skulle gälla, om det genom bolagets försorg har antecknats i eller på försäkringsbrevet eller ett motsvarande dokument, t.ex. genom att en försäkringstjänsteman kryssar i en ruta i enlighet med försäkringstagarens besked. Motsatt regel framstår som försåtlig och kan därför lätt leda till rättsförlust.
6 §
Paragrafen innehåller tolkningsregler för fall då försäkringstagaren har använt vissa beteckningar på förmånstagaren utan att namnge denne. Enligt författningskommentaren hindrar inget att man hämtar ledning från paragrafens bestämmelser utanför deras egentliga tillämpningsområde. Under sådana förhållanden borde orden ”utan att namnge förmånstagaren” utgå (jfr 105 § i 1927 års lag och 11 kap. 8 § ärvdabalken samt NJA 1999 s. 117).
Frågan kan ställas om inte tolkningsreglerna bör gälla även för försäkringar på annans liv eller hälsa än försäkringstagarens. I så fall kunde inledningen lyda: ”på någons liv eller hälsa”.
7 §
Paragrafen, som handlar om jämkning av förmånstagarförordnande, motsvarar 104 § i 1927 års lag. Det lagrummet inleds med en bestämmelse om att försäkringsbelopp, som utfaller efter försäkringstagarens död, inte ingår i dennes kvarlåtenskap i fall då en förmånstagare är insatt. Bestämmelsen gäller vare sig förordnandet kan återkallas eller är oåterkalleligt.
Denna huvudregel angående verkan av ett förmånstagarförordnande har utelämnats i det remitterade förslaget. Ett omnämnande av att försäkringen inte ingår i kvarlåtenskapen kommer först i 15 kap. 1 §, dvs. i ett kapitel som handlar om förhållandet till borgenärerna. Regeln att försäkringen inte ingår i kvarlåtenskapen, dvs. att försäkringen i princip är oåtkomlig för dödsbodelägarna, är emellertid fundamental. Lagrådet förordar därför att regeln tas in i ett första stycke i förevarande paragraf och får bilda utgångspunkt för de undantag som görs i följande stycken.
Paragrafens innehåll blir då vidare än att handla om jämkning av förmånstagarförordnanden. Rubriken bör lyda: ”Förmånstagarförordnandets verkan mot dödsbodelägare”.
Eftersom huvudregeln i det nu föreslagna första stycket behöver modifieras också vad gäller förordnandets verkan mot försäkringstagarens borgenärer, bör liksom i 1927 års lag ett sista stycke införas som hänvisar till reglerna härom. Bestämmelsen kan lyda: ”Angående förordnandets verkan mot försäkringstagarens borgenärer finns bestämmelser i 15 kap.”
I andra stycket måste kommatecknet efter ”hans make” tas bort, så att bestämningen ”innan bodelning har förrättats” hänförs också till fallet då det har dömts till äktenskapsskillnad (jfr 104 § tredje stycket i 1927 års lag).
9 §
Paragrafen avser enligt rubriken försäkringstagarens rätt att förfoga över försäkringen på annat sätt än genom förmånstagarförordnande. I första
styckets första mening slås fast att försäkringstagaren har rätt att förfoga över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning eller på annat sätt. Försäkringstagaren får dock, sägs det i andra meningen, föreskriva att ett förfogande som inte avser hela försäkringen eller en kvotdel av den är utan verkan mot bolaget. Avsikten är att hindra att ett visst moment i försäkringen, t.ex. bara riskdelen i en sammansatt kapitalförsäkring, skall kunna överlåtas till annan.
I paragrafens andra stycke sägs att, om ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande gäller för försäkringen, försäkringstagaren skall anses ha utfäst sig att inte utan förmånstagarens samtycke förfoga över försäkringen på ett sätt som inskränker dennes rätt.
Lagrådet anser till en början att, om paragrafen i enlighet med rubriken skall gälla endast andra förfoganden än förmånstagarförordnanden, detta bör komma till uttryck i lagtexten. Första styckets första mening bör i så fall lyda: ”Utöver vad som sägs i 1 § har försäkringstagaren rätt att förfoga över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning eller på annat sätt.”
Det bör observeras att, med en sådan formulering av första stycket första meningen, det lämnas öppet huruvida en begränsning motsvarande den som följer av andra meningen gäller beträffande förmånstagarförordnanden. Frågan kan ställas om detta är avsett.
Så som bestämmelsen i första stycket andra meningen är formulerad kan försäkringsbolaget föreskriva att ett förfogande som avser ett visst belopp blir ogiltigt. Denna rättsföljd synes inte vara åsyftad, och den framstår som meningslös, om ett förmånstagarförordnande kan avse ett visst belopp. Vid pantsättningar är det naturligt att försäkringen pantsätts till ett belopp motsvarande panthavarens fordran. I den diskuterade bestämmelsen bör därför tilläggas orden ”eller ett visst belopp”, varmed förstås ett belopp som, när det gäller sammansatta kapitalförsäkringar, fördelar sig proportionellt på risk- och spardelen.
Syftet med första stycket första meningen torde i första hand vara att ogiltigförklara försäkringsvillkor, som inskränker försäkringstagarens rätt att överlåta eller pantsätta försäkringen. Hans möjlighet att förfoga över försäkringen genom t.ex. återköp regleras på annan plats. När det i andra stycket föreskrivs att försäkringstagaren inte får förfoga över försäkringen på ett sätt som inskränker ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande, avses emellertid knappast bara överlåtelse och pantsättning utan även t.ex. återköp. Detta framgår emellertid inte tydligt av lagtexten. Saken borde uppmärksammas i författningskommentaren.
En särskild fråga är vad som inträffar om försäkringstagaren, i strid mot den nyss behandlade bestämmelsen, förfogar över försäkringen på ett sätt som inskränker eller kolliderar med ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande. Frågan är endast delvis reglerad i remissförslaget.
I fall då försäkringstagaren ingår ett avtal med försäkringsbolaget som kolliderar med ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande kan det hända att försäkringsbolaget varken kände till eller borde ha känt till att det fanns ett sådant förordnande (se 2 §). Avtalet bör då bli bindande i förhållande till förmånstagaren (jfr 29 § skuldebrevslagen).
Om det kolliderande förfogandet består i en överlåtelse eller en pantsättning, finns tillämpliga regler i 12 § tredje stycket och 13 § första stycket andra och tredje meningarna i förevarande kapitel. Det är
lämpligt att dessa kollisionsregler, som trots rubriceringen inte har med förhållandet till borgenärerna att göra, placeras i en särskild paragraf omedelbart efter 9 §.
Den nya paragrafen, som alltså bör betecknas 10 §, bör kunna få ett innehåll motsvarande de angivna delarna av 12 och 13 §§. Dessa bestämmelser överensstämmer med gällande rätt (jfr beträffande enkla försäkringsfordringar 31 § andra stycket skuldebrevslagen). Enligt Lagrådets mening är det emellertid lämpligt att ändra ordningsföljden mellan bestämmelserna, så att man först behandlar dubbelförfoganden över försäkringar som utgör enkla fordringar och därefter går över till dubbelförfoganden över försäkringsbrev som är löpande papper.
Lagrådet föreslår att den nya 10 § får följande lydelse: ”Förfogar försäkringstagaren genom överlåtelse, pantsättning eller oåterkalleligt förmånstagarförordnande över försäkringen till förmån för flera, gäller ett tidigare förfogande framför ett senare. Ett senare förfogande gäller dock framför ett tidigare, om ett meddelande om det senare förfogandet kommer in till försäkringsbolaget först och den till vars förmån förfogandet skett då är i god tro. Om förfogandet avser ett försäkringsbrev som innehavaren måste förete för att få ut försäkringsersättning, gäller det senare förfogandet framför ett tidigare, om den till vars förmån förfogandet sker i god tro har fått försäkringsbrevet i sin besittning.”
I författningskommentaren sägs att förmånstagaren är berättigad till skadestånd, om ett förfogande sker i strid mot hans rätt. Detta kan lätt missförstås så att skadestånd skulle vara den enda sanktionen. Men framför allt har förmånstagaren företräde enligt 14 kap. 12 § tredje stycket och 13 § andra stycket, såvida inte den senare förvärvaren var i god tro etc. Författningskommentaren bör därför kompletteras med en hänvisning till de angivna lagrummen eller utgå.
10 § ( =11 §, om Lagrådets nyss framförda förslag genomförs) I paragrafens första mening sägs att, om försäkringen överlåts, ett tidigare återkalleligt förmånstagarförordnande förfaller, om inte något annat har avtalats eller får anses förutsatt vid överlåtelsen. Lagrådet har inte någon invändning mot denna regel.
Enligt andra meningen påverkas inte ett tidigare förmånstagarförordnande, om försäkringstagaren på något annat sätt än genom överlåtelse förfogar över försäkringen. Uttalandet har särskild bäring på pantsättningar. Förfoganden kan emellertid också ske i form av återköp, uppsägningar m.m. (se ovan rörande 9 § andra stycket i remissförslaget).
Om en pantsättning sker, påverkar den en förmånstagare, vars rätt inte gjorts oåterkallelig, på så sätt att försäkringens värde blir inskränkt genom panthavarens rätt. Pantsättningen medför dock inte att förmånstagarförordnandet förfaller, utan förmånstagaren får – om förordnandet inte återkallats vid försäkringsfallet – uppbära det som återstår när panthavaren blivit tillgodosedd. Lagrådet förordar därför att andra meningen i 10 §, efter modell av 112 § första stycket i 1927 års lag, formuleras sålunda: ”En pantsättning av försäkringen medför inte att ett förmånstagarförordnande förfaller.”.
Enligt Lagrådets mening är det inte helt klart om bestämmelsen i andra meningen är avsedd att gälla endast återkalleliga förmånstagarförord-
nanden eller om även oåterkalleliga förordnanden skall täckas. I och för sig står det klart att inte heller sistnämnda slag av förordnanden förfaller, när det har företagits ett förfogande som avses i bestämmelsen (och som får företräde framför förmånstagarförordnandet enligt den nya 10 §). Bestämmelsen bör därför kunna vara tillämplig på bägge typerna av förordnande. Den bör emellertid då brytas ut ur första stycket och bilda ett särskilt andra stycke.
11 § ( =12 §, om Lagrådets tidigare förslag genomförs) Paragrafen handlar om panthavarens rätt i förhållande till försäkringstagaren eller dennes rättsinnehavare med sämre prioritet än panthavaren. Enligt första styckets första mening får en panthavare rätt att uppbära utfallande försäkringsbelopp tillsammans med eventuell återbäring. I andra meningen sägs att detta gäller vid försäkring för dödsfalls skull även om pantfordringen inte är förfallen till betalning.
Eftersom panthavarens solvens kan vara osäkrare än försäkringsbolagets, är regleringen inte utan fara för försäkringstagaren. Det ligger nära till hands att jämföra med 9 kap. 4 §, där panthavaren inte tillåts lyfta mer av försäkringssumman än som svarar mot hans pantfordran. Samma begränsning borde gälla här. Pantsättaren har då full säkerhet för sin redovisningsfordran hos panthavaren i sin skuld till denne.
Vad gäller panthavarens rätt till återbäring, är rätten formulerad så att den omfattar vad försäkringsbolaget är skyldigt att utge på grund av försäkringsavtalet. I författningskommentaren modifieras detta till att avse återbäring som betalas ut tillsammans med försäkringsbeloppet (jfr
112 § tredje stycket i 1927 års lag). Lagtexten bör jämkas så att panthavaren inte, innan förutsättningar för pantrealisation har inträtt, ges rätt till återbäring som utges isolerad.
Enligt Lagrådets mening bör panthavaren ha en generell rätt att få ut försäkringsersättning, inklusive återbäring, även om pantfordringen inte är förfallen till betalning. Rätten bör alltså inte vara begränsad till försäkringar för dödsfalls skull.
Enligt vad som vidare föreskrivs i paragrafen har panthavaren rätt att kräva återköp av försäkringen, om panthavaren har underrättat försäkringstagaren och denne inte inom två månader har återlöst panten genom att betala det belopp som panthavaren kan få ut från försäkringsbolaget. Lagtexten ger sken av att panthavaren skulle ha denna rätt vid försäkring för dödsfalls skull (eventuellt på annans liv), även om pantfordringen inte är förfallen till betalning. Av författningskommentaren att döma torde detta dock inte vara avsikten. Lagrådet förordar en justering av lagtexten, så att det klart framgår att panthavaren inte kan utnyttja återköpsrätten vid utebliven lösen av panten, innan förutsättningar för pantrealisation har inträtt.
När det gäller den lagtekniska utformningen förordar Lagrådet att paragrafens två första meningar bryts ut till ett nytt första stycke, som bör kunna ha följande lydelse:
”Pantsättning av försäkringen medför rätt för panthavaren att få så mycket av utfallande försäkringsersättning, inbegripet återbäring, som svarar mot pantfordringen. Detta gäller även om pantfordringen inte är förfallen till betalning.”
Som en följd av vad som nu har förordats bör det i paragrafens sista stycke göras en hänvisning till första och andra styckena.
12 och 13 §§
I dessa bestämmelser behandlas vilken verkan förfoganden genom överlåtelse, pantsättning eller oåterkalleligt förmånstagarförordnande har mot försäkringstagarens borgenärer. Dessutom behandlas prioriteten mellan förfoganden av nämnt slag som konkurrerar med varandra. Slutligen finns bestämmelser om försäkringsbolagets rätt till försäkringen när bolaget har belånat den.
Genom bestämmelserna klargörs att oåterkalleliga förmånstagarförordnanden skall likställas med överlåtelser vid konkurrens med andra förvärvare och med försäkringstagarens borgenärer. Denna utgångspunkt förefaller riktig.
Som har anförts i kommentaren till 9 § bör bestämmelserna om prioritet mellan förfoganden som konkurrerar med varandra behandlas i anslutning till den paragraf som föreskriver att försäkringstagaren inte får förfoga över försäkringen genom överlåtelse eller pantsättning på ett sätt som strider mot ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande. Kvar blir då frågorna om skydd mot försäkringstagarens borgenärer och om försäkringsbolagets rätt till försäkringen när bolaget har belånat denna.
Beträffande skyddet mot försäkringstagarens borgenärer finns i 1927 års lag inget krav på vidtagande av någon särskild åtgärd för att ett oåterkalleligt förordnande skall få verkan mot försäkringstagarens borgenärer. Eftersom verkan av ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande i huvudsak motsvarar verkan av en överlåtelse av försäkringen, framstår det emellertid som naturligt att samma krav gäller, låt vara att risken för borgenärsbedrägerier inte alltid gestaltar sig likadant vid överlåtelser inter vivos och vid förmånstagarförordnanden. Bestämmelserna i 12 § första och andra styckena rörande försäkringsbrev, som är innehavarpapper, och i 13 § första stycket första meningen rörande försäkringsfordringar i övrigt (enkla försäkringsfordringar) tillstyrks därför, med undantag för referensen till belåning hos försäkringsbolaget i 12 § andra stycket. De föreslagna bestämmelserna överensstämmer med allmänna principer i 22 § första stycket och 31 § första stycket skuldebrevslagen. Effekten av förslaget blir beträffande enkla försäkringsfordringar att inte bara förmånstagarförordnandet som sådant utan även den omständligheten att det gjorts oåterkalleligt måste meddelas försäkringsbolaget.
Eftersom de nu behandlade bestämmelserna rör förhållandet till försäkringstagarens borgenärer, bör de inte införas i 14 kap. utan i 15 kap.
Som nämnts finns i 12 och 13 §§ dessutom regler om belåning av försäkringen hos försäkringsbolaget. Detta får således säkerhet i sin egen skuld till försäkringstagaren. Enligt 12 § andra stycket rörande försäkringsbrev ställda till innehavaren får försäkringsbolaget skydd mot försäkringstagarens övriga borgenärer bara om försäkringsbolaget fått försäkringsbrevet i sin besittning. I förslaget bortses således från den oinskränkta möjlighet att kvitta med sin fordran hos försäkringstagaren som försäkringsbolaget har enligt allmänna principer, när försäkringstagarens utmätnings- eller konkursborgenärer övertar dennes rätt mot bolaget. I 13 § andra stycket första meningen rörande enkla försäkringsfordringar ges försäkringsbolaget emellertid en oinskränkt kvittningsrätt i
denna situation. Den sistnämnda lösningen bör gälla även rörande försäkringsbrev ställda till innehavaren. Några bestämmelser i lag om denna konflikt är inte nödvändiga, eftersom försäkringstagarens borgenärer enligt allmänna regler inte får bättre rätt än sin gäldenär (försäkringstagaren) i förhållande till gäldenärens medkontrahent (försäkringsbolaget) såvitt gäller motfordringar som uppkommit före exekutionens inledning (se 5 kap. 15 § konkurslagen).
Skulle försäkringstagaren ha dels överlåtit eller pantsatt försäkringen till annan än försäkringsbolaget, dels ha belånat den hos försäkringsbolaget, uppkommer en konflikt som för de enkla försäkringsfordringarnas vidkommande regleras i 13 § andra stycket andra meningen. Där föreskrivs att, om belåningen hos försäkringsbolaget gjordes senare, bolaget har företräde till försäkringsbeloppet bara om försäkringsbolaget är i god tro vid utbetalningen. Det naturliga hade emellertid varit att här tillämpa den princip som finns i 28 § skuldebrevslagen, nämligen att ge bolaget företräde, om bolaget vid uppkomsten av dess fordran hos försäkringstagaren var i god tro om det andra förfogandet, förutsatt dessutom att försäkringsbolagets fordran förfaller senast samtidigt med försäkringsbeloppet. Skulle motsvarande konkurrens uppstå vid belåning hos försäkringsbolaget av ett försäkringsbrev ställt till innehavaren, borde 18 § skuldebrevslagen äga motsvarande tillämpning. Regler med detta innehåll om belåning skulle kunna införas i den nya försäkringsavtalslagen, men det är inte nödvändigt. Saknas bestämmelser härom i lagen, blir allmänna regler, dvs. de nu angivna i skuldebrevslagen, tillämpliga.
Slutsatsen är att det som står om belåning i 12 och 13 §§ bör strykas. Lagrådet noterar vidare att det i 114 § i 1927 års lag finns en bestämmelse om presentation av försäkringsbrev vid uppgörelse mellan försäkringstagaren och försäkringsbolaget och om negotiabilitet ifall någon får ett försäkringsbrev i sin besittning och är i god tro om en uppgörelse som inte antecknats på försäkringsbrevet. Vidare finns en bestämmelse i 115 § om att den som innehar ett försäkringsbrev icke desto mindre alltid måste styrka sin rätt till försäkringsbeloppet. Båda paragraferna saknar motsvarighet i det remitterade förslaget. Skälet torde vara att försäkringsbrev anses mindre vanliga, vilket emellertid inte hindrat att de beaktats i 14 kap. 12 §. Lagrådet ställer sig frågande till denna haltande behandling.
14 §
Här anges att ett förfogande över försäkringen i strid mot ett förfogandeförbud enligt (58 kap. 14 §) inkomstskattelagen (1999:1229) är utan verkan. Bestämmelsen behövs, eftersom inte alla offentligrättsliga förbud medför civilrättslig ogiltighet. Den följande meningen, där det sägs att överlåtelseförbudet inte hindrar utmätning etc. i vidare mån än detta följer av vad som annars föreskrivs i lag eller annan författning, rör visserligen förhållandet till borgenärerna, men bestämmelsen är så starkt knuten till den första meningen att den inte bör flyttas till 15 kap.
15 §
Paragrafen innehåller en bestämmelse om förlust av rätten till försäkringen i bl.a. det fallet att försäkringstagaren har dödats. Motsvarande bestämmelser finns i 100 a § i 1927 års lag.
Genom den föreslagna formuleringen kommer endast gärningsmannaskap att medföra att rätten till försäkringen eller försäkringsersättningen faller bort. I 100 a § tredje stycket i 1927 års lag beaktas även annan medverkan. Inskränkningen i förhållande till 1927 års lag synes inte vara åsyftad.
15 kap.
I 15 kap. har samlats de flesta av de regler som angår förhållandet till försäkringstagarens och den ersättningsberättigades borgenärer. Efter en inledande paragraf regleras i 2 och 3 §§ frågan i vad mån en livförsäkring får utmätas före försäkringsfallet. I 4 § ges regler om utmätning av en livförsäkring efter försäkringsfallet. Reglerna däri är desamma oavsett om utmätning sker för försäkringstagarens eller någon annan berättigads skulder. Efter vissa kompletterande regler i 5–7 §§ följer så i 8 § bestämmelser om återkrav av inbetalade premier eller utbetalad ersättning när försäkringstagaren eller hans dödsbo har försatts i konkurs eller motsvarande. Slutligen ges i 9 § bestämmelser om sjuk- eller olycksfallsförsäkring.
En väsentlig nyhet i förslaget är att belopp som utfaller från en försäkring kan utmätas hos en förmånstagare, vars förordnande hade kunnat återkallas, även om försäkringen var utmätningsfri före försäkringsfallet (jfr 116 § andra stycket 1927 års lag). Sådan utmätning kan dock äga rum bara efter ansökan inom tre år från det att förmånstagarens rätt inträdde och endast om andra tillgångar inte finns. En annan väsentlig nyhet är att den berättigades skydd mot de egna borgenärerna, vilket nu framgår av utsökningsbalken, blir reglerat i den nya försäkringsavtalslagen.
I remissförslaget har man valt att reglera utmätning efter försäkringsfallet för försäkringstagarens skulder och för annan berättigads skulder i en och samma paragraf (4 §). Överblicken torde dock förenklas, om man först behandlade utmätning för försäkringstagarens skulder (oavsett vem som är berättigad) före och efter försäkringsfallet i ett avsnitt och därefter utmätning efter försäkringsfallet för den berättigades egna skulder i ett annat avsnitt. När försäkringstagaren är den berättigade (vid försäkring för livsfall), kommer utmätning efter försäkringsfallet för dennes skulder att delvis täckas av två bestämmelser, men dessa får samma materiella innehåll.
För övrigt har Lagrådet vissa invändningar, vilka framförs i anslutning till de olika paragraferna i remissförslaget.
1 §
I paragrafens första stycke i remissförslaget anges att försäkringen inte ingår i försäkringstagarens förmögenhet eller kvarlåtenskap till den del ett förmånstagarförordnande verkställs eller jämkningsregeln i 14 kap. 7 § tillämpas. Vid förordnande för livsfall gäller det anförda bara utbetalda belopp. I andra stycket anges emellertid att det som sägs i första stycket inte hindrar att en försäkring eller ersättning som utfaller
från den tas i anspråk för försäkringstagarens eller någon annan berättigads skulder i enlighet med 15 kap. och lagstiftningen i övrigt (främst utsökningsbalken). Ersättning som tillfaller en ”förmånstagare” får dock tas i anspråk för försäkringstagarens skulder bara om fordringen har uppkommit före försäkringsfallet och inte kan betalas ur försäkringstagarens förmögenhet eller kvarlåtenskap. Slutligen anges i tredje stycket att det finns bestämmelser om oåterkalleliga förmånstagarförordnanden i 14 kap.
Frågan är till att börja med om det är någon mening att i 15 kap. 1 § ange att försäkringen inte ingår i försäkringstagarens förmögenhet och kvarlåtenskap, när det ändå omedelbart föreskrivs att försäkringen i viss utsträckning kan tas i anspråk för försäkringstagarens skulder. Lagrådet erinrar om sitt tidigare förslag, att 14 kap. 7 § kompletteras med ett första och sista stycke motsvarande vad som nu står i 104 § i 1927 års lag. Det borde då räcka om det i 1 § anges att försäkringen och utfallande belopp kan tas i anspråk för försäkringstagarens och någon annan berättigads skulder i enlighet med 15 kap. och lagstiftningen i övrigt.
Därefter kan det i första stycket av en ny 2 § föras in vad som nu står i 1 § andra stycket andra meningen rörande en förmånstagare med ett återkalleligt förordnande, lämpligen kompletterat med vad som föreskrivs i 6 § om att ansökningen om utmätning måste ha gjorts inom tre år från det att förmånstagarens rätt inträdde.
Denna nya 2 § kan i ett andra stycke innehålla bestämmelser motsvarande de regler om borgenärsskydd som nu finns i 14 kap. 12 och 13 §§. Dessa paragrafer beskriver under vilka förutsättningar ett förfogande över försäkringen genom överlåtelse, pantsättning eller oåterkalleligt förmånstagarförordnande blir gällande mot försäkringstagarens borgenärer. Bestämmelsen har kommenterats ovan.
Att en överlåtelse eller pantsättning eller ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande gäller mot försäkringstagarens borgenärer betyder i enlighet med vanlig terminologi att utmätning inte kan äga rum för dennes skulder och att försäkringen då inte heller ingår i dennes konkurs. Ifrågavarande förvärvare m.fl. blir således i detta avseende skyddade utan att behöva falla tillbaka på de följande reglerna om utmätningsfrihet. Däremot följer det inte av att skydd inträtt mot försäkringstagarens borgenärer att återvinning av försäkringen eller erlagda premier för försäkringstagarens skulder skulle vara utesluten (se nedan vid 8 §).
Någon hänvisning till 14 kap. 9 och 10 §§ bör inte göras i 15 kap. 1 §, eftersom de förstnämnda paragraferna inte behandlar förmånstagarens skydd mot försäkringstagarens borgenärer.
2 §
I det remitterade förslaget innehåller 2 § bestämmelser om utmätning av en livförsäkring före försäkringsfallet. Om Lagrådets nyss framförda förslag genomförs, får bestämmelserna tas in i 3 §.
Det kan anmärkas att bestämmelserna i realiteten bara gäller utmätning för försäkringstagarens skulder, eftersom andras rätt inte har inträtt före försäkringsfallet. Därmed kan utmätning för någon annans skuld inte ske dessförinnan.
3 § ( = 4 §, om Lagrådets nyss framförda förslag genomförs) Paragrafen, som reglerar fall då värdet av en försäkring som inte får utmätas förs över till en annan försäkring, föranleder ingen erinran.
4 § ( = 5 § enligt Lagrådets förslag) I remissförslagets 4 § finns regler om utmätningsfrihet avseende en livförsäkring efter försäkringsfall. Paragrafen behandlar utmätning för såväl försäkringstagarens som någon annan berättigads skulder.
Som Lagrådet tidigare har varit inne på torde överblicken förenklas över bestämmelserna i förevarande kapitel, om man skiljer mellan utmätning för försäkringstagarens och för den berättigades skulder. I enlighet därmed bör förevarande paragraf endast innehålla regler om utmätning för försäkringstagarens skulder, motsvarande delar av remissförslagets 4 §, första och andra styckena. Motsvarande bestämmelser om utmätning för en berättigads skulder kan lämpligen tas in i 9 §, dvs. efter de paragrafer som handlar om försäkringstagaren.
Enligt 4 § i det remitterade förslaget gäller utmätningsfriheten för bl.a. försäkringstagarens skulder bara i den mån ersättningen tillfaller någon som själv behöver den för sin försörjning eller för en underhållsskyldighet, dock bara om den försäkrade har försörjt eller varit skyldig att försörja den berättigade. Ordalagen passar inte så bra när försäkringen gällt för livfall och tillfallit försäkringstagaren. Problem uppstår emellertid endast i den mycket speciella situationen att försäkringstagaren varit försörjd av någon annan, som inte längre kommer att försörja honom eller henne, men försäkringstagaren dock kunnat skaffa sig en försäkring.
5 §
I remissförslagets 5 § regleras i vad mån sambor skall jämställas med makar vid tillämpningen av vissa angivna paragrafer. Enligt Lagrådets mening bör paragrafen byggas ut med regler om hur en registrerad partner skall behandlas. Bestämmelserna kan lämpligen tas in i 6 §, i stället för de regler om tidsfrist för utmätning för försäkringstagarens skulder som, enligt vad Lagrådet tidigare har föreslagit, bör tas in i den nya 2 §.
7 §
7 § bör liksom i remissförslaget innehålla bestämmelser om skydd för en livförsäkring som tecknas av en arbetsgivare. Lagrådet har ingen erinran mot innehållet i bestämmelserna. Eftersom den i paragrafen reglerade utmätningen avser arbetsgivarens skulder, bör bestämmelserna placeras i avsnittet om utmätning för försäkringstagarens skulder.
8 §
Paragrafen handlar om återkrav vid konkurs m.m. och gäller oavsett om försäkringen är utmätningsbar eller utmätningsfri. Paragrafen fyller en återvinningsliknande funktion och syftar sålunda till att komplettera 4 kap. konkurslagen. Lagrådet sätter härvidlag i fråga, om möjligheten till återvinning enligt 4 kap. konkurslagen har beaktats i tillräcklig utsträckning.
Enligt 4 kap. 6 § konkurslagen kan återvinning ske av en gåva som fullbordats senare än sex månader före den fristdag som anges i 4 kap.
2 § konkurslagen eller, om det inte visas att gäldenären efter gåvan hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder, om gåvan har fullbordats senare än tre eller ett år före fristdagen, beroende på om gåvan skett till en närstående eller till en annan person.
Enligt rättsfallet NJA 1973 s. 635 skall fullbordan av en säkerhetsöverlåtelse av en fordran i återvinningshänseende anses ske när fordringen intjänas. Det borde betyda att en benefik överlåtelse av en försäkring eller ett benefikt insättande av en förmånstagare med ett oåterkalleligt förordnande såvitt avser betalda premier i återvinningshänseende inte skall anses ha skett förrän premien betalats. Härav följer att återvinning motsvarande betalda försäkringspremier enligt allmänna regler, inom de tider som framgår av 4 kap. 6 § konkurslagen, kan ske hos förmånstagaren oavsett om förmånstagarförordnandet gjordes utom återvinningsfristen och oavsett om premierna stod i skäligt förhållande till försäkringstagarens villkor men dock endast om betalningen inte var ordinär (4 kap. 10 § konkurslagen). Det betyder att en i och för sig skälig premie som betalas på grund av en annalkande utmätning eller konkurs skulle kunna föranleda återvinning enligt allmänna regler. Å andra sidan går 8 § i det remitterade förslaget längre än bestämmelserna i konkurslagen genom att återkravet är oberoende av insufficiens och ordinäritet; det räcker att premierna inte stod i skäligt förhållande till försäkringstagarens villkor.
Varken av lagtexten eller av författningskommentaren framgår huruvida 4 kap. 6 § konkurslagen skall kunna tillämpas vid sidan av den föreslagna 8 § eller huruvida 8 § skall vara exklusivt tillämplig vad gäller återkrav av premier. Saken bör klarläggas.
I den föreslagna paragrafens andra stycke föreskrivs som en nyhet att, om försäkringsbeloppet betalats ut, den överskjutande premien kan återkrävas från den som har uppburit försäkringsbeloppet. Om beloppet uppburits av en förmånstagare, gäller detta dock bara om utbetalningen skett senare än sex månader före fristdagen. Ingen reservation görs för situationen att mottagaren i god tro har förbrukat ersättningen (jfr condictio indebiti). Ett sådant undantag skulle kunna infogas genom en hänvisning till 4 kap. 17 § konkurslagen.
Om mottagaren är en närstående, vars förmånstagarförordnande inte var oåterkalleligt, får gåvan anses fullbordad vid försäkringsfallet. En återkravsfrist på sex månader är då en kort frist (jfr 4 kap. 6 § konkurslagen).
Det är uppenbart att en förmånstagare måste finna sig i att försäkringsbeloppet kan minska till följd av ett återkrav enligt 8 § första stycket, om förordnandet hade kunnat återkallas. Däremot framgår inte av paragrafen om den, vars förordnande var oåterkalleligt, riskerar att försäkringsbeloppet minskar enligt första stycket eller att återkrav reses enligt andra stycket. Enligt 117 § sista stycket i 1927 års lag får återkrav av premie inte göras gällande till förfång för en sådan förmånstagare. I betänkandet SOU 1986:56 (s. 664) upptar det där framförda förslaget inte motsvarande undantag, med motiveringen att en sådan förmånstagare ges skydd mot försäkringstagarens borgenärer i särskilda bestämmelser (se 14 kap. 12 och 13 §§ i det remitterade förslaget).
Att en förvärvare får skydd mot överlåtarens borgenärer betyder emellertid inte att han också är skyddad mot återvinning. Skall en
förmånstagare med oåterkalleligt förordnande undantas i den nu diskuterade 8 §, bör det därför anges i bestämmelsen. Lagrådet har emellertid svårt att se att ett sådant undantag är befogat, eftersom den som har förvärvat försäkringen enligt 14 kap. 9 § och fått sakrättsligt skydd enligt förslagets 14 kap. 12 eller 13 § kan drabbas av återvinning enligt 4 kap. 6 § konkurslagen (jfr SOU 1964:35 s. 471 f.).
9 §
Som tidigare nämnts bör 9 § enligt Lagrådets mening innehålla regler om utmätning för den berättigades skulder, vare sig den berättigade är försäkringstagaren eller någon annan. I ett första stycke kan det lämpligen göras en hänvisning till den nya 5 §, medan andra stycket bör innehålla föreskrifter motsvarande 4 § tredje stycket i remissförslaget.
De regler som i remissförslaget har tagits in i 9 § och som handlar om utmätning av en sjuk- och olycksfallsförsäkring kan lämpligen bilda en ny 10 §.
Lagådets förslag angående den närmare utformningen av 15 kap. framgår av bilaga 3 till Lagrådets yttrande.
16 kap.
1 §
Paragrafen, som handlar om tiden för utbetalning av försäkringsersättning, motsvarar till stora delar 7 kap.1 §. Paragrafens andra stycke bör anpassas till vad Lagrådet har föreslagit beträffande 7 kap.1 § andra stycket. Bl.a. bör det föreskrivas att försäkringsbolaget skall betala ränta enligt 6 § räntelagen, om betalning inte sker i tid.
4 §
Paragrafen har samma innehåll som 7 kap. 3 §. Lagrådet får hänvisa till sina uttalanden i anslutning till den paragrafen.
5 §
I paragrafen har tagits in regler om preskription av rätten till försäkringsersättning. Reglerna överensstämmer i sak med gällande rätt (29 § i 1927 års lag om försäkringsavtal). Likalydande regler föreslås i 7 kap. 4 §, såvitt gäller konsumentskadeförsäkringar.
Lagrådet har i anslutning till 7 kap. 4 § uttryckt som sin uppfattning att gällande preskriptionsregler har stora brister och att det är angeläget att de ändras så snart som möjligt. Detta gäller på såväl konsumentskadeförsäkrings- som personförsäkringsområdet. Liksom när det gäller konsumentskadeförsäkringar anser emellertid Lagrådet att det får godtas som ett provisorium att nuvarande regler om preskription på personförsäkringsområdet förs över i sak oförändrade till den nya lagen.
6 §
Paragrafen motsvarar 7 kap. 5 §. Lagrådet får hänvisa till sina kommentarer beträffande den paragrafen.
10 §
I paragrafen föreskrivs att försäkringsbolaget inträder i den försäkrades rätt till skadestånd i fråga om ersättning för sjukvårdskostnader och andra utgifter och förluster som bolaget har ersatt enligt försäkringsavtalet. Paragrafen motsvarar 15 § andra stycket i 1927 års försäkringsavtalslag. Det är emellertid att märka att det i 1927 års lag förutsätts att den skadeståndsskyldige har handlat uppsåtligen eller grovt vårdslöst eller att han har haft ett strikt ansvar (se hänvisningen i 15 § andra stycket till första stycket i samma paragraf). Enligt Lagrådets mening är det önskvärt att skälen för frångåendet av detta krav redovisas.
Sjätte avdelningen
Det remitterade lagförslagets sjätte avdelning, som i enlighet med vad Lagrådet tidigare har föreslagit bör bli fjärde avdelningen, innehåller bestämmelser om kollektiva försäkringar (gruppförsäkringar och kollektivavtalsgrundade försäkringar).
Någon särskild reglering rörande kollektiva försäkringar finns inte för närvarande. Inte heller är konsumentförsäkringslagens bestämmelser tillämpliga i fråga om kollektivavtalsgrundande försäkringar eller gruppförsäkringar som handhas av företrädare för gruppen. Därför har man hittills fått falla tillbaka på bestämmelserna i 1927 års lag, även om dessa inte är anpassade till den kollektiva försäkringsformen. Eftersom bestämmelserna i den lagen väsentligen är dispositiva har dock förhållandet mellan försäkringsbolaget och försäkringstagarna i huvudsak reglerats i de särskilda avtalsvillkoren.
Syftet med det remitterade förslaget är att införa en reglering som ansluter till den ordning som nu under ganska lång tid har visat sig fungera i praktiken. Regleringen skall samtidigt trygga de försäkrades skydd.
Vad som regleras är framför allt förhållandet mellan å ena sidan försäkringsbolaget och å andra sidan försäkringstagarna/de försäkrade. Rättsförhållandet mellan de försäkrade och den som ordnar försäkringen behandlas inte i lagförslaget. I den delen hänvisas bl.a. till allmänna associationsrättsliga och arbetsrättsliga regler.
Bestämmelserna har delats upp i fyra särskilda kapitel. 17 kap. handlar om gruppskadeförsäkringar, 18 kap. om kollektivavtalsgrundade skadeförsäkringar, 19 kap. om gruppersonförsäkringar och 20 kap. om kollektivavtalsgrundade personförsäkringar.
Lagrådet har i det föregående diskuterat det remitterade lagförslagets allmänna uppbyggnad och därvid bl.a. påpekat att metoden att inom varje huvudområde behandla skadeförsäkringar för sig och personförsäkringar för sig har nödvändiggjort ett stort antal upprepningar av likalydande bestämmelser. I viss utsträckning har upprepningar ersatts av hänvisningar mellan kapitlen, något som inte underlättar läsningen.
Upprepningar och hänvisningar är talrika inte bara i de delar av lagförslaget som behandlar individuella försäkringar utan också i avdelningen om kollektiv försäkring. Här blir antalet likalydande eller i stort sett likalydande bestämmelser särskilt stort genom att gruppförsäkringar och kollektivavtalsgrundade försäkringar behandlas i skilda kapitel.
Trots de invändningar som kan göras mot lagförslagets allmänna uppläggning har Lagrådet i det föregående kommit fram till att uppläggningen får godtas. Härvid har Lagrådet bl.a. tagit hänsyn till att man från branschhåll allmänt tycks anse att den gjorda uppdelningen av bestämmelserna har klara fördelar för dem som skall tillämpa lagen.
Lagrådets ställningstagande gäller också bestämmelserna om kollektiva försäkringar, även om det på detta område hade funnits särskild anledning att pröva en annan uppdelning. Sålunda hade det legat nära till hands att ha ett enda kapitel om gruppförsäkringar, omfattande både sak- och personförsäkringar, och ett motsvarande kapitel om kollektivavtalsgrundade försäkringar.
I det följande utgår Lagrådet från den gjorda uppdelningen av kollektivförsäkringsbestämmelserna på fyra skilda kapitel. Lagrådet anser emellertid att bestämmelserna om gruppförsäkringar respektive kollektivavtalsgrundade försäkringar bör hållas ihop på så sätt att gruppförsäkringarna behandlas i 17 och 18 kap. och den andra typen av försäkringar i 19 och 20 kap.
Lagrådet övergår därmed till att närmare kommentera de föreslagna bestämmelserna och börjar med bestämmelserna om gruppförsäkring (17 och 19 kap. i remissförslaget).
17 kap. 1 § och 19 kap. 1 § Paragraferna innehåller bl.a. definitioner av de två huvudtyperna av gruppförsäkring, dvs. frivillig och obligatorisk försäkring. Lagrådet har inte någon invändning mot innehållet i definitionerna. Definitionen av obligatorisk gruppförsäkring bör emellertid förtydligas så att det anges vara fråga om en försäkring som varje medlem i gruppen är ”direkt” ansluten till på grund av gruppavtalet.
Paragrafernas andra stycke innehåller bestämmelser som tar sikte på den situationen att flera försäkringsbolag meddelar gruppförsäkring för olika medlemmar i samma grupp. Enligt Lagrådets uppfattning är bestämmelserna onödiga och bör därför kunna utgå.
17 kap. 3 § och 19 kap. 3 § Paragraferna handlar bl.a. om hur frivillig respektive obligatorisk grupp försäkring ingås. När det gäller den senare typen av försäkring sägs att avtalet anses ingånget mellan försäkringsbolaget och ”företrädare för gruppen”.
Eftersom detta är första gången begreppet gruppföreträdare förekommer i 17 respektive 19 kap., vill Lagrådet här ta upp frågan om gruppföreträdares ställning.
En väsentlig fördel med gruppförsäkringar jämfört med individuella försäkringar är att försäkringsbolagets administration förbilligas genom att vissa uppgifter, som mottagande av information från försäkringsbolaget samt mottagande av anmälningar och betalningar från gruppen, sköts av gruppföreträdaren. Denne har ofta någon form av anknytning till gruppen, t.ex. genom att vara anställd i den organisation till vilken gruppmedlemmarna hör.
Det är naturligt att gruppföreträdaren inte behöver ha någon fullmakt från gruppen när gruppavtalet ingås, eftersom gruppen inte är en juridisk person. Det är också naturligt att gruppföreträdaren är försäkringstagare
vid obligatorisk försäkring; ingen annan kan i detta fall vara avtalspart på de försäkrades sida, eftersom några individuella avtal inte träffas.
En viktig fråga är vem av försäkringsbolaget och gruppen som skall stå risken för försummelser av gruppföreträdaren.
I den allmänna motiveringen uttalas att goda skäl i de flesta situationer talar för att låta försäkringsbolaget svara för en gruppföreträdares fel, i vart fall när denne agerar som gruppföreståndare. Något uttalande om vad som utmärker en gruppföreståndare görs emellertid inte i lagtexten, och inte heller motiven är klargörande.
Går man till de enskilda lagbestämmelserna lämnas olika besked rörande risken för gruppföreträdarens försummelser. I motiven till 17 kap. 5 § andra stycket anges att det saknar betydelse om ett misstag vid utfärdandet av ett försäkringsbesked har begåtts av försäkringsbolaget eller av en gruppföreträdare ”som handlar på dess vägnar”. I motiven till 17 kap. 8 § andra stycket rörande försummelse att vidarebefordra mottagen anslutning till försäkringen anförs att risken ligger på försäkringsbolaget, om detta faktiskt har godtagit att anmälningarna samlas in hos en representant för gruppen. Av 17 kap. 19 § andra stycket framgår emellertid att en försummelse av någon, som på grund av gruppavtalet skall förmedla premien, går ut över den betalande gruppmedlemmen.
Lagrådet finner det vara otillfredsställande att en och samma person kan än betraktas som försäkringsbolagets behöriga företrädare, än betraktas som gruppens ombud utan behörighet att företräda försäkringsbolaget. Naturligtvis skulle det vara möjligt att tillerkänna gruppföreträdare ställningsfullmakt att företräda försäkringsbolaget i vissa hänseenden men inte i andra, om rättshandlingens art motiverar det, men härom förs ingen diskussion i motiven. Frågan om gruppföreträdarens behörighet att binda försäkringsbolaget – vilken är högst väsentlig – bör övervägas ytterligare.
17 kap. 4 § och 19 kap. 4 § Paragrafernas första stycke innehåller bestämmelser om försäkringsbolagets skyldighet att lämna information dels innan ett gruppavtal ingås, dels innan ett avtal om frivillig gruppförsäkring kommer till stånd. I ett andra stycke åläggs försäkringsbolaget att lämna viss information i fall då gruppmedlemmar kan bli anslutna till en frivillig gruppförsäkring genom att inte avböja försäkringen.
Lagrådet förordar att bestämmelsen i första stycket om information innan ett avtal om frivillig gruppförsäkring ingås förs till ett särskilt andra stycke och att det föreslagna andra stycket till följd härav får utgöra ett tredje stycke.
När det gäller den information som skall lämnas innan ett gruppavtal ingås sägs i lagtexten att informationen skall lämnas till gruppen. I detta ligger, enligt vad som sägs i författningskommentaren, att informationen, alltefter vad som är lämpligt, kan riktas antingen till en företrädare för gruppen eller till de enskilda gruppmedlemmarna.
Enligt Lagrådets mening bör lagtexten tolkas så att försäkringsbolaget har uppfyllt sin skyldighet så snart information har lämnats till en gruppföreträdare. Frågan huruvida det i vissa fall kan vara lämpligt att även informera enskilda medlemmar bör bolaget självt få avgöra.
Vad sedan beträffar den information som skall lämnas innan ett avtal om frivillig gruppförsäkring ingås, föreskriver lagtexten att informationen ”på ett ändamålsenligt sätt” skall ges till gruppmedlemmarna. Innebörden av denna regel är enligt Lagrådets mening oklar. Från försäkringsbolagets synpunkt torde praktiska skäl tala för att informationen även i detta fall alltid skall kunna lämnas till en gruppföreträdare. Är detta avsikten, får lagtexten ändras.
Även den information som det talas om i paragrafernas andra stycke skall enligt lagtexten lämnas till gruppmedlemmarna. Här får det anses särskilt angeläget att varje medlem nås av informationen.
När det gäller innehållet i den information som skall lämnas enligt förevarande paragraf bör en anpassning ske till Lagrådets förslag avseende 2 kap. 2 § och 10 kap. 2 §.
Av skäl som Lagrådet har anfört i fråga om 10 kap. 9 § föreslås att 19 kap. 4 § tredje stycket utgår.
17 kap. 5 § och 19 kap. 5 § Första stycket i paragraferna motsvarar närmast 2 kap. 4 § och 10 kap. 4 §. Vad Lagrådet har anfört i anslutning till dessa paragrafer är i väsentliga delar tillämpligt också i fråga om de nu diskuterade lagrummen. Första stycket i båda paragraferna bör alltså inledas på följande sätt:
”När en försäkring har meddelats, skall försäkringsbolaget snarast underrätta den försäkrade om försäkringen. Underrättelsen skall, om bolaget inte tidigare har lämnat sådan information, innehålla upplysningar …”.
I andra stycket föreskrivs att, om en uppgift i ett försäkringsbesked avviker från försäkringsavtalet och avvikelsen inte är till nackdel för den som beskedet är riktat till, uppgiften i försäkringsbeskedet gäller. Uppgiften kan dock inte åberopas, om ett nytt försäkringsbesked eller annat meddelande i frågan på ett ändamålsenligt sätt har avsänts för den försäkrades kännedom senast fjorton dagar före försäkringsfallet eller om den som försäkringsbeskedet är riktat till har insett eller bort inse att uppgiften är oriktig eller inte längre giltig.
Den försäkrade kan således utgå från ett felaktigt men förmånligt försäkringsbesked, om han varken förstod eller borde ha förstått att beskedet var oriktigt när han tog del av beskedet. Detta överensstämmer med den allmänna regeln om förklaringsmisstag i 32 § första stycket avtalslagen. Enligt andra meningen i andra stycket kan försäkringsbolaget emellertid undanröja sitt misstag genom att översända en rättelse, som får verkan efter fjorton dagar. Det felaktiga beskedet blir likaledes utan verkan, om den försäkrade råkar i ond tro om att ett misstag förelåg och, som lagtexten måste förstås, det därefter har förflutit minst fjorton dagar fram till försäkringsfallet. Denna bestämmelse saknar motsvarighet i allmän avtalsrätt, särskilt om den försäkrade i förlitan på beskedet inrättat sig efter försäkringen (se 39 § avtalslagen).
Lagrådet ifrågasätter om en möjlighet för försäkringsbolaget att rätta ett felaktigt besked i större omfattning än som framgår av 39 § avtalslagen är befogad och därmed om andra stycket alls bör införas. Skulle en bestämmelse i ämnet anses böra finnas, kunde andra stycket i den aktuella paragrafen lyda: ”Om - - - gäller uppgiften i försäkrings-
beskedet, såvida inte den försäkrade insåg eller borde ha insett att uppgiften var felaktig.” Enligt 39 § avtalslagen blir då den försäkrades insikt när rättshandlingen blev känd för honom normalt avgörande.
Det kan noteras att det i 2 kap. 8 § och 10 kap. 10 § inte finns någon regel om verkan av ett felaktigt försäkringsbesked, fastän försäkringsbesked skall lämnas också vid individuella försäkringar. En samordning av paragraferna kan behöva göras.
19 kap. 6 §
Om 10 kap. 9 §, i enlighet med vad Lagrådet föreslagit, får utgå gäller detsamma 19 kap. 6 § andra stycket.
17 kap. 8 § och 19 kap. 8 § Paragrafen innehåller regler om tiden för försäkringsbolagets ansvar m.m.
Vid frivilliga gruppförsäkringar är det i vissa fall den tidpunkt då medlemmen ansluter sig som är avgörande för när försäkringsbolagets ansvar inträder. Anslutning anses ske när medlemmen gör anmälan hos bolaget eller hos någon som tar emot anmälningar för bolagets räkning. Liksom i fråga om individuella försäkringar anses detta ske när anmälan avsänts, inte när den kommer fram. Detta förhållande kommer inte till uttryck i den föreslagna lagtexten. Den bör därför ändras, så att man i stället för uttrycket ”gör anmälan hos” använder uttrycket ”lämnar anmälan till”.
Fjärde stycket, som avser individuella tilläggsmoment till gruppförsäkringen, bör enligt Lagrådets mening utgöra en särskild paragraf och kan ersätta remissens 9 §, som enligt Lagrådets förslag bör utgå. Bestämmelsen i den nya 9 § bör lyda: ”Om ett försäkringsfall inträffar efter det att försäkringsbolagets ansvar har inträtt men innan avtal har träffats enligt 1 § tredje stycket om utformningen av en gruppmedlems försäkringsskydd, bestäms ansvaret efter vad som är skäligt med hänsyn till medlemmens förhållanden och de villkor som gäller för gruppen i övrigt.”
17 kap. 10 § och 19 kap. 10 § Enligt andra stycket får en uppsägning gjord av försäkringsbolaget verkan en månad efter det att meddelanden avsändes till den som ingått gruppavtalet och berörda gruppmedlemmar. Meddelandet går således på mottagarens risk (jfr 17 kap. 23 § och 19 kap. 26 §).
Som Lagrådet anfört vid 7 kap. 5 § bör en uppsägning och andra s.k. påbud gå på avsändarens risk vid individuell försäkring. Det finns inte anledning att ha en annan reglering vid gruppavtal.
17 kap. 11 § och 19 kap. 11 § Enligt Lagrådets mening kan vissa redaktionella förenklingar ske. Lagrådet föreslår att paragraferna ges följande lydelse:
”Vid frivillig försäkring har en försäkrad gruppmedlem rätt att när som helst säga upp försäkringen att genast upphöra.
Vid obligatorisk försäkring kan en medlem i gruppen när som helst genom anmälan förklara sig avstå från försäkringen.
Uppsägning eller anmälan enligt denna paragraf kan göras hos försäkringsbolaget eller hos gruppföreträdaren.”
I enlighet med vad som sägs i författningskommentaren täcker bestämmelsen i andra stycket även det fallet att någon vill avstå från försäkringen redan innan ett avtal om obligatorisk försäkring har träffats.
17 kap. 12 § och 19 kap. 12 § I 17 kap. 12 § första stycket föreslår Lagrådet en redaktionell jämkning enligt följande: … ”upphör försäkringsbolagets ansvar en månad efter utträdet (efterskydd).”.
Vad som sägs i fråga om efterskydd för make i 19 kap. 12 § bör också gälla registrerad partner. Detta föranleder en ändring av lagtexten. Paragrafen bör även i övrigt jämkas på några punkter.
Lagrådet föreslår att lagtexten ges följande lydelse: ”Om en försäkrad gruppmedlem utträder ur gruppen av någon annan anledning än att han uppnår en viss ålder, upphör försäkringsbolagets ansvar tre månader efter utträdet (efterskydd). Om en make eller en registrerad partner är medförsäkrad och äktenskapet eller partnerskapet upplöses, upphör ansvaret mot den medförsäkrade tre månader därefter. Ansvaret mot en medförsäkrad sambo upphör tre månader efter det att samboförhållandet har upphört.”
17 kap. 13 § och 19 kap. 13 § Paragraferna handlar om verkan av att gruppavtalet upphör på grund av uppsägning från gruppens sida. Enligt vad som sägs i andra meningen skall bolaget, när det har tagit emot en uppsägning av frivillig gruppskadeförsäkring, genast informera de försäkrade gruppmedlemmarna om uppsägningen.
Lagrådet förordar till en början att man i första meningen använder uttrycket ”kom till försäkringsbolaget” i stället för ”togs emot av försäkringsbolaget”. Vidare ifrågasätter Lagrådet om inte den informationsskyldighet som det talas om i andra meningen bör gälla även när det är fråga om uppsägning av en obligatorisk gruppförsäkring.
19 kap. 16 §
I paragrafen sägs bara att försäkringsbolaget inte får göra förbehåll om att en försäkring skall kunna upphöra i förtid eller ändras under försäkringstiden i andra fall än som anges i lagen. Däremot innehåller paragrafen inte någon motsvarighet till bestämmelserna i 17 kap. 14 §. Behövs inte sådana regler?
17 kap. 15 § och 19 kap. 17 § Dessa paragrafer föranleder inga kommentarer utöver vad Lagrådet anfört i anslutning till 3 kap. 9–11 §§ och 11 kap. 10–12 §§.
17 kap. 18 och 19 §§ samt 19 kap. 20 och 21 §§ Enligt dessa bestämmelser får en uppsägning på grund av bristande premiebetalning verkan fjorton dagar efter det att meddelandet avsändes till gruppföreträdaren och de försäkrade gruppmedlemmarna, om inte premien betalas inom nämnd tid. Om det är fråga om en frivillig gruppförsäkring och betalningsdröjsmålet beror på att någon som på grund av
gruppavtalet skall förmedla premien har försummat detta, får uppsägningen dock verkan först en vecka efter det att medlemmen (som betalat till förmedlaren) själv fått kännedom om dröjsmålet, dock senast tre månader efter utgången av den normala fjortondagarsfristen. Tanken är tydligen att den medlem som vet eller bör veta att han själv inte har betalat skall räkna med en uppsägning och att han drabbas av dess verkningar även om uppsägningen inte kommer fram. Den medlem som betalat till förmedlaren måste däremot få kännedom om dennes försummelse för att en uppsägning, som inte nått honom, skall få verkan. Men även om den som betalat till förmedlaren aldrig fått kännedom om vare sig förmedlarens försummelse eller uppsägningen, får uppsägningen verkan efter tre månader.
Lagrådet hyser viss förståelse för att en uppsägning som beror på ett betalningsdröjsmål som den försäkrade gruppmedlemmen själv har gjort sig skyldig till går på hans risk (jfr ovan vid 7 kap. 5 §). När betalningsdröjsmålet beror på en försumlig förmedlare, bör försäkringsbolagets uppsägning dock inte ha någon verkan mot försäkringstagaren, om uppsägningen inte nått denne. Det kan tillfogas att ifrågavarande specialregel i 17 kap. 19 § och 19 kap. 21 § inte skulle behövas, om risken för förmedlarens försummelse lades på försäkringsbolaget (se ovan vid 17 kap. 3 § och 19 kap. 3 §).
17 kap. 18 § och 19 kap. 20 § gäller både frivilliga och obligatoriska försäkringar. Vid frivilliga försäkringar behöver uppsägningen, som bestämmelsen rimligen bör förstås, sändas bara till den gruppmedlem som inte har betalat. Vid obligatoriska försäkringar, där ansvaret för premiebetalningen vilar på gruppföreträdaren, kan någon skillnad inte kan göras mellan olika gruppmedlemmar. Uppsägningen måste alltså sändas till alla medlemmarna.
Lagtexten i 17 kap. 18 § andra stycket och 19 kap. 20 § andra stycket bör enligt Lagrådets mening förtydligas, t.ex. på följande sätt: ”Ett meddelande om uppsägningen skall vid obligatorisk försäkring sändas till den som skulle ha betalat premien och till alla försäkrade gruppmedlemmar. Vid frivillig försäkring skall meddelande om uppsägningen sändas till den försäkrade som inte betalat i tid samt till gruppföreträdaren, om denne skulle ha förmedlat premiebetalningen.”
17 kap. 21 § och 19 kap. 25 § I paragraferna lämnas ingen hänvisning till 7 kap. 5 § och 16 kap. 6 §. Lagrådet efterlyser en motivering till att dessa bestämmelser skulle vara utan betydelse vid gruppförsäkringar.
17 kap. 23 § och 19 kap. 26 § Här anges att, om försäkringsbolaget enligt någon bestämmelse i 17 respektive 19 kap. eller i gruppavtalet skall tillställa en försäkrad eller en medförsäkrad en uppsägning eller ett annat meddelande, bolaget på ändamålsenligt sätt skall sända detta för deras kännedom. Ett meddelande som avser bestämda gruppmedlemmar skall sändas till dessa personligen.
Bestämmelsen skall läsas tillsammans med reglerna i 17 kap. 4–6 §§ och 19 kap. 4–6 §§ om information men även tillsammans med reglerna om uppsägning. Tillämpningen blir avgörande för frågan om sanktionen i 17 kap. 7 § respektive 19 kap. 7 § aktualiseras men också för frågan om
betalningsansvar vid negativ avtalsbindning inträder (se 17 kap. 4 § andra stycket och 17 § första stycket in fine samt motsvarande lagrum i 19 kap.) och vidare för frågan huruvida uppsägning skall anses ha skett.
I författningskommentaren anförs rörande information om negativ avtalsbindning att – fastän meddelanden som avser bestämda gruppmedlemmar skall sändas till dem personligen – det är förenligt med lagen att information till nytillkommande gruppmedlemmar tillställs gruppens företrädare för vidare distribution. Det skulle innebära att, om gruppavtalet innehåller att gruppmedlemmar blir anslutna om de inte inom en månad från det att de blev medlemmar avböjt anslutning, informationskravet i 17 kap. 4 § andra stycket och 19 kap. 4 § andra stycket skulle vara uppfyllt, även om gruppföreträdaren inte har vidarebefordrat informationen. En sådan ordning synes diskutabel, även med beaktande av den försäkrades uppsägningsrätt enligt 17 kap. 11 § och 19 kap. 11 §.
Bestämmelsen i 17 kap. 23 § och i 19 kap. 26 § synes ta ställning inte bara till spörsmålet om ett meddelande skall anses ha avsänts utan även till frågan huruvida det är avsändaren eller mottagaren som bär risken för att meddelandet kommer bort på posten eller annars hos tredje man. Lagrådet hänvisar här till vad som har uttalats rörande 7 kap. 5 §, 17 kap. 18 och 19 §§ samt 20 kap. 20 och 21 §.
Lagrådet går därmed över till de kapitel i remissförslaget (18 och 20 kap.) som handlar om kollektivavtalsgrundade försäkringar. Kapitlen bör, i enlighet med vad Lagrådet tidigare har förordat, betecknas 19 och 20 kap. Lagrådets kommentarer utgår emellertid från beteckningarna i remissförslaget.
18 kap. 1 § och 20 kap. 1 § Paragraferna innehåller de grundläggande bestämmelserna om vilka försäkringar som omfattas av 18 resp. 20 kap.
Bestämmelserna bör enligt Lagrådets mening justeras på några punkter. Sålunda bör i första stycket punkt 1 uttrycket ”försäkringsskydd åt anställda” bytas ut mot ”skydd åt anställda”. Vidare bör punkt 3 lyda: ”som tecknas hos ett försäkringsbolag enligt kollektivavtalet”.
Lagrådet anser också att, i överensstämmelse med vad som har föreslagits beträffande 17 kap.1 § och 19 kap.1 §, fjärde stycket i de nu diskuterade paragraferna bör utgå.
20 kap. 3 §
I enlighet med vad Lagrådet har föreslagit i fråga om 19 kap. 4 § tredje stycket bör 20 kap. 3 § andra stycket utgå.
18 kap. 4 § och 20 kap. 4 § I paragrafernas andra stycke har tagits in bestämmelser som motsvarar 17 kap. 5 § andra stycket och 19 kap. 5 § andra stycket. Lagrådet hänvisar till kommentaren till dessa lagrum.
20 kap. 5 §
Andra stycket bör utgå i enlighet med vad som har anförts beträffande 19 kap. 4 § tredje stycket.
18 kap. 9 § och 20 kap. 9 § Lagrådet ifrågasätter om inte försäkringsbolaget, i analogi med vad som gäller enligt 3 kap. 8 §, under vissa förutsättningar – bl.a. om försäkringstagaren eller den försäkrade har grovt åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget – skall ha rätt att under försäkringstiden ändra villkoren till den försäkrades nackdel.
18 kap. 10 § och 20 kap. 10 § Avsikten med bestämmelserna i 18 kap. 10 § och 20 kap. 10 § första stycket är inte att garantera någon försäkrad efterskydd utan endast att erinra om att försäkringsvillkoren kan innehålla bestämmelser om efterskydd. Enligt Lagrådets mening är en sådan erinran onödig. Bestämmelserna bör därför utgå.
Lagrådet ifrågasätter om inte även 20 kap. 10 § andra stycket är obehövligt.
20 kap. 11 §
När det gäller 20 kap. 11 § efterlyser Lagrådet en motivering till att, i motsats mot vad som gäller beträffande individuella personförsäkringar och gruppersonförsäkringar, det finns en uppsägningsrätt beträffande kollektivavtalsgrundade personförsäkringar i händelse av försäkringsbolagets konkurs m.m.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna i det remitterade förslaget har utformats med utgångspunkt i att äldre föreskrifter fortfarande skall gälla för försäkringsavtal som har ingåtts före den nya lagens ikraftträdande och som inte förnyats därefter (äldre försäkringar). Den första förnyelsen av en äldre försäkring efter den nya lagens ikraftträdande skall alltså ske med tillämpning av äldre bestämmelser i fråga om förutsättningar för förnyelse och villkor i övrigt. Efter förnyelsen gäller den nya lagen fullt ut.
Vissa undantag från den redovisade principen har gjorts i fråga om individuella personförsäkringar, där avtal ofta är slutna för längre tid. I stor utsträckning, bl.a. när det gäller bestämmelserna om information, premier och förfoganden över försäkringar (10, 13, 14 och 16 kap.), har det bedömts vara av särskild vikt från konsumentsynpunkt att den nya lagens bestämmelser blir tillämpliga även på äldre personförsäkringar.
Vad beträffar reglerna i 12 kap. om begränsning av försäkringsbolagets ansvar har intresset av konsumentskydd beaktats på det sättet att bestämmelserna i den nya lagen skall tillämpas också på äldre försäkringar, om en tillämpning av äldre rätt skulle leda till ett resultat som är uppenbart oskäligt mot försäkringstagaren eller dennes rättsinnehavare. Denna regel (5 § i remissförslaget) är enligt författningskommentaren avsedd att tillämpas endast i undantagsfall, när resultatet av en tillämpning av den gamla lagen ter sig särskilt hårt mot försäkringstagaren.
Vid föredragningen av lagrådsremissen har det framhållits att den berörda övergångsbestämmelsen överensstämmer med den princip som har kommit till uttryck i 36 § avtalslagen, enligt vilken avtalsvillkor som
överensstämmer med lagbestämmelser men leder till ett oskäligt resultat skulle kunna jämkas.
Enligt Lagrådets mening är det principiellt betänkligt att, som har skett i den nu diskuterade övergångsbestämmelsen, i viss mån hålla öppet om gamla eller nya bestämmelser skall tillämpas på äldre avtalsförhållanden och överlämna åt domstolarna att ytterst avgöra frågan på grundval av ett skälighetsresonemang. Vid sidan om det principiellt betänkliga med en sådan ordning förefaller det praktiska behovet av den föreslagna skälighetsbedömningen vara mycket litet. Det får förutsättas att domstolarna ytterst sällan skulle komma fram till att en tillämpning av äldre rätt – dvs. 1927 års försäkringsavtalslag – skulle vara uppenbart oskälig.
I den mån 36 § avtalslagen ger möjlighet till jämkning av avtalsvillkor som överensstämmer med lagbestämmelser eller av lagbestämmelser som sådana (jfr SOU 1974:83 s.142 not 1), kan det ske utan stöd av en övergångsbestämmelse.
På grund av det anförda anser Lagrådet att den diskuterade övergångsbestämmelsen bör utgå.
I övrigt finner Lagrådet att det, utifrån de aspekter som Lagrådet skall beakta, inte finns anledning till erinran mot de föreslagna övergångsbestämmelserna i sak.
Vad gäller den lagtekniska utformningen har Lagrådet redan tidigare förordat att ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna, som brukligt är, samlas under en rubrik efter den egentliga författningstexten och inte ingår som en avdelning i själva lagen. Lagrådet anser också att en del av de enskilda bestämmelserna bör kunna förkortas och förenklas.
Lagrådets förslag angående den närmare utformningen av ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna framgår av bilaga 4 till Lagrådets yttrande.
Förslaget till lag om tillämpning av bestämmelser i lagen 2004:000 om försäkringsavtal på grupplivförsäkringar som meddelas av staten
Lagrådet anser till en början att lagförslagets rubrik bör förkortas och förslagsvis lyda ”lag om statliga grupplivförsäkringar”.
I en övergångsbestämmelse till lagförslaget sägs att, i fråga om försäkringsfall som har inträffat före lagens ikraftträdande, äldre bestämmelser skall tillämpas. Övergångsbestämmelsen synes utgå från en huvudregel om att lagen är tillämplig även på försäkringar som har meddelats före ikraftträdandet. Detta bör enligt Lagrådets mening komma till klart uttryck.
Lagrådet föreslår följande ikraftträdande- och övergångsbestämmelser: ”Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005 och tillämpas även på försäkringar som har meddelats dessförinnan. I fråga om försäkringsfall som har inträffat före ikraftträdandet tillämpas dock äldre rätt.”
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Bilaga 1 till Lagrådets yttrande
Lagrådets förslag till lydelse av 3 kap. 1–8 §§
Rätten till försäkring
1 § Ett försäkringsbolag får inte vägra en konsument att teckna en försäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten när det har fått de uppgifter som behövs, om det inte finns särskilda skäl till vägran med hänsyn till risken för framtida försäkringsfall, den befarade skadans omfattning, den avsedda försäkringens art eller någon annan omständighet. Ett avslag får inte grundas på att ett försäkringsfall har inträffat efter det att en ansökan har avsänts eller lämnats till försäkringsbolaget.
Försäkrings- och ansvarstid
2 § Försäkringstiden får inte överstiga ett år, om det inte finns särskilda skäl för en längre försäkringstid.
Om inte något annat har avtalats eller framgår av omständigheterna, inträder försäkringsbolagets ansvar enligt försäkringsavtalet dagen efter den dag då försäkringstagaren ansökte om försäkringen eller antog ett anbud från bolaget. Ansvaret gäller till och med försäkringstidens sista dag.
Om försäkringen skall tecknas genom att försäkringstagaren betalar premien, inträder försäkringsbolagets ansvar dagen efter den dag då premien betalades. Detta gäller också om försäkringen i annat fall är giltig bara om premien betalas innan försäkringstiden börjar.
Uppsägning till försäkringstidens utgång
3 § Försäkringstagaren får när som helst säga upp försäkringen att upphöra vid försäkringstidens utgång.
Försäkringsbolaget får säga upp en försäkring att upphöra vid försäkringstidens utgång. Uppsägningen skall göras skriftligen och sändas till försäkringstagaren senast en månad innan försäkringstiden går ut. Den skall för att få verkan innehålla en förfrågan om försäkringstagaren vill ha försäkringen förnyad. Begär försäkringstagaren att försäkringen förnyas, gäller uppsägningen bara om det finns särskilda skäl att vägra försäkring med hänsyn till sådana omständigheter som anges i 1 §.
Förnyelse av försäkringen
4 § Har inte en giltig uppsägning skett enligt 3 §, förnyas försäkringen för den vanligen tillämpade försäkringstid som närmast svarar mot den senast gällande försäkringstiden och på de villkor i övrigt som har gällt under denna tid, om inte annat har avtalats eller framgår av omständigheterna. Detta gäller dock inte om försäkringstagaren då har tecknat en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag.
Försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringen i samband med förnyelse
5 § Vill försäkringsbolaget ändra en försäkring med en förnyelse enligt 4 §, skall bolaget skriftligen ange ändringen senast samtidigt med kravet på premie för den förnyade försäkringen. Denna försäkring gäller då för den tid och på de villkor som försäkringsbolaget har angett.
I 2 kap. 6 § finns bestämmelser om information i samband med en ändring enligt första stycket.
Försäkringstagarens rätt att säga upp försäkringen i förtid
6 § Försäkringstagaren får säga upp försäkringen att upphöra före försäkringstidens utgång, om
1. försäkringsbolaget väsentligt åsidosätter sina skyldigheter enligt
denna lag eller enligt försäkringsavtalet,
2. försäkringsbehovet faller bort eller det inträffar någon annan
liknande omständighet,
3. försäkringsbolaget har ändrat försäkringsvillkoren med stöd av 8 §,
4. en försäkring har förnyats enligt 4 § och försäkringstagaren ännu
inte har betalat premie för den nya premieperioden, eller
5. det i annat fall inträffar en omständighet av väsentlig betydelse för
försäkringsförhållandet. Om inte annat anges, får uppsägningen verkan dagen efter den dag då den kom fram till försäkringsbolaget. Försäkringen kan också sägas upp med verkan från och med en viss dag i framtiden.
Om försäkringstagaren efter förnyelse enligt 4 § tecknar en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag utan att betala premie för den förnyade försäkringen, anses denna uppsagd med omedelbar verkan.
Försäkringsbolagets rätt att säga upp försäkringen i förtid
7 § Försäkringsbolaget får säga upp försäkringen att upphöra före försäkringstidens utgång, bara om försäkringstagaren eller den försäkrade grovt har åsidosatt sina förpliktelser mot bolaget eller om det annars finns synnerliga skäl.
Uppsägningen skall göras skriftligen och med fjorton dagars uppsägningstid, räknat från det att försäkringsbolaget avsände den. Uppsägningen skall ske utan oskäligt dröjsmål från det att försäkringsbolaget fick kännedom om det förhållande som den grundas på. Annars förlorar försäkringsbolaget rätten att säga upp försäkringen på grund av förhållandet, om inte försäkringstagaren eller den försäkrade har förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder.
I 5 kap. 2 § finns bestämmelser om uppsägning på grund av premiedröjsmål.
Försäkringsbolagets rätt att ändra försäkringen i förtid
8 § Om försäkringstagaren eller den försäkrade grovt har åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget eller om det annars finns synnerliga
skäl, får bolaget ändra försäkringsvillkoren under försäkringstiden. Om en sådan ändring gäller det som sägs om uppsägning i 7 § andra stycket.
I 2 kap. 6 § finns bestämmelser om information i samband med en ändring enligt första stycket.
Bilaga 2 till Lagrådets yttrande
Lagrådets förslag till lydelse av 11 kap. 1–7 §§
Rätten till försäkring
1 § Ett försäkringsbolag får inte vägra någon att teckna en personförsäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten när det har fått de uppgifter som behövs, om det inte finns särskilda skäl till vägran med hänsyn till risken för framtida försäkringsfall, den avsedda försäkringens art eller någon annan omständighet. Ett avslag får inte grundas på att ett försäkringsfall har inträffat eller den försäkrades hälsotillstånd har försämrats efter det att ansökan har avsänts eller lämnats till försäkringsbolaget. Sådana försäkringsvillkor som beror av den försäkrades hälsotillstånd skall bestämmas på grundval av hälsotillståndet vid ansökan.
Första stycket gäller inte i fråga om en försäkring som någon tecknar i egenskap av näringsidkare till förmån för sitt företag.
Försäkrings- och ansvarstid
2 § En försäkring får avtalas på bestämd tid eller på den försäkrades livstid. Har ingen tid angetts, är försäkringstiden ett år.
Om en försäkring meddelas på normala villkor eller på sådana särskilda villkor som har angetts i ansökan om försäkringen, inträder försäkringsbolagets ansvar enligt försäkringsavtalet dagen efter den dag då försäkringstagaren ansökte om försäkringen eller antog ett anbud från bolaget. Detta gäller dock inte om försäkringstagaren har begärt att försäkringen skall träda i kraft först senare. Försäkringsbolaget får också förbehålla sig att ansvaret inte skall inträda förrän dagen efter den dag då försäkringstagaren betalar premie för försäkringen.
Skall återförsäkring ske, får försäkringsbolaget förbehålla sig att ansvaret i den delen skall inträda först när återförsäkring beviljas.
Ansvaret gäller till och med försäkringstidens sista dag.
Uppsägning av en tidsbegränsad försäkring till försäkringstidens utgång
3 § Försäkringstagaren får när som helst säga upp en tidsbegränsad försäkring att upphöra vid försäkringstidens utgång.
Försäkringsbolaget får säga upp en tidsbegränsad försäkring till försäkringstidens utgång. Uppsägningen skall göras skriftligen och sändas till försäkringstagaren tidigast sex månader och senast en månad innan försäkringstiden går ut. Den skall för att få verkan innehålla en förfrågan om försäkringstagaren vill ha försäkringen förnyad. Begär försäkringstagaren att försäkringen förnyas, gäller uppsägningen bara om det finns särskilda skäl att vägra försäkring med hänsyn till sådana omständigheter som anges i 1 § första stycket.
Förnyelse av försäkringen
4 § Har inte en giltig uppsägning skett enligt 3 §, förnyas en tidsbegränsad försäkring för en tid av ett år, om inte något annat har avtalats.
Försäkringstagarens rätt att säga upp eller ändra försäkringen i förtid
5 § Försäkringstagaren får när som helst säga upp försäkringen att upphöra omedelbart eller vid en viss framtida tidpunkt. Om inte annat anges, får uppsägningen verkan dagen efter den dag då den kom fram till försäkringsbolaget.
Om inte annat följer av försäkringens art, har försäkringstagaren rätt att i samband med uppsägningen få försäkringen ändrad till premiefri försäkring (fribrev) eller på sätt som närmare anges i försäkringsvillkoren få den återköpt av försäkringsbolaget, i den mån inte rätt till återköp saknas enligt inkomstskattelagen (1999:1229). En försäkring som omfattas av 2 § lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel gäller dock att återköp tidigast får ske efter ett år.
I 13 kap. 3 § finns bestämmelser om återupplivning av en försäkring som blivit premiefri.
Försäkringstagarens rätt till fortsatt försäkring efter återköp
6 § Om försäkringsbolaget har återköpt en livförsäkring med sparmoment, har försäkringstagaren, om inte annat har avtalats, rätt att utan ny hälsoprövning fortsätta försäkringen som ren riskförsäkring.
Försäkringsbolaget skall senast när återköpsbeloppet har betalats ut avsända en underrättelse till försäkringstagaren om rätten till fortsatt försäkring enligt första stycket. Försummar försäkringsbolaget detta, ansvarar bolaget under sex månader från utbetalningen som om en sådan försäkring hade begärts. Om försäkringsbolaget under denna tid avsänder en underrättelse, upphör dock ansvaret när underrättelsen avsänds.
Begäran om fortsatt försäkring skall framställas inom sex månader från det att försäkringsbolaget har avsänt en underrättelse enligt andra stycket, dock senast inom ett år från det att återköpsbeloppet betalades ut.
Försäkringsbolagets rätt att säga upp eller ändra försäkringen i förtid
7 § Försäkringsbolaget får göra förbehåll om rätt att säga upp eller ändra en sjuk- eller olycksfallförsäkring vid slutet av en premieperiod, om förbehållet behövs på grund av försäkringens art eller någon annan särskild omständighet.
Under samma förutsättning får bolaget göra förbehåll om rätt att ändra en livförsäkring vid slutet av en premieperiod.
Ett förbehåll enligt första stycket får inte innebära att försäkringen får sägas upp eller ändras därför att ett försäkringsfall har inträffat eller den försäkrades hälsa har försämrats. En uppsägning med stöd av förbehållet får verkan en månad efter det att försäkringsbolaget avsände den.
Första och andra styckena tillämpas också på förbehåll om att försäkringen utan uppsägning eller annan åtgärd från försäkringsbolagets sida
skall upphöra eller ändras vid slutet av en premieperiod om en viss händelse inträffar. En förutsättning för att ett sådant förbehåll skall få verkan är att bolaget i samband med krav på premien har påmint försäkringstagaren om förbehållet.
Ytterligare bestämmelser om uppsägning av en försäkring i förtid finns i 12 kap. 3 § och 13 kap. 2 §.
Bilaga 3 till Lagrådets yttrande
15 kap. Förhållandet till borgenärerna
Inledande bestämmelse
1 § En försäkring och ersättning som utfaller från den får tas i anspråk för försäkringstagarens och någon annan berättigads skulder i enlighet med detta kapitel och lagstiftningen i övrigt.
Verkan av förmånstagarförordnande m.m.
2 § En försäkring eller ett försäkringsbelopp, som tillfaller en förmånstagare till följd av ett förordnande som har kunnat återkallas, får tas i anspråk för försäkringstagarens skulder, om fordringen har uppkommit före försäkringsfallet och inte kan betalas ur försäkringstagarens förmögenhet eller kvarlåtenskap. Utmätning får aldrig äga rum på en ansökan som görs mer än tre år från det att förmånstagarens rätt inträdde.
En försäkring eller ett försäkringsbelopp, som tillfaller en förvärvare eller panthavare eller en förmånstagare till följd av ett oåterkalleligt förordnande, får inte tas i anspråk för försäkringstagarens skulder efter det att ett meddelande om förfogandet har kommit in till försäkringsbolaget. Om förfogandet avser ett försäkringsbrev som innehavaren måste förete för att få ut försäkringsersättning, blir förfogandet gällande mot försäkringstagarens borgenärer när den till vars förmån förfogandet äger rum får försäkringsbrevet i sin besittning.
Utmätning av livförsäkring för försäkringstagarens skulder
3 § Innan något försäkringsfall har inträffat får en livförsäkring som gäller på försäkringstagarens eller försäkringstagarens makes liv utmätas för försäkringstagarens skulder bara i den mån det under något av de senaste tio åren har betalats premie för försäkringen med belopp som överstiger
1. för tidsbegränsad försäkring som endast avser dödsfall: fem gånger den premie som beräknas belöpa på det året,
2. för livförsäkring där försäkringsbolagets betalningsskyldighet efter försäkringsfall inte längre är beroende av att en viss person lever, om den inte omfattas av 1: dubbla genomsnittet av de premier som betalats under perioden eller den kortare tid under vilken försäkringen gällt,
3. för försäkring med periodisk utbetalning där försäkringsbolagets betalningsskyldighet är beroende av att en eller flera personer lever, om den inte omfattas av 1: femton procent av den premie som skulle ha betalats om försäkringen hade tecknats mot engångspremie vid början av det året.
I fråga om fondförsäkring skall alltid gälla det som sägs i första stycket 2.
Om prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring ändrats efter premiebetalningen, ändras det belopp som får utmätas i proportion till ändringen av prisbasbeloppet.
4 § Om värdet av en försäkring, som enligt 2 § inte får utmätas, förs över till en annan försäkring på sätt som anges i 58 kap. 18 § tredje stycket inkomstskattelagen (1999:1229), anses den nya försäkringen som samma försäkring vid tillämpningen av 3 §.
5 § Sedan ett försäkringsfall inträffat får en livförsäkring och ersättning som utfaller från den inte utmätas för försäkringstagarens skulder i den mån ersättningen tillfaller någon som själv behöver den för sin försörjning eller för en underhållsskyldighet. Detta förbud gäller dock bara om den försäkrade har försörjt eller varit skyldig att försörja den berättigade. När ersättningen betalas i form av livränta, gäller förbudet bara rätten till livräntan.
Från vad som efter den försäkrades död på grund av förmånstagarförordnande tillfaller den försäkrades make eller den försäkrades eller makens barn som vid dödsfallet inte fyllt 25 år skall för varje berättigad alltid undantas från utmätning ett sammanlagt försäkringsbelopp som motsvarar sex gånger det prisbasbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller för dödsåret.
6 § Det som sägs i 3 § om make gäller också sambo och registrerad partner samt tidigare make och tidigare sambo eller partner. Det som sägs i 5 § om make gäller också sambo och registrerad partner.
7 § Om en försäkring som en arbetsgivare har tecknat på en anställds liv inte gäller till förmån för arbetsgivaren själv, får försäkringen och ersättning som utfaller från den inte tas i anspråk för arbetsgivarens skulder på något annat sätt än som sägs i 9 §. Detta gäller också om den försäkrade inte är anställd hos arbetsgivaren men har någon annan anknytning till dennes verksamhet eller är medförsäkrad som närstående till någon annan försäkrad.
Återkrav vid försäkringstagarens konkurs, m.m.
8 § Om vid livförsäkring försäkringstagaren eller dödsboet efter honom försätts i konkurs och försäkringstagaren senare än tre år före den fristdag som anges i 4 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) har betalat premie för försäkringen med belopp som vid betalningstillfället inte stod i skäligt förhållande till hans villkor, får konkursboet av tillgodohavandet hos försäkringsbolaget kräva åter vad han har betalat för mycket. Om försäkringstagaren eller en förvärvare eller panthavare eller en förmånstagare, vars förordnande inte hade kunnat återkallas, inte har lämnat sitt samtycke till återbetalningen, skall konkursboet för prövning av dess rätt väcka talan mot honom. Vid en sådan talan tillämpas 4 kap.19 och 20 §§konkurslagen.
Har försäkringsbeloppet betalats ut, är den som uppburit beloppet skyldig att till konkursboet betala tillbaka det belopp som konkursboet annars hade kunnat kräva åter av försäkringsbolaget. Har beloppet uppburits av en förvärvare eller panthavare eller en förmånstagare, vars förordnande inte hade kunnat återkallas, gäller detta dock bara om utbetalningen har skett senare än sex månader före fristdagen. Också vid
en talan mot den som uppburit försäkringsbeloppet tillämpas 4 kap. 19 § konkurslagen.
Bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas också i fråga om offentligt ackord vid företagsrekonstruktion. Vid en talan med anledning av ackordsförhandling tillämpas 3 kap.6 och 7 §§ lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.
Vid sådan försäkring som avses i 7 § får krav enligt denna paragraf göras gällande bara om den försäkrade eller den till vars förmån försäkringen annars gäller är närstående till arbetsgivaren på det sätt som anges i 4 kap. 3 § konkurslagen.
Utmätning av en livförsäkring för den berättigades skulder
9 § Sedan ett försäkringsfall har inträffat får en livförsäkring och ersättning som utfaller från den inte utmätas för den berättigades skulder utom i fall som framgår av 5 §.
Trots det som sägs i 5 § får ett ersättningsbelopp som inte hålls avskilt efter utbetalningen utmätas för den berättigades skulder. När två år har gått från det att beloppet skulle betalas, får också det som hålls avskilt utmätas till den del beloppet inte behövs för den berättigades försörjning eller för att fullgöra underhållsskyldighet som åvilar honom.
Utmätning av en sjuk- och olycksfallsförsäkring
10 § Om ersättningen från en sjuk- och olycksfallsförsäkring skall tillfalla den försäkrade, får försäkringen och ersättning som utfaller från den inte utmätas för försäkringstagarens eller den försäkrades skulder. När ersättning betalas i form av livränta, gäller förbudet mot utmätning för den berättigades skulder bara rätten till livräntan.
Trots det som sägs i första stycket får ett ersättningsbelopp som tillfallit den försäkrade och som inte hålls avskilt efter utbetalningen utmätas för den försäkrades skulder. När två år har gått sedan beloppet skulle betalas, får också det som hålls avskilt utmätas till den del beloppet inte behövs för den försäkrades försörjning eller för att fullgöra underhållsskyldighet som åvilar honom.
Om ersättning skall tillfalla någon annan än den försäkrade, tillämpas vad som gäller enligt 3–7 och 9 §§ om utmätning av tidsbegränsad livförsäkring som bara avser dödsfall och av ersättning som utfaller från livförsäkring.
Bilaga 4 till Lagrådets yttrande
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005. Genom lagen upphävs lagen (1927:77) om försäkringsavtal, lagen (1927:78) angående införande av lagen om försäkringsavtal och konsumentförsäkringslagen (1980:38).
2. För försäkringsavtal som har ingåtts före ikraftträdandet och inte förnyats därefter (äldre försäkringar) gäller äldre föreskrifter, om inte annat följer av punkterna 3–8. Har förnyelse skett efter ikraftträdandet, gäller den nya lagen.
3. Föreskrifterna i 10 kap. 5–8 §§, 9 § andra och tredje styckena samt 11–13 §§ tillämpas på äldre personförsäkringar. Detsamma gäller 10 kap. 10 §, om villkoren har ändrats efter ikraftträdandet och information inte har lämnats enligt 6 §.
4. Föreskrifterna i 13 kap. tillämpas på äldre personförsäkringar när en premie enligt försäkringsavtalet skall betalas efter ikraftträdandet. Föreskrifterna i 13 kap. 4 § tillämpas dock bara om meddelande har begärts efter ikraftträdandet.
5. Föreskrifterna i 14 kap. 1–11 §§ tillämpas på äldre personförsäkringar i fråga om förfoganden över försäkringarna som sker efter ikraftträdandet. Om en händelse som avses i 14 kap. 15 § inträffar efter ikraftträdandet tillämpas även den föreskriften på äldre personförsäkringar.
6. Föreskrifterna i 15 kap. tillämpas på äldre personförsäkringar, om ett beslut om utmätning, konkurs eller offentligt ackord meddelas efter ikraftträdandet. En äldre livförsäkring får dock inte utmätas med stöd av 15 kap. 2 §, om den skulle ha undantagits från utmätning enligt 116 § första stycket lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
7. Föreskrifterna i 16 kap. 1–4 och 10 §§ tillämpas på äldre personförsäkringar, om försäkringsfallet inträffar efter ikraftträdandet. Föreskrifterna i 16 kap. 6–9 §§ tillämpas på äldre personförsäkringar, om uppsägningen eller meddelandet om vägran att teckna eller förnya en försäkring har avsänts efter ikraftträdandet eller om 11 kap. 1 § annars är tillämplig.
8. När föreskrifter i denna lag är tillämpliga på äldre försäkringar, gäller också 1 kap. 5 och 6 §§. Om en äldre personförsäkring ingår som del i en skadeförsäkring, tillämpas punkterna 3–8 bara i den utsträckning som följer av 1 kap. 7 §.
Hänvisningarna i detta förslag till olika paragrafer utgår från paragrafnumreringen i det remitterade förslaget.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 maj 2004
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Ulvskog, Freivalds, Sahlin, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Lövdén, Ringholm, Bodström, Sommestad, Karlsson, Lund, Nykvist, Nuder, Björklund, Holmberg, Jämtin
Föredragande: statsrådet Bodström
Regeringen beslutar proposition 2003/04:150 Ny försäkringsavtalslag.