SOU 2020:49

Enhetlig och effektiv marknadskontroll

Till statsrådet Anna Hallberg

Regeringen beslutade den 13 juni 2019 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda behovet av kompletterande bestämmelser till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011. Syftet med utredningen var att EU-förordningen skulle kunna tillämpas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt som stärker marknadskontrollen inom Sverige och EU.

Till särskild utredare förordnades från och med den 12 augusti 2019 justitierådet Helena Rosén Andersson.

Som experter i utredningen förordnades från och med den 1 september 2019 chefsjuristen Anette Arveståhl, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll, rättssakkunnige Cecilia Cardner, Finansdepartementet, ämnesrådet Susanne Classon, Miljödepartementet, kanslirådet Christian Finnerman, Utrikesdepartementet, produktsäkerhetsexperten Mikael Holst, Arbetsmiljöverket, juristen Ieva Kisieliute, Boverket, juristen Dennis Lundin, Transportstyrelsen, departementssekreteraren Amina Makboul, Utrikesdepartementet, avdelningschefen Per Samuelsson, Elsäkerhetsverket, handläggaren Per-Olov Sjöö, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, kanslirådet Yvonne Stein, Finansdepartementet och departementssekreteraren Filip Vestling, Infrastrukturdepartementet. Mikael Holst entledigades från uppdraget från och med den 20 januari 2020 och samma dag förordnades juristen Viktoria Hoff, Arbetsmiljöverket, att vara expert i utredningen. Christian Finnerman entledigades från uppdraget från och med den 20 april 2020. Samma dag förordnades rättssakkunnige Patricia Barrefelt, Utrikesdepartementet, att vara expert i utredningen.

Hovrättsassessorn Anna-Maria Vesterberg har varit sekreterare i utredningen från och med den 19 augusti 2019 och hovrättsassessorn Sara Fröding Linebäck har varit sekreterare i utredningen från och med den 9 september 2019.

Utredningen, som antagit namnet 2019 års marknadskontrollutredning, överlämnar nu sitt betänkande Enhetlig och effektiv mark-

nadskontroll (SOU 2020:49). Med detta är arbetet slutfört.

Stockholm i augusti 2020

Helena Rosén Andersson

/Anna-Maria Vesterberg

Sara Fröding Linebäck

Sammanfattning

Inledning

EU har antagit en ny förordning om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter. I betänkandet föreslås ändringar som syftar till att anpassa svensk lagstiftning till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011, här benämnd EU:s marknadskontrollförordning.

Syftet med EU:s marknadskontrollförordning är att göra reglerna på produktsäkerhetens område tydligare och mer enhetliga samt att förbättra och förenkla systemet för marknadskontroll av produkter på det harmoniserade området. En stärkt och mer enhetlig marknadskontroll anses gynna såväl konsumenter som ekonomiska aktörer och bidrar till tillväxten genom att medverka till en väl fungerande inre marknad. En kraftfull tillsyn av produkter är också en förutsättning för att allmänintressen ska kunna skyddas och för att skapa bättre förutsättningar för en rättvis konkurrens på unionsmarknaden. EU:s marknadskontrollförordning reglerar hur medlemsstaternas marknadskontroll ska organiseras, finansieras och genomföras. Förordningen ska i huvudsak börja tillämpas från och med den 16 juli 2021.

Utredningen har haft i uppdrag att bland annat analysera vilka författningsändringar som kan behöva göras för att EU:s marknadskontrollförordning ska kunna tillämpas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt som stärker marknadskontrollen inom Sverige och EU.

Ny lag som kompletterar EU:s marknadskontrollförordning

EU:s marknadskontrollförordning omfattar produkter som regleras i ett stort antal svenska författningar, så kallad sektorslagstiftning. Utredningen föreslår att regleringen av marknadskontroll av produkter som omfattas av EU:s marknadskontrollförordning ska samlas i en ny sektorsövergripande lag som kompletterar EU-förordningen. I lagen ska allmänna bestämmelser om åtgärder för marknadskontroll framgå så som marknadskontrollmyndigheternas befogenheter och sanktionsmöjligheter. Bestämmelser som rör produktkrav ska alltjämt finnas i sektorslagstiftningen. Förslaget medför följdändringar i sektorslagstiftningen. Bland annat införs hänvisningar till den nya lagen samt upphävs bestämmelser som innebär dubbelreglering i förhållande till EU:s marknadskontrollförordning.

Organisering av svensk marknadskontroll

EU:s marknadskontrollförordning ställer krav på att en eller flera nationella marknadskontrollmyndigheter utses av medlemsstaterna. Med utgångspunkt i att Sveriges decentraliserade organisering av marknadskontroll ska behållas föreslår utredningen att 13 av de statliga myndigheter som redan i dag ansvarar för marknadskontroll ska pekas ut som marknadskontrollmyndigheter enligt artikel 10.2 i EU:s marknadskontrollförordning. Det är Arbetsmiljöverket, Boverket, Elsäkerhetsverket, Folkhälsomyndigheten, Kemikalieinspektionen, Konsumentverket, Läkemedelsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Naturvårdsverket, Post- och telestyrelsen, Statens energimyndighet, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) och Transportstyrelsen. Utredningen föreslår att kommuner inte längre ska vara marknadskontrollmyndigheter men att de alltjämt ska utföra uppgifter som innebär marknadskontroll i samband med sin ordinarie tillsyn. Utredningen föreslår också att Swedac pekas ut som centralt samordningskontor enligt artikel 10.3 i EU:s marknadskontrollförordning. Bestämmelser om det centrala samordningskontoret och Marknadskontrollrådet ska framgå av en ny förordning med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt. För att möjliggöra ett effektivt samarbete och informationsutbyte mellan marknadskontrollmyndigheterna föreslår utredningen att det

ska införas bestämmelser om uppgiftsskyldighet och samordning mellan marknadskontrollmyndigheterna. Vidare införs bestämmelser om tystnadsplikt för den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s marknadskontrollförordning och den föreslagna lagen.

EU:s marknadskontrollförordning ställer vidare krav på att medlemsstaterna utser en eller flera ansvariga myndigheter för kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden. Utredningen föreslår att Tullverket pekas ut som ansvarig myndighet enligt artikel 25.1 i EU:s marknadskontrollförordning.

Befogenheter

EU:s marknadskontrollförordning anger en miniminivå för de befogenheter medlemsstaterna ska tilldela sina marknadskontrollmyndigheter. Befogenheterna ska vara tillräckliga för att marknadskontrollmyndigheterna ska kunna utföra lämpliga kontroller av produkters egenskaper, till exempel genom dokumentkontroll eller fysiska kontroller. Kontrollerna kan ske i förebyggande syfte genom stickprovskontroller eller efter anmälan på grund av exempelvis en rapporterad olycka eller klagomål från allmänheten. Kontrollerna ska avse produkter som tillhandahålls både i fysiska butiker och över internet eller genom andra metoder för distansförsäljning. Utredningens förslag innebär i huvudsak att Sveriges marknadskontrollmyndigheter tilldelas de befogenheter som anges i artikel 14.4 i EU:s marknadskontrollförordning. Det gäller exempelvis befogenhet att begära information och handlingar, utföra oanmälda inspektioner på plats, få tillträde till lokaler, mark och transportmedel, införskaffa varuprover och kräva begränsningar av onlinegränssnitt så som webbplatser och applikationer.

Utredningen föreslår att befogenheten att utföra inspektioner på plats ska gälla samtliga verksamhetsutrymmen, även i bostäder. Oanmälda inspektioner i utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten ska, på grund av det intrång det innebär i enskildas rätt till privatliv, endast få genomföras om det kan befaras att en produkt utgör en sådan allvarlig risk att det inte är möjligt att avvakta en anmäld inspektion eller att inspektionen annars skulle förlora i betydelse. En marknadskontrollmyndighet ska, vid en inspektion på plats, få om-

händerta handlingar och varuprover när det kan befaras finnas en allvarlig risk och den ekonomiska aktören inte omedelbart lämnar ut begärda handlingar eller varuprover, eller när det kan befaras att den ekonomiska aktören kommer att undanhålla, förvanska eller förstöra handlingar eller varuprover. Vid en inspektion på plats ska en marknadskontrollmyndighet också få begära handräckning av Kronofogdemyndigheten och hjälp av Polismyndigheten.

Befogenheten att införskaffa varuprover begränsas genom att anonyma köp, det vill säga köp under dold eller fingerad identitet, endast ska få ske om det är nödvändigt för att uppnå syftet med kontrollen. Efter att ett sådant köp har genomförts ska den ekonomiska aktören underrättas om det. Utredningen föreslår att en marknadskontrollmyndighet ska få förelägga en ekonomisk aktör att tillhandahålla kostnadsfria varuprover.

Det anges uttryckligen i den föreslagna lagen att befogenheten att kräva begränsningar eller varningsmeddelanden på onlinegränssnitt inte gäller för de onlinegränssnitt som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagens skydd.

Utredningen föreslår att en marknadskontrollmyndighet ska få meddela de förelägganden och förbud som behövs för att harmoniserad produktlagstiftning, EU:s marknadskontrollförordning, den föreslagna lagen eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen ska följas. Ett föreläggande eller förbud ska få förenas med vite. Om en ekonomisk aktör inte följer ett föreläggande eller förbud eller om aktören inte går att nå, ska en marknadskontrollmyndighet själv få vidta lämpliga åtgärder för att få en bristande överensstämmelse att upphöra eller att eliminera en risk.

Utredningen föreslår en bestämmelse i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning som anger att en marknadskontrollmyndighet ska få återkräva alla kostnader för utförd marknadskontroll av en relevant ekonomisk aktör, om det vid kontrollen visar sig att produkten inte överensstämmer med gällande krav enligt tillämplig harmoniserad unionslagstiftning. Utredningen föreslår i denna del att det ska införas ett nytt bemyndigande som ger regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, rätt att meddela föreskrifter om ersättningen.

De beslut en marknadskontrollmyndighet fattar ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol eller, när besluten rör unionslagstiftning inom miljöbalkens tillämpningsområde, mark- och miljödom-

stol. Det gäller förelägganden och förbud, beslut om marknadskontrollåtgärder och sanktionsavgifter.

Sanktioner

I svensk sektorslagstiftning finns bestämmelser som reglerar sanktioner vid överträdelser av all harmoniserad produktlagstiftning som omfattas av EU:s marknadskontrollförordning. Sanktionerna skiljer sig åt för olika produktslag och utredningen föreslår därför att det införs nya enhetliga bestämmelser om vite och sanktionsavgift i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning som ska ersätta sanktionsbestämmelserna i sektorslagstiftningen. Bestämmelserna ska även vara tillämpliga vid överträdelser av EU:s marknadskontrollförordning. Utredningen föreslår att en marknadskontrollmyndighet ska besluta att sanktionsavgift ska påföras en ekonomisk aktör om aktören har överträtt en bestämmelse som ställer krav på den produkt som aktören tillhandahåller eller som medför skyldigheter för den ekonomiska aktören. Avgiften ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet, det vill säga ett strikt ansvar ska gälla. I ringa fall ska någon sanktionsavgift inte beslutas. Om det finns särskilda skäl eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut sanktionsavgiften får avgiften sättas ned. Avgiften ska vara lägst 15 000 kronor och högst 15 000 000 kronor. Utredningen föreslår att det ska införas ett nytt bemyndigande som ger regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, rätt att meddela föreskrifter om sanktionsavgiftens storlek.

Konsekvenser

Den föreslagna lagstiftningen har positiva effekter för marknadskontrollmyndigheterna och för de ekonomiska aktörerna. Myndigheternas möjligheter att kontrollera produkter och ingripa mot överträdelser förbättras, vilket leder till säkrare produkter på marknaden och bättre förutsättningar för en rättvis konkurrens.

EU:s marknadskontrollförordning medför en höjd ambitionsnivå för marknadskontroll, vilket på sikt kan leda till behov av ökade anslag för utpekade marknadskontrollmyndigheter. De eventuella

kostnadsökningar som utredningens förslag i sig medför beträffande myndigheternas verksamhet blir så begränsade att de ryms inom ramen för befintliga anslag.

För en del ekonomiska aktörer kan förslagen medföra ökade kostnader för exempelvis återkrav för utförd marknadskontroll och höjda sanktionsavgifter. Det drabbar dock endast aktörer som själva bryter mot eller hanterar produkter som brister i överensstämmelse med gällande krav.

Marknadskontrollmyndigheternas utökade befogenheter och ändrade sanktionsmöjligheter kan förväntas medföra en något ökad måltillströmning till allmänna förvaltningsdomstolar och mark- och miljödomstolar.

Den nya lagen och övriga författningsändringar föreslås träda i kraft den 16 juli 2021.

Summary

Introduction

The EU has adopted a new Regulation on market surveillance and compliance of products. This report proposes changes intended to adapt Swedish legislation to Regulation (EU) 2019/1020 of the European Parliament and of the Council of 20 June 2019 on market surveillance and compliance of products and amending Directive 2004/42/EC and Regulations (EC) No 765/2008 and (EU) No 305/2011, called the EU Market Surveillance Regulation here.

The purpose of the EU Market Surveillance Regulation is to make the rules in the area of product safety clearer and more uniform and to improve and simplify the system of market surveillance of products in the harmonised area. Strong and more uniform market surveillance is held to benefit both consumers and economic actors and to contribute to growth by facilitating the smooth functioning of the internal market. Robust supervision of products is also essential to be able to protect public interests and create better conditions for fair competition in the Union market. The EU Market Surveillance Regulation regulates the organisation, financing and implementation of Member States’ market surveillance. In the main, the Regulation shall apply from 16 July 2021.

The remit of the Inquiry has included analysing what legislative amendments may be needed to be able to apply the EU Market Surveillance Regulation in an effective and appropriate way that strengthens market surveillance in Sweden and the EU.

New act supplementing the EU Market Surveillance Regulation

The EU Market Surveillance Regulation covers products regulated in a large number of Swedish statutes, known as ‘sectoral legislation’. The Inquiry proposes gathering the regulation of market surveillance of products covered by the EU Market Surveillance Regulation in a new cross-sectoral act supplementing the EU Regulation. The act should set out general provisions on market surveillance measures such as the powers of and penalties available to the market surveillance authorities. Provisions concerning product requirements should remain in sectoral legislation. This proposal results in consequential amendments to sectoral legislation. For instance, references to the new act are added and provisions that involve dual regulation in relation to the EU Market Surveillance Regulation are repealed.

Organisation of market surveillance in Sweden

The EU Market Surveillance Regulation requires Member States to designate one or more national market surveillance authorities. On the basis that Sweden's decentralised organisation of market surveillance shall be retained, the Inquiry proposes that 13 of the central government agencies currently responsible for surveillance be designated as market surveillance authorities under Article 10(2) of the EU Market Surveillance Regulation. They are the Swedish Work Environment Authority, the Swedish National Board of Housing, Building and Planning, the Swedish National Electrical Safety Board, the Public Health Authority of Sweden, the Swedish Chemicals Agency, the Swedish Consumer Agency, the Swedish Medical Products Agency, the Swedish Civil Contingencies Agency, the Swedish Environmental Protection Agency, the Swedish Post and Telecom Agency, the Swedish Energy Agency, the Swedish Board for Accreditation and Conformity Assessment (SWEDAC) and the Swedish Transport Agency. The Inquiry proposes that municipalities should no longer be market surveillance authorities but that they should continue to perform tasks involving market surveillance in connection with their regular supervision. The Inquiry also proposes appointing SWEDAC as the single liaison office under Article 10(3) of the EU Market Surveillance Regulation. The provisions about the single liaison office and the Swedish Market Surveillance Council should be set out in a

new government ordinance containing provisions supplementing the EU Market Surveillance Regulation and other provisions on market surveillance. To enable effective cooperation and exchange of information between the market surveillance authorities, the Inquiry proposes introducing provisions about an information obligation and coordination between the market surveillance authorities. Provisions should be also introduced on an obligation to observe secrecy for persons handling a matter concerning market surveillance under the EU Market Surveillance Regulation and the proposed act.

The EU Market Surveillance Regulation also requires Member States to designate one or more authorities in charge of the control of products entering the Union market. The Inquiry proposes designating the Swedish Customs as the authority in charge under Article 25(1) of the EU Market Surveillance Regulation.

Powers of the market surveillance authorities

The EU Market Surveillance Regulation specifies a minimum level of the powers that Member State have to confer on their market surveillance authorities. These powers have to be sufficient to enable the market surveillance authorities to perform appropriate checks on the characteristics of products through documentary checks or physical checks, for instance. These checks can be carried out for a preventive purpose through random checks or following notification on account of, for example, an accident reported or a consumer complaint. The checks have to refer to products offered for sale both in physical shops and online or through other means of distance sales. In the main, the Inquiry’s proposal means assigning Sweden’s market surveillance authorities the powers set out in Article 14(4) of the EU Market Surveillance Regulation. This applies, for example, to the powers to request information and documents, to carry out unannounced on-site inspections; to enter any premises, land or means of transport, acquire product samples and demand restrictions on online interfaces such as websites and applications.

The Inquiry proposes that the power to carry out on-site inspections should apply to all spaces used for business, including in dwellings. Unannounced inspections of spaces that are not accessible to the public should, on account of the intrusion entailed on the right

of the individual to privacy, only be permitted when it can be feared that a product is such a serious risk that it is not possible to await an announced inspection or the inspection would otherwise lose importance. A market surveillance authority should, at on-site inspections, be allowed to take charge of documents and product samples when it can be feared that there is a serious risk and the economic operator does not immediately release documents or product samples requested or when it can be feared that the economic operator will withhold, distort or destroy documents or product samples. At on-site inspections a market surveillance authority should also be able to request enforcement assistance from the Swedish Enforcement Authority and help from the Swedish Police Authority.

The power to acquire product samples is restricted in that anonymous purchases, i.e. purchases under a concealed or assumed identity, may only be made when essential to achieve the purpose of the check. After such a purchase has been carried out, the economic operator should be notified of it. The Inquiry proposes that a market surveillance authority should be able to order an economic actor to provide product samples free of charge.

The proposed act states explicitly that the power to require restrictions or warnings to end users on online interfaces does not apply to online interfaces covered by the protection of the Fundamental Law on Freedom of Expression.

The Inquiry proposes that a market surveillance authority should be able to issue the orders and prohibitions needed for compliance with harmonised product legislation, the EU Market Surveillance Regulation, the proposed act or regulations issued pursuant to the act. It should be possible to combine an order or a prohibition with a conditional fine. If an economic operator does not follow an order or prohibition or if the operator cannot be reached, a market surveillance authority should itself be able to take appropriate measures to bring an instance of non-compliance to an end or to eliminate a risk.

The Inquiry proposes having a provision in the act containing provisions supplementing the EU Market Surveillance Regulation stating that a market surveillance authority should be able to reclaim all costs for market surveillance performed from a relevant economic operator if it turns out when a check is made that the product is noncompliant with applicable requirements under applicable harmonised Union law. Here, the Inquiry proposes the inclusion of a new autho-

risation giving the Government or the authority designated by the Government the right to issue regulations about reimbursement.

It should be possible to appeal the decisions made by a market surveillance authority to a general administrative court or, when the decisions concern Union law in the area of application of the Environmental code, a land and environment court. This applies to orders and prohibitions, decisions on market surveillance measures and penalties.

Penalties

Swedish sectoral legislation contains provisions regulating penalties for infringements of all harmonised product legislation covered by the EU Market Surveillance Regulation. The penalties are different for different kinds of products, and the Inquiry therefore proposes including new uniform provisions about conditional fines and administrative fines in the act containing provisions supplementing the EU Market Surveillance Regulation to replace the penalty provisions in sectoral legislation. The provisions should also be applicable to infringements of the EU Market Surveillance Regulation. The fine should be levied even if the infringement did not occur intentionally or out of negligence, i.e. strict liability should apply. In minor cases no administrative fine should be imposed. If there are special reasons or if it would otherwise be unreasonable to impose the administrative fine in view of the circumstances, it should be possible to reduce the fine. The fine should be no less than SEK 15 000 and no more than SEK 15 000 000. The Inquiry proposes the inclusion of a new authorisation giving the Government or the authority designated by the Government the right to issue regulations about size of the administrative fine.

Impacts

The proposed legislation has positive effects for the market surveillance authorities and for the economic operators. The authorities’ possibilities of checking products and intervening against infringements are improved, leading to safer products on the market and better conditions for fair competition.

The EU Market Surveillance Regulation means a higher level of ambition for market surveillance, which may lead, in the long term, to a need for higher appropriations for designated market surveillance authorities. The cost increases that the Inquiry’s proposals may result in regarding the authorities’ activities will be so limited that they are accommodated within existing appropriations.

For some economic operators, the proposals may result in higher costs due, for example, to the recovery of costs for market surveillance measures and higher administrative fines. However, this only affects operators who actually infringe against, or handle products not compliant with, the applicable requirements.

The expanded powers of market surveillance authorities and their amended possibilities of imposing penalties can be expected to result in a slight increase in the flow of cases to the general administrative courts and the land and environment courts.

The new Act and the other legislative amendments are proposed to enter into force on 16 July 2021.

1. Författningsförslag

1.1. Förslag till lag (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011, här benämnd EU:s marknadskontrollförordning.

Termer och uttryck i lagen har samma betydelse som i EU:s marknadskontrollförordning.

Marknadskontrollmyndigheter

2 § Regeringen meddelar föreskrifter om vilka myndigheter som är marknadskontrollmyndigheter enligt EU:s marknadskontrollförordning.

Undersökningar

3 § En marknadskontrollmyndighet har den befogenhet att inleda undersökningar som anges i artikel 14.4 f) i EU:s marknadskontrollförordning.

Information och handlingar

4 § En marknadskontrollmyndighet har de befogenheter som anges i artikel 14.4 a)–c) i EU:s marknadskontrollförordning.

Inspektionsrätt

5 § En marknadskontrollmyndighet har de befogenheter som anges i artikel 14.4 d) och e) i EU:s marknadskontrollförordning.

Befogenheten i artikel 14.4 e) omfattar även bostäder.

6 § En oanmäld inspektion enligt artikel 14.4 d) i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten får endast genomföras om det kan befaras att

1. en produkt utgör en sådan allvarlig risk att det inte är möjligt att avvakta en anmäld inspektion, eller

2. inspektionen annars skulle förlora i betydelse.

7 § Ett beslut om en inspektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten ska innehålla uppgifter om

1. föremålet för inspektionen,

2. tidpunkten när inspektionen ska börja,

3. marknadskontrollmyndighetens befogenheter enligt 4, 5, 9 och 12 §§, och

4. möjligheten att överklaga beslutet enligt 28 §.

8 § När en oanmäld inspektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten inleds, ska en marknadskontroll-myndighet överlämna ett exemplar av beslutet om inspektion till den som inspektionen ska genomföras hos, eller om det inte är möjligt underrätta den ekonomiska aktören om beslutet så snart det kan ske i efterhand.

9 § En marknadskontrollmyndighet får vid en inspektion på plats omhänderta sådana handlingar och liknande som avses i artikel 14.4 a)–c) samt sådana varuprover som avses i artikel 14.4 j) i EU:s marknadskontrollförordning om det kan befaras att

1. en produkt utgör en allvarlig risk och den ekonomiska aktören inte följer ett föreläggande om att omedelbart lämna ut handlingen eller varuprovet, eller

2. den ekonomiska aktören kommer att undanhålla, förvanska eller förstöra handlingar eller varuprover.

10 § En marknadskontrollmyndighet får begära handräckning av

Kronofogdemyndigheten för att genomföra de åtgärder som anges i 9 § samt för att tillträde vid en oanmäld inspektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten ska kunna ske.

Vid handräckning gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet eller avhysning. Kronofogdemyndigheten ska dock inte underrätta den som inspektionen ska genomföras hos innan verkställighet sker.

11 § En marknadskontrollmyndighet får begära att Polismyndigheten lämnar den hjälp som behövs för att tillträde i samband med en inspektion ska kunna ske.

Varuprover

12 § En marknadskontrollmyndighet har de befogenheter som anges i artikel 14.4 j) i EU:s marknadskontrollförordning.

Köp under dold eller fingerad identitet (anonymt köp) enligt artikel 14.4 j) i EU:s marknadskontrollförordning får endast ske om det är nödvändigt för att uppnå syftet med kontrollen.

Efter att en marknadskontrollmyndighet har genomfört ett anonymt köp enligt andra stycket, ska myndigheten underrätta den ekonomiska aktören om det, så snart det kan ske utan att åtgärden förlorar i betydelse.

13 § En marknadskontrollmyndighet får förelägga en ekonomisk aktör att tillhandahålla kostnadsfria varuprover.

Begränsning av onlinegränssnitt

14 § En marknadskontrollmyndighet har de befogenheter som anges i artikel 14.4 k) i EU:s marknadskontrollförordning.

Befogenheterna enligt första stycket gäller inte för de onlinegränssnitt som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagens skydd.

När ändrade förhållanden föranleder det ska en marknadskontrollmyndighet besluta att en skyldighet att vidta en åtgärd enligt artikel 14.4 k) i EU:s marknadskontrollförordning inte längre ska gälla.

Förelägganden och förbud

15 § En marknadskontrollmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att harmoniserad produktlagstiftning,

EU:s marknadskontrollförordning, denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen ska följas. Ett sådant föreläggande eller förbud kan riktas mot en eller flera berörda aktörer.

Om en ekonomisk aktör underlåter att följa ett föreläggande eller förbud enligt första stycket, eller om den relevanta ekonomiska aktören inte går att nå, får en marknadskontrollmyndighet själv vidta lämpliga åtgärder för att få en bristande överensstämmelse att upphöra eller att eliminera en risk.

Omedelbar verkställighet

16 § En marknadskontrollmyndighet får bestämma att dess beslut enligt 15 § ska gälla omedelbart.

Ersättning för kostnader

17 § En marknadskontrollmyndighet får återkräva alla kostnader för utförd marknadskontroll av en relevant ekonomisk aktör, om det vid kontrollen visar sig att produkten inte överensstämmer med gällande krav enligt tillämplig harmoniserad unionslagstiftning.

Regeringen eller den marknadskontrollmyndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ersättning för kostnader enligt första stycket.

Tystnadsplikt

18 § Den som utför marknadskontroll får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon har fått kännedom om under det att uppgifterna utfördes.

I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället för första stycket.

Vite

19 § Ett föreläggande eller förbud enligt 15 § får förenas med vite.

Frågor om utdömande av vite i förelägganden och förbud som meddelats enligt första stycket och som rör unionslagstiftning inom miljöbalkens tillämpningsområde prövas av mark- och miljödomstol.

Sanktionsavgift

20 § En marknadskontrollmyndighet ska ålägga en ekonomisk aktör att betala en sanktionsavgift om aktören har överträtt en bestämmelse i harmoniserad produktlagstiftning eller i EU:s marknadskontrollförordning som ställer krav på den produkt som aktören tillhandahåller eller som medför skyldigheter för den ekonomiska aktören.

Sanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.

I ringa fall ska någon sanktionsavgift inte beslutas. Sanktionsavgiften får sättas ned helt eller delvis om det finns särskilda skäl eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut avgiften.

21 § Regeringen eller den marknadskontrollmyndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sanktionsavgiftens storlek. Sanktionsavgiften ska uppgå till lägst 15 000 kronor och högst 15 000 000 kronor.

När sanktionsavgiftens storlek bestäms ska hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är, betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser och om samma ekonomiska aktör tidigare har ålagts en sanktionsavgift enligt denna lag.

Sanktionsavgiften ska tillfalla staten.

22 § Innan en marknadskontrollmyndighet beslutar om sanktionsavgift ska den som anspråket riktas mot ges tillfälle att yttra sig. En sanktionsavgift får inte beslutas, om den som anspråket riktas mot

inte har getts tillfälle att yttra sig inom fem år från det att överträdelsen upphörde.

23 § Ett beslut om att ta ut en sanktionsavgift ska delges den avgiftsskyldige.

En sanktionsavgift ska betalas inom 30 dagar efter det att beslutet om att ta ut avgiften har delgetts den avgiftsskyldige, eller inom den längre tid som anges i beslutet.

Beslutet om sanktionsavgift får efter sista betalningsdag verkställas enligt utsökningsbalken som ett beslut som vunnit laga kraft.

24 § Om ett beslut om sanktionsavgift inte har verkställts inom tio år från det att beslutet vann laga kraft, behöver avgiften inte betalas.

25 § En marknadskontrollmyndighet får inte besluta om sanktionsavgift för en överträdelse som har föranlett straff eller som omfattas av ett föreläggande eller förbud vid vite och samma överträdelse ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.

Straffbestämmelser

26 § Om ansvar för den som överträder 18 § finns bestämmelser i 20 kap. 3 § brottsbalken.

27 § För överträdelser av unionslagstiftning inom miljöbalkens tillämpningsområde gäller straffbestämmelser i 29 kap. miljöbalken.

Överklagande

28 § En marknadskontrollmyndighets beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Beslut som fattas med stöd av lagen och som rör unionslagstiftning inom miljöbalkens tillämpningsområde får överklagas till markoch miljödomstol.

29 § En miljöorganisation som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken har rätt att överklaga en marknadskontrollmyndighets beslut enligt denna lag som rör unionslagstiftning inom miljöbalkens tillämpningsområde.

Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

1.2. Förslag till lag om ändring i miljöbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om miljöbalken

dels att 26 kap. 30–32 §§, 29 kap. 11 § och 30 kap. 3 § ska ha

följande lydelse,

dels att det ska införas tre nya paragrafer, 26 kap. 30 a och 32 a §§

samt 28 kap. 1 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 kap.

30 §1

I följande EU-förordningar finns bestämmelser om kontroll av att vissa EU-förordningar och vissa bestämmelser som genomför EU-direktiv inom balkens tillämpningsområde följs:

1. Europaparlamentets och rå-

dets förordning (EG) nr 765/2008

av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93, och

1. Europaparlamentets och rå-

dets förordning (EU) 2017/625 av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001, (EG) nr 396/ 2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/ 429 och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/ 74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/ EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004

1 Senaste lydelse 2020:627.

2. Europaparlamentets och rå-

dets förordning (EU) 2017/625 av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001, (EG) nr 396 /2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/ 429 och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/ EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/ EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/ EG samt rådets beslut 92/438/ EEG.

och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/ EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/ EG samt rådets beslut 92/438/ EEG, och

2. Europaparlamentets och

rådets förordning (EU) 2019/1020

av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) 305/2011.

I förordningen (EU) 2017/625 finns även bestämmelser om annan offentlig verksamhet som syftar till att säkerställa att vissa EU-förordningar och vissa bestämmelser som genomför EU-direktiv inom balkens tillämpningsområde följs.

30 a §

I fråga om statliga myndigheters kontroll enligt förordning (EU) 2019/1020 gäller lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i detta kapitel.

Det som anges om skyldighet att utföra kontroll efter anmälan i nödvändig utsträckning i 1 §, åtalsanmälan i 2 § och tillsynsvägledning i 3 a § ska gälla även i fråga om statliga myndigheter som utövar kontroll enligt förordning (EU) 2019/1020.

31 §2

Vid sådan kontroll eller annan offentlig verksamhet som avses i 30 § ska det som anges i 3, 3 a, 4, 6 och 8 §§ om tillsyn, tillsynsvägledning och tillsynsmyndigheter gälla i fråga om kontroll, annan offentlig verksamhet och kontrollmyndigheter enligt de EU-förordningar som anges i 30 §. Detta gäller dock inte om annat följer av förordningarna.

Vid sådan kontroll eller annan offentlig verksamhet som avses i 30 § ska det som anges i 1 a, 3, 3 a, 4, 6 och 8 §§ om tillsyn, tillsynsvägledning och tillsynsmyndigheter gälla i fråga om kontroll, annan offentlig verksamhet och kontrollmyndigheter enligt de EU-förordningar som anges 30 §. Detta gäller dock inte om annat följer av förordningarna.

32 §3

Vid sådan kontroll eller annan offentlig verksamhet som avses i 30 § ska det som anges

1. i 9 § gälla förelägganden och förbud som behövs för att de EUförordningar som anges i 30 § ska följas,

2 Senaste lydelse 2020:627. 3 Senaste lydelse 2020:627.

i

2. i 14, 17, 18 och 26 §§ gälla beslut som de behöriga myndig-

heterna meddelar enligt förord-

ningarna,

3. i 22 b § gälla ersättning och kostnader för prov som har lämnats enligt förordningarna, och

4. i 28 § gälla testköp som de behöriga myndigheterna gör.

Första stycket gäller inte om annat följer av förordningarna.

2. i 14, 17, 18 och 26 §§ gälla beslut som kontrollmyndigheterna meddelar enligt förordningarna,

och

3. i 28 § gälla testköp som kontrollmyndigheterna gör.

Vid sådan kontroll och annan offentlig verksamhet som avses i 30 § 1 ska även det som anges i 22 b § gälla ersättning och kostnader för prov som har lämnats enligt förordningen.

Vid sådan kontroll och annan offentlig verksamhet som avses i 30 § 2 ska även det som anges i 21 § gälla upplysningar och handlingar som behövs för kontrollen.

Första, andra och tredje styckena gäller inte om annat följer av förordningarna.

32 a §

Vid sådan kontroll som avses i 30 § 2 ska tillsynsmyndigheten lämna upplysningar om kontrollen till statliga myndigheter enligt föreskrifter meddelade av regeringen.

28 kap.

1 a §

I fråga om statliga myndigheters kontroll enligt förordning (EU) 2019/1020 gäller lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförord-

ning i stället för vad som sägs i detta kapitel.

29 kap.

11 §4

Om en gärning som avses i 2, 2 a, 2 b, 2 c, 3, 3 a eller 3 b §, 4 § första stycket 2, 4 a §, 5 § 1 eller 7 a, 8 eller 9 § är att anse som ringa, döms inte till ansvar. En gärning är att anse som ringa om den framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som är avsett att skyddas genom straffbestämmelsen.

Till ansvar enligt detta kapitel döms inte om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken. Om gärningen är straffbar både enligt detta kapitel och enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling men ansvar inte kan dömas ut enligt den lagen, döms till ansvar enligt detta kapitel.

Om ett vitesföreläggande har överträtts, döms inte till ansvar enligt detta kapitel för en gärning som omfattas av föreläggandet.

Om en gärning som avses i 1– Om en gärning som avses i 1– 9 §§ kan föranleda miljösanktions- 9 §§ kan föranleda miljösanktionsavgift och inte kan antas föranleda avgift eller sanktionsavgift enligt annan påföljd än böter, får åtal lagen (2021:000) med kompletter-väckas av åklagare endast om åtal ande bestämmelser till EU:s mark-är påkallat från allmän synpunkt. nadskontrollförordning, och inte

kan antas föranleda annan påföljd än böter, får åtal väckas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

30 kap.

3 §

Tillsynsmyndigheten beslutar Tillsynsmyndigheten eller den om miljösanktionsavgift.

myndighet som bedriver sådan kontroll som avses i 26 kap. 30 §

beslutar om miljösanktionsavgift.

Första stycket gäller inte statliga myndigheter som utför kontroll enligt förordning (EU) 2019/1020.

4 Senaste lydelse 2019:496.

Innan tillsynsmyndigheten be-Innan myndigheten beslutar slutar om avgift skall den som om avgift ska den som anspråket anspråket riktas mot ges tillfälle riktas mot ges tillfälle att yttra att yttra sig. sig.

Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

1.3. Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljölagen (1977:1160) att det ska införas tre nya paragrafer, 7 kap. 1 b § samt 8 kap. 3 a och 11 §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

1 b §

I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i detta kapitel.

8 kap.

3 a §

Det ska inte dömas till ansvar enligt 1 eller 2 § om gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

11 §

Vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den

harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020, tillämpas 20 25 §§ i lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för 5–10 §§.

1. Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

2. I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelsernas ikraftträdande ska sanktionsbestämmelserna i denna lag tillämpas.

1.4. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet5

dels att 7 och 8 §§ ska upphöra att gälla,

dels att 10 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 1 a §, och närmast före 1 a §

en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Marknadskontroll

1 a §

I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.

5 Senaste lydelse av 7 § 2016:362 8 § 2016:362.

10 §6

Ansvar enligt 9 § ska inte dömas ut om

1. gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller överträdelsen är ringa, eller

2. gärningen omfattas av be-

2. gärningen kan leda till en

stämmelser om sanktionsavgift en- sanktionsavgift enligt lagen ligt 7 §. (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

1. Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

2. I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelsernas ikraftträdande gäller de upphävda bestämmelserna i 7 och 8 §§ fortfarande.

6 Senaste lydelse 2016:362.

1.5. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1514) om måttenheter, mätningar och mätdon

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1514) om måttenheter, mätningar och mätdon att det ska införas en ny paragraf, 3 a §, och närmast före 3 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Marknadskontroll

3 a §

I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.

1. Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

2. I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelsernas ikraftträdande ska sanktionsbestämmelserna i denna lag tillämpas.

1.6. Förslag till lag om upphävande av lagen (1992:1684) om EG-gödselmedel

Härigenom föreskrivs att lagen (1992:1684) om EG-gödselmedel ska upphöra att gälla den 16 juli 2021.

Den upphävda lagen gäller dock fortfarande för överträdelser som har skett före ikraftträdandet.

1.7. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:584) om medicintekniska produkter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:584) om medicintekniska produkter att det ska införas två nya paragrafer, 4 a och 17 a §§, och närmast före 4 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Marknadskontroll

4 a §

I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.

17 a §

Det ska inte dömas till ansvar enligt 17 § om gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

1.8. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:669) om märkning av skor

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:669) om märkning av skor att det ska införas en ny paragraf, 3 a §, och närmast före 3 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Marknadskontroll

3 a §

I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.

Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

1.9. Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas7

dels att 6 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 5 § ska lyda ”Tillsyn”,

dels att det ska införas en ny paragraf, 4 a §, och närmast före 4 a §

en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Marknadskontroll

4 a §

I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning.

Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

7 Senaste lydelse av 6 § 2008:500.

1.10. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1707) om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:1707) om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner

dels att 7 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas tre nya paragrafer, 6 a, 15 a och 15 b §§,

samt närmast före 6 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Marknadskontroll

6 a §

I fråga om statliga myndigheters tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/ 1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.

7 §

Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utövas av den eller de myndig-

heter som regeringen bestämmer.

Tillsynen över efterlevnaden av denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och

efterlevnaden av förordning (EU) 2019/1020 utövas av statliga myndigheter och kommuner enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

Regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet för kommuner som utövar tillsyn enligt första stycket att lämna upplysningar om kontrollen till statliga myndigheter.

15 a §

Det ska inte dömas till ansvar enligt 13–15 §§ om gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

15 b §

Den som har åsidosatt ett vitesföreläggande eller vitesförbud får inte dömas till straff enligt denna lag för gärning som ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.

Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

1.11. Förslag till lag om ändring i fordonslagen (2002:574)

Härigenom föreskrivs i fråga om fordonslagen (2002:574)

dels att 5 kap. 2 och 8 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 5 kap. 3 d §, och närmast

före 5 kap. 3 d § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

2 §

Ansvar enligt denna lag inträder inte, om straff kan dömas ut enligt brottsbalken eller enligt lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

Ansvar enligt denna lag inträder inte, om straff kan dömas ut enligt brottsbalken eller enligt lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, eller om gärningen

kan leda till en sanktionsavgift enligt lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

Marknadskontroll

3 d § 8

I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42 /EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i detta

8 Tidigare 3 d § upphävd genom 2010:39.

kapitel. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.

8 §9

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om fordons beskaffenhet och utrustning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om de kontrollformer som avses i denna lag när det gäller

1. kontrollens omfattning och besiktningsorganens verksamhet,

2. förutsättningarna för godkännande vid kontroll,

3. förelägganden och körförbud,

4. förutsättningarna för att bruka vissa fordon,

5. utbildnings- och kompetenskrav för

a) besiktningstekniker, och

b) polismän och bilinspektörer som utför kontroller enligt 2 kap. 10 och 12 §§, och

6. avgifter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. registrering, ibruktagande, försäljning, saluföring och användning av fordon, system, komponenter, separata tekniska enheter, fordonsdelar och annan utrustning till fordon,

2. att ett typgodkännande av fordon ska upphöra att gälla när nya krav som är tillämpliga på den godkända fordonstypen, varianten eller versionen blir obligatoriska,

3. tillverkares tillhandahållande av information och dokumentation om fordon, system, komponenter och separata tekniska enheter,

4. tillsynen över efterlevnaden 4. tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter av denna lag och av föreskrifter som har meddelats med stöd av som har meddelats med stöd av lagen och över efterlevnaden av lagen,

Europaparlamentets och rådets för-

9 Senaste lydelse 2017:274.

ordning (EU) nr 167/2013 av den 5 februari 2013 om godkännande och marknadskontroll av jordbruks- och skogsbruksfordon, i den ursprungliga lydelsen, samt av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 168/2013 av den 15 januari 2013 om godkännande av och marknadskontroll för tvåoch trehjuliga fordon och fyrhjulingar, i den ursprungliga lydelsen,

5. skyldighet för besiktningsorganen att rapportera genomförande och utfall av fordonsbesiktningar och de uppgifter som i övrigt behövs för att Transportstyrelsen och Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll ska kunna fullgöra sina tillsynsuppgifter enligt 5 kap. 3 a §,

6. avgifter för Transportstyrelsens tillsyn enligt 5 kap. 3 a-3 c §§ och för ärendehandläggning enligt denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, samt om

7. avgifter för tillsyn och ärendehandläggning enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 167/2013 om godkännande och marknadskontroll av jordbruks- och skogsbruksfordon, i den ursprungliga lydelsen, samt enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 168/2013 om godkännande av och marknadskontroll för två- och trehjuliga fordon och fyrhjulingar, i den ursprungliga lydelsen.

Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

1.12. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:263) om transport av farligt gods

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2006:263) om transport av farligt gods

dels att 16 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 12 a §.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 a §

I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.

16 §

Den som uppsåtligen eller av Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 2 § grov oaktsamhet bryter mot 2 § första stycket skall dömas till första stycket ska dömas till böter eller fängelse i högst ett år. böter eller fängelse i högst ett år.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 § andra stycket döms till böter om

1. ansvar inte kan dömas ut enligt första stycket, och

2. överträdelsen avser någon annan föreskrift än 2 § första stycket. Om ett brott enligt första eller andra stycket med hänsyn till risken för skador på liv, hälsa, miljö eller egendom och övriga omständigheter är att anse som ringa, skall penningböter dömas ut.

Om ett brott enligt första eller andra stycket med hänsyn till risken för skador på liv, hälsa, miljö eller egendom och övriga omständigheter är att anse som ringa, ska penningböter dömas ut.

Ansvar enligt denna paragraf döms inte ut, om

1. gärningen begåtts av en säkerhetsrådgivare och avser en uppgift som skall utföras av säkerhetsrådgivare,

2. gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken eller 29 kap. 1 eller 2 § miljöbalken,

eller

3. gärningen utgör överträdelse av ett föreläggande eller förbud som förenats med vite.

1. gärningen begåtts av en säkerhetsrådgivare och avser en uppgift som ska utföras av säkerhetsrådgivare,

2. gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken eller 29 kap. 1 eller 2 § miljöbalken,

3. gärningen utgör överträdelse av ett föreläggande eller förbud som förenats med vite, eller

4. gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

1.13. Förslag till lag om ändring i lagen (2008:112) om ekodesign

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2008:112) om ekodesign att det ska införas en ny paragraf, 12 a §, och närmast före 12 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Marknadskontroll

12 a §

I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.

Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

1.14. Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (2010:500)

Härigenom föreskrivs i fråga om luftfartslagen (2010:500)

dels att 13 kap. 9 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 12 kap. 3 a §, och närmast

före 12 kap. 3 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.

Marknadskontroll

3 a §

I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i detta kapitel.

13 kap.

9 §

Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med straff i brottsbalken, eller om gärningen utgör överträdelse av ett föreläggande eller förbud som förenats med vite.

Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med straff i brottsbalken, om gärningen utgör överträdelse av ett föreläggande eller förbud som förenats med vite, eller om

gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt lagen ( 2021:000 )

med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

1.15. Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900)

Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen10 (2010:900)

dels att 11 kap. 26 § ska upphöra att gälla,

dels att 11 kap. 37 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 11 kap. 1 a §, och närmast

före 11 kap. 1 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.

Marknadskontroll

1 a §

I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i detta kapitel. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.

10 Senaste lydelse av 11 kap. 26 § 2018:59.

37 §11

Ett föreläggande enligt 19, 20, Ett föreläggande enligt 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25 eller 26 § eller 21, 22, 23, 24 eller 25 § eller ett ett beslut om förbud enligt 25, beslut om förbud enligt 25, 30, 30, 31, 32, 32 a eller 33 § får för- 31, 32, 32 a eller 33 § får förenas enas med vite. med vite.

Vitet får inte förvandlas till fängelse. Frågor om utdömande av vite prövas av mark- och miljödomstol.

1. Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

2. I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelsernas ikraftträdande ska sanktionsbestämmelserna i denna lag tillämpas.

11 Senaste lydelse 2014:900.

1.16. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar att 3 kap. 1 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

1 §12

Mål om utövande av miljöfarlig verksamhet, vattenverksamhet, vattenanläggningar och ersättning vid vattenverksamhet samt om utdömande av vite enligt miljöbalken efter särskild ansökan av myndighet prövas av den mark- och miljödomstol inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs, har bedrivits eller kommer att bedrivas. Mål om utövande av verksamhet vid anläggningar som ingår i ett sammanhängande system för hantering, bearbetning, lagring och slutförvaring av använt kärnbränsle eller kärnavfall prövas av den markoch miljödomstol inom vars område någon av anläggningarna ligger eller är avsedd att ligga.

Mål om ersättning vid skada eller intrång enligt 28 kap.25 §§miljöbalken och vid ingripande av det allmänna enligt miljöbalken prövas av den mark- och miljödomstol inom vars område skadan eller intrånget i huvudsak har inträffat eller kommer att inträffa.

Mål om ersättning för miljöskador enligt 32 kap. miljöbalken prövas av den mark- och miljödomstol inom vars område den skadegörande verksamheten i huvudsak bedrivs eller har bedrivits. Den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet som kan medföra en sådan skada som avses i 32 kap. 3 § miljöbalken kan begära prövning av ersättningsfrågan vid den mark- och miljödomstol inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs eller kommer att bedrivas.

Mål om utdömande av vite Mål om utdömande av vite enligt plan- och bygglagen enligt plan- och bygglagen (2010:900) efter särskild ansökan (2010:900) och lagen (2021:000) av myndighet prövas av den mark- med kompletterande bestämmelser och miljödomstol inom vars om- till EU:s marknadskontrollförord-råde myndigheten ligger.

ning efter särskild ansökan av myn-

dighet prövas av den mark- och

12 Senaste lydelse 2015:686.

miljödomstol inom vars område myndigheten ligger.

Mål som har överklagats till mark- och miljödomstol prövas av den mark- och miljödomstol inom vars område förvaltningsmyndigheten eller kommunen som först har prövat ärendet ligger, om inte annat följer av bestämmelser som avses i sjunde stycket.

Mål enligt lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster eller motsvarande äldre lagstiftning där mark- och miljödomstol är första instans prövas av den mark- och miljödomstol inom vars område den allmänna eller allmänförklarade va-anläggningen i huvudsak är belägen eller är avsedd att vara belägen.

Särskilda bestämmelser om vilken mark- och miljödomstol som är behörig finns i annan lag.

Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

1.17. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor

dels att 22, 24, 27 och 30 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 22 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §

Myndigheten för samhälls-Myndigheten för samhällsskydd och beredskap utövar mark- skydd och beredskap utövar till-

nadskontroll över syn

1. brandfarliga och explosiva varors egenskaper, utsläppande och tillhandahållande på marknaden, samt

2. sådana produkter som används för hanteringen av brandfarliga och explosiva varor och för vilka myndigheten har utfärdat föreskrifter.

2. utsläppande och tillhanda-

hållande på marknaden av sådana

produkter som används för hanteringen av brandfarliga och explosiva varor och för vilka myndigheten har utfärdat föreskrifter.

22 a §

I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i denna lag.

24 §

En tillsynsmyndighet har rätt En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplysningar att på begäran få de upplysningar,

och handlingar som behövs för handlingar och provexemplar som

tillsynen. behövs för tillsynen.

För tillsynen har tillsynsmyndigheten rätt till tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som används i samband med hanteringen av brandfarliga och explosiva varor och får göra undersökningar och ta prover. För ett prov som myndigheten tar betalas inte ersättning.

Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för tillsynen.

27 §

Avgifter enligt denna lag får tas ut för tillståndsprövning, tillsyn, provtagning och undersökning av prov, godkännande av föreståndare, godkännande av explosiv vara och beslut om huruvida en vara är att anse som en explosiv vara.

För sådan tillsyn som utgör För tillsyn enligt 22 § får avgift marknadskontroll enligt denna lag för tillsynen och för provtagning

får avgift för tillsynen och för prov- och undersökning av prov av varan tagning och undersökning av prov tas ut endast om det vid underav varan tas ut endast om det vid sökningen visar sig att varan inte undersökningen visar sig att varan uppfyller ställda krav. inte uppfyller ställda krav.

30 §13

I ringa fall döms inte till ansvar enligt denna lag. Till ansvar enligt 28 eller 29 § Till ansvar enligt 28 eller 29 § döms det inte om gärningen är döms det inte om gärningen är belagd med straff i brottsbalken belagd med straff i brottsbalken eller lagen (2000:1225) om straff eller lagen (2000:1225) om straff för smuggling. för smuggling, eller om gärningen

kan leda till en sanktionsavgift enligt lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

13 Senaste lydelse 2017:264.

Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

1.18. Förslag till lag om ändring i avgasreningslagen (2011:318)

Härigenom föreskrivs i fråga om avgasreningslagen (2011:318) att det ska införas två nya paragrafer, 34 a och 39 a §§, och närmast före 34 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Marknadskontroll

34 a §

I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.

39 a §

Det ska inte dömas till ansvar enligt 38 § om gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

1.19. Förslag till lag om ändring i drivmedelslagen (2011:319)

Härigenom föreskrivs i fråga om drivmedelslagen (2011:319) att det ska införas två nya paragrafer, 22 a och 33 a §§, och närmast före 22 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Marknadskontroll

22 a §

I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.

33 a §

Det ska inte dömas till ansvar enligt 33 § om gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

1.20. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:579) om leksakers säkerhet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2011:579) om leksakers säkerhet14

dels att 24, 25 och 27–33 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubrikerna närmast före 24, 25, 27, 29–33 §§ ska utgå,

dels att 4 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 3 a §, och närmast före 3 a §

en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Marknadskontroll

3 a §

Bestämmelser om marknadskontroll finns i lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Detsamma gäller bestämmelser om sanktioner vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/ 1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) 305/2011.

14 Senaste lydelse av 25 § 2014:658.

4 §

I denna lag betyder

1. leksak: en vara som helt eller delvis är utformad eller avsedd för barn under 14 år att leka med,

2. tillhandahållande på marknaden: varje leverans av en leksak för distribution, förbrukning eller användning på unionsmarknaden i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller gratis,

3. utsläppande på marknaden: tillhandahållande för första gången av en leksak på unionsmarknaden,

4. tillverkare: varje fysisk eller juridisk person som tillverkar en leksak eller som låter konstruera eller tillverka en leksak och saluför denna leksak, i eget namn eller under eget varumärke,

5. tillverkarens representant: varje fysisk eller juridisk person som är etablerad inom unionen och som enligt skriftlig fullmakt från tillverkaren har rätt att i dennes ställe utföra särskilda uppgifter,

6. importör: varje fysisk eller juridisk person som är etablerad i unionen och släpper ut en leksak från ett tredjeland på unionsmarknaden,

7. distributör: varje fysisk eller juridisk person i leveranskedjan, utöver tillverkaren eller importören som tillhandahåller en leksak på marknaden,

8. ekonomisk aktör: tillverkaren, importören, tillverkarens representant och distributören,

9. harmoniserad standard: en standard som, på grundval av en begäran från Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter, antagits av ett europeiskt standardiseringsorgan som upptas i bilaga I till det direktivet,

10. ackreditering: den betyd-10. ackreditering: den betydelse som anges i Europaparla- else som anges i Europaparlamentets och rådets förordning mentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering 2008 om krav för ackreditering

och marknadskontroll i samband och upphävande av förordning med saluföring av produkter och (EEG) nr 339/93,

upphävande av förordning (EEG) nr 339/93,

11. bedömning av överensstämmelse: en process där det visas huruvida specificerade krav avseende en leksak har uppfyllts,

12. återkallelse: varje åtgärd för att dra tillbaka en leksak som redan tillhandahålls slutanvändaren,

13. tillbakadragande: varje åtgärd för att förhindra att en leksak i leveranskedjan tillhandahålls på marknaden,

14. marknadskontroll: den 14. marknadskontroll: den

verksamhet som bedrivs och de åt- betydelse som anges i förordning gärder som vidtas av myndig- (EU) 2019/1020, och heterna för att se till att leksakerna överensstämmer med de tillämpliga krav som fastställs i relevant unionslagstiftning om harmonisering, och inte hotar hälsan, säkerheten eller andra aspekter av skyddet av allmänintresset, och

15. CE-märkning: en märkning genom vilken tillverkaren visar att leksaken överensstämmer med tillämpliga krav som fastställs i harmoniserad unionslagstiftning som föreskriver om märkning.

1. Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

2. I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelsernas ikraftträdande gäller den upphävda bestämmelsen i 32 § fortfarande.

1.21. Förslag till lag om ändring i lagen (2013:849) om EU-miljömärket

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2013:849) om EU-miljömärket

dels att 2 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 2 a §, och närmast före 2 a §

en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Regeringen får utse ett eller flera behöriga organ (artikel 4.1) som prövar ansökningar om tilldelning av EU-miljömärket och villkoren för att använda detta (artikel 9) samt utför marknads-

övervakning och kontroll av användningen av EU-miljömärket (artikel 10).

Regeringen får utse ett eller flera behöriga organ (artikel 4.1) som prövar ansökningar om tilldelning av EU-miljömärket och villkoren för att använda detta (artikel 9).

Marknadskontroll

2 a §

Bestämmelser om marknadskontroll finns i lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Detsamma gäller sanktioner vid överträdelser av krav för användningen av EU-miljömärket.

Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

1.22. Förslag till lag om upphävande av lagen (2014:534) med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning

Härigenom föreskrivs att lagen (2014:534) med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning ska upphöra att gälla den 16 juli 2021.

1.23. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:96) om fritidsbåtar och vattenskotrar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2016:96) om fritidsbåtar och vattenskotrar

dels att 27–31 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 26 § och rubrikerna närmast före

27–31 §§ ska utgå,

dels att 26 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 §

Bestämmelser om marknadskontroll finns i artiklarna 15.3

och 16–29 i förordning (EG) nr 765/2008.

Marknadskontroll ska utövas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Bestämmelser om marknadskontroll finns i lagen (2021:000)

med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Detsamma gäller bestämmelser om sanktioner vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011.

1. Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

2. I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelsernas ikraftträdande gäller den upphävda bestämmelsen i 30 § fortfarande.

1.24. Förslag till lag om ändring i tullagen (2016:253)

Härigenom föreskrivs i fråga om tullagen (2016:253) att 1 kap. 4 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 §15

Tullverket ska på begäran tillhandahålla följande myndigheter uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör import eller export av varor:

– Arbetsmiljöverket, – Boverket, – Elsäkerhetsverket, – Havs- och vattenmyndigheten,

– Kemikalieinspektionen, – Kommerskollegium, – Konsumentverket, – Kronofogdemyndigheten, – Livsmedelsverket, – Läkemedelsverket, – Myndigheten för press, radio och tv,

– Myndigheten för samhällsskydd och beredskap,

– Naturvårdsverket, – Post- och telestyrelsen, – Skatteverket, – Skogsstyrelsen, – Statens energimyndighet, – Statens jordbruksverk, – Statistiska centralbyrån, – Strålsäkerhetsmyndigheten,

Tullverket ska på begäran tillhandahålla följande myndigheter uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör import eller export av varor:

– Arbetsmiljöverket, – Boverket, – Elsäkerhetsverket,

– Folkhälsomyndigheten,

– Havs- och vattenmyndigheten,

– Kemikalieinspektionen, – Kommerskollegium, – Konsumentverket, – Kronofogdemyndigheten, – Livsmedelsverket, – Läkemedelsverket, – Myndigheten för press, radio och tv,

– Myndigheten för samhällsskydd och beredskap,

– Naturvårdsverket, – Post- och telestyrelsen, – Skatteverket, – Skogsstyrelsen, – Statens energimyndighet, – Statens jordbruksverk, – Statistiska centralbyrån, – Strålsäkerhetsmyndigheten,

15 Senaste lydelse 2018:401.

– Styrelsen för ackreditering – Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll, och teknisk kontroll,

– Sveriges riksbank, och – Sveriges riksbank, och – Transportstyrelsen. – Transportstyrelsen. Tullverket ska på begäran tillhandahålla Säkerhetspolisen uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör export av varor.

I lagen (2001:185) om behandling av uppgifter i Tullverkets verksamhet finns bestämmelser om Tullverkets behandling av uppgifter i vissa fall.

Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

1.25. Förslag till lag om ändring i radioutrustningslagen (2016:392)

Härigenom föreskrivs i fråga om radioutrustningslagen (2016:392)

dels att 12–17 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubrikerna närmast före 14–17 §§ ska utgå,

dels att 11 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §

Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer (marknadskontrollmyndigheter) ska utöva marknadskontroll av radioutrustning som omfattas av denna lag.

Bestämmelser om marknadskontroll finns i artiklarna 15.3 och 16–29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.

Bestämmelser om marknadskontroll finns i lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Detsamma gäller bestämmelser om sanktioner vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/ 2008 och (EU) nr 305/2011.

1. Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

2. I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelsernas ikraftträdande gäller den upphävda bestämmelsen i 16 § fortfarande.

1.26. Förslag till lag om ändring i elsäkerhetslagen (2016:732)

Härigenom föreskrivs i fråga om elsäkerhetslagen (2016:732)

dels att 50 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 36 a §, och närmast före

36 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

50 §

Till ansvar enligt denna lag ska inte dömas i ringa fall eller om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken.

Föreslagen lydelse

Marknadskontroll

36 a §

I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.

Till ansvar enligt denna lag ska inte dömas i ringa fall, om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken, eller om gär-

ningen kan leda till en sanktions-

avgift enligt lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

1.27. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:768) om marin utrustning

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2016:768) om marin utrustning

dels att 18–21 och 23 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 17 § och rubrikerna närmast före

18, 19 och 23 §§ ska utgå,

dels att 17, 22 och 24 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §

Regeringen bestämmer vilken eller vilka myndigheter som ska utöva marknadskontroll av marin utrustning och i övrigt utöva tillsyn över att denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen följs.

Bestämmelser om marknadskontroll finns i artiklarna 15–29 i förordning (EG) nr 765/2008.

Bestämmelser om marknadskontroll finns i lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Detsamma gäller bestämmelser om sanktioner vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om marknadskontroll och övrig tillsyn.

22 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för ärendehandläggning,

marknadskontroll och övrig till-

syn enligt denna lag och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt om av-

gifter för marknadskontroll enligt förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för ärendehandläggning och tillsyn enligt denna lag och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

24 §

Den som har tagit befattning Den som har tagit befattning med ett ärende som gäller mark- med ett ärende som gäller tillsyn

nadskontroll eller övrig tillsyn en- enligt denna lag får inte obehör-

ligt denna lag får inte obehörigen igen röja eller utnyttja vad denne röja eller utnyttja vad denne har har fått veta om någons affärsfått veta om någons affärs- eller eller driftsförhållanden. driftsförhållanden.

I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället för första stycket.

1. Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

2. I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelsernas ikraftträdande gäller den upphävda bestämmelsen i 23 § fortfarande.

1.28. Förslag till lag om upphävande av lagen (2018:125) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning

Härigenom föreskrivs att lagen (2018:125) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning ska upphöra att gälla den 16 juli 2021.

Den upphävda lagen gäller dock fortfarande för överträdelser som har skett före den 16 juli 2021.

1.29. Förslag till lag om upphävande av lagen (2018:550) med kompletterande bestämmelser till EU:s energimärkningsförordning

Härigenom föreskrivs att lagen (2018:550) med kompletterande bestämmelser till EU:s energimärkningsförordning ska upphöra att gälla den 16 juli 2021.

1.30. Förslag till lag om upphävande av lagen (2018:551) med kompletterande bestämmelser till EU:s däckmärkningsförordning

Härigenom föreskrivs att lagen (2018:551) med kompletterande bestämmelser till EU:s däckmärkningsförordning ska upphöra att gälla den 16 juli 2021.

1.31. Förslag till lag om upphävande av lagen (2018:1178) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar

Härigenom föreskrivs att lagen (2018:1178) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar ska upphöra att gälla den 16 juli 2021.

Den upphävda lagen gäller dock fortfarande för överträdelser som har skett före den 16 juli 2021.

1.32. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter

dels att 7 kap. 16 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 7 kap. 16 ska utgå,

dels att 8 kap. 2 och 3 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 7 kap. 8 a–8 c §§ samt

10 kap. 8 §, och närmast före 7 kap. 8 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

Marknadskontroll

8 a §

I fråga om Folkhälsomyndighetens tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/ 2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i detta kapitel.

8 b §

Kommuner ska inom sina ansvarsområden enligt 7 kap. utföra de uppgifter som ankommer på en marknadskontrollmyndighet enligt artiklarna 11.1 a) och b), 11.2 och

3, 17 och 18 i förordning (EU) 2019/1020.

När kommuner utför uppgifter enligt första stycket som innebär kontroll av att en produkt som tillhandahålls på marknaden uppfyller gällande krav i harmoniserad produktlagstiftning, ska de till utpekad marknadskontrollmyndighet lämna de uppgifter som behövs för att marknadskontrollmyndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt artiklarna 16, 19, 20 och 34 i förordning (EU) 2019/1020.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten enligt andra stycket.

8 c §

Vid sådan kontroll som avses i 8 b § ska det som anges i 9, 12, 15, 17–19 och 24 §§ gälla i kommunernas verksamhet för att förordning (EU) 2019/1020 och harmoniserad produktlagstiftning ska följas.

8 kap.

2 §

En kommun får ta ut avgifter för sin tillsyn av den som bedriver tillståndspliktig försäljning enligt 5 kap. 1 § och av den som bedriver anmälningspliktig försäljning enligt 5 kap. 15 §.

För sådan tillsyn som utgör marknadskontroll enligt förordning (EU) 2019/1020 får avgift för kommunens verksamhet tas ut endast om det vid kontrollen visar sig att produkten inte uppfyller gällande krav.

3 §

Folkhälsomyndigheten får ta ut avgifter för sin tillsyn över att tillverkare och importörer av tobaksvaror följer 2 kap. 1, 2 och 6 §§.

Bestämmelser om avgifter för tillsyn som utgör marknadskontroll enligt förordning (EU) 2019/1020 finns i lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

10 kap.

8 §

Det ska inte dömas till ansvar enligt detta kapitel om gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

1.33. Förslag till förordning (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna förordning kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 (EU:s marknadskontrollförordning) och lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

Förordningen innehåller även bestämmelser om marknadskontroll i övrigt.

Marknadskontrollmyndigheter

2 § I bilaga 1 till denna förordning framgår vilka myndigheter som är marknadskontrollmyndigheter enligt artikel 10.2 i EU:s marknadskontrollförordning och deras ansvarsområden.

3 § När fler än en marknadskontrollmyndighet delar marknadskontrollansvaret för produkter som omfattas av samma unionsrättsakt, ska myndigheterna samordna sina åtgärder om kontrollen avser samma produkt eller om åtgärderna riktar sig mot samma ekonomiska aktör.

Uppgiftsskyldighet

4 § En marknadskontrollmyndighet ska till en annan marknadskontrollmyndighet lämna de uppgifter som behövs för att den ska kunna utföra sina marknadskontrolluppgifter.

Centralt samordningskontor

5 § Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll är centralt samordningskontor enligt artikel 10.3 i EU:s marknadskontrollförordning.

6 § Det centrala samordningskontoret ska i samråd med berörda myndigheter ta fram underlag och förslag till nationella samordnade ståndpunkter och till Sveriges nationella strategi för marknadskontroll samt överlämna detta till regeringen (Utrikesdepartementet).

Det centrala samordningskontoret ska årligen följa upp den nationella strategi som ska upprättas enligt artikel 13 i EU:s marknadskontrollförordning.

7 § Marknadskontrollmyndigheterna i bilaga 1 till denna förordning ska bistå det centrala samordningskontoret med underlag till nationella samordnade ståndpunkter, den nationella strategin och uppföljning av den.

8 § Det centrala samordningskontoret ska administrera det informations- och kommunikationssystem som avses i artikel 34 i EU:s marknadskontrollförordning.

9 § Det centrala samordningskontoret ansvarar för ordförandeskapet och sekretariatsfunktionen i Marknadskontrollrådet.

Marknadskontrollrådet

10 § Vid Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll finns ett råd för marknadskontroll (Marknadskontrollrådet).

Marknadskontrollrådet består av de myndigheter som framgår i bilaga 2 till denna förordning samt Kommerskollegium och Tullverket. Varje myndighet ska meddela det centrala samordningskontoret vem eller vilka som representerar myndigheten i rådet.

Även andra organ än de myndigheter som anges i andra stycket får på inbjudan av Marknadskontrollrådet delta vid möten i rådet.

11 § Marknadskontrollrådet ska besluta en arbetsordning.

12 § Marknadskontrollrådet ska

1. fungera som ett nationellt samordningsorgan i frågor om marknadskontroll,

2. främja samverkan och effektivitet i kontrollen,

3. organisera kontinuerligt erfarenhetsutbyte,

4. ansvara för spridning av allmän information om marknadskontroll,

5. underlätta allmänhetens och näringslivets kontakter med marknadskontrollmyndigheterna, och

6. årligen utarbeta och genomföra en handlingsplan över gemensamma åtgärder för att uppfylla punkterna 1–5.

13 § Marknadskontrollrådet ska samråda med och inhämta synpunkter av betydelse för marknadskontroll från myndigheter och från företrädare för näringsliv, konsumenter och andra intressenter.

14 § Myndigheterna i bilaga 2 till denna förordning ska årligen utarbeta och genomföra program för marknadskontroll och följa upp tidigare års program. Myndigheterna ska ge in dessa till det centrala samordningskontoret.

15 § Myndigheterna i bilaga 2 till denna förordning ska informera allmänheten om sin verksamhet och lämna motsvarande information till det centrala samordningskontoret.

Systemet för snabbt informationsutbyte

16 § Konsumentverket ska ansvara för att lämna information till

Europeiska kommissionen i systemet för snabbt informationsutbyte (Safety Gate) enligt artikel 19.1 och artikel 20 i EU:s marknadskontrollförordning.

Marknadskontrollmyndigheterna i bilaga 1 till denna förordning ska lämna Konsumentverket den information som verket behöver för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt första stycket.

Information enligt första och andra styckena ska lämnas utan dröjsmål.

Kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden

17 § Tullverkets uppgifter och befogenheter för kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden framgår i tullförordningen (2016:287).

Sanktionsavgifter

18 § En sanktionsavgift enligt lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning ska betalas till Kammarkollegiet.

Bemyndiganden

19 § Marknadskontrollmyndigheterna i bilaga 1 till denna förordning får inom sitt respektive ansvarsområde meddela föreskrifter om sanktionsavgifter enligt 21 § lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

20 § Marknadskontrollmyndigheterna i bilaga 1 till denna förordning får inom sitt respektive ansvarsområde meddela föreskrifter om ersättning för kostnader för utförd marknadskontroll enligt 17 § lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

Bilaga 1

Förteckning över marknadskontrollmyndigheter enligt artikel 10.2 i EU:s marknadskontrollförordning och deras ansvarsområden.

1. Arbetsmiljöverket är marknadskontrollmyndighet för produk-

ter som omfattas av

a) Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/42/EG av den 17 maj 2006 om maskiner och om ändring av direktiv 95/16/EG,

b) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/68/EU av den 15 maj 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av tryckbärande anordningar,

c) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/29/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av enkla tryckkärl,

d) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/34/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om utrustning och skyddssystem som är avsedda för användning i potentiellt explosiva atmosfärer, utom när det gäller elektrisk utrustning, och

e) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG och som är avsedd för yrkesmässig användning, eller som kan antas komma att användas yrkesmässigt.

2. Boverket är marknadskontrollmyndighet produkter som om-

fattas av

a) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 305/2011 av den 9 mars 2011 om fastställande av harmoniserade villkor för saluföring av byggprodukter och om upphävande av rådets direktiv 89/106/EEG,

b) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/33/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om hissar och säkerhetskomponenter till hissar, och

c) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/424 av den 9 mars 2016 om linbaneanläggningar och om upphävande av direktiv 2000/9/EG.

3. Elsäkerhetsverket är marknadskontrollmyndighet för produk-

ter som omfattas av

a) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/48/EG av den 18 juni 2009 om leksakers säkerhet när det gäller produkternas elektriska egenskaper,

b) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/30/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk kompatibilitet,

c) Europarlamentets och rådets direktiv 2014/34/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om utrustning och skyddssystem som är avsedda för användning i potentiellt explosiva atmosfärer och som utgör elektrisk utrustning,

d) Europarlamentets och rådets direktiv 2014/35/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av elektrisk utrustning avsedd för användning inom vissa spänningsgränser,

e) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/53/EU av den 16 april 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av radioutrustning och om upphävande av direktiv 1999/5/EG i fråga om radioutrustnings egenskaper när det gäller elsäkerhet, och

f) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/426 av den 9 mars 2016 om anordningar för förbränning av gasformiga bränslen och om upphävande av direktiv 2009/142/EG när det gäller gasrelaterade risker som orsakas av faror av elektriskt eller elektromagnetiskt ursprung.

4. Folkhälsomyndigheten är marknadskontrollmyndighet för pro-

dukter som omfattas av

a) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU av den 3 april 2014 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter och om upphävande av direktiv 2001/ 37/EG.

5. Kemikalieinspektionen är marknadskontrollmyndighet för

produkter som omfattas av

a) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2003/2003 av den 13 oktober 2003 om gödselmedel,

b) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 648/2004 av den 31 mars 2004 om tvätt- och rengöringsmedel,

c) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1021 av den 20 juni 2019 om långlivade organiska föroreningar,

d) Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/42/EG av den 21 april 2004 om begränsning av utsläpp av flyktiga organiska föreningar förorsakade av användning av organiska lösningsmedel i vissa färger och lacker samt produkter för fordonsreparationslackering och om ändring av direktiv 1999/13/EG,

e) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG,

f) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 av den 16 december 2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direktiven 67/548/EEG och 1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/2006,

g) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/48/EG av den 18 juni 2009 om leksakers säkerhet när det gäller produkternas brännbarhet och kemiska egenskaper,

h) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1005/2009 av den 16 september 2009 om ämnen som bryter ned ozonskiktet, utom utrustning i fartyg,

i) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/65/EU av den 8 juni 2011 om begränsning av användning av vissa farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning,

j) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 av den 22 maj 2012 om tillhandahållande på marknaden och användning av biocidprodukter,

k) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 517/2014 av den 16 april 2014 om fluorerade växthusgaser och om upphävande av förordning (EG) nr 842/2006, utom utrustning i fartyg, och

l) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/852 av den 17 maj 2017 om kvicksilver och om upphävande av förordning (EG) nr 1102/2008.

6. Konsumentverket är marknadskontrollmyndighet för produk-

ter som omfattas av

a) Rådets direktiv 69/493/EEG av den 15 december 1969 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kristallglas,

b) Europaparlamentets och rådets direktiv 94/11/EG av den 23 mars 1994 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar beträffande märkning av material som används i huvudbeståndsdelarna av skodon som saluförs i detaljistledet,

c) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/48/EG av den 18 juni 2009 om leksakers säkerhet, i den utsträckning någon annan myndighet inte utpekas som ansvarig,

d) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 66/2010 av den 25 november 2009 om ett EU-miljömärke,

e) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1007/2011 av den 27 september 2011 om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter och om upphävande av rådets direktiv 73/44/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/73/EG och 2008/121/EG, och

f) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 om personlig skyddsutrustning och som är avsedda för privat bruk, eller som kan antas komma att användas för privat bruk i inte obetydlig omfattning.

7. Läkemedelsverket är marknadskontrollmyndighet för produk-

ter som omfattas av

a) Europaparlamentets och rådets direktiv 98/79/EG av den 27 oktober 1998 om medicintekniska produkter för in vitro-diagnostik,

b) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1223/2009 av den 30 november 2009 om kosmetiska produkter, utom avseende brandfarliga och explosiva varors egenskaper, utsläppande och tillhandahållande på marknaden,

c) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/745 av den 5 april 2017 om medicintekniska produkter, om ändring av direktiv 2001/83/EG, förordning (EG) nr 178/2002 och förordning (EG) nr 1223/2009 och om upphävande av rådets direktiv 90/385/EEG och 93/42/EEG, och

d) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/746 av den 5 april 2017 om medicintekniska produkter för in vitro-diagnostik och om upphävande av direktiv 98/79/EG och kommissionens beslut 2010/227/EU.

8. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är marknads-

kontrollmyndighet för produkter som omfattas av

a) Rådets direktiv 75/324/EEG av den 20 maj 1975 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar beträffande aerosolbehållare,

b) Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/35/EU av den 16 juni 2010 om transportabla tryckbärande anordningar och om upphävande av rådets direktiv 76/767/EEG, 84/525/EEG, 84/526/ EEG, 84/527/EEG och 1999/36/EG,

c) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/29/EU av den 12 juni 2013 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av pyrotekniska artiklar,

d) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/28/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden och övervakning av explosiva varor för civilt bruk, och

e) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/426 av den 9 mars 2016 om anordningar för förbränning av gasformiga bränslen och om upphävande av direktiv 2009/142/EG, i den utsträckning någon annan myndighet inte utpekas som ansvarig.

9. Naturvårdsverket är marknadskontrollmyndighet för produk-

ter som omfattas av

a) Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om förpackningar och förpackningsavfall,

b) Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/53/EG av den 18 september 2000 om uttjänta fordon,

c) Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/66/EG av den 6 september 2006 om batterier och ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer och om upphävande av direktiv 91/157/ EEG, och

d) Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/19/EU av den 4 juli 2012 om avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning (WEEE).

10. Post- och telestyrelsen är marknadskontrollmyndighet för

produkter som omfattas av

a) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/53/EU av den 16 april 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av radioutrustning och om upphävande av direktiv 1999/5/EG utom radioutrustnings egenskaper när det gäller elsäkerhet.

11. Statens energimyndighet är marknadskontrollmyndighet för

produkter som omfattas av

a) Rådets direktiv 92/42/EEG av den 21 maj 1992 om effektivitetskrav för nya värmepannor som eldas med flytande eller gasformigt bränsle,

b) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG av den 21 oktober 2009 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter,

c) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1222/2009 av den 25 november 2009 om märkning av däck vad gäller drivmedelseffektivitet och andra väsentliga parametrar,

d) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1369 av den 4 juli 2017 om fastställande av en ram för energimärkning och om upphävande av direktiv 2010/30/EU.

12. Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll är marknads-

kontrollmyndighet för produkter som omfattas av

a) Rådets direktiv 75/107/EEG av den 19 december 1974 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om flaskor som tjänar som mätbehållare,

b) Rådets direktiv 76/211/EEG av den 20 januari 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om färdigförpackning av vissa varor efter vikt eller volym,

c) Rådets direktiv 80/181/EEG av den 20 december 1979 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning för måttenheter och om upphävande av direktiv 71/354/EEG,

d) Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/45/EG av den 5 september 2007 om fastställande av bestämmelser för färdigförpackade varors nominella mängder, om upphävande av rådets direktiv 75/106/EEG och 80/232/EEG samt om ändring av rådets direktiv 76/211/EEG,

e) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/34/EG av den 23 april 2009 om gemensamma föreskrifter för både mätdon och metrologiska kontrollmetoder,

f) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/31/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av icke-automatiska vågar, och

g) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/32/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av mätinstrument.

13. Transportstyrelsen är marknadskontrollmyndighet för pro-

dukter som omfattas av

a) Rådets direktiv 70/157/EEG av den 6 februari 1970 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om tillåten ljudnivå och avgassystemet för motorfordon,

b) Europaparlamentets och rådets direktiv 98/70/EG av den 13 oktober 1998 om kvaliteten på bensin och dieselbränslen och om ändring av rådets direktiv 93/12/EEG,

c) Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/14/EG av den 8 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om buller i miljön från utrustning som är avsedd att användas utomhus,

d) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/64/EG av den 26 oktober 2005 om typgodkännande av motorfordon med avseende på återanvändning,

e) Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/40/EG av den 17 maj 2006 om utsläpp från luftkonditioneringssystem i motorfordon och om ändring av rådets direktiv 70/156/EEG,

f) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2007 av den 20 juni 2007 om typgodkännande av motorfordon med avseende på utsläpp från lätta personbilar och lätta nyttofordon (Euro 5 och Euro 6) och om tillgång till information om reparation och underhåll av fordon,

g) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 78/2009 av den 14 januari 2009 om typgodkännande av motorfordon med avseende på skydd av fotgängare och andra oskyddade trafikanter, om ändring av direktiv 2007/46/EG och om upphävande av direktiven 2003/102/EG och 2005/66/EG,

h) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 79/2009 av den 14 januari 2009 om typgodkännande av vätgasdrivna motorfordon och om ändring av direktiv 2007/46/EG,

i) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 595/2009 av den 18 juni 2009 om typgodkännande av motorfordon och motorer vad gäller utsläpp från tunga fordon (Euro 6) och om tillgång till information om reparation och underhåll av fordon samt om ändring av förordning (EG) nr 715/2007 och direktiv 2007/46/EG och om upphävande av direktiven 80/1269/EEG, 2005/55/EG och 2005/78/EG,

j) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 661/2009 av den 13 juli 2009 om krav för typgodkännande av allmän säkerhet hos motorfordon och deras släpvagnar samt av de system, komponenter och separata tekniska enheter som är avsedda för dem,

k) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1005/2009 av den 16 september 2009 om ämnen som bryter ned ozonskiktet och som utgör utrustning i fartyg,

l) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 167/2013 av den 5 februari 2013 om godkännande och marknadskontroll av jordbruks- och skogsbruksfordon,

m) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 168/2013 av den 15 januari 2013 om godkännande av och marknadskontroll för två- och trehjuliga fordon och fyrhjulingar,

n) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/53/EU av den 20 november 2013 om fritidsbåtar och vattenskotrar och om upphävande av direktiv 94/25/EG,

o) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/90/EU av den 23 juli 2014 om marin utrustning och om upphävande av rådets direktiv 96/98/EG,

p) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 517/2014 av den 16 april 2014 om fluorerade växthusgaser och om upphävande av förordning (EG) nr 842/2006 och som utgör utrustning i fartyg,

q) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 540/2014 av den 16 april 2014 om motorfordons ljudnivå och om utbytesljuddämpningssystem och om ändring av direktiv 2007/46/EG och om upphävande av direktiv 70/157/EEG,

r) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1628 av den 14 september 2016 om krav för utsläppsgränser vad gäller gasoch partikelformiga föroreningar samt typgodkännande av förbränningsmotorer för mobila maskiner som inte är avsedda att användas för transporter på väg, om ändring av förordningarna (EU) nr 1024/ 2012 och (EU) nr 167/2013 samt om ändring och upphävande av direktiv 97/68/EG,

s) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/858 av den 30 maj 2018 om godkännande av och marknadskontroll över motorfordon och släpfordon till dessa fordon samt av system, komponenter och separata tekniska enheter som är avsedda för sådana fordon, om ändring av förordningarna (EG) nr 715/2007 och (EG) nr 595/2009 samt om upphävande av direktiv 2007/46/EG, och

t) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2018/1139 av den 4 juli 2018 om fastställande av gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av Europeiska unionens byrå för luftfartssäkerhet, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 2111/2005, (EG) nr 1008/2008, (EU) nr 996/2010, (EU) nr 376/2014 och direktiv 2014/30/EU och 2014/53/EU, samt om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 552/2004 och (EG) nr 216/2008 och rådets förordning (EEG) nr 3922/91.

Bilaga 2

Förteckning över myndigheter som enligt 10 § ingår i Marknadskontrollrådet

Arbetsmiljöverket

Boverket

Elsäkerhetsverket

Folkhälsomyndigheten

Inspektionen för vård och omsorg

Kemikalieinspektionen

Konsumentverket

Läkemedelsverket

Myndigheten för press, radio och tv

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap

Naturvårdsverket

Post- och telestyrelsen

Socialstyrelsen

Statens energimyndighet

Strålsäkerhetsmyndigheten

Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll

Transportstyrelsen

1.34. Förslag till förordning om ändring i arbetsmiljöförordningen (1977:1166)

Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljöförordningen (1977:1166) att 15 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §16

Tillsynsmyndigheten ska genom åtgärder som avses i 7 kap. arbetsmiljölagen (1977:1160) verka för en tillfredsställande arbetsmiljö. Tillsynen ska inriktas på att bevaka att arbetsgivarna planerar och bedriver sin verksamhet så att arbetsmiljökraven tillgodoses. Vid tillsynen ska en helhetsbedömning eftersträvas.

Tillsynsmyndigheten ska göra anmälan till Konsumentombudsmannen om den finner att det finns skäl för ingripande enligt marknadsföringslagen (2008:486) mot marknadsföring som riktas till arbetsgivare.

I fråga om arbete som utförs i hemmet ska inspektionsbesök ske endast på begäran av den arbetsgivare eller arbetstagare som berörs, eller om det finns någon annan särskild anledning till det. Motsvarande ska gälla för arbete som utförs av den som driver verksamhet utan arbetstagare eller utan att ha annan arbetstagare anställd än familjemedlem.

I fråga om tillsyn på fartyg gäller bestämmelser i fartygssäkerhetslagen (2003:364) och med stöd av lagen meddelade föreskrifter i stället för vad som sägs i denna förordning.

I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s

16 Senaste lydelse 2008:514.

marknadskontrollförordning och med stöd av lagen meddelade föreskrifter i stället för vad som sägs i denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

1.35. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1992:1094) om avgifter vid Kronofogdemyndigheten

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1992:1094) om avgifter vid Kronofogdemyndigheten att 3 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §17

Någon avgift tas inte ut, om

1. ansökan avvisas,

2. ansökan inte föranleder någon verkställighetsåtgärd till följd av att sökanden inte betalar förskott som Kronofogdemyndigheten begär enligt 4 § första eller andra stycket,

3. målet redovisas utan någon utredningsåtgärd därför att gäldenären är försatt i konkurs eller har beviljats skuldsanering eller Fskuldsanering, eller

4. utmätning går åter enligt 3 kap. 8 § tredje stycket konkurslagen (1987:672).

Någon avgift tas heller inte ut vid handräckning enligt – 34 a § skogsvårdslagen (1979:429), – 5 kap. 10 eller 17 § konkurrenslagen (2008:579), – 3 § andra stycket lagen (2010:1010) om kreditvärderingsinstitut, – 3 kap. 1 § andra stycket lagen (2013:287) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister,

13 § lagen (2013:388) om tillämpning av Europeiska unionens statsstödsregler,

4 kap. 8 § lagen (2016:1306) – 4 kap. 8 § lagen (2016:1306) med kompletterande bestämmel- med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruks- ser till EU:s marknadsmissbruksförordning, eller förordning,

3 § lagen (2017:244) om kon-– 3 § lagen (2017:244) om kontroller och inspektioner på plats troller och inspektioner på plats av Europeiska byrån för bedrägeri- av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning. bekämpning, eller

17 Senaste lydelse 2017:249.

10 § lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

1.36. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1993:1066) om måttenheter, mätningar och mätdon

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1993:1066) om måttenheter, mätningar och mätdon18

dels att 7 a och 7 b §§ ska upphöra att gälla,

dels att 7 och 8 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §19

Tillsyn över att lagen (1992:1514) om måttenheter, mätningar och mätdon samt föreskrifter meddelade med stöd av lagen följs utövas av

1. Livsmedelsverket och den kommunala nämnd som utövar offentlig kontroll när det gäller föreskrifter om färdigförpackade livsmedel, och

2. Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll, när det gäller föreskrifter i övrigt. Bestämmelser om sådan tillsyn och om sanktionsavgift finns i 56 a §§ lagen (1992:1514) om måttenheter, mätningar och mätdon

Bestämmelser om sådan tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 och sanktionsavgifter finns i lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

18 Senaste lydelse av 7 a § 2016:331 7 b § 2016:331 19 Senaste lydelse 2016:331.

8 §20

Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll får besluta om avgifter för kontroll av mätdon och färdigförpackade varor som omfattas av styrelsens tillsyn. Av-

gifterna ska bestämmas så att de täcker kostnaderna för denna tillsyn. Föreskrifter om sådana av-

gifter meddelas av styrelsen efter samråd med Ekonomistyrningsverket.

Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll får besluta om avgifter för kontroll av mätdon och färdigförpackade varor som omfattas av styrelsens tillsyn. Föreskrifter om sådana avgifter meddelas av styrelsen efter samråd med Ekonomistyrningsverket.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

20 Senaste lydelse 2016:331.

1.37. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1995:670) om märkning av skor

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1995:670) om märkning av skor att det ska införas en ny paragraf, 5 a §, och närmast före 5 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Marknadskontroll

5 a §

Vid tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/ 2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning och med stöd av lagen meddelade föreskrifter i stället för vad som sägs i 7 och 8 §§.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

1.38. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken att 8 kap. 2 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

2 §21

En myndighets kostnader för provtagning och undersökning av prov i samband med tillsyn i fråga om kemiska produkter, biotekniska organismer och varor enligt 14 kap. miljöbalken ska ersättas av den vars verksamhet provtagningen avser, om inte 26 kap. 22 b § 2 miljöbalken är tillämplig.

Vid sådan kontroll som avses i 26 kap. 30 § 2 miljöbalken gäller det som anges i artikel 15 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 i stället för första stycket.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

21 Senaste lydelse 2011:26.

1.39. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:944) om förbud m.m. i vissa fall i samband med hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1998:944) om förbud m.m. i vissa fall i samband med hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter att 22 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §22

Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap. miljöbalken och i miljötillsynsförordningen (2011:13). Bestämmelser om det tillsynsansvar som hör samman med denna förordning finns i 2 kap.4, 2123 och 2932 §§miljötillsynsförordningen.

Bestämmelser om avgifter finns i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.

Bestämmelser om marknadskontroll finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/ 1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 och i lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

Bestämmelser om fördelningen av marknadskontrollansvaret för produkter som regleras i förordningen finns i förordningen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt.

22 Senaste lydelse 2020:639.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

1.40. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:1709) om avgaskrav för vissa förbränningsmotordrivna mobila maskiner

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1998:1709) om avgaskrav för vissa förbränningsmotordrivna mobila maskiner23

dels att 7 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 7 § ska utgå,

dels att det ska införas en ny paragraf, 8 a §, med följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 a §

Kommuner ska inom sitt ansvarsområde enligt 8 § utföra de uppgifter som ankommer på en marknadskontrollmyndighet enligt artiklarna 11.1 a) och b), 11.2 och 3, 17 och 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/ 1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011.

När kommuner utför uppgifter enligt första stycket som innebär kontroll av att en produkt som tillhandahålls på marknaden uppfyller gällande krav i harmoniserad produktlagstiftning, ska de till utpekad marknadskontrollmyndighet lämna de uppgifter som behövs för att marknadskontrollmyndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt artiklarna 16, 19, 20 och 34 i förordning (EU) 2019/1020.

23 Senaste lydelse av 7 § 2018:100.

Den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten i andra stycket.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

1.41. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:1084) om buller från viss utomhusutrustning

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2001:1084) om buller från viss utomhusutrustning att det ska införas en ny paragraf, 9 a §, med följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 a §

Kommuner ska inom sitt ansvarsområde enligt 9 § utföra de uppgifter som ankommer på en marknadskontrollmyndighet enligt artiklarna 11.1 a) och b), 11.2 och 3, 17 och 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/ 1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011.

När kommuner utför uppgifter enligt första stycket som innebär kontroll av att en produkt som tillhandahålls på marknaden uppfyller gällande krav i harmoniserad produktlagstiftning, ska de till utpekad marknadskontrollmyndighet lämna de uppgifter som behövs för att marknadskontrollmyndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt artiklarna 16, 19, 20 och 34 i förordning (EU) 2019/1020.

Den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten i andra stycket.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

1.42. Förslag till förordning om upphävande av förordningen (2004:13) om EG-gödselmedel

Härigenom föreskrivs att förordningen (2004:13) om EG-gödselmedel ska upphöra att gälla den 16 juli 2021.

1.43. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2005:220) om retursystem för plastflaskor och metallburkar

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2005:220) om retursystem för plastflaskor och metallburkar att 12 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §24

Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap. miljöbalken och i miljötillsynsförordningen (2011:13). Bestämmelser om det tillsynsansvar som hör samman med denna förordning finns i 26 kap. 3 § tredje stycket miljöbalken och 2 kap. 25 § miljötillsynsförordningen.

Bestämmelser om straff finns i 29 kap. miljöbalken.

Bestämmelser om marknadskontroll finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 och i lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

Bestämmelser om fördelningen av marknadskontrollansvaret för produkter som regleras i förordningen finns i förordningen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

24 Senaste lydelse 2020:699.

1.44. Förslag till förordning om ändring i bilskrotningsförordningen (2007:186)

Härigenom föreskrivs i fråga om bilskrotningsförordningen (2007:186) att 48 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

48 §25

Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap. miljöbalken och i miljötillsynsförordningen (2011:13). Bestämmelser om det tillsynsansvar som hör samman med denna förordning finns i 26 kap. 3 § tredje stycket miljöbalken samt 2 kap.4, 29 och 30 §§miljötillsynsförordningen.

Bestämmelser om avgifter finns i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.

Bestämmelser om marknadskontroll finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 och i lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

Bestämmelser om fördelningen av marknadskontrollansvaret för produkter som regleras i förordningen finns i förordningen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

25 Senaste lydelse 2020:643.

1.45. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:951) med instruktion för Postoch telestyrelsen

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2007:951) med instruktion för Post- och telestyrelsen att 4 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §26

Post- och telestyrelsen har till uppgift att

1. främja tillgången till säkra och effektiva elektroniska kommunikationer, inbegripet att se till att samhällsomfattande tjänster finns tillgängliga, och att främja tillgången till ett brett urval av elektroniska kommunikationstjänster,

2. främja utbyggnaden av och följa tillgången till bredband och mobiltäckning i alla delar av landet, inbegripet att skapa förutsättningar för samverkan mellan myndigheter som kan bidra till utbyggnaden av bredband,

3. svara för att möjligheterna till radiokommunikation och andra användningar av radiovågor utnyttjas effektivt,

4. svara för att nummer ur nationella nummerplaner utnyttjas på ett effektivt sätt,

5. främja en effektiv konkurrens,

6. övervaka pris- och tjänsteutvecklingen,

7. bedriva informationsverksamhet riktad till konsumenter,

8. följa utvecklingen när det gäller säkerhet vid elektronisk kommunikation och uppkomsten av eventuella miljö- och hälsorisker,

9. pröva frågor om tillstånd och skyldigheter, fastställa och analysera marknader samt utöva tillsyn och pröva tvister enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation,

10. meddela föreskrifter enligt förordningen (2003:396) om elektronisk kommunikation,

11. upprätta och offentliggöra planer för frekvensfördelning till ledning för radioanvändningen samt offentliggöra information av allmänt intresse om rättigheter, villkor, förfaranden och avgifter som rör radiospektrumanvändningen,

26 Senaste lydelse 2019:1061.

12. tillhandahålla information om frekvensanvändning till Europeiska radiokommunikationskontorets frekvensinformationssystem (EFIS),

13. vara marknadskontrollmyn-13. vara marknadskontrollmyndighet enligt radioutrustningslagendighet enligt

förordningen

(2016:392), (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt,

14. vara tillsynsmyndighet enligt lagen (2016:561) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om elektronisk identifiering och ge stöd och information till myndigheter och enskilda när det gäller betrodda tjänster,

15. följa utvecklingen när det gäller toppdomäner med geografiska namn som har anknytning till Sverige,

16. vara tillsynsmyndighet enligt lagen (2006:24) om nationella toppdomäner för Sverige på internet samt meddela föreskrifter enligt förordningen (2006:25) om nationella toppdomäner för Sverige på internet,

17. verka för robusta elektroniska kommunikationer och minska risken för störningar, inbegripet att upphandla förstärkningsåtgärder, och verka för ökad krishanteringsförmåga,

18. verka för ökad nät- och informationssäkerhet i fråga om elektronisk kommunikation, genom samverkan med myndigheter som har särskilda uppgifter inom informationssäkerhets-, säkerhetsskyddsoch integritetsskyddsområdet samt med andra berörda aktörer,

19. lämna råd och stöd till myndigheter, kommuner och regioner och till företag, organisationer och andra enskilda i frågor om nätsäkerhet,

20. vara tvistlösnings- och tillsynsmyndighet enligt lagen (2016:534) om åtgärder för utbyggnad av bredbandsnät och ansvara för informationstjänsten för utbyggnad av bredbandsnät enligt samma lag, och

21. vara tillsynsmyndighet enligt lagen (2018:1174) om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

1.46. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2008:245) om kemiska produkter och biotekniska organismer

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2008:245) om kemiska produkter och biotekniska organismer att 34 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 §27

Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap. miljöbalken och i miljötillsynsförordningen (2011:13). Bestämmelser om det tillsynsansvar som hör samman med denna förordning finns i 2 kap.4, 21, 22 och 2932 §§miljötillsynsförordningen.

Bestämmelser om avgifter finns i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.

Bestämmelser om marknadskontroll finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 och i lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

Bestämmelser om fördelningen av marknadskontrollansvaret för produkter som regleras i förordningen finns i förordningen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

27 Senaste lydelse 2020:706.

1.47. Förslag till förordning om ändring i fordonsförordningen (2009:211)

Härigenom föreskrivs i fråga om fordonsförordningen28 (2009:211)

dels att 1 kap. 9 och 10 §§ ska upphöra att gälla,

dels att 3 kap. 9 a § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

9 a §29

Nationellt typgodkännande för system, komponenter och separata tekniska enheter meddelas på grundval av provning som har utförts av ett provningsorgan som ackrediterats enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering

och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och

upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 och lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll, eller av ett provningsorgan som ackrediterats i motsvarande ordning i något annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Nationellt typgodkännande för system, komponenter och separata tekniska enheter meddelas på grundval av provning som har utförts av ett provningsorgan som ackrediterats enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 och lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll, eller av ett provningsorgan som ackrediterats i motsvarande ordning i något annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

28 Senaste lydelse av 1 kap. 9 § 2015:933 1 kap. 10 § 2015:933. 29 Senaste lydelse 2011:812.

1.48. Förslag till förordning om ändring i offentlighetsoch sekretessförordningen (2009:641)

Härigenom föreskrivs att bilagan till offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641) ska ha följande lydelse.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

Bilaga

30

Verksamheten består i Särskilda begränsningar i sekretessen – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – 119. tillsyn enligt produktsäkerhetslagen (2004:451)

121. tillsyn enligt lagen (1998:1707) om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner

sekretessen enligt 9 § första stycket 1 gäller inte, om intresset av allmän kännedom om förhållande som rör risk för skada på person har sådan vikt att uppgiften bör lämnas ut

sekretessen enligt 9 § första stycket 1 gäller inte vid tillsyn över produktsäkerheten hos varor som är avsedda för konsumenter eller kan antas komma att användas av konsumenter, om intresset av allmän kännedom om förhållande som rör risk för skada på person har sådan vikt att uppgiften bör lämnas ut

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – 147. stöd enligt förordningen (2016:448) om stöd för strategisk användning av spetsteknik för hållbar stadsutveckling

149. stöd enligt förordningen (2016:989) om statsbidrag till film

sekretessen gäller endast enligt 9 § första stycket 1 sekretessen gäller inte beslut i ärenden

sekretessen gäller endast enligt 9 § första stycket 1 sekretessen gäller inte beslut i ärenden

30 Senaste lydelse 2020:717. Ändringen innebär bland annat att punkterna 120, 148, 151 och 152 tas bort.

150. utredning och tillsyn hos Patent- och registreringsverket enligt lagen (2016:977) om kollektiv förvaltning av upphovsrätt

153. tillsyn enligt lagen (2018:1174) om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

162. marknadskontroll enligt lagen sekretessen gäller inte beslut i ( 2021:000 ) med kompletterande ärenden. bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning sekretessen enligt 9 § första stycket 1 gäller inte om intresset av allmän kännedom om förhållande som rör människors hälsa och säkerhet, miljön eller redligheten i handeln eller ett liknande allmänintresse har sådan vikt att uppgiften bör lämnas ut

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

1.49. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2009:895) med instruktion för Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2009:895) med instruktion för Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll att 2 och 9 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §31

Myndigheten ska särskilt ansvara för

1. ordningar för bedömning av överensstämmelse/teknisk provning och kontroll, inbegripet att

– i Europeiska unionen (EU), internationellt och nationellt verka för öppna och harmoniserade tekniska kontrollordningar, ackrediteringssystem och normer för ömsesidigt godtagande av resultat från provningar, certifieringar och andra bevis om överensstämmelse som undanröjer tekniska handelshinder,

– upprätthålla och vidareutveckla öppna, kostnadseffektiva och behovsanpassade ordningar för teknisk kontroll och bedömning av överensstämmelse i övrigt som står i överensstämmelse med principerna inom EU och som bidrar till att underlätta internationell handel,

– vara GLP-myndighet (Good Laboratory Practice) enligt förordningen (1991:93) om införande av OECDs principer om god laboratoriesed,

2. ackrediteringsverksamhet, inbegripet att – vara nationellt ackrediterings-– vara nationellt ackrediteringsorgan i enlighet med Europaparla- organ i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning mentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och 2008 om krav för ackreditering och

marknadskontroll i samband med upphävande av förordning (EEG) saluföring av produkter och upp- nr 339/93,

hävande av förordning (EEG) nr 339/93,

– främja och utveckla ett nationellt system för ackreditering som möter nationell och internationell acceptans,

31 Senaste lydelse 2014:1316.

3. anmälda och utsedda organ, inbegripet att – anmäla och utöva tillsyn över organ som enligt lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll ska anmälas för uppgifter i samband med bedömning av överensstämmelse enligt bestämmelser som gäller inom EU,

4. samordning av marknadskontroll, inbegripet att – tillsammans med andra myndigheter verka för en effektiv och behovsanpassad marknadskontroll nationellt och inom EU, bl.a. genom marknadskontrollrådet och genom tillämpning av Europaparla-

mentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008,

– tillsammans med andra myndigheter verka för en effektiv och behovsanpassad marknadskontroll nationellt och inom EU, bl.a. genom Marknadskontrollrådet och genom tillämpning av Europaparla-

mentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/ 2008 och (EU) nr 305/2011,

– vara centralt samordningskontor enligt artikel 10.3 i förordning (EU) 2019/1020,

5. reglerad mätteknik och ädelmetallkontroll, inbegripet att – upprätthålla ett behovsanpassat regelverk för reglerad mätteknik till skydd mot oriktiga mängduppgifter vad gäller varor och nyttigheter samt mot oriktiga angivelser av finhalter hos ädelmetallarbeten, vilket ska syfta till konkurrens på lika villkor, skapa goda förutsättningar för internationell handel samt bidra till en effektiv inre marknad,

– utöva tillsyn och marknadskontroll över produkter inom det egna ansvarsområdet, och

6. riksmätplatser, inbegripet att – utöva tillsyn över riksmätplatserna så att de uppfyller kraven i internationella standarder.

Myndigheten ska i övrigt bevaka och delta i internationellt samarbete inom sina ansvarsområden och se till att de regelverk och rutiner som myndigheten ansvarar för är kostnadseffektiva och enkla för medborgare och företag.

9 §32

Vid myndigheten finns ett marknadskontrollråd. Närmare bestämmelser om rådet finns i för-

ordningen ( 2014:1039 ) om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn.

Vid myndigheten finns ett råd

för marknadskontroll (Marknadskontrollrådet). Närmare bestämmelser om rådet finns i förordningen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

32 Senaste lydelse 2014:1040.

1.50. Förslag till förordning om ändring i luftfartsförordningen (2010:770)

Härigenom föreskrivs i fråga om luftfartsförordningen (2010:770) att 13 kap. 2 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 kap.

2 §

Till ansvar enligt denna för-Till ansvar enligt denna förordning döms inte om gärningen ordning döms inte om gärningen är belagd med straff enligt brotts- är belagd med straff enligt brottsbalken, luftfartslagen (2010:500) balken, luftfartslagen (2010:500) eller annan lag, eller om gärningen eller annan lag, om gärningen ututgör överträdelse av ett förelägg- gör överträdelse av ett föreläggande eller förbud som förenats ande eller förbud som förenats med vite. med vite, eller om gärningen kan

leda till en sanktionsavgift enligt lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

1.51. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2010:1075) om brandfarliga och explosiva varor

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2010:1075) om brandfarliga och explosiva varor

33 dels att 23 och 24 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 23 § ska lyda ”Information och

samråd”.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

33 Senaste lydelse av 23 § 2016:380 24 § 2016:380.

1.52. Förslag till förordning om ändring i miljötillsynsförordningen (2011:13)

Härigenom föreskrivs i fråga om miljötillsynsförordningen (2011:13)34

dels att 2 kap. 35 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 2 kap. 35 § ska utgå,

dels att 1 kap. 4 och 5 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer, 1 kap. 1 a och 2 a §§,

med följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 a §

Denna förordning innehåller även bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011.

2 a §

I fråga om statliga myndigheters kontroll enligt förordning (EU) 2019/1020 gäller lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i 1 och 2 kap. i denna förordning.

34 Senaste lydelse av 2 kap. 35 § 2020:647.

4 §35

Bestämmelserna i 26 kap. miljöbalken ska tillämpas vid tillsyn över att de EU-förordningar som anges i 2 kap. denna förordning följs.

Av 26 kap. 31 32 §§ miljöbalken framgår vilka bestämmelser i 26 kap. som gäller när förordning (EU) 2019/1020 är tillämplig.

5 §36

Bestämmelser om marknadskontroll finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.

En myndighet som enligt denna förordning utövar tillsyn ska, när bestämmelserna om marknadskontroll i förordning (EG) nr 765/ 2008 är tillämpliga, utföra de uppgifter som enligt den förordningen ankommer på en marknadskontrollmyndighet och får inte vidta tillsynsåtgärder som strider mot den förordningen.

I den utsträckning det särskilt anges i 2 kap. ska en myndighet dessutom tillämpa förordning (EG) nr 765/2008 genom att

1. inrätta lämpliga förfaranden enligt artikel 18.2,

Länsstyrelser och kommuner ska inom sina ansvarsområden enligt 2 kap. i denna förordning utföra de uppgifter som ankommer på en marknadskontrollmyndighet enligt artiklarna 11.1–11.3 och 17–18 i förordning (EU) 2019/1020.

När Länsstyrelser och kommuner utför uppgifter enligt första stycket som innebär kontroll av att en produkt som tillhandahålls på marknaden uppfyller gällande krav i harmoniserad produktlagstiftning, ska de till utpekad marknadskontrollmyndighet lämna de uppgifter som behövs för att marknadskontrollmyndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt artiklarna 16, 19, 20 och 34 i förordning (EU) 2019/1020.

Den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten i andra stycket.

35 Senaste lydelse 2011:702. 36 Senaste lydelse 2012:864.

2. utarbeta program för sin marknadskontroll och göra programmen tillgängliga för allmänheten enligt artikel 18.5,

3. underrätta Europeiska kommissionen och medlemsstater i Europeiska unionen enligt artiklarna 18.5 och 18.6,

4. tillhandahålla information enligt artiklarna 20.1, 22.1, 22.2 och 23.2,

5. samarbeta med andra enligt artikel 24.1, och

6. delta i den verksamhet som avses i artiklarna 25.3 och 26.2.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

1.53. Förslag till förordning om ändring i planoch byggförordningen (2011:338)

Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och byggförordningen37 (2011:338)

dels att 8 kap. 3–5 §§ samt 9 kap. 25 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast 8 kap. 3 § ska utgå,

dels att 1 kap. 6 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

6 §38

Med tillsyn avses i denna förordning

1. tillsyn som utövas

a) direkt gentemot den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd, eller

b) i enlighet med bestämmelserna om tillsyn över kommunala beslut och planförelägganden i 11 kap.1012, 15 och 16 §§plan- och bygglagen (2010:900), eller

2. marknadskontroll enligt 2. marknadskontroll enligt

a) Europaparlamentets och råda) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/ 2008 ets förordning (EU) 2019/1020

av den 9 juli 2008 om krav för av den 20 juni 2019 om marknadsackreditering och marknadskontroll kontroll och överensstämmelse för i samband med saluföring av pro- produkter och om ändring av direkdukter och upphävande av för- tiv 2004/42/EG och förordningordning (EEG) nr 339/93, arna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011,

b) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 305/2011 av den 9 mars 2011 om fastställande av harmoniserade villkor för saluföring av byggprodukter och om upphävande av rådets direktiv 89/106/EG, eller

37 Senaste lydelse av 8 kap. 3 § 2018:103 9 kap. 25 § 2018:103. 38 Senaste lydelse 2018:1872.

c) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/424 av den 9 mars 2016 om linbaneanläggningar och om upphävande av direktiv 2000/9/EG.

1. Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

2. I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelsernas ikraftträdande gäller den upphävda bestämmelsen i 9 kap. 25 § fortfarande.

1.54. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2011:703) om leksakers säkerhet

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2011:703) om leksakers säkerhet39

dels att 13–20 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubrikerna närmast före 13, 17, 19 och 20 §§ ska utgå,

dels att 1 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna förordning gäller sådana Denna förordning gäller sådana leksaker som omfattas av lagen leksaker som omfattas av lagen (2011:579) om leksakers säkerhet. (2011:579) om leksakers säkerhet.

Förordningen innehåller också bestämmelser om marknadskontroll som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.

Termer och uttryck som används i lagen om leksakers säkerhet har samma betydelse i denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

39 Senaste lydelse av 20 § 2018:1062.

1.55. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2012:861) om farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2012:861) om farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning att 17 och 34 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §

Om bedömningen av överensstämmelse enligt 13 § visar att utrustningen uppfyller kraven, ska tillverkaren förse den färdiga utrustningen med CE-märkning innan den släpps ut på marknaden.

Bestämmelser om CE-märkning finns i lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll samt i artikel 30 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering

och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och

upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.

Bestämmelser om CE-märkning finns i lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll samt i artikel 30 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.

34 §40

Bestämmelser om tillsyn finns Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap. miljöbalken, miljötill- i 26 kap. miljöbalkenoch miljö-synsförordningen (2011:13)och tillsynsförordningen (2011:13).

artiklarna 15–29 i förordning (EG) nr 765/2008.

Bestämmelser om det tillsynsansvar som hör samman med denna förordning finns i 2 kap.4, 21, 22 och 3134 §§miljötillsynsförordningen.

Bestämmelser om marknadskontroll finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU)

40 Senaste lydelse 2020:648.

2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 och i lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

Bestämmelser om fördelningen av marknadskontrollansvaret för produkter som regleras i förordningen finns i förordningen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

1.56. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2013:850) om EU-miljömärket

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2013:850) om EUmiljömärket att 2 och 3 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Miljömärkning Sverige Aktiebolag är det behöriga organ som prövar ansökningar om tilldelning av EU-miljömärket och villkoren för att använda detta (artikel 9)

samt utför marknadsövervakning och kontroll av användningen av EU-miljömärket (artikel 10).

Miljömärkning Sverige Aktiebolag är det behöriga organ som prövar ansökningar om tilldelning av EU-miljömärket och villkoren för att använda detta (artikel 9).

3 §41

Vid Miljömärkning Sverige Aktiebolags handläggning av ärenden som gäller ansökan om tilldelning av EU-miljömärket och villkoren för att använda detta (artikel 9) eller marknadsövervak-

ning och kontroll av användningen av EU-miljömärket (artikel 10)

tillämpas följande bestämmelser i förvaltningslagen (2017:900):

Vid Miljömärkning Sverige Aktiebolags handläggning av ärenden som gäller ansökan om tilldelning av EU-miljömärket och villkoren för att använda detta (artikel 9) tillämpas följande bestämmelser i förvaltningslagen (2017:900):

– 5 § om legalitet, objektivitet och proportionalitet, – 10 § om partsinsyn, – 16–18 §§ om jäv, – 23 § om utredningsansvaret, – 24 § om när man får lämna uppgifter muntligt, – 25 § om kommunikation, – 31 § om dokumentation av beslut, – 32 § om motivering av beslut, och

41 Senaste lydelse (2018:1081).

– 33 och 34 §§ om underrättelse om innehållet i beslut och hur ett överklagande går till.

Bestämmelserna i 10 och 25 §§förvaltningslagen hindrar inte att Miljömärkning Sverige Aktiebolag hemlighåller

1. identiteten hos den som enligt artikel 10.2 har framställt ett klagomål som rör en produkt som är märkt med EU-miljömärket, eller

2. uppgifter som omfattas av sekretessavtal mellan Miljömärkning Sverige Aktiebolag och någon annan.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

1.57. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2013:413) om kosmetiska produkter

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2013:413) om kosmetiska produkter att 12 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §42

Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap. miljöbalken och i miljötillsynsförordningen (2011:13). Bestämmelser om det tillsynsansvar som hör samman med denna förordning finns i 2 kap.4, 23, 31, 34 och 35 §§miljötillsynsförordningen.

Bestämmelser om avgifter finns i 27 kap. miljöbalken och i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.

Bestämmelser om marknadskontroll finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 och i lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

Bestämmelser om fördelningen av marknadskontrollansvaret för produkter som regleras i förordningen finns i förordningen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

42 Senaste lydelse 2020:652.

1.58. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2014:425) om bekämpningsmedel

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2014:425) om bekämpningsmedel att 6 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

6 §43

Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap. miljöbalken och i miljötillsynsförordningen (2011:13). Bestämmelser om det tillsynsansvar som hör samman med denna förordning finns i 2 kap.4, 1921, 25 och 2932 §§miljötillsynsförordningen.

Bestämmelser om marknadskontroll finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 och i lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

Bestämmelser om fördelningen av marknadskontrollansvaret för produkter som regleras i förordningen finns i förordningen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

43 Senaste lydelse 2020:693.

1.59. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2014:520) med instruktion för Statens energimyndighet

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2014:520) med instruktion för Statens energimyndighet att 3 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §44

Statens energimyndighet ska

1. ha ett samlat ansvar för information och för att ta fram underlag och göra beräkningar i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/ EG, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1513,

2. vara behörig myndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1938 av den 25 oktober 2017 om åtgärder för att säkerställa försörjningstryggheten för gas och om upphävande av förordning (EU) nr 994/2010,

3. till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap vartannat år redovisa ett identifieringsarbete av potentiella europeiska kritiska infrastrukturer inom undersektorerna olja och gas enligt rådets direktiv 2008/114/EG av den 8 december 2008 om identifiering av, och klassificering som, europeisk kritisk infrastruktur och bedömning av behovet att stärka skyddet av denna,

4. vidta åtgärder för att förstärka, utveckla och följa upp insatserna inom ramen för Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1369 av den 4 juli 2017 om fastställande av en ram för energimärkning och om upphävande av direktiv 2010/30/EU och inom ramen för genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG av den 21 oktober 2009 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter,

44 Senaste lydelse 2019:1304.

5. fullgöra Sveriges uppgiftsskyldighet enligt kapitel V i avtalet om ett internationellt energiprogram (IEP) som undertecknades i Paris den 18 november 1974 (SÖ 1975:50) och de uppgifter för krisåtgärder som följer av avtalet,

6. fullgöra de uppgifter som följer av rådets direktiv 2009/119/EG av den 14 september 2009 om skyldighet för medlemsstaterna att inneha minimilager av råolja och/eller petroleumprodukter,

7. bevaka att Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 106/2008 av den 15 januari 2008 om ett gemenskapsprogram för energieffektivitetsmärkning av kontorsutrustning följs,

8. ansvara för genomförandeåtgärder enligt artikel 4.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/32/EG av den 5 april 2006 om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster och om upphävande av rådets direktiv 93/76/EEG,

9. främja och bevaka utvecklingen på marknaderna för energitjänster och energieffektiva produkter samt uppmärksamma behov av åtgärder för att undanröja hinder som hämmar utvecklingen på dessa marknader i enlighet med vad som anges i artikel 18 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU av den 25 oktober 2012 om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG,

10. ansvara för årlig uppföljning av kumulativ energibesparing i enlighet med riktlinjer i regeringens plan för genomförande av artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU,

11. se till att informationen om tillgängliga energieffektivitetsmekanismer och de finansiella och rättsliga ramarna tydligt redovisas och sprids till alla berörda marknadsaktörer i enlighet med vad som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU,

12. uppmuntra tillhandahållandet av information till banker och andra finansinstitut om möjligheter att delta i finansieringen av åtgärder för att förbättra energieffektiviteten i enlighet med vad som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU,

13. i enlighet med vad som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU, tillsammans med berörda aktörer, däribland lokala och regionala myndigheter, främja initiativ för att informera, medvetandegöra och utbilda medborgarna om fördelarna med och de praktiska detaljerna kring åtgärder för att förbättra energieffektiviteten,

14. som kontoföringsmyndighet enligt lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter fullgöra de uppgifter som ankommer på den nationella administratören i kommissionens förordning (EU) nr 389/2013 av den 2 maj 2013 om upprättande av ett unionsregister i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG och Europaparlamentets och rådets beslut nr 280/2004/EG och nr 406/2009/EG samt om upphävande av kommissionens förordningar (EU) nr 920/2010 och (EU) nr 1193/2011, vilket inkluderar administration av konton för Europeiska unionens system för handel med utsläppsrätter, konton för Europaparlamentets och rådets beslut nr 406/2009/EG av den 23 april 2009 om medlemsstaternas insatser för att minska sina växthusgasutsläpp i enlighet med gemenskapens åtaganden om minskning av växthusgasutsläppen till 2020 (ansvarsfördelningsbeslutet) samt konton för Sveriges nationella register under Kyotoprotokollet,

15. som tillsynsmyndighet för ursprungsgarantier för el vara medlem i Association of Issuing Bodies (AIB) för Sveriges räkning,

16. vara marknadskontroll-16. vara marknadskontrollmyndighet enligt lagen (2018:550) myndighet enligt förordningen

med kompletterande bestämmelser (2021:000) med kompletterande till EU:s energimärkningsförord- bestämmelser till EU:s marknadsning och lagen (2018:551) med kontrollförordning samt bestämmelkompletterande bestämmelser till ser om marknadskontroll i övrigt, EU:s däckmärkningsförordning,

17. vara behörig myndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/941 av den 5 juni 2019 om riskberedskap inom elsektorn och om upphävande av direktiv 2005/89/EG, och

18. vid tillämpningen av förordning (EU) 2019/941

a) särskilt samverka med Affärsverket svenska kraftnät i syfte att säkerställa ett effektivt utarbetande och korrekt genomförande av riskberedskapsplaner samt att underlätta förebyggande och utvärdering av elkriser och informationsutbyte om sådana, och

b) beakta de underlag som Affärsverket svenska kraftnät tar fram enligt förordningen.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

1.60. Förslag till förordning om upphävande av förordningen (2014:535) om marknadskontroll av textilprodukter

Härigenom föreskrivs att förordningen (2014:535) om marknadskontroll av textilprodukter ska upphöra att gälla den 16 juli 2021.

1.61. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2014:1039) om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2014:1039) om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn45 följande

dels att 2–10 §§ och bilagan ska upphöra att gälla,

dels att rubrikerna närmast före 2, 3 och 5 §§ ska utgå,

dels att rubriken till förordningen samt 1 och 18–20 §§ ska ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Förordning om Förordning om ömsesidigt

marknadskontroll av varor och erkännande av varor annan närliggande tillsyn

1 §46

Denna förordning kompletterar följande EU-förordningar:

1. Europaparlamentets och rådets

förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93, såvitt avser marknadskontroll av varor,

2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/515 av den 19 mars 2019 om ömsesidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat och om upphävande av förordning (EG) nr 764/2008,

och

1. rådets förordning (EG)

nr 2679/98 av den 7 december 1998 om den inre marknadens sätt att fungera i samband med den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna, och

2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/515 av den 19 mars 2019 om ömsesidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat och om upphävande av förordning (EG) nr 764/2008.

45 Senaste lydelse av 10 § 2020:146. 46 Senaste lydelse 2020:146. Ändringen innebär bland annat att punkten 1 tas bort och att numreringen därefter justeras.

3. rådets förordning (EG)

nr 2679/98 av den 7 december 1998 om den inre marknadens sätt att fungera i samband med den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna.

Förordningen innehåller även andra bestämmelser om marknads-

Förordningen innehåller även andra bestämmelser om under-

kontroll och om underrättelse- och rättelse- och rådgivningsskyldig-

rådgivningsskyldighet i vissa fall. het i vissa fall.

18 §

Kommerskollegium, Styrelsen Kommerskollegium ska hålla

för ackreditering och teknisk kontroll regeringen och berörda myndig-och Konsumentverket ska hålla heter underrättade om informa-

regeringen och berörda myndig- tion av särskild betydelse för heter underrättade om informa- tillämpningen av denna förordtion av särskild betydelse för ning. tillämpningen av denna förordning.

19 §

En statlig marknadskontrollmyndighet ska informera Kommerskollegium om det finns anledning att invända mot en harmoniserad standard enligt artikel 11 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 av den 25 oktober 2012 om europeisk standardisering och om ändring av rådets direktiv 89/686/ EEG och 93/15/EEG samt av Europaparlamentets och rådets direktiv 94/9/EG, 94/25/EG, 95/16/EG, 97/23/EG, 98/34/EG, 2004/22/EG, 2007/23/EG, 2009/ 23/EG och 2009/105/EG samt om upphävande av rådets beslut

En marknadskontrollmyndighet ska informera Kommerskollegium om det finns anledning att invända mot en harmoniserad standard enligt artikel 11 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 av den 25 oktober 2012 om europeisk standardisering och om ändring av rådets direktiv 89/686/EEG och 93/15/EEG samt av Europaparlamentets och rådets direktiv 94/9/EG, 94/25/EG, 95/16/EG, 97/23/EG, 98/34/EG, 2004/22/ EG, 2007/23/EG, 2009/23/EG och 2009/105/EG samt om upphävande av rådets beslut 87/95/

87/95/EEG och Europaparlamen- EEG och Europaparlamentets och tets och rådets beslut 1673/2006/ rådets beslut 1673/2006/ EG, eller EG, eller ett förslag till en sådan ett förslag till en sådan standard standard på den grunden att stan- på den grunden att standarden inte darden inte uppfyller de krav som uppfyller de krav som den syftar den syftar till att uppfylla. till att uppfylla.

20 §

Kommerskollegium, Styrelsen

för ackreditering och teknisk kontroll och Konsumentverket ska, inom ramen för sina respektive ansvarsområden, ge råd till andra

myndigheter om tillämpningen av denna förordning.

Kommerskollegium ska ge råd till andra myndigheter om tillämpningen av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

1.62. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2016:98) om fritidsbåtar och vattenskotrar

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2016:98) om fritidsbåtar och vattenskotrar

dels att 12 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 12 § ska utgå,

dels att 1 och 15 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det närmast före 13 § ska införas en ny rubrik som ska

lyda ”Information och samråd” samt att det närmast före 14 § ska införas en ny rubrik som ska lyda ”Identifikationskod”.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna förordning gäller sådana produkter som omfattas av lagen (2016:96) om fritidsbåtar och vattenskotrar. Förordningen inne-

håller också bestämmelser om marknadskontroll som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93. Termer och uttryck

som används i lagen om fritidsbåtar och vattenskotrar har samma betydelse i denna förordning.

Denna förordning gäller sådana produkter som omfattas av lagen (2016:96) om fritidsbåtar och vattenskotrar. Termer och uttryck som används i lagen om fritidsbåtar och vattenskotrar har samma betydelse i denna förordning.

15 §

Transportstyrelsen får med-Transportstyrelsen får meddela föreskrifter om avgifter enligt dela föreskrifter om avgifter för

29 § lagen (2016:96) om fritids- utfärdande av tillverkarkod och båtar och vattenskotrar och före- identifikationskod för anmälda

skrifter om avgifter för utfärdande organ enligt 14 §. Sådana avgifter av tillverkarkod och identifika- får tas ut av de aktörer som an-

tionskod för anmälda organ en- svarar för att produkten uppligt 14 §. Sådana avgifter får tas ut fyller föreskrivna krav när proav de aktörer som ansvarar för att dukten tillhandahålls eller släpps produkten uppfyller föreskrivna ut på marknaden eller när den tas krav när produkten tillhandahålls i bruk. Avgifterna får bestämmas eller släpps ut på marknaden eller upp till full kostnadstäckning. när den tas i bruk. Avgifterna får bestämmas upp till full kostnadstäckning.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

1.63. Förslag till förordning om ändring i tullförordningen (2016:287)

Härigenom föreskrivs i fråga om tullförordningen (2016:287) att 1 kap. 1 § och 4 kap. 19–21 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

I denna förordning finns bestämmelser som kompletterar – Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen och de förordningar som meddelas med stöd av den förordningen,

– Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 608/2013 av den 12 juni 2013 om tullens säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter och upphävande av rådets förordning (EG) nr 1383/2003,

– Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1889/2005 av den 26 oktober 2005 om kontroller av kontanta medel som förs in i eller ut ur gemenskapen,

– Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008

av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93, och

tullagen (2016:253). Uttryck som används i denna förordning har samma betydelse som i förordning (EU) nr 952/ 2013, förordning (EU) nr 608/ 2013, förordning (EG) nr 1889/ 2005, förordning (EG) nr 765/2008 och tullagen.

– Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020

av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011, och

Uttryck som används i denna förordning har samma betydelse som i förordning (EU) nr 952/ 2013, förordning (EU) nr 608/ 2013, förordning (EG) nr 1889/ 2005, förordning (EU) 2019/1020 och tullagen.

4 kap.

19 §

Tullverket ska utföra de upp-Tullverket ska utföra de uppgifter som enligt artiklarna 27–29 gifter som enligt artiklarna 25–28

i förordning (EG) nr 765/2008 i förordning (EU) 2019/1020

ankommer på de myndigheter som ankommer på de myndigheter som ansvarar för yttre gränskontroll. ansvarar för kontroll av produkter

som förs in till Europeiska unionens tullområde.

20 §

Om Tullverket har kostnader för förvaring, hantering och liknande på grund av att verket har skjutit upp varors övergång till fri omsättning med stöd av artikel 27.3 i förordning (EG) nr 765/

2008, ska kostnaderna ersättas av

den ansvariga marknadskontroller-

ande myndigheten.

Om Tullverket har kostnader för förvaring, hantering och liknande på grund av att verket har skjutit upp varors övergång till fri omsättning med stöd av artikel 26.1 i förordning (EU) 2019/

1020, ska kostnaderna ersättas av

den ansvariga marknadskontroll-

myndigheten.

21 §

Tullverket får, efter att ha gett de marknadskontrollmyndigheter som ingår i Marknadskontrollrådet tillfälle att yttra sig, meddela föreskrifter om verkställigheten av artiklarna 27–29 i för-

ordning (EG) nr 765/2008 i de

delar som rör Tullverkets verksamhet.

Tullverket får, efter att ha gett de marknadskontrollmyndigheter som ingår i Marknadskontrollrådet tillfälle att yttra sig, meddela föreskrifter om verkställigheten av artiklarna 25–28 i för-

ordning (EU) 2019/1020 i de

delar som rör Tullverkets verksamhet.

Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.

1.64. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2016:363) om elektromagnetisk kompatibilitet

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2016:363) om elektromagnetisk kompatibilitet

dels att 13 och 16–22 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 16 § ska utgå,

dels att det ska införas en ny paragraf, 15 a §, och en ny rubrik

närmast före 15 a § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Sanktioner

15 a §

Vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020, tillämpas 20 25 §§ i lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för 16–22 §§.

1. Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

2. I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelsernas ikraftträdande ska sanktionsbestämmelserna i denna lag tillämpas.

1.65. Förslag till förordning om ändring i radioutrustningsförordningen (2016:394)

Härigenom föreskrivs i fråga om radioutrustningsförordningen (2016:394)

dels att 9 och 10 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 9 § ska utgå,

dels att 1 § ska ha följande lydelse,

dels att det närmast före 11 § ska införas en ny rubrik som ska

lyda ”Information och samråd”.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna förordning gäller radio-Denna förordning gäller radioutrustning som omfattas av radio- utrustning som omfattas av radioutrustningslagen (2016:392). För- utrustningslagen (2016:392).

ordningen innehåller också bestämmelser om marknadskontroll som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/ 2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

1.66. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2016:770) om marin utrustning

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2016:770) om marin utrustning

dels att 4 § ska upphöra att gälla,

dels att 1 och 3 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det närmast före 7 § ska införas en ny rubrik som ska lyda

”Information och samråd” och att det närmast före 10 § ska införas en ny rubrik som ska lyda ”Utfärdande av certifikat”.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna förordning gäller marin Denna förordning gäller marin utrustning som omfattas av lagen utrustning som omfattas av lagen (2016:768) om marin utrustning. (2016:768) om marin utrustning.

Förordningen innehåller också bestämmelser om marknadskontroll som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.

3 §

Transportstyrelsen utövar Transportstyrelsen utövar till-

marknadskontroll och övrig tillsyn syn enligt lagen (2016:768) om

enligt lagen (2016:768) om marin marin utrustning. utrustning och är marknads-

kontrollmyndighet enligt förordning (EG) nr 765/2008 i fråga om marin utrustning.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

1.67. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2016:1128) om fluorerade växthusgaser

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2016:1128) om fluorerade växthusgaser att 3 och 46 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

I denna förordning avses med ackrediterat certifieringsorgan en fysisk eller juridisk person som genom att uppfylla kraven i Internationella standardiseringsorganisationens och Internationella elektrotekniska kommissionens standard för bedömning av överensstämmelse med allmänna krav på organ som certifierar personer (SS-EN ISO/IEC 17024:2003)

1. är ackrediterad enligt 1. är ackrediterad enligt Europaparlamentets och rådets Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackre- den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i ditering och upphävande av för-

samband med saluföring av pro- ordning (EEG) nr 339/93 och dukter och upphävande av förord- lagen (2011:791) om ackreditering

ning (EEG) nr 339/93 och lagen och teknisk kontroll, eller (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll, eller

2. i ett annat land i Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Turkiet är ett certifieringsorgan som

a) har ackrediterats av ett ackrediteringsorgan som uppfyller kraven i Internationella standardiseringsorganisationens och Internationella elektrotekniska kommissionens standard för bedömning av överensstämmelse med allmänna krav på ackrediteringsorgan som ackrediterar organ för bedömning av överensstämmelse (ISO/IEC 17011:2004), eller

b) på annat sätt visar att motsvarande kvalitetskrav är uppfyllda i fråga om oberoende och teknisk och yrkesmässig kompetens, om de uppgifter som personen ska fullgöra avser sådant som krävs för att första gången släppa ut en produkt på marknaden.

46 §47

Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap. miljöbalken och i miljötillsynsförordningen (2011:13).

Bestämmelser om det tillsynsansvar som hör samman med denna förordning finns i 2 kap.4, 21, 27 och 2932 §§miljötillsynsförordningen.

Bestämmelser om avgifter finns i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.

Bestämmelser om marknadskontroll finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 och i lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

Bestämmelser om fördelningen av marknadskontrollansvaret för produkter som regleras i förordningen finns i förordningen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

47 Senaste lydelse 2020:655.

1.68. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2016:1129) om ozonnedbrytande ämnen

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2016:1129) om ozonnedbrytande ämnen att 15 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §48

Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap. miljöbalken och i miljötillsynsförordningen (2011:13). Bestämmelser om det tillsynsansvar som hör samman med denna förordning finns i 2 kap.4, 21, 27 och 2932 §§miljötillsynsförordningen.

Bestämmelser om avgifter finns i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.

Bestämmelser om marknadskontroll finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 och i lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.

Bestämmelser om fördelningen av marknadskontrollansvaret för produkter som regleras i förordningen finns i förordningen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

48 Senaste lydelse 2020:656.

1.69. Förslag till förordning om ändring i elsäkerhetsförordningen (2017:218)

Härigenom föreskrivs i fråga om elsäkerhetsförordningen (2017:218)

dels att 40 § ska upphöra att gälla,

dels att det närmast före 41 § ska införas en ny rubrik som ska

lyda ”Information och samråd”.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

1.70. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2018:127) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2018:127) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning

dels att 2–5 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubrikerna närmast före 2 och 4 §§ ska utgå,

dels att 1 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna förordning innehåller bestämmelser i anslutning till

lagen (2018:125) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Förordningen innehåller också bestämmelser som komplet-

terar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/ EEG (EU:s förordning om personlig skyddsutrustning).

Denna förordning innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/ EEG (EU:s förordning om personlig skyddsutrustning).

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

1.71. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2018:1179) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2018:1179) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar

dels att 2–6 och 8 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubrikerna närmast före 2 och 8 §§ ska utgå,

dels att 1 och 7 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

I denna förordning finns bestämmelser i anslutning till lagen

(2018:1178) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar. Förordningen innehåller också bestämmelser som

kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/426 av den 9 mars 2016 om anordningar för förbränning av gasformiga bränslen och om upphävande av direktiv 2009/142/EG (EU:s förordning om gasanordningar).

I denna förordning finns bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/426 av den 9 mars 2016 om anordningar för förbränning av gasformiga bränslen och om upphävande av direktiv 2009/142/EG (EU:s förordning om gasanordningar).

7 §

Marknadskontrollmyndigheter-En marknadskontrollmyndighet na ska på sina respektive områden ska fullgöra de uppgifter som an-

fullgöra de uppgifter som ankom- kommer på medlemsstaterna enmer på medlemsstaterna enligt ligt artiklarna 37.6, 37.8, 38.1, 38.2, artiklarna 37.6, 37.8, 38.1, 38.2, 39.1, 39.3, 39.4 och 40 i EU:s för-39.1, 39.3, 39.4 och 40 i EU:s ordning om gasanordningar. förordning om gasanordningar.

Om en marknadskontrollmyndighet för Sveriges räkning invänt mot ett beslut som en marknadskontrollmyndighet i en annan medlemsstat har fattat om en anordning eller ett tillbehör ska den svenska marknadskontrollmyndigheten skyndsamt informera regeringen.

Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.

2. Utredningens uppdrag och arbete

2.1. Utredningens uppdrag

Utredningen ska enligt kommittédirektivet (dir. 2019:30, bilaga 1) utreda behovet av kompletterande bestämmelser till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 (EU:s marknadskontrollförordning). Syftet med utredningen är att förordningen ska kunna tillämpas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt som stärker marknadskontrollen inom Sverige och EU.

Utredningen ska bland annat

  • göra en översyn av den svenska sektorslagstiftning som kompletterar och genomför den unionslagstiftning som anges i bilaga I till förordningen,
  • analysera om förordningen medför behov av ändringar eller kompletteringar i offentlighets- och sekretesslagstiftningen,
  • föreslå vilka myndigheter som ska utöva marknadskontroll enligt

EU:s marknadskontrollförordning och fastställa ansvarsfördelningen mellan dem,

  • analysera hur bestämmelserna i EU:s marknadskontrollförordning om ett centralt samordningskontor kan kompletteras i svensk rätt, bland annat för att tillgodose en effektiv samordning mellan berörda myndigheter,

i

  • föreslå vilka befogenheter som statliga marknadskontrollmyndigheter ska ha och ta ställning till hur befogenheterna ska tilldelas och utövas,
  • analysera vilka sanktionsbestämmelser som behöver införas för att följa kravet på sanktioner vid överträdelser av EU:s marknadskontrollförordning och den unionslagstiftning som anges bilaga II till förordningen, och
  • föreslå vilken myndighet som ska vara ansvarig för kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden enligt EU:s marknadskontrollförordning, och
  • analysera vilka befogenheter och sanktionsmöjligheter som kommuner ska ha i sådan verksamhet som innebär kontroll av produkter.

Utredningen ska slutligen, i mån av tid, se över reglerna om CE-märkning och tillämpningen av dem, särskilt vad gäller de förfaranden som är kriminaliserade.

Utredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 31 augusti 2020.

2.2 2016 års marknadskontrollutredning

Utgångspunkter

Enligt kommittédirektivet ska utredningen i sitt arbete beakta 2016 års marknadskontrollutrednings betänkande Marknadskontrollmyn-

digheter – befogenheter och sanktionsmöjligheter (SOU 2017:69).

2016 års marknadskontrollutredning hade i uppdrag att kartlägga vilka myndigheter som bedriver marknadskontroll i Sverige. Syftet med kartläggningen var att identifiera eventuella brister i styrningen och samordningen av myndigheternas arbete samt möjligheter till effektivisering. I uppdraget ingick också bland annat att kartlägga de befogenheter och sanktionsmöjligheter som marknadskontrollmyndigheterna i Sverige har och att analysera om och hur skillnaderna påverkar myndigheternas förutsättningar att bedriva en effektiv marknadskontroll.

I betänkandet föreslog utredningen en ny lag om marknadskontroll.

Lagförslaget

Utgångspunkten för den föreslagna lagen om marknadskontroll var att den i sin helhet skulle vara den huvudsakliga regleringen av marknadskontroll i Sverige. Sammanfattningsvis bedömde utredningen att den nuvarande regleringen i olika sektorsspecifika lagar kan göra marknadskontrollen svåröverskådlig och att det skulle innebära en ökad tydlighet både för myndigheter och för enskilda ekonomiska aktörer om regler om myndigheternas befogenheter och sanktionsmöjligheter samlades i en lag. Utredningen bedömde även att förslaget skulle kunna bidra till en mer enhetlig myndighets- och domstolspraxis på området.

För att undvika kollisioner med sektorslagarna föreslog utredningen att lagen skulle innehålla en bestämmelse som angav att om sektorslag eller föreskrifter innehåller bestämmelser som avviker från en bestämmelse i den föreslagna lagen skulle sektorslagens bestämmelser ges företräde framför regleringen i den föreslagna lagen. Utredningen ansåg sig sakna resurser för att föreslå de följdändringar som skulle krävas i sektorslagarna, anslutande förordningar eller myndighetsföreskrifter men påtalade att en granskning av samtliga sektorslagar skulle behöva göras i förhållande till den föreslagna lagen.

Remissvar

Betänkandet har remissbehandlats. En del av de synpunkter som inkommit i remissvaren behandlas av utredningen i relevanta delar i respektive avsnitt.

2.3. Utredningsarbetet

Utredningens arbete inleddes i augusti 2019. Arbetet har bedrivits på sedvanligt sätt. Under arbetet har utredningen haft sju sammanträden med de experter som har knutits till den, varav ett tvådagarsmöte. Den förordnade experten från Arbetsmiljöverket har inte deltagit vid de tre sista sammanträdena. Till följd av den situation som uppstod under våren 2020 med anledning av spridningen av sjukdomen covid-19 och rekommendationer gällande möten genomfördes två av sammanträdena på distans. Vid sammanträdena har

utredningens arbetspromemorior med preliminära bedömningar och förslag diskuterats. Däremellan har sekretariatet haft fortlöpande kontakter med experterna.

I kommittédirektivet anges att information och synpunkter ska inhämtas från berörda myndigheter, kommuner och andra relevanta aktörer. Samråd med berörda myndigheter har till stor del skett med de myndigheter som har varit representerade i expertgruppen. Utredningen har också i vissa frågor haft kontakter med Folkhälsomyndigheten, Energimyndigheten, Konsumentverket, Läkemedelsverket, Kemikalieinspektionen, Naturvårdsverket, Post- och telestyrelsen och Jordbruksverket. När det gäller kommuner har information och synpunkter inhämtats genom Sveriges Kommuner och Regioner. Utredningen har även mottagit gemensamma synpunkter från miljöförvaltningarna i Stockholm och Malmö. I december 2019 träffade utredningen representanter från Tullverket och Svensk Handel. I januari 2020 deltog utredningen vid Marknadskontrollrådets möte. Syftet med kontakterna och mötena har varit att fånga upp information, kunskap och synpunkter utifrån myndigheternas och organisationernas perspektiv. I samma syfte har utredningen haft samråd med Finansdepartementet, Socialdepartementet, Infrastrukturdepartementet, Näringsdepartementet och Miljödepartementet. Utredningen har också haft kontakter med medarbetare från Skatteverket i syfte att få en ökad kunskap om handläggningen av ärenden som rör fingerade personuppgifter. I frågor som har samband med regleringen av onlinegränssnitt har utredningen haft kontakter med främst Internetstiftelsen men också med bransch- och arbetsgivarorganisationen IT & Telekomföretagen. Vid sidan av ovanstående har utredningen blivit kontaktad av Patent- och registreringsverket gällande kopplingen mellan immaterialrätt och marknadskontroll.

2.4. Avgränsningar och vissa begrepp

Avgränsningar

Det ska redan inledningsvis klargöras att betänkandet endast behandlar lagstiftning och kontroll av produkter inom det harmoniserade området i enlighet med förteckningen i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning.

Det ska vidare klargöras att uppdraget är omfattande och behandlar ett stort antal rättsakter inom skilda områden med flera berörda myndigheter och aktörer. Utredningen har därför med hänsyn till den givna utredningstiden inte haft möjlighet att se över reglerna om CE-märkning eller tillämpningen av dessa. Regleringen av CE-märkning berörs inte heller direkt av EU:s marknadskontrollförordning. Vidare har det inte funnits utrymme att behandla vissa angränsande frågeställningar, exempelvis avseende marknadskontroll av produkter som faller utanför tillämpningsområdet för EU:s marknadskontrollförordning.

Begrepp

Utredningen utgår så lång det är möjligt från den begreppsanvändning som finns i EU:s marknadskontrollförordning. Utredningen vill dock framhålla att användningen av begreppet ”tillsyn” inte fullt ut motsvarar förordningens användning av samma begrepp.

Flera begrepp som är centrala för utredningen, exempelvis marknadskontroll, ekonomisk aktör och allvarlig risk, definieras i artikel 3 i EU:s marknadskontrollförordning. Utredningen redovisar definitionerna i relevanta avsnitt i betänkandet. I EU:s marknadskontrollförordning används begreppet ”produkt” ett flertal gånger. Det finns inte någon definition av vad som avses med begreppet. I den sektorslagstiftning som genomför olika EU-direktiv på produktområdet används såväl begreppet ”vara” som ”produkt”. Utredningen har valt att i huvudsak använda begreppet ”produkt” som ett samlingsbegrepp för varor och produkter.

I betänkandet benämns Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 genomgående för EU:s marknadskontrollförordning. På samma sätt används benämningen förordning (EG) nr 765/2008 för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.

2.5. Betänkandets disposition

Betänkandet är indelat i 15 kapitel. Kapitel 3–5 kan bäst beskrivas som bakgrundskapitel. I kapitel 3 beskrivs den gällande unionsrättsliga regleringen av marknadskontroll och i kapitel 4 redogörs för innehållet i EU:s marknadskontrollförordning på ett övergripande sätt. I kapitel 5 redovisar utredningen gällande nationell rätt och organisation av marknadskontroll.

Den översyn av berörd sektorslagstiftning som utredningen har gjort redovisas i kapitel 6. Utifrån översynen och EU:s marknadskontrollförordning redovisar utredningen därefter i kapitel 7 behovet av ändringar som utredningen identifierat och det sätt som utredningen valt för att reglera dessa.

I kapitel 8–12 finns utredningens överväganden och förslag. Kapitel 8 gäller organisation och samordning av marknadskontrollmyndigheter. De befogenheter och sanktionsmöjligheter som marknadskontrollmyndigheterna föreslås få behandlas i kapitel 9 och 10. I kapitel 11 behandlas kommuners uppgifter vid kontroll av produkter följt av Tullverkets roll vid införande av produkter på unionsmarknaden i kapitel 12.

I kapitel 13 redovisas utredningens överväganden avseende ikraftträdande- och övergångsbestämmelser och i kapitel 14 redovisar utredningen sin konsekvensanalys. Författningskommentarerna finns i kapitel 15.

3. Gällande unionsrättslig reglering av marknadskontroll

3.1. Inledning

En av hörnstenarna inom EU är principen om den fria rörligheten för varor på den inre marknaden. Principen innebär att varor ska kunna cirkulera fritt mellan EU:s medlemsländer och EES-länderna Norge, Island och Liechtenstein utan att hindras av tullar, avgifter, diskriminering eller nationella krav.

För att uppnå fri rörlighet för varor har EU bland annat antagit ett stort antal gemensamma regler med produktkrav som gäller i alla medlemsstater. Reglerna bygger oftast på tillämpning av gemensamma standarder. Sådana enhetliga regler finns för bland annat maskiner, kemikalier och leksaker. Reglerna är tänkta att underlätta för till exempel produkttillverkare som bara behöver förhålla sig till gemensamma produktstandarder för att kunna sälja sin produkt på hela den inre marknaden. Det i sin tur kan även gynna konsumenter som får tillgång till ett större utbud av produkter, vilket ökar konkurrensen på marknaden, vilket i sin tur kan leda till sänkta priser, ökad kvalitet och snabbare produktutveckling.

Det är som huvudregel tillverkarens ansvar att en produkt uppfyller gällande krav och det krävs inte någon förhandskontroll av produkten från myndighetshåll innan den släpps ut på marknaden. För att säkerställa att produkter på marknaden överensstämmer med gällande krav används i stället marknadskontroll. Marknadskontroll syftar inte bara till att upptäcka och undvika farliga produkter och produkter som inte uppfyller vissa funktionskrav, utan även till att säkerställa en väl fungerande inre marknad. Genom att tillverkare vars produkter inte uppfyller gällande krav kan hindras från att sälja sina produkter, motverkas osund konkurrens samtidigt som slutanvändare skyddas från farliga produkter. För att upprätthålla en hög

skyddsnivå för produkter och förhindra en snedvriden konkurrens är det nödvändigt att marknadskontroll sker likvärdigt inom hela EU.

I detta kapitel redogörs översiktligt för hur systemet med reglering av produkter och marknadskontroll på den inre marknaden fungerar. Närmare information om hur de unionsrättsakter som det hänvisas till har genomförts och kompletterats i svensk rätt återfinns i kapitel 5.

3.2. Den fria rörligheten inom EU för varor

3.2.1. EU:s tullunion och den inre marknaden

EU består av en tullunion, det vill säga medlemsstaterna har en gemensam yttre gräns mot omvärlden. EU:s tullunion omfattar all handel med varor. Som en del av genomförandet av EU:s tullunion tillämpar medlemsstaterna bland annat ett enhetligt system för importtullar för varor från länder utanför EU. Detsamma gäller medlemsstaternas handelspolitik gentemot länder utanför EU. Tullar på import och export och avgifter med motsvarande verkan får inte förekomma inom unionen.

EU-samarbetet går emellertid längre än till skapandet av en tullunion. Målsättningen var från första början en långtgående form av framför allt ekonomisk integration. En fri handel mellan EU:s medlemsstater och en gemensam marknad var en målsättning redan i Rom-fördraget från 1957. Den inre marknaden fullbordades år 1993 och garanterar de fyra friheterna, fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Syftet är att undanröja hinder mellan länderna och att genom den fria rörligheten skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt och välfärd. Den inre marknaden har således funnits i över 25 år och består för närvarande av EU-länderna samt EESländerna Norge, Island och Liechtenstein. Området omfattar mer än 500 miljoner konsumenter och mer än 20 miljoner företag.

3.2.2. Principen om ömsesidigt erkännande

Grundprinciperna för varors fria rörlighet framgår av artiklarna 34 och 35 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUFfördraget). Av artiklarna följer att medlemsstaterna är förhindrade att vidta åtgärder som hindrar handel med varor mellan medlems-

staterna. Reglerna omfattar dels direkta förbud och restriktioner mot införsel1 av varor, dels åtgärder som mer indirekt hindrar varuhandeln.

Det finns en omfattande rättspraxis från EU-domstolen gällande varors fria rörlighet. Ett av de mest kända rättsfallen på varuområdet är EU-domstolens dom i målet Cassis de Dijon.2 Domstolen slog fast att en vara som lagligen tillverkats och saluförts i en medlemsstat som huvudregel inte får vägras tillträde till andra medlemsstaters marknader. Domstolens tolkning kom att kallas principen om ömsesidigt erkännande. Utgångspunkten är att medlemsstaterna ömsesidigt ska godta varor som lagligen säljs och marknadsförs i en annan medlemsstat utan vidare kontroll och oavsett om varan uppfyller kraven i den mottagande medlemsstaten eller inte. Av detta följer att en medlemsstat är skyldig att acceptera de eventuella provningar eller kontroller som en produkt redan genomgått i en annan medlemsstat. En vara ska således i normalfallet inte kontrolleras igen om kontroll redan gjorts i ursprungslandet.

I artikel 36 i EUF-fördraget anges de undantagsfall där medlemsstaterna får inskränka den fria rörligheten för varor. Undantagsgrunderna är skydd för allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet, intresset att skydda människors och djurs liv och hälsa, att bevara växter, skydd för nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller skydd för industriell och kommersiell äganderätt. Undantagsgrunderna får dock inte användas för förbud eller restriktioner som utgör ett medel för godtycklig diskriminering eller som innefattar en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna. EU-domstolen har slagit fast att artikel 36 och dess undantag måste tolkas restriktivt. Därutöver måste åtgärderna vara proportionerliga till sina syften och syftena ska inte kunna uppnås genom användningen av andra mindre handelshämmande åtgärder. Ytterligare grunder för att göra undantag har tillkommit genom EUdomstolens praxis om så kallade tvingande hänsyn till ett allmänintresse.

1 Med införsel avses varor som förs in till ett EU-land från en annan medlemsstat, medan import vanligen avser varor som förs in från tredjeland. I EUF-fördraget används dock begreppet import även vad gäller handel mellan medlemsstaterna. 2 Se EU-domstolens dom av den 20 februari 1979 Rewe Zentral AG mot Bundesmonpolverwaltung für Branntwein, mål 120/78, ECLI:EU:C:1979:42.

Principen om ömsesidigt erkännande följer ursprungligen av EUdomstolens tolkning av EUF-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor och är en viktig princip på det icke-harmoniserade området. I syfte att öka genomslagskraften för principen om ömsesidigt erkännande antog Europaparlamentet och rådet i juli 2008 förordning (EG) 764/20083. Syftet med förordningen är att definiera de nationella myndigheternas och företagens rättigheter och skyldigheter när en myndighet vill avvika från principen om ömsesidigt erkännande och förbjuda en produkt som lagligen får säljas i en annan medlemsstat. Förordningen kompletteras i svensk rätt av förordningen (2014:1039) om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn. Genom förordning (EU) 2019/5154 upphävs förordning (EG) nr 764/2008. Förordning (EU) 2019/515 tillämpas från och med den 19 april 2020 i medlemsstaterna.

3.2.3. Harmonisering genom gemensamma krav

Som komplement till principen om ömsesidigt erkännande har ett stort antal regler utfärdats på EU-nivå med gemensamma, det vill säga harmoniserade, krav på produkters egenskaper. I dagsläget finns harmoniserade regler för bland annat fordon, maskiner, kemikalier, leksaker och kosmetika. Tidigare antogs harmoniserade produktregler i huvudsak genom direktiv men på senare år har det blivit allt vanligare med harmoniserade regler i EU-förordningar. När reglerna på ett visst område väl är harmoniserade är medlemsstaterna förhindrade att besluta om regler inom samma område. För de produkter som inte omfattas av harmoniserade produktregler tillämpas i stället principen om ömsesidigt erkännande.

Rättsakter som innehåller produktregler har utformats enligt två olika metoder. Rättsakter enligt den så kallade gamla metoden innehåller detaljerade tekniska krav på produktegenskaper. Sedan mitten av 1980-talet används i de flesta fall i stället den så kallade nya metoden.5

3 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 764/2008 av den 9 juli 2008 om förfaranden för tillämpning av vissa nationella tekniska regler på produkter som lagligen saluförts i en annan medlemsstat och om upphävande av beslut nr 3052/95/EG. 4 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/515 av den 19 mars 2019 om ömsesidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat och om upphävande av förordning (EG) nr 764/2008. 5 Den nya metoden befästs i Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG av den 9 juli 2008 om en gemensam ram för saluföring av produkter och upphävande av rådets beslut 93/465/EEG.

Rättsakter enligt den nya metoden innehåller endast de grundläggande krav som en produkt ska uppfylla. De närmare tekniska detaljerna återfinns i stället i standarder som utarbetats av europeiska standardiseringsorgan på uppdrag av kommissionen. Standarderna är inom de flesta sektorer frivilliga för tillverkaren att tillämpa men en produkt som uppfyller de krav som anges i standarden förutsätts också uppfylla rättsaktens krav. En tillverkare kan välja att inte tillämpa standarden utan i stället visa att produkten uppfyller gällande krav på annat sätt.

Standarder uppdateras regelbundet för att motsvara den tekniska utvecklingsnivån i samhället. Detta innebär att den faktiska kravnivån på produkterna förändras över tid utan att lagstiftningens grundläggande krav ändras. Efter det att harmoniserade standarder har reviderats och uppdaterats för att motsvara den tekniska utvecklingsnivån kan alltså produkter som tidigare har fått släppas ut på marknaden bedömas inte längre uppfylla kraven för detta.

Rättsakter som utformats enligt den nya metoden innehåller, förutom grundläggande krav, också regler om bedömning av överensstämmelse, det vill säga en bedömning av att produkterna uppfyller de krav som anges i rättsakterna. I de harmoniserade rättsakterna finns en grunduppsättning förfaranden för bedömning av överensstämmelse. I vissa fall ska provning och certifiering av produkter utföras av organ som har kompetensbedömts för uppgiften och godkänts av medlemsstaten. Dessa organ ska anmälas till kommissionen och kallas ofta för ”anmälda organ”. Organen är ofta privaträttsliga. Rutinerna för vilka provningar som krävs varierar för olika produktområden och det finns vanligen inget krav på att varje enskild produkt ska vara provad innan den släpps ut på marknaden. Många gånger är det till exempel tillräckligt att tillverkningsprocessen är kontrollerad, eventuellt i kombination med stickprovskontroller av producerade varor.

Tillverkaren ska i de flesta fall upprätta en teknisk dokumentation och en EU-försäkran om överensstämmelse eller motsvarande innan en produkt släpps ut på marknaden. Genom EU-försäkran om överensstämmelse garanterar tillverkaren att produkten uppfyller gällande

krav. Produkter som omfattas av en rättsakt enligt den nya metoden ska i normalfallet även förses med CE-märkning av tillverkaren.6

Systemet för kontroll av produkter enligt den nya metoden bygger på att det är tillverkarens ansvar att en produkt som släpps ut på marknaden uppfyller gällande krav och är provad och märkt på ett korrekt sätt. Tillverkarens ansvar manifesteras genom att denne förser produkten med CE-märkning eller motsvarande och utfärdar en EU-försäkran om överensstämmelse. Genom märkningen intygar tillverkaren att produkten uppfyller samtliga krav som föreskrivs i den relevanta unionsrättsakten. Märkningen syftar till att underlätta myndigheternas kontroll av att produkterna uppfyller gällande krav och får endast anbringas av tillverkaren eller dennes representant. Detta system ska förstås i förhållande till att det enligt tidigare modell ofta var obligatoriskt att produkter skulle kontrolleras av myndigheter innan de fick släppas ut på marknaden.

3.3. Reglering av marknadskontroll

3.3.1. Syftet med reglering av marknadskontroll

Den nya metoden att utforma rättsakter med produktregler har inneburit att det tidigare systemet med förhandskontroller av produkter har ersatts med ett system där tillverkaren som huvudregel ansvarar för att produkter uppfyller gällande krav. För att likväl säkerställa att produkter på den inre marknaden uppfyller gällande krav används marknadskontroll. Med marknadskontroll avses endast myndigheters kontroll av produkter efter att de har släppts ut på marknaden. Marknadskontroll kan avse många aspekter utöver kontroll av om en vara är farlig för människor. Det kan även gälla kontroll av krav som motiveras med hänsyn till miljön eller funktionskrav, till exempel att radioutrustning ska fungera störningsfritt. Syftet med marknadskontroll är således vidare än att enbart undvika farliga eller bristfälliga produkter. Avsikten är också att skapa förut-

6 För vissa produkter gäller andra märkningar än CE, exempelvis är energimärkning obligatoriskt för bland annat vitvaror och tv-apparater, rattmärket används på viss marin utrustning, explosionsskyddsmärket används tillsammans med CE-märket på produkter som omfattas av direktiv 2014/34/EU om utrustning och skyddssystem som är avsedda för användning i potentiellt explosiva atmosfärer, aerosolbehållare ska vara märkta med symbolen ”3” (omvänt epsilon) och pi-märket är obligatoriskt på transportabla tryckbärande anordningar.

sättningar för en sund konkurrens på unionsmarknaden. På så vis stärks den inre marknaden för varor.

3.3.2. Förordningen om ackreditering och marknadskontroll

Harmoniserade rättsakter utformade enligt den nya metoden innehåller en skyldighet för medlemsstaterna att bedriva marknadskontroll i en sådan omfattning att produkter som inte uppfyller gällande krav upptäcks. Rättsakterna innehåller dock vanligen inte några mer preciserade regler om hur eller i vilken omfattning marknadskontroll ska bedrivas.

Sedan år 2010 är marknadskontroll reglerat på en sektorsövergripande nivå genom förordning (EG) nr 765/2008. Syftet med de gemensamma reglerna om marknadskontroll är att se till att kontroll bedrivs på ett likvärdigt sätt i samtliga medlemsstater och för samtliga reglerade produktområden. Förordningen innehåller bestämmelser om hur marknadskontroll ska bedrivas, om hur myndigheter ska agera när de hittar farliga produkter och hur de då ska informera kommissionen och marknadskontrollmyndigheter i andra länder. Förutom bestämmelser om hur marknadskontroll ska bedrivas inom EU avseende produkter som omfattas av harmoniserad unionslagstiftning så innehåller förordningen regler om kontroll av produkter från länder utanför EU, det vill säga import i unionsrättslig mening. Förordningen riktar sig mot medlemsstaterna och är direkt bindande för dessa.

I förordning (EG) nr 765/2008 definieras marknadskontroll som den verksamhet som bedrivs och de åtgärder som vidtas av de offentliga myndigheterna för att se till att produkterna överensstämmer med de krav som fastställs i relevant harmoniserad unionslagstiftning och inte hotar hälsan, säkerheten eller andra aspekter av skyddet av allmänintresset (artikel 2.17).

Närmare bestämmelser om marknadskontroll finns i förordningens tredje kapitel. Av artikel 15.1 följer att förordningen tillämpas på produkter som omfattas av harmoniserad unionslagstiftning. Om det finns marknadskontrollbestämmelser i sektoriella rättsakter har de bestämmelserna företräde framför förordningens bestämmelser. Enligt artikel 16.1 och 16.2 är varje medlemsstat skyldig att bedriva marknadskontroll och se till att produkter som kan äventyra använ-

darens hälsa eller säkerhet, eller på något annat sätt inte uppfyller kraven i harmoniserad unionslagstiftning, tas bort från marknaden. I artikel 19 finns bestämmelser som riktar sig till marknadskontrollmyndigheterna och som är tillämpliga i deras verksamhet. Myndigheterna ska enligt artikel 19.1 göra kontroller i tillräcklig omfattning av produkters egenskaper genom dokumentkontroll eller genom fysisk kontroll av produkten. Myndigheter får också kräva information från tillverkare, deras representanter, importörer och distributörer, vilket innefattar rätt till tillträde till lokaler och rätt att ta provexemplar av produkter. Myndigheterna får dessutom förstöra eller göra produkter obrukbara om de utgör en allvarlig risk.

Enligt artiklarna 20 och 22 ska medlemsstaterna säkerställa att marknadskontrollmyndigheterna vidtar nödvändiga åtgärder för sådana produkter som utgör en allvarlig risk och som kräver ett snabbt ingripande samt att marknadskontrollmyndigheterna utan dröjsmål informerar kommissionen. Det system som ska användas är systemet för snabbt informationsutbyte, Safety Gate (tidigare Rapex).

Artiklarna 27–29 innehåller bestämmelser om kontroll av produkter som förs in till EU:s inre marknad från tredjeland. Dessa bestämmelser ska tillämpas på alla produkter som omfattas av unionslagstiftningen, till skillnad från de allmänna bestämmelserna om marknadskontroll som tillämpas på produkter som omfattas av harmoniserad unionslagstiftning. Bestämmelserna i artiklarna 27–29 har alltså ett bredare tillämpningsområde. Enligt artikel 27.1 ska myndigheter som är ansvariga för kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden i tillräcklig omfattning utföra kontroller av produkter innan de övergår i fri omsättning inom EU. Tullmyndigheter ska enligt artikel 27.3 hindra produkter från att övergå i fri omsättning om de misstänks utgöra en allvarlig risk eller inte uppfyller andra krav på märkning och dokumentation. Tullmyndigheten ska också informera den berörda marknadskontrollmyndigheten som i sin tur ansvarar för att vidta åtgärder om den anser att produkten utgör en allvarlig risk.

Förordning (EG) nr 765/2008 innehåller gemensamma bestämmelser för hur CE-märkning ska ske inom EU (kapitel IV). CEmärkning definieras i artikel 2.20 i förordningen som en märkning genom vilken tillverkaren visar att produkten överensstämmer med tillämpliga krav som fastställs i harmoniserad unionslagstiftning med föreskrifter om märkningen samt att produkten har genomgått före-

skriven bedömning av överensstämmelse. Endast tillverkaren eller tillverkarens representant får CE-märka en produkt (artikel 30.1). Tillverkaren tar genom märkningen ansvar för att produkten uppfyller alla tillämpliga krav som fastställs i harmoniserad unionslagstiftning som innehåller bestämmelser om märkningen (artikel 30.3). Medlemsstaterna ska se till att bestämmelserna om CE-märkning tillämpas korrekt och vidta lämpliga åtgärder vid otillbörlig användning av märkningen samt påföra sanktioner för överträdelser (artikel 30.6).

Förordning (EG) nr 765/2008 innehåller även gemensamma krav för ackreditering inom EU (kapitel II). Med ackreditering avses ett formellt erkännande om att ett organ är kompetent att utföra vissa specificerade tjänster, till exempel provning eller kontroll. De så kallade anmälda organ som arbetar med att kontrollera att produkter uppfyller gällande krav enligt produktlagstiftningen är ofta ackrediterade. Ackreditering är av stor betydelse för en väl fungerande marknadskontroll men berörs inte närmare i detta betänkande.

Förordning (EG) nr 765/2008 kompletteras i svensk rätt av förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn. När det gäller ackreditering och CE-märkning kompletterats förordningen i svensk rätt med lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll samt förordningen (2011:811) om ackreditering och teknisk kontroll.

Under år 2014 utvärderade kommissionen den harmoniserade lagstiftningen på produktområdet och konstaterade stora brister gällande implementering av den unionsrättsliga lagstiftningen om marknadskontroll. Enligt kommissionen berodde detta dels på att uppgiften till sin natur är svår att utföra, dels på att det finns stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller resurser och teknisk expertis. Kommissionen lade fram ett förslag till ny lagstiftning som ledde till att Europaparlamentet och rådet i juni 2019 antog EU:s marknadskontrollförordning. Den nya marknadskontrollförordningen, som i huvudsak ska tillämpas från och med den 16 juli 2021, behandlas i kapitel 4.

3.3.3. Det allmänna produktsäkerhetsdirektivet

Regler om marknadskontroll på EU-nivå finns även i det allmänna produktsäkerhetsdirektivet7. Det övergripande syftet med direktivet är att komplettera den unionsrättsliga produktsäkerhetsregleringen för att säkerställa att alla varor avsedda för konsumenter är säkra, det vill säga även i de fall det saknas särskilda harmoniserade regler. Direktivet är en slags ramlagstiftning som ställer ett övergripande krav på att endast säkra varor får släppas ut på marknaden. Direktivet innehåller inte några mer specifika säkerhetskrav och inte heller regler om provning och kontroll. När det gäller förhållandet till förordning (EG) nr 765/2008 tillämpas direktivet i de delar bestämmelserna ger marknadskontrollmyndigheterna möjlighet att vidta mer specifika åtgärder än förordningen (artikel 15.3 i förordning (EG) nr 765/2008).

Direktivet omfattar alla produkter som är avsedda för, eller rimligen kan komma att användas av, konsumenter. Direktivet gäller även beträffande produkter som tillhandahålls inom ramen för en tjänst. För att direktivet ska vara tillämpligt krävs vidare att produkten tillhandahålls eller ställs till förfogande i kommersiell verksamhet. Detta gäller oavsett om produkten tillhandahålls mot betalning eller inte, och oavsett om produkten är ny, begagnad eller renoverad. Från tillämpningsområdet undantas begagnade produkter som tillhandahålls som antikviteter och vissa produkter som ska repareras eller renoveras innan de tas i bruk (artikel 2 a).

Medlemsstaterna är skyldiga att se till att tillverkare och distributörer iakttar sina skyldigheter enligt direktivet, så att de produkter som släpps ut på marknaden är säkra (artikel 6.1). Medlemsstaterna ska därför inrätta tillsynsmyndigheter som övervakar att produkterna överensstämmer med säkerhetskraven. Medlemsstaterna ansvarar också för att tillsynsmyndigheterna har tillräckliga befogenheter och att dessa befogenheter utövas (artikel 6.2).

Medlemsstaterna ska fastställa påföljder vid överträdelse av de skyldigheter som följer av direktivet. Påföljderna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande (artikel 7). Artikel 8.1 innehåller en exemplifierande uppräkning av de befogenheter som tillsynsmyndigheterna kan ha enligt direktivet. Tillsynsmyndigheterna får för samt-

7 Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95 av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet.

liga produkter anordna lämpliga kontroller av produkternas säkerhetsegenskaper, begära nödvändiga upplysningar av berörda parter eller göra stickprovskontroller. För produkter som under vissa förhållanden kan medföra risker får myndigheterna kräva att produkten förses med varningar eller ställa förhandsvillkor innan produkten marknadsförs. För produkter som kan vara farliga får tillsynsmyndigheterna temporärt förbjuda leverans, leveranserbjudande eller exponering av produkten. För en farlig produkt får tillsynsmyndigheterna förbjuda att den släpps ut på marknaden och vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att förbudet efterlevs.

För en farlig produkt som redan finns på marknaden får tillsynsmyndigheterna besluta att produkten ska dras tillbaka från marknaden och i samband därmed varna konsumenterna för de risker som den medför. Myndigheterna får också besluta att produkten ska återkallas från konsumenterna och att återkallade produkter ska förstöras. En återkallelse ska tillgripas som sista utväg när frivilliga insatser inte är tillfredsställande eller är otillräckliga (artikel 8.2). I de fall en produkt medför en allvarlig risk ska tillsynsmyndigheterna skyndsamt vidta lämpliga åtgärder (artikel 8.3). De åtgärder som tillsynsmyndigheten ska vidta enligt artikel 8 kan rikta sig mot tillverkaren, distributören eller varje annan person som kan beröras av åtgärder som avser att undanröja riskerna med en produkt.

Produktsäkerhetsdirektivet har i svensk rätt genomförts genom produktsäkerhetslagen (2004:451), produktsäkerhetsförordningen (2004:469) samt förordningen (1993:1322) om informationsutbyte inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i fråga om farliga konsumentvaror. Kommissionen har aviserat att den avser att lägga fram ett förslag till en ny rättsakt för allmän produktsäkerhet under hösten 2020.

3.3.4. Förordningen om offentlig kontroll

Inom EU finns redan ett omfattande gemensamt regelverk inom livsmedels-, foder-, djurhälso- och djurskyddsområdena. Syftet med regleringen är bland annat att säkerställa en hög hälsoskyddsnivå för människor och djur och uppnå en hög konsumentskyddsnivå genom åtgärder som beslutas inom ramen för förverkligandet av den inre marknaden. Regelverket omfattar såväl materiella regler som bestäm-

melser om hur medlemsstaternas kontroll ska organiseras och bedrivas.

Den rättsliga ramen för den offentliga kontrollen finns i förordning (EU) nr 2017/625 om offentlig kontroll8. Genom förordningen ges de behöriga myndigheterna verktyg för att övervaka att företagen lever upp till sina skyldigheter enligt lagstiftningen. De produkter som omfattas av EU:s förordning om offentlig kontroll är därför undantagna från tillämpningsområdet för EU:s marknadskontrollförordning.

8 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG (förordningen om offentlig kontroll).

4. EU:s marknadskontrollförordning

4.1. Inledning

Europaparlamentet och rådet beslutade den 20 juni 2019 att anta en ny förordning om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter, EU:s marknadskontrollförordning. Förordningen finns i svensk lydelse som bilaga 21. Förordningen har antagits med beaktande av EUF-fördraget, särskilt artiklarna 33 och 114. Förordningen ska tillämpas fullt ut från och med den 16 juli 2021. Ett fåtal artiklar angående samarbete inom EU och finansiering ska tillämpas redan från och med den 1 januari 2021. Genom EU:s marknadskontrollförordning upphävs de gemensamma bestämmelserna om marknadskontroll (kapitel III) i förordning (EG) nr 765/2008 och dess titel ersätts med förordning (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering2. Bestämmelserna om ackreditering (kapitel II) och CE-märkning (kapitel IV) i förordning (EG) nr 765/2008 kommer fortsatt att gälla.

Syftet med EU:s marknadskontrollförordning är att göra reglerna på produktsäkerhetens område tydligare och mer enhetliga samt att förbättra och förenkla systemet för marknadskontroll av produkter. En stärkt och mer enhetlig marknadskontroll anses gynna såväl konsumenter som ekonomiska aktörer3 och bidrar till tillväxten genom att medverka till en väl fungerande inre marknad. I skälen till EU:s marknadskontrollförordning framhålls att en kraftfull tillsyn av pro-

1 Bilaga 2 är EU:s marknadskontrollförordning i den ursprungliga lydelsen som publicerades i

Europeiska unionens officiella tidning L 169 av den 25 juni 2019. Genom en rättelse som publi-

cerades i Europeiska unionens officiella tidning L 37 av den 10 februari 2020 ändrades ordalydelsen av skäl (40) samt artikel 14.4 j). 2 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93. 3 Med ekonomisk aktör avses tillverkare, tillverkares representanter, importörer, distributörer, leverantörer av distributionstjänster och andra fysiska eller juridiska personer som omfattas av skyldigheter avseende tillverkning av produkter, tillhandahållande av dem på marknaden eller ibruktagande av dem i enlighet med relevant harmoniserad unionslagstiftning (se artikel 3.13 i EU:s marknadskontrollförordning). Se vidare avsnitt 4.3.4 om begreppet ekonomisk aktör.

dukter är en förutsättning både för skyddet av allmänintressen och för att skapa förutsättningar för utveckling av en rättvis konkurrens på unionsmarknaden. Det behövs därför regler för att säkerställa tillsynen, oberoende av om produkterna släpps ut på marknaden på eller utanför internet och oberoende av om de tillverkas i EU eller inte. Mot denna bakgrund innehåller förordningen gemensamma bestämmelser om bland annat nationell marknadskontroll, kontroll av produkter vid EU:s yttre gräns och gränsöverskridande samarbete.

Det kan här nämnas att EU:s marknadskontrollförordning är framförhandlad på engelska. I den svenska översättningen används ofta ordet tillsyn för det engelska ordet ”enforcement”. I flera fall är översättningen oproblematisk men vid tolkning av bestämmelserna i förordningen är det viktigt att beakta att begreppet tillsyn kan behöva ges en något annorlunda innebörd än vad som vanligtvis är fallet. Annars finns det risk för att bestämmelserna inte får samma betydelse på svenska som avsetts i den engelska versionen.

EU:s marknadskontrollförordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. Vissa av förordningens bestämmelser är dock allmänt hållna och förutsätter att det finns mer detaljerade föreskrifter i nationell rätt som preciserar förordningen och möjliggör en effektiv tillämpning av nationella myndigheter. Utredningens överväganden i dessa delar redovisas i kapitel 7.

4.2. Tillämpningsområde

Bestämmelserna i EU:s marknadskontrollförordning utgör ett ramverk som kompletterar och stärker befintliga bestämmelser i harmoniserad unionslagstiftning på produktområdet. Förordningen gäller för produkter som omfattas av den harmoniserade unionslagstiftning som förtecknas i bilaga I till förordningen, och tillämpas i den mån det inte finns några särskilda bestämmelser med samma syfte i harmoniserad unionslagstiftning som på ett mer specifikt sätt reglerar särskilda aspekter av marknadskontroll och tillsyn (artikel 2.1). Genom att tillämpningsområdet är begränsat till produkter som omfattas av unionsrättsakterna i bilaga I har förordningen ett snävare tillämpningsområde än förordning (EG) nr 765/2008. Vidare anges i skäl (6) att vissa produktslag som omfattas av harmoniserad unionslagstiftning uttryckligen undantagits från bestämmelserna om mark-

nadskontroll, så som livsmedel, foder, humanläkemedel, veterinärmedicinska läkemedel, levande växter och djur, produkter av mänskligt ursprung samt produkter av växter och djur med direkt koppling till deras framtida fortplantning. Förordningens bestämmelser om kontroll av produkter vid EU:s yttre gräns gäller emellertid alla produkter som omfattas av unionsrätten, i den mån specifika bestämmelser om hur sådana kontroller ska organiseras inte finns i annan unionsrätt (artikel 2.2). I likhet med förordning (EG) nr 765/2008 har bestämmelserna som rör kontroll av produkter vid EU:s yttre gräns alltså ett bredare tillämpningsområde.

EU:s marknadskontrollförordning omfattar produkter som tillhandahålls fysiska och juridiska personer som är bosatta eller etablerade i EU, oavsett om produkten tillhandahålls dem i egenskap av konsumenter eller som professionella slutanvändare i deras industriella eller yrkesmässiga verksamhet och oavsett om det sker mot betalning eller gratis (artikel 3.1 och 3.21). Produkter som säljs över internet eller genom andra metoder för distansförsäljning anses ha tillhandahållits på marknaden om försäljningserbjudandet är riktat till slutanvändare i EU, till exempel om aktören på något sätt riktar sin verksamhet mot en medlemsstat (artikel 6). Vid den bedömningen är det relevant att ta hänsyn till exempelvis vilka geografiska områden som det är möjligt att sända till, vilka språk som används för erbjudandet eller för beställnings- och betalsätt. När det gäller försäljning över internet är det inte tillräckligt att en webbplats finns tillgänglig i den medlemsstat där slutanvändaren är bosatt eller etablerad (skäl 15).

EU:s marknadskontrollförordning hindrar inte att medlemsstater vidtar mer specifika åtgärder enligt det allmänna produktsäkerhetsdirektivet4 och den påverkar inte tjänstelevererande mellanhänders ansvar vid e-handel enligt direktivet om elektronisk handel5 (artikel 2.3–4).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95 av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet. 5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden.

4.3. Marknadskontroll i medlemsstaterna

4.3.1. Organisation av marknadskontroll

I EU:s marknadskontrollförordning definieras begreppet marknadskontroll som den verksamhet som bedrivs och de åtgärder som vidtas av marknadskontrollmyndigheterna för att säkerställa att produkter överensstämmer med de krav som fastställs i relevant harmoniserad unionslagstiftning samt att säkerställa skydd av det allmänintresse som omfattas av den lagstiftningen (artikel 3.3). I artikel 10.1 framgår att det är medlemsstaterna som ska organisera och genomföra marknadskontrollen i enlighet med förordningen.

I artikel 10.2 framgår att medlemsstaterna ska utse en eller flera marknadskontrollmyndigheter i sitt territorium och ange behörighetsområdena för var och en av dessa myndigheter. Om medlemsstaten har flera marknadskontrollmyndigheter ska deras respektive uppgifter vara tydligt definierade och det ska inrättas kommunikations- och samordningsmekanismer för att myndigheterna ska kunna samarbeta och fullgöra sina uppgifter på ett effektivt sätt (artikel 10.6).

Medlemsstaten ska även tillsätta ett centralt samordningskontor som ansvarar för att representera en samordnad ståndpunkt för marknadskontrollmyndigheterna och de myndigheter som ansvarar för kontrollen av produkter som förs in på unionsmarknaden samt för att meddela nationella strategier för marknadskontroll (artikel 10.3 och 10.4).

4.3.2. Marknadskontrollmyndigheternas verksamhet

Bestämmelser om marknadskontrollmyndigheternas verksamhet finns i artikel 11. Myndigheternas övergripande uppgift är att säkerställa en effektiv marknadskontroll inom sitt territorium, att ekonomiska aktörer vidtar åtgärder för att deras produkter ska överensstämma med lagstiftningen samt att åtgärder vidtas om den ekonomiska aktören underlåter att vidta korrigerande åtgärder. Som en del i den verksamheten ska marknadskontrollmyndigheterna utföra kontroller av produkters egenskaper genom dokumentkontroller och fysiska kontroller eller kontroller i laboratorium. Marknadskontrollmyndigheterna ska utöva sina befogenheter och utföra sina uppgifter oberoende, objektivt och opartiskt.

Marknadskontrollmyndigheterna ska enligt artikel 17 utföra sin verksamhet med en hög grad av öppenhet och ska göra all information som kan var relevant för att skydda slutanvändarnas intressen tillgänglig för allmänheten. Samtidigt ska marknadskontrollmyndigheten respektera principen om konfidentialitet samt om yrkes- och affärshemligheter och skydda personuppgifter i enlighet med unionsrätten och nationell rätt.

4.3.3. Marknadskontrollmyndigheternas befogenheter

I artikel 14 finns bestämmelser om marknadskontrollmyndigheters befogenheter. Marknadskontrollmyndigheter ska utöva befogenheterna effektivt, ändamålsenligt och i enlighet med proportionalitetsprincipen. Medlemsstaten får avgöra om befogenheterna ska kunna utövas direkt av marknadskontrollmyndigheten själv inom ramen för dess myndighetsutövning, med hjälp av andra myndigheter eller först efter ansökan till domstol. I artikel 14.4 anges en lista med minimibefogenheter som marknadskontrollmyndigheterna åtminstone ska tilldelas:

a) befogenhet att kräva att ekonomiska aktörer tillhandahåller vissa

handlingar, tekniska specifikationer, data eller uppgifter om överensstämmelse och produktens tekniska aspekter,

b) befogenhet att kräva att ekonomiska aktörer tillhandahåller vissa

uppgifter om leveranskedjan, om distributionsnätets utformning, om antalet produkter på marknaden och om andra produktmodeller som har samma tekniska egenskaper som den berörda produkten,

c) befogenhet att kräva att ekonomiska aktörer tillhandahåller vissa

uppgifter för bedömning av äganderätten till webbplatser,

d) befogenhet att utföra oanmälda inspektioner på plats och fysiska

kontroller av produkter,

e) befogenhet att få tillträde till lokaler, mark eller transportmedel

som den berörda ekonomiska aktören använder för ändamål som har samband med dennes näringsverksamhet, affärsverksamhet, hantverk eller yrke,

f) befogenhet att inleda undersökningar på eget initiativ,

g) befogenhet att kräva att ekonomiska aktörer vidtar lämpliga åt-

gärder för att få en bristande överensstämmelse att upphöra eller att eliminera en risk,

h) befogenhet att vidta lämpliga åtgärder om en ekonomisk aktör

underlåter att vidta lämpliga korrigerande åtgärder eller om den bristande överensstämmelsen eller risken består, inbegripet att förbjuda eller inskränka tillhandahållandet av en produkt på marknaden eller besluta att en produkt dras in eller återkallas,

i) befogenhet att fastställa påföljder enligt de regler om sanktioner

som medlemsstaten fastställer,

j) befogenhet att införskaffa6 varuprover, även under fingerad iden-

titet, att inspektera varuproverna och demontera dem, och

k) befogenhet att, när inga andra effektiva medel står till buds för att

eliminera en allvarlig risk,

i) kräva att innehåll som hänvisar till produkterna avlägsnas från

ett onlinegränssnitt, eller att kräva tydlig visning av en varning när slutanvändarna använder onlinegränssnittet, eller ii) om en begäran enligt i) inte har iakttagits, kräva att leveran-

törer av informationssamhällets tjänster begränsar åtkomsten till onlinegränssnittet, inbegripet genom att begära att en relevant tredje part genomför sådana åtgärder.

Medlemsstaterna får enligt artikel 15 ge marknadskontrollmyndigheten rätt att återkräva alla kostnader för sin verksamhet från den ekonomiska aktören i fall av bristande överensstämmelse.

Om en produkt som omfattas av harmoniserad lagstiftning och som används enligt sitt syfte kan äventyra användarnas hälsa eller säkerhet, eller inte stämmer överens med tillämplig harmoniserad lagstiftning, ska marknadskontrollmyndigheten enligt artikel 16 vidta åtgärder. I första hand ska myndigheten kräva att den relevanta ekonomiska aktören inom en angiven tidsfrist vidtar korrigerande åtgärder. Om den ekonomiska aktören underlåter att vidta korrigerande åtgärder eller om den bristande överensstämmelsen eller risken kvarstår, ska marknadskontrollmyndigheten i andra hand säkerställa

6 Ordet ”införskaffa” har ersatt ordet ”köpa” i den ursprungliga lydelsen av artikel 14.4 j), se rättelse publicerad i Europeiska unionens officiella tidning L 37 av den 10 februari 2020.

att produkten dras tillbaka, återkallas eller att dess tillhandahållande på marknaden förbjuds eller inskränks och att information om detta sprids.

När det gäller produkter som utgör en allvarlig risk ska marknadskontrollmyndigheten enligt artikel 19 säkerställa att produkten dras tillbaka eller återkallas när det inte finns andra effektiva medel att tillgå för att eliminera den allvarliga risken, och att tillhandahållandet av den förbjuds.

4.3.4. Ekonomiska aktörer

I skälen (12 och 13) till EU:s marknadskontrollförordning betonas att hela leveranskedjan bör förväntas agera ansvarsfullt och uppfylla alla krav när de släpper ut eller tillhandahåller produkter på marknaden. Det ska dock alltjämt vara tillverkaren som har det slutliga ansvaret för att produkterna överensstämmer med kraven i harmoniserad lagstiftning. Med hänsyn till den globala marknaden och allt mer komplexa leveranskedjor har definitionen av ekonomiska aktörer breddats i förhållande till den gällande förordning (EG) nr 765/2008. Syftet är att ge marknadskontrollmyndigheterna möjlighet att hantera nya former av ekonomisk verksamhet. I artikel 3.13 definieras ekonomiska aktörer som tillverkaren, tillverkarens representant, importören eller distributören, leverantören av distributionstjänster eller en annan fysisk eller juridisk person som omfattas av skyldigheter avseende tillverkning av produkter, tillhandahållande av dem på marknaden eller ibruktagande av dem i enlighet med relevant harmoniserad unionslagstiftning.

För att det ska vara möjligt att ingripa och vidta korrigerande åtgärder för produkter är det viktigt att det finns en ekonomisk aktör som marknadskontrollmyndigheten kan kontakta. För vissa produktområden har det ansetts särskilt viktigt att marknadskontrollmyndigheterna har en motpart som är etablerad i EU. I artikel 4 framgår det därför att vissa produkter7 bara får släppas ut på unionsmarknaden om det finns en ekonomisk aktör som är etablerad inom EU och som är ansvarig för att utföra vissa uppgifter som anges i artikel 4.3. Om tillverkaren är etablerad i EU är denne ansvarig ekonomisk

7 I artikel 4.5 anges den unionslagstiftning för vars produkter kravet på en etablerad ekonomisk aktör gäller. Det gäller till exempel byggprodukter, personlig skyddsutrustning, maskiner, leksaker, pyrotekniska artiklar och elektrisk utrustning.

aktör. Om tillverkaren inte är etablerad i EU kan antingen en importör, en leverantör av distributionstjänster eller en representant för tillverkaren med skriftlig fullmakt8 vara ansvarig ekonomisk aktör.

Enligt artikel 4.4 ska kontaktuppgifter till den ansvariga ekonomiska aktören anges på produkten, dess förpackning, på omslaget eller i ett medföljande dokument. Den ansvariga ekonomiska aktören har i vissa fall skyldigheter redan enligt den sektorsspecifika unionslagstiftningen men ska utöver de uppgifterna även utföra vissa uppgifter enligt artikel 4.3. Det handlar om att ge marknadskontrollmyndigheterna information och dokumentation, informera marknadskontrollmyndigheterna om aktören har skäl att tro att en produkt utgör en risk samt att samarbeta med marknadskontrollmyndigheterna och bland annat se till att korrigerande åtgärder vidtas vid fall av bristande överensstämmelse.

Ekonomiska aktörer är skyldiga att samarbeta med marknadskontrollmyndigheterna beträffande åtgärder som kan undanröja eller minska risker som produkter tillhandahållna på marknaden av dessa aktörer medför (artikel 7). Medlemsstaterna ska införa förfaranden för att ge ekonomiska aktörer information om införlivande och genomförande av harmoniserad unionslagstiftning som är tillämplig på produkter (artikel 8).

Ekonomiska aktörer ska enligt artikel 18 ges tillfälle att yttra sig inom viss tid innan en marknadskontrollmyndighet fattar ett beslut, meddelar ett föreläggande eller vidtar en åtgärd. När det väl har skett ska varje sådan åtgärd, beslut eller föreläggande meddelas den berörda ekonomiska aktören och det ska då framgå på vilka grunder de baseras. Om en åtgärd, ett beslut eller ett föreläggande är brådskande på grund av bland annat hälso- eller säkerhetskrav behöver den ekonomiska aktören inte ges tillfälle att yttra sig i förväg. I sådana fall ska den ekonomiska aktören ges möjlighet till detta så snart som möjligt i efterhand och marknadskontrollmyndigheten ska skyndsamt se över åtgärden, beslutet eller föreläggandet.

8 Se artikel 3.9, 3.11 och 3.12 för definition av respektive ekonomisk aktör.

4.4. Kontroll vid EU:s yttre gräns

I skäl (52) till EU:s marknadskontrollförordning betonas vikten av en noggrann kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden innan de övergår till fri omsättning. I artikel 3.26 definieras produkter som förs in på unionsmarknaden som produkter från tredjeland avsedda att släppas ut på EU:s marknad eller avsedda för privat användning eller konsumtion inom EU:s tullområde och som hänförts till tullförfarandet för övergång till fri omsättning.9

Medlemsstaterna ska enligt artikel 25 utse ansvariga myndigheter för kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden. Myndigheterna ska ha de befogenheter och resurser som krävs för ett korrekt utförande av sina uppgifter. De ska få information av marknadskontrollmyndigheterna om produktkategorier och ekonomiska aktörer för vilka en högre risk för bristande överensstämmelse har konstaterats. Myndigheterna ska kontrollera produkter som omfattas av unionsrätten och som hänförts till tullförfarandet för över-

gång till fri omsättning (artikel 25.3). Om det vid sådan kontroll kon-

stateras brister i förhållande till unionsrätten, ska myndigheten skjuta upp övergången till fri omsättning och omedelbart underrätta marknadskontrollmyndigheterna om det (artikel 26). Myndigheten ska i vissa fall på begäran av en marknadskontrollmyndighet vägra övergång till fri omsättning om en produkt anses utgöra en allvarlig risk eller om den inte överensstämmer med tillämplig unionsrätt (artikel 28). Myndigheten får destruera eller på annat sätt göra en produkt obrukbar om den utgör en risk för slutanvändarnas hälsa och säkerhet och det bedöms vara nödvändigt och proportionellt.

När det gäller produkter som omfattas av unionsrätten och som antingen är i tillfällig lagring eller som hänförts till ett annat tullförfarande än övergång till fri omsättning, ska tullmyndigheterna på införselplatsen vidarebefordra information om produkterna om de har skäl att tro att de inte överensstämmer med unionsrätten eller att de utgör en risk. Informationen ska skickas till det behöriga tullkontoret i bestämmelsemedlemsstaten (artikel 25.4).

9 Det vanligaste tullförfarandet vid import är övergång till fri omsättning. Andra alternativ är tillfällig införsel, slutanvändning, aktiv förädling och import efter passiv förädling. Utöver de ovannämnda förfarandena kan produkter också hänföras till tullager- och transiteringsförfarande. I utredningens arbete är det endast tullförfarandet övergång till fri omsättning som kommer beröras närmare.

4.5. Gränsöverskridande samarbete

I skäl (50) till EU:s marknadskontrollförordning framhålls vikten av att medlemsstaternas marknadskontrollmyndigheter samarbetar med varandra på ett effektivt sätt. Det föreskrivs därför i förordningen att det ska finnas ett effektivt samarbete och informationsutbyte mellan medlemsstaternas marknadskontrollmyndigheter samt mellan marknadskontrollmyndigheterna, kommissionen och EU:s berörda byråer (artikel 22.1). Marknadskontrollmyndigheter ska hjälpa varandra att få tillgång till relevant information genom ömsesidig assistans (artikel 22) samt efter begäran vidta tillsynsåtgärder åt varandra (artikel 23).

För att information om produkter som utgör en allvarlig risk snabbt ska nå kommissionen ska marknadskontrollmyndigheterna enligt artikel 20 använda systemet för snabbt informationsutbyte, benämnt Safety Gate (tidigare Rapex).

Enligt artikel 34 ska kommissionen vidareutveckla och underhålla ett kommunikationssystem för insamling, behandling och lagring av information i frågor som rör tillsyn av harmoniserad unionslagstiftning. Det kommunikationssystem som avses är det som nu benämns ICSMS10. I samma artikel åläggs medlemsstaternas centrala samordningskontor och marknadskontrollmyndigheter en skyldighet att lägga in information i kommunikationssystemet, till exempel information om de produkter för vilka det gjorts en ingående kontroll av att kraven är uppfyllda. Även tullmyndigheterna ska i vissa fall överföra information från de nationella tullsystemen till ICSMS. Kommissionen ska anta genomförandeakter för att ange närmare detaljer kring genomförandet av bestämmelserna om ICSMS.

Genom EU:s marknadskontrollförordning inrättas ett unionsnätverk för produktöverensstämmelse (artikel 29). Syftet är att nätverket ska fungera som en plattform för strukturerad samordning och samarbete mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter och kommissionen och göra marknadskontrollrutinerna enhetliga inom EU så att marknadskontrollen blir effektivare. Nätverket ska bestå av representanter från varje medlemsstat samt representanter från kommissionen och grupper för administrativt samarbete (ADCOgrupper). I förordningen anges närmare bestämmelser för nätverkets,

10 Information and Communication system for Market Surveillance.

ADCO-gruppernas och kommissionens roll och uppgifter (artiklarna 31–33). Kommissionen ska biträdas av en kommitté (artikel 43).

I syfte att effektivisera marknadskontrollen får kommissionen samarbeta med och utbyta information med anknytning till marknadskontroll med tillsynsmyndigheter i tredje länder eller internationella organisationer (artikel 35).

4.6. Sanktioner

I artikel 41 åläggs medlemsstaterna att fastställa regler om sanktioner för överträdelse av förordningen och viss harmoniserad unionslagstiftning. Medlemsstaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att reglerna om sanktioner tillämpas i enlighet med nationell rätt. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

5. Gällande nationell rätt och organisation av marknadskontroll i Sverige

5.1. Inledning

Det är viktigt att de produkter som omfattas av den fria rörligheten för varor inom EU uppfyller krav som tillgodoser en hög skyddsnivå för allmänna intressen som exempelvis hälsa och säkerhet, konsumentskydd och miljöskydd, samtidigt som den fria rörligheten för varor inte begränsas mer än nödvändigt. För att säkerställa detta ska medlemsstaterna utföra marknadskontroll. Med marknadskontroll avses den verksamhet och åtgärder som ansvariga myndigheter gör för att kontrollera att produkter på marknaden överensstämmer med gällande krav, exempelvis krav på att produkten ska vara säker att använda, att den ska ha vissa egenskaper eller funktioner, eller ha genomgått vissa kontroller.

Marknadskontroll syftar även till att främja en sund konkurrens på den inre marknaden. Produkter som inte uppfyller gällande krav snedvrider konkurrensen för ekonomiska aktörer som säljer produkter som uppfyller kraven inom EU. För en rättvis inre marknad krävs lika konkurrensvillkor för alla ekonomiska aktörer och att aktörerna skyddas mot osund konkurrens. Ett sätt att uppnå detta är genom effektiv och likvärdig marknadskontroll.

Marknadskontrollen i Sverige utförs i huvudsak av ett tjugotal statliga myndigheter och i varierande omfattning även av kommuner enligt såväl horisontella som sektorsspecifika författningar. Myndigheternas marknadskontrollansvar för olika produkter sammanfaller med få undantag med deras föreskriftsansvar.

Frågor om organisation av marknadskontroll i Sverige och förhållandet till annan tillsyn är av särskild betydelse för utredningens

arbete. I detta kapitel redogör utredningen inledningsvis för begreppet marknadskontroll och hur det enligt utredningens mening förhåller sig till begreppet tillsyn. Därefter följer en beskrivning av hur man i Sverige har organiserat arbetet med marknadskontroll och fördelat ansvaret mellan marknadskontrollmyndigheterna. Sedan ges en översiktlig presentation av Tullverkets, Kommerskollegiums och kommunernas roller när det gäller marknadskontroll i Sverige. Avslutningsvis redogörs för den svenska regleringen kring marknadskontroll.

5.2. Begreppet marknadskontroll

Begreppet ”marknadskontroll” är ett unionsrättsligt begrepp som infördes i Sverige i samband med anslutningen till EES år 1994.1 Unionsrättsligt används begreppet endast för kontroll av produkter som sker enligt harmoniserad unionslagstiftning efter att produkterna släppts ut på marknaden.2 Begreppet tycks ha fått en något vidare mening i Sverige och kan innefatta all form av kontroll av att produkter på marknaden överensstämmer med gällande krav, oavsett kravens rättsliga form.3 I förordningen (2014:1039) om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn definieras begreppet som ”den verksamhet som en statlig myndighet eller en kommun

bedriver och de åtgärder som den vidtar för att se till att en vara som tillhandahålls på marknaden uppfyller gällande krav” (2 §).

Såväl begreppet marknadskontroll som dess förhållande till annan tillsyn har på ett förtjänstfullt sätt beskrivits i flera tidigare betänkanden och utredningen återger fritt från dessa i relevanta delar. I kapitel 3 har utredningen redogjort för den unionsrättsliga definitionen av begreppet marknadskontroll. I detta avsnitt är avsikten att redogöra för innebörden av begreppet i nationell rätt och särskilja det från begreppet tillsyn.

1 I det allmänna produktsäkerhetsdirektivet och i vissa enskilda produktdirektiv används i svensk översättning i stället begreppet ”marknadsövervakning” som är en mer direkt översättning av det engelska begreppet ”market surveillance”. 2 Se definition i artikel 2.17 i förordning (EG) nr 765/2008. 3 Utöver kontroll enligt harmoniserad unionslagstiftning avses också kontroll med stöd av bestämmelser som genomför det allmänna produktsäkerhetsdirektivet samt kontroller enligt nationella regler på icke-harmoniserade områden.

5.2.1. Definitionen av marknadskontroll

Genom definitionen av marknadskontroll i förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn begränsas begreppet marknadskontroll till kontroll av produkter som tillhandahålls på marknaden. Kontroller i konstruktions- eller produktionsskedet liksom regelbunden kontroll eller besiktning för att kontrollera om en produkt som används fortfarande uppfyller gällande krav omfattas i de allra flesta fall inte.4 Detta överensstämmer även med den unionsrättsliga användningen av begreppet enligt vilken kontroll under konstruktions- och tillverkningsskedet inte utgör marknadskontroll eftersom tillverkaren i dessa skeden ännu inte tagit ansvar för produkternas överensstämmelse genom till exempel CE-märkning.5 Utgångspunkten är att kontrollen ska ske när en produkt släpps ut på marknaden men det är i vissa fall inte möjligt. För produkter som inte släpps ut på marknaden innan de tas i bruk eller som kan användas först efter att de satts samman eller installerats, kan marknadskontroll ske först när produkten för första gången tagits i bruk.6 Marknadskontroll sker såväl proaktivt i form av informationsinsatser och planerade kontroller hos exempelvis tillverkare, importörer eller återförsäljare, som reaktivt efter rapporterade olyckor, klagomål från allmänheten eller varningar från myndigheter i andra länder. Dagens snabba produktutveckling och den stora mängden produkter som tillhandahålls på marknaden gör det omöjligt att kontrollera alla produkter. Därför sker den proaktiva marknadskontrollen vanligtvis i form av stickprov efter riskbedömning, det vill säga att kontrollen inriktas mot de produkter som anses mest angelägna att granska.

Ofta utförs marknadskontroll i två steg. Det första innebär övervakning av marknaden, direkt genom inspektion eller indirekt med

4 Från detta finns emellertid undantag beroende på unionsrättslig reglering, se till exempel Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/35/EU av den 16 juni 2010 om transportabla tryckbärande anordningar och om upphävande av rådets direktiv 76/767/EEG, 84/525/EEG, 84/526/EEG, 84/527/EEG och 1999/36/EG där marknadskontroll även omfattar aktiviteter och åtgärder från offentliga myndigheter under transportabla tryckbärande anordningars livscykler där även mellanliggande inspektioner, exceptionella kontroller och användning ingår. 5 Kommissionens riktlinjer i 2016 års blå bok om genomförandet av EU:s produktbestämmelser, s. 5 och 13. 6 Exempelvis kan det gälla hissar eller stora industrimaskiner som inte finns tillgängliga för marknadskontroll innan de har tagits i drift (bruk) av slutanvändaren. De tillhandahålls inte i färdigmonterat skick i butiker eller på andra försäljningsställen. Kontrollen av att den ansvariga ekonomiska aktören uppfyllde de föreskrivna kraven för produkten när den togs i drift kan i dessa fall göras först efter att produkten, till exempel en maskin, har sålts och är installerad hos slutanvändaren.

hjälp av olika informationskällor. Inspektioner kan avse bland annat dokumentationskontroll, fysiska kontroller av produkter och laboratorietester. I det andra steget ska upptäckta problem åtgärdas. Det kan ske antingen genom frivillig rättelse av den aktuella aktören eller genom tvingande myndighetsåtgärder. Åtgärder som kan bli aktuella är till exempel försäljningsförbud, tillbakadragande av produkter från marknaden eller återkallande av produkter från slutanvändare.

Marknadskontrollmyndigheterna har också till uppgift att samverka med andra myndigheter, såväl nationellt som i andra medlemsstater, och företrädare för organisationer och näringsliv i frågor som rör marknadskontroll. Det kan till exempel gälla utbyte av information om produkter som varit föremål för kontroll och informationsgivning om vilka regelverk som är tillämpliga för en viss produkt. Det arbetet syftar till att fler produkter ska uppfylla gällande krav och får därmed ses som en del av marknadskontrollen.

5.2.2. Förhållandet till begreppet tillsyn

Bestämmelser som rör marknadskontroll finns i ett stort antal svenska lagar, förordningar och föreskrifter. Begreppet marknadskontroll används emellertid inte genomgående i de olika rättsakterna, utan i vissa fall återfinns bestämmelser om kontroll av produkter i stället under benämningen tillsyn.7 Det finns därför anledning att här beröra hur begreppet marknadskontroll förhåller sig till begreppet ”tillsyn”.

Begreppet tillsyn förekommer i ett stort antal svenska författningar. Någon enhetlig och vedertagen definition av begreppet finns dock inte i svensk rätt. Enligt regeringen bör tillsynsbegreppet främst användas för ”verksamhet som avser självständig granskning för att kontrollera om tillsynsobjekt uppfyller krav som följer av lagar och andra bindande föreskrifter och vid behov kan leda till beslut om åtgärder som syftar till att åstadkomma rättelse av den objektsansvarige”.8 Tillsyn är med andra ord verksamhet som syftar till att granska en aktörs efterlevnad av gällande regelverk. Tillsyn innebär också rätten att besluta om åtgärder för att avhjälpa fel och brister.

7 Några exempel på detta är miljöbalken och miljötillsynsförordningen (2011:13), arbetsmiljölagen (1977:1160) och arbetsmiljöförordningen (1977:1166), lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor, lagen (1995:669) om märkning av skor och lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet. 8 Regeringens skrivelse 2009/10:79 En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn, s. 14.

Tillsyn kan avse vitt skilda verksamheter och riktas vanligtvis mot ett föremål, en anläggning, en verksamhet eller en typ av vara, så kallade tillsynsobjekt. Tillsynsobjekten kan vara privata eller offentliga. I förhållande till detta är marknadskontroll en mer avgränsad form av tillsyn eftersom den enbart avser produkter och riktar sig mot ekonomiska aktörer.

En fråga som berörts i tidigare betänkanden och skrivelser är om aktiviteter som rådgivning, information och rätten att utfärda föreskrifter ska anses ingå i begreppet tillsyn. Tillsynsutredningen ansåg att så inte skulle vara fallet.9 Inte heller regeringen har ansett att det är lämpligt att tillsynsmyndigheten uppträder som konsult och ger råd om hur tillsynsobjekten ska agera i specifika ärenden. Enligt regeringen kan det dock inom vissa tillsynsområden finnas skäl för att även rekommendationer och vägledning ska vara en del av tillsynen.10 Ett sådant exempel är miljöbalkens område. Tillsyn enligt 26 kap. 1 § miljöbalken är ett medel för att säkerställa syftet med lagstiftningen och de föreskrifter som meddelats med stöd av balken. Tillsyn enligt bestämmelsen består av verksamhet som innebär att kontrollera att lagen följs och att vidta åtgärder för att åstadkomma rättelse om så inte sker. Med tillsyn avses också verksamhet som syftar till att genom rådgivning och information skapa förutsättningar för att balkens ändamål ska kunna tillgodoses. Exemplet visar att tillsynsbegreppet i detta fall har getts en vidare innebörd än den definition av begreppet som regeringen gett uttryck för eftersom även informations- och rådgivning omfattas av miljöbalkens tillsynsbegrepp.11

Som utredningen redogör för ovan, se avsnitt 5.2.1, omfattar marknadskontroll viss förebyggande verksamhet, till exempel informationsgivning till ekonomiska aktörer. I den aspekten kan en myndighets marknadskontrollansvar anses gå utöver vad som i de flesta fall omfattas av myndighetens tillsynsansvar.

Sammanfattningsvis kan sägas att marknadskontroll utgör en särskild form av tillsyn där det – utöver kontroll av produkter som tillhandahålls på marknaden – även ingår andra förebyggande åtgärder som syftar till att produkter ska uppfylla gällande krav, så som infor-

9 Tillsyn – förslag om tydligare och effektivare tillsyn (SOU 2004:100).

10 Regeringens skrivelse 2009/10:79 En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn, s. 18. 11 Det ska noteras att Miljötillsynsutredningen har föreslagit en snävare definition av uttrycket tillsyn i sitt betänkande Miljötillsyn och sanktioner – en tillsyn präglad av ansvar, respekt och enkel-

het (SOU 2017:63).

mationsgivning och erfarenhetsutbyte. Det som i huvudsak skiljer marknadskontroll från annan tillsyn är att marknadskontroll avser produkter och att den alltid sker först efter att produkten har satts på marknaden.

5.3. Den svenska organisationen av marknadskontroll

5.3.1. Fördelning av ansvaret

Sverige har ett decentraliserat system för marknadskontroll och ansvaret för marknadskontroll är uppdelat mellan ett tjugotal statliga myndigheter som har olika ansvarsområden enligt sektorsspecifika författningar. Därtill utövar Sveriges 290 kommuner tillsyn som i vissa fall utgör marknadskontroll.

Uppdelningen utgår oftast från olika egenskaper eller risker hos produkterna snarare än själva produktslaget, till exempel att en produkt är avsedd att användas på arbetsplatser respektive för privat bruk eller att den är brandfarlig. Det medför att det kan finnas flera ansvariga myndigheter för samma produktslag men för olika egenskaper hos produkten. Anledningen till att Sverige har valt denna uppdelning är främst att den har bedömts bäst tillgodose behovet av teknisk kompetens hos ansvarig myndighet när det gäller den praktiska tillämpningen. Kontrollverksamheten innebär ofta komplicerade bedömningar, särskilt vid ingripanden eller formella invändningar mot standarder. Ett exempel på ett delat ansvar är leksaker, för vilka Konsumentverket har huvudansvaret för marknadskontrollen medan Kemikalieinspektionen utövar marknadskontroll när det gäller leksakers brännbarhet och kemiska egenskaper samt Elsäkerhetsverket när det gäller leksakers elektriska egenskaper utom strålning.

För att marknadskontrollen ska fungera på ett effektivt och rättssäkert sätt i Sverige krävs ett välfungerande samarbete mellan marknadskontrollmyndigheterna. Att en produkt kan falla in under flera olika regelverk kan som ovan nämnts innebära att mer än en marknadskontrollmyndighet ansvarar för kontrollen av en och samma produkt, vilket kan kräva myndighetsöverskridande samordning för en effektiv marknadskontroll. I de fall flera myndigheter ansvarar för olika delar av ett gemensamt regelverk kan det uppstå svåra gränsdragningsfrågor kring ansvarsfördelningen och oklarhet kring vilken marknadskontrollmyndighet som ska ansvara för att kontrollera

vissa produkter. En effektiv samordning på nationell nivå är också viktigt för att kunna bedriva ett väl fungerande samarbete inom EU. För att underlätta och administrera sådant samarbete har Marknadskontrollrådet skapats.

5.3.2. Marknadskontrollrådet

Rådets medlemmar och uppgifter

Marknadskontrollrådet är det nationella samordningsorganet för marknadskontroll i Sverige. Rådets uppgifter, funktion och sammansättning regleras i förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn. Marknadskontrollrådet finns vid Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) som ansvarar för ordförandeskap och sekretariat (5 och 9 §§). Rådet består av 17 statliga marknadskontrollmyndigheter12 samt Kommerskollegium och Tullverket (6 §). Det finns andra statliga myndigheter som har ansvar för kontroll av produkter men som inte ingår i Marknadskontrollrådet, till exempel Jordbruksverket och Livsmedelsverket. De statliga marknadskontrollmyndigheternas verksamhet har kartlagts och beskrivits i betänkandet Marknadskontrollmyndigheter – befogenheter

och sanktionsmöjligheter (SOU 2017:69).

Marknadskontrollrådet fungerar framför allt som ett forum för informations- och erfarenhetsutbyte mellan myndigheter och har bland annat till uppgift att fungera som ett samordningsorgan i frågor om marknadskontroll, främja samverkan och effektivitet i kontrollen, underlätta allmänhetens och näringslivets kontakter med marknadskontrollmyndigheterna, främja samarbete med marknadskontrollmyndigheter i andra medlemsländer och årligen utarbeta och genomföra en nationell handlingsplan för marknadskontroll (7 §). Marknadskontrollrådet ska även samråda med och inhämta synpunkter av betydelse för marknadskontroll från myndigheter, företrädare för näringsliv, konsumenter och andra intressenter (8 §).

12 Arbetsmiljöverket, Boverket, Elsäkerhetsverket, Energimyndigheten, Inspektionen för vård och omsorg, Kemikalieinspektionen, Konsumentverket, Läkemedelsverket, Myndigheten för press, radio och tv, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Naturvårdsverket, Postoch telestyrelsen, Socialstyrelsen, Strålsäkerhetsmyndigheten, Swedac, Transportstyrelsen och Folkhälsomyndigheten.

Kommerskollegium

Kommerskollegium är Sveriges myndighet för utrikeshandel, EU:s inre marknad och handelspolitik. De arbetar för frihandel och för att den fria rörligheten på EU:s inre marknad ska få genomslag. Kommerskollegium medverkar i Marknadskontrollrådet då marknadskontroll är en del i den övergripande regleringen av varors fria rörlighet på den inre marknaden, där Kommerskollegium har särskild kompetens och särskilda funktioner.

Kommerskollegium utses i 14 § förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn till kontaktpunkt enligt artikel 9 i förordning (EU) 2019/51513. De har också tillsammans med Swedac och Konsumentverket en rådgivande funktion enligt förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn (20 §).

Tullverket

Tullverket har till uppgift att ta in tull, skatter och andra avgifter. Tullverket utgör även en viktig del i gränsskyddet med uppgift att övervaka och kontrollera trafiken till och från Sverige så att bestämmelser om in- och utförsel av varor följs. Det innefattar att åtgärder vidtas i syfte att säkerställa EU:s och dess invånares säkerhet och skydd, samt skyddet av miljön. Tullverket har härigenom en viktig funktion i kontrollen av produkter från tredje land, men verket utför inte marknadskontroll.

Som utredningen redogjort för i kapitel 3 ställs i artiklarna 27–29 i förordning (EG) nr 765/2008 krav på kontroll av produkter från tredjeland och detta förutsätter en väl fungerande samverkan mellan marknadskontrollmyndigheter och tullmyndigheter. Svenska bestämmelser som kompletterar förordningen finns i 4 kap.1921 §§tullförordningen (2016:287) under rubriken Uppgifter som hör samman

med marknadskontroll. Dessa innebär sammanfattningsvis att Tull-

verket ska utföra de uppgifter som följer av de ovan angivna artiklarna

13 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/515 av den 19 mars 2019 om ömsesidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat och om upphävande av förordning (EG) nr 764/2008. EU:s förordning om ömsesidigt erkännande definierar de nationella myndigheternas och företagens rättigheter och skyldigheter när en myndighet vill avvika från principen om ömsesidigt erkännande och förbjuda en produkt som lagligen säljs i en annan medlemsstat.

samt att ansvarig marknadskontrollmyndighet ska ersätta Tullverkets eventuella kostnader för förvaring, hantering och liknande på grund av att verket har skjutit upp varors övergång till fri omsättning. Dessutom ges Tullverket rätt att i de delar som rör verkets verksamhet meddela föreskrifter om verkställigheten av de nämnda artiklarna i förordning (EG) nr 765/2008. De marknadskontrollmyndigheter som ingår i Marknadskontrollrådet ska då först ges tillfälle att yttra sig.

Bestämmelserna tillämpas så att vid kontroll av varor som anmälts till övergång till fri omsättning har Tullverket rätt att ingripa vid misstanke om att en vara innebär allvarlig fara för hälsa, säkerhet eller miljön, om varan saknar medföljande dokument eller märkning eller om varan har försetts med falsk eller vilseledande CE-märkning. När en vara stoppas kontrolleras medföljande dokument eller görs en fysisk kontroll av produkten. Föreligger då en misstanke om att produkten inte uppfyller gällande krav kontaktar Tullverket berörd marknadskontrollmyndighet för att få deras uppfattning om hur de vill agera. Marknadskontrollmyndigheten har sedan tre arbetsdagar på sig att återkoppla till Tullverket. Det är marknadskontrollmyndighetens beslut och befogenheter som är avgörande för vad som ska hända med produkten. Om produkten uppfyller gällande krav frigörs godset när alla tullformaliteter är godkända. Om produkten inte uppfyller gällande krav beslutar marknadskontrollmyndigheten att produkten inte får släppas ut på marknaden. Tullverket fattar därmed också beslut om att produkten inte får övergå till fri omsättning.

5.3.3. Kommunerna

Marknadskontroll i Sverige bedrivs inte bara av statliga myndigheter utan även kommuner bedriver och medverkar i marknadskontrollverksamhet. Kommunerna är inte representerade i Marknadskontrollrådet.

Kommunernas ansvar när det gäller marknadskontroll återfinns i den sektorsspecifika lagstiftningen. Kommuner är på motsvarande sätt som statliga myndigheter bundna av bestämmelserna i unionsrätten.14 Inom unionsrätten saknar det således betydelse om det är

14 Se bland annat EU-domstolens dom av den 22 juni 1989, Fratelli Costanzo SpA mot Milano kommun, C-103/88, ECLI:EU:C:1989:256, p 30–33.

en kommun eller en statlig myndighet som är ansvarig eftersom båda är en del av det allmänna. För de unionsrättsakter som behöver kompletteras med nationella bestämmelser och som innebär skyldigheter för kommunerna i den mening som avses i 8 kap. 2 § 3 regeringsformen, krävs emellertid stöd i lag.15 Därför ges regeringen genom lagen (2014:140) om bemyndigande att meddela vissa föreskrifter om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn möjlighet att meddela föreskrifter om kommunernas skyldigheter i verksamhet som bedrivs för att kontrollera varor, till exempel avseende kommunernas skyldighet att lämna information till vissa myndigheter vid beslut om åtgärder som rör den fria rörligheten för varor.

16 Såväl den statliga marknadskontrollmyndigheten som den kommunala nämnden kan i olika avseenden fatta beslut om hur en produkt ska hanteras eller förbjuda försäljning av den. Beslut av de kommunala nämnderna kan dock inte få nationell verkan. På kemikalieområdet kan till exempel både Kemikalieinspektionen och en kommun i olika avseenden fatta beslut om hur kemikalier ska hanteras eller förbjuda saluföring av en produkt. Kemikalieinspektionen ansvarar för kontroll av primärleverantörer medan kommunerna verkar på den lokala nivån och huvudsakligen ansvarar för detaljhandelsledet. Kommuner bedriver även marknadskontroll inom Läkemedelsverkets område över kosmetiska och hygieniska produkter samt inom Transportstyrelsens område när det gäller vissa mobila maskiner. Av utredningens översyn av sektorslagstiftningen i kapitel 6 framgår närmare i vilka fall kommunerna har ett marknadskontrollansvar.

5.3.4. Något om omfattningen av svensk marknadskontroll

Det är en svår uppgift att försöka beskriva omfattningen av svensk marknadskontroll i siffor. Marknadskontroll sker inom flera sektorer, omfattar olika produktslag och ännu flera produkter. Dessutom utför myndigheterna kontroller i mycket varierande utsträckning. Det finns därför inte någon enhetlig statistik att tillgå. Eftersom utredningens arbete utgår ifrån ny reglering på EU-nivå påverkas inte utredningens förslag i någon större mån av i vilken omfattning mark-

15 I 8 kap. 2 § 3 regeringsformen stadgas att föreskrifter ska meddelas genom lag om de avser grunderna för kommunernas organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskattningen samt kommunernas befogenheter i övrigt och deras åligganden. 16 Se prop. 2013/14:49, Marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn, s. 16–18.

nadskontroll sker i Sverige i dag. Däremot är det relevant för att i någon mån kunna förstå vilken påverkan som utredningens förslag kommer att ha, framför allt på myndigheternas arbete.

Genom Marknadskontrollrådets försorg har utredningen skickat en förfrågan till de marknadskontrollmyndigheter som berörs av EU:s marknadskontrollförordning angående hur många marknadskontrollärenden de hade år 2019. De svar som utredningen fått redovisas översiktligt nedan. Vid en jämförelse mellan olika marknadskontrollmyndigheters uppgifter ska noteras att flera ärenden kan gälla samma produkt och att ett ärende kan omfatta mer än en produkt.

Kemikalieinspektionen har redovisat flest ärenden, drygt 730, varav en majoritet, 580 ärenden, var proaktiva17. Även Transportstyrelsen har redovisat ett stort antal ärenden, drygt 540, varav majoriteten, drygt 440, var reaktiva ärenden. Vidare har Elsäkerhetsverket redovisat 435 ärenden totalt varav merparten, 340, var proaktiva. Som en jämförelse har Folkhälsomyndigheten redovisat 1 ärende vilket var reaktivt och Post- och telestyrelsen har redovisat 14 ärenden, alla proaktiva. Arbetsmiljöverket har redovisat nästan 250 ärenden, varav drygt 220 var reaktiva. För Konsumentverket är motsvarande siffror nästan 300 ärenden varav knappt 200 var reaktiva. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har redovisat 44 ärenden varav 40 reaktiva. Boverket inledde drygt 100 ärenden varav majoriteten, 70, var proaktiva. Även för Energimyndigheten var majoriteten ärenden, nästan 60 av knappt 70 ärenden totalt, proaktiva. Utöver vad som redovisas har flera myndigheter också haft vissa ärenden i samarbete med Tullverket.

Utredningen drar inga slutsatser utifrån de siffror marknadskontrollmyndigheterna har angett. I stället redovisas siffrorna som en bakgrund och för att belysa att det finns stora skillnader mellan marknadskontrollmyndigheternas verksamhet i Sverige i dag.

5.4. Svenska bestämmelser om marknadskontroll

Av såväl förordning (EG) nr 765/2008 som sektorsspecifika EUförordningar följer att Sverige har en skyldighet att bedriva marknadskontroll. Förordningen (EG) nr 765/2008 kompletteras i svensk rätt genom förordningen om marknadskontroll av varor och annan

17 Begreppen proaktiv och reaktiv marknadskontroll beskrivs ovan i avsnitt 5.2.1.

närliggande tillsyn. Därutöver finns regler om marknadskontroll i produktsäkerhetslagen (2004:451) och produktsäkerhetsförordningen (2004:469) samt i sektorsspecifika författningar.

5.4.1. Förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn

Avsikten med förordningen, som när den infördes ersatte tre svenska rättsakter18, var att den skulle förenkla och förtydliga den svenska regleringen av marknadskontroll. Förordningen innehåller framför allt bestämmelser om nationellt och internationellt samarbete och informationsutbyte mellan myndigheter. Förordningen innehåller även bestämmelser avseende Marknadskontrollrådet, dess verksamhet och organisation. Förordningen reglerar även myndigheternas skyldigheter att upprätta, genomföra, följa upp och publicera planer för marknadskontrollverksamheten, liksom skyldigheter att informera kommissionen och andra medlemsländer om beslut om begränsande åtgärder för saluförande av produkter. Den innehåller vidare särskilda informations- och rådgivningsskyldigheter för Kommerskollegium, Konsumentverket och Swedac.

Förordningen kompletterar tre unionsrättsakter: förordning (EG) nr 765/2008 om ackreditering och marknadskontroll, förordning (EU) 2019/515 om ömsesidigt erkännande på varuområdet samt förordning (EG) nr 2679/98 om den inre marknadens sätt att fungera i samband med den fria rörligheten för varor.

5.4.2. Produktsäkerhetslagen

Produktsäkerhetslagen syftar till att säkerställa att alla varor och tjänster som företag erbjuder konsumenter ska vara säkra och inte orsaka skada på person. Lagen genomför Europaparlamentets och

18 Förordningen (2005:895) om marknadskontroll av varor, förordningen (2009:52) om kontaktpunkt och informationsförfaranden angående tillämpning av ömsesidigt erkännande av tekniska regler för produkter samt förordningen (1999:762) om informationsskyldighet vid hinder för den fria rörligheten av varor.

rådets direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet (det allmänna produktsäkerhetsdirektivet).19

Produktsäkerhetslagen omfattar alla varor som tillhandahålls konsumenter (2 §). Lagens bestämmelser om säkerhetskrav, presumtion för uppfyllande av säkerhetskraven och bedömningskriterier ska inte tillämpas när det gäller risker som omfattas av särskilda säkerhetskrav i någon annan författning eller i en EU-förordning. Lagens övriga bestämmelser om bland annat säkerhetsinformation, återkallelse och tillsyn (13–18 och 20–45 §§) ska inte tillämpas, om det i någon annan författning som genomför ett EU-direktiv eller i en EU-förordning finns bestämmelser som reglerar samma fråga och som har samma syfte. Dessa bestämmelser ska inte heller tillämpas på varor i den utsträckning det i annan lagstiftning om produktsäkerhet, som inte är av unionsrättsligt ursprung, finns motsvarande bestämmelser med samma syfte, förutsatt att de nationella bestämmelserna uppfyller lagens krav (4 §).

Lagen ger tillsynsmyndigheterna befogenhet att förelägga näringsidkare som tillhandahåller eller har tillhandahållit varor eller tjänster att lämna upplysningar samt tillhandahålla handlingar, varuprover och liknande för utredning om efterlevnaden av lagen. Tillsynsmyndigheten har även rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen där varor hanteras, dock inte bostäder (26 §). Vidare har tillsynsmyndigheten möjlighet att meddela de förelägganden och förbud som behövs för lagens efterlevnad (26–30 §§). Sådana förelägganden och förbud ska förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt (31 §).

Den näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bland annat bestämmelserna om att varor och tjänster som tillhandahålls av näringsidkare ska vara säkra, kan åläggas att betala en sanktionsavgift (37 § första stycket). Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller föreläggande som har meddelats vid vite (38 §). Sanktionsavgiften prövas av förvaltningsrätt efter ansökan av tillsynsmyndigheten (39 §). Sanktionsavgiften

19 Det allmänna produktsäkerhetsdirektivet utgör inte sådan harmoniserad unionslagstiftning för vilken bestämmelserna om marknadskontroll i förordning (EG) nr 765/2008 är tillämplig, vilket innebär att den tillsyn som myndigheterna utövar med stöd av produktsäkerhetslagen inte är marknadskontroll i unionsrättslig mening. För de sektorsspecifika regelverk där förordning (EG) nr 765/2008 är tillämplig kan även bestämmelser i produktsäkerhetslagen vara tillämpliga i fråga om konsumentprodukter. I förordning (EG) nr 765/2008 anges nämligen att tillämpningen av förordningen inte får hindra marknadskontrollmyndigheterna att vidta mer specifika åtgärder som föreskrivs i direktiv 2001/95/EG.

ska fastställas till lägst 5 000 och högst 5 000 000 kronor. Den får dock inte överstiga tio procent av näringsidkarens årsomsättning under föregående räkenskapsår. När sanktionsavgiften fastställs ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser. I ringa fall ska någon sanktionsavgift inte dömas ut. Avgiften får efterges om det finns synnerliga skäl för det (41 §).

Beslut om förelägganden eller förbud kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol (44 §).

5.4.3. Produktsäkerhetsförordningen

Produktsäkerhetsförordningen har samma syfte som produktsäkerhetslagen. Av förordningen framgår att Konsumentverket är den myndighet som utövar tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i produktsäkerhetslagen samt de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen.

5.4.4. Sektorslagstiftning

Krav på att marknadskontroll ska bedrivas finns även i ett stort antal svenska lagar och förordningar som avser specifika produktslag, så kallad sektorslagstiftning. En del av utredningens uppdrag är att göra en översyn av den sektorslagstiftning som genomför eller kompletterar de rättsakter som EU:s nya marknadskontrollförordning omfattar. Utredningen har därför kartlagt de 70 direktiv och förordningar som anges i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning och systematiskt granskat vilka svenska regleringar som införlivar direktivens bestämmelser och kompletterar förordningarnas regelverk samt vilken marknadskontrollmyndighet som är ansvarig för marknadskontrollen avseende respektive unionsrättsakt. I kapitel 6 redovisar utredningen denna översyn.

6. Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning

6.1. Inledning

I Sverige är marknadskontroll reglerat i ett stort antal lagar och förordningar som avser specifika produktslag, så kallad sektorslagstiftning. Reglering finns både för produkter inom det harmoniserade området och för produkter som enbart regleras i nationell rätt. En del i utredningens uppdrag är att göra en översyn av den sektorslagstiftning som genomför eller kompletterar de rättsakter som omfattas av EU:s marknadskontrollförordning. Utredningen har därför kartlagt de 70 direktiv och förordningar som anges i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning och den nationella reglering som införlivar unionsrättsakternas bestämmelser i svensk rätt.

Detta kapitel redovisar resultatet av utredningens översyn. Det är inte en uttömmande översyn av all sektorslagstiftning som reglerar marknadskontroll av produkter i Sverige utan enbart av den sektorslagstiftning som omfattas av EU:s marknadskontrollförordning. I flera fall är sektorslagstiftningen tillämplig även för andra produkter än de som omfattas av unionsrättsakterna i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning. Utredningen har då begränsat översynen till de delar som direkt berörs av förordningen. Från översynen har även undantagits bestämmelserna i produktsäkerhetslagen (2004:451). Ett flertal av de berörda unionsrättsakterna omfattar produkter som i vissa fall används av konsumenter. I de fall produkterna är avsedda för konsumenter eller kan antas komma att användas av konsumenter gäller även produktsäkerhetslagens bestämmelser. Denna reglering presenteras översiktligt i kapitel 5 avsnitt 5.4.2.

Resultatet av översynen presenteras sektorsvis. Under varje sektor redovisas de relevanta unionsrättsakterna, berörd svensk sektorslagstiftning och de specifika bestämmelser som rör marknadskontroll.

Vidare redovisas nuvarande fördelning av ansvar för marknadskontroll eller tillsyn, vilka befogenheter och sanktionsmöjligheter ansvariga myndigheter har samt vissa övriga frågor som exempelvis reglering kring ekonomisk ersättning och forum för överklagande av beslut. Redovisningen ligger till grund för utredningens överväganden och förslag till kompletteringar i svensk lagstiftning för att EU:s marknadskontrollförordning ska kunna tillämpas effektivt. Dessa presenteras i sin tur i kapitel 7–12 där utredningen även lyfter fram exempel från sektorsöversynen.

6.2. Arbetsmiljösektorn

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på flera unionsrättsakter som omfattar produkter inom arbetsmiljösektorn. Fyra direktiv har genomförts i svensk rätt genom arbetsmiljölagen. De redovisas gemensamt nedan. Därefter redovisas sektorslagstiftningen för personlig skyddsutrustning.

6.2.1. Maskiner, tryckkärl och utrustning för potentiellt explosiva miljöer

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/42/EG av den 17 maj

2006 om maskiner och om ändring av direktiv 95/16/EG (se bilaga I punkt 19 i EU:s marknadskontrollförordning),

  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/29/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av enkla tryckkärl (se bilaga I punkt 48 i EU:s marknadskontrollförordning),
  • Europarlamentets och rådets direktiv 2014/34/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om utrustning och skyddssystem som är avsedda för användning i potentiellt explosiva atmosfärer (se bilaga I punkt 53 i EU:s marknadskontrollförordning), och
  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/68/EU av den 15 maj

2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av tryckbärande anordningar (se bilaga I punkt 57 i EU:s marknadskontrollförordning).

Direktiven har genomförts i svensk rätt i arbetsmiljölagen (1977:1160) och arbetsmiljöförordningen (1977:1166). När det gäller direktiv 2014/34/EU är även elsäkerhetslagen (2016:732) och elsäkerhetsförordningen (2017:218) tillämpliga. Direktiven genomförs även genom Arbetsmiljöverkets föreskrifter på området.1 De bestämmelser som reglerar Elsäkerhetsverkets marknadskontroll avseende direktiv 2014/34/EU redogörs i avsnitt 6.7. Även Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har gett ut föreskrifter som genomför direktiv 2014/34/EU.2 Dessa föreskrifter innehåller dock inte några produktkrav utan enbart krav på vilken utrustning som ska användas i en explosionsfarlig miljö som orsakas av brandfarliga varor.

Bestämmelser om marknadskontroll

I artikel 4 i direktiv 2006/42/EG finns en generell bestämmelse om marknadskontroll som anger att medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att endast sådana maskiner får släppas ut på marknaden eller tas i drift som uppfyller de tillämpliga bestämmelserna i direktivet och som inte äventyrar hälsa och säkerhet för personer samt i förekommande fall husdjur eller egendom, när de har installerats och underhålls på riktigt sätt samt används för avsett ändamål eller under rimligen förutsebara villkor. I artikel 11 anges att medlemsstaterna ska vidta åtgärder om maskiner som omfattas av direktivet kan äventyra hälsa och säkerhet för personer, husdjur och egendom.

1 AFS 2008:3 Arbetsmiljöverkets föreskrifter om maskiner, ändrad genom AFS 2009:5, 2011:1, 2011:7, 2014:22 och 2016:10. För produkter som släppts ut på marknaden före den 29 december 2009 tillämpas nu upphävda AFS 1993:10. AFS 2016:1 Arbetsmiljöverkets föreskrifter om tryckbärande anordningar, AFS 2016:2 Arbetsmiljöverkets föreskrifter om enkla tryckkärl och AFS 2016:4 Arbetsmiljöverkets föreskrifter om utrustning och skyddssystem som är avsedda för användning i potentiellt explosiva atmosfärer. 2 SRVFS 2004:7 Föreskrifter om explosionsfarlig miljö vid hantering av brandfarliga gaser och vätskor.

Direktiv 2014/29/EU, direktiv 2014/34/EU och direktiv 2014/ 68/EU hänvisar avseende marknadskontroll till förordning (EG) nr 765/2008 och det anges att artiklarna 15.3 och 16–29 i den förordningen ska tillämpas på produkter som omfattas av direktiven.

Varken arbetsmiljölagen eller arbetsmiljöförordningen innehåller några uttryckliga bestämmelser om marknadskontroll eller hänvisningar till förordning (EG) nr 765/2008. Av arbetsmiljölagens förarbeten framgår att Arbetsmiljöverket bedriver marknadskontroll inom ramen för tillsynen av efterlevnaden av arbetsmiljölagstiftningen samt att befogenheter att ingripa på området finns i 7 kap. arbetsmiljölagen som reglerar tillsyn (prop. 2007/08:65Genomför-

ande av det nya maskindirektivet, m.m., s. 16). I 3 kap. 8 § arbets-

miljölagen anges att den som tillverkar, importerar, överlåter eller upplåter en maskin, ett redskap, skyddsutrustning eller annan teknisk anordning ska se till att anordningen erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, när den släpps ut på marknaden, avlämnas för att tas i bruk eller ställs ut till försäljning. Vidare anges i 7 kap. 1 § samma lag att Arbetsmiljöverket utövar tillsyn över att lagen och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen följs.

I Arbetsmiljöverkets föreskrifter finns hänvisningar till förordning (EG) nr 765/2008. Exempelvis hänvisar AFS 2016:4 om utrustning och skyddssystem som är avsedda för användning i potentiellt explosiva atmosfärer till artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 avseende Arbetsmiljöverkets rätt att hos ekonomiska aktörer ta ut ett eller flera exemplar för provning vid marknadskontroll.

Marknadskontrollmyndigheter

Enligt förordningen (2007:913) med instruktion för Arbetsmiljöverket ansvarar myndigheten bland annat för vissa frågor om marknadskontroll i den utsträckning frågorna inte ska hanteras av någon annan. Enligt 2 § 3 i förordningen har Arbetsmiljöverket särskilt till uppgift att ansvara för marknadskontroll av produkter som omfattas av bland annat direktiv 2006/42/EG, direktiv 2014/68/EU, direktiv 2014/29/EU och direktiv 2014/34/EU.

När det gäller direktiv 2014/34/EU delas marknadskontrollansvaret med Elsäkerhetsverket. Enligt 40 § elsäkerhetsförordningen är Elsäkerhetsverket marknadskontrollmyndighet enligt förordning

(EG) nr 765/2008 när det gäller elektrisk utrustning som omfattas av direktiv 2014/34/EU.

Befogenheter vid marknadskontroll

I 7 kap. arbetsmiljölagen finns bestämmelser om Arbetsmiljöverkets tillsyn över att lagen och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen följs. Tillsynsmyndigheten har rätt att efter anfordran erhålla de upplysningar, handlingar och prov samt påkalla de undersökningar som behövs för tillsynen (3 §). Tillsynsmyndigheten har också rätt till upplysningar om produkter som används i entreprenadförhållanden eller vid legotillverkning samt om produkter som har överlåtits (4 §). För sin tillsyn ska tillsynsmyndigheten ges tillträde till arbetsställe och får där göra undersökningar och ta prov. Arbetsmiljöverket har rätt till tillträde även till ett arbetsställe som tillhör annan än den som tillsynen utövas mot. Polismyndigheten ska lämna den handräckning som behövs för att tillsynsmyndigheten ska kunna utöva tillsynen (5 §). Arbetsmiljöverket får meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska följas (7 §). Sådana förelägganden eller förbud får riktas mot alla som har skyddsansvar enligt arbetsmiljölagen, i första hand arbetsgivare, men även tillverkare och importörer av bland annat maskiner, se hänvisning till 3 kap. 8 § arbetsmiljölagen. Om någon inte följer ett föreläggande får Arbetsmiljöverket besluta att rättelse ska ske på den enskildes bekostnad. Arbetsmiljöverket kan ålägga till exempel tillverkare och importörer att lämna varningsinformation eller återkalla en produkt (11 §). Innehållet i ett sådant åläggande ska motsvara vad som anges i 1418 §§produktsäkerhetslagen. I arbetsmiljöförordningen finns närmare bestämmelser om hur tillsynen vid inspektionsbesök ska gå till. I fråga om arbete som utförs i hemmet ska inspektionsbesök endast ske på begäran av den arbetsgivare eller arbetstagare som berörs, eller om det finns någon annan särskild anledning till det (15 § nämnda förordning). Vid förrättning på ett arbetsställe ska tillsynsmyndigheten kontakta skyddsombud som kan anträffas på arbetsstället (16 § samma förordning).

Sanktionsmöjligheter

De sanktionsmöjligheter som finns enligt arbetsmiljölagen är vite, sanktionsavgifter och straffansvar. Arbetsmiljöverket får förena förelägganden och förbud med vite (7 kap. 7 § arbetsmiljölagen). Förelägganden att lämna varningsinformation eller att återkalla en produkt ska förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt (7 kap. 11 § samma lag).

Arbetsmiljöverket får meddela föreskrifter om sanktionsavgifter (18 § arbetsmiljöförordningen). Sådana sanktionsavgifter får enligt 8 kap.510 §§arbetsmiljölagen tas ut vid överträdelser av vissa avgiftssanktionerade föreskrifter. Avgiften ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Avgiften ska vara lägst 1 000 kronor och högst 1 000 000 kronor. Sanktionsavgift ska inte tas ut för en gärning som omfattas av ett föreläggande eller förbud. Sanktionsavgiften ska tas ut av den fysiska eller juridiska person som drev den verksamhet där överträdelsen skedde. Avgiften får sättas ned helt eller delvis om överträdelsen är ringa eller ursäktlig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut sanktionsavgiften. Arbetsmiljöverket prövar genom avgiftsföreläggande frågor om sanktionsavgifter. Avgiftsföreläggande innebär att den som bedöms vara ansvarig för en överträdelse föreläggs att godkänna avgiften omedelbart eller inom viss tid. När föreläggandet har godkänts, gäller det som domstols lagakraftvunna avgörande om att avgift ska tas ut. Ett godkännande som görs efter det att den tid som angetts i föreläggandet har gått ut är dock utan verkan. Om avgiftsföreläggandet inte har godkänts inom utsatt tid, får Arbetsmiljöverket ansöka hos den förvaltningsrätt inom vars domkrets avgiftsföreläggandet har utfärdats, om att sanktionsavgift ska tas ut. En sanktionsavgift får tas ut bara om ansökan har delgetts den som avgiftsföreläggandet riktas mot inom fem år från den tidpunkt då överträdelsen skedde. En beslutad avgift faller bort om verkställighet inte har skett inom fem år från det att avgörandet vann laga kraft.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett föreläggande eller förbud som har meddelats av Arbetsmiljöverket döms till böter eller fängelse i högst ett år (8 kap. 1 § arbetsmiljölagen). Det gäller dock inte om föreläggandet eller förbudet har förenats med vite. Därutöver döms till böter om någon lämnar oriktiga upp-

gifter om förhållanden av vikt när en tillsynsmyndighet har begärt upplysningar, handlingar eller prov (8 kap. 2 § samma lag).

Övrigt

Arbetsmiljöverket får förordna att dess beslut ska gälla omedelbart (9 kap. 5 § arbetsmiljölagen).

När det gäller ekonomisk ersättning gäller att Arbetsmiljöverket inte betalar ersättning för de prov myndigheten tar ut på arbetsställen (7 kap. 5 § arbetsmiljölagen). För övrigt gäller att den vars verksamhet har varit föremål för tillsyn ska ersätta tillsynsmyndigheten för sådana kostnader för undersökning av prov som har varit skäligen påkallade. För sådan granskning av maskiner, redskap, skyddsutrustningar eller andra tekniska anordningar, som utförs av Arbetsmiljöverket på uppdrag av den som avser att överlåta eller upplåta anordningen eller i övrigt för dennes räkning, betalas en avgift som bestäms av verket (22 § arbetsmiljöförordningen).

I arbetsmiljölagen finns en bestämmelse om tystnadsplikt (7 kap. 13 §). Bestämmelsen reglerar inte särskilt befattning med ärenden som rör marknadskontroll. För det allmännas verksamhet finns en hänvisning till 10 kap.1114 §§ och 12 kap. 2 §offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Arbetsmiljöverkets beslut i enskilda fall enligt arbetsmiljölagen eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (9 kap. 2 § arbetsmiljölagen).

6.2.2. Personlig skyddsutrustning

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG (se bilaga I punkt 62 i EU:s marknadskontrollförordning).

Förordningen kompletteras i svensk rätt av lagen (2018:125) och förordningen (2018:127) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Arbetsmiljöverket har gett ut föreskrifter på området.3

Bestämmelser om marknadskontroll

Kapitel VI i förordning (EU) 2016/425 reglerar marknadskontroll i EU, kontroll av anordningar och tillbehör som förs in på unionsmarknaden samt EU:s förfarande i fråga om skyddsåtgärder. I artikel 37 anges att artiklarna 15.3 och 16–29 i förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla för personlig skyddsutrustning som omfattas av förordningen. Medlemsstaternas marknadskontrollmyndigheter är skyldiga att agera när de har tillräckliga skäl att anta att personlig skyddsutrustning som omfattas av förordningen utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet. Marknadskontrollmyndigheten ska ålägga den berörda ekonomiska aktören att vidta korrigerande åtgärder, dra tillbaka utrustningen från marknaden eller återkalla den (artikel 38). Även när den personliga skyddsutrustningen uppfyller kraven i förordningen men ändå utgör en risk ska den ekonomiska aktören åläggas att vidta åtgärder (artikel 40). Om en medlemsstat konstaterar en formell bristande överensstämmelse ska den ålägga den ekonomiska aktören att åtgärda bristen eller, om den kvarstår, vidta lämpliga åtgärder för att begränsa eller förbjuda tillhandahållandet av den personliga säkerhetsutrustningen på marknaden eller se till att den återkallas eller dras tillbaka från marknaden (artikel 41).

Lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning hänvisar till ovan nämnda artiklar i förordning (EG) nr 765/2008 avseende bestämmelser om marknadskontroll.

Marknadskontrollmyndigheter

Marknadskontrollansvaret enligt förordning (EU) 2016/425 är uppdelat mellan Arbetsmiljöverket och Konsumentverket. Konsumentverket utövar marknadskontroll enligt lagen med kompletterande

3 AFS 1996:7 Arbetsmiljöverkets föreskrifter om utförande av personlig skyddsutrustning. Föreskrifterna har upphävts men gäller fortfarande för personlig skyddsutrustning som släppts ut på marknaden under direktiv 89/686/EEG fram till den 21 april 2019.

bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning när det gäller personlig skyddsutrustning som är avsedd för privat bruk, eller som kan antas komma att användas för privat bruk i inte obetydlig omfattning (2 § förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning). I samma förordning anges att Arbetsmiljöverket utövar marknadskontroll enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning när det gäller personlig skyddsutrustning som är avsedd för yrkesmässig användning, eller som kan antas komma att användas yrkesmässigt (3 §). Enligt samma förordning ska Konsumentverket och Arbetsmiljöverket lämna uppgifter till varandra i den utsträckning som behövs för att respektive myndighet ska kunna utföra sin marknadskontroll (4 och 5 §§).

Arbetsmiljöverkets uppgift att ansvara för marknadskontroll över produkter som omfattas av förordning (EU) 2016/425 framgår även i 2 § 3 förordningen med instruktion för Arbetsmiljöverket.

Befogenheter vid marknadskontroll

Genom hänvisning till bland annat artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 framgår att marknadskontrollmyndigheterna får kräva att de ekonomiska aktörerna ska tillhandahålla sådan dokumentation och information som myndigheterna anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. De får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om de anser att det är en nödvändig åtgärd. Genom hänvisning till artikel 29 i förordning (EG) nr 765/2008 följer vidare att myndigheten har befogenhet att förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara.

Polismyndigheten ska, på begäran av marknadskontrollmyndigheten, i vissa fall lämna den hjälp som behövs när myndigheten vidtar åtgärder enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 (3 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning). Marknadskontrollmyndigheten får meddela de

förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att EU:s förordning om personlig skyddsutrustning ska följas (4 § nämnda lag).

Sanktionsmöjligheter

De sanktionsmöjligheter som finns enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning är vite och sanktionsavgift. Enligt 5 § nämnda lag ska ett föreläggande eller förbud eller ett beslut enligt förordning (EG) nr 765/2008 förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Enligt 9 § ska en ekonomisk aktör åläggas att betala en sanktionsavgift, om den ekonomiska aktören eller någon som handlar på den ekonomiska aktörens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot kraven i förordning (EU) 2016/425. Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller för en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. Genom hänvisning till 37 § andra stycket och 3943 §§produktsäkerhetslagen framgår vidare att sanktionsavgiften ska fastställas till lägst 5 000 kronor och högst 5 000 000 kronor, att avgiften inte får överstiga tio procent av näringsidkarens årsomsättning, att hänsyn ska tas till hur allvarlig överträdelsen är och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser, att någon avgift inte ska dömas ut i ringa fall samt att avgiften får efterges om det finns synnerliga skäl för det. Avgiften tillfaller staten och prövas av förvaltningsdomstol efter ansökan av myndigheten.

Övrigt

Marknadskontrollmyndigheterna får bestämma att deras beslut om föreläggande eller förbud eller beslut om annan åtgärd enligt förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart (6 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning). Av 7 § samma lag följer att ekonomiska aktörer ska ersätta marknadskontrollmyndigheten för provtagning och undersökning av prov, om det vid kontroll visar sig att den personliga skyddsutrustningen inte uppfyller kraven i förordning (EU) 2016/425. Marknadskontrollmyndigheten ska ersätta den ekonomiska aktören för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det.

För den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt förordning (EU) 2016/425 gäller tystnadsplikt. För det allmännas verksamhet ska i stället offentlighets- och sekretesslagen tillämpas (8 §).

Marknadskontrollmyndigheternas beslut om förelägganden, förbud och ekonomisk ersättning får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (10 §).

6.3. Aerosolbehållare, brandfarliga och explosiva varor

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Rådets direktiv 75/324/EEG av den 20 maj 1975 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar beträffande aerosolbehållare (se bilaga I punkt 4 i EU:s marknadskontrollförordning),
  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/29/EU av den 12 juni

2013 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av pyrotekniska artiklar (se bilaga I punkt 45 i EU:s marknadskontrollförordning), och

  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/28/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden och övervakning av explosiva varor för civilt bruk (se bilaga I punkt 47 i EU:s marknadskontrollförordning).

Direktiven har genomförts i svensk rätt genom lagen (2010:1011) och förordningen (2010:1075) om brandfarliga och explosiva varor, samt för aerosolbehållare även i förordningen (2008:245) om kemiska produkter och biotekniska organismer. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har gett ut föreskrifter på området.4

4 MSBFS 2015:6 föreskrifter om tillhandahållande av pyrotekniska artiklar och ammunition, MSBFS 2016:5 föreskrifter om produktkrav på explosiva varor för civilt bruk och plastiska sprängämnen, MSBFS 2018:1 föreskrifter om aerosolbehållare samt MSBFS 2019:1 om hantering av explosiva varor.

Bestämmelser om marknadskontroll

I artikel 10 i direktiv 75/324/EEG anges att medlemsstater som uppmärksammar att aerosolbehållare på goda grunder kan antas medföra fara för hälsa och säkerhet, trots att de motsvarar direktivets krav, har rätt att provisoriskt förbjuda försäljning av dessa behållare eller förena försäljningen med särskilda villkor. Medlemsstaterna åläggs vidare i artikel 9 att vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra att märken eller påskrifter som kan förväxlas med föreskriven märkning av aerosolbehållare används.

I direktiv 2013/29/EU regleras marknadskontroll i kapitel 5. Enligt artikel 38 ska medlemsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att pyrotekniska artiklar endast släpps ut på marknaden om de, när de förvaras på rätt sätt och används för sitt avsedda ändamål, inte medför fara för människors hälsa och säkerhet. I samma artikel hänvisas till artiklarna 15.3 och 16–29 i förordning (EG) nr 765/2008. Direktivet innehåller även reglering av förfarandet på nationell nivå för hantering av pyrotekniska artiklar som utgör en risk, artikel 39 och 41, samt produkter med formell bristande överensstämmelse, artikel 42.

Direktiv 2014/28/EU innehåller snarlika marknadskontrollbestämmelser som direktiv 2013/29/EU (artikel 41–45).

Lagen om brandfarliga och explosiva varor innehåller bestämmelser om tillsyn över efterlevnaden av lagen och föreskrifter och beslut som meddelats i anslutning till lagen (21 §). Tillsynsmyndigheter är Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och de kommuner där hanteringen av brandfarliga eller explosiva varor sker. Utöver en skrivning om att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap utövar marknadskontroll innehåller lagen inte några bestämmelser som specifikt rör marknadskontroll. Av lagens förarbeten framgår dock att marknadskontrollen är en del av den tillsyn som regleras i lagen och att marknadskontrollmyndigheten ska ha de befogenheter som tillkommer tillsynsmyndigheterna. I författningskommentaren till 22 § lagen om brandfarliga och explosiva varor anges att sådan tillsyn som innefattar marknadskontroll inte kan överlåtas till kommunerna eftersom en överträdelse av reglerna kan kräva att samtliga varor stoppas i Sverige (prop. 2009/10:203Ny lag om brandfarliga

och explosiva varor, s. 73).

I 23 och 24 §§ förordningen om brandfarliga och explosiva varor anges att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är marknadskontrollmyndighet enligt artikel 19, 24.2, 26, 27.2 och 29 i förordning (EG) nr 765/2008 och att myndigheten ska

1. inrätta förfaranden enligt artikel 18.2,

2. utföra de uppgifter som följer av artiklarna 20–22 och 23.2, och

3. samarbeta med andra i enlighet med artikel 24.4.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap åläggs vidare att ge viss information till Europeiska kommissionen och andra medlemsstater om explosiva varor som inte uppfyller gällande krav samt att för Sveriges räkning invända mot vissa beslut av marknadskontrollmyndigheter i andra medlemsstater (24 a–24 b §§ förordningen om brandfarliga och explosiva varor).

Marknadskontrollmyndighet

Av 22 § lagen om brandfarliga och explosiva varor framgår att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap utövar marknadskontroll över

1. brandfarliga och explosiva varors egenskaper, utsläppande och

tillhandahållande på marknaden, samt

2. sådana produkter som används för hanteringen av brandfarliga

och explosiva varor och för vilka myndigheten har utfärdat föreskrifter.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har i ett tidigare betänkande framhållit att myndighetens mandat att bedriva marknadskontroll avseende aerosolbehållare endast omfattar aerosolbehållare som innehåller brandfarlig vara och att marknadskontrollansvaret för övriga aerosolbehållare ännu inte är fördelat (SOU 2017:69

Marknadskontrollmyndigheter – befogenheter och sanktionsmöjligheter

s. 141).

Befogenheter vid marknadskontroll

Genom hänvisning till bland annat artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 i förordningen om brandfarliga och explosiva varor framgår att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som myndigheten anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. Myndigheten får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om den anser att det är en nödvändig åtgärd. Av Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps skyldighet att utföra uppgifter enligt bland annat artikel 20 i förordning (EG) nr 765/2008 följer att myndigheten har befogenhet att återkalla, dra tillbaka eller förbjuda tillhandahållandet av en produkt som utgör en allvarlig risk, även en allvarlig risk utan omedelbar effekt. Genom hänvisning till artikel 29 i förordning (EG) nr 765/2008 följer vidare att myndigheten har befogenhet att förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara.

Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen (24 § lagen om brandfarliga och explosiva varor). För tillsynen har tillsynsmyndigheten vidare rätt till tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som används i samband med hanteringen av brandfarliga och explosiva varor och får göra undersökningar och ta prover. Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för tillsynen. Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen och föreskrifter och beslut som har meddelats i anslutning till lagen ska efterlevas (25 § samma lag). Om en aktör inte följer vad som angivits i föreläggandet eller förbudet får tillsynsmyndigheten besluta om rättelse på dennes bekostnad. Ett sådant beslut får meddelas även utan att något föreläggande eller förbud först har meddelats, om tillsynsmyndigheten med hänsyn till risken för allvarliga skador eller av andra särskilda skäl anser att en rättelse bör göras utan dröjsmål.

Sanktionsmöjligheter

Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite (25 § lagen om brandfarliga och explosiva varor). Vissa brott mot bestämmelser i lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen är straffsanktionerade i 28–30 §§ samma lag. I ringa fall döms inte till ansvar. Inte heller döms den som har överträtt ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud till ansvar enligt lagen för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet. Straffansvaret i 28 och 29 §§ är subsidiärt till straffansvaret i brottsbalken och lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Övrigt

En myndighet får besluta att dess beslut enligt lagen eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen ska gälla även om beslutet överklagas (35 § lagen om brandfarliga och explosiva varor).

Tillsynsmyndigheter enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor betalar inte ut ersättning för prov som myndigheten tar i samband med sin tillsyn (24 §). För sådan tillsyn som utgör marknadskontroll får avgift för tillsynen och för provtagning och undersökning av prov av varan tas ut endast om det vid undersökningen visar sig att varan inte uppfyller ställda krav (27 §). Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har bemyndigats att meddela föreskrifter om avgifternas storlek när det gäller den egna verksamheten (25 § 9 förordningen om brandfarliga och explosiva varor).

Tystnadsplikt gäller för den som har tagit befattning med ett ärende som avses i lagen (33 § lagen om brandfarliga och explosiva varor). När det gäller det allmännas verksamhet hänvisas i stället till offentlighets- och sekretesslagen.

Beslut som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap fattar enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (34 § nämnda lag).

6.4. Buller från utomhusutrustning

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/14/EG av den 8 maj

2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om buller i miljön från utrustning som är avsedd att användas utomhus (se bilaga I punkt 12 i EU:s marknadskontrollförordning).

Direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (1998:1707) om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner och förordningen (2001:1084) om buller från viss utomhusutrustning.

Bestämmelser om marknadskontroll

I direktiv 2000/14/EG används i den svenska språkversionen ordet marknadsövervakning i stället för marknadskontroll. Medlemsstaterna åläggs i artikel 5 att vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att utrustning som omfattas av direktivet kan släppas ut på marknaden eller tas i bruk endast om den överensstämmer med kraven i direktivet, är försedd med CE-märkning och med en uppgift om den garanterade ljudeffektnivån samt åtföljs av en försäkran om överensstämmelse. I artikel 9 regleras medlemsstaternas skyldigheter när de konstaterar att utrustning som omfattas av direktivet inte uppfyller gällande krav. I första hand ska tillverkaren eller ett ombud för denne förmås att bringa utrustningen i överensstämmelse, i andra hand ska medlemsstaten vidta åtgärder för att begränsa eller förbjuda att utrustningen släpps ut på marknaden eller tas i bruk.

I lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner finns bestämmelser om tillsyn över lagens efterlevnad men lagen innehåller inte några bestämmelser som direkt korresponderar med artikel 5 och 9 i direktivet. Förordningen om buller från viss utomhusutrustning hänvisar till förordning (EG) nr 765/2008 när det gäller bestämmelser om CE-märkning men innehåller inte några bestämmelser som avser marknadskontrollåtgärder.

Marknadskontrollmyndigheter

Transportstyrelsen utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av förordningen och föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen (9 § förordningen om buller från viss utomhusutrustning). Därtill ska den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet utöva lokal tillsyn i varje kommun. Tillsynsmyndigheterna ska samarbeta när det är påkallat. Enligt uppgift från Transportstyrelsen utövar de tillsyn hos tillverkare, importörer och försäljningsorganisationer som verkar centralt eller nationellt medan kommunerna ansvarar för tillsyn av lokala försäljningsställen. De flesta produktkrav kontrolleras av Transportstyrelsen men kommunerna kontrollerar bland annat märkning. I lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner anges att regeringen ska bestämma vilken eller vilka myndigheter som ska utöva tillsyn över lagens efterlevnad. Sambandet mellan lagens och förordningens bestämmelser om tillsyn och tillsynsmyndighet framgår inte tydligt. När det gäller ansvar på grund av överträdelse enligt förordningen om buller från viss utomhusutrustning samt om överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut i enskilda fall hänvisas dock till lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner (13 § nämnda förordning).

Befogenheter vid marknadskontroll

Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska efterlevas (8 § lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner). Tillsynsmyndigheten får även förelägga den som tillverkar, importerar eller saluför mobila maskiner eller motorer till dessa att utan ersättning till myndigheten lämna de upplysningar och handlingar, tillhandahålla de mobila maskiner, motorer och motordelar samt utföra de undersökningar som behövs för tillsynen (9 §). Tillsynsmyndigheten har vidare rätt till tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder, hos tillverkare, importörer och saluförare av mobila maskiner eller motorer till dem och får där utföra undersökningar och provningar. Polismyndigheten ska lämna det biträde som behövs för tillsynen. Tillsynsmyndigheten får besluta att tillverkare, importörer och salu-

förare av mobila maskiner eller motorer genom annonsering eller på något annat lämpligt sätt ska informera berörda användare om sådana fel som framkommit och som bör åtgärdas (11 §).

Sanktionsmöjligheter

Tillsynsmyndigheten får förena förelägganden och förbud med vite (10 § lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner). Lagen innehåller även straffbestämmelser i 13–15 §§. Straffansvar åläggs den som med uppsåt eller av oaktsamhet yrkesmässigt saluför mobila maskiner eller motorer till dessa i strid med föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet felaktigt förser en motor till en mobil maskin med märke om överensstämmelse med EU-typgodkännande och den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet ändrar eller gör ingrepp i utrustning som reglerar avgaser på ett sådant sätt att kraven för typgodkännande inte längre uppfylls.

Övrigt

Transportstyrelsen har bemyndigats att meddela föreskrifter om avgifter för tillsyn enligt lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner (11 § förordningen om buller från viss utomhusutrustning med hänvisning till 9 § förordningen [1998:1709] om avgaskrav för vissa förbränningsmotordrivna mobila maskiner).

Beslut av förvaltningsmyndighet i enskilda fall får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (16 § lagen om åtgärder mot buller och avgaser från vissa mobila maskiner).

6.5. Byggprodukter, hissar och linbanor

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 305/2011 av den 9 mars 2011 om fastställande av harmoniserade villkor för saluföring av byggprodukter och om upphävande av rådets direk-

tiv 89/106/EEG (se bilaga I punkt 38 i EU:s marknadskontrollförordning),

  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/33/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om hissar och säkerhetskomponenter till hissar (se bilaga I punkt 52 i EU:s marknadskontrollförordning), och
  • Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/424 av den 9 mars 2016 om linbaneanläggningar och om upphävande av direktiv 2000/9/EG (se bilaga I punkt 61 i EU:s marknadskontrollförordning).

Unionsrättsakterna har kompletterats och genomförts i svensk rätt i plan- och bygglagen (2010:900) och plan- och byggförordningen (2011:338). Boverket har gett ut föreskrifter på området.5

Bestämmelser om marknadskontroll

Kapitel VIII i förordning (EU) nr 305/2011 innehåller bestämmelser om marknadskontroll och skyddsåtgärder. Enligt artikel 56 ska medlemsstaternas marknadskontrollmyndigheter vidta åtgärder när de har tillräckliga skäl att anta att en byggprodukt som omfattas av en harmoniserad standard eller en europeisk teknisk bedömning som utfärdats för den inte uppnår angivna prestanda och utgör en risk för uppfyllandet av de grundläggande kraven för byggnadsverk. Marknadskontrollmyndigheterna ska ålägga den berörda ekonomiska aktören att vidta alla nödvändiga åtgärder för att få produkten att överensstämma med tillämpliga krav, särskilt med den angivna prestandan, eller för att dra tillbaka eller återkalla produkten från marknaden (artikel 56). Även i fråga om byggprodukter som uppfyller förordningens krav men som ändå utgör en risk för uppfyllandet av de tekniska kraven på byggnadsverk, människors hälsa eller säkerhet eller andra aspekter av skydd i allmänhetens intresse, ska den ekonomiska aktören åläggas att vidta åtgärder (artikel 58). Om en med-

5 Boverkets byggregler BFS 2011:6 – föreskrifter och allmänna råd, Boverkets föreskrifter och allmänna råd (2013:7) om språkkrav för prestandadeklarationer och vissa andra handlingar om byggprodukter, Boverkets föreskrifter och allmänna råd BFS 2011:10 om tillämpning av europeiska konstruktionsstandarder (eurokoder), Boverkets föreskrifter och allmänna råd BFS 2011:12 om hissar och vissa andra motordrivna anordningar och Boverkets allmänna råd (2016:16) om ersättning för provningskostnader vid marknadskontroll av byggprodukter.

lemsstat konstaterar en formell bristande överensstämmelse ska den ålägga den berörda ekonomiska aktören att åtgärda bristen eller, om den kvarstår, vidta lämpliga åtgärder för att begränsa eller förbjuda att byggprodukten tillhandahålls på marknaden eller se till att den dras tillbaka eller återkallas från marknaden (artikel 59).

I förordning (EU) 2016/424 anges att artiklarna 15.3 och 16–29 i förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla för marknadskontroll av delsystem och säkerhetskomponenter (artikel 39). I artikel 40–43 finns bestämmelser som är jämförbara med artikel 56–58 i förordning (EU) nr 305/2011.

Även direktiv 2014/33/EU innehåller en hänvisning till artiklarna 15.3 och 16–29 i förordning (EG) nr 765/2008 när det gäller marknadskontroll av hissar och säkerhetskomponenter till hissar samt jämförbara bestämmelser om förfaranden när hissar eller säkerhetskomponenter till hissar kan antas utgöra en risk eller brister i formell överensstämmelse (se artiklarna 37–41).

I 11 kap. plan- och bygglagen finns bestämmelser om tillsyn. I 26 § hänvisas till artiklarna 56–59 i förordning (EU) nr 305/2011, artiklarna 39–43 i förordning (EU) 2016/424 och artiklarna 19–21 i förordning (EG) nr 765/2008. I plan- och byggförordningen anges att begreppet tillsyn i förordningen omfattar både tillsyn som utövas mot den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd och marknadskontroll enligt förordning (EG) nr 765/2008, förordning (EU) nr 305/2011 och förordning (EU) 2016/424 (1 kap. 6 §). I 8 kap. 4 § plan- och byggförordningen anges vidare att Boverket enligt förordning (EG) nr 765/2008 ska

1. informera allmänheten om sin verksamhet enligt artikel 17.2,

2. inrätta lämpliga förfaranden enligt artikel 18.2,

3. utarbeta program för sin marknadskontroll, skicka underrättelser

om detta och göra det tillgängligt för allmänheten enligt artikel 18.5,

4. utföra de uppgifter som följer av artiklarna 20–22 och 23.2, och

5. samarbeta med andra enligt artikel 24.4.

Boverket får dessutom förstöra eller på annat sätt göra produkter obrukbara enligt artikel 29.4 i förordning (EG) nr 765/2008 (8 kap. 5 § plan- och byggförordningen).

Marknadskontrollmyndighet

Boverket ska i egenskap av marknadskontrollmyndighet enligt förordning (EG) nr 765/2008 utöva marknadskontroll över byggprodukter som omfattas av förordning (EU) nr 305/2011, direktiv 2014/ 33/EU och förordning (EU) 2016/424 (8 kap. 3 § plan- och byggförordningen). Av samma förordning följer att Boverket ansvarar för tillsyn över bestämmelserna om krav på byggprodukters lämplighet även i fråga om byggprodukter som inte omfattas av förordning (EU) nr 305/2011 eller förordning (EU) 2016/424 (8 kap. 5 a §).

Befogenheter vid marknadskontroll

Genom att Boverket utpekas som marknadskontrollmyndighet enligt förordning (EG) nr 765/2008 får de befogenheter som framgår av den förordningen anses tillämpliga för myndigheten. Av artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 framgår att Boverket får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som myndigheten anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. Myndigheten får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om den anser att det är en nödvändig åtgärd. Av Boverkets skyldighet att utföra uppgifter enligt bland annat artikel 20 i förordning (EG) nr 765/2008 följer att myndigheten har befogenhet att återkalla, dra tillbaka eller förbjuda tillhandahållandet av en produkt som utgör en allvarlig risk, även en allvarlig risk utan omedelbar effekt. Genom hänvisning till artikel 29 i förordning (EG) nr 765/2008 följer vidare att myndigheten har befogenhet att förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara.

Av 11 kap. plan- och bygglagen framgår följande avseende tillsyn över lagen, EU-förordningar i frågor inom lagens tillämpningsområde och föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av lagen eller en sådan EU-förordning. En tillsynsmyndighet pröva förutsättningarna för och behovet av att ingripa eller besluta om en påföljd så snart det finns anledning att anta att någon inte har följt uppställda krav (5 §). En tillsynsmyndighet har rätt att

på begäran få de upplysningar och handlingar från byggherren som behövs för tillsynen över bygg-, rivnings- och markåtgärder, och rätt att hos den som tillverkar eller representerar den som tillverkar och hos den som importerar eller saluför byggprodukter som omfattas av tillsynen samt hos den som installerar hissar

a) få tillgång till produkter för kontroll,

b) på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs, och

c) få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte

bostäder (8 §).

Om det behövs får en tillsynsmyndighet begära att en handling ska översättas till svenska. Polismyndigheten ska lämna det biträde som behövs för tillträde (9 §).

När det gäller byggprodukter som inte omfattas av förordning (EU) nr 305/2011 eller förordning (EU) 2016/424 (här relevant för hissar enligt direktiv 2014/33/EU), får en tillsynsmyndighet i det enskilda fallet besluta om det föreläggande eller förbud som behövs från skyddssynpunkt (11 kap. 25 §). Efter ansökan av tillsynsmyndigheten får Kronofogdemyndigheten inom tio år från den överträdelse som föreläggandet avser, besluta om handräckning för att genomföra sådana åtgärder (11 kap. 39 §).

Avseende byggprodukter som omfattas av förordning (EU) nr 305/2011 eller förordning (EU) 2016/424 har tillsynsmyndigheten befogenhet att bland annat kräva av ekonomiska aktörer att de vidtar korrigerande åtgärder eller själv vidta åtgärder för att förbjuda eller begränsa tillhandahållandet av en byggprodukt som inte uppfyller gällande krav eller som brister vad gäller formell överensstämmelse (11 kap. 26 §). Även när det gäller byggprodukter som uppfyller kraven men som likväl utgör en risk för hälsa och säkerhet får myndigheten kräva att den ekonomiska aktören vidtar nödvändiga åtgärder för att säkerställa att byggprodukten inte längre utgör någon risk eller för att dra tillbaka eller återkalla produkten. Tillsynsmyndigheten får i det enskilda fallet besluta om det föreläggande som behövs för att kraven på byggprodukten ska uppfyllas.

Sanktionsmöjligheter

Av 11 kap. 37 § plan- och bygglagen framgår att förelägganden enligt bland annat 25 och 26 §§ samma kapitel får förenas med vite. Vitet får inte omvandlas till fängelse.

I plan- och bygglagen finns bestämmelser om byggsanktionsavgift (11 kap. 51–63 §§). Närmare bestämmelser om byggsanktionsavgiftens storlek finns i 9 kap. plan- och byggförordningen. Om någon bryter mot bestämmelser om bland annat krav på byggprodukter ska tillsynsmyndigheten ta ut en byggsanktionsavgift. Byggsanktionsavgiften får uppgå till högst 50 prisbasbelopp. Byggsanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet men det finns vissa undantag då avgiften inte behöver tas ut (53 §). Byggsanktionsavgift ska inte tas ut om överträdelsen har medfört att ett vite har dömts ut. Byggsanktionsavgift ska tas ut av

1. den som när överträdelsen begicks var ägare till den fastighet eller

det byggnadsverk som överträdelsen avser,

2. den som begick överträdelsen, eller

3. den som har fått en fördel av överträdelsen.

Tillsynsmyndigheten ansvarar själv för indrivning av byggsanktionsavgifter (9 kap. 4 § plan- och byggförordningen).

Övrigt

Beslut om förbud när det gäller byggprodukter som inte omfattas av förordning (EU) nr 305/2011 eller förordning (EU) 2016/424 gäller omedelbart, om inte något annat bestäms (11 kap. 38 § andra stycket plan- och bygglagen).

Om en produkt vid tillsyn visar sig inte uppfylla gällande krav, ska den som tillverkar eller representerar den som tillverkar och den som importerar eller saluför byggprodukter ersätta tillsynsmyndigheten för kostnader vid provtagning och undersökning av prov (11 kap. 8 b § plan- och bygglagen). Om det finns särskilda skäl ska den som tillverkar eller representerar den som tillverkar och den som importerar eller saluför byggprodukter få ersättning från tillsynsmyndigheten för produkter tillsynsmyndigheten får tillgång till för sin tillsyn (11 kap. 8 c § plan- och bygglagen).

Den som i ett ärende som gäller tillsyn enligt lagen eller EU-förordningar i frågor inom lagens tillämpningsområde har fått information om någons affärs- eller driftsförhållanden eller förhållanden av betydelse för landets försvar, får inte obehörigen röja eller utnyttja informationen (11 kap. 65 § plan- och bygglagen). När det gäller det allmännas verksamhet tillämpas i stället offentlighets- och sekretesslagen.

Beslut av en statlig förvaltningsmyndighet enligt plan- och bygglagen får överklagas till mark- och miljödomstol (13 kap. 6 § planoch bygglagen). Även frågor om utdömande av vite prövas av markoch miljödomstol (11 kap. 37 § samma lag).

6.6. Elektromagnetisk kompatibilitet

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/30/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk kompatibilitet (se bilaga I punkt 49 i EU:s marknadskontrollförordning).

Direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (1992:1512) och förordningen (2016:363) om elektromagnetisk kompatibilitet. Lagen och förordningen innehåller även bestämmelser som går utöver det som regleras i EU-direktivet. Sverige har till exempel infört nationella regler avseende anläggningar och anläggningsinnehavare som inte regleras i EU-direktivet. Elsäkerhetsverket har gett ut föreskrifter på området.6

Bestämmelser om marknadskontroll

Kapitel 5 i direktiv 2014/30/EU innehåller bestämmelser om marknadskontroll. I artikel 37 anges att artiklarna 15.3 och 16–29 i förordning (EG) nr 765/2008 ska tillämpas på apparater. Enligt artikel 38 måste medlemsstaternas marknadskontrollmyndigheter vidta

6 ELSÄK-FS 2016:3 om elektromagnetisk kompatibilitet.

åtgärder när de har tillräckliga skäl att anta att en apparat som omfattas av direktivet utgör en risk för aspekter av skydd i allmänhetens intresse. Om apparaten inte uppfyller direktivets krav ska berörd ekonomisk aktör åläggas att vidta korrigerande åtgärder, dra tillbaka apparaten från marknaden eller återkalla den. För produkter med formell bristande överensstämmelse ska i första hand berörd ekonomisk aktör åläggas att vidta åtgärder, i andra hand medlemsstaten vidta åtgärder för att begränsa eller förbjuda tillhandahållandet av apparaten på marknaden eller se till att den återkallas eller dras tillbaka från marknaden.

Lagen om elektromagnetisk kompatibilitet innehåller inte några uttryckliga bestämmelser om marknadskontroll men anger vissa befogenheter för den tillsynsmyndighet som regeringen bestämmer ska utöva tillsyn över att föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen följs. I förordningen om elektromagnetisk kompatibilitet anges att Elsäkerhetsverket vid marknadskontroll ska utföra de uppgifter som följer av artiklarna 18.2, 20–22, 23.2, 24.2 och 24.4 i förordning (EG) nr 765/2008 (13 §). Elsäkerhetsverket är ansvarig för att lämna viss information till Europeiska kommissionen och andra medlemsstater om apparater som inte uppfyller gällande krav samt att för Sveriges räkning invända mot vissa beslut av marknadskontrollmyndigheter i andra medlemsstater (14 och 15 §§ förordningen om elektromagnetisk kompatibilitet).

Marknadskontrollmyndighet

I förordningen om elektromagnetisk kompatibilitet anges Elsäkerhetsverket som såväl tillsynsmyndighet över nämnda förordning som marknadskontrollmyndighet när det gäller apparater enligt förordning (EG) nr 765/2008, (12 och 13 §§).

Befogenheter vid marknadskontroll

Genom att Elsäkerhetsverket utpekas som marknadskontrollmyndighet enligt förordning (EG) nr 765/2008 får de befogenheter som framgår av den förordningen anses tillämpliga för myndigheten. Av artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 framgår att Elsäkerhetsverket får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan

dokumentation och information som myndigheten anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. Myndigheten får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om den anser att det är en nödvändig åtgärd. Av Elsäkerhetsverkets skyldighet att utföra uppgifter enligt bland annat artikel 20 i förordning (EG) nr 765/2008 följer att myndigheten har befogenhet att återkalla, dra tillbaka eller förbjuda tillhandahållandet av en produkt som utgör en allvarlig risk, även en allvarlig risk utan omedelbar effekt. Av artikel 29 i förordning (EG) nr 765/2008 följer vidare att myndigheten har befogenhet att förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara. Det ska noteras att artikel 29 inte anges i uppräkningen i 13 § förordningen om elektromagnetisk kompatibilitet.

Elsäkerhetsverket är även tillsynsmyndighet enligt förordningen om elektromagnetisk kompatibilitet. Som tillsynsmyndighet har myndigheten enligt 3 § lagen om elektromagnetisk kompatibilitet rätt att i den utsträckning som behövs för tillsynen

1. få del av upplysningar och handlingar,

2. hos den som tillverkar, saluför, hyr ut eller till Sverige för in ut-

rustning, få tillgång till utrustning för att kontrollera den, och

3. få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte

bostäder.

Om tillsynsmyndigheten inte får del av handlingar, tillgång till utrustning eller tillträde till ett område, en lokal eller ett utrymme trots att myndigheten har rätt till det enligt 3 §, får Kronofogdemyndigheten besluta om särskild handräckning efter ansökan av tillsynsmyndigheten. En tillsynsmyndighet får, om det är påkallat från skyddssynpunkt, i det enskilda fallet meddela de förelägganden och förbud som behövs för att föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska efterlevas (6 § samma lag).

Sanktionsmöjligheter

En tillsynsmyndighet får förena ett föreläggande eller förbud med vite (6 § andra stycket lagen om elektromagnetisk kompatibilitet). En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift om aktören eller någon som handlar på aktörens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot förordningen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den (7 § lagen om elektromagnetisk kompatibilitet och 16 § förordningen om elektromagnetisk kompatibilitet). Närmare bestämmelser om sanktionsavgiftens storlek finns i 17–22 §§ samma förordning. Sanktionsavgiften ska uppgå till lägst 5 000 kronor och högst 5 000 000 kronor. Avgiften får inte överstiga tio procent av den ekonomiska aktörens årsomsättning. När en sanktionsavgift bestäms ska det tas särskild hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser. En sanktionsavgift ska inte tas ut

1. för en överträdelse av ett beslut om förbud som har förenats med

vite eller för att ett föreläggande som har förenats med vite inte har följts,

2. om överträdelsen är ringa, eller

3. om ansökan har delgetts den som anspråket riktas mot senare än

fem år efter det att överträdelsen upphörde.

Avgiften behöver inte tas ut om det finns synnerliga skäl för det. Avgiften ska betalas inom trettio dagar efter att beslutet om att ta ut avgiften fått laga kraft och skyldigheten att betala avgiften upphör om beslutet inte har kunnat verkställas inom fem år från det att beslutet fik laga kraft. Sanktionsavgiften ska fastställs av förvaltningsdomstol efter ansökan av tillsynsmyndigheten (8 § lagen om elektromagnetisk kompatibilitet).

I 9–11 §§ lagen om elektromagnetisk kompatibilitet straffsanktioneras uppsåtliga eller oaktsamma brott mot föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Påföljden får bestämmas till böter eller fängelse i högst ett år. Bestämmelserna är subsidiära till brottsbalkens bestämmelser. Ansvar döms inte ut om gärningen omfattas av bestämmelser om sanktionsavgift eller om gärningen omfattas av ett åsidosatt vitesföreläggande.

Övrigt

En tillsynsmyndighets beslut om förbud omedelbart och får verkställas utan hinder av att det inte har vunnit laga kraft (12 § lagen om elektromagnetisk kompatibilitet). Av samma bestämmelse framgår att en tillsynsmyndighets beslut enligt lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

En ekonomisk aktör från vilken Elsäkerhetsverket tagit utrustning i samband med tillsyn, ska erhålla ersättning motsvarande inköpspris, inklusive mervärdesskatt, samt kostnader för frakt (6 kap. 1 och 2 §§ ELSÄK-FS 2016:3). Om utrustningen inte uppfyller gällande krav ska den ekonomiska aktören ersätta Elsäkerhetsverket för dess kostnader för inköp av utrustningen och kostnaden för provningen.

6.7. Elsäkerhet

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Europarlamentets och rådets direktiv 2014/34/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om utrustning och skyddssystem som är avsedda för användning i potentiellt explosiva atmosfärer (se bilaga I punkt 53 i EU:s marknadskontrollförordning), och
  • Europarlamentets och rådets direktiv 2014/35/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av elektrisk utrustning avsedd för användning inom vissa spänningsgränser (se bilaga I punkt 54 i EU:s marknadskontrollförordning).

Direktiven är införlivade i svensk rätt genom elsäkerhetslagen (2016:732) och elsäkerhetsförordningen (2017:218). Elsäkerhetsverket har gett ut föreskrifter på området.7 Även Arbetsmiljöverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har gett ut föreskrifter som genomför direktiv 2014/34/EU, se avsnitt 6.2.1.

7 ELSÄK-FS 2016:2 Elsäkerhetsverkets föreskrifter om elektrisk utrustning och elektriska skyddssystem avsedda för användning i potentiellt explosiva atmosfärer samt ELSÄK-FS 2016:1 Elsäkerhetsverkets föreskrifter om elektrisk utrustning.

Bestämmelser om marknadskontroll

Kapitel 5 i direktiv 2014/34/EU och kapitel 4 i direktiv 2014/35/EU innehåller bestämmelser om marknadskontroll. Båda direktiven hänvisar till artiklarna 15.3 och 16–29 i förordning (EG) nr 765/2008. Medlemsstaternas marknadskontrollmyndigheter ska vidta åtgärder när de har tillräckliga skäl att anta att en produkt som omfattas av direktiven utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet. Om en medlemsstat konstaterar att en produkt visserligen överensstämmer med kraven i aktuellt direktiv men ändå utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet, ska den ålägga den ekonomiska aktören att vidta åtgärder för att säkerställa att produkten inte längre utgör en risk eller för att dra tillbaka eller återkalla den från marknaden. Även vid fall av formell bristande överensstämmelse ska medlemsstaten ålägga den ekonomiska aktören att åtgärda detta eller, om den bristande överensstämmelsen kvarstår, vidta lämpliga åtgärder för att begränsa eller förbjuda tillhandahållandet av produkten på marknaden eller se till att den återkallas eller dras tillbaka från marknaden.

Elsäkerhetslagen innehåller inte några uttryckliga bestämmelser om marknadskontrollåtgärder men anger vissa befogenheter för den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva tillsyn enligt lagen och föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Elsäkerhetsverket vid marknadskontroll ska utföra de uppgifter som följer av artiklarna 18.2, 20–22, 23.2, 24.2 och 24.4 i förordning (EG) nr 765/2008 (40 § elsäkerhetsförordningen). Elsäkerhetsverket är enligt ansvarig för att lämna viss information till Europeiska kommissionen och andra medlemsstater om elektrisk utrustning som inte uppfyller gällande krav samt att för Sveriges räkning invända mot vissa beslut av marknadskontrollmyndigheter i andra medlemsstater (41 och 42 §§elsäkerhetsförordningen).

Marknadskontrollmyndigheter

I elsäkerhetsförordningen anges Elsäkerhetsverket som såväl tillsynsmyndighet enligt elsäkerhetslagen som marknadskontrollmyndighet enligt förordning (EG) nr 765/2008 när det gäller elektrisk utrustning som omfattas av direktiv 2014/34/EU och direktiv 2014/ 35/EU (39 och 40 §§elsäkerhetslagen).

När det gäller direktiv 2014/34/EU delas marknadskontrollansvaret med Arbetsmiljöverket. Arbetsmiljöverket har ansvar för marknadskontroll avseende de produkter som omfattas av direktivet utom såvitt avser elektrisk utrustning. De bestämmelser som reglerar Arbetsmiljöverkets marknadskontroll avseende direktiv 2014/34/EU redogörs för i avsnitt 6.2.1.

Befogenheter vid marknadskontroll

Genom att Elsäkerhetsverket utpekas som marknadskontrollmyndighet enligt förordning (EG) nr 765/2008 får de befogenheter som framgår av den förordningen anses tillämpliga för myndigheten. Av artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 framgår att Elsäkerhetsverket får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som myndigheten anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. Myndigheten får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om den anser att det är en nödvändig åtgärd. Av Elsäkerhetsverkets skyldighet att utföra uppgifter enligt bland annat artikel 20 i förordning (EG) nr 765/2008 följer att myndigheten har befogenhet att återkalla, dra tillbaka eller förbjuda tillhandahållandet av en produkt som utgör en allvarlig risk, även en allvarlig risk utan omedelbar effekt. Av artikel 29 i förordning (EG) nr 765/2008 följer vidare att myndigheten har befogenhet att förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara. Det ska noteras att artikel 29 inte anges i uppräkningen i 40 § elsäkerhetsförordningen.

Elsäkerhetsverket är även tillsynsmyndighet enligt elsäkerhetslagen. I den egenskapen har myndigheten rätt att få de upplysningar och ta del av de handlingar som myndigheten begär för tillsynen (37 §). Tillsynsmyndigheten har vidare rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder (38 §). Om det behövs för tillsynen, får tillsynsmyndigheten hos den som tillverkar, representerar den som tillverkar, importerar eller distribuerar en elektrisk utrustning ta ut ett eller flera exemplar för provning av elektrisk utrustning som är avsedd att anslutas till en elektrisk

anläggning, eller har införts eller ska införas på marknaden (39 §). Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs vid tillträde och provning (40 §). Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att de föreskrifter som omfattas av tillsynen ska följas (41 §). En tillsynsmyndighet får vidare enligt 43 § samma lag

4. förbjuda användning av en elektrisk anläggning som är i ett sådant

skick eller används på ett sådant sätt att fara för person eller egendom kan uppstå,

5. förbjuda tillhandahållande eller användning av elektrisk utrustning

som är i ett sådant skick eller används på ett sådant sätt att fara för person eller egendom kan uppstå eller som inte är kontrollerad, provad, besiktigad eller dokumenterad enligt gällande föreskrifter, och

6. helt eller delvis förbjuda tillhandahållande av elinstallationstjänster

som inte uppfyller kraven i lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, om ett tidigare föreläggande inte följts och det finns skäl att befara att det medför fara för elsäkerheten.

Sanktionsmöjligheter

En tillsynsmyndighet får förena sina förelägganden och förbud med vite (41 § andra stycket och 43 § andra stycket elsäkerhetslagen). Uppsåtliga eller oaktsamma brott mot säkerhetskrav i lagen eller föreskrifter är straffsanktionerade (49 § 4 elsäkerhetslagen). Till ansvar döms inte om gärningen är ringa eller om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken. Den som har åsidosatt ett vitesföreläggande får inte dömas till straff enligt elsäkerhetslagen för gärning som omfattas av föreläggandet.

Övrigt

En tillsynsmyndighets föreläggande eller förbud omedelbart (41 § andra stycket och 43 § andra stycket elsäkerhetslagen).

En ekonomisk aktör från vilken Elsäkerhetsverket tagit utrustning i samband med tillsyn, ska erhålla ersättning motsvarande inköpspris, inklusive mervärdesskatt, samt kostnader för frakt (5 kap. 1 och 2 §§ ELSÄK-FS 2016:1 och ELSÄK-FS 2016:2). Om utrustningen

inte uppfyller gällande krav ska den ekonomiska aktören ersätta Elsäkerhetsverket för dess kostnader för inköp av utrustningen och kostnaden för provningen.

Tillsynsmyndighetens beslut om att få upplysningar, ta del av handlingar, tillträde, uttag av provexemplar samt förelägganden och förbud överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (53 § elsäkerhetslagen).

6.8. Energisektorn

6.8.1. Ekodesign

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG av den

21 oktober 2009 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter (se bilaga I punkt 32 i EU:s marknadskontrollförordning).

Direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (2008:112) och förordningen (2016:187) om ekodesign. Direktivet är ett ramdirektiv och innehåller inte några tekniska krav på de produkter som omfattas. Kraven införs genom produktspecifika genomförandeåtgärder som antas genom Kommissionens förordningar som är direkt gällande i medlemsländerna. Direktiv 2009/125/EG gäller för alla energirelaterade produkter utom transporter. Det finns ett stort antal genomförandeåtgärder, det vill säga produktspecifika EU-förordningar, som antagits med stöd av direktiv 2009/125/EG och som innehåller ekodesignkrav. Marknadskontroll enligt direktiv 2009/125/EG omfattar marknadskontroll av samtliga produkter som omfattas av dessa genomförandeåtgärder.

Bestämmelser om marknadskontroll

Direktiv 2009/125/EG använder i den svenska språkversionen ordet marknadsövervakning i stället för marknadskontroll. I artikel 3 i direktivet anges att medlemsstaterna ska utse myndigheter med ansvar för

marknadskontroll. Medlemsstaterna ska fastställa de behöriga myndigheternas arbetsuppgifter, befogenheter och organisationsstruktur, och de behöriga myndigheterna ska ha rätt att

a) i adekvat omfattning utföra lämpliga kontroller av produkters

överensstämmelse samt ålägga tillverkaren eller dess representant att dra tillbaka icke överensstämmande produkter från marknaden,

b) begära in alla nödvändiga upplysningar från de berörda parterna,

samt

c) ta stickprov på produkterna och kontrollera deras överensstäm-

melse.

Lagen och förordningen om ekodesign nämner inte specifikt marknadskontroll men innehåller reglering av tillsynen över efterlevnaden av svensk reglering och genomförandeåtgärder i artikel 15 i direktiv 2009/125/EG. Det framgår av förarbeten till lagen om ekodesign att marknadskontroll utgör en del av tillsynsverksamheten, till exempel genom provtagning och undersökningar (se prop. 2007/08:36

Genomförande av ekodesigndirektivet, s. 27).

Marknadskontrollmyndighet

Statens energimyndighet, Energimyndigheten, är tillsynsmyndighet enligt lagen om ekodesign och ska se till att lagen, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt föreskrifterna i en genomförandeåtgärd enligt artikel 15 i direktiv 2009/125/EG följs (3 § förordningen om ekodesign). Det gäller dock bara i den utsträckning som det inte finns relevanta bestämmelser om tillsyn i någon annan författning.

Befogenheter vid marknadskontroll

Energimyndigheten får i egenskap av tillsynsmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt föreskrifterna i en genomförandeåtgärd enligt artikel 15 i direktiv 2009/125/EG ska följas (14 § lagen om ekodesign). Ett sådant föreläggande får avse att en tillverkare, dennes representant eller i vissa fall en importör ska

tillhandahålla de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för tillsynen. Ett sådant föreläggande gäller omedelbart (15 §). Tillsynsmyndigheten har rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som har anknytning till den verksamhet som tillsynen avser, dock inte bostäder (16 §). Tillsynsmyndigheten har enligt samma bestämmelse rätt till biträde av Polismyndigheten.

Sanktionsmöjligheter

Tillsynsmyndigheten får förena ett föreläggande eller förbud med vite (14 § lagen om ekodesign).

Övrigt

Tillverkaren av en energirelaterad produkt eller energirelaterad del eller tillverkarens representant ska ersätta Energimyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prov i de fall produkten eller delen visat sig inte uppfylla gällande ekodesignkrav (4 § förordningen om ekodesign).

Tillsynsmyndighetens beslut om förelägganden eller förbud får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (18 § lagen om ekodesign). Andra beslut, till exempel om tillträde till lokaler, får inte överklagas. I 5 § förordningen om ekodesign hänvisas till 40 § förvaltningslagen (2017:900) avseende bestämmelser om överklagande till allmän förvaltningsdomstol.

6.8.2. Vissa värmepannor

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Rådets direktiv 92/42/EEG av den 21 maj 1992 om effektivitetskrav för nya värmepannor som eldas med flytande eller gasformigt bränsle (se bilaga I punkt 7 i EU:s marknadskontrollförordning).

Direktivet har upphävts i stora delar genom Kommissionens förordning (EU) nr 813/2013 om genomförande av Europaparlamentets

och rådets direktiv 2009/125/EG med avseende på krav på ekodesign för pannor och värmepumpar för rumsuppvärmning samt pannor eller värmepumpar med inbyggd tappvarmvattenberedning. Endast artikel 7.2, artikel 8 och bilagorna 3, 4 och 5 som handlar om förfarandet för bedömning av överensstämmelse och krav på anmälda organ, ska fortsatt gälla, se artikel 9 i förordning (EU) nr 813/2013. Direktiv 92/42/EEG genomfördes tidigare i svensk rätt genom Boverkets föreskrifter BFS 2011:11, Boverkets föreskrifter och allmänna råd om effektivitetskrav för nya värmepannor som eldas med flytande eller gasformigt bränsle. Med anledning av Kommissionens förordning (EU) nr 813/2013 har Boverket ändrat sina föreskrifter och de alltjämt gällande delarna av direktiv 92/42/EEG är införlivade i svensk rätt genom BFS 2011:11 – EVP 3 med ändringar till och med BFS 2015:5 – EVP 5, Boverkets föreskrifter och allmänna råd om förfarande för bedömning av överensstämmelse för nya värmepannor som eldas med flytande eller gasformigt bränsle.

Bestämmelser om marknadskontroll

De bestämmelser i direktiv 92/42/EEG som alltjämt är gällande, reglerar certifiering av överensstämmelse hos serietillverkade pannor. Det finns inte några bestämmelser som gäller marknadskontrollåtgärder.

Marknadskontrollmyndighet

Boverket var tidigare utpekad marknadskontrollmyndighet för direktiv 92/42/EEG, se tidigare lydelse av 8 kap. 3 § plan- och byggförordningen, ändrad genom SFS 2016:773. Det finns inte längre någon utpekad marknadskontrollmyndighet för direktivet men Boverket har alltjämt bemyndigande att meddela föreskrifter om bestyrkande av överensstämmelse med gällande krav på värmepannor och anordningar till värmepannor (10 kap. 16 § plan- och byggförordningen). Boverket har framfört att det inte finns behov av tillsynsansvar över direktiv 92/42/EEG eftersom direktivet inte innehåller några produktkrav. Produktkraven finns i stället i genomförandeförordning (EU) nr 813/2013, som antagits med stöd av direktiv 2009/125/EG. Som framgår av avsnitt 6.8.1 är Energimyndigheten

tillsynsmyndighet enligt lagen om ekodesign och ska se till att lagen, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt föreskrifter i en genomförandeåtgärd enligt artikel 15 i direktiv 2009/125/EG följs.

6.8.3. Däck- och energimärkning

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • förordning (EG) nr 1222/2009 av den 25 november 2009 om märkning av däck vad gäller drivmedelseffektivitet och andra väsentliga parametrar (se bilaga I punkt 34 i EU:s marknadskontrollförordning) och
  • förordning (EU) 2017/1369 av den 4 juli 2017 om fastställande av en ram för energimärkning och om upphävande av direktiv 2010/30/EU (se bilaga I punkt 68 i EU:s marknadskontrollförordning).

Förordningarna har kompletterats i svensk rätt genom lagen (2018:551) med kompletterande bestämmelser till EU:s däckmärkningsförordning och lagen (2018:550) med kompletterande bestämmelser till EU:s energimärkningsförordning.

Bestämmelser om marknadskontroll

Förordning (EG) nr 1222/2009 använder i den svenska språkversionen ordet marknadsövervakning i stället för marknadskontroll. I förordningens artikel 12 anges att medlemsstaterna i enlighet med förordning (EG) nr 765/2008 ska säkerställa att de myndigheter som ansvarar för marknadsövervakning kontrollerar överensstämmelsen avseende däck-/fordonsleverantörers och däck-/fordonsdistributörers ansvarsområden.

Artikel 8 i förordning (EU) 2017/1369 innehåller bestämmelser om marknadskontroll. Där anges att artiklarna 16–29 i förordning (EG) nr 765/2008 ska tillämpas på produkter som omfattas av förordningen. Vidare anges att marknadskontrollmyndigheterna ska ha rätt att åter-

kräva kostnaderna för inspektion av handlingar och provning av fysiska produkter från leverantörerna vid bristande överensstämmelse. Enligt artikel 9 måste medlemsstaternas marknadskontrollmyndigheter vidta åtgärder när de har tillräckliga skäl att anta att en produkt som omfattas av förordningen utgör en risk för aspekter av skyddet av allmänintresse, till exempel miljöskydds- och konsumentskyddsaspekter.

Lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s däckmärkningsförordning innehåller en hänvisning till artiklarna 15–29 i förordning (EG) nr 765/2008 avseende bestämmelser om marknadskontroll. Motsvarande bestämmelse finns även i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s energimärkningsförordning, med den skillnaden hänvisningen avser artiklarna 16–29.

Marknadskontrollmyndighet

Energimyndigheten är marknadskontrollmyndighet enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s energimärkningsförordning och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s däckmärkningsförordning (3 § 16 förordningen [2014:520] med instruktion för Statens energimyndighet).

Befogenheter vid marknadskontroll

Genom hänvisning till förordning (EG) nr 765/2008 i såväl lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s däckmärkningsförordning som lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s energimärkningsförordning framgår att Energimyndigheten i egenskap av marknadskontrollmyndighet har de befogenheter som framgår ibland annat av artikel 19 och 29 i förordning (EG) nr 765/2008. Energimyndigheten får därmed kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som myndigheten anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. Myndigheten får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om den anser att det är en nödvändig åtgärd. Myndigheten får även förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska

föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara.

Marknadskontrollmyndigheten får besluta om de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att EU-förordningarna ska följas (4 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s däckmärkningsförordning och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s energimärkningsförordning). På begäran av marknadskontrollmyndigheten ska Polismyndigheten ge den hjälp som behövs som behövs när marknadskontrollmyndigheten vidtar åtgärder enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 (7 § samma lagar).

Sanktionsmöjligheter

Marknadskontrollmyndigheten får förena ett föreläggande eller förbud eller ett beslut enligt förordning (EG) nr 765/2008 med vite (5 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s däckmärkningsförordning respektive lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s energimärkningsförordning).

Övrigt

Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att dess beslut om föreläggande eller förbud eller beslut enligt förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart (6 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s däckmärkningsförordning respektive lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s energimärkningsförordning).

En leverantör ska ersätta marknadskontrollmyndigheten för kostnader för granskning av handlingar samt för provtagning och undersökning av prov, om det vid kontrollen visar sig att produkten inte uppfyller kraven enligt den aktuella förordningen. Om det finns särskilda skäl för det, ska marknadskontrollmyndigheten ersätta en leverantör för varuprover och liknande (8 och 9 §§ ovan nämnda lagar).

Respektive lag innehåller en bestämmelse om tystnadsplikt för den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU-förordningarna (10 §). När det gäller det allmännas verksamhet hänvisas till offentlighets- och sekretesslagen.

Överklagande ska ske till allmän förvaltningsdomstol (11 § i respektive lag).

6.9. EU-miljömärke

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 66/2010 av den

25 november 2009 om ett EU-miljömärke (se bilaga I punkt 36 i EU:s marknadskontrollförordning).

Förordningen har kompletterats i svensk rätt genom lagen (2013:849) och förordningen (2013:850) om EU-miljömärket.

Bestämmelser om marknadskontroll

I artikel 10 i förordning (EG) nr 66/2010 regleras marknadsövervakning och kontroll av EU-miljömärket. Där anges att ett behörigt organ som har utsetts av medlemsstaten regelbundet ska kontrollera att produkter som tilldelats EU-miljömärket uppfyller kriterier och bedömningskrav. Kontroller ska även genomföras efter klagomål. I samma artikel ges det behöriga organet vissa befogenheter vid utövandet av marknadsövervakning och kontroll.

Den svenska regleringen av EU-miljömärket innehåller inte några bestämmelser om marknadskontroll.

Marknadskontrollmyndighet

Miljömärkning Sverige Aktiebolag är det behöriga organ som prövar ansökningar om tilldelning av EU-miljömärket och villkoren för att använda detta samt utför marknadsövervakning och kontroll av användningen av EU-miljömärket (2 § förordningen om EU-miljömärket). Miljömärkning Sverige Aktiebolag ska vid handläggning samt marknadsövervakning och kontroll tillämpa vissa angivna bestämmelser i förvaltningslagen (3 § samma förordning). I förarbetena till lagen om EU-miljömärket anges att vissa av de befogenheter som tilldelas det behöriga organet, till exempel undersökningar av produkter och tillträde till lokaler, utgör sådana offentligrättsliga åtgärder som också innebär myndighetsutövning8. I 2 § lagen om

8 Prop. 2012/13 :179 EU-miljömärket, s. 9.

EU-miljömärket finns lagstöd för regeringen att delegera förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning till privaträttsliga organ.

Befogenheter vid marknadskontroll

Befogenheterna vid marknadsövervakning och kontroll av EUmiljömärket framgår av artikel 10 i förordning (EG) nr 66/2010. Enligt artikeln ska användaren av EU-miljömärket ge det behöriga organ som tilldelat produkten EU-miljömärket möjlighet att genomföra alla erforderliga undersökningar för att övervaka att användaren fortlöpande uppfyller relevanta kriterier. Användaren av EU-miljömärket ska på begäran av det behöriga organ som tilldelat produkten EU-miljömärket ge tillträde till de lokaler där den berörda produkten produceras. Begäran får framställas vid varje rimlig tidpunkt och utan varsel. Ett behörigt organ får förbjuda användningen av ett EUmiljömärke om produkten inte uppfyller relevanta kriterier.

Sanktionsmöjligheter

Förbudet mot falsk eller vilseledande reklam eller användning av märken eller logotyper som leder till förväxling av EU-miljömärket i artikel 10 i förordning (EG) nr 66/2010 är i svensk rätt sanktionerat genom marknadsföringslagens (2008:486) bestämmelser om förbud mot otillbörlig marknadsföring9. En näringsidkare vars marknadsföring är otillbörlig får förbjudas att fortsätta med denna vid äventyr av vite (23 och 26 §§marknadsföringslagen). Det kan i vissa fall bli aktuellt med marknadsstörningsavgift eller utplånande av vilseledande framställningar (29 och 39 §§marknadsföringslagen).

Talan om förbud och vite enligt marknadsföringslagen får väckas av Konsumentombudsmannen, en näringsidkare som berörs av marknadsföringen eller en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare eller löntagare. Någon möjlighet för Miljömärkning Sverige Aktiebolag att använda vite vid förbud med stöd av artikel 10 i förordning (EG) nr 66/2010 finns inte.

9 Se Ds 2012:58EU-miljömärket, s. 29 ff.

Övrigt

I 4 § lagen om EU-miljömärket regleras tystnadsplikt. Enligt bestämmelsen får den som har befattat sig med ett ärende som gäller ansökan om tilldelning av EU-miljömärket och villkoren för att använda detta eller marknadsövervakning och kontroll av användningen av EU-miljömärket inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon har fått veta om någons affärs- eller driftförhållanden. När det gäller det allmännas verksamhet tillämpas i stället offentlighets- och sekretesslagen.

Miljömärkning Sverige Aktiebolags beslut om tilldelning samt förbud mot att använda EU-miljömärket får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (5 § lagen om EU-miljömärket). Andra beslut av bolaget får inte överklagas.

När det gäller sanktioner enligt marknadsföringslagen ska talan väckas vid Patent- och marknadsdomstolen (46 a § marknadsföringslagen).

6.10. Gasanordningar

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/426 av den

9 mars 2016 om anordningar för förbränning av gasformiga bränslen och om upphävande av direktiv 2009/142/EG (se bilaga I punkt 63 i EU:s marknadskontrollförordning).

Förordningen har kompletterats i svensk rätt genom lagen (2018:1178) och förordningen (2018:1179) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar.

Bestämmelser om marknadskontroll

Kapitel V i förordning (EU) 2016/426 reglerar marknadskontroll i EU, kontroll av anordningar och tillbehör som förs in på unionsmarknaden samt EU:s förfarande i fråga om skyddsåtgärder. I artikel 36 anges att artiklarna 15.3 och 16–29 i förordning (EG) nr 765/

2008 ska tillämpas på anordningar och tillbehör som omfattas av förordningen. Medlemsstaternas marknadskontrollmyndigheter ska vidta åtgärder när de har tillräckliga skäl att anta att en anordning eller ett tillbehör utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet eller för husdjur eller egendom. Marknadskontrollmyndigheten ska ålägga den berörda ekonomiska aktören att vidta korrigerande åtgärder, dra tillbaka anordningen från marknaden eller återkalla den (artikel 37). Även när anordningen uppfyller kraven i förordningen men ändå utgör en risk ska den ekonomiska aktören åläggas att vidta åtgärder (artikel 39). Om en medlemsstat konstaterar en formell bristande överensstämmelse ska den enligt artikel 40 ålägga den ekonomiska aktören att åtgärda den bristande överensstämmelsen eller, om den kvarstår, vidta lämpliga åtgärder för att begränsa eller förbjuda tillhandahållandet av anordningen eller tillbehöret på marknaden eller se till att de återkallas eller dras tillbaka från marknaden.

Även lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar hänvisar till artiklarna 15.3 och 16–29 i förordning (EG) nr 765/2008 avseende bestämmelser om marknadskontroll.

Marknadskontrollmyndigheterna ska på sina respektive områden fullgöra de uppgifter som följer av artiklarna 18.2, 20–22, 23.2 och 24.4 i förordning (EG) nr 765/2008 (6 § förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar). Likaså anges i 7 § samma förordning att marknadskontrollmyndigheterna ska fullgöra de uppgifter som följer av artiklarna 37.6, 37.8, 38.1, 38.2, 39.1, 39.3, 39.4 och 40 i förordning (EU) 2016/426. När det gäller information och samarbete mellan myndigheterna hänvisas till förordningen (2014:1039) om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn.

Marknadskontrollmyndigheter

Ansvaret för marknadskontroll enligt förordning (EU) 2016/426 är uppdelat mellan Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Elsäkerhetsverket och Livsmedelsverket. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har det huvudsakliga ansvaret för marknadskontroll men Elsäkerhetsverket utövar marknadskontroll när det gäller gasrelaterade risker som orsakas av faror av elektriskt eller

elektromagnetiskt ursprung och Livsmedelsverket när det gäller material och delar som används vid tillverkningen av en anordning och som kan komma i kontakt med livsmedel eller dricksvatten (2– 4 §§ förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar). Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har en samordnande funktion när det gäller marknadskontroll av anordningar och tillbehör (5 § samma förordning).

Befogenheter vid marknadskontroll

Genom hänvisning till bland annat artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 framgår att marknadskontrollmyndigheterna får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som myndigheterna anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. De får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om de anser att det är en nödvändig åtgärd. Av marknadskontrollmyndigheternas skyldighet att utföra uppgifter i bland annat artikel 20 i förordning (EG) nr 765/2008 följer att myndigheterna har befogenhet att återkalla, dra tillbaka eller förbjuda tillhandahållandet av en produkt som utgör en allvarlig risk, även en allvarlig risk utan omedelbar effekt. Genom hänvisning till artikel 29 i förordning (EG) nr 765/2008 följer vidare att myndigheten har befogenhet att förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara.

Marknadskontrollmyndigheterna får i vissa fall begära hjälp av Polismyndigheten när de vidtar åtgärder enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 (3 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar). Marknadskontrollmyndigheterna får vidare meddela de förelägganden och förbud som behövs för att förordning (EU) 2016/426 ska följas (4 § samma lag).

Sanktionsmöjligheter

De sanktionsmöjligheter som finns enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar är vite och sanktionsavgift. Ett föreläggande eller förbud enligt 4 § eller ett beslut om åtgärd enligt förordning (EG) nr 765/2008 ska förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt (5 §). En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift, om aktören eller någon som handlar för dennes räkning uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot de skyldigheter som gäller för ekonomiska aktörer enligt förordning (EU) 2016/426 (9 §). Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. Genom hänvisning till 37 § andra stycket och 3943 §§produktsäkerhetslagen framgår vidare att sanktionsavgiften ska fastställas till lägst 5 000 kronor och högst 5 000 000 kronor, att avgiften inte får överstiga tio procent av näringsidkarens årsomsättning, att hänsyn ska tas till hur allvarlig överträdelsen är och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser, att någon avgift inte ska dömas ut i ringa fall samt att avgiften får efterges om det finns synnerliga skäl för det. Avgiften tillfaller staten och prövas av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av myndigheten.

Övrigt

Marknadskontrollmyndigheterna får bestämma att deras beslut om förbud eller föreläggande enligt 4 § eller ett beslut enligt förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart (6 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar).

Om det vid en kontroll visar sig att en anordning eller ett tillbehör inte uppfyller uppställda krav ska en ekonomisk aktör ersätta marknadskontrollmyndigheten för provtagning och undersökning av prov (7 §). Av samma bestämmelse framgår att en ekonomisk aktör ska få ersättning från marknadskontrollmyndigheten för varuprover eller liknande, om det finns särskilda skäl för det.

För den som har tagit befattning med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt förordning (EU) 2016/426 gäller tystnadsplikt (8 §). När det gäller det allmännas verksamhet hänvisas i stället till offentlighets- och sekretesslagen.

Marknadskontrollmyndigheternas beslut om förelägganden och förbud samt om ekonomisk ersättning får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (10 §).

6.11. Gödselmedel

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2003/2003 av den 13 oktober 2003 om gödselmedel (se bilaga I punkt 14 i EU:s marknadskontrollförordning).

Förordningen upphör att gälla den 16 juli 2022 och ersätts då av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1009 om fastställande av bestämmelser om tillhandahållande på marknaden av EUgödselprodukter och om ändring av förordningarna (EG) nr 1069/2009 och (EG) nr 1107/2009 samt om upphävande av förordning (EG) nr 2003/2003. Statens jordbruksverk, Jordbruksverket, har på uppdrag av regeringen analyserat behovet av lag- och förordningsändringar följd av den nya förordningen. Jordbruksverket redovisade sitt uppdrag i mars 2020 och föreslog då en ny lag och förordning om tillhandahållande på marknaden av EU-gödselprodukter. De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 16 juli 2022.

Förordning (EG) nr 2003/2003 har kompletterats i svensk rätt genom lagen (1992:1684) och förordningen (2004:13) om EG-gödselmedel. Jordbruksverket har gett ut föreskrifter på området.10

Bestämmelser om marknadskontroll

Enligt artikel 15 i förordning (EG) nr 2003/2003 får medlemsstaterna tillfälligt förbjuda utsläppande på marknaden av EG-gödselmedel som trots att de uppfyller kraven i förordningen, om medlemsstaten har skälig anledning att misstänka att medlet utgör en risk för säkerhet och hälsa eller miljön.

10 SJVFS 2004:39 Statens jordbruksverks föreskrifter om EG-gödselmedel.

Lagen om EG-gödselmedel innehåller bestämmelser om tillsyn över efterlevnaden av förordning (EG) nr 2003/2003. Marknadskontroll nämns inte specifikt.

Marknadskontrollmyndighet

Jordbruksverket utövar tillsyn över efterlevnaden av förordning (EG) nr 2003/2003, lagen om EG-gödselmedel och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen (4 § lagen om EG-gödselmedel). Jordbruksverket får överlåta viss tillsyn åt länsstyrelsen.

Befogenheter vid marknadskontroll

Tillsynsmyndigheten har rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen där gödselmedel hanteras och där göra undersökningar och ta prover (5 § lagen om EG-gödselmedel). Tillsynsmyndigheten har vidare rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Polismyndigheten ska på begäran lämna den hjälp som behövs vid tillsynen. Tillsynsmyndigheten meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att förordning (EG) nr 2003/2003, lagen om EG-gödselmedel eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen ska efterlevas (6 § lagen om EG-gödselmedel).

Sanktionsmöjligheter

De sanktionsmöjligheter som finns enligt lagen om EG-gödselmedel är vite och straffansvar. Tillsynsmyndigheten får förena sina förelägganden eller förbud med vite (6 §). Den som med uppsåt eller av oaktsamhet marknadsför handelsgödsel under betäckningen EGgödselmedel utan att villkoren för detta är uppfyllda döms till böter (9 §). Till ansvar döms dock inte i ringa fall, om gärningen omfattas av ett överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud samt om gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Övrigt

Jordbruksverket har bemyndigats att föreskriva att särskilda avgifter får tas ut för kontroll som utövas enligt förordning (EG) 2003/2003, lagen om EG-gödselmedel eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen (8 § nämnda lag). Sådana förskrifter finns i SJVFS 2004:39.

Jordbruksverkets beslut i fråga om tillsyn överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (10 § lagen om EG-gödselmedel).

6.12. Kosmetiska produkter

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1223/2009 av den 30 november 2009 om kosmetiska produkter (se bilaga I punkt 35 i EU:s marknadskontrollförordning).

Förordningen kompletteras i svensk rätt genom miljöbalken, miljötillsynsförordningen (2011:13), förordningen (2013:413) om kosmetiska produkter och förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer. Läkemedelsverket har gett ut föreskrifter på området.11

Bestämmelser om marknadskontroll

I den svenska språkversionen av förordning (EG) 1223/2009 används uttrycket marknadsövervakning i stället för marknadskontroll. I artikel 22 åläggs medlemsstaterna att utföra adekvata kontroller av kosmetiska produkter och ekonomiska aktörer i lämplig omfattning, med hjälp av produktinformationsdokument och vid behov fysiska undersökningar och laboratorieundersökningar. Medlemsstaterna ska ge sina marknadskontrollmyndigheter de befogenheter, resurser och kunskaper som krävs för att de ska kunna utföra sina uppgifter på rätt sätt. Om en produkt inte uppfyller förordningens krav ska

11 LVFS 2013:10 om kosmetiska produkter, LVFS 2014:1 om ändring i (LVFS 2013:10) och LVFS 1997:4 om analysmetoder för kontroll av sammansättningen av kosmetiska och hygieniska produkter.

behöriga myndigheter kräva att ansvarig person vidtar lämpliga åtgärder, inklusive korrigerande åtgärder för att bringa produkten i överensstämmelse. Om det krävs omedelbara åtgärder vid allvarlig risk för människors hälsa, eller den ansvariga personen inte vidtar nödvändiga åtgärder, ska den behöriga myndigheten vidta alla lämpliga åtgärder för att förbjuda eller begränsa den kosmetiska produktens tillhandahållande på marknaden (artikel 25). Även för produkter som uppfyller förordningens krav ska myndigheterna vidta provisoriska åtgärder, om de kan konstatera eller har skälig anledning att misstänka att produkten utgör en allvarlig risk för människors hälsa (artikel 27).

26 kap. miljöbalken innehåller allmänna bestämmelser om tillsyn. Tillsynen ska säkerställa syftet med miljöbalken och de föreskrifter som har meddelats med stöd av den.

Miljötillsynsförordningen ska tillämpas vid tillsyn enligt miljöbalken och innehåller bestämmelser om tillsynsmyndigheternas uppgifter enligt 26 kap. 3 § miljöbalken. Miljötillsynsförordningen hänvisar till förordning (EG) nr 765/2008 när det gäller marknadskontroll (1 kap. 5 §). En myndighet som enligt miljötillsynsförordningen utövar tillsyn ska, när bestämmelserna om marknadskontroll i förordning (EG) nr 765/2008 är tillämpliga, utföra de uppgifter som enligt den förordningen ankommer på en marknadskontrollmyndighet och får inte vidta tillsynsåtgärder som strider mot den förordningen (1 kap. 5 a §). Läkemedelsverket ska dessutom ska fullgöra de uppgifter som följer av artiklarna 18.2, 18.5–18.6, 20.1, 22.1–22.2, 23.2, 24.1, 25.3 och 26.2 (2 kap. 35 §).

Förordningen om kosmetiska produkter hänvisar i fråga om tillsyn till bestämmelserna i miljöbalken och miljötillsynsförordningen.

Marknadskontrollmyndigheter

Läkemedelsverket har ansvar för tillsyn i fråga om kosmetiska produkter enligt förordning (EG) nr 1223/2009 och förordningen om kosmetiska produkter, med undantag för frågor som rör produkternas brandfarliga, oxiderande eller explosiva egenskaper (2 kap. 23 § miljötillsynsförordningen). För brandfarliga och explosiva varors egenskaper, utsläppande och tillhandahållande på marknaden har i stället

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap marknadskontrollansvar (22 § lagen om brandfarliga och explosiva varor).

Försvarsinspektören för hälsa och miljö eller en kommunal nämnd ska utföra vissa uppgifter enligt förordning (EG) nr 1223/2009 (2 kap. 34 § miljötillsynsförordningen). Det gäller till exempel att kräva att ansvariga personer vidtar åtgärder vid bristande överensstämmelse (artikel 25.1), vidta lämpliga åtgärder för att förbjuda eller begränsa kosmetiska produkters tillhandahållande på marknaden om det krävs omedelbara åtgärder vid allvarlig risk för människors hälsa (artikel 25.5 första stycket) samt vidta provisoriska åtgärder vid misstanke om att kosmetiska produkter som uppfyller förordningens krav kan utgöra en allvarlig risk (artikel 27.1).

Befogenheter vid marknadskontroll

Tillsynsmyndigheternas befogenheter framgår dels i miljöbalken, dels i miljötillsynsförordningen. Genom hänvisning till förordning (EG) nr 765/2008 anges i miljötillsynsförordningen att tillsynsmyndigheterna i vissa fall ska utföra uppgifter enligt förordning (EG) nr 765/2008. Någon uttrycklig hänvisning till befogenheterna i exempelvis artikel 19 eller ett tydligt utpekande som marknadskontrollmyndighet enligt EU-förordningen finns dock inte. Utredningens uppfattning är därför att tillsynsmyndigheterna inte har tilldelats befogenheter enligt EU-förordningen.

Tillsynsmyndigheten ska på eget initiativ eller efter anmälan i nödvändig utsträckning kontrollera efterlevnaden av miljöbalken samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken samt vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse (26 kap. 1 § miljöbalken). En tillsynsmyndighet får i det enskilda fallet besluta om de förelägganden och förbud som behövs för att miljöbalken och föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken ska följas (26 kap. 9 § miljöbalken). Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får inte tillgripas. Om ett sådant föreläggande eller förbud inte blir åtlytt får Kronofogdemyndigheten efter ansökan av tillsynsmyndigheten verkställa beslutet. I stället för att begära sådan verkställighet får tillsynsmyndigheten besluta att rättelse ska vidtas på den felandes bekostnad (26 kap. 18 § miljöbalken). Ett beslut om rättelse på den

felandes bekostnad får meddelas utan föregående föreläggande eller förbud, om tillsynsmyndigheten med hänsyn till risken för allvarliga skador finner att rättelse bör göras genast eller det finns andra särskilda skäl. Tillsynsmyndigheten får förelägga den som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd att till myndigheten lämna de uppgifter och handlingar som behövs för tillsynen (26 kap. 21 § miljöbalken). Läkemedelsverket får förelägga den som saluför, överlåter, till Sverige för in eller från Sverige för ut en kosmetisk produkt att lämna de prover som behövs för tillsynen (1 kap. 26 § miljötillsynsförordningen). Den som har lämnat ett sådant prov har rätt till ersättning för provet om det finns särskilda skäl för det (26 kap. 22 b § miljöbalken). En myndighet har, för att fullgöra sina uppgifter enligt miljöbalken eller EU-förordningar inom balkens tillämpningsområde, rätt att få tillträde till fastigheter, byggnader, andra anläggningar samt transportmedel och att där utföra undersökningar och andra åtgärder (28 kap. 1 § miljöbalken). Rätten begränsas genom att tillträde till bostäder endast får ske i den utsträckning det behövs för att förebygga eller undanröja olägenheter för människors hälsa (28 kap. 6 § miljöbalken). Vid tillträde ska Polismyndigheten lämna den hjälp som behövs (28 kap. 8 § miljöbalken).

Sanktionsmöjligheter

Tillsynsmyndighetens beslut om förelägganden eller förbud får förenas med vite (26 kap. 14 § miljöbalken).

Om det finns misstanke om brott ska en tillsynsmyndighet anmäla överträdelser av bestämmelser i miljöbalken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken till Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten (26 kap. 2 § miljöbalken). 29 kap. miljöbalken innehåller bestämmelser om straff och förverkande. Till ansvar döms inte om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken. Likaså döms inte till ansvar för en gärning som omfattas av ett överträtt vitesföreläggande enligt 29 kap. 11 § miljöbalken. De straffsanktioner som kan bli aktuella vid överträdelse är böter eller fängelse i högst två år (29 kap.3, 5 och 9 §§miljöbalken).

I 30 kap. miljöbalken regleras miljösanktionsavgifter. Sådan avgift tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Det är tillsynsmyndigheten själv som beslutar om miljö-

sanktionsavgift (30 kap. 3 § miljöbalken). Förordningen (2012:259) innehåller närmare bestämmelser om miljösanktionsavgifter. Miljösanktionsavgift inte tas ut för en överträdelse som omfattas av ett överträtt vitesföreläggande (1 kap. 5 § nämnda förordning). Miljösanktionsavgift för överträdelser av förordning (EG) nr 1223/2009 och överträdelser av bestämmelser i förordningen om kosmetiska produkter regleras i 7 kap. 15 och 16 §§.

Övrigt

En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut ska gälla omedelbart även om det överklagas (26 kap. 26 § miljöbalken).

Tillsynsmyndigheternas möjlighet till ersättning för kostnader i samband med tillsyn regleras i 27 kap. miljöbalken. regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgift för myndigheters kostnader för prövning och tillsyn (1 §). Kommunfullmäktige får meddela föreskrifter om sådana avgifter när det gäller en kommunal myndighets verksamhet. Bestämmelser om ersättning och avgifter finns i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken. Läkemedelsverket har genom 52 § nämnda förordning bemyndigats att meddela föreskrifter om avgifter för prövning och tillsyn av kosmetiska produkter. Detta har också skett genom Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 2013:10) om kosmetiska produkter.

De som har tagit befattning med ärenden enligt miljöbalken eller EU-förordningar inom balkens tillämpningsområde eller i ett sådant ärende har utfört undersökningar får inte obehörigen röja eller utnyttja vad de då har fått veta om affärs- eller driftförhållanden eller förhållanden av betydelse för landets försvar (26 kap. 27 § miljöbalken). När det gäller det allmännas verksamhet ska i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen tillämpas.

Statliga myndigheters beslut får överklagas hos mark- och miljödomstol (19 kap. 1 § miljöbalken). Kommunala nämnders beslut i särskilda fall får överklagas hos länsstyrelsen. Beslut om miljösanktionsavgifter överklagas till mark- och miljödomstol (30 kap. 7 § miljöbalken).

6.13. Kristallglas

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Rådets direktiv 69/493/EEG av den 15 december 1969 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kristallglas (se bilaga I punkt 1 i EU:s marknadskontrollförordning).

Direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (1996:1118) och förordningen (1996:1119) om marknadsföring av kristallglas. Konsumentverket har gett ut föreskrifter p å området.12

Bestämmelser om marknadskontroll

Direktiv 69/493/EEG anger att medlemsstaterna ska vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att förhindra att kristallglas som inte har vissa angivna egenskaper förses med särskilda beteckningar (artikel 3). Varken lagen eller förordningen om marknadsföring av kristallglas innehåller några bestämmelser som reglerar marknadskontroll. Vid prövning av om föreskrifter meddelade med stöd av lagen har överträtts ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas (6 § lagen om marknadsföring av kristallglas).

Marknadskontrollmyndighet

Konsumentverket ska se till att förordningen och de föreskrifter som har meddelats med stöd av förordningen följs (6 § förordningen om marknadsföring av kristallglas).

Befogenheter vid marknadskontroll

Av marknadsföringslagen framgår att en näringsidkare kan förbjudas att fortsätta med otillbörlig marknadsföring eller åläggas att lämna väsentlig information i samband med sin marknadsföring (23 och

12 KOVFS 1998:11 Konsumentverkets föreskrifter om marknadsföring av kristallglas och KOVFS 2007:15 Konsumentverkets föreskrifter om ändring i Konsumentverkets föreskrifter (KOVFS 1998:11) om marknadsföring av kristallglas.

24 §§). Sådana förbud eller ålägganden får också meddelas anställd hos näringsidkaren eller någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar. I fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen själv meddela sådana förbud och förelägganden (28 §). I andra fall fattas beslutet av domstol. Om ett förbud mot otillbörlig marknadsföring överträds får rätten besluta att en vilseledande framställning som finns på en vara, förpackning, trycksak, affärshandling eller liknande ska utplånas eller ändras så att den inte längre är vilseledande. Om detta syfte inte kan uppnås på något annat sätt får rätten besluta att egendomen ska förstöras (39 §).

Konsumentombudsmannen har befogenhet att förelägga var och en att yttra sig och lämna upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs i ett ärende om tillämpningen av marknadsföringslagen. Vidare får Konsumentombudsmannen förelägga näringsidkare att tillhandahålla varuprover och liknande som kan ha betydelse för utredningen i ärenden där förbud eller åläggande att lämna information kan bli aktuellt (42 §). Om det behövs för tillsynen i sådana ärenden får Konsumentombudsmannen förelägga näringsidkaren att hålla de lokaler eller motsvarande utrymmen där näringsverksamheten utövas tillgängliga för inspektion. I samband med inspektion får Konsumentombudsmannen ta del av de handlingar som behövs för tillsynen och begära nödvändiga upplysningar på plats (44 §). Konsumentombudsmannen får, om det är nödvändigt för tillsyn enligt marknadsföringslagen, köpa produkter under dold identitet (44 a §). Om en näringsidkares marknadsföring på internet är otillbörlig och inga andra effektiva medel är tillgängliga, får Konsumentombudsmannen förelägga näringsidkaren, en värdtjänstleverantör eller en internetleverantör att upprätta ett varningsmeddelande som tydligt visas i samband med besök på webbplatsen (41 a §). Ett sådant föreläggande får bara meddelas om överträdelsen allvar motiverar det och webbplatsen inte omfattas av tryckfrihetsförordningens eller yttrandefrihetsgrundlagens skydd. När ändrade förhållanden föranleder det, ska Konsumentombudsmannen besluta att en skyldighet att upprätta ett varningsmeddelande inte längre ska gälla (41 b §).

Sanktionsmöjligheter

Förbud mot otillbörlig marknadsföring och ålägganden att lämna väsentlig information i samband med marknadsföring ska förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt (26 § marknadsföringslagen). Detsamma gäller föreläggande att upprätta ett varningsmeddelande (41 a §). Konsumentombudsmannens förelägganden om upplysningar, tillhandahållande av handlingar eller varuprover samt tillträde till lokaler får förenas med vite (45 §).

Övrigt

Konsumentombudsmannen får besluta att de förbuds- och informationsförelägganden ombudsmannen själv meddelar ska gälla omedelbart. När det gäller fall som är av större vikt, till exempel om rättsläget är oklart, får endast rätten meddela interimistiska beslut (27 och 28 §§marknadsföringslagen).

Konsumentombudsmannen får lämna ersättning för varuprover om det finns särskilda skäl för det (46 §).

Konsumentombudsmannens beslut och förelägganden får överklagas till Patent- och marknadsdomstolen (51 §). Samma domstol är rätt forum i mål om förbud mot otillbörlig marknadsföring, ålägganden att lämna väsentlig information och utdömande av vite.

6.14. Leksaker

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/48/EG av den 18 juni

2009 om leksakers säkerhet (se bilaga I punkt 29 i EU:s marknadskontrollförordning).

Direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (2011:579) och förordningen (2011:703) om leksakers säkerhet. Konsumentverket,

Elsäkerhetsverket och Kemikalieinspektionen har gett ut föreskrifter p å området.13

Bestämmelser om marknadskontroll

I artikel 40 i direktiv 2009/48/EG uppställs ett allmänt krav på marknadskontroll. Där anges att medlemsstaterna ska organisera och genomföra kontroll av leksaker som släpps ut på marknaden i enlighet med artiklarna 15–29 i förordning (EG) nr 765/2008 samt enligt artikel 41 i direktivet. I artikel 41 anges att en marknadskontrollmyndighet har rätt att begära information om EG-typintyg från de organ som fått i uppdrag att utföra bedömningar av överensstämmelse samt att marknadskontrollmyndigheterna i vissa fall kan beordra organet att dra tillbaka eller se över EG-typintyget. Enligt artikel 42 måste medlemsstaternas marknadskontrollmyndigheter vidta åtgärder när de har tillräckliga skäl att anta att en leksak som omfattas av direktivet utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet. Om marknadskontrollmyndigheten kan konstatera att leksaken inte uppfyller kraven i direktivet ska den utan dröjsmål ålägga berörda ekonomiska aktörer att vidta lämpliga korrigerande åtgärder, dra tillbaka leksaken från marknaden eller återkalla den. Om en medlemsstat konstaterar en formell bristande överensstämmelse ska den enligt artikel 45 ålägga den ekonomiska aktören att åtgärda den bristande överensstämmelsen eller, om den fortsätter, vidta lämpliga åtgärder för att begränsa eller förbjuda tillhandahållandet av leksaken på marknaden eller se till att den återkallas eller dras tillbaka från marknaden.

I lagen om leksakers säkerhet hänvisas till artiklarna 15–29 i förordning (EG) nr 765/2008 för bestämmelser om marknadskontroll (24 §). I förordningen om leksakers säkerhet anges att marknadskontrollmyndigheterna ska tillämpa artiklarna 17.2, 18.2, 18.5, 20–22, 23.2 och 24.4 i förordning (EG) nr 765/2008 inom sina respektive områden (18 §).

13 KOVFS 2011:5 Konsumentverkets föreskrifter om leksakers säkerhet, ELSÄK-FS 2011:1 Elsäkerhetsverkets föreskrifter om elektriska egenskaper för leksaker och Kemikalieinspektionens föreskrifter (KIFS 2017:8) om leksakers brännbarhet och kemiska egenskaper.

Marknadskontrollmyndigheter

Ansvaret för marknadskontroll av leksaker är uppdelat mellan Konsumentverket, Kemikalieinspektionen och Elsäkerhetsverket. I förordningen om leksakers säkerhet anges marknadskontrollansvaret dels enligt lagen om leksakers säkerhet, dels enligt förordning (EG) nr 765/2008 (13–15 §§ respektive 17 §). Konsumentverket har det huvudsakliga ansvaret för marknadskontrollen medan Kemikalieinspektionen utövar marknadskontroll när det gäller leksakers brännbarhet och kemiska egenskaper och Elsäkerhetsverket när det gäller leksakers elektriska egenskaper utom strålning. Marknadskontrollmyndigheterna ska enligt 16 § förordningen om leksakers säkerhet samordna sina åtgärder om kontrollen avser samma leksak eller om åtgärderna riktar sig mot samma ekonomiska aktör.

Befogenheter vid marknadskontroll

Genom hänvisning till bland annat artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 i lagen om leksakers säkerhet framgår att marknadskontrollmyndigheterna får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som myndigheterna anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. De får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om de anser att det är en nödvändig åtgärd. Av marknadskontrollmyndigheternas skyldighet att utföra uppgifter i bland annat artikel 20 i förordning (EG) nr 765/2008 följer att myndigheterna har befogenhet att återkalla, dra tillbaka eller förbjuda tillhandahållandet av en produkt som utgör en allvarlig risk, även en allvarlig risk utan omedelbar effekt. Genom hänvisning till artikel 29 i förordning (EG) nr 765/2008 följer vidare att myndigheterna har befogenhet att förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara.

Enligt lagen om leksakers säkerhet får marknadskontrollmyndigheterna i vissa fall begära hjälp av Polismyndigheten när de utövar befogenheterna ovan (25 §). Marknadskontrollmyndigheterna får vidare begära att organ som fått i uppdrag att utföra bedömningar av

överensstämmelse lämnar uppgifter om EG-typintyg, tillhandahåller provrapporter, drar tillbaka EG-typintyg m.m. (26 §). Marknadskontrollmyndigheterna får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att lagen om leksakers säkerhet samt föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen ska efterlevas (27 §).

Sanktionsmöjligheter

De sanktionsmöjligheter som finns enligt lagen om leksakers säkerhet är vite och sanktionsavgift. Ett föreläggande eller förbud eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt (28 §).

Vid uppsåtliga eller oaktsamma brott mot bland annat säkerhetskrav för leksaker eller mot skyldigheter vid bristande överensstämmelse ska en ekonomisk aktör åläggas att betala en sanktionsavgift (32 §). Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. Genom hänvisning till 37 § andra stycket och 3943 §§produktsäkerhetslagen framgår vidare att sanktionsavgiften ska fastställas till lägst 5 000 kronor och högst 5 000 000 kronor, att avgiften inte får överstiga tio procent av näringsidkarens årsomsättning, att hänsyn ska tas till hur allvarlig överträdelsen är och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser, att någon avgift inte ska dömas ut i ringa fall samt att avgiften får efterges om det finns synnerliga skäl för det. Avgiften tillfaller staten och prövas av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av myndigheten.

Övrigt

Marknadskontrollmyndigheterna får bestämma att deras beslut om förbud eller föreläggande eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart (29 § lagen om leksakers säkerhet).

Om det vid kontroll av en leksak framgår att den inte uppfyller uppställda säkerhetskrav, ska en ekonomisk aktör ersätta marknadskontrollmyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prov (19 § förordningen om leksakers säkerhet). Av samma

bestämmelse framgår att en ekonomisk aktör ska få ersättning från marknadskontrollmyndigheten för varuprover eller liknande, om det finns särskilda skäl för det.

Den som har tagit befattning med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt samma lag åläggs tystnadsplikt (31 § lagen om leksakers säkerhet). När det gäller det allmännas verksamhet hänvisas i stället till offentlighets- och sekretesslagen.

Marknadskontrollmyndigheternas beslut om förelägganden och förbud samt om kostnader för provtagning eller ersättning för varuprov får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (33 § lagen om leksakers säkerhet respektive 20 § förordningen om leksakers säkerhet). Övriga beslut av marknadskontrollmyndigheterna får inte överklagas.

6.15. Luftfart

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2018/1139 av den 4 juli 2018 om fastställande av gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av Europeiska unionens byrå för luftfartssäkerhet, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 2111/2005, (EG) nr 1008/2008, (EU) nr 996/2010, (EU) nr 376/2014 och direktiv 2014/30/EU och 2014/53/EU, samt om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 552/2004 och (EG) nr 216/2008 och rådets förordning (EEG) nr 3922/91, i den mån det rör sig om konstruktion, produktion och utsläppande på marknaden av luftfartyg som avses i artikel 2.1 a och b, när det gäller obemannade luftfartyg och deras motorer, propellrar, delar och utrustning för kontroll av luftfartyg på distans (se bilaga I punkt 70 i EU:s marknadskontrollförordning).

Enligt artikel 58 i förordningen har kommissionen befogenhet att anta delegerade akter för bland annat konstruktion, produktion och utsläppande på marknaden av luftfartyg som avses i artikel 2.1 a och b, när det gäller obemannade luftfartyg och deras motorer, propell-

rar, delar och utrustning för kontroll av luftfartyg på distans. Tillsyn enligt förordningen omfattar såväl krav i förordningen som krav i sådana delegerade akter som antagits på grundval av den. Kommissionen har exempelvis antagit delegerade förordning (EU) 2019/945 om obemannade luftfartygssystem och om tredjelandsoperatörer av obemannade luftfartygssystem (så kallade drönare). I den delegerade förordningen finns de närmare bestämmelserna om marknadskontroll av obemannade luftfartyg.

Förordning (EU) nr 2018/1139 kompletteras i svensk rätt av luftfartslagen (2010:550) och luftfartsförordningen (2010:770). Transportstyrelsen har gett ut föreskrifter p å området.14

Bestämmelser om marknadskontroll

Kapitel IV i förordning (EU) nr 2018/1139 innehåller bestämmelser om tillsyn och kontroll av att förordningen efterlevs. I artikel 62 anges att nationella behöriga myndigheter bland annat ska genomföra nödvändiga utredningar och inspektioner samt vidta alla nödvändiga åtgärder för kontroll av efterlevnad, däribland ändring, begränsning, tillfällig indragning eller återkallelse av certifikat som de utfärdat, startförbud för luftfartyg och åläggande av påföljder, i syfte att få konstaterade överträdelser att upphöra. Som anges ovan finns bestämmelser om marknadskontroll i kommissionens delegerade förordningar. I förordning (EU) 2019/945 hänvisas till artiklarna 15.3, 15.5 och 16–29 i förordning (EG) 765/2008 avseende bestämmelser om marknadskontroll (artikel 35). Det finns även bestämmelser om förfarande för att hantera produkter som utgör en risk eller som brister i formellt hänseende (artiklarna 36–39).

Varken luftfartslagen eller luftfartsförordningen innehåller några bestämmelser som specifikt rör marknadskontroll.

Marknadskontrollmyndighet

Transportstyrelsen ska utföra de uppgifter som åligger Sverige enligt förordning (EU) 2018/1139 (2 § 54 förordningen [1994:1808] om behöriga myndigheter på den civila luftfartens område). Transport-

14 TSFS 2017:110, Transportstyrelsens föreskrifter om obemannade luftfartyg.

styrelsen har även i uppdrag att utöva tillsyn över att luftfartslagen efterlevs (12 kap. 1 § luftfartsförordningen).

Befogenheter vid marknadskontroll

I 12 kap. luftfartslagen regleras tillsyn över att lagen och föreskrifter meddelade med stöd av den följs. En utsedd tillsynsmyndighet ska för tillsynen ges omedelbart tillträde till luftfartyg, flygplatser, anläggningar, lokaler och andra objekt, dock inte till bostäder (1 §). Vidare har tillsynsmyndigheten rätt att meddela föreskrifter om att den som står under tillsyn enligt lagen ska lämna de uppgifter som tillsynsmyndigheten behöver för att kunna utöva tillsyn (3 §).

Genom att Transportstyrelsen ansvarar för att utföra de uppgifter som åligger Sverige enligt förordning (EU) 2018/1139 får myndigheten anses ha befogenhet att i enlighet med förordningens artikel 62 utföra inspektioner och vidta åtgärder för bestämmelsernas efterlevnad.

Sanktionsmöjligheter

Transportstyrelsen får förena de förelägganden och förbud som myndigheten meddelar med stöd av förordning (EU) nr 2018/1139 med vite (13 kap. 7 § luftfartsförordningen).

I 13 kap. luftfartslagen straffbeläggs överträdelser av vissa av lagens bestämmelser. De flesta överträdelserna saknar samband med marknadskontroll. Även enligt 13 kap. luftfartsförordningen är vissa överträdelser straffsanktionerade. Till ansvar döms inte om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken, annan lag, eller om gärningen utgör överträdelse av ett föreläggande eller förbud som förenats med vite.

Övrigt

Beslut enligt luftfartslagen gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet (12 kap. 6 § luftfartslagen).

En förvaltningsmyndighets beslut enligt luftfartslagen eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos

allmän förvaltningsdomstol (12 kap. 4 §). Det finns vissa undantag för exempelvis militär luftfart då överklagande i stället ska göras hos regeringen (14 kap. 15 §).

6.16. Medicinteknik

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Europaparlamentets och rådets direktiv 98/79/EG av den 27 oktober 1998 om medicintekniska produkter för in vitro-diagnostik (se bilaga I punkt 11 i EU:s marknadskontrollförordning),
  • Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/745 av den 5 april 2017 om medicintekniska produkter, om ändring av direktiv 2001/83/EG, förordning (EG) nr 178/2002 och förordning (EG) nr 1223/2009 och om upphävande av rådets direktiv 90/385/EEG och 93/42/EEG (se bilaga I punkt 65 i EU:s marknadskontrollförordning), och
  • Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/746 av den 5 april 2017 om medicintekniska produkter för in vitro-dia-gnostik och om upphävande av direktiv 98/79/EG och kommissionens beslut 2010/227/EU (se bilaga I punkt 66 i EU:s marknadskontrollförordning).

Förordningarna (EU) 2017/745 och (EU) 2017/746 trädde i kraft i maj 2017 och tillämpas från den 26 maj 2021 respektive 26 maj 2022. De ersätter då successivt tre direktiv, bland annat direktiv 98/79/EG som anges ovan. Tidigare lagstiftning för aktiva medicintekniska produkter för implantation (direktiv 90/385/EEG) och lagstiftning för andra medicintekniska produkter (direktiv 93/42/EEG), har sammanförts till en enda lagstiftningsakt, förordning (EU) 2017/745 om medicintekniska produkter (MDR-förordningen). Lagstiftningen för in vitro-diagnostiska produkter (direktiv 98/79/EG) återfinns i förordning (EU) 2017/746 om medicintekniska produkter för in vitrodiagnostik (IVDR-förordningen). De två nya förordningarna kommer att gälla parallellt med den tidigare lagstiftningen under en period på tre för MDR-förordningen respektive fem år för IVDR-förordningen.

Direktiv 98/79/EG har genomförts i svensk rätt genom lagen (1993:584) om medicintekniska produkter, förordningen (1993:876) om medicintekniska produkter och förordningen (2009:392) om Läkemedelsverkets skyldigheter i fråga om medicintekniska produkter. Läkemedelsverket gett ut föreskrifter p å området.15

Bestämmelser om marknadskontroll

I direktiv 98/79/EG åläggs medlemsstaterna att vidta alla nödvändiga tillfälliga åtgärder för att återkalla eller hindra utsläppandet eller ibruktagandet av produkter som kan äventyra personers hälsa eller säkerhet eller säkerhet för egendom (artikel 8). Om medlemsstaten anser att tillhandahållandet av en viss produkt eller produktgrupp ska förbjudas, begränsas eller underkastas särskilda krav, får den vidta alla nödvändiga och berättigade tillfälliga åtgärder (artikel 13).

MDR-förordningen och IVDR-förordningen innehåller detaljerade bestämmelser om marknadskontroll (artiklarna 93–100 respektive artiklarna 88–95). De behöriga myndigheterna ska göra lämpliga kontroller av produkters egenskaper i fråga om överensstämmelser och av deras prestanda, inbegripet granskning av dokumentation och fysisk kontroll eller kontroll i laboratorium. Myndigheterna ska vidare utarbeta årliga kontrollplaner och beakta ett europeiskt marknadskontrollprogram som ska utarbetas av en samordningsgrupp för medicintekniska produkter. För att kunna genomföra kontroller ges de behöriga myndigheterna vissa befogenheter.

Lagen om medicintekniska produkter innehåller inte några uttryckliga bestämmelser om marknadskontroll men anger vissa befogenheter för den myndighet som utövar tillsyn enligt lagen och föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Inte heller förordningen om medicintekniska produkter innehåller några bestämmelser om marknadskontroll men fördelar tillsynsansvaret mellan Läkemedelsverket och Inspektionen för vård och omsorg.

15 LVFS 2001:5 om aktiva medicintekniska produkter för implantation, LVFS 2001:7 om medicintekniska produkter för in vitro-diagnostik, LVFS 2003:11 om medicintekniska produkter, LVFS 2004:11 om ändring i Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 2003:11) om medicintekniska produkter, LVFS 2009:18 om ändring i Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 2003:11) om medicintekniska produkter, HSLF-FS 2016:69 Föreskrifter om ändring i Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 2003:11) om medicintekniska produkter.

Marknadskontrollmyndigheter

Läkemedelsverket utövar tillsyn över att lagen om medicintekniska produkter och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen följs (11 § förordningen om medicintekniska produkter). Av samma bestämmelse följer att för egentillverkade medicintekniska produkter som tillverkas inom hälso- och sjukvården samt tandvården och som endast ska användas i den egna verksamheten är det Inspektionen för vård och omsorg som är tillsynsmyndighet.

I 10 a § förordningen om medicintekniska produkter finns en hänvisning till både förordningen (2020:57) med instruktion för Läkemedelsverket och förordningen (2013:176) med instruktion för Inspektionen för vård och omsorg, där det framgår i vilken utsträckning Läkemedelsverket och Inspektionen för vård och omsorg är behöriga myndigheter för medicintekniska produkter enligt MDRförordningen och IVDR-förordningen. Läkemedelsverket är behörig myndighet enligt MDR-förordningen och IVDR-förordningen med undantag för de produkter Inspektionen för vård och omsorg är behörig myndighet för. Läkemedelsverket ska vidare fullgöra de uppgifter som en behörig myndighet har enligt MDR-förordningen och IVDR-förordningen (28 § och 29 § 4 och 5 förordningen med instruktion för Läkemedelsverket). Inspektionen för vård och omsorg är behörig myndighet för medicintekniska produkter som tillverkas och används inom hälso- och sjukvårdsinstitutioner etablerade inom EU som inte överförs till en annan juridisk enhet samt implantatkort och information om ska lämnas till patienter med implantat (3 b § förordningen med instruktion för Inspektionen för vård och omsorg)

Produkter som tillverkas och används i den egna verksamheten görs inte tillgängliga på marknaden och omfattas därför inte av marknadskontrollmyndigheternas verksamhet enligt EU:s marknadskontrollförordning. Inspektionen för vård och omsorg utgör därför inte en marknadskontrollmyndighet i den mening som används i detta betänkande. Oaktat det har myndigheten befogenheter enligt artikel 93 MDR-förordningen och artikel 88 IVDR-förordningen som till viss del överensstämmer med marknadskontrollmyndigheternas befogenheter enligt artikel 14 i EU:s marknadskontrollförordning.

Befogenheter vid marknadskontroll

I artikel 93 i MDR-förordningen och artikel 88 i IVDR-förordningen framgår specifika befogenheter för de behöriga myndigheterna vid kontroller av produkters överensstämmelse. De behöriga myndigheterna får bland annat kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som är nödvändig för att de ska kunna utöva sin verksamhet och, när detta är motiverat, tillhandahåller nödvändiga provexemplar av produkterna eller tillgång till produkterna kostnadsfritt. Vidare får myndigheterna utföra både anmälda och, om så är nödvändigt, oanmälda inspektioner av lokaler tillhörande ekonomiska aktörer och av leverantörers eller underleverantörers lokaler samt vid behov vid yrkesmässiga användares anläggningar. Myndigheterna får beslagta, förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en oacceptabel risk eller förfalskade produkter obrukbara, om det är nödvändigt för att skydda folkhälsan. Om de behöriga myndigheterna konstaterar att en produkt utgör en oacceptabel risk för människors hälsa eller säkerhet ska de utan dröjsmål kräva att berörda ekonomiska aktörer vidtar alla lämpliga och motiverade korrigerande åtgärder. Om den ekonomiska aktören inte vidtar lämpliga korrigerande åtgärder ska de behöriga myndigheterna vidta alla lämpliga åtgärder för att förbjuda eller begränsa tillhandahållandet av produkten, dra tillbaka produkten eller återkalla den. Detsamma gäller för produkter som inte uppfyller kraven i förordningen men som inte utgör en oacceptabel risk för människors hälsa eller säkerhet. Medlemsstaten får även vidta åtgärder om en undersökning visar på en potentiell risk med en produkt eller en produktkategori.

En tillsynsmyndighet har rätt att för tillsynen på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs och få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder, där medicintekniska produkter hanteras (12 § lagen om medicintekniska produkter). Om det behövs för tillsynen får myndigheten göra undersökningar och ta prover. För kostnader på grund av undersökningar eller för uttagna prov lämnas inte ersättning Tillsynsmyndigheten har rätt att få handräckning av Kronofogdemyndigheten för att genomföra dessa åtgärder. En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen om medicintekniska produkter och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen efterlevs (13 §).

Tillsynsmyndigheten kan även förbjuda utsläppandet på marknaden av en medicinteknisk produkt som inte uppfyller gällande krav. Tillsynsmyndigheten kan även fatta beslut om att förelägga en tillverkare att återkalla produkten från den svenska marknaden, alternativt kräva att korrigerande åtgärder vidtas för att avlägsna konstaterade brister som påträffats vid en marknadskontroll.

Sanktionsmöjligheter

Den sanktionsmöjligheter som finns i lagen om medicintekniska produkter är vite och straff.

Läkemedelsverket får förena en begäran om upplysningar, handlingar eller tillträde samt meddelade förbud med vite (14 §).

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet släpper ut en medicinteknisk produkt på marknaden eller använder en sådan produkt i Sverige utan att produkten uppfyller de krav och villkor som gäller kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år (17 §). Den som överträtt ett vitesföreläggande eller vitesförbud enligt lagen ska inte dömas till ansvar för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Övrigt

Beslut enligt lagen om medicintekniska produkter gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet (19 §).

Läkemedelsverket har bemyndigats att meddela föreskrifter om rätt till ersättning för myndigheten i fråga om kostnader för undersökning eller provtagning (13 §). Läkemedelsverket har dock inte meddelat några sådana föreskrifter.

Den som har tagit befattning med ett ärende enligt lagen om medicintekniska produkter har ålagts tystnadsplikt om någons affärseller driftförhållanden (16 §).

Ett beslut i ett enskilt fall enligt lagen om medicintekniska produkter eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (19 §).

6.17. Miljösektorn

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på ett stort antal unionsrättsakter inom miljösektorn. Gemensamt för den svenska regleringen är att tillsynen över reglernas efterlevnad regleras i 26 kap. miljöbalken och miljötillsynsförordningen. I miljöbalken används inte begreppet marknadskontroll. I stället används genomgående begreppet tillsyn. Tillsynen enligt miljöbalken kan delas upp i tillsynsansvar och tillsynsvägledning. Tillsynsansvaret innebär att tillsyn ska utövas gentemot den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtar eller har vidtagit en åtgärd. Tillsynsvägledning omfattar utvärdering, uppföljning och samordning av tillsynen samt råd och stöd till tillsynsmyndigheterna (26 kap. 1 a § miljöbalken).

Ansvaret för tillsyn och tillsynsvägledning är fördelat på ett stort antal myndigheter (26 kap. 2 § miljöbalken samt 2 och 3 kap. miljötillsynsförordningen). Tillsynen över att miljöbalken och bestämmelser meddelade med stöd av balken samt EU-förordningar följs utförs till stor del av länsstyrelser och kommuner men även vissa statliga myndigheter, bland annat Kemikalieinspektionen, Naturvårdsverket och Försvarsinspektören för hälsa och miljö. Försvarsinspektörens tillsynsansvar gäller inom flertalet tillsynsområden, men är avgränsat till verksamheter och åtgärder inom Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk och Försvarets radioanstalt (2 kap.4 och 5 §§miljötillsynsförordningen). Försvarsinspektörens ansvar berörs inte vidare i framställningen.

6.17.1. Kemikalier

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på tio unionsrättsakter på kemikalieområdet. Två av dessa, förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach-förordningen), och förordning (EG) nr 1272/2008 (CLP-förordningen), har allmän räckvidd på kemikalieområdet. Övriga förordningar och direktiv avser användning av kemikalier för särskilt definierade användningsområden. För samtliga unionsrättsakter regleras tillsynen i 26 kap. miljöbalken och miljötillsynsförordningen. Redogörelsen för ansvariga marknadskontrollmyndigheter, deras befogenheter, sanktionsmöjlighet och överklagandebestämmelser m.m.

sker därför gemensamt nedan. Inledningsvis redogörs för tillämplig svensk lag och unionsrättsakternas reglering avseende marknadskontroll för varje unionsrättsakt var för sig.

  • Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 648/2004 av den 31 mars 2004 om tvätt- och rengöringsmedel (se bilaga I punkt 15 i EU:s marknadskontrollförordning)

Förordningen har kompletterats i svensk rätt genom miljöbalken, miljötillsynsförordningen och förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer. Kemikalieinspektionens föreskrifter om kemiska produkter och biotekniska organismer, KIFS 2017:7, är tillämpliga.

Förordning (EG) nr 648/2004 anger i artikel 8 att medlemsstaterna ska utse behöriga myndigheter som ansvarar för att vidarebefordra och utbyta information om förvaltningen av förordningen. Kemikalieinspektionen är behörig myndighet i Sverige.16 Enligt artikel 10 i förordning (EG) nr 648/2004 får medlemsstaternas behöriga myndigheter vid behov vidta alla nödvändiga kontrollåtgärder när det gäller tvätt- och rengöringsmedel som släppts ut på marknaden för att försäkra sig om att produkten uppfyller förordningens bestämmelser. I artikel 15 finns en skyddsklausul enligt vilken medlemsstaterna tillfälligt får förbjuda att tvätt- och rengöringsmedel släpps ut på marknaden även om de uppfyller förordningens krav, om medlemsstaten har välgrundade skäl att anta att medlet utgör en risk för människors eller djurs hälsa eller för miljön.

  • Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1021 av den 20 juni 2019 om långlivade organiska föroreningar17 (se bilaga I punkt 16 i EU:s marknadskontrollförordning)

Förordningen har kompletterats i svensk rätt genom miljöbalken, miljötillsynsförordningen, förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer samt avfallsförordningen (2011:927).

Förordning (EU) 2019/1021 ålägger i artikel 3 medlemsstaterna och kommissionen att vidta lämpliga åtgärder för att kontrollera befintliga ämnen samt förhindra att nya ämnen som uppvisar egen-

16 32 § förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer. 17 Från den 15 juli 2019 har förordning (EU) 2019/1021 ersatt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 850/2004 av den 29 april 2004 om långlivade organiska föroreningar och om ändring av direktiv 79/117/EEG.

skaper för långlivade organiska föroreningar tillverkas, släpps ut på marknaden eller används. Enligt artikel 19 ska varje medlemsstat utse behöriga myndigheter som ska ansvara för de administrativa uppgifter och den verkställighet som följer av förordningen. Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen har utsetts till sådana behöriga myndigheter i Sverige.18

  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/42/EG av den 21 april

2004 om begränsning av utsläpp av flyktiga organiska föreningar förorsakade av användning av organiska lösningsmedel i vissa färger och lacker samt produkter för fordonsreparationslackering och om ändring av direktiv 1999/13/EG (se bilaga I punkt 17 i EU:s marknadskontrollförordning)

Direktivet har genomförts i svensk rätt genom miljöbalken, miljötillsynsförordningen och förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer. Kemikalieinspektionens föreskrifter om kemiska produkter och biotekniska organismer, KIFS 2017:7, är tillämpliga.

Direktiv 2004/42/EG ålägger i artikel 3 och 4 medlemsstaterna att se till att vissa produkter släpps ut på marknaden endast om deras halt av flyktiga organiska föroreningar inte överstiger vissa gränsvärden samt att produkterna är märkta när de släpps ut på marknaden. Enligt direktivets artikel 5 ska medlemsstaterna utse en behörig myndighet som ska ansvara för att fullgöra de skyldigheter som fastställs i direktivet. Kemikalieinspektionen är behörig myndighet i Sverige.19

  • Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/ EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (se bilaga I punkt 22 i EU:s marknadskontrollförordning)

18 32 § förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer. 19 34 § avfallsförordningen och 32 § förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer.

Förordningen har kompletterats i svensk rätt genom miljöbalken, miljötillsynsförordningen, förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer, arbetsmiljölagen och arbetsmiljöförordningen.

Reach-förordningen ålägger i artikel 125 medlemsstaterna att upprätthålla ett system av officiella kontroller och andra åtgärder som är lämpliga med hänsyn till omständigheterna. Medlemsstaterna ska enligt artikel 121 utse behöriga myndigheter till att utföra vissa uppgifter enligt förordningen och att samarbeta med kommissionen och den Europiska kemikaliemyndigheten Echa. Kemikalieinspektionen är behörig myndighet i Sverige.20 I artikel 129 finns en skyddsklausul enligt vilken en medlemsstat får vidta provisoriska åtgärder om den har goda skäl att tro att brådskande åtgärder är väsentliga för att skydda människors hälsa eller miljön när det gäller ett visst ämne, även om det uppfyller kraven i förordningen.

  • Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 av den 16 december 2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direktiven 67/548/EEG och 1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/2006 (se bilaga I punkt 25 i EU:s marknadskontrollförordning).

Förordningen har kompletterats i svensk rätt genom miljöbalken, miljötillsynsförordningen och förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer.

CLP-förordningen ålägger i artikel 46 medlemsstaterna att vidta alla nödvändiga åtgärder, inbegripet upprätthållande av ett system för offentlig kontroll, för att säkerställa att ämnen och blandningar inte släpps ut på marknaden om de inte har klassificerats, märkts, anmälts och förpackats i enlighet med förordningen. Medlemsstaterna ska vidare enligt artikel 46 vidta erforderliga åtgärder för att se till att förordningen tillämpas. I artikel 52 finns en skyddsklausul enligt vilken medlemsstaterna får vidta tillfälliga åtgärder om de har goda skäl att tro att ett ämne eller en blandning på grund av klassificeringen, märkningen eller förpackningen utgör en allvarlig hälsoeller miljörisk trots att kraven i förordningen är uppfyllda.

20 32 § förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer.

  • Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1005/2009 av den 16 september 2009 om ämnen som bryter ned ozonskiktet (se bilaga I punkt 33 i EU:s marknadskontrollförordning)

Förordningen har kompletterats i svensk rätt genom miljöbalken, miljötillsynsförordningen och förordningen (2016:1129) om ozonnedbrytande ämnen.

Förordning (EG) nr 1005/2009 ålägger i artikel 28 medlemsstaterna att utöva tillsyn i syfte att säkerställa att företag följer förordningen, inklusive tillsyn över import och export av kontrollerade ämnen samt av produkter och utrustning som innehåller eller är beroende av dessa ämnen. Varje medlemsstat ska ha behöriga myndigheter som ska göra de utredningar som kommissionen bedömer nödvändiga enligt förordningen. Naturvårdsverket är behörig myndighet i Sverige.21

  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/65/EU av den 8 juni

2011 om begränsning av användning av vissa farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning (se bilaga I punkt 39 i EU:s marknadskontrollförordning)

Direktivet har genomförts i svensk rätt genom miljöbalken, miljötillsynsförordningen och förordningen (2012:861) om farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning. Kemikalieinspektionens föreskrifter om kemiska produkter och biotekniska organismer, KIFS 2017:7, är tillämpliga.

I direktiv 2011/65/EU anges att medlemsstaterna ska se till att elektriska och elektroniska utrustningar som släpps ut på marknaden inte innehåller vissa ämnen (artikel 4). Vidare anges att medlemsstaterna ska utföra marknadskontroll i enlighet med artiklarna 15–29 i förordning (EG) nr 765/2008 (artikel 18).

  • Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 av den 22 maj 2012 om tillhandahållande på marknaden och användning av biocidprodukter (se bilaga I punkt 41 i EU:s marknadskontrollförordning)

21 13 § förordningen (2016:1129) om ozonnedbrytande ämnen.

Förordningen har kompletterats i svensk rätt genom miljöbalken, miljötillsynsförordningen, förordningen (2014:425) om bekämpningsmedel och förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer. Kemikalieinspektionens föreskrifter om bekämpningsmedel, KIFS 2008:3, är tillämpliga.22

Förordning (EU) nr 528/2012 ålägger i artikel 65 medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att övervaka biocidprodukter och behandlade varor som har släppts ut på marknaden för att fastställa att de uppfyller kraven i förordningen. Det anges att förordning (EG) nr 765/2008 ska tillämpas i överensstämmelse med detta. I samma artikel anges att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att genomföra officiella kontroller för att se till att förordningen efterlevs. I artikel 81 anges att medlemsstaterna ska utse behöriga myndigheter som ska ansvara för tillämpningen av förordningen. Kemikalieinspektionen är behörig myndighet i Sverige.23 Artikel 88 innehåller en skyddsklausul enligt vilken medlemsstaterna får vidta interimistiska åtgärder om de, på grundval av nya uppgifter, har välgrundade skäl att anse att en biocidprodukt omedelbart eller på längre sikt utgör en allvarlig risk för människors eller djurs hälsa eller för miljön, även om produkten är godkänd i enlighet med förordningen.

  • Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 517/2014 av den 16 april 2014 om fluorerade växthusgaser och om upphävande av förordning (EG) nr 842/2006 (se bilaga I punkt 59 i EU:s marknadskontrollförordning)

Förordningen har kompletterats i svensk rätt genom miljöbalken, miljötillsynsförordningen och förordningen (2016:1128) om fluorerade växthusgaser.

Förordning (EU) nr 517/2014 innehåller inte några bestämmelser om marknadskontroll men anger att det ska finnas behöriga myndigheter i medlemsstaterna. Naturvårdsverket är behörig myndighet i Sverige.24

22 Även Arbetarskyddsstyrelsen och Naturvårdsverket har gett ut föreskrifter på området men de kompletterar inte förordning (EU) nr 528/2012, se AFS 1998:6 Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om bekämpningsmedel och NFS 2015:3 Naturvårdsverkets föreskrifter om spridning av vissa biocidprodukter. 23 3 kap. 4 § förordningen (2014:425) om bekämpningsmedel. 24 44 § förordningen (2016:1128) om fluorerade växthusgaser.

  • Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/852 av den

17 maj 2017 om kvicksilver och om upphävande av förordning (EG) nr 1102/2008 (se bilaga I punkt 67 i EU:s marknadskontrollförordning).

Förordningen har kompletterats i svensk rätt genom miljöbalken, miljötillsynsförordningen, förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer och avfallsförordningen.

Förordning (EU) 2017/852 ålägger i artikel 17 medlemsstaterna att utse behöriga myndigheter som ansvarar för att fullgöra skyldigheterna enligt förordningen. Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen har utsetts till sådana behöriga myndigheter i Sverige.25

Svenska bestämmelser om marknadskontroll

26 kap. miljöbalken innehåller allmänna bestämmelser om tillsyn. Tillsynsmyndigheten ska på eget initiativ eller efter anmälan i nödvändig utsträckning kontrollera att miljöbalken samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken följs samt vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse. Tillsynsmyndigheterna ska samarbeta med varandra (6 §). Regeringen får meddela föreskrifter om att bestämmelserna i 26 kap. ska gälla även i fråga om tillsyn över att EU-förordningar inom balkens tillämpningsområde följs (5 §). Sådana föreskrifter finns i 1 kap. 4 § miljötillsynsförordningen. Sedan den 1 augusti 2020 finns det en bestämmelse som upplyser om att det i förordning (EG) nr 765/2008 finns bestämmelser om kontroll (30 §). När förordningen är tillämplig ska tillsynsmyndigheterna bedriva kontroll enligt den och inte utöva tillsyn enligt miljöbalken. Bestämmelserna i 26 kap. om vilka myndigheter som utövar tillsyn, överlåtelse av tillsyn, samordning mellan tillsynsmyndigheter samt befogenheter vid tillsyn ska dock tillämpas vid den kontroll som sker enligt förordningen (31 och 32 §§). Ytterligare en nyhet sedan den 1 augusti 2020 är att länsstyrelsen får förelägga en kommun som inte fullgör de skyldigheter som följer av kommunens tillsynsuppdrag att avhjälpa bristen (8 §). Bestämmelsen är tillämplig även när bristerna avser kontroll som en kommun är skyldig att utföra enligt förordning (EG) nr 765/2008.

25 66 § avfallsförordningen och 32 § förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer.

Miljötillsynsförordningen innehåller bestämmelser om tillsynsmyndigheternas uppgifter enligt 26 kap. 3 § miljöbalken. Miljötillsynsförordningen innehåller en hänvisning till förordning (EG) nr 765/2008 avseende bestämmelser om marknadskontroll (1 kap. 5 §). Det anges att en myndighet som utövar tillsyn enligt miljötillsynsförordningen, när bestämmelserna om marknadskontroll i förordning (EG) nr 765/2008 är tillämpliga, ska utföra de uppgifter som enligt den förordningen ankommer på en marknadskontrollmyndighet och får inte vidta tillsynsåtgärder som strider mot den förordningen. Den tillsynsmyndighet som har ansvar för tillsynen i fråga om utsläppande på marknaden av kemiska produkter, biotekniska organismer eller varor, också har ansvar för tillsynen i fråga om införseln till Sverige och utförseln från Sverige av sådana produkter, organismer och varor (2 kap. 33 § miljötillsynsförordningen). Tillsynsmyndigheten ska i den tillsynen samverka med Tullverket. I 2 kap. 35 § miljötillsynsförordningen anges, med hänvisning till 1 kap. 5 § tredje stycket 1 samma förordning, att Kemikalieinspektionen ska, i fråga om farliga ämnen i elektrisk eller elektronisk utrustning tillämpa förordning (EG) nr 765/2008 genom att

1. inrätta lämpliga förfaranden enligt artikel 18.2,

2. utarbeta program för sin marknadskontroll och göra program-

men tillgängliga för allmänheten enligt artikel 18.5,

3. underrätta Europeiska kommissionen och medlemsstater i Euro-

peiska unionen enligt artiklarna 18.5 och 18.6,

4. tillhandahålla information enligt artiklarna 20.1, 22.1, 22.2 och

23.2,

5. samarbeta med andra enligt artikel 24.1, och

6. delta i den verksamhet som avses i artiklarna 25.3 och 26.2.

Arbetsmiljölagen och arbetsmiljöförordningen innehåller, så vitt avser tillsyn avseende Reach-förordningen, bestämmelser som rör Arbetsmiljöverkets tillsyn i arbetsmiljöfrågor. Arbetsmiljöverkets tillsyn i dessa delar är dock inte kopplad till produkter som släpps ut på marknaden och utgör därför inte marknadskontroll.

Förordningen om farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning hänvisar utöver 26 kap. miljöbalken även till artiklarna 15–29 i förordning (EG) nr 765/2008 för bestämmelser om tillsyn (34 §).

Övriga berörda lagar och förordningar innehåller inte några egna bestämmelser som tillsyn eller marknadskontroll utan hänvisar till 26 kap. miljöbalken samt miljötillsynsförordningen avseende bestämmelser om tillsyn.

Marknadskontrollmyndigheter

Kemikalieinspektionen, Arbetsmiljöverket, Livsmedelsverket, Jordbruksverket, Transportstyrelsen, länsstyrelsen och kommunala nämnder har tillsynsansvar för de unionsrättsakter som rör kemiska produkter och biotekniska organismer (2 kap. miljötillsynsförordningen).

Kemikalieinspektionen ansvarar för tillsynen i fråga om bland annat primärleverantörers utsläppande på marknaden av kemiska produkter, biotekniska organismer och varor samt även övriga aktörers utsläppande av varor på marknaden (2 kap. 21 § miljötillsynsförordningen). Med primärleverantör avses en tillverkare som släpper ut en kemisk produkt, bioteknisk organism eller vara på marknaden, den som yrkesmässigt för in sådana till Sverige för att släppa ut dem på marknaden och den som yrkesmässigt för ut sådana från Sverige (1 kap. 3§ miljötillsynsförordningen). Kemikalieinspektionens ansvar kan förenklat anges gälla tillsyn över kemikalier och bekämpningsmedel hos primärleverantörer som släpper ut produkter på marknaden samt tillsyn av varor i alla led som släpper ut dem på marknaden. Från Kemikalieinspektionens tillsynsansvar undantas den tillsyn som Livsmedelsverket har ansvar för.

Länsstyrelsen och kommunala nämnder har ansvar när andra än primärleverantörerna släpper ut kemiska produkter och varor på marknaden (2 kap.2932 §§miljötillsynsförordningen). De kommunala nämnderna ansvarar för tillsyn av återförsäljare inom Sverige och för detaljhandelsledet när varorna är köpta från svenska leverantörer. Länsstyrelsens tillsynsansvar avseende varor gäller i huvudsak hantering av varor som inte innebär utsläppande på marknaden (2 kap 30 § miljötillsynsförordningen). Det finns i 2 kap. 30 § 1 b) ett visst utrymme för att länsstyrelserna har tillsynsansvar över pro-

dukter som släpps ut på marknaden. Det förutsätter dock att det rör sig om tillståndspliktig verksamhet eller vattenverksamhet som släpper ut kemiska produkter eller biotekniska organismer utan att vara primärleverantör. Eftersom tillståndspliktiga verksamheter i regel är tillverkare och därmed primärleverantörer har länsstyrelserna i praktiken ett begränsat ansvar för marknadskontroll. De kommunala nämnderna och länsstyrelserna ansvarar för tillsyn vid användning av ämnen och blandningar i verksamheter. I dessa fall sker inget utsläppande på marknaden och denna tillsyn omfattas därför inte av begreppet marknadskontroll.

Livsmedelsverket ansvarar för tillsyn i fråga om material och produkter som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel (2 kap. 22 § miljötillsynsförordningen).

I fråga om CLP-förordningen ska Myndigheten för samhällsskydd och beredskap stödja Kemikalieinspektionen i tillsynsfrågor om kemiska produkters brandfarliga, explosiva och oxiderande egenskaper (3 kap. 8 § miljötillsynsförordningen).

Transportstyrelsen har visst tillsynsansvar avseende förordning (EG) nr 1005/2009 och förordning (EU) nr 517/2014. Det är begränsat till tillsyn i fråga om utrustningen i fartyg som innehåller kontrollerade ämnen enligt förordningarna (2 kap. 27 § miljötillsynsförordningen). Avseende samma förordningar har kommunala nämnder ansvar för tillsynen i fråga om utrustning i motorfordon, flyg och tåg som innehåller kontrollerade ämnen enligt förordningarna (2 kap. 31 § 6 miljötillsynsförordningen).

Befogenheter vid marknadskontroll

Genom hänvisning till förordning (EG) nr 765/2008 anges i miljötillsynsförordningen att tillsynsmyndigheterna i vissa fall ska utföra de uppgifter som ankommer på marknadskontrollmyndigheter enligt förordning (EG) nr 765/2008. Det innebär att tillsynsmyndigheterna bland annat ska göra lämpliga kontroller av produkters egenskaper och i samband med detta beakta riskbedömningsprinciper och klagomål. Någon uttrycklig hänvisning till befogenheterna i exempelvis artikel 19 eller ett tydligt utpekande som marknadskontrollmyndighet enligt EU-förordningen finns dock inte. Utredningens uppfattning är därför att tillsynsmyndigheterna inte har tilldelats befog-

enheter enligt EU-förordningen. När det gäller direktiv 2011/65/EU finns däremot en direkt hänvisning till artiklarna 15–29 i förordning (EG) nr 765/2008 för bestämmelser om tillsyn och Kemikalieinspektionen får därför anses ha de befogenheter som följer av exempelvis artikel 19 och 29 i den förordningen vid marknadskontroll av farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning.

En tillsynsmyndighet får i det enskilda fallet besluta om de förelägganden och förbud som behövs för att miljöbalken och föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken ska följas (26 kap. 9 § miljöbalken). Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får inte tillgripas. Om ett sådant föreläggande eller förbud inte blir åtlytt får Kronofogdemyndigheten efter ansökan av tillsynsmyndigheten verkställa beslutet. I stället för att begära sådan verkställighet får tillsynsmyndigheten besluta att rättelse ska vidtas på den felandes bekostnad (26 kap. 18 § miljöbalken). Ett beslut om rättelse på den felandes bekostnad får meddelas utan föregående föreläggande eller förbud, om tillsynsmyndigheten med hänsyn till risken för allvarliga skador finner att rättelse bör göras genast eller det finns andra särskilda skäl. Om det är nödvändigt för att skydda människors hälsa eller miljön får tillsynsmyndigheten köpa kemiska produkter, biotekniska organismer och varor under dold identitet (testköp) (26 kap. 28 § miljöbalken). Tillsynsmyndigheten får förelägga den som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd att till myndigheten lämna de uppgifter och handlingar som behövs för tillsynen (26 kap. 21 § miljöbalken). Vissa aktörer är skyldiga att utföra sådana undersökningar av verksamheten som behövs för tillsynen (26 kap. 22 § miljöbalken). Begreppet undersökningar omfattat exempelvis provtagningar. Om det är lämpligare får tillsynsmyndigheten i stället besluta att en sådan undersökning ska utföra av någon annan och utse någon att göra undersökningen. Kemikalieinspektionen får förelägga den som saluför, överlåter, till Sverige för in eller från Sverige för ut en kemisk produkt, bioteknisk organism eller vara att lämna de prover som behövs för tillsynen (1 kap. 25 § miljötillsynsförordningen). Länsstyrelsen och kommunala nämnder har samma befogenhet i fråga om kemiska produkter och biotekniska organismer men inte varor (1 kap. 27 § miljötillsynsförordningen). Den som har lämnat ett sådant prov har rätt till ersättning för provet om det finns särskilda skäl för det (26 kap. 22 b § miljöbalken).

En tillsynsmyndighet har, för att fullgöra sina uppgifter enligt miljöbalken eller EU-förordningar inom balkens tillämpningsområde, rätt att få tillträde till fastigheter, byggnader, andra anläggningar samt transportmedel och att där utföra undersökningar och andra åtgärder (28 kap. 1 § miljöbalken). Rätten begränsas genom att tillträde till bostäder endast får ske i den utsträckning det behövs för att förebygga eller undanröja olägenheter för människors hälsa (28 kap. 6 § miljöbalken). Vid tillträde ska Polismyndigheten lämna den hjälp som behövs (28 kap. 8 § miljöbalken).

Sanktionsmöjligheter

Enligt 26 kap. 14 § miljöbalken får beslut om förelägganden eller förbud förenas med vite.

Om det finns misstanke om brott ska en tillsynsmyndighet anmäla överträdelser av bestämmelser i miljöbalken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken till Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten (26 kap. 2 § miljöbalken).

Bestämmelser om straff och förverkande finns i 29 kap. miljöbalken. Till ansvar döms inte om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken. Likaså döms inte till ansvar för en gärning som omfattas av ett överträtt vitesföreläggande (11 §). Samtliga här relevanta unionsrättsakter förutom direktiv 2004/42/EG och förordning (EU) 2017/852 är straffsanktionerade i 29 kap. miljöbalken.26 Det är även straffsanktionerat att lämna oriktiga uppgifter med betydelse för en myndighets kontroll enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 7655/2008 (29 kap. 5 § miljöbalken).

I 30 kap. miljöbalken regleras miljösanktionsavgifter. Sådan avgift tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Det är tillsynsmyndigheten själv som beslutar om miljösanktionsavgift (3 §). Närmare bestämmelser om miljösanktionsavgifter finns i förordningen om miljösanktionsavgifter. Miljösanktionsavgift inte tas ut för en överträdelse som omfattas av ett överträtt vitesföre-

26 Brott mot förordning (EG) nr 648/2004 är straffsanktionerade i 29 kap.3, 6 och 9 §§miljöbalken. Brott mot förordning (EU) 2019/1021 är straffsanktionerade i 29 kap. 3 § miljöbalken. Brott mot Reach-förordningen är straffsanktionerade i 29 kap.3, 3 b, 4, 5 och 810 §§miljöbalken. Brott mot CLP-förordningen är straffsanktionerade i 29 kap.3 och 6 §§miljöbalken. Brott mot förordning (EG) 1005/2009 är straffsanktionerade i 29 kap. 3 § miljöbalken. Brott mot direktiv 2011/65/EU är straffsanktionerade i 29 kap. 3 § miljöbalken. Brott mot förordning (EU) nr 517/2014 är straffsanktionerade i 29 kap.3 och 6 §§miljöbalken. Brott mot förordning (EG) nr 528/2012 är straffsanktionerade i 29 kap.3, 4, 5, 6 och 9 §§miljöbalken.

läggande (1 kap. 5 § nämnda förordning). I 7 kap. finns bestämmelser om miljösanktionsavgifter för överträdelser av föreskrifter om kemiska produkter och biotekniska organismer. I 8 kap. finns bestämmelser om miljösanktionsavgifter för överträdelser av föreskrifter om växtskyddsmedel och bekämpningsmedel (biocidprodukter). I 9 kap. finns bestämmelser om miljösanktionsavgifter för överträdelser av föreskrifter om fluorerade växthusgaser och ozonnedbrytande ämnen.

Övrigt

En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut ska gälla omedelbart även om det överklagas (26 kap. 26 § miljöbalken).

I 27 kap. miljöbalken regleras avgifter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgift för myndigheters kostnader för bland annat prövning och tillsyn och kommunfullmäktige får meddela föreskrifter om sådana avgifter när det gäller en kommunal myndighets verksamhet (1 §). Bestämmelser om ersättning och avgifter finns i förordningen om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken. Enligt 2 kap. ska tillsynsavgift betalas av den som driver eller har tillstånd till en verksamhet som bland annat är tillståndspliktig enligt miljöprövningsförordningen (2013:251). För Kemikalieinspektionens tillsyn i fråga om kemiska produkter och biotekniska organismer enligt 14 kap. miljöbalken ska i vissa fall betalas kemikalieavgift (6 kap. förordningen om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken). En myndighets kostnader för provtagning och undersökning av prov i samband med tillsyn i fråga om kemiska produkter, biotekniska organismer och varor enligt 14 kap. miljöbalken ska ersättas av den vars verksamhet provtagningen avser, såvida det inte finns särskilda skäl för att den som har lämnat ett prov inte ska behöva ersätta kostnaderna (8 kap. 2 § förordningen om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken).

De som har tagit befattning med ärenden enligt balken eller EUförordningar inom balkens tillämpningsområde eller i ett sådant ärende har utfört undersökningar får inte obehörigen röja eller utnyttja vad de då har fått veta om affärs- eller driftförhållanden eller förhållanden av betydelse för landets försvar (26 kap. 27 § miljö-

balken). När det gäller det allmännas verksamhet ska i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen tillämpas.

Länsstyrelsens och statliga myndigheters beslut får överklagas hos mark- och miljödomstol (19 kap. 1 § miljöbalken). Kommunala nämnders beslut i särskilda fall får överklagas hos länsstyrelsen. Beslut om miljösanktionsavgifter överklagas till mark- och miljödomstol (30 kap. 7 § miljöbalken).

6.17.2. Avfall och producentansvar

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om förpackningar och förpackningsavfall (se bilaga I punkt 9 i EU:s marknadskontrollförordning),
  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/53/EG av den 18 september 2000 om uttjänta fordon (se bilaga I punkt 13 i EU:s marknadskontrollförordning),
  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/66/EG av den 6 september 2006 om batterier och ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer och om upphävande av direktiv 91/157/EEG (se bilaga I punkt 21 i EU:s marknadskontrollförordning), och
  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/19/EU av den 4 juli

2012 om avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning (WEEE) (se bilaga I punkt 42 i EU:s marknadskontrollförordning).

Direktiv 94/62/EG ändrades senast genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/852 av den 30 maj 2018 om ändring av direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall. Övriga tre direktiv ändrades senast genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/849 om ändring av direktiven 2000/53/EG om uttjänta fordon, 2006/66/EG om batterier och ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer och 2012/19/EU om avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning.

Direktiven har genomförts i svensk rätt genom miljöbalken, miljötillsynsförordningen, miljöprövningsförordningen, avfallsförordningen och förordningen (1998:944) om förbud m.m. i vissa fall i samband med hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter. Direktiv 94/62/EG har även genomförts genom förordningen (2018:1462) om producentansvar för förpackningar27, förordningen (2005:22) om retursystem för plastflaskor och metallburkar och förordningen (2016:1041) om plastbärkassar. Direktiv 2000/53/EG har även genomförts genom förordningen (2007:185) om producentansvar för bilar, bilskrotningsförordningen (2007:186) och förordningen (2003:208) om förbud mot vissa metaller i bilar. Direktiv 2006/66/EG har även genomförts genom förordningen (2008:834) om producentansvar för batterier. Direktiv 2012/19/EU har även genomförts genom förordningen (2014:1075) om producentansvar för elutrustning.

Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket har gett ut föreskrifter p å området.28

Bestämmelser om marknadskontroll

I direktiv 2012/19/EU anges i artikel 23 att medlemsstaterna ska sörja för lämpliga inspektions- och övervakningsåtgärder för att kontrollera att direktivet genomförs på lämpligt sätt. Det anges vidare att inspektionsåtgärderna minst ska omfatta information som rapporterats inom ramen för producentregistret, transporter samt viss verksamhet vid behandlingsanläggningar. Övriga tre direktiv ålägger medlemsstaterna att se till att berörda produkter exempelvis är försedda med rätt märkning eller inte innehåller vissa ämnen, men innehåller inte några närmare bestämmelser om marknadskontroll.

I 26 kap. miljöbalken finns allmänna bestämmelser om tillsyn. Tillsynsmyndigheten ska på eget initiativ eller efter anmälan i nödvändig utsträckning kontrollera att miljöbalken samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken följs samt vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse. Till-

27 Tidigare förordningar (2006:1273) och (2014:1072) om producentansvar för förpackningar har upphävts men det finns övergångsbestämmelser till 2020 respektive 2021. 28 Kemikalieinspektionens föreskrifter (KIFS 1998:8) om kemiska produkter och biotekniska organismer samt Naturvårdsverkets föreskrift 2017:2 om kommunala avfallsplaner och förebyggande av avfall (gäller direktiv 94/62/EG), Naturvårdsverkets föreskrift 2018:11 om yrkesmässig lagring och behandling av elavfall som omfattas av producentansvar (gäller direktiv 2012/19/EU).

synsmyndigheterna ska samarbeta med varandra (6 §). Regeringen får meddela föreskrifter om att bestämmelserna i 26 kap. ska gälla även i fråga om tillsyn över att EU-förordningar inom balkens tillämpningsområde följs (5 §). Sådana föreskrifter finns i 1 kap. 4 § miljötillsynsförordningen. Sedan den 1 augusti 2020 finns det en bestämmelse som upplyser om att det i förordning (EG) nr 765/2008 finns bestämmelser om kontroll (30 §). När förordningen är tillämplig ska tillsynsmyndigheterna bedriva kontroll enligt den och inte utöva tillsyn enligt miljöbalken. Bestämmelserna i 26 kap. om vilka myndigheter som utövar tillsyn, överlåtelse av tillsyn, samordning mellan tillsynsmyndigheter samt befogenheter vid tillsyn ska dock tillämpas vid den kontroll som sker enligt förordningen (31 och 32 §§). Ytterligare en nyhet sedan den 1 augusti 2020 är att länsstyrelsen får förelägga en kommun som inte fullgör de skyldigheter som följer av kommunens tillsynsuppdrag att avhjälpa bristen (8 §). Bestämmelsen är tillämplig även när bristerna avser kontroll som en kommun är skyldig att utföra enligt förordning (EG) nr 765/2008.

Miljötillsynsförordningen innehåller bestämmelser om tillsynsmyndigheternas uppgifter enligt 26 kap. 3 § miljöbalken. Miljötillsynsförordningen hänvisar till förordning (EG) nr 765/2008 avseende bestämmelser om marknadskontroll (1 kap. 5 §). Det anges att en myndighet som utövar tillsyn enligt miljötillsynsförordningen, när bestämmelserna om marknadskontroll i förordning (EG) nr 765/2008 är tillämpliga, ska utföra de uppgifter som enligt den förordningen ankommer på en marknadskontrollmyndighet och får inte vidta tillsynsåtgärder som strider mot den förordningen.

Övriga berörda lagar och förordningar innehåller inte några egna bestämmelser som tillsyn eller marknadskontroll.

Marknadskontrollmyndigheter

Naturvårdsverket har ansvar för tillsyn i fråga om producentansvaret enligt förordningen om producentansvar för elektriska och elektroniska produkter, förordningen om producentansvar för batterier och förordningen om producentansvar för förpackningar (2 kap.

24 § miljötillsynsförordningen).29 I samtliga tre fall gäller dock att från Naturvårdsverkets ansvar undantas frågor om hur hanteringen av sådant avfall som omfattas av den aktuella förordningen lokalt uppfyller kraven i förordningen. Den lokala tillsynen över avfallshantering ansvarar kommunala nämnder för (26 kap. 3 § miljöbalken).

Länsstyrelsen ansvarar för verksamheter som är tillståndspliktiga enligt miljöprövningsförordningen och bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (2 kap. 29 § miljötillsynsförordningen). För sådana verksamheter ansvarar länsstyrelsen när det gäller avfall, farligt avfall och producentansvar (2 kap. 30 § miljötillsynsförordningen). När det gäller yrkesmässig återvinning av uttjänta fordon framgår tillståndsplikten av 29 kap.45 och 46 §§miljöprövningsförordningen. För uttjänta fordon finns ingen utpekad marknadskontrollmyndighet.

Befogenheter vid marknadskontroll

Genom hänvisning till förordning (EG) nr 765/2008 anges i miljötillsynsförordningen att tillsynsmyndigheter i vissa fall ska utföra uppgifter enligt förordning (EG) nr 765/2008. Någon uttrycklig hänvisning till befogenheterna i exempelvis artikel 19 eller ett tydligt utpekande som marknadskontrollmyndighet enligt EU-förordningen finns dock inte. Utredningens uppfattning är därför att tillsynsmyndigheterna inte har tilldelats befogenheter enligt EU-förordningen.

En tillsynsmyndighet får i det enskilda fallet besluta om de förelägganden och förbud som behövs för att miljöbalken och föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken ska följas (26 kap. 9 § miljöbalken). Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får inte tillgripas. Om ett sådant föreläggande eller förbud inte blir åtlytt får Kronofogdemyndigheten efter ansökan av tillsynsmyndigheten verkställa beslutet. I stället för att begära sådan verkställighet får tillsynsmyndigheten besluta att rättelse ska vidtas på den felandes bekostnad (26 kap. 18 § miljöbalken). Ett beslut om rättelse på den felandes bekostnad får meddelas utan föregående föreläggande eller förbud, om tillsynsmyndigheten med

29 Enligt 2 kap. 24 § miljötillsynsförordningen ansvarar Naturvårdsverket även för tillsyn över uppgiftskravet i 7 § förordningen (2016:1041) om plastbärkassar. Vissa plastbärkassar utgör sådana förpackningar som omfattas av direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall.

hänsyn till risken för allvarliga skador finner att rättelse bör göras genast eller det finns andra särskilda skäl. Om det är nödvändigt för att skydda människors hälsa eller miljön får tillsynsmyndigheten köpa kemiska produkter, biotekniska organismer och varor under dold identitet (testköp) (26 kap. 28 § miljöbalken). Tillsynsmyndigheten får förelägga den som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd att till myndigheten lämna de uppgifter och handlingar som behövs för tillsynen (26 kap. 21 § miljöbalken). Vissa aktörer är skyldiga att utföra sådana undersökningar av verksamheten som behövs för tillsynen (26 kap. 22 § miljöbalken). Begreppet undersökningar omfattat exempelvis provtagningar. Om det är lämpligare får tillsynsmyndigheten i stället besluta att en sådan undersökning ska utföra av någon annan och utse någon att göra undersökningen.

En tillsynsmyndighet har, för att fullgöra sina uppgifter enligt miljöbalken eller EU-förordningar inom balkens tillämpningsområde, rätt att få tillträde till fastigheter, byggnader, andra anläggningar samt transportmedel och att där utföra undersökningar och andra åtgärder (28 kap. 1 § miljöbalken). Rätten begränsas genom att tillträde till bostäder endast får ske i den utsträckning det behövs för att förebygga eller undanröja olägenheter för människors hälsa (28 kap. 6 § miljöbalken). Vid tillträde ska Polismyndigheten lämna den hjälp som behövs (28 kap. 8 § miljöbalken).

Sanktionsmöjligheter

Ett beslut om förelägganden eller förbud får förenas med vite (26 kap. 14 § miljöbalken).

Om det finns misstanke om brott ska en tillsynsmyndighet anmäla överträdelser av bestämmelser i miljöbalken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken till Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten (26 kap. 2 § miljöbalken). Bestämmelser om straff och förverkande finns i 29 kap. miljöbalken. Till ansvar döms inte om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken. Likaså döms inte till ansvar för en gärning som omfattas av ett överträtt vitesföreläggande (9 kap. 11 § miljöbalken). Flera av kapitlets bestämmelser straffbelägger hantering av avfall i strid med 15 kap. miljöbalken. Det är även straffsanktionerat att lämna orik-

tiga uppgifter med betydelse för en myndighets kontroll enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 (29 kap. 5 § miljöbalken)

Den som inte fullgör sina skyldigheter att märka batterier eller ta hand om batterier enligt gällande regler döms till böter (32 § förordningen om producentansvar för batterier). Även den som inte fullgör sina skyldigheter att märka elutrustning, ta hand om elavfall eller lämna viss information gällande regler döms till böter (76 § förordningen om producentansvar för elutrustning). Liksom den som inte fullgör sina skyldigheter att ta emot en uttjänt bil för skrotning eller att lämna vissa upplysningar (19 § förordningen om producentansvar för bilar) eller den som bryter mot bestämmelser i förordningen (52 § bilskrotningsförordningen). För samtliga dessa straffbestämmelser gäller att det krävs uppsåt eller oaktsamhet för att straffansvar ska dömas ut, att den som har brutit mot ett vitesförläggande eller vitesförbud enligt 26 kap. miljöbalken inte får dömas till straff för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet, samt att straffansvaret är subsidiärt i förhållande till 29 kap. miljöbalken.

I 30 kap. miljöbalken regleras miljösanktionsavgifter. Sådan avgift tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Det är tillsynsmyndigheten själv som beslutar om miljösanktionsavgift (3 §). Närmare bestämmelser om miljösanktionsavgifter finns i förordningen om miljösanktionsavgifter. Miljösanktionsavgift inte tas ut för en överträdelse som omfattas av ett överträtt vitesföreläggande (1 kap. 5 § nämnda förordning). I 11 kap. finns bestämmelser om miljösanktionsavgifter för överträdelser av föreskrifter om avfall och producentansvar.

Övrigt

En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut ska gälla omedelbart även om det överklagas (26 kap. 26 § miljöbalken).

I 27 kap. miljöbalken regleras avgifter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgift för myndigheters kostnader för bland annat prövning och tillsyn och kommunfullmäktige får meddela föreskrifter om sådana avgifter när det gäller en kommunal myndighets verksamhet (1 §). Bestämmelser om ersättning och avgifter finns i förordningen om avgifter för

prövning och tillsyn enligt miljöbalken. Enligt 2 kap. ska tillsynsavgift betalas av den som driver eller har tillstånd till en verksamhet som bland annat är tillståndspliktig enligt miljöprövningsförordningen. Av 7 kap. 8 e–8 h §§ framgår de närmare avgifter som ska betalas för Naturvårdsverkets tillsynsverksamhet enligt berörd lagstiftning. Myndigheters kostnader för provtagning och undersökning av prov i samband med tillsyn i fråga om avfall enligt 15 kap. miljöbalken ska ersättas av den vars verksamhet provtagningen avser (8 kap. 3 §).

De som har tagit befattning med ärenden enligt miljöbalken eller EU-förordningar inom balkens tillämpningsområde eller i ett sådant ärende har utfört undersökningar inte obehörigen röja eller utnyttja vad de då har fått veta om affärs- eller driftförhållanden eller förhållanden av betydelse för landets försvar (26 kap. 27 § miljöbalken). När det gäller det allmännas verksamhet ska i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen tillämpas.

Länsstyrelsens och statliga myndigheters beslut får överklagas hos mark- och miljödomstol (19 kap. 1 § miljöbalken). Kommunala nämnders beslut i särskilda fall får överklagas hos länsstyrelsen. Beslut om miljösanktionsavgifter överklagas till mark- och miljödomstol (30 kap. 7 § miljöbalken).

6.18. Radioutrustning

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/53/EU av den 16 april

2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av radioutrustning och om upphävande av direktiv 1999/5/EG (se bilaga I punkt 56 i EU:s marknadskontrollförordning).

Direktivet har genomförts i svensk rätt genom radioutrustningslagen (2016:392) och radioutrustningsförordningen (2016:394). Postoch telestyrelsen har gett ut föreskrifter p å området.30

30 PTSFS 2016:5 Post- och telestyrelsens föreskrifter om krav m.m. på radioutrustning.

Bestämmelser om marknadskontroll

Kapitel V i direktiv 2014/53/EU innehåller bestämmelser om marknadskontroll. I artikel 39 anges att artiklarna 15.3 och 16–29 i förordning (EG) nr 765/2008 ska tillämpas på radioutrustning. Enligt artikel 40 måste medlemsstaternas marknadskontrollmyndigheter vidta åtgärder när de har tillräckliga skäl att anta att radioutrustning som omfattas av direktivet utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet eller andra aspekter av skydd i allmänhetens intresse. Om marknadskontrollmyndigheten konstaterar att radioutrustningen inte uppfyller kraven i direktivet ska den utan dröjsmål ålägga den berörda ekonomiska aktören att vidta alla lämpliga korrigerande åtgärder, dra tillbaka utrustningen från marknaden eller återkalla den. Om den ekonomiska aktören inte vidtar lämpliga korrigerande åtgärder ska i stället marknadskontrollmyndigheten vidta åtgärder för att förbjuda eller begränsa tillhandahållandet av radioutrustningen, dra tillbaka eller återkalla den. Även för radioutrustning som uppfyller kraven i direktivet men som utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet eller skydd av andra samhällsintressen, ska den ekonomiska aktören åläggas skyldighet att vidta åtgärder (artikel 42). Om en medlemsstat konstaterar en formell bristande överensstämmelse ska den ålägga den ekonomiska aktören att åtgärda den bristande överensstämmelsen eller, om den fortsätter, vidta lämpliga åtgärder för att begränsa eller förbjuda tillhandahållandet av motsvarande radioutrustning på marknaden eller se till att den återkallas eller dras tillbaka från marknaden (artikel 43).

I 11 § radioutrustningslagen hänvisas till artiklarna 15.3 och 16– 29 i förordning (EG) nr 765/2008 för bestämmelser om marknadskontroll. Enligt 10 § radioutrustningsförordningen ska marknadskontrollmyndigheterna inom sitt ansvarsområde tillämpa förordning (EG) nr 765/2008 genom att

1. inrätta lämpliga förfaranden enligt artikel 18.2,

2. utföra de uppgifter som följer av artiklarna 20–22 och 23.2, och

3. samarbeta med andra enligt artikel 24.4.

Enligt samma bestämmelse får en marknadskontrollmyndighet förstöra eller på annat sätt göra radioutrustning obrukbar enligt artikel 29.4 i förordning (EG) nr 765/2008. När det gäller bestämmelser

om information och samarbete mellan myndigheter avseende marknadskontroll hänvisas till förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn.

Marknadskontrollmyndigheter

Post- och telestyrelsen utövar marknadskontroll enligt radioutrustningslagen och är marknadskontrollmyndighet enligt förordning (EG) nr 765/2008 i fråga om radioutrustning som omfattas av radioutrustningslagen (9 § radioutrustningsförordningen). När det gäller radioutrustnings egenskaper som avser elsäkerhet är det dock Elsäkerhetsverket som är marknadskontrollmyndighet.

Befogenheter vid marknadskontroll

Genom hänvisning till bland annat artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 i radioutrustningslagen framgår att marknadskontrollmyndigheten får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som myndigheten anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. Myndigheten får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om de anser att det är en nödvändig åtgärd. Av marknadskontrollmyndighetens skyldighet att utföra uppgifter i bland annat artikel 20 i förordning (EG) nr 765/2008 följer att myndigheten har befogenhet att återkalla, dra tillbaka eller förbjuda tillhandahållandet av en produkt som utgör en allvarlig risk, även en allvarlig risk utan omedelbar effekt. Genom hänvisning till artikel 29 i förordning (EG) nr 765/2008 följer vidare att myndigheten har befogenhet att förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara.

Marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, föreskrifter som har meddelats med stöd av den och direkt tillämpliga rättsakter som har meddelats med stöd av direktiv 2014/53/EU ska följas (12 § radioutrustningslagen). När det gäller radioutrustning som uppfyller föreskrivna krav men

som ändå utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet eller för andra intressen som de väsentliga kraven avser att skydda, får marknadskontrollmyndigheten meddela förelägganden och förbud som begränsar eller förbjuder tillhandahållande av utrustningen på marknaden eller som avser att utrustning ska dras tillbaka eller återkallas från marknaden. På begäran av marknadskontrollmyndigheten ska Polismyndigheten lämna den hjälp som behövs i samband med åtgärder enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 (14 § radioutrustningslagen).

Sanktionsmöjligheter

De sanktionsmöjligheter som finns enligt radioutrustningslagen är vite och sanktionsavgift. Ett föreläggande eller förbud ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt (13 §). Om en ekonomisk aktör eller någon som handlar på den ekonomiska aktörens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot säkerhetskrav för radioutrustning ska den ekonomiska aktören åläggas att betala en sanktionsavgift. Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. Genom hänvisning till 37 § andra stycket och 3943 §§produktsäkerhetslagen framgår vidare att sanktionsavgiften ska fastställas till lägst 5 000 kronor och högst 5 000 000 kronor, att avgiften inte får överstiga tio procent av näringsidkarens årsomsättning, att hänsyn ska tas till hur allvarlig överträdelsen är och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser, att någon avgift inte ska dömas ut i ringa fall samt att avgiften får efterges om det finns synnerliga skäl för det. Avgiften tillfaller staten och prövas av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av myndigheten.

Övrigt

Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att dess beslut om föreläggande eller förbud enligt 12 § radioutrustningslagen eller enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart (13 § radioutrustningslagen).

I 15 § radioutrustningslagen finns bestämmelser om avgifter och ersättning. För att täcka kostnaderna för en marknadskontrollmyndighets uppgifter enligt lagen ska den som är anmäld enligt 2 kap. 1 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation eller som har tillstånd enligt 3 kap. 1 § samma lag betala en avgift. Avgiften ska betalas enligt grunder som leder till att kostnaderna med skälig andel fördelas på dem som bedriver anmäld verksamhet eller har tillstånd. När det gäller ersättning för sådan utrustning som tillhandahålls en marknadskontrollmyndighet för kontroll anges i 8 kap. 1 § PTSFS 2016:5 att ersättning ska utgå. Ersättningen utgår endast om utrustningen har försämrats genom kontrollen och om utrustningen vid kontrollen uppfyller gällande krav. Ersättningen ska bestämmas till inköpspriset eller, om utrustningen endast försämrats i mindre mån, till ett skäligt belopp.

Marknadskontrollmyndighetens beslut enligt radioutrustningslagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (17 §).

6.19. Reglerad mätteknik och färdigförpackningar

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Rådets direktiv 75/107/EEG av den 19 december 1974 om flaskor som tjänar som mätbehållare (se bilaga I punkt 3 i EU:s marknadskontrollförordning),
  • Rådets direktiv 76/211/EEG av den 20 januari 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om färdigförpackning av vissa varor efter vikt eller volym (se bilaga I punkt 5 i EU:s marknadskontrollförordning),
  • Rådets direktiv 80/181/EEG av den 20 december 1979 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning för måttenheter och om upphävande av direktiv 71/354/EEG (se bilaga I punkt 6 i EU:s marknadskontrollförordning),
  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/45/EG av den 5 september 2007 om fastställande av bestämmelser för färdigförpackade varors nominella mängder, om upphävande av rådets direktiv 75/106/EEG och 80/232/EEG samt om ändring av rådets direk-

tiv 76/211/EEG (se bilaga I punkt 24 i EU:s marknadskontrollförordning),

  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/34/EG av den 23 april

2009 om gemensamma föreskrifter för både mätdon och metrologiska kontrollmetoder (se bilaga I punkt 28 i EU:s marknadskontrollförordning),

  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/31/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av icke-automatiska vågar (se bilaga I punkt 50 i EU:s marknadskontrollförordning), och
  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/32/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av mätinstrument (se bilaga I punkt 51 i EU:s marknadskontrollförordning).

Direktiven har genomförts i svensk rätt genom lagen (1992:1514) om måttenheter, mätningar och mätdon och förordningen (1993:1066) om måttenheter, mätningar och mätdon. Nämnda författningar har karaktären av ramlagstiftning och innehåller inte några närmare bestämmelser om krav på eller kontroll av färdigförpackningar eller mätdon. Sådana föreskrifter har i stället meddelats av Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) efter bemyndigande. Bemyndigande för Swedac finns dels i förordningen om måttenheter, mätningar och mätdon, dels i flera förordningar som rör specifika typer av mätdon.31 Swedac har meddelat ett stort antal föreskrifter på området.32

31 Se exempelvis 18 § naturgasförordningen (2006:1043), 7 § förordningen (1994:99) om vattenoch värmemätare och 14 § avgasreningsförordningen (2011:345). 32 Se exempelvis STAFS 2014:3 föreskrifter om ändring i STAFS 2007:2 om återkommande kontroll av vatten- och värmemätare STAFS 2016:1 om mätinstrument, STAFS 2016:2 föreskrifter om vattenmätare, STAFS 2016:3 föreskrifter och allmänna råd om gasmätare och volymomvandlare, STAFS 2016:4 föreskrifter om mätare för aktiv elenergi, STAFS 2016:7 om automatiska vågar, STAFS 2016:8 föreskrifter om taxametrar, STAFS 2016:9 föreskrifter om längdmått och volymmått för utskänkning, STAFS 2016:10 föreskrifter om dimensionsmätinstrument, STAFS 2016:11 föreskrifter om avgasmätare, STAFS 2016:12 om icke-automatiska vågar, STAFS 2017:1 föreskrifter om färdigförpackade varor, STAFS 2018:5 föreskrifter om ändring i föreskrifter och allmänna råd (STAFS 2016:12) om icke-automatiska vågar, STAFS 2017:15 föreskrifter om tillsynsavgifter för vatten- och värmemätare, STAFS 2017:16 föreskrifter om tillsynsavgifter för mätare av aktiv energi, STAFS 2018:4 föreskrifter om ändring i föreskrifter (STAFS 2016:7) om automatiska vågar, STAFS 2018:5 föreskrifter om ändring i föreskrifter och allmänna råd (STAFS 2016:12) om icke-automatiska vågar.

Bestämmelser om marknadskontroll

Direktiven 75/107/EEG, 76/211/EEG, 80/181/EEG, 2007/45/EG och 2009/34/EG innehåller inte några bestämmelser om hur marknadskontroll av de produkter som omfattas av direktiven ska utföras.

Direktiven 2014/31/EU och 2014/32/EU innehåller liknande bestämmelser om marknadskontroll. I båda direktiven åläggs medlemsstaterna en generell skyldighet att säkerställa att endast produkter som uppfyller direktivens krav tillhandahålls på marknaden eller tas i bruk (artikel 3 respektive artikel 7). Direktiven hänvisar till artiklarna 15.3 och 16–29 i förordning (EG) nr 765/2008 för bestämmelser om marknadskontroll. Medlemsstaternas marknadskontrollmyndigheter ska agera om de har tillräckliga skäl att anta att en produkt som omfattas av direktiven utgör en risk för aspekter av skydd i allmänhetens intresse (artikel 37 respektive artikel 42). Om marknadskontrollmyndigheterna kan konstatera att produkten inte uppfyller kraven i direktivet ska de ålägga den ekonomiska aktören att vidta alla lämpliga korrigerande åtgärder för att produkten ska uppfylla kraven, dra tillbaka den från marknaden eller återkalla den. Även när det gäller produkter som uppfyller kraven men utgör en risk ska medlemsstaten agera genom att ålägga den ekonomiska aktören att vidta åtgärder (artikel 39 respektive artikel 44). Om en medlemsstat konstaterar en formell bristande överensstämmelse ska den ålägga den ekonomiska aktören att åtgärda den bristande överensstämmelsen eller, om den kvarstår, vidta lämpliga åtgärder för att begränsa eller förbjuda tillhandahållandet av produkten på marknaden eller se till att den återkallas eller dras tillbaka från marknaden (artikel 40 respektive artikel 45).

I lagen om måttenheter, mätningar och mätdon regleras tillsyn över efterlevnaden av lagen och föreskrifter meddelade med stöd av den. I förordningen om måttenheter, mätningar och mätdon finns en hänvisning till förordning (EG) nr 765/2008 (7 a–7 b §§). Swedac ska, när det gäller icke-automatiska vågar och mätinstrument som omfattas av direktiven 2014/31/EU och 2014/32/EU33 tillämpa förordning (EG) nr 765/2008 och

33 Exempelvis vattenmätare, gasmätare, volymomvandlare, aktiva elenergimätare, värmeenergimätare, mätsystem för kontinuerlig och dynamisk mätning av mängder av andra vätskor än vatten, automatiska vågar, taxametrar, längdmått, dimensionsmätinstrument och avgasmätare.

1. inrätta lämpliga förfaranden enligt artikel 18.2,

2. utföra de uppgifter som följer av artiklarna 20–22 och 23.2, och

3. samarbeta med andra enligt artikel 24.2 och 24.4.

Marknadskontrollmyndighet

Swedac är utpekad både som tillsynsmyndighet över lagen om måttenheter, mätningar och mätdon samt föreskrifter meddelade med stöd av lagen och marknadskontrollmyndighet över icke-automatiska vågar och mätinstrument som omfattas av direktiven 2014/31/EU och 2014/32/EU (7 och 7 a §§ förordningen om måttenheter, mätningar och mätdon). När det gäller tillsyn över lagen om måttenheter, mätningar och mätdon undantas tillsyn över föreskrifter om färdigförpackade livsmedel från Swedacs ansvar. Det ansvaret ligger i stället på Livsmedelsverket och den kommunala nämnd som utövar offentlig kontroll.

Befogenheter vid marknadskontroll

Genom att Swedac pekas ut som marknadskontrollmyndighet enligt förordning (EG) nr 765/2008 i förordningen om måttenheter, mätningar och mätdon har Swedac tilldelats de befogenheter som framgår ibland annat artikel 19 och 29 i förordning (EG) nr 765/2008. Swedac får därmed kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som myndigheten anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. Myndigheten får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om den anser att det är en nödvändig åtgärd. Myndigheten får även förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara.

I egenskap av tillsynsmyndighet enligt lagen om måttenheter, mätningar och mätdon har Swedac befogenhet att meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lag eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen efterlevs (6 §). Swedac har vidare rätt att få till-

träde till områden och lokaler där mätdon finns eller varor förpackas, förvaras eller säljs. Den hos vilken kontroll eller tillsyn sker är skyldig att underlätta tillsynsmyndighetens arbete. Om det behövs har tillsynsmyndigheten då rätt till handräckning av Kronofogdemyndigheten (5 §).

Sanktionsmöjligheter

De sanktionsmöjligheter som finns enligt lagen om måttenheter, mätningar och mätdon är vite och sanktionsavgift.

Tillsynsmyndigheten får förena de förelägganden och förbud som den meddelar med vite (6 § andra stycket). En tillverkare, en tillverkares representant, en importör eller en distributör ska åläggas att betala en sanktionsavgift, om en sådan ekonomisk aktör eller någon som handlar på aktörens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot föreskrifter som har meddelats om krav på mätningar och mättekniska metoder samt krav på kontroll av mätdon (6 a §). Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. Genom hänvisning till 37 § andra stycket och 3943 §§produktsäkerhetslagen framgår vidare att sanktionsavgiften ska fastställas till lägst 5 000 kronor och högst 5 000 000 kronor, att avgiften inte får överstiga tio procent av näringsidkarens årsomsättning, att hänsyn ska tas till hur allvarlig överträdelsen är och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser, att någon avgift inte ska dömas ut i ringa fall samt att avgiften får efterges om det finns synnerliga skäl för det. Avgiften tillfaller staten och prövas av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av myndigheten.

Övrigt

Swedac får besluta om avgifter för kontroll av mätdon och färdigförpackade varor som omfattas av tillsynen. Avgifterna ska bestämmas så att de täcker kostnaderna för denna tillsyn (8 § förordningen om måttenheter, mätningar och mätdon). Föreskrifter om sådana avgifter meddelas av styrelsen efter samråd med Ekonomistyrningsverket.

Beslut enligt lagen om måttenheter, mätningar och mätdon eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (7 §).

6.20. Skor

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Europaparlamentets och rådets direktiv 94/11/EG av den 23 mars

1994 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar beträffande märkning av material som används i huvudbeståndsdelarna av skodon som saluförs i detaljistledet (se bilaga I punkt 8 i EU:s marknadskontrollförordning).

Direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (1995:669) och förordningen (1995:670) om märkning av skor. Konsumentverket har gett ut föreskrifter på området.34

Bestämmelser om marknadskontroll

Enligt direktiv 94/11/EG ska medlemsstaterna vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att alla de skodon som släpps ut på marknaden uppfyller märkningskraven i direktivet. När skodon som inte uppfyller bestämmelserna om märkning släpps ut på marknaden, ska medlemsstaten vidta lämpliga åtgärder enligt sin nationella lagstiftning (artikel 2). I direktivet förutsätts att medlemsstaterna aktivt övervakar att de skor som finns på marknaden uppfyller direktivets krav.

Lagen om märkning av skor innehåller bestämmelser om tillsyn av skor som i näringsverksamhet säljs till konsumenter.

34 KOVFS 1995:2 om märkning av skor.

Marknadskontrollmyndighet

Konsumentverket är utpekad tillsynsmyndighet och ska se till att de föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen om märkning av skor följs (6 § förordningen om märkning av skor).

Befogenheter vid marknadskontroll

Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att föreskrifter som meddelas med stöd av lagen om märkning av kor följs (4 § lagen om märkning av skor). Regeringen har bemyndigats att meddela föreskrifter om att en näringsidkare bland annat är skyldig att lämna upplysningar, handlingar, varuprover och liknande till tillsynsmyndigheten (5 §). Sådana föreskrifter finns i förordningen om märkning av skor. Där anges att en leverantör eller återförsäljare som tillhandahåller skor som är avsedda för konsumenter är skyldig att på begäran lämna Konsumentverket sådana upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för tillsynen (7 §).

Sanktionsmöjligheter

Den enda sanktionsmöjlighet som finns enligt lagen om märkning av skor är vite. Konsumentverket får att förena föreläggande och förbud med vite (4 § lagen om märkning av skor).

Övrigt

Leverantörer är skyldiga att betala Konsumentverkets kostnader för provtagning och undersökning av skor, om skorna vid en kontroll inte visar sig uppfylla kraven på märkning (8 § förordningen om märkning av skor).

Konsumentverkets beslut i enskilda fall enligt lagen om märkning av skor eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (6 § lagen om märkning av skor).

6.21. Sjöfartssektorn

6.21.1. Fritidsbåtar och vattenskotrar

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/53/EU av den

20 november 2013 om fritidsbåtar och vattenskotrar och om upphävande av direktiv 94/25/EG (se bilaga I punkt 46 i EU:s marknadskontrollförordning).

Direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (2016:96) och förordningen (2016:98) om fritidsbåtar och vattenskotrar. Transportstyrelsen har gett ut föreskrifter p å området.35

Bestämmelser om marknadskontroll

I direktiv 2013/53/EU används uttrycket marknadsövervakning i stället för marknadskontroll i den svenska språkversionen. Direktivet ålägger medlemsstaterna en generell skyldighet att se till att produkter som omfattas av direktivet inte tillhandahålls på marknaden eller tas i bruk, om de inte uppfyller kraven i direktivet (artikel 4). I artikel 43 anges att artiklarna 15.3 och 16–29 i förordning (EG) nr 765/2008 ska tillämpas för produkter som omfattas av direktivet. Medlemsstaternas marknadskontrollmyndigheter ska agera om de har tillräckliga skäl att anta att en produkt som omfattas av direktivet utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet, för egendom eller för miljön (artikel 44). Om marknadskontrollmyndigheten kan konstatera att produkten inte uppfyller kraven i direktivet ska den, om det gäller en ekonomisk aktör, utan dröjsmål ålägga denne att vidta alla lämpliga korrigerande åtgärder för att produkten ska uppfylla kraven, dra tillbaka den från marknaden eller återkalla den. Om det gäller en privatimportör ska denne utan dröjsmål underrättas om vilken lämplig korrigerande åtgärd som ska vidtas för att produkten ska uppfylla kraven eller för att avbryta produkten ibruktagande eller användning, i proportion till riskens art. Om en medlemsstat konstaterar en formell bristande överensstämmelse ska den ålägga den

35 TSFS 2016:5 Transportstyrelsens föreskrifter om fritidsbåtar och vattenskotrar.

ekonomiska aktören att åtgärda den bristande överensstämmelsen eller, om den fortsätter, vidta lämpliga åtgärder för att begränsa eller förbjuda tillhandahållandet av produkten på marknaden eller se till att den återkallas eller dras tillbaka från marknaden eller, om det gäller en produkt som har importerats av en privatimportör för eget bruk, att användningen av produkten förbjuds eller beläggs med restriktioner (artikel 46).

I lagen om fritidsbåtar och vattenskotrar finns en hänvisning till artiklarna 15.3 och 16–29 i förordning (EG) nr 765/2008 avseende bestämmelser om marknadskontroll (26 §). I förordningen om fritidsbåtar och vattenskotrar anges att Transportstyrelsen som marknadskontrollmyndighet ska utföra de uppgifter som följer av artiklarna 18.2, 20–22, 23.2 och 24.4 i förordning (EG) nr 765/2008 samt att Transportstyrelsen får förstöra eller på annat sätt göra produkter som omfattas av lagen om fritidsbåtar och vattenskotrar obrukbara enligt artikel 29.4 i samma förordning (12 §). När det gäller information och samarbete mellan myndigheter hänvisas till förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn.

Marknadskontrollmyndighet

Transportstyrelsen utövar marknadskontroll enligt lagen om fritidsbåtar och vattenskotrar och ska vara marknadskontrollmyndighet enligt förordning (EG) nr 765/2008 avseende produkter som omfattas av lagen om fritidsbåtar och vattenskotrar (12 § förordningen om fritidsbåtar och vattenskotrar).

Befogenheter vid marknadskontroll

Genom hänvisning till bland annat artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 i lagen om fritidsbåtar och vattenskotrar framgår att marknadskontrollmyndigheten får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som myndigheten anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. Den får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om de anser att det är en nödvändig åtgärd. Av marknadskontrollmyndig-

hetens skyldighet att utföra uppgifter i bland annat artikel 20 i förordning (EG) nr 765/2008 följer att myndigheterna har befogenhet att återkalla, dra tillbaka eller förbjuda tillhandahållandet av en produkt som utgör en allvarlig risk, även en allvarlig risk utan omedelbar effekt. Genom hänvisning till artikel 29 i förordning (EG) nr 765/2008 följer vidare att myndigheten har befogenhet att förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara.

Enligt lagen om fritidsbåtar och vattenskotrar får marknadskontrollmyndigheten i vissa fall begära hjälp av Polismyndigheten när den vidtar åtgärder enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 (27 §). Marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen och direkt tillämpliga rättsakter som har meddelats med stöd av direktiv 2013/53/EU ska efterlevas (28 §).

Sanktionsmöjligheter

De sanktionsmöjligheter som finns enligt lagen om fritidsbåtar och vattenskotrar är vite och sanktionsavgift. Ett föreläggande eller förbud eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt (28 §). Vid uppsåtliga eller oaktsamma brott mot bestämmelser om olika aktörers skyldigheter enligt lagen eller mot föreskrifter, ska tillverkare, tillverkares representanter, importörer, distributörer eller privatimportörer åläggas att betala en sanktionsavgift (30 §). För privatimportörer gäller att sanktionsavgift bara får åläggas om det finns synnerliga skäl. Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. Genom hänvisning till 37 § andra stycket och 3943 §§produktsäkerhetslagen framgår vidare att sanktionsavgiften ska fastställas till lägst 5 000 kronor och högst 5 000 000 kronor, att avgiften inte får överstiga tio procent av näringsidkarens årsomsättning, att hänsyn ska tas till hur allvarlig överträdelsen är och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser, att någon avgift inte ska dömas ut i ringa fall samt att avgiften får efterges om det finns synnerliga skäl för det. Avgiften tillfaller

staten och prövas av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av myndigheten.

Övrigt

Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att dess beslut om förbud eller föreläggande samt beslut enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart (28 § lagen om fritidsbåtar och vattenskotrar).

Transportstyrelsen har bemyndigats att meddela föreskrifter om avgifter för marknadskontroll. Avgifterna får tas ut av de aktörer som ansvarar för att produkten uppfyller föreskrivna krav när produkten tillhandahålls eller släpps ut på marknaden eller när den tas i bruk. Avgifterna får bestämmas upp till full kostnadstäckning (15 § förordningen om fritidsbåtar och vattenskotrar).

Marknadskontrollmyndighetens beslut om förelägganden och förbud får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (31 § lagen om fritidsbåtar och vattenskotrar). Även Transportstyrelsens beslut enligt föreskrifter om avgifter får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (16 § förordningen om fritidsbåtar och vattenskotrar). Övriga beslut av marknadskontrollmyndigheten får inte överklagas.

6.21.2. Marin utrustning

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/90/EU av den 23 juli

2014 om marin utrustning och om upphävande av rådets direktiv 96/98/EG (se bilaga I punkt 58 i EU:s marknadskontrollförordning).

Direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (2016:768) och förordningen (2016:770) om marin utrustning. Transportstyrelsen har gett ut föreskrifter p å området.36

Fartygssäkerhetslagen (2003:364) innehåller bestämmelser om tillsyn avseende bland annat utrustning ombord på fartyg. Lagen tillämpas

36 TSFS 2016:81 Transportstyrelsens föreskrifter om marin utrustning.

i förhållande till fartyg och redare, alltså andra aktörer än direktiv 2014/90/EU i huvudsak gäller. Direktivets krav är främst riktade mot tillverkare och andra ekonomiska aktörer. Eftersom marknadskontroll enligt artikel 25.3 i direktiv 2014/90/EU även gäller utrustning placerad ombord på fartyg, är även fartygssäkerhetslagens bestämmelser tillämpliga i vissa fall.

Bestämmelser om marknadskontroll

I direktiv 2014/90/EU anges att medlemsstaterna, när de godkänner eller förnyar certifikat för fartyg med medlemsstaternas flagg, ska säker att den marina utrustningen ombord på fartygen uppfyller direktivets krav. Medlemsstaterna ska vidare vidta nödvändiga åtgärder för att se till att den marina utrustningen ombord på fartyg som för deras flagg uppfyller kraven i internationella instrument som är tillämpliga på utrustning som redan placerats ombord (artikel 5). Medlemsstaterna ska kontrollera den marina utrustningens faktiska tillstånd på fartyg som inte är EU-fartyg och som ska överföras till en medlemsstats flagg (artikel 7). Medlemsstaterna ska genomföra marknadskontroll i enlighet med EU:s rambestämmelser i kapitel III i förordning (EG) nr 765/2008 med vissa förbehåll (artikel 25). Enligt förbehållen ska hänsyn tas till särdragen i sektorn för marin utrustning och flaggstaternas ansvarsområden enligt internationella konventioner. Marknadskontrollen kan omfatta dokumentkontroll samt kontroll av marin utrustning försedd med rattmärket, oavsett om utrustningen har placerats ombord på ett fartyg eller inte. Kontroll av marin utrustning som är placerad ombord ska begränsas till undersökningar som kan utföras samtidigt som den berörda utrustningen förblir fullt fungerande ombord. Om marknadskontrollmyndigheten avser att utföra stickprov får den i vissa fall begära att tillverkaren gör de nödvändiga stickproven tillgängliga eller på egen bekostnad ser till att stickproven finns tillgängliga på plats. Medlemsstaternas marknadskontrollmyndigheter ska agera om de har tillräckliga skäl att anta att marin utrustning som omfattas av direktivet utgör en risk för sjösäkerheten, hälsan eller miljön (artikel 26). Om marknadskontrollmyndigheten kan konstatera att den marina utrustningen inte uppfyller kraven i direktivet ska den utan dröjsmål ålägga den berörde ekonomiska aktören att vidta alla lämpliga korrigerande

åtgärder för att den marina utrustningen ska uppfylla kraven, dra tillbaka utrustningen från marknaden eller återkalla den. Om den berörda ekonomiska aktören underlåter att fullgöra sina skyldigheter ska marknadskontrollmyndigheten vidta alla lämpliga tillfälliga åtgärder för att förbjuda eller begränsa tillhandahållandet av den marina utrustningen eller placeringen av den ombord på ett fartyg som för medlemsstatens flagg, dra tillbaka produkten från marknaden eller återkalla den. Även i de fall en medlemsstat kan konstatera att viss marin utrustning uppfyller direktivets krav men ändå utgör en risk för sjösäkerheten, hälsan eller miljön, ska den berörda ekonomiska aktören åläggas att vidta åtgärder (artikel 28). Om en medlemsstat konstaterar en formell bristande överensstämmelse ska den ålägga den ekonomiska aktören att åtgärda den bristande överensstämmelsen eller, om den kvarstår, vidta lämpliga åtgärder för att begränsa eller förbjuda tillhandahållandet av den marina utrustningen på marknaden eller se till att den återkallas eller dras tillbaka från marknaden (artikel 29).

I lagen om marin utrustning hänvisas till artiklarna 15–29 i förordning (EG) nr 765/2008 avseende bestämmelser om marknadskontroll (17 §). I förordningen om marin utrustning anges att Transportstyrelsen ska tillämpa förordning (EG) nr 765/2008 genom att

1. inrätta lämpliga förfaranden enligt artikel 18.2,

2. utföra de uppgifter som följer av artiklarna 20–22 och 23.2, och

3. samarbeta med andra enligt artikel 24.2.

Transportstyrelsen får vidare förstöra eller på annat sätt göra marin utrustning obrukbar enligt artikel 29.4 i samma förordning. När det gäller information och samarbete mellan myndigheter hänvisas till förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn (17 §).

Marknadskontrollmyndighet

Transportstyrelsen utövar marknadskontroll och övrig tillsyn enligt lagen om marin utrustning och ska vara marknadskontrollmyndighet enligt förordning (EG) nr 765/2008 i fråga om marin utrustning (3 § förordningen om marin utrustning).

Befogenheter vid marknadskontroll

Genom hänvisning till bland annat artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 i lagen om marin utrustning framgår att marknadskontrollmyndigheten får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som myndigheten anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. Den får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om de anser att det är en nödvändig åtgärd. Av marknadskontrollmyndighetens skyldighet att utföra uppgifter i bland annat artikel 20 i förordning (EG) nr 765/2008 följer att myndigheterna har befogenhet att återkalla, dra tillbaka eller förbjuda tillhandahållandet av en produkt som utgör en allvarlig risk, även en allvarlig risk utan omedelbar effekt. Genom hänvisning till artikel 29 i förordning (EG) nr 765/2008 följer vidare att myndigheten har befogenhet att förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara.

Enligt artikel 25.4 i direktiv 2014/90/EU får marknadskontrollmyndigheten, när det är rimligt och praktiskt möjligt, begära att en tillverkare gör nödvändiga stickprov tillgängliga eller på egen bekostnad ser till att stickproven finns tillgängliga på plats.

Enligt lagen om marin utrustning får marknadskontrollmyndigheten i vissa fall begära hjälp av Polismyndigheten när den vidtar åtgärder enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 (18 §). Den myndighet som utför marknadskontroll och övrig tillsyn får meddela de förelägganden och förbud som behövs och i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att lagen, föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen och direkt tillämpliga rättsakter som har meddelats med stöd av direktiv 2014/90/EU ska efterlevas, samt om marin utrustning som uppfyller kraven ändå utgör en risk för sjösäkerheten, hälsan eller miljön (19 §).

För kontroller ombord på fartyg kan bestämmelserna i fartygssäkerhetslagen tillämpas. Tillsyn enligt den lagen utövas vid tillsynsförrättningar. Inspektioner kan göras när en tillsynsmyndighet anser att det är motiverat (5 kap. 4 §). Fartygssäkerhetslagen ger därmed stöd för myndigheten att utföra kontroller på eget initiativ.

Sanktionsmöjligheter

De sanktionsmöjligheter som finns enligt lagen om marin utrustning är vite och sanktionsavgift. Ett föreläggande eller förbud eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt (20 §). En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift om den ekonomiska aktören eller någon som handlat på dennes vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot bestämmelser om bland annat överensstämmelse (23 §). Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. Genom hänvisning till 37 § andra stycket och 3943 §§produktsäkerhetslagen framgår vidare att sanktionsavgiften ska fastställas till lägst 5 000 kronor och högst 5 000 000 kronor, att avgiften inte får överstiga tio procent av näringsidkarens årsomsättning, att hänsyn ska tas till hur allvarlig överträdelsen är och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser, att någon avgift inte ska dömas ut i ringa fall samt att avgiften får efterges om det finns synnerliga skäl för det. Avgiften tillfaller staten och prövas av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av myndigheten.

Övrigt

Den myndighet som utför marknadskontroll eller övrig tillsyn får bestämma att dess beslut om förbud, föreläggande eller andra åtgärder samt ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart (21 § lagen om marin utrustning).

Transportstyrelsen har bemyndigats att meddela föreskrifter om avgifter för marknadskontroll. Avgifterna får bestämmas upp till full kostnadstäckning (17 § förordningen om marin utrustning).

För den som har tagit befattning med ett ärende som gäller marknadskontroll eller övrig tillsyn enligt lagen om marin utrustning råder tystnadsplikt (24 § lagen om marin utrustning). När det gäller det allmännas verksamhet hänvisas i stället till offentlighets- och sekretesslagen.

Beslut enligt lagen om marin utrustning eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (25 § lagen om marin utrustning).

6.22. Textilier

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1007/2011 av den 27 september 2011 om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter och om upphävande av rådets direktiv 73/44/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/73/EG och 2008/ 121/EG (EU:s textilmärkningsförordning) (se bilaga I punkt 40 i EU:s marknadskontrollförordning).

Förordningen har kompletterats i svensk rätt genom lagen (2014:534) med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning och förordningen (2014:535) om marknadskontroll av textilprodukter.

Bestämmelser om marknadskontroll

I förordning (EU) nr 1007/2011 anges att marknadskontrollmyndigheterna ska kontrollera att textilprodukternas fibersammansättning överensstämmer med den information som lämnas om produkternas fibersammansättning i enlighet med förordningen.

Lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning hänvisar till artiklarna 15–29 i förordning (EG) nr 765/2008 för bestämmelser om marknadskontroll.

Marknadskontrollmyndighet

Konsumentverket utövar marknadskontroll enligt förordning (EU) nr 1007/2011 och enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning (1 § förordningen om marknadskontroll av textilprodukter).

Befogenheter vid marknadskontroll

Genom hänvisning till bland annat artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning framgår att marknadskontrollmyndigheten får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som myndigheten anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. Den får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om de anser att det är en nödvändig åtgärd. Genom hänvisning till artikel 29 i förordning (EG) nr 765/2008 följer vidare att myndigheten har befogenhet att förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara.

Enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning får marknadskontrollmyndigheten meddela de förelägganden och förbud som behövs för att EU:s textilmärkningsförordning ska följas (3 §).

Sanktionsmöjligheter

Marknadskontrollmyndigheten ska förena ett föreläggande, förbud eller beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt (4 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning).

Övrigt

Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att beslut om förelägganden och förbud eller åtgärder enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart (5 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning).

En ekonomisk aktör ska ersätta marknadskontrollmyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prov, om det vid undersökningen visar sig att en lämnad uppgift om fibersammansättningen är oriktig i något väsentligt avseende. Finns det särskilda skäl

ska marknadskontrollmyndigheten ersätta en ekonomisk aktör för varuprover och liknande (6 §).

Den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s textilmärkningsförordning får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon då har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden (7 §). I det allmännas verksamhet tillämpas i stället offentlighets- och sekretesslagen.

Marknadskontrollmyndighetens beslut om förelägganden, förbud och ekonomisk ersättning får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (8 §).

6.23. Tobak och liknande produkter

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU av den 3 april

2014 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter och om upphävande av direktiv 2001/37/EG (se bilaga I punkt 55 i EU:s marknadskontrollförordning).

Direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (2018:2088) och förordningen (2019:223) om tobak och liknande produkter. I fråga om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare anges i 1 kap. 4 § lagen om tobak och liknande produkter att även produktsäkerhetslagen ska tillämpas. Folkhälsomyndigheten har gett ut föreskrifter på området.37

37 HSLF-FS 2016:42 Folkhälsomyndighetens föreskrifter och allmänna råd om karakteristisk smak i cigaretter, rulltobak och dess delar samt tillsatser i vissa tobaksvaror (ändrade genom HSLF-FS 2016:96), HSLF-FS 2016:45 Folkhälsomyndighetens föreskrifter om rapportering av ingredienser i tobaksvaror, årlig rapportering om marknadsundersökningar m.m. och utökad rapporteringsskyldighet samt anmälan och rapportering av nya tobaksvaror (ändrade genom HSLF-FS 2016:97), HSLF-FS 2016:46 Folkhälsomyndighetens föreskrifter om utformning av hälsovarningar och hälsovarningars placering på förpackning av tobaksvaror (ändrade genom HSLF-FS 2016:77), HSLF-FS 2019:4 Folkhälsomyndighetens föreskrifter om säkerhetsmärkning på styckförpackningar med tobaksvaror, HSLF-FS 2019:20 Folkhälsomyndighetens föreskrifter om egenkontrollprogram vid försäljning av tobaksvaror, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Bestämmelser om marknadskontroll

Artikel 23 i direktiv 2014/40/EU innehåller bestämmelser om hur direktivet ska genomföras. Medlemsstaterna åläggs en generell skyldighet att se till att tobaksvaror och relaterade produkter som inte uppfyller kraven i direktivet, inklusive genomförandeakter och delegerade akter, inte släpps ut på marknaden. Med att släppa ut på marknaden avses att produkten tillhandahålls till konsumenter i EU, även genom distansförsäljning (artikel 2.40). Likaså ska medlemsstaterna se till att tobaksvaror eller relaterade produkter inte släpps ut på marknaden om de rapporteringsskyldigheter som anges i direktivet inte är uppfyllda. Medlemsstaterna ska vidare se till att tillverkare och importörer av tobaksvaror och relaterade produkter förser behöriga myndigheter med fullständiga och riktiga uppgifter som krävs enligt direktivet. Skyldigheten att tillhandahålla uppgifter faller i första hand på tillverkaren om denne är etablerad i EU. Om tillverkaren är etablerad i tredje land och importören är etablerad i EU, är det importören som ska vara skyldig att tillhandahålla uppgifter. Medlemsstaterna får ta ut proportionella avgifter av tillverkare och importörer av tobaksvaror för vissa typer av kontroller. Det gäller exempelvis verifikation av mätningar av utsläpp av vissa ämnen (artikel 4.6) och kontroll av om förbjudna tillsatser eller smakämnen används (artikel 7.13).

Lagen om tobak och liknande produkter hänvisar till artiklarna 15.3 och 16–29 i förordning (EG) nr 765/2008 avseende bestämmelser om marknadskontroll (7 kap. 16 §). Bestämmelsen om marknadskontroll omfattar dock enbart elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. För övriga tobaksprodukter saknas bestämmelser om marknadskontroll. Lagen innehåller utöver de specifika bestämmelserna om marknadskontroll, även reglering av tillsynen över lagen och anslutande föreskrifter.

Marknadskontrollmyndigheter

Folkhälsomyndigheten ska utöva marknadskontroll i fråga om krav på innehåll och utformning av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare (7 kap. 16 § lagen om tobak och liknande produkter). För övriga produkter som omfattas av direktiv 2014/40/EU saknas utpekad marknadskontrollmyndighet.

I 7 kap. lagen om tobak och liknande produkter regleras tillsyn över lagen och anslutande föreskrifter. Folkhälsomyndigheten utövar tillsammans med Länsstyrelsen, kommunen och Polismyndigheten tillsyn över att lagen om tobak och liknande produkter följs i olika avseenden. Även Arbetsmiljöverket och Konsumentverket ansvarar för vissa aspekter av tillsynen, men den omfattar inte marknadskontroll. Folkhälsomyndigheten och kommunerna har tillsynsansvar över samma produkter och delvis över samma tillsynsområde. Det som skiljer är tillsynsobjekten, det vill säga hos vilken aktör som kontrollerna utförs. Enligt uppgift från Folkhälsomyndigheten ansvarar Folkhälsomyndigheten för tillverkare, importörer och partihandel medan kommunen har tillsynsansvar över detaljhandel. När det gäller till exempel hälsovarningar (3 kap. 1 och 2 §§) och identitetsoch säkerhetsmärkning av tobaksvaror (3 kap. 7 §) har kommunen tillsynsansvar på försäljningsställen och Folkhälsomyndigheten har tillsynsansvar i övriga fall. Samma gäller innehåll och utformning av elektroniska cigaretter (2 kap. 8 §). Däremot när det gäller andra produktkrav och rapporteringsskyldighet för tobaks och örtprodukter (2 kap. 1, 2 och 4–6 §§) har bara Folkhälsomyndigheten tillsynsansvar.

Det kan noteras att Folkhälsomyndigheten till utredningen har uppgett att de inte anser att kommunernas tillsynsansvar utgör marknadskontroll eftersom deras tillsynsansvar i förhållande till produktkraven begränsar sig till tillhandahållandeförbudet på försäljningsställen. Enligt Folkhälsomyndigheten innebär det att kommuner inte ansvarar för att bedöma om produkter är i överensstämmelse med lagens produktkrav utan enbart att kontrollera att försäljning av produkter inte sker i strid med förbud som meddelats av Folkhälsomyndigheten. Folkhälsomyndigheten har vidare lyft fram att en kommun endast kan rikta ett föreläggande mot en specifik butik eller detaljhandlare, som inte kan rätta till eventuell felmärkning eller åtgärda en produkt så att den uppfyller produktkraven. Utredningen gör bedömningen att kommuners tillsynsansvar enligt lagen om tobak och liknande produkter omfattar uppgifter som innebär marknadskontroll enligt EU:s marknadskontrollförordning. Kommuners tillsynsansvar enligt 7 kap. 3 § nämnda lag omfattar harmoniserade krav på tobaksprodukter som ska vara uppfyllda för att produkterna ska få tillhandahållas konsumenter. Kommunernas tillsyn utövas mot ekonomiska aktörer. Däremot har kommuner begränsade befogenheter

på så sätt att de endast kan meddela förbud gentemot en specifik butik eller detaljhandlare. Vilka befogenheter kommunerna har tilldelats för sin tillsyn påverkar enligt utredningens uppfattning inte bedömningen av om kommunernas ansvar omfattar uppgifter utgör marknadskontroll.

Befogenheter vid marknadskontroll

När det gäller marknadskontroll avseende elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare får Folkhälsomyndigheten, genom hänvisningen till bland annat artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008, kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som myndigheterna anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. De får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om de anser att det är en nödvändig åtgärd. Genom hänvisning till artikel 29 i förordning (EG) nr 765/2008 följer vidare att myndigheten har befogenhet att förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara.

För tillsyn enligt lagen om tobak och liknande produkter avseende elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, får en tillsynsmyndighet i sin tillsynsverksamhet meddela de förelägganden och förbud som behövs för att bestämmelserna i lagen om tobak och liknande produkter och anslutande föreskrifter ska följas (7 kap. 12 § lagen om tobak och liknande produkter). En kommun får vid allvarliga eller upprepade överträdelser av lagen om tobak och liknande produkter förbjuda den som bedriver detaljhandel med elektroniska cigaretter att fortsätta försäljningen eller meddela varning (7 kap. 13 §). Kommunens beslut gäller omedelbart om inte något annat anges i beslutet. Om Folkhälsomyndigheten konstaterar eller har rimliga skäl att anta att elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare kan utgöra en allvarlig risk för människors hälsa, trots att produkten uppfyller lagens krav, får myndigheten förbjuda att produkterna tillhandahålls konsumenter på marknaden (7 kap. 14 §). Om sådana produkter redan har tillhandahållits konsumenter på mark-

naden, får Folkhälsomyndigheten förelägga tillverkaren, importören eller distributören av produkterna att dra tillbaka eller återkalla dessa.

För tillsyn avseende tobaksvaror och örtprodukter för rökning får tillsynsmyndigheten meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen om tobak och liknande produkter och anslutande föreskrifter ska följas (7 kap. 9 §). En kommun får vid allvarliga eller upprepade överträdelser av lagen meddela den som innehar försäljningstillstånd en varning (7 kap. 11 § andra stycket). Om varningen inte leder till att missförhållandena rättas till får kommunen återkalla utfärdat försäljningstillstånd (7 kap. 10 §).

Tillsynsmyndigheten har för samtliga produkter som omfattas av lagen om tobak och liknanden produkter rätt att på begäran få de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för myndighetens tillsyn (7 kap. 17 §). Tillsynsmyndigheten har vidare rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som berörs av lagen om tobak och liknande produkter eller anslutande föreskrifter och får där göra undersökningar och ta prover (7 kap. 18 §). För uttagna prover betalas inte ersättning. Polismyndigheten ska på begäran av en annan tillsynsmyndighet lämna den hjälp som behövs för tillträde och provtagning (7 kap. 19 §).

Sanktionsmöjligheter

Sanktionsmöjligheterna enligt lagen om tobak och liknande produkter är vite och straffansvar. Beslut om förelägganden och förbud får förenas med vite (7 kap. 9 och 15 §§) Vitet får inte omvandlas till fängelse. I 10 kap. finns straffbestämmelser för brott mot vissa bestämmelser i lagen. Exempelvis döms den som uppsåtligen tillhandahåller tobaksvaror som saknar föreskrivna hälsovarningar till böter eller fängelse i högst sex månader (10 kap. 2 §). Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud döms inte till ansvar enligt lagen för den eller de gärningar som omfattas av föreläggandet eller förbudet. När det gäller olovlig in- och utförsel av tobaksvaror, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare hänvisas till lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Övrigt

Folkhälsomyndigheten får ta ut avgifter för sin tillsyn över att tillverkare och importörer följer bestämmelserna om tobaksvarors produktkrav (8 kap. 3 § lagen om tobak och liknande produkter). Avgifterna specificeras i 7 kap. 1–4 §§ förordningen om tobak och liknande produkter. En kommun får ta ut avgifter för sin tillsyn av den som bedriver tillståndspliktig försäljning av tobaksvaror och anmälningspliktig försäljning av elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare (8 kap. 2 § lagen om tobak och liknande produkter).

Den som har tagit befattning med något ärende enligt lagen om tobak och liknande produkter får inte obehörigen röja eller på annat sätt utnyttja vad han eller hon då har fått veta om yrkeshemligheter eller affärsförhållanden (7 kap. 24 §). När det gäller det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen.

Beslut enligt lagen om tobak och liknande produkter eller anslutande föreskrifter överklagas till allmän förvaltningsdomstol (9 kap. 1 §).

6.24. Transportabla tryckbärande anordningar

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/35/EU av den 16 juni

2010 om transportabla tryckbärande anordningar och om upphävande av rådets direktiv 76/767/EEG, 84/525/EEG, 84/526/EEG, 84/527/EEG och 1999/36/EG (se bilaga I punkt 37 i EU:s marknadskontrollförordning).

Direktivet är införlivat i svensk rätt genom lagen (2006:263) och förordningen (2006:311) om transport av farligt gods. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har gett ut föreskrifter p å området.38

38 MSBFS 2011:3 föreskrifter om transportabla tryckbärande anordningar.

Bestämmelser om marknadskontroll

I direktiv 2010/35/EU definieras marknadskontroll som de aktiviteter som utförs och de åtgärder som vidtas av offentliga myndigheter för att se till att transportabla tryckbärande anordningar under sina livscykler uppfyller kraven i direktiv 2008/68/EG39 och direktiv 2010/35/EU och inte äventyrar hälsa, säkerhet eller andra aspekter av skydd i allmänhetens intresse (artikel 2.26). Många av unionsrättsakterna i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning ålägger skyldigheter för bland annat tillverkare, importörer och distributörer. Direktiv 2010/35/EU ålägger därutöver skyldigheter för ägare och operatörer av transportabla tryckbärande anordningar (artikel 8 och 9).

Artikel 30 i direktiv 2010/35/EU innehåller bestämmelser om förfarande för att hantera transportabla tryckbärande anordningar som utgör en risk på nationell nivå. Enligt artikeln ska medlemsstaternas marknadskontrollmyndigheter vidta åtgärder när de har tillräckliga skäl att anta att transportabla tryckbärande anordningar utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet eller andra aspekter av skydd i allmänhetens intresse. Om en marknadskontrollmyndighet kan konstatera att de transportabla tryckbärande anordningarna inte uppfyller kraven i direktivet eller bilagorna till direktiv 2008/68/EG ska den ålägga den ekonomiska aktören att vidta alla lämpliga korrigerande åtgärder för att de transportabla tryckbärande anordningarna ska uppfylla kraven, dra tillbaka dem från marknaden eller återkalla dem. Om den berörda ekonomiska aktören inte vidtar lämpliga korrigerande åtgärder i tid ska marknadskontrollmyndigheten vidta lämpliga tillfälliga åtgärder för att förbjuda eller begränsa tillhandahållandet av de transportabla tryckbärande anordningarna, dra tillbaka dem eller återkalla dem. Även när det gäller de transportabla tryckbärande anordningarna som uppfyller kraven men utgör en risk ska medlemsstaten agera genom att ålägga den ekonomiska aktören att vidta åtgärder (artikel 32). Om en medlemsstat konstaterar en formell bristande överensstämmelse ska den ålägga den ekonomiska aktören att åtgärda den bristande överensstämmelsen eller, om den bristande överensstämmelsen fortsätter, vidta lämpliga åtgärder för att begränsa eller förbjuda tillhandahållandet av de transportabla tryck-

39 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/68/EG av den 24 september 2008 om transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar.

bärande anordningarna på marknaden eller se till att de återkallas eller dras tillbaka från marknaden (artikel 33).

Lagen om transport av farligt gods innehåller inte några bestämmelser som specifikt rör marknadskontroll men reglerar tillsyn över att lagen, liksom de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, följs.

Marknadskontrollmyndighet

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ska ha tillsyn över att lagen om transport av farligt gods och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen följs när det gäller transportabla tryckbärande anordningar (10 § förordningen om transport av farligt gods).

Befogenheter vid marknadskontroll

Tillsynsmyndigheten har rätt till tillträde till sådana områden, lokaler och andra utrymmen som används inför och i samband med transporter eller till transportmedel, förpackningar och andra transportanordningar, oavsett om de är märkta eller inte (13 § lagen om transport av farligt gods). Tillsynsmyndigheten har vidare rätt att få de upplysningar, handlingar och prov som behövs för tillsynen. För uttagna prov betalas inte ersättning. Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för tillsynen. Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska följas (14 §). Om någon inte gör det som han eller hon är skyldig till enligt tillsynsmyndighetens föreläggande, får myndigheten vidta åtgärden på hans eller hennes bekostnad.

Sanktionsmöjligheter

En tillsynsmyndighet får förena sina beslut om förelägganden eller förbud med vite (14 § andra stycket lagen om transport av farligt gods). Uppsåtliga eller grovt oaktsamma brott mot skyddsbestämmelser avseende transport av farligt gods är straffsanktionerade (16 §). Ansvar döms inte ut om gärningen är belagd med strängare straff i

brottsbalken eller 29 kap. 1 eller 2 § miljöbalken eller om gärningen utgör överträdelse av ett föreläggande eller förbud som förenats med vite.

Övrigt

En myndighet får bestämma att dess beslut enligt lagen om transport av farligt gods eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska gälla även om beslutet överklagas (18 §).

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har bemyndigats att meddela föreskrifter om avgifter för den verksamhet som myndigheten utövar, vilket även kan inbegripa marknadskontroll (15 § förordningen om transport av farligt gods).

Den som på grund av bestämmelser i lagen om transport av farligt gods eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen har fått kännedom om någons affärs- eller driftförhållanden eller transportskydd, får inte obehörigen röja eller utnyttja uppgifterna (19 §). För det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen.

Beslut av myndigheten för samhällsskydd och beredskap enligt lagen om transport av farligt gods eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (17 §).

6.25. Vägtrafik

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på ett stort antal unionsrättsakter som rör vägtrafiksektorn. Det finns tre ramförordningar40 på området inom vars ram alla enskilda fordonsegenskaper regleras genom så kallat särdirektiv eller direkt gällande EU-förordningar. Ett stort antal av de aktuella unionsrättsakterna reglerar typgodkännande. Typgodkännande innebär att en medlemsstat intygar att en typ av fordon, system, komponenter eller separata tekniska enheter uppfyller kraven i ramförordningen och i de tillämpliga särdirektiven och förordningarna. Fordonstillverkare kan få ett typgodkännande för en fordonstyp och utfärdar sedan ett så kallat intyg om

40 Förordning (EU) 2018/858 avseende bilar och släpvagnar, förordning (EU) 167/2013 avseende jordbruks- och skogsbruksfordon samt förordning (EU) 168/2013 avseende två- och trehjuliga fordon och fyrhjulingar.

överensstämmelse för varje enskilt fordon som har tillverkats i överensstämmelse med den godkända typen. När det gäller komponenter och separata tekniska enheter till fordon utfärdas inte några intyg om överensstämmelse. Sådana produkter ska i stället vara märkta på ett visst sätt. En fordonstillverkare som vill ha en fordonstyp eller en komponent EU-typgodkänd vänder sig till en typgodkännandemyndighet i någon av EU:s medlemsländer. Godkännandemyndigheten prövar om fordonstypen uppfyller samtliga de tekniska krav som ställs på den enligt unionsrättsakter. Godkännandemyndigheten ska även kontrollera att tillverkarens rutiner för produktionsöverensstämmelse är tillräckliga, det vill säga att alla tillverkade fordon av samma typ kommer att uppfylla samtliga krav. Om det skulle visa sig att fordon för vilka det utfärdats intyg om överensstämmelse inte stämmer överens med den godkända typen, kan godkännandemyndigheten vidta åtgärder. Om det finns skäl får typgodkännandet återkallas. I Sverige är Transportstyrelsen såväl godkännandemyndighet som marknadskontrollmyndighet när det gäller fordon som inte är lekfordon. Det är dock viktigt att hålla isär den kontroll som sker inom respektive område samt de bestämmelser som reglerar myndigheternas befogenheter och skyldigheter i egenskap av godkännandemyndighet respektive marknadskontrollmyndighet. Den fortlöpande kontroll41 som godkännandemyndigheten i dag ansvarar för överensstämmer till viss del med de skyldigheter marknadskontrollmyndigheten har enligt förordning (EU) 2018/858. I den förordningen uppställs krav på medlemsstaterna att inrätta godkännande- och marknadskontrollmyndigheter som ska bedriva sin verksamhet oberoende av varandra (artikel 6.1).

Aktuell reglering

EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på

  • Rådets direktiv 70/157/EEG av den 6 februari 1970 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om tillåten ljudnivå och avgassystemet för motorfordon (se bilaga I punkt 2 i EU:s marknadskontrollförordning),

41 Se 3 kap. 31 § fordonsförordningen (2009:211).

  • Europaparlamentets och rådets direktiv 98/70/EG av den 13 oktober 1998 om kvaliteten på bensin och dieselbränslen och om ändring av rådets direktiv 93/12/EEG (se bilaga I punkt 10 i EU:s marknadskontrollförordning),
  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/64/EG av den 26 oktober 2005 om typgodkännande av motorfordon med avseende på återanvändning, materialåtervinning och återvinning samt om ändring av rådets direktiv 70/156/EEG (se bilaga I punkt 18 i EU:s marknadskontrollförordning),
  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/40/EG av den 17 maj

2006 om utsläpp från luftkonditioneringssystem i motorfordon och om ändring av rådets direktiv 70/156/EEG (se bilaga I punkt 20 i EU:s marknadskontrollförordning),

  • Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2007 av den 20 juni 2007 om typgodkännande av motorfordon med avseende på utsläpp från lätta personbilar och lätta nyttofordon (Euro 5 och Euro 6) och om tillgång till information om reparation och underhåll av fordon (se bilaga I punkt 23 i EU:s marknadskontrollförordning),
  • Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 78/2009 av den 14 januari 2009 om typgodkännande av motorfordon med avseende på skydd av fotgängare och andra oskyddade trafikanter, om ändring av direktiv 2007/46/EG och om upphävande av direktiven 2003/102/EG och 2005/66/EG (se bilaga I punkt 26 i EU:s marknadskontrollförordning),
  • Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 79/2009 av den

14 januari 2009 om typgodkännande av vätgasdrivna motorfordon och om ändring av direktiv 2007/46/EG (se bilaga I punkt 27 i EU:s marknadskontrollförordning),

  • Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 595/2009 av den 18 juni 2009 om typgodkännande av motorfordon och motorer vad gäller utsläpp från tunga fordon (Euro 6) och om tillgång till information om reparation och underhåll av fordon samt om ändring av förordning (EG) nr 715/2007 och direktiv 2007/46/ EG och om upphävande av direktiven 80/1269/EEG, 2005/55/EG

och 2005/78/EG (se bilaga I punkt 30 i EU:s marknadskontrollförordning),

  • Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 661/2009 av den 13 juli 2009 om krav för typgodkännande av allmän säkerhet hos motorfordon och deras släpvagnar samt av de system, komponenter och separata tekniska enheter som är avsedda för dem (se bilaga I punkt 31 i EU:s marknadskontrollförordning),
  • Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 167/2013 av den 5 februari 2013 om godkännande och marknadskontroll av jordbruks- och skogsbruksfordon (se bilaga I punkt 43 i EU:s marknadskontrollförordning),
  • Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 168/2013 av den 15 januari 2013 om godkännande av och marknadskontroll för två- och trehjuliga fordon och fyrhjulingar (se bilaga I punkt 44 i EU:s marknadskontrollförordning),
  • Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 540/2014 av den 16 april 2014 om motorfordons ljudnivå och om utbytesljuddämpningssystem och om ändring av direktiv 2007/46/EG och om upphävande av direktiv 70/157/EEG (se bilaga I punkt 60 i EU:s marknadskontrollförordning),
  • Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1628 av den 14 september 2016 om krav för utsläppsgränser vad gäller gasoch partikelformiga föroreningar samt typgodkännande av förbränningsmotorer för mobila maskiner som inte är avsedda att användas för transporter på väg, om ändring av förordningarna (EU) nr 1024/2012 och (EU) nr 167/2013 samt om ändring och upphävande av direktiv 97/68/EG (se bilaga I punkt 64 i EU:s marknadskontrollförordning), och
  • Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/858 av den

30 maj 2018 om godkännande av och marknadskontroll över motorfordon och släpfordon till dessa fordon samt av system, komponenter och separata tekniska enheter som är avsedda för sådana fordon, om ändring av förordningarna (EG) nr 715/2007 och (EG) nr 595/2009 samt om upphävande av direktiv 2007/46/EG (se bilaga I punkt 69 i EU:s marknadskontrollförordning).

Förordning (EU) 2018/858 ska tillämpas från och med 1 september 2020 och ersätter då Europaparlamentet och rådets direktiv 2007/46/EG av den 5 september 2007 om fastställande av en ram för godkännande av motorfordon och släpvagnar till dessa fordon samt av system, komponenter och separata tekniska enheter som är avsedda för sådana fordon. Infrastrukturdepartementet har i prop. 2019/20:139

Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om godkännande av marknadskontroll över motorfordon föreslagit vissa lagändringar

med anledning av den nya förordningen. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 september 2020.

Unionsrättsakterna har kompletterats eller genomförts i svensk rätt främst genom fordonslagen (2002:574), avgasreningslagen (2011:318), fordonsförordningen (2009:211) och avgasreningsförordningen (2011:345). Direktiv 20006/40/EG har även genomförts genom förordningen (2016:1128) om fluorerade växthusgaser 42. Förordning (EU) 2016/1628 har utöver avgasreningslagen och avgasreningsförordningen kompletterats genom lagen (1998:1707) om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner samt förordningen om avgaskrav för vissa förbränningsmotordrivna mobila maskiner. När det gäller direktiv 98/70/EG har det genomförts i svensk rätt genom drivmedelslagen (2011:319) och drivmedelsförordningen (2011:346). Unionsrättsakterna har medfört mindre justeringar även i annan svensk lagstiftning, till exempel lagen (1972:435) om överlastavgift, lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner och lagen om fordons registrering och användning (2019:370). Dessa lagar innehåller dock inte några bestämmelser om marknadskontroll eller någon reglering avseende tillsyn och berörs därför inte ytterligare. Transportstyrelsen och Vägverket har gett ut föreskrifter på området.43

42 Direktiv 2006/40/EG implementerades ursprungligen genom förordningen (2007:846) om fluorerade växthusgaser och ozonnedbrytande ämnen. Den förordningen har ersatts av förordningen (2016:1128) om fluorerade växthusgaser. Förordningen om fluorerade växthusgaser tar främst sikte på förordning (EU) nr 517/2014 och hänvisar till 26 kap. miljöbalken och miljötillsynsförordningen avseende bestämmelser om tillsyn. 43 VVFS 2003:23 Vägverkets föreskrifter om motorcyklar och släpvagnar som dras av motorcyklar, TSFS 2015:63 Transportstyrelsens föreskrifter om registrering av fordon m.m. i vägtrafikregistret, TSFS 2016:22 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om bilar och släpvagnar som dras av bilar och som tas i bruk den 1 juli 2010 eller senare, TSFS 2013:63 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om bilar och släpvagnar som dras av bilar, TSFS 2019:132 Transportstyrelsens föreskrifter om mopeder som tagits i bruk och släpvagnar till dessa samt TSFS 2019:133 om godkännande av mopeder

Bestämmelser om marknadskontroll

Förordning (EU) 2018/858 innehåller specifika bestämmelser avseende marknadskontroll. I artikel 6 åläggs medlemsstaterna att organisera och utföra marknadskontroll och kontroller av fordon, system, komponenter och separata tekniska enheter som förs in på marknaden i enlighet med förordningen och kapitel III i förordning (EG) nr 765/2008. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att marknadskontrollmyndigheterna har rätt att gå in i de ekonomiska aktörernas lokaler och ta nödvändiga stickprov av fordon, system, komponenter och separata tekniska enheter för överensstämmelseprovning (artikel 6.7). Medlemsstaterna ska minst vart fjärde år se över och bedöma hur deras marknadskontroll fungerar (artikel 6.9). I artikel 8 åläggs marknadskontrollmyndigheterna att regelbundet genomföra kontroller av att fordon, system, komponenter och separata tekniska enheter överensstämmer med tillämpliga krav. Kontrollerna ska ske utifrån vedertagna principer för riskbedömning, motiverade klagomål och annan relevant information (artikel 8.1). Det fastställs en lägstanivå för antal provningar i varje medlemsstat, 1 per 40 000 nya fordon dock minst fem provningar (artikel 8.2). Marknadskontrollmyndigheterna ska kräva att de ekonomiska aktörerna ger tillgång till dokumentation, upplysningar och tekniska specifikationer, inbegripet programvara och algoritmer, som är nödvändiga för att marknadskontrollmyndigheten ska kunna utöva marknadskontroll (artikel 8.8). Marknadskontrollmyndigheterna ska utföra sina åligganden oberoende och opartiskt samt iaktta konfidentialitet för att skydda affärshemligheter (artikel 8.12). Även kommissionen ska organisera och genomföra provningar och inspektioner av fordon, system, komponenter och separata tekniska enheter (artikel 9). Om medlemsstaternas marknadskontrollmyndigheter har tillräckliga skäl att anta att ett fordon, ett system, en komponent eller en separat teknisk enhet utgör en allvarlig risk för människors hälsa eller säkerhet eller inte uppfyller kraven i förordningen, måste myndigheterna agera (artikel 51). Om marknadskontrollmyndigheten kan konstatera att produkten utgör en allvarlig risk ska den ålägga den ekonomiska aktören att utan dröjsmål vidta alla lämpliga korrigerande åtgärder för att säkerställa att produkten vid utsläppande på marknaden, registrering eller ibruktagande inte längre utgör en sådan risk (artikel 52.1). Det gäller även om marknadskontrollmyndigheten kan konstatera

att produkten inte överensstämmer med förordningens krav men inte utgör en allvarlig risk (artikel 52.2). Om den ekonomiska aktören inte vidtar lämpliga korrigerande åtgärder, eller om risken kräver snabba åtgärder, ska de nationella myndigheterna vidta alla lämpliga provisoriska begränsande åtgärder för att förbjuda eller begränsa tillhandahållande på marknaden, registrering eller ibruktagande av berörda produkter, dra tillbaka dem från marknaden eller återkalla dem (artikel 52.3). Enligt artikel 84 ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner vid överträdelse av förordningen. I förordningen specificeras ett antal överträdelser som medlemsstaterna åtminstone ska belägga med sanktioner, bland annat förfalskning av provningsresultat för marknadskontroll och vägran att ge tillgång till information. Även kommissionen ges möjlighet att sanktionera beslut om korrigerande eller begränsande åtgärder genom administrativa sanktionsavgifter på upp till 30 000 EUR per icke-överensstämmande fordon, system, komponent eller separat teknisk enhet (artikel 85). Kommissionens sanktionsavgifter får inte läggas till de sanktioner som medlemsstaterna påför för samma överträdelse.

I förordningarna (EU) nr 167/2013 och (EU) nr 168/2013 åläggs medlemsstaterna att organisera och utöva marknadskontroll över och kontroller av fordon, system, komponenter och separata tekniska enheter som förs in på marknaden i enlighet med kapitel III i förordning (EG) nr 765/2008 (artikel 5 respektive artikel 6). Marknadskontrollmyndigheterna ska utföra dokumentkontroll för typgodkända fordon, system, komponenter och separata tekniska enheter. Marknadskontrollmyndigheterna får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som myndigheterna anser sig behöva för att utföra sin verksamhet (artikel 7 respektive artikel 8). Om medlemsstaternas marknadskontrollmyndigheter har tillräckliga skäl att anta att ett fordon, ett system, en komponent eller en separat teknisk enhet utgör en allvarlig risk för människors hälsa eller säkerhet eller inte uppfyller kraven i förordningen, ska den godkännandemyndighet som beviljat godkännande utvärdera produkten. Om godkännandemyndigheten kan konstatera att produkten inte uppfyller kraven i förordningen ska den utan dröjsmål ålägga den berörda ekonomiska aktören att vidta alla lämpliga korrigerande åtgärder för att produkten ska uppfylla kraven eller dra tillbaka den från marknaden eller återkalla den (artikel 41.1 respektive artikel 46.1). Om den ekonomiska aktören inte vidtar lämpliga

korrigerande åtgärder i tid, ska de nationella myndigheterna vidta lämpliga åtgärder för att förbjuda eller begränsa tillhandahållande på marknaden, registrering eller ibruktagande av berörda produkter, dra tillbaka dem från marknaden eller återkalla dem (artikel 41.1 respektive artikel 46.4). Om en medlemsstat konstaterar att en produkt, trots att den uppfyller tillämpliga krav eller har korrekt märkning, utgör en allvarlig säkerhetsrisk eller kan skada miljön eller folkhälsan allvarligt, ska medlemsstaten ålägga den berörda ekonomiska aktören att vidta åtgärder (artikel 43.1 respektive 48.1). Enligt artikel 72 respektive artikel 76 ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner vid överträdelse av förordningen. I förordningen specificeras ett antal överträdelser som medlemsstaterna bland annat ska belägga med sanktioner, till exempel vägran att lämna ut uppgifter.

Genom förordning (EU) nr 540/2014 upphävs direktiv 70/157/EG från och med den 1 juli 2027. I den nya förordningen anges i skäl (12) att kapitel III i förordning (EG) nr 765/2008 är tillämpligt på de produkter som omfattas av förordningen.

I skäl (41) till förordning (EU) 2016/1628 anges att det i förordningen bör fastställas skyldigheter för nationella myndigheter som är mer specifika än motsvarande skyldigheter enligt förordning (EG) nr 765/2008. Medlemsstaterna åläggs i förordningen att organisera och genomföra marknadskontroll och kontroll av motorer på marknaden i enlighet med kapitel III i förordning (EG) nr 765/2008 (artikel 5). Marknadskontrollmyndigheterna ska, i lämplig omfattning och på grundval av en ändamålsenlig andel urval, göra dokumentkontroller, fysiska kontroller och laboratoriekontroller av motorer (artikel 7.1). Marknadskontrollmyndigheterna får kräva att de ekonomiska aktörerna ska tillhandahålla tillgänglig dokumentation och information som dessa myndigheter anser sig behöva för att utföra sin verksamhet (artikel 7.2).

Övriga aktuella unionsrättsakter44 på området innehåller inte några bestämmelser som avser specifikt marknadskontroll.

Varken fordonslagen, avgasreningslagen eller avgasreningsförordningen innehåller några bestämmelser som specifikt tar sikte på marknadskontroll. I fordonslagen anges att lagen innehåller kompletterande bestämmelser till förordningarna (EU) nr 167/2013 och (EU)

44 Direktiv 70/157/EEG, direktiv 98/70/EG, direktiv 2005/64/EG, direktiv 2006/40/EG, förordning (EG) nr 78/2009, förordning (EG) nr 79/2009, förordning (EG) nr 715/2007, förordning (EG) nr 595/2009 och förordning (EG) nr 661/2009.

nr 168/2013. Det anges vidare att kontroll om ett fordon är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt och i övrigt lämpligt för trafik får ske genom de kontrollformer som anges i kapitel 2 (typgodkännande, enskilt godkännande, registreringsbesiktning, mopedbesiktning, lämplighetsbesiktning, kontrollbesiktning, flygande inspektion, annan kontroll genom polisman, kontroll av fordons last samt vissa vägkontroller). I avgasreningslagen hänvisas specifikt till förordningarna (EG) nr 715/2007 och (EG) nr 595/2009 för bestämmelser avseende bland annat typgodkännande och krav i fråga om utsläpp. Såväl fordonslagen som avgasreningslagen innehåller bestämmelser om tillsyn över efterlevnaden av lagarna och, när det gäller avgasreningslagen, över efterlevnaden av förordningarna (EG) nr 715/2007 och (EG) nr 595/2009.

I fordonsförordningen anges att Transportstyrelsen, i egenskap av marknadskontrollmyndighet enligt förordning (EG) nr 765/2008, ska tillämpa den förordningen genom att

1. inrätta lämpliga förfaranden enligt artikel 18.2,

2. utföra de uppgifter som följer av artiklarna 20–22 och 23.2, och

3. samarbeta med andra enligt artikel 24.4.

Transportstyrelsen får vidare förstöra eller på annat sätt göra fordon som inte är lekfordon obrukbara enligt artikel 29.4 i (EG) nr 765/ 2008 (1 kap. 10 § fordonsförordningen).

Marknadskontrollmyndigheter

Transportstyrelsen är marknadskontrollmyndighet enligt förordning (EG) nr 765/2008 när det gäller fordon som inte är lekfordon (1 kap. 10 § fordonsförordningen). Marknadskontrollansvaret är kopplat till bestämmelserna i förordning (EG) nr 765/2008. Därutöver har Transportstyrelsen specifikt utsetts till marknadskontrollmyndighet enligt tre EU-förordningar. Det gäller förordningarna (EU) nr 167/2013 och (EU) nr 168/2013 (1 kap. 9 § fordonsförordningen) och förordning (EU) 2016/1628 (7 § förordningen om avgaskrav för vissa förbränningsdrivna mobila maskiner).

Förordningen om avgaskrav för vissa förbränningsdrivna mobila maskiner innehåller bestämmelser som kompletterar förordning (EU)

167/2013 och förordning (EU) 2016/1628. Utöver att Transportstyrelsen utpekas som marknadskontrollmyndighet för den senare förordningen, pekas myndigheten även ut som tillsynsansvarig tillsammans med de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet (8 §). De kommunala nämnderna ska utöva den lokala tillsynen i varje kommun och vid behov samarbeta i tillsynsarbetet med Transportstyrelsen. Enligt uppgift från Transportstyrelsen utövar de tillsyn hos tillverkare, importörer och försäljningsorganisationer som verkar centralt eller nationellt medan kommunerna ansvarar för tillsyn av lokala försäljningsställen. De flesta produktkrav kontrolleras av Transportstyrelsen men kommunerna kontrollerar bland annat märkning.

Transportstyrelsen delar tillsynsansvaret över drivmedelslagen med Energimyndigheten (14 § drivmedelsförordningen). Transportstyrelsen har det huvudsakliga tillsynsansvaret medan Energimyndigheten ansvarar i fråga om drivmedelsleverantörernas åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser, utsläppsrapporter och miljöinformation om drivmedel. Enligt utredningens bedömning innebär Energimyndighetens tillsynsansvar inte ansvar för uppgifter som innebär marknadskontroll. Det kan diskuteras om Transportstyrelsens generella ansvar för marknadskontroll för fordon som inte är lekfordon även omfattar drivmedel. I samband med att förordningarna (EU) nr 167/2013 och (EU) nr 168/2013 skulle tillämpas i svensk rätt konstaterade regeringen att det inte fanns någon utpekad marknadskontrollmyndighet på motorfordonsområdet. Regeringen ansåg att en sådan myndighet borde utses och att det kunde ske på förordningsnivå. Några närmare överväganden eller ställningstaganden kring omfattningen av marknadskontrollmyndighetens ansvarsområde framgår inte av förarbetena (prop. 2015/16:31Godkännande

och marknadskontroll av fordon, s. 84 f.).

Befogenheter vid marknadskontroll

Genom att Transportstyrelsen har utsetts till marknadskontrollmyndighet enligt förordning (EG) nr 765/2008 får myndigheten anses ha de befogenheter som framgår av förordningen. Av artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 framgår att marknadskontrollmyndigheten får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan

dokumentation och information som myndigheterna anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. Myndigheten får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om den anser att det är en nödvändig åtgärd. Av marknadskontrollmyndighetens skyldighet att utföra uppgifter i bland annat artikel 20 i förordning (EG) nr 765/2008 följer att myndigheten har befogenhet att återkalla, dra tillbaka eller förbjuda tillhandahållandet av en produkt som utgör en allvarlig risk, även en allvarlig risk utan omedelbar effekt. Av artikel 29 i förordning (EG) nr 765/2008 följer att myndigheten har befogenhet att förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara.

Transportstyrelsen är även tillsynsmyndighet enligt fordonslagen. I den egenskapen har Transportstyrelsen befogenhet att från den som saluför fordon, system, komponenter, separata tekniska enheter, fordonsdelar eller annan utrustning till fordon få – tillträde till fordon, slutna utrymmen i fordon, lokaler eller lik-

nande, och till områden i anslutning till dessa där fordon står uppställda, samt – de upplysningar och de handlingar, varuprover och liknande som

behövs för tillsynen.

Transportstyrelsen får vidare meddela de förelägganden som behövs för att lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska efterlevas (5 kap. 3 b §).

Transportstyrelsens befogenheter i egenskap av tillsynsmyndighet enligt avgasreningslagen överensstämmer med befogenheterna enligt fordonslagen (36 och 37 §§avgasreningslagen).

Transportstyrelsen har något vidare befogenheter vid tillsyn av efterlevnaden av förordning (EU) 2016/1628, vilket framgår av lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner. Transportstyrelsen får förelägga den som tillverkar, importerar eller saluför mobila maskiner eller motorer till dessa att utan ersättning till myndigheten lämna de upplysningar och handlingar, tillhandahålla de mobila maskiner, motorer och motordelar och utföra de under-

sökningar som behövs för tillsynen. Transportstyrelsen har vidare rätt till tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder, hos dem som tillverkar, importerar eller saluför mobila maskiner eller motorer till dessa, och får där utföra undersökningar och provningar. Polismyndigheten ska lämna det biträde som behövs för tillsynen (9 §). Tranportstyrelsen får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska efterlevas (8 §).

När det gäller efterlevnaden av direktiv 98/70/EG framgår Transportstyrelsens befogenheter av drivmedelslagen. Transportstyrelsen har rätt att få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Myndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att lagen och föreskrifter meddelade i anslutning till lagen ska följas (24 §).

Sanktionsmöjligheter

Transportstyrelsen får förena myndighetens förelägganden enligt fordonslagen, avgasreningslagen, lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner och drivmedelslagen med vite (5 kap. 3 b § fordonslagen, 37 § avgasreningslagen, 10 § lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner och 24 § drivmedelslagen).

I fordonslagen finns en generell straffbestämmelse som anger att böter kan dömas ut enligt föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer (5 kap. 1 § andra stycket fordonslagen). Sådana straffbestämmelser finns i 8 kap.512 §§fordonsförordningen. Ansvarsbestämmelserna i fordonslagen är subsidiära till brottsbalken och lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

Enligt avgasreningslagen är visst undanhållande av information eller manipulering av avgassystem straffsanktionerade vid uppsåtligt eller oaktsamt agerande (38 § avgasreningslagen). Den som inte har följt ett vitesföreläggande från Transportstyrelsen får inte dömas till ansvar enligt avgasreningslagen för en gärning som omfattas av föreläggandet (39 § samma lag).

Enligt lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet yrkesmässigt saluför mobila maskiner eller motorer till dessa i strid med vissa

föreskrifter till böter eller fängelse i högst sex månader. Likaså är det straffbelagt att felaktigt förse en motor till en mobil maskin med ett märke om att den överensstämmer med ett EU-typgodkännande samt att ändra eller göra ingrepp i utrustning som reglerar avgaser på ett sådant sätt att motorn inte längre uppfyller kraven för ett typgodkänt utförande (13–15 §§ lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner).

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet saluför bensin och dieselbränsle som inte uppfyller vissa miljöklasskrav döms till böter eller fängelse i högst två år (33 § drivmedelslagen). Den som inte har följt ett vitesföreläggande får inte dömas till ansvar för en gärning som omfattas av föreläggandet (34 § samma lag).

Övrigt

Beslut enligt fordonslagen eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen gäller omedelbart om inte något annat anges i beslutet (5 kap. 7 § fordonslagen). Transaportstyrelsen får bestämma att ett beslut om betalning enligt förordningen om avgaskrav för vissa förbränningsmotordrivna mobila maskiner ska gälla omedelbart även om det överklagas. Beslutet får då verkställas enligt utsökningsbalken (10 § förordningen om avgaskrav för vissa förbränningsmotordrivna mobila maskiner).

Transportstyrelsen har bemyndigats att meddela föreskrifter om avgifter för myndighetens tillsyn enligt fordonslagen och tillsyn enligt förordningarna (EU) nr 167/2013 och (EU) nr 167/2013 (8 kap. 16 § fordonsförordningen). Likaså har Transportstyrelsen bemyndigats att meddela föreskrifter om avgifter för tillsyn enligt lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner och drivmedelslagen (9 § förordningen om avgaskrav för vissa förbränningsmotordrivna mobila maskiner och 12 § drivmedelsförordningen).45

Behörig domstol för överklagande av Transportstyrelsens beslut är allmän förvaltningsdomstol (5 kap. 4 § fordonslagen, 40 § avgasreningslagen, 16 § lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner, 35 § drivmedelslagen).

45 Transportstyrelsen har gett ut särskilda föreskrifter om myndighetens avgifter, TSFS 2016:105 Transportstyrelsens föreskrifter om avgifter. Se bland annat 29 kap. i föreskrifterna för avgifter vid tillsyn inom vägtrafikområdet.

7. Överväganden om nationell reglering

7.1. Inledning

Bestämmelserna i EU:s marknadskontrollförordning utgör ett ramverk som kompletterar och stärker befintliga bestämmelser i harmoniserad unionslagstiftning på produktområdet. Förordningen är endast tillämplig i den mån det inte finns några specifika bestämmelser med samma syfte, karaktär eller verkan i annan unionslagstiftning. Förordningen gäller för produkter som omfattas av den unionslagstiftning som förtecknas i bilaga I till förordningen. För att kunna bedöma vilka bestämmelser i EU:s marknadskontrollförordning som behöver kompletteras av bestämmelser i svensk rätt har utredningen gjort en översyn av den svenska sektorslagstiftning som kompletterar eller genomför den unionslagstiftning som förtecknas i bilaga I till förordningen. Översynen presenteras i kapitel 6.

I de följande avsnitten redovisar utredningen, utifrån resultatet av översynen och regleringen i EU:s marknadskontrollförordning, sina överväganden i fråga om utrymmet för och behovet av kompletterande nationell lagstiftning.

7.2. Utrymme för nationell reglering

Utredningens bedömning: EU:s marknadskontrollförordning är

en förordning av delvis blandad karaktär. Det innebär att utrymmet för nationell reglering är något större än vad som vanligtvis är fallet vid EU-förordningar och att förordningen förutsätter viss nationell reglering för att den ska kunna tillämpas effektivt i Sverige.

Unionsrättslig lagstiftningsmetodik och utrymmet för nationell reglering

Utgångspunkten för utredningens arbete är EU:s marknadskontrollförordning. EU-förordningar är, i enlighet med artikel 288 andra stycket i Fördraget om EU:s funktionssätt (FEUF), till alla delar bindande och direkt tillämpliga i alla medlemsstater. En förordning ska tillämpas av domstolar och myndigheter som direkt gällande rätt och kan grunda rättigheter och skyldigheter för enskilda. Förordningar får inte omvandlas till nationell lagstiftning, men rättsakterna kan behöva kompletterande nationella författningsbestämmelser. EU:s marknadskontrollförordning är alltså bindande och direkt tillämplig i Sverige. Det framgår också i artikel 44 i förordningen.

En EU-förordning får inte införlivas i eller transformeras till nationell rätt och medlemsstaterna får inte införa bestämmelser i sådana frågor som regleras i förordningen. Det är därför nödvändigt att göra ändringar i nationell rätt om den strider mot eller omfattar sådant som regleras i förordningen. Detta hindrar dock inte att en medlemsstat inför regler av verkställande karaktär. Vissa bestämmelser i förordningar kan rikta sig till medlemsstaterna som rättssubjekt och då behövs kompletterande nationella bestämmelser för att förordningarna ska kunna tillämpas och få genomslag på nationell nivå. Exempelvis kan det behövas nationella regler om vilken myndighet som ska ansvara för tillämpningen av EU-förordningens bestämmelser.1 Medlemsstaterna är vidare skyldiga att se till att det finns bestämmelser som gör att en EU-förordning kan tillämpas i praktiken och få ett effektivt genomslag.

Utöver förordningar används direktiv för att harmonisera medlemsstaternas nationella lagstiftning på olika områden. Till skillnad från förordningar riktar sig direktiv till medlemsstaterna och måste genomföras i den nationella lagstiftningen. Ett direktiv är bindande för medlemsstaterna när det gäller det resultat som ska uppnås, men det överlåts åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet (artikel 288 tredje stycket i FEUF).

Utredningen kan konstatera att användningen av EU-förordningar har ökat och att förordningar nu finns på politikområden där de inte har förekommit tidigare. Det är därför särskilt viktigt att

1 Jfr exempelvis artikel 10 i EU:s marknadskontrollförordning enligt vilken varje medlemsstat ska utse en eller flera marknadskontrollmyndigheter samt tillsätta ett centralt samordningskontor.

medlemsstaterna anpassar nationell rätt till de direktverkande förordningarna för att reglerna ska kunna fungera i samklang med varandra. Den ökande användningen av förordningar som regleringsmodell har lett till en utveckling där det beslutas förordningar som i vissa delar överlämnar frågor att regleras i den nationella rätten.

Enligt utredningen kan EU:s marknadskontrollförordning ses som en rättsakt av delvis blandad karaktär i den meningen att utgångspunkten visserligen är att förordningen är direkt tillämplig men det finns artiklar i den som är utformade närmast som artiklar i direktiv och förutsätter nationellt genomförande för att de ska kunna tillämpas. För detta talar exempelvis formuleringen artikel 14 att medlemsstaterna ska tilldela sina marknadskontrollmyndigheter vissa befogenheter. Befogenheterna följer alltså inte direkt av förordningen utan förutsätter en reglering i nationell rätt. Även medlemsstaternas valmöjlighet när det gäller hur marknadskontrollmyndigheterna ska få utöva befogenheterna, det vill säga inom ramen för egen myndighetsutövning, med hjälp av andra myndigheter eller efter ansökan till domstol, förutsätter en reglering i nationell rätt. Flera av förordningens bestämmelser är dessutom allmänt hållna och formulerade på ett sätt som påminner om regleringen i direktiv. Dessa förordningsbestämmelser förutsätter ett nationellt genomförande som konkretiserar förordningen och möjliggör dess praktiska tillämpning av nationella myndigheter.2 Enligt utredningens bedömning är förordningen i dessa delar inte så konkret och tydlig att myndigheter till exempel skulle kunna utöva angivna befogenheter enbart med stöd i förordningen. Vidare anges i skälen (42) till förordningen vad som ska gälla inte bara vid utövandet av befogenheterna utan även vid genomförandet av dessa. Det är ett uttryckssätt som vanligtvis används i direktiv och inte i en förordning. Beträffande genomförandet framhålls också att detta ska vara förenligt med nationell rätt, inklusive med tillämpliga rättssäkerhetsgarantier. Avsikten är alltså att reglerna i EU-förordningen ska anpassas till de förutsättningar som nationell rätt ger.

Utredningen kan konstatera att det inte bara finns möjlighet att reglera och komplettera EU:s marknadskontrollförordning nationellt, utan att förordningen i flera avseenden förutsätter sådan nationell kompletterande reglering för att den ska kunna tillämpas. Utredningen måste i dessa delar ta ställning till vilket utrymme som

2 Se bland annat artiklarna 8, 10, 14 och 15.

finns för anpassning av bestämmelserna i förhållande till nationell rätt och i detta förhålla sig till de begränsningar en förordning innebär i detta avseende jämfört med ett direktiv. Att EU:s marknadskontrollförordning måste uppfattas som en förordning av delvis blandad karaktär skapar i detta avseende en viss osäkerhet kring medlemsstaternas handlingsutrymme. Det gäller särskilt i förhållande till artiklarna 14 och 15.

7.3. Behov av nationell reglering

Utredningens bedömning: Det behövs inte några åtgärder för

att EU:s marknadskontrollförordning ska bli direkt tillämplig i Sverige. Flera artiklar i förordningen förutsätter dock nationell reglering för att kunna tillämpas av myndigheterna. Artiklarna 10, 14, 15, 25 och 41 i förordningen behöver kompletteras med nationella bestämmelser för att dessa ska kunna tillämpas på ett effektivt sätt.

Den sektorslagstiftning som kompletterar eller genomför unionsrättsakterna i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning behöver anpassas i varierande omfattning. De bestämmelser i den svenska regleringen som innebär en otillåten dubbelreglering i förhållande till EU:s marknadskontrollförordning bör upphävas eller ändras. Utöver detta behöver utredningen överväga ändringar i förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn, lagen med bemyndigande att meddela vissa föreskrifter om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn, tullagen, tullförordningen och offentlighets- och sekretessförordningen.

7.3.1. Förordningens krav på nationell komplettering

Som konstateras ovan förutsätter flera av artiklarna i EU:s marknadskontrollförordning nationella bestämmelser för att de ska kunna tillämpas på ett effektivt sätt. Av artikel 10 följer att medlemsstaterna ska utse en eller flera marknadskontrollmyndigheter i sina territorier samt ett centralt samordningskontor. Medlemsstaterna ska även säkerställa att det finns möjligheter för marknadskontroll-

myndigheterna att bedriva ett nära samarbete. Enligt artikel 14 ska medlemsstaterna tilldela sina marknadskontrollmyndigheter de befogenheter för marknadskontroll, utredning och tillsyn (jfr fördragstexten på engelska där ordet ”enforcement” används) som behövs för att tillämpa förordningen och harmoniserad unionslagstiftning. Av artikel 15 följer att medlemsstaterna får ge sina marknadskontrollmyndigheter rätt att återkräva kostnader för sin verksamhet avseende fall av bristande överensstämmelse. Av artikel 41 framgår att medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för överträdelser av bestämmelserna i förordningen och viss harmoniserad unionslagstiftning som framgår av bilaga II till förordningen. Enligt artikel 25 ska medlemsstaterna utse tullmyndigheter, en eller flera marknadskontrollmyndigheter eller annan myndighet med ansvar för kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden.

7.3.2. Behov av ändringar i svensk sektorslagstiftning

Utifrån de kompletteringar som behövs enligt de ovan nämnda artiklarna i EU:s marknadskontrollförordning aktualiseras också följdändringar i svensk sektorslagstiftning. Följande behov har identifierats genom utredningens översyn i kapitel 6.

Utpekade marknadskontrollmyndigheter (artikel 10)

Det saknas i några fall en utpekad marknadskontrollmyndighet för produkter som omfattas av en viss unionsrättsakt i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning. I de fall marknadskontrollansvaret anges utifrån specifika produkter eller egenskaper i stället för samtliga produkter som omfattas av en unionsrättsakt finns också en risk för att marknadskontrollansvaret inte är heltäckande i förhållande till bilagan. Det finns därför behov av att utse marknadskontrollmyndigheter och förtydliga ansvarsfördelningen i vissa fall. Utredningens överväganden om fördelningen av marknadskontrollansvaret finns i kapitel 8 avsnitt 8.2.2.

Marknadskontrollmyndigheternas befogenheter (artikel 14)

De minimibefogenheter som anges i artikel 14.4 i EU:s marknadskontrollförordning uppfylls inte fullt ut i någon svensk sektorslagstiftning. Det behövs alltså justeringar avseende all sektorslagstiftning för att nå upp till miniminivån. I vissa fall rör det sig enbart om för snäva begränsningar i svensk sektorslagstiftning, till exempel avseende vilka aktörer en marknadskontrollmyndighet får begära information av eller till vilka lokaler myndigheten har rätt att begära tillträde. I andra fall saknas lagstöd för att marknadskontrollmyndigheten ska få utöva en viss befogenhet, till exempel att köpa produkter utan att uppge sin rätta identitet eller att begära ändring av innehållet på en webbsida. Utredningens överväganden om marknadskontrollmyndigheternas befogenheter finns i kapitel 9.

Det finns i enstaka fall befogenheter i sektorslagstiftningen som går utöver minimibefogenheterna i EU:s marknadskontrollförordning. Till exempel har marknadskontrollmyndigheterna i några fall rätt att begära upplysningar av vilken aktör som helst, det vill säga utan begränsningen att myndigheten enbart får vända sig till ekonomiska aktörer. Det finns inget hinder i EU:s marknadskontrollförordning mot att ge marknadskontrollmyndigheterna befogenheter som går utöver den miniminivå som anges i artikel 14.4. Det finns därför inte behov av någon lagändring i dessa fall. Däremot krävs överväganden avseende formen för den svenska regleringen för att säkerställa att det tydligt framgår vilka befogenheter marknadskontrollmyndigheterna har.

Det kan konstateras att det i ett stort antal svenska sektorsspecifika lagar eller förordningar finns en hänvisning till förordning (EG) nr 765/2008. Bestämmelserna om marknadskontroll i den förordningen upphävs genom EU:s marknadskontrollförordning. I den mån sektorslagstiftningen innehåller hänvisningar till bestämmelser om marknadskontroll i förordning (EG) nr 765/2008 finns därför anledning att justera dessa hänvisningar. Det ska dock noteras att förordning (EG) nr 765/2008 alltjämt kommer att innehålla bestämmelser om ackreditering och CE-märkning, vilket innebär att hänvisningar till förordningens artiklar i dessa delar fortsatt ska finnas i svensk sektorslagstiftning.

Återkrav av kostnader för marknadskontrollmyndigheternas verksamhet (artikel 15)

I svensk sektorslagstiftning finns i de flesta fall ett bemyndigande för regeringen eller utsedd myndighet att meddela föreskrifter angående avgift för myndighetens marknadskontroll eller annan tillsyn. Regleringen när det gäller om avgift för tillsynen får begäras endast om produkten inte uppfyller gällande krav eller om avgift alltid får tas ut varierar.

I artikel 15 i EU:s marknadskontrollförordning ges medlemsstaterna möjlighet att välja att ge marknadskontrollmyndigheter rätt att återkräva kostnaden för sin verksamhet vid bristande överensstämmelse. När det gäller denna bestämmelse finns det enligt utredningens bedömning inte utrymme för nationella bestämmelser som ger myndigheterna större befogenheter än vad som anges i förordningen. Enligt artikel 2.1 i EU:s marknadskontrollförordning går särskilda bestämmelser med samma syfte i harmoniserad unionslagstiftning som på ett mer specifikt sätt reglerar särskilda aspekter av marknadskontroll före förordningen (lex specialis). Några av unionsrättsakterna i bilaga I till förordningen innehåller sådana specifika bestämmelser som ger marknadskontrollmyndigheter rätt att ta ut avgifter i andra fall än vid bristande överensstämmelse.3 I de fall svensk sektorslagstiftning ger rätt att begära ersättning för marknadskontrollverksamhet även när produkten uppfyller gällande krav, utan att sådana specifika bestämmelser finns i relevant harmoniserad unionslagstiftning, krävs justeringar av den svenska sektorslagstiftningen. Regleringen strider då mot EU:s marknadskontrollförordning. Utgångspunkten är att marknadskontroll ska vara statligt finansierad och den möjlighet till undantag som finns gäller enbart vid bristande överensstämmelse. Utredningens överväganden om möjligheten att begära ersättning för marknadskontroll finns i kapitel 9 avsnitt 9.9.

3 Se exempelvis artikel 7.13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU av den 3 april 2014 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter och om upphävande av direktiv 2001/37/EG.

Sanktioner (artikel 41)

All berörd sektorslagstiftning ger marknadskontrollmyndigheterna möjlighet att förena förelägganden med vite. Viteslagen tillämpas och myndigheten får ansöka om att vitet ska dömas ut hos domstol. I många fall finns även möjlighet att ålägga ekonomiska aktörer sanktionsavgifter och i vissa fall kan överträdelser leda till straff. Svensk sektorslagstiftning uppfyller således det grundläggande kravet på att det ska finnas regler om sanktioner för överträdelser av den unionslagstiftning som anges i bilaga II till EU:s marknadskontrollförordning. Det har från marknadskontrollmyndigheter lyfts fram att sanktionsavgifter är mer effektiva sanktionsverktyg än straffbestämmelser. I de fall det saknas möjlighet att påföra den ekonomiska aktören sanktionsavgift krävs det därför överväganden i fråga om de svenska sanktionsbestämmelserna fullt ut uppfyller kravet på att de ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

När det finns möjlighet till både vitesförelägganden och straffansvar eller sanktionsavgift finns i de allra flesta fall en uttrycklig bestämmelse om att ansvar respektive avgift inte döms eller tas ut om gärningen utgör en överträdelse av ett vitesföreläggande. I ett enstaka fall saknas dock sådant dubbelbestraffningsförbud och justering i den svenska lagen är nödvändig.4

Utredningens överväganden om sanktioner och förbudet mot dubbelbestraffning finns i kapitel 10.

Produkter som inte omfattas av EU:s marknadskontrollförordning

Som framgår av utredningens översyn i kapitel 6 har svensk sektorslagstiftning i många fall ett bredare tillämpningsområde än de unionsrättsakter som den kompletterar eller genomför. Sektorslagstiftningens bestämmelser om tillsyn och marknadskontroll enligt den svenska definitionen, som är vidare än den unionsrättsliga definitionen, gäller i vissa fall även produkter som faller utanför de unionsrättsakter som omfattas av EU:s marknadskontrollförordning (se bilaga I till förordningen). Det finns såväl produkter vars säkerhetskrav enbart regleras i nationell rätt som produkter som omfattas av harmonise-

4 Lagen (1998:1707) om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner.

rad lagstiftning som av olika anledningar har undantagits från tillämpningsområdet för EU:s marknadskontrollförordning.5

I Sverige sker marknadskontroll även av produkter som faller utanför tillämpningsområdet för EU:s marknadskontrollförordning. Det finns därför ett visst behov av nationella bestämmelser som reglerar samma saker som EU-förordningen. För att de svenska reglerna ska vara heltäckande kan därför inte samtliga bestämmelser om marknadskontroll i sektorslagstiftningen upphävas. För sådana bestämmelser som innebär en otillåten dubbelreglering bör dock ändringar övervägas.

7.3.3. Behov av ändringar i övrig lagstiftning

Förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn

Förordningen (2014:1039) om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn innehåller bestämmelser som rör marknadskontroll, ömsesidigt erkännande av varor samt den fria rörligheten av varor inom EU. Bestämmelserna om marknadskontroll rör främst Marknadskontrollrådet. Det finns anledning att överväga ändringar av Marknadskontrollrådets uppgifter mot bakgrund av att vissa av uppgifterna sammanfaller med det centrala samordningskontorets uppgifter enligt artikel 10.4 i EU:s marknadskontrollförordning. Utredningen behöver även överväga om bestämmelserna som rör Marknadskontrollrådet bör flyttas till annan författning för att samla bestämmelser om marknadskontroll i syfte att förenkla och förtydliga regelverket. Utredningens närmare överväganden finns i kapitel 8 avsnitt 8.3.3.

Lagen med bemyndigande att meddela vissa föreskrifter om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn

Lagen (2014:140) med bemyndigande att meddela vissa föreskrifter om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn innehåller ett normgivningsbemyndigande enligt vilket regeringen får med-

5 Som exempel kan nämnas stickproppar och uttag för allmänbruk, arbetsställningar samt stegar och arbetsbockar.

dela föreskrifter om vissa skyldigheter för kommuner när de kontrollerar varor och deras överensstämmelse med gällande krav. Skyldigheterna följer av förordning (EG) nr 765/2008 och av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/515 av den 19 mars 2019 om ömsesidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat och om upphävande av förordning (EG) nr 764/2008. EU:s marknadskontrollförordning medför vissa förändringar i förhållande till förordning (EG) nr 765/2008, men utredningen gör bedömningen att det inte finns anledning att ändra omfattningen av normgivningsbemyndigandet.

Tullagen och tullförordningen

Medlemsstaterna ska enligt artikel 25 i EU:s marknadskontrollförordning utse ansvariga myndigheter för kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden. Myndigheterna ska ha de befogenheter och resurser som krävs för ett korrekt utförande av sina uppgifter. I tullförordningen (2016:287) anges att Tullverket ska utföra vissa uppgifter enligt förordning (EG) nr 765/2008. Med utgångspunkten att Tullverket även fortsättningsvis ska vara ansvarig myndighet för kontroll vid gränsen i Sverige finns det anledning att överväga behovet av justeringar i tullförordningen. Tullagen (2016:253) innehåller en bestämmelse om uppgiftsskyldighet mellan Tullverket och vissa angivna myndigheter (1 kap. 4 §). Det finns anledning att se över om möjligheten för Tullverket att lämna sekretessbelagda uppgifter bör gälla gentemot alla myndigheter med marknadskontrollansvar för produkter som omfattas av EU:s marknadskontrollförordning. Utredningens närmare överväganden i dessa delar finns i kapitel 12.

Offentlighets- och sekretessförordningen

EU:s marknadskontrollförordning ställer krav på att marknadskontrollmyndigheterna ska kunna hemlighålla viss information de får inom ramen för sin marknadskontrollverksamhet (artikel 17). Enligt 30 kap. 23 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) gäller sekretess i fråga om tillsyn över näringslivet i den utsträckning regeringen meddelar föreskrifter om det. Föreskrifterna, som framgår av

en bilaga till offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641), kan ha olika innebörd för olika marknadskontrollmyndigheter. För att säkerställa ett heltäckande sekretesskydd, oavsett vilken myndighet som förfogar över uppgiften, bör ändringar i offentlighetsoch sekretessförordningen övervägas.

Svenska bestämmelser om sekretess mellan myndigheter kan i vissa fall utgöra ett hinder för eller försvåra samarbete mellan marknadskontrollmyndigheterna. Bestämmelserna kan dessutom medföra en ökad administrativ belastning för de ekonomiska aktörerna som kan behöva kommunicera med flera myndigheter i fråga om kontroll av en och samma produkt. Det finns därför skäl att överväga behovet av sekretessbrytande bestämmelser som möjliggör för myndigheterna att kunna förmedla uppgifter av betydelse för marknadskontrollen mellan varandra samt med marknadskontrollmyndigheter i andra medlemsstater.

Utredningens närmare överväganden kring behovet av sekretessbestämmelser finns i kapitel 8 avsnitt 8.5.

Myndigheternas instruktioner

För några statliga marknadskontrollmyndigheter finns marknadskontrollansvaret angivet i deras myndighetsinstruktioner.6 Det kan därför finnas anledning att se över myndigheternas instruktioner i de fall där marknadskontrollansvaret lyfts fram.

7.3.4. Övriga ändringar

Genom översynen i kapitel 6 har utredningen identifierat vissa generella behov av anpassningar av den svenska regleringen av marknadskontroll för att EU:s marknadskontrollförordning ska kunna tillämpas effektivt.

Nuvarande reglering av marknadskontroll är av flera skäl svår att överblicka, bland annat för att termen marknadskontroll inte används i äldre lagstiftning och det därför kan vara svårt att hitta tillämpliga

6 Se 2 § 3 förordning (2007:913) med instruktion för Arbetsmiljöverket, 6 § förordning (2013:1020) med instruktion för Folkhälsomyndigheten, 4 § 13 förordning (2007:951) med instruktion för Post- och telestyrelsen, 3 § 16 förordning (2014:520) med instruktion för Statens energimyndighet och 2 § 4 och 5 förordning (2009:895) med instruktion för Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll.

bestämmelser avseende myndigheternas marknadskontrollverksamhet. Till detta kommer att myndigheternas marknadskontroll styrs av en rad olika regelverk, både unionsrättsliga och nationella samt såväl övergripande som sektorsspecifika. Regelverken skiljer sig åt i fråga om befogenheter och sanktionsmöjligheter, inte bara mellan olika myndigheter men också mellan olika produktslag som kontrolleras av samma myndighet. Det förekommer också att myndigheternas befogenheter och sanktionsmöjligheter regleras på olika nivåer, det vill säga att sådana regler kan finnas i lag, förordning eller i myndigheternas föreskrifter.

För en effektiv marknadskontroll, ur såväl marknadskontrollmyndigheternas som de ekonomiska aktörernas perspektiv, vore det önskvärt med en mer enhetlig reglering. Det skulle underlätta marknadskontrollmyndigheternas tillämpning av bestämmelserna och samarbetet dem emellan, bidra till bättre förutsebarhet samt vara lättare för de ekonomiska aktörerna att förhålla sig till.

Utredningen kan utifrån vad som anförs i kapitel 5 och av vad som framkommer i översynen i kapitel 6 konstatera att det finns goda skäl att, där det är möjligt, tydliggöra när myndigheternas tillsyn utgör marknadskontroll och att tillämpa en mer konsekvent begreppsanvändning i lagstiftningen. Genom en mer enhetlig begreppsanvändning ges både myndigheter och ekonomiska aktörer bättre förutsättningar att tillämpa och förhålla sig till gällande regler. Termen marknadskontroll bör endast användas i berörda lagar när det är kontroll av att produkter som omfattas av unionsrättsakterna i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning och som tillhandahålls på unionsmarknaden uppfyller gällande krav som avses.

7.4. Val av reglering

7.4.1. Alternativa sätt att reglera i lag

Möjligheten att införa eller behålla nationella bestämmelser om marknadskontroll begränsas av omständigheten att den för utredningen aktuella unionsrättsakten om marknadskontroll är en förordning och inte ett direktiv. Som konstateras ovan både medger och förutsätter EU:s marknadskontrollförordning vissa nationella bestämmelser som kompletterar förordningens reglering. Det första som utredningen har att ta ställning till är om kompletteringar och änd-

ringar ska göras i varje relevant sektorsspecifik lag, genom en övergripande horisontell lag eller på annat sätt. En utgångspunkt för överväganden i dessa delar bör vara att samtliga inblandade aktörer gynnas av att regleringen av marknadskontroll i Sverige förenklas och förtydligas i så stor utsträckning som möjligt.

Därefter måste utredningen överväga vilken lagstiftningsteknik som bör användas för att införa de nödvändiga kompletteringarna.

Reglering genom ändringar i berörd sektorslagstiftning

En metod för att reglera de kompletteringar och ändringar som behövs är att göra justeringar i det svenska regelverk som omfattas av EU:s marknadskontrollförordnings tillämpningsområde, närmare bestämt den berörda sektorslagstiftning som framgår i kapitel 6, samt i förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn. Lagtekniskt genomförs EU:s marknadskontrollförordning då inte genom en särskild lag som hänvisar till förordningens bestämmelser utan genom integrering av vissa bestämmelser i relevanta lagar på området.

Denna metod kan beskrivas som den minst ingripande och den som innebär minst förändring jämfört med dagens reglering. Den kräver enbart justeringar i den mån aktuell sektorslagstiftning inte innehåller tillräcklig reglering för en effektiv tillämpning av EU:s marknadskontrollförordning. I viss sektorslagstiftning kan det räcka med att marknadskontrollmyndigheterna tilldelas ytterligare någon eller några befogenheter enligt artikel 14.4 i EU:s marknadskontrollförordning och att hänvisningar till förordning (EG) nr 765/2008 byts ut mot den nya marknadskontrollförordningen.

En fördel med metoden är att behovet av sektorsspecifik särreglering kan beaktas i hög utsträckning. Vidare kan all reglering för en viss produkttyp, till exempel byggprodukter, samlas i samma lag, oavsett om samtliga produkter omfattas av EU:s marknadskontrollförordning eller inte. Metoden underlättar för eventuella anpassningar som kan krävas när flera myndigheter ska tillämpa bestämmelserna i förhållande till flera olika regelverk. För att skapa enhetlighet i lagstiftningen bör det dock eftersträvas att i möjligaste mån använda likartade rubriceringar och formuleringar i varje berörd sektorsspecifik lag vid användning av denna metod.

En nackdel med denna regleringsmetod är att ett redan spretigt och svåröverskådligt regelverk riskerar att bli ännu spretigare och än svårare att överblicka och förstå när ytterligare bestämmelser tillförs i ett mycket stort antal nationella författningar. En sådan reglering riskerar att resultera i att det uppstår oavsiktliga skillnader i myndigheternas befogenheter och sanktionsmöjligheter vid tillämpningen av EU-förordningen. Lagstiftaren behöver också vid varje framtida ändring överväga och göra följdändringar i samtliga sektorsspecifika författningar. Det innebär ofta ett omfattande och tidskrävande arbete. Om denna metod används uppnås varken förbättrad överskådlighet av regelverket eller en tydligare reglering av marknadskontrollen i Sverige. Liknande tillvägagångssätt har också kritiserats av Lagrådet som uttryckt att läsbarheten och förståelsen för reglernas sammanhang i hög grad försvåras när unionslagstiftning regleras på olika sätt i sektorslagstiftningen utifrån de nationella regelverkens ursprungliga utformning.7 Metoden lämpar sig enligt utredningens bedömning framför allt när det är ett färre antal författningar som påverkas av regleringen och där färre myndigheter ska tillämpa bestämmelserna.

En horisontell lag

En annan lagstiftningsmetod är att införa en övergripande horisontell lag som reglerar all marknadskontroll i Sverige, vilket föreslogs redan av den förra marknadskontrollutredningen i betänkandet

Marknadskontrollmyndigheter – befogenheter och sanktionsmöjligheter

(SOU 2017:69). Förslaget med en horisontell lag välkomnades av flertalet remissinstanser.

Utredningen delar den bedömning som gjordes av den förra utredningen i fråga om fördelarna med en horisontell lag. För att fylla sitt syfte bör en horisontell lag om marknadskontroll dock ha ett brett tillämpningsområde och gälla för så många produkter som möjligt. Det bör även övervägas om inte bestämmelser om CE-märkning också skulle kunna inrymmas i en sådan lag.

En horisontell lag skulle medföra att bestämmelser med verktyg för att utföra marknadskontroll separeras från regler som rör produktkrav. Med hänsyn till den stora variation som finns av olika slags

7 Prop. 2015/16:116Det omarbetade direktivet om elektromagnetisk kompatibilitet, s. 58 f.

produkter måste regler som innehåller krav på produkter och de ekonomiska aktörernas skyldigheter fortsatt ligga i sektorsspecifik lagstiftning. Regler som ger marknadskontrollmyndigheterna verktyg för att utföra marknadskontroll, inklusive befogenheter och sanktionsmöjligheter, kan dock med fördel utformas mer enhetligt och samlas i en gemensam lag. Att samla dessa bestämmelser i en gemensam lag skulle innebära att reglerna blir mer överskådliga och enhetligare. Det skulle underlätta för såväl myndigheter som för ekonomiska aktörer jämfört med att reglerna är uppdelade i olika sektorsspecifika lagar. En sådan lag skulle också förenkla lagstiftningsarbetet vid införandet av nya unionsrättsakter på produktområdet eftersom överväganden avseende exempelvis befogenheter och sanktioner redan gjorts i samband med införandet av den horisontella lagen. Även risken för att myndigheter ges olika befogenheter eller sanktionsmöjligheter vid genomförandet av olika EUdirektiv eller vid tillämpningen av EU-förordningar skulle minska. De minimibefogenheter som EU:s marknadskontrollförordning föreskriver skulle dessutom få fullt genomslag i Sverige och parallella regleringar undvikas i förhållande till de områden som inte omfattas av förordningen. En horisontell lag skulle också kunna bidra till en mer enhetlig myndighets- och domstolspraxis på området.

En svårighet som en horisontell lag medför är att utrymmet för sektorsspecifik särreglering minskar. Marknadskontroll omfattar ett mycket stort antal produkter av vitt skilda slag och en marknadskontrollmyndighet kan på grund av särskilda karakteristika hos vissa produktslag ha behov av specifika befogenheter. Vidare finns skäl att behålla de olika forumreglerna för överklaganden inom vissa områden, till exempel inom miljösektorn. Nu nämnda förhållanden riskerar att medföra svåra gränsdragningar vid införandet av en horisontell lag. Ett alternativ för att möjliggöra särreglering i större omfattning vore att göra den horisontella lagen subsidiär i förhållande till sektorslagstiftning som på ett mer specifikt sätt reglerar särskilda aspekter av marknadskontrollen. Det skulle dock undergräva själva syftet med en horisontell lag och försvåra tillämpningen eftersom det öppnar upp för oklarheter kring vilka bestämmelser som ska gälla.

En horisontell lag bör enligt utredningen omfatta produkter inom såväl det harmoniserade området och som omfattas av bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning som produkter som endast regle-

ras nationellt. En sådan reglering skulle emellertid fordra ett omfattande utredningsarbete, bland annat en fullständig översyn av all sektorslagstiftning som berör produkter, något som inte ryms inom utredningens uppdrag.

En kompletterande lag till EU:s marknadskontrollförordning

Ytterligare ett lagstiftningsalternativ är att samla de regler som gäller marknadskontroll av produkter som omfattas av EU:s marknadskontrollförordning i en gemensam lag som kompletterar förordningen. En sådan lag är horisontell i den betydelsen att den är sektorsövergripande men med ett snävare tillämpningsområde än exempelvis förslaget till horisontell lag som lämnades av den förra marknadskontrollutredningen i ovan redovisade betänkande SOU 2017:69.

En kompletterande lag skulle precis som en horisontell lag innebära en uppdelning mellan sektorsspecifika regler som rör produktkrav och gemensamma regler som rör metoden för marknadskontroll. En sådan lag skulle medföra flera av fördelarna med en horisontell lag, till exempel överskådliga regler, gemensamma befogenheter och sanktionsbestämmelser samt en enhetlig myndighets- och domstolspraxis. Den skulle dock, i vart fall inledningsvis, enbart vara tillämplig på de produkter som omfattas av EU:s marknadskontrollförordning. Det skulle därmed alltjämt finnas parallella regelverk i förhållande till andra produkter. Enligt utredningen finns det dock möjlighet att i ett senare skede införa hänvisningar till en kompletterande lag även i annan svensk produktlagstiftning. Vid kommande ändringar av unionsrättsakter, eller när nya sådana införs på produktområdet, skulle den kompletterande lagen kunna användas.

En kompletterande lag skulle i nuläget inte kunna ersätta den sektorslagstiftning som omfattas av utredningens översyn i kapitel 6. Detta på grund av att flera av de berörda sektorsspecifika lagarna är tillämpliga även på produkter som faller utanför tillämpningsområdet för EU:s marknadskontrollförordning. Vissa författningar som kompletterar enskilda EU-förordningar skulle dock kunna ersättas.8

8 Exempelvis lagen (2014:534) med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning, lagen (2018:125) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning och lagen (2018:551) med kompletterande bestämmelser till EU:s däckmärkningsförordning.

Som beskrivs ovan kan det i vissa specifika sektorer finnas behov av särreglering. Det kan gälla vissa marknadskontrollmyndigheters behov av befogenheter som går utöver de gemensamma befogenheterna eller särskilda processuella förfaranden. Precis som en heltäckande horisontell lag kan en kompletterande lag vara subsidiär i förhållande till sektorslagstiftningen. Som redogörs för ovan riskerar då syftet med en övergripande lag med gemensamma bestämmelser att gå förlorat.

Mot bakgrund av ovanstående skulle en kompletterande lag inte innebära någon förenkling av regelverket om man ser till antalet författningar att förhålla sig till som ett mått på detta, få författningar skulle tas bort och i stället skulle en ny tillkomma. En kompletterande lag skulle dock utgöra den huvudsakliga nationella regleringen när det gäller marknadskontroll på det harmoniserade området och därigenom skapa förutsättningar för en tydligare och mer överskådlig reglering. Den skulle också underlätta för en mer enhetlig begreppsanvändning och på sikt kunna ligga till grund för en horisontell heltäckande reglering.

7.4.2. Lagstiftningsteknik

När kompletteringar av EU:s marknadskontrollförordning införs i svensk rätt måste det, utöver valet av reglering ovan, övervägas vilken lagstiftningsteknik som bör användas. Detta gäller särskilt avseende de kompletteringar där det finns utrymme för medlemsstaterna att anpassa EU-förordningen till nationell rätt eller på annat sätt välja i vilken omfattning förordningen ska genomföras, till exempel när det gäller marknadskontrollmyndigheternas befogenheter enligt artikel 14.4. Ett alternativ är att endast göra sådana preciseringar som är nödvändiga för att en myndighet ska kunna utöva en viss befogenhet och i övrigt hänvisa till EU-förordningen. Ett annat alternativ är att, i den mån förordningen medger det, i svensk rätt ta in bestämmelser som fullständigt reglerar befogenheterna både i materiellt och processuellt hänseende.

Fördelen med att välja en fullständig reglering av exempelvis marknadskontrollmyndigheternas befogenheter är att den svenska

regleringen blir tydlig och lättöverskådlig.9 Det underlättar för såväl myndigheter som andra aktörer vid tillämpning av lagen. Samtidigt måste bestämmelserna utformas så nära förordningstexten som möjligt för att inte riskera att nödvändiga tolkningar leder till att den svenska lagtexten inte stämmer överens med unionslagstiftarens intentioner eller med eventuella framtida tolkningar i EU-domstolen.

Om komplettering i stället huvudsakligen sker genom hänvisning till EU:s marknadskontrollförordning undviks stegvisa anpassningar av fördragstexten som kan leda bort från syftet med förordningen. Det minskar även risken för dubbelreglering. Dock innebär det att den svenska lagen i alla avseenden måste läsas parallellt med EUförordningen.

7.4.3. Sektorsövergripande lag som kompletterar EU:s marknadskontrollförordning

Utredningens bedömning: Merparten av de kompletterande be-

stämmelser som behövs för tillämpningen av EU:s marknadskontrollförordning är av generell karaktär, i betydelsen att de rör flertalet myndigheter och inte enbart en viss sektor. Den typen av generella bestämmelser bör samlas i en ny sektorsövergripande lag om marknadskontroll.

Den sektorsövergripande lagen bör reglera all marknadskontroll som faller inom tillämpningsområdet för EU:s marknadskontrollförordning. Det bör inte förekomma särreglering av marknadskontroll på vissa områden. Däremot kan det finnas behov att viss särskild reglering inom någon sektor, till exempel att behålla särskilda forum för överklagande inom miljösektorn. I en lag med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning finns utrymme för sådan särskild reglering.

Det finns fortsatt behov av bestämmelser i sektorslagstiftningen om kontroll av produkter som faller utanför tillämpnings-

9 Denna metod valde Utredningen om EU:s förordning om konsumentskyddssamarbete i betänkandet Nya befogenheter på konsumentskyddsområdet (SOU 2019:12). Flera remissinstanser, till exempel Svea hovrätt (Patent- och marknadsöverdomstolen), Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) och Stockholms Universitet, lyfte dock fram vissa risker med en sådan lagstiftningsteknik. I prop. 2019/20:120Ny befogenheter på konsument-

skyddsområdet, valde regeringen att i likhet med betänkandet föreslå en fullständig reglering

av myndigheternas befogenheter för att uppnå ett effektivt genomslag för den aktuella EUförordningen, se s. 36 i nämnda proposition.

området för EU:s marknadskontrollförordning. Sådan kontroll bör benämnas tillsyn eftersom den inte omfattas av definitionen av marknadskontroll i EU:s marknadskontrollförordning.

Utredningens förslag: En ny lag med kompletterande bestäm-

melser till EU:s marknadskontrollförordning ska införas.

Bestämmelserna i den föreslagna lagen ska ersätta de bestämmelser i sektorslagstiftningen som rör marknadskontroll av produkter som omfattas av unionslagstiftningen i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning. I sektorslagstiftning vars bestämmelser även rör produkter som faller utanför tillämpningsområdet för EU:s marknadskontrollförordning eller som reglerar annan tillsyn än marknadskontroll, införs en hänvisning till den föreslagna lagen.

Definitionen av marknadskontroll i förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn ska inte längre gälla.

De beslut som en marknadskontrollmyndighet fattar med stöd av den föreslagna lagen ska kunna överklagas till domstol. Överklagande ska ske till allmän förvaltningsdomstol eller, när beslutet rör unionslagstiftning inom miljöbalkens tillämpningsområde, till mark- och miljödomstol.

Reglering för en enhetlig och effektiv tillämpning

Merparten av de kompletterande bestämmelser som behövs eller som utredningen bedömer är lämpliga för en effektiv tillämpning av EU:s marknadskontrollförordning är av generell karaktär, i betydelsen att de rör flertalet marknadskontrollmyndigheter och inte bara en viss sektor. De passar därför väl i en sektorsövergripande lag om marknadskontroll. Det skulle enligt utredningens mening av flera skäl vara eftersträvansvärt att genom en heltäckande horisontell lag reglera all nationell marknadskontroll i en och samma lag. Utredningen saknar dock både uppdrag och tidsutrymme att överväga och ta fram ett sådant genomgripande författningsförslag. Med hänsyn till att ett stort antal nationella författningar berörs av de kompletteringar som behövs, till exempel avseende marknadskontrollmyndigheternas befogenheter, lämpar sig alternativet att genomföra kom-

pletteringar i respektive sektorsspecifik lag inte särskilt väl. I stället bör de kompletterande bestämmelser som utredningen föreslår samlas i en ny sektorsövergripande, dock inte heltäckande, lag om marknadskontroll. Genom att samla bestämmelserna i en sektorsövergripande lag blir reglerna enhetligare och mer lättöverskådliga både för myndigheter och för ekonomiska aktörer. Utredningen anser att det skapar bäst förutsättningar för att få den tydlighet i regleringen som en enhetlig och effektiv tillämpning kräver.

Utredningen har övervägt benämningen av den nya lag som utredningen föreslår. Ett alternativ är att benämna den lagen om mark-

nadskontroll. Med hänsyn till att det finns annan nationell marknads-

kontroll som inte kommer att omfattas av lagen och att den kompletterar EU:s marknadskontrollförordning har utredningen bedömt att det inte är en passande benämning. För att betona att den lag som utredningen föreslår endast utgör ett komplement till EU-förordningen bör den i stället benämnas lagen med kompletterande bestäm-

melser till EU:s marknadskontrollförordning.

Den föreslagna lagen ska innehålla allmänna bestämmelser om åtgärder i samband med marknadskontroll så som marknadskontrollmyndigheternas befogenheter och sanktionsmöjligheter. Även bestämmelser om tystnadsplikt och möjligheten att återkräva kostnader för utförd marknadskontrollverksamhet ska regleras i lagen. Bestämmelser som rör produktkrav ska alltjämt finnas i sektorslagstiftningen.

De bestämmelser som utredningen föreslår ska gälla tillsammans med bestämmelserna i EU:s marknadskontrollförordning. Exempelvis måste de befogenheter som Sverige tilldelar sina marknadskontrollmyndigheter utövas i enlighet med vad som anges i artikel 14.2. Förbudet mot dubbelreglering i nationell rätt i förhållande till EU-förordningar innebär att den föreslagna lagen måste läsas tillsammans med EU:s marknadskontrollförordning. Det är därför både praktiskt möjligt och lämpligt att i så stor utsträckning som möjligt hänvisa till förordningen i den föreslagna kompletterande lagen. När det gäller marknadskontrollmyndigheternas befogenheter föreslår utredningen i några fall att de ska gå utöver miniminivån i artikel 14.4. Det finns då behov av att ange vad marknadskontrollmyndigheterna, i tillägg till minimibefogenheterna i förordningen, får göra. Detsamma gäller för reglering av hur marknadskontrollmyndigheterna ska utöva sina befogenheter. När det gäller sanktioner krävs en full-

ständig reglering eftersom EU:s marknadskontrollförordning inte innehåller några sådana bestämmelser.

Begreppsanvändning

Eftersom den föreslagna lagen kompletterar EU:s marknadskontrollförordning bör de termer och uttryck som används i lagen ha samma betydelse som i EU-förordningen och utgå ifrån definitionerna i förordningen (artikel 3). Lagen bör därför upplysningsvis innehålla en hänvisning till EU:s marknadskontrollförordning för betydelsen av de termer och uttryck som används i lagen. I EU:s marknadskontrollförordning definieras bland annat begreppet marknadskontroll (artikel 3.3). Andra gällande definitioner av begreppet marknadskontroll bör undvikas i svensk lagstiftning. Till följd av det bör definitionen av marknadskontroll i förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn tas bort. Att definitionen av marknadskontroll ändras medför ett behov vissa följdändringar i sektorslagstiftningen. Det gäller bland annat när den kontroll som avses i sektorslagstiftningen inte stämmer överens med definitionen av marknadskontroll enligt EU:s marknadskontrollförordning, till exempel för att kontrollen avser produkter som endast regleras nationellt och därmed inte omfattas av harmoniserad produktlagstiftning. Enligt utredningen bör begreppet tillsyn då användas i stället för marknadskontroll.

Tillämpningsområde

För att EU:s marknadskontrollförordning ska få ett effektivt genomslag och i syfte att skapa bästa förutsättningar för en konsekvent tillämpning, bör den kompletterande lagen ges ett så brett tillämpningsområde som möjligt. EU:s marknadskontrollförordning syftar bland annat till att skapa en kraftfull och enhetlig marknadskontroll i samtliga medlemsstater. För att bidra till detta, bör även den svenska regleringen vara enhetlig och särreglering undvikas i största möjliga utsträckning. En kompletterande lag bör därför omfatta så många produktslag om möjligt. Det kan leda till att bestämmelserna inom en specifik sektor inte blir lika sammanhängande som om bestämmelserna om marknadskontroll togs in i den berörda sektorslagstift-

ningen. Enligt utredningens uppfattning får dock värdet av en enhetlig reglering av marknadskontroll anses väga tyngre. Lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning bör därför vara tillämplig på marknadskontroll av samtliga produkter som omfattas av förordningen. Som utredningen återkommer till i kapitel 11, kan det dock finnas skäl att reglera vissa uppgifter som ska utföras av kommuner i berörd sektorslagstiftning.

I prop. 2019/20:137Förbättrad tillsyn på miljöområdet föreslås nya och ändrade bestämmelser i miljöbalken som syftar till att anpassa balken till den nya EU-förordningen om offentlig kontroll10 och förordning (EG) nr 765/2008. I propositionen föreslås att både bestämmelser om offentlig kontroll och kontroll enligt förordning (EG) nr 765/2008, det vill säga marknadskontroll, ska regleras i miljöbalken. Mot bakgrund av detta har utredningen övervägt om det finns skäl att särreglera marknadskontroll inom miljöbalkens område. Något konkret behov av särreglering avseende marknadskontrollmyndigheternas befogenheter inom den berörda sektorslagstiftningen har utredningen inte kunnat identifiera. Däremot finns unionslagstiftning avseende straff för miljöbrott som medför att medlemsstaterna inte själva fullt ut kan välja sanktionsbestämmelser för överträdelser av produktkrav inom miljöbalkens område. Det gäller dock enbart straffbestämmelser och det finns inga hinder mot att tillämpa gemensamma bestämmelser om vite och sanktionsavgifter vid överträdelser av produktrelaterade krav. Bedömningar av överensstämmelse med produktkrav inom miljösektorn kan ställa krav på sådan specialistkompetens som finns vid mark- och miljödomstolarna. Det är dock möjligt att, inom ramen för en kompletterande lag, reglera detta genom olika forum för överklagande. Utredningen återkommer nedan till frågor om överklagande. Ytterligare några aspekter avseende regleringen av unionslagstiftning inom miljöbalkens tillämpningsområde berörs i avsnitt 7.5. Utredningen anser sammantaget

10 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/ 2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG (förordningen om offentlig kontroll).

att de krav på särskild reglering som finns inom miljösektorn kan hanteras inom ramen för den föreslagna kompletterande lagen jämte vissa förtydliganden i miljöbalken. Marknadskontroll inom miljöområdet bör därför inte undantas från den sektorsövergripande regleringen.

Förhållandet mellan den föreslagna kompletterande lagen och sektorslagstiftningen

Av artikel 2.1 i EU:s marknadskontrollförordning följer att om det finns särskilda bestämmelser med samma syfte i den harmoniserade produktlagstiftningen som på ett mer specifikt sätt reglerar marknadskontrollverksamhet, gäller dessa före EU:s marknadskontrollförordning. Det innebär att i de fall det finns sådana särskilda bestämmelser om marknadskontroll i berörd sektorslagstiftning och dessa har stöd i harmoniserad unionslagstiftning, ska dessa som speciallag tillämpas i stället för den föreslagna kompletterande lagen. De bestämmelser som utgör speciallag reglerar detaljer avseende skilda produktområden och bör därför inte flyttas över till den sektorsövergripande förslagna lagen. Att i den föreslagna lagen ange i vilka fall sådana bestämmelser finns låter sig heller inte göras. Att bestämmelser som utgör speciallag i förhållande till EU:s marknadskontrollförordning kommer att finnas kvar i sektorslagstiftningen medför att den kompletterande lagen inte uttömmande kommer att reglera marknadskontroll av produkter som omfattas av EU:s marknadskontrollförordning. Det innebär dock inte att den föreslagna lagen är subsidiär i förhållande till sektorslagstiftningen.

Bestämmelser i berörd sektorslagstiftning som inte utgör speciallag utan endast reglerar marknadskontroll av produkter som omfattas av EU:s marknadskontrollförordning kan upphävas när den föreslagna kompletterande lagen träder i kraft. Detsamma gäller sanktionsbestämmelser som enbart träffar överträdelser av produktkrav i den harmoniserade produktlagstiftningen i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning, jämför utredningens överväganden i kapitel 10, avsnitt 10.5.1. De sektorsspecifika lagar som enbart innehåller sådana bestämmelser kan upphävas helt när den föreslagna lagen börjar tillämpas eftersom de inte längre fyller någon funktion när EU:s marknadskontrollförordning börjar tillämpas och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning

träder i kraft.11 En stor del av sektorslagstiftningen innehåller dock även bestämmelser om annan typ av tillsyn än marknadskontroll samt i vissa fall bestämmelser om marknadskontroll av produkter som faller utanför tillämpningsområdet för EU:s marknadskontrollförordning. Eftersom den föreslagna lagen endast omfattar marknadskontroll enligt EU:s marknadskontrollförordning, finns det behov av att i sektorslagstiftningen ha kvar sådana bestämmelser som reglerar annan tillsyn eller kontroll av produkter som faller utanför unionsrättsakterna i bilaga I till förordningen. När tillsynen utgör marknadskontroll enligt definitionen i EU:s marknadskontrollförordning (artikel 3.3), ska dock den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning tillämpas i stället för sektorslagstiftningens tillsynsbestämmelser. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som förtecknas i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning. Det bör därför införas en hänvisning till den föreslagna lagen i all sektorslagstiftning som fortsatt innehåller bestämmelser som reglerar annan tillsyn än marknadskontroll, kontroll av produkter som faller utanför unionsrättsakterna i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning eller sanktioner för överträdelser av produktrelaterade krav.

Överklagandebestämmelser

I likhet med vad som gäller i dag bör en marknadskontrollmyndighets beslut kunna överklagas till domstol. Det saknas enligt utredningen anledning att begränsa vilka beslut som ska kunna överklagas utan den möjligheten bör gälla alla beslut som en marknadskontrollmyndighet fattar med stöd av den föreslagna lagen.

Enligt bestämmelser i gällande sektorslagstiftning får marknadskontrollmyndigheternas beslut i de allra flesta fall överklagas till allmän förvaltningsdomstol. När besluten rör unionslagstiftning inom miljöbalkens tillämpningsområde eller byggprodukter enligt plan-

11 Det gäller lagen (1992:1684) om EG-gödselmedel, lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning, lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning, lagen (2018:550) med kompletterande bestämmelser till EU:s energimärkningsförordning, lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s däckmärkningsförordning och lagen (2018:1178) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar.

och bygglagen (2010:900) får överklagande i stället göras till markoch miljödomstol.

Den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning innehåller nya långtgående befogenheter för marknadskontrollmyndigheterna. Det är viktigt att det skapas förutsättningar för en enhetlig domstolspraxis kring tillämpningen av dessa. Mot bakgrund av detta anser utredningen att det vore mest lämpligt om alla beslut enligt den föreslagna lagen överklagades till samma domstolsslag. För att bäst motsvara regleringen av forum för överklagande i den övervägande delen av nu gällande sektorslagstiftning bör överklagande ske till allmän förvaltningsdomstol. Vid överklagande av förvaltningsdomstolens avgöranden i den här typen av mål krävs det vanligtvis prövningstillstånd i kammarrätten. Utredningen ser ingen anledning att göra någon annan bedömning. Ett sådant krav måste vara särskilt föreskrivet (34 a § förvaltningsprocesslagen [1971:291]).

Vid marknadskontroll enligt plan- och bygglagen sker överklagande till mark- och miljödomstol (13 kap. 6 § plan- och bygglagen). Vid marknadskontroll av byggprodukter som är avsedda för konsumenter tillämpas i vissa fall produktsäkerhetslagen (2004:451) och enligt 44 § i den lagen är det allmän förvaltningsdomstol som är forum för överklagande. Även om de beslut som Boverket fattar som huvudregel får överklagas till mark- och miljödomstol, är allmän förvaltningsdomstol därmed inte ett helt främmande forum för myndigheten. Enligt utredningens mening finns det skäl att även i samband med marknadskontroll av byggprodukter som omfattas av EU:s marknadskontrollförordning tillämpa allmän förvaltningsdomstol som forum för överklagande. Det innebär att olika forum kommer att gälla för byggprodukter på det harmoniserade respektive icke harmoniserade området. Att en marknadskontrollmyndighet behöver processa i skilda domstolar är dock inte unikt utan gäller även för exempelvis Kemikalieinspektionen.12 För de ekonomiska aktörerna bör det vara en fördel att överklagande i större utsträckning sker till allmän förvaltningsdomstol eftersom det minskar risken för processer i skilda domstolar. Det gäller exempelvis de ekonomiska aktörer som hanterar produkter som kan utgöra både byggprodukter och

12 Vid marknadskontroll enligt lagen (2011:579) om leksakers säkerhet sker överklagande till allmän förvaltningsdomstol medan överklagande enligt miljöbalken sker till mark- och miljödomstol.

maskiner, eftersom det enligt nuvarande reglering är olika forum för överklagande beroende på om det är Arbetsmiljöverket eller Boverket som utför marknadskontrollen.

Bedömningar inom miljöbalkens tillämpningsområde av om produktrelaterade krav är uppfyllda ställer många gånger krav på naturvetenskaplig kompetens. Sådan kompetens behövs även vid överprövning av marknadskontrollåtgärder eftersom exempelvis proportionaliteten i flera fall beror på vilka risker en överträdelse av ett produktrelaterat krav medför. På mark- och miljödomstolarna finns genom dess sammansättning av lagfarna domare och tekniska råd den kunskap som behövs på de aktuella områdena. Det motiverar att beslut som fattas med stöd av den föreslagna lagen och som rör unionslagstiftning inom miljöbalkens tillämpningsområde undantas från huvudregeln att överklagande ska ske till allmän förvaltningsdomstol. I stället bör sådana beslut få överklagas till mark- och miljödomstol. Vid överklagande av mark- och miljödomstolens avgörande krävs alltid prövningstillstånd (5 kap. 1 § lagen [2010:921] om markoch miljödomstolar med hänvisning till lagen [1996:242] om domstolsärenden). Någon särskild föreskrift om detta behövs därmed inte.

När det gäller rättegångskostnader är huvudregeln att var och en står sin rättegångskostnad i mål i de allmänna förvaltningsdomstolarna och i de mål som kan bli aktuella i mark- och miljödomstol. Detta innebär att vid mål om överklagande av en marknadskontrollmyndighets föreläggande eller förbud, kommer parterna som huvudregel att stå sina egna rättegångskostnader. Med beaktande av att marknadskontrollmyndigheternas förelägganden i vissa fall ska kunna riktas även mot en tredje part, kan det på goda grunder hävdas att det bör finnas rätt till ersättning för rättegångskostnader i exempelvis mål om begränsning av onlinegränssnitt. Frågan om rättegångskostnader har dock även andra följder och enligt utredningens bedömning är det inte tillräckligt motiverat att just för mål om begränsning av onlinegränssnitt frångå den allmänna principen om att var och en står sin rättegångskostnad.

7.4.4. Förordning med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt

Utredningens förslag: En ny förordning med kompletterande

bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning ska införas.

Vissa av de bestämmelser som behövs för att komplettera EU:s marknadskontrollförordning kan regeringen besluta om inom ramen för sin restkompetens. Det gäller exempelvis att utse