SOU 2008:44
Transportinspektionen - Ansvarslag för vägtrafiken m.m.
Till statsrådet Åsa Torstensson
Regeringen beslutade den 19 juli 2007 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att förbereda och genomföra bildandet av en trafikinspektionsorganisation.
Till särskild utredare förordnades från och med den 19 juli 2007 generaldirektören och chefen för Rikstrafiken Staffan Widlert.
Som experter förordnades den 20 juli 2007 byrådirektören Pia Berglund, Sjöfartsinspektionen; rättssakkunnige Ellika Eriksson, Näringsdepartementet; avdelningschefen Maria Gelin, Sjöfartsverket; avdelningschefen Jacob Gramenius, Luftfartsstyrelsen; direktören Rune Lindberg, Banverket; kanslirådet Charlotte Ottosson, Näringsdepartementet; avdelningschefen Janeric Reyier, Vägverket; chefsjuristen Jan Stålhandske, Järnvägsstyrelsen; ämnesrådet Astrid Nensén Uggla, Finansdepartementet och trafiksäkerhetsexperten Per Öhgren, Vägtrafikinspektionen. Den 15 oktober entledigades Pia Berglund som expert. Samma dag förordnades ställföreträdande sjösäkerhetsdirektören Per Nordström, Sjöfartsinspektionen, som expert.
Som huvudsekreterare anställdes från och med den 1 september 2007 verksplaneraren Lars Hellsvik. Som sekreterare anställdes från och med den 17 september 2007 verksjuristen Bengt Magnusson. I utredningens arbete har även transportanalytikern Anders Wärmark, WSP Sverige AB, och redaktören Marika Engström, Scripta mandata, medverkat.
Utredningen har antagit namnet Transportstyrelseutredningen. Utredningen lämnade den 14 februari 2008 ett delbetänkande Transportinspektionen – En myndighet för all trafik (SOU 2008:9).
Missiv SOU 2008:44
Utredningen avlämnar härmed sitt huvudbetänkande Transportinspektionen – Ansvarslag för vägtrafiken m.m. (SOU 2008:44).
Stockholm den 2 maj 2008
Staffan Widlert
Lars Hellsvik Bengt Magnusson
Innehåll
Sammanfattning ................................................................ 17
Författningsförslag – del A .................................................. 39
Författningsförslag – del B ................................................ 265
1 Uppdraget och bakgrunden ....................................... 303
1.1 Tidigare utredningar .............................................................. 303
1.2 Uppdraget............................................................................... 304
1.3 Uppläggning av arbetet.......................................................... 305
1.4 Frågor som behandlats i delbetänkandet.............................. 308
2 Den nya myndigheten ............................................... 311
2.1 Delbetänkandet och remissyttrandena ................................. 312 2.1.1 Delbetänkandet........................................................... 312 2.1.2 Remissinstansernas synpunkter................................. 312 2.1.3 Behoven av en utvecklad analys ................................. 315
2.2 Utredningens överväganden.................................................. 316 2.2.1 Normgivning, tillståndsgivning och tillsyn som en del av transportpolitiken ....................................... 316 2.2.2 Nya gränssnitt och samverkansbehov ....................... 318 2.2.3 Myndighetsuppgifter i en föränderlig värld .............. 321 2.2.4 Myndighetsutövning i nya former............................. 325 2.2.5 Normgivning och tillsyn i samma myndighet .......... 334
5
Innehåll SOU 2008:44
3 Marknads-, konkurrens- och konsumentfrågor .............. 337
3.1 Delbetänkandet och remissyttrandena .................................338 3.1.1 Delbetänkandet ...........................................................338 3.1.2 Remissinstansernas synpunkter .................................338
3.2 Transportmyndigheternas nuvarande uppgifter inom området ...................................................................................339 3.2.1 Inledning......................................................................339 3.2.2 Järnväg .........................................................................340 3.2.3 Luftfart ........................................................................342 3.2.4 Sjöfart...........................................................................343 3.2.5 Vägtransporter ............................................................344
3.3 Utredningens överväganden ..................................................344
4 Kontroll av vägtransporter och vägtrafik....................... 351
4.1 Delbetänkandet och remissyttrandena .................................353 4.1.1 Delbetänkandet ...........................................................353 4.1.2 Remissinstansernas synpunkter .................................354
4.2 Utgångspunkter......................................................................355
4.3 Vägverkets och Polisens utredning om kontroll av nyttotrafik på väg ...................................................................356 4.3.1 Utgångspunkter för översynen ..................................357 4.3.2 Konsekvenser av ökade kontrollkrav.........................358 4.3.3 Förändringar av kontrollsystemet..............................359 4.3.4 Nationell kontrollstrategi...........................................361 4.3.5 Sanktions- och bonussystem......................................363 4.3.6 Finansiering .................................................................364
4.4 Normgivning och tillsyn enligt vägarbetstidslagen..............365 4.4.1 Bakgrund .....................................................................365 4.4.2 Tidigare utredningar ...................................................365 4.4.3 Beslut om arbetstidslag...............................................368
4.5 Överlastavgifter ......................................................................369
4.6 Fordonsbesiktning .................................................................369 4.6.1 Bakgrund .....................................................................369 4.6.2 Översynen av fordonsbesiktningsmarknaden i Sverige..........................................................................370
6
Innehåll
4.7 Utredningens överväganden.................................................. 374 4.7.1 Kontroll av nyttotrafiken på väg................................ 374 4.7.2 Vägarbetstidslagen ...................................................... 381 4.7.3 Överlastavgifter .......................................................... 385 4.7.4 Besiktningen av fordon m.m...................................... 386
5 Rapportering, registrering och undersökning av olyckor .................................................................... 389
5.1 Delbetänkandet och remissyttrandena ................................. 390 5.1.1 Delbetänkandet........................................................... 390 5.1.2 Remissinstansernas synpunkter................................. 391
5.2 Mot en mer enhetlig analys av olyckor i transportsystemet .................................................................. 392 5.2.1 Bestämmelser om undersökning av olyckor ............. 392 5.2.2 Statens haverikommission.......................................... 393 5.2.3 Luftfart ........................................................................ 394 5.2.4 Sjöfart .......................................................................... 394 5.2.5 Spårbunden trafik ....................................................... 395 5.2.6 Vägtrafik...................................................................... 397
5.3 Rapporteringen och registreringen av vägtrafikolyckor...... 397 5.3.1 Våra utgångspunkter .................................................. 397 5.3.2 Uppbyggnaden av STRADA ..................................... 398 5.3.3 Olika överväganden om STRADA från integritets- och sekretessynpunkt ............................. 402 5.3.4 Vägverkets förslag till författningsreglering av STRADA m.m. ........................................................... 403 5.3.5 Sambandet mellan STRADA och djupstudierna ...... 405
5.4 Utredningens överväganden.................................................. 407 5.4.1 Undersökning av olyckor........................................... 407 5.4.2 Rapportering och registrering av vägtrafikolyckor .. 413
6 Räddningstjänst och transport av farligt gods .............. 417
6.1 Delbetänkandet och remissyttrandena ................................. 417 6.1.1 Delbetänkandet........................................................... 417 6.1.2 Remissyttrandena ....................................................... 418
6.2 Flyg- och sjöräddningen........................................................ 420
7
Innehåll SOU 2008:44
6.3 Ambulansflyget ......................................................................421
6.4 Farligt gods .............................................................................421
6.5 Utredningens överväganden ..................................................422 6.5.1 Flyg- och sjöräddningen.............................................422 6.5.2 Ambulansflyget ...........................................................423 6.5.3 Transporter av farligt gods .........................................424
7 Vissa övriga myndighetsuppgifter ............................... 425
7.1 Inledning .................................................................................426
7.2 Stängselnämnden och Hallandsåskommittén.......................426 7.2.1 Stängselnämnden.........................................................426 7.2.2 Hallandsåskommittén.................................................427
7.3 Pråmtillsyn..............................................................................428
7.4 Vissa sektorsuppgifter inom luftfartsområdet .....................429
7.5 Utredningens överväganden ..................................................430 7.5.1 Stängselnämnden och Hallandsåskommittén............430 7.5.2 Pråmtillsyn ..................................................................431 7.5.3 Vissa sektorsuppgifter inom luftfartsområdet ..........431
8 Forskning och statistik .............................................. 435
8.1 Delbetänkandet och remissyttrandena .................................437 8.1.1 Delbetänkandet ...........................................................437 8.1.2 Remissinstansernas synpunkter .................................438
8.2 Statistikförsörjningen inom Transportinspektionens verksamhetsområde................................................................439
8.3 Nya förutsättningar för kunskapsförsörjningen ..................441 8.3.1 Ansvaret för svensk transportforskning....................441 8.3.2 Internationellt forskningssamarbete..........................442 8.3.3 Myndigheternas kunskaps- och forskningsstrategier ....................................................443 8.3.4 Ytterligare utgångspunkter i fråga om forskning för transporter.............................................................450
8.4 Utredningens överväganden ..................................................453 8.4.1 Några övergripande utgångspunkter .........................453
8
Innehåll
8.4.2 Transportstatistiken och informationsförsörjningen i stort.............................. 454 8.4.3 Forsknings- och utvecklingsverksamheten............... 458
9 Finansiering och avgiftssystem .................................. 463
9.1 Delbetänkandet och remissyttrandena ................................. 463 9.1.1 Delbetänkandet........................................................... 463 9.1.2 Remissinstansernas synpunkter................................. 464
9.2 Utvecklad analys av finansieringen av Transportinspektionens verksamhet inom vägområdet ...... 466 9.2.1 Vägverket .................................................................... 466 9.2.2 Länsstyrelserna ........................................................... 470
9.3 Utredningens överväganden.................................................. 472
10 Överklagandefrågor................................................... 475
10.1 Inledning................................................................................. 475
10.2 Frågor som tas upp till behandling ....................................... 476
10.3 Kartläggning ........................................................................... 477 10.3.1 Överklagande hos regeringen .................................... 477 10.3.2 Överklagande hos central myndighet........................ 483
10.4 Utredningens överväganden och förslag .............................. 488 10.4.1 Överklagande hos regeringen .................................... 488 10.4.2 Överklagande hos central myndighet utom i körkorts- och yrkestrafikärenden.............................. 493 10.4.3 Överklagande i körkorts- och yrkestrafikärenden ... 496 10.4.4 Övrigt .......................................................................... 503
11 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet .................. 505
11.1 Utredningsuppdraget............................................................. 505
11.2 Trafikinspektionsutredningens förslag och remissutfallet .......................................................................... 505
11.3 Transportpolitikens mål och styrmedel................................ 508 11.3.1 Nollvisionen................................................................ 508 11.3.2 Det transportpolitiska målet och dess delmål........... 508
9
Innehåll SOU 2008:44
11.3.3 Transportpolitiska styrmedel .....................................510
11.4 Tidigare utredningar...............................................................511 11.4.1 Ett gemensamt ansvar för trafiksäkerheten (SOU 2000:43) .......................................................................511 11.4.2 En vägtrafikinspektion (SOU 2002:65) ....................511 11.4.3 Säkerhet i vägtunnlar (Ds 2005:18) ...........................512
11.5 Gällande lagstiftning ..............................................................512 11.5.1 Allmänt om säkerheten i vägtrafiksystemet..............512 11.5.2 Plan- och bygglagen och planering för infrastruktur ................................................................514 11.5.3 Särskilt om vägar och gator ........................................518 11.5.4 Byggnadsverk och tunnlar ..........................................524 11.5.5 Lagen om skydd mot olyckor ....................................526 11.5.6 Jämförelse med övriga trafikslag ................................527
11.6 EG-direktiv om åtgärder för säkrare vägar ...........................530 11.6.1 Mål om halvering av antal dödade..............................530 11.6.2 Innehåll i kommande direktiv ....................................530
11.7 Övergripande bedömning av reformbehovet .......................531 11.7.1 Många faktorer påverkar.............................................532 11.7.2 Att styra bättre............................................................533 11.7.3 Reformbehovet och utredningens uppdrag...............535
11.8 Utredningens överväganden och förslag ..............................535 11.8.1 Behov av utökat trafiksäkerhetsansvar ......................535 11.8.2 En lag om åtgärder för säkra vägar.............................538 11.8.3 Tillsynsfrågor ..............................................................545 11.8.4 Tillsynsmyndighetens befogenheter..........................546 11.8.5 Trafiksäkerhetsanalys när vägar och gator ska byggas ..........................................................................547 11.8.6 Trafiksäkerhetsgranskning .........................................549 11.8.7 Säkerhetsinspektioner.................................................550 11.8.8 Rapportering och utredning av olyckor ....................551 11.8.9 Allmänt säkerhetskrav ................................................552 11.8.10 Registerfrågor och lämnande av uppgifter ..........556 11.8.11 Överklagande och verkställighet..........................557 11.8.12 Sekretessfrågor ......................................................558 11.8.13 Bemyndiganden.....................................................558 11.8.14 Beslut om högsta tillåtna hastighet......................559
10
Innehåll
11.8.15 Väghållarens möjligheter i övrigt att besluta om trafikföreskrifter................................................... 567 11.8.16 Anläggningslagen.................................................. 568
11.9 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser......................... 569
11.10 Övriga frågor.......................................................................... 570
12 Konsekvenser........................................................... 573
12.1 Inledning................................................................................. 573 12.1.1 Delbetänkandet........................................................... 573 12.1.2 Remissinstansernas synpunkter................................. 573 12.1.3 Konsekvensbeskrivningens uppläggning .................. 575
12.2 Kostnader och intäkter för staten......................................... 576 12.2.1 Redovisningen i delbetänkandet ................................ 576 12.2.2 Effekter av nu presenterade förslag ........................... 577 12.2.3 Samlad bedömning...................................................... 592
12.3 Kostnader och intäkter för kommuner, landsting, företag och enskilda ............................................................... 597 12.3.1 Redovisningen i delbetänkandet ................................ 597 12.3.2 Effekter av nu presenterade förslag ........................... 597 12.3.3 Samlad bedömning...................................................... 601
12.4 Samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt ......................... 601 12.4.1 Redovisningen i delbetänkandet ................................ 601 12.4.2 Effekter av nu presenterade förslag ........................... 602
12.5 Konsekvenser för den kommunala självstyrelsen ................ 602 12.5.1 Redovisningen i delbetänkandet ................................ 602 12.5.2 Effekter av nu presenterade förslag ........................... 602
12.6 Konsekvenser för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet................................................................ 603 12.6.1 Redovisningen i delbetänkandet ................................ 603 12.6.2 Effekter av nu presenterade förslag ........................... 604
12.7 Konsekvenser för små företag............................................... 604 12.7.1 Redovisningen i delbetänkandet ................................ 604 12.7.2 Effekter av nu presenterade förslag ........................... 604
12.8 Brottslighet och brottsförebyggande arbete ........................ 605
11
Innehåll SOU 2008:44
12.8.1 Redovisningen i delbetänkandet ................................605 12.8.2 Effekter av nu presenterade förslag ...........................605
12.9 Rättsväsendet..........................................................................606 12.9.1 Redovisningen i delbetänkandet ................................606 12.9.2 Effekter av nu presenterade förslag ...........................606
12.10 Jämställdhet och integration..................................................608 12.10.1 Redovisningen i delbetänkandet ..........................608 12.10.2 Effekter av nu presenterade förslag .....................608
13 Författningskommentar ............................................. 609
DEL A ............................................................................. 611
13.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn.....................................................................611
13.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:712) om undersökning av olyckor .......................................................611
13.3 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) ...............612
13.4 Förslag till lag om ändring i yrkestrafiklagen (1998:490)....612
13.5 Förslag till lag om ändring i lagen (2001:558) om vägtrafikregister......................................................................612
13.6 Förslag till lag om ändring i fordonslagen (2002:574).........613
13.7 Förslag till förordning om överlastavgift..............................613
13.8 Förslag till förordning om ändring i vägkungörelsen (1971:954)...............................................................................614
13.9 Förslag till förordning om upphävande av kungörelsen (1972:605) om införande av ny vägtrafiklagstiftning...........614
13.10 Förslag till förordning om ändring i sekretessförordningen (1980:657) ........................................615
13.11 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1980:789) om åtgärder mot föroreningar från fartyg .........615
12
Innehåll
13.12 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1982:569) om lotsning m.m................................................. 616
13.13 Förslag till förordning om ändring i sjötrafikförordningen (1986:300) ......................................... 616 1 kap. 616
13.14 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1990:717) om undersökning av olyckor ............................. 618
13.15 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1993:1053) om användning av vattenskoter ....................... 618
13.16 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. ............................................................... 619
13.17 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1995:238) om totalförsvarsplikt .......................................... 619
13.18 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1995:1652) om byggande av järnväg ................................... 619
13.19 Förslag till förordning om ändring i yrkestrafikförordningen (1998:779) ..................................... 619
13.20 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:898) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn.............................................. 620
13.21 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:650) om vägtrafikregister............................................ 620
13.22 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:652) om avgifter inom vägtrafikområdet ................... 621
13.23 13.23 Förslag till förordning om ändring i fartygssäkerhetsförordningen (2003:438) ............................ 621
13.24 13.24 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2004:283) om sjöfartsskydd................................................. 621
13.25 Förslag till förordning om ändring i järnvägsförordningen (2004:526).......................................... 622
13
Innehåll SOU 2008:44
13.26 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2006:421) om säkerhet i vägtunnlar.....................................622
13.27 Förslag till förordning om ändring i vägmärkesförordningen (2007:90) ........................................622
13.28 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:780) om instruktion för Skatteverket.........................623
DEL B ............................................................................. 624
13.29 Förslag till lag om åtgärder för säkra vägar...........................624
13.30 Förslag till förordning om åtgärder för säkra vägar .............629
13.31 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift...........................................................................631
13.32 Förslag till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149).............................................................................632
13.33 Förslag till lag om ändring i körkortslagen (1998:488) .......632
13.34 Förslag till lag om ändring i körkortslagen (1998:488) .......633
13.35 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:489) om försöksverksamhet med villkorlig körkortsåterkallelse.......634
13.36 Förslag till lag om ändring i yrkestrafiklagen (1998:490)....634
13.37 Förslag till lag om ändring i yrkestrafiklagen (1998:490)....635
13.38 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:492) om biluthyrning ............................................................................636
13.39 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:395) om arbetstid vid visst vägtransportarbete ...................................636
13.40 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:426) om arbetstid m.m. för flygpersonal inom civilflyget ..................637
13.41 Förslag till förordning om ändring i militära vägtrafikkungörelsen (1974:97).............................................637
13.42 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift ......................................637
14
Innehåll
13.43 Förslag till förordning om ändring i trafikförordningen (1998:1276)............................................................................. 637
13.44 Förslag till förordning om ändring i trafikförordningen (1998:1276)............................................................................. 639
13.45 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:650) om vägtrafikregister............................................ 640
13.46 Förslag till förordning om ändring i vägmärkesförordningen (2007:90)........................................ 640
13.47 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:231) om elektroniskt kungörande av vissa trafikföreskrifter .................................................................... 640
Särskilt yttrande .............................................................. 641
Bilaga 1 Kommittédirektiv ............................................... 643
15
Sammanfattning
Inledning
Vårt uppdrag är att utreda ansvar och uppgifter för en ny inspektionsmyndighet för samtliga trafikslag – järnväg, luftfart, sjöfart och väg. Verksamheten ska omfatta norm- och tillståndsgivning samt tillsynsregler. Myndigheten ska också vara registermyndighet och företräda Sverige i de internationella organisationer där regelutveckling inom myndighetens ansvarsområde sker.
Den nya myndigheten ska inleda sin verksamhet den 1 januari 2009.
Den 14 februari lämnade vi ett delbetänkande (SOU 2008:9), där vi redovisade de förslag och den information som krävdes för att regeringen redan under våren 2008 skulle kunna fatta beslut om att inrätta den nya myndigheten. Därefter gick delbetänkandet ut på remiss och ett hundratal remissinstanser lämnade synpunkter.
I detta huvudbetänkande redovisas kompletterande överväganden och förslag. Vi föreslår att en trafiksäkerhetslagstiftning ska införas inom vägområdet. Vi lägger även fram förslag om hur en utökad kontroll av fordon och arbetstider på väg och hos företag bör organiseras, regler för rapportering och undersökning av olyckor, organisationen av räddningstjänst m.m. Vidare redovisas de förslag till författningsändringar som föranleds av våra överväganden i dessa delar eller av organisationsförändringen som sådan.
I huvudbetänkandet utvecklar vi också vår syn på hur förutsättningarna för statistikförsörjningen samt forsknings- och utvecklingsverksamheten inom transportsektorn påverkas av organisationsförändringen och hur dessa verksamheter bör organiseras på längre sikt. Huvudbetänkandet innehåller också ett mer utvecklat finansieringsförslag och en kompletterad konsekvensanalys. Vi pekar även på några frågor som vi anser bör utredas vidare i särskild ordning.
17
Sammanfattning SOU 2008:44
Vi har valt att kalla den nya myndigheten Transportinspektionen. Regeringen kan komma att fatta beslut om den nya myndigheten under tiden som detta betänkande trycks och kan då bland annat välja att ge myndigheten ett annat namn.
I vårt fortsatta arbete under 2008 utformas organisation och styrprinciper för den nya myndigheten. Dessutom förbereds överföring av personal och rekrytering av nyckelbefattningar. Under 2008 upprättas också ett definitivt förslag till budget för Transportinspektionens verksamhet under år 2009.
I det följande presenteras våra förslag.
Den nya myndigheten
Vi anser att Transportinspektionens verksamhet ska utgå från en helhetssyn på transportpolitiken och transportsystemets utvecklingsförutsättningar. Det innebär bland annat att inspektionen fortlöpande bör pröva hur verksamheten kan utformas så att den på bästa sätt främjar en önskvärd utveckling av transportsystemet och bidrar till att det transportpolitiska målet nås. Transportinspektionen måste också ha en väl utvecklad förmåga och beredskap att möta omvärldsförändringar genom en anpassning av den egna verksamheten. Det trafikslagsövergripande ansvaret medför enligt vår mening att inspektionen blir bättre rustad att möta framtida utmaningar.
Transportinspektionen måste samverka med bland annat övriga transportmyndigheter för att transportpolitiken ska kunna utvecklas och genomföras som en sammanhängande helhet. En sådan samverkan är också nödvändig för att verksamheten ska kunna leva upp till de förvaltningspolitiska målen, för att uppnå ett effektivt samlat resursutnyttjande och för att den löpande verksamheten ska kunna fungera smidigt när inspektionen bildas och tillförs ansvarsområden från övriga myndigheter. Samtidigt måste Transportinspektionen i sin myndighetsutövning iaktta vissa principer om integritet, oberoende och rättssäkerhet för att inspektionens verksamhet ska kunna mötas med tilltro.
Vi föreslår att Transportinspektionen får i uppdrag att:
• Redovisa en plan för hur myndigheten ska leva upp till målen för utvecklingen av 24-timmarsmyndigheten.
18
SOU 2008:44 Sammanfattning
• Tillsammans med Banverket, Sjöfartsverket och Vägverket lämna förslag till riktlinjer för hur det internationella arbetet bör organiseras.
• Påbörja ett regelförenklingsarbete inom sitt ansvarsområde.
Vidare föreslår vi att Transportstyrelseutredningen ska få i uppdrag att under den kvarvarande utredningstiden och i samverkan med Banverket, Sjöfartsverket och Vägverket ta fram riktlinjer och rutiner för hur allmänhetens och företagens ärenden ska lotsas rätt mellan dessa myndigheter och Transportinspektionen.
Marknads-, konkurrens- och konsumentfrågor
Vi anser att det behövs fortlöpande marknadsbevakningsinsatser inom hela transportområdet och att dessa insatser bör vara inriktade mot såväl konkurrens- som konsumentfrågor. Detta behov kommer också att öka som en följd av pågående och förväntade omstruktureringar på transportmarknaden och i regleringen av denna. De uppgifter av detta slag som nu finns på järnvägs- och luftfartsområdet, och som kommer att övertas av Transportinspektionen, bör därför vidgas till att gälla hela transportmarknaden.
Förhållandena skiftar dock mellan olika transportmarknader och marknadsbevakningsinsatserna måste anpassas till detta. Samtidigt bör möjligheterna till erfarenhetsöverföring mellan de olika verksamheter som sammanförs inom Transportinspektionen naturligtvis tas tillvara. Vi anser vidare att regeringen bör överväga att ge Transportinspektionen en mer aktiv marknadsövervakande roll på transportområdet eller inom vissa delar av transportmarknaden.
Vi föreslår att Transportinspektionen får i uppdrag att:
• I samråd med Konkurrensverket och Konsumentverket närmare utreda hur inspektionens marknadsbevakning bör utformas för att myndigheternas samlade insatser ska bli så effektiva och verkningsfulla som möjligt.
• Inleda ett utvecklingsarbete om formerna för myndighetens marknadsbevakningsinsatser och att återrapportera resultaten i lämplig form.
19
Sammanfattning SOU 2008:44
Vi föreslår också att Transportinspektionens budget ska utökas med 1 Mkr för att finansiera det vidgade uppdraget att svara för marknadsbevakning inom hela transportområdet.
Kontroll av vägtransporter och vägtrafik
Vi föreslår att Transportinspektionen ska ha ett övergripande ansvar för kontrollen av vägtransporter och vägtrafik. Den nya myndigheten ska i samverkan med övriga berörda myndigheter ansvara för att utveckla en samordnad svensk kontrollstrategi för nyttotrafiken på väg. Denna kontrollstrategi ska omfatta samtliga kontrollområden och baseras på ett heltäckande riskvärderingssystem.
Vi föreslår också att Transportinspektionen från och med den 1 januari 2010 ska överta Polisens ansvar för kontrollen av kör- och vilotider hos företag. Från samma tidpunkt anser vi att den nya myndigheten ska överta Arbetsmiljöverkets uppgifter när det gäller normgivning, tillsyn m.m. inom ramen för lagstiftningen om vägarbetstider samt lagen om arbetstid m.m. för flygpersonal inom civilflyget. Även tillsynen och eventuella andra bemyndiganden inom ramen för den reglering av kör- och vilotiderna vid internationell järnvägstrafik, som regeringen nyligen föreslagit, anser vi ska hänföras till den nya myndighetens ansvarsområde. Polisen ska även fortsättningsvis svara för kontrollen på väg.
Kontrollerna av kör- och vilotiderna inom nyttotrafiken ska successivt utökas, mätt i kontrollerade arbetsdagar, så att kraven i EU:s s.k. kontrolldirektiv uppfylls. De ska tills vidare fördelas lika mellan kontroll på väg och kontroll hos företag. Under den uppbyggnadsfas som är nödvändig för att möta de ökade kraven på kontroll av kör- och vilotider ska företagskontrollerna inriktas främst på hur företagen följer reglerna. Vägkontrollerna ska i första hand inriktas mot hur förarna följer reglerna. För att möjliggöra uppbyggnaden av ett riskbaserat kontrollsystem föreslår vi att företag som innehar tunga lastbilar, tunga släp eller bussar, men inte behöver trafiktillstånd för sin verksamhet, ska anmäla fordonet för registrering i Trafikregistret.
Vi föreslår vidare att ett avgiftsbaserat sanktionssystem, riktat mot företags överträdelser av kör- och vilotidsreglerna, ska införas från den 1 januari 2010 och ersätta nuvarande straffsanktion. För överträdelser som begås av förare ska tills vidare nuvarande sank-
20
SOU 2008:44 Sammanfattning
tionssystem med böter behållas. Kontrollen av hur företagen följer kör- och vilotidsreglerna och bestämmelserna i vägarbetstidslagen samt den normgivnings-, tillstånds- och tillsynsverksamhet i övrigt inom området, som Transportinspektionen svarar för, föreslås bli finansierad med avgifter från och med den 1 januari 2010.
Vi föreslår också att:
• Vägverket får i uppdrag att i samverkan med Rikspolisstyrelsen förbereda införandet av en ny organisation för kontrollen av kör- och vilotiderna i företag. Vägverkets uppdrag övertas av Transportinspektionen från den 1 januari 2009.
• Rikspolisstyrelsen får i uppdrag att föreslå hur en ökad likformighet ska åstadkommas i kontrollen på väg i olika delar av landet samt hur bilinspektörernas befogenheter kan utökas för ett effektivare utnyttjande av befintliga kontrollresurser.
De kontroller av kör- och vilotiderna hos företag som Transportinspektionen föreslås överta år 2010 beräknas kräva ett tillskott på närmare 194 årsarbetskrafter och cirka 130 Mkr. Till detta kommer de utvecklings- och utbildningskostnader som är kopplade till kontrollsystemet och som uppgår till närmare 35 Mkr. Den löpande kostnaden för kontrollsystemet, utöver själva kontrollen av kör- och vilotiderna hos företag, beräknas uppgå till cirka 26 Mkr. Den i särklass största kostnadsposten är förvaltningen av riskvärderingssystemet, som bedöms kosta cirka 18,5 Mkr per år. De resurser som bör överföras från Arbetsmiljöverket till Transportinspektionen för övertagandet av ansvaret för tillsynen enligt vägarbetstidslagen m.m. har vi bedömt motsvara 2,5 årsarbetskrafter och en kostnad om cirka 2 Mkr. Denna överföring av resurser bör ske från och med år 2010.
I detta kapitel behandlas också överlastavgifter och kontrollbesiktning av fordon. Vi föreslår att Skatteverkets övergripande ansvar för överlastavgifter överförs till Transportinspektionen från och med den 1 januari 2009. Denna förändring bedöms inte kräva någon överföring av resurser mellan myndigheterna.
Vi lägger inte i denna utredning fram några förslag om hur marknaden för fordonsbesiktningar ska organiseras, men vi har noterat att det finns sådana förslag och att de kan komma att påverka resursbehoven vid Transportinspektionen i betydande grad. Det har beräknats att den behöriga myndigheten inom området – vilket med våra förslag bör vara Transportinspektionen – bör
21
Sammanfattning SOU 2008:44
tillföras i storleksordningen 25–37 heltidsanställda tjänster från AB Svensk Bilprovning och att det därtill krävs ett ytterligare resurstillskott som en konsekvens av att besiktningsmarknaden öppnas. Dessa resursbehov är dock inget som vi beaktar i vår konsekvensbeskrivning.
Rapportering, registrering och undersökning av olyckor
Ansvars- och rollfördelningen mellan Statens haverikommission och tillsynsmyndigheterna (Järnvägsstyrelsen, Luftfartsstyrelsen och Sjöfartsinspektionen) när det gäller undersökningar av olyckor skiljer sig för närvarande åt mellan trafikgrenarna. Vår principiella uppfattning är att ansvars- och rollfördelningen bör vara densamma oavsett trafikslag, såvida inte starka skäl talar för att förhållandena inom en viss trafikgren motiverar att särskilda avsteg görs från vad som gäller generellt. Vi konstaterar dock att det finns argument för båda de huvudmodeller som nu tillämpas och att det fordras ytterligare utredning för att avgöra om en generell ansvars- och rollfördelning är lämplig och hur den i så fall bör utformas.
Vi föreslår därför att Transportinspektionen från den 1 januari 2009 ska överta Järnvägsstyrelsens, Luftfartsstyrelsens och Sjöfartsverkets uppgifter enligt lagen och förordningen om undersökning av olyckor. Vi anser också att vägtrafiken ska behandlas på likartat sätt som övriga trafikgrenar när det gäller undersökning av olyckor. Detta föreslår vi tills vidare ska markeras genom att vägtrafiken omnämns särskilt i lagen och förordningen om undersökning av olyckor. Undersökning av olyckor och olyckstillbud inom vägtrafiken ska dock fortsatt genomföras enligt de kriterier som gäller för andra allvarliga olyckor.
Vi föreslår också att Transportinspektionen ska vara tillsynsmyndighet enligt lagen om undersökning av olyckor även i fråga om vägtrafik. Som en konsekvens av detta anser vi vidare att den nya myndigheten från den 1 januari 2009 ska överta den del av Statens räddningsverks ansvar för finansieringen av verksamheten vid Statens haverikommission som hänför sig till uppgifter om vägtrafiken. Detta medför att 2,7 Mkr bör överföras från Räddningsverkets till Transportinspektionens anslag för detta ändamål.
I detta sammanhang behandlar vi också ansvaret för Vägverkets system för rapportering och registrering av olyckor, STRADA. Vår slutsats är att verksamheten ska övertas av Transportinspektionen.
22
SOU 2008:44 Sammanfattning
Utvecklingen och förvaltningen av STRADA beräknas kräva drygt 14 årsarbetskrafter och en total kostnad om 19,2 Mkr. Vårt förslag innebär således att dessa resurser ska överföras från Vägverket till Transportinspektionen från år 2009 i tillägg till de resursöverföringar som vi föreslog i vårt delbetänkande. Vi föreslår också att verksamheten inom ramen för STRADA ska författningsregleras och att finansieringen av rapporteringen från sjukvården till STRADA säkras genom en överenskommelse mellan staten och kommunsektorn. Detta beräknas medföra en ökad kostnad för staten med cirka 11 Mkr.
Räddningstjänst och transport av farligt gods
Vi behandlar i detta kapitel organisationen av flyg- och sjöräddningen, ansvaret för ambulansflyget och transporter av farligt gods.
Vi föreslår att organisationen av flyg- och sjöräddningen ska utredas inom ramen för en större översyn av räddningstjänsten. Vi anser att det i direktiven till en sådan utredning ska ingå att föreslå en annan organisatorisk hemvist för flygräddningen än Transportinspektionen.
Vidare föreslår vi att Luftfartsstyrelsens ansvar för ambulansflyget ska överföras till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap från och med den 1 januari 2009.
Vi konstaterar också att frågan om hur myndighetsansvaret för transportrelaterade frågor om farligt gods ska utformas får lösas i samråd med utredningen om en ny myndighet med ansvar för frågor om samhällets krisberedskap och säkerhet.
Vissa övriga myndighetsuppgifter
Vi har under vårt utredningsarbete uppmärksammat att Regeringskansliet och regeringen i några promemorior och utredningsdirektiv aviserat att Transportinspektionen från årsskiftet 2008/2009 kan komma att få överta vissa uppgifter som vi tidigare inte behandlat i våra egna överväganden. I detta kapitel beskriver vi kort dessa uppgifter. Vi tar också upp frågan om hur tillsynen av mudderverk, pontonkranar och pråmar bör organiseras, eftersom frågan aktualiserats inom ramen för vårt utredningsarbete. Slutligen
23
Sammanfattning SOU 2008:44
redovisar vi vissa ytterligare överväganden om ansvaret för vissa sektorsuppgifter inom luftfartsområdet.
I fråga om tillsynen enligt fartygssäkerhetsförordningen över mudderverk, pontonkranar samt pråmar anser vi att en överföring av uppgifterna till Transportinspektionen inte kan vara ändamålsenlig. Vår bedömning är därför att tillsynen även fortsättningsvis bör utövas av Arbetsmiljöverket.
Vi bedömer däremot att nuvarande Stängselnämndens uppgifter på ett naturligt sätt bör kunna inrymmas i Transportinspektionens verksamhet i enlighet med vad som har föreslagits i en departementspromemoria med förslag till ändringar i lagen om stängselskyldighet för järnväg m.m.
Regeringen har i tilläggsdirektiv till Hallandsåskommittén konstaterat att den nya trafikinspektionsorganisationen planeras inleda sin verksamhet vid årsskiftet 2008/09 och kan överta den fortsatta granskningen av tunnelbygget. Vi bedömer att Hallandsåskommitténs uppdrag till stor del ligger vid sidan av vad som bör vara Transportinspektionens ordinarie uppgifter. Ett övertagande av Hallandsåskommitténs uppgifter ser vi därför som en tillfällig lösning under den tid som återstår tills byggandet av tunnlarna i Hallandsås slutförts. Vi utgår från att Transportinspektionen på nytt prövar frågan om hur verksamheten ska bedrivas när Hallandsåskommittén har redovisat sina erfarenheter av hur denna typ av granskningsarbete kan nyttiggöras.
Vi identifierade redan i vårt delbetänkande ett antal sektorsuppgifter inom luftfartsområdet, som ingår i Luftfartsstyrelsens nuvarande verksamhet, men som bedömts vara principiellt svårförenliga med Transportinspektionens tilltänkta ansvarsområde. Det gäller uppgifterna att generellt följa upp det transportpolitiska målet inom sektorn, att lämna driftstöd till icke statliga flygplatser, frågor kring allmän trafikplikt och frågor med anknytning till infrastrukturplaneringen.
Vi föreslår nu att det i direktiven till en eventuell utredning om fortsatt omorganisation av transportmyndigheterna tydligt ska framgå att en uppgift för en sådan utredning ska vara att föreslå hur den generella uppföljningen av det transportpolitiska målet inom luftfartssektorn ska organiseras, liksom driftstödet till icke statliga flygplatser, frågor kring allmän trafikplikt på luftfartsområdet samt luftfartssektorns medverkan i infrastrukturplaneringen. Av direktiven bör också enligt vår mening framgå att dessa frågor inte ska ingå i Transportinspektionens uppgifter annat än övergångsvis.
24
SOU 2008:44 Sammanfattning
Om någon fortsatt omstrukturering av transportmyndigheterna inte blir aktuell, föreslår vi att frågor om allmän trafikplikt inom luftfartsområdet och driftsstöd till icke-statliga flygplatser från och med den 1 januari 2009 förs över till Rikstrafikens ansvarsområde och den generella uppföljningen av det transportpolitiska målet inom luftfartssektorn och luftfartssektorns medverkan i infrastrukturplaneringen till SIKA:s ansvarsområde.
Forskning och statistik
När Transportinspektionen bildas innebär det att en ny myndighet med ett transport- och trafikslagsövergripande uppdrag tar form. Detta skapar enligt vår mening en ny situation som i olika avseenden kan förändra förutsättningarna för organisationen av såväl statistik- och informationsförsörjningen som kunskapsförsörjningen och den samhällsmotiverade forsknings- och utvecklingsverksamheten på transportområdet.
Transportinspektionen kommer på kort sikt att överta de uppgifter i fråga om statistik- och informationsförsörjningen på transportområdet som nu innehas av Järnvägsstyrelsen, Luftfartsstyrelsen, Sjöfartsinspektionen och de delar av Vägverket som överförs till Transportinspektionen, utan att det i övrigt sker några nämnvärda förändringar i verksamheten. På längre sikt bedömer vi dock att det kommer att uppstå betydande samordningsfördelar inom Transportinspektionen när det gäller statistikproduktionen och informationshanteringen i stort.
Vi anser att tillgången till statistik och annan information om verksamheter på transportområdet kommer att bli allt viktigare såväl för Transportinspektionens egen del som för samhället i stort. Ett samlat ansvar för den officiella statistiken bör enligt vår mening eftersträvas även vid en mer genomgripande omorganisation av myndighetsstrukturen på transportområdet. Ansvaret bör ligga på SIKA och följa denna myndighets övriga uppgifter in i en ny organisation om detta blir aktuellt.
Vi anser att det bör ligga i varje myndighets ansvar att avsätta resurser för den forskning och utveckling som är motiverad utifrån den egna verksamhetens behov. Vi föreslår alltså att Transportinspektionen, liksom övriga myndigheter på transportområdet, ska svara för den forskning och utveckling som är motiverad utifrån den egna verksamhetens behov. Transportinspektionen bör, som
25
Sammanfattning SOU 2008:44
underlag för sådana insatser, utveckla en för myndigheten gemensam forsknings- och utvecklingsstrategi som är integrerad i den övergripande verksamhetsplaneringen.
På transportområdet finns därutöver ett behov av en övergripande samhällsmotiverad forsknings- och utvecklingsverksamhet som utgår från transportsystemet som helhet och dess samspel med omvärlden och som är inriktad mot att tillgodose hela samhällets behov av kunskapsförsörjning. Vi föreslår att ansvaret för denna forskning och utveckling tills vidare ska ligga kvar hos Banverket, Vägverket och VINNOVA. Detta ansvar innefattar även sådan forsknings- och utvecklingsverksamhet som är inriktad på de frågor som kommer att höra till Transportinspektionens verksamhetsområde, vilket bör tydliggöras i Banverkets, Vägverkets och VINNOVA:s uppdrag. Transportinspektionens behov av att ha inflytande över denna forskning bör övergångsvis kunna tillgodoses bland annat genom befintliga samverkansorgan, medlemskap i programråd etc.
Vi anser emellertid samtidigt att det är ett principiellt problem att ansvaret för övergripande samhällsmotiverad forskning, genom den nu aktuella omorganisationen, blir förlagt till myndigheter som själva är dominerande avnämare av en delmängd av forskningsresultaten. Detta kan påverka prioriteringarna av forskningsinsatserna eller i vart fall medföra att prioriteringarna ifrågasätts. Hur ett mer sammanhållet ansvar för den transportpolitiskt motiverade forskningen ska organiseras på längre sikt bör därför prövas mot bakgrund av hur myndighetsuppgifterna och ansvaret inom transportområdet i stort kommer att organiseras.
Enligt vår uppfattning är det en betydande fördel om den samhällsmotiverade transportforskningen kan planeras, finansieras och organiseras på trafikslagsövergripande nivå. Samtidigt är det angeläget att ansvaret för denna forskning – till skillnad från ansvaret för den verksamhetsnära forskningen och utvecklingen – i så stor utsträckning som möjligt kan hållas skilt från verksamhetsansvaret inom sektorn. Ytterligare en viktig utgångspunkt är att de transportpolitiskt motiverade forskningsinsatserna bör vara en del i en övergripande transportpolitisk avvägning och alltså inte ses som en del i en allmän forsknings- eller innovationspolitik.
26
SOU 2008:44 Sammanfattning
Finansiering och avgiftssystem
Vi föreslår att nya finansieringsprinciper och nya avgifter införs den 1 januari 2010 – dels delvis enligt de riktlinjer som redovisades i vårt delbetänkande, dels enligt de ställningstaganden som kommer att göras i den fortsatta beredningen av Avgiftsutredningens (SOU 2007:96) och Tillsynsutredningens (SOU 2004: 100) förslag.
I samband med att förslag till budget för 2009 upprättas, görs en översyn och fördelning av de anslag och avgifter som finansierar sådan verksamhet som från den 1 januari 2009 kommer att återfinnas i Transportinspektionen eller drivas under den nya myndighetens ansvar.
Överklagandefrågor
När det gäller överklagandefrågor föreslår vi följande.
Överklagande hos regeringen
Följande författningar ändras så att en central myndighets beslut i ärenden om meddelande av föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen inte får överklagas:
• Förordningen (2001:650) om vägtrafikregister
Förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift kompletteras med en upplysning om överklagande enligt 22 a § förvaltningslagen i fråga om beslut om återbetalning.
Länsstyrelsebeslut som i dag får överklagas hos regeringen enligt militära vägtrafikkungörelsen (1974:97) ska i stället överklagas hos Transportinspektionen.
Överklagande hos central myndighet utom i körkorts- och yrkestrafikärenden
Med utgångspunkt i utredningens förslag om en trafiksäkerhetslagstiftning på vägområdet, ändras trafikförordningen (1998:1276)
27
Sammanfattning SOU 2008:44
så att beslut av statlig väghållningsmyndighet får överklagas hos Transportinspektionen.
Överklagande i körkorts- och yrkestrafikärenden
De beslut av Transportinspektionen, som i dag meddelas av länsstyrelse och överklagas till Vägverket, ska överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte tillstånd till linjetrafik, som även fortsättningsvis ska överklagas hos regeringen.
Med undantag av beslut om överlastavgift och om introduktionsutbildning ska Transportinspektionens beslut överklagas hos den länsrätt inom vars domkrets personen som frågan rör är folkbokförd eller, om denne inte är folkbokförd i Sverige, hos den länsrätt inom vars domkrets personen vistas. Om frågan rör en juridisk person ska beslutet överklagas hos den länsrätt inom vars domkrets företagets eller verksamhetens ledning finns. Om den fysiska personen inte vistas i Sverige, eller om den juridiska personens ledning finns utanför Sverige, ska beslutet överklagas hos den länsrätt inom vars domkrets det första beslutet fattades.
Transportinspektionens beslut om överlastavgift ska i fråga om motordrivet fordon som är registrerat i Sverige, eller en släpvagn som dras av sådant fordon, överklagas till den länsrätt inom vars domkrets ägaren till det motordrivna fordonet har sin adress enligt vägtrafikregistret. I andra fall ska beslut om överlastavgift överklagas hos den länsrätt inom vars domkrets det första beslutet fattades.
Övriga beslut av Transportinspektionen, inklusive introduktionsutbildning, ska överklagas hos den länsrätt inom vars domkrets det första beslutet fattades.
Trafiksäkerhetslagstiftning på vägområdet
Inom trafiksäkerhetsområdet föreslår vi en ny lagstiftning enligt följande.
28
SOU 2008:44 Sammanfattning
En lag om åtgärder för säkra vägar
Ett utökat och tydligare ansvar för trafiksäkerheten vid väghållning ska införas genom en lag om åtgärder för säkra vägar och i övrigt genom en kompletterande förordning. I den utsträckning som det är möjligt anpassas lagen till innehållet i det förslag till EG-direktiv som är under behandling. Genom bemyndiganden i lagen och förordningen ska ytterligare föreskrifter kunna meddelas av myndighet.
I lagen ställs krav på väghållaren att
• för varje vägprojekt genomföra en trafiksäkerhetsanalys, och
• systematiskt och fortlöpande vidta de åtgärder som behövs för att förebygga skador till följd av användningen av vägen eller gatan.
I lagen ställs vidare krav på väghållaren att i fråga om vägar som ingår i TEN-vägnätet
• för varje vägprojekt låta genomföra en trafiksäkerhetsgranskning och utse en trafiksäkerhetsrevisor som är godkänd av tillsynsmyndigheten,
• genomföra regelbundna säkerhetsinspektioner av vägen, kartlägga olycksdrabbade vägsträckor och upprätta en plan för åtgärder, samt
• upprätta rapporter över trafikolyckor som medfört att någon omkommit.
Kravet på en trafiksäkerhetsanalys och på att vidta åtgärder för att förebygga skador ska gälla alla vägar och gator, utom särskilt anordnade vintervägar. För att kunna anpassa dessa krav till typ av väg bemyndigas regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, att föreskriva undantag. I fråga om trafiksäkerhetsanalyser ska i lagen undantas sådana vägar som omfattas av en motsvarande analys i en översikts- eller detaljplan enligt plan- och bygglagen (1987:10). Övriga krav ska vara begränsade till vägar som ingår i TEN-vägnätet, om inte regeringen föreskriver att kraven ska omfatta även andra vägar.
Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, bemyndigas också att föreskriva krav på att väghållare ska utreda trafikolyckor och lämna uppgifter om väginfrastrukturen.
29
Sammanfattning SOU 2008:44
I förordningen undantas vägar som endast i liten utsträckning används av allmänheten för trafik.
Tillsynsfrågor
En väghållare (statlig, kommunal eller enskild) ska stå under tillsyn när det gäller säkerheten i den infrastruktur som väghållaren ansvarar för. Tillsynsmyndigheten ska utöva tillsyn över efterlevnaden av lagen och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. I förordningen bestäms att Transportinspektionen ska vara tillsynsmyndighet.
Tillsynsmyndighetens befogenheter
Tillsynsmyndigheten ska ha rätt att få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen och ska också ha rätt att meddela de förelägganden, förbud och villkor som behövs. Förelägganden och förbud ska kunna förenas med vite.
Trafiksäkerhetsanalys när vägar och gator ska byggas
För varje vägprojekt ska väghållaren göra en trafiksäkerhetsanalys. Analysen ska innehålla en beskrivning av effekterna på trafiksäkerheten och de överväganden som gjorts. I förordningen anges de närmare kraven på en sådan analys.
Trafiksäkerhetsgranskning
För varje vägprojekt ska väghållaren, om vägen ingår i TEN-vägnätet, utse en trafiksäkerhetsrevisor som är godkänd av tillsynsmyndigheten. Denne ska följa den fysiska planeringen av vägen, göra en trafiksäkerhetsgranskning och upprätta en revisionsrapport. I förordningen och myndighetsföreskrifter regleras det närmare förfarandet samt revisorns verksamhet och uppgifter.
30
SOU 2008:44 Sammanfattning
Säkerhetsinspektioner
I fråga om vägar som ingår i TEN-vägnätet ska väghållaren genomföra regelbundna säkerhetsinspektioner av vägen, kartlägga olycksdrabbade vägsträckor och upprätta en plan för åtgärder.
Rapportering och utredning av olyckor
I fråga om vägar som ingår i TEN-vägnätet ska väghållaren upprätta rapporter över trafikolyckor som medfört att någon omkommit. Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, bemyndigas att meddela föreskrifter om skyldighet för väghållare att genomföra utredningar över trafikolyckor.
I förordningen bestäms att alla väghållare ska utreda trafikolyckor som medfört att någon omkommit. Detta ska dock inte gälla annan väghållare än staten, så länge Vägverket enligt vad som är särskilt föreskrivet har skyldighet att genomföra sådana utredningar (djupstudier) över alla dödsolyckor på vägarna.
Allmänt säkerhetskrav
Väghållaren ska systematiskt och fortlöpande vidta de åtgärder som behövs för att förebygga skador till följd av användningen av vägen. Kravet gäller i den utsträckning som det inte kan anses orimligt att uppfylla det. Vid denna bedömning ska särskilt beaktas den omedelbara risken för skador, nyttan av skyddsåtgärder jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder samt möjligheten att minska risken för skador genom trafikreglerande åtgärder.
I förordningen bestäms att väghållaren ska upprätta en säkerhetsdokumentation. Denna ska innehålla en översiktlig beskrivning och analys av vägnätet och en plan för åtgärder.
Registerfrågor och lämnande av uppgifter
Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, bemyndigas att meddela föreskrifter dels om den registrering av uppgifter som behövs för att tillsynsmyndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter, dels om skyldighet för väghållare att lämna sådana uppgifter.
31
Sammanfattning SOU 2008:44
Överklagande och verkställighet
Tillsynsmyndighetens beslut enligt lagen om åtgärder för säkra vägar ska få överklagas hos allmän förvaltningsdomstol med krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Ett beslut ska gälla omedelbart om inget annat anges i beslutet.
Bemyndiganden
I lagen införs bemyndiganden för regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, att meddela föreskrifter om
1. upprättandet av och innehållet i en trafiksäkerhetsanalys, 2. genomförandet av en trafiksäkerhetsgranskning, 3. trafiksäkerhetsrevisorns verksamhet och uppgifter, 4. förfarandet vid säkerhetsinspektioner, 5. rapportering och utredning av trafikolyckor och 6. säkerhetskraven på vägar.
I förordningen bemyndigas Transportinspektionen att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs.
Beslut om högsta tillåtna hastighet
I trafikförordningen (1998:1276) ska de nuvarande högsta tillåtna hastigheterna kvarstå, dvs. 50 (tättbebyggt område), 70 (bashastigheten utom tättbebyggt område) och 110 km/tim (motorväg).
• För tättbebyggt område ska kommunen besluta om avvikelse från
50 km/tim.
• Utom tättbebyggt område och för motorväg ska den som ansvarar för väghållningen (utom enskild) besluta om avvikelse från 70 km/tim respektive 110 km/tim. För enskild väg ska den statliga väghållningsmyndigheten besluta om sådan avvikelse.
För enskild väg ska krävas medgivande från vägens ägare för avvikelse från de hastighetsgränser som anges i trafikförordningen. Detta ska dock inte gälla vid begränsning till lägre hastighet om det är särskilt motiverat av trafiksäkerhetsskäl.
32
SOU 2008:44 Sammanfattning
Beslut om avvikelse ska regleras enbart i 3 kap. 17 § och 9 kap. 1 §trafikförordningen och ska inte kunna beslutas som lokala trafikföreskrifter.
Transportinspektionen bemyndigas att meddela föreskrifter om vilka värden som får användas och om förutsättningarna i övrigt för avvikelser.
Väghållarens möjligheter i övrigt att besluta om trafikföreskrifter
Väghållarens nuvarande möjligheter att besluta om trafikföreskrifter enligt trafikförordningen (1998:1276) utökas med inriktning mot att väghållaren ska kunna besluta de trafikreglerande åtgärder som ansvaret för säkerheten kräver. Detta ska gälla även föreskrifter om vägars bärighetsklass.
Trafikinspektionen övertar den statliga väghållningsmyndighetens uppgift enligt 56 § första stycket anläggningslagen att förordna att väglagens bestämmelser om säkerhetsföreskrifter också ska gälla en viss enskild väg eller del av sådan väg. I övrigt kvarstår den gällande ordningen att den statliga väghållningsmyndigheten beslutar i enskilda ärenden.
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Författningarna ska träda i kraft den 1 januari 2010. Lagen om åtgärder för säkra vägar ska i fråga om kraven på trafiksäkerhetsanalys och trafiksäkerhetsgranskning gälla vägprojekt som påbörjas efter lagens ikraftträdande. En säkerhetsdokumentation enligt förordningen om åtgärder för säkra vägar ska vara upprättad senast vid utgången av 2010.
33
Sammanfattning SOU 2008:44
Konsekvenser
Myndigheternas verksamhet i stort
Våra samlade förslag innebär att sammanlagt omkring 1 993 årsarbetskrafter och en verksamhet som omsluter cirka 2 781 Mkr läggs samman i den nya myndigheten. Vissa mindre resurser föreslås bli överförda till andra myndigheter i samband med organisationsförändringen.
Under budgetåret 2009 innebär våra förslag att finansieringen av verksamheten vid Transportinspektionen ska vara oförändrad med avseende på vad som anslagsfinansieras respektive finansieras med avgifter och uppdragsintäkter. Från och med budgetåret 2010 är dock inriktningen att i huvudsak all verksamhet ska finansieras med avgifter eller uppdragsintäkter.
Kostnader och intäkter för kommuner, landsting, företag och enskilda
Våra förslag i huvudbetänkandet medför att företagens kostnader som följd av det föreslagna avgiftssystemet påverkas ytterligare i förhållande till vad som redovisades i delbetänkandet. Jämfört med i dag innebär de samlade förslagen att företagen på sjöfartsområdet belastas med ytterligare cirka 19 Mkr. För järnvägsföretagen ökar avgifterna med cirka 75 Mkr och för företag och enskilda verksamma inom vägtransportsystemet kan den ökade avgiftsbelastningen beräknas till totalt cirka 550 Mkr.
Vår bedömning är alltjämt att de avgiftshöjningar som detta medför totalt sett är av marginell betydelse i förhållande till de övriga avgifter som utgår på trafiken. Beroende på hur avgiftssystemet utformas i detalj kan dock vissa verksamheter inom trafikkollektivet påverkas mer än andra.
Samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt
Den viktigaste effekten av förslagen i delbetänkandet bedömdes vara att tillsynen stärks, vilket är positivt för både säkerhet och miljö. Det är dock inte möjligt att beräkna denna effekt. Det föreslagna avgiftsuttaget på väg och järnväg angavs kunna ge vissa effekter på resandet. Dessa effekter bedömdes dock att vara för-
34
SOU 2008:44 Sammanfattning
sumbara i förhållande till andra faktorer som påverkar resandet. Denna övergripande bedömning kvarstår.
Den föreslagna trafiksäkerhetslagen syftar till att öka trafiksäkerheten i enlighet med riksdagens beslut om nollvisionen och det transportpolitiska målet. Bestämmelserna är formulerade så att de åtgärder som vidtas för att uppnå färre antal dödade och svårt skadade i vägtrafiken ska utformas inom ramen för en samhällsekonomisk avvägning. Vi bedömer att det finns en påtaglig potential i förslaget för att uppnå samhällsekonomiska vinster och för ökad effektivitet hos väghållarna när det kommer till utförande av säkerhetsåtgärder. Någon beräkning i ekonomiska termer kan dock inte redovisas.
Konsekvenser för den kommunala självstyrelsen
Förslaget till trafiksäkerhetslag innebär ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen genom att staten på ett mer konkret sätt än vad som följer av plan- och bygglagen ställer krav på trafiksäkerhetsanalyser och åtgärder för ökad trafiksäkerhet. Vidare införs statlig tillsyn över den kommunala verksamheten på området.
Vi föreslår vidare att landstingen genom sjukhusen ska bli ålagda att rapportera och registrera trafikskador till rapporterings- och registreringssystemet STRADA. Detta kan ses som ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen, men vår utgångspunkt är att staten ska kompensera landstingen för de kostnader som detta medför.
Konsekvenser för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet
Den viktigaste effekten på sysselsättningen i olika delar av landet angavs i delbetänkandet uppkomma genom förslaget att föra över länsstyrelsernas verksamhet som rör körkort och yrkesmässig trafik till Transportinspektionen. Vidare konstaterades att den föreslagna lokaliseringen av huvudkontoret till Norrköping påverkar sysselsättningen i begränsad omfattning på denna ort. Effektiviseringen av stödverksamheten inom myndigheten samt överföringen av vissa tjänster till huvudkontoret angavs påverka verksamheten i Borlänge, Norrköping och Örebro, men omfattning och fördelning av sysselsättningseffekterna kan dock klarläggas först
35
Sammanfattning SOU 2008:44
när organisation och bemanning beslutas under utredningens andra etapp.
Liksom i delbetänkandet bedömer vi att effekterna för den offentliga servicen i olika delar av landet blir övervägande positiv. Överföringen av länsstyrelsernas uppgifter till Transportinspektionen innebär visserligen en koncentration av verksamheten och en minskad regional närvaro i fysisk mening. Det finns dock förutsättningar att kompensera detta. Vår utgångspunkt är att överföringen av länsstyrelsernas ska utformas så att det fortsatt är möjligt för medborgare och företag att i dessa ärenden ha myndighetskontakter på regional nivå. Närmare förslag om hur detta bör lösas organisatoriskt avser vi att redovisa under genomförandefasen.
Konsekvenser för små företag
Eftersom förslagen i delbetänkandet i första hand innebär en ändrad organisation för verksamhet som redan i dag utförs, bedömde vi att konsekvenserna för små företag i förhållande till stora skulle vara begränsade.
Vi bedömde vidare i delbetänkandet att möjligheterna att utveckla myndighetsutövningen och tillsynen och erbjuda en hög servicenivå i myndighetskontakterna gynnar de små företagen i ännu högre grad än de stora. Om koncentrationen av länsstyrelsernas verksamhet leder till minskad regional närvaro, ansåg vi att detta kan vara en större nackdel för små företag än stora, men att samtidigt möjligheterna att erbjuda en god tillgänglighet över landet ökar med stöd av modern teknik. Dessa bedömningar kvarstår.
Brottslighet och brottsförebyggande arbete
Vi bedömde att våra förslag i delbetänkandet hade betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet. I den mån ett mer samlat ansvar innebär att myndighets- och tillsynsverksamheten kan stärkas inom t.ex. yrkestrafikområdet och kontrollen av fordon på väg, bedömdes detta ha betydelse för att minska brottsligheten och förebygga brott. Detta ansåg vi kunde gälla såväl lagöverträdelser i trafiken och transportverksamheterna som andra
36
SOU 2008:44 Sammanfattning
typer av brottslighet, som upptäcks i samband med trafikkontroller m.m.
Bedömningarna från delbetänkandet kvarstår. Förslaget om hur utökade kontroller av kör- och vilotider ska organiseras och om uppbyggnaden av ett riskvärderingssystem som avser nyttotrafiken på väg innebär en ytterligare effektivisering av det brottsförebyggande arbetet.
Rättsväsendet
En konsekvens av våra förslag är hur domstolarnas ärendemängd påverkas av överklaganden av olika beslut som fattas av Transportinspektionen. Vi beräknar att det för länsrätternas del totalt tillkommer omkring 100 ärenden per år och att det i övrigt blir en omfördelning av cirka 70 ärenden från en länsrätt till övriga länsrätter. Detta påverkar dock knappast domstolarnas arbetssituation eller medför en sådan belastning att det motiverar ökade anslag. Förslagen i övrigt torde inte påverka domstolarnas arbetssituation.
Jämställdhet och integration
Vi bedömde i delbetänkandet att våra förslag inte skulle få några konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen. Denna bedömning ändras inte av de förslag som nu läggs fram.
37
SOU 2008:44 Författningsförslag
Författningsförslag – del A
Del A omfattar författningsförslag med ikraftträdande den 1 januari 2009. Förslagen följer av att Transportinspektionen inrättas och att uppgifter förs över från i första hand Järnvägsstyrelsen, Luftfartsstyrelsen, Sjöfartsverket och Vägverket samt delvis från Tullverket (yrkestrafikfrågor), Boverket och länsstyrelserna (vägtunnlar).
39
Författningsförslag SOU 2008:44
1 Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)
Härigenom föreskrivs i fråga om luftfartslagen (1957:297)
TPF
1
FPT
dels att i 2 kap. 1, 2, 8, 10, 11 a, 12 och 14 §§, 3 kap. 2–5 och 7 §§, 4 kap. 2–6, 15, 20, 21 och 26 §§, 6 kap. 5 a §, 8 kap. 8 §, 9 kap. 8 och 14 §§, 10 kap. 2 a och 2 b §§, 12 kap. 1 § samt 14 kap. 2 och 2 a §§ ordet ”Luftfartsstyrelsen” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form,
dels att i 4 kap. 21 § och 12 kap. 1 § ordet ”styrelsen” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Transportinspektionen vara den enskildes motpart, om inspektionen efter ikraftträdandet är behörig att handlägga den typ av fråga som är föremål för prövning.
TP
1
PT
Lagen omtryckt 1986:166.
Senaste lydelse av 2 kap. 1 § 2004:1093 2 kap. 2 § 2004:1093 2 kap. 8 § 2004:1093 2 kap. 10 § 2004:1093 2 kap. 11 a § 2004:1093 2 kap. 12 § 2004:1093 2 kap. 14 § 2004:1093 3 kap. 2 § 2004:1093 3 kap. 3 § 2004:1093 3 kap. 4 § 2004:1093 3 kap. 5 § 2004:1093 3 kap. 7 § 2004:1093 4 kap. 2 § 2004:1093 4 kap. 3 § 2004:1093 4 kap. 4 § 2004:1093 4 kap. 5 § 2004 1093 4 kap. 6 § 2004:1093 4 kap. 15 § 2004:1093 4 kap. 20 § 2004:1093 4 kap. 21 § 2004:1093 4 kap. 26 § 2004:1093 6 kap. 5 a § 2005:572 8 kap. 8 § 2004:1093 9 kap. 8 § 2004:1093 9 kap. 14 § 2006:1395 10 kap. 2 a § 2006:1395 10 kap. 2 b § 2006:1395 12 kap. 1 § 2004:1093 14 kap. 2 § 2004:1093 14 kap. 2 a § 2005:187.
40
SOU 2008:44 Författningsförslag
2 Förslag till lag om ändring i sjömanslagen (1973:282)
Härigenom föreskrivs i fråga om sjömanslagen (1973:282)
TPF
1
FPT
dels att i 15, 28 och 45 §§ ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 15 § ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
15 § 1983:932 45 § 2000:849.
41
Författningsförslag SOU 2008:44
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:605) om registrering av båtbyggnadsförskott
Härigenom föreskrivs att i lagen (1975:605) om registrering av båtbyggnadsförskott
TPF
1
FPT
ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot
”Transportinspektionen”.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av lagen 2001:378.
42
SOU 2008:44 Författningsförslag
4 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift
TPF
1
FPT
ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transport-
inspektionen”.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Lagen omtryckt 1987:25.
Senaste lydelse av 13 § 1997:487.
43
Författningsförslag SOU 2008:44
5 Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)
Härigenom föreskrivs att i 1 kap. 2 § och 6 kap. 6 a §arbetsmiljölagen (1977:1160)
TPF
1
FPT
ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot
”Transportinspektionen”.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Transportinspektionen i stället för Sjöfartsverket vara den enskildes motpart, om inspektionen efter ikraftträdandet är behörig att handlägga den typ av fråga som är föremål för prövning.
TP
1
PT
Lagen omtryckt 1991:677.
Senaste lydelse av 1 kap. 2 § 2004:453 6 kap. 6 a § 2003:365.
44
SOU 2008:44 Författningsförslag
6 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:234) om nämnder för vissa trafikfrågor
TPF
1
FPT
ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transport-
inspektionen” och ordet ”verkets” ska bytas ut mot ”inspektionens”.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 6 § 1995:43.
45
Författningsförslag SOU 2008:44
7 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)
TPF
1
FPT
dels att i 7 kap. 18 och 52 §§ ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 7 kap. 43 § ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Lagen omtryckt 1992:1474.
Senaste lydelse av 7 kap. 18 § 2004:1099 7 kap. 43 § 2003:370 7 kap. 52 § 2007:494.
46
SOU 2008:44 Författningsförslag
8 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg
TPF
1
FPT
dels att i 7 kap. 4, 5, 6–6 b §§ samt 9 kap. 1, 2, 4 och 6 §§ ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 9 kap. 1 och 4 §§ ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Transportinspektionen i stället för Sjöfartsverket vara den enskildes motpart, om inspektionen efter ikraftträdandet är behörig att handlägga den typ av fråga som är föremål för prövning.
TP
1
PT
Lagen omtryckt 1983:463.
Senaste lydelse av 7 kap. 4 § 2001:1294 7 kap. 5 § 2004:412 7 kap. 6 § 2001:1294 7 kap. 6 a § 2003:366 7 kap. 6 b § 2002:874 9 kap. 1 § 2001:1294 9 kap. 2 § 2001:1294 9 kap. 4 § 1988:437 9 kap. 6 § 1988:437.
47
Författningsförslag SOU 2008:44
9 Förslag till lag om ändring i lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
Beslut enligt 1–3 §§ meddelas av regeringen eller, om regeringen bestämmer det, av sjöfartsverket.
Sjöfartsverkets beslut enligt denna lag överklagas hos regeringen genom besvär.
Beslut enligt 1 och 2 §§ meddelas av regeringen eller av den myndighet regeringen bestämmer.
Beslut av en myndighet enligt första stycket får överklagas hos regeringen.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.
48
SOU 2008:44 Författningsförslag
10 Förslag till lag om ändring i mönstringslagen (1983:929)
TPF
1
FPT
ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot ”Transport-
inspektionen”.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 14 § 2003:371.
49
Författningsförslag SOU 2008:44
11 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)
Härigenom föreskrivs att i 13 kap. 7 § plan- och bygglagen (1987:10)
TPF
1
FPT
ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas ut mot ”Transport-
inspektionen”.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Lagen omtryckt 1992:1769.
Senaste lydelse av 13 kap. 7 § 2004:1098.
50
SOU 2008:44 Författningsförslag
12 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:712) om undersökning av olyckor
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
TPF
1
FPT
Olyckor skall undersökas enligt denna lag, om de är av sådan allvarlig art som anges i det följande, nämligen
Olyckor ska undersökas enligt denna lag, om de är av sådan allvarlig art som anges i det följande, nämligen
1. luftfartsolyckor: Olyckor vid användningen av luftfartyg som har medfört att
a) någon har avlidit eller blivit allvarligt skadad,
b) luftfartyget eller egendom som inte transporteras med luftfartyget har fått betydande skador eller omfattande skador har uppkommit i miljön, eller
c) luftfartyget är oåtkomligt eller har försvunnit under flygning och inte har kunnat återfinnas,
2. sjöolyckor: Olyckor vid användningen av handelsfartyg, fiskefartyg eller statsfartyg som har medfört att
a) flera människor har avlidit eller blivit allvarligt skadade,
b) fartyget eller egendom som inte transporteras med fartyget har fått omfattande skador eller omfattande skador har uppkommit i miljön, eller
c) fartyget har försvunnit eller har övergetts i sjön,
3. järnvägsolyckor: Olyckor vid järnvägs-, tunnelbane- eller spårvägsdrift orsakade antingen av kollisioner mellan spårfordon eller urspårningar eller av andra händelser med betydelse för säkerheten som har medfört att
a) minst en person har avlidit eller minst fem personer har blivit allvarligt skadade, eller
b) spårfordon, spåranläggningar, egendom som inte transporteras med spårfordonet eller miljön har fått så omfattande skador att de sammanlagda kostnaderna uppskattas till ett belopp motsvarande minst två miljoner euro,
TP
1
PT
Senaste lydelse 2007:493.
51
Författningsförslag SOU 2008:44
52
4.
U
andra allvarliga olyckor
U
:
Andra olyckor än som avses i 1
−3,
om de har medfört att
4.
U
vägtrafikolyckor och andra
allvarliga olyckor
U
: Andra olyckor
än som avses i 1
−3, om de har
medfört att
a) flera människor har avlidit eller blivit allvarligt skadade, eller
b) omfattande skador har uppkommit på egendom eller i miljön. Tillbud till olyckor som avses i första stycket skall undersökas enligt denna lag, om tillbudet inneburit allvarlig fara för att en olycka skulle inträffa eller om tillbudet tyder på ett väsentligt fel hos luftfartyget, fartyget, spårfordonet eller spåranläggningen eller på andra väsentliga brister i säkerhetshänseende.
Olyckor som avses i första stycket 1 och som rör luftfartyg med en totalvikt av högst 2 250 kg vilka inte skall ha luftvärdighetsbevis, och olyckor som avses i första stycket 4 samt tillbud till sådana olyckor skall undersökas endast om en undersökning är av betydelse ur säkerhetssynpunkt.
Tillbud till olyckor som avses i första stycket ska undersökas enligt denna lag, om tillbudet inneburit allvarlig fara för att en olycka skulle inträffa eller om tillbudet tyder på ett väsentligt fel hos luftfartyget, fartyget, spårfordonet eller spåranläggningen eller på andra väsentliga brister i säkerhetshänseende.
Olyckor som avses i första stycket 1 och som rör luftfartyg med en totalvikt av högst 2 250 kg vilka inte ska ha luftvärdighetsbevis, och olyckor som avses i första stycket 4 samt tillbud till sådana olyckor ska undersökas endast om en undersökning är av betydelse ur säkerhetssynpunkt.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.
SOU 2008:44 Författningsförslag
13 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)
Härigenom föreskrivs i fråga om sjölagen (1994:1009) dels att i 6 kap. 4 och 14 §§, 18 kap. 1, 2, 7, 9, 12, 13 och 15– 18 §§ samt 20 kap. 12 § ordet ”Sjöfartsverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form,
dels att 18 kap. 19 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 kap.
19 §
Sjöfartsverket, Kustbevakningen, Tullverket och polismyndighet skall lämna en tingsrätt som håller sjöförklaring den medverkan tingsrätten begär för utredningen. För polismyndigheternas utredningar gäller bestämmelserna om förundersökning i 23 kap. rättegångsbalken.
Sjöfartsverket, Transportinspektionen, Kustbevakningen, Tullverket och polismyndighet ska lämna en tingsrätt som håller sjöförklaring den medverkan tingsrätten begär för utredningen. För polismyndigheternas utredningar gäller bestämmelserna om förundersökning i 23 kap. rättegångsbalken.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.
53
Författningsförslag SOU 2008:44
14 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga fordon
TPF
1
FPT
ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transport-
inspektionen”.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 32 § 2001:570.
54
SOU 2008:44 Författningsförslag
15 Förslag till lag om ändring i körkortslagen (1998:488)
Härigenom föreskrivs att i 4 kap.9–11 §§, 7 kap. 3 § samt 8 kap.1 och 2 §§körkortslagen (1998:488)
TPF
1
FPT
ordet ”Vägverket” i olika böj-
ningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Transportinspektionen i stället för Vägverket vara den enskildes motpart, om inspektionen efter ikraftträdandet är behörig att handlägga den typ av fråga som är föremål för prövning.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
4 kap. 9 § 2004:1087 4 kap. 10 § 2004:1087 4 kap. 11 § 2004:1087 7 kap. 3 § 2003:216 8 kap. 2 § 2004:1087.
55
Författningsförslag SOU 2008:44
16 Förslag till lag om ändring i yrkestrafiklagen (1998:490)
Härigenom föreskrivs i fråga om yrkestrafiklagen (1998:490) dels att i 2 kap. 2 och 8 §§, 3 kap. 7 §, 5 kap. 11 § samt 7 kap. 1 och 3 §§ ordet ”Vägverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form,
dels att 4 kap. 6 §, 5 kap. 13 §, 7 kap. 5 § och rubriken närmast före 4 kap. 6 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
6 §
TPF
1
FPT
Prövningsmyndigheter Prövningsmyndigheter
Frågor om transporttillstånd och tillstånd enligt 5 § andra stycket prövas när det gäller persontransporter av Vägverket och när det gäller godstransporter av Tullverket.
Frågor om transporttillstånd och tillstånd enligt 5 § andra stycket prövas av Transportinspektionen.
5 kap.
13 §
När ett trafiktillstånd återkallas skall även transporttillstånd återkallas av den prövningsmyndighet som anges i 4 kap. 6 §.
I övrigt skall reglerna om återkallelse av trafiktillstånd i 1– 5 §§ tillämpas även i fråga om transporttillstånd.
När ett trafiktillstånd återkallas ska även transporttillstånd återkallas av Transportinspektionen.
I övrigt ska reglerna om återkallelse av trafiktillstånd i 1–5 §§ tillämpas även i fråga om transporttillstånd.
TP
1
PT
Senaste lydelse 1999:437.
56
SOU 2008:44 Författningsförslag
7 kap.
5 §
TPF
1
FPT
Vägverkets och Tullverket beslut i frågor om transporttillstånd och tillstånd enligt 4 kap. 5 § andra stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Transportinspektionens beslut i frågor om transporttillstånd och tillstånd enligt 4 kap. 5 § andra stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Transportinspektionen i stället för Vägverket respektive Tullverket vara den enskildes motpart, om inspektionen efter ikraftträdandet är behörig att handlägga den typ av fråga som är föremål för prövning.
TP
1
PT
Senaste lydelse 1999:437.
57
Författningsförslag SOU 2008:44
17 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:493) om trafikskolor
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:493) om trafikskolor
dels att i 2, 3 och 5–8 §§ ordet ”Vägverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form,
dels att i 6 § ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Transportinspektionen vara den enskildes motpart.
58
SOU 2008:44 Författningsförslag
18 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område
Härigenom föreskrivs att i 2 kap. 11 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område
TPF
1
FPT
ordet
”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 2 kap. 11 § 2006:728.
59
Författningsförslag SOU 2008:44
19 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:877) om förarbevis för moped klass I och för terrängskoter
Härigenom föreskrivs att i 1–5 §§ lagen (1999:877) om förarbevis för moped klass I och för terrängskoter ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Transportinspektionen vara den enskildes motpart.
60
SOU 2008:44 Författningsförslag
20 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:150) om marktjänster på flygplatser
Härigenom föreskrivs att i 8–10, 12–14, 17, 19 och 24 §§ lagen (2000:150) om marktjänster på flygplatser
TPF
1
FPT
ordet ”Luftfartsstyrelsen”
i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Transportinspektionen vara den enskildes motpart.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
8 § 2004:1095 9 § 2004:1095 10 § 2004:1095 12 § 2004:1095 13 § 2004:1095 14 § 2004:1095 17 § 2004:1095 19 § 2004:1095 24 § 2004:1095.
61
Författningsförslag SOU 2008:44
21 Förslag till lag om ändring i tullagen (2000:1281)
Härigenom föreskrivs att 11 kap. 6 § tullagen (2000:1281) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 kap.
6 §
TPF
1
FPT
Tullverket skall på begäran tillhandahålla följande myndigheter uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör import eller export av varor: Arbetsmiljöverket, Boverket, Elsäkerhetsverket, Fiskeriverket, Statens jordbruksverk, Järnvägsstyrelsen, Kemikalieinspektionen, Kommerskollegium, Konsumentverket, Kronofogdemyndigheten, Livsmedelsverket, Läkemedelsverket, Naturvårdsverket, Post- och telestyrelsen, Radio- och TVverket, Sveriges riksbank, Statens räddningsverk, Skatteverket, Sjöfartsverket, Statistiska centralbyrån, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll och Vägverket. Tullverket skall vidare på begäran tillhandahålla Säkerhetspolisen uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör export av varor.
Tullverket ska på begäran tillhandahålla följande myndigheter uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör import eller export av varor: Arbetsmiljöverket, Boverket, Elsäkerhetsverket, Fiskeriverket, Statens jordbruksverk, Kemikalieinspektionen, Kommerskollegium, Konsumentverket, Kronofogdemyndigheten, Livsmedelsverket, Läkemedelsverket, Naturvårdsverket, Post- och telestyrelsen, Radio- och TV-verket, Sveriges riksbank, Statens räddningsverk, Skatteverket, Statistiska centralbyrån, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll och Transportinspektionen. Tullverket ska vidare på begäran tillhandahålla Säkerhetspolisen uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör export av varor.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse 2006:731.
62
SOU 2008:44 Författningsförslag
22 Förslag till lag om ändring i lagen (2001:558) om vägtrafikregister
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2001:558) om vägtrafikregister
TPF
1
FPT
dels att i 6, 7, 9, 31, 33 och 35 §§ ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att 13 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13 §
TPF
2
FPT
Bestämmelserna i 12 § gäller inte i fråga om
1. fordon som används uteslutande inom inhägnade järnvägs- eller industriområden eller inom inhägnade tävlingsområden eller andra liknande inhägnade områden,
2. släpvagnar som dras av traktorer, motorredskap klass II eller sådana tunga terrängvagnar som är konstruerade för en hastighet av högst 30 kilometer i timmen, om fordonen i det enskilda fallet används endast på motsvarande sätt som en traktor klass II,
3. fordon som brukas kortaste lämpliga väg till eller från ett besiktningsorgan enligt 4 kap. 2 § fordonslagen (2002:574) för registreringsbesiktning eller, i fråga om fordon som har förts in i Sverige för testkörning enligt 23 § första stycket 4, för kontrollbesiktning,
4. fordon som provkörs vid besiktning eller inspektion av polisman eller sådan besiktningstekniker, bilinspektör eller tekniker som avses i fordonslagen i den utsträckning som behövs för att förrättningen skall kunna genomföras,
4. fordon som provkörs vid besiktning eller inspektion av polisman eller sådan besiktningstekniker, bilinspektör eller tekniker som avses i fordonslagen i den utsträckning som behövs för att förrättningen ska kunna genomföras,
5. fordon som provkörs av den som Vägverket särskilt förordnat att utföra haveriundersökning, att utöva tillsyn enligt produktsäkerhetslagen (2004:451) eller
5. fordon som provkörs av den som Vägverket särskilt förordnat att utföra haveriundersökning eller av den som Transportinspektionen särskilt förordnat att
TP
1
PT
Senaste lydelse av 6 § 2004:635.
TP
2
PT
Senaste lydelse 2006:239.
63
Författningsförslag SOU 2008:44
att handlägga ett ärende, utöva tillsyn enligt produktsäkerhetslagen (2004:451) eller att handlägga ett ärende,
6. ombyggda eller amatörbyggda fordon som provkörs inför en registreringsbesiktning av den som Vägverket särskilt förordnat att utföra sådan provkörning, eller
6. ombyggda eller amatörbyggda fordon som provkörs inför en registreringsbesiktning av den som Transportinspektionen särskilt förordnat att utföra sådan provkörning, eller
7. fordon som brukas med stöd av saluvagnslicens enligt 18 §. I fall som avses i första stycket 3 skall handlingar som visar avtalad tid hos besiktningsorganet medföras och på tillsägelse visas upp för en polisman eller en bilinspektör.
I fall som avses i första stycket 3 ska handlingar som visar avtalad tid hos besiktningsorganet medföras och på tillsägelse visas upp för en polisman eller en bilinspektör.
Finner polisman anledning att anta att fordon som han anträffar i trafik inte är i föreskrivet skick tillämpas första stycket 4 på motsvarande sätt.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Transportinspektionen i stället för Vägverket vara den enskildes motpart, om inspektionen efter ikraftträdandet är behörig att handlägga den typ av fråga som är föremål för prövning.
64
SOU 2008:44 Författningsförslag
23 Förslag till lag om ändring i fordonslagen (2002:574)
Härigenom föreskrivs i fråga om fordonslagen (2002:574) dels att i 3 kap. 3 och 6 §§ samt 5 kap. 5 och 6 §§ ordet ”Vägverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form,
dels att i 3 kap. 3 § och 5 kap. 6 § ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”,
dels att 3 kap. 4 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
4 §
TPF
1
FPT
Den som utför sådan kontroll eller prövning som avses i 3 § första stycket får i samband därmed provköra ett fordon. Detsamma gäller den som Vägverket särskilt har förordnat att utföra haveriundersökningar eller utöva tillsyn enligt produktsäkerhetslagen (2004:451).
Den som utför sådan kontroll eller prövning som avses i 3 § första stycket får i samband därmed provköra ett fordon. Detsamma gäller den som Vägverket särskilt har förordnat att utföra haveriundersökningar och den som Transportinspektionen särskilt har förordnat att utöva tillsyn enligt produktsäkerhetslagen (2004:451).
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Transportinspektionen vara den enskildes motpart.
TP
1
PT
Senaste lydelse 2004:467.
65
Författningsförslag SOU 2008:44
24 Förslag till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (2003:364)
Härigenom föreskrivs i fråga om fartygssäkerhetslagen (2003:364)
TPF
1
FPT
dels att i 2 kap. 3 och 10 §§, 3 kap. 1, 4 och 12 §§, 4 kap. 11, 13 och 14 §§, 5 kap. 1–3, 9, 22 och 26–28 §§, 6 kap. 6 och 7 §§, 7 kap. 1, 11 och 13 §§ samt 9 kap. 2 och 3 §§ ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 9 kap. 2 § ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Transportinspektionen vara den enskildes motpart.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 5 kap. 1 § 2006:830.
66
SOU 2008:44 Författningsförslag
25 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:487) om sjöfartsskydd
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2004:487) om sjöfartsskydd
TPF
1
FPT
dels att i 3, 4, 11, 21 och 29 §§ ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 29 § ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Transportinspektionen vara den enskildes motpart.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
21 § 2005:854 29 § 2005:854.
67
Författningsförslag SOU 2008:44
26 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:629) om trängselskatt
Härigenom föreskrivs att i 2 § lagen (2004:629) om trängselskatt ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.
68
SOU 2008:44 Författningsförslag
27 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:1100) om luftfartsskydd
TPF
1
FPT
ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas ut mot ”Transport-
inspektionen”.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
9 § 2004:1102 10 § 2004:1102.
69
Författningsförslag SOU 2008:44
28 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:1248) om skyldighet att tillhandahålla förnybara drivmedel
Härigenom föreskrivs att i 5, 7 och 8 §§ lagen (2005:1248) om skyldighet att tillhandahålla förnybara drivmedel ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Transportinspektionen i stället för Vägverket vara den enskildes motpart, om inspektionen efter ikraftträdandet är behörig att handlägga den typ av fråga som är föremål för prövning.
70
SOU 2008:44 Författningsförslag
29 Förslag till lag om ändring i vägtrafikskattelagen (2006:227)
Härigenom föreskrivs att i 1 kap. 2 §, 4 kap.1 och 7 §§, 6 kap. 7 § samt 7 kap.1 och 4 §§vägtrafikskattelagen (2006:227) ordet ”Vägverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.
71
Författningsförslag SOU 2008:44
30 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:939) om kvalificerade skyddsidentiteter
Härigenom föreskrivs att i 4 § lagen (2006:939) om kvalificerade skyddsidentiteter ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.
72
SOU 2008:44 Författningsförslag
31 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:1209) om hamnskydd
Härigenom föreskrivs att i 2 kap. 2 § lagen (2006:1209) om hamnskydd ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Transportinspektionen i stället för Sjöfartsverket vara den enskildes motpart, om inspektionen efter ikraftträdandet är behörig att handlägga den typ av fråga som är föremål för prövning.
73
Författningsförslag SOU 2008:44
32 Förslag till lag om ändring i lagen (2007:162) om bilskrotningsfonden
Härigenom föreskrivs att i 5 § lagen (2007:162) om bilskrotningsfonden ordet ”Vägverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Transportinspektionen vara den enskildes motpart.
74
SOU 2008:44 Författningsförslag
33 Förslag till förordning om överlastavgift
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Om inte något annat föreskrivs ansvarar Transportinspektionen för frågor om överlastavgift.
2 § Transportinspektionen meddelar föreskrifter om inbetalning av överlastavgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009. Genom förordningen upphävs kungörelsen (1973:786) om inbetalning av överlastavgift.
75
Författningsförslag SOU 2008:44
34 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1945:625) om registrering m.m. vid försäljning av vissa fordon som är införda i det militära fordonsregistret
Härigenom föreskrivs att i 5 § förordningen (1945:625) om registrering m.m. vid försäljning av vissa fordon som är införda i det militära fordonsregistret
TPF
1
FPT
ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot
”Transportinspektionen”
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 5 § 1998:4.
76
SOU 2008:44 Författningsförslag
35 Förslag till förordning om ändring i kungörelsen (1954:555) angående mätbrev för fart genom Suezkanalen
Härigenom föreskrivs i fråga om kungörelsen (1954:555) angående mätbrev för fart genom Suezkanalen
TPF
1
FPT
dels att i 1–5 och 7 §§ ordet ”Sjöfartsverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form,
dels att i 2 och 5 §§ ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
1 § 1971:991 2 § 1971:991 3 § 1971:991 4 § 1978:845 5 § 1971:991 7 § 1998:1067.
77
Författningsförslag SOU 2008:44
36 Förslag till förordning om ändring i kungörelsen (1954:556) angående mätbrev för fart genom Panamakanalen
Härigenom föreskrivs i fråga om kungörelsen (1954:556) angående mätbrev för fart genom Panamakanalen
TPF
1
FPT
dels att i 1–4 och 6 §§ ordet ”Sjöfartsverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form,
dels att i 2 § ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
1 § 1971:992 2 § 1971:992 3 § 1971:992 4 § 1978:846 6 § 1998:1068.
78
SOU 2008:44 Författningsförslag
37 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar
Härigenom föreskrivs att i 9 kap. 1 § förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar
TPF
1
FPT
ordet ”Luftfartsstyrelsen”
ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 9 kap. 1 § 2004:1103.
79
Författningsförslag SOU 2008:44
38 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1961:563) angående trafikregler för luftfarten
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1961:563) angående trafikregler för luftfarten
TPF
1
FPT
dels att i 1, 4 och 5 §§ ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 1 och 4 §§ ordet ”styrelsen” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
1 § 1994:380 4 § 1965:202 5 § 1994:380.
80
SOU 2008:44 Författningsförslag
39 Förslag till förordning om ändring i kungörelsen (1961:567) med närmare bestämmelser om befordran av krigsmateriel med luftfartyg
Härigenom föreskrivs att i 2 § kungörelsen (1961:567) med närmare bestämmelser om befordran av krigsmateriel med luftfartyg
TPF
1
FPT
ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas ut mot ”Transport-
inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 2 § 2004:1137.
81
Författningsförslag SOU 2008:44
40 Förslag till förordning om ändring i kungörelsen (1965:561) om statistiska uppgifter angående vägtrafikolyckor
Härigenom föreskrivs att i 1–3 §§ kungörelsen (1965:561) om statistiska uppgifter angående vägtrafikolyckor
TPF
1
FPT
ordet ”Vägverket”
ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
1 § 2004:1363 2 § 2004:1363 3 § 2004:1363.
82
SOU 2008:44 Författningsförslag
41 Förslag till förordning om ändring i sjöförklaringskungörelsen (1967:294)
Härigenom föreskrivs i fråga om sjöförklaringskungörelsen (1967:294)
TPF
1
FPT
dels att i 2, 4, 6, 8 och 11–14 §§ ordet ”Sjöfartsverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form,
dels att i 13 § ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
2 § 1995:172 4 § 1995:172 6 § 1995:172 8 § 1995:172 11 § 1995:172 12 § 1995:172 13 § 1999:471 14 § 1995:172.
83
Författningsförslag SOU 2008:44
42 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1970:340) om skolskjutsning
TPF
1
FPT
ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transport-
inspektionen” och ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Förordningen omtryckt 1975:880.
Senaste lydelse av 8 § 2005:950.
84
SOU 2008:44 Författningsförslag
43 Förslag till förordning om ändring i kungörelsen (1970:344) om kompetenskrav för förare av större fritidsbåtar
Härigenom föreskrivs att i 1 § kungörelsen (1970:344) om kompetenskrav för förare av större fritidsbåtar ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
85
Författningsförslag SOU 2008:44
44 Förslag till förordning om ändring i vägkungörelsen (1971:954)
Härigenom föreskrivs att 5, 23 a och 38 §§ vägkungörelsen (1971:954)
TPF
1
FPT
ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §
TPF
2
FPT
Bestämmelser om rätt för Vägverket att meddela föreskrifter i fråga om tekniska krav på väg och anordningar som hör till väg finns i 18 § förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.
Bestämmelser om rätt för Transportinspektionen att meddela föreskrifter i fråga om tekniska krav på väg och anordningar som hör till väg finns i 18 § förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.
Samtliga väghållningsmyndigheter och länsstyrelser skall underrättas om föreskrifter som avses i första stycket.
Samtliga väghållningsmyndigheter och länsstyrelser samt Vägverket ska underrättas om föreskrifter som avses i första stycket.
23 a §
TPF
3
FPT
Vägverket får meddela närmare föreskrifter om genomförande av förstudie och vägutredning enligt 14 a och 14 b §§väglagen (1971:948). Föreskrifter om samråd och miljökonsekvensbeskrivning i samband med förstudie och vägutredning skall meddelas i samråd med Naturvårdsverket.
Transportinspektionen får efter samråd med Vägverket meddela närmare föreskrifter om genomförande av förstudie och vägutredning enligt 14 a och 14 b §§väglagen (1971:948). Föreskrifter om samråd och miljökonsekvensbeskrivning i samband med förstudie och vägutredning ska meddelas i samråd med Naturvårdsverket.
I fråga om underrättelse om föreskrifter som avses i första stycket gäller 38 § tredje stycket.
I fråga om underrättelse om föreskrifter som avses i första stycket gäller 5 § andra stycket.
TP
1
PT
Förordningen omtryckt 1987:461.
TP
2
PT
Senaste lydelse 1999:776.
TP
3
PT
Senaste lydelse 1998:895.
86
SOU 2008:44 Författningsförslag
38 §
TPF
4
FPT
Vägverket får meddela närmare föreskrifter om upprättande av arbetsplaner och om tillägg till arbetsplaner. Föreskrifter om miljökonsekvensbeskrivning i samband med arbetsplan meddelas i samråd med Naturvårdsverket.
Transportinspektionen får efter samråd med Vägverket meddela närmare föreskrifter om upprättande av arbetsplaner och om tillägg till arbetsplaner. Föreskrifter om miljökonsekvensbeskrivning i samband med arbetsplan meddelas i samråd med Naturvårdsverket.
Vägverket får vidare efter samråd med Statens jordbruksverk och Lantmäteriverket meddela föreskrifter om sådana utredningar som avses i 26 § tredje stycket.
Vägverket får efter samråd med Statens jordbruksverk och Lantmäteriverket meddela föreskrifter om sådana utredningar som avses i 26 § tredje stycket.
Samtliga väghållningsmyndigheter och länsstyrelser skall underrättas om de föreskrifter Vägverket meddelar med stöd av första och andra styckena.
Samtliga väghållningsmyndigheter och länsstyrelser ska underrättas om föreskrifter som avses i första och andra styckena. Vägverket ska underrättas om föreskrifter som avses i första stycket.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
4
PT
Senaste lydelse 1998:895.
87
Författningsförslag SOU 2008:44
45 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1971:933) om rättsstatistiken
TPF
1
FPT
ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot ”Transport-
inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 1 § 2005:990.
88
SOU 2008:44 Författningsförslag
46 Förslag till förordning om ändring i kungörelsen (1972:17) om behandling av föremål som upphittats inom flygplats eller på luftfartyg, m.m.
Härigenom föreskrivs att i 7 § kungörelsen (1972:17) om behandling av föremål som upphittats inom flygplats eller på luftfartyg, m.m.
TPF
1
FPT
ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas ut mot
”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 7 § 2004:1104.
89
Författningsförslag SOU 2008:44
47 Förslag till förordning om upphävande av kungörelsen (1972:605) om införande av ny vägtrafiklagstiftning
Härigenom föreskrivs att kungörelsen (1972:605) om införande av ny vägtrafiklagstiftning ska upphöra att gälla vid utgången av år 2008.
U
Den upphävda kungörelsen gäller dock fortfarande i fråga om förhållanden som avser tiden före upphävandet.
90
SOU 2008:44 Författningsförslag
48 Förslag till förordning om ändring i anläggningskungörelsen (1973:1165)
Härigenom föreskrivs att i 8 § anläggningskungörelsen (1973:1165)
TPF
1
FPT
ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transport-
inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 8 § 1999:775.
91
Författningsförslag SOU 2008:44
49 Förslag till förordning om ändring i militära vägtrafikkungörelsen (1974:97)
Härigenom föreskrivs att i 12, 14, 18, 23, 24, 26, 28, 31–33, 36, 44–46, 48, 53, 58 och 59 §§ militära vägtrafikkungörelsen (1974:97)
TPF
1
FPT
ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transport-
inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
12 § 1998:1279 14 § 1998:1279 18 § 1994:883 23 § 1994:883 24 § 1994:883 26 § 2002:928 28 § 2003:578 31 § 2002:928 32 § 1998:6 33 § 2001:655 36 § 2001:655 44 § 1992:1297 45 § 2002:928 46 § 1994:883 48 § 1998:1367 53 § 1992:1297 58 § 1994:883 59 § 1994:883.
92
SOU 2008:44 Författningsförslag
50 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1974:235) om tillstånd till sjöfart i inrikes trafik med utländskt fartyg m.m.
Härigenom föreskrivs att i 1 och 4 §§ förordningen (1974:235) om tillstånd till sjöfart i inrikes trafik med utländskt fartyg m.m.
TPF
1
FPT
ordet ”Sjöfartsverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
1 § 1995:961 4 § 1999:346.
93
Författningsförslag SOU 2008:44
51 Förslag till förordning om ändring i fartygsregisterförordningen (1975:927)
Härigenom föreskrivs att i 1 kap.1, 4 och 8 §§fartygsregisterförordningen (1975:927)
TPF
1
FPT
ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot
”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
1 kap. 1 § 2001:807 1 kap. 4 § 2001:807 1 kap. 8 § 2001:807.
94
SOU 2008:44 Författningsförslag
52 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1975:928) om handläggning av partrederiärenden
Härigenom föreskrivs att i 1, 2, 5, 7 och 8 §§ förordningen (1975:928) om handläggning av partrederiärenden
TPF
1
FPT
ordet ”Sjöfarts-
verket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
1 § 2001:808 2 § 2001:808 5 § 2001:808 7 § 2001:808 8 § 2001:808.
95
Författningsförslag SOU 2008:44
53 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1975:929) med vissa bestämmelser om fartygs identifiering
Härigenom föreskrivs att i 2 kap.1 och 2 §§, 3 kap.2 och 3 §§ samt 4 kap. 2 § förordningen (1975:929) med vissa bestämmelser om fartygs identifiering
TPF
1
FPT
ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot
”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Förordningen omtryckt 1987:1144.
Senaste lydelse av 2 kap. 1 § 2001:809 2 kap. 2 § 2001:809 3 kap. 2 § 2001:809 3 kap. 3 § 2001:809 4 kap. 2 § 1988:477.
96
SOU 2008:44 Författningsförslag
54 Förslag till förordning om ändring i trafikförsäkringsförordningen (1976:359)
Härigenom föreskrivs att i 20 § trafikförsäkringsförordningen (1976:359)
TPF
1
FPT
ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspek-
tionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 20 § 2002:348.
97
Författningsförslag SOU 2008:44
55 Förslag till förordning om ändring i författningssamlingsförordningen (1976:725)
Härigenom föreskrivs att bilaga 1 till författningssamlingsförordningen (1976:725) ska ha följande lydelse.
Bilaga 1
TPF
1
FPT
Nuvarande lydelse Författningssamling för centrala myndigheter
Utgivande myndighet
Benämning Förkortning Särskild före-
skrift
Institutet för tillväxtpolitiska studier
Institutet för
tillväxtpolitiska studiers författningssamling
ITPSFS
Järnvägsstyrelsen
Järnvägsstyrelsens författningssamling
JvSFS
Kammarkollegiet
Kammarkollegiets författningssamling
KAMFS
Lotteriinspektionen
Lotteriinspektionens författningssamling
LIFS
Luftfartsstyrelsen
Luftfartsstyrelsens författningssamling
LFS Utnyttjas också av Luftfartsverket och Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut
Läkemedels-Läkemedels-LFNFS
TP
1
PT
Senaste lydelse 2007:1229.
98
SOU 2008:44 Författningsförslag
förmånsnämnden
förmånsnämndens författningssamling
Bilaga 1
Föreslagen lydelse
Författningssamling för centrala myndigheter
Utgivande myndighet
Benämning Förkortning Särskild föreskrift
Institutet för tillväxtpolitiska studier
Institutet för tillväxtpolitiska studiers författningssamling
ITPSFS
Kammarkollegiet
Kammarkollegiets författningssamling
KAMFS
Lotteriinspektionen
Lotteriinspektionens författningssamling
LIFS
Läkemedelsförmånsnämnden
Läkemedelsförmånsnämndens författningssamling
LFNFS
Totalförsvarets pliktverk
Totalförsvarets pliktsverks författningssamling
TFS
Transportinspektionen
Transportinspektionens författningssamling
TRIFS Utnyttjas
också av Luftfartsverket och Sveriges meteorolo-
99
Författningsförslag SOU 2008:44
giska och hydrologiska institut
Tullverket Tullverkets
författningssamling
TFS Utnyttjas
också av Inspektionen för strategiska produkter
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
100
SOU 2008:44 Författningsförslag
56 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift
TPF
1
FPT
dels att i 3, 6 och 9–12 §§ ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 12 § ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Förordningen omtryckt 1981:144.
Senaste lydelse av 3 § 1992:1282 6 § 1993:1238 9 § 1992:1282 10 § 1992:1282 11 § 2003:861 12 § 2003:920.
101
Författningsförslag SOU 2008:44
57 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1977:68) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik
TPF
1
FPT
ordet ”Vägverket” ska bytas
ut mot ”Transportinspektionen” och ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 2 § 1992:1503.
102
SOU 2008:44 Författningsförslag
58 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd
Härigenom föreskrivs att i 9, 12 och 15 §§ förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd
TPF
1
FPT
ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot ”Transport-
inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
9 § 2004:885 12 § 2000:958 15 § 2004:885.
103
Författningsförslag SOU 2008:44
59 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1977:774) om rätt att bruka finländsk terrängskoter i Sverige
Härigenom föreskrivs att i förordningen (1977:774) om rätt att bruka finländsk terrängskoter i Sverige
TPF
1
FPT
ordet ”Vägverket” ska
bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av förordningen 1992:1501.
104
SOU 2008:44 Författningsförslag
60 Förslag till förordning om ändring i arbetsmiljöförordningen (1977:1166)
Härigenom föreskrivs att i 21 § arbetsmiljöförordningen
TPF
1
FPT
(1977:1166) ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Förordningen omtryckt 1992:1136.
Senaste lydelse av 21 § 2003:442.
105
Författningsförslag SOU 2008:44
61 Förslag till förordning om ändring i förfogandeförordningen (1978:558)
Härigenom föreskrivs att i 2 § förfogandeförordningen (1978:558)
TPF
1
FPT
ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas ut mot
”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 2 § 2004:1105.
106
SOU 2008:44 Författningsförslag
62 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1979:38) om läkarintyg för sjöfolk
TPF
1
FPT
ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot
”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
5 § 1989:921 6 § 1989:921 9 § 1989:921.
107
Författningsförslag SOU 2008:44
63 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1980:398) om handikappanpassad kollektivtrafik
Härigenom föreskrivs att 4 § förordningen (1980:398) om handikappanpassad kollektivtrafik ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
TPF
1
FPT
Vägverket, Banverket, Luftfartsstyrelsen och Sjöfartsverket skall, vart och ett inom sitt område, initiera, planera och följa upp anpassningen. Rikstrafiken skall verka för att anpassningen samordnas.
Vägverket, Banverket, Luftfartsstyrelsen och Sjöfartsverket får, vart och ett inom sitt område, meddela de föreskrifter som behövs om färdmedlens och terminalernas konstruktion, utrustning och drift.
Innan föreskrifter meddelas skall myndigheterna samråda med berörda myndigheter, terminalansvariga och handikapporganisationer samt med företrädare för dem som utövar trafiken.
Vägverket, Banverket och Sjöfartsverket ska, vart och ett inom sitt område, initiera, planera och följa upp anpassningen. Detsamma gäller Transportinspektionen inom luftfartsområdet. Rikstrafiken ska verka för att anpassningen samordnas.
Vägverket, Banverket, Sjöfartsverket och Transportinspektionen får, vart och ett inom sitt område, meddela de föreskrifter som behövs om färdmedlens och terminalernas konstruktion, utrustning och drift.
Innan föreskrifter meddelas ska myndigheterna samråda med berörda myndigheter, terminalansvariga och handikapporganisationer samt med företrädare för dem som utövar trafiken.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse 2004:1107.
108
SOU 2008:44 Författningsförslag
64 Förslag till förordning om ändring i containerförordningen (1980:640)
Härigenom föreskrivs i fråga om containerförordningen (1980:640)
TPF
1
FPT
dels att i 2, 15 och 16 §§ ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 15 § ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
15 § 1999:492 16 § 1999:492.
109
Författningsförslag SOU 2008:44
65 Förslag till förordning om ändring i sekretessförordningen (1980:657)
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretessförordningen (1980:657)
TPF
1
FPT
dels att i 1 b § ordet ”Vägverkets” ska bytas ut mot ”Transportinspektionens”,
dels att 1 a § och bilagan till förordningen ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
TPF
2
FPT
Sekretess gäller i personaladministrativ verksamhet hos följande myndigheter, för uppgift om enskilds bostadsadress, hemtelefonnummer, personnummer och andra jämförbara uppgifter avseende personalen, uppgift i form av fotografisk bild som utgör underlag för tjänstekort samt uppgift om närstående till personalen, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller någon närstående till honom eller henne lider men:
Regeringskansliet, såvitt avser personal i verksamhet som rör handläggning av ärenden om nåd i brottmål, abolition och upphävande av domstols beslut om utvisning på grund av brott,
domstolarna, hyresnämnderna och arrendenämnderna utom Arbetsdomstolen, Marknadsdomstolen och Patentbesvärsrätten,
Domstolsverket, såvitt avser uppgifter om personal vid domstolar, hyresnämnder och arrendenämnder,
Justitiekanslern, Rikspolisstyrelsen, Statens kriminaltekniska laboratorium, polismyndigheterna,
åklagarmyndigheterna och kriminalvårdens myndigheter, Kustbevakningen, Skatteverket, Tullverket och Kronofogdemyndigheten, Försäkringskassan, socialnämnderna eller de andra nämnder som svarar för personaladministrativ verksamhet, såvitt avser personal som verkar inom socialtjänsten,
TP
1
PT
Senaste lydelse av 1 b § 2007:1213.
TP
2
PT
Senaste lydelse 2007:1213.
110
SOU 2008:44 Författningsförslag
den eller de nämnder som utövar ledningen av hälso- och sjukvården enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) eller de andra myndigheter som svarar för personaladministrativ verksamhet, såvitt avser hälso- och sjukvårdspersonal,
Rättsmedicinalverket, såvitt avser personal inom rättsmedicinsk och rättspsykiatrisk verksamhet,
Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse, Migrationsverket, Arbetsförmedlingen och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen,
myndigheter som svarar för personaladministrativ verksamhet, såvitt avser parkeringsvakter som förordnats enligt lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning m.m.,
Jordbruksverket, såvitt avser personal i verksamhet som rör uppfödning, förvaring, tillhandahållande och användning av försöksdjur,
Smittskyddsinstitutet, såvitt avser personal i verksamhet som rör uppfödning, förvaring, tillhandahållande och användning av försöksdjur,
Livsmedelsverket, såvitt avser veterinärer, övrig personal i besiktningsveterinärorganisationen och personal i annan inspektionsverksamhet och i verksamhet som rör kosttillskott och tillståndsgivning eller godkännanden avseende ekologiskt producerade livsmedel och nya livsmedel,
Vägverket, såvitt avser personal i verksamhet som avser ianspråktagande av mark för väg, ersättning för vägrätt och förarprov för körkort.
Vägverket, såvitt avser personal i verksamhet som avser ianspråktagande av mark för väg och ersättning för vägrätt.
Transportinspektionen, såvitt avser förarprov för körkort.
111
Författningsförslag SOU 2008:44
Bilaga
TPF
3
FPT
Nuvarande lydelse Verksamheten består i Särskilda begränsningar i sekretessen 20. tillsyn som utövas av Vägverket
sekretessen enligt 2 § första stycket 1 gäller inte vid Vägverkets tillsyn över produktsäkerheten hos varor som är avsedda för konsumenter eller kan antas komma att användas av konsumenter, om intresset av allmän kännedom om förhållande som rör risk för skada på person har sådan vikt att uppgiften bör lämnas ut.
29. tillståndsgivning tillsyn enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet och förordningen (1984:14) om kärnteknisk verksamhet eller enligt motsvarande äldre bestämmelser
sekretessen gäller inte beslut i ärenden
30. tillståndsgivning och tillsyn som handhas av Luftfartsstyrelsen
sekretessen gäller inte beslut i ärenden
31. utredning, planering, tillståndsgivning och tillsyn enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol och lagen (1985:635) om beredskapslagring av naturgas eller enligt motsvarande äldre bestämmelser
TP
3
PT
Senaste lydelse 2008:44. Ändringen innebär bl.a. att punkterna 30 och 111 utgår.
112
SOU 2008:44 Författningsförslag
110. utredning enligt lagen (1990:712) om undersökning av olyckor och förordningen (1990:717) om undersökning av olyckor eller enligt motsvarande äldre bestämmelser, särskild utredning som har tillsatts av regeringen för att utreda en sådan olycka som avses i 2 § nämnda lag samt tillsyn som handhas av Statens haverikommission
sekretess gäller inte i ärende som avses i 8 kap. 16 § sekretesslagen
111. tillståndsgivning och tillsyn som handhas av Järnvägsstyrelsen
sekretess gäller inte beslut i ärenden
112. tillsyn som utövas av Granskningsnämnden för radio och TV samt utredning, tillståndsgivning och tillsyn som handhas av Radio- och TVverket
sekretess gäller inte beslut i ärenden.
128. utredning, planering och uppföljning hos Banverket rörande trafik- och transportutveckling samt infrastruktur 129. utredning, planering och tillsyn som handhas av Sjöfartsverket och som avser den civila sjöfarten och hamnskyddet
sekretessen gäller inte beslut i ärenden
130. tillsyn enligt produktsäkerhetslagen (2004:451)
sekretess enligt 2 § första stycket 1 gäller inte, om intresset av allmän kännedom om förhållande som rör risk för skada på person har sådan vikt att uppgiften bör lämnas ut
113
Författningsförslag SOU 2008:44
Bilaga
F öreslagen lydelse 20. tillståndsgivning och tillsyn hos Transportinspektionen
sekretess gäller inte beslut i ärenden
sekretessen enligt 2 § första stycket 1 gäller inte vid Transportinspektionens tillsyn över produktsäkerheten hos varor som är avsedda för konsumenter eller kan antas komma att användas av konsumenter, om intresset av allmän kännedom om förhållande som rör risk för skada på person har sådan vikt att uppgiften bör lämnas ut.
29. tillståndsgivning tillsyn enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet och förordningen (1984:14) om kärnteknisk verksamhet eller enligt motsvarande äldre bestämmelser
sekretessen gäller inte beslut i ärenden
31. utredning, planering, tillståndsgivning och tillsyn enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol och lagen (1985:635) om beredskapslagring av naturgas eller enligt motsvarande äldre bestämmelser
114
SOU 2008:44 Författningsförslag
110. utredning enligt lagen (1990:712) om undersökning av olyckor och förordningen (1990:717) om undersökning av olyckor eller enligt motsvarande äldre bestämmelser, särskild utredning som har tillsatts av regeringen för att utreda en sådan olycka som avses i 2 § nämnda lag samt tillsyn som handhas av Statens haverikommission
sekretess gäller inte i ärende som avses i 8 kap. 16 § sekretesslagen
112. tillsyn som utövas av Granskningsnämnden för radio och TV samt utredning, tillståndsgivning och tillsyn som handhas av Radio- och TVverket
sekretess gäller inte beslut i ärenden.
128. utredning, planering och uppföljning hos Banverket rörande trafik- och transportutveckling samt infrastruktur 129. utredning och planering som handhas av Transportinspektionen och som avser den civila sjöfarten och hamnskyddet
sekretessen gäller inte beslut i ärenden
130. tillsyn enligt produktsäkerhetslagen (2004:451)
sekretess enligt 2 § första stycket 1 gäller inte, om intresset av allmän kännedom om förhållande som rör risk för skada på person har sådan vikt att uppgiften bör lämnas ut
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
115
Författningsförslag SOU 2008:44
66 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg
TPF
1
FPT
TP
1
PT
Förordningen omtryckt 1983:59.
Senaste lydelse av 1 kap. 2 § 2006:1321 2 kap. 11 § 2006:1321 2 kap. 12 § 2006:1321 2 kap. 13 § 2006:1321 2 kap. 14 § 2006:1321 2 kap. 18 § 2006:1321 2 kap. 19 § 2006:1321 2 kap. 25 § 2006:1321 2 kap. 26 § 2006:1321 2 kap. 27 § 2006:1321 2 kap. 29 § 2006:1321 2 kap. 30 § 2006:1321 3 kap. 1 § 1996:528 3 kap. 2 § 1996:528 3 kap. 4 § 2000:1151 3 kap. 7 § 1983:59 3 kap. 8 § 1983:59 3 kap. 11 § 2001:1292 3 kap. 12 § 2000:1151 3 kap. 13 § 2000:1151 4 kap. 1 § 2003:441 4 kap. 3 § 1983:59 4 kap. 4 § 1983:59 4 kap. 5 § 1996:528 4 kap. 6 § 1995:592 4 kap. 7 § 2003:441 4 kap. 8 § 1996:528 4 kap. 11 § 2003:441 4 kap. 12 § 2003:441 5 kap. 1 § 1983:59 5 kap. 4 § 2004:751 5 kap. 5 § 2004:751 6 kap. 1 § 2003:441 6 kap. 2 § 2003:441 6 kap. 6 § 1983:59 6 kap. 7 § 1983:59 6 kap. 14 § 2003:441 6 kap. 15 § 2001:1292 6 kap. 16 § 2003:441 7 kap. 1 § 1996:528 7 kap. 2 § 1996:528 7 kap. 3 § 1996:528 7 kap. 4 § 1996:528 7 kap. 5 § 2001:1292 7 kap. 6 a § 2003:441 7 kap. 7 § 1996:528 7 kap. 8 § 2003:441
116
SOU 2008:44 Författningsförslag
dels att i 1 kap. 2 §, 2 kap. 11–14, 18, 19, 25–27, 29 och 30 §§, 3 kap. 1, 2, 4, 7, 8 och 11–13 §§, 4 kap. 1, 3–8, 11 och 12 §§, 5 kap. 1, 4 och 5 §§, 6 kap. 1, 2, 6, 7 och 14–16 §§, 7 kap. 1–5, 6 a och 7–9 §§, 8 kap. 5 § samt 9 kap. 1, 2, 4, 10, 14 och 15 §§ ordet ”Sjöfartsverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form,
dels att i 3 kap. 2, 4 och 8 §§ samt 6 kap. 2 § ordet ”verket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”inspektionen” i motsvarande form,
dels att 8 kap. 1 och 2 §§ samt 9 kap. 3 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 kap.
1 §
TPF
2
FPT
Beslut enligt 9 kap. 1 § lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg skall underställas chefen för Sjöfartsinspektionen.
Beslut enligt 9 kap. 1 § lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg ska underställas behörig befattningshavare hos Transportinspektionen.
2 §
TPF
3
FPT
Ett beslut enligt 7 kap. 4 § första stycket, 5 eller 6 §, 6 a § andra stycket eller 6 b § lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg eller enligt 7 kap. 8 § denna förordning som har meddelats inom Sjöfartsverket av någon annan än chefen för Sjöfartsinspektionen skall genast underställas denne.
Ett beslut enligt 7 kap. 4 § första stycket, 5 eller 6 §, 6 a § andra stycket eller 6 b § lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg eller enligt 7 kap. 8 § denna förordning som har meddelats inom Transportinspektionen av någon annan än befattningshavare som sägs i 8 kap. 1 § ska genast
7 kap. 9 § 2003:441 8 kap. 5 § 1996:528 9 kap. 1 § 2000:1151 9 kap. 2 § 2000:1151 9 kap. 4 § 1998:909 9 kap. 10 § 2001:1292 9 kap. 14 § 2001:1292 9 kap. 15 § 2002:698.
TP
2
PT
Senaste lydelse 1996:528.
TP
3
PT
Senaste lydelse 2003:441.
117
Författningsförslag SOU 2008:44
underställas denne.
9 kap.
3 §
TPF
4
FPT
Beslut som meddelas av Sjöfartsverket med stöd av denna förordning skall meddelas efter samråd med
Beslut som meddelas av Transportinspektionen med stöd av denna förordning ska meddelas efter samråd med
1. Naturvårdsverket, i fråga om,
a) föreskrifter som meddelas med stöd av 1 kap. 2 §, 2 kap., 3 kap. 2 § andra stycket, 7 §, 8 §, 11 § första stycket i fråga om anordningarnas utformning och drift eller 13 §, 4 kap. 1 eller 8 §,
b) medgivande som lämnas med stöd av 3 kap. 1 §,
c) undantag som föreskrivs med stöd av 9 kap. 1 §, dock ej såvitt avser undantag från bestämmelserna i 5 kap. 1 eller 2 §,
2. Kustbevakningen och Rikspolisstyrelsen, i fråga om
a) föreskrifter som meddelas med stöd av 5 kap. 4 §,
b) undantag som föreskrivs med stöd av 9 kap. 1 §, såvitt avser undantag från bestämmelserna i 5 kap. 1 eller 2 §,
3. Kustbevakningen och Naturvårdsverket samt, om det behövs med hänsyn till ärendets beskaffenhet, Försvarsmakten, i fråga om föreskrifter som meddelas med stöd av 7 kap. 1 §,
3. Kustbevakningen, Naturvårdsverket och Sjöfartsverket samt, om det behövs med hänsyn till ärendets beskaffenhet, Försvarsmakten, i fråga om föreskrifter som meddelas med stöd av 7 kap. 1 §,
4. Försvarsmakten, Kustbevakningen, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, Luftfartsstyrelsen, Fiskeriverket och Naturvårdsverket, i fråga om föreskrifter enligt 7 kap. 3 § 1 lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg som meddelas med stöd av 7 kap. 2 §,
4. Försvarsmakten, Kustbevakningen, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, Fiskeriverket och Naturvårdsverket, i fråga om föreskrifter enligt 7 kap. 3 § 1 lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg som meddelas med stöd av 7 kap. 2 §,
5. Kustbevakningen och Naturvårdsverket, i fråga om
a) föreskrifter enligt 7 kap.
5. Kustbevakningen, Naturvårdsverket och Sjöfartsverket, i fråga om föreskrifter enligt
TP
4
PT
Senaste lydelse 2004:1108.
118
SOU 2008:44 Författningsförslag
3 § 2 lagen om åtgärder mot förorening från fartyg som meddelas med stöd av 7 kap. 2 §,
b) beslut om samråd som avses i 7 kap. 4 § andra stycket,
c) föreskrifter som avses i 7 kap. 7 §,
6. Försvarsmakten, om det behövs med hänsyn till ärendets beskaffenhet, i fråga om föreskrifter som meddelas med stöd av 3 kap. 11–13 §§ eller undantag som föreskrivs med stöd av 9 kap. 1 §.
7 kap. 3 § 2 lagen om åtgärder mot förorening från fartyg som meddelas med stöd av 7 kap. 2 §,
6. Kustbevakningen och Naturvårdsverket, i fråga om
a) beslut om samråd som avses i 7 kap. 4 § andra stycket,
b) föreskrifter som avses i 7 kap. 7 §,
7. Försvarsmakten, om det behövs med hänsyn till ärendets beskaffenhet, i fråga om föreskrifter som meddelas med stöd av 3 kap. 11–13 §§ eller undantag som föreskrivs med stöd av 9 kap. 1 §.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009. Föreskrifter som har meddelats av Sjöfartsverket anses vid tillämpningen av förordningen vara meddelade av Transportinspektionen.
119
Författningsförslag SOU 2008:44
67 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1981:967) om skyldighet för domstol och Kronofogdemyndighet att lämna underrättelser om vissa beslut av exekutiv betydelse
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1981:967) om skyldighet för domstol och Kronofogdemyndighet att lämna underrättelser om vissa beslut av exekutiv betydelse
TPF
1
FPT
dels att i 1 och 4 §§ ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 2 och 5 §§ ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
1 § 2006:878 2 § 2006:878 4 § 2001:811 5 § 2004:1138.
120
SOU 2008:44 Författningsförslag
68 Förslag till förordning om ändring i utsökningsförordningen (1981:981)
Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsförordningen (1981:981)
TPF
1
FPT
dels att i 6 kap. 19 § ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 6 kap. 20 §, 13 kap. 16 § och 15 kap. 5 § ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Förordningen omtryckt 2000:1.
Senaste lydelse av 6 kap. 19 § 2006:879 6 kap. 20 § 2006:879 13 kap. 16 § 2004:1109 15 kap. 5 § 2006:879.
121
Författningsförslag SOU 2008:44
69 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1982:569) om lotsning m.m.
Härigenom föreskrivs att i 4, 5, 9 och 13 §§ förordningen (1982:569) om lotsning m.m. ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
TPF
1
FPT
Föreskrifter om skyldighet att anlita lots med hänsyn till militära förhållanden meddelas av Sjöfartsverket efter hörande av Försvarsmakten.
Transportinspektionen får efter samråd med Försvarsmakten meddela föreskrifter om skyldighet att anlita lots med hänsyn till militära förhållanden.
5 §
TPF
2
FPT
Sjöfartsverket meddelar föreskrifter om skyldighet att anlita lots med hänsyn till förhållanden som hänför sig till farvattnens beskaffenhet, fartygs last eller bemanning eller andra omständigheter av betydelse för sjösäkerheten eller miljön.
Transportinspektionen får efter samråd med Sjöfartsverket meddela föreskrifter om skyldighet att anlita lots med hänsyn till förhållanden som hänför sig till farvattnens beskaffenhet, fartygs last eller bemanning eller andra omständigheter av betydelse för sjösäkerheten eller miljön.
9 §
TPF
3
FPT
Sjöfartsverket meddelar de föreskrifter i övrigt som behövs för lotsning av fartyg och annat biträde av lots åt fartyg än lotsning.
Transportinspektionen får efter samråd med Sjöfartsverket meddela de föreskrifter i övrigt som behövs för lotsning av fartyg och annat biträde av lots åt fartyg än lotsning.
TP
1
PT
Senaste lydelse 2004:278.
TP
2
PT
Senaste lydelse 2003:86.
TP
3
PT
Senaste lydelse 1986:301.
122
SOU 2008:44 Författningsförslag
13 §
TPF
4
FPT
Avskrift av dom i mål om ansvar för brott mot denna förordning skall sändas till Sjöfartsverket.
Avskrift av dom i mål om ansvar för brott mot denna förordning ska sändas till Sjöfartsverket och Transportinspektionen.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
4
PT
Senaste lydelse 1986:301.
123
Författningsförslag SOU 2008:44
70 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1982:1005) om skyldighet för näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalförsvarsplaneringen
Härigenom föreskrivs att i 1 § förordningen (1982:1005) om skyldighet för näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalförsvarsplaneringen
TPF
1
FPT
ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska
bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 1 § 2007:887.
124
SOU 2008:44 Författningsförslag
71 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1983:744) om trafiken på Göta kanal
TPF
1
FPT
ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot
”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 2 § 1997:811.
125
Författningsförslag SOU 2008:44
72 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1984:321) om kontrollavgift vid olovlig parkering
Härigenom föreskrivs att i förordningen (1984:321) om kontrollavgift vid olovlig parkering
TPF
1
FPT
ordet ”Vägverket” ska bytas ut
mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av förordningen 1992:1283.
126
SOU 2008:44 Författningsförslag
73 Förslag till förordning om ändring i mönstringsförordningen (1984:831)
Härigenom föreskrivs i fråga om mönstringsförordningen (1984:831)
TPF
1
FPT
dels att i 1–3 a, 5–9 och 12–14 §§ ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 14 § ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
1 § 2007:239 3 a § 2007:239 5 § 1989:552.
127
Författningsförslag SOU 2008:44
74 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1985:838) om motorbränslen
TPF
1
FPT
ordet ”Vägverket” i olika böjnings-
former ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
4 § 2006:1019 5 § 2007:35 8 § 2004:678 9 § 2004:1152 9 a § 2004:678 9 b § 2004:1152 9 c § 2006:1019 11 § 2004:678.
128
SOU 2008:44 Författningsförslag
75 Förslag till förordning om ändring i luftfartsförordningen (1986:171)
Härigenom föreskrivs i fråga om luftfartsförordningen (1986:171)
TPF
1
FPT
TP
1
PT
Förordningen omtryckt 2005:38.
Senaste lydelse av 1 § 2004:1113 3 § 2004:1113 4 § 2004:1113 5 § 2004:1113 8 § 2004:1113 9 § 2004:1113 11 § 2004:1113 12 § 2004:1113 13 § 2004:1113 14 § 2004:1113 15 § 2004:1113 16 § 2004:1113 17 § 2004:1113 18 § 2004:1113 19 § 2004:1113 20 § 2004:1113 21 § 2004:1113 22 § 2004:1113 23 § 2004:1113 25 § 2006:435 25 a § 2006:436 26 § 2004:1113 27 § 2004:1113 28 § 2004:1113 29 § 2004:1113 30 § 2004:1113 31 § 2004:1113 32 § 2004:1113 34 § 2004:1113 36 § 2004:1113 37 § 2004:1113 38 § 2004:1113 39 § 2004:1113 41 § 2004:1113 43 § 2004:1113 45 § 2004:1113 46 § 2004:1113 47 § 2004:1113 48 § 2004:1113 50 § 2004:1113 51 § 2004:1113 53 § 2004:1113 54 § 2004:1113 55 § 2004:1113 56 § 2004:1113 57 § 2004:1113 58 § 2004:1113
129
Författningsförslag SOU 2008:44
59 § 2004:1113 60 § 2004:1113 61 § 2004:1113 62 § 2004:1113 63 § 2004:1113 64 § 2004:1113 65 § 2004:1113 66 § 2004:1113 67 § 2004:1113 68 § 2004:1113 69 § 2004:1113 70 § 2004:1113 71 § 2004:1113 73 § 2004:1113 74 § 2004:1113 75 § 2004:1113 76 § 2004:1113 77 § 2004:1113 80 § 2005:228 81 § 2004:1113 82 § 2004:1113 83 § 2004:1113 84 § 2004:1113 86 § 2004:1113 87 § 2004:1113 88 § 2004:1113 89 § 2004:1113 90 § 2004:1113 91 § 2004:1113 92 § 2004:1113 94 § 2004:1113 95 § 2004:1113 96 § 2004:1113 97 § 2004:1113 98 § 2004:1113 100 § 2004:1113 102 § 2004:1113 104 § 2004:1113 105 § 2004:1113 106 a § 2006:1397 107 § 2004:1113 110 § 2004:1113 114 § 2004:1113 115 § 2004:1113 117 § 2007:492 118 § 2007:492 119 § 2007:492 120 § 2007:492 121 § 2007:492 124 § 2007:492 125 § 2007:492 128 § 2004:1113 129 § 2004:1113 130 § 2004:1113 131 § 2004:1113 132 § 2004:1113 133 § 2004:1113 134 § 2004:1113
130
SOU 2008:44 Författningsförslag
dels att 31 och 37 §§ ska upphöra att gälla, dels att i 1, 3–5, 8, 9, 11–23, 25–30, 32, 34, 36, 38, 39, 41, 43, 45– 48, 50, 51, 53–71, 73–77, 80–84, 86–92, 94–98, 100, 102, 104, 105, 106 a, 107, 110, 114, 115, 117–121, 124, 125, 128–135, 137–141, 144 och 146 §§ samt i rubriken närmast före 138 § ordet ”Luftfartsstyrelsen” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form,
dels att i 1, 4, 5, 13, 18, 19, 27, 32, 41, 56, 58, 60, 63–66, 68, 70, 73, 80, 82, 92, 96, 97, 102, 104, 107, 114, 120, 131, 132, 137 och 144 §§ ordet ”styrelsen” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”inspektionen” i motsvarande form.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009. Föreskrifter som har meddelats av Luftfartsstyrelsen anses vid tillämpningen av förordningen vara meddelade av Transportinspektionen.
135 § 2007:492 137 § 2004:1113 138 § 2005:94 139 § 2004:1113 140 § 2004:1113 141 § 2004:1113 144 § 2004:1113 146 § 2004:1113.
131
Författningsförslag SOU 2008:44
76 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1986:172) om luftfartsregistret m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1986:172) om luftfartsregistret m.m.
TPF
1
FPT
dels att i 2, 15, 20, 24, 26, 30–36 och 38 §§ ordet ”Luftfartsstyrelsen” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form,
dels att i 38 § ordet ”styrelsen” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
2 § 2004:1114 15 § 2004:1114 20 § 2004:1114 24 § 2004:1114 26 § 2005:145 30 § 2004:1114 31 § 2004:1114 32 § 2005:389 33 § 2005:145 34 § 2005:145 35 § 2004:1114 36 § 2004:1114 38 § 2004:1114.
132
SOU 2008:44 Författningsförslag
77 Förslag till förordning om ändring i sjötrafikförordningen (1986:300)
Härigenom föreskrivs i fråga om sjötrafikförordningen (1986:300)
TPF
1
FPT
dels att i 1 kap. 2 §, 2 kap. 9 och 10 §§, 3 kap. 3, 4 och 6 §§ samt 4 kap. 7 § ordet ”Sjöfartsverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form,
dels att 1 kap. 4 §, 2 kap. 1–2 a, 5, 6 och 8 §§, 3 kap. 1 och 2 §§ samt 4 kap. 4 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §
TPF
2
FPT
I den mån det inte strider mot tillämplig lag i främmande stat gäller de internationella sjövägsreglerna samt denna förordning och med stöd av förordningen meddelade föreskrifter även för trafik med svenskt fartyg utanför Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon.
Sjöfartsverket får föreskriva om undantag från vad som anges i första stycket.
Transportinspektionen får efter samråd med Sjöfartsverket föreskriva om undantag från vad som anges i första stycket.
2 kap.
1 §
TPF
3
FPT
Sjöfartsverket får meddela de föreskrifter som behövs med hänsyn till sjösäkerheten när fartyg förs i Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon.
Transportinspektionen får efter samråd med Sjöfartsverket meddela de föreskrifter som behövs med hänsyn till sjösäkerheten när fartyg förs i Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
1 kap. 2 § 2003:640 2 kap. 9 § 1994:666 2 kap. 10 § 2003:640 3 kap. 4 § 1996:526 4 kap. 7 § 1994:666.
TP
2
PT
Senaste lydelse 2003:640.
TP
3
PT
Senaste lydelse 2006:626.
133
Författningsförslag SOU 2008:44
Sjöfartsverket får meddela de föreskrifter som behövs med hänsyn till sjösäkerheten när svenska fartyg förs utanför Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon. Dessa föreskrifter skall dock inte tillämpas om de strider mot tillämplig lag i främmande stat.
Transportinspektionen får efter samråd med Sjöfartsverket meddela de föreskrifter som behövs med hänsyn till sjösäkerheten när svenska fartyg förs utanför Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon. Dessa föreskrifter ska dock inte tillämpas om de strider mot tillämplig lag i främmande stat.
2 §
TPF
4
FPT
Länsstyrelsen får efter samråd med Sjöfartsverket meddela föreskrifter om fartbegränsning, förbud mot ankring eller begränsning i rätten att utnyttja vattenområde för båttävling, vattenskidåkning, dykning eller liknande sporter i Sveriges sjöterritorium. Länsstyrelsen får efter samråd med Sjöfartsverket även meddela tillfälliga dispenser från sina föreskrifter.
Länsstyrelsen får efter samråd med Sjöfartsverket meddela föreskrifter om andra begränsningar och förbud som avser rätten att använda ett vattenområde i Sveriges sjöterritorium för trafik med fartyg, om föreskriften behövs från miljösynpunkt eller av andra säkerhetsskäl än de som anges i 1 § eller för att skydda fisket eller anläggningar för vattenbruk och föreskriften inte gäller handels-
Länsstyrelsen får efter samråd med Sjöfartsverket och Transportinspektionen meddela föreskrifter om fartbegränsning, förbud mot ankring eller begränsning i rätten att utnyttja vattenområde för båttävling, vattenskidåkning, dykning eller liknande sporter i Sveriges sjöterritorium. Länsstyrelsen får efter samråd med Sjöfartsverket och Transportinspektionen även meddela tillfälliga dispenser från sina föreskrifter.
Länsstyrelsen får efter samråd enligt första stycket meddela föreskrifter om andra begränsningar och förbud som avser rätten att använda ett vattenområde i Sveriges sjöterritorium för trafik med fartyg, om föreskriften behövs från miljösynpunkt eller av andra säkerhetsskäl än de som anges i 1 § eller för att skydda fisket eller anläggningar för vattenbruk och föreskriften inte gäller handels-
TP
4
PT
Senaste lydelse 1996:1364.
134
SOU 2008:44 Författningsförslag
sjöfarten i allmän farled.
Länsstyrelsen får efter samråd med Sjöfartsverket även meddela andra föreskrifter om användande av Sveriges sjöterritorium när de är av tillfällig art.
sjöfarten i allmän farled.
Länsstyrelsen får efter samråd enligt första stycket även meddela andra föreskrifter om användande av Sveriges sjöterritorium när de är av tillfällig art.
2 a §
TPF
5
FPT
Länsstyrelsen får efter samråd med Sjöfartsverket och Kustbevakningen av sådana sjöfartsskyddsskäl som skall beaktas inom en hamnanläggning inom Sveriges sjöterritorium meddela föreskrifter om
1. fartbegränsning,
2. förbud mot ankring, och
3. begränsning i rätten att utnyttja vattenområde.
Länsstyrelsen får efter samråd med Sjöfartsverket och Kustbevakningen meddela tillfälliga dispenser från sina föreskrifter.
Länsstyrelsen får efter samråd med Sjöfartsverket, Transportinspektionen och Kustbevakningen av sådana sjöfartsskyddsskäl som ska beaktas inom en hamnanläggning inom Sveriges sjöterritorium meddela föreskrifter om
1. fartbegränsning,
2. förbud mot ankring, och
3. begränsning i rätten att utnyttja vattenområde.
Länsstyrelsen får efter samråd med Sjöfartsverket, Transportinspektionen och Kustbevakningen meddela tillfälliga dispenser från sina föreskrifter.
5 §
Sjöfartsverket fastställer utformningen och användningen av sjövägmärken.
Transportinspektionen får efter samråd med Sjöfartsverket meddela föreskrifter om utformningen och användningen av sjövägmärken.
TP
5
PT
Senaste lydelse 2004:1017.
135
Författningsförslag SOU 2008:44
6 §
TPF
6
FPT
Den myndighet som meddelar en föreskrift enligt 1, 2 eller 2 a § får besluta att sjövägmärke skall sättas upp och var detta skall ske.
Sjöfartsverket svarar för att ett sjövägmärke som verket har föreskrivit om sätts upp och underhålls. Sjöfartsverket kan dock besluta att kommun eller enskild i vars intresse föreskriften är meddelad skall sätta upp och underhålla märket.
Vederbörande kommun svarar för att ett sjövägmärke som en länsstyrelse har föreskrivit om sätts upp och underhålls. Länsstyrelsen kan dock besluta att enskild i vars intresse föreskriften är meddelad skall sätta upp och underhålla märket.
Den myndighet som meddelar en föreskrift enligt 1, 2 eller 2 a § får besluta att sjövägmärke ska sättas upp och var detta ska ske.
Sjöfartsverket svarar för att ett sjövägmärke som Transportinspektionen har föreskrivit eller beslutat om sätts upp och underhålls. Transportinspektionen kan dock besluta att en kommun eller en enskild i vars intresse föreskriften är meddelad ska sätta upp och underhålla märket.
Kommunen svarar för att ett sjövägmärke som en länsstyrelse har föreskrivit eller beslutat om sätts upp och underhålls. Länsstyrelsen kan dock besluta att en enskild i vars intresse föreskriften är meddelad ska sätta upp och underhålla märket.
8 §
TPF
7
FPT
Ett beslut som länsstyrelsen har meddelat med stöd av 2 §, 2 a § eller 6 § första stycket får överklagas hos regeringen. Fiskeriverket, Sjöfartsverket och Naturvårdsverket får överklaga ett sådant beslut. Ett beslut som länsstyrelsen har meddelat med stöd av 2 a § får överklagas även av Kustbevakningen.
Ett beslut som länsstyrelsen har meddelat med stöd av 2 §, 2 a § eller 6 § första stycket får överklagas hos regeringen. Fiskeriverket, Sjöfartsverket, Transportinspektionen och Naturvårdsverket får överklaga ett sådant beslut. Ett beslut som länsstyrelsen har meddelat med stöd av 2 a § får överklagas även av Kustbevakningen.
TP
6
PT
Senaste lydelse 2006:626.
TP
7
PT
Senaste lydelse 2004:1017.
136
SOU 2008:44 Författningsförslag
137
I 22 a § förvaltningslagen (1986:223) finns bestämmelser om överklagande hos allmän förvaltningsdomstol.
3 kap.
1 §
Staten håller fyrar, sjömärken och andra säkerhetsanordningar för sjöfarten samt sjöräddningsstationer i den utsträckning som Sjöfartsverket bestämmer.
Sjöfartsverket håller fyrar, sjömärken och andra sjösäkerhetsanordningar för sjöfarten samt sjöräddningsstationer i den utsträckning som Sjöfartsverket bestämmer efter samråd med Transportinspektionen.
2 §
TPF
8
FPT
Säkerhetsanordningar för sjöfarten får inte inrättas inom Sveriges sjöterritorium eller ekonomiska zon utan tillstånd. Säkerhetsanordningar får inte heller ändras, flyttas eller dras in utan tillstånd.
Frågor om tillstånd enligt första stycket prövas av Sjöfartsverket. Tillstånden kan förenas med villkor. I fråga om radiofyrar eller andra säkerhetsanordningar med radiosändare finns bestämmelser i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation och i förordningen (2003:396) om elektronisk kommunikation.
Sjöfartsverket får föreskriva att tillstånd för inrättande, ändring, flyttning eller indragning av säkerhetsanordningar inte behövs i ett visst område
Andra sjösäkerhetsanordningar för sjöfarten än som sägs i 1 § får inte inrättas inom Sveriges sjöterritorium eller ekonomiska zon utan tillstånd. Sjösäkerhetsanordningar får inte heller ändras, flyttas eller dras in utan tillstånd.
Frågor om tillstånd enligt första stycket prövas av Transportinspektionen efter samråd med Sjöfartsverket. Ett tillstånd får förenas med villkor. I fråga om radiofyrar eller andra säkerhetsanordningar med radiosändare finns bestämmelser i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation och i förordningen (2003:396) om elektronisk kommunikation.
Transportinspektionen får efter samråd med Sjöfartsverket föreskriva att tillstånd för inrättande, ändring, flyttning eller indragning av säkerhets-
TP
8
PT
Senaste lydelse 2003:399.
Författningsförslag SOU 2008:44
eller för en viss typ av säkerhetsanordningar.
anordningar inte behövs i ett visst område eller för en viss typ av säkerhetsanordningar.
4 kap.
4 §
TPF
9
FPT
Utländskt fartyg vars bruttodräktighet överstiger 300 får inte utan tillstånd av Sjöfartsverket läggas upp här i landet eller på annat sätt tas ur trafik för längre tid än tre veckor.
Om ett sådant tillstånd meddelas, skall de föreskrifter iakttas som Försvarsmakten har meddelat efter samråd med Sjöfartsverket beträffande förläggningsort för fartyget och andra förhållanden som rör förläggningen. Detta skall även gälla om svenskt fartyg vars bruttodräktighet överstiger 300 skall läggas upp eller på annat sätt tas ur trafik för annat ändamål än klassning, ombyggnad, reparation eller underhåll.
Om ett utländskt fartyg är upplagt eller på annat sätt taget ur trafik för längre tid än tre veckor, skall fartyget flyttas till en annan förläggningsort inom Sveriges sjöterritorium om Försvarsmakten efter samråd med Sjöfartsverket bestämmer så. Detsamma gäller om ett svenskt fartyg är upplagt eller på annat sätt taget ur trafik för annat ändamål än klassning,
Utländskt fartyg vars bruttodräktighet överstiger 300 får inte utan tillstånd av Transportinspektionen läggas upp här i landet eller på annat sätt tas ur trafik för längre tid än tre veckor.
Om ett sådant tillstånd meddelas, ska de föreskrifter iakttas som Försvarsmakten har meddelat efter samråd med Transportinspektionen och Sjöfartsverket beträffande förläggningsort för fartyget och andra förhållanden som rör förläggningen. Detta ska även gälla om svenskt fartyg vars bruttodräktighet överstiger 300 ska läggas upp eller på annat sätt tas ur trafik för annat ändamål än klassning, ombyggnad, reparation eller underhåll.
Om ett utländskt fartyg är upplagt eller på annat sätt taget ur trafik för längre tid än tre veckor, ska fartyget flyttas till en annan förläggningsort inom Sveriges sjöterritorium om Försvarsmakten efter samråd med Transportinspektionen och Sjöfartsverket bestämmer så. Detsamma gäller om ett svenskt fartyg är upplagt eller på annat sätt taget ur trafik för annat ändamål än klass-
TP
9
PT
Senaste lydelse 1994:666.
138
SOU 2008:44 Författningsförslag
ombyggnad, reparation eller underhåll. Beträffande fartygets förläggning skall de föreskrifter iakttas som har meddelats.
ning, ombyggnad, reparation eller underhåll. Beträffande fartygets förläggning ska de föreskrifter iakttas som har meddelats.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
139
Författningsförslag SOU 2008:44
78 Förslag till förordning om ändring i svävarfartsförordningen (1986:305)
TPF
1
FPT
ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot
”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009. Föreskrifter som har meddelats av Sjöfartsverket anses vid tillämpningen av förordningen vara meddelade av Transportinspektionen.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
10 § 1995:140 11 § 1997:152 15 § 1999:349 16 § 1998:1312.
140
SOU 2008:44 Författningsförslag
79 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1987:26) om parkeringsvakter i kommuner
TPF
1
FPT
i kommuner ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot
”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 2 § 1992:1284.
141
Författningsförslag SOU 2008:44
80 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1987:899) om statliga parkeringsplatser
TPF
1
FPT
ordet ”Vägverkets” ska bytas ut mot
”Transportinspektionens”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009. Föreskrifter som har meddelats av Vägverket anses vid tillämpningen av förordningen vara meddelade av Transportinspektionen.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 6 § 1992:1292.
142
SOU 2008:44 Författningsförslag
81 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1988:890) om bilstöd till personer med funktionshinder
TPF
1
FPT
ordet ”Vägverket” ska
bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 9 § 2006:662.
143
Författningsförslag SOU 2008:44
82 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1988:1017) om statsbidrag till vissa regionala kollektivtrafikanläggningar m.m.
TPF
1
FPT
om statsbidrag till vissa regionala kollektivtrafikanlägg-
ningar m.m. ordet ”Luftfartsstyrelsen” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
9 § 2004:1115 10 § 2004:1115 15 § 2004:1115 16 § 2004:1115 17 § 2004:1115.
144
SOU 2008:44 Författningsförslag
83 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1989:548) om tillstånd för anställning på fartyg
Härigenom föreskrivs att i 7 och 10 §§ förordningen (1989:548) om tillstånd för anställning på fartyg
TPF
1
FPT
ordet ”Sjöfartsverket” ska
bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
7 § 1998:961 10 § 2007:916
145
Författningsförslag SOU 2008:44
84 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1990:717) om undersökning av olyckor
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1990:717) om undersökning av olyckor
TPF
1
FPT
dels att i 12 § ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 19, 21 och 23 §§ ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att 3–6 och 16 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
TPF
2
FPT
Olyckor eller tillbud som inte är av den art som anges i 2 § lagen (1990:712) om undersökning av olyckor skall ändå undersökas enligt lagen, om det är påkallat från säkerhetssynpunkt att undersökningen görs.
Olyckor eller tillbud som inte är av den art som anges i 2 § lagen (1990:712) om undersökning av olyckor ska ändå undersökas enligt lagen, om det är påkallat från säkerhetssynpunkt att undersökningen görs.
Undersökningen görs av
1. Luftfartsstyrelsen, när det gäller olyckor och tillbud som berör annan luftfart än militär luftfart,
2. Sjöfartsverket, när det gäller olyckor och tillbud som berör annan sjöfart än militär sjöfart,
3. Försvarsmakten, när det gäller olyckor och tillbud som berör den militära luft- eller sjöfarten,
Undersökningen görs av
1. Transportinspektionen, när det gäller olyckor och tillbud som berör vägtrafiken, annan luftfart än militär luftfart samt annan sjöfart än militär sjöfart,
2. Försvarsmakten, när det gäller olyckor och tillbud som berör den militära luft- eller sjöfarten,
TP
1
PT
Senaste lydelse av
12 § 2007:491 19 § 2007:491 21 § 1999:509 23 § 2007:491.
TP
2
PT
Senaste lydelse 2007:491.
146
SOU 2008:44 Författningsförslag
4. Statens haverikommission, när det gäller olyckor och tillbud som inte berör luftfarten eller sjöfarten. Statens haverikommission har rätt att undersöka olyckor och tillbud som avses i andra stycket 1–3, om det finns särskilda skäl.
3. Statens haverikommission, när det gäller olyckor och tillbud som inte berör vägtrafiken, luftfarten eller sjöfarten. Statens haverikommission har rätt att undersöka olyckor och tillbud som avses i andra stycket 1 och 2, om det finns särskilda skäl.
3 a §
TPF
3
FPT
När Statens haverikommission skall avgöra om ett tillbud till en järnvägsolycka enligt 2 § andra stycket lagen (1990:712) om undersökning av olyckor eller en olycka eller ett tillbud enligt 3 § andra stycket 4 denna förordning som berör spårtrafiken skall undersökas skall, utöver det som anges i dessa paragrafer, följande beaktas:
När Statens haverikommission ska avgöra om ett tillbud till en järnvägsolycka enligt 2 § andra stycket lagen (1990:712) om undersökning av olyckor eller en olycka eller ett tillbud enligt 3 § andra stycket 3 denna förordning som berör spårtrafiken ska undersökas ska, utöver det som anges i dessa paragrafer, följande beaktas:
1. olyckans eller tillbudets omfattning,
2. om olyckan eller tillbudet utgör en del av en serie olyckor eller tillbud av betydelse för systemet som helhet,
3. olyckans eller tillbudets inverkan på järnvägssäkerhet inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och Schweiz, samt
4. framställningar från infrastrukturförvaltare (spårinnehavare), järnvägsföretag, Järnvägsstyrelsen eller från någon annan stat inom EES eller Schweiz.
4. framställningar från infrastrukturförvaltare (spårinnehavare), järnvägsföretag, Transportinspektionen eller från någon annan stat inom EES eller Schweiz
4 §
TPF
4
FPT
En myndighet som anges i 3 § andra stycket 1, 2 eller 3 får överlåta åt någon annan att göra
Transportinspektionen och Försvarsmakten får överlåta åt någon annan att göra en sådan
TP
3
PT
Senaste lydelse 2007:491.
TP
4
PT
Senaste lydelse 2007:491.
147
Författningsförslag SOU 2008:44
undersökningen. undersökning som sägs i 3 §
andra stycket 1 eller 2.
5 §
TPF
5
FPT
Vad som sägs i denna förordning om tillsynsmyndighet avser de myndigheter som anges i 3 § andra stycket 1–3 samt Järnvägsstyrelsen i fråga om olyckor eller tillbud som berör spårtrafiken.
Om en överlåtelse har skett enligt 2 § till en myndighet eller om undersökningen görs av en myndighet enligt 3 § andra stycket 1–3 eller 4 §, gäller bestämmelserna i 6–8, 10, 11, 13–15 och 17–19 §§ i tillämpliga delar.
Vad som sägs i denna förordning om tillsynsmyndighet avser de myndigheter som anges i 3 § andra stycket 1 och 2.
Om en överlåtelse har skett enligt 2 § till en myndighet eller om undersökningen görs av en myndighet enligt 3 § andra stycket 1 eller 2 eller 4 §, gäller bestämmelserna i 6–8, 10, 11, 13–15 och 17–19 §§ i tillämpliga delar.
6 §
TPF
6
FPT
Försvarsmakten, Sjöfartsverket och Luftfartsstyrelsen skall ställa experter till Statens haverikommissions förfogande för undersökningar av olyckor eller tillbud som berör myndigheternas ansvarsområde, om detta inte äventyrar myndigheternas möjlighet att fullgöra andra angelägna uppgifter.
Försvarsmakten och Transportinspektionen ska ställa experter till Statens haverikommissions förfogande för undersökningar av olyckor eller tillbud som berör myndigheternas ansvarsområde, om detta inte äventyrar myndigheternas möjlighet att fullgöra andra angelägna uppgifter.
Tillsynsmyndigheterna och Statens räddningsverk har rätt till insyn i Haverikommissionens undersökningar, om undersökningen berör dessa myndigheters ansvarsområde.
TP
5
PT
Senaste lydelse 2007:491.
TP
6
PT
Senaste lydelse 2007:491.
148
SOU 2008:44 Författningsförslag
16 §
TPF
7
FPT
Luftfartsstyrelsen fullgör den rapporteringsskyldighet gentemot Internationella civila luftfartsorganisationen som följer av bilaga 13 till Chicagokonventionen.
Sjöfartsverket fullgör den rapporteringsskyldighet gentemot Internationella sjöfartsorganisationen som följer av bestämmelser om undersökning av olyckor i internationella överenskommelser som har biträtts av Sverige.
Transportinspektionen fullgör den rapporteringsskyldighet gentemot Internationella civila luftfartsorganisationen som följer av bilaga 13 till Chicagokonventionen.
Transportinspektionen fullgör också den rapporteringsskyldighet gentemot Internationella sjöfartsorganisationen som följer av bestämmelser om undersökning av olyckor i internationella överenskommelser som har biträtts av Sverige.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
7
PT
Senaste lydelse 2007:491.
149
Författningsförslag SOU 2008:44
85 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1990:1080) om tillfälligt bilförbud
TPF
1
FPT
ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot
”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 8 § 1997:783.
150
SOU 2008:44 Författningsförslag
86 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1990:1165) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg
Härigenom föreskrivs att i 2, 4 och 6–8 §§ förordningen (1990:1165) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg
TPF
1
FPT
ordet ”Järn-
vägsstyrelsen” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
2 § 2004:531 4 § 2004:531 6 § 2004:531 7 § 2004:531 8 § 2004:531.
151
Författningsförslag SOU 2008:44
87 Förslag till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen (1991:749)
Härigenom föreskrivs i fråga om folkbokföringsförordningen (1991:749)
TPF
1
FPT
dels att i 2 och 5 §§ ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 5 § ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
2 § 2007:805 5 § 2004:933.
152
SOU 2008:44 Författningsförslag
88 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1991:1216) om vägtrafikombud
TPF
1
FPT
ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot
”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
1 § 2001:539 5 § 2002:479.
153
Författningsförslag SOU 2008:44
89 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1991:1379) om handläggning av sjöfartsärenden vid utlandsmyndigheterna
Härigenom föreskrivs att i 3–5, 7, 10 och 12–15 §§ förordningen (1991:1379) om handläggning av sjöfartsärenden vid utlandsmyndigheterna
TPF
1
FPT
ordet ”Sjöfartsverket” i olika böjningsformer ska
bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
4 § 2003;458 5 § 2001:804 7 § 1997:17 10 § 1995:173 12 § 1997:17 13 § 2003:458.
154
SOU 2008:44 Författningsförslag
90 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1991:1881) om medgivande enligt sjömanslagen (1973:282), m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1991:1881) om medgivande enligt sjömanslagen (1973:282), m.m.
TPF
1
FPT
dels att i 1–4 §§ ordet ”Sjöfartsverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form,
dels att i 1 § ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 1 § 2007:917.
155
Författningsförslag SOU 2008:44
91 Förslag till förordning om ändring i tillträdesförordningen (1992:118)
Härigenom föreskrivs i fråga om tillträdesförordningen (1992:118)
TPF
1
FPT
dels att i 5 § ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att 28 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28 §
TPF
2
FPT
Rikspolisstyrelsen, Kustbevakningen, Sjöfartsverket, Luftfartsstyrelsen och Tullverket, varje myndighet inom sitt område, meddelar efter hörande av Försvarsmakten närmare föreskrifter för rapporteringen enligt 27 §.
Rikspolisstyrelsen, Kustbevakningen, Transportinspektionen och Tullverket, varje myndighet inom sitt område, meddelar efter hörande av Försvarsmakten närmare föreskrifter för rapporteringen enligt 27 §.
Föreskrifter för verkställighet i övrigt av denna förordning meddelas av Försvarsmakten efter hörande av berörda civila myndigheter.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 5 § 2005:54.
TP
2
PT
Senaste lydelse 2004:1119.
156
SOU 2008:44 Författningsförslag
92 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1992:391) om uttagning av egendom för totalförsvarets behov
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1992:391) om uttagning för totalförsvarets behov
TPF
1
FPT
dels att i 15, 16, 30 och 31 §§ ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 20 § ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
15 § 2004:1121 16 § 2004:1121 20 § 2001:677 30 § 2004:1121 31 § 2004:1121.
157
Författningsförslag SOU 2008:44
93 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1993:185) om arbetsförhållanden vid vissa internationella vägtransporter
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1993:185) om arbetsförhållanden vid vissa internationella vägtransporter
TPF
1
FPT
dels att i 6, 7, 9, 17, 21 och 24 §§ ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 24 § ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
6 § 1995:523 7 § 1998:991 21 § 1998:991.
158
SOU 2008:44 Författningsförslag
94 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1993:1053) om användning av vattenskoter
Härigenom föreskrivs att 3 a, 4 och 6 §§ förordningen (1993:1053) om användning av vattenskoter ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 a §
TPF
1
FPT
Kustbevakningen får använda vattenskoter i tjänsteutövning även i andra vattenområden än de som avses i 2 §. I övrigt får Sjöfartsverket meddela föreskrifter om, eller ge dispens i enskilda fall för, användning av vattenskoter vid sjöräddning eller för annat samhällsnyttigt ändamål i andra vattenområden än de som avses i 2 §.
Kustbevakningen får använda vattenskoter i tjänsteutövning även i andra vattenområden än de som avses i 2 §. I övrigt får Sjöfartsverket efter samråd med Transportinspektionen meddela föreskrifter om, eller ge dispens i enskilda fall för, användning av vattenskoter vid sjöräddning eller för annat samhällsnyttigt ändamål i andra vattenområden än de som avses i 2 §.
4 §
TPF
2
FPT
Innan länsstyrelsen beslutar föreskrifter om användning av vattenskoter inom ett vattenområde, skall den samråda med Sjöfartsverket, Kustbevakningen och berörd kommun.
Länsstyrelsen skall underrätta Sjöfartsverket, Kustbevakningen, Naturvårdsverket och polismyndigheten om beslutet.
Innan länsstyrelsen beslutar föreskrifter om användning av vattenskoter inom ett vattenområde, ska den samråda med Sjöfartsverket, Kustbevakningen, Transportinspektionen och berörd kommun.
Länsstyrelsen ska underrätta Sjöfartsverket, Kustbevakningen, Transportinspektionen, Naturvårdsverket och polismyndigheten om beslutet.
TP
1
PT
Senaste lydelse 2004:607.
TP
2
PT
Senaste lydelse 2004:607.
159
Författningsförslag SOU 2008:44
6 §
TPF
3
FPT
I 22 a § förvaltningslagen (1986:223) finns bestämmelser om överklagande hos allmän förvaltningsdomstol.
Sjöfartsverket och Naturvårdsverket får överklaga länsstyrelsens beslut.
Sjöfartsverket, Transportinspektionen och Naturvårdsverket får överklaga länsstyrelsens beslut.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
3
PT
Senaste lydelse 1998:1291.
160
SOU 2008:44 Författningsförslag
95 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1994:1162) om skeppsmätning
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1994:1162) om skeppsmätning
TPF
1
FPT
dels att i 2, 5, 6, 8–16, 18, 19, 23–25, 27–36 och 40 §§ ordet ”Sjöfartsverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form,
dels att i 5, 8, 13, 19, 29, 30, 35 och 36 §§ ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
9 § 1997:682 15 § 2001:805 16 § 2001:805 28 § 2001:805 40 § 1998:1079.
161
Författningsförslag SOU 2008:44
96 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.
Härigenom föreskrivs att 18 § förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 §
TPF
1
FPT
Boverket får, utom i fall som sägs i tredje stycket, efter samråd med andra berörda myndigheter meddela de föreskrifter som behövs för tillämpningen av 3–8 och 10–15 §§ om inte någon annan myndighet enligt annan författning har rätt att meddela sådana föreskrifter. Detsamma gäller föreskrifter om sådan hushållning med avfall och om krav på underhåll som avses i 2 § första stycket 9 och tredje stycket lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.
Trots kraven i 2 och 2 a §§ lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. får Boverket i det enskilda fallet ge dispens från bestämmelserna i 10–15 §§ denna förordning, om det finns särskilda skäl och dispensen
1. avser uppförande eller ändring av en byggnad i experimentsyfte, och
2. inte medför en oacceptabel risk för människors hälsa eller säkerhet.
Vägverket får efter samråd med Boverket meddela de föreskrifter som behövs för tillämpningen av 3–8 §§ i fråga om vägar och gator, utom för vägtunnlar, samt anordningar som hör till vägarna eller gatorna.
Transportinspektionen får efter samråd med Boverket meddela de föreskrifter som behövs för tillämpningen av 3– 8 §§ i fråga om vägar och gator samt anordningar som hör till vägarna eller gatorna.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse 2007:621.
162
SOU 2008:44 Författningsförslag
97 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1994:1279) med bemyndigande att meddela föreskrifter och andra beslut enligt sjölagen (1994:1009)
Härigenom föreskrivs att förordningen (1994:1279) med bemyndigande att meddela föreskrifter och andra beslut enligt sjölagen (1994:1009)
TPF
1
FPT
ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Sjöfartsverket får - lämna medgivande enligt 1 kap. 1 b § första stycket sjölagen (1994:1009),
Sjöfartsverket får lämna medgivande enligt 1 kap. 1 b § första stycket sjölagen (1994:1009). Transportinspektionen får
- meddela föreskrifter om prejning och visitering enligt 6 kap. 3 § sjölagen,
- meddela föreskrifter om skyldighet att medföra ett exemplar av sjölagen samt vissa skeppshandlingar enligt 6 kap. 4 § sjölagen,
- meddela undantag från skyldigheten att föra dagbok enligt 18 kap. 1 § sjölagen, samt
- meddela föreskrifter om dagbok enligt 18 kap. 4 § sjölagen. Föreskrifter om prejning och visitering meddelas efter samråd med Rikspolisstyrelsen, Försvarsmakten, Kustbevakningen och Tullverket.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av förordningen 1999:523.
163
Författningsförslag SOU 2008:44
98 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1994:1297) om vilotider vid vissa vägtransporter inom landet
Härigenom föreskrivs att i 6 och 11–14 §§ förordningen (1994:1297) om vilotider vid vissa vägtransporter inom landet
TPF
1
FPT
ordet ”Vägverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
11 § 1995:524 12 § 1998:791.
164
SOU 2008:44 Författningsförslag
99 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1994:1808) om behöriga myndigheter på den civila luftfartens område
Härigenom föreskrivs att i 2, 4 och 5 §§ förordningen (1994:1808) om behöriga myndigheter på den civila luftfartens område
TPF
1
FPT
ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas ut mot ”Transport-
inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
2 § 2006:1398 4 § 2004:1122 5 § 2006:1398.
165
Författningsförslag SOU 2008:44
100 Förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen (1995:137) för den kommunala organisationen för räddningstjänst under utbildning och höjd beredskap
Härigenom föreskrivs att i 8–10, 12, 16 och 21 §§vägtrafikförordningen (1995:137) för den kommunala organisationen för räddningstjänst under utbildning och höjd beredskap
TPF
1
FPT
ordet ”Väg-
verket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
8 § 1998:1285 9 § 1998:1285 10 § 2003:797 16 § 2003:797.
166
SOU 2008:44 Författningsförslag
101 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1995:238) om totalförsvarsplikt
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1995:238) om totalförsvarsplikt
TPF
1
FPT
dels att 3 kap. 12 och 13 §§ ska upphöra att gälla och att rubrikerna närmast före 3 kap. 12 och 13 §§ ska utgå,
dels att i 4 kap. 5 § ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att 3 kap. 10 § och rubriken närmast före 3 kap. 10 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
10 §
TPF
2
FPT
Vägverket Transportinspektionen
Vägverket skall på begäran av Totalförsvarets pliktverk lämna uppgifter ur vägtrafikregistret.
Transportinspektionen ska på begäran av Totalförsvarets pliktverk lämna uppgifter
1. ur vägtrafikregistret,
2. ur sjömansregistret om adresser till totalförsvarspliktiga samt om deras behörighet och tjänstgöring på fartyg, och
3. om utfärdade certifikat inom luftfartens område.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
3 kap. 13 § 2004:997 4 kap. 5 § 2004:997.
TP
2
PT
Senaste lydelse 2001:688.
167
Författningsförslag SOU 2008:44
102 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1995:1652) om byggande av järnväg
Härigenom föreskrivs att 1 § förordningen (1995:1652) om byggande av järnväg ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
TPF
1
FPT
Banverket får meddela närmare föreskrifter om genomförande av förstudie och järnvägsutredning enligt 2 kap.1 och 1 a §§ lagen (1995:1649) om byggande av järnväg. Föreskrifter om samråd och miljökonsekvensbeskrivning i samband med förstudie och järnvägsutredning skall meddelas i samråd med Naturvårdsverket.
Banverkets regionkontor och samtliga länsstyrelser skall underrättas om de föreskrifter Banverket meddelar med stöd av första stycket.
Transportinspektionen får meddela närmare föreskrifter om genomförande av förstudie och järnvägsutredning enligt 2 kap.1 och 1 a §§ lagen (1995:1649) om byggande av järnväg. Föreskrifter om samråd och miljökonsekvensbeskrivning i samband med förstudie och järnvägsutredning ska meddelas i samråd med Naturvårdsverket.
Banverket och samtliga länsstyrelser ska underrättas om de föreskrifter Transportinspektionen meddelar med stöd av första stycket.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse 1998:894.
168
SOU 2008:44 Författningsförslag
103 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:12) med verkställighetsföreskrifter till 10 kap. sjölagen (1994:1009)
Härigenom föreskrivs att i 14–17 §§ förordningen (1996:12) med verkställighetsföreskrifter till 10 kap. sjölagen (1994:1009) ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
169
Författningsförslag SOU 2008:44
104 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:53) om vissa säkerhets- och miljökrav på fritidsbåtar
Härigenom föreskrivs att i 2–6 §§ förordningen (1996:53) om vissa säkerhets- och miljökrav på fritidsbåtar
TPF
1
FPT
ordet ”Sjöfarts-
verket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
2 § 2004:413 3 § 2004:413 3 a § 2004:513 4 § 2004:513.
170
SOU 2008:44 Författningsförslag
105 Förslag till förordning om ändring i säkerhetsskyddsförordningen (1996:633)
Härigenom föreskrivs i fråga om säkerhetsskyddsförordningen (1996:633)
TPF
1
FPT
dels att i 19 och 27 §§ ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att bilagan till förordningen ska ha följande lydelse.
Bilaga
TPF
2
FPT
Nuvarande lydelse
Följande statliga myndigheter beslutar om placering i säkerhetsklasser och om registerkontroll i enlighet med vad som anges i 19 §.
Luftfartsverket, Luftfartsstyrelsen, Läkemedelsverket, Totalförsvarets pliktverk, Tullverket,
Bilaga
Föreslagen lydelse
Följande statliga myndigheter beslutar om placering i säkerhetsklasser och om registerkontroll i enlighet med vad som anges i 19 §.
Luftfartsverket, Läkemedelsverket, Totalförsvarets pliktverk, Transportinspektionen, Tullverket,
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
19 § 2004:1194 27 § 2004:1194.
TP
2
PT
Senaste lydelse 2007:1330. Ändringen innebär bl.a. att Luftfartsstyrelsen utgår.
171
Författningsförslag SOU 2008:44
106 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1997:262) om nationell väghållningsplan
TPF
1
FPT
ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas
ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
6 § 2004:1124 8 § 2004:1124.
172
SOU 2008:44 Författningsförslag
107 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1997:263) om länsplaner för regional transportinfrastruktur
Härigenom föreskrivs att i 6 och 7 §§ förordningen (1997:263) om länsplaner för regional transportinfrastruktur
TPF
1
FPT
ordet ”Luftfarts-
styrelsen” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
6 § 2004:1125 7 § 2004:1125.
173
Författningsförslag SOU 2008:44
108 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1997:686) om ansökan och redovisning av ekonomiskt bidrag från Europeiska gemenskapen till de svenska delarna av de transeuropeiska transportnätverken
Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (1997:686) om ansökan och redovisning av ekonomiskt bidrag från Europeiska gemenskapen till de svenska delarna av de transeuropeiska transportnätverken ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
TPF
1
FPT
Vägverket, Banverket, Luftfartsstyrelsen och Sjöfartsverket upprättar och lämnar till EGkommissionen ansökningar om bidrag till den svenska delen av de transeuropeiska transportnätverken inom myndigheternas respektive verksamhetsområden. Ansökningarna skall i första hand avse projekt som har nationell prioritet.
Vägverket, Banverket och Sjöfartsverket upprättar och lämnar till EG-kommissionen ansökningar om bidrag till den svenska delen av de transeuropeiska transportnätverken inom myndigheternas respektive verksamhetsområden. Detsamma gäller Transportinspektionen inom luftfartsområdet. Ansökningarna ska i första hand avse projekt som har nationell prioritet.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse 2005:7.
174
SOU 2008:44 Författningsförslag
109 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1997:1140) om vägavgift för vissa tunga fordon
Härigenom föreskrivs att i 2–5, 8–10 och 20 §§ förordningen (1997:1140) om vägavgift för vissa tunga fordon
TPF
1
FPT
ordet ”Väg-
verket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
2 § 2003:992 3 § 2003:992 4 § 2003:992 8 § 2003:992 9 § 2003:992 10 § 2003:992.
175
Författningsförslag SOU 2008:44
110 Förslag till förordning om ändring i yrkestrafikförordningen (1998:779)
Härigenom föreskrivs i fråga om yrkestrafikförordningen (1998:779)
TPF
1
FPT
dels att i 1 kap. 1 §, 2 kap. 5 §, 3 kap. 4, 5, 8, 10 och 12 §§, 6 kap. 2–4 §§, 8 kap. 1 §, 10 kap. 1 § samt 11 kap. 1, 2, 4 och 5 §§ ordet ”Vägverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form,
dels att i 8 kap. 1 § ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”,
dels att i 8 kap. 4 § orden ”Vägverket och Tullverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att 1 kap. 3 §, 8 kap. 2 § och 11 kap. 3 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
3 §
Den som har tillstånd till cabotagetrafik i Sverige enligt överenskommelse med annan stat får bedriva denna trafik utan tillstånd enligt yrkestrafiklagen (1998:490).
Tillståndet till cabotagetrafik skall medföras i fordonet och på uppmaning visas upp för bilinspektör, polisman eller tulltjänsteman.
Tillståndet till cabotagetrafik ska medföras i fordonet och på uppmaning visas upp för bilinspektör, polisman eller tulltjänsteman.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
1 kap. 1 § 2001:663 2 kap. 5 § 2000:1061 3 kap. 4 § 2007:48 3 kap. 5 § 2007:48 3 kap. 8 § 2007:48 3 kap. 10 § 2007:48 3 kap. 12 § 2007:48 6 kap. 2 § 2006:244 8 kap. 1 § 2003:997 8 kap. 4 § 2001:663 10 kap. 1 § 2002:367 11 kap. 1 § 2007:48 11 kap. 2 § 2004:719 11 kap. 4 § 1999:1141.
176
SOU 2008:44 Författningsförslag
177
Tillsyn över att sådan trafik som avses i första stycket bedrivs enligt gällande bestämmelser utövas av Vägverket när det gäller persontransporter och av Tullverket när det gäller godstransporter.
Tillsyn över att sådan trafik som avses i första stycket bedrivs enligt gällande bestämmelser utövas av Transportinspektionen.
8 kap.
2 §
TPF
2
FPT
Om en myndighet uppmärksammar omständighet som kan vara av betydelse för prövningen av om en tillståndshavare eller en innehavare av taxiförarlegitimation skall tilldelas en varning, eller om tillståndet eller legitimationen skall återkallas, skall detta anmälas till prövningsmyndigheten. För trafik som avses i 1 kap. 3 § första stycket skall anmälan ske till Vägverket och Tullverket.
Om det finns anledning att anta att överträdelse har skett i trafikutövningen skall länsstyrelserna, Vägverket och Tullverket anmäla detta till polis- eller åklagarmyndigheten.
Om en myndighet uppmärksammar omständighet som kan vara av betydelse för prövningen av om en tillståndshavare eller en innehavare av taxiförarlegitimation ska tilldelas en varning, eller om tillståndet eller legitimationen ska återkallas, ska detta anmälas till prövningsmyndigheten. För trafik som avses i 1 kap. 3 § första stycket ska anmälan ske till Transportinspektionen.
Om det finns anledning att anta att överträdelse har skett i trafikutövningen ska länsstyrelserna och Transportinspektionen anmäla detta till polis- eller åklagarmyndigheten.
11 kap.
3 §
TPF
3
FPT
Föreskrifter för verkställigheten i frågor om transporttillstånd som avser godstransporter meddelas av Tullverket.
Föreskrifter för verkställigheten i frågor som avses i 6 kap. 6 § yrkestrafiklagen (1998:490)
Föreskrifter för verkställigheten i frågor som avses i 6 kap. 6 § yrkestrafiklagen (1998:490)
TP
2
PT
Senaste lydelse 1999:556.
TP
3
PT
Senaste lydelse 1999:556. Ändringen innebär att första stycket upphävs.
Författningsförslag SOU 2008:44
meddelas av Rikspolisstyrelsen när de gäller polisman och av Tullverket när de gäller tulltjänsteman. Innan föreskrifter meddelas skall dessa myndigheter samråda med varandra.
meddelas av Rikspolisstyrelsen när de gäller polisman och av Tullverket när de gäller tulltjänsteman. Innan föreskrifter meddelas ska dessa myndigheter samråda med varandra.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
178
SOU 2008:44 Författningsförslag
111 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:780) om biluthyrning
TPF
1
FPT
ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot
”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
1 § 2001:664 16 § 1999:1142.
179
Författningsförslag SOU 2008:44
112 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:786) om behöriga myndigheter m.m. i fråga om internationella transporter inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1998:786) om behöriga myndigheter m.m. i fråga om internationella transporter inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)
TPF
1
FPT
dels att i 2 § orden ”Vägverket” respektive ”Tullverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att 9 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §
TPF
2
FPT
Föreskrifter för verkställigheten av denna förordning meddelas när det gäller transporter som avses i förordning (EEG) nr 684/92 och förordning (EEG) nr 881/92 av Vägverket och när det gäller transporter som avses i förordning (EEG) nr 3118/93 och förordning (EG) nr 3298/94 av Tullverket.
Transportinspektionen får meddela föreskrifter för verkställigheten av denna förordning när det gäller transporter som avses i förordning (EEG) nr 684/92, förordning (EEG) nr 881/92, förordning (EEG) nr 3118/93 och förordning (EG) nr 3298/94.
Föreskrifter för verkställigheten i fråga om hindrande av fortsatt färd meddelas av Rikspolisstyrelsen när de gäller polisman och av Tullverket när de gäller tulltjänsteman. Innan sådana föreskrifter meddelas skall dessa myndigheter samråda med varandra.
Föreskrifter för verkställigheten i fråga om hindrande av fortsatt färd meddelas av Rikspolisstyrelsen när de gäller polisman och av Tullverket när de gäller tulltjänsteman. Innan sådana föreskrifter meddelas ska dessa myndigheter samråda med varandra.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 2 § 2003:49.
TP
2
PT
Senaste lydelse 1999:557.
180
SOU 2008:44 Författningsförslag
113 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:896) om hushållning med mark- och vattenområden m.m.
Härigenom föreskrivs att i 2 § förordningen (1998:896) om hushållning med mark- och vattenområden m.m.
TPF
1
FPT
ordet ”Luftfarts-
styrelsen” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 2 § 2004:1126.
181
Författningsförslag SOU 2008:44
114 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:898) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn
Härigenom föreskrivs att 1 § förordningen (1998:898) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Beslut enligt 1–3 §§ lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn skall meddelas av Sjöfartsverket.
Sjöfartsverket meddelar beslut enligt 1 och 2 §§ lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn.
Transportinspektionen får efter samråd med Sjöfartsverket meddela föreskrifter enligt 3 § lagen om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
182
SOU 2008:44 Författningsförslag
115 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken
Härigenom föreskrivs att i bilagan till förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken
TPF
1
FPT
ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut
mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av bilagan 2007:847.
183
Författningsförslag SOU 2008:44
116 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:946) om svavelhaltigt bränsle
TPF
1
FPT
ordet ”Sjöfartsverket” ska
bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Förordningen omtryckt 2006:1198.
Senaste lydelse av 15 § 2006:1198 22 § 2006:1198.
184
SOU 2008:44 Författningsförslag
117 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:962) om vilotid för sjömän
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1998:962) om vilotid för sjömän
TPF
1
FPT
dels att i 2 och 3 §§ ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 3 § ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
2 § 2003:444 3 § 2002:459.
185
Författningsförslag SOU 2008:44
118 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:978) om trafikskolor
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1998:978) om trafikskolor
TPF
1
FPT
dels att i 1, 2, 7, 9, 10 och 12 §§ ordet ”Vägverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form,
dels att i 2 § ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 10 § 2004:1085.
186
SOU 2008:44 Författningsförslag
119 Förslag till förordning om ändring i körkortsförordningen (1998:980)
Härigenom föreskrivs i fråga om körkortsförordningen (1998:980)
TPF
1
FPT
dels att i 1 kap. 2 §, 2 kap. 3 och 4 §§, 3 kap. 3, 10, 11, 15–18 och 20 §§, 4 kap. 9 §, 7 kap. 4 och 10 §, 8 kap. 1–6, 8, 10 a–12 §§ samt 9 kap. 1 § ordet ”Vägverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form,
dels att i 3 kap. 10 § och 8 kap. 12 § ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
1 kap. 2 § 2001:666 2 kap. 3 § 2001:538 3 kap. 3 § 1998:488 3 kap. 10 § 2003:552 3 kap. 15 § 2004:1084 3 kap. 20 § 2003:522 7 kap. 4 § 2001:666 7 kap. 10 § 1999:992 8 kap. 2 § 2003:552 8 kap. 3 § 2003:552 8 kap. 3 a § 2005:475 8 kap. 4 § 2003:552 8 kap. 5 § 2003:552 8 kap. 6 § 2003:552 8 kap. 10 a § 1999:992 8 kap. 12 § 2003:552 9 kap. 1 § 2003:552.
187
Författningsförslag SOU 2008:44
120 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:1229) om behandling av personuppgifter om totalförsvarspliktiga
Härigenom föreskrivs att i bilagorna 1 och 2 till förordningen (1998:1229) om behandling av personuppgifter om totalförsvarspliktiga
TPF
1
FPT
ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas ut mot ”Transport-
inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
bilaga 1 2007:894 bilaga 2 2007:894.
188
SOU 2008:44 Författningsförslag
121 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m.
Härigenom föreskrivs att i 28 § förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken
TPF
1
FPT
ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska
bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 28 § 2005:1159.
189
Författningsförslag SOU 2008:44
122 Förslag till förordning om ändring i trafikförordningen (1998:1276)
Härigenom föreskrivs i fråga om trafikförordningen (1998:1276)
TPF
1
FPT
dels att i 3 kap. 76 §, 4 kap. 6, 10 a, 10 d, 12, 13, 15, 16–17 b, 18 a och 20 §§, 10 kap. 13 a §, 11 kap. 4 §, 13 kap. 3, 7 och 9 §§ samt 14 kap. 13 § ordet ”Vägverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form,
dels att i 13 kap. 7 § ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”,
dels att 9 kap. 1 §, 13 kap. 1 och 2 §§ samt 15 kap. 1 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap.
1 §
TPF
2
FPT
På en motorväg gäller följande.
1. Endast trafik med motorfordon eller motorfordon med tillkopplat fordon som är konstruerade för och får framföras med en hastighet av minst 40 kilometer i timmen får förekomma. Mopeder klass I får dock inte framföras på en motorväg.
2. Fordon får föras in på en motorväg endast vid vägens början eller på en påfartsväg och föras av motorvägen endast på en avfartsväg eller vid dess slut.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
3 kap. 76 § 2007:101 4 kap. 6 § 2005:949 4 kap. 10 a § 2006:1208 4 kap. 10 d § 2006:1208 4 kap. 12 § 2006:1573 4 kap. 13 § 2006:1573 4 kap. 15 § 2004:718 4 kap. 17 § 2004:285 4 kap. 17 a § 2004:285 4 kap. 17 b § 2004:285 4 kap. 18 a § 2007:882 4 kap. 20 § 1999:240 10 kap. 13 a § 2007:101 11 kap. 4 § 2006:1027 13 kap. 3 § 2007:235.
TP
2
PT
Senaste lydelse 2008:46.
190
SOU 2008:44 Författningsförslag
3. Fordon får inte föras på skiljeremsan eller på en tvärgående förbindelseväg mellan körbanorna.
4. Fordon får inte vändas eller backas.
5. Fordon får inte stannas eller parkeras annat än på platser som utmärkts med ett vägmärke som parkerings- eller rastplats. Bussar i linjetrafik får dock stannas vid särskilt anordnade hållplatser.
6. Fordon får inte föras med högre hastighet än 110 kilometer i timmen. Vägverket får meddela föreskrifter om att fordon eller fordonståg även i andra fall än som anges i första stycket 1 får föras på motorväg. Föreskrifterna ska vara förenade med sådana villkor att trafiksäkerheten inte äventyras.
Transportinspektionen får meddela föreskrifter om att fordon eller fordonståg även i andra fall än som anges i första stycket 1 får föras på motorväg. Föreskrifterna ska vara förenade med sådana villkor att trafiksäkerheten inte äventyras.
Vägverket får meddela föreskrifter om att den högsta tillåtna hastigheten på en motorväg ska vara 120 kilometer i timmen.
13 kap.
1 §
Länsstyrelsen skall före mars månads utgång varje år upprätta en sammanställning över allmänna vägar och andra viktigare vägar i länet. Sammanställningen skall även uppta bärighetsklasser och sådana lokala trafikföreskrifter som är av större allmänt intresse.
Länsstyrelsen ska före mars månads utgång varje år upprätta en sammanställning över allmänna vägar och andra viktigare vägar i länet. Sammanställningen ska även uppta bärighetsklasser och sådana lokala trafikföreskrifter som är av större allmänt intresse.
Sammanställningen skall införas i länets författningssamling och sändas till Vägverket, Försvarsmakten och polismyndigheten samt de myndigheter som har hand om väg- eller gatuhållningen.
Sammanställningen ska införas i länets författningssamling och sändas till Vägverket, Transportinspektionen, Försvarsmakten och polismyndigheten samt de myndigheter som har hand om väg- eller gatuhållningen.
191
Författningsförslag SOU 2008:44
13 kap.
2 §
Hos länsstyrelsen skall det finnas en för allmänheten tillgänglig karta över de allmänna vägarna inom länet. Kartan skall vara upprättad i lämplig skala.
Kopior av kartan skall före juni månads utgång varje år sändas till Vägverket och de myndigheter som har hand om väg- eller gatuhållningen. Om någon ändring i den senast översända kartan inte har gjorts eller om ändringarna har liten omfattning behöver endast anmälan om detta göras.
Hos länsstyrelsen ska det finnas en för allmänheten tillgänglig karta över de allmänna vägarna inom länet. Kartan ska vara upprättad i lämplig skala.
Kopior av kartan ska före juni månads utgång varje år sändas till Vägverket, Transportinspektionen och de myndigheter som har hand om väg- eller gatuhållningen. Om någon ändring i den senast översända kartan inte har gjorts eller om ändringarna har liten omfattning behöver endast anmälan om detta göras.
15 kap.
1 §
Nuvarande lydelse
Beslut av en statlig myndighet enligt denna förordning får överklagas enligt följande.
Beslut av Får överklagas hos En polismyndighet Länsstyrelsen En myndighet som har hand om väg- och gatuhållningen
Länsstyrelsen
Länsstyrelsen Vägverket Rikspolisstyrelsen Regeringen Vägverket som första instans Regeringen Vägverkets beslut i ett överklagat ärende får inte överklagas. De statliga väghållningsmyndigheterna får överklaga en polismyndighets eller länsstyrelses beslut i fråga om lokala trafikföreskrifter och undantag från sådana föreskrifter.
192
SOU 2008:44 Författningsförslag
Föreslagen lydelse
Beslut av en statlig myndighet enligt denna förordning får överklagas enligt följande.
Beslut av Får överklagas hos En polismyndighet Länsstyrelsen En myndighet som har hand om väg- och gatuhållningen
Länsstyrelsen
Länsstyrelsen Transportinspektionen Rikspolisstyrelsen Regeringen Vägverket eller Transportinspektionen som första instans
Regeringen
Transportinspektionens beslut i ett överklagat ärende får inte överklagas.
De statliga väghållningsmyndigheterna får överklaga en polismyndighets eller länsstyrelses beslut i fråga om lokala trafikföreskrifter och undantag från sådana föreskrifter.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
193
Författningsförslag SOU 2008:44
123 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:1355) om trafik med höghastighetsfartyg
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1998:1355) om trafik med höghastighetsfartyg
dels att i 2, 4–7 och 9 §§ ordet ”Sjöfartsverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form,
dels att i 5 och 6 §§ ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
194
SOU 2008:44 Författningsförslag
124 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:1709) om avgaskrav för vissa förbränningsmotordrivna mobila maskiner
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1998:1709) om avgaskrav för vissa förbränningsmotordrivna mobila maskiner
TPF
1
FPT
dels att i 4, 5 och 9–12 §§ ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att 8 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
TPF
2
FPT
Vägverket skall utöva den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna förordning och föreskrifter som har meddelats med stöd av förordningen. Den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet skall utöva den lokala tillsynen i varje kommun.
Transportinspektionen ska utöva den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna förordning och föreskrifter som har meddelats med stöd av förordningen. Den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet ska utöva den lokala tillsynen i varje kommun.
Tillsynsmyndigheterna skall vid behov samarbeta i tillsynsarbetet.
Tillsynsmyndigheterna ska vid behov samarbeta i tillsynsarbetet.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
4 § 2004:680 5 § 2004:680 9 § 2004:680 10 § 2004:680 11 § 2007:37 12 § 2004:680.
TP
2
PT
Senaste lydelse 2005:1104.
195
Författningsförslag SOU 2008:44
196
Vägverket skall samarbeta med Järnvägsstyrelsen i tillsynsfrågor som rör motorer i lokomotiv och motorvagnar.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
SOU 2008:44 Författningsförslag
125 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:1822) om ikraftträdande av lagen (1998:489) om försöksverksamhet med villkorlig körkortsåterkallelse, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1998:1822) om ikraftträdande av lagen (1998:489) om försöksverksamhet med villkorlig körkortsåterkallelse, m.m.
TPF
1
FPT
dels att i 2, 5 och 7 §§ ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att 6 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §
TPF
2
FPT
Innan Vägverket bestämmer avgifternas storlek och när de skall betalas skall verket samråda med Ekonomistyrningsverket och med länsstyrelserna.
Innan Transportinspektionen bestämmer avgifternas storlek och när de ska betalas ska inspektionen samråda med Ekonomistyrningsverket och med länsstyrelserna.
Ekonomistyrningsverket får medge undantag från skyldigheten att samråda med verket.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
2 § 2003:523 5 § 2003:523 7 § 2003:523.
TP
2
PT
Senaste lydelse 2003:523.
197
Författningsförslag SOU 2008:44
126 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1999:215) om lotsavgifter
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §
Sjöfartsverket får meddela föreskrifter om ersättning för sådana kostnader som avses i 4 §.
För beslut om undantag från skyldighet att anlita lots som Sjöfartsverket föreskrivit med stöd av 5 § förordningen (1982:569) om lotsning m.m. skall en avgift tas ut som bestäms av Sjöfartsverket.
För beslut om undantag från skyldighet att anlita lots som Transportinspektionen föreskrivit med stöd av 5 § förordningen (1982:569) om lotsning m.m. ska en avgift tas ut som bestäms av inspektionen.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
198
SOU 2008:44 Författningsförslag
127 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1999:991) om förarbevis för moped klass I och för terrängskoter
Härigenom föreskrivs att i 2, 5–7, 9–12, 16 och 17 §§ förordningen (1999:991) om förarbevis för moped klass I och för terrängskoter ordet ”Vägverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
199
Författningsförslag SOU 2008:44
128 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1999:1134) om belastningsregister
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1999:1134) om belastningsregister
TPF
1
FPT
dels att i 10, 17 och 20 §§ ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att 11 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 §
TPF
2
FPT
Uppgifter ur belastningsregistret om brott som föranlett någon annan påföljd än penningböter ska lämnas ut om det begärs av
1. Justitiekanslern, i fråga om den som ansöker om ersättning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder,
2. Högskolans avskiljandenämnd, i fråga om den som nämnden vid prövning enligt högskolelagen (1992:1434) överväger att avskilja från utbildningen,
3. Arbetsförmedlingen, för utredning i ärenden om kallelse till ny tjänstgöring av vapenfri tjänst, i fråga om den som ärendet gäller,
4. Riksbanken, i fråga om den som banken avser att anställa som bevaknings- eller transportpersonal,
5. en statlig, kommunal eller landstingskommunal myndighet som beslutar om anställning av personal inom psykiatrisk sjukvård, vård av utvecklingsstörda, vård av barn och ungdom eller tvångsvård av missbrukare, i fråga om den som myndigheten avser att anställa eller anlita som uppdragstagare,
6. Lotteriinspektionen, i fråga om den som myndigheten
a) vid prövning enligt lotterilagen (1994:1000) överväger att ge tillstånd att få anordna roulettspel, tärningsspel och kortspel, eller
b) vid prövning enligt lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel överväger att ge tillstånd,
TP
1
PT
Senaste lydelse av
10 § 2007:1273 17 § 2001:669 20 § 2006:507.
TP
2
PT
Senaste lydelse 2007:923. Ändringen innebär bl.a. att första stycket punkt 10 utgår.
200
SOU 2008:44 Författningsförslag
7. Statens räddningsverk, i fråga om den som myndigheten vid lämplighetsprövning enligt förordningen (1988:1145) om brandfarliga och explosiva varor överväger att ge tillstånd,
8. en socialnämnd, i ärenden om adoption, vårdnad om barn, barns boende, umgänge med barn, medgivande att ta emot barn m.m. enligt 5 kap. 2 § och 6 kap.6–10 och 12–16 §§socialtjänstlagen (2001:453) samt åtgärder enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
9. Luftfartsstyrelsen, i fråga om den som myndigheten vid lämplighetsprövning enligt luftfartslagen (1957:297) och luftfartsförordningen (1986:171) överväger att ge certifikat eller tillstånd,
10. Järnvägsstyrelsen, i fråga om den som myndigheten vid lämplighetsprövning enligt 4 § lagen (1990:1157) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg eller 3 kap.2–4, 6 och 8 §§järnvägslagen (2004:519) överväger att ge tillstånd,
9. Transportinspektionen, i fråga om den som myndigheten vid lämplighetsprövning a) enligt luftfartslagen (1957:297) och luftfartsförordningen (1986:171) överväger att ge certifikat eller tillstånd,
b) enligt 4 § lagen (1990:1157) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg eller 3 kap.2–4, 6 och 8 §§järnvägslagen (2004:519) överväger att ge tillstånd,
11. Statens folkhälsoinstitut, i andra ärenden om tillstånd enligt alkohollagen (1994:1738) än serveringstillstånd, i fråga om den som ärendet gäller och styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare för denne samt delägare i ett fåmansföretag eller fåmanshandelsbolag som ärendet gäller, 12. en kommunal myndighet, i ärenden om serveringstillstånd enligt alkohollagen (1994:1738), i fråga om den som ärendet gäller, 13. Läkemedelsverket, i fråga om den som myndigheten överväger att ge tillstånd enligt lagen (1992:860) om kontroll av narkotika, lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m. eller förordningen (1968:70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler,
201
Författningsförslag SOU 2008:44
14. Kronofogdemyndigheten, för utredning i ärenden enligt skuldsaneringslagen (1994:334), i fråga om den som ärendet gäller, 15. Brottsoffermyndigheten, för utredning i ärenden enligt brottsskadelagen (1978:413), samt 16. en överförmyndare eller överförmyndarnämnd, i ärenden om förmynderskap, godmanskap eller förvaltarskap, i fråga om den som överförmyndaren eller nämnden avser att utse eller avser att föreslå att rätten utser till förmyndare, god man eller förvaltare. Sådana uppgifter som avses i 3 § 3–5 lagen (1998:620) om belastningsregister får inte lämnas till en myndighet som har rätt att få uppgifter enligt denna paragraf. En socialnämnd har dock rätt till uppgift om åklagares beslut om åtalsunderlåtelse samt om besöksförbud.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
202
SOU 2008:44 Författningsförslag
129 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1999:1135) om misstankeregister
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1999:1135) om misstankeregister
TPF
1
FPT
dels att i 3 och 7 §§ ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att 4 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
TPF
2
FPT
Uppgift om misstanke om brott för vilket åtal har väckts, ska lämnas om det begärs av
1. Justitiekanslern, i fråga om den som ansöker om ersättning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder,
2. Kriminalvården, i fråga om den som myndigheten avser att anställa eller anlita som
a) övervakare,
b) förtroendeman enligt lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. eller förordningen (1974:248) om kriminalvård i anstalt,
c) personutredare enligt lagen om särskild personutredning i brottmål, m.m.,
d) biträde enligt 6 § andra stycket lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll eller,
e) kontrollör enligt 3 kap. 4 § förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder,
3. Kriminalvården, när uppgiften behövs för prövning av en fråga enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl., lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll eller lagen om särskild personutredning i brottmål,
4. Kriminalvårdsnämnden, när uppgiften behövs för prövning av en fråga om villkorlig frigivning,
TP
1
PT
Senaste lydelse av
3 § 2006:508 7 § 2006:55.
TP
2
PT
Senaste lydelse 2007:1453. Ändringen innebär bl.a. att första stycket punkt 12 utgår.
203
Författningsförslag SOU 2008:44
5. en övervakningsnämnd eller Kriminalvården, i ärenden om övervakning, i fråga om den som ärendet gäller,
6. Riksbanken, i fråga om den som banken avser att anställa som bevaknings- eller transportpersonal,
7. en statlig, kommunal eller landstingskommunal myndighet, som beslutar om anställning av personal inom psykiatrisk sjukvård, vård av utvecklingsstörda, vård av barn och ungdom eller tvångsvård av missbrukare, i fråga om den som myndigheten avser att anställa eller anlita som uppdragstagare,
8. Lotteriinspektionen, i fråga om den som myndigheten
a) vid prövning enligt lotterilagen (1994:1000) överväger att ge tillstånd att få anordna roulettspel, tärningsspel och kortspel, eller
b) vid prövning enligt lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel överväger att ge tillstånd,
9. Statens räddningsverk, i fråga om den som myndigheten vid lämplighetsprövning enligt förordningen (1988:1145) om brandfarliga och explosiva varor överväger att ge tillstånd, 10. en socialnämnd, i ärenden om adoption, vårdnad om barn, barns boende, umgänge med barn, medgivande att ta emot barn m.m. enligt 5 kap. 2 § och 6 kap.6–10 och 12–16 §§socialtjänstlagen (2001:453) samt åtgärder enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, 11. Luftfartsstyrelsen, i fråga om den som myndigheten vid lämplighetsprövning enligt luftfartslagen (1957:297) och luftfartsförordningen (1986:171) överväger att ge certifikat eller tillstånd,
12. Järnvägsstyrelsen, i fråga om den som myndigheten vid lämplighetsprövning enligt 4 § lagen (1990:1157) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg eller 3 kap. 2–4, 6 och 8 §§
11. Transportinspektionen, i fråga om den som myndigheten vid lämplighetsprövning a) enligt luftfartslagen (1957:297) och luftfartsförordningen (1986:171) överväger att ge certifikat eller tillstånd,
b) enligt 4 § lagen (1990:1157) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg eller 3 kap.2–4, 6 och 8 §§järnvägslagen (2004:519) överväger att ge tillstånd,
204
SOU 2008:44 Författningsförslag
järnvägslagen (2004:519) överväger att ge tillstånd,
13. Finansinspektionen, i fråga om den som myndigheten vid lämplighetsprövning av större ägare enligt försäkringsrörelselagen (1982:713), lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar, lagen (2004:46) om investeringsfonder, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden överväger att ge tillstånd, 14. chefen för Finansdepartementet eller den han eller hon bemyndigar, för utredning i ärenden om sådan lämplighetsprövning som avses i 13 i fråga om den som ärendet gäller såvitt avser banker och försäkringsbolag, 15. Fastighetsmäklarnämnden, i fråga om den som myndigheten vid lämplighetsprövning enligt fastighetsmäklarlagen (1995:400) överväger att registrera som fastighetsmäklare, 16. Kammarkollegiet, i fråga om den som myndigheten vid prövning enligt förordningen (1985:613) om auktorisation av tolkar och översättare avser att auktorisera, 17. Revisorsnämnden, i fråga om den som myndigheten vid lämplighetsprövning enligt revisorslagen (2001:883) överväger att godkänna eller auktorisera, 18. Skatteverket, för prövning av upplagshavare, skatteupplag och registrerade varumottagare enligt lagen (1994:1563) om tobaksskatt, lagen (1994:1564) om alkoholskatt eller lagen (1994:1776) om skatt på energi, skattebefriade förbrukare enligt lagen om alkoholskatt eller lagen om skatt på energi samt lagerhållare enligt lagen om tobaksskatt, lagen om skatt på energi eller lagen (1984:409) om gödselmedel, 19. Totalförsvarets pliktverk och Försvarsmakten, i fråga om totalförsvarspliktiga som skrivs in eller är inskrivna för värnplikt enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, 20. Försvarsmakten, i fråga om den som myndigheten avser att anställa i utlandsstyrkan inom myndigheten, 21. Läkemedelsverket, i fråga om den som myndigheten överväger att ge tillstånd enligt lagen (1992:860) om kontroll av narkotika, lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m. eller förordningen (1968:70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler, 22. Kronofogdemyndigheten, för utredning i ärenden enligt skuldsaneringslagen (1994:334), i fråga om den som ärendet gäller,
205
Författningsförslag SOU 2008:44
23. en kommunal myndighet, i fråga om den som har anmält ett förvärv av hyresfastighet enligt lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet, om förvärvstillstånd får vägras, samt
24. Riksgäldskontoret, i fråga om den som myndigheten överväger att betala ut ersättning till enligt lagen (1999:158) om investerarskydd.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
206
SOU 2008:44 Författningsförslag
130 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2000:151) om marktjänster på flygplatser
TPF
1
FPT
ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas ut
mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
2 § 2004:1130 3 § 2004:1130 4 § 2004:1130.
207
Författningsförslag SOU 2008:44
131 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2000:836) om Schengens informationssystem
TPF
1
FPT
ordet ”Vägverket” ska bytas ut
mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
9 § 2006:349 10 § 2006:349.
208
SOU 2008:44 Författningsförslag
132 Förslag till förordning om ändring i tullförordningen (2000:1306)
Härigenom föreskrivs i fråga om tullförordningen (2000:1306) dels att i 30 § ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att 22 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 §
TPF
1
FPT
Posten AB (publ) eller något av dess dotterbolag är i den egna verksamheten att anse som deklarant och i förekommande fall gäldenär i enlighet med vad som anges i 4 kap. 4 § tullagen (2000:1281).
Tullverket får efter samråd med Järnvägsstyrelsen, Posten AB (publ) och Luftfartsstyrelsen meddela föreskrifter om hur varor som befordras på järnväg, med post eller med luftfartyg ska anmälas till en godkänd tullbehandling. Därvid får föreskrivas att deklaration för övergång till fri omsättning av en vara får återkallas, så länge varan förvaras hos järnvägsföretaget, Posten AB (publ) eller något av dess dotterbolag eller lufttrafikföretag.
Tullverket får efter samråd med Transportinspektionen och Posten AB (publ) meddela föreskrifter om hur varor som befordras på järnväg, med post eller med luftfartyg ska anmälas till en godkänd tullbehandling. Därvid får föreskrivas att deklaration för övergång till fri omsättning av en vara får återkallas, så länge varan förvaras hos järnvägsföretaget, Posten AB (publ) eller något av dess dotterbolag eller lufttrafikföretag.
TP
1
PT
Senaste lydelse 2007:1272.
209
Författningsförslag SOU 2008:44
För Tullverkets räkning utövas tullkontroll av järnvägsföretaget i fråga om varor som befordras på järnväg och av Posten AB (publ) eller något av dess dotterbolag i fråga om varor som befordras med post. Vid sådan kontrollverksamhet tillämpas 3 kap. 8 § första stycket och 6 kap. 21 § första styckettullagen.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
210
SOU 2008:44 Författningsförslag
133 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:17) om förrättningsavgifter för vissa besiktningsorgan på fordonsområdet
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2001:17) om förrättningsavgifter för vissa besiktningsorgan på fordonsområdet
dels att i 2, 5 och 6 §§ ordet ”Vägverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form,
dels att 4 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
Innan Vägverket föreskriver avgifternas storlek skall verket samråda med Ekonomistyrningsverket och med det berörda besiktningsorganet.
Innan Transportinspektionen föreskriver avgifternas storlek ska inspektionen samråda med Ekonomistyrningsverket och med det berörda besiktningsorganet.
Ekonomistyrningsverket får medge undantag från skyldigheten att samråda med verket.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
211
Författningsförslag SOU 2008:44
134 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:650) om vägtrafikregister
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2001:650) om vägtrafikregister
TPF
1
FPT
dels att i 1 kap. 2 §, 2 kap. 1, 4 och 5 §§, 3 kap. 5 §, 4 kap. 3–6, 9, 10 b och 11 §§, rubriken närmast före 5 kap., 5 kap. 1, 2 och 4–7 §§, 6 kap. 3–5 §§, 7 kap. 1, 2, 4, 5, 8, 10–12 och 14 §§, 8 kap. 2, 3, 6–9, 12 och 14 §§, 9 kap. 1, 11 och 13 §§, 10 kap. 1–4, 6, 6 a, 9 och 11– 13 §§, 11 kap. 1–3 och 5 §§, 12 kap. 1–9 §§, 13 kap. 1 §, 14 kap. 1, 4, 7 och 8 §, 15 kap. 2, 4, 5 och 8 §§, 16 kap. 3, 4 och 9 §§, 17 kap. 5 §, 18 kap. 2–4 §§, 19 kap. 2 §, 20 kap. 1–6 och 8–10 §§ samt i
TP
1
PT
Senaste lydelse av
2 kap. 5 § 2004:988 4 kap. 4 § 2005:1229 4 kap. 10 b § 2005:1229 5 kap. 2 § 2006:318 6 kap. 3 § 2007:745 6 kap. 4 § 2007:745 6 kap. 5 § 2007:745 7 kap. 5 § 2003:95 8 kap. 2 § 2007:192 8 kap. 3 § 2005:1229 8 kap. 6 § 2007:192 8 kap. 7 § 2007:745 8 kap. 9 § 2007:192 8 kap. 14 § 2007:1112 9 kap. 13 § 2006:1207 10 kap. 3 § 2007:192 10 kap. 4 § 2007:192 10 kap. 6 a § 2005:1229 10 kap. 12 § 2002:945 10 kap. 13 § 2006:245 11 kap. 1 § 2007:192 11 kap. 2 § 2007:192 11 kap. 5 § 2005:1229 12 kap. 2 § 2004:622 12 kap. 6 § 2003:1028 12 kap. 7 § 2007:745 12 kap. 8 § 2002:945 13 kap. 1 § 2007:192 15 kap. 2 § 2006:1065 18 kap. 4 § 2004:988 19 kap. 2 § 2005:1229 20 kap. 3 § 2003:1028 20 kap. 4 § 2002:945 20 kap. 4 a § 2005:1229 20 kap. 10 § 2005:1229 bilaga 1 2007:745 bilaga 2 2007:47 bilaga 3 2007:47.
212
SOU 2008:44 Författningsförslag
bilagorna 1–3 till förordningen ordet ”Vägverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportsinspektionen” i motsvarande form,
dels att i 5 kap. 5–7 §§, 7 kap. 1 §, 13 kap. 1 §, 18 kap. 3 §, 20 kap. 10 § samt i bilaga 3 till förordningen ordet ”verket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”inspektionen” i motsvarande form,
dels att 4 kap. 7 § samt 16 kap. 7 och 8 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
7 §
TPF
2
FPT
Ett utdrag som avser körkortsregistrering skall begäras hos Vägverket eller hos en länsstyrelse och innehålla de uppgifter som enligt 2 kap. 2 § förs in i registret, om utdraget har begärts av den registrerade själv eller av
1. Riksdagens ombudsmän, Regeringskansliet, allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol, Justitiekanslern, åklagarmyndighet, Rikspolisstyrelsen, polismyndighet, Kriminalvården, övervakningsnämnd, Datainspektionen, Luftfartsstyrelsen, eller
Ett utdrag som avser körkortsregistrering ska begäras hos Transportinspektionen eller hos en länsstyrelse och innehålla de uppgifter som enligt 2 kap. 2 § förs in i registret, om utdraget har begärts av den registrerade själv eller av
1. Riksdagens ombudsmän, Regeringskansliet, allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol, Justitiekanslern, åklagarmyndighet, Rikspolisstyrelsen, polismyndighet, Kriminalvården, övervakningsnämnd, Datainspektionen, eller
2. någon annan myndighet, om denna behöver uppgifter för vetenskaplig eller därmed jämförlig undersökning och uppgifterna inte röjs så att skada uppkommer för den enskilde.
Sedan fem år har förflutit från beslutet eller underrättelsen i ärendet skall i utdraget inte tas med uppgifter om
Sedan fem år har förflutit från beslutet eller underrättelsen i ärendet ska i utdraget inte tas med uppgifter om
1. återkallelse,
2. beslut att ett utländskt körkort inte är giltigt i Sverige,
TP
2
PT
Senaste lydelse 2005:1229.
213
Författningsförslag SOU 2008:44
3. beslut om utbyte av ett utländskt körkort med stöd av 6 kap. 6 § körkortslagen (1998:488),
4. spärrtid,
5. omhändertagande,
6. varning,
7. ogiltighet,
8. föreläggande,
9. krav på personutredning, 10. prövotid, 11. krav på körkortstillstånd, eller 12. krav på förarprov. Begränsningen enligt andra stycket gäller inte den registrerade själv och inte heller om Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern, Rikspolisstyrelsen eller Datainspektionen har begärt fullständiga uppgifter för ett särskilt fall.
16 kap.
7 §
Rätten att använda personliga fordonsskyltar för ett registrerat fordon samt förlängning av en sådan rätt upplåts av Vägverket för ett pris som verket bestämmer.
Rätten att använda personliga fordonsskyltar för ett registrerat fordon samt förlängning av en sådan rätt upplåts av Transportinspektionen för ett pris som Vägverket bestämmer.
8 §
Vägverket tillhandahåller personliga fordonsskyltar och prövar frågan om utfärdande av kontrollmärke när verket har underrättats om vilket fordon skyltarna skall användas för.
Vägverket prövar också frågan om utfärdande av nya personliga fordonsskyltar.
Transportinspektionen tillhandahåller personliga fordonsskyltar och prövar frågan om utfärdande av kontrollmärke när inspektionen har fått underrättelse från Vägverket att betalning har skett och från sökanden om vilket fordon skyltarna ska användas för.
Transportinspektionen prövar också frågan om utfärdande av nya personliga fordonsskyltar.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
214
SOU 2008:44 Författningsförslag
135 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:651) om vägtrafikdefinitioner
TPF
1
FPT
ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot
”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
2 § 2007:220 4 § 2001:1004 6 § 2003:1029.
215
Författningsförslag SOU 2008:44
136 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:652) om avgifter inom vägtrafikområdet
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2001:652) om avgifter inom vägtrafikområdet
TPF
1
FPT
dels att i 1 kap. 1, 4 och 5 §§, 2 kap. 1, 7, 10–12 och 14 §§, 3 kap. 2 och 4–6 §§, 4 kap. 1 och 4 §§, 5 kap. 1 § samt bilagan till förordningen ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 4 kap. 3 § ordet ”Tullverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 1 kap. 1 och 5 §, 3 kap. 4 § samt bilagan till förordningen ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”,
dels att 1 kap. 3 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
3 §
Vägverket bestämmer avgifter för
1. verksamhet som avses i 7 § förordningen (1997:652) med instruktion för Vägverket och sättet för hur de skall tas ut, och
2. utdrag ur vägtrafikregistret. Avgifter för utdrag ur vägtrafikregistret beslutas efter samråd med Ekonomistyrningsverket.
Transportinspektionen bestämmer efter samråd med Ekonomistyrningsverket avgifter för utdrag ur vägtrafikregistret.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
1 kap. 5 § 2007:1162 2 kap. 1 § 2007:1162 2 kap. 7 § 2007:1162 2 kap. 12 § 2007:1162 2 kap. 14 § 2007:1162 3 kap. 2 § 2007:1162 3 kap. 4 § 2007:1162 4 kap. 1 § 2007:1162 5 kap. 1 § 2007:1162 bilagan 2007:1162.
216
SOU 2008:44 Författningsförslag
137 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:817) om registrering av båtbyggnadsförskott
Härigenom föreskrivs att i 2 § förordningen (2001:817) om registrering av båtbyggnadsförskott orden ”Sjöfartsverket” respektive ”verket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” respektive ”inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
217
Författningsförslag SOU 2008:44
138 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:1084) om buller från viss utomhusutrustning
Härigenom föreskrivs att i 9, 11 och 12 §§ förordningen (2001:1084) om buller från viss utomhusutrustning
TPF
1
FPT
ordet ”Väg-
verket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
9 § 2004:676 11 § 2007:38 12 § 2004:676.
218
SOU 2008:44 Författningsförslag
139 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:1085) om motorfordons avgasrening
Härigenom föreskrivs att i 4, 6, 7 och 11–16 §§ förordningen (2001:1085) om motorfordons avgasrening
TPF
1
FPT
ordet ”Vägverket” ska
bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
4 § 2008:50 7 § 2004:681 11 § 2004:681 12 § 2008:50 13 § 2006:321 14 § 2004:681 16 § 2006:321.
219
Författningsförslag SOU 2008:44
140 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2002:713) om försöksverksamhet med varierande högsta tillåtna hastighet
Härigenom föreskrivs att 5 § förordningen (2002:713) om försöksverksamhet med varierande högsta tillåtna hastighet ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §
Innan Vägverket meddelar föreskrifter enligt 3 § skall den polismyndighet, länsstyrelse och väghållare som berörs få tillfälle att yttra sig.
Innan Vägverket meddelar föreskrifter enligt 3 § ska Transportinspektionen samt den polismyndighet, länsstyrelse och väghållare som berörs få tillfälle att yttra sig.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
220
SOU 2008:44 Författningsförslag
141 Förslag till förordning om ändring i fordonsförordningen (2002:925)
Härigenom föreskrivs i fråga om fordonsförordningen (2002:925)
TPF
1
FPT
dels att i 3 kap. 5 §, 4 kap. 2–7 §§, 5 kap. 1–4, 8, 10 och 11 §§, 6 kap. 3, 4 och 13 §§, rubriken närmast före 9 kap. 10 §, 9 kap. 10 och 16 §§, 10 kap. 10 § samt 11 kap. 8, 11 och 13–18 §§ ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 4 kap. 3–5 §§, 5 kap. 4, 10 och 11 §§, 6 kap. 4 § samt 11 kap. 11, 13 och 18 §§ ordet ”verket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”inspektionen” i motsvarande form.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
3 kap. 5 § 2004:1362 4 kap. 7 § 2003:329 5 kap. 8 § 2006:910 11 kap. 11 § 2006:22 11 kap. 14 § 2003:817 11 kap. 16 § 2007:41 11 kap. 17 § 2004:679 11 kap. 18 § 2003:96.
221
Författningsförslag SOU 2008:44
142 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2003:396) om elektronisk kommunikation
TPF
1
FPT
ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas
ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 20 a § 2006:1424.
222
SOU 2008:44 Författningsförslag
143 Förslag till förordning om ändring i fartygssäkerhetsförordningen (2003:438)
Härigenom föreskrivs i fråga om fartygssäkerhetsförordningen (2003:438)
TPF
1
FPT
dels att i 1 kap. 5 och 6 §§, 2 kap. 1–4, 6 och 7 §§, 3 kap. 1–6 §§, 4 kap. 2, 7 b, 17, 18, 27, 29, 30, 34, 36, 38 och 39 §§, 5 kap. 5, 7 och 10 §§, 6 kap. 1, 3, 4 och 6–12 §§, 7 kap. 1–3 och 5 §§, 8 kap. 1 och 2 §§, 9 kap. 1–3 och 5 §§, 10 kap. 2 och 3 §§ samt p 4 i övergångsbestämmelserna till förordningen ordet ”Sjöfartsverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form,
dels att i 4 kap. 27 §, 6 kap. 8 a §, 9 kap. 2 § och 10 kap. 3 § ordet ”verket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”inspektionen” i motsvarande form,
dels att 10 kap. 1 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
1 §
Ett beslut som enligt 9 kap.
2 § fartygssäkerhetslagen (2003:364) skall underställas Sjöfartsverket, skall inom verket prövas av chefen för Sjöfartsinspektionen.
Ett beslut som enligt 9 kap.
2 § fartygssäkerhetslagen (2003:364) ska underställas Transportinspektionen, ska prövas av behörig befattningshavare hos inspektionen.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
2 kap. 7 § 2004:415 3 kap. 6 § 2005:857 4 kap. 2 § 2007:238 4 kap. 7 b § 2007:963 4 kap. 17 § 2007:238 4 kap. 18 § 2007:238 4 kap. 27 § 2007:238 4 kap. 29 § 2007:238 4 kap. 30 § 2007:238 4 kap. 34 § 2007:238 4 kap. 36 § 2007:238 4 kap. 38 § 2007:238 4 kap. 39 § 2007:238 6 kap. 8 a § 2004:415 7 kap. 1 a § 2004:415.
223
Författningsförslag SOU 2008:44
Ett beslut enligt 6 kap. 1–3, 5 eller 6 § fartygssäkerhetslagen (2003:364) eller enligt 7 kap. 1 eller 2 § denna förordning som har meddelats av en annan befattningshavare än chefen för Sjöfartsinspektionen skall genast underställas denne.
Ett beslut enligt 6 kap. 1–3, 5 eller 6 § fartygssäkerhetslagen (2003:364) eller enligt 7 kap. 1 eller 2 § denna förordning som har meddelats av en annan befattningshavare än som sägs i första stycket ska genast underställas denne.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009. Föreskrifter som har meddelats av Sjöfartsverket anses vid tillämpningen av förordningen vara meddelade av Transportinspektionen.
224
SOU 2008:44 Författningsförslag
144 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2003:439) om lastning och lossning av bulkfartyg
Härigenom föreskrivs att i 2 och 3 §§ förordningen (2003:439) om lastning och lossning av bulkfartyg ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
225
Författningsförslag SOU 2008:44
145 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2003:440) om säkerheten på örlogsfartyg
Härigenom föreskrivs att i 1 och 2 §§ förordningen (2003:440) om säkerheten på örlogsfartyg ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
226
SOU 2008:44 Författningsförslag
146 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2003:789) om skydd mot olyckor
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2003:789) om skydd mot olyckor
TPF
1
FPT
dels att i 4 kap. 2, 4 och 7 §§ ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 4 kap. 4 § ordet ”styrelsen” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
4 kap. 2 § 2005:6 4 kap. 4 § 2005:6 4 kap. 7 § 2005:6.
227
Författningsförslag SOU 2008:44
147 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2004:5) om prissättning vid internationella godstransporter på väg
Härigenom föreskrivs att i 2 och 3 § förordningen (2004:5) om prissättning vid internationella godstransporter på väg ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
228
SOU 2008:44 Författningsförslag
148 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2004:283) om sjöfartsskydd
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2004:283) om sjöfartsskydd
TPF
1
FPT
dels att i 2–7 och 9 §§ ordet ”Sjöfartsverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form,
dels att 10 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 §
TPF
2
FPT
Ett beslut enligt 9 eller 9 a § lagen (2004:487) om sjöfartsskydd eller enligt bestämmelserna i bilaga 1 och 2 till förordning (EG) nr 725/2004 som avser åtgärder mot fartyg och som har meddelats av en annan befattningshavare än chefen för Sjöfartsinspektionen skall genast underställas denne.
Ett beslut enligt 9 eller 9 a § lagen (2004:487) om sjöfartsskydd eller enligt bestämmelserna i bilaga 1 och 2 till förordning (EG) nr 725/2004 som avser åtgärder mot fartyg och som har meddelats av annan än behörig befattningshavare hos Transportinspektionen ska genast underställas denne.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 9 § 2005:856.
TP
2
PT
Senaste lydelse 2005:856.
229
Författningsförslag SOU 2008:44
149 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2004:501) om införande av driftsrestriktioner vid flygplatser
Härigenom föreskrivs att i 3, 8, 9 och 11 §§ förordningen (2004:501) om införande av driftsrestriktioner vid flygplatser
TPF
1
FPT
ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
3 § 2004:1134 8 § 2004:1134 9 § 2004:1134 11 § 2004:1134.
230
SOU 2008:44 Författningsförslag
150 Förslag till förordning om ändring i järnvägsförordningen (2004:526)
Härigenom föreskrivs i fråga om järnvägsförordningen (2004:526)
TPF
1
FPT
dels att i 1 kap. 2 och 4 §§, 2 kap. 1–3, 5, 7, 8, 10, 11, 13, 14 a–c och 15–17 §§, 3 kap. 1–3, 7–9, 11 och 12 §§, 5 kap. 1 a, 4 och 8– 10 §§ samt 6 kap. 1, 9, 10 och 12 §§ ordet ”Järnvägsstyrelsen” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 2 kap. 5 och 13 §§, 3 kap. 2, 8, 9 och 11 §§, 5 kap. 4 § samt 6 kap. 12 § ordet ”styrelsen” ska bytas ut mot ”inspektionen”,
dels att 6 kap. 8 a § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
8 a §
TPF
2
FPT
Den som bedriver verksamhet som omfattas av järnvägslagen (2004:519) skall till Banverket lämna sådana uppgifter som behövs för förvaltningen och utvecklingen av det statliga
Den som bedriver verksamhet som omfattas av järnvägslagen (2004:519) ska till Banverket lämna sådana uppgifter som behövs för förvaltningen och utvecklingen av det statliga
TP
1
PT
Förordningen omtryckt 2007:453
Senaste lydelse av 1 kap. 4 § 2007:453 2 kap. 1 § 2007:453 2 kap. 5 § 2007:453 2 kap. 8 § 2007:453 2 kap. 11 § 2007:453 2 kap. 13 § 2007:453 2 kap. 14 a § 2007:453 2 kap. 14 b § 2007:453 2 kap. 14 c § 2007:453 2 kap. 16 § 2007:453 2 kap. 17 § 2007:453 3 kap. 1 § 2007:453 3 kap. 7 § 2007:453 3 kap. 8 § 2007:453 3 kap. 9 § 2007:453 3 kap. 11 § 2007:453 3 kap. 12 § 2007:453 5 kap. 1 a § 2007:453 5 kap. 10 § 2007:453.
TP
2
PT
Senaste lydelse 2007:453.
231
Författningsförslag SOU 2008:44
järnvägsnätet enligt 8 kap. 3 b § järnvägslagen.
järnvägsnätet enligt 8 kap. 3 b § järnvägslagen.
Banverket får meddela föreskrifter om vilka uppgifter som skall lämnas enligt första stycket samt sådana verkställighetsföreskrifter som behövs för tillämpningen.
Transportinspektionen får meddela föreskrifter om vilka uppgifter som ska lämnas enligt första stycket samt sådana verkställighetsföreskrifter som behövs för tillämpningen och för infrastrukturförvaltares tillgång till sådana uppgifter.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
232
SOU 2008:44 Författningsförslag
151 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2004:865) om kör- och vilotider samt färdskrivare, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2004:865) om kör- och vilotider samt färdskrivare, m.m.
TPF
1
FPT
dels att 10 kap. 3 § ska upphöra att gälla, dels att i 2 kap. 3 §, 3 kap. 1 och 2 §§, 4 kap. 1–3 §§, 5 kap. 1, 7 och 10–12 §§, 7 kap. 2, 6 och 10 §§, 8 kap. 1–3 §§ samt 10 kap. 2, 4 och 5 §§ ordet ”Vägverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande böjningsform,
dels att i 8 kap. 2 § ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
2 kap. 3 § 2007:216 7 kap. 2 § 2007:216 7 kap. 6 § 2007:216 7 kap. 10 § 2007:216 8 kap. 1 § 2007:216 8 kap. 2 § 2007:216 8 kap. 3 § 2007:216 10 kap. 5 § 2007:216.
233
Författningsförslag SOU 2008:44
152 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2004:987) om trängselskatt
Härigenom föreskrivs att i 3 och 4 §§ samt rubriken närmast före 4 § förordningen (2004:987) om trängselskatt ordet ”Vägverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
234
SOU 2008:44 Författningsförslag
153 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2004:1101) om luftfartsskydd
Härigenom föreskrivs att i 2–5, 7, 10, 12 och 14 §§ förordningen (2004:1101) om luftfartsskydd ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
235
Författningsförslag SOU 2008:44
154 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2004:1169) om vägtransportledare
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2004:1169) om vägtransportledare
dels att i 8–11 och 14 §§ ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 11 § ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
236
SOU 2008:44 Författningsförslag
155 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2004:1364) om myndigheters inköp och leasing av miljöbilar
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2004:1364) om myndigheters inköp och leasing av miljöbilar
TPF
1
FPT
dels att i 10–12 §§ ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 12 § ordet ”verkets” ska bytas ut mot ”inspektionens”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
10 § 2005:1228 11 § 2006:1572 12 § 2005:1228.
237
Författningsförslag SOU 2008:44
156 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2005:142) om inskrivning av rätt till luftfartyg
Härigenom föreskrivs att i 2 § förordningen (2005:142) om inskrivning av rätt till luftfartyg ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
238
SOU 2008:44 Författningsförslag
157 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2005:531) om avgift för färd på Svinesundsförbindelsen
Härigenom föreskrivs att i 2, 9 och 10 §§ förordningen (2005:531) om avgift för färd på Svinesundsförbindelsen
TPF
1
FPT
ordet
”Vägverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
2 § 2007:307 10 § 2006:276.
239
Författningsförslag SOU 2008:44
158 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2005:626) om klimatrapportering
Härigenom föreskrivs att i 8 § förordningen (2005:626) om klimatrapportering ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
240
SOU 2008:44 Författningsförslag
159 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2005:801) om restriktioner för luftfart inom vissa områden
Härigenom föreskrivs att i 3 och 5 §§ förordningen (2005:801) om restriktioner för luftfart inom vissa områden ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
241
Författningsförslag SOU 2008:44
160 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2005:893) om marknadskontroll av varor
Härigenom föreskrivs att bilagan till förordningen (2005:893) om marknadskontroll av varor ska ha följande lydelse.
Bilaga
TPF
1
FPT
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Förteckning över myndigheter som utövar marknadskontroll Arbetsmiljöverket Boverket Elsäkerhetsverket Energimyndigheten Järnvägsstyrelsen Kemikalieinspektionen Konsumentverket Läkemedelsverket Naturvårdsverket Post- och telestyrelsen Radio- och TV-verket Statens räddningsverk Socialstyrelsen Sjöfartsverket Skatteverket Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll
Vägverket
Arbetsmiljöverket Boverket Elsäkerhetsverket Energimyndigheten
Kemikalieinspektionen Konsumentverket Läkemedelsverket Naturvårdsverket Post- och telestyrelsen Radio- och TV-verket Statens räddningsverk Socialstyrelsen
Skatteverket Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll
Transportinspektionen
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse 2007:599.
242
SOU 2008:44 Författningsförslag
161 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2005:951) om försöksverksamhet med hastighetsbegränsning vid fordon som stannat för passagerares på- eller avstigning
Härigenom föreskrivs att i 2, 3, 5 och 9 §§ förordningen (2005:951) om försöksverksamhet med hastighetsbegränsning vid fordon som stannat för passagerares på- eller avstigning
TPF
1
FPT
ordet
”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
3 § 2007:233.
243
Författningsförslag SOU 2008:44
162 Förslag till förordning om ändring i vägtrafikskatteförordningen (2006:242)
Härigenom föreskrivs att i 3, 5, 8 och 11 §§ samt i rubriken närmast före 5 § vägtrafikskatteförordningen (2006:242) ordet ”Vägverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
244
SOU 2008:44 Författningsförslag
163 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2006:311) om transport av farligt gods
Härigenom föreskrivs att 2, 7 och 10 §§ förordningen (2006:311) om transport av farligt gods ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Vissa myndigheter som enligt denna förordning har särskilda uppgifter kallas transportmyndigheter och är för
- transporter på land: Statens räddningsverk,
- lufttransporter: Luftfartsstyrelsen, och
- sjötransporter: Sjöfartsverket.
- transporter på land: Statens räddningsverk, och
- luft- och sjötransporter: Transportinspektionen.
För frågor som inte kan hänföras till ett visst transportslag är Statens räddningsverk transportmyndighet.
7 §
Behöriga myndigheter är
1. Statens strålskyddsinstitut i frågor som rör transport av radioaktiva ämnen som inte utgör klyvbara ämnen eller som utgör klyvbara ämnen och för vilka undantag från vissa speciella förpackningskrav gäller,
2. Statens kärnkraftinspektion i frågor som rör transport av radioaktiva ämnen som utgör klyvbara ämnen och för vilka speciella förpackningskrav gäller,
3. polismyndigheterna efter samråd med kommunens organisation för räddningstjänst i frågor som behandlas i 8 § första stycket punkterna 1 och 5, när det gäller
a) tillstånd för lastning och lossning på offentlig plats inom tättbebyggt område,
b) underrättelse om lastning och lossning på offentlig plats utanför tättbebyggt område, och
c) medgivande för längre färduppehåll nära bebodd plats eller samlingsplats vid transport av vissa slag av farligt gods,
4. Statens räddningsverk i övriga frågor som behandlas i 8 § första stycket punkterna 1, 2, 5 och 6,
245
Författningsförslag SOU 2008:44
5. Sjöfartsverket i övriga frågor som behandlas i 8 § första stycket punkten 3, och
6. Luftfartsstyrelsen i övriga frågor som behandlas i 8 § första stycket punkten 4.
5. Transportinspektionen i övriga frågor som behandlas i 8 § första stycket punkten 3 och 4.
Behöriga myndigheter i tillsynsfrågor framgår av 10 §.
10 §
Följande myndigheter skall inom angivna områden ha tillsyn över efterlevnaden av lagen (2006:263) om transport av farligt gods och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen:
Följande myndigheter ska inom angivna områden ha tillsyn över efterlevnaden av lagen (2006:263) om transport av farligt gods och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen:
1. Sjöfartsverket: sjötransporter,
2. Luftfartsstyrelsen: lufttransporter,
3. Polismyndigheterna: transporter på land utom järnvägstransporter,
4. Järnvägsstyrelsen: järnvägstransporter,
5. Kustbevakningen: gods i hamnars landområden som är avsett för vidare transport samt, på Sjöfartsverkets begäran om biträde, sjötransporter,
6. Statens strålskyddsinstitut: transporter av radioaktiva ämnen som inte utgör klyvbara ämnen eller som utgör klyvbara ämnen och för vilka undantag från vissa speciella förpackningskrav gäller,
7. Statens kärnkraftinspektion: transporter av radioaktiva ämnen som utgör klyvbara
1. Transportinspektionen: sjö-, luft- och järnvägstransporter,
2. Polismyndigheterna: transporter på land utom järnvägstransporter,
3. Kustbevakningen: gods i hamnars landområden som är avsett för vidare transport samt, på Transportinspektionens begäran om biträde, sjötransporter,
4. Statens strålskyddsinstitut: transporter av radioaktiva ämnen som inte utgör klyvbara ämnen eller som utgör klyvbara ämnen och för vilka undantag från vissa speciella förpackningskrav gäller,
5. Statens kärnkraftinspektion: transporter av radioaktiva ämnen som utgör klyvbara
246
SOU 2008:44 Författningsförslag
ämnen och för vilka speciella förpackningskrav gäller,
8. Statens räddningsverk: säkerhetsrådgivare för samtliga transportslag, transportabla tryckbärande anordningar och transportskydd.
ämnen och för vilka speciella förpackningskrav gäller,
6. Statens räddningsverk: säkerhetsrådgivare för samtliga transportslag, transportabla tryckbärande anordningar och transportskydd.
Den myndighet som avses i 13 § första stycket andra meningen lagen (2006:263) om transport av farligt gods skall vara Kustbevakningen.
Statens räddningsverk skall samordna tillsynsmyndigheternas verksamhet samt bistå med teknisk sakkunskap till de myndigheter som utövar tillsyn över transporter på land.
Den myndighet som avses i 13 § första stycket andra meningen lagen (2006:263) om transport av farligt gods ska vara Kustbevakningen.
Statens räddningsverk ska samordna tillsynsmyndigheternas verksamhet samt bistå med teknisk sakkunskap till de myndigheter som utövar tillsyn över transporter på land.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
247
Författningsförslag SOU 2008:44
164 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2006:421) om säkerhet i vägtunnlar
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2006:421) om säkerhet i vägtunnlar
dels att i 3, 13, 17, 23, 26, 29, 30 och 35 §§ ordet ”Boverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att 8 och 33 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
Tunnelmyndighet är länsstyrelsen i det län där tunneln, eller större delen av den, är belägen eller kommer att vara belägen.
Transportinspektionen är tunnelmyndighet.
33 §
Tunnelmyndigheten skall senast den 1 juni vartannat kalenderår, med början år 2008, sammanställa en rapport om bränder och olyckor som har inträffat i tunnlar på TEN-vägnätet under de två föregående kalenderåren och som klart har inverkat på trafikanternas säkerhet. Rapporten skall för varje brand och olycka innehålla en utvärdering av säkerhetsutrustningens och säkerhetsåtgärdernas betydelse och effektivitet. Utvärderingen skall göras av en kontrollenhet.
Tunnelmyndigheten ska senast den 1 juni vartannat kalenderår, med början år 2008, sammanställa en rapport om bränder och olyckor som har inträffat i tunnlar på TEN-vägnätet under de två föregående kalenderåren och som klart har inverkat på trafikanternas säkerhet. Rapporten ska för varje brand och olycka innehålla en utvärdering av säkerhetsutrustningens och säkerhetsåtgärdernas betydelse och effektivitet. Utvärderingen ska göras av en kontrollenhet.
Tunnelmyndigheten skall snarast överlämna rapporten till Länsstyrelsen i Stockholms län. Länsstyrelsen i Stockholms län
Tunnelmyndigheten ska överlämna rapporten till Europeiska kommissionen senast den 30 september året efter
248
SOU 2008:44 Författningsförslag
skall gemensamt för alla tunnelmyndigheter överlämna en sammanställning av tunnelmyndigheternas rapporter till Europeiska kommissionen senast den 30 september året efter rapporteringsperioden.
rapporteringsperioden.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
249
Författningsförslag SOU 2008:44
165 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap
Härigenom föreskrivs att i bilagan till förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap ordet ”Luftfartsstyrelsen” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
250
SOU 2008:44 Författningsförslag
166 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2006:1213) om hamnskydd
Härigenom föreskrivs att i 2–6 §§ förordningen (2006:1213) om hamnskydd ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
251
Författningsförslag SOU 2008:44
167 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2006:1577) om driftbidrag till icke statliga flygplatser
Härigenom föreskrivs att i 2–7 §§ förordningen (2006:1577) om driftbidrag till icke statliga flygplatser ordet ”Luftfartsstyrelsen” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
252
SOU 2008:44 Författningsförslag
168 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:59) om elektroniska vägavgiftssystem
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2007:59) om elektroniska vägavgiftssystem
dels att i 2 § ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 3 § orden ”Vägverket (Vägtrafikinspektionen)” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
253
Författningsförslag SOU 2008:44
169 Förslag till förordning om ändring i vägmärkesförordningen (2007:90)
Härigenom föreskrivs i fråga om vägmärkesförordningen (2007:90)
TPF
1
FPT
dels att i 1 kap. 9 §, 2 kap. 5, 8, 12, 13, 17, 20 och 26 §§, 8 kap. 1 och 3 §§, 9 kap. 3 § samt övergångsbestämmelserna till förordningen ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 8 kap. 1 § och 9 kap. 3 § ordet ”verket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”inspektionen” i motsvarande form,
dels att 8 kap. 2 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 kap.
2 §
Innan Vägverket meddelar föreskrifter om märke A39, kryssmärke, anordning X8, plankorsningsskärm, och säkerhetsanordningar vid plankorsning skall verket samråda med Banverket.
Innan Transportinspektionen meddelar föreskrifter enligt 1 § ska inspektionen samråda med Vägverket. Inspektionen ska också samråda med Banverket när det gäller föreskrifter om märke A39, kryssmärke, anordning X8, plankorsningsskärm, och säkerhetsanordningar vid plankorsning.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
2 kap. 8 § 2008:45 2 kap. 12 § 2007:448 2 kap. 20 § 2007:448 8 kap. 1 § 2008:45.
254
SOU 2008:44 Författningsförslag
170 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:185) om producentansvar för bilar
Härigenom föreskrivs att i 15 § förordningen (2007:185) om producentansvar för bilar ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
255
Författningsförslag SOU 2008:44
171 Förslag till förordning om ändring i bilskrotningsförordningen (2007:186)
Härigenom föreskrivs att i 14, 16, 37, 43–45 och 50 §§bilskrotningsförordningen (2007:186) ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
256
SOU 2008:44 Författningsförslag
172 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:231) om elektroniskt kungörande av vissa trafikföreskrifter
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2007:231) om elektroniskt kungörande av vissa trafikföreskrifter
dels att i 3, 8–10 och 12 §§ samt i rubriken närmast före 9 § ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att i 9 § ordet ”verket” ska bytas ut mot ”inspektionen”.
257
Författningsförslag SOU 2008:44
173 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:235) om ändring i trafikförordningen (1998:1276)
Härigenom föreskrivs att i 14 kap. 14 § förordningen (2007:235) om ändring i trafikförordningen (1998:1276) ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
258
SOU 2008:44 Författningsförslag
174 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:237) om behörighet för sjöpersonal
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2007:237) om behörighet för sjöpersonal
dels att i 1 kap. 2 och 4–13 §§, 2 kap. 1, 10, 13, 26–28, 31 och 32 §§, 4 kap. 10 §, 5 kap. 3 §, 6 kap. 2 och 3 §§, 7 kap. 1 § samt punkt 3 i övergångsbestämmelserna till förordningen ordet ”Sjöfartsverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form,
dels att i 1 kap. 5 och 7 §§ samt 7 kap. 1 § ordet ”verket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”inspektionen” i motsvarande form.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
259
Författningsförslag SOU 2008:44
175 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:293) om ändring i rättsinformationsförordningen (1999:175)
Härigenom föreskrivs att 11 a § förordningen (2007:293) om ändring i rättsinformationsförordningen (1999:175) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 a §
För information som kungörs enligt förordningen (2007:231) om elektroniskt kungörande av vissa trafikföreskrifter är Vägverket ansvarigt för att informationen görs elektroniskt tillgänglig och sprids. Vägverket är också ansvarigt för säkerheten i det egna informationssystemet.
För information som kungörs enligt förordningen (2007:231) om elektroniskt kungörande av vissa trafikföreskrifter är Transportinspektionen ansvarig för att informationen görs elektroniskt tillgänglig och sprids. Transportinspektionen är också ansvarig för säkerheten i det egna informationssystemet.
Den myndighet som har beslutat en föreskrift är ansvarig för att informationen är aktuell, tillförlitlig och i övrigt uppfyller kraven i denna förordning.
260
SOU 2008:44 Författningsförslag
176 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:380) om miljöbilspremie
Härigenom föreskrivs att i 5–8 §§ förordningen (2007:380) om miljöbilspremie ordet ”Vägverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
261
Författningsförslag SOU 2008:44
177 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:780) med instruktion för Skatteverket
Härigenom föreskrivs att 1 § förordningen (2007:780) med instruktion för Skatteverket ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Om inte något annat föreskrivs ansvarar Skatteverket för frågor om
1. skatter,
2. socialavgifter,
3. vägavgift för vissa tyngre fordon,
1. skatter,
2. socialavgifter,
3. vägavgift för vissa tyngre fordon,
4. överlastavgift
5. mervärdesskattebaserad avgift till EU-budgeten,
6. fastighetstaxering,
7. folkbokföring,
8. registrering av bouppteckningar,
9. brottsutredningar enligt lagen (1997:1024) om Skatteverkets medverkan i brottsutredningar, och
10. borgenärsuppgifter m.m. enligt lagen (2007:324) om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter.
4. mervärdesskattebaserad avgift till EU-budgeten,
5. fastighetstaxering,
6. folkbokföring,
7. registrering av bouppteckningar,
8. brottsutredningar enligt lagen (1997:1024) om Skatteverkets medverkan i brottsutredningar, och
9. borgenärsuppgifter m.m. enligt lagen (2007:324) om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter.
Skatteverket är dessutom förvaltningsmyndighet för frågor om pensionsgrundande inkomst.
Skatteverket ska utöva marknadskontroll över varor som gjorts tillgängliga på marknaden och som faller inom myndighetens ansvarsområde i syfte att säkerställa att dessa varor uppfyller gällande krav.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
262
SOU 2008:44 Författningsförslag
178 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:846) om fluorerade växthusgaser och ozonnedbrytande ämnen
Härigenom föreskrivs att i 20 § förordningen (2007:846) om fluorerade växthusgaser och ozonnedbrytande ämnen ordet ”Sjöfartsverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
263
Författningsförslag SOU 2008:44
179 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:1470) om yrkesförarkompetens
Härigenom föreskrivs att i 2 kap. 6 §, 4 kap.1–5 §§, 5 kap.1, 4 och 6 §§, 6 kap. 1 §, 7 kap. 1 § samt 8 kap.1–3 §§ förordningen (2007:1470) om yrkesförarkompetens ordet ”Vägverket” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.
264
Författningsförslag – del B
Del B omfattar författningsförslag med ikraftträdande den 1 januari 2010. Förslagen följer av kapitel 10 (överklagandefrågor), kapitel 11 (trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet) och förslaget i delbetänkandet att föra över länsstyrelseuppgifter inom körkorts- och yrkestrafikområdet till Transportinspektionen. Utredningstiden har dock inte medgett en fullständig genomgång av nödvändiga ändringar i förordningar. Beträffande kontroll av vägtransporter och vägtrafik hänvisas till vad som sägs i avsnitt 4.3 om författningsförslag i Vägverkets och Rikspolisstyrelsens redovisning av regeringsuppdrag.
265
Författningsförslag SOU 2008:44
1 Förslag till lag om åtgärder för säkra vägar
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om väghållares skyldigheter i vissa fall och syftar till att öka säkerheten för vägtrafikanter. Lagen gäller dock inte vägtunnlar som omfattas av lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar.
2 § I denna lag betyder
TEN-vägnätet: det vägnät som definieras i bilaga 1, avsnitt 2 till Europaparlamentets och rådets beslut nr 1692/96/EG av den 23 juli 1996 om gemenskapens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet
TPF
1
FPT
och som illustreras med hjälp av kartor eller besk-
rivs i bilaga 2 till beslutet,
väg:
1. en sådan väg, gata eller annan led som allmänt används för trafik med motorfordon, dock inte särskilda vintervägar över mark som är täckt av snö eller is eller över vatten som är täckt av is,
2. en led som är anordnad för cykeltrafik, och
3. en gång- eller ridbana invid en väg enligt 1 eller 2. vägprojekt: byggande av ny väg eller betydande förändring av befintlig väg.
3 § Väghållare är i fråga om
1. allmän väg, den som enligt väglagen (1971:948) ansvarar för väghållningen,
2. gata som inte är allmän väg, den som enligt plan- och bygglagen (1987:10) ansvarar för gatuhållningen,
3. väg som är gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen (1973:1149), samfälligheten, och
4. annan väg, vägens ägare.
4 § Om regeringen inte föreskriver annat, gäller bestämmelserna i 8–10 §§ om trafiksäkerhetsgranskning, säkerhetsinspektioner och olycksrapporter endast vägar som ingår i TEN-vägnätet.
TP
1
PT
EUT L228, 9.9.1996, s. 1 (Celex 31996D1692).
266
SOU 2008:44 Författningsförslag
Tillsynsmyndighet
5 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva tillsyn över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.
6 § Tillsynsmyndigheten har rätt att få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.
Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden, förbud och villkor som behövs för att denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska efterlevas.
Förelägganden och förbud får förenas med vite.
Trafiksäkerhetsanalys
7 § För varje vägprojekt ska väghållaren göra en trafiksäkerhetsanalys. Analysen ska innehålla en beskrivning av effekterna på trafiksäkerheten och de överväganden som gjorts.
Första stycket gäller inte om en motsvarande analys ingår i en översikts- eller detaljplan enligt plan- och bygglagen (1987:10).
Trafiksäkerhetsgranskning
8 § För varje vägprojekt ska väghållaren utse en trafiksäkerhetsrevisor, som är godkänd av tillsynsmyndigheten. Trafiksäkerhetsrevisorn ska följa den fysiska planeringen av vägen, göra en trafiksäkerhetsgranskning och upprätta en revisionsrapport.
Säkerhetsinspektioner
9 § Väghållaren ska genomföra regelbundna säkerhetsinspektioner av vägen, kartlägga olycksdrabbade vägsträckor och upprätta en plan för åtgärder.
Olycksrapporter
10 § Väghållaren ska upprätta rapporter över trafikolyckor som medfört att någon har omkommit.
267
Författningsförslag SOU 2008:44
Säkerhetskrav
11 § Väghållaren ska systematiskt och fortlöpande vidta de åtgärder som behövs för att förebygga skador till följd av användningen av vägen. Kravet gäller i den utsträckning som det inte kan anses orimligt att uppfylla det. Vid denna bedömning ska särskilt beaktas den omedelbara risken för skador, nyttan av skyddsåtgärder jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder samt möjligheten att minska risken för skador genom trafikreglerande åtgärder.
Överklagande
12 § Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Verkställighet
13 § Ett beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen gäller omedelbart, om inte något annat anges i beslutet.
Bemyndiganden
14 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. undantag från bestämmelserna i 7 och 11 §§ när det gäller andra vägar än de som ingår i TEN-vägnätet,
2. skyldighet för väghållare att genomföra olycksutredningar,
3. skyldighet för väghållare att lämna uppgifter om väginfrastrukturen och om registrering av sådana uppgifter.
15 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. upprättandet av och innehållet i en trafiksäkerhetsanalys,
2. genomförandet av en trafiksäkerhetsgranskning,
3. trafiksäkerhetsrevisorns verksamhet och uppgifter,
4. förfarandet vid säkerhetsinspektioner,
268
SOU 2008:44 Författningsförslag
5. rapportering och utredning av trafikolyckor och
6. säkerhetskraven på vägar.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2010. Kraven på trafiksäkerhetsanalys och trafiksäkerhetsgranskning gäller endast vägprojekt som påbörjas efter lagens ikraftträdande.
269
Författningsförslag SOU 2008:44
2 Förslag till förordning om åtgärder för säkra vägar
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna förordning innehåller föreskrifter om tillämpningen av lagen (0000:000) om åtgärder för säkra vägar.
2 § Begrepp som används i denna förordning har samma betydelse som i lagen (0000:000) om åtgärder för säkra vägar.
Undantag
3 § Skyldigheterna i 7 och 11 §§ lagen (0000:000) om åtgärder för säkra vägar gäller inte vägar som endast i liten utsträckning används av allmänheten för trafik.
Tillsynsmyndighet
4 § Transportsinspektionen är tillsynsmyndighet enligt 5 § lagen (0000:000) om åtgärder för säkra vägar.
Trafiksäkerhetsanalys
5 § En trafiksäkerhetsanalys ska innehålla en beskrivning av den aktuella situationen, de trafiksäkerhetsmässiga problemen och de mål som ska uppnås. Vidare ska ingå en konsekvensanalys av de alternativ som föreslås, en jämförelse av alternativen samt en beskrivning av det bästa alternativet.
Trafiksäkerhetsgranskning
6 § Trafiksäkerhetsgranskningen ska ingå i den totala projekteringen av vägen och omfatta en studie över genomförbarheten, den inledande projekteringen och den detaljerade utformningen samt
270
SOU 2008:44 Författningsförslag
en besiktning av trafiksäkerheten och av trafiken i anslutning till att vägen öppnas för trafik.
Olycksutredning
7 § En väghållare ska utreda en trafikolycka som medfört att någon har omkommit. Detta gäller inte annan väghållare än staten om Vägverket enligt vad som är särskilt föreskrivet har skyldighet att göra en sådan utredning.
Säkerhetskrav
8 § För uppgiften att systematiskt och fortlöpande vidta åtgärder som sägs i 11 § lagen (0000:000) om åtgärder för säkra vägar ska väghållaren upprätta en säkerhetsdokumentation. Dokumentationen ska innehålla en översiktlig beskrivning och analys av vägnätet och en plan för åtgärder.
Bemyndigande
9 § Transportinspektionen får meddela närmare föreskrifter om
1. undantag enligt 3 §,
2. upprättandet av och innehållet i en trafiksäkerhetsanalys,
3. genomförandet av en trafiksäkerhetsgranskning,
4. trafiksäkerhetsrevisorns verksamhet och uppgifter,
5. förfarandet vid säkerhetsinspektioner,
6. rapportering och utredning av trafikolyckor och
7. innehållet i säkerhetsdokumentationen. Transportinspektionen får även meddela de föreskrifter som behövs för verkställigheten av lagen (0000:000) om åtgärder för säkra vägar och denna förordning.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2010. En säkerhetsdokumentation enligt 8 § ska vara upprättad senast vid utgången av 2010.
271
Författningsförslag SOU 2008:44
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:435) om överlastavgift
TPF
1
FPT
dels att i 8 d § ordet ”länsstyrelsen” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form,
dels att 8 och 11 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
TPF
2
FPT
I fråga om ett motordrivet fordon, som är registrerat här i landet, eller en släpvagn, som dras av ett sådant fordon, påförs överlastavgift genom beslut av länsstyrelsen i det län där den i vägtrafikregistret antecknade ägaren av det motordrivna fordonet har sin adress enligt registret. I fråga om andra fordon påförs avgiften av Länsstyrelsen i Stockholms län.
Överlastavgift påförs av Transportinspektionen.
Överlastavgift får nedsättas eller efterges om särskilda omständligheter föreligger. Detta får ske såväl i samband med prövning av ärendet om påföring av överlastavgift som efter särskild ansökan hos länsstyrelsen.
Överlastavgift får nedsättas eller efterges om särskilda omständigheter föreligger. Detta får ske såväl i samband med prövning av ärendet om påföring av överlastavgift som efter särskild ansökan hos Transportinspektionen.
11 §
TPF
3
FPT
Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos
Transportinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas
TP
1
PT
Senaste lydelse av 8 d § 2004:1083.
TP
2
PT
Senaste lydelse 2001:560.
TP
3
PT
Senaste lydelse 2004:1083.
272
SOU 2008:44 Författningsförslag
allmän förvaltningsdomstol, om inte annat sägs i fjärde stycket. Skrivelsen med överklagandet skall ha kommit in till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet.
hos allmän förvaltningsdomstol, om inte annat sägs i femte stycket. Skrivelsen med överklagandet ska ha kommit in till Transportinspektionen inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet.
Om någon har överklagat ett beslut, får även någon annan som haft rätt att överklaga beslutet ge in ett överklagande, trots att den för honom gällande tiden för överklagande gått ut. Ett sådant överklagande skall ges in inom två veckor från utgången av den tid inom vilken det första överklagandet skulle ha gjorts. Återkallas eller förfaller det första överklagandet av någon annan anledning, förfaller också det senare.
Om någon har överklagat ett beslut, får även någon annan som haft rätt att överklaga beslutet ge in ett överklagande, trots att den för honom gällande tiden för överklagande gått ut. Ett sådant överklagande ska ges in inom två veckor från utgången av den tid inom vilken det första överklagandet skulle ha gjorts. Återkallas eller förfaller det första överklagandet av någon annan anledning, förfaller också det senare.
Ett beslut som rör ett motordrivet fordon som är registrerat här i landet, eller en släpvagn som dras av ett sådant fordon, överklagas till den länsrätt inom vars domkrets ägaren till det motordrivna fordonet har sin adress enligt vägtrafikregistret. I fråga om andra fordon överklagas beslutet till den länsrätt inom vars domkrets beslutet fattades.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Länsstyrelsens beslut enligt 8 d § får inte överklagas.
Transportinspektionens beslut enligt 8 d § får inte överklagas.
En polismans beslut enligt 8 a och 8 b §§ får inte överklagas.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2010. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Transportinspektionen vara den enskildes motpart.
273
Författningsförslag SOU 2008:44
4 Förslag till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)
Härigenom föreskrivs att 56 och 57 §§anläggningslagen (1973:1149)
TPF
1
FPT
ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
56 §
TPF
2
FPT
Om det behövs för trafiksäkerheten i fråga om en viss enskild väg eller del av enskild väg, får statlig väghållningsmyndighet förordna att bestämmelserna i 43, 45–47, 51–53, 61, 64–69 och 72 §§väglagen (1971:948) skall gälla i tillämpliga delar.
Om det behövs för trafiksäkerheten i fråga om en viss enskild väg eller del av enskild väg, får Transportinspektionen förordna att bestämmelserna i 43, 45–47, 51–53, 61, 64–69 och 72 §§väglagen (1971:948) ska gälla i tillämpliga delar.
Vad som i 45–47, 52, 53, 64 och 72 §§väglagen sägs om länsstyrelsen skall i stället avse väghållningsmyndigheten.
Vad som i 45–47, 52, 53, 64 och 72 §§väglagen sägs om länsstyrelsen ska i stället avse den statliga väghållningsmyndigheten.
Vad som i väglagen sägs om väghållare i 61 §, i 63 § andra stycket såvitt avser föreläggande som har meddelats med stöd av 52 §, i 65 § såvitt avser ersättning enligt 61 § samt i 66 och 69 §§ skall i stället avse staten.
Vad som i väglagen sägs om väghållare i 61 §, i 63 § andra stycket såvitt avser föreläggande som har meddelats med stöd av 52 §, i 65 § såvitt avser ersättning enligt 61 § samt i 66 och 69 §§ ska i stället avse staten.
57 §
TPF
3
FPT
Beslut som väghållningsmyndigheten fattat enligt 56 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Beslut som Transportinspektionen eller väghållningsmyndigheten fattat enligt 56 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut av väghållnings-Beslut enligt 56 § gäller ome-
TP
1
PT
Lagen omtryckt 1992:1148.
TP
2
PT
Senaste lydelse 1997:616.
TP
3
PT
Senaste lydelse 1997:616.
274
SOU 2008:44 Författningsförslag
myndigheten gäller omedelbart, såvida inte något annat bestäms i beslutet.
delbart, om inte något annat anges i beslutet.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2010. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Transportinspektionen vara den enskildes motpart, om inspektionen efter ikraftträdandet är behörig att handlägga den typ av fråga som är föremål för prövning.
275
Författningsförslag SOU 2008:44
5 Förslag till lag om ändring i körkortslagen (1998:488)
Härigenom föreskrivs i fråga om körkortslagen (1998:488)
TPF
1
FPT
dels att 10 kap. 4 § ska upphöra att gälla, dels att i 4 kap. 8 §, 5 kap. 15 §, 7 kap. 5, 6, 8 och 9 §§, 9 kap. 3 § samt 10 kap. 1 och 2 §§ ordet ”länsstyrelsen” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form,
dels att 7 kap. 2 och 8 kap. 3 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
2 §
TPF
2
FPT
Länsstyrelsen prövar ärenden om medgivande enligt 2 kap. 11 § andra stycket, om förlängd giltighet enligt 3 kap. 12 § samt ärenden enligt 3 kap. 3 §, 13 § första stycket 5 och andra stycket. Länsstyrelsen prövar även frågor som avses i 3 kap. 16 § 1.
Länsstyrelsen prövar också ärenden om godkännande av handledare, förhandsbesked, villkor för innehav av körkortstillstånd och körkort utom i sådana fall som anges i 3 § andra stycket, körkortstillstånd, körkortsingripande och giltighet eller utbyte av ett utländskt körkort.
Transportinspektionen prövar ärenden om
1. medgivande enligt 2 kap. 11 § andra stycket,
2. förlängd giltighet enligt 3 kap. 12 §,
3. godkännande av handledare,
4. förhandsbesked,
5. villkor för innehav av körkortstillstånd och körkort,
6. körkortstillstånd,
7. körkortsingripande,
8. giltighet eller utbyte av utländskt körkort.
Transportinspektionen prövar också ärenden enligt
1. 3 kap. 3 §,
2. 3 kap. 13 § första stycket 1 och 5 samt andra stycket,
3. 3 kap. 16 § 1.
TP
1
PT
Senaste lydelse av
4 kap. 8 § 2004:1087 5 kap. 15 § 2003:216 10 kap. 1 § 2004:1087 10 kap. 4 § 2003:216.
TP
2
PT
Senaste lydelse 2003:216.
276
SOU 2008:44 Författningsförslag
Transportinspektionen beslutar om utfärdande av körkort.
8 kap.
3 §
Ett föreläggande om att ge in läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov får överklagas endast tillsammans med det beslut genom vilket ärendet avgörs.
En uppmaning enligt 3 kap. 13 § första stycket 5 får inte överklagas. Detsamma gäller beslut om omhändertagande av körkortstillstånd, körkort eller traktorkort enligt 5 kap. 7 § och beslut i fråga om godkännande vid förarprov.
Följande beslut får inte överklagas.
1. utfärdande av traktorkort,
2. utfärdande av körkort i annat fall än vägran enligt 3 kap. 1 § första stycket 2,
3. förnyelse av körkort eller traktorkort,
4. villkor enligt 7 kap. 3 § andra stycket,
5. en uppmaning enligt 3 kap. 13 § första stycket 5,
6. omhändertagande av körkortstillstånd, körkort eller traktorkort enligt 5 kap. 7 §,
7. godkännande vid förarprov. Ett föreläggande att ge in läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov får överklagas endast tillsammans med det beslut genom vilket ärendet avgörs.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2010. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Transportinspektionen vara den enskildes motpart.
277
Författningsförslag SOU 2008:44
6 Förslag till lag om ändring i körkortslagen (1998:488)
Härigenom föreskrivs i fråga om körkortslagen (1998:488)
TPF
1
FPT
dels att 7 kap. 3 ska upphöra att gälla, dels att 8 kap. 1 och 2 §§ ska ha följande lydelse.
Lydelse enligt författningsförslag 15 (del A) i detta betänkande
Föreslagen lydelse
8 kap.
1 §
Länsstyrelsens beslut enligt 7 kap. 2 § får, om inte annat följer av tredje stycket eller 3 §, överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Länsstyrelsen får föra talan även till förmån för den enskilda parten.
Transportinspektionens beslut enligt 7 kap. 2 § får, om inte annat följer av 3 §, överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Inspektionen får föra talan även till förmån för den enskilda parten.
Ett beslut enligt första stycket, eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, överklagas till den länsrätt inom vars domkrets klaganden är folkbokförd eller, om denne inte är folkbokförd i Sverige, till den länsrätt inom vars domkrets han eller hon vistas. Beslut i övriga fall överklagas till den länsrätt inom vars domkrets beslutet fattades.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Länsstyrelsens beslut i ett ärende om godkännande som handledare får överklagas hos Transportinspektionen.
TP
1
PT
Senaste lydelse av 7 kap. 3 § författningsförslag 15 (del A) i detta betänkande.
278
SOU 2008:44 Författningsförslag
2 §
Transportinspektionens beslut att vägra utfärda körkort enligt 3 kap. 1 § första stycket 2 får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller beslut enligt 4 kap. 9 § att inte bevilja tillstånd att bedriva introduktionsutbildning och beslut enligt 4 kap. 10 § att återkalla ett sådant tillstånd.
Transportinspektionens beslut enligt 4 kap. 9 § att inte bevilja tillstånd att bedriva introduktionsutbildning och beslut enligt 4 kap. 10 § att återkalla ett sådant tillstånd överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Transportinspektionens beslut i ärende om godkännande som handledare får inte överklagas. Detsamma gäller andra beslut än som avses i första stycket i fråga om utfärdande av körkort eller traktorkort eller om förnyelse av körkort samt beslut i fråga om villkor enligt 7 kap. 3 § andra stycket.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2010. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Transportinspektionen vara den enskildes motpart.
279
Författningsförslag SOU 2008:44
7 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:489) om försöksverksamhet med villkorlig körkortsåterkallelse
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:489) om försöksverksamhet med villkorlig körkortsåterkallelse
dels att i 8 § ordet ”länsstyrelsen” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att 9 och 10 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §
Länsstyrelsen i det län där körkortshavaren är folkbokförd när ansökan om villkorlig återkallelse görs prövar ansökningen. Övriga frågor enligt lagen prövas av samma länsstyrelse.
Transportinspektionen prövar frågor enligt denna lag.
Beslut gäller omedelbart, om inte annat förordnas.
10 §
Länsstyrelsens beslut att vägra villkorlig återkallelse får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Ett beslut om att undanröja villkorlig återkallelse får överklagas endast i samband med talan mot det beslut varigenom frågan om körkortsingripande avgörs.
Transportinspektionens beslut att vägra villkorlig återkallelse får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Ett beslut om att undanröja villkorlig återkallelse får överklagas endast i samband med talan mot det beslut varigenom frågan om körkortsingripande avgörs.
Beslut om begränsningar för förarbehörigheten får inte överklagas.
Ett beslut enligt första stycket överklagas till den länsrätt inom vars domkrets klaganden är folkbokförd.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
280
SOU 2008:44 Författningsförslag
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2010. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Transportinspektionen vara den enskildes motpart.
281
Författningsförslag SOU 2008:44
8 Förslag till lag om ändring i yrkestrafiklagen (1998:490)
Härigenom föreskrivs i fråga om yrkestrafiklagen (1998:490)
TPF
1
FPT
dels att i 2 kap. 4, 15 och 17 §§, 3 kap. 5 och 6 §§ samt 5 kap. 1, 6, 10 och 17 §§ ordet ”prövningsmyndigheten” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att 3 kap. 2 §, 7 kap. 2, 4 och 8 §§ samt rubriken närmast före 3 kap. 2 § ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas en ny bestämmelse, 7 kap. 6 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
2 §
Prövningsmyndigheter Prövningsmyndighet
Frågor om taxiförarlegitimation prövas av länsstyrelsen i det län där sökanden eller innehavaren är folkbokförd.
Frågor om taxiförarlegitimation för den som inte är folkbokförd i Sverige prövas av Länsstyrelsen i Skåne län.
Frågor om taxiförarlegitimation prövas av Transportinspektionen.
7 kap.
2 §
Länsstyrelsens beslut i frågor om taxitrafik, beställningstrafik med buss och godstrafik får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Transportinspektionens beslut i frågor om taxitrafik, beställningstrafik med buss och godstrafik får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
4 §
Länsstyrelsens beslut i frågor om taxiförarlegitimation får överklagas hos allmän förvalt-
Transportinspektionens beslut i frågor om taxiförarlegitimation får överklagas hos allmän för-
TP
1
PT
Senaste lydelse av 2 kap. 17 § 1998:491.
282
SOU 2008:44 Författningsförslag
ningsdomstol. valtningsdomstol.
6 a §
I fråga om beslut enligt denna lag, eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, som får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol gäller följande.
Ett beslut som rör en fysisk person överklagas till den länsrätt inom vars domkrets personen är folkbokförd eller, om denne inte är folkbokförd i Sverige, till den länsrätt inom vars domkrets han eller hon vistas.
Ett beslut som rör en juridisk person, varmed avses även offentligrättsliga juridiska personer såsom staten, en kommun, ett kommunalförbund eller ett landsting, överklagas till den länsrätt inom vars domkrets företagets eller verksamhetens ledning finns.
Beslut i andra fall än som sägs i andra och tredje styckena överklagas till den länsrätt inom vars domkrets beslutet fattades.
8 §
En förvaltningsmyndighet får föra talan även till förmån för den enskilda parten.
Transportinspektionen får föra talan även till förmån för den enskilda parten.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2010. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Transportinspektionen vara den enskildes motpart.
283
Författningsförslag SOU 2008:44
9 Förslag till lag om ändring i yrkestrafiklagen (1998:490)
Härigenom föreskrivs i fråga om yrkestrafiklagen (1998:490) dels att 7 kap. 3 § ska upphöra att gälla, dels att 2 kap. 2 § och 7 kap. 1 § samt rubriken närmast före 2 kap. 2 § ska ha följande lydelse.
Lydelse enligt författningsförslag 16 (del A) i detta betänkande
Föreslagen lydelse
2 kap.
2 §
Prövningsmyndigheter Prövningsmyndighet
Frågor om trafiktillstånd prövas
1. om sökanden eller innehavaren är en fysisk person, av länsstyrelsen i det län där personen är folkbokförd,
2. om sökanden eller innehavaren är en juridisk person, varmed avses även offentligrättsliga juridiska personer såsom staten, en kommun, ett kommunalförbund eller ett landsting, av länsstyrelsen i det län där företagets eller verksamhetens ledning finns.
Om sökanden eller innehavaren är en fysisk person som inte är folkbokförd i Sverige eller en juridisk person vars ledning finns utanför Sverige, prövas frågor om trafiktillstånd av Länsstyrelsen i Stockholms län.
Transportinspektionen prövar frågor om tillstånd till linjetrafik som berör flera län.
Frågor om trafiktillstånd prövas av Transportinspektionen.
284
SOU 2008:44 Författningsförslag
7 kap.
1 §
Länsstyrelsens beslut i frågor om beviljande av tillstånd till linjetrafik, villkor för sådant tillstånd och omprövning enligt 2 kap. 17 § får överklagas hos Transportinspektionen.
Transportinspektionens beslut i frågor om beviljande av tillstånd till linjetrafik, villkor för sådant tillstånd och omprövning enligt 2 kap. 17 § får överklagas hos regeringen.
Länsstyrelsens beslut i andra frågor som rör tillstånd till linjetrafik än sådana som avses i första stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Transportinspektionens beslut i andra frågor som rör tillstånd till linjetrafik än sådana som avses i första stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2010. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Transportinspektionen vara den enskildes motpart.
285
Författningsförslag SOU 2008:44
10 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:492) om biluthyrning
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:492) om biluthyrning
dels att i 10, 11, 19 och 23 ordet ”prövningsmyndigheten” ska bytas ut mot ”Transportinspektionen”,
dels att 4 och 22 § samt rubriken närmast före 4 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
Prövningsmyndigheter Prövningsmyndighet
Frågor om tillstånd till uthyrningsrörelse prövas
1. om sökanden eller innehavaren är en fysisk person, av länsstyrelsen i det län där personen är folkbokförd,
2. om sökanden eller innehavaren är en juridisk person, av länsstyrelsen i det län där företagets ledning finns.
Om sökanden eller innehavaren är en fysisk person som inte är folkbokförd i Sverige eller en juridisk person där företagets ledning finns utanför Sverige, prövas frågor om tillstånd av Länsstyrelsen i Stockholms län.
Frågor om tillstånd till uthyrningsrörelse prövas av Transportinspektionen.
22 §
En prövningsmyndighets beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Transportinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Ett beslut som rör en fysisk person överklagas till den länsrätt
286
SOU 2008:44 Författningsförslag
inom vars domkrets personen är folkbokförd eller, om denne inte är folkbokförd i Sverige, till den länsrätt inom vars domkrets han eller hon vistas. Ett beslut som rör en juridisk person överklagas till den länsrätt inom vars domkrets företagets ledning finns. Beslut i andra fall överklagas till den länsrätt inom vars domkrets beslutet fattades.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2010. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Transportinspektionen vara den enskildes motpart.
287
Författningsförslag SOU 2008:44
11 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:395) om arbetstid vid visst vägtransportarbete
Härigenom föreskrivs att i 6, 8, 21–24, 26, 30 och 32 §§ lagen (2005:395) om arbetstid vid visst vägtransportarbete ordet ”Arbetsmiljöverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2010. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska Transportinspektionen vara den enskildes motpart.
288
SOU 2008:44 Författningsförslag
12 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:426) om arbetstid m.m. för flygpersonal inom civilflyget
Härigenom föreskrivs att i 6–8 §§ lagen (2005:426) om arbetstid m.m. för flygpersonal inom civilflyget ordet ”Arbetsmiljöverket” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Transportinspektionen” i motsvarande form.
U
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2010.
289
Författningsförslag SOU 2008:44
13 Förslag till förordning om ändring i militära vägtrafikkungörelsen (1974:97)
Härigenom föreskrivs att 56 § militära vägtrafikkungörelsen (1974:97) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
56 §
TPF
1
FPT
Annat beslut av länsstyrelse enligt denna kungörelse än som avses i 53 § får överklagas till regeringen.
Annat beslut av länsstyrelse enligt denna kungörelse än som avses i 53 § får överklagas hos Transportinspektionen.
I 22 a § förvaltningslagen (1986:223) finns bestämmelser om överklagande hos allmän förvaltningsdomstol.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2010.
TP
1
PT
Senaste lydelse 1998:989.
290
SOU 2008:44 Författningsförslag
14 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift
Härigenom föreskrivs att 9 § förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift ska ha följande lydelse.
Lydelse enligt författningsförslag 56 (del A) i detta betänkande
Föreslagen lydelse
9 §
Beslut om återbetalning som avses i 15 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift meddelas och verkställes av Transportinspektionen.
Beslut om återbetalning som avses i 15 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift meddelas och verkställs av Transportinspektionen. I 22 a § förvaltningslagen (1986:223) finns bestämmelser om överklagande till allmän förvaltningsdomstol.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2010.
291
Författningsförslag SOU 2008:44
15 Förslag till förordning om ändring i trafikförordningen (1998:1276)
Härigenom föreskrivs i fråga om trafikförordningen (1998:1276)
dels att 3 kap. 17 §, 4 kap. 11 §, 10 kap. 1 § och 15 kap. 1 § ska ha följande lydelse,
dels att det i förordningen ska införas en ny bestämmelse, 3 kap. 17 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
17 §
TPF
1
FPT
Inom tättbebyggt område får fordon inte föras med högre hastighet än 50 kilometer i timmen.
Om det är motiverat av hänsyn till trafiksäkerheten, framkomligheten eller miljön får kommunen meddela föreskrifter om att den högsta tillåtna hastigheten inom ett tättbebyggt område eller del av ett sådant område ska vara 30 eller 40 kilometer i timmen.
Utom tättbebyggt område får fordon inte föras med högre hastighet än 70 kilometer i timmen (bashastighet).
Vägverket får meddela föreskrifter om att den högsta tillåtna hastigheten på en väg ska vara 80, 90, 100 eller 110 kilometer i timmen.
Om det är motiverat av hänsyn till trafiksäkerheten, framkomligheten eller miljön får
1. kommunen meddela föreskrifter om avvikelse från första stycket,
2. den myndighet som har hand om väg- eller gatuhållningen inom området meddela föreskrifter om avvikelse från andra stycket.
Den högsta tillåtna hastigheten
TP
1
PT
Senaste lydelse 2008:46.
292
SOU 2008:44 Författningsförslag
ska bestämmas i 10-steg i intervallet 30-110 kilometer i timmen. Transportinspektionen får meddela föreskrifter om vilka värden som får användas och om förutsättningarna i övrigt för avvikelse från första och andra styckena.
Bestämmelser om hastighet på motorväg finns i 9 kap. 1 §. I terräng gäller bestämmelserna i första, andra och tredje styckena endast vid färd med motordrivet fordon.
17 a §
Föreskrifter enligt 17 § tredje stycket för enskilda vägar får meddelas endast efter medgivande av vägens ägare. Medgivande behövs dock inte vid begränsning till lägre hastighet än vad som sägs i 17 § första eller andra stycket och en sådan begränsning är särskilt motiverad av trafiksäkerhetsskäl.
4 kap.
11 §
TPF
2
FPT
Vägar som inte är enskilda delas in i tre bärighetsklasser. Om inte annat har föreskrivits tillhör en allmän väg bärighetsklass 1 (BK1) och övriga vägar som inte är enskilda bärighetsklass 2 (BK2). Föreskrifter om att en allmän väg eller del av en sådan väg skall tillhöra bärighetsklass 2 eller 3 meddelas av Vägverket eller, om kommunen är väghållare, av kommunen. Föreskrifter om att någon annan väg som inte är enskild eller en del av en sådan väg skall tillhöra bärighetsklass 1
Vägar som inte är enskilda delas in i tre bärighetsklasser. Om inte annat har föreskrivits tillhör en allmän väg bärighetsklass 1 (BK1) och övriga vägar som inte är enskilda bärighetsklass 2 (BK2). Föreskrifter om att en allmän väg eller del av en sådan väg ska tillhöra bärighetsklass 2 eller 3 meddelas av den statliga väghållningsmyndigheten eller, om kommunen är väghållare, av kommunen. Föreskrifter om att någon annan väg som inte är enskild eller en del av en sådan
TP
2
PT
Senaste lydelse 1999:240.
293
Författningsförslag SOU 2008:44
eller 3 meddelas av kommunen. väg ska tillhöra bärighetsklass 1 eller 3 meddelas av kommunen.
10 kap.
1 §
TPF
3
FPT
Särskilda trafikregler får, utom i de fall som avses i 10 och 14 §§, meddelas genom lokala trafikföreskrifter för en viss väg eller vägsträcka eller för samtliga vägar inom ett visst område eller för ett område eller en färdled i terräng.
De särskilda trafikreglerna får gälla följande.
1. Att en viss väg eller vägsträcka ska vara huvudled, motorväg eller motortrafikled.
2. Att en viss väg eller vägsträcka eller samtliga vägar inom ett område ska vara gågata eller gångfartsområde.
3. Att ett visst område ska vara tättbebyggt område eller att ett särskilt miljökänsligt område inom tättbebyggt område ska vara miljözon.
4. Att en viss plats ska vara cirkulationsplats.
5. Att ett visst körfält eller en viss körbana ska vara körfält eller körbana för fordon i linjetrafik m.fl.
6. Att en viss plats på sträcka där förbud att stanna eller parkera råder enligt 3 kap. 53 § 2 ska vara busshållplats.
7. Att en viss plats ska vara ändamålsplats.
8. Avvikelser från bestämmelserna om gågata enligt 8 kap. 1 § andra stycket och bestämmelserna om körfält för fordon i linjetrafik m.fl. enligt 8 kap. 2 §.
9. Förbud mot trafik med fordon. 10. Förbud eller påbud att svänga eller köra i viss riktning. 11. Förbud mot omkörning. 12. Väjningsplikt eller stopplikt med avvikelser från bestämmelserna i 3 kap. 18 eller 21 § eller i stället för bestämmelserna i 3 kap. 23 § första stycket. 13. Stopplikt i järnvägs- eller spårvägskorsningar. 14. Avvikelser från bestämmelserna om hastighet i 3 kap. 17 § första stycket eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. 17 § andra stycket, om det är motiverat av hänsyn
TP
3
PT
Senaste lydelse 2008:46.
294
SOU 2008:44 Författningsförslag
till trafiksäkerheten, framkomligheten eller miljön.
15. Begränsning till lägre hastighet än som följer av 3 kap. 17 § tredje stycket, 4 kap. 20 § eller 9 kap. 1 § eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. 17 § fjärde stycket eller 9 kap. 1 § tredje stycket, om det är motiverat av hänsyn till trafiksäkerheten, framkomligheten eller miljön. 16. Förbud mot att stanna eller parkera fordon eller tillåtelse att stanna eller parkera fordon med avvikelse från bestämmelserna i 3 kap. 48, 49 a § första stycket, 52 §, 53 § 2-5, 9 och 10, 54 §, 55 § 3-5 eller 8 kap. 1 §. 17. Tidsbegränsning, avgiftsplikt eller andra villkor för parkering. 18. Undantag från 3 kap. 77 § om belysning vid färd i terräng. 19. Axeltryck, boggitryck, trippelaxeltryck eller bruttovikt med begränsning till lägre vikter än som följer av 4 kap. 12 §. 20. Inskränkning till mindre bredd eller längd på fordon, fordonståg eller last än som tillåts i 4 kap. 15, 17 eller 17 a §. 21. Trafik med terrängmotorfordon eller terrängsläp med avvikelser från bestämmelserna i 5 kap. 1, 4 eller 5 §. 22. Andra särskilda trafikregler. Vidare får genom lokala trafikföreskrifter meddelas särskilda trafikregler för transport av farligt gods och för sådana tävlingar som länsstyrelsen har lämnat tillstånd till enligt 3 kap. 84 §.
15 kap.
2 §
TPF
4
FPT
Följande beslut får inte överklagas.
1. Beslut enligt 10 kap. 2 § andra stycket tredje meningen.
2. Beslut enligt 13 kap. 3 § första stycket om generella undantag från lokala trafikföreskrifter om parkering inom en kommun.
3. Beslut av Transportinspektionen i ärende om meddelande av föreskrifter som avses
TP
4
PT
Senaste lydelse 2007:101.
295
Författningsförslag SOU 2008:44
Bestämmelser om överklagande av andra beslut av en kommun enligt denna förordning finns i lagen (1978:234) om nämnder för vissa trafikfrågor.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2010.
296
SOU 2008:44 Författningsförslag
16 Förslag till förordning om ändring i trafikförordningen (1998:1276)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 1 § och 15 kap. 1 §trafikförordningen (1998:1276) ska ha följande lydelse.
Lydelse enligt författningsförslag 122 (del A) i detta betänkande
Föreslagen lydelse
9 kap.
1 §
På en motorväg gäller följande.
1. Endast trafik med motorfordon eller motorfordon med tillkopplat fordon som är konstruerade för och får framföras med en hastighet av minst 40 kilometer i timmen får förekomma. Mopeder klass I får dock inte framföras på en motorväg.
2. Fordon får föras in på en motorväg endast vid vägens början eller på en påfartsväg och föras av motorvägen endast på en avfartsväg eller vid dess slut.
3. Fordon får inte föras på skiljeremsan eller på en tvärgående förbindelseväg mellan körbanorna.
4. Fordon får inte vändas eller backas.
5. Fordon får inte stannas eller parkeras annat än på platser som utmärkts med ett vägmärke som parkerings- eller rastplats. Bussar i linjetrafik får dock stannas vid särskilt anordnade hållplatser.
6. Fordon får inte föras med högre hastighet än 110 kilometer i timmen. Transportinspektionen får meddela föreskrifter om att fordon eller fordonståg även i andra fall än som anges i första stycket 1 får föras på motorväg. Föreskrifterna ska vara förenade med sådana villkor att trafiksäkerheten inte äventyras. Vägverket får meddela föreskrifter om att den högsta tilllåtna hastigheten på en motorväg ska vara 120 kilometer i timmen.
Den myndighet som har hand om väg- eller gatuhållningen inom området får meddela föreskrifter om att den högsta tilllåtna hastigheten på en motorväg ska vara 120 kilometer i timmen.
297
Författningsförslag SOU 2008:44
Lydelse enligt författningsförslag 122 (del A) i detta betänkande
15 kap.
1 §
Beslut av en statlig myndighet enligt denna förordning får överklagas enligt följande.
Beslut av Får överklagas hos En polismyndighet Länsstyrelsen En myndighet som har hand om väg- och gatuhållningen
Länsstyrelsen
Länsstyrelsen Transportinspektionen Rikspolisstyrelsen Regeringen Vägverket eller Transportinspektionen som första instans
Regeringen
Transportinspektionens beslut i ett överklagat ärende får inte överklagas.
De statliga väghållningsmyndigheterna får överklaga en polismyndighets eller länsstyrelses beslut i fråga om lokala trafikföreskrifter och undantag från sådana föreskrifter
Föreslagen lydelse
Beslut av en statlig myndighet enligt denna förordning får överklagas enligt följande.
Beslut av Får överklagas hos En polismyndighet Länsstyrelsen En kommunal myndighet som har hand om väg- eller gatuhållning
Länsstyrelsen
En statlig väghållningsmyndighet Transportinspektionen Länsstyrelsen Transportinspektionen Transportinspektionen i första instans
Regeringen
298
SOU 2008:44 Författningsförslag
Transportinspektionens beslut i ett överklagat ärende får inte överklagas.
De statliga väghållningsmyndigheterna får överklaga en polismyndighets eller länsstyrelses beslut i fråga om lokala trafikföreskrifter och undantag från sådana föreskrifter.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2010.
299
Författningsförslag SOU 2008:44
17 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:650) om vägtrafikregister
Härigenom föreskrivs att 19 kap. 2 § förordningen (2001:650) om vägtrafikregister ska ha följande lydelse.
Lydelse enligt författningsförslag 134 (del A) i detta betänkande
Föreslagen lydelse
19 kap.
2 §
Transportinspektionens beslut enligt 20 kap. 2, 4 eller 4 a § får överklagas hos regeringen.
Transportinspektionens beslut i enskilda fall enligt 20 kap. 2, 4 eller 4 a § får överklagas hos regeringen.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2010.
300
SOU 2008:44 Författningsförslag
18 Förslag till förordning om ändring i vägmärkesförordningen (2007:90)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 3 § vägmärkesförordningen (2007:90) ska ha följande lydelse.
Lydelse enligt författningsförslag 169 (del A) i detta betänkande
Föreslagen lydelse
9 kap.
3 §
Beslut enligt denna förordning av en statlig väghållningsmyndighet eller av en kommunal myndighet som har hand om väg- eller gatuhållningen eller av en polismyndighet, får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos Transportinspektionen. Inspektionens beslut i ett överklagat ärende får inte överklagas.
Beslut av Banverket eller Naturvårdsverket enligt denna förordning får överklagas hos regeringen. Detsamma gäller beslut som Transportinspektionen har fattat som första instans.
Beslut av Banverket enligt denna förordning får överklagas hos regeringen. Detsamma gäller beslut som Transportinspektionen har fattat som första instans i andra ärenden än meddelande av föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen.
De statliga väghållningsmyndigheterna får överklaga beslut enligt denna förordning av kommunala myndigheter som handhar väg- eller gatuhållningen, länsstyrelser eller polismyndigheter.
U
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2010.
301
1 Uppdraget och bakgrunden
1.1 Tidigare utredningar
Hösten 2004 tillkännagav riksdagen att regeringen snarast skulle tillsätta en utredning med uppdrag att utreda hur en gemensam trafikinspektion skulle vara organiserad (Inspektionsverksamheten inom trafikslagen, bet. 2004/05:TU4, rskr. 2004/05:64). Utgångspunkten var att en gemensam trafikinspektion skulle bildas under första halvåret 2006. Som en följd av detta tillkännagivande gav regeringen under hösten 2005 en särskild utredare i uppdrag att undersöka hur man kan inrätta en trafikslagsövergripande organisation för inspektionsverksamhet som rör kontroll av krav på säkerhet och skydd inom transportområdet. Uppdraget beskrivs i direktivet Översyn av inspektionsverksamheten för säkerhets- och skyddsfrågor inom transportområdet (dir. 2005:108).
Trafikinspektionsutredningen förordade i betänkandet Trafikinspektionen – en myndighet för säkerhet och skydd inom transportområdet (SOU 2007:4) att en gemensam ny myndighet skulle bildas och att verksamheten skulle samlas till en ort. Detta skulle innebära att Järnvägsstyrelsen och Luftfartsstyrelsen lades ner och att verksamheterna vid dessa myndigheter fördes över till den nya myndigheten. Sjöfartsinspektionen och Vägtrafikinspektionen skulle enligt förslaget skiljas från Sjöfartsverket respektive Vägverket och verksamheterna föras över till den nya myndigheten.
Enligt Trafikinspektionsutredningens förslag skulle nuvarande skillnader mellan verksamheterna vid inspektionsmyndigheterna i allt väsentligt bestå. Detta skulle exempelvis innebära att merparten av myndighetsutövningen inom vägtrafiken även i fortsättningen skulle ligga kvar på Vägverket, medan den samlades i den nya myndigheten för övriga trafikslag. Den nya myndigheten skulle enligt förslaget ha ett sektorsansvar för flyg och eventuellt även för sjöfart, men inte för
303
Uppdraget och bakgrunden SOU 2008:44
övriga trafikslag. Vidare skulle dagens skillnader i finansiering av verksamheten för de olika trafikslagen bestå.
Trafikinspektionsutredningen avlämnade sitt betänkande i december 2006. Efter remissbehandlingen av betänkandet redovisade regeringen bedömningen att fördelarna med en samlad trafikinspektionsorganisation överväger, men att den nya myndighetens ansvarsområden, organisering, internationella arbete och finansieringsform behövde analyseras noggrant. Regeringen ansåg att det borde tas ett samlat grepp över myndighetsutövningen på transportområdet och att en ny myndighet – Transportstyrelsen – skulle inrättas. Utgångspunkten skulle vara att verksamheten omfattade all norm- och tillståndsgivning samt tillsynsregler för de fyra trafikslagen med beaktande av deras skilda förutsättningar.
Vårt uppdrag är således väsentligt bredare än Trafikinspektionsutredningens, genom att utgångspunkten är att samla all myndighetsutövning inom sektorn. Detta innebär dels att Vägverkets myndighetsutövning omfattas, dels att även verksamhet vid andra myndigheter än trafikverken och inspektionsmyndigheterna berörs.
1.2 Uppdraget
Utredningens uppdrag framgår av kommittédirektiven (dir. 2007:105), se bilaga 1. Uppdraget innebär att förbereda och genomföra bildandet av en trafikinspektionsorganisation som ska omfatta all norm- och tillståndsgivning samt tillsynsregler för de fyra trafikslagen – luftfart, sjöfart, spårtrafik och vägtrafik – med hänsyn till deras särskilda förutsättningar.
Den nya myndigheten ska vara registermyndighet för de fyra trafikslagen och ska företräda Sverige i de organisationer, där regelutveckling inom myndighetens ansvarsområde sker. Utredningen genomförs i två etapper. I den första etappen lämnar vi förslag till vilka verksamheter som ska föras över till den nya myndigheten, dess ansvarsområden, ansvar för arbetet i internationella organisationer och inom EU, finansieringsform och lokalisering.
I den andra etappen ska de åtgärder genomföras som krävs för att den nya myndigheten ska kunna inleda sin verksamhet den 1 januari 2009. Regeringen avser att ge ytterligare direktiv om hur bildandet av den nya myndigheten ska genomföras. I direktiven kallas myndigheten Transportstyrelsen. För att ge en mer omedelbar bild av myndighetens kärnuppgifter har vi valt att i stället kalla
304
SOU 2008:44 Uppdraget och bakgrunden
den Transportinspektionen i våra betänkanden. Regeringen kan komma att fatta beslut om att den nya myndigheten ska bildas under tiden som detta betänkande trycks. Beslutet kan bland annat innebära att myndigheten ges ett annat namn än det vi har föreslagit och att detta namn offentliggörs innan detta betänkande publiceras. Vi har alltså inte haft möjligt att i vår text beakta regeringens beslut i detta och andra avseenden.
I uppdraget ingår också att överväga och lämna förslag till vad Transportinspektionen ska ansvara för om ett trafiksäkerhetsansvar genomförs för dem som utformar vägtransportsystemet, enligt Trafikinspektionsutredningens betänkande. Vidare ska särskilt belysas vad ett sådant trafiksäkerhetsansvar skulle innebära för den ekonomiska och fysiska planeringsprocessen för väginvesteringar samt för den statliga, kommunala och enskilda väghållningen. För att fullgöra denna del av uppdraget har utredningen funnit det nödvändigt att utforma ett eget förslag till lag och förordning om åtgärder för säkrare vägar, som i vissa avseenden avviker från Trafikinspektionsutredningens förslag.
1.3 Uppläggning av arbetet
Enligt direktiven ska den första etappen av utredningsarbetet redovisas senast den 2 maj 2008. Vi har dock under utredningsarbetets gång kunnat konstatera att en start av myndighetens verksamhet den 1 januari 2009 förutsätter ett regeringsbeslut om att inrätta myndigheten under våren 2008. Vi valde därför att redan i februari 2008 lämna ett delbetänkande, Transportinspektionen – en myndighet för all trafik (SOU 2008:9), som innehöll de förslag som krävdes för att göra ett sådant regeringsbeslut möjligt.
Denna tidigareläggning av redovisningen av delar av utredningsuppgiften medförde att utredningstiden blev kort. En prioritering av arbetet och en avgränsning av förslagens inriktning var mot den bakgrunden nödvändig. I delbetänkandet redovisade vi därför i huvudsak endast förslag om vilka verksamheter och myndighetsuppgifter på transportområdet som borde föras över till den nya Transportinspektionen respektive vilka myndighetsuppgifter som borde finnas kvar vid nuvarande transportmyndigheter eller organiseras på annat sätt.
I detta huvudbetänkande återkommer vi nu med förslag och bedömningar när det gäller sådana förändringar i verksamheten
305
Uppdraget och bakgrunden SOU 2008:44
som vi anser bör genomföras i samband med att den nya organisationen inrättas. Viktigast är kanske förslaget om lagreglerat trafiksäkerhetsansvar för dem som utformar vägtrafiksystemet. Men vi lägger även fram förslag om hur en utökad kontroll av fordon och arbetstider på väg och hos företag bör organiseras, regler för rapportering och undersökning av olyckor, organisationen av räddningstjänst m.m. Vidare redovisas författningsförslag som föranleds av dessa förändringar eller av organisationsförändringen som sådan.
I betänkandet utvecklar vi också vår syn på hur förutsättningarna för statistikförsörjningen och forsknings- och utvecklingsverksamheten inom transportsektorn påverkas av organisationsförändringen och hur dessa verksamheter bör organiseras på längre sikt. Huvudbetänkandet innehåller också ett mer utvecklat finansieringsförslag och en kompletterad konsekvensanalys. Vi pekar även på några frågor som vi anser bör utredas vidare i särskild ordning.
Utredningsarbetet har bedrivits i form av en enmansutredning och arbetet inleddes i juli 2007. Arbetet har skett i nära samarbete med utredningens experter, som sammanträtt gemensamt sju gånger under tiden fram till huvudbetänkandet. Däremellan har separata möten hållits med experterna och andra företrädare för de berörda myndigheterna. Experterna har också varit kontaktpersoner för den omfattande informationsinsamling som skett från myndigheterna.
Ett viktigt inslag i förberedelserna för den nya myndigheten har varit att inrätta ett antal arbetsgrupper med deltagare från dagens inspektionsmyndigheter och trafikverk. I huvudsak förbereder arbetsgrupperna frågor som gäller utredningens andra etapp. En arbetsgrupp svarar dock för information inom de berörda myndigheterna under hela utredningstiden. Ytterligare en arbetsgrupp arbetar med finansierings- och avgiftsprinciper och har medverkat med underlag till och beredning av de förslag som lämnas i denna fråga.
Under arbetet med delbetänkandet och huvudbetänkandet har vi samrått med utredningen om en översyn av den statliga förvaltningens uppgifter och organisation (dir. 2006:123), utredningen om den svenska lotsningsverksamheten och dess framtid (dir. 2006:116 och dir. 2007:69) samt haft kontakt med utredningen om flygplatsöversyn (dir. 2006:60, dir. 2006:104 och dir. 2007:1) och helikopterutredningen (dir. 2007:108).
306
SOU 2008:44 Uppdraget och bakgrunden
Vi har vidare haft samråd med Luftfartsstyrelsen, Vägverket, Järnvägsstyrelsen, Sjöfartsverket, Banverket, Arbetsmiljöverket, Konkurrensverket, Tullverket, Räddningsverket, länsstyrelserna, Boverket, Kustbevakningen, Ekonomistyrningsverket, Statens haverikommission och Arbetsgivarverket. Vi har strävat efter ett öppet arbetssätt och har därför också vid ett antal tillfällen informerat och tagit emot synpunkter från berörda organisationer inom området. Ytterligare samråd kommer att ske i nästa fas av utredningsarbetet.
Trafikinspektionsutredningen (SOU 2007:4) redovisade en fyllig beskrivning av verksamheterna inom dagens inspektioner. Vårt delbetänkande innehåller ytterligare information, främst på vägområdet. Vår ambition har varit att inte i onödan upprepa sådan information som redan lämnats i dessa sammanhang. För att sätta in de förslag, bedömningar och analyser som behandlas i huvudbetänkandet i sitt sammanhang har det dock varit nödvändigt att återkomma till många av de frågor som behandlades redan i delbetänkandet. Denna orienterande text har vi försökt utforma antingen som korta referat av delbetänkandet eller som, i förhållande till delbetänkandet, avsevärt utvecklade eller fördjupade analyser.
Vi refererar också synpunkter som lämnats i remissyttrandena över delbetänkandet i den utsträckning som vi bedömt att synpunkterna har direkt beröring med de frågor som tas upp till förnyad behandling. Detta ger en bild av hur de remissinstanser, som uttryckligen behandlat just dessa frågor, ser på saken men inte av remissopinionen i stort. Remissinstanser som enbart tillstyrkt förslagen omnämns inte och inte heller de remissynpunkter som avser andra frågor än de som behandlas i detta betänkande. För den som önskar en mer fullständig belysning av remissyttrandena över vårt delbetänkande finns dock Näringsdepartementets remissammanställning att tillgå.
I remissyttrandena över delbetänkandet förekommer inte sällan önskemål om att olika sakområden som kommer att ingå i Transportinspektionens verksamhet ska beskrivas och genomlysas ytterligare, bland annat med avseende på de många kontaktytor som finns mot andra myndigheters verksamhetsområden. Vi kan förstå att sådana förväntningar och önskemål finns utifrån de olika verksamhetsperspektiven men anser att de inte är möjliga att tillgodose inom ramen för vårt uppdrag. Vi har prioriterat uppgiften att lämna förslag om hur de övergripande ramarna för Transportinspektionens verksamhet ska definieras och att lägga grunden för en effektiv genomförandeprocess. Att denna process inte får bli för utdragen har
307
Uppdraget och bakgrunden SOU 2008:44
varit en central utgångspunkt, eftersom det är förenat med stora kostnader och andra olägenheter att hålla berörda myndigheter och de anställda i ett tillstånd av osäkerhet. Som nyss nämnts har också de flesta verksamheter som kommer att ingå i den nya myndigheten nyligen behandlats i tidigare utredningar.
1.4 Frågor som behandlats i delbetänkandet
I vårt delbetänkande har vi behandlat ett betydande antal frågor kring bildandet av Transportinspektionen som vi inte ser några behov av att ta upp på nytt i detta huvudbetänkande. Det gäller exempelvis den övergripande analysen av och huvuddelen av förslagen om den nya myndighetens ansvarsområde, internationella ansvar, finansieringsform och lokalisering, liksom beskrivningen av de verksamhetsmässiga, ekonomiska och personella konsekvenserna av dessa förslag.
Följande frågor och problemområden anser vi vara tillräckligt behandlade genom delbetänkandet:
• De principiella motiven för en trafikslagsövergripande inspektionsmyndighet.
• Analys och beskrivning av nuvarande verksamhet, utöver de frågor som tas upp särskilt i detta betänkande.
• Avgränsningsprinciper för verksamheten och fördelning av ansvarsområden och uppgifter mellan berörda myndigheter, utöver de frågor som tas upp särskilt i detta betänkande.
• Verksamhetens omfattning och resursbehov i stort.
• Organisationen av det internationella arbetet.
• Finansieringsform och övergripande principer för finansiering genom avgifter.
• Verksamhetens lokalisering.
• Förslagens konsekvenser, utöver effekterna av de förslag som behandlas i detta betänkande.
Dessa områden och frågor tas alltså i allmänhet inte upp på nytt i detta huvudbetänkande. I några fall, bland annat i vissa avgränsningsfrågor och frågor om finansiering av verksamheten, har vi dock utvecklat
308
SOU 2008:44 Uppdraget och bakgrunden
analyserna i förhållande till delbetänkandet. Huvudbetänkandet utgör i dessa avseenden närmast ett komplement till delbetänkandet.
Det bör också framhållas att en genomförandefas tar vid när detta huvudbetänkande har redovisats, i enlighet med direktiven. I vissa delar har denna genomförandefas förberetts och delvis inletts som en parallell utredningsuppgift. I genomförandefasen kommer utredningen att i olika former återkomma till i stort sett alla de frågor som behandlats i del- och huvudbetänkandena.
309
2 Den nya myndigheten
Förslag: Transportinspektionen får följande uppdrag:
• Att redovisa en plan för hur myndigheten avser att leva upp till målen för utvecklingen av 24-timmarsmyndigheten.
• Att tillsammans med Banverket, Sjöfartsverket och Vägverket lämna förslag till riktlinjer för hur det internationella arbetet bör organiseras.
• Att påbörja ett regelförenklingsarbete inom inspektionens ansvarsområde. Insatserna ska inledningsvis inriktas mot att ta fram metoder för konsekvensbedömningar av regelförändringar, inklusive samhällsekonomiska analyser av kostnader och nytta. Uppdraget ska också omfatta att genomföra nödvändiga utbildningsinsatser inom området.
Transportstyrelseutredningen får i uppdrag att i samverkan med Banverket, Sjöfartsverket och Vägverket ta fram riktlinjer och rutiner för hur allmänhetens och företagens ärenden ska lotsas rätt mellan dessa myndigheter och Transportinspektionen.
Bedömning: Transportinspektionens verksamhet bör utgå från en helhetssyn på transportpolitiken och transportsystemets utvecklingsförutsättningar. Inspektionen bör fortlöpande pröva om den normgivning och tillstånds- och tillsynsverksamhet som man svarar för eller har överinseende över är det mest ändamålsenliga medlet att främja en önskvärd utveckling av transportsystemet och nå uppsatta mål.
Transportinspektionen måste samverka med bland annat övriga transportmyndigheter för att transportpolitiken ska kunna utvecklas och verkställas som en sammanhängande helhet, för att verksamheten ska kunna leva upp till de förvaltningspolitiska målen, för att uppnå ett effektivt samlat resurs-
311
Den nya myndigheten SOU 2008:44
utnyttjande samt för att den löpande verksamheten ska kunna fungera smidigt när inspektionen tillförs ansvarsområden från övriga myndigheter.
Transportinspektionen måste ha en väl utvecklad förmåga och beredskap att möta omvärldsförändringar genom en anpassning av den egna verksamheten. Det trafikslagsövergripande ansvaret medför att inspektionen bli bättre rustad att möta framtida utmaningar.
En trafikslagsövergripande myndighet bör kunna ge effektivitetsvinster som yttrar sig i både lägre kostnader och i att regleringen av transportverksamhet får ökad kvalitet och verkningsgrad. De långsiktiga vinsterna blir betydligt större på nyttosidan än på kostnadssidan.
2.1 Delbetänkandet och remissyttrandena
2.1.1 Delbetänkandet
De principiella utgångspunkter som vi har lagt till grund för uppdraget att förebereda och genomföra bildandet av en trafikinspektionsorganisation redovisas i kapitel 2 i vårt delbetänkande. Frågor som vi behandlat i detta sammanhang är motiven för en trafikslagsövergripande myndighet. Vi uppehöll oss särskilt vid de för- och nackdelar som kan vara förenade med att normgivning och tillsyn bedrivs i samma myndighet och hur de nackdelar som finns kan motverkas. Vi redovisade också hur den normgivning, tillståndsgivning, tillsyn och övrig verksamhet, som är kopplad till myndighetsutövningen inom de olika trafiksektorerna, kan beskrivas på ett systematiserat sätt. Slutligen diskuterade vi hur den aktuella omorganisationen kan ses i ljuset av hur övriga statliga uppgifter på området organiseras och vi behandlade särskilt de nya kontaktytor och samordningsbehov som uppstår som en följd av organisationsförändringarna.
2.1.2 Remissinstansernas synpunkter
En stor majoritet av remissinstanserna välkomnar i sina yttranden över vårt delbetänkande en tydligare ansvarsfördelning i fråga om normgivning, tillstånd och tillsyn inom transportområdet. Flera
312
SOU 2008:44 Den nya myndigheten
remissinstanser anser dock att för- och nackdelar med att förena normgivning och tillsyn i samma myndighet bör analyseras mera ingående.
Att förena normgivning och tillsyn
Statskontoret anser att det bör analyseras ytterligare vad konsekvenserna blir av att många skiftande uppgifter samlas inom en och samma myndighet. Även Verket för förvaltningsutveckling (Verva) påpekar att den myndighet som föreslås innefattar ett stort antal verksamheter av olika karaktär. Verva anser att en tydlig renodling av inspektionsverksamheten från föreskrivande verksamhet och tillståndsgivning är önskvärd. En vidare analys bör därför ske av vilka konsekvenser en sammanslagning av de olika verksamheterna får med hänsyn till den avsikt Verva anser finns att skapa en renodlad inspektionsverksamhet. Verva bedömer också att det eftersträvade oberoendet försvåras av att föreskriftsarbetet och tillståndsgivningen förutsätter en djupare kunskap och nära samverkan med den faktiska kärnverksamheten. Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande anser att överföringen av ansvar bör begränsas i förhållande till vad som föreslagits.
Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) konstaterar i sitt remissyttrande att det är en återkommande fråga inom bland annat transportsektorn vilka arbetsuppgifter som ska utföras av vem. VTI anser att distinktionen mellan olika arbetsuppgifter inte analyserats tillräckligt och att det kan uppstå en besvärande målkonflikt mellan rollen att utfärda normer respektive att utöva tillsyn. VTI anser att man mot denna bakgrund skulle kunna överväga att föra samman ansvaret för normgivningen med ansvaret för planeringsfrågorna i en fortsatt omstrukturering av transportmyndigheterna men framhåller att också en sådan organisatorisk struktur är förenad med principiella problem.
Naturvårdsverket anser att en konkret och avsevärd nackdel med förslaget är att myndigheter som har sektorsansvar mister rådigheten över föreskrifterna och att man splittrar kompetensen inom miljöområdet. Man bör därför överväga att låta normgivningen vara kvar på sektorsmyndigheterna.
313
Den nya myndigheten SOU 2008:44
Demokrati- och kundperspektiv
Flera länsstyrelser tar i sina yttranden upp demokratiaspekter på hur myndighetsorganisationen bör utformas. Synpunkterna går bland annat ut på att det är en demokratisk rättighet att ha möjlighet till ett personligt besök hos den myndighet eller domstol som ska fatta beslut om ingripanden enligt t.ex. körkorts- eller yrkestrafiklagen. Vidare framhålls att möjlighet till muntlig förhandling i rättsfrågor är viktigt från integrationspolitiska utgångspunkter.
Vägverket framhåller i sitt yttrande att de föreslagna förändringarna inte får medföra försämrad kundorientering och service för medborgarna och näringslivet. Man framhåller särskilt att vägtrafiken domineras av enskilda trafikanter, där kundrelationen är väsentligt annorlunda än inom trafikgrenar där det huvudsakligen handlar om kommersiell trafik.
Vägverket anger också att regelförenkling bör vara en viktig utgångspunkt för den nya myndigheten, där myndighetsutövning är ett av flera medel för att uppnå det transportpolitiska målet.
Behov av samverkan och samordningsvinster
Vägverket betonar att det är nödvändigt att Transportinspektionen och Vägverket samverkar i gemensamma frågor.
Sveriges Kommuner och landsting anser att Transportinspektionens uppgifter bör preciseras när det gäller ansvaret för att nå det transportpolitiska målet och när det gäller inspektionens informations- och samverkansuppgifter.
Sveriges Redareförening anser att säkerheten inom trafikslagen är alldeles för viktig för att vara splittrad på ett antal olika inspektionsverksamheter och att trafikslagsövergripande kunskap kan uppnås inom Transportinspektionen. Redareföreningen lämnar vidare en rad förslag till hur verksamheten inom Transportinspektionen kan utvecklas och förbättras. Även Skärgårdsredarna framhåller att bildandet av Transportinspektionen, förutom effektivitetsvinster i administrationen, möjliggör ett välbehövligt utbyte av erfarenheter, arbetsmetoder och forskningsresultat mellan trafikslagen.
Luftfartsstyrelsen menar att möjligheterna till likformighet och likabehandling över trafikslagen är starkt begränsade, i vart fall vad gäller luftfarten.
314
SOU 2008:44 Den nya myndigheten
Rikspolisstyrelsen påpekar att säkerhetsbestämmelserna för varje transportslag återfinns i skilda regelverk och att de svenska åtagandena regleras genom separata internationella avtal. Detta kan enligt Rikspolisstyrelsen komma att påverka Transportinspektionens möjligheter att framgångsrikt utveckla och effektivisera myndighetsutövningen och tillsynsverksamheten. Rikspolisstyrelsen anser därför att det fortsatta arbetet skulle främjas av en beskrivning av vad samordningsvinsterna består i.
2.1.3 Behoven av en utvecklad analys
Vårt delbetänkande hade i enlighet med direktiven och den tidplan som de medför som huvudsyfte att identifiera och avgränsa vilka verksamheter som ska ingå i den nya myndigheten. Som redan berörts i kapitel 1 medför uppgifterna och tidplanen att utrymmet för fördjupade analyser av den nya myndighetens olika och mångskiftande verksamhetsområden är begränsat. Med utgångspunkt i vårt uppdrag är det inte heller enligt vår mening vare sig rimligt eller nödvändigt att nu presentera en sådan heltäckande verksamhetsanalys.
Detta kapitel syftar därför främst till att något utförligare än tidigare behandla de övergripande målen och riktlinjerna för verksamheten inom den nya myndigheten. Framför allt uppehåller vi oss vid hur verksamheten vid Transportinspektionen kan ses som en del av transportpolitiken i stort och vilka krav på verksamhetsperspektiv, verksamhetsutveckling och samverkan med omgivningen som detta medför. Vi diskuterar också något utförligare än tidigare vilka effektivitets- och kvalitetsvinster som en samlad verksamhet kan tänkas leda till och hur de kan uppstå och tas tillvara.
De principiella utgångspunkterna och motiven för en gemensam inspektionsmyndighet har vi – givet hur utredningens uppdrag är formulerat – enligt vår mening behandlat tillräckligt utförligt i delbetänkandet. Med hänsyn till remissynpunkterna på vårt delbetänkande lämnar vi dock avslutningsvis ytterligare några kommentarer beträffande för- och nackdelarna med att samla normgivning och tillsyn i en och samma myndighet.
315
Den nya myndigheten SOU 2008:44
2.2 Utredningens överväganden
2.2.1 Normgivning, tillståndsgivning och tillsyn som en del av transportpolitiken
Vi har i vårt delbetänkande föreslagit att Transportinspektionen inom sitt ansvarsområde ska ha i uppgift att verka för att det transportpolitiska målet uppnås och särskilt verka för ökad säkerhet, förbättrat skydd, minskad miljöpåverkan samt en väl fungerande marknad för verksamhetsutövare och kunder för de fyra trafikslagen.
Vi anser att dessa uppgifter bör framgå i inledningen av den instruktion som ska styra verksamheten. Vårt förslag är att det transportpolitiska målet – och här avser vi såväl det övergripande målet som de delmål genom vilka det övergripande målet konkretiseras – utan inskränkningar eller preciseringar ska anges som den överordnade riktpunkten för verksamheten.
Den verksamhet som Transportinspektionen förslås ta över och bedriva har utan tvivel en särskild inriktning mot säkerhet, skydd, minskad miljöpåverkan och en väl fungerande marknad. Den inbördes ordningen mellan dessa särskilda inriktningar kan också i stora drag sägas återspegla en fallande skala när det gäller omfattningen av den nuvarande verksamheten. Enligt vår mening bör emellertid denna inriktning av verksamheten tydliggöras i en särskild punkt med uppräknade uppgifter och inte i direkt anslutning till det övergripande målet för verksamheten.
Vi ser flera skäl för att formulera Transportinspektionens uppgift på detta sätt. Ett uppenbart skäl är att verksamheten och verksamhetsförutsättningarna kan komma att förändras över tiden och att man därför bör undvika att i instruktionen låsa inriktningen för starkt. Det för oss viktigaste skälet är dock att Transportinspektionen i sin verksamhet bör utgå från en helhetssyn på transportpolitiken och transportsystemets utvecklingsförutsättningar. Den verksamhet som Transportinspektionen svarar för måste ses som en del av en större helhet. Det bör därför ingå i inspektionens verksamhet att fortlöpande pröva om den normgivning och tillstånds- och tillsynsverksamhet som man själv svarar för eller har överinseende över är det mest ändamålsenliga medlet att främja en önskvärd utveckling av transportsystemet och nå uppsatta mål.
Enligt vår uppfattning är det således av avgörande betydelse att Transportinspektionen ser sin egen verksamhet som ett medel att
316
SOU 2008:44 Den nya myndigheten
uppnå olika samhällsmål och inte som ett mål i sig. För att myndighetsutövningen på transportområdet ska kunna fungera som en integrerad del av transportpolitiken och politiken inom angränsade samhällssektorer, fordras därför att inspektionen har en viss överblick och förmåga att avgöra när andra transportpolitiska medel och åtgärder är lämpligare än dem som myndigheten själv förfogar över. En sådan överblick är också nödvändig för att Transportinspektionen ska kunna dimensionera den egna verksamheten inom olika områden så att den svarar mot en effektiv resursanvändning.
Det övergripande målet för transportpolitiken är att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för medborgarna och näringslivet i hela landet. Till det övergripande målet hör sex delmål om tillgänglighet, regional utveckling, jämställdhet, transportkvalitet, trafiksäkerhet och god miljö (delmålen beskrivs i sin helhet i avsnitt 11.3). Även om Transportinspektionens verksamhet också på längre sikt kan antas komma att till stor del vara inriktad mot trafiksäkerhets-, skydds-, miljö- och marknadsfrågor innebär detta ändå att i stort sett hela målbilden för transportpolitiken berörs.
Att delmålen om trafiksäkerhet och god miljö är centrala i Transportinspektionens verksamhet är ganska uppenbart. Vidare måste uppgifterna i fråga om konkurrensfrågor och marknadsbevakning i övrigt ses som viktiga medel för att uppnå det övergripande målet om samhällsekonomisk effektivitet och långsiktigt hållbar transportförsörjning och de har också uppenbar betydelse för målen om tillgänglighet och transportkvalitet. Transportinspektionens medelsarsenal kommer kanske inte att vara den mest verksamma för att uppnå delmålen om regional utveckling och jämställdhet. Däremot måste dessa delmål hela tiden beaktas vid utformningen av regelverket på transportområdet.
Vad som nu sagts ska naturligtvis inte uppfatta så att Transportinspektionen bör ha ett allmänt och diffust planeringsansvar inom transportsektorn. Ansvaret gäller den egna verksamheten och den omvärldsanalys som behövs ska självfallet avgränsas till det som är relevanta avvägningar med avseende på normgivning, tillstånd och tillsyn. Eftersom dessa instrument inte kan ses som isolerade företeelser krävs dock att Transportinspektionen kan ha en nära dialog med regeringen, som har att svara för de övergripande avvägningarna inom transportpolitiken. Men för att normgivnings-, tillstånds- och tillsynsverksamheten ska vara väl koordinerad med övriga statliga insatser på transportområdet måste
317
Den nya myndigheten SOU 2008:44
det också ske en fortlöpande dialog med de transportmyndigheter som har andra funktioner än Transportinspektionen, dvs. trafikverken, SIKA, Rikstrafiken med flera.
2.2.2 Nya gränssnitt och samverkansbehov
Bildandet av Transportinspektionen genom sammanslagning av myndigheter och myndighetsfunktioner inom de fyra trafikslagen utgör en genomgripande omstrukturering av organisationen av statens verksamhet på transportområdet. Som vid alla organisationsförändringar betyder det att vissa gränssnitt och behov av extern samverkan försvinner medan andra tillkommer. Detta är enligt vår mening en ofrånkomlig följd av att vi lever i en dynamisk värld och som medför att en statisk organisationsstruktur inte kan vara något reellt alternativ. Som framgått av vårt delbetänkande är det vår egen övertygelse att en trafikslagsövergripande myndighet för med sig fler fördelar än nackdelar och att steget att samla flertalet myndighetsuppgifter under ett tak korresponderar väl med olika förändringar som nu sker i de yttre förutsättningarna för verksamheten.
Samtidigt vore det fel att sticka under stol med att en strukturförändring av detta slag också har sitt pris. Staten som helhet, liksom de inblandade myndigheterna och de anställda, träffas av olika slags omställningskostnader som i vissa fall kan bli betydande. Även för dem som myndigheterna är till för – medborgarna, företagen och andra privata och offentliga organisationer – kan en ny myndighetsorganisation medföra en omställning som inte är utan problem. Allmänheten och företagen kan exempelvis få det svårare att orientera sig i myndighetsvärlden. Detta bedömer vi vara en relativt snabbt övergående effekt, som dessutom kan motverkas på olika sätt och vi återkommer till detta i det följande.
Svårare kan det vara med de ofta välutvecklade nätverk, baserade på personliga relationer som etablerats mellan myndigheter, branschorganisationer, intresseorganisationer och liknande, som riskerar att brytas eller störas när nya ansvarsgränser dras upp. Detta är en farhåga som vi har stött på i vårt utredningsarbete och som också kommer till uttryck i olika remissvar på vårt delbetänkande. Ibland uttrycks detta som att man vill ha en enda kontaktpunkt som kan ge ett samlat besked om den statliga politiken på transportområdet. Det är antagligen en klen tröst om man
318
SOU 2008:44 Den nya myndigheten
försöker vara formalistisk och framhålla att staten är en och samma, oavsett vilken myndighet som företräder den, eller att det egentligen bara är riksdagen eller regeringen som kan ta ett politiskt helhetsansvar för utvecklingen på transportområdet.
Vår utgångspunkt är att man naturligtvis bör sträva efter att behålla de väl fungerande relationer som utvecklats inom exempelvis miljöområdet och i trafiksäkerhets- och forskningsfrågor. Det är vår förhoppning och ambition att det i stor utsträckning ska vara samma personer och samma kompetens som arbetar med dessa frågor i Transportinspektionen som i den nuvarande myndighetsorganisationen. I flera fall har vi också avstått från att lägga förslag om en mer långtgående och ”renlärig” uppdelning mellan t.ex. myndighetsutövning och infrastrukturförvaltning för att inte splittra upp ansvaret i onödan.
Att helt avstå från att skapa en tydlig och logisk myndighetsstruktur med hänvisning till att befintliga nätverk och samverkansområden inte får störas anser vi dock vara att sträcka sig för långt. Om detta skulle bli den överordnade principen för hur staten organiserar sin verksamhet skulle förvaltningsstrukturen efter hand kunna bli tämligen ogenomtränglig för den oinvigde. Enligt vår mening kan det inte heller uteslutas att det ibland kan finnas fördelar med att skapa nya samverkanskonstellationer eller tillföra nya erfarenheter och impulser till befintliga nätverk.
Vi har i vårt delbetänkande (bland annat i avsnitt 2.5) tagit upp de nya behov av samverkan mellan myndigheterna på transportområdet som föranleds av bildandet av Transportinspektionen. Vår bedömning var då, liksom nu, att en omfattande sådan samverkan är nödvändig av flera skäl. Ett skäl för samverkan, som vi försökt beskriva ovan, är att transportpolitiken ska kunna verkställas och utvecklas som en sammanhängande helhet. Ett annat skäl är att verksamheten ska kunna leva upp till de förvaltningspolitiska målen, vilket vi återkommer till i det följande. Ytterligare ett skäl är att uppnå ett effektivt utnyttjande av den kompetens och de övriga resurser som byggts upp inom olika myndigheter. Vi har behandlat flera sådana områden i vårt delbetänkande och berör ytterligare samverkansområden i detta betänkande, i kapitlen 4, 5 och 8. Slutligen ställs mycket stora krav på samverkan för att verksamheten ska kunna fungera smidigt i samband med att ansvaret för en rad uppgifter överförs mellan myndigheterna. Detta gäller särskilt inom sjöfarts- och vägområdet. Vi behandlade dessa krav i vårt delbetänkande och den fortsatta förberedelse- och genomförande-
319
Den nya myndigheten SOU 2008:44
processen kommer i hög grad att inriktas mot dessa frågor. Vi kommer också i det följande att argumentera för värdet av en dialog med och stöd till dem som ska följa och använda regelverken.
Samtidigt vill vi betona att det är självklart att i utövandet av myndighetsuppgifterna iaktta vissa principer om integritet, oberoende och rättssäkerhet för att inspektionens verksamhet ska kunna mötas med tilltro. Det är exempelvis uppenbart att Transportinspektionen inte kan engagerar sig i samverkansprojekt som leder till att inspektionen hamnar i en ekonomisk eller annan form av beroendeställning i förhållande till den verksamhet man ska reglera och utöva tillsyn över.
Det har också funnits önskemål om att vi i detta utredningsarbete ska tydliggöra ansvars- och arbetsfördelningen mellan Transportinspektionen och övriga transportmyndigheter i olika enskilda frågor, framför allt med avseende på den utveckling av regelverk m.m. som sker inom EU eller i andra internationella sammanhang. Den principuppdelning i policyorienterade respektive regelutformningsorienterade frågor som vi drog upp i delbetänkandet – och som också resulterade i förslag om vilka organisationer, kommittéer, arbetsgrupper m.m. som Transportinspektionen i första hand ska bevaka och delta i – anses inte tillräcklig.
Vi tolkar det så att dessa önskemål i några fall baseras på uppfattningen att hela ansvaret för denna verksamhet bör läggas på Transportinspektionen och i andra fall på uppfattningen att hela, eller en större del av, verksamheten borde ligga kvar hos trafikverken. Vi har emellertid värjt oss mot kraven på att vi ska föreslå en sådan uppdelning, dels därför att vi anser att det primärt ankommer på regeringen att avgöra hur dessa uppgifter ska fördelas mellan transportmyndigheterna, dels därför att vi menar att arbetsfördelningen inte kan anges en gång för alla utan måste anpassas efter förutsättningarna i varje enskilt fall. Det internationella reformarbetet, liksom det nationella, bedrivs i olika faser, där mer inriktningsorienterade överväganden och mer åtgärdsinriktade överväganden avlöser varandra i tiden. I vissa fall kan dessa faser till och med behöva löpa parallellt eller drivas i en iterativ process.
Självfallet innebär detta också att olika myndigheter med skilda uppgifter och kompetensområden måste kunna samverka för att bistå regeringen i det internationella arbetet. Det kan därför finnas behov av att myndigheterna på transportområdet har ett fortlöpande samråd om hur olika frågor som aktualiseras i det
320
SOU 2008:44 Den nya myndigheten
internationella arbetet lämpligen bör hanteras och hur ansvaret i olika fall bör fördelas mellan myndigheterna. I detta ligger också att gemensamt bistå regeringen med underlag i sådana frågor. Vi föreslår därför att Transportinspektionen ska få i uppdrag att tillsammans med Banverket, Sjöfartsverket och Vägverket lämna förslag till riktlinjer för hur det internationella arbetet bör organiseras.
2.2.3 Myndighetsuppgifter i en föränderlig värld
Sverige av i dag är i stor utsträckning format av de förutsättningar som transportsystemet har gett genom tidernas lopp och denna påverkan fortsätter att göra sig starkt gällande. De flesta hushåll är för sin försörjning, sitt vardagsliv och sin rekreation helt beroende av transporter i olika former. På motsvarande sätt förutsätter nästan all modern företagsamhet en omfattande transportverksamhet.
Ett allt mer omfattande och förfinat transportsystem har alltså varit en viktig beståndsdel i utvecklingen av det moderna samhället. Den ständiga växelverkan som sker mellan efterfrågan på och utbudet av transporter medför att transporternas utveckling måste betraktas som en integrerad del av samhällets utveckling i stort. Detta tar sig också uttryck i att transporterna är en central del i bland annat närings- och tillväxtpolitiken, handelspolitiken, regionalpolitiken, energipolitiken och miljöpolitiken och att de ger upphov till en ansenlig del av statens inkomster och utgifter. Transportpolitiken befinner sig alltså i skärningspunkten för många anspråk och samhällsintressen.
De ovan beskrivna sambanden medför också att nästan alla betydande samhällsförändringar även skapar nya förutsättningar för transporter och transportsystem. Detta ger i sin tur upphov till nya utgångspunkter för att påverka och reglera transporter i olika avseenden och föranleder att myndighetsutövningen är följsam, så att insatserna kan anpassas till en ständigt föränderlig omvärld.
Erfarenheten visar att det inte alltid är lätt att förutse vilka omvärldsförändringar som kommer att få störst betydelse för transportsystemet och dess verksamhetsbetingelser. När vi i det följande försöker beskriva några utvecklingsförlopp som kan komma att få stor betydelse för utformningen av transportsystemet och därmed också för myndighetsutövningen på området, kan det alltså inte bli frågan om någon uttömmande beskrivning utan mera
321
Den nya myndigheten SOU 2008:44
att ge några exempel på förändringar med stora potentiella återverkningar på Transportinspektionens framtida verksamhet.
Klimatpåverkan största utmaningen
Att förena ett alltmer transportberoende samhälle med kraven på att begränsa klimatpåverkan genom radikalt minskade utsläpp av växthusgaser framstår i dag som den svåraste utmaningen av alla för politik och samhällsplanering, såväl i Sverige som i resten av världen. Det finns inga enkla utvägar och omställningsprocessen kommer att innehålla många svåra avvägningar. Oavsett vilka vägval som görs får de troligen omfattande konsekvenser för samhällsekonomin och välfärden.
Redan med de förslag till avgränsning av myndighetens ansvarsområden som vi nu lagt kommer Transportinspektionen att ha viktiga uppgifter i denna omställningsprocess, inte minst när det gäller utvecklingen av miljö- och klimatkrav på fordonsområdet. Vi utgår ifrån att man i huvudsak kommer att välja att använda generella styrmedel för att låta enskilda konsumenter och producenter finna de effektivaste sätten att åstadkomma den anpassning till utsläppsbegränsningarna som krävs. Men vi bedömer ändå att omställningsprocessen är av en sådan dignitet att den kommer att få omfattande direkt och indirekt påverkan på normgivnings-, tillstånds- och tillsynsverksamheten inom i stort sett hela Transportinspektionens verksamhetsområde.
Ökad internationell samverkan
Globaliseringen och ökade krav på internationell samverkan är ett annat område som vi tror fortlöpande kommer att påverka Transportinspektionens verksamhet. Transporterna har sin egen särskilda betydelse för att driva på globaliseringen och nödvändiggöra internationell samverkan. För ett land som Sverige, som är mer beroende av denna utveckling än många andra länder, finns det goda skäl att nära följa denna utveckling och försöka analysera dess verkningar.
När en allt större del av transporterna och trafiken blir gränsöverskridande leder detta också ofrånkomligen till att transportsystemen i ökad utsträckning måste integreras över nations-
322
SOU 2008:44 Den nya myndigheten
gränserna. De olika former av påverkan och ömsesidiga beroenden som gör sig gällande internationellt leder till att en sådan integration kan efterfrågas i många olika dimensioner. Det kan gälla allt från mera grundläggande förutsättningar för gränsöverskridande transporter, över önskemål om likformig tillämpning av olika transportpolitiska styrmedel (lagar, planeringssystem, avgifter etc.) för att undvika byråkrati, säkerhetsrisker, kostnadsfördyringar, snedvridningar i konkurrensen m.m. till val av grundläggande transportpolitisk styrmodell som kan ha mera med ideologi, samhällssyn eller förvaltningspolitisk tradition att göra.
EU:s transportpolitik sätter ramar
Svensk transportpolitik influeras naturligtvis av utländsk och internationell politik av många olika slag som handelspolitik, industripolitik, jordbrukspolitik, säkerhetspolitik etc. Av ojämförligt störst betydelse är ändå transportpolitiken inom EU. Denna sätter i allt större utsträckning ramarna för utformningen av den svenska transportpolitiken och av regelverken på transportområdet. Sammantaget innebär detta att det blir allt viktigare för Sverige att förhålla sig till den gemensamma transportpolitiken inom EU. Helst bör detta förhållningssätt enligt vår mening vara proaktivt, vilket förutsätter att vi fortlöpande skaffar oss en egen bild av hur den gemensamma transportpolitiken påverkar Sverige och hur vi vill att EU-politiken på olika området utvecklas.
Ökad marknadsanpassning
Det finns för närvarande både i Sverige och internationellt en stark tendens att transporter och transportinfrastruktur organiseras i mer marknadsmässiga former. Hittills har den s.k. avregleringen inom transportsektorn mest rört själva trafiken, men på senare tid har även intresset för att pröva nya lösningar för utveckling och förvaltning av infrastrukturen ökat påtagligt. Parallellt med olika initiativ från central nivå märks också en ökad aktivitet på regional nivå kring frågor om alternativ finansiering och förutsättningar för att samarbeta med det privata näringslivet i fråga om planering, byggande, underhåll och drift av infrastrukturinvesteringar.
323
Den nya myndigheten SOU 2008:44
Man kan nog utgå ifrån att ett mer marknadsorienterat synsätt på förvaltningen och utvecklingen av transportsystemet kan få betydande återverkningar även på behoven av normgivning, tillstånd och tillsyn. Exakt vilka dessa återverkningar blir är dock inte uppenbart. Det allmänna i form av stat, region eller kommun kommer dock även i en utvecklad offentlig-privat samverkan att ha det grundläggande finansieringsansvaret för infrastrukturen och stora delar av kollektivtrafiken och därmed också det yttersta ansvaret för användningen av allmänna medel. Om det offentliga i ökad utsträckning släpper ansvaret för infrastrukturhållningen i vid mening kommer det alltså att finnas kvar ett behov av insyn och kontroll när det gäller tillträdesregler, resursanvändning etc.
Organisationsförändringar i statsförvaltningen
Ytterligare en viktig samhällsförändring som kan påverka förutsättningarna för myndighetsutövningen är utvecklingen av den regionala organisationen och den ändrade ansvarsfördelning mellan olika offentliga organ, som kan ligga i förlängningen av en sådan utveckling.
Det kan således inte uteslutas att en etablering av ett begränsat antal stora och förhållandevis resursstarka regionala organ även skulle kunna komma att påverka behoven och förutsättningarna för normgivning och tillsyn på transportområdet. På samma sätt som gäller vid en mer marknadsorienterad styrning av transportsektorn kan statens roll komma att förskjutas alltmer mot övergripande frågeställningar, inriktade mot att ange olika ramar för verksamheten.
Bättre förutsättningar med trafikslagsövergripande perspektiv
Vår bedömning är att den typen av utvecklingsförlopp som skisserats ovan kan komma att få stor betydelse för utformningen av transportsystemet och därmed också för Transportinspektionens framtida verksamhet. Men det går knappast att nu dra några bestämda slutsatser om hur verksamheten mera precist kommer att påverkas. Den insikt som vi vill förmedla är snarare att verksamhetsförutsättningarna hela tiden kommer att förändras i olika dimensioner och att Transportinspektionen måste ha en väl utvecklad förmåga och
324
SOU 2008:44 Den nya myndigheten
beredskap att möta sådana förändringar genom att anpassa den egna verksamheten.
En mera allmän slutsats är dock att samtliga de utvecklingslinjer som vi lyft fram har sådana följder att ett trafikslagsövergripande perspektiv på verksamheten framstår som allt mera nödvändigt. Det gäller i synnerhet för klimat- och miljöfrågorna, men även de internationella och storregionala perspektiven på transporterna blir i växande utsträckning trafikslagsövergripande. Även övergången till ett mera marknadsorienterat synsätt på förvaltningen och utvecklingen av transportsystemet sker på bred front och är inte begränsad till något särskilt trafikslag. När myndighetsutövningen inom samtliga trafikslag samlas till Transportinspektionen bör detta således innebära att verksamheten i detta avseende står bättre rustad att möta framtida utmaningar.
2.2.4 Myndighetsutövning i nya former
Utveckling mot 24-timmarsmyndigheten
Det pågående moderniserings- och utvecklingsarbetet i statsförvaltningen och utvecklingen av en elektronisk förvaltning går under benämningen 24-timmarsmyndigheten. Syftet är att medborgare och företag på elektronisk väg ska kunna få information, lämna uppgifter samt uträtta andra ärenden på ett snabbt och enkelt sätt, oberoende av tid och plats. Medborgare och företag ska enkelt kunna hämta och lämna den information som är relevant i varje enskild situation, oavsett hur ansvaret för olika samhällsuppgifter är fördelat mellan olika myndigheter eller mellan stat, kommun och landsting. Så långt det är möjligt ska det räcka med en myndighetskontakt för att framföra ett ärende. Medborgare och företag ska enkelt kunna ta del av offentlig information samt framföra synpunkter på förvaltningens verksamhet och därmed göras delaktiga i det offentliga beslutsfattandet.
Regeringen har som mål angivit att alla myndighetstjänster som med bibehållen eller ökad kostnadseffektivitet kan erbjudas elektroniskt också ska tillhandahållas på detta sätt. De elektroniska tjänsterna får dock inte utestänga grupper av medborgare.
Målen för utvecklingen av 24-timmarsmyndigheten gäller naturligtvis även i allra högsta grad Transportinspektionen. Vår bedömning är att det finns anledning att ställa höga krav på
325
Den nya myndigheten SOU 2008:44
Transportinspektionen och att förutsättningarna att utveckla verksamheten i dessa avseenden är goda. Inspektionen har många uppgifter som innebär täta kontakter med näringslivet och allmänheten. Det är därför angeläget att inspektionen upprättar kontaktvägar på bland annat elektronisk väg som gör det möjligt att få information, lämna uppgifter samt uträtta andra ärenden på ett snabbt och enkelt sätt oberoende av tid och plats. Åtskilliga framsteg har redan gjorts inom ramen för de verksamheter som föreslås bli överförda till Transportinspektionen. Men vi bedömer att det finns en ytterligare potential till förbättringar och har också såväl i vårt delbetänkande som i övriga delar av detta huvudbetänkande pekat på sådana möjligheter. Vi ser alltså fortsatta utvecklingsinsatser inom detta område som en viktig uppgift för den nya myndigheten.
Att tidigare åtskilda verksamheter med liknande myndighetsuppgifter nu förs samman till en myndighet kan innebära förenklingar för vissa företag och medborgare. I många fall kan dock den nya uppdelningen av verksamheten mellan olika statliga myndigheter på t.ex. sjöfarts- och vägområdet göra att kontaktvägarna uppfattas som krångligare och mindre självklara än tidigare. Det måste vara en viktig uppgift för Transportinspektionen och övriga berörda myndigheter att motverka sådana problem. Detta kan ske bland annat med riktade informationsinsatser.
Men viktigare ändå tror vi är att Transportinspektionen och övriga transportmyndigheter redan från början har en beredskap för att lotsa allmänhetens och företagens ärenden rätt mellan myndigheterna. Ansvaret för att hålla ordning på hur olika samhällsuppgifter är fördelade mellan olika myndigheter bör alltså inte läggas på den enskilde. Att skapa system och rutiner för att det ska räcka med en myndighetskontakt – oavsett om den slutliga adressaten är Sjöfartsverket, Vägverket, Banverket eller Transportinspektionen – bör enligt vår mening vara en viktig del av förberedelse- och genomförandearbetet. Vi föreslår därför att Transportstyrelseutredningen får i uppdrag att i samverkan med Banverket, Sjöfartsverket och Vägverket ta fram riktlinjer och rutiner för hur allmänhetens och företagens ärenden ska lotsas rätt mellan dessa myndigheter och Transportinspektionen.
326
SOU 2008:44 Den nya myndigheten
Regelförenkling
Regeringen har i skrivelsen 2004/05:48 presenterar ett samlat handlingsprogram för en minskad administration för företagen. Handlingsprogrammet består av åtgärder som tagits fram på departements- och myndighetsnivå. I skrivelsen beskrivs arbetet med att mäta den administrativa bördan för företag. Vidare beskrivs regeringens mål för moderniserings- och utvecklingsarbetet i statsförvaltningen (24-timmarsmyndigheten). I skrivelsen 2005/06:49 finns vidare en redogörelse för regeringens arbete med regelförbättring under 2004 och framåt och särskilt av uppföljningen av regeringens handlingsprogram för minskad administration för företagen.
Verket för näringslivsutveckling (Nutek) arbetar på regeringens uppdrag med att mäta hur mycket det kostar företagen att följa de administrativa krav som finns i lagstiftningen. Resultaten från mätningarna ger detaljerad information om hur kostnaderna fördelar sig inom ett specifikt lagområde, var de största kostnaderna finns och hur stora kostnaderna är i förhållande till varandra.
Nutek genomför för närvarande en mätning av kostnaderna på transportområdet. Studien omfattar totalt 625 EG-förordningar, lagar/förordningar och föreskrifter och mätningen av kostnader avser de svenska transportföretagen. De beräknade kostnaderna, fördelade på trafikslag enligt preliminära uppgifter från Nutek, framgår av tabell 2.1.
327
Den nya myndigheten SOU 2008:44
Tabell 2.1 Svenska transportföretags kostnader för att följa administrativa krav
Trafikslag Kostnad per år, Mkr Luftfart 114,4 Sjöfart 1 146,0 Väg 1 595,6 Järnväg 31,6 Totalt 2 887,6
Källa Nutek
Som framgår av tabellen beräknas de totala kostnaderna för företagen uppgå till nästan tre miljarder kronor per år. De största kostnaderna uppkommer genom regelverken på väg- och sjöfartsområdena.
I sina kostnadsuppskattningar tar Nutek inte ställning till om de kostnader som följer av regelverken är välmotiverade eller inte. Det har inte heller vi någon möjlighet att göra inom ramen för denna utredning. Enbart det förhållandet att regelverkens konsekvenser för företagens administration uppgår till så stora årliga kostnader är emellertid ett starkt argument för att fortlöpande pröva regelverket för att se om det går att förenkla på olika sätt (t.ex. genom att ta ny teknik i anspråk). Det är också ett argument för att överväga vilka tillsynsstrategier som är mest kostnadseffektiva för att upprätthålla intentionerna med regelverket och om regelverket som sådant är rätt utformat och totalt sett väl avvägt från kostnads- och nyttosynpunkt.
Nutek redovisar i anslutning till sin mätning en rad förslag till regelförenklingar som man fått från näringslivet. Det bör enligt vår mening bli en prioriterad uppgift för Transportinspektionen att arbete vidare med dessa förslag när myndigheten finns på plats. Nutek har skapat en databas för ändamålet som bör kunna bli ett bra hjälpmedel i detta arbete. Databasen kan användas bland annat för att se var i regelverket det finns möjlighet att göra insatser som minskar företagens administrativa kostnader och för att följa kostnadernas utveckling över tiden. Transportinspektionen bör också samverka med Nutek i detta utvecklingsarbete, t.ex. när det gäller att göra konsekvensutredningar av förslag till nya eller ändrade regler och i fråga om metodutveckling, utbildning m.m.
328
SOU 2008:44 Den nya myndigheten
Mot denna bakgrund föreslår vi att Transportinspektionen ska få i uppdrag att påbörja ett regelförenklingsarbete inom inspektionens ansvarsområde. Insatserna ska inledningsvis inriktas mot att ta fram metoder för konsekvensbedömningar av regelförändringar, inklusive samhällsekonomiska analyser av kostnader och nytta. Uppdraget ska också omfatta att genomföra nödvändiga utbildningsinsatser inom området. Med hänsyn till att Transportinspektionens första verksamhetsår kommer att präglas av uppgiften att integrera de verksamheter som förs samman och att tiden också sammanfaller med Sveriges ordförandeskap i EU, som kan kräva omfattande insatser från Transportinspektionens sida, bör man enligt vår mening vara återhållsam med att under detta år kräva in omfattande återrapporteringar om verksamhetsutvecklingen inom myndigheten. Det föreslagna uppdraget bör dock kunna återrapporteras vid utgången av år 2010.
Det samlade regelverk, inom vars ram Transportinspektionen ska verka, framstår också i sig som komplext, svåröverskådligt och delvis otidsenligt. Detta framgår om inte annat av mängden av de författningsändringar som måste genomföras i samband med bildandet av Transportinspektionen. På några års sikt kan det därför enligt vår mening finnas anledning att göra en större författningsöversyn för att minska antalet författningar och föreskrifter och samla dem i en mera överskådlig struktur, ungefär så som nyligen skett på järnvägsområdet.
Verksamhetsutveckling
Det huvudsakliga motivet för att bilda en gemensam organisation genom att slå samman de myndighetsuppgifter som hittills varit fördelade trafikslagsvis är naturligtvis att verksamheten ska kunna bedrivas bättre och effektivare. Vi har i vårt delbetänkande redovisat beräkningar av effektivitetsvinsterna i administrationen och i vissa kärnuppgifter. Även om dessa vinster inledningsvis kommer att uppvägas av de omställningskostnader som omorganisationen medför, bedömer vi att det finns en betydande rationaliseringspotential på sikt (se kapitel 12).
329
Den nya myndigheten SOU 2008:44
Kostnadseffektiv verksamhet
Det är emellertid inget självändamål att verksamheten ska bli mindre kostnadskrävande och detta har inte heller varit utgångspunkten för vårt uppdrag. Det centrala är att verksamheten är kostnadseffektiv, så att de insatser som görs ger större vinster än kostnader för samhället. De beräkningar av företagens kostnader för att uppfylla regelverken på transportområdet som vi redovisat ovan visar också att det kan leda fel att stirra sig blind på utgifterna för själva myndighetsutövningen. Den totala kostnaden för de myndighetsfunktioner som läggs samman har vi i delbetänkandet beräknat till cirka 2,6 miljarder kronor, medan företagens kostnader för att följa regelverken på transportområdet av Nutek har beräknats till cirka 2,9 miljarder kronor. Företagens samlade kostnader för regelverket är med andra ord större än statens.
Vi har redan konstaterat att denna insats från företagens sida utgör ett viktigt argument för att noga granska utformningen av regelverket och pröva möjligheterna till regelförenklingar. Motsvarande synsätt bör givetvis tillämpas även när det gäller allmänhetens uppoffringar. Samtidigt är det viktigt att slå fast att regelverket naturligtvis inte behöver vara onödigt eller fel utformat bara för att det medför kostnader för staten, näringslivet och medborgarna. Det centrala är vilken återbäring insatserna ger och att regelverket som helhet och i sina olika delar ger så stor nytta som möjligt i förhållande till kostnaderna.
En trafikslagsövergripande myndighet bör kunna ge effektivitetsvinster som yttrar sig i både lägre kostnader på sikt och i att regleringen av transportverksamheterna får ökad kvalitet och verkningsgrad. Vi tror också att den långsiktiga effekten blir större på nyttosidan än på kostnadssidan. Det är enligt vår mening inte möjligt att nu beräkna dessa effekter eller ens ange storleksordningen på dem. Men vi kan ändå ge exempel på sådana nya förutsättningar och förändringar som vi tror är betydelsefulla i sammanhanget.
Fortlöpande omprövning
Allmänt sett anser vi att den nya myndigheten ger större möjligheter för att kraftsamla insatser till strategiska områden, att skapa instrument och incitament för att kontinuerligt utveckla och
330
SOU 2008:44 Den nya myndigheten
ompröva verksamheten och att ständigt söka nya vägar att effektivisera verksamheten. Det är viktigt både för att få så stort genomslag som möjligt för de regler m.m. som beslutats gemensamt och för att hushålla med medborgarnas pengar och göra det möjligt för näringsliv och enskilda att bedriva sin verksamhet utan onödiga störningar och ingrepp. Vi tror också att servicegraden kan ökas i olika avseenden. Exempelvis borde man eftersträva att korta ner den i dag ofta långa eftersläpningen när internationella regler ska införlivas i det svenska regelverket.
I detta ligger bland annat att man bör sträva efter att fortlöpande bedöma behovet av tillsynen och den övriga myndighetsutövningen, liksom utformningen av den, från ett samhällsekonomiskt perspektiv och ha som en grundläggande utgångspunkt att nyttan av insatserna alltid ska överstiga kostnaderna. Enligt vårt synsätt innebär det också att man inom verksamheten hela tiden bör sträva efter att utveckla exempelvis tillsynsinsatserna så att de är anpassade efter de skiftande förhållandena på transportområdet och de nya förutsättningar som ges av en ständigt föränderlig omvärld och utvecklingen av teknik och organisation.
Dialog och erfarenhetsutbyte
I den nya sammanslagna myndigheten blir det enligt vår mening naturligt att redan från början eftersträva erfarenhetsutbyte och ömsesidigt lärande inom organisationen. Många uppgifter är förvisso starkt specialiserade och kräver lång utbildning och yrkeslivserfarenhet, men det hindrar inte att byte av arbetsuppgifter inom Transportinspektionen ändå bör uppmuntras i den utsträckning som är möjligt.
Vi anser också att det är viktigt att utvecklingen av regelverken och tillsynen sker i en fortlöpande dialog med de företag och andra organisationer som omfattas av dessa och som därmed samlar på sig värdefulla praktiska erfarenheter i sin verksamhet. Det bör därför vara en viktig inledande uppgift för Transportinspektionen att överväga hur man kan skapa bästa möjliga förutsättningar för en sådan dialog och utveckla former för att fånga upp synpunkter från näringsliv och allmänhet.
Verksamheten bör naturligtvis baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet och arbetsmetoderna utformas i enlighet med den senaste kunskapsutvecklingen och forskningen på området. Vi är
331
Den nya myndigheten SOU 2008:44
övertygade om att så sker redan nu, men anser att en större och starkare organisation, som dessutom är fokuserad på myndighetsrollen, ändå ger större möjligheter i detta avseende.
Långsiktiga samordningsvinster
Normgivningen och tillsynen av de olika trafikslagen måste normalt anpassas efter de speciella förutsättningar och kunskapskrav som råder inom varje område. Detta gäller i särskilt hög grad tillsynsverksamheten och vi bedömer att samordningsvinsterna i denna del kommer att vara relativt begränsade, åtminstone i en inledningsfas. Vår bedömning är dock att utvecklingsarbetet inom den nya myndigheten efter hand kan komma att leda till en förstärkning av den nuvarande utvecklingen mot en ökad tyngdpunkt på system- och funktionskontroll med betydande inslag av egenkontroll från de större transportföretagens sida och där inspektionens insatser alltmer inriktas mot att granska och godkänna kontroll- och uppföljningssystemen.
På denna nivå tror vi att möjligheterna att dra paralleller mellan de olika trafikslagen och att utveckla mer trafikslagsövergripande tillsynsmetoder ökar påtagligt, liksom möjligheterna att tillvarata samordningsvinster i verksamheten. Erfarenheterna från järnvägs- och luftfartsområdet, som vi bedömer har kommit längst i detta avseende, bör efter hand kunna överföras till sjöfarts- och vägområdet i tillämplig omfattning. Vi är inte heller främmande för att Transportinspektionen ska kunna överväga om vissa delar av inspektionsverksamheten kan överlåtas på auktoriserade privata kontrollföretag, klassningssällskap och motsvarande för att göra verksamheten effektivare och mera tillgänglig. Vi lämnar också vissa konkreta förslag med denna innebörd i kapitel 4.
Vi bedömer också att det finns åtskilliga kunskaps- och kompetensområden som är gemensamma för alla transportsektorer och därmed också för stora delar av Transportinspektionens verksamhetsområde. Som exempel kan nämnas förhållandet människamaskin, kunskaper om material och hållfasthet, föroreningar och miljöeffekter, arbetsmiljöfrågor, skyddsfrågor (security), säkerhetsrisker i transportverksamheten, registerhållning, utformning av tydliga och lättbegripliga regelverk, tillsynsmetoder, tillsynsstrategier, tillståndsbeskrivningar och mätmetoder. Sammantaget bedömer vi alltså att det bör finnas många gemensamma utgångspunkter och betydande
332
SOU 2008:44 Den nya myndigheten
synergier och samordningsfördelar som successivt kan tas tillvara i den nya verksamheten.
Det bör också tilläggas att såväl företagens som allmänhetens resor och transporter i allt högre utsträckning inbegriper resekedjor och transportflöden som omfattar flera trafikslag. Det blir därför också allt viktigare att koordinera regelverken och tillsynen så att inte kombinationer av olika transportsätt onödigtvis försvåras. Ett konkret exempel kan vara bestämmelser om hanteringen och ansvaret för containrar och andra lastbärare som används i kombinerade transporter.
Avgifter som både finansierar och styr
Finansieringen av Transportinspektionens verksamhet och avgifternas roll i det sammanhanget behandlas närmare i kapitel 9. Det kan emellertid här finnas anledning att betona att avgifterna även bör ha en annan funktion än enbart att ge inspektionen de intäkter som behövs för att finansiera verksamheten. Enligt vår mening bör avgifterna användas både som en drivkraft i den interna utvecklingen och styrningen av verksamheten och som ett utåtriktat styrmedel för att öka verkningsgraden av de regler som utformas och den tillsyn som sker.
För att skapa bra incitament för intern utveckling och styrning av verksamheten är det givetvis betydelsefullt att avgiftssystemet inte utformas så att intäktsmöjligheterna i sig blir ett skäl att behålla eller vidareutveckla en verksamhet. Transportinspektionen, eller regeringen som en del av styrningen av myndigheten, bör därför utveckla nyckeltal och redovisningsprinciper som förhindrar att avgifterna används på detta sätt. Samtidigt menar vi att avgifter som utformas på rätt sätt kan bli viktiga informationsbärare i fråga om nytta, prestationer och kostnadsstrukturer inom olika verksamheter och alltså utnyttjas som ett medel för inre och yttre effektivisering av verksamheten.
Vi ser också betydande möjligheter att använda avgifter för att främja en god följsamhet i förhållande till de regler som beslutats och att fördela bördan att upprätthålla regelverket på ett mer rättvist sätt. I detta ligger bland annat att avgifterna utformas och differentieras så att de i första hand belastar den verksamhet som ger upphov till kostnaderna för normgivningen och tillstånds- och tillsynsverksamheten. På så sätt blir det möjligt för utövarna av
333
Den nya myndigheten SOU 2008:44
transporter och trafik att i viss mån själva påverka sina egna kostnader för att regelverket upprätthålls. På en mera övergripande nivå är ett sådant system också en naturlig del av det kostnadsansvar som formulerats inom ramen för transportpolitiken och som innebär att de samhällsekonomiska kostnaderna för trafiken ska utkrävas så nära de enskilda trafikanterna som möjligt.
Samlad resursavvägning
Vi bedömer emellertid att den största vinsten med den nya organisationen ligger i att Transportinspektionen får möjligheter att göra en samlad avvägning av resursinsatserna inom hela det regelverk som styr transportverksamheten för att åstadkomma en så stor total verkningsgrad och nytta som möjligt. I detta ligger bland annat att målen för och systematiken i normgivnings-, tillstånds- och tillsynsverksamheten bör bli mer enhetliga. Även om det säkert kommer att ta viss tid att smälta samman verksamheterna är vi också övertygade om att sammanläggningen på sikt kommer att främja en mer enhetlig myndighets- och säkerhetskultur på transportområdet.
2.2.5 Normgivning och tillsyn i samma myndighet
Utredningens direktiv anger att utgångspunkten ska vara att den nya myndighetens verksamhet ska omfatta all norm- och tillståndsgivning samt tillsynsregler för de fyra trafikslagen. Den nya myndigheten ska också vara registermyndighet. Frågan om normgivning och tillsyn bör förenas inom samma myndighet kan därmed anses vara avgjord på förhand, i vart fall när det gäller vårt uppdrag.
I vårt delbetänkande tog vi ändå upp denna principfråga till diskussion. Vår egen slutsats var att det i allmänhet är utan problem att normgivning förenas med tillsyn. Vi pekade också på de möjligheter som finns att utnyttja extern och intern kontroll i de fall tillsynen även bör omfatta normgivningen. Vi såg det som en fördel från effektivitetssynpunkt att den myndighet som utfärdar föreskrifterna inom ett område också har det ansvar och de befogenheter som behövs för att säkerställa att föreskrifterna får avsedd verkan.
334
SOU 2008:44 Den nya myndigheten
Som framgår av avsnitt 2.1 har flera remissinstanser ändå efterlyst en mer ingående analys av om normgivningen och tillsynen bör förenas i samma myndighet. Det är svårt att avgöra om remissynpunkterna i denna del tar sikte på att utredningen genom en sådan fördjupad analys skulle kunna komma fram till att det finns skäl att frångå direktiven eller om synpunkterna avser att direktiven som sådana är otillräckligt underbyggda. Vi anser hur som helst att utredningen inte har haft något egentligt eget handlingsutrymme i denna fråga. Viktigare i sak är emellertid att vi inte heller har sett denna begränsning som något stort problem för utredningen.
När de gäller två av de tre konkreta exempel som anförs för att det kan uppstå rollkonflikter mellan normgivning och tillsyn – olycksundersökningar och tillträdesregler på järnvägsområdet – finns det således redan en organisation med oberoende kontrollorgan i form av Statens haverikommission och Konkurrensverket. Vi behandlar också dessa myndigheters roll och uppgifter utförligare i kapitel 3 och 5. När det gäller tillsynen över förarprövningen har vi själva starkt betonat att det finns en påtaglig rollkonflikt i form av att tillsynen riktar sig mot en egen operativ verksamhet. Detta gäller både som verksamheten är organiserad nu och med våra förslag. Vi har emellertid ingående övervägt frågan och kommit fram till att fördelarna med den av oss föreslagna organisationen överväger nackdelarna och att andra näraliggande lösningar är sämre. Vi kan alltså inte se att en fördjupad analys skulle kunna tillföra något ytterligare i dessa fall.
En i sammanhanget väsentlig fråga är också hur norm- och tillståndsgivningen på transportområdet ska ordnas om den inte kan förenas med tillsynsuppgifterna. Nästan alla remissinstanser välkomnar att normgivning, tillstånd och tillsyn avskiljs från de myndigheter som har ett omfattande verksamhetsansvar och själva i stor utsträckning utgör tillsynsobjekt.
Så vitt vi kan förstå skulle en ambition att skilja också mellan tillsyn och övriga myndighetsuppgifter med denna utgångspunkt medföra en ännu större organisationsförändring än den vi föreslår och leda till behov av att inrätta ytterligare en eller flera transportmyndigheter. Vi bedömer att en sådan lösning knappast skulle ligga i linje med de förvaltningspolitiska riktlinjer som vi haft som en utgångspunkt för vårt arbete.
Alternativet att behålla normgivning och tillstånd i trafikverken har vi – bortsett från att det strider mot våra direktiv – bedömt vara principiellt betydligt mera tvivelaktigt än att förena tillsynen med
335
Den nya myndigheten SOU 2008:44
övriga myndighetsuppgifter. Ett påtagligt problem med en sådan lösning är också att det inte finns trafikverk att tillgå inom alla trafikgrenar och att en konsekvent tillämpning av en sådan princip skulle leda till att uppgifter som nyligen förts från Banverket skulle behöva föras tillbaka dit.
En annan möjlighet skulle kunna vara att i grunden ändra ansvarsfördelningen mellan departement och myndigheter, vilket emellertid måste anses vara en fråga som ligger långt utanför vårt uppdrag. Sammantaget blir vår slutsats att frågan om för- och nackdelar med att förena normgivning och tillsyn förvisso kan vara en intressant förvaltningspolitisk principfråga, men att det inte kan vara denna utrednings uppgift att analysera frågan mer ingående än vad vi redan gjort.
336
3 Marknads-, konkurrens- och konsumentfrågor
Förslag: Transportinspektionen får följande uppdrag:
• Att i samråd med Konkurrensverket och Konsumentverket närmare utreda hur inspektionens marknadsbevakning bör utformas för att myndigheternas samlade insatser ska bli så effektiva och verkningsfulla som möjligt.
• Att inleda ett utvecklingsarbete om formerna för myndighetens marknadsbevakningsinsatser och att återrapportera resultaten i lämplig form.
Bedömning: Det finns ett behov av fortlöpande marknadsbevakningsinsatser inom hela transportområdet. Detta behov kommer också att öka som en följd av pågående och förväntade omstruktureringar på transportmarknaden och i regleringen av denna. Förhållandena skiftar mellan olika transportmarknader och marknadsbevakningsinsatserna måste anpassas till detta. Möjligheterna till erfarenhetsöverföring mellan de olika verksamheter som sammanförs inom Transportinspektionen bör tas tillvara. Möjligheten att ge Transportinspektionen en mer aktiv marknadsövervakande roll på transportområdet eller inom vissa delar av transportmarknaden bör övervägas. Transportinspektionens marknadsbevakning bör tydligt skiljas från de generella sektorsinsatser och näringspolitiskt motiverade bevakningsuppgifter som vissa trafikverk utför i dag. För att undvika dubbelarbete och onödig belastning på uppgiftslämnare med flera är det dock angeläget att berörda myndigheter utvecklar en ändamålsenlig arbetsfördelning när det gäller informationsinsamlingen och utbyter information i den
337
Marknads-, konkurrens- och konsumentfrågor SOU 2008:44
utsträckning som krävs. SIKA bör kunna ta initiativ till och organisera en sådan samordning av informationsinhämtningen mellan transportmyndigheterna.
3.1 Delbetänkandet och remissyttrandena
3.1.1 Delbetänkandet
I vårt delbetänkande (avsnitt 3.1 Myndigheten och dess uppgifter) föreslog vi att det till Transportinspektionens kärnverksamhet bland annat skulle höra frågor om:
• Marknadstillträde.
• Marknads- och konkurrensövervakning.
• Villkor för resenärer och köpare av godstransporttjänster.
I anslutning till detta föreslog vi också att Transportinspektionen inom sitt ansvarsområde skulle verka bland annat för en väl fungerande marknad för verksamhetsutövare och kunder inom de fyra trafikslagen. Vi konstaterade också att det i nuvarande myndighetsuppgifter finns en tyngdpunkt mot reglering, tillståndsgivning och tillsyn som avser trafiksystemets utformning och dem som är verksamma inom transportområdet. Marknads-, konkurrens- och konsumentövervakande uppgifter finns däremot endast i begränsad utsträckning.
Vi ansåg dock att det finns starka skäl för att Transportinspektionens verksamhet förstärks inom dessa områden för att en fortsatt öppning av transportmarknaden ska bli effektiv.
3.1.2 Remissinstansernas synpunkter
Konsumentverket har i sitt remissyttrande över vårt delbetänkande framhållit att tillsynen över allmänna avtalsvillkor mellan konsumenter och näringsidkare ligger på Konsumentverket och att det finns överenskommelser om allmänna villkor på tågområdet, färjetrafikområdet och flera andra områden som berör transporter. Konsumentverket anser att ett förslag som innebär överförande av konsumentskyddande tillsyn måste vara mer genomarbetat och avstyrker förslaget i avvaktan på en grundlig utredning av de föreslagna konsumentskyddande funktionerna i den nya myndigheten.
338
SOU 2008:44 Marknads-, konkurrens- och konsumentfrågor
Konkurrensverket anger att man inte har några synpunkter på vilka uppgifter som ska föras över till den nya myndigheten.
Luftfartsstyrelsen delar i sitt remissyttrande uppfattningen att marknads- och konkurrensövervakning behöver förstärkas för att möta framtida strukturförändringar på transportmarknaden. Branschföreningen Tågoperatörerna anser däremot att frågor om marknads-, konkurrens- och konsumentövervakning bör hanteras av andra befintliga myndigheter men att det är viktigt att inspektionsmyndigheten har till uppgift att främja utvecklingen inom transportsektorn och för detta ändamål följer utvecklingen inom sektorn.
3.2 Transportmyndigheternas nuvarande uppgifter inom området
3.2.1 Inledning
Som framgår av avsnitt 3.1 konstaterade vi i vårt delbetänkande att marknads-, konkurrens- och konsumentövervakande uppgifter nu endast finns representerade i nuvarande transportmyndigheters uppgifter i begränsad utsträckning. Det kan också konstateras att uppgifterna i dessa avseenden skiljer sig påtagligt mellan trafikgrenarna. I det följande lämnas en kort beskrivning av vilken verksamhet med anknytning till dessa frågor som bedrivs inom respektive trafikslag.
Ytterligare en utgångspunkt för våra överväganden i detta avsnitt är de bedömningar som vi redovisat i kapitel 2 och särskilt då det förhållandet att vi anser att frågor om likvärdiga konkurrensförutsättningar och villkor för marknadstillträde kommer att växa i betydelse över hela transportsektorn som följd av de strukturförändringar som väntas ske på transportmarknaden. Vår slutsats är att det bör finnas en beredskap hos Transportinspektionen att kunna ta sig an sådana uppgifter i växande grad. Eftersom marknads-, konkurrens- och konsumentfrågorna behandlades ytterst summariskt i vårt delbetänkande anser vi att det finns skäl att nu utveckla vår syn på vilka Transportinspektionens uppgifter bör vara inom detta område.
339
Marknads-, konkurrens- och konsumentfrågor SOU 2008:44
3.2.2 Järnväg
Järnvägsstyrelsen har som ett av sina verksamhetsmål att verka för en effektiv järnvägsmarknad med sund konkurrens och likvärdiga villkor. Flera av myndighetens uppgifter på området är en direkt följd av de EG-direktiv som ligger bakom järnvägslagstiftningen. Den europeiska järnvägspolitiken syftar främst till att stimulera transporter på järnväg och speciellt utveckla den internationella järnvägstrafiken. Järnvägsstyrelsens uppgifter inom området ska säkerställa att den svenska järnvägsmarknaden är effektiv. Tillsynen inom marknadsområdet är uppdelad i bantillträde, konkurrensbevakning, tvister och fastställelse av villkor samt ekonomisk särredovisning. Inom konkurrensområdet samarbetar Järnvägsstyrelsen med Konkurrensverket.
Bantillträde
Bantillträde regleras i järnvägslagen (2004:519), järnvägsförordningen (2004:526) och Järnvägsstyrelsens föreskrifter om tillträde till järnvägsinfrastruktur (JvSFS 2005:1).
Järnvägsstyrelsens tillsynsområde bantillträde omfattar övervakning av att infrastrukturförvaltarna tillhandahåller infrastrukturkapacitet och att järnvägsanknutna tjänster tillhandahålls på det sätt som anges i järnvägslagen. Vidare övervakas att avgifter för kapacitetsutnyttjande och tjänster tas ut enligt lagen. Tillsynen är riskbaserad, dvs. resurserna sätts in där de påverkar mest. Händelser som påverkar marknadens funktionssätt i hög grad prioriteras framför företeelser som inte har betydelse för marknaden i stort.
Exempel på tillsyn är att Järnvägsstyrelsen kontrollerar att infrastrukturförvaltarnas järnvägsnätsbeskrivningar följer gällande lagkrav och därmed medger ett effektivare utnyttjande av järnvägsinfrastrukturen och ökade godstransporter på järnväg. I järnvägsnätsbeskrivningen ska infrastrukturförvaltaren informera om sitt järnvägsnät och vad som gäller för det, bland annat hur man ansöker om infrastrukturkapacitet i form av tågläge.
340
SOU 2008:44 Marknads-, konkurrens- och konsumentfrågor
Konkurrensbevakning
Vid Järnvägsstyrelsen finns en särskild järnvägsföretagsenhet som arbetar med konkurrensfrågor med stöd av nedanstående metoder:
• Allmän branschanalys.
• Kartläggning av ägarförhållanden för järnvägsföretag.
• Konkurrensbegränsande företeelser.
• Samarbete med Konkurrensverket.
• Branschanalys av järnvägsföretag.
Järnvägsstyrelsen upprättar årligen en branschanalys för att följa utvecklingen på järnvägsmarknaden och för att få en rimlig uppfattning om järnvägsföretagens förutsättningar. Detta görs i enlighet med åliggande för säkerhetsmyndigheter som följer av EGdirektiv. Branschanalysen består av en analys av branschstrukturen och en nyckeltalsanalys. Järnvägsföretagen har delats upp på delmarknaderna gods- och persontransporter. De järnvägsföretag som ingår i analysen har gods- respektive persontransporter som huvudnäring. Järnvägsstyrelsen har också påbörjat ett arbete med att kartlägga ägarförhållanden för järnvägsföretag.
Järnvägsföretag och andra aktörer kan vända sig till Järnvägsstyrelsen och anmäla konkurrensbegränsade företeelser som de iakttagit på järnvägsmarknaden. Järnvägsstyrelsen arbetar även aktivt och på eget initiativ med dessa frågor. Styrelsen har ett informationsutbyte med Konkurrensverket genom regelbundna träffar. Vidare sker också en löpande kontakt genom information om remissvar och aktuella ärenden.
Tvister och fastställelse av villkor
Infrastrukturförvaltare eller järnvägsföretag kan hänskjuta tvister om infrastrukturförvaltares beslut för prövning av Järnvägsstyrelsen. Det handlar exempelvis om prövning av om infrastrukturförvaltarens beslut i kapacitetstilldelningen, uttag av avgifter eller tillhandahållande av tjänster är förenliga med järnvägslagen. Det kan också gälla fastställelse av villkor i trafikeringsavtalen. Denna möjlighet har resulterat i ett antal vägledande beslut om framför allt Banverkets kapacitetstilldelning från Järnvägsstyrelsen.
341
Marknads-, konkurrens- och konsumentfrågor SOU 2008:44
Ekonomisk särredovisning
Syftet med den ekonomiska särredovisningen är att Järnvägsstyrelsen ska kunna följa hur den konkurrensutsatta marknaden för godstransporter på järnväg utvecklas och står sig i konkurrens med övriga transporter. Vidare ska man följa upp att offentligt stöd används i den verksamhet som det är avsett för. Järnvägsstyrelsen ska motverka s.k. ”korssubventionering”, dvs. att offentligt stöd påverkar konkurrenssituationen.
Järnvägsstyrelsen har med stöd av järnvägslagen utfärdat särskilda föreskrifter om redovisning av järnvägsverksamhet. Dessa föreskrifter innehåller bestämmelser om särredovisning av olika järnvägsverksamheter. Särredovisningen ska göra det möjligt att analysera information som hämtas från redovisningen i företaget. Den ska så nära som möjligt spegla olika verksamheter, som om de varit skilda från varandra, och ge möjlighet att synliggöra företagsinterna överföringar. Separat redovisning av järnvägsverksamhet sker genom upprättande av en särredovisningsrapport, som består av balansräkning och resultaträkning för särredovisad verksamhet.
3.2.3 Luftfart
Luftfartsstyrelsen ska enligt instruktionen följa luftfartsmarknadens utveckling och i samråd med Konkurrensverket övervaka att verksamheten fungerar effektivt ur ett konkurrensperspektiv samt anmäla missförhållanden till Konkurrensverket. Luftfartsstyrelsens uppdrag i denna del genomförs bland annat genom utrednings-, analys-, statistik- och prognosverksamhet.
Luftfartsstyrelsen publicerar en årlig rapport om flygets utveckling under det gångna året. Luftfartstyrelsen har också under 2008 publicerat en studie av flygmarknadens segment
TPF
1
FPT
och en rapport
om uppföljning av slotkoordinering håller för närvarande på att färdigställas. Vidare har nya företagsformer på flygmarknaden behandlats i en rapport från år 2007.
TPF
2
FPT
I rapporten ingår utredning
av tillståndsfrågan och klargörande av hur utvecklingen påverkar konkurrensen på marknaden. Andra exempel på marknadsbevak-
TP
1
PT
Vem konkurrerar med vem på flygmarknaden? En studie av flygmarknadens segment,
Luftfartsstyrelsen Rapport 2008:2
TP
2
PT
Nya företagsformer – Nya aktörer och strategier på flygmarknaden. En granskning av
flygmarknadens nya företagsformer och strategier
. Luftfartsstyrelsen 2007:10.
342
SOU 2008:44 Marknads-, konkurrens- och konsumentfrågor
ningsinsatser är kartläggningar av flygbolagssamarbetet i Sverige
TPF
3
FPT
och utredningar om flygtrafiktjänsten.
TPF
4
FPT
De uppgifter om planerat
utbud på svenska flygplatser, som publiceras av Luftfartsstyrelsen en gång per månad, kan också ses som ett led i myndighetens marknadsbevakning.
Luftfartsstyrelsen hade i regleringsbrevet (N2006/10418) för budgetåret 2007 ett särskilt uppdrag att utreda och ge förslag till ett effektivt system för marknadsbevakning av luftfartsmarknaden. I uppdraget ingick bland annat att utreda vilka marknadsdata som är nödvändiga för en effektiv marknadsbevakning samt lämpliga metoder för insamling, bearbetning och distribution av marknadsinformation. Uppdraget har redovisats i rapporten Luftfartsstyrelsens marknadsbevakning – Förslag till lämplig metod för insamling, bearbetning och distribution av marknadsinformation, 2007-12-10.
3.2.4 Sjöfart
Sjöfartsverket har i likhet med övriga trafikverk ett s.k. sektorsansvar. Sjöfartsverket karaktäriserar sin sektorsroll med nyckelorden överblick, omvärldsbevakning, samverkan och påverkan. I sektorrollen ligger enligt Sjöfartsverket att nationellt och internationellt arbeta för att transport- och sjöfartspolitiken utvecklas i linje med riksdagens och regeringens beslut. Detta innebär bland annat att Sjöfartsverket följer upp sjöfartssektorns utveckling i förhållande till det transportpolitiska målet, genomför och deltar i utredningar och informerar om sjöfartens villkor och möjligheter.
Sjöfartsverket har också enligt sin instruktion i uppgift att med stöd av Rederinämnden årligen göra en utvärdering av den svenska sjöfartens konkurrenssituation inom ramen för verkets näringspolitiska uppgifter. Sjöfartverket har vidare i uppgift att genom marknadskontroll eller på annat sätt säkerställa att fritidsbåtar på marknaden uppfyller kraven i lagen (1996:18) om vissa säkerhets- och miljökrav på fritidsbåtar med tillhörande föreskrifter. Uppdrag som liknar det sistnämnda finns också inom andra trafikslag och hör till de uppgifter som Transportinspektionen föreslås överta.
Sjöfartverket har alltså såväl generella som speciella uppdrag som har eller kan ges en inriktning mot marknadsbevakning och
TP
3
PT
Flygbolagssamarbetet i Sverige. Luftfartsstyrelsen 2005:8.
TP
4
PT
Flygtrafiktjänst – bara i statens regi? Luftfartsstyrelsen 2006:4 samt Tillträde till
infrastrukturen – en nödvändig förutsättning för konkurrens inom flygtrafiktjänsten
,
Luftfartsstyrelsen 2007:08
343
Marknads-, konkurrens- och konsumentfrågor SOU 2008:44
bevakning av vissa konsumentfrågor. Dessa uppdrag har dock när det gäller marknadsbevakningen en mera näringspolitisk än konkurrenspolitisk utgångspunkt. I fråga om konsumentaspekterna är uppgifterna starkt avgränsade och gäller alltså inte sjöfartssektorn generellt.
3.2.5 Vägtransporter
Även Vägverket har ett sektorsansvar som kan inrymma insatser av skilda slag, även sådana som har med olika marknads-, konkurrens- och konsumentaspekter att göra. Sektorsuppgifterna består enligt Vägverket av att samverka och samordna insatser med berörda aktörer och att på ett offensivt och resultatorienterat sätt driva på utvecklingen av vägtransportsystemet. Det gör Vägverket bland annat genom att träffa överenskommelser, ge stöd, upphandla tjänster, tillhandahålla grunddata samt initiera forskning och utveckling. Ansvaret för utvecklingen av kollektivtrafiken nämns särskilt som en del av sektorsansvaret.
Såväl Vägverket som SIKA har också genom åren haft särskilda regeringsuppdrag att utreda eller följa konkurrenssituationen eller marknadsutvecklingen inom delar av vägtrafikområdet, bland annat med inriktning mot den svenska åkerinäringens konkurrenssituation och utvecklingen av marknaden för långväga busstrafik. I 6 kap. 17 § yrkestrafiklagen (1998:490) ställs också krav på att prövningsmyndigheten (länsstyrelserna, Vägverket, Tullverket) i sin tillsyn ska verka för bland annat att den yrkesmässiga trafiken bedrivs under konkurrensvillkor som är lika för alla trafikutövare.
I likhet med vad som gäller inom sjöfartsområdet finns det dock ingen myndighet inom vägtransportområdet som har ett generellt och uttalat ansvar för att följa marknadsutvecklingen från konkurrens- eller konsumentsynpunkt.
3.3 Utredningens överväganden
Av beskrivningen ovan framgår att ansvaret och uppgifterna i fråga om marknadsövervakning skiljer sig avsevärt i omfattning och inriktning mellan de olika trafikgrenarna. Mest omfattande och tydligast definierat är det ansvar som Järnvägsstyrelsen har. Även Luftfartsstyrelsen har ett uttalat ansvar för marknadsbevakning
344
SOU 2008:44 Marknads-, konkurrens- och konsumentfrågor
med tydliga konkurrenspolitiska förtecken, även om detta ansvar inte är lika väl preciserat och författningsreglerat som på järnvägsområdet. Även på sjöfartsområdet görs en systematisk marknadsbevakning som omfattar hela sektorn, men utgångspunkten är här mera näringspolitiskt än konkurrens- och konsumentpolitiskt betingad. På vägområdet, slutligen, kan man däremot knappast påstå att det förekommer någon systematisk marknadsbevakning. De insatser av detta slag som förekommer är mer punktvisa insatser inom ramen för Vägverkets sektorsuppdrag eller som resultat av särskilda regeringsuppdrag.
Trafikslagen har olika förutsättningar
Att transportmyndigheternas marknadsbevakning går olika långt i olika delar av transportsektorn är inte någon tillfällighet. Det beror i hög grad på att förutsättningarna inom de olika trafikgrenarna skiljer sig åt i olika avseenden. En viktig faktor är att det inom vissa trafikslag finns tydliga flaskhalsar som begränsar tillträdet till marknaden. Starkast gör sig detta gällande inom järnvägstrafiken, där spårkapaciteten men även tillgången till terminaler m.m. utgör en påtaglig begränsning inom i princip hela systemet. På luftfartsområdet gäller motsvarande begränsningar, framför allt i form av den flygplatskapacitet som finns tillgänglig. Även kapaciteten i luftrummet börjar dock bli ansträngd i områden med mycket flygtrafik. Inom sjöfarten kan det visserligen också finnas kapacitetsproblem i hamnar och vissa trånga farvatten, men problemen är inte av den arten att de medför några påtagliga inskränkningar i marknadstillträdet. Samma sak får anses gälla även för vägtrafiken i stort, även om exempelvis trängselskatten i Stockholm naturligtvis kan ses som en form av reglering av marknadstillträdet.
Ett annat förhållande som varierar mellan trafikslagen är om trafiken tidigare har bedrivits under monopol och förekomsten av dominerande marknadsaktörer, som kan ha vuxit fram i skyddet av sådana monopol eller på annat sätt. På järnvägsområdet finns ett mycket påtagligt sådant arv, som dessutom fortfarande delvis är i kraft genom SJ AB:s ensamrätt till viss trafik. Men även på luftfartsområdet finns en motsvarande historia av monopolverksamhet och en aktör, SAS, med en ganska dominerande ställning på den svenska marknaden. Vid en bolagisering av Luftfartsverket skulle dessutom en dominerande marknadsaktör tillkomma på infra-
345
Marknads-, konkurrens- och konsumentfrågor SOU 2008:44
struktursidan. Motsvarande samband finns inte lika tydligt på sjöfarts- och vägsidan, även om stora rederier och rederikonstellationer dominerar den transoceana trafiken och en stor del av den svenska marknaden för långväga godstransporter på väg genom olika bolag har kommit att kontrolleras av den tyska staten.
Utöver dessa skillnader mellan trafikgrenarna – som nog i hög grad kan förklara nuvarande variationer i marknadsbevakningsintensitet – finns naturligtvis många andra faktorer som påverkar behovet och förutsättningarna för marknadsbevakningsinsatser, exempelvis fördelningen mellan privat och yrkesmässig trafik, antalet marknadsaktörer och deras sammansättning i olika avseenden, fördelningen mellan inhemska och utländska aktörer, förekomsten av andra inträdesbarriärer än flaskhalsar i infrastrukturen etc.
Behov av marknadsbevakning av hela transportområdet
Genom att Transportinspektionen, i enlighet med de förslag vi tidigare lagt fram, kommer att överta Järnvägsstyrelsens och Luftfartsstyrelsens uppgifter inom området så kommer marknadsbevakningsuppgifter att ingå i inspektionens verksamhet. Det finns enligt vår uppfattning inget skäl att inte överföra dessa uppgifter i sin helhet. Frågan är därför i första hand om det finns anledning att vidga denna uppgift till Transportinspektionens hela verksamhetsområde. Förslagen om myndighetsuppgifter i delbetänkandet (jämför avsnitt 3.1) är formulerade så att de marknadsövervakande uppgifterna kan avse hela verksamhetsområdet utan inskränkningar. De bör alltså uppfattas så att vi anser att Transportinspektionen ska kunna genomföra denna typ av insatser inom hela transportområdet.
Vår uppfattning i denna del baseras på bedömningen att finns ett fortlöpande behov av marknadsbevakningsinsatser över hela transportområdet och att detta behov kommer att öka som en följd av pågående och förväntade omstruktureringar, såväl på transportmarknaden som sådan som i organisationen av den statliga regleringen av transportmarknaden. Exempel på förändringar som har betydelse i sammanhanget är den fortgående internationaliseringen av transportmarknaderna, som kan skärpa kraven på att följa upp att konkurrensen sker på de villkor som lagts fast för verksamheten. Vidare kan marknader för privata företag komma att öppnas när det gäller exempelvis förarprövning, fordonsbesiktning,
346
SOU 2008:44 Marknads-, konkurrens- och konsumentfrågor
kontroller av transportföretag samt innehav och drift av infrastrukturanläggningar som flygplatser, vägar och järnvägar. Vi bedömer att sådana förändringar kan föranleda särskilda behov av att bevaka konkurrens- och tillträdesvillkoren på de nya marknaderna.
Vi anser således att det redan från början bör ingå i inspektionens uppgifter att bevaka frågor om marknadstillträde samt marknads- och konkurrensfrågor i övrigt inom hela transportområdet. Detta med hänsyn till att Transportinspektionen kommer att ha dessa uppgifter på järnvägsområdet och luftfartsområdet och att det förefaller vara rationellt att förena en övervakning av olika transportmarknaders funktionssätt med de tillsynsuppgifter i övrigt som Transportinspektionen föreslås få.
Konkurrensverkets möjligheter att med stöd av konkurrenslagen ingripa mot företag som missbrukar sin dominerande ställning på transportområdet är i praktiken mycket små. Detta eftersom hela transportmarknaden anses som relevant marknad i sammanhanget. En effektivare marknadsövervakning skulle i detta fall kunna åstadkommas om Transportinspektionen gavs möjlighet att ingripa med stöd av konkurrensrättliga särregleringar. En sådan roll har t.ex. Post- och telestyrelsen (PTS) inom området för elektronisk kommunikation. Möjligheten att ge Transportinspektionen en mer aktiv marknadsövervakande roll på transportområdet eller inom vissa delar av transportmarknaden, liknande den som PTS har inom sitt verksamhetsområde, bör därför enligt vår mening övervägas. Detta bör kunna ske inom ramen för de uppdrag och utvecklingsinsatser som vi föreslår i detta kapitel.
Marknadsbevakningen kan ha olika form
Att det bör ingå i Transportinspektionens uppgifter att bevaka frågor om marknadstillträde samt marknads- och konkurrensfrågor i övrigt inom hela transportområdet innebär emellertid inte att verksamheten behöver ha samma form och omfattning över hela transportfältet. Vi föreställer oss således att verksamheten inom väg- och sjöfartsområdet åtminstone inledningsvis kan vara betydligt mindre formaliserad än inom t.ex. järnvägsområdet, där det finns en tydlig författningsreglering som styr insatserna. På de förstnämnda områdena kan det enligt vår bedömning vara tillräckligt att verksamheten återrapporteras i Transportinspektionens årsredovis-
347
Marknads-, konkurrens- och konsumentfrågor SOU 2008:44
ning eller om inspektionen annars finner det påkallat eller inom ramen för särskilda regeringsuppdrag. En mer formaliserad marknadsövervakning kan dock bli aktuell på begränsade delar av dessa områden, exempelvis vid en omreglering av fordonsbesiktningsmarknaden eller förarprovningen.
Att bevakningsinsatserna bör vara anpassade till de skiftande förutsättningar och behov som finns på olika delmarknader hindrar inte att det bör finnas betydande möjligheter till erfarenhetsöverföring mellan de olika verksamheter som sammanförs inom Transportinspektionen. Detta kan exempelvis gälla bevakningsmetoder, dokumentation av iakttagelser, rapporteringsrutiner etc. Vi anser att Transportinspektionen i myndighetens regleringsbrev bör ges i uppdrag att inleda ett utvecklingsarbete avseende sådana metoder och rutiner och att återrapportera resultaten i lämplig form.
Konsumentverket fortsatt huvudansvarig för konsumentfrågor
I vårt delbetänkande har vi även föreslagit att det skulle kunna vara en uppgift för Transportinspektionen att övervaka villkoren för resenärer och köpare av godstransporttjänster. Konsumentverket har, som tidigare framgått, i sitt remissyttrande över vårt delbetänkande framhållit att tillsynen över allmänna avtalsvillkor mellan konsumenter och näringsidkare är ett ansvar för Konsumentverket. Konsumentverket anser att ett förslag som innebär överföring av konsumentskyddande tillsyn måste vara mer genomarbetat. Verket avstyrker därför att Transportinspektionen ska ha i uppgift att övervaka villkoren för resenärer och köpare av godstransporttjänster i avvaktan på en grundlig utredning av förslaget. Vi har förståelse för Konsumentverkets synpunkter och beklagar att vår tidplan inte har medgett en mer utförlig behandling av frågan.
Vårt förslag tar emellertid inte sikte på att Transportinspektionen ska överta Konsumentverkets tillsynsansvar eller uppgifter i övrigt. De insatser från Transportinspektionens sida som föresvävat oss ska således i första hand ses som en del av en allmän marknadsbevakning. På samma sätt som i fråga om konkurrensfrågor och marknadstillträde bedömer vi att det kan vara rationellt att förena en bevakning av olika transportmarknaders funktionssätt från konsumentsynpunkt med de tillsynsuppgifter i övrigt som Transportinspektionen föreslås få. Vi bedömer att en sådan bevakning i huvudsak skulle kunna ha den
348
SOU 2008:44 Marknads-, konkurrens- och konsumentfrågor
mindre formaliserade form som beskrivits ovan. Samtidigt ska naturligtvis dubbelarbete och överlappningar i ansvar i förhållande till bland annat Konsumentverket undvikas.
Det är alltså inte frågan om att Transportinspektionen på detta område ska kunna träffa egna överenskommelser med transportföretagen på det sätt som Konsumentverket gör eller att på annat sätt ha mandat att ingripa på marknaden. Transportinspektionens uppgift bör i stället vara att följa utvecklingen på marknaden med utgångspunkt i de bestämmelser om passagerarnas och godstransportkunders rättigheter som finns i regelverken på sjöfarts-, luftfarts- och järnvägsområdet och genom lagen (2006:1116) om information till passagerare m.m. En sådan bevakning bör givetvis ske i samverkan med Konsumentverket och kunna utmynna i att Transportinspektionen redovisar sina iakttagelser för Konsumentverket eller – om så är påkallat – för regeringen. Vi ser i denna del också en klar koppling till att villkoren för resenärer och köpare av godstransporttjänster i allt högre utsträckning måste utformas inom ramen för EU och andra internationella regelverk.
Som exempel på en tänkbar uppgift för Transportinspektionen kan vidare nämnas att det i förarbetena (prop. 2005/06:160, bet. 2005/06:TU5, rskr. 2005/06:3089) till lagen (2006:1116) om information till passagerare m.m. har angetts att bestämmelserna inte bör vara straffsanktionerade och att det därför inte heller bör kopplas några tillsynsregler till bestämmelserna. Däremot ansåg regeringen att en lämplig myndighet borde ges i uppdrag att inom ett par år efter lagens ikraftträdande göra en översyn av hur lagen efterföljs och i vad mån den har haft en positiv inverkan på resenärernas situation samt för det fall det bedöms erforderligt lämna förslag på hur lagen bör kompletteras. Detta skulle enligt vår bedömning kunna vara en uppgift för Transportinspektionen.
Rollfördelning och samverkansformer bör belysas närmare
Vår bedömning är alltså fortsatt att Transportinspektionen bör ha i uppgift att bevaka utvecklingen på transportmarknaden och att denna bevakning bör avse såväl konkurrens- som konsumentintressen. Det är dock angeläget att rollfördelningen och samverkansformerna i förhållande till såväl Konkurrensverket som Konsumentverket belyses ytterligare. Vi föreslår därför att Transportinspektionen ska få i uppdrag att i samråd med Konkurrensverket
349
Marknads-, konkurrens- och konsumentfrågor SOU 2008:44
och Konsumentverket närmare utreda hur Transportinspektionens marknadsbevakning bör utformas för att myndigheternas samlade insatser ska bli så effektiva och verkningsfulla som möjligt.
Vi vill avslutningsvis framhålla att det finns skäl att skilja på den marknadsbevakning utifrån ett konkurrens- och konsumentperspektiv som enligt våra förslag bör ingå i Transportinspektionens uppgifter och de mer generella sektorsinsatser och näringspolitiskt motiverade bevakningsuppgifter som vissa trafikverk har i dag. Dessa senare uppgifter bör enligt vår mening inte ingå i Transportinspektionens ansvar.
Samtidigt ser vi en risk för att dessa olika bevakningsuppgifter kan överlappa varandra, exempelvis när det gäller den informationsinsamling om förhållandena i transportsektorn som är nödvändig. För att undvika dubbelarbete och onödig belastning på uppgiftslämnare med flera är det därför angeläget att Transportinspektionen och övriga berörda transportmyndigheter tillsammans utvecklar en ändamålsenlig arbetsfördelning i dessa avseenden och utbyter information i den utsträckning som krävs. Enligt vår mening skulle SIKA, med hänsyn till myndighetens övriga uppgifter inom området, lämpligen kunna initiera och organisera en sådan samordning av informationsinsamlingen mellan transportmyndigheterna.
350
4 Kontroll av vägtransporter och vägtrafik
Förslag: Transportinspektionen ska ha ett övergripande ansvar för kontrollen av vägtransporter och vägtrafik. Transportinspektionen ska i samverkan med övriga berörda myndigheter ansvara för att utveckla en samordnad svensk kontrollstrategi för vägtransporter och vägtrafik. Denna kontrollstrategi ska omfatta samtliga kontrollområden för nyttotrafiken på väg och baseras på ett heltäckande riskvärderingssystem. Transportinspektionen övertar från och med den 1 januari 2010 Polisens ansvar för kontrollen av kör- och vilotider hos företag. Från samma tidpunkt övertar Transportinspektionen Arbetsmiljöverkets uppgifter när det gäller normgivning, tillsyn m.m. inom ramen för lagstiftningen om vägarbetstider samt lagen om arbetstid m.m. för flygpersonal inom civilflyget. Även tillsynen och eventuella andra bemyndiganden inom ramen för den reglering av kör- och vilotiderna vid internationell järnvägstrafik, som regeringen nyligen föreslagit, hänförs till Transportinspektionens ansvarsområde. Polisen ska även fortsättningsvis svara för kontrollen på väg. Kontrollerna av kör- och vilotiderna inom nyttotrafiken ska successivt utökas, mätt i kontrollerade arbetsdagar, så att kraven i EU:s s.k. kontrolldirektiv uppfylls. De ska tills vidare fördelas lika mellan kontroll på väg och kontroll hos företag. Under den uppbyggnadsfas som krävs för att möta de ökade kraven på kontroll av kör- och vilotider ska företagskontrollerna inriktas främst på hur företagen följer reglerna. Vägkontrollerna ska i första hand inriktas mot hur förarna följer reglerna. Ett avgiftsbaserat sanktionssystem, riktat mot företags överträdelser av kör- och vilotidsreglerna, ska införas från den 1 januari 2010 och ersätta motsvarande straffsanktion. Nuvarande
351
Kontroll av vägtransporter och vägtrafik SOU 2008:44
sanktionssystem med böter ska tills vidare behållas vid överträdelser, begångna av förare. Kontrollen av hur företagen följer kör- och vilotidsreglerna och bestämmelserna i vägarbetstidslagen, samt den normgivnings-, tillstånds- och tillsynsverksamhet i övrigt inom området som Transportinspektionen svarar för, ska finansieras med avgifter från och med den 1 januari 2010. Företag som innehar tunga lastbilar, tunga släp eller bussar, men inte behöver trafiktillstånd för sin verksamhet, ska anmäla fordonet för registrering i Trafikregistret. Vägverket får i uppdrag att i samverkan med Rikspolisstyrelsen förbereda införandet av en ny organisation för kontrollen av kör- och vilotiderna i företag. Vägverkets uppdrag övertas av Transportinspektionen från den 1 januari 2009. Rikspolisstyrelsen får i uppdrag att föreslå hur en ökad likformighet ska åstadkommas i kontrollen på väg i olika delar av landet samt hur bilinspektörernas befogenheter kan utökas för ett effektivare utnyttjande av befintliga kontrollresurser. Skatteverkets övergripande ansvar för överlastavgifter överförs till Transportinspektionen från och med den 1 januari 2009.
Bedömning: Möjligheterna att från den 1 januari 2010 införa en obligatorisk årlig självdeklaration av företags efterlevnad av kör- och vilotiderna och bestämmelserna i vägarbetstidslagen bör utredas. Vidare bör möjligheten att genom auktorisation eller förordnande anlita privata företag för kontroll hos företag utredas. De sanktioner som utgår i Sverige vid överträdelser av kör- och vilotiderna framstår vid en internationell jämförelse som låga. Sanktionssystemet bör därför ses över för att uppnå en större överensstämmelse med vad som gäller i länder, som är jämförbara med Sverige, samt för att öka sanktionernas verkan på den växande internationella vägtrafiken. Olika mätningar visar att de tunga fordonens tekniska tillstånd har betydande brister. Ett verkningsfullt sätt att komma till rätta med den bristfälliga fordonstekniska statusen, vore att minska tidsintervallen i de obligatoriska kontrollbesiktningarna för tunga fordon eller att basera intervallen på körsträcka i stället för kalendertid. En sådan förändring bör övervägas, men ett slutligt ställningstagande måste underbyggas med bättre under-
352
SOU 2008:44 Kontroll av vägtransporter och vägtrafik
lag i form av de kostnader och vinster för företag och samhälle som en sådan förändring skulle ge upphov till. Vid en öppning av besiktningsmarknaden fordras att nödvändiga föreskrifter utvecklas och att det kan byggas upp tillräcklig kompetens hos tillsynsmyndigheterna. Transportinspektionen bör vara behörig myndighet för dessa frågor. Det kommer att ställa stora krav på Transportinspektionen när det gäller att utveckla nya föreskrifter och etablera en fungerande tillsynsorganisation. Vid en öppning av besiktningsmarknaden bör tillgången till aktuell och tillförlitlig statistik över besiktningsresultaten säkerställas.
4.1 Delbetänkandet och remissyttrandena
4.1.1 Delbetänkandet
Frågor om kontroll av vägtransporter och vägtrafik behandlades i delbetänkandet, avsnitt 4.5.3 samt i en särskild bilaga till betänkandet (Bilaga 15).
Utredningens överväganden utmynnade i förslag om att Vägverkets ansvar för normgivning och tillstånd m.m. i fråga om kontroll av kör- och vilotider samt flygande inspektion och annan kontroll på väg skulle föras över till Transportinspektionen från den 1 januari 2009.
Frågan om hur kontrollen av arbetstider, företag, förare och fordon inom yrkestrafiken i stort bör organiseras och finansieras och hur olika uppgifter ska fördelas mellan myndigheterna bedömdes vara lämpligast att pröva i ett sammanhang i samband med att Vägverket och Polisen avrapporterar regeringsuppdraget att se över kontrollen av kör- och vilotidsreglerna. Det framhölls vidare att det i en sådan prövning också ingår att föreslå hur Sverige ska möta de åtaganden som gjorts inom EU om en stegvis utökning av kontrollen av kör- och vilotider under tiden fram till åren 2010/2012. Förutom de frågor som omfattas av Vägverkets och Polisens regeringsuppdrag angav vi i delbetänkandet att vi även avsåg att behandla den reglering och tillsyn som sker genom Arbetsmiljöverket med stöd av vägarbetstidslagen. Vi återkommer därför nu till dessa frågor.
353
Kontroll av vägtransporter och vägtrafik SOU 2008:44
4.1.2 Remissinstansernas synpunkter
Arbetsmiljöverket (AV) föreslår att Transportinspektionen övertar tillsynen enligt vägarbetstidslagen. Detta skulle medföra att färre myndigheter blir involverade i tillsynen av mobila arbetstagare, vilket enligt AV är i linje med regeringens handlingsplan för regelförenkling. Om utredningen kommer fram till att ansvaret inte bör överföras bör en avgiftsfinansiering av verksamheten övervägas enligt AV.
Vägtrafikinspektionen ställer sig bakom utredarens förslag om normgivning och tillstånd i fråga om kontroll av kör- och vilotider m.m. Inspektionen anser att den tillsyn enligt vägarbetstidslagen som i dag utövas av Arbetsmiljöverket bör föras över till Transportinspektionen. Detsamma gäller Polisens ansvar för företagskontroller av kör- och vilotider.
Sveriges Åkeriföretag anser att det leder till problem om kontrollverksamheten avseende arbetstider delas upp på flera myndigheter. Ansvaret för både kontrollen av kör- och vilotider och enligt vägarbetstidslagen bör därför enligt Sveriges Åkeriföretag överföras till Transportinspektionen. Sveriges Åkeriföretag ställer sig mycket kritiskt till förslaget att avgiftsfinansiera bland annat kontrollen av kör- och vilotider.
Rikspolisstyrelsen framhåller att avregleringen av bilprovningsverksamheten har avgörande betydelse för Polisens framtida kontrollverksamhet. Vidare påpekas att den automatiska trafikkontrollen, ATK, inte nämns i delbetänkandet och att verksamheten bygger på god samverkan mellan Vägverket som huvudman och Polisen som ansvarig för den operativa verksamheten. Rikspolisstyrelsen anser vidare att det är önskvärt att kraven på ett s.k. riskvärderingssystem för kontroll av vägtransport behandlas i slutbetänkandet.
Sveriges Fartygsbefälsförening anser att det finns all anledning att utredningen beaktar såväl normgivning som tillsyn och tillståndsgivning beträffande ombordanställdas arbetsmiljö. Arbetsmiljöarbetet har i dag en undanskymd roll i Sjöfartsinspektionens organisation. Föreningen hemställer därför att den nya myndigheten prioriterar och utökar sina kontroller av vilotiderna tillsammans med Kustbevakningen på såväl svenska som utländska fartyg. Föreningen anser också att det bör övervägas om ansvaret för arbetsmiljöarbetet ombord på fartyg bör läggas på Arbetsmiljöverket.
354
SOU 2008:44 Kontroll av vägtransporter och vägtrafik
Bilprovningen framhåller att det är viktigt att man vid val av organisation för flygande inspektion och kontroll av kör- och vilotider beaktar grundkravet att det inte blir tal om tillsyn över egen verksamhet. Bilprovningen anser också att Sverige, som medlem av EU, måste följa EU-gemensamma krav på omfattning och dessutom är skyldig att rapportera om Sveriges erfarenheter från denna kontrollverksamhet till kommissionen.
Bilprovningen pekar vidare på att det för närvarande drivs två stora förändringsarbeten – nya ramdirektiv och omregleringen av besiktningsverksamheten. Det är arbeten som kräver mängder med resurser från såväl departement som avdelningar/grupper som berörs av bildandet av Transportinspektionen. Bilprovningen ser framför sig stora problem med att mobilisera den mängd resurser till Transportinspektionen, som kommer att krävas för att resultatet av kommande förändringsarbete ska uppfylla rätt kvalitetsnivå. För registrerings- och lämplighetsbesiktning saknas myndighetsföreskrifter för kontrollens omfattning, kontrollmetoder etc. Sådana behövs redan i en monopolsituation och är oundgängliga på en omreglerad marknad. En ny besiktningsmetod för s.k. enskilt godkännande enligt det nya ramdirektivet är vidare en stor förändring som måste detaljregleras.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att överlastavgifter visserligen har en koppling till yrkestrafikfrågor men att mycket talar för att Skatteverket bör handlägga dessa uppgifter.
4.2 Utgångspunkter
Nuvarande organisation av kontrollen av arbetstider och fordon på väg och hos företag har vi beskrivit relativt utförligt i vårt delbetänkande med tillhörande bilagor. I detta sammanhang diskuterade vi också översiktligt olika utvecklings- och organisationsalternativ, främst med avseende på de myndighetsuppgifter som föranleds av EG-förordningen om kör- och vilotider, fordonsförordningen och vägarbetstidslagen. Det finns därför ingen anledning att återupprepa denna beskrivning här.
Däremot kan det finnas skäl att, som en utgångspunkt för våra egna överväganden i detta avsnitt, referera de problembeskrivningar och ställningstaganden som gjorts i tidigare eller pågående utredningar m.m. som har stark beröring med de frågor vi nu tar upp till närmare behandling. Det gäller främst den utredning om kontroll-
355
Kontroll av vägtransporter och vägtrafik SOU 2008:44
systemet på väg som Vägverket och Rikspolisstyrelsen för närvarande genomför på regeringens uppdrag, förarbetena till vägarbetstidslagen, en översyn av fordonsbesiktningsmarknaden i Sverige som McKinsey & Company genomfört på Näringsdepartementets uppdrag samt vissa promemorior om nuvarande och planerad lagstiftning inom arbetstidsområdet, som upprättats inom myndigheterna och Regeringskansliet.
Det kan finnas skäl att påpeka att vi här endast behandlar nyttotrafiken på väg. När det gäller kontrollen av övig vägtrafik innebär våra förslag i delbetänkandet att Vägverkets nuvarande uppgifter i fråga om normgivning m.m. övertas av Transportinspektionen. Vi har inte behandlat automatisk trafikkontroll, ATK, eftersom vi har bedömt att hastighetsövervakningen även fortsättningsvis bör vara en fråga för Polisen, eventuellt i samarbete med väghållaren. Transportinspektionen berörs inte annat än vad som följer av de övergripande uppgifter som inspektionen föreslås få.
4.3 Vägverkets och Polisens utredning om kontroll av nyttotrafik på väg
Regeringen gav i juni 2007 Vägverket i uppdrag att i samråd med Rikspolisstyrelsen se över kontrollen av kör- och vilotidsreglerna m.m. (N2007/5530/TR). I uppdraget ingår att utreda funktionalitet och efterlevnad av kör- och vilotidsreglerna vid gods- och persontransporter på väg. Vidare ska förslag lämnas till hur kontrollen av nyttotrafiken på väg, särskilt kontrollen av kör- och vilotidsreglerna, kan förbättras och effektiviseras. Vägverket och Rikspolisstyrelsen ska även se över resursbehovet för kontrollverksamheten samt lämna förslag till en långsiktig finansiering av verksamheten. I uppdraget ingår också att redogöra för hur förslagen överensstämmer med EG-rätten. Uppdraget ska redovisas till regeringen senast den 2 maj 2008.
Eftersom Vägverkets och Polisens uppdrag löper parallellt med vår egen utredning och ska avrapporteras samtidigt med vårt huvudbetänkande har det varit nödvändigt att hålla nära kontakt mellan utredningarna. Målsättningen har varit att koordinera förslagen på de områden där uppdragen överlappar varandra. Med hänsyn till omfattningen av vårt eget uppdrag har vi också valt att i hög grad förlita oss på Vägverkets och Polisens utredning när det gäller att skaffa fram det beslutsunderlag som behövs för våra ställnings-
356
SOU 2008:44 Kontroll av vägtransporter och vägtrafik
taganden till hur kontrollen av kör- och vilotidsreglerna på väg bör ordnas.
Vägverkets och Polisens utredning kommer att redovisas i rapporten Kontroller för sund konkurrenskraft och ökad säkerhet inom nyttotrafiken på väg
TPF
1
FPT
och för en mera ingående beskrivning av utgångs-
punkterna och förutsättningarna för våra förslag hänvisar vi till denna utredning. I Vägverkets och Polisens uppdrag ingår också att lämna förslag om de författningsförändringar som följer av förslagen och även i denna del hänvisar vi till denna utredning.
4.3.1 Utgångspunkter för översynen
Vägverkets och Polisens uppdrag omfattar nyttotrafiken på väg. Som en del av bakgrundsbeskrivningen redovisas nyttotrafikens omfattning och struktur. Särskild vikt läggs vid fördelningen mellan tillståndspliktig trafik (yrkesmässig trafik) och övrig nyttotrafik som är av betydelse för möjligheterna att utveckla kontrollsystemet.
Som en del av utredningen har också mätningar gjorts av hur nyttotrafiken för närvarande lever upp till de regelverk som finns. Enligt Vägverket och Polisen är resultaten nedslående i vissa avseenden. Det gäller främst hur kör- och vilotidsreglerna, hastighetsbestämmelserna samt reglerna för fordonens tekniska tillstånd uppfylls. Även statistik från de årliga kontrollbesiktningarna bekräftar bilden av betydande brister inom nyttotrafiken.
Vidare beskrivs det nuvarande svenska kontrollsystemet för nyttotrafik som omfattar kontroller på väg och hos företag, kontroll i hall (fordonsbesiktning) samt tillsynsverksamhet. Kontrollverksamheten på väg utförs av polis och bilinspektörer, anställda vid landets 21 polismyndigheter. Vid dessa kontroller granskas förare, företag, fordon och last. Polisen svarar även för kontroll i företag av kör- och vilotider. Till kontrollsystemet för vägtrafiken kan även räknas den fordonsbesiktning i hall som sker genom främst AB Svensk Bilprovning.
Ytterligare en viktig utgångspunkt är de åtaganden om kontroll av nyttotrafiken som Sverige och övriga medlemsstaten gjort inom Europeiska unionen. Genom det s.k. kontrolldirektivet 2006/22/EG har EU framhållit behovet av att effektivisera kontrollen av förares kör- och vilotider och EU-kommissionen har med stöd av
TP
1
PT
I Vägverkets och Rikspolisstyrelsens utredning har också AB Svensk Bilprovning
medverkat.
357
Kontroll av vägtransporter och vägtrafik SOU 2008:44
kontrolldirektivet beslutat om en procentuell uppräkning av antalet arbetsdagar som ska kontrolleras enligt kör- och vilotidsförordningen.
Utifrån de i dag liggande regelförslagen till EU-förordningar om tillträde till marknaden och yrket, som går under namnet ”vägtransportpaketet”, framgår vidare att stor vikt läggs vid nationella kontaktpunkter för utbyte av information om regelöverträdelser mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter. I förslagen ingår även att skapa elektroniska register för att hantera detta informationsutbyte. Införandet av riskvärderingssystem som möjliggör ett arbetssätt, där insatser riktas mot de företag som man erfarenhetsmässigt vet har en låg regelefterlevnad, förväntas ge en effektivare kontrollverksamhet samt bidra till att företag som följer reglerna behöver kontrolleras i mindre omfattning.
Den 11 april 2007 trädde EG-förordningen om kör- och vilotider (Europaparlamentets och Rådets förordning (EG) nr 561/2006) i kraft i samtliga medlemsstater inom Europeiska unionen. Förordningen ersatte Rådets förordning (EEG) nr 3820/85. Syftet är att förenkla, förtydliga och anpassa reglerna till nuvarande förhållanden.
Sedan den 1 maj 2006 ska varje medlemsstat ha organiserat kontrollerna på ett sådant sätt att en procent av arbetsdagarna för förare av fordon som omfattas av Europarådets och parlamentets förordning (EG) nr 561/2006 och (EEG) nr 3821/85 kontrolleras. Denna procentandel ska vara minst två procent från och med den 1 januari 2008 och ska ökas till minst tre procent från och med den 1 januari 2010. Från och med den 1 januari 2012 får kommissionen under vissa förutsättningar öka denna lägsta procentandel till fyra procent.
Tidigare skulle minst 15 procent av det sammanlagda antalet arbetsdagar som kontrollerades genomföras vid kontroll på väg och minst 30 procent vid kontroll i företagens lokaler. Från och med den 1 januari 2008 ska minst 30 procent av det sammanlagda antalet kontrollerade arbetsdagar kontrolleras ute på vägarna och minst 50 procent i företagens lokaler.
4.3.2 Konsekvenser av ökade kontrollkrav
I Vägverkets och Polisens utredning har en analys gjorts av konsekvensen av att andelen kontrollerade arbetsdagar på några års sikt behöver öka från en till tre eller fyra procent. Analysen omfattar även ett antal scenarier med olika kontrollstrategier som grund
358
SOU 2008:44 Kontroll av vägtransporter och vägtrafik
samt en beräkning av resursbehoven. Analysen omfattar även en översiktlig analys av konsekvenserna för rättssystemet.
Sveriges åtagande under år 2008 beräknas motsvara 686 000 kontrollerade arbetsdagar med följande fördelning; minst 206 000 på väg, minst 343 000 hos företag samt 137 000 som fritt kan fördelas mellan väg- och företagskontroller. Om den valfria delen läggs på vägkontroller uppgår dessa till 343 000 arbetsdagar, vilket ungefär motsvarar dagens kontrollkapacitet. Detta innebär samtidigt att det återstår att kontrollera 343 000 arbetsdagar hos företagen. Dagens kontrollvolym i företag ligger på 95 000 arbetsdagar, vilket innebär att det ställs krav på en ökning med närmare 250 000. Med dagens produktionskapacitet vid företagsbesök beräknas det kräva en arbetsinsats motsvarande ytterligare 115 årsarbetskrafter och en ökad kostnad på cirka 75 miljoner kronor.
I Vägverkets och Polisens utredning har tre scenarier för utvecklingen under perioden 2009–2012 analyserats. I samtliga scenarier har vinsterna med digitala färdskrivare beräknats komma verksamheten tillgodo i växande utsträckning och medföra att allt fler arbetsdagar kan kontrolleras vid samma resursinsats. Scenarierna visar att kraven på utökade kontroller av kör- och vilotider trots det för med sig att det fordras ökade resursinsatser både vid kontroll på väg och hos företag.
4.3.3 Förändringar av kontrollsystemet
Vägverkets och Polisens utredning innehåller en rad förslag till förändringar och effektiviseringar av kontrollsystemet i stort. Utöver vad som redovisats ovan har utgångspunkter för förslagen bland annat varit att Transportinspektionen inrättas från och med den 1 januari 2009 samt att marknaden för periodisk kontrollbesiktning av fordon kan komma att öppnas upp för fler aktörer än AB Svensk Bilprovning.
I samband med kontroll på väg genomförs i dag normalt flera kontrollmoment, såsom kontroll av körkort, last, alkohol och droger, tillstånd och fordonens tekniska funktion. Kontroll av kör- och vilotider är alltså bara ett av flera kontrollområden, av vilka den tekniska kontrollen utgör den mest tidskrävande insatsen. Vid kontroll av kör- och vilotider beräknas införandet av digitala färdskrivaren komma att väsentligt bidra till en ökad kvalitets- och kapacitetshöjning i verksamheten. Samtidigt ökar emellertid kravet på antalet kontrollerade arbetsdagar i sådan grad att Polisens nuva-
359
Kontroll av vägtransporter och vägtrafik SOU 2008:44
rande resurser enligt utredningen inte kommer att räcka till för både kontroller på väg och i företag.
I utredningen föreslås att Polisens uppgift att utföra kör- och vilotidskontroller hos företagen överförs till Transportinspektionen. Förslaget har flera motiv, men en effekt blir att ytterligare resurser frigörs för Polisens vägkontroller. För att komplettera Polisens flygande inspektion på väg och med utgångspunkt i resultatet från den årliga kontrollbesiktningen samt den tillståndsmätning som genomförts inom ramen för uppdraget, föreslås vidare att en förenklad kontrollbesiktning i hall ska införas som komplement till nuvarande kontrollbesiktning för tunga lastbilar, släp och bussar.
Kontrollsystemet för nyttotrafiken på väg i Sverige bör enligt Vägverket och Polisen utformas för att stödja flera lagstiftningsområden. Förutom trafiklagstiftningen bedöms ekonomisk lagstiftning, social lagstiftning och arbetsmiljölagstiftning vara centrala i sammanhanget.
Verksamheten ska avse kontroll av att reglerna efterlevs för alla relevanta delar inom dessa områden och omfatta följande kontroller av fordon, förare, last och företag:
• Längs vägen (samtliga kontrollområden).
• I hall (fordons tekniska status).
• I företagens lokaler (kör- och vilotider).
• Hos den kontrollerande myndigheten (kör- och vilotider).
Till kontrollsystemet bör även räknas den periodiska kontroll av färdskrivare och taxametrar som utförs av särskilda verkstäder som ackrediterats för uppgiften av SWEDAC.
360
SOU 2008:44 Kontroll av vägtransporter och vägtrafik
4.3.4 Nationell kontrollstrategi
I rapporten lämnas förslag till en gemensam nationell kontrollstrategi med inriktning på nyttotrafik som omfattar samtliga kontrollerande myndigheter i landet. Strategin ska styra vad som ska kontrolleras och var, när, hur och av vem som kontrollinsatserna ska ske.
Strategin bygger på fyra grundelement:
• Riktade kontroller.
• Slumpmässiga kontroller.
• Periodiskt återkommande kontroller.
• Statistiska säkerställda kontroller.
Vidare föreslås att insatserna koncentreras till företag där det mot bakgrund av ett riskvärderingssystem finns anledning att misstänka regelbrott, s.k. riktade kontroller. Slumpmässiga kontroller (stickprov) genomförs i allmänpreventivt syfte och omfattar samtliga företag. Basen i kontrollverksamheten utgörs av periodiskt återkommande kontroller för samtliga företag och avser fordonens tekniska status och företagens kör- och vilotider. Vidare bör återkommande statistiska kontrollmätningar (tillståndsmätningar) genomföras för att följa utvecklingen av regelefterlevnaden inom vägtrafiken. En strategi uppbyggd på detta sätt bedöms kunna möjliggöra en effektiv kontrollverksamhet till rimliga resursinsatser.
Den föreslagna strategin förutsätter ett underrättelsebaserat arbetssätt med effektiva samverkansformer mellan kontrollerande myndigheter inom olika kontrollområden. För att få information om företagens regelefterlevnad eller varierande benägenhet att bryta mot gällande regler införs ett riskvärderingssystem. Systemet ska värdera risken för eller sannolikheten av att ett företag inte följer gällande regelverk inom relevanta kontrollområden.
Riskvärderingssystemet byggs upp successivt och inledningsvis med inriktning på kör- och vilotider i enlighet med Europaparlamentets och Rådets direktiv 2006/22/EG, övriga trafikförseelser och fordonens tekniska status. Tanken är att systemet efterhand ska utvidgas med inriktning på skatter, arbetsmarknad m.m. På sikt är det enligt Vägverket och Polisen önskvärt att även Polisens spanings- och belastningsregister kan kopplas till systemet.
Riskvärderingssystemet är vägledande och syftar till att förbättra och effektivisera kontrollarbetet. Enligt EG:s kontrolldirek-
361
Kontroll av vägtransporter och vägtrafik SOU 2008:44
tiv ska företag med en hög riskvärdering kontrolleras oftare och mer ingående. Då riskvärderingssystemet inte bara identifierar företag med stor risk att bryta mot gällande bestämmelser utan även företag med hög regelefterlevnad, föreslår Vägverket och Polisen att ett bonussystem införs som riktar sig till företag som uppvisar hög regelefterlevnad. Förslaget är att bonussystemets utformning och innehåll utreds efter införandet av riskvärderingssystemet.
För att kravet på riskvärdering, inte minst vid kontroll av kör- och vilotider, ska kunna tillämpas krävs att fordon, förare och företag kan kopplas samman i ett register. För stora delar av nyttotrafiken är denna koppling inte möjlig i dag, vilket försvårar kontrollverksamheten avsevärt och omöjliggör ett väl fungerande riskvärderingssystem. För att upprätta ett riskvärderingssystem för transporter enligt EU:s krav gör Vägverket och Polisen därför bedömningen att vägtrafikregistret måste utvecklas. Alla de företag som är aktuella att bedöma i ett riskvärderingssystem går nämligen inte att särskilja i vägtrafikregistret för närvarande.
Transportinspektionen föreslås få ett övergripande strategiskt ansvar för kontroller av nyttotrafiken. När det gäller genomförande föreslås Polisen svara för kontroll på väg, medan Transportinspektionen har ett övergripande ansvar för kontroll i hall och hos företag. I Transportinspektionens övergripande ansvar föreslås också ingå att i samverkan med övriga kontrollerande myndigheter årligen uppdatera en treårig rullande nationell kontrollstrategi. Transportinspektionen föreslås även svara för det svenska riskvärderingssystemet samt registerhållningen. Kontrollerna föreslås få formen av periodisk kontrolldeklaration, stickprovskontroller samt riktade (riskvärderad) kontrollinsatser.
Periodisk kontrolldeklaration innebär att samtliga företag, på uppmaning av den kontrollerande myndigheten, årligen inger en självdeklaration eller ett intyg om egenkontrollerade kör- och vilotider. Myndigheten meddelar vilka slumpvis utvalda arbetsdagar som företaget ska kontrollera, varefter företaget intygar att kontrollerna genomförts samt redovisar utfallet av dessa. Urvalet ska minst omfatta arbetsdagar för en sammanhängande fyraveckorsperiod. Efter inlämnad deklaration sker därefter slumpvisa stickprovskontroller för att kontrollera om lämnade deklarationer stämmer. Riktade kontrollinsatser grundas på riskvärderingssystemet, varigenom företag med hög riskvärdering kontrolleras oftare än företag med låg värdering.
362
SOU 2008:44 Kontroll av vägtransporter och vägtrafik
Andelen kontrollerade arbetsdagar vid företagsbesök föreslås att fram till och med 2011 uppgå till 50 procent av de i Sverige sammanlagda antalet kontrollerade arbetsdagar. Det tillkommande resursbehovet för dessa kontroller beräknas under perioden uppgå till 75–150 miljoner kronor per år. För att klara EU:s krav på antalet kontrollerade arbetsdagar föreslås att förenklade kontroller tillåts under en övergångsperiod. Vad som avses är en förenkling av de moment som ska ingå i kontrollen hos företag, vilka framgår av bilaga 1 till kontrolldirektivet.
Fram till dess att Transportinspektionen har bildats och är fullt operativ föreslås Rikspolisstyrelsen i samverkan med Vägverket organisera och bemanna de enligt EG-direktivet anmodade företagskontrollerna av kör- och vilotider. För att på kort sikt klara kontrollbehovet bör personal och organisationer ackrediteras och snabbutbildas. Detta arbete bör startas redan under 2008. Vägverkets och Polisens utredning innehåller också förslag om en stegvis utvecklingen av företagskontrollerna och riktlinjer för samordnade myndighetskontroller.
4.3.5 Sanktions- och bonussystem
Vid kontroll på väg föreslår Vägverket och Polisen att kontrollerna i första hand inriktas på hur förarna följer regelverket. Om det vid kontrollen finns felaktigheter föreslås sanktionen för föraren vara böter på samma sätt som gäller i dag. Om det vid kontroll på väg finns anledning att anta att företaget har del i bristerna och det blir aktuellt med sanktion mot företaget föreslås påföljden bli i form av en avgift.
Vid kontroll hos företag föreslås kontrollen i första hand rikta sig mot företagets efterlevnad av reglerna. Om felaktigheter upptäcks föreslås att avgifter ska användas som sanktion i normalfallet och att brister inte ska leda till någon påföljd för föraren. Om någon förare förekommer mer frekvent eller om överträdelsen är allvarlig, föreslås dock böter som påföljd även om bristerna konstateras i samband med företagsbesök.
Vid kontrollbesiktning i hall föreslås ingen annan påföljd vid brister än vad som tillämpas i dag.
363
Kontroll av vägtransporter och vägtrafik SOU 2008:44
4.3.6 Finansiering
Statens finansiering av kontrollverksamheten föreslås ske genom anslag och avgifter enligt nedanstående modell:
• Polisens verksamhet vid kontroll på väg finansieras som nu genom skattefinansierat anslag.
• Periodisk besiktning i hall finansieras som nu genom avgifter.
• Företagskontroller finansieras genom avgifter (i dag anslagsfinansierad verksamhet).
• Samordnade myndighetskontroller finansieras i enlighet med hur verksamheten vid berörd myndighet finansieras och i proportion till insatserna.
Därutöver föreslås att:
• Polisens brottsutredningar finansieras som i dag genom skattefinansierat anslag.
• Registerverksamheten finansieras genom en registeravgift.
Kontrollverksamheten hos företag ska alltså till skillnad från nu finansieras genom avgifter som tas ut av företagen. Finansiering av den årliga kontrollen, baserad på självdeklaration, föreslås ske solidariskt genom en årlig avgift på berörda företag. Beräkningsgrunden kan vara antal producerade arbetsdagar eller företagets storlek i termer som omsättning, antal fordon i yrkestrafik, antal anställda etc. Avgiften ska tas ut enligt självkostnadsprincipen och avgiftsintäkterna disponeras av Transportinspektionen.
Kostnaden för riktade kontroller föreslås bli finansierade genom en kontrollavgift som tas ut av de företag som kontrolleras. Avgiftens storlek ska motsvara den faktiska kostnaden för genomförd kontroll. Vid upprepade kontroller utan att företaget påvisar någon förbättring ska avgiften kunna göras progressiv. Varje enskild kontroll ska dock ha ett på förhand givet maximibelopp. Denna avgift bör enligt utredningen gå till statskassan för att undvika misstankar att kontrollmyndigheten är pådrivande i antalet och urvalet av riktade kontroller.
364
SOU 2008:44 Kontroll av vägtransporter och vägtrafik
4.4 Normgivning och tillsyn enligt vägarbetstidslagen
4.4.1 Bakgrund
I dag ansvarar Arbetsmiljöverket för normgivning, tillsyn, tillståndsgivning m.m. enligt vägarbetstidslagen (jämför vårt delbetänkande, bilaga 15, s. 269). Med hänvisning bland annat till näraliggande lagstiftning om kontroll av kör- och vilotider på väg har det ifrågasatts om inte Arbetsmiljöverkets ansvar borde föras över till Transportinspektionen i samband med att denna myndighet inrättas. Motsvarande gäller även för Arbetsmiljöverkets uppgifter i fråga om flygarbetstider. Slutsatsen om var i samhällsorganisationen dessa bestämmelser hör hemma – på arbetsmiljöområdet eller inom transportområdet – får även återverkningar för ansvaret för den lagstiftning om arbetstider inom spårtrafik som för närvarande är under införande och som behandlas i regeringens proposition 2007/08:76.
4.4.2 Tidigare utredningar
Utredningen om vägtransporter och arbetstid (dir 2003:44) hade i uppdrag att överväga hur Europaparlamentets och Rådets direktiv 2002/15/EG om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter skulle genomföras i svensk rätt. Utredningens (Vägarbetstidsutredningens) förslag redovisades i betänkandet Arbetstid vid vägtransporter – förslag till ny lag (SOU 2004:26).
Vägarbetstidslagen har både arbetsrättsliga och transportpolitiska syften
En av de grundläggande frågor som Vägarbetstidsutredningen behandlar och tar ställning till är var bestämmelserna om vägarbetstid mest naturligt hör hemma i det svenska rättssystemet. Utredningen konstaterar således inledningsvis att vägarbetstidsdirektivets bestämmelser avser både arbetsmiljö och trafiksäkerhet och att svaret på frågan var bestämmelserna om vägarbetstid hör hemma har betydelse för vilka avvägningar som bör göras vid genomförandet av direktivet.
365
Kontroll av vägtransporter och vägtrafik SOU 2008:44
Om direktivet genomförs på det arbetsrättsliga området är det naturligt att arbetsgivaren görs huvudansvarig för att reglerna följs. Inom arbetsrätten är kollektivavtal ett centralt instrument för att reglera olika villkor, inte minst arbetstidsförhållanden. Om en möjlighet att förfoga över bestämmelserna i kollektivavtal eftersträvas bör bestämmelserna höra till det arbetsrättsliga området. Sätts arbetsmiljön i fokus innebär det vidare att myndighetstillsynen av lagen sköts av Arbetsmiljöverket.
Om i stället bestämmelserna genomförs på trafiksäkerhetsområdet kan huvudansvaret för att reglernas följs enligt utredningen läggas på föraren, eventuellt tillsammans med arbetsgivaren i de fall föraren är anställd. Trafiksäkerhetsbestämmelser kan enligt utredningen inte gärna förfogas över i kollektivavtal. Den naturliga kontrollmyndigheten blir i detta fall polismyndigheterna. Kontrolltjänsteman är polisman eller bilinspektör.
Den EG-rättsliga bakgrunden och direktivets syften
Vägarbetstidsdirektivets rättsliga grund är fördragets artikel 71 och artikel 137.2. Artikel 71 avser genomförandet av den gemensamma transportpolitiken och artikel 137.2 gemenskapens socialpolitik. Även i den EG-rättsliga bakgrunden finns det alltså en blandning av transportpolitiska och arbetsrättsliga utgångspunkter.
En annan bakgrundsfaktor är enligt Vägarbetstidsutredningen det allmänna arbetstidsdirektivet, som endast avser socialpolitik. Samtliga trafikslag undantogs till en början från detta senare direktivs tillämpningsområde. Genom direktiv 2000/34/EG om ändringar i det allmänna arbetstidsdirektivet lyftes emellertid samtliga trafikslag in i arbetstidsdirektivets tillämpningsområde. Det bestämdes dock att mobila arbetstagare inom bland annat vägtransportsektorn i princip skulle vara undantagna från arbetstidsdirektivets bestämmelser om just arbetstid. Däremot omfattas de av bestämmelserna om semester, hälsokontroller m.m.
Ytterligare en bakomliggande faktor är EG-förordningen 3820/85 med regler om kör- och vilotider.
TPF
2
FPT
Vägarbetstidsdirektivet
TP
2
PT
EG-förordningen 3820/85 ersattes den 11 april 2007 av 561/2006. I den nya förordningen
finns ett särskilt kapitel om transportföretagens ansvar och kraven är straffsanktionerade genom den nationella förordningen 2004:865. I den sistnämnda förordningen sägs också, liksom tidigare när 3820/85 gällde, att även arbetsgivaren kan dömas för brott som föraren begår, om arbetsgivaren "inte gjort vad på honom ankommer för att hindra förseelsen". Det finns alltså ett visst mått av delat ansvar.
366
SOU 2008:44 Kontroll av vägtransporter och vägtrafik
syftar till att förbättra skyddet för hälsa och säkerhet för personer som arbetar med vägtransporter (arbetsmiljö), förbättra trafiksäkerheten och skapa lika konkurrensvillkor (artikel 1). Direktivet är ur EG-rättslig synpunkt avsett att fylla luckan vad gäller regleringen av arbetstid inom vägtransportområdet och komplettera bestämmelserna i EG-förordningen 3820/85.
Den EG-rättsliga bakgrunden till direktivet svarar enligt Vägarbetstidsutredningen inte på frågan om något av de nämnda syftena väger tyngre än något annat och ger därmed inte heller någon ledning till var reglerna lämpligast hör hemma i det svenska rättssystemet. Enligt utredningen bör det i stället bero på reglernas innehåll, var de i systematiskt hänseende lämpligast placeras och hur den mest ändamålsenliga regleringen kan uppnås, sett till reglernas innehåll och syfte.
Vägarbetstidsutredningens slutsats
Att bestämmelserna gäller arbetstid och att likartade bestämmelser kommer att finnas i arbetstidslagen utesluter enligt Vägarbetstidsutredningen inte möjligheten att en ny författning ges en tydlig trafiksäkerhetsinriktning, där huvudansvaret för efterlevnaden åläggs föraren och med Polisen som ansvarig för kontrollen. En sådan ordning rådde före EU-medlemskapet på vägtransportområdet när det gäller bestämmelser om dygnsarbetstid, rast och vilotid, enligt den numera upphävda kungörelsen (1972:602) om arbetstid vid vägtransport, m.m. Möjligheterna till en rationell myndighetstillsyn skulle enligt utredningen också kunna tala för att de nya bestämmelserna samordnades med befintliga bestämmelser inom trafiksäkerhetsområdet.
Vägarbetstidsutredningen kom emellertid fram till att det skulle vara ett för begränsat sätt att se på vägarbetstidsdirektivet och dess bestämmelser. Särskilt det faktum att direktivet ger en central roll till arbetsmarknadens parter och medger att bestämmelserna görs dispositiva till förmån för kollektivavtal gör att utredningen anser att bestämmelserna för svensk del hör hemma på det arbetsrättsliga området. Bestämmelserna borde därför enligt Vägarbetstidsutredningen ingå i den del av lagstiftningen som parterna har att väga in vid förhandlingar om arbetstidsbestämmelser i kollektivavtal. Utredningen konstaterade också att Arbetsmiljöverket redan har ett ansvar för tillsynen av arbetstidslagstiftningen, även på väg-
367
Kontroll av vägtransporter och vägtrafik SOU 2008:44
transportområdet, om än tillsynen i praktiken i stor omfattning fallit bort, beroende på att frågorna är reglerade i kollektivavtal.
Remissinstansernas synpunkter
Av remissinstanserna var det endast Vägtrafikinspektionen inom Vägverket som hade synpunkter på att direktivet genomfördes med en lag inom det arbetsrättsliga området. Inspektionen ansåg att lagen i stället borde hänföras till trafiksäkerhetsområdet.
Arbetsmiljöverket ställde sig i sitt remissyttrande positivt till att vara tillsynsmyndighet och ansåg det också rimligt att verket skulle kunna meddela förelägganden och beslut med stöd av lagen. Även Vägverket och Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) tillstyrkte förslaget till tillsyn.
Flera remissinstanser, däribland Arbetsmiljöverket, Vägverket och Vägtrafikinspektionen, ansåg det olyckligt att kontrollen i huvudsak skulle ske i form av företagsbesök och inte i form av kontroll på väg. Inte minst svårigheterna att kontrollera utländsk trafik ansågs problematiskt från t.ex. trafiksäkerhets- och konkurrenssynpunkt.
4.4.3 Beslut om arbetstidslag
Förslagen i utredningen om vägtransporter och arbetstid har i sina huvuddrag genomförts genom beslut av riksdagen (Prop 2004/05:132, bet, 2004/05:TU15, rskr. 2004/05:265). Av särskilt intresse är att riksdag och regering hade samma uppfattning som Vägarbetstidsutredningen, att särskilt det förhållandet att arbetsmarknadens parter har en central roll enligt direktivet och att det medger att vissa bestämmelser görs dispositiva till förmån för kollektivavtal, medför att lagen bör anses vara hänförlig till det arbetsrättsliga området. I enlighet härmed beslutade riksdagen också att Arbetsmiljöverket ska svara för tillsynen av vägarbetstidslagen. I beslutet hänvisades det bland annat till att detta var en ordning som tillstyrktes av såväl Arbetsmiljöverket som Vägverket.
Vägarbetstidslagen har sedan ändrats något som följd av EU:s nya s.k. kontrolldirektiv. Det handlar dock inte om några förändringar i sak.
368
SOU 2008:44 Kontroll av vägtransporter och vägtrafik
4.5 Överlastavgifter
Skatteverket (dåvarande Riksskatteverket) har sedan början av 1970-talet varit central förvaltningsmyndighet i fråga om överlastavgift. Skatteverket anser emellertid att denna uppgift inte hör naturligt hemma inom verkets ansvarsområde. Redan 1995 gjordes en framställan till dåvarande Kommunikationsdepartementet om att ansvaret skulle flyttas till länsstyrelserna. Under senare tid har Vägverket och Skatteverket fört diskussioner om inte Skatteverkets uppgifter i fråga om överlastavgifterna borde flyttas över till Vägverket.
Frågan berördes i vårt delbetänkande (avsnitt 4.5.2 samt bilaga 14) och övervägandena utmynnade i slutsatsen att det är rimligt att Transportstyrelseutredningen fortsätter diskussionen med Skatteverket, men då med alternativet att överföringen sker till Transportinspektionen. De kontakter som vi därefter haft med Skatteverket bekräftar att man från Skatteverkets sida förordar att uppgifterna överförs till Transportinspektionen.
4.6 Fordonsbesiktning
4.6.1 Bakgrund
AB Svensk Bilprovning (ASB) har sedan 1963 haft ensamrätt att göra kontroll- och registreringsbesiktning av motorfordon i Sverige (med undantag för vissa motorredskap). Utöver ASB har ytterligare två företag monopol på delar av fordonsbesiktningen i Sverige, nämligen Inspecta Sweden AB och Svensk Maskinprovning AB (SMP). Verksamheterna regleras i fordonslagen (2002:574) och fordonsförordningen. Vägverket är föreskrivande myndighet och besiktningsorganen får ta ut avgifter för att täcka kostnaderna för besiktningsverksamheten.
ASB utför registrerings-, lämplighets-, moped- och kontrollbesiktning samt efterkontroll av motorfordon, lätta terrängvagnar, terrängskotrar, släpfordon och terrängsläp till dessa fordon samt traktorer som utgörs av ombyggda bilar. SMP utför registrerings-, lämplighets- och kontrollbesiktning samt efterkontroll av traktorer, motorredskap, tunga terrängvagnar och släpfordon till dessa fordon, med undantag av traktorer som utgörs av ombyggda bilar och kontrollbesiktning av sådana motorredskap i klass I som är
369
Kontroll av vägtransporter och vägtrafik SOU 2008:44
inrättade som mobilkranar. Inspecta Sweden AB utför kontrollbesiktningar samt efterkontroll på motorredskap i klass I som är inrättade som mobilkranar.
En konkurrensutsättning av ASB:s monopol har diskuterats i flera omgångar och år 1994 beslutade riksdagen om en konkurrensutsättning som emellertid inhiberades år 1996. För att identifiera förutsättningar för och konsekvenser av en omreglering av fordonsbesiktningssektorn och rekommendera en regulatorisk lösning som tillvaratar statens och andra intressegruppers målsättningar har konsultbolaget McKinsey & Company nyligen på Näringsdepartementets uppdrag genomfört en översyn av fordonsbesiktningssektorn.
TPF
3
FPT
Det
överordnade målet för översynen anges vara att genomföra en omreglering under förutsättning att förväntade samhällsekonomiska och sociala fördelar överstiger eventuella nackdelar och att en omreglering kan genomföras utan att riskera vare sig trafiksäkerhet, pålitlighet eller miljö.
En omreglering av fordonsbesiktningssektorn kan få konsekvenser både i form av att Transportinspektionens uppgifter och ansvarsområde påverkas och genom att förutsättningarna för kontrollsystemet i stort inom vägtrafikområdet förändras. Det kan därför finnas anledning att här beröra konsekvenserna i dessa avseenden.
4.6.2 Översynen av fordonsbesiktningsmarknaden i Sverige
I rapporten från McKinsey & Company anges åtta huvudsakliga förutsättningar för en omreglering: 1. Tillfredställande pris till konsument. 2. Tillfredställande tillgänglighet givet kundens behov och betal-
ningsvilja.
3. Konsistent pålitlighet i besiktningen, oavsett station. 4. Hög trafiksäkerhet, dvs. att trafikfarliga fordon upptäcks och repareras eller får körförbud. 5. Miljö, dvs. skador på miljön minimeras. 6. Värdet på ASB upprätthålls i största möjligaste grad.
TP
3
PT
Översyn av fordonsbesiktningsmarknaden i Sverige, Redovisning av uppdrag
N2007/8048/TR, McKinsey & Company Stockholm, Stockholm, 30 november, 2007.
370
SOU 2008:44 Kontroll av vägtransporter och vägtrafik
7. Hög effektivitet och innovation i fordonsbesiktningsbranschen som ger förutsättningar för nya produkter och tjänster och skapar arbetstillfällen. 8. Preciserade och tydliga roller, t.ex. åtskillnad mellan kontrollerande myndighet och utförare.
Den regleringsmodell som föreslås är konstruerad med utgångspunkt i att intressegruppernas samlade målsättningar ska optimeras, med en grundförutsättning om att miljö, trafiksäkerhet och pålitlighet inte ska försämras.
Enligt rapporten visar analysen av konsekvenserna av en omreglering att det finns fyra huvudsakliga potentiella fördelar med en konkurrensutsatt marknad:
• Ökad tillgänglighet och serviceutbud i form av flera stationer, utökade öppettider på kvällar och helger samt utökad möjlighet för drop-in.
• Positiva samhällsekonomiska effekter av ökad tillgänglighet i form av ökad sysselsättning i branschen, kortare körsträcka (reducerat miljöutsläpp och reducerade kostnader, relaterade till transport till och från besiktningsstationerna) och mindre förlorad arbetstid för konsumenten.
• Nya produkter och tjänster som ger ökad sysselsättning och ekonomisk tillväxt.
• Tydliggjorda roller. I en konkurrensutsatt marknadslösning upphör dagens konflikt mellan aktieägarnas krav på avkastning och fordonslagens påbud om nollvinst i ASB. Dessutom tydliggörs rollerna mellan föreskrivande myndighet och kontrollorganen.
Samtidigt anges att en konkurrensutsatt marknad innebär fyra huvudsakliga risker som behöver hanteras:
• Risk för försämrad kvalitet, då flera aktörer i en konkurrensutsatt marknad gör reglering och uppföljning mer komplex för tillsynsmyndigheten, vilket kräver flera anställda kontrollanter.
• Risk för överetablering, vilket kan leda till en olönsam bransch med konkursrisk, framför allt under etableringsfasen.
• Risk för reducerad tillgänglighet i glesbygd om stationer som i dag är olönsamma läggs ner.
371
Kontroll av vägtransporter och vägtrafik SOU 2008:44
• Risk för att marknadsprissättningen inte fungerar, exempelvis som ett resultat av för höga inträdesbarriärer.
Den rekommenderade regleringslösningen anges vara utformad för att uppnå fördelarna med en konkurrensutsatt marknad men samtidigt minimera riskerna genom effektiv reglering. Riskerna för försämrad kvalitet och överetablering balanseras genom krav på att besiktningsorganen ackrediteras enligt ISO 17020, inklusive krav om oberoende tredjepartsställning. Detta sker genom att behålla dagens kriterier, krav och frekvens på själva besiktningen samt behålla höga utbildningskrav på aktörerna.
När det gäller risken för minskad tillgänglighet till besiktningsställen i glesbygd kan regleraren enligt McKinsey & Company välja att acceptera nedläggning av, eller en motsvarande prisökning på, vissa stationer i glesbygd. Subventioner kan också användas för att säkerställa en jämngod tillgänglighet i landet.
Den rekommenderade regleringsmodellen för kontrollbesiktningar kan sammanfattas i de fyra huvudpunkterna pris, etableringsrätt, oberoende och inspektionsreglering. I fråga om pris rekommenderas på lång sikt fri prissättning. På kort sikt (1–2 år) föreligger risk för begränsad konkurrens och det bör därför enligt utredningen övervägas att införa ett tillfälligt pristak för att undvika eventuella höga prisstegringar innan en fungerande marknad hunnit etablerats. Ett pristak på kort sikt bedöms inte hindra etablering, om regleraren tydligt kommunicerar till marknaden att taket är tillfälligt.
Att reglera etableringsrätt i olika former innebär att göra en avvägning mellan kvalitet och tillgänglighet. Den föreslagna regleringsmodellen har enligt utredningen utformats för att kraven på aktörer, och därmed kvalitén, inte ska försämras jämfört med i dag. Samtidigt bör för höga inträdesbarriärer för framför allt småföretagare undvikas, eftersom det troligtvis är dessa som kommer att bidra till den största reella ökningen av tillgänglighet i främst glesbygd.
Den rekommenderade lösningen när det gäller etableringsrätt kan sammanfattas enligt följande:
• SWEDAC ackrediterar kontrollorgan enligt ISO 170201, vilket säkerställer en god besiktningskvalitet utan att utgöra ett oöverkomligt etableringshinder för framför allt små aktörer.
372
SOU 2008:44 Kontroll av vägtransporter och vägtrafik
• Utöver kraven i ISO 17020 rekommenderas att det för ackreditering krävs att de individer som utför besiktning är certifierade (har genomgått utbildning och tagit examen). Detta säkerställer god kompetens hos utförarna och möjliggör sanktioner mot både företag och individer.
• Dagens utbildningskrav bibehålls. Innehåll och examinering som i dag specificeras av ASB flyttas till behörig myndighet (i dag Vägverket).
• Inga krav ställs på att kontrollorganen måste kunna erbjuda besiktning av både tunga och lätta fordon. Ett sådant krav skulle utgöra ett stort etableringshinder för framför allt små aktörer, eftersom det kräver högre kompetens och stor investering för att besiktiga både tunga och lätta fordon. Dessutom bedöms tillgängligheten till tungfordonsinspektion bli fortsatt god på en konkurrensutsatt marknad.
• Dagens krav på kontroll över utrustning enligt ISO 17020 bibehålls och inget krav på ägarskap av utrustning införs.
• Inga krav ställs på geografisk täckning, men tillgängligheten i framför allt glesbygd kan säkras genom andra åtgärder med en målsättning om jämförbar eller förbättrad tillgänglighet.
I den rekommenderade modellen föreslås principen om oberoende kvarstå, dvs. kontrollorganet bör inte samtidigt driva en bilverkstadsrörelse. Om kontrollorgan även får utföra fordonsreparation finns enligt utredningen risk för bristande objektivitet. Tillgängligheten i glesbygd bedöms kunna lösas på annat sätt och riskerna för försämrad pålitlighet kan då samtidigt undvikas.
Innehåll, frekvens och bedömningskriterier i inspektionen behöver inte ändras på grund av omreglering. Tillsyn och sanktioner sköts av SWEDAC och behörig myndighet (i dag Vägverket). För registrerings-, lämplighets- och mopedbesiktning rekommenderas en omreglering i ett senare skede, när föreskrifter samt kompetens och kapacitet hos relevanta myndigheter kan säkerställas (i dag Vägverket och SWEDAC). Omregleringen bör också inkludera annan monopoliserad verksamhet som i dag utförs av SMP och Inspecta Sweden AB. SMP:s verksamhet kommer då att omregleras i två steg: Först kontrollbesiktningar och sedan övriga besiktningstyper i linje med omregleringen av ASB:s verksamhet.
373
Kontroll av vägtransporter och vägtrafik SOU 2008:44
4.7 Utredningens överväganden
4.7.1 Kontroll av nyttotrafiken på väg
Samsyn med Vägverkets och Polisens utredning
Vi har som tidigare nämnts haft ett fortlöpande samråd med Vägverkets och Polisens utredning om hur det samlade kontrollsystemet inriktat mot nyttotrafiken på väg bör utformas och utvecklas. Vägverkets och Polisens utredning redovisas samtidigt med vårt betänkande i rapporten Kontroller för sund konkurrenskraft och ökad säkerhet inom nyttotrafiken på väg. Det medför att vi inte haft möjlighet att ta ställning till rapporten i dess slutliga form och att vår redovisning och bedömning av utredningsresultaten baseras på den underhandsinformation som vi fått från Vägverkets och Polisens utredning.
Med utgångspunkt i denna underhandsinformation kan vi dock konstatera att de analyser och förslag som redovisas av Vägverket och Polisen i hög grad överensstämmer med våra egna överväganden och förslag. När det gäller de övergripande riktlinjerna för hur kontrollsystemet i stort bör utformas och utvecklas råder således stor samsyn mellan utredningarna.
För att kontrollerna av vägtransporter och vägtrafik ska kunna bli mer effektiva och verkningsfulla utan att leda till oönskade kostnader för företag och enskilda fordras en helhetssyn på hur tillgängliga resurser utnyttjas. Vi delar därför uppfattningen att utformningen av kontrollsystemet som helhet bör ske utifrån en systemsyn som utgår från hur regelverk, kontroller, tillsyn, sanktioner m.m. kan fås att samverka på bästa sätt.
Vi anser också att samhällsekonomiska bedömningar av nytta och kostnad bör tillmätas avgörande betydelse för hur kontrollsystemet i stort ska utformas och vilka avvägningar som görs mellan olika insatsområden. Möjligheterna att automatisera kontrollen av bland annat kör- och vilotider genom t.ex. webbaserade lösningar bör utredas. Likaså bör möjligheterna att effektivisera kontrollen genom nya tekniska hjälpmedel som kontrollinstrument för digitala färdskrivare, avläsningskameror, handdatorer, automatiserad ärendehandläggning etc. fortlöpande prövas.
Tillståndsmätningar som ger statistiskt signifikanta uppgifter om hur olika regler för nyttotrafiken på väg faktiskt följs bör genomföras periodiskt återkommande, som underlag för att utveckla den nationella kontrollstrategin. Samordnade myndighets-
374
SOU 2008:44 Kontroll av vägtransporter och vägtrafik
kontroller som är risk- och underrättelsebaserade bör införas och genomföras på regional nivå i hela landet.
Vår bedömning är att bildandet av Transportinspektionen, i kombination med utvecklingen av en samordnad tillsynsstrategi och nya tekniska hjälpmedel för att utöva kontroll och tillsyn, på sikt kommer att ge förutsättningar för att kontrollen av vägtransporter och vägtrafik kan bli avsevärt mer kostnadseffektiv och verkningsfull och även bidra till mer likvärdiga konkurrensförutsättningar i transportnäringen.
Förslagen i delbetänkandet ligger fast
Redan i vårt delbetänkande föreslog vi att Vägverkets ansvar för normgivning, tillstånd m.m. i fråga om kontroll av kör- och vilotider samt flygande inspektion och annan kontroll på väg skulle föras över till Transportinspektionen från den 1 januari 2009. En naturlig följd av detta är enligt vår mening att Transportinspektionen ges ett övergripande ansvar för kontrollen av vägtransporter och vägtrafik i enlighet med vad som föreslås i Vägverkets och Polisens utredning. Detta övergripande ansvar innebär bland annat att Transportinspektionen i samverkan med övriga berörda myndigheter ska svara för utvecklingen av en samordnad svensk kontrollstrategi för vägtransporter och vägtrafik. Denna kontrollstrategi ska omfatta samtliga kontrollområden för nyttotrafiken på väg och baseras på ett heltäckande riskvärderingssystem.
I vårt delbetänkande redovisade vi översiktligt olika organisationsalternativ för kontrollen av vägtrafiken, men vi bedömde redan då att de rent polisiära uppgifterna, liksom kontrollen av andra fordon än dem som används yrkesmässigt, inte bör vara aktuella att överföra till Transportinspektionen. Samma bedömning görs i Vägverkets och Polisens utredning och mot denna bakgrund ser vi ingen anledning att nu frångå vår tidigare uppfattning. Vårt förslag är därför att Polisen även fortsättningsvis bör svara för kontrollerna på väg.
Vi var dock redan i delbetänkandet inne på att det i andra avseenden kan finnas skäl att överväga en annorlunda uppdelning av verksamheterna och ansvarsområdena än den som gäller för närvarande. Bland annat framhöll vi att om frågor om trafiktillstånd och tillsyn över den yrkesmässiga trafiken förs över till Transportinspektionen, skulle man kunna överväga att lägga över Polisens
375
Kontroll av vägtransporter och vägtrafik SOU 2008:44
nuvarande ansvar för företagsbesök på Transportinspektionen och behålla kontrollen på väg hos Polisen. Detta är en lösning som även förordas i Vägverkets och Polisens utredning.
Enligt vår mening finns det flera skäl som talar för en sådan förändring av myndighetsansvaret. Ett skäl är att kontrollerna av kör- och vilotiderna inom nyttotrafiken måste utökas kraftigt enligt de åtaganden som gjorts inom EU, vilket leder till ökade kontrollvolymer såväl på väg som hos företag. För att Polisen ska klara de stipulerade kontrollerna på väg inom ramen för tillgängliga resurser fordras att insatserna i hög grad kan koncentreras till detta område. Utrymmet för att med Polisens resurser genomföra kontroller hos företag blir därmed mycket begränsat. Enligt vår bedömning är det också mest angeläget och verkningsfullt att Polisens speciella kompetens och befogenheter utnyttjas vid kontroller på väg.
Ytterligare ett skäl är att de ökande kontrollvolymerna leder till ökade kostnader som måste finansieras på något sätt. De finansieringsmöjligheter som står till förfogande är främst anslagsfinansiering och avgiftsfinansiering. Vi har tidigare förordat att Transportinspektionens verksamhet i sin helhet ska finansieras med avgifter och anser att det finns såväl principiella som praktiska skäl som talar för en sådan lösning. Denna fråga behandlas mera ingående i kapitel 9. Vår bedömning är att det är lättare att avgiftsfinansiera kontrollen av kör- och vilotider hos företag om denna verksamhet utförs genom Transportinspektionen än om uppgiften ligger kvar hos Polisen.
Det enligt vår mening viktigaste skälet att föra över ansvaret för kontrollen av kör- och vilotider till Transportinspektionen är dock att vi anser att förutsättningarna att utveckla och effektivisera verksamheten blir större om uppgiften handhas av inspektionen än om den ligger kvar hos Polisen. Vår bedömning är att det finns stora möjligheter att utveckla verksamheten, bland annat genom en ökad betoning av s.k. kontorstillsyn och genom att utveckla automatiserade kontroll- och beslutsfunktioner och genom att ta i anspråk ny teknik i kontakterna med de berörda företagen. Vi tror att Transportinspektionen, har större förutsättningar än Polisen att driva ett sådant utvecklingsarbete, bland annat genom tillgången till liknande funktioner och resurser vid Trafikregistret.
Om Transportinspektionen ska ges ett övergripande ansvar för kontrollen av vägtransporter och vägtrafik i enlighet med vad vi nyss förordat och vad som föreslås i Vägverkets och Polisens
376
SOU 2008:44 Kontroll av vägtransporter och vägtrafik
utredning, kan vidare kontrollen av kör- och vilotider hos företag vara en viktig plattform för samordningsrollen. Att kontrollen hos företag av kör- och vilotider överförs från Polisen till Transportinspektionen är vidare en förutsättning för att samordningsfördelar ska kunna uppnås vid en överföring av ansvaret från Arbetsmiljöverket till Transportinspektionen för kontrollerna enligt vägarbetstidslagen. Vi återkommer till denna fråga i det följande. Även i förhållande till de övriga tillsynsuppgifter som Transportinspektionen föreslås få inom yrkestrafikområdet kan det finnas samordningsfördelar.
Överföring av kontroll av företag först 2010
Sammantaget finner vi att en rad skäl talar för att Transportinspektionen ska överta Polisens ansvar för kontrollerna av kör- och vilotider hos företag. Som nämnts har även Vägverkets och Polisens utredning kommit fram till denna slutsats.
Vi anser dock att det är orealistiskt att tänka sig en överföring av dessa uppgifter från Polisen redan från den tidpunkt då Transportinspektionen startar sin verksamhet. Överflyttningen av arbetsuppgifterna från Polisen till Transportinspektionen kommer inte att medföra att någon kompetens eller resurser i övrigt följer med verksamheten. Den personal och de resurser som finns hos Polisen för dessa ändamål måste i stället överföras till Polisens kontroller på väg för att det ska vara möjligt att uppfylla EUkraven. Det betyder att de resurser som Transportinspektionen behöver för verksamheten måste byggas upp från grunden. Även om ett sådant arbete bör påbörjas så snart som möjligt – vi föreslår i det följande att Vägverket och Polisen ska inleda en uppbyggnadsverksamhet inom området under år 2008 – kommer inte Transportinspektionen att mäkta med att ta över och driva verksamheten fullt ut redan från årsskiftet 2008/2009.
Vårt förslag är därför att Transportinspektionen övertar Polisens ansvar för kontrollen av kör- och vilotider hos företag först från och med den 1 januari 2010. Det finns flera skäl som talar för att denna tidpunkt är lämplig. Utöver att Transportinspektionen under år 2009 kommer att ha fullt upp med att trimma in sin övriga verksamhet, sker det en ytterligare höjning av kontrollvolymerna mellan 2009 och 2010 medan de är i stort sett oförändrade mellan 2008 och 2009. En överföring av Polisens ansvar för före-
377
Kontroll av vägtransporter och vägtrafik SOU 2008:44
tagskontrollerna till Transportinspektionen från och med år 2010 skulle därmed i tiden sammanfalla med att ytterligare krav på resursinsatser uppstår i verksamheten.
Vidare har vi föreslagit att Transportinspektionens verksamhet under år 2009 ska finansieras på samma sätt som tidigare har gällt för olika berörda verksamheter, medan en övergång till avgiftsfinansiering för huvuddelen av verksamheten föreslås ske från och med år 2010. Eftersom vi föreslår att ett övertagande av Polisens ansvar för kontrollen av kör- och vilotider hos företag ska förenas med en omläggning från anslagsfinansiering till avgiftsfinansiering, framstår en överföring av uppgifterna från den 1 januari 2010 som lämpligast även från denna utgångspunkt.
Vi föreslår att antalet kontrollerade arbetsdagar enligt Europaparlamentets och Rådets direktiv 2006/22EG tills vidare ska fördelas lika mellan kontroll på väg och kontroll hos företag. Vårt förslag överensstämmer med den bedömning som görs i Vägverkets och Polisens utredning och som i sin tur baseras på de konsekvensanalyser som genomförts inom ramen för denna utredning.
Som tidigare framgått föreslår vi att kontrollen av hur företagen följer reglerna för kör- och vilotider samt den normgivnings-, tillstånds- och tillsynsverksamhet i övrigt inom området som Transportinspektionen svarar för ska finansieras med avgifter. Dessa avgifter bör införas i samband med att Transportinspektionen övertar Polisen tillsynsuppgift, dvs. från och med den 1 januari 2010. Även på denna punkt överensstämmer våra förslag med rekommendationerna i Vägverkets och Polisens utredning.
Avgiftsbaserat sanktionssystem och metoder för företagskontroll
Vår bedömning är att under den uppbyggnadsfas som krävs för att möta de ökade kraven på kontroll av kör- och vilotider måste företagskontrollerna av resursskäl inriktas främst mot hur företagen följer regelverket. För närvarande är sanktionssystemet detsamma för förare och företag med böter som påföljd vid överträdelser av reglerna. Vi föreslår, i likhet med Vägverkets och Polisens utredning, att ett avgiftsbaserat sanktionssystem riktat mot företags överträdelser av kör- och vilotidsreglerna införs från den 1 januari 2010. Den närmare utformningen av ett sådant sanktionssystem bör utredas vidare. När det gäller förares brott mot kör- och vilo-
378
SOU 2008:44 Kontroll av vägtransporter och vägtrafik
tidsreglerna föreslås sanktionssystemet tills vidare vara oförändrat. Påföljderna kan dock behöva ses över för att göra sanktionssystemet mer verkningsfullt.
Det är självfallet angeläget att möta de utökade kontrollbehov som följer av EU:s kontrolldirektiv på ett så resurseffektivt sätt som möjligt. Ett problem i sammanhanget är emellertid att kraven på utökade kontroller inträffar innan en ändamålsenlig kontrollorganisation och de verktyg och rutiner, som behövs för att effektivisera verksamheten, finns tillgängliga. Detta skapar ett momentant behov av att bygga upp kontrollresurser till en nivå som kanske inte behövs långsiktigt, när effektiviseringsmöjligheterna i verksamheten kan tas tillvara fullt ut. Tillgången till digitala färdskrivare i fordonsparken och verktyg för att läsa av dessa är ett tydligt exempel på detta. Hur detta dilemma ska lösas fordrar enligt vår mening ytterligare överväganden.
Exempel på åtgärder som kan behöva prövas är möjligheterna att utnyttja auktoriserade företag för att helt eller delvis utföra kontrollen av kör- och vilotider hos företag och att införa en obligatorisk årlig självdeklaration av hur företagen efterlever kör- och vilotiderna. Dessa och andra utvecklingsmöjligheter, som kan användas för att skapa en så effektiv och resurssnål kontrollorganisation som möjligt, måste förberedas redan nu om de ska vara möjliga att införa exempelvis till årsskiftet 2009/2010.
Fram till dess att Transportinspektionen har bildats är det viktigt att Vägverket i samverkan med Rikspolisstyrelsen kan fortsätta utvecklingsarbetet avseende hur företagskontrollerna ska organiseras och genomföras från år 2010 och framåt. Vi föreslår därför att Vägverket omgående får ett uppdrag med denna innebörd. Detta arbete måste nämligen påbörjas redan under 2008 och fortsätta under 2009, då Transportinspektionen dock kan överta Vägverkets roll. Utvecklingsarbetet bör kunna läggas upp och bedrivas i enlighet med förslagen i Vägverkets och Polisens nu aktuella utredning.
Anmälningsplikt för tunga fordon utan trafiktillstånd
I Vägverkets och Polisens utredning konstateras att det finns behov av att förbättra möjligheterna att kontrollera den betydande del av nyttotrafiken som inte är klassad som yrkesmässig trafik. Detta föreslås ske genom att en anmälningsplikt till Trafikregistret införs för företag som innehar tunga lastbilar, tunga släp eller
379
Kontroll av vägtransporter och vägtrafik SOU 2008:44
bussar som används i nyttotrafik men inte behöver trafiktillstånd. Vidare föreslås att det i Trafikregistret införs rutiner som gör det möjligt att koppla samman och identifiera företag och de av företagen ägda tunga fordonen som används i nyttotrafik. Dessa åtgärder tar sikte på att möjliggöra en rationell kontrollverksamhet, som det även bör ligga i berörda företags intresse att främja. Vi ställer oss därför bakom förslagen i denna del.
I Vägverket och Polisens utredning föreslås att Rikspolisstyrelsen får i uppdrag att föreslå hur man ska kunna åstadkomma en ökad likformighet i kontrollen på väg i olika delar av landet. Vi delar denna uppfattning. Vi anser att det i en sådan utredning också bör ingå att föreslå hur bilinspektörernas befogenheter ska utökas så att befintliga kontrollresurser kan utnyttjas effektivare. Med hänsyn till att det förefaller att vara en betydande utmaning att leva upp till beslutade mål för kontrollverksamheten även för Polisens del, är det enligt vår mening ytterst angeläget att tillgängliga resurser kan utnyttjas så effektivt som möjligt.
Frågor för fortsatt utredning
Ett verkningsfullt sätt att komma till rätta med den bristfälliga fordonstekniska status som uppdagas i olika tillståndsmätningar, vore att minska tidsintervallen i de obligatoriska kontrollbesiktningarna för tunga fordon eller att basera intervallen på körsträcka i stället för kalendertid. Tätare besiktningar skulle också kunna underlätta och komplettera de flygande tekniska inspektionerna på väg.
Enligt vad vi erfarit kommer också Vägverket och Polisen i sin utredning att föreslå tätare besiktning av tunga fordon. Vår bedömning är att en sådan förändring bör övervägas, men att ett slutligt ställningstagande måste stödjas med bättre underlag i form av beräknad kostnad och vinst för företag och samhälle som en sådan förändring skulle ge upphov till.
De sanktioner som utgår i Sverige vid överträdelser av kör- och vilotiderna framstår vid en internationell jämförelse som låga. Sanktionssystemet bör därför ses över för att uppnå en större överensstämmelse med vad som gäller i länder som är jämförbara med Sverige samt för att öka sanktionernas verkan på den växande internationella vägtrafiken.
380
SOU 2008:44 Kontroll av vägtransporter och vägtrafik
4.7.2 Vägarbetstidslagen
En viktig utgångspunkt för de slutsatser som dras i utredningen om arbetstid vid vägtransporter (SOU 2004:26), och även i statsmakternas därpå följande ställningstaganden, är det berörda EUdirektivets och lagstiftningens arbetsrättsliga natur och att denna bör vara avgörande för hur lagen utformas och tillsynsansvaret m.m. ordnas. Särskilt den roll som arbetsmarknadens parter har och att direktivet medger att bestämmelserna görs dispositiva till förmån för kollektivavtal ledde då fram till slutsatsen att regleringen hör hemma på det arbetsrättsliga området.
Det bör understrykas att detta förhållande har ansetts ha betydelse, inte bara för vilken myndighet som bör ha tillsynsansvaret, utan även för lagens utformning i övrigt. Det sägs exempelvis i utredningen att det vore olämpligt att göra vissa regler dispositiva om lagen skulle anses tillhöra trafiksäkerhetsområdet. Även vem som ska kontrolleras och hur ansågs hänga samman med om lagen ska uppfattas som i första hand arbetsrättsligt eller transportpolitiskt betingad.
När en överföring av Arbetsmiljöverkets uppgifter till Transportinspektionen aktualiseras måste man därför fråga sig vilken ny information som tillkommit, som ger anledning att frångå de tidigare bedömningar som gjorts. Detta gäller särskilt som dessa bedömningar gjorts relativt nyligen – vägarbetstidslagen började gälla den 1 juli 2005.
Om det finns sådan information som talar för att vägarbetstidslagen nu – till skillnad mot tidigare – bör ses som en transportpolitiskt motiverad lagstiftning snarare än en arbetsmiljölagstiftning, måste man vidare fråga sig om lagen är ändamålsenligt utformad för detta syfte. Är det t.ex. med den utgångspunkten lämpligt att man kan ersätta vissa bestämmelser med kollektivavtal och att tillsynen av lagen i dessa delar övertas av arbetsmarknadens parter?
Ett förhållande som enligt Vägarbetstidsutredningen skulle kunna tala för att lagstiftningen inte bör betraktas som arbetsrättslig är om förare som är egenföretagare skulle omfattas av lagen. Skälet för en sådan utvidgning kan ju knappast vara arbetsrättsligt utan snarare betingat av trafiksäkerhets- och konkurrensskäl. En sådan utvidgning av lagen har eftersträvats av EU-kommissionen men flera medlemsländer har motsatt sig en sådan förändring. EUkommissionen har aviserat att man avser att återkomma till denna
381
Kontroll av vägtransporter och vägtrafik SOU 2008:44
fråga och enligt vad vi erfarit kan ett initiativ möjligen vara att vänta redan denna vår.
Arbetsmiljöverkets argument för en överföring till Transportinspektionen
Enligt en skrivelse den 16 oktober 2007 från Arbetsmiljöverket till Näringsdepartementet (CT 2007/42120) har frågan om Arbetsmiljöverket fortsättningsvis ska vara tillsynsmyndighet för vägarbetstidsfrågor aktualiserats med hänsyn till verkets kraftigt minskade resurser och förlust av kompetens på området. I samband med att Vägverket fick regeringens uppdrag att se över kontrollen av kör- och vilotidsreglerna har Arbetsmiljöverket också föreslagit att tillsynen enligt vägarbetstidslagen flyttas till Vägverket. Detta skulle enligt Arbetsmiljöverket kunna leda till en förenkling, eftersom färre myndigheter skulle vara involverade i tillsynen av mobila arbetstagare.
Det skäl som Arbetsmiljöverket anger för att flytta tillsynen enligt vägarbetstidslagen till Vägverket verkar alltså åtminstone delvis ha med resurser (eller snarare resursbrist) att göra, även om man också har anfört förenklings- och effektivitetsskäl för förslaget. Det kan också tilläggas att även den bild som vi har fått i våra kontakter med Arbetsmiljöverket, och som gällt en eventuell överföring av uppgifterna till Transportinspektionen, är att det finns blandade motiv för att föreslå en förändring av myndighetsansvaret och att det är svårt att bedöma om det är verkets resursbrist eller frågorna om effektivitet och ändamålsenlig myndighetsstruktur som är avgörande.
Det finns därför anledning att tydligt slå fast att vi för vår del inte anser att neddragningarna av verksamheten vid Arbetsmiljöverket, och de svårigheter att upprätthålla verksamheten som detta medfört, i sig kan vara ett skäl till att föreslå att verkets uppgifter inom ramen för vägarbetstidslagen ska föras över till Transportinspektionen. Vår uppfattning är att det är regeringens och riksdagens ansvar att se till att den verksamhet som man beslutat om kan upprätthållas på en rimlig nivå. En eventuell överföring av Arbetsmiljöverkets normgivning och tillsyn enligt vägarbetstidslagen till Transportinspektionen måste därför enligt vårt synsätt också åtföljas av att erforderliga resurser tillförs Transportinspektionen.
382
SOU 2008:44 Kontroll av vägtransporter och vägtrafik
De möjligheter till förenklingar och effektivitetsvinster som kan ligga i att överföra verksamheten till Transportinspektionen är däremot självfallet något som bör vägas in i ett ställningstagande. Dessa möjligheter till förenklingar och effektivitetsvinster värderades dock redan i Vägarbetstidsutredningen och i den fortsatta beredningen av lagen och bedömdes då uppenbarligen inte väga tillräckligt tungt. Frågan är därför om det har tillkommit någon information som kan föranleda en förändrad värdering av dessa förhållanden eller om det i övrigt finns anledning att göra en annan bedömning än tidigare.
Ytterligare skäl för att föra över uppgifterna
Ett skäl för att göra en förnyad prövning av saken kan möjligen vara de nya förvaltningspolitiska riktlinjer som formulerats och som för närvarande utvecklas ytterligare inom ramen för Förvaltningskommitténs arbete. Vår bedömning är att dessa i ökad grad betonar behovet av att hålla nere antalet myndigheter och göra myndighetsstrukturen tydligare och enklare att förstå för medborgarna och näringslivet. I budgetpropositionen för 2008 (prop. 2007/08:1, Utgiftsområde 2) framhålls också att tillsynen inom många områden är svag och splittrad och sker utan tillräcklig samordning.
De kontroller som Arbetsmiljöverket utför enligt vägarbetstidslagen har onekligen såväl till innehållet som till utförandet stora likheter och beröringspunkter med kontrollerna av kör- och vilotiderna hos företag. I dag svarar Polisen för dessa, men vi har som tidigare framgått föreslagit att denna uppgift ska övergå till Transportinspektionen. Det är mycket som talar för att det ur framför allt de berörda företagens synvinkel kan framstå som tydligare och enklare om det är en myndighet som svarar för kontrollerna och utformningen av regelverken. Arbetsmiljöverket kommer visserligen att ha kvar sitt tillsynsansvar enligt den vanliga arbetstidslagen även för transportföretag och denna uppgift kommer av allt att döma att medföra att Arbetsmiljöverket måste upprätthålla omfattande kontakter med transportbranschen i andra arbetsmiljöfrågor än arbetstid. Enligt Arbetsmiljöverket har tillsynen enligt den ”vanliga” arbetstidslagen dock en annan karaktär än tillsynen enligt vägarbetstidslagen och man anser därför att samordningsmöjligheterna mellan dessa verksamheter är små.
383
Kontroll av vägtransporter och vägtrafik SOU 2008:44
Något som enligt vår mening talar ännu starkare för att man bör föra över Arbetsmiljöverkets uppgifter till Transportinspektionen är att vi föreslagit att Transportinspektionen ska ges ett övergripande samordningsansvar för kontrollen av vägtransporter och vägtrafik. I sin vidaste mening kommer detta samordningsansvar med våra förslag även att innefatta tillsynen av yrkestrafikfrågorna i stort. I detta ansvar ligger bland annat att driva på utvecklingen och förnyelsen inom dessa tillsynsområden. Enligt vår mening förefaller det naturligt att även inbegripa normgivningen och tillsynen inom ramen för vägarbetstidslagen i ett sådant utvecklingsarbete. Vår bedömning är också att det bör finnas stora synergier i detta avseende mellan tillsynen enligt vägarbetstidslagen och tillsynen av kör- och vilotiderna i övrigt.
Som tidigare framgått har man tidigare fäst stort avseende vid vägarbetstidslagens arbetsrättsliga karaktär när man övervägt var frågorna bör höra hemma i rättssystemet och samhällsorganisationen. Det kan därför finnas skäl att notera att Sjöfartsverket i dag har arbetstidsmiljörelaterade frågor inom sitt ansvarsområde. Med våra förslag i delbetänkandet kommer tillsynen av sjöarbetstiden alltså att övergå till Transportinspektionen och en motsvarande överföring av ansvaret för vägarbetstidstillsynen framstår mot denna bakgrund inte som en helt artfrämmande verksamhet i den nya myndigheten.
Samlad bedömning
Vår samlade bedömning är att Arbetsmiljöverkets ansvar och uppgifter inom ramen för vägarbetstidslagen bör föras över till Transportinspektionen. Vi har tidigare föreslagit att Transportinspektionen ska överta Polisens ansvar för kontrollen av kör- och vilotider från den 1 januari 2010. Vi föreslår att Transportinspektionen övertar Arbetsmiljöverkets uppgifter när det gäller normgivning, tillsyn m.m. inom ramen för lagstiftningen om vägarbetstider från samma tidpunkt. Vårt förslag är vidare att även denna uppgift, i likhet med uppgifterna att kontrollera företagens kör- och vilotider, avgiftsfinansieras från år 2010. Vi bedömer inte att vägarbetstidslagstiftningen behöver ändras i några andra avseenden än vad som följer av det ändrade myndighetsansvaret och finansieringsformen. Bland annat bör lagstiftningens dispositiva karaktär behållas, eftersom detta är något som arbetsmarknadens parter vill slå vakt om.
384
SOU 2008:44 Kontroll av vägtransporter och vägtrafik
Om Arbetsmiljöverkets uppgifter inom ramen för vägarbetstidslagen överförs till Transportinspektionen bör även det ansvar som Arbetsmiljöverket har i fråga om lagen (2005:426) om arbetstid m.m. för flygpersonal inom civilflyget överföras till Transportinspektionen. Om en sådan ändring av ansvarsförhållandena verkställs, bedömer vi att även tillsynen och eventuella andra bemyndiganden inom ramen för det förslag till reglering av kör- och vilotiderna vid internationell järnvägstrafik, som regeringen nyligen överlämnat till riksdagen (prop. 2007/08:76), bör hänföras till Transportinspektionens ansvarsområde.
Konsekvenserna av våra förslag med avseende bland annat på överföringen av resurser från Arbetsmiljöverket till Transportinspektionen behandlas närmare i kapitel 12. Vår bedömning är att de nuvarande tillsynsinsatserna inom ramen för vägarbetstidslagen m.m. framstår som helt otillräckliga för att upprätthålla syftet med lagstiftningen. Eftersom vi inte nu föreslår något resurstillskott, utan enbart att tillgängliga resurser enligt Arbetsmiljöverkets beräkningar överförs till Transportinspektionen, kommer detta förhållande inte att förändras om och när Transportinspektionen övertar uppgifterna.
4.7.3 Överlastavgifter
Som framgått ovan har vi i vårt delbetänkande konstaterat att det bör övervägas om ansvaret för överlastavgifter bör överföras från Skatteverket till Transportinspektionen. De kontakter som vi därefter har haft med Skatteverket bekräftar att man från Skatteverkets sida förordar att uppgifterna överförs till Transportinspektionen.
Av betydelse för bedömningen av denna fråga är att vi tidigare i vårt delbetänkande har föreslagit att länsstyrelsernas handläggning av överlastavgift bör flyttas över till Transportinspektionen från den 1 januari 2010. Mot denna bakgrund gör vi nu bedömningen att det framstår som mest ändamålsenligt att även Skatteverkets uppgifter i fråga om överlastavgifter förs över till Transportinspektionen, så att ansvaret kan samlas till en myndighet.
Förslaget innebär att Skatteverkets uppgift som förvaltningsmyndighet för överlastavgifter enligt verkets instruktion – och det som utgjort grunden för de rekommendationerna om överlastavgift som meddelats av Skatteverket – förs över till Transportinspektio-
385
Kontroll av vägtransporter och vägtrafik SOU 2008:44
nen. Detta förutsätter att Skatteverkets instruktion ändras i den berörda delen – uppgiften anges i en särskilt punkt i 1 § i instruktionen för Skatteverket och denna punkt bör alltså med vårt förslag utgå. I stället bör motsvarande uppgift införas i Transportinspektionens instruktion.
4.7.4 Besiktningen av fordon m.m.
Organisationen av fordonsbesiktningsverksamheten berör Transportinspektionens verksamhet på flera sätt. Ett avskaffande av det monopol som AB Svensk Bilprovning och ytterligare några besiktningsorgan har i dag, kommer med all sannolikhet att ställa ökade anspråk på tillsynen av besiktningsverksamheten. Detta är en uppgift som i dag ligger på Vägverket, men som vi föreslår ska bli överförd till Transportinspektionen när denna myndighet bildas.
Till detta kommer också att bilbesiktningen är en viktig del av kontrollsystemet i stort för vägtrafiken. Förändringar av besikningsverksamheten kan därmed få återverkningar på hur kontrollsystemet i övrigt bör utformas. Exempelvis finns som redan berörts ett samband mellan s.k. flygande besiktning på väg och de periodiskt återkommande besiktningarna på de fasta kontrollstationerna.
Det ingår inte i vår uppgift att ta ställning till hur fordonsbesiktningen ska organiseras. Som beskrivits ovan har emellertid en utredning med sikte på att införa en konkurrensutsatt och reglerad marknad nyligen har gjorts på Näringsdepartementets uppdrag. Utredningen, som genomförts av konsultbolaget McKinsey & Company, rekommenderar att kontrollbesiktningarna bör konkurrensutsättas i ett första steg. För andra besiktningstyper (registrerings-, lämplighets-, och mopedbesiktning) är rekommendationen att konkurrensutsättning sker i ett senare skede, när kontroll- och tillsynsmyndighet kan säkerställa kompetens, kapacitet samt nya föreskrifter för registrerings-, lämplighets- och mopedbesiktning.
I utredningen framhålls att en omreglering av besiktningsmarknaden ställer krav på att nödvändiga föreskrifter utvecklas och att det kan byggas upp tillräcklig kompetens hos tillsynsmyndigheterna. En omreglering ställer enligt utredningen stora krav på behörig myndighet när det gäller att utveckla nya föreskrifter samt att etablera en fungerande tillsyn av tillräcklig omfattning och kvalitet. Bland annat förutsätts att den behöriga myndigheten kan överta tjänster från AB Svensk Bilprovning (ASB) för att ta hand
386
SOU 2008:44 Kontroll av vägtransporter och vägtrafik
om överförda arbetsuppgifter – i utredningen beräknat till i storleksordningen 25–37 heltidsanställda vid ASB. Enligt utredningen behövs det utöver detta tillskjutas ytterligare resurser för att ta hand om utökad tillsyn och kontroll.
TPF
4
FPT
Stor vikt bör enligt utred-
ningen ges åt att i högsta möjliga grad säkra kompetensöverföringen, eftersom det är troligt att inte alla som i dag arbetar i ASB med uppgifter, som kan komma att flyttas över till den behöriga myndigheten, kommer vilja byta arbetsgivare eller arbetsort.
Från vår sida finns det ingen anledning att spekulera i möjligheterna om eller när en omreglering av besiktningsmarknaden kan bli aktuell. Vi gör dock bedömningen att den behöriga myndighet, som ska svara för utökade föreskrifter och tillsynsuppgifter som blir aktuella vid en omreglering, kommer att vara Transportinspektionen efter årsskiftet 2008/2009. Vi delar också den redovisade utredningens uppfattning att det är av stor vikt att föreskrifts- och tillsynsuppgifterna på området kan byggas upp i sådan takt att den nya besiktningsverksamheten vid en konkurrensutsättning inte i realiteten blir oreglerad och utan tillsyn.
En fråga som så vitt vi kunnat se inte har behandlats i den ovan refererade utredningen om en omreglering av besiktningsmarknaden är hur statistiken över besiktningsverksamheten ska organiseras. Denna statistik är enligt vår mening en viktig informationskälla, bland annat för att beskriva det svenska fordonsbeståndets tekniska status. Inte minst gäller detta för de tunga fordonen. Som tidigare beskrivits är resultaten från kontrollbesiktningarna i hall också en viktig del i uppbyggnaden av det nationella riskvärderingssystemet. Kontrollresultaten från såväl enskilda företag, som för hela eller delar av nyttotrafiken, ger en signal om företagets eller branschens allmäntillstånd. Vår bedömning är således att även vid en omreglering av besiktningsmarknaden måste tillgången till en aktuell och tillförlitlig statistik över besiktningsresultaten säkerställas.
TP
4
PT
Som exempel anges att Færdselstyrelsen i Danmark ökade med 21 anställda.
387
5 Rapportering, registrering och undersökning av olyckor
Förslag: Transportinspektionen ska från den 1 januari 2009 överta Järnvägsstyrelsens, Luftfartsstyrelsens och Sjöfartsverkets uppgifter enligt lagen och förordningen om undersökning av olyckor. Vägtrafiken ska behandlas på likartat sätt som övriga trafikgrenar när det gäller undersökning av olyckor. Detta markeras genom att vägtrafiken omnämns särskilt i lagen och förordningen om undersökning av olyckor. Undersökning av olyckor och olyckstillbud inom vägtrafiken ska genomföras enligt de kriterier som gäller för andra allvarliga olyckor. Transportinspektionen ska vara tillsynsmyndighet enligt lagen om undersökning av olyckor även i fråga om vägtrafik. Transportinspektionen ska från den 1 januari 2009 överta den del av Statens räddningsverks ansvar för finansieringen av verksamheten vid Statens haverikommission som hänför sig till uppgifter om vägtrafiken.
Ansvaret för Vägverkets system för rapportering och registrering av olyckor, STRADA, ska övertas av Transportinspektionen.
Bedömning: Ansvars- och rollfördelningen mellan Statens haverikommission och tillsynsmyndigheterna (Järnvägsstyrelsen, Luftfartsstyrelsen och Sjöfartsinspektionen) enligt lagen och förordningen om undersökning av olyckor skiljer sig för närvarande åt mellan trafikgrenarna. Ansvars- och rollfördelningen bör vara densamma oavsett trafikslag, såvida inte starka skäl talar för att förhållandena inom en viss trafikgren motiverar att särskilda avsteg görs från vad som gäller generellt. Det fordras ytterligare utredning för att avgöra om det
389
Rapportering, registrering och undersökning av olyckor SOU 2008:44
finns sådana skäl samt för att klarlägga hur en generell ansvars- och rollfördelning lämpligen bör utformas. Verksamheten inom ramen för STRADA bör författningsregleras och finansieringen av rapporteringen från sjukvården säkras genom en överenskommelse mellan staten och kommunsektorn.
5.1 Delbetänkandet och remissyttrandena
5.1.1 Delbetänkandet
Frågor om rapportering, registrering och undersökning av olyckor behandlades i vårt delbetänkande i avsnitten 4.1.1 och 4.5.1 samt i bilaga 8.
Våra överväganden i delbetänkandet utmynnade i förslag om att Tranportinspektionen ska överta ansvaret för sådana utredningar av olyckor och tillbud som nu görs av Luftfartsstyrelsen och Sjöfartsinspektionen. Detsamma föreslogs gälla den statistik över olyckor, tillbud m.m. som ställs samman av dagens inspektioner och Vägverket samt den rapportering som dessa myndigheter gör till myndigheter, andra berörda samt internationella organ. Vidare föreslogs att Transportinspektionen ska överta det finansieringsansvar för Statens haverikommissions (SHK) verksamhet som Luftfartsstyrelsen, Sjöfartsverket och Banverket nu har. I förslagen ingick också att Transportinspektionen ska kunna utföra utredningar av olyckor och tillbud som inte utförs av SHK samt att inspektionen skulle kunna bistå i utredningen av olyckor när SHK så önskar.
Vi bedömde dock att det kan finnas anledning att se över organisation och ansvarsfördelning när det gäller utredningar och rapportering av olyckor. Vidare gjorde vi bedömningen att Transportinspektionen bör vara normgivande för att genomföra olycksutredningar hos väghållare och andra aktörer samt utöva tillsyn över verksamheten. Myndighetsansvaret för Vägverkets system för rapportering och registrering av olyckor, STRADA (Swedish Traffic Accident Data Acquisition), borde enligt delbetänkandet utredas ytterligare.
Vi återkommer därför nu till frågor om rapportering, registrering och undersökning av olyckor.
390
SOU 2008:44 Rapportering, registrering och undersökning av olyckor
5.1.2 Remissinstansernas synpunkter
Ansvaret för olycksutredningar
Vägtrafikinspektionen anser att myndighetsansvaret bör ändras så att vägtrafikolyckor explicit tas upp i lagen om undersökning av olyckor. Vägtrafikinspektionen anser också att det bör övervägas om Haverikommissionens utredningsansvar för vägtrafikolyckor bör utökas.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) menar att ansvaret för trafiksäkerhetsanalyser bör ligga kvar hos den myndighet som har ett samlat ansvar för att det transportpolitiska målet uppnås inom vägtrafiken.
Sveriges Trafikskolors Riksförbund (STR) stödjer utredningens bedömning att Transportinspektionen bör vara normgivande för genomförande av olycksundersökningar hos väghållare och andra aktörer samt utöva tillsyn över verksamheten. Skärgårdsredarna framhåller att ett samlat myndighetsansvar gör det möjligt att samköra olycks- och incidentdatabaser, så att olycksorsaker som kan vara av gemensamt intresse blir kända för hela myndigheten.
Rikspolisstyrelsen noterar att Polisens inte nämns i avsnittet om utredning och rapportering av olyckor, trots att Polisen har ett utredningsansvar för alla olyckor till dess att det kan konstateras att det inte föreligger något brott. Man påpekar dessutom att Polisen under vissa förutsättningar ansvarar för anmälan till Haverikommissionen och till Arbetsmiljöverket.
STRADA:s organisatoriska hemvist
Vägtrafikinspektionen, SIKA och STR anser att STRADA-systemet organisatoriskt bör höra till Transportinspektionen. Ett sätt att påskynda utvecklingen av systemet kan enligt Vägtrafikinspektionen vara att lagreglera verksamheten. SIKA efterlyser en motivering till förslaget att djupstudierna bör ligga kvar hos Vägverket och menar att det är tänkbart att både djupstudierna och STRADA skulle kunna inrymmas i Transportinspektionen.
SKL och Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande anser däremot att huvudmannaskapet för STRADA bör ligga kvar på Vägverket.
Datainspektionen efterlyser en särskild reglering av STRADAregistret.
391
Rapportering, registrering och undersökning av olyckor SOU 2008:44
5.2 Mot en mer enhetlig analys av olyckor i transportsystemet
Vi har i vårt delbetänkande med tillhörande bilagor relativt utförligt beskrivit hur nuvarande system för registrering, rapportering och undersökning av olyckor är uppbyggt inom de olika trafikgrenarna och hur ansvaret för normgivning, tillsyn m.m. är fördelat på olika myndigheter. Vi beskrev i det sammanhanget också olika utvecklingsinitiativ inom området, såväl på EU-nivå som nationellt. Vi hänvisar därför här till dessa redovisningar.
En iakttagelse som vi gjorde var att systemen för registrering, rapportering och undersökning av olyckor skiljer sig åt mellan de olika trafikgrenarna, men att det pågår en process inom främst EU som siktar på att harmonisera regelverken på området. Vår egen bedömning var också att undersökningar och analyser av olyckor och olyckstillbud borde vara ett av de områden som inrymmer störst möjligheter till synergier och samordningsfördelar när ansvaret för alla trafikgrenar samlas till den nya Transportinspektionen. I vårt fortsatta utredningsarbete har vi därför inriktat oss på att försöka klarlägga hur man inom olika berörda myndigheter ser på detta område och då framför allt på frågan om vad som är en ändamålsenlig ansvars- och rollfördelning mellan en inspektionsmyndighet och ett oberoende undersökningsorgan.
5.2.1 Bestämmelser om undersökning av olyckor
Bestämmelser om undersökning av olyckor finns i lagen (1990:712) och förordningen (1990:717) om undersökning av olyckor.
Lagen innehåller föreskrifter om hur undersökning av olyckor och olyckstillbud från säkerhetssynpunkt ska gå till. I lagen anges bland annat vilka olyckor och olyckstillbud som ska undersökas och särskilda kriterier anges för när undersökningar ska genomföras i fråga om olyckor inom luftfart, sjöfart och järnväg samt andra allvarliga olyckor.
Enligt lagen ska undersökningarna syfta till att klarlägga såväl händelseförloppet och orsaken till olyckan eller tillbudet som skador och effekter i övrigt. Undersökningarna ska också ha som syfte att ge underlag för beslut om åtgärder för att förebygga liknande händelser eller begränsa effekten av dem. De ska vidare ge underlag för att kunna bedöma de insatser som samhällets rädd-
392
SOU 2008:44 Rapportering, registrering och undersökning av olyckor
ningstjänst har gjort och om det finns anledning att förbättra dem. Det finns också bestämmelser om hur undersökningarna ska genomföras och om undersökningsmyndigheternas befogenheter.
I förordningen om undersökning av olyckor anges vilka myndigheter som ska undersöka olyckor och olyckstillbud. Vidare finns föreskrifter om tillsynsmyndigheternas medverkan i undersökningarna, om vilka som ska underrättas om undersökningarna, om undersökningar utomlands, om rapportering av undersökningsresultaten, om rapportering och underrättelser om inträffade olyckor m.m.
5.2.2 Statens haverikommission
Statens haverikommission (SHK) är det oberoende organ som har huvudansvaret för undersökningar av olyckor eller olyckstillbud enligt de bestämmelser som redovisats ovan. SHK har dock, utom i fråga om järnvägsolyckor, möjlighet att överlåta åt någon annan att göra en undersökning. Detta får dock inte ske om det skulle rubba tilltron till undersökningens objektivitet. Försvarsmakten, Sjöfartsverket (Sjöfartsinspektionen) och Luftfartsstyrelsen ska på begäran ställa experter till SHK:s förfogande för undersökningar av olyckor eller tillbud och har också rätt till insyn i SHK:s undersökningar.
Avgörande för om en undersökning ska genomföras av SHK är normalt olyckans svårighetsgrad. Om flera personer har omkommit eller blivit allvarligt skadade, eller om omfattande skador har orsakats på materiel eller miljö, finns normalt skäl för SHK att genomföra en undersökning. Sedan år 1990 har omkring 50 flygolyckor och sammantaget ungefär tio olyckor av andra slag utretts varje år.
SHK:s verksamhet är helt inriktad på att undersöka enskilda olyckor och myndigheten gör inga egentliga temaöversyner eller insatser för att identifiera mönster utifrån ett större antal olyckor. Däremot följer man olycksutvecklingen för att få uppslag till vilka olyckstyper som bör undersökas.
393
Rapportering, registrering och undersökning av olyckor SOU 2008:44
5.2.3 Luftfart
SHK utreder olyckor och allvarliga tillbud inom civil luftfart sedan 1978. Luftfartsstyrelsen är säkerhets- och tillsynsmyndighet inom luftfartsområdet.
SHK undersöker i första hand händelser som har inträffat i Sverige. SHK undersöker även händelser som har inträffat utomlands, om de berör ett svenskt luftfartyg och annat inte följer av en internationell överenskommelse. Sådana överenskommelser innebär i allmänhet att flygolyckor undersöks av den stat där olyckan inträffat.
En flygolycka ska undersökas om någon människa har omkommit eller skadats allvarligt, luftfartyget eller annan egendom har fått betydande skador, omfattande skador har uppstått i miljön eller om luftfartyget har försvunnit vid flygning eller är oåtkomligt. Ett tillbud till en olycka ska undersökas om det har inneburit allvarlig fara för en olycka, om det tyder på väsentliga fel hos luftfartyget eller på andra väsentliga brister i säkerhetshänseende.
SHK har alltså huvudansvaret för att utreda alla luftfartsolyckor som sker i Sverige. Luftfartsstyrelsen kan emellertid med stöd av lagen och förordningen om undersökning av olyckor utreda vissa av de olyckor som SHK inte undersöker. SHK:s utredningar har i många fall givit rekommendationer till Luftfartsstyrelsen som har i uppgift att vidta åtgärder med anledning av olyckan. Det kan t.ex. vara speciella tillsynsinsatser eller ändringar i bestämmelser. Luftfartsstyrelsen beslutar om sådana åtgärder vid sina haverisammanträden. Besluten redovisas i haverimötesprotokoll.
5.2.4 Sjöfart
SHK utreder olyckor och allvarliga tillbud inom sjöfarten sedan 1990. Sjöfartsverket, genom Sjöfartsinspektionen, är säkerhets- och tillsynsmyndighet på sjöfartsområdet.
SHK undersöker händelser som har inträffat i Sverige. En sjöolycka med handelsfartyg, fiskefartyg eller statsfartyg ska undersökas om flera människor har omkommit eller skadats allvarligt, om omfattande skador har uppstått på fartyg eller i miljön eller om fartyg har försvunnit eller övergetts i sjön. Ett tillbud ska undersökas om det har inneburit allvarlig fara för en olycka, om det tyder
394
SOU 2008:44 Rapportering, registrering och undersökning av olyckor
på väsentliga fel hos fartyget eller på andra väsentliga brister i säkerhetshänseende.
Om händelsen berör ett utländskt fartyg undersöks den av SHK endast om det finns särskilda skäl och fartyget befinner sig inom svenskt sjöterritorium. Handlar det om ett utländskt ro-ro-passagerarfartyg eller höghastighetsfartyg för passagerare i reguljär trafik finns särskilda regler för när Sverige måste inleda undersökning. SHK undersöker händelser som har inträffat utomlands om de berör ett svenskt fartyg och annat inte följer av en internationell överenskommelse. På internationellt vatten utreder flaggstaten.
Även Sjöfartsinspektionen utreder olyckor och tillbud. Om sådana inträffar på svenska handels- och fiskefartyg ska de i princip utredas, oavsett var i världen händelsen inträffar. Dessutom ska olyckor och tillbud som inträffar på utländska fartyg i svenskt territorialvatten utredas. Utredningsarbetet leds av Sjöfartsinspektionens utredningsenhet.
Befälhavaren eller redaren ska rapportera om sjöolyckor och tillbud enligt 6 kap. 14 § i sjölagen (1994:1009) och enligt 2 § lagen (1990:712) om undersökning av olyckor. Rapporteringen sker med hjälp av rapportformuläret ”Rapport om sjöolycka”. Sedan haveriutredare tagit del av all tillgänglig information i ärendet, inklusive sjöförklaring och personliga intervjuer, görs en bedömning av om en haverirapport ska skrivas. Om bedömningen resulterar i att haverirapport inte ska skrivas, sker endast statistikbearbetning av ärendet.
5.2.5 Spårbunden trafik
SHK utreder olyckor och allvarliga tillbud inom spårbunden trafik sedan 1990. Järnvägsstyrelsen är säkerhets- och tillsynsmyndighet för spårtrafik sedan den 1 juli 2004.
SHK undersöker händelser som har inträffat i Sverige. En olycka med spårbunden trafik (järnväg, tunnelbana eller spårväg) ska undersökas om flera människor har omkommit eller skadats allvarligt eller om omfattande skador har uppstått på spårfordon, spåranläggningar, egendom eller i miljön. Ett tillbud till en olycka ska undersökas om det har inneburit allvarlig fara för en olycka, om det tyder på väsentliga fel hos spårfordon eller spåranläggningar m.m. eller på andra väsentliga brister i säkerhetshänseende. SHK
395
Rapportering, registrering och undersökning av olyckor SOU 2008:44
ska även undersöka mindre allvarliga händelser om det är motiverat från säkerhetssynpunkt.
Den säkerhetstillsyn som Järnvägsstyrelsen utför syftar till att främja en hög säkerhet inom svensk spårtrafik. Järnvägsstyrelsen tillämpar riskbedömningar när valet av säkerhetstillsyn görs. Det innebär att säkerhetstillsynen inriktas mot verksamheter där en olycka kan få stora konsekvenser och sannolikheten för att den inträffar inte är försumbar eller där det är hög sannolikhet för att en olycka kan inträffa och konsekvenserna inte är acceptabla.
Tillsynens huvudinriktning är att kontrollera att verksamhetsutövarna har en fungerande säkerhetsstyrning, dvs. att företagen själva upptäcker och korrigerar sina egna fel och brister. Genom scheman för rullande säkerhetstillsyn utsätts alla verksamhetsutövare någon gång för en säkerhetstillsyn, med olika frekvens beroende på sannolik risk för och konsekvenserna av en olycka. I Järnvägsstyrelsens arbete ingår att använda uppgifter om olyckor, tillbud och avvikelser för att styra inriktningen på sin verksamhet. Järnvägsstyrelsen använder de inrapporterade händelserna för sin händelsebaserade tillsyn. Data från de inrapporterade händelserna används också för att göra riskbedömningar. Dessa används som underlag för att avgöra mot vilka företag och områden Järnvägsstyrelsens tillsyn ska inriktas. Järnvägsstyrelsen är den myndighet som i enlighet med järnvägssäkerhetsdirektivet 2004/49/EG ska lämna en säkerhetsrapport till Europeiska järnvägsbyrån (ERA) för att beskriva den nationella säkerhetsnivån.
Från och med den 1 juli 2007 har Järnvägsstyrelsen inte längre något bemyndigande att undersöka olyckor och tillbud inom spårtrafikområdet med stöd av lagen och förordningen om undersökning av olyckor. Detta ansvar har i sin helhet övertagits av SHK. SHK kan, som tidigare framgått, inte heller överlåta undersökningar inom spårtrafikområdet och Järnvägsstyrelsen har ingen skyldighet att ställa experter till förfogande för SHK:s undersökningar. Järnvägsstyrelsen har dock rätt till insyn i SHK:s undersökningar om de berör spårtrafiken.
396
SOU 2008:44 Rapportering, registrering och undersökning av olyckor
5.2.6 Vägtrafik
SHK utreder andra olyckor och allvarliga tillbud, bland annat inom vägtrafiken, sedan 1990. Räddningsverket fungerar som säkerhets- och tillsynsmyndighet.
SHK undersöker händelser som har inträffat i Sverige. En vägtrafikolycka ska undersökas om flera människor har omkommit eller skadats allvarligt eller om omfattande skador har uppstått på egendom eller i miljön och en undersökning är av betydelse från säkerhetssynpunkt. Ett tillbud till en olycka ska undersökas om det har inneburit allvarlig fara för en olycka, om det tyder på väsentliga fel hos fordon m.m. eller på andra väsentliga brister i säkerhetshänseende.
SHK ska även undersöka mindre allvarliga händelser om det är motiverat från säkerhetssynpunkt. En vägtrafikolycka undersöks normalt sett endast om den har inträffat inom yrkesmässig trafik och flera personer har skadats allvarligt eller omkommit.
Det finns ingen annan myndighet än SHK som kan undersöka vägtrafikolyckor med stöd av lagen och förordningen om undersökning av olyckor eller som har skyldighet att ställa experter till förfogande för SHK:s undersökningar inom området. Räddningsverket har dock rätt till insyn i SHK:s undersökningar inom bland annat vägtrafikområdet.
5.3 Rapporteringen och registreringen av vägtrafikolyckor
5.3.1 Våra utgångspunkter
I vårt delbetänkande bedömde vi att uppgiften att driva och utveckla det rapporteringssystem för skade- och olycksdata som går under namnet STRADA (SwedishTraffic Accident Data Acquisition) måste anses ligga nära Transportinspektionens tilltänkta verksamhet. STRADA innefattar bland annat insamling, registrering och analys av skador och olyckor inom vägtrafiksystemet som inrapporteras från Polisen och sjukvården och rapporteringssystemet ligger till grund för statistik och utvecklingsarbete inom trafiksäkerhetsområdet.
Vägverket angav dock att det finns starka kopplingar mellan STRADA och de djupstudier av vägtrafikolyckor som verket genomför och Vägverket förordade därför att STRADA och djup-
397
Rapportering, registrering och undersökning av olyckor SOU 2008:44
studierna skulle hållas samman organisatoriskt. I delbetänkandet redovisade vi vår principiella uppfattning att STRADA-systemet har sådan karaktär att verksamheten hör naturligt hemma inom Transportinspektionen. Fältutredningarna och djupstudierna är däremot så nära kopplade till väghållaruppgiften att vi har bedömt att ansvaret i denna del bör kvarstå hos Vägverket.
I vårt delbetänkande konstaterade vi därför att det fanns behov av att närmare utreda hur starka kopplingarna är mellan STRADA å ena sidan och djupstudierna å den andra och hur dessa kopplingar kan säkerställas. Att det pågår ett arbete med att författningsreglera verksamheten och att man inom Regeringskansliet överväger hur verksamheten bör organiseras och finansieras, framhölls som ytterligare skäl för att avvakta med att definitivt ta ställning till myndighetsansvaret för STRADA.
5.3.2 Uppbyggnaden av STRADA
STRADA:s syfte och innehåll
Regeringen gav 1993 Vägverket i uppdrag att utreda hur trafikskadestatistiken skulle utvecklas för att bland annat effektivisera det förebyggande trafiksäkerhetsarbetet. Utredningen, som bedrevs i samarbete med Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen, Statistiska centralbyrån, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och SIKA, resulterade i ett förslag till att införa ett nytt informationssystem för skador och olyckor i vägtrafiken. Det konstaterades att dåvarande information var ofullständig och innehöll både mörkertal för olika trafikantkategorier och dålig kvalitet på uppgifterna om personskadornas svårhetsgrad.
Med utgångspunkt från rapporten Vägtrafikens skade- och olycksstatistik uppdrog regeringen i beslut den 31 oktober 1996 åt Vägverket att införa ett nytt informationssystem för skador och olyckor inom hela vägtransportsystemet. Enligt regeringsbeslutet skulle Vägverket vara huvudman för informationssystemet och bland annat ansvara för fortlöpande utveckling och uppföljning av systemets funktion och av informationens kvalitet och tillgänglighet. Vidare skulle Vägverket, inom befintliga ramar, ha det finansiella ansvaret för utredning, införande, drift och underhåll av informationssystemet.
I uppdraget ingick att klarlägga följande:
398
SOU 2008:44 Rapportering, registrering och undersökning av olyckor
• Hur Polisens och sjukvårdens informationsunderlag kan utvecklas och samordnas.
• Hur samordning ska ske med andra statistik- och informationssystem såväl nationellt som internationellt.
• Hur hänsyn ska tas till sekretess- och integritetsaspekter.
• Hur olika användargrupper ska få tillgång till den information som de behöver.
• Hur fallolyckor bland gående ska inkluderas i systemet.
Vidare angavs att ett nytt informationssystem för vägtrafikens skador och olyckor ska utformas så att det:
• Stödjer trafiksäkerhetsarbetet på central, regional och lokal nivå.
• Ger underlag som gör det lättare att från trafiksäkerhetssynpunkt vidta rätt åtgärder.
• Minimerar dubbelarbete och kostnader inom offentlig förvaltning.
STRADA innehåller uppgifter om dödade och skadade personer i olyckor som är relaterade till vägtrafik och som är kända av polis och/eller sjukvård. Det medför att t.ex. även fallolyckor (gående) är inkluderade. Inmatningsklienterna hos Polisen och sjukvården har i stor utsträckning utformats på ett likartat sätt. Polisens registrering utgår dock från olyckan, medan sjukvårdens utgår från patienten, dvs. skadegrad och diagnos. STRADA har inbyggda kvalitetskontroller i systemet som gör att informationen måste uppnå en viss standard för att kunna levereras till databasen.
Polisrapportering
Från årsskiftet 2002/2003 sker en rikstäckande registrering i STRADA av Polisen och den officiella statistiken över vägtrafikolyckor baseras på denna information. Detta innebär att Polisens uppgifter fortfarande är den grund som kunskapen om vägtrafikens skador och olyckor baseras på. Skillnaden mot tidigare ligger i rapporteringssättet. Kvaliteten förväntas bli högre genom att registrering sker direkt vid källan med mindre påverkan på grunddata som följd. STRADA har också betydligt fler inbyggda kvalitetskontroller än tidigare olycksdatasystem.
Utgångspunkten för den del av informationssystemet som handlar om insamling av olycksdata är att Polisens registrering ska
399
Rapportering, registrering och undersökning av olyckor SOU 2008:44
kunna ske i fält med bärbar dator och GPS. Det skulle dels väsentligt underlätta och påskynda Polisens rapporteringsarbete, dels förbättra kvaliteten på rapporterna. Vissa försök till sådan rapportering har skett inom ramen för uppdraget att utveckla STRADA, men frågan hanteras huvudsakligen av Rikspolisstyrelsen.
När det gäller Polisens olycksrapportering finns enligt Vägverket fortfarande kvalitetsbrister, bland annat i form av fördröjningar i inrapporteringen samt brister i beskrivning och positionering av olyckor. Polisens rapportering styrs i grunden av den kungörelse som reglerar Polisens rapporteringsskyldighet. Kungörelsen föreskriver att dödsolyckor ska rapporteras till Vägverket senast fem dagar efter det att polisen fått kännedom om dödsfallet samt inom sju dagar när det gäller övriga olyckor med personskada. En betydande andel av olyckorna rapporteras dock inte inom föreskriven tidsgräns.
Sjukvårdsrapportering
Av landets samtliga sjukhus med akutmottagningar är i dagsläget drygt 60 procent anslutna till STRADA. Det informationsunderlag som används inom sjukvården har tagits fram av en användargrupp, bestående av sjuksköterskor och läkare. Sjukvårdens informationsunderlag benämns trafikskadejournal, som om möjligt fylls i av patienten för att sedan kompletteras med sjukvårdens uppgifter om skadediagnos.
För sjukvårdens del har registreringen i STRADA inneburit ett merarbete. Detta ryms inte inom sjukvårdens basverksamhet, varför sjukvården kräver en finansiering av merarbetet. Under 2006 fick hälften av de anslutna akutsjukhusen någon form av finansiering från Vägverket för sin STRADA-registrering. Landstingens andel av finansieringen varierar, beroende på hur länge registreringen har pågått. Det finns även inslag av kommunal delfinansiering.
Enligt Vägverket har tillskottet av information från sjukvården på ett mycket påtagligt sätt gett en bild av de brister som finns i Polisens rapportering, bland annat avseende skadegraden hos personer som varit involverade i trafikolyckor.
400
SOU 2008:44 Rapportering, registrering och undersökning av olyckor
Sekretess- och integritetsaspekter
I samband med att sjukhusrapporteringen utvecklats har sekretessfrågan enligt Vägverket diskuterats ingående. Under uppbyggnaden av STRADA har personuppgiftslagen (1998:204) tillkommit. Vägverket har gjort bedömning att registrering och hantering av data i STRADA uppfyller kraven i personuppgiftslagen. Ett flertal åtgärder, både tekniska och organisatoriska, har genomförts för att säkerställa integritetsskyddet på individnivå. Enligt Vägverket kan en viss bristande kunskap om tillämpningen av personuppgiftslagen noteras. Förutom personuppgiftslagen berörs STRADA av sekretesslagen (1980:100) samt av författningar som reglerar officiell statistik.
Polisens registrering grundas på en författningsreglerad uppgiftsskyldighet. Regleringen avser dock endast insamlande av uppgifter för statistiska behov, varför det enligt Vägverket finns ett behov av en författningsförändring för att data ska kunna användas i ett vidare perspektiv.
I STRADA har sekretessfrågan i tekniskt avseende hanterats genom att all dataöverföring sker krypterad, och genom att alla uppgifter är avidentifierade för andra aktörer än den som lämnat uppgifterna. Så kan t.ex. det akutsjukhus som registrerat uppgifter i informationssystemet läsa dessa i identifierbar form, medan andra intressenter endast kan ta del av avidentifierad information. Personnummer lagras krypterat i databasen och räknas om till ålder och kön. Samtliga som får tillgång till STRADA:s uttagsklient eller uttag i accessformat får underteckna en sekretessförsäkran. Detta dokument har utarbetats för att tydliggöra roller och ansvar samt minska risken för otillbörlig användning av skadedata på individnivå.
401
Rapportering, registrering och undersökning av olyckor SOU 2008:44
5.3.3 Olika överväganden om STRADA från integritets- och sekretessynpunkt
Utredningen om fordonsbestämmelser m.m.
Genom kommittédirektiv 1999:66 tillkallade regeringen en särskild utredare med uppgift att bland annat överväga hur behandlingen av personuppgifter i Vägverkets databas för skador och olyckor inom hela vägtransportsystemet för statistikändamål m.m. borde författningsregleras. Utredaren redovisade uppdraget i betänkandet Fordonslag m.m. (SOU 2001:29) och föreslog sammanfattningsvis följande.
Vägverkets vägtrafikolycksregister författningsregleras genom en lag om registrering av vägtrafikolyckor. Enligt denna får personuppgifter i registret behandlas för framställning av officiell statistik och övrig statistik, uppföljning, utvärdering och kvalitetssäkring av trafiksäkerhetsarbetet samt för forskning. Vägtrafikolycksregistret får innehålla endast de uppgifter som behövs för de nämnda ändamålen. Den som bedriver verksamhet inom hälso- och sjukvården ska lämna de uppgifter som behövs för registrets ändamål. Den statistikansvariga myndigheten inom transport- och kommunikationsområdet, SIKA, får ha direktåtkomst till vägtrafikolycksregistret. Annat utlämnande av uppgifter än genom sådan direktåtkomst får ske på en upptagning för automatiserad behandling, men endast för de särskilt angivna ändamålen.
Förslaget mötte en hel del kritik – särskilt med avseende på hälso- och sjukvårdens uppgiftsskyldighet och de ekonomiska konsekvenserna för sjukvården – och har inte medfört någon lagstiftningsåtgärd. I sitt remissyttrande ansåg Datainspektionen att den föreslagna ändamålsbestämmelsen borde avgränsas och preciseras. Datainspektionen förordade också en mera restriktiv gallringsbestämmelse än den utredningen föreslagit och ansåg att förekomsten av personnummer i registret behöver regleras närmare. Slutligen framhöll inspektionen att lagen bör reglera vilken information de registrerade ska erhålla.
402
SOU 2008:44 Rapportering, registrering och undersökning av olyckor
Datainspektionens beslut efter tillsyn
I november 2003 genomförde Datainspektionen en inspektion hos Vägverket med avseende på STRADA och personuppgiftslagen (1998:204). Verket åberopade därvid bland annat att behandlingen av personuppgifter i STRADA har lagstöd i 10 § d) och e) samt 19 § personuppgiftslagen och att samtycke till behandlingen av personuppgifter inhämtas från de registrerade vid uppgiftsinsamlingen från sjukvården.
I beslut den 22 december 2004 uttalade Datainspektionen i huvudsak följande: Det rättsliga stödet för Vägverket att behandla känsliga personuppgifter i vägtrafikolycksregistret är oklart. Enligt personuppgiftslagen finns ett förbud att behandla känsliga personuppgifter i 13 §. Om dock den registrerade har lämnat sitt uttryckliga samtycke till behandlingen kan den enligt 15 § vara tillåten. Datainspektionen ifrågasätter om det står klart för patienten att samtycket är frivilligt. Det kan vidare ifrågasättas om Vägverket får behandla känsliga personuppgifter i registret för annan statistik än officiell statistik med stöd av intresseavvägningen enligt 19 § andra stycket. Det kan också ifrågasättas om det finns något rättsligt stöd för att behandla känsliga personuppgifter i registret för uppföljning, utvärdering och kvalitetssäkring av trafiksäkerhetsarbetet samt forskning. Datainspektionen har förståelse för behovet av att föra vägtrafikolycksregistret. Det är angeläget att det klaras ut om Vägverket ska föra registret och att det i så fall övervägs om inte särskilt lagstöd bör införas för personuppgiftsbehandlingen.
5.3.4 Vägverkets förslag till författningsreglering av STRADA m.m.
I rapporten Att beskriva vägtrafikolyckornas hälsopåverkan redovisade Vägverket hösten 2007 förslag bland annat om hur ett författningsstöd för Vägverkets behandling av personuppgifter i vägtrafikolycksregistret STRADA bör utformas (GD-missiv 2007-09-28, dnr TR 80 A 2006:15746).
För att svara upp mot Datainspektionens krav enligt ovan föreslår Vägverket följande:
403
Rapportering, registrering och undersökning av olyckor SOU 2008:44
• En särskild lag för behandlingen av personuppgifter i STRADA införs. Vägverket ska ha det övergripande ansvaret för databasen och ska vara personuppgiftsansvarigt.
• Personuppgifter i STRADA får behandlas för framställning av officiell och övrig statistik om trafikolyckor och för forskning inom trafiksäkerhetsområdet. I syfte att främja folkhälsan och för att öka kunskapen om olycks- och skadeproblematiken får uppgifterna också behandlas för uppföljning, utvärdering och kvalitetssäkring av trafiksäkerhetsarbetet.
• Endast de personuppgifter som behövs för de fastställda ändamålen ska också få behandlas i STRADA. Någon särskild reglering i detta avseende föreslås inte i lagen, utöver vad som sägs angående känsliga personuppgifter samt bemyndigande för regeringen att i förordning ange vilka uppgifter som får antecknas i databasen.
• Personuppgifter som är känsliga enligt 13 § personuppgiftslagen
(1998:204) ska inte behandlas i STRADA med undantag av uppgifter som rör hälsa.
• Uppgiftslämnande verksamhet och myndighet som ansvarar för officiell statistik får ha direktåtkomst till STRADA. Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om att även annan får ha direktåtkomst. Därutöver bemyndigas regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, att meddela föreskrifter om begränsningar i vilka uppgifter som får omfattas av direktåtkomst. För vissa ändamål ska uppgifter få lämnas ut på medium för automatiserad behandling. I fråga om sökbegrepp bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om begränsningar i sådan användning.
• Personuppgiftslagens bestämmelser om rättelse och skadestånd ska gälla även för behandlingen i STRADA. Gallring ska som huvudregel ske när uppgifterna inte längre behövs för de angivna ändamålen. Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, ska dock ha rätt att föreskriva undantag
• Beslut om rättelse och om information enligt 26 § personuppgiftslagen (1998.204) får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut ska inte få överklagas
• Vägverket ska utan hinder av sekretess ha möjlighet att från hälso- och sjukvården få de uppgifter som, med utgångspunkt i
404
SOU 2008:44 Rapportering, registrering och undersökning av olyckor
ändamålen för STRADA, behövs. Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, ska dock få meddela föreskrifter om begränsningar av de uppgifter som ska lämnas och om villkor för uppgiftslämnandet.
I Vägverkets rapport behandlas också andra frågor med anknytning till STRADA, bland annat vilka mått som bör användas för att beskriva vägtrafikolyckornas hälsopåverkan samt hur registreringen av alkohol- och drogrelaterade olyckor kan förbättras. Enligt uppgift från Näringsdepartementet bereds de frågor som tas upp i Vägverkets rapport för närvarande i Regeringskansliet.
5.3.5 Sambandet mellan STRADA och djupstudierna
Vägverket har på vårt uppdrag gjort en särskild genomlysning av bland annat sambandet mellan STRADA och de djupstudier som verket utför. Resultatet har redovisats i en särskild promemoria (Promemoria beträffande konsekvenser av en överflyttning av STRADA till Transportinspektionen, Vägverket 2008-03-25) som sammanfattas i det följande. Utredningen har också fått ett särskilt underlag om sambandet mellan STRADA och djupstudierna från konsulten Claes Johansson (STRADA och Djupstudier – Underlag för Transportstyrelseutredningens vidare analys och beslut, Göteborg 2008-03-26).
Såväl STRADA som djupstudierna är enligt Vägverket i dag en del av samma organisatoriska verksamhet (skade- och olycksdata). I STRADA samlas information på bredden och i djupstudierna på djupet. De är med andra ord komplement till varandra. Hanteringen av skade- och olycksdata är enligt Vägverket en process som består i att från information om skador och olyckor bygga upp kunskap om hur dessa ska förhindras. Det sistnämnda betyder att det också måste finnas analytikerkompetens kopplad till insamlandet av data.
STRADA och djupstudieverksamheten är emellertid enligt Vägverket i sak oberoende arbetssätt. Djupstudieverksamheten inkluderar såväl datainsamling som analys i samverkan med berörda aktörer och har som huvudsyfte att identifiera och synliggöra systembrister och hållbara lösningar. Djupstudieverksamheten är något förenklat en del av Vägverkets kvalitets- och ledningsarbete och utgör ett verktyg i arbetet med att systematiskt synliggöra och lyfta avvikelser för ständiga förbättringar. Detta innebär att Vägverket anser att djup-
405
Rapportering, registrering och undersökning av olyckor SOU 2008:44
studieverksamheten bör kvarstå i Vägverkets regi. Trots sina oberoende arbetssätt utgör både STRADA och djupstudier viktiga underlag för Vägverkets trafiksäkerhetsarbete.
På Vägverkets regioner används både djupstudier och STRADA som källor för beslutsunderlag och därmed ställs stora krav på tillgång till, och kunskap om, aktuell information både vad gäller dödade och skadade. Det är enligt Vägverket av stor vikt att myndigheterna inte tillmäter informationen (dödade respektive skadade) olika stor vikt, helt enkelt beroende på att man har bättre kunskap om, och därmed känner större trygghet i, att beskriva det ena eller det andra. Vägverket anser därför att det är av betydelse att en myndighet har ansvaret för att leverera den samlade bedömningen av trafiksäkerhetsutvecklingen, exempelvis när antalet dödade minskar samtidigt som antalet skadefall ökar.
Vid en överflyttning av huvudmannaskapet för STRADA krävs enligt Vägverket ställningstaganden och klargöranden kring nedanstående aktiviteter, som man bedömer nödvändiga för det fortsatta arbetet:
• Lagar och förordningar som reglerar verksamheten.
• Överenskommelser som reglerar dataleveranser från polis och sjukvård.
• Överföring av data mellan myndigheter.
• Avtal/rutiner för produktion och leverans av officiell statistik.
• Hanteringen av relationerna mellan STRADA och NVDB behöver klargöras, samt därtill hörande analysdatabaser. Verksamheten skade- och olycksdata kräver en decentraliserad organisation, eftersom vägtrafikolyckorna är spridda över hela landet. Det är viktigt med kännedom om lokala och regionala förhållanden för samarbetet med lokala och regionala kontakter.
Om Transportinspektionen övertar huvudmannaskapet för STRADA är enligt Vägverket ett samarbetsavtal av yttersta vikt. Samarbetsavtalet måste vara tydligt beträffande vilken av myndigheterna som tar ansvar för olika frågor och verksamheter för att inte skapa onödig förvirring hos de aktörer som i dag berörs av informationssystemet STRADA.
406
SOU 2008:44 Rapportering, registrering och undersökning av olyckor
5.4 Utredningens överväganden
5.4.1 Undersökning av olyckor
Som framgår av beskrivningen i avsnitt 5.2 gäller olika bestämmelser om undersökning av trafikolyckor, beroende på inom vilken trafikgren de inträffar. I vissa avseenden är det lätt att inse att detta kan vara befogat, exempelvis när det gäller under vilka omständigheter som en olycka bör undersökas. Det är således enligt vår mening ofrånkomligt att skillnader i fråga om risknivå, olycksfrekvens, olyckskonsekvenser, trafikmiljö m.m. mellan trafikslagen måste tillåtas komma till uttryck i lagstiftningen i form av olika kriterier för när en undersökning ska inledas.
När det däremot gäller de skillnader som finns i ansvars- och rollfördelningen mellan de inblandade myndigheterna, framför allt då mellan SHK som oberoende utredningsorgan och tillsynsmyndigheterna, är det mindre uppenbart vad de grundas på. Eftersom vi har haft som utgångspunkt att omotiverade skillnader mellan trafikslagen bör tas bort i och med bildandet av Transportinspektionen har det varit naturligt att pröva denna fråga i detta sammanhang. I våra överläggningar med berörda myndigheter och övriga intressenter har det dock framkommit att synpunkterna går stark i sär om vad som är en ändamålsenlig ansvars- och rollfördelning och om vilka uppgifter och bemyndiganden som tillsynsmyndigheterna bör ha.
Betydelsen av att det finns en oberoende undersökningsmyndighet som SHK, som också kan granska tillsynsmyndigheternas verksamhet i samband med olyckor och olyckstillbud, är det ingen som ifrågasätter. Inte heller att det bör ankomma på SHK att avgöra om och när en oberoende undersökning är befogad. Skillnaden i synsätt gäller således i första hand om det finns behov av att tillsynsmyndigheterna därutöver kan göra egna olycksundersökningar med stöd av lagen och förordningen om undersökning av olyckor.
Argument mot att tillsynsmyndigheternas olycksutredningar görs med stöd av lagen
Enligt ett synsätt bör olycksutredningar av det slag som regleras av lagen och förordningen om undersökning av olyckor således endast kunna genomföras av en oberoende myndighet (SHK) och inte av
407
Rapportering, registrering och undersökning av olyckor SOU 2008:44
tillsynsmyndigheterna. Detta är som tidigare framgått redan fallet på spårtrafikområdet och samma ordning bör enligt detta synsätt tillämpas även för övriga trafikgrenar. Det skulle alltså innebära att Luftfartstyrelsens och Sjöfartsverkets (Sjöfartsinspektionens) nuvarande mandat att på eget initiativ utreda olyckor enligt lagen och förordningen om undersökning av olyckor utmönstras och att något motsvarande mandat inte överförs till Transportinspektionen.
SHK:s möjligheter att överlåta undersökningar till Luftfartsstyrelsen och Sjöfartsverket – eller till Transportinspektionen när den nya myndigheten övertar Luftfartsstyrelsen och Sjöfartsverkets uppgifter i denna del – skulle likaså avskaffas med denna uppläggning. Vidare följer av denna linje att Sjöfartsverkets (inspektionens) och Luftfartsstyrelsens skyldighet att ställa experter till förfogande för SHK skulle upphöra och att någon sådan skyldighet inte heller bör finnas för Transportinspektionen. Däremot skulle tillsynsmyndigheternas, bland annat Transportinspektionens, rätt till insyn i SHK:s undersökningar behållas om undersökningarna berör myndigheternas ansvarsområde. Detta sker genom en s.k. koordinator som följer undersökningen.
Som huvudmotiv för denna modell för ansvarsfördelning anges att tillsynsmyndigheterna kan vara en part i målet och alltså inte trovärdiga som oberoende utredningsorgan. Men det framställs också som en resursfråga. Det kan således vara oekonomiskt att dela upp ansvaret för undersökningarna och resurskrävande att hålla en undersökningsorganisation på flera myndigheter. En renodling av rollerna mellan SHK och tillsynsmyndigheterna bedöms också dels undanröja oklarheter om undersökningsansvaret, dels förenkla och snabba på besluten om och hur en undersökning av en inträffad olycka ska genomföras. Om denna beslutsprocess ska omfatta såväl SHK som tillsynsmyndigheterna kan det leda till beslut i flera led, som tar onödig tid och skapar oklarhet för de parter som är inblandade i olyckan. Röjning av olycksplatsen kan också försenas. Det framhålls dessutom att det kan vara svårt för tillsynsmyndigheternas handläggare att hålla i sär rollen som olycksutredare enligt lagen om undersökning av olyckor från rollen som tillsynsmyndighet.
Företrädarna för denna linje ifrågasätter i och för sig inte att en inspektionsmyndighet kan ha behov av att genomföra egna olycksutredningar utifrån sitt allmänna tillsynsansvar och uppgiften att svara för säkerheten i transportsystemet. Man menar dock att en
408
SOU 2008:44 Rapportering, registrering och undersökning av olyckor
sådan verksamhet inte behöver baseras på lagen om undersökning av olyckor.
Argument för att tillsynsmyndigheternas olycksutredningar görs med stöd av lagen
Men det finns även de som företräder uppfattningen att det är av största vikt för säkerhetsarbetet att även tillsynsmyndigheterna har möjlighet att genomföra undersökningar med stöd av lagen om undersökning av olyckor i den omfattning som nu sker. Enligt detta synsätt är alltså den nuvarande utformningen av lagen och förordningen om undersökning av olyckor på luftfarts- och sjöfartsområdet ändamålsenlig. Som stöd för denna modell anförs också att det inte står något i lagen om att den endast omfattar oberoende undersökningar och att detta tyder på att lagstiftaren har tänkt sig ett vidare tillämpningsområde än enbart helt oberoende olycksundersökningar.
Man pekar också på att SHK endast genomför ett begränsat antal undersökningar varje år och att undersökningsvolymen är otillräcklig från säkerhetssynpunkt, åtminstone utanför luftfartsområdet. SHK:s utredningar kommer alltså att täcka relativt få aspekter av trafiksäkerhetsproblemen och det anses ligga i samhällets intresse att få säkerhetsproblem mera brett belysta. Exempelvis påbörjade SHK under åren 2005–2007 endast en utredning av vägtrafikolyckor per år.
Ett från tillsynssynpunkt allvarligt problem med SHK:s olycksundersökningar anges också vara att de ofta tar lång tid att färdigställa. Utredningstiden för de elva avslutade SHK-undersökningar som genomförts på sjöfartsområdet under perioden 2002– 2006 uppges exempelvis vara över 1,5 år i medeltal. En tillsynsmyndighet kan ha behov av att snabbare tillgodogöra sig den information som kan utvinnas ur en olycka eller ett olyckstillbud. Det har också ifrågasatts hur SHK ska kunna säkerställa tillgången till expertis för sina undersökningar om Transportinspektionen fortsättningsvis inte ska ha en skyldighet att ställa experter till SHK:s förfogande.
De som vill värna tillsynsmyndigheternas rätt att genomföra egna olycksundersökningar pekar också på att förordningen om undersökning av olyckor utgör ett effektivt hinder för en befarad brist på trovärdighet, eftersom det i § 2 andra stycket anges att:
409
Rapportering, registrering och undersökning av olyckor SOU 2008:44
”En undersökning får dock inte överlåtas, om det skulle rubba tilltron till undersökningens objektivitet att den inte görs av Statens haverikommission eller om det i övrigt finns särskilda skäl till att undersökningen görs av Haverikommissionen.” Man menar att det därmed är SHK som redan nu har full rådighet över trovärdighetsfrågan.
Om lagen och förordningen om undersökning av olyckor ändras så att tillståndsmyndigheternas möjlighet att göra egna olycksundersökningar avskaffas finns det också farhågor för att tillsynsmyndighetens roll kommer att förändras och att möjligheter att agera som tillsynsmyndighet begränsas. Det kan exempelvis bli svårt för Transportinspektionen att motivera att den ska kunna ta del av uppgifter om fordon, farkoster och företag om inspektionen inte har ett tydligt uttalat undersökningsmandat. Vidare framhålls olycksutredningarnas betydelse ur ett kvalitetsperspektiv. Varje organisation bör enligt detta synsätt ha möjlighet att utföra utredningar inom sitt ansvarsområde för att kunna vara trovärdig kvalitetsmässigt.
Fördjupad analys behövs
Vid en summering av de synpunkter som har framkommit på organisationen av olycksundersökningar kan det finnas anledning att ta fasta på att det råder en samsyn om att det behövs en oberoende undersökningsmyndighet i form av SHK och att denna myndighet inom de ramar som lagstiftningen ger själv bör kunna avgöra när en oberoende undersökning är motiverad. Det finns också i hög grad en samsyn om att även tillsynsmyndigheterna kan ha skäl att genomföra egna olycksutredningar som ett komplement till SHK:s verksamhet och för att belysa olyckor och olyckstillbud från ett tillsynsperspektiv. Den kritiska frågan är alltså om den sistnämnda verksamheten bör ske med stöd av lagen om undersökning av olyckor eller om den bör motiveras och regleras på annat sätt.
Med utgångspunkt i den redovisning som vi nu har gjort av olika argument för hur ansvars- och rollfördelningen bör se ut mellan SHK som oberoende undersökningsorgan och Transportinspektionen som tillsynsmyndighet finner vi att frågan bör utredas mer grundligt än vad som är möjligt inom ramen för vårt nuvarande uppdrag. Det innebär att vi håller fast vid vårt förslag från del-
410
SOU 2008:44 Rapportering, registrering och undersökning av olyckor
betänkandet att Järnvägsstyrelsens, Luftfartsstyrelsens och Sjöfartsverkets uppgifter tills vidare ska övertas i oförändrad form av Transportinspektionen.
Huvudinriktningen för den särskilda utredning som vi föreslår anser vi alltjämt bör vara att åstadkomma en för de olika trafikslagen gemensam ordning för olycksundersökningar. Vi har för vår del inte funnit några tungt vägande skäl för att Transportinspektionens ansvar och bemyndiganden enligt lagen om undersökning av olyckor ska skilja sig åt, beroende på i vilket trafikslag olyckan inträffar. En sådan inriktning skulle alltså innebära att Transportinspektionens mandat och ansvar antingen utvidgas på spårtrafikområdet eller inskränks på luftfarts- och sjöfartsområdet, så att rollen på dessa områden överensstämmer med vad som nu gäller på spårtrafikområdet. Vi föreslår i det följande att vägtrafiken ska behandlas på samma sätt som övriga trafikgrenar när det gäller undersökning av olyckor och det bör även gälla i de avseenden som nu behandlats.
Vi vill dock inte helt utesluta att det kan finnas speciella skäl som kan medföra att ansvars- och rollfördelningen när det gäller undersökning av olyckor bör avvika inom något trafikslag, exempelvis att strukturen hos trafikföretagen eller andra förutsättningar för undersökningarna är sådana att det motiverar avsteg från vad som anses vara lämpligt i övrigt. Det bör därför ingå i en fördjupad utredning att pröva även denna sak. Om man kommer fram till att tillsynsmyndigheternas möjligheter att genomföra olycksutredningar bör utmönstras ur lagen om undersökning av olyckor är det också angeläget att belysa om det behövs annat legalt stöd för myndigheternas egna olycksutredningar och hur detta i så fall lämpligen bör utformas.
Förtydliga vägtrafikolyckorna i lagen
Av de olyckor och olyckstillbud som ska undersökas enligt lagen om undersökning av olyckor omnämns olyckor inom luftfart, sjöfart och spårtrafik i särskilda punkter med angivande av vilken typ av olyckor som ska undersökas. Olyckor inom vägtrafiken omnämns däremot inte utan de ingår i gruppen ”andra allvarliga olyckor”. I samband med att Transportinspektionen bildas och får ett allmänt ansvarsområde som sträcker sig över samtliga trafikslag är det enligt vår mening naturligt och lämpligt att vägtrafiken
411
Rapportering, registrering och undersökning av olyckor SOU 2008:44
behandlas på samma sätt som övriga trafikgrenar när det gäller undersökning av olyckor.
Vägtrafikolyckorna på väg har en sådan omfattning att trafiksäkerhetsarbetet bör bedrivas på bred front och att analyserna och undersökningarna av de olyckor som inträffar måste ske i många former, exempelvis genom de särskilda trafiksäkerhetsanalyser och djupstudier som vi behandlar i andra delar av detta betänkande. De undersökningar som ska genomföras enligt lagen om undersökning av olyckor måste därför, som vi ser det, inriktas mot sådana olyckor och olyckstillbud där det finns särskilda omständigheter som motiverar att en undersökning sker i denna form.
SHK anser att dessa undersökningar på vägtrafikområdet i huvudsak bör vara inriktade mot olyckor och olyckstillbud inom yrkestrafiken och i synnerhet mot olyckor och olyckstillbud som berör transporter av farligt gods. Vi delar denna bedömning. Vi föreslår mot denna bakgrund att lagen om undersökning av olyckor nu ändras så att vägtrafikolyckor omnämns särskilt i lagens 2 §, punkten 4. I 3 § i förordningen, som också kompletteras med vägtrafiken, sägs att olyckor och tillbud som inte är av den art som anges i 2 § i lagen ändå ska undersökas om det är påkallat från säkerhetssynpunkt.
Enligt vår mening är det också naturligt att Transportinspektionen i och med bildandet av myndigheten blir tillsynsmyndighet enligt 5 § i förordningen om undersökning av olyckor även när det gäller vägtrafik. Detta föreslår vi ska ske genom en ändring av 3 § i förordningen (se författningsförslagen). Eftersom Transportinspektionen förutsätts överta Järnvägsstyrelsens, Luftfartsstyrelsens och Sjöfartsverkets/Sjöfartsinspektionens tillsynsansvar kan tillsynsuppgifterna för trafikområdet därmed samlas till en och samma myndighet.
De förändringar som vi nu föreslår i lagen och förordningen om undersökning av olyckor är av tämligen begränsad omfattning. Vi utesluter inte att en mer genomgripande förändring kan vara motiverad för att vägtrafiken ska få en behandling som är mer likartad den som gäller för övriga trafikslag. En sådan förändring bör dock enligt vår mening göras först efter det att ansvars- och rollfördelningen mellan SHK och tillsynsmyndigheterna utretts grundligare. I det sammanhanget kan det också finnas skäl att beakta förutsättningarna för de olycksundersökningar utanför transportsektorn som också regleras av lagstiftningen.
412
SOU 2008:44 Rapportering, registrering och undersökning av olyckor
Det finns i dag ingen tydligt utpekad tillsynsmyndighet för vägtrafikolyckor, men Räddningsverket har vissa uppgifter i fråga om ”övriga olyckor” och ansvaret för att finansiera SHK:s undersökningar inom detta område. Om Transportinspektionen blir tillsynsmyndighet för vägtrafikområdet föranleder det således att inspektionen övertar ett visst finansieringsansvar från Räddningsverket. Med nuvarande verksamhetsvolym beräknas finansieringsbehovet för SHK:s olycksundersökningar på vägtrafikområdet uppgå till i storleksordningen 2,7 Mkr. Vi återkommer i kapitel 12 till vilka konsekvenser detta får för Transportinspektionens budget.
5.4.2 Rapportering och registrering av vägtrafikolyckor
Verksamheten inom trafiksäkerhetsanalyser innebär att följa och analysera trafiksäkerhetsutvecklingen, tillhandahålla trafiksäkerhetsfakta och att analysera effekten av trafiksäkerhetsåtgärder samt att lämna förslag om trafiksäkerhetsåtgärder. I vårt delbetänkande (bilaga 5) bedömde vi att det kommer att finnas behov av denna typ av verksamhet såväl vid Transportinspektionen som vid Vägverket, åtminstone så länge Vägverket har ett övergripande sektorsansvar inom vägområdet.
Vi redovisade samtidigt vår uppfattning att STRADA-systemet i princip har sådan karaktär att verksamheten hör naturligt hemma inom Transportinspektionen. Djupstudierna bedömde vi däremot vara så nära kopplade till väghållaruppgiften att ansvaret i denna del tills vidare borde kvarstå hos Vägverket. Vår preliminära bedömning var också att kopplingarna mellan STRADA å ena sidan och djupstudierna å den andra inte är så starka att de nödvändigtvis behöver integreras inom en och samma myndighet. Vi bedömde dock att ett slutligt ställningstagande i denna del fordrade en mer ingående prövning än vad som varit möjligt inför delbetänkandet. Vi har nu fått det ytterligare underlag från Vägverket som krävs för vårt ställningstagande.
STRADA överförs till Transportinspektionen
När det gäller den fråga som Vägverket skulle belysa i sitt underlag, nämligen kopplingen mellan STRADA och djupstudierna, tolkar vi Vägverkets promemoria så att kopplingarna inte är så starka att
413
Rapportering, registrering och undersökning av olyckor SOU 2008:44
verksamheterna oundgängligen måste integreras inom en och samma myndighet. Vägverket anger således att STRADA och djupstudieverksamheten är i sak oberoende arbetssätt, om än för närvarande organisatoriskt sammanhållna inom Vägverket. I STRADA samlas information på bredden och i djupstudierna på djupet. Verksamheterna är med andra ord komplement till varandra men behöver, som vi uppfattar det, inte vara organisatoriskt integrerade. Med ledning av de utgångspunkter som vi angav i vårt delbetänkande drar vi mot denna bakgrund slutsatsen att ansvaret för förvaltningen och utvecklingen av STRADA bör föras över till Transportinspektionen.
Vårt ställningstagande i denna fråga innebär inte att vi inte ser att det finns starka samband i sak mellan den information som samlas i STRADA respektive byggs upp genom djupstudierna. De synpunkter som vi fått från dem som varit med om att utveckla STRADA går också ut på att framhålla dessa samband. Enligt dem spelar det mindre roll om verksamheten bedrivs inom Vägverket eller Transportinspektionen, huvudsaken är att den hålls samman. När vi för vår del ändå kommit fram till att verksamheterna bör delas upp mellan Transportinspektionen och Vägverket beror det på att vi anser att en sådan ansvarsfördelning är riktig om man ser till respektive myndighets uppgift i stort och tar hänsyn till hur systemen för olycksrapportering, säkerhetsansvar och trafiksäkerhetsanalyser kan förväntas komma att förändras på längre sikt, bland annat inom ramen för den gemensamma utveckling som sker inom EU.
Även om vi kan se fördelar med att hålla samman STRADA och djupstudierna inom en och samma organisation på kort sikt och om man enbart ser till vad som är rationellt inom dessa delsystem, anser vi alltså att en sådan ordning skulle kunna vara ett hinder för utvecklingen på längre sikt och för trafiksäkerhetsarbetet i stort. Vi vill i det sammanhanget även peka på sambandet med vårt förslag till trafiksäkerhetslagstiftning på vägområdet (kapitel 11) som ger väghållaren en särskild roll i fråga om trafiksäkerhetsanalyser, undersökning och rapportering av olyckor och Transportinspektionen särskilda uppgifter i föreskriftshänseende och som tillsynsmyndighet.
Samtidigt finns det anledning att framhålla att den information och kunskap som genereras av såväl STRADA som djupstudierna även fortsättningsvis måste ses som en gemensam resurs för hela samhället. Likaväl som Vägverket, andra väghållare m.fl. bör vara viktiga användare av STRADA har således Transportinspektionen
414
SOU 2008:44 Rapportering, registrering och undersökning av olyckor
anledning att noga följa djupstudieverksamheten och tillgodogöra sig de resultat som den ger.
Vår bedömning är också att STRADA är en utomordentligt viktig tillgång i trafiksäkerhetsarbetet och att det finns all anledning att slå vakt om dess funktion och fortsatta utveckling. Vi delar också Vägverkets uppfattning att förvaltningen och utvecklingen av STRADA bör bygga på en nära samverkan mellan Transportinspektionen och Vägverket, liksom med övriga berörda aktörer. Vi anser också att det är angeläget att roller och ansvarsfördelning klargörs genom samarbetsavtal m.m. och att detta bör vara en viktig gemensam uppgift för Vägverket och Transportstyrelseutredningen under den genomförandefas som nu kommer att vidta och pågå fram till årsskiftet 2008/2009.
STRADA bör författningsregleras
Vi anser att verksamheten inom ramen för STRADA bör författningsregleras. En sådan reglering bör inte enbart ta sikte på hur känsliga personuppgifter behandlas i databasen utan även på att säkerställa leveranserna av indata till systemet. Vi bedömer det således inte vara en långsiktigt hållbar lösning att sjukvårdens inrapportering av olyckor och skador baseras på enskilda avtal med varje sjukhus och med individuellt utformade ersättningar kopplade till dessa avtal. Även reglerna för Polisens inrapportering av vägtrafikolyckor bör enligt vår mening ses över i detta sammanhang. Bland annat bör rapporteringskraven moderniseras och anpassas till de nya tekniska möjligheter att överföra informationen som nu erbjuds.
För att STRADA ska få den funktionalitet som eftersträvats, och som det satsats stora resurser på att ge förutsättningar för, måste sjukvårdens inrapportering bli heltäckande. Vi anser att finansieringen av sjukvårdens insatser bör säkras långsiktigt genom en överenskommelse mellan staten och kommunsektorn, exempelvis inom ramen för det allmänna statsbidraget till landstingen.
Vår slutsats i denna del bygger på att väghållare och andra intressenter genomgående framhåller att sjukvårdens registrering i STRADA på ett mycket värdefullt sätt kan komplettera den information som Polisens registrering av vägtrafikolyckor ger. Rapportering från sjukvården kan påtaglig bidra till att minska de stora mörkertal som framför allt funnits i fråga om fallolyckor och singelolyckor,
415
Rapportering, registrering och undersökning av olyckor SOU 2008:44
där motorfordon inte är inblandade (gång- och cykeltrafikanter). Sjukvårdens rapportering till STRADA kan också ge ett betydligt bättre underlag om olyckor och skadade. Genom sjukvårdens diagnossättning kan man definiera allvarlighetsgraden för de skadade. Dessa vinster kan dock enligt vår mening endast uppnås om rapporteringen sker i tillräcklig omfattning och under långsiktigt hållbara former.
416
6 Räddningstjänst och transport av farligt gods
Förslag: Organisationen av flyg- och sjöräddningen utreds inom ramen för en större översyn av räddningstjänsten. I utredningens direktiv ska ingå att föreslå en annan organisatorisk hemvist för flygräddningen än Transportinspektionen. Luftfartsstyrelsens ansvar för ambulansflyget ska överföras till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap från och med den 1 januari 2009.
Bedömning: Frågan om hur myndighetsansvaret för transportrelaterade frågor om farligt gods ska utformas får lösas i samråd med utredningen om en ny myndighet med ansvar för frågor om samhällets krisberedskap och säkerhet.
6.1 Delbetänkandet och remissyttrandena
6.1.1 Delbetänkandet
Luftfartsstyrelsen ansvarar i dag för flygräddning och Sjöfartsverket för sjöräddning. Vi behandlade denna fråga i vårt delbetänkande (avsnitt 4.1 samt bilaga 10). Vi konstaterade att flygräddningsverksamheten är en rent operativ verksamhet som är artfrämmande för verksamhet inom Transportinspektionen. Vår slutsats var dock att det inte är möjligt att genomföra en förändring till den 1 januari 2009 då Transportinspektionen ska inleda sin verksamhet. Vi föreslog därför att flygräddningen tills vidare skulle följa med in i Transportinspektionen och sjöräddningen ligga kvar hos Sjöfartsverket. Vi såg dock starka skäl för att flygräddningen och sjöräddningen borde integreras och föreslog att frågan skulle utredas i särskild
417
Räddningstjänst och transport av farligt gods SOU 2008:44
ordning. Vi aviserade också att vi skulle återkomma till frågan i vårt huvudbetänkande.
Luftfartsstyrelsen har sedan januari 2007 ansvar för att upprätthålla en beredskap för att besluta om och genomföra luftburna sjuktransporter – dels nationellt vid händelser där samhällets ordinarie resurser för sjuktransporter inte är tillräckliga, dels internationellt för att bistå vid hemtagning av personer som drabbats av katastrofer utomlands, vid civil och militär krishantering samt vid andra humanitära insatser. I vårt delbetänkande (bilaga 3) konstaterade vi att beredskapen för sjuktransporter utgör en operativ verksamhet som inte har en naturlig placering i Transportinspektionen och att verksamheten därför borde överföras till en annan myndighet. Vi angav att vi avsåg att återkomma till frågan om placering av ansvaret för ambulansflyget i vårt huvudbetänkande.
I vårt delbetänkande (avsnitt 4.1 samt bilaga 9) behandlade vi även transporter av farligt gods. Våra överväganden utmynnade i förslaget att Transportinspektionen ska ansvara för transportrelaterade delar av normgivning, tillsyn och tillståndsgivning som rör transporter av farligt gods. Förslaget grundades på bedömningen att den mest ändamålsenliga ansvarsfördelningen uppnås om den del av ansvaret som avser transportrelaterade frågor samlas hos Transportinspektionen och att frågor som avser ämnens kemiska egenskaper m.m. samlas hos den myndighet som övertar Räddningsverkets uppgifter. Vi angav att vi skulle återkomma i vårt huvudbetänkande med ett mer detaljerat förslag till hur ansvaret bör fördelas mellan de olika myndigheterna. Vi tar därför nu upp denna och övriga ovan angivna frågor till förnyade överväganden.
6.1.2 Remissyttrandena
Transport av farligt gods och allmän krisberedskap
Vägtrafikinspektionen tillstyrker förslaget att ansvaret för transportrelaterade frågor om farligt gods samlas hos Transportinspektionen. Även Bilprovningen är positiv till att transportrelaterade frågor avseende ADR (farligt gods) överförs till Transportinspektionen men anser att motsvarande skäl finns även för att överföra ansvaret för ATP-konventionen från Livsmedelsverket och TIR-konventionen från Tullverket. Sveriges Försäkringsförbund och Trafikförsäkrings-
418
SOU 2008:44 Räddningstjänst och transport av farligt gods
föreningen välkomnar att regler för lastsäkring och hantering av farligt gods kan komma att samordnas på ett helt annat sätt än tidigare.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att en gemensam syn och normgivning vad gäller säkerheten för godstransporter är nödvändig. En sammanföring av normgivningen för väg-, sjöfarts-, järnvägs- och flygtransporter höjer säkerheten och förbättrar skyddet mot olyckor. Länsstyrelsen noterar att det inte framgår av betänkandet om uppgiften att utfärda anvisningar för vilka vägar som inte får användas för transport av farligt gods liksom uppgiften att anvisa parkeringsplatser för fordon med farligt gods ska ligga kvar på länen.
Räddningsverket delar däremot inte uppfattningen att transport av farligt gods närmast hör hemma inom transportsektorn och anser att dessa frågor i stället ska föras till den nya myndigheten för olyckor och kriser. Samma uppfattning har Plast- & Kemiföretagen samt Svenska Petroleuminstitutet.
Krisberedskapsmyndigheten anser att ansvarsfördelningen kring farligt gods kräver en mer noggrann genomgång än vad som redovisas i betänkandet och anser att det finns en stor risk för dubbelarbete kring farligt gods om utredningens förslag genomförs. Kustbevakningen har inga synpunkter på ansvarsfördelningen när det gäller farligt gods men anser det inte vara klarlagt hur Kustbevakningens kontrolluppgifter och föreskriftsrätt inom området påverkas av förslaget.
Transportgruppen anser att en fördel med den föreslagna samordningen är att det blir lättare att samordna även den kommande lagstiftningen om terroristskydd. Transportgruppen anser vidare att det primära ansvaret för skyddsfrågorna för väg och järnväg bör läggas på Transportinspektionen och inte delas mellan Transportinspektionen, Vägverket och Banverket. Luftfartsstyrelsen framhåller att roller, ansvarsområden och mandat vad avser krisberedskapsarbetet bör fastställas inom de områden som berörs av organisationsförändringen. Detta behöver utformas på ett sådant sätt att det stämmer överens med förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap.
Flyg- och sjöräddning samt ambulansflyg
Luftfartsverket och Kustbevakningen delar utredningens uppfattning att en fristående och fördjupad utredning av flyg- och sjöräddningstjänsterna bör genomföras i särskild ordning.
419
Räddningstjänst och transport av farligt gods SOU 2008:44
Sjöfartsverket anser däremot att frågan om flyg- och sjöräddningens hemvist är väl utredd och att det inte föreligger något reellt behov av ytterligare genomlysningar. Verket anser att det nu bjuds tillfälle att integrera sjö- och flygräddningen.
Krisberedskapsmyndigheten anser att det krävs en mer djupgående utredning om den framtida placeringen det nationella ambulansflyget.
6.2 Flyg- och sjöräddningen
Av redovisningen i vårt delbetänkande framgår att frågan om integration av sjö- och flygräddningstjänsterna har utretts under lång tid och i ett flertal omgångar utan att detta resulterat i en sammanläggning. Luftfartsverket och Sjöfartsverket gör olika bedömningar av vilka effektiviseringsvinster som kan uppnås genom en sammanslagning, liksom av vilka kompetenser som krävs för verksamheten och omfattningen av den utbildning som förutsätts om samma personer ska kunna arbeta med båda räddningstjänsterna. Myndigheterna gör också väsentligt skilda bedömningar av möjligheterna att behålla och rekrytera kompetent personal om verksamheten integreras.
I vårt delbetänkande föreslog vi mot denna bakgrund att frågan om räddningsverksamheternas hemvist bör prövas i en från de inblandade verken fristående utredning. Vi redovisade även vilka frågor som bör tas upp till prövning i en sådan särskild utredning. Genom det fortsatta utredningsarbetet har vi emellertid erfarit att en större översyn av räddningstjänsten övervägs inom Försvarsdepartementet. Utöver organisationen av den statliga flyg- och sjöräddningstjänsten som vi fokuserat på, skulle en sådan utredning kunna omfatta en allmän översyn av lagen (2003:778) om skydd mot olyckor, gränsdragningen mellan statens och kommunernas ansvar för räddningstjänst, organisationen av saneringsverksamheten m.m.
Det kan för övrigt nämnas att våra överväganden om organisationen av flyg- och sjöräddningstjänsterna redovisas i regeringens proposition Stärkt krisberedskap – för säkerhets skull (prop. 2007/08:92). I propositionen konstateras att regeringen bereder ärendet.
420
SOU 2008:44 Räddningstjänst och transport av farligt gods
6.3 Ambulansflyget
Som framgår av avsnitt 6.1 har Luftfartsstyrelsen sedan januari 2007 ansvar för att upprätthålla en beredskap för att besluta om och genomföra luftburna sjuktransporter både nationellt och internationellt vid vissa krissituationer.
I vårt delbetänkande konstaterade vi att beredskapen för sjuktransporter utgör en operativ verksamhet som inte har en naturlig placering i Transportinspektionen och att verksamheten därför borde överföras till en annan myndighet. I delbetänkandet redovisades några olika alternativ för en sådan överföring och vi aviserade att vi avsåg att återkomma med närmare förslag i denna del i vårt huvudbetänkande.
Efter det att vi lämnade vårt delbetänkande har regeringen lagt fram propositionen Stärkt krisberedskap – för säkerhets skull. I propositionen föreslår regeringen att Krisberedskapsmyndigheten, Räddningsverket och Styrelsen för psykologiskt försvar ska läggas ned den 31 december 2008 och att en ny myndighet med ansvar för frågor om olyckor i vardagen och allvarliga kriser i samhället ska inrättas den 1 januari 2009. Stora delar av de verksamheter som Krisberedskapsmyndigheten, Räddningsverket och Styrelsen för psykologiskt försvar i dag bedriver ska överföras till den nya myndigheten som kommer att kallas Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
Den nya myndigheten ska vara en förvaltningsmyndighet som verkar inom området samhällets krisberedskap. Myndigheten ska ansvara för frågor om samhällets krisberedskap och säkerhet för att i samverkan med ansvariga samhällsorgan bidra till att minska samhällets sårbarhet samt utveckla och stärka samhällets krishanteringsförmåga. Myndigheten ska vara pådrivande i arbetet med att utveckla den tvärsektoriella dimensionen av verksamheten inom och mellan alla nivåer i samhället och över hela hotskalan. Enligt regeringen ska myndigheten ha ett ansvar både före, under och efter en kris eller olycka.
6.4 Farligt gods
Som framgår av avsnitt 6.1 föreslog vi i vårt delbetänkande att Transportinspektionen ska ansvara för transportrelaterade delar av normgivning, tillsyn och tillståndsgivning som rör transporter av
421
Räddningstjänst och transport av farligt gods SOU 2008:44
farligt gods (dock inte i fråga om länsstyrelsernas
TPF
1
FPT
och Kustbevak-
ningens uppgifter), medan frågor som avser ämnens kemiska egenskaper m.m. samlas hos Räddningsverket eller den nya myndighet som Räddningsverket kan komma att ingå i.
Som nämnts ovan har regeringen nyligen föreslagit att bland annat Räddningsverket ska läggas ned och att en ny myndighet för skydd och beredskap ska inrättas. Stora delar av den verksamhet som Räddningsverket i dag bedriver ska överföras till den nya myndigheten. I propositionen anges att den nya myndigheten ska ansvara för viktiga uppgifter i fråga om bland annat olyckor med farligt gods.
Regeringen har också beslutat om direktiv (dir. 2008:27) för en särskild utredare som ska förbereda och genomföra bildandet av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. I direktiven ges utredaren bland annat i uppdrag att i samråd med Transportstyrelseutredningen lämna förslag på den mest ändamålsenliga organisatoriska hemvisten för de uppgifter inom området landtransport av farligt gods som inte är relaterade till expertområdet farliga ämnen.
6.5 Utredningens överväganden
6.5.1 Flyg- och sjöräddningen
Vår uppfattning, som vi gav uttryck för redan i vårt delbetänkande, är att en sammanslagning av flyg- och sjöräddningstjänsterna sannolikt kan ge upphov till betydande effektiviseringsmöjligheter och att övervägande skäl talar för en sådan integration.
I vårt delbetänkande föreslog vi att frågan om räddningsverksamheternas hemvist bör prövas i en från de inblandade verken fristående utredning. Denna bedömning kvarstår. Vi redovisade även vilka frågor som vi anser bör tas upp till prövning i en sådan särskild utredning. De aspekter som då lyftes fram har enligt vår uppfattning fortsatt aktualitet. Om det, i enlighet med vad som beskrivits ovan, nu finns ett behov av en större och mer omfattande översyn av räddningstjänsten som helhet anser vi dock att frågan om flyg- och sjöräddningstjänstens organisation och myndighetshemvist bör prövas i ett sådant större sammanhang.
TP
1
PT
Länsstyrelsernas uppgifter att meddela lokala trafikföreskrifter enligt trafikförordningen
(1998:1276) kan dock på sikt komma att påverkas av våra förslag i kapitel 11 om att väghållarens möjligheter att besluta om trafikföreskrifter ska utökas i enlighet med vad ansvaret för säkerheten kräver.
422
SOU 2008:44 Räddningstjänst och transport av farligt gods
Detta innebär också att vi vidhåller vårt förslag från delbetänkandet att flygräddningen tills vidare bör följa med Luftfartsstyrelsens övriga verksamhet in i Transportinspektionen, medan sjöräddningen ligger kvar hos Sjöfartsverket. En fristående utredning om flygräddningstjänstens organisation bör dock, oavsett utredningens omfattning och uppdrag i övrigt, få tydliga direktiv om att verksamheten på sikt ska ha en annan organisatorisk hemvist än Transportinspektionen.
Vi har i denna fråga också samrått med Helikopterutredningen (dir. 2007:108) som har i uppdrag att se över hur den offentliga sektorns användning av helikoptertjänster kan bli mer effektiv samt med Lotsutredningen (dir 2006:116) som genom tilläggsdirektiv (2007:69) har fått i uppdrag att genomföra en översyn av Sjöfartsverkets roll och verksamheter. Lotsutredningen ska bland annat lämna förslag om framtida organisationsform, uppdelning och finansiering av de verksamheter som i dag bedrivs inom Sjöfartsverket och har med den utgångspunkten anledning att överväga hur sjöräddningstjänsten bör organiseras.
Utredningarnas gemensamma bedömning är att det finns en effektiviseringspotential i ett mer samordnat nyttjande av de personalresurser som finns vid flyg- och sjöräddningscentralerna. Lotsutredningen anser att flyg- och sjöräddningstjänsterna utan ytterligare utredning kan slås samman och inordnas i Sjöfartsverkets verksamhet, medan Helikopterutredningen delar vår uppfattning att frågan bör prövas inom ramen för en större och mer omfattande översyn av räddningstjänsten.
6.5.2 Ambulansflyget
Vår bedömning är att Luftfartsstyrelsens ansvar för ambulansflyget bör överföras till den nya myndigheten för skydd och beredskap som regeringen har föreslagit ska inrättas i januari 2009. Bland annat genom att myndigheten förutsätts ha ett ansvar både före, under och efter en kris eller olycka kommer uppgiften att ansvara för ambulansflyget enligt vår uppfattning att stämma väl överens med den nya myndighetens ansvarsområde och verksamhetsinriktning.
En överföring av ansvaret för ambulansflyget från Luftfartsstyrelsen till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap bör enligt vår mening kunna ske redan från den tidpunkt då den nya myndig-
423
Räddningstjänst och transport av farligt gods SOU 2008:44
heten ska inleda sin verksamhet, dvs. den 1 januari 2009. Vi kan inte se att det finns något skäl att övergångsvis föra över verksamheten från Luftfartsstyrelsen till Transportinspektionen. Ansvaret för ambulansflyget beräknas i verksamhetsvolym motsvara en årsarbetskraft.
6.5.3 Transporter av farligt gods
Som tidigare framgått har vi i vårt delbetänkande redovisat förslaget att Transportinspektionen ska ansvara för transportrelaterade delar av normgivning, tillsyn och tillståndsgivning som rör transporter av farligt gods, medan frågor som avser ämnens kemiska egenskaper m.m. samlas hos Räddningsverket eller den nya myndighet som Räddningsverket kan komma att ingå i.
Vår avsikt var att vi i detta huvudbetänkande skulle återkomma med ett mer detaljerat förslag till hur ansvaret borde fördelas mellan de olika myndigheterna.
Som redovisats ovan har regeringen nu lagt fram en proposition om krisberedskapsfrågor. I propositionen anges att den nya Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ska ansvara för viktiga uppgifter i fråga om bland annat olyckor med farligt gods. Propositionen innehåller dock inte något uttryckligt ställningstagande till hur ansvaret för transporter av farligt gods ska fördelas mellan olika myndigheter. Däremot har regeringen uppdragit åt den särskilda utredare som ska förbereda och genomföra bildandet av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap att i samråd med vår utredning lämna förslag om den mest ändamålsenliga organisatoriska hemvisten för de uppgifter inom området landtransport av farligt gods som inte är relaterade till expertområdet farliga ämnen.
Mot denna bakgrund anser vi inte att det är meningsfullt att nu lämna några detaljerade förslag till hur ansvaret för transporter av farligt gods bör fördelas mellan Transportinspektionen och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Vår slutsats är att det i första hand är en uppgift för utredningen som ska förbereda och genomföra bildandet av den nya myndigheten för skydd och beredskap att lägga fram ett sådant förslag till ansvarsfördelning i samråd med vår utredning. Vi räknar således med att denna fråga ska lösas under genomförandefasen av vårt uppdrag och efter det att vi avlämnat detta huvudbetänkande.
424
7 Vissa övriga myndighetsuppgifter
Förslag: I direktiven till en eventuell utredning om fortsatt omorganisation av transportmyndigheterna ska tydligt framgå att en uppgift för en sådan utredning ska vara att föreslå hur den generella uppföljningen av det transportpolitiska målet inom luftfartssektorn ska organiseras, liksom driftstödet till icke statliga flygplatser, frågor kring allmän trafikplikt på luftfartsområdet samt luftfartssektorns medverkan i infrastrukturplaneringen. I direktiven ska också framgå att dessa frågor inte ska ingå i Transportinspektionens uppgifter annat än övergångsvis. Om någon fortsatt omstrukturering av transportmyndigheterna inte blir aktuell ska från och med den 1 januari 2009 frågor om allmän trafikplikt inom luftfartsområdet och driftsstöd till icke-statliga flygplatser föras över till Rikstrafikens ansvarsområde och den generella uppföljningen av det transportpolitiska målet inom luftfartssektorn och luftfartssektorns medverkan i infrastrukturplaneringen föras över till SIKA:s ansvarsområde.
Bedömning: Tillsynen enligt fartygssäkerhetsförordningen över mudderverk, pontonkranar samt pråmar bör även fortsättningsvis utövas av Arbetsmiljöverket. Nuvarande Stängselnämndens uppgifter bör på ett naturligt sätt kunna inrymmas i Transportinspektionens verksamhet. Hallandsåskommitténs uppdrag ligger till stor del vid sidan av vad som bör vara Transportinspektionens ordinarie uppgifter. Övertagandet av Hallandsåskommitténs uppgifter är en tillfällig lösning under den tid som återstår tills byggandet av tunnlarna i Hallandsås slutförts. Transportinspektionen bör på nytt pröva frågan om hur verksamheten ska bedrivas när Hallandsåskommittén har redovisat sina erfarenheter av hur denna typ av granskningsarbete kan nyttiggöras.
425
Vissa övriga myndighetsuppgifter SOU 2008:44
7.1 Inledning
Vi har under vårt utredningsarbete uppmärksammat att Regeringskansliet i några promemorior och utredningsdirektiv aviserat att Transportinspektionen från årsskiftet 2008/2009 kan komma att få överta vissa uppgifter som vi tidigare inte behandlat i våra egna överväganden. I detta kapitel beskriver vi kort dessa uppgifter. Vi tar här också upp frågan om hur tillsynen av mudderverk, pontonkranar och pråmar bör organiseras, eftersom frågan aktualiserats inom ramen för vårt utredningsarbete. Slutligen återkommer vi i detta kapitel också med ytterligare överväganden om ansvaret för vissa sektorsuppgifter inom luftfartsområdet.
7.2 Stängselnämnden och Hallandsåskommittén
7.2.1 Stängselnämnden
Stängselnämnden inrättades genom lagen (1975:1010) om ändring i lagen (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg m.m. för att pröva vissa frågor om stängsel utmed järnväg (prop. 1975:67, bet. TU 1975:14, rskr. 1975:196). Nämnden består av ordföranden och två andra ledamöter. Ledamöter och ersättare förordnas av regeringen för viss tid. Ytterligare bestämmelser om nämnden finns i förordningen (1975:1012) med instruktion för Stängselnämnden. Av förordningen framgår att nämnden vid behov får anlita sekreterare eller annat biträde. Stängselnämnden har ingen egen budget.
Nämndens verksamhet finansieras med det under sjätte huvudtiteln uppförda anslaget Kommittéer m.m. Kansligöromålen för nämnden sköts av Näringsdepartementet och uppgår enligt Statskontoret till 0,01 årsarbetskraft. Av 15 § lagen om stängselskyldighet för järnväg m.m. framgår att parterna till lika delar ska ersätta staten för Stängselnämndens kostnader i ett visst ärende.
I en promemoria som upprättats inom Näringsdepartementet (Ds 2007:49) lämnas förslag till ändringar i lagen om stängselskyldighet för järnväg m.m. Förslaget innebär att Stängselnämndens uppgifter från och med den 1 januari 2009 överförs till den myndighet som regeringen bestämmer (prövningsmyndigheten). Enligt promemorian är avsikten att Järnvägsstyrelsen, eller den myndighet som i framtiden övertar Järnvägsstyrelsens uppgifter som tillsynsmyndighet på järnvägsområdet, ska vara prövningsmyndighet.
426
SOU 2008:44 Vissa övriga myndighetsuppgifter
Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, ska få meddela föreskrifter om avgifter för prövning av tvister. Prövningsmyndighetens beslut ska få överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, ska enligt förslaget få meddela föreskrifter om avgifter för prövning av tvister. Promemorian innehåller också förslag till de författningsförändringar som föranleds av de ovan beskrivna förändringarna.
7.2.2 Hallandsåskommittén
Regeringen beslutade i maj 2002 att tillsätta en kommitté med uppdrag att följa byggandet av tunnlarna i Hallandsås (dir. 2002:54). Kommittén, som tagit namnet Hallandsåskommittén, ska löpande granska Banverkets metoder, beslutsunderlag och beslut som rör teknik, ekonomi, hälsa och miljö. Hallandsåskommittén har hittills granskat olika moment i Banverkets förberedelser för, och genomförande av, det fortsatta tunnelbyggandet. Dessa granskningar har i enlighet med direktiven redovisats dels löpande till Banverket, dels årligen till regeringen.
Efter riksdagens beslut om propositionen Infrastruktur för ett långsiktigt hållbart transportsystem (prop. 2001/02:20, bet. 2001/02:TU2, rskr. 2001/02:126) återupptogs arbetet med att bygga tunneln. Arbete med att borra det första tunnelröret från söder till norr pågår. När det ena tunnelröret är färdigt, monteras tunnelborrmaskinen i det andra tunnelröret. Det mest komplicerade momentet är att forcera den s.k. Möllebacks-zonen. År 2012 beräknas båda tunnelrören vara byggda och järnvägsinstallationerna slutförda.
Genom tilläggsdirektiv (dir. 2005:144) beslutade regeringen att kommitténs arbete skulle fortsätta till den 1 mars 2008. Kommittén fick i uppdrag att redogöra för hur dess erfarenheter kan nyttiggöras i andra relevanta sammanhang. Regeringen har därefter i januari 2008 beslutat om ytterligare tilläggsdirektiv till Hallandsåskommittén (dir. 2008:6).
Mot bakgrund av att projektet fortfarande befinner sig i ett komplicerat byggskede har regeringen dragit slutsatsen att Hallandsåskommitténs granskande och rådgivande arbete bör fortsätta fram till årsskiftet 2008/2009. Regeringen konstaterar i tilläggsdirektiven att den nya trafikinspektionsorganisationen vid
427
Vissa övriga myndighetsuppgifter SOU 2008:44
denna tidpunkt planeras inleda sin verksamhet och kan överta den fortsatta granskningen av tunnelbygget.
Hallandsåskommitténs nuvarande uppdrag är alltså att fortsätta att bedriva granskning och redovisa sina slutsatser till Banverket och till berörda tillsynsmyndigheter i enlighet med det ursprungliga direktivet. Kommittén har också i en rapport till regeringen (2008-02-27) redogjort för sitt arbete under 2007 och för sina iakttagelser. Av denna redovisning ska det även framgå hur kommitténs erfarenheter av denna typ av granskningsarbete kan nyttiggöras i arbetet som den nya trafikinspektionsorganisationen planeras utföra. Kommittén ska slutligt redovisa sitt arbete senast den 31 december 2008.
7.3 Pråmtillsyn
Arbetsmiljöverket har i överläggningar med Transportstyrelseutredningen anmält att man anser att det tillsynsansvar av arbetsmiljön som verket har enligt fartygsäkerhetsförordningen (2003:438) borde föras över till den nya Transportinspektionen. Det handlar om tillsynen enligt 6 kap. 2 § fartygssäkerhetsförordningen över dels mudderverk och pontonkranar som saknar framdrivningsmaskineri och som nyttjas i hamnar, kanaler, floder och liknande skyddade farvatten, dels pråmar som används till upplagsplats eller logement och endast undantagsvis flyttas eller används till annat än personbefordran vid lastageplats, i hamn eller på redd.
Enligt Arbetsmiljöverket innebär nuvarande ansvarsfördelning att gränsdragningsproblem uppstår. För ett effektivt myndighetsarbete bör tillsynen enligt Arbetsmiljöverket ligga samlat på en myndighet. Arbetsmiljöverket har också tidigare i en skrivelse till Arbetsmarknadsdepartementet begärt att huvudmannaskapet för dessa frågor ska ändras, då i första hand med sikte på att uppgifterna skulle övertas av Sjöfartsverket (Sjöfartsinspektionen). I denna skrivelse hänvisar Arbetsmiljöverket också till att verkets minskade budget och bemanning kräver stora anpassningsåtgärder och att en viktig åtgärd i det uppkomna läget är att renodla Arbetsmiljöverkets verksamhet till tillsynsuppgifter som grundas på arbetsmiljölagen.
Sjöfartsinspektionen yttrade sig i ett remissvar 2008-01-23 över Arbetsmarknadsverkets skrivelse och motsatte sig därvid en ändring av myndighetsansvaret i denna del. Enligt Sjöfartsinspektionen
428
SOU 2008:44 Vissa övriga myndighetsuppgifter
avser tillsynen främst bygg- och entreprenadarbetsplatser som skiljer sig från motsvarande arbetsplatser på land endast i det avseendet att de är placerade på vattnet. Den enda sakkunskap som Sjöfartsinspektionen ansåg sig kunna tillföra var beräkning av skrovstyrkan på pråmar och liknande plattformar. Detta ansågs inte vara ett tillräckligt skäl för att flytta tillsynsansvaret, eftersom Sjöfartsinspektionen kan tillhandahålla Arbetsmiljöverket sådan sakkunskap på begäran.
Sjöfartsinspektionen framhöll vidare att man – till skillnad från Arbetsmiljöverket – inte har ett tillsynssystem för att lokalisera arbetsplatser som ska kontrolleras med avseende på arbetsmiljön. Sjöfartsinspektionen har inte heller en sådan landstäckande närvaro att tillsynsobjekt av detta slag kan upptäckas.
7.4 Vissa sektorsuppgifter inom luftfartsområdet
I vårt delbetänkande (avsnitt 4.3 Luftfart samt bilaga 3) föreslog vi att all verksamheten vid Luftfartsstyrelsen utom ansvaret för det nationella ambulansflyget ska föras över till Transportstyrelsen. Samtidigt angav vi att vissa av de uppgifter som utförs inom Luftfartsstyrelsens enhet Marknad och Omvärld rent principiellt inte borde utföras inom Transportinspektionen. Den verksamhet som avsågs i detta sammanhang är det generella ansvaret för att följa upp det transportpolitiska målet inom sektorn, driftstöd till icke statliga flygplatser, frågor kring allmän trafikplikt och frågor kring infrastrukturplanering.
Vi konstaterade dock att det för närvarande är svårt att se en annan lämplig organisatorisk hemvist för dessa frågor, eftersom det finns förslag om att bolagisera Luftfartsverket. Tills vidare föreslog vi därför att dessa verksamheter skulle flyttas med till Transportinspektionen. Samtidigt pekade vi på att om det genomförs en fortsatt förändring av myndighetsstrukturen inom transportområdet, kan det komma att bildas en ny trafikslagsövergripande myndighet med ansvar för den typ av frågor som här är aktuella. Vår uppfattning var att man i så fall bör överväga att föra över dessa verksamheter från Transportinspektionen till en sådan trafikslagsövergripande planeringsmyndighet.
429
Vissa övriga myndighetsuppgifter SOU 2008:44
7.5 Utredningens överväganden
7.5.1 Stängselnämnden och Hallandsåskommittén
Vår bedömning är att nuvarande Stängselnämndens uppgifter på ett naturligt sätt kan inrymmas i Transportinspektionens planerade verksamhet. Att Stängselnämndens uppgifter överförs till Järnvägsstyrelsen kommer enligt den ovan refererade promemorian sannolikt inte att medföra några särskilda kostnader för den myndigheten. Eventuellt uppkommande kostnadsökningar kommer under alla förhållanden att vara så små att de utan vidare kan finansieras inom ramen för befintliga anslag. Att Järnvägsstyrelsens uppgifter enligt våra förslag övertas av Transportinspektionen påverkar enligt vår mening inte denna bedömning.
Vi bedömer däremot att nuvarande Hallandsåskommitténs uppgifter är förhållandevis mer resurskrävande och utgår från att resurser, motsvarande kommitténs nuvarande budget om 4,5 Mkr, överförs till Transportinspektionen om verksamheten ska övertas av inspektionen. Verksamheten bör under år 2009 finansieras med anslag och från och med 2010 finansieras enligt de principer som läggs fast för övrig verksamhet inom Transportinspektionen (se vidare kapitel 9).
Enligt vår mening är Hallandsåskommitténs uppdrag i huvudsak inte av den arten att den överensstämmer med sådan verksamhet som vi föreslår ska ingå i Transportinspektionens ordinarie uppgifter. Så vitt vi kan bedöma har de tillsynsuppgifter som det är fråga om en stark inriktning mot arbetsmiljöfrågor och allmänna miljöfrågor som det är andra myndigheters uppgift att svara för. Vi ser därför övertagandet av Hallandsåskommitténs uppgifter i första hand som en tillfällig lösning under den tid som återstår tills byggandet av tunnlarna i Hallandsås har slutförts.
Vi har emellertid inget att erinra mot att frågan löses på det sätt som anges i Hallandsåskommitténs tilläggsdirektiv och förutsätter också att Transportinspektionen kommer att pröva verksamheten på nytt när Hallandsåskommittén har redovisat sina erfarenheter av hur denna typ av granskningsarbete kan nyttiggöras. I denna prövning bör också beaktas de nya metoder som gäller för godkännande av infrastrukturanläggningar inom järnvägen (Järnvägsstyrelsens författningssamling 2006:1). Dessa innebär bland annat att infrastrukturförvaltaren anlitar ett s.k. anmält organ eller en assessor, som granskar delsystemet och utfärdar intyg för tillsynsmyndighetens godkännande av anläggningen.
430
SOU 2008:44 Vissa övriga myndighetsuppgifter
7.5.2 Pråmtillsyn
Vi anser inte att det kan vara ändamålsenligt att tillsynen enligt fartygssäkerhetsförordningen över mudderverk och pontonkranar samt pråmar som används till upplagsplats eller logement överförs från Arbetsmiljöverket till Transportinspektionen. Skälen för vår bedömning i denna del är i huvudsak desamma som tidigare utvecklats av Sjöfartsinspektionen och som återges i sammandrag i avsnitt 7.3.
Arbetsmiljöverkets egen beskrivning av hur tillsynen i dag utövas genom arbetsmiljöinspektörer vid varje distrikt som utför hamntillsyn samt dessutom genom ett antal bygginspektörer och inspektörer som bedriver restaurangtillsyn, och som tillsammans genomför cirka 200 inspektioner per år, stärker oss i vår uppfattning. Vi har således svårt att se att det inom Transportinspektionens ram finns anledning att bygga upp en tillsynsverksamhet av motsvarande slag. Enligt vår mening måste det också vara myndigheternas uppdrag som avgör hur verksamheten organiseras. Arbetsmiljöverkets minskade budget och bemanning kan enligt vår mening inte vara en relevant aspekt i detta sammanhang.
Möjligheten att vid behov begära Transportinspektionens medverkan i fråga om skrovbesiktning m.m. bör självfallet finnas kvar i samma utsträckning som när Sjöfartsinspektionen svarade för denna verksamhet. Transportinspektionen bör således enligt vår mening kunna överta Sjöfartsinspektionens uppgifter i de samarbetsavtal som slutits mellan Arbetsmiljöverket och Sjöfartsverket.
7.5.3 Vissa sektorsuppgifter inom luftfartsområdet
Som framgår av avsnitt 7.4 ovan har vi identifierat ett antal sektorsuppgifter inom luftfartsområdet som ingår i Luftfartsstyrelsens nuvarande verksamhet men som bedömts vara principiellt svårförenliga med Transportinspektionens tilltänkta ansvarsområde. Det gäller uppgifterna att generellt följa upp det transportpolitiska målet inom sektorn, att lämna driftstöd till icke statliga flygplatser, frågor kring allmän trafikplikt och frågor med anknytning till infrastrukturplaneringen.
Som framgår av vårt delbetänkande har vi erfarit att det inom Regeringskansliet pågår överväganden om en fortsatt omorganisation av transportsektorn som skulle kunna medföra att det bildas
431
Vissa övriga myndighetsuppgifter SOU 2008:44
en trafikslagsövergripande myndighet med ansvar för den aktuella typen av uppgifter. Om dessa planer genomförs ansåg vi att den organisatoriska hemvisten för de aktuella frågorna bör prövas igen. Om ingen ytterligare omorganisation sker ansåg vi (bilaga 3) det vara mera naturligt att föra över uppgifterna när det gäller allmän trafikplikt och driftsstöd till icke-statliga flygplatser till Rikstrafiken än till Transportinspektionen.
Vår principiella uppfattning i dessa frågor är oförändrad. Vi anser dock att det kan finnas skäl att något utveckla vårt synsätt på hur dessa frågor bör hanteras och återkommer därför här med förnyade överväganden i denna del. Vi vill således göra tydligt att det enligt vår mening vore direkt olämpligt att de ovan angivna uppgifterna läggs på Transportinspektionen annat än övergångsvis och under en kortare tid, i avvaktan på att en ny myndighet skapas som är mer ägnad åt att hantera uppgifterna. Att mera långsiktigt förena dessa uppgifter med Transportinspektionens övriga uppgifter skulle enligt vår mening undergräva trovärdigheten i inspektionens myndighetsutövning och även medföra att dessa sektorsuppgifter inte skulle kunna drivas med tillräcklig kraft.
I direktiven till en eventuell utredning om fortsatt omorganisation av transportmyndigheterna bör det därför tydligt framgå att en uppgift för en sådan utredning ska vara att föreslå hur den generella uppföljningen av det transportpolitiska målet inom luftfartssektorn, driftstödet till icke statliga flygplatser, frågor kring allmän trafikplikt på luftfartsområdet samt luftfartssektorns medverkan i infrastrukturplaneringen ska organiseras. I ett sådant direktiv bör det också slås fast att inriktningen ska vara att dessa frågor inte ska ingå i Transportinspektionens uppgifter.
Om någon fortsatt omstrukturering av transportmyndigheterna inte blir aktuell bör de ovan angivna uppgifterna redan från den 1 januari 2009 föras över från Luftfartsstyrelsen till andra myndigheter än Transportinspektionen. När det gäller frågor om allmän trafikplikt inom luftfartsområdet och driftsstöd till icke-statliga flygplatser anser vi som redan nämnts att Rikstrafiken i så fall är ett lämpligare alternativ än Transportinspektionen. När det gäller uppgifterna att svara för den generella uppföljningen av det transportpolitiska målet inom luftfartssektorn och luftfartssektorns medverkan i infrastrukturplaneringen finns det ingen lika naturlig hemvist bland nuvarande transportmyndigheter. Enligt vår mening är det emellertid mer lämpligt att överlåta dessa uppgifter till SIKA än att låta dem ligga kvar på Transportinspektionen.
432
SOU 2008:44 Vissa övriga myndighetsuppgifter
Vi vill dock understryka att dessa senare förslag bör genomföras endast om någon fortsatt omstrukturering av transportmyndigheterna inte bedöms vara aktuell att genomföra under överskådlig tid. Att flytta personal och verksamhet i flera omgångar skulle således enligt vår mening medföra ännu större olägenheter än att övergångsvis härbärgera dessa uppgifter inom Trafikinspektionens ram.
433
8 Forskning och statistik
Förslag: Transportinspektionen ska, liksom övriga myndigheter på transportområdet, svara för den forskning och utveckling som är motiverad utifrån den egna verksamhetens behov. Ansvaret för övergripande samhällsmotiverad transportforskning ska tills vidare ligga kvar hos Banverket, Vägverket och VINNOVA. Uppgiften innebär att ta ansvar för hela samhällets kunskapsförsörjning på transportområdet och innefattar således även forsknings- och utvecklingsverksamhet, inriktad på de frågor som kommer att höra till Transportinspektionens verksamhetsområde. Detta ansvar ska tydliggöras i Banverkets, Vägverkets och VINNOVA:s uppdrag.
Bedömning: Transportinspektionen kommer på kort sikt att överta de uppgifter i fråga om statistik- och informationsförsörjning på transportområdet som nu innehas av Järnvägsstyrelsen, Luftfartsstyrelsen, Sjöfartsinspektionen och de delar av Vägverket som överförs till Transportinspektionen, utan att det i övrigt sker några nämnvärda förändringar i verksamheten. På längre sikt kommer det att uppstå betydande samordningsfördelar inom Transportinspektionen när det gäller statistikproduktionen och informationshanteringen i stort. Tillgången till statistik och annan information om verksamheter på transportområdet kommer att bli allt viktigare såväl för Transportinspektionens egen del som för samhället i stort. Ett samlat ansvar för den officiella statistiken bör eftersträvas även vid en mer genomgripande omorganisation av myndighetsstrukturen på transportområdet. Ansvaret bör ligga på SIKA och följa denna myndighets övriga uppgifter in i en ny organisation om detta blir aktuellt. Det bör ligga i varje myndighets ansvar att avsätta resurser för den forskning och utveckling som är motiverad utifrån den egna
435
Forskning och statistik SOU 2008:44
verksamhetens behov. Transportinspektionen bör som underlag för sådana insatser utveckla en för myndigheten gemensam forsknings- och utvecklingsstrategi, som är integrerad i den övergripande verksamhetsplaneringen. På transportområdet finns därutöver ett behov av en övergripande samhällsmotiverad forsknings- och utvecklingsverksamhet, som utgår från transportsystemet som helhet och dess samspel med omvärlden och som är inriktad mot att tillgodose hela samhällets behov av kunskapsförsörjning. Transportinspektionens behov av att ha inflytande över denna forskning bör övergångsvis kunna tillgodoses bland annat genom befintliga samverkansorgan, medlemskap i programråd etc. Det är emellertid ett principiellt problem att ansvaret för övergripande samhällsmotiverad forskning är förlagt till myndigheter som själva är dominerande avnämare av en delmängd av forskningsresultaten, eftersom detta kan påverka prioriteringarna av forskningsinsatserna eller i vart fall medföra att prioriteringarna ifrågasätts. Hur ett mer sammanhållet ansvar för den transportpolitiskt motiverade forskningen ska organiseras på längre sikt bör därför prövas mot bakgrund av hur myndighetsuppgifterna och ansvaret inom transportområdet i stort kommer att organiseras.
Det är en betydande fördel om den samhällsmotiverade transportforskningen kan planeras, finansieras och organiseras på trafikslagsövergripande nivå. Samtidigt är det angeläget att ansvaret för denna forskning – till skillnad från ansvaret för den verksamhetsnära forskningen och utvecklingen – i så stor utsträckning som möjligt kan hållas skilt från verksamhetsansvaret inom sektorn. Ytterligare en viktig utgångspunkt är att de transportpolitiskt motiverade forskningsinsatserna bör vara en del i en övergripande transportpolitisk avvägning och alltså inte ses som en del i en allmän forskningspolitik.
436
SOU 2008:44 Forskning och statistik
8.1 Delbetänkandet och remissyttrandena
8.1.1 Delbetänkandet
I vårt delbetänkande (avsnitt 3.3) föreslog vi att Transportinspektionen ska svara för omvärldsbevakning inom sitt verksamhetsområde och samla in och redovisa statistik som stödjer och följer upp inspektionens kärnverksamhet. Vi bedömde dock att ansvaret för Sveriges officiella statistik bör ligga kvar hos SIKA.
Transportinspektionens roll föreslogs vara att svara för sammanställning av underlaget till de delar av den officiella statistik som berör normgivning, tillsyn och tillstånd inom inspektionens verksamhetsområden. Vi ansåg att SIKA och Transportinspektionen borde träffa avtal om hur statistikförsörjningen ska säkras. Vi bedömde vidare att Transportinspektionens behov av data och övrig information som behövs för att utföra och följa upp verksamheten – liksom trafikverkens och andra infrastrukturförvaltares motsvarande behov – normalt borde beaktas i den speciallagstiftning som styr verksamheten.
I delbetänkandet föreslog vi också att Transportinspektionen ska svara för verksamhetsnära forskning och utveckling inom myndighetens verksamhetsområde. Samtidigt gjorde vi bedömningen att ansvaret för övergripande samhällsmotiverad transportforskning tills vidare bör ligga kvar hos Banverket, Vägverket och VINNOVA. Vi konstaterade emellertid att denna uppgift innebär att ta ansvar för hela samhällets kunskapsförsörjning och således även innefattar forsknings- och utvecklingsverksamhet, inriktad på de frågor som kommer att höra till Transportinspektionens verksamhetsområde. Vi menade att Transportinspektionens behov av att ha inflytande över verksamheten på kort sikt borde kunna tillgodoses genom bland annat den samverkan som sker inom ramen för den så kallade TRANSAM-gruppen, medlemskap i programråd etc.
Utöver den övergripande samhällsmotiverade forskningen finns behov av verksamhetsnära forskning och utveckling inom både Transportinspektionen och hos övriga myndigheter på transportområdet. Den del av dessa resurser som till övervägande delen kan hänföras till Transportinspektionens tilltänkta verksamhet föreslog vi skulle överföras från Banverket och Vägverket till Transportinspektionen. Vi konstaterade också att en motsvarande bedöm-
437
Forskning och statistik SOU 2008:44
ning och överföring borde göras i fråga om verksamhetsnära forskning och utveckling som i dag finansieras av Sjöfartsverket.
I vårt delbetänkande aviserade vi att vi avsåg att återkomma med mer utvecklade förslag när det gäller ansvar för statistik och forskning. Vi tar därför upp dessa frågor här.
8.1.2 Remissinstansernas synpunkter
Några remissinstanser tar i sina yttranden över delbetänkandet upp frågan om ansvar för och avgränsning av forsknings- och utvecklingsfrågorna. Det gäller t.ex. Sjöfartsverket, Sjöfartsinspektionen, Vägtrafikinspektionen, VINNOVA, Bil Sweden och Motormännens Riksförbund. Man ser bland annat en risk med att transportforskningsansvaret delas upp på flera myndigheter.
Enligt Vägtrafikinspektionen och Sjöfartsinspektionen bör Transportinspektionen få i uppdrag att tillsammans med andra myndigheter utreda var ansvaret för olika slag av transportrelaterad forskning och utveckling bör ligga. Motormännens Riksförbund anser att Transportinspektionens uppdrag även bör omfatta övergripande samhällsmotiverad transportforskning. Sjöfartsverket anser det olyckligt att dela på verksamhetsnära och samhällsmotiverad forskning och menar att hela ansvaret för forskningsfrågorna inom sjöfartssektorn bör läggas på Sjöfartsverket. Sjöfartsinspektionen konstaterar att verksamhetsnära forskning inom inspektionens område fram tills nu finansierats med de s.k. Estoniapengarna, men att dessa nu i det närmaste är förbrukade och att frågan om fortsatt finansiering därför behöver tas upp.
VINNOVA betonar vikten av att begreppet sektorsansvar blir tydligare då det gäller olika delar av ansvaret för transportforskningen. VINNOVA anser också att uppdelningen av personal och arbetsuppgifter på olika myndigheter riskerar att påverka Vägverkets forskningsaktiviteter negativt och att det är viktigt att säkerställa att den forskning som Vägverket råder över är nära knuten till verkets egen expertis inom områdena fordon, miljö och säkerhet. Även Bil Sweden framhåller Vägverkets goda kompetens inom miljö- och trafiksäkerhetsområdet och vikten av att denna behålls samlad, så att det finns en statlig motpart med heltäckande kompetens till fordonsindustrin.
Frågan om statistik och registerföring tas upp av bland annat Järnvägsstyrelsen, SIKA, Sveriges Kommuner och landsting (SKL)
438
SOU 2008:44 Forskning och statistik
samt Motormännens Riksförbund. Järnvägsstyrelsen anser att ansvaret för den officiella statistiken på transportområdet bör föras över från SIKA till Transportinspektionen. SIKA framhåller att bildandet av den nya myndigheten skapar ett tillfälle att modernisera registerhållningen och föreslår att Transportinspektionen får ett uttalat uppdrag att göra det i dialog med SIKA, trafikverken med flera statistikanvändare.
SKL anser att ansvaret för att analysera trafikolycksstatistiken inom vägsektorn bör ligga kvar hos den myndighet som har ett samlat ansvar för att det transportpolitiska målet uppnås inom vägtrafiken. Förbundet anser också att skade- och olycksdatabasen STRADA bör ligga kvar på Vägverket. Motormännens Riksförbund anser att förslaget att den nya myndigheten ska ansvara för statistikunderlag och statistikförsörjning till SIKA gör det naturligt att Transportinspektionen även ansvarar för skade- och olycksdatabasen STRADA.
8.2 Statistikförsörjningen inom Transportinspektionens verksamhetsområde
SIKA är ansvarig myndighet för den officiella statistiken inom områdena transporter och kommunikationer. Det innebär att SIKA tillhandahåller, utvecklar och publicerar statistik inom områdena bantrafik (järnväg, spårväg och tunnelbana), kollektivtrafik, kommunikationsmönster, luftfart, post, tele, sjöfart och vägtrafik.
Statistiken om bantrafik beskriver utvecklingen i bantrafiksektorn med avseende på operatörer, infrastruktur, fordon, trafik och transporter samt olyckor. Statistiken sammanställs av främst Banverket på uppdrag av SIKA. Järnvägsstyrelsen svarar dock för insamlingen av uppgifter om skador och olyckor inom bantrafik.
Statistiken om luftfart beskriver utvecklingen i luftfartsektorn med avseende på infrastruktur, luftfartyg, trafik och transporter, olyckor samt miljöeffekter. Statistiken produceras av Luftfartsstyrelsen på uppdrag av SIKA.
På sjöfartsområdet publicerar SIKA statistik om bland annat fartyg, varu- och passagerartrafik och svenska hamnar. Sjöfartsverket och Sjöfartsinspektionen är inte direkt inblandade i produktionen av den officiella statistiken. Inom verket och inspektionen sammanställs dock olika typer av statistik om utvecklingen på sjö-
439
Forskning och statistik SOU 2008:44
fartsområdet, bland annat med utgångspunkt från uppgifter i de s.k. farledsdeklarationerna.
SIKA:s statistik om vägtrafik innehåller bland annat uppgifter om olyckor och skador i vägtrafiken, fordonsparken och körsträckor. Fordonsstatistiken beskriver i första hand beståndet av fordon, nyregistreringar, vilka som äger fordonen och regional statistik. Statistiken produceras av Statistiska centralbyrån (SCB), men bygger på Vägverkets vägtrafikregister. Statistiken om körsträckor innehåller uppgifter om hur långt personbilar, bussar, lastbilar och motorcyklar kör. Uppgifterna används bland annat som indata i modeller för att beräkna exempelvis utsläpp från vägtrafiken samt trafiksäkerhetsanalyser och skatteberäkningar. SIKA redovisar skattningar av körsträckor enligt två metoder. Den ena baseras på mätarställningsuppgifter som avläses i samband med kontrollbesiktningar och den andra metoden baseras på mätningar på vägarna.
Statistiken om olyckor och skador grundas på uppgifter från Polisen om skador och olyckor som inträffat i vägtrafiken. Vägverket samlar in och datalägger olycksuppgifter från Polisen (i STRADA) och SCB producerar statistiken på uppdrag av SIKA.
Beskrivningen ovan är långt ifrån uttömmande men ger exempel på hur den nationella statistikförsörjningen för närvarande är organiserad. Av beskrivningen framgår också att de myndigheter och myndighetsfunktioner som är tänkta att ingå i Transportinspektionen har viktiga roller på området. Det gäller exempelvis Järnvägsstyrelsen, Luftfartsstyrelsen, Vägtrafikregistret och rapporteringen och registreringen av vägtrafikolyckor inom ramen för STRADA. Det bör också tilläggas att det sker en betydande rapportering av statistik till EU och andra internationella organ. En stor del av den officiella statistiken inom transportområdet styrs också numera av kraven i olika regelverk som utformas inom EU.
440
SOU 2008:44 Forskning och statistik
8.3 Nya förutsättningar för kunskapsförsörjningen
8.3.1 Ansvaret för svensk transportforskning
I dag finns ett nationellt ansvar för att initiera och finansiera forskning och utveckling inom transportsektorn hos framför allt Vägverket, Banverket och VINNOVA (Prop. 2007/08:1). Banverket och Vägverket ska inom det s.k. sektorsansvaret aktivt verka för att en samhällsmotiverad tillämpad forsknings-, utvecklings- och demonstrationsverksamhet (FUD) sker för att uppnå de transport- och miljöpolitiska målen. För luftfarten och sjöfarten saknas ett motsvarande ansvar. VINNOVA har emellertid ett ansvar för trafikslagsövergripande FUD och tar även ett visst ansvar för luftfart och sjöfart, genom utlysningar som är öppna för samtliga trafikslag samt riktade satsningar, som det flygtekniska forskningsprogrammet och sjösäkerhetsprogrammet. VINNOVA:s inriktning och allmänna uppgifter medför dock att FUD-initiativ med direkt eller indirekt betydelse för tillväxt har hög prioritet, medan frågor med annan fokus riskerar att sakna tillräcklig belysning.
Även de myndigheter som inte har något övergripande forskningsansvar initierar och finansierar forskning och utveckling som underlag till den egna verksamheten. De resurser som avsätts för sådan verksamhet är dock i allmänhet mycket begränsade. Utöver dessa aktörer finansieras också transportrelaterad forskning i varierande grad via bland annat EU:s forskningsprogram, olika forskningsråd och stiftelser i Sverige, försäkringsbolag och andra myndigheter, t.ex. Räddningsverket, Energimyndigheten och Formas.
Banverket, Energimyndigheten, Vägverket och VINNOVA, som kan betraktas som huvudfinansiärer av övergripande transportforskning, har i nuläget ett gemensamt ansvar för att finansiera transportinriktad FUD. Inom fordonsforskningsprogrammet PFF samverkar fyra myndigheter och fyra fordonstillverkare med underleverantörer. Ett annat program som fungerar på ungefär samma sätt är den sjösäkerhetssatsning som VINNOVA leder, där andra myndigheter och näringslivet medverkar.
TRANSAM är ett samarbetsforum som myndigheterna själva skapat inom transportforskningsområdet. TRANSAM består av forskningsansvariga från Banverket, Energimyndigheten, FAS, Formas, Luftfartsstyrelsen, Naturvårdsverket, Räddningsverket, SIKA, Sjöfartsverket, VINNOVA och Vägverket. VINNOVA har en samlande roll genom sekretariat och ordförandeskap. Målen för
441
Forskning och statistik SOU 2008:44
verksamheten har formulerats vara att se till att gemensamma satsningar etableras, att svara för koordinering av svenska myndigheters medverkan i och påverkan av EU och att årligen se över och följa upp satsningarna på transportforskning.
VINNOVA har i samverkan med flertalet övriga forskningsfinansiärer utarbetat Nationell strategi för transportrelaterad FUD (VINNOVA 2004). I denna föreslås bland annat myndighetsgemensamma program och branschprogram, att VINNOVA tillskapar särskilda former för att säkerställa att problematiserande eller kritisk transportforskning kan ges den oberoende ställning och långsiktighet som området kräver samt att myndigheter inom luftfart och på sikt sjöfart ges ett sektorsforskningsansvar och att resurser avsätts för sådan verksamhet.
8.3.2 Internationellt forskningssamarbete
Utvecklingen går mot en ökad arbetsdelning inom forskningsområdet i Europa. Det betyder att landets FUD-miljöer måste ha kompetens och karaktär som gör dem intressanta för internationella beställare. Vidare accepteras i ökande grad att kompetens inom vissa områden kan hämtas från andra länder. Det är uppenbart att förmågan att tillgodogöra sig denna kunskap kommer att vara betydelsefull för landets framtida utveckling och konkurrenskraft.
Behovet av FUD ökar och forskningsmedverkan inom EU är ett nödvändigt medel för att växla upp de nationella satsningarna. Detta innebär dels ett finansiellt tillskott, dels att svenska aktörer genom bildade projekt och nätverk kan hämta in kompetens och erfarenheter från aktörer i hela Europa. Det senare är vanligen av minst lika stor betydelse. Svenska FUD-utförare har, så när som på några få undantag, allt svårare att medverka i eller leda projekt med EU-finansiering. Storleken på projekten gör att flertalet svenska aktörer inte har tillräckligt med personella och finansiella resurser. Ansökningar till och genomförande av EU-projekt innebär ett relativt stort risktagande.
442
SOU 2008:44 Forskning och statistik
8.3.3 Myndigheternas kunskaps- och forskningsstrategier
Under 2008 avser regeringen att lägga fram en forskningspolitisk proposition. Berörda myndigheter har därför fått i uppdrag att lämna underlag om myndigheternas kunskaps-, innovations- och forskningsstrategier. Det gäller även flertalet myndigheter inom transportsektorn och de redovisade kunskaps- och forskningsstrategierna inom detta område kan följaktligen ha relevans för Transportinspektionens verksamhet. Här återger vi därför kortfattat de delar av kunskaps- och forskningsstrategierna som vi bedömer har beröring med Transportinspektionens uppgifter.
Luftfartsstyrelsen
Luftfartsstyrelsen framhåller att myndigheten i dagsläget inte förfogar över vare sig medel eller befogenheter att fördela medel till forskning inom den civila luftfartens område. En stor del av flygforskningen i Sverige kanaliseras genom VINNOVA eller Nationellt flygtekniskt forskningsprogram, NFFP, som inrättades år 1993. NFFP:s uppdrag är att samordna resurser och medverka vid internationella forskningsprogram inom flygsektorn för att stärka den svenska flygindustrins konkurrensförmåga. Flertalet av de projekt som NFFP finansierar ingår även i europeiska projekt. Större delen av dagens forskningsmedel är fokuserade på teknikområdet och kanaliseras genom privata och statliga institut samt universitet. Forskning inom luftfartsområdet förekommer t.ex. vid Lunds universitet, Mälardalens högskola, Svenska miljöinstitutet (IVL) och Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).
Inom ramen för EU:s sjunde ramprogram för forskning nämns flygteknik och lufttransporter som ett av sex potentiella områden för att initiera ny teknik för att minska bland annat koldioxidutsläpp och avgasemissioner. I rapporten Flygforskning i Sverige – En inventering över svensk flygforskning utanför Nationella Flygtekniska Forskningsprogrammet, NFFP (TFK Rapport 2006:12) utpekas speciellt miljö, säkerhet och security (skydd) som prioriterade forskningsfält.
Inom samtliga dessa områden har Sverige enligt Luftfartsstyrelsen en god internationell kompetens och bör således kunna vara en drivande aktör i Europa. Inför tillkomsten av Transportinspektionen samt en eventuell infrastrukturmyndighet anser
443
Forskning och statistik SOU 2008:44
Luftfartsstyrelsen att det är viktigt att ta tillvara denna kompetens i den nya myndigheten och att klargöra ansvarsfördelningen mellan olika institut och myndigheter.
Sjöfartsverket
Sjöfartssektorn har jämfört med andra trafikslag mycket små forskningsresurser. Sjöfartsverket har inget formellt sektorsforskningsansvar men har likafullt valt att sätta av fem till sex miljoner kronor per år för sådana ändamål. Sjöfartsverket har utvecklat ett nära samarbete med VINNOVA och därigenom har resurserna inom myndigheternas verksamhetsområden kunnat koordineras. VINNOVA och Sjöfartsverket har tillsammans med rederinäringen byggt upp kompetenscentrat Lighthouse. Genom Lighthouse och det europeiska samarbetet kring teknologiplattformen Waterborne har det enligt Sjöfartsverket skapats goda förutsättningar för framtida sjösäkerhetsforskning.
För att det långsiktiga behovet av FUD inom sjöfartssektorn ska tillfredsställas är det enligt Sjöfartsverket viktigt att påverka europeiska forskningsprogram. Sedan slutet av 1970-talet pågår ett forskningssamarbete med det finska sjöfartsverket inom vintersjöfarten. Inom EU-nätverket MARTEC, Maritime technology, pågår en kartläggning av alla EU-länders forskningsprogram inom sjöfarten. En samordnad forskning baserad på nationella medel bör leda till att forskningsrön, totalt sett, bättre tas tillvara och att dubbelarbete undviks. Sverige deltar i dag som observatör men bör enligt verkets uppfattning på sikt även gå in med finansiering i detta samarbete.
Enligt Sjöfartsverket är behovet av utvecklingsinsatser störst inom områdena miljö och sjösäkerhet. Sjöfartens allvarligaste miljöproblem utgörs i dag av utsläpp av luftföroreningar, och sjöfarten ligger efter andra sektorer på grund av svårigheter att fatta internationella beslut om utsläppskrav. Sjösäkerheten handlar till stor del om människans förmåga att hantera tekniskt alltmer komplicerade fartyg och navigationssystem. Forskning inom beteendevetenskap har därför fått allt större betydelse för utvecklingen av sjösäkerheten. Skeppsteknik, navigationssystem och räddningssystem är andra viktiga områden.
Sjöfartsverket anser att verkets egna insatser i forskningsfrågor bör vara att medverka inom nätverk för nationell och internationell
444
SOU 2008:44 Forskning och statistik
sjösäkerhetsforskning, att medverka i och följa forskningsarbetet om sjöfartens miljöpåverkan, att identifiera forskningsbehov inom verkets ansvarsområden och sprida information om dessa behov till forskande institutioner, att ta initiativ till nya forskningsprojekt inom områden där verket är huvudavnämare av forskningsresultat och i mån av resurser också medverka till att de kan genomföras, att erbjuda rådgivning till nationella forskningsprojekt om regler, tillsyn m.m. samt att ta del av nationella forskningsresultat och inom berörda områden avge ett officiellt utlåtande om resultatens relevans för Sjöfartsverkets arbete.
Sjöfartsverket har upprättat en databas över sjöfartsforskning på sin webbplats för att tillgodose det nationella behovet. Här samlas all svensk forskning inom sjöfarten, dvs. även den forskning som inte direkt kan hänföras till verkets ansvarsområden.
Banverket
Banverket utgår i arbetet med sin forsknings- och innovationsstrategi från den vision som tidigare lämnats till Näringsdepartementet i det s.k. inriktningsunderlaget.
För att nå fram till visionen har Banverket i sin verksplan delat upp målbilden i fem områden som utgör underlag för forsknings- och innovationsstrategin:
• Kollektivtrafik som gör livet enklare. Forskningssatsningar måste enligt Banverket göras för att öka kollektivtrafikens attraktivitet. Viktiga områden är kollektivtrafikens framtida tjänsteutbud, aktörernas attityder och värderingar, upphandlingsformer, informations-, biljett- och bokningssystem. Nya IT-lösningar som gör resandet lättare för resenären måste utvecklas. Resor måste kunna genomföras på ett mycket enklare sätt än i dag för alla grupper och kvinnors perspektiv och värderingar behöver bli bättre företrädda inom planering, beslut och förvaltning i transportsystemet.
• Effektiva godstransporter för näringslivet. Enligt Banverket behöver intermodala nationella och internationella godstransporter med smarta logistiklösningar och nya IT-system vidareutvecklas, liksom möjligheterna för fler godstyper, tyngre transporter, effektivare omlastning och bättre flöden. Det gäller
445
Forskning och statistik SOU 2008:44
främst inom områdena spårbyggnad, anläggningsteknik och geoteknik samt drift och underhåll.
• Järnväg – en viktig del i ett hållbart samhälle. Den framtida utvecklingen bör enligt Banverket baseras på en ökad samverkan och samarbete mellan staten, kommuner, näringsliv och forskningsmiljöer för att nå ett klimateffektivt och konkurrenskraftigt trafiksystem. Viktiga forskningsområden är t.ex. effektivare användning av banor, service till resenärerna, samverkan och konkurrens samt miljövänliga spårfordon, kraftförsörjning och bränslen.
• En sund och livskraftig järnvägssektor. Järnvägssektorn har genomgått stora förändringar under de senaste åren och i stort sett alla underhålls- och investeringsarbeten inom järnvägssektorn är numera konkurrensutsatta. Banverket arbetar med att utveckla samverkansformer i anläggningsprojekt samt kompetensförsörjning och kunskapsuppbyggnad i samverkan med andra aktörer inom sektorn.
• Mer nytta för varje skattekrona. Tiden för planering och byggande av järnväg behöver förkortas och formerna för planeringsprocessen utvecklas. FUD är en viktig del för att minska kostnaderna inom sektorn och insatser måste göras för att innovationsprocessen ska gå snabbare. Banverket framhåller sin roll som förmedlare mellan forskningsvärlden och användare.
Vägverket
Vägverket har utarbetat en färdriktning för verkets forsknings- och innovationsstrategi för de närmaste tio åren i Strategisk plan för åren 2008–2017. Den innehåller följande områden för den närmaste treårsperioden:
• Transporteffektivt samhälle med god tillgänglighet. Vägverket satsar på att utveckla nya angreppssätt och metoder för att öka transporteffektiviteten och tillgängligheten. De ska bidra till ett bättre samspel i planeringsprocessens tidiga skeden och bland annat resultera i nya ekonomiska och administrativa sanktions- och belöningssystem.
446
SOU 2008:44 Forskning och statistik
• Bättre mobilitet för pendlare och godstransporter. Satsningsområden är kundanpassade drift- och underhållstjänster, nya trafikantinformationstjänster (över trafikslagsgränserna), nya kostnadseffektiva metoder för ökad hållbar mobilitet (framkomlighet/tillförlitlighet, minskad sårbarhet genom ökad robusthet), nya lösningar för en energieffektiv godstrafik och nya väg- och gatukoncept för kundanpassad säker mobilitet.
• Attraktiva tätorter och storstäder med bättre transportsystem. Nya metoder och angreppssätt ska stödja en hållbar stadsutveckling, leda till nya och förbättrade lösningar för kollektiv-, distributions- och servicetrafik, trafikledning och trafikstyrning samt till nya tätortslösningar anpassade till oskyddade trafikanters behov.
• Klok användning av transportsystemet. Vägverket satsar på ekonomiska incitament och juridiska styrmedel, effektivare metoder för övervakning när det gäller säkerhet och trygghet samt utbildnings-, informations- och stödtjänster som befrämjar en klok och riktig användning av vägtransportsystemet.
• Sund och livskraftig transportbransch. Tillsammans med branschen arbetar Vägverket för att regelverket för yrkestrafiken utvecklas så att det uppfattas som ändamålsenligt och begripligt, uppföljning av efterlevnaden ska vara effektiv och stödtjänsterna korrekta och lätta att tillämpa.
• Säkra och energieffektiva fordon med uthållig drivmedelsförsörjning. Vägverket verkar för en utveckling av energieffektivare fordon/drivmedel, nya åtgärder som minskar fordons/drivmedels påverkan på luftkvalitet och buller samt trafiksäkra fordon genom integrerade säkerhetssystem.
• Enklare och tydligare för kunden. Vägverket satsar på tjänster som har hög kundnytta och uppfyller regeringens krav på en effektiv e-förvaltning, ett mer överskådligt och begripligt regelverk samt nya metoder och angreppssätt för att utveckla kundkommunikationen.
• Effektiv väghållning. Satsningsområden är nya hållbara och kostnadseffektiva tekniska lösningar, produktionsmetoder och material, utveckling av samspel med leverantörer som befrämjar konkurrens och innovation, en enhetlig och effektiv tillstånds- och tilllåtlighetsprocess samt riktlinjer och hjälpmedel för dess tillämp-
447
Forskning och statistik SOU 2008:44
ning, alternativa finansieringsformer (OPS, offentlig-privat samverkan m.m.) och management av drift- och underhållsverksamheten (LCC, tillståndsbedömningar, restvärde m.m.).
• Attraktivt och kompetent Vägverk i en attraktiv transportsektor.
Tillgången till kompetent arbetskraft är viktig för ett fungerande transportsystem. Vägtransportsektorn måste därför kunna attrahera och behålla kreativa, engagerade och kompetenta medarbetare. Nya metoder och angreppssätt behöver utvecklas för att öka samspelet mellan aktörer på den nationella och internationella arenan.
• Modernt och effektivt Vägverk i en föränderlig värld. En egen viktig uppgift för Vägverket att vidareutveckla organisation, ledning och styrning mot ökad effektivitet och modernitet, liksom administrationen för dokument- och ekonomihantering och informationskanalerna.
VINNOVA
VINNOVA har ett avsevärt vidare uppdrag än att finansiera transportforskning. Eftersom VINNOVA emellertid samtidigt är en av de viktigaste aktörerna i transportforskningen finns det även anledning att beröra myndighetens forsknings- och innovationsstrategi.
VINNOVA anger som en viktig utgångspunkt att globaliseringen genererar ökade tillväxtmöjligheter, ökade utmaningar för en hållbar utveckling och ökad internationell konkurrens. Inte bara företagande och forskning utan även nationell politik och myndigheters policy är i ökande utsträckning konkurrensutsatta. Visionen är att Sveriges forsknings- och innovationspolitik skapar hög internationell attraktions- och konkurrenskraft så att landet blir internationellt ledande i hållbar tillväxt.
VINNOVA framhåller också att forskning är nödvändig, men inte tillräcklig, för hållbar tillväxt. Att nyttiggöra forskning i näringsliv och samhälle är avgörande för hållbar tillväxt. Av största vikt är därför att statens FUD-satsningar stimulerar FUD-investeringar, nyttiggörande och innovation i företag och offentlig verksamhet.
Sveriges investeringar i forskning och innovation måste också nå internationell omfattning för att möta den ökade globala konkurrensen:
• Statens investeringar i civil forskning bör uppgå till minst en procent av BNP.
448
SOU 2008:44 Forskning och statistik
• Ökningen i civil forskning bör ske stegvis med 15 procent per år.
• Ökningarna bör avse både behovs- och inomvetenskapligt motiverad forskning.
Ökade investeringar måste generera profilering, kraftsamling och internationellt samspel för ökad internationell attraktionskraft. För att statliga investeringar ska leda till en hållbar tillväxt krävs att svensk forskning effektivt samspelar med FUD-investeringar i näringsliv och samhälle. Det fordras enligt VINNOVA kraftigt ökade forskningsinvesteringar för varu- och tjänsteinnovationer och ett ökat systemperspektiv inom områden med stor tillväxtpotential. Dessa områden är miljö- och energiteknik (främst den industriellt inriktade miljö- och energitekniken), hälsoområdet, säkerhetsområdet (för ökad civil säkerhet, baserad på avancerad teknik och kompetens) samt tjänsteområdet (inte minst med avseende på industrinära och exportrelaterade tjänster).
VINNOVA konstaterar vidare att man finansierar behovsmotiverad forskning och utveckling av effektiva innovationssystem inom kompetensområden av stor betydelse för svensk konkurrenskraft. Här omnämns bland annat områdena hållbara och effektiva transportsystem och fordon samt miljö- och energiteknik. Vidare framhålls den form av näringsstrategiska program som nuvarande branschprogram för FUD utgör, exempelvis Fordons- och trafiksäkerhet, Gröna bilen, Fordons-IT och telekom samt Flyg- och rymdteknik. Resultaten från de pågående branschforskningsprogrammen är enligt VINNOVA mycket goda och i flera fall har de varit helt avgörande för utveckling, arbetstillfällen och internationella FUD-investeringar. VINNOVA anser det därför vara viktigt att de får fortsätta med en långsiktig finansiering som en del av myndighetens ramar och uppdrag för FUD-finansiering och inte som nu i form av tidsbegränsade program, som för sin fortsättning kräver nya detaljerade avtal och regeringsbeslut.
449
Forskning och statistik SOU 2008:44
8.3.4 Ytterligare utgångspunkter i fråga om forskning för transporter
I den senaste forskningspolitiska propositionen framhålls att forskning och analys blivit en allt viktigare del i en politik för ökad välfärd, hållbar ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling.
TPF
1
FPT
Såväl nya kun-
skapsintensiva branscher som traditionella industribranscher och offentlig sektor behöver tillgång till ny kunskap för att utveckla och förnya sin verksamhet.
Den svenska forskningspolitiken har som mål att Sverige ska vara en ledande kunskaps- och forskningsnation, där forskning bedrivs med hög vetenskaplig kvalitet. Sverige ska vara ett av världens mest FUD-intensiva länder, vilket bedöms kräva fortsatt stora insatser av både staten och näringslivet. All forskning ska hålla hög kvalitet och forskningssatsningarna ska rymma både bredd och specialisering. Svensk forskning måste också bedrivas med öppenhet för den mångfald av frågeställningar som finns i samhället.
Samtidigt som staten har ett tydligt och uttalat ansvar för grundforskning har staten även ett intresse att stödja forskning som utgår från olika samhällssektorers behov. På samhällsområden där inslaget av offentliga investeringar och konsumtion är stort, som på transportområdet, bör staten ha ett särskilt ansvar för att resursanvändningen stöds av ett gediget beslutsunderlag i form av en väl utvecklad forskning och analyskapacitet. Steget från grundforskning till tillämpning i näringslivet och samhället blir allt kortare och gränsen mellan grundforskning och behovsmotiverad forskning suddas alltmer ut.
Dessa generella behov och utvecklingslinjer berör naturligtvis transportområdet i lika hög grad som andra samhällssektorer och kunskapsfält. Även här är utbildning, kompetens, kreativitet, specialkunskaper samt överblick och analysförmåga strategiska framgångsfaktorer. En central utgångspunkt är att transporterna ingår i ett kraftfullt växelspel med omgivningen, som det är viktigt att kunna följa och förstå för att man ska kunna förklara och påverka samhällsutvecklingen i stort. Ytterligare utgångspunkter är att det i ett framåtriktat perspektiv finns ett antal tydliga utmaningar för politiken och samhällsplaneringen, där transportsystemet och analyser av och forskning om transporterna kan komma att spela en nyckelroll.
TP
1
PT
450
SOU 2008:44 Forskning och statistik
Utredning om VTI och SIKA
Behoven av forskning och analys på transportområdet har nyligen behandlats av VTI/SIKA-utredningen i betänkandet Organisationsform för VTI och SIKA (SOU 2007:49). En övergripande slutsats är att det kommer att finnas en fortsatt och växande efterfrågan på tillämpad samhällsmotiverad forskning som är inriktad mot transportområdet. Denna slutsats grundas dels på att forskning och analys rent allmänt får en växande betydelse i ett alltmer utpräglat kunskapssamhälle, dels på att transportsystemet är en viktig del av både problemen och lösningarna när det gäller många stora samhällsfrågor.
Transporterna utgör således enligt utredningen en central del i bland annat närings- och tillväxtpolitiken, handelspolitiken, regionalpolitiken, energipolitiken och miljöpolitiken och de ger upphov till en ansenlig del av statens inkomster och utgifter. Transportpolitiken befinner sig alltså i skärningspunkten för många anspråk och samhällsintressen. Det betyder i sin tur att det inte är särskilt svårt att peka ut en lång rad frågeställningar och problemområden, vars lösning kräver ingående kunskap om transportsystemets sätt att fungera. Som exempel nämns transporternas roll för klimatpolitiken och globaliseringen samt nya kunskapsbehov som uppstår vid en mer marknadsorienterad organisation av transportsektorn och en ändrad ansvarsfördelning inom den offentliga förvaltningen.
Utredningen pekar också på att staten på transportområdet har, och av allt att döma kommer att fortsätta att ha, ett mycket uttalat och långtgående ansvar för att de för sektorn avdelade gemensamma resurserna används på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Detta talar enligt utredningen för att staten på detta område också bör ha ett särskilt tungt ansvar för att säkerställa att det finns ett tillräckligt bra beslutsunderlag. Enligt utredningen har dock forskningen om transporter påtagligt minskat sin andel av de totala statliga forskningsutgifterna. Från att under 1990-talet ha legat på en nivå på omkring 5 procent har andelen under 2000-talet pendlat mellan cirka 2 och 3,5 procent.
Om man ställer forskningssatsningarna i relation till de totala årliga anslagen inom olika politikområdet framstår inte heller de statliga satsningarna på transportforskning som särskilt omfattande. År 2006 beräknas enligt SCB:s statistik över forskningsutgifterna endast 1,2 procent av anslagen inom politikområdet
451
Forskning och statistik SOU 2008:44
transporter ha gått till forskning, medan motsvarande andelar är betydligt högre inom många andra politikområden.
Utredning om organisation för forskningsfinansiering
Utredningen om utvärdering av myndighetsorganisationen för forskningsfinansiering har också nyligen lämnat sitt betänkande Forskningsfinansiering – kvalitet och relevans (SOU 2008:30). Utredningen bedömer att den organisation av forskningsfinansierande myndigheter som sjösattes 2001 inte fullt ut har kunnat realisera de intentioner och ambitioner som låg till grund för reformen.
Sammantaget bedöms den nya myndighetsorganisationen inte helt uppnått önskade effekter, varken i sina enskilda delar eller i helheten av insatser. Denna synpunkt gäller stödet till grundforskningen, som enligt utredningen är alltför fragmenterat och småskaligt i dagsläget. Den gäller också stödet till nyttiggörande som anses vara alltför ostrukturerat. Utredningens kritik gäller dock först och främst avsaknaden av kopplingar mellan dessa insatsområden samt de begränsade kontaktytorna mellan Vetenskapsrådet, Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) och Formas å ena sidan och VINNOVA å den andra sidan.
Utredningen har bedömt utvecklingen inom olika områden för att värdera om den nuvarande uppgiftsfördelningen kan modifieras. Utredningen ser många möjligheter till förbättringar, vilka sammantaget skulle förstärka kvaliteten inom ett antal forskningsområden och öka möjligheterna för nyttiggörande. Transportforskningens samhällsvetenskapliga delar, som framför allt berör kommunikation och tillgänglighet liksom kollektivtrafikens planering, har enligt utredningen haft svårt att finna en naturlig plats i VINNOVA:s inriktning mot utvecklingen av innovationssystem. De bör därför enligt utredningen kunna utvecklas bättre i ett annat sammanhang och utredningens tankar tycks då i första hand gå mot FAS.
Enligt utredningen är det emellertid inte tillräckligt att göra smärre förändringar i organisationen av forskningsfinansieringen. Utredningen föreslår därför att en ny och samordnad forskningsfinansierande myndighet inrättas, Forsknings- och innovationsmyndigheten, som inom sig rymmer fyra ämnesorienterade råd med inriktning mot natur, teknik och innovation; medicin och hälsa; klimat, miljö och areella näringar samt samhälle och kultur. Dessa råd hålls samman av en central myndighetsorganisation, vilken också inne-
452
SOU 2008:44 Forskning och statistik
fattar en central forskningspolitisk, strategisk, analytisk och internationell verksamhet, en enhet för forskningens infrastruktur samt enheter för juridik och kommunikation.
Genom att samla alla finansieringsinstrument inom varje råd, i stället för att som i dag skilja mellan forskningsstöd och innovationsbefrämjande finansiering, anser utredningen att möjligheterna ökar för att uppnå såväl hög vetenskaplig kvalitet som nyttiggörande. Inom de nya råden ska rymmas stöd till nydanande grundforskning, satsningar på starka forskningsmiljöer, tvärvetenskapliga program, branschutveckling, stöd till teknisk utveckling och nyttiggörande. Även den övergripande samhällsmotiverade transportforskning som VINNOVA svarar för förutsätts av allt att döma bli inordnad i denna organisation.
Samtidigt konstateras att det finns många forskningsfinansiärer i statsförvaltningen. Många av dessa myndigheter finansierar forskning inom områden och frågeställningar som är av direkt betydelse för myndighetens ansvarsområden och dess behov av utveckling. För myndigheterna med direkta kunskapsbehov inom organisationen bör enligt utredningen relevanskriterierna och områdeskunskapen i forskarmiljöerna vara det viktigaste. Det rör sig i dessa fall sannolikt om tillämpad forskning, som kan upphandlas utan föregående utlysning. Utredningen föreslår att sådan beställarstyrd forskning fortsatt kan finansieras av sakmyndigheterna. Forskningsmedel som delas ut efter utlysning med rådsliknande modell genererar däremot betydande merarbete inom myndigheterna vid beredning och bedömning. Det förfaller enligt utredningen mer rationellt att dessa medel hanteras i det reguljära statliga systemet för forskningsfinansiering.
8.4 Utredningens överväganden
8.4.1 Några övergripande utgångspunkter
När Transportinspektionen bildas innebär det att en ny myndighet med ett transport- och trafikslagsövergripande uppdrag tar form. Detta skapar enligt vår mening en ny situation som i olika avseenden kan förändra förutsättningarna för organisationen av såväl statistik- och informationsförsörjningen som kunskapsförsörjningen och den samhällsmotiverade forsknings- och utvecklingsverksamheten på transportområdet.
453
Forskning och statistik SOU 2008:44
Enligt vad vi förstår övervägs också bildandet av en trafikslagsgemensam planeringsmyndighet inom Regeringskansliet. Om en sådan fortsatt omstrukturering av myndighetsorganisationen fullföljs, bör det betyda att det skapas ytterligare kraftfulla impulser till ett trafikslagsövergripande perspektiv som inverkar på bland annat organisationen av statistik- och kunskapsförsörjningen inom transportområdet. SIKA, Rikstrafiken och VINNOVA är visserligen myndigheter som redan i dag har ett helt eller delvis trafikslagsövergripande uppdrag, men deras verksamhet är förhållandevis snävt avgränsad till vissa särskilda uppgifter.
Som redan framgått ovan har vi i vårt delbetänkande redovisat hur vi anser att man bör kunna se på statistik- och forskningsfrågorna i samband med bildandet av Transportinspektionen. I delbetänkandet var dock våra överväganden och förslag i stort starkt inriktade på att avgränsa Transportinspektionens uppgifter och verksamhetsområde och på andra frågor som behöver vara lösta inför själva myndighetsombildningen. Detta avgränsade perspektiv gällde även i stor utsträckning statistik- och forskningsfrågorna. Det kan därför finnas skäl att nu utveckla vår syn på hur den statistik- och kunskapsförsörjning som har betydelse för Transportinspektionens verksamhet bör organiseras mera långsiktigt.
Med utgångspunkt i våra direktiv ser vi framför allt skäl att uppehålla oss vid konsekvenserna av den ovan beskrivna strukturomvandlingen bland transportmyndigheterna. När vi i kapitel 2 har tecknat bilden av Transportinspektionen som en effektiv och kunskapsbaserad myndighet, som ständigt är öppen för nya impulser och omvärldsförändringar och med hög beredskap att ompröva och förnya sin egen verksamhet, kan det emellertid vara naturligt att vi också uppehåller oss något vid informations- och kunskapsförsörjningens betydelse för utvecklingen av transportområdet i allmänhet och för Transportinspektionens verksamhet i synnerhet.
8.4.2 Transportstatistiken och informationsförsörjningen i stort
Som framgår av avsnitt 8.3 har de myndigheter och myndighetsfunktioner som vi föreslagit ska ingå i den nya Transportinspektionen redan i dag viktiga roller när det gäller framställningen av officiell statistik på transportområdet. Utöver de uppgifter som bildar
454
SOU 2008:44 Forskning och statistik
underlag för officiell statistik samlas också mycket annan statistik och information in som ett resultat av myndighetsutövningen. Den s.k. registerverksamheten består till exempel i hög grad av systematiserad information om fordon, fartyg, förare, trafiktillstånd etc. Mest omfattande är vägtrafikregistret, men det finns också ytterligare ett antal register inom de olika trafikslagen som kommer att överföras till Transportinspektionen.
Övertagande av befintliga uppgifter på kort sikt
Vår bedömning är att Transportinspektionen på kort sikt kommer att överta de uppgifter i fråga om statistik- och informationsförsörjning på transportområdet som nu innehas av Järnvägsstyrelsen, Luftfartsstyrelsen, Sjöfartsinspektionen och de delar av Vägverket som överförs till Transportinspektionen utan att det i övrigt sker några nämnvärda förändringar i verksamheten. Det innebär bland annat att Transportinspektionen ikläder sig de rapporteringsskyldigheter som de ovan nämnda myndigheterna i dag har i förhållande till SIKA, övriga svenska myndigheter och till olika internationella organ.
Vi utesluter dock inte att den nya uppdelning som sker av verksamheten på främst sjöfarts- och vägområdet kan komma att föranleda särskilda ställningstaganden till hur informationsinsamlingen och informationsutbytet bör ske mellan Transportinspektionen å ena sidan och Sjöfartsverket och Vägverket å den andra. Även på järnvägsområdet kan det enligt vår mening finnas anledning att fortlöpande pröva vilken ansvarsfördelning i statistikfrågor mellan Transportinspektionen och Banverket som framstår som mest ändamålsenlig med hänsyn till myndigheternas respektive verksamhet och informationsbehov.
Transportinspektionens verksamhet på statistikområdet bör primärt vara inriktad mot sådana uppgifter som berör inspektionens kärnområde, dvs. normgivning, tillstånd och tillsyn avseende trafik och transporter. Luftfartsstyrelsen samlar emellertid in underlag för all officiell statistik på luftfartsområdet och svarar också för prognosverksamheten inom detta område. Detta uppdrag bör enligt vår mening i sin helhet överföras till Transportinspektionen, eftersom det för närvarande saknas något lämpligare alternativ bland de statliga myndigheterna.
455
Forskning och statistik SOU 2008:44
Samordningsfördelar på längre sikt
På längre sikt bedömer vi att det bör uppstå betydande samordningsfördelar inom Transportinspektionen när det gäller statistikproduktionen och informationshanteringen i stort. Exakt hur dessa samordningsfördelar kan komma till uttryck och tillgodogöras verksamheten går inte att avgöra nu. Genom att behoven i stor utsträckning är likartade inom de olika trafikgrenarna bör dock skalfördelar kunna utnyttjas när det gäller teknik och metoder för insamling, bearbetning, lagring och tillhandahållande av statistik och andra uppgifter som behövs för verksamheten eller som svarar mot ett allmänintresse.
Själva det förhållandet att Transportinspektionens verksamhet blir transport- och trafikslagsövergripande kan naturligtvis också komma att påverka synen på vilka informationsbehov som bör tillgodoses. Transportindustriförbundet har i en promemoria
TPF
2
FPT
till det
Logistikforum som regeringen inrättat pekat på att företagen inom transportbranschen har blivit allt mer trafikslagsövergripande och processinriktade. Förbundet efterlyser i det sammanhanget också statistik som beskriver godsflöden som innefattar olika trafikslag och förmodar att dagens ”stuprörsorganisation” inte ger tillräckliga incitament att utveckla sådan statistik. Även om de statistikbehov som Transportindustriförbundet främst vill få tillgodosedda troligen i hög grad ligger utanför Transportinspektionens kärnuppgifter, hindrar det inte att det även inom inspektionens verksamhetsområde finns anledning att ta till vara de ökade möjligheter till helhetssyn som den nya organisationen ger och att utveckla ett större mått av process- och flödesperspektiv på verksamheten.
Vi bedömer också att tillgången till statistik och annan information om verksamheten kommer att bli allt viktigare såväl för Transportinspektionens egen del som för samhället i stort. Vi har i andra delar av detta betänkande pekat på att det finns stora utvecklingsbehov och utvecklingsmöjligheter när det gäller myndighetsutövningen och tillsynen inom transportområdet. Viktiga inslag i ett sådant förändringsarbete kan vara att företag i ökad utsträckning tillämpar självtillsyn och självdeklarationer i den verksamhet som är föremål för regleringar och tillsyn samt att myndighetens regelutveckling och tillsynsinsatser i växande grad utformas med ledning av tillståndsmätningar, riskvärderingssystem och samhällsekonomiska analyser av kostnad och nytta av olika insatser. En
TP
2
PT
Transportindustriförbundet: Inledande inspel Logistikforum 2007-09-19.
456
SOU 2008:44 Forskning och statistik
sådan inriktning bygger enligt vår mening på att Transportinspektionen har en god bild av förhållandena och förutsättningarna inom de verksamheter som berörs och tillgången till statistik och annan information om verksamheten spelar självfallet en nyckelroll i detta sammanhang.
Officiell statistik samlad hos oberoende myndighet
Samtidigt bör framhållas att särskilt den officiella statistiken har en långt mera central och grundläggande uppgift än att stödja Transportinspektionens och andra myndigheters verksamhet. Den officiella statistikens främsta uppgift är således att ge medborgarna och centrala samhällsinstitutioner, som demokratiskt valda församlingar och media, en obunden och trovärdig information om förhållandena och utvecklingen inom olika samhällssektorer. Att medverka till att framställa officiell statistik med höga kvalitetskrav inom det egna verksamhetsområdet måste därför vara en prioriterad uppgift för Transportinspektionen.
Med denna utgångspunkt är det också enligt vår uppfattning angeläget att den officiella statistiken på transportområdet kan prioriteras och utformas utifrån en helhetssyn på informationsbehoven inom transportområdet. Att statistikansvaret inom transportsektorn i dag finns samlat vid SIKA, som är en myndighet utan egen operativ verksamhet, är mot denna bakgrund en styrka enligt vårt sätt att se saken. Vår uppfattning är att man bör eftersträva ett samlat ansvar för den officiella statistiken även vid en mer genomgripande omorganisation av myndighetsstrukturen på transportområdet, exempelvis i form av inrättandet av en transport- och trafikslagsövergripande planeringsmyndighet.
Om SIKA:s uppgifter skulle överföras till en sådan ny myndighet ligger det enligt vår mening närmast till hands att även ansvaret för den officiella statistiken förs över till den nya myndigheten. En sådan ny myndighet kan visserligen komma att innehålla ett större mått av egen operativ verksamhet och alltså uppfattas som mindre oberoende än dagens SIKA. Vi bedömer dock inte att det kommer att vara så stor skillnad i detta avseende i förhållande till t.ex. Transportinspektionen att det finns skäl att inte låta hela ansvaret för den officiella statistiken följa med SIKA:s övriga uppgifter in i en ny organisation om detta blir aktuellt.
457
Forskning och statistik SOU 2008:44
Även efter det att Transportinspektionen har inlett sin verksamhet kommer statistikproduktionen att vara fördelad på flera olika myndigheter. Denna fördelning kommer enligt vår bedömning i allmänhet att falla naturligt ut av vilka uppgifter myndigheterna i övrigt svarar för. Bildandet av Transportinspektionen innebär i det avseendet ingen skillnad mot vad som gäller i dag, förutom att viss statistik som tidigare producerades av fyra olika myndigheter nu kommer att samlas till en.
Det kan dock finnas anledning att understryka att den information som samlas in av de olika myndigheterna givetvis kan ha ett värde utanför den egna myndigheten och att statistik och andra uppgifter om transporter och transportanknutna verksamheter och företeelser därför bör ses som en gemensam informationsresurs. Materialet bör därför tillhandahållas så att det blir lätt tillgängligt för andra, bland annat övriga transportmyndigheter, om det inte finns särskilda sekretess- eller integritetshänsyn som hindrar detta. Vi förutser exempelvis att Transportinspektionen kommer att producera mycket statistik och andra uppgifter som behövs för trafikverkens sektorsrapporter och SIKA:s uppföljning av det transportpolitiska målet.
Varje myndighet har behov av information för att kunna utföra sin kärnverksamhet. Det är nödvändigt att tillgodose detta. Samtidigt är det angeläget att minska bördan för uppgiftslämnarna. Informationsinhämtningen bör därför samordnas mellan myndigheterna i så stor utsträckning som möjligt. Detta gäller självfallet både för sådana uppgifter som ingår i den officiella statistiken och för övrig statistik och annan information som behövs för verksamheten. Att verka för att transportmyndigheterna samordnar sin informationsinhämtning för att underlätta för uppgiftslämnarna bör kunna vara en uppgift för SIKA.
8.4.3 Forsknings- och utvecklingsverksamheten
Som framgår av avsnitt 8.1 föreslog vi i vårt delbetänkande att Transportinspektionen ska svara för verksamhetsnära forskning och utveckling inom myndighetens verksamhetsområde. Vi anser alltså att Transportinspektionen, liksom övriga myndigheter på transportområdet, bör svara för sådana forsknings- och utvecklingsinsatser som bedöms vara motiverade utifrån den egna verksamhetens behov. Omfattningen och inriktningen av dessa insatser måste enligt vår uppfattning, såväl för Transportinspektionens del
458
SOU 2008:44 Forskning och statistik
som för övriga myndigheter, vara en funktion av de kunskaps- och utvecklingsbehov och resursanspråk i övrigt som verksamheten bedöms medföra vid olika tidpunkter. Det bör därför ligga i varje myndighets eget ansvar att avsätta de resurser som behövs för denna typ av insatser. Vi utgår från att Transportinspektionen, som underlag för dessa insatser, kommer att utarbeta en för myndigheten gemensam forsknings- och utvecklingsstrategi som är integrerad i den övergripande verksamhetsplaneringen.
Utöver den verksamhetsnära forskningen finns det emellertid på transportområdet också ett behov av en övergripande samhällsmotiverad forsknings- och utvecklingsverksamhet, som utgår från transportsystemet som helhet och dess samspel med omvärlden och som är inriktad mot att tillgodose hela samhällets behov av kunskapsförsörjning. Vi föreslog i vårt delbetänkande att ansvaret för denna övergripande samhällsmotiverade transportforskning tills vidare skulle ligga kvar på Banverket, Vägverket och VINNOVA. Transportinspektionens behov av att ha inflytande över denna forskning förutsattes på kort sikt kunna tillgodoses genom de samverkansgrupper, programråd etc. som inrättats för sådana ändamål.
I Banverkets och Vägverkets ansvar ingår alltså att finansiera samhällsmotiverad forskning och utveckling inom spår- respektive vägtransportområdena. Detta ansvar innefattar även forsknings- och utvecklingsverksamhet som är inriktad på de frågor som kommer att höra till Transportinspektionens verksamhetsområde. Även VINNOVA och i viss mån Energimyndigheten finansierar sådan forskning och utveckling.
Av de kunskaps- och innovationsstrategier som redovisats i avsnitt 8.2 framgår också att Banverkets, Vägverkets, Sjöfartsverkets och VINNOVA:s planerade forsknings- och utvecklingsinsatser innehåller åtskilliga inslag som har tydlig koppling till Transportinspektionens verksamhet. Den sjöfartsforskning som bedrivs i samverkan mellan Sjöfartsverket och VINNOVA är således i hög grad inriktad på säkerhets- och miljöfrågor. I VINNOVA:s forskningsfinansiering prioriteras också forskning inom säkerhet och skydd samt inom fordons- och miljöområdet i övrigt. Branschprogram som Fordons- och trafiksäkerhet, Gröna bilen samt Flyg- och rymdteknik är andra exempel på satsningar av betydelse för Transportinspektionens verksamhetsområde. I Banverkets och Vägverkets forskning hör konkurrens- och konsumentfrågor till de prioriterade områdena och Vägverkets strategiska plan inrymmer också forskningssatsningar inom bland
459
Forskning och statistik SOU 2008:44
annat regelutveckling och förvaltningsutveckling som har lika stor relevans för Transportinspektionen som för Vägverket.
Så länge Banverket, Vägverket och VINNOVA har i uppdrag att svara för hela samhällets kunskapsförsörjning på transportområdet är det mot den ovan angivna bakgrunden viktigt att de i sin roll som forskningsfinansiärer även fullt ut beaktar kunskapsbehoven inom Transportinspektionens verksamhetsområde. Detta bör enligt vår mening tydliggöras i de särskilda uppdrag som Banverket, Vägverket och VINNOVA har på transportforskningsområdet.
Den övergripande transportforskningen bör hållas samman organisatoriskt
Vårt förslag till hur forskningsansvaret bör organiseras på kort sikt bottnar i uppfattningen att den övergripande samhällsmotiverade forsknings- och utvecklingsverksamheten inom transportområdet inte bör splittras upp på ännu fler huvudmän. Det skulle försvåra avvägningar mellan olika angelägna forskningsinsatser och minska möjligheterna att planera och finansiera forskningen utifrån ett övergripande transportpolitiskt perspektiv.
Det är emellertid ett principiellt problem att ansvaret för övergripande forskning är koncentrerat till myndigheter, såsom Banverket och Vägverket, som själva är dominerande avnämare för en delmängd av forskningsresultaten. Enligt vår mening kan detta medföra att prioriteringarna av forskningsinsatserna påverkas så att myndigheternas egna frågeställningar gynnas eller i vart fall få till följd att prioriteringarna kan ifrågasättas på denna grund. Hur ett mer sammanhållet ansvar för den transportpolitiskt motiverade forskningen ska organiseras på sikt bör därför prövas mot bakgrund av hur myndighetsuppgifterna och ansvaret inom transportområdet i stort kommer att organiseras.
Rent principiellt anser vi det vara en stor fördel om den övergripande samhällsmotiverad forskningen kan planeras, finansieras och organiseras på trafikslagsövergripande nivå. Härigenom kan knappa forskningsresurser samlas ihop till mer slagkraftiga insatser, avvägningar underlättas mellan olika angelägna forskningsinsatser och möjligheterna att planera och finansiera forskningen utifrån ett övergripande transportpolitiskt perspektiv förstärkas. Vi delar VTI/SIKA-utredningens uppfattning att särskilt den insikts- och policyorienterade transportforskningen är underförsörjd med resurser
460
SOU 2008:44 Forskning och statistik
och ser med oro på att de medel som avdelats för bland annat sådana ändamål minskat kraftigt under den senaste tioårsperioden, så att området transportpolitik numera tillhör de politikområden där den andel av de statliga anslagen som avsätts för forskning är som lägst.
TPF
3
FPT
Vi anser samtidigt att det är angeläget att ansvaret för den övergripande forskningen i så stor utsträckning som möjligt kan hållas skiljt från verksamhetsansvaret inom sektorn. Det är således symptomatiskt att den trafikslagsövergripande forskningen, liksom forskningsinsatser av problematiserande och ifrågasättande slag, hör till de insatsområden som identifierats som mest eftersatta i den nationella strategi för transportrelaterad FUD
TPF
4
FPT
som arbetats
fram gemensamt av de myndigheter som är engagerade i transportforskningen. Enligt vår mening kan den typen av forskningsinsatser i hög grad gynnas om de administreras av en fristående och av trafikslagen obunden forskningsfinansiär.
Transportforskningen bör vara en del av transportpolitiken
Ytterligare en viktig utgångspunkt är att de transportpolitiskt motiverade forskningsinsatserna bör vara en del i en övergripande transportpolitisk avvägning. Denna utgångspunkt följer enligt vår mening av det förhållandet att transportpolitiken i stort, liksom den verksamhet som bedrivs av de olika transportmyndigheterna, inrymmer så komplexa frågeställningar att den måste vara baserad på vetenskap och forskning. Det finns också stora behov av ett kontinuerligt kunskapsflöde inom många delområden som oundgängligen måste tillgodoses genom fortlöpande forsknings- och utvecklingsinsatser.
Forskningen och utvecklingen inom transportområdet måste därför enligt vår mening ses som ett transportpolitiskt medel bland andra. Det betyder att de resurser som avsätts för detta ändamål främst bör vägas mot andra typer av insatser inom transportsektorn såsom investeringar, bidrag och regleringar av olika slag och inte i första hand mot forsknings- och utvecklingsinsatser för andra ändamål och samhällsområden. Vi menar alltså att transportforskningens omfattning och inriktning i första hand bör vara resultatet av en transportpolitisk avvägning och inte av allmänna forskningspolitiska eller innovationspolitiska överväganden.
TP
3
PT
SOU 2007:49 Organisationsform för VTI och SIKA, s. 47-50.
TP
4
PT
Nationell strategi för transportrelaterad FUD, VINNOVA 2004.
461
Forskning och statistik SOU 2008:44
Om den övergripande transportforskningen betraktas som en del av forsknings- eller innovationspolitiken i stort, visar nämligen erfarenheten att detta kan leda till sådana svängningar i transportforskningens omfattning och inriktning att kraven på en kontinuerlig kompetens- och kunskapsförsörjning inte kan upprätthållas. Enligt vår mening är det uppenbart att detta i sin tur ger upphov till en misshushållning av resurser både i den forskningsorganisation, som är inriktad på transportsektorns behov, och i avvägningen av de samlade insatserna för transportsystemets utveckling.
462
9 Finansiering och avgiftssystem
Förslag: Nya finansieringsprinciper och nya avgifter införs den 1 januari 2010 dels delvis enligt de riktlinjer som redovisades i delbetänkandet (SOU 2008:9) Transportinspektionen – En myndighet för alla trafikslag, dels enligt de ställningstaganden som kommer att göras i den fortsatta beredningen av Avgiftsutredningens (SOU 2007:96) och Tillsynsutredningens (SOU 2004: 100) förslag.
Bedömning: I samband med att förslag till budget för 2009 upprättas görs en översyn och fördelning av de anslag och avgifter som finansierar sådan verksamhet som från den 1 januari 2009 kommer att återfinnas i Transportinspektionen eller drivas under Transportinspektionens ansvar. En tvärsektoriell översyn av finansieringsprinciper och avgiftssystem har redan inletts inom en av de arbetsgrupper som förbereder inrättandet av Transportinspektionen. Utgångspunkten är att huvuddelen av verksamheten ska vara avgiftsfinansierad och att likartade principer bör tillämpas inom hela transportsektorn.
9.1 Delbetänkandet och remissyttrandena
9.1.1 Delbetänkandet
Det förslag till finansiering och avgiftssystem som lades fram i delbetänkandet kan sammanfattas i nedanstående punkter:
• Transportinspektionens verksamhet bör vara helt avgiftsfinansierad.
• Transportinspektionen bör få fastställa avgifterna.
463
Finansiering och avgiftssystem SOU 2008:44
• Transportinspektionen bör också få disponera samtliga avgifter direkt i sin verksamhet, dvs. nettoredovisning mot statsbudgeten bör tillämpas.
Motivet för total avgiftsfinansiering var i första hand att transportnäringen inte utgör en del av ”den gemensamma sektorn”. Det talar för att verksamheten bör finansieras med avgifter eller riktade skatter. Verksamheten bör alltså inte finansieras så att den inkräktar på utrymmet för verksamhet inom andra samhällssektorer. Vi hänvisade här bland annat till Tillsynsutredningens resonemang.
Som motiv för att Transportinspektionen skulle få fastställa avgifterna och disponera intäkterna anförde vi att ett sådant system dels stärker en reglerings- och tillsynsmyndighets oberoende, dels medför att det är lättare att anpassa verksamheten till de anpassningar som föranleds av rådande konjunktur.
Långtgående friheter i finansieringsfrågorna kan med rätta föranleda oro för effektivitetsutvecklingen i en verksamhet som vare sig är efterfrågestyrd eller utsatt för konkurrens. Vi föreslog därför att Transportinspektionens rätt att fastställa avgifterna och disponera intäkterna skulle förenas med tydliga riktlinjer och genom att regeringen och riksdagen skulle ange ramar och restriktioner för avgiftssättningen. Dessutom ansåg vi att det krävdes en tydlig redovisning av intäkter och kostnader för olika delverksamheter.
Vi anmälde också att vi i den fortsatta beredningen fann anledning att överväga om samtliga ändamål eller aktiviteter skulle avgiftsfinansieras – normering, tillstånd, periodisk eller på annat sätt planerad tillsyn, stickprovsvis kontroll/tillsyn, tvistlösning, överprövning av beslut m.m., verksamhet som har karaktär av stabsuppgift under regeringen, omvärldsanalys, FUD, information, expertstöd, administration m.m. Fortsatta överväganden i dessa frågor borde ske med hänsyn till de ställningstaganden som görs i den fortsatta beredningen av Avgiftsutredningens och Tillsynsutredningens förslag.
9.1.2 Remissinstansernas synpunkter
Principiella synpunkter
Några remissinstanser, bland annat Ekonomistyrningsverket (ESV) och Banverket, konstaterar att förslagen i delbetänkandet delvis avviker från de principer som anges i Tillsynsutredningens (SOU 2004:100)
464
SOU 2008:44 Finansiering och avgiftssystem
och i Avgiftsutredningens (SOU 2007:96) betänkanden. Invändningarna mot avgiftsfinansiering gäller främst normgivning och annan inte efterfrågestyrd verksamhet, där man anser att eventuella avgifter ska beslutas av regeringen och redovisas mot inkomsttitel. Det innebär att Transportinspektionen skulle erhålla anslag för att driva berörd verksamhet. ESV:s ”minimikrav” är att inspektionen inte själv ska få besluta om avgifternas storlek eller att statsmakterna på annat sätt anger ramar för avgifternas storlek eller det totala avgiftsuttaget.
Samtidigt är vissa instanser, t.ex. Tågoperatörerna och Svenska Lokaltrafikföreningen, positiva till avgifter för tillståndsgivning, i synnerhet om de bidrar till att man kan ställa krav på snabbare handläggningstider och om de tydligare visar på nyttan med verksamheten. Avgiftssystemet bör dessutom konstrueras så att det premierar företag som sköter sig.
Luftfartsverket tillstyrker utredningens förslag. Man understryker att det har stor betydelse att avgifterna utformas så att de finansierar kostnader inom det egna trafikslaget.
Risk för okontrollerad tillväxt av verksamheten
Några instanser pekar på risken för att verksamheten inte utsätts för tillräcklig effektivitetspress om Transportinspektionen skulle få bestämma över och disponera avgifterna. Det gäller bland annat Banverket.
Effekter för små företag
En rädsla för att speciellt små företag skulle kunna drabbas av besvärande kostnadshöjningar har bland annat förts fram av Sveriges Åkeriföretag.
465
Finansiering och avgiftssystem SOU 2008:44
9.2 Utvecklad analys av finansieringen av Transportinspektionens verksamhet inom vägområdet
Tiden efter delbetänkandet har i första hand använts till att utveckla vad en total avgiftsfinansiering i linje med våra förslag i delbetänkandet skulle innebära. I denna analys har vi också innefattat den verksamhet inom körkorts- och yrkestrafikområdet som i dag bedrivs inom länsstyrelserna.
I framtida analyser kan det också finnas anledning att överväga hur den kontroll på väg som utförs av Polisen ska finansieras. Kontrollen var avgiftsfinansierad när bilinspektörerna tillhörde Trafiksäkerhetsverket (TSV). (Det gällde också för övrigt det normgivningsarbete som bedrevs inom TSV.) Eventuella fortsatta överväganden bör kombineras med idéer om hur en avgiftsfinansiering skulle kunna användas för att effektivisera formerna för planering och styrning av kontrollen på väg. Vi vill dock understryka att våra förslag nu enligt kapitel 4 inte innebär något förslag till ändrat huvudmannaskap för Polisens kontroll på väg eller finansieringen av den.
Våra överväganden och förslag om kontroll av arbetstid på väg kommer också att föranleda överväganden i det fortsatta arbetet med avgiftssystem och avgiftskonstruktioner. De överväganden och eventuella nya förslag som kommer att väckas under det fortsatta utredningsarbetet kommer naturligtvis att effektbeskrivas.
(Liknande överväganden som här har berörts för väg kan också finnas anledning att göra för andra trafikslag, till exempel inom sjöfarten för den verksamhet som Kustbevakningen utför för Sjöfartsinspektionens räkning.)
De hittillsvarande slutsatserna av den analys som genomförts av utredningen med bistånd av berörda myndigheter redovisas nedan.
9.2.1 Vägverket
Vägverket har på utredningens uppdrag utarbetat ett par alternativa förslag till finansiering av de delar som enligt delbetänkandet ska överföras till Transportinspektionen. Förslaget utgår enligt delbetänkandet från att verksamheten ska avgiftsfinansieras, med undantaget att skattehantering m.m. ska finansieras via anslag eller via ett avräknat belopp från de skatter och avgifter som berörs.
466
SOU 2008:44 Finansiering och avgiftssystem
Nuläget
Den verksamhet vid Vägverket, inklusive Vägtrafikinspektionen, som beräknas överföras till Transportinspektionen finansieras i dag genom anslag, avgifter samt uppdragsintäkter. Fördelningen för 2008 framgår av nedanstående tabell.
Tabell 9.1 Finansiering av den del av Vägverkets verksamhet som ska överföras till Transportinspektionen
Finansiering Belopp, Mkr Anslag - fordonsskatt, trängselskatt och miljöbil 517 Anslag – övrigt 206 Avgiftsfinansierad 861 Uppdragsfinansierad 87 Summa 1
671
Den avgiftsfinansierade verksamheten regleras bland annat i förordningen (2001:652) om avgifter inom vägtrafikområdet och berör olika kategorier inom vägtrafikområdet:
Vägtrafikregisteravgift samt skylt- och påställningsavgifter. Fordonsägare är skyldiga att betala en registeravgift i samband med att ett fordon registreras och tas i trafik (”ställs på”) och därefter – för flertalet fordon – löpande i samband med att fordonsskatten tas ut. Det tas också ut skyltavgifter i samband med registrering och vid begäran om ersättningskylt. När ett fordon ställs på (utom första gången) tas en påställningsavgift ut. Vidare tas avgift ut när någon beställer en dubblett av registreringsbeviset.
Körkortsområdet. Privatpersoner samt yrkesförare som genomför ett kunskaps- eller körprov eller förnyar sitt körkort betalar avgift. Avgift tas också ut av trafikskolor och andra som söker tillstånd för att bedriva förarutbildning
Yrkesmässig trafik och biluthyrning. Avgift tas ut för prövning av ansökan om tillstånd, undantag och behörighet enligt yrkestrafiklagstiftningen, t.ex. bussföretag som söker tillstånd för persontransporter, undantag från skyldighet att ha taxameter m.m. Det tas också ut en avgift för färdskrivarkort – varje förare av fordon som omfattas av kör- och vilotidsreglerna betalar denna.
Typgodkännanden. Tillverkare av fordon och komponenter betalar för själva typgodkännandet. Vägverket tar betalt per timme för den tid det tar att handlägga ärendet. Privatpersoner eller före-
467
Finansiering och avgiftssystem SOU 2008:44
tag som i övrigt ansöker om undantag från bestämmelse i förordning eller vägverksförfattning erlägger också avgifter.
Uppdragsverksamhet betraktas som en frivilligt utnyttjad tjänst och berör olika grupper. Verksamheten omfattar försäljning av informationsuttag, administration av felparkeringsavgifter, försäljning av personliga skyltar samt uthyrning av vägverksbil vid körprov.
I den anslagsfinansierade verksamheten inom Vägverket ingår i dag föreskriftsarbete, expertstöd, tillståndsgivning, överprövning av beslut, FUD, internationellt arbete, STRADA, hantering av fordonsskatt och trängselskatt samt utbetalning av miljöbilspremie. Verksamheten har en inriktning mot nedanstående sakområden inom vägtrafikområdet.
Omfattningen av den anslagsfinansierade verksamheten fördelas enligt nedan:
• Körkort: 42 Mkr, varav föreskriftsarbete 4,8 Mkr
• Yrkestrafik: 10 Mkr, varav föreskriftsarbete 1,9 Mkr
• Fordon: 52 Mkr, varav föreskriftsarbete 7,6 Mkr
• Vägtrafiklagstiftning: 18 Mkr, varav föreskriftsarbete 6,0 Mkr
• Övergripande inom vägtrafikområdet: 84 Mkr
I beloppen ingår inte hantering av fordonsskatt, trängselskatt samt utbetalning av miljöbilspremie som enligt vad som redan framgått föreslås finansieras via anslag eller ett avräknat belopp.
Förslag till finansieringsmodell
En enkel modell att tillämpa vid en avgiftsfinansiering är att ”hänföra kostnaderna” till nuvarande avgiftsområden och höja befintliga avgifter. De avgifter som kan vara lämpliga är vägtrafikregisteravgiften, avgiften för yrkestrafikmärket och avgiften för körkortstillverkning. Motivet är att det är avgifter med stor volym och i de två första fallen årliga avgifter.
De beräknade volymerna 2008 för de nämnda avgifterna är:
• Vägtrafikregisteravgift: volym 7 668 378
• Körkortstillverkning (körkort, taxiförarlegitimation m.m.): volym 656 500
• Yrkestrafikmärke: volym 130 000
468
SOU 2008:44 Finansiering och avgiftssystem
Detta kan kombineras med införandet av en ny avgift för tillsyn av trafikskolor. Vid en omfattning av tillsynen som i dag beräknas avgiften till cirka 7 500 kr per trafikskola och år. Ett annat alternativ är att ta ut en lägre årlig avgift per trafikskola i kombination med speciella avgifter för de trafikskolor som kräver extra tillsynsbesök. Kostnaden för verksamheten är i dag 6 Mkr.
Vägverket beställer hållbarhetskontroller av avgasemissionsprestanda på fordon och omfattningen på verksamheten är cirka 17 Mkr. För varje nyregistrerat fordon tas en avgift på 75 kr ut som i sin tur ska finansiera dessa kontroller. Vägverket inlevererar i dag avgiften på inkomsttitel på statsbudgeten. Denna avgift föreslås Transportinspektionen få disponera, trots att det inte finns något samband mellan den avgift som tas ut för ett fordon och det fordon som kontrolleras. Liknande princip tillämpas för delar av den tillsyn som sker inom luftfarts- och sjöfartssektorn.
Nedan beskrivs två alternativ för avgiftsfinansiering av verksamheten. I båda alternativen förutsätts att hantering av fordonsskatt, trängselskatt samt utbetalning av miljöbilspremie finansieras via anslag eller ett avräknat belopp från berörda skatter och avgifter. Även finansiering av hållbarhetskontroller av avgasutrustning för fordon förutsätts ske genom att Transportinspektionen får disponera intäkterna.
Alternativ 1 – Finansiering via höjning av vägtrafikregisteravgiften
Förslaget innebär att alla kostnader utöver kostnaderna för kontroll av avgasutrustning och tillsyn av körskolorna finansieras via en höjning av vägtrafikregisteravgiften. En ökning av registerhållningsavgiften är en enkel lösning som kan verkställas inom befintligt system. Basen för uttag är stabil och relativt rättvis, eftersom avgiften slår mot alla fordonsägare, dvs. kommer nära dem som ska bruka vägtransportsystemet.
Vägtrafikregisteravgiften kommer att behöva höjas med cirka 24 kr beräknat på nuvarande kostnader och volymer. Nuvarande avgift är 43 kr per år och det innebär en kraftig procentuell höjning av beloppet men ingen större kostnadsbelastning för fordonsägaren.
469
Finansiering och avgiftssystem SOU 2008:44
Alternativ 2 – Finansiering via höjning av vägtrafikregisteravgiften, avgiften för körkortstillverkning samt yrkestrafikmärket
Förslaget innebär att kostnaderna finansieras inom respektive sakområde, fordon, yrkestrafik respektive körkort samt att kostnader för vägtrafiklagstiftning och övergripande verksamhet inom vägtrafikområdet finansieras via vägtrafikregisteravgiften. En avgift införs för tillsyn av trafikskolor. En beräkning grundad på nuvarande kostnader och volymer innebär följande höjningar av avgifterna.
Yrkestrafikmärket behöver höjas med 78 kr för att finansiera kostnader som hänförs till området. Nuvarande avgift är 90 kr per år och det innebär en kraftig procentuell höjning av beloppet men ingen större kostnadsbelastning för respektive utövare.
För att finansiera kostnaderna inom körkortsområdet behöver avgiften för tillverkning av ett körkort respektive taxiförarlegitimation höjas med 54 kr. Den nuvarande avgiften är 120 kr och även här innebär det en kraftig procentuell höjning av avgiften. Den största andelen av volymen för körkortstillverkning avser förnyelse av körkort. Dessa förnyelser sker i normalfallet vart tionde år och innebär då i praktiken endast smärre kostnadsökningar för den enskilde. Däremot kan det upplevas som en mer kännbar kostnadsökning för nya körkortstagare, då avgiften ska summeras ihop med andra kostnader förknippade med körkortstagandet.
Vägtrafikregisteravgiften kommer i detta alternativ att behöva höjas med cirka 18 kr. Nuvarande avgift är 43 kr per år och det innebär en kraftig procentuell höjning av beloppet men ingen större kostnadsbelastning för fordonsägaren.
9.2.2 Länsstyrelserna
Länsstyrelserna har lämnat en redogörelse för kostnaderna för yrkestrafik- och körkortsverksamhet under 2007 samt finansieringen av dessa. De totala kostnaderna, inklusive påslag för administration m.m., uppgår till nära 216 Mkr. Fördelningen av kostnader och intäkter inom yrkestrafik- och körkortsverksamheten framgår av nedanstående tabell.
470
SOU 2008:44 Finansiering och avgiftssystem
Tabell 9.2 Länsstyrelsernas beräknade kostnader och avgiftsintäkter för yrkestrafik- och körkortsverksamheten under 2007, Mkr
Kostnader Mkr Kostnader för yrkestrafiken 29,00 Handläggning av ärenden om överlast 2,50 Körkort, avgiftsfinansierad verksamhet 71,00 Körkort, anslagsfinansierad verksamhet 113,00 Summa kostnader 215,50
Intäkter Yrkestrafik (avgifter som ej disponeras)
2,90
Körkort (avgifterna disponeras)
72,90
Körkort (avgifterna disponeras ej)
0,35
Summa avgiftsintäkter Anslag
76,15 139,35
Källa: Länsstyrelserna.
För större delen av den avgiftsfinansierade verksamheten disponerar alltså länsstyrelserna intäkterna. Det gäller från och med 2008 också de 350 000 kr i körkortsverksamheten som tidigare redovisats mot inkomsttitel på statsbudgeten.
Totalt finansieras cirka 140 Mkr av verksamhetens omslutning med anslag (exklusive anslag till sådan verksamhet där avgifterna redovisas mot statsbudgeten). Den anslagsfinansierade verksamheten avser i första hand körkortsingripanden (72 Mkr), villkorsärenden (17 Mkr) samt allmän och övergripande verksamhet (18,6 Mkr).
Om den anslagsfinansierade verksamheten i stället skulle finansieras via påslag på vägtrafikregisteravgiften (jämför alternativ 1 i Vägverkets förslag) skulle det innebära en ytterligare höjning på cirka 18 kr. Totalt för Vägverket och länsstyrelserna skulle det innebära ungefär en fördubbling av dagens vägtrafikregisteravgift (43 kr). Ett mer relevant sätt att ta ut ökade avgifter skulle vara att göra påslag på de tjänster som länsstyrelserna i dag tillhandahåller (jämför alternativet 2 i Vägverkets förslag). Oavsett metod förefaller det osannolikt att en avgiftshöjning skulle medföra någon påverkan på landsvägstrafikens konkurrenskraft. Kostnadshöjningen måste betraktas som ytterst marginell, oavsett om den mäts i förhållande till privatbilism eller olika kategorier av yrkestrafik.
471
Finansiering och avgiftssystem SOU 2008:44
9.3 Utredningens överväganden
I samband med att förslag till budget för 2009 upprättas görs en översyn och fördelning av de anslag och avgifter som finansierar verksamhet som från och med den 1 januari 2009 kommer att återfinnas i Transportinspektionen eller drivas under Transportinspektionens ansvar.
En tvärsektoriell översyn av finansieringsprinciper och avgiftssystem i enlighet med de riktlinjer som redovisades i delbetänkandet har redan inletts inom en av de arbetsgrupper som förbereder inrättandet av Transportinspektionen. Utgångspunkten är att likartade principer bör tillämpas inom hela transportsektorn.
I delbetänkandet pekade vi på de redan rådande finansieringsprinciperna för Luftfartsstyrelsen och Sjöfartsinspektionen som en av bevekelsegrunderna för vårt ställningstagande för total avgiftsfinansiering även inom järnväg och väg. Samtidigt pekade vi på att det finns områden där det kan ligga nära tillhands att hävda att anslagsfinansiering skulle vara mer korrekt.
Vi kommer i vårt fortsatta arbete att förutsättningslöst pröva inom vilka områden en anslagsfinansiering är lämplig och därvid nära följa och samverka med den fortsatta beredningen av bland annat Avgiftsutredningens förslag. Avsteg från total avgiftsfinansiering kan då komma att aktualiseras även för luft- och sjöfartsområdena.
Effekterna för olika typer av intressenter kommer att analyseras vidare i den fortsatta översynen. Fördelningseffekterna blir som framgått av studien inom vägområdet något olika, beroende på hur finansieringsprinciperna tillämpas och vilka variabler som används som grund för debiteringen. Sådana effekter kommer också att studeras för de övriga trafikslagen.
Vi bedömde i delbetänkandet att effekterna av helt ändrad finansiering – från anslag till avgifter – för den verksamhet som berör järnvägssektorn inte kunde antas ha några avgörande effekter på lönsamheten inom sektorn eller dess konkurrenskraft i förhållande till de övriga trafikslagen. Det finns dock anledning att vara uppmärksam på kostnadseffekterna för mindre infrastrukturförvaltare och trafikföretag. Bortfall av direktanslutningar till industrier m.m. och den trafik som dessa genererar kan ibland ha betydligt större omfördelningseffekt än vad den isolerat betraktade trafiken ger intryck av. Risken för sådana effekter bör uppmärksammas vid klassificering av avgifter efter företagsstorlek m.m. Då det är möjligt och lämpligt bör
472
SOU 2008:44 Finansiering och avgiftssystem
debiteringsprinciperna ta hänsyn till olika företags och verksamheters betalningsförmåga. (En infrastrukturförvaltare med stor trafikmängd per spårkilometer eller km farled för sjöfart bör exempelvis ha större möjlighet att bidra till finansieringen av vissa fasta kostnader i Transportinspektionens verksamhet än en infrastrukturförvaltare med mycket begränsad trafik på motsvarande spår-, väg- eller farledslängd.)
Transportinspektionens verksamhet inom sjöfarts- och järnvägsområdet skulle, med de principer som i dag tillämpas respektive föreslagits i Järnvägsstyrelsens inledande studie,
TPF
1
FPT
till stor del
komma att finansieras av en allmänfinansierande myndighetsavgift. Under vårt fortsatta arbete med att förbereda bildandet av Transportinspektionen kommer vi att särskilt analysera möjligheten att tillämpa en mer strikt självkostnadsprincip vid debitering av olika avgifter. En mer direkt koppling mellan avgifterna och de ändamål och verksamheter som ska finansieras bör också eftersträvas.
Ett ytterligare område för överväganden är hur debitering ska ske i olika led mellan Transportinspektionen, infrastrukturförvaltare, trafikföretag eller enskilda verksamhetsutövare, verkstäder och andra serviceföretag för att i slutänden belasta slutbrukaren, dvs. resenären eller den som köpt en godstransport. Inom luft- och sjöfart debiteras den allmänfinansierande myndighetsavgiften direkt mot slutbrukare respektive trafikföretag. I Järnvägsstyrelsens förslag antas motsvarande avgift debiteras mot såväl trafikföretag som infrastrukturförvaltare med flera innan den i senare led belastar slutkunden/slutbrukaren. Vi anser att denna princip bör ges en mer allmän tillämpning, vilket kommer att spegla den fortsatta tvärsektoriella översynen. Därmed blir debiteringen av Transportinspektionens avgifter, som vi konstaterade i delbetänkandet, en del av frågeställningen om hur trafikföretag och andra som använder infrastrukturen ska täcka olika kostnader hos infrastrukturförvaltare. Det blir med andra ord en del av analysen av trafikens kostnadsansvar och i vilken utsträckning och hur man ska svara för de fasta, ej trafikberoende, infrastrukturkostnaderna.
TP
1
PT
Järnvägsstyrelsens rapport (2008:1) Avgiftsfinansiering inom Järnvägsstyrelsen
473
10 Överklagandefrågor
10.1 Inledning
Enligt 22 a § förvaltningslagen (1986:223) ska förvaltningsbeslut överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i anställningsärenden och normgivningsärenden. Paragrafen infördes 1998 och lägger fast principen om att den rättsliga kontrollen av förvaltningsbeslut sker genom domstolsprövning. Den kodifierar vad som redan tidigare var en huvudregel i praktiken men innebar också att den gamla oskrivna regeln att ”gå till kungs” – dvs. rätten att överklaga till närmast högre myndighet och i sista hand hos regeringen – övergavs. Det krävs därför en uttrycklig regel för att överklagande ska kunna ske hos regeringen. Ett ytterligare syfte med bestämmelsen var att anvisa en behörig domstol för det fall en rätt till domstolsprövning skulle finnas enligt EG-rätten eller Europakonventionen och en sådan rätt inte är förutsedd i lagstiftningen.
Även om huvudregeln sedan lång tid tillbaka är att förvaltningsbeslut överklagas till förvaltningsdomstol finns alltjämt exempel på andra instansordningar. En kategori är beslut som i sista instans överklagas hos regeringen. En annan kategori är beslut som överklagas hos en central myndighet och därefter inte får överklagas vidare. Även andra varianter förekommer. I samtliga fall får utgångspunkten anses vara att lagstiftaren gjort ett medvetet avsteg från huvudregeln i 22 a § förvaltningslagen. Det måste samtidigt konstateras att någon fullständig genomgång av äldre författningar inte har gjorts. Det torde därför kvarstå instansordningar som mer kan förklaras av tidigare överväganden än ett medvetet moderniserat val.
När det gäller regeringens befattning med överklagandeärenden antog riksdagen allmänna riktlinjer i prop. 1983/84:120. I riktlinjerna, som alltjämt får anses gälla, angavs att regeringen i allmänhet inte bör vara besvärsinstans annat än när det behövs en politisk styrning av praxis. I sådana fall, då besvärsprövningens huvudsak-
475
Överklagandefrågor SOU 2008:44
liga funktion är att tillgodose ett rättsskyddsbehov, bör prövningen normalt läggas på regeringen bara om det inte går att ordna en tillräckligt kvalificerad prövning på lägre nivå.
Möjligheten att överklaga normbeslut (föreskrifter) har varit föremål för diskussion i praxis och doktrin. Den normala ordningen får anses vara att sådana beslut inte kan överklagas, men inom särskilt trafikområdet har utvecklats en särskild praxis. Genom 30 § myndighetsförordningen (2007:515) slås numera fast att en myndighets beslut i ärenden om meddelande av föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen inte får överklagas. I 1 § i förordningen sägs dock att om en lag eller en förordning innehåller en bestämmelse som avviker från förordningen, gäller bestämmelsen. Slutsatsen är således att det krävs ett uttryckligt stöd för att normgivningsärenden ska få överklagas. Sådant stöd finns i vissa författningar, medan det i andra kan vara oklart hur överklagandebestämmelsen ska tolkas i förhållande till 30 § myndighetsförordningen.
En särskild problematik finns i förordningarna med instruktion för Banverket (2007:1027) respektive Vägverket (2007:960). I instruktionerna sägs att beslut i andra ärenden än anställningsärenden får överklagas hos regeringen om något annat inte följer av andra föreskrifter än 22 a § förvaltningslagen (1986:223) eller en bestämmelse som särskilt hänvisar till 22 a § förvaltningslagen. Innebörden av detta är inte helt lätt att tillgodogöra sig men får förstås så att huvudregeln formellt sett är att beslut överklagas hos regeringen. Därmed kan i princip alla beslut som Banverket och Vägverket fattar överklagas hos regeringen, om det inte är direkt reglerat att prövningen ska ske hos förvaltningsdomstol eller att överklagande inte får ske. I praktiken har huvudregeln med överklagande hos regeringen en begränsad betydelse, eftersom instansordningen i många fall är särskilt reglerad. För Vägverkets del uppkommer dock fall – bland annat vissa undantag från myndighetens egna föreskrifter – som innebär att överklagande ska ske hos regeringen med stöd av bestämmelsen i instruktionen.
10.2 Frågor som tas upp till behandling
Bildandet av Transportinspektionen innebär att ärenden av skilda slag sammanförs från flera olika myndigheter. I den mån den nuvarande ordningen för överklagande i dessa ärenden visar en splittrad, möjligen mindre ändamålsenlig, bild i valet av överprövande instans, kommer
476
SOU 2008:44 Överklagandefrågor
detta att bli än tydligare vid en sammanföring. En uppgift är därför att i sådana fall finna en lämplig lösning. I det sammanhanget finns också anledning att bedöma om de ärenden som i dag får överklagas hos regeringen bör kvarstå i den ordningen. Detta gäller i första hand ärenden som förs över till Transportinspektionen men även i övrigt kan det finnas anledning att ta upp frågan till prövning.
I delbetänkandet föreslås att länsstyrelsernas uppgifter inom körkorts- och yrkestrafikområdet förs över till Transportinspektionen. Länsstyrelsernas beslut överklagas i allt väsentligt hos allmän förvaltningsdomstol, vilket innebär att prövningen sprids till samtliga länsrätter och kammarrätter. En överföring av uppgifterna till en central myndighet kräver därför särskilda överväganden i forumfrågan. Även de förslag som har anknytning till kapitel 11 påverkar överklagandefrågorna. Överklagande av tillsynsmyndighetens beslut enligt förslaget till lag om åtgärder för säkra vägar behandlas dock i avsnitt 11.8.13.
10.3 Kartläggning
10.3.1 Överklagande hos regeringen
I det följande redovisas beslut inom transportområdet som får överklagas hos regeringen. Det ska understrykas att överklaganden i praktiken förekommer i begränsad omfattning och endast inom vissa ärendeslag.
Ärenden som vi i delbetänkandet har föreslagit ska föras över till Transportinspektionen är markerade med kursiv text.
477
Överklagandefrågor SOU 2008:44
Tabell 10.1 Ärenden som överklagas hos regeringen
Ärendeslag Författning
Kommentar
Banverket Tillstånd att dra elekt-
riska svagströmsledningar
Kungörelsen (1972:463) med vissa bestämmelser om elektriska svagströmsledningar
Behörighetsförklaring Mätningskungörelsen (1974:339) Ingen överklagandebe-
stämmelse i kungörelsen. Enbart med stöd av instruktionen.
16
§ i lagen
Förelägganden Lagen (1982:1004) och förordningen (1982:1005) om skyldighet för näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalförsvarsplaneringen
Totalförsvarsmyndigheter
Bidragsfrågor Förordningen (1988:1017) om
statsbidrag till vissa regionala kollektivtrafikanläggningar m.m.
Fastställelse av järnvägsplan
Lagen (1995:1649) om byggande av järnväg
Föreskrifter Förordningen (1995:1652) om
byggande av järnväg
Ingen överklagandebestämmelse i förordningen. Enbart med stöd av instruktionen.
Förhandsbesked till
kommun
Förordningen (1996:1190) om överlåtelse av statens fasta egendom m.m.
Nedläggning av del av järnvägsnät
Uppsättning av vissa
märken och säkerhetsanordningar
Järnvägsstyrelsen Annat beslut än i särskilt fall
35
§ andra stycket i lagen
478
SOU 2008:44 Överklagandefrågor
Luftfartsstyrelsen Beslut i andra frågor än som överklagas till allmän förvaltningsdomstol
I 14
kap. 2 § första stycket anges vilka beslut som överklagas till allmän förvaltningsdomstol
16
§ i lagen
Förelägganden Lagen (1982:1004) och förordningen (1982:1005) om skyldighet för näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalförsvarsplaneringen
Totalförsvarsmyndigheter
Bidragsfrågor Förordningen (1988:1017) om statsbidrag till vissa regionala kollektivtrafikanläggningar m.m. Fördelning av driftbidrag
Förordningen (2006:1577) om driftbidrag till icke statliga flygplatser
Sjöfartsverket Föreskrifter Kungörelsen (1954:555) angående mätbrev för fart genom Suezkanalen Kungörelsen
(1954:556) angående mätbrev för fart genom Panamakanalen
Medgivande att lagen helt eller delvis inte ska gälla
Sjömanslagen (1973:282) Förordningen (1991:1881) om medgivande enligt sjömanslagen (1973:282), m.m.
59
Undantag / avgifter Förordningen (1974:235) om tillstånd till sjöfart i inrikes trafik med utländskt fartyg m.m. Beslut i andra frågor än som överklagas till allmän förvaltningsdomstol, gäller dock inte föreskrifter
kap. 2 § första stycket anges vilka beslut som överklagas till allmän förvaltningsdomstol
16
§ i lagen
479
Överklagandefrågor SOU 2008:44
Undantag från medicinska krav
Förordningen (1979:38) om läkarintyg för sjöfolk
Beslut i andra frågor än som överklagas till allmän förvaltningsdomstol
Lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg
I 9
kap. 2 § anges vilka beslut som överklagas till allmän domstol
Förelägganden Lagen (1982:1004) och förordningen (1982:1005) om skyldighet för näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalförsvarsplaneringen
Totalförsvarsmyndigheter
Bidrag Förordningen (1983:140) om
statsbidrag för omhändertagande av oljeavfall m.m. från fartyg
Inrättande och utvidg-
ning och av allmän farled och allmän hamn
Lagen (1983:293) och förordningen (1998:898) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn
Beslut om avlysning, föreskrifter om hur farled ska ordnas och begagnas
Lagen (1983:293) och förordningen (1998:898) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn
Undantag, godkännanden m.m.
Bidragsfrågor Förordningen (1988:1017) om
statsbidrag till vissa regionala kollektivtrafikanläggningar m.m.
Medgivande att 1
§
lagen (1989:532) om tillstånd för anställning på fartyg inte ska gälla
Förordningen (1989:548) om tillstånd för anställning på fartyg Förordningen (1991:1379) om medgivande enligt sjömanslagen
skeppsmätning
480
SOU 2008:44 Överklagandefrågor
Förhandsbesked till
kommun
Förordningen (1996:1190) om överlåtelse av statens fasta egendom m.m.
Beslut som avser ett fartygs bemanning eller ett medgivande enligt 3
kap. 16 §
andra stycket och har meddelats av en central förvaltningsmyndighet
9
kap. 2 och 3 §§fartygssäkerhetslagen
Undantag för en hamnanläggning i vissa fall
Beslut om behörigheter, certifikat och övriga intyg för sjöpersonal
Förordningen (2007:237) om behörighet för sjöpersonal
Om det avser bemanning. Bestämmelser om överklagande finns i fartygssäkerhetslagen (2003:364)
Vägverket Fastställelse av arbetsplan och andra beslut
Väglagen (1971:948) och vägkungörelsen (1971:954)
Föreskrifter i vissa fall
Vägkungörelsen (1971:954) Ingen uttrycklig överklagandebestämmelse i kungörelsen. Enbart med stöd av instruktionen.
Föreskrifter, godkännande av militär besiktningsman
Militära vägtrafikkungörelsen (1974:97)
Behörighetsförklaring Mätningskungörelsen (1974:339)
Ingen överklagandebestämmelse i kungörelsen. Enbart med stöd av instruktionen.
Beslut om återbetalning av felparkeringsavgift
Ingen överklagandebestämmelse i lag eller förordning. Enbart med stöd av instruktionen.
Fastställande av tilläggsavgift
16
§ i lagen
481
Överklagandefrågor SOU 2008:44
Förelägganden Lagen (1982:1004) och förordningen (1982:1005) om skyldighet för näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalförsvarsplaneringen
Totalförsvarsmyndigheter
Bidragsfrågor Förordningen (1988:1017) om
statsbidrag till vissa regionala kollektivtrafikanläggningar m.m.
Bidragsfrågor Förordningen (1991:1224) om
statsbidrag till vissa investeringar som rör kollektiv persontrafik
Ingen överklagandebestämmelse i förordningen. Enbart med stöd av instruktionen.
Undantag Förordningen (1994:1297) om
vilotider vid vissa vägtransporter inom landet
Förhandsbesked till
kommun
Förordningen (1996:1190) om överlåtelse av statens fasta egendom m.m.
Beslut i frågor om linjetrafik (utom återkallelse eller varning)
Beslut i första instans utom hastighet och bärighet
Undantag från
registreringsplikt
Förordningen (2001:650) om vägtrafikregister
Föreskrifter och beslut rörande registrerad importör, yrkesmässig fordonstillverkare, utryckningsordon Direktåtkomst och direktanmälan Föreskrifter och beslut om klassificering av fordon
Förordningen (2001:651) om vägtrafikdefinitioner
482
SOU 2008:44 Överklagandefrågor
Nedsättning eller befrielse från avgift
Förordningen (2001:652) om avgifter inom vägtrafikområdet
Beslut om undantag i vissa fall
Förordningen (2004:865) om kör- och vilotider samt färdskrivare, m.m.
Beslut i första instans Vägmärkesförordningen (2007:90)
Länsstyrelse Beslut som inte ska överklagas till allmän förvaltningsdomstol (eller inte får överklagas)
74
§ väglagen
Beslut enligt kungörelsen
Vägkungörelsen (1971:954) 57
§ vägkungörelsen
Beslut enligt kungörelsen utom utbyte av körkort
Militära vägtrafikkungörelsen (1974:97)
Föreskrifter enligt 19
§
Beslut om förfogande
16
§ i lagen
Förelägganden Lagen (1982:1004) och förordningen (1982:1005) om skyldighet för näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i totalförsvarsplaneringen
Totalförsvarsmyndigheter
Föreskrifter för sjötrafiken Uppsättning av sjövägmärke
Undantag från 1
kap.
5
§ lagen (1995:1649)
om byggande av järnväg
Förordningen (1995:1652) om byggande av järnväg
10.3.2 Överklagande hos central myndighet
I det följande redovisas instansordningen där överprövning sker hos central myndighet inom transportområdet.
Ärenden som vi i delbetänkandet har föreslagit ska föras över till Transportinspektionen är markerade med kursiv text. Förslaget i delbetänkandet att överföra länsstyrelsernas uppgifter inom körkorts-
483
Överklagandefrågor SOU 2008:44
och yrkestrafikområdet har dock inte tagits med i denna redovisning. Detsamma gäller följdändringar med anledning av förslaget om en ansvarslagstiftning. I dessa delar hänvisas till avsnitt 10.4.2 och 10.4.3.
Lokala trafikföreskrifter m.m.
I det följande redogörs för instansordningen för beslut som meddelas enligt
• trafikförordningen (1998:1276) (TraF),
• lagen (1978:234) om nämnder för vissa trafikfrågor och
• vägmärkesförordningen (2007:90) (VMF).
I 1 § lagen om nämnder för vissa trafikfrågor sägs att i den utsträckning som regeringen överlåtit åt en kommun att meddela föreskrifter som gäller trafik på väg eller i terräng, ska uppgiften fullgöras av en eller flera nämnder. Detsamma gäller frågor om undantag från sådana föreskrifter eller frågor om parkeringstillstånd. Instansordningen regleras i 6 §.
Tabell 10.2 Begrepp och förkortningar
Förkortning/begrepp Betydelse
Innebörd
LTF Lokala trafikföreskrifter Beslut enligt 10
kap. 1 § TraF
P-tillstånd Parkeringstillstånd Beslut om särskilda undantag för rörelsehindrade enligt 13
kap. 8 § TraF
TraF-övrigt Andra beslut enligt TraF
Tabell 10.3 Instansordningen
Första instans Andra instans Sista instans
TraF – LTF
Kommun Länsstyrelse Vägverket Länsstyrelse --- Vägverket Polismyndighet Länsstyrelse Vägverket
TraF – P-tillstånd Kommun Länsstyrelse Vägverket TraF – Övrigt Kommun Länsstyrelse Vägverket
Länsstyrelse --- Vägverket Polismyndighet Länsstyrelse Vägverket Väghållningsmyndighet Länsstyrelse Vägverket Rikspolisstyrelsen --- Regeringen
484
SOU 2008:44 Överklagandefrågor
Vägverket (hastighet och bärighet)
--- Regeringen
Vägverket (utom hastighet och bärighet)
--- Regeringen
VMF Väghållningsmyndighet Länsstyrelse Vägverket
Polismyndighet Länsstyrelse Vägverket Banverket --- Regeringen Naturvårdsverket --- Regeringen Vägverket --- Regeringen
Körkortsärenden
Länsstyrelsens beslut inom körkortsområdet enligt
• lagen (1998:489) om försöksverksamhet med villkorlig körkortsåterkallelse
överklagas i allt väsentligt hos allmän förvaltningsdomstol.
I följande fall överklagas dock länsstyrelsens beslut hos Vägverket.
• Ärende om godkännande som handledare
• Ärende om undantag i vissa fall
Första instans Sista instans Länsstyrelse Vägverket
Yrkestrafikärenden
Länsstyrelsens beslut inom yrkestrafikområdet enligt yrkestrafiklagen (1998:490) och yrkestrafikförordningen (1998:779) överklagas i allt väsentligt hos allmän förvaltningsdomstol. I följande fall överklagas dock länsstyrelsens beslut hos Vägverket.
• Ärende om tillstånd till linjetrafik inom ett län
Första instans Andra instans Sista instans Länsstyrelse Vägverket Regeringen
485
Överklagandefrågor SOU 2008:44
• Ärende om undantag från kravet på yrkestrafikmärke
• Ärende om undantag från kravet på taxameter
• Ärende om undantag från kravet på medborgarskap inom EES för att med utländskt körkort köra svenskregistrerat fordon i yrkesmässig trafik
Första instans Sista instans Länsstyrelse Vägverket
Fordonsärenden
Beslut inom fordonsområdet enligt
• lagen (2001:1080) om motorfordons avgasrening och motorbränslen samt
• förordningen (2001:1080) om motorfordons avgasrening
överklagas i allt väsentligt hos allmän förvaltningsdomstol.
I följande fall överklagas dock beslut hos Vägverket.
Första instans Sista instans
Meddelat körförbud Polisman, bilinspektör eller besiktningsorgan
Vägverket
Ärende om registreringsbesiktning, mopedbesiktning eller lämplighetsbesiktning och beslut om återkallelse av en godkänd lämplighetsbesiktning
Besiktningsorgan
Vägverket
Statsbidrag till enskild väghållning
Enligt förordningen (1989:891) om statsbidrag till enskild väghållning kan bidrag lämnas till byggande och drift av enskilda vägar samt för förrättningskostnader för fastställande av nya grunder för fördelning av kostnader för vissa gemensamhetsanläggningar.
486
SOU 2008:44 Överklagandefrågor
Första instans Andra instans Sista instans Vägverkets region (drift) Länsstyrelse Vägverket Länsstyrelse (bygg) --- Vägverket Lantmäteriverket (förrättning) --- ---
Lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg
Beslut i vissa frågor, som har meddelats av någon annan myndighet än Sjöfartsverket, ska underställas Sjöfartsverket. Sjöfartsverkets beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
För beslut i vissa andra frågor gäller följande.
Första instans Andra instans Sista instans Myndighet som inte är central förvaltningsmyndighet och inte heller kommunal myndighet
Sjöfartsverket Regeringen
Första instans Andra instans Sista instans Myndighet som inte är central förvaltningsmyndighet Sjöfartsverket Regeringen
Lagen (1984:983) om ensamrätt till bärgning
Första instans Sista instans Länsstyrelse Sjöfartsverket
Fartygssäkerhetslagen (2003:364) samt lagen (1998:958) om vilotid för sjömän
Beslut i vissa frågor, som har meddelats av någon annan myndighet än Sjöfartsverket, ska underställas Sjöfartsverket. Sjöfartsverkets beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
För beslut i vissa andra frågor gäller följande.
Första instans Andra instans Sista instans Myndighet som inte är central förvaltningsmyndighet
Sjöfartsverket Regeringen i vissa fall, i övrigt hos allmän förvaltningsdomstol
487
Överklagandefrågor SOU 2008:44
10.4 Utredningens överväganden och förslag
10.4.1 Överklagande hos regeringen
Föreskrifter meddelade av central myndighet
Förslag: Följande författningar ändras så att en central myndighets beslut i ärenden om meddelande av föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen inte får överklagas.
• Förordningen (2001:650) om vägtrafikregister,
Bedömning: Föreskrifter enligt förordningen (1998:898) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn samt enligt förordningen (2001:652) om vägtrafikdefinitioner bör även fortsättningsvis få överklagas hos regeringen. För övriga berörda författningar har inte tillräckliga skäl kunnat finnas för att föreslå ändringar.
Skälen för förslaget och bedömningen
I den tidigare verksförordningen (1995:1322) angavs en instansordning för beslut i bland annat normgivningsärenden. Bestämmelsen talade dock inte om vilka beslut som gick att överklaga (överklagbarheten) och inte heller vem som hade rätt att överklaga (klagorätten). Någon entydig praxis fanns inte och mot denna bakgrund ansåg Utredningen om en översyn av verksförordningen i betänkandet Från verksförordning till myndighetsförordning (SOU 2004:23) att det fanns behov av ett klargörande. Utredningen föreslog därför att huvudregeln bör vara att normbeslut får överklagas bara när det är särskilt föreskrivet. Enligt 30 § myndighetsförordningen (2007:515) gäller sedan den 1 januari 2008 att normbeslut inte får överklagas.
Kartläggningen i avsnitt 10.3.1 visar att det, förutom vad som gäller enligt Vägverkets och Banverkets instruktioner (se avsnitt 10.1), endast är i några fall som det är särskilt reglerat att föreskrifter får överklagas hos regeringen. Enligt vår bedömning bör föreskrifter enligt dels förordningen (1998:898) om inrättande,
488
SOU 2008:44 Överklagandefrågor
utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn, om hur farled ska ordnas och begagnas, dels förordningen (2001:652) om vägtrafikdefinitioner om klassificering av fordon, även fortsättningsvis få överklagas hos regeringen. När det gäller förordningen (2001:650) om vägtrafikregister bedömer vi att dessa föreskrifter – om registrerad importör, yrkesmässig fordonstillverkare och utryckningsfordon – inte är av sådan karaktär att det finns anledning att frångå huvudregeln i 30 § myndighetsförordningen. Möjligheten att överklaga bör därför tas bort. För övriga författningar, dvs. lagen (1990:1157) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg, kungörelserna (1954:555) och (1954:556) angående mätbrev för fart genom Suez- respektive Panamakanalen samt förordningen (1994:1162) om skeppsmätning, har vi under utredningstiden inte funnit skäl att nu föreslå några ändringar.
Vidare innebär utgångspunkten ovan att inte heller de föreskrifter som meddelas av en central myndighet i första instans enligt avsnitt 10.3.2 bör få överklagas. När det gäller trafikförordningen (1998:1276) är det inte uttryckligen reglerat att normbeslut får överklagas – vilket skulle tala för att 30 § i myndighetsförordningen gäller – men det har i fråga om trafikföreskrifter utvecklats en annan ordning genom praxis. Således anses Vägverkets beslut om hastighetsbegränsningar kunna överklagas av alla och envar. Denna ordning är svår att motivera från rättssäkerhetssynpunkt och knappast heller ändamålsenlig från någon annan synpunkt. Inte heller Rikspolisstyrelsens beslut om föreskrifter om trafikövervakning på motorvägar och motortrafikleder bör kunna överklagas. Trafikförordningen bör därför ändras så att normbeslut av central myndighet inte får överklagas. Till bilden hör å andra sidan att vi i kapitel 11 föreslår en principiellt ändrad ordning i fråga om ansvaret för beslut om hastighetsbegränsningar, med överflyttning från såväl länsstyrelserna som Vägverket till de statliga väghållningsmyndigheterna. Detta skulle innebära att sådana beslut inte längre fattas på central nivå och därmed minskar behovet av att särskilt markera att normbeslut av central myndighet inte får överklagas. Tills vidare kvarstår dock förslaget i denna del.
Motsvarande resonemang kan föras när det gäller vägmärkesförordningen (2007:90), som därför bör ändras på motsvarande sätt. Vi konstaterar också att Naturvårdsverket, som anges i överklagandebestämmelsen i 9 kap. 3 §, numera inte meddelar föreskrifter enligt vägmärkesförordningen utan enligt terrängkörningsförordningen (1978:594).
489
Överklagandefrågor SOU 2008:44
Vi lämnar i detta betänkande inget förslag till instruktion för Transportinspektionen. Vi bedömer dock att den bestämmelse som i dag finns i Vägverkets respektive Banverkets instruktion om att beslut får överklagas hos regeringen (se avsnitt 10.1) inte kommer att få någon motsvarighet i Transportinspektionens instruktion. Det innebär att föreskrifter som inspektionen beslutar om inte kommer att kunna överklagas i andra fall än när det är uttryckligen reglerat.
Andra beslut av central myndighet
Förslag: Förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift kompletteras med en upplysning om överklagande enligt 22 a § förvaltningslagen i fråga om beslut om återbetalning.
Bedömning: Beslut som rör fartygs bemanning bör utredas närmare. Övriga beslut av central myndighet enligt 10.3.1 bör även fortsättningsvis få överklagas hos regeringen.
Skälen för förslaget och bedömningen
Vi begränsar övervägandena i denna del till beslut i ärenden som föreslås ska föras över till Transportinspektionen och konstaterar att det inte finns skäl att nu ändra den gällande ordningen annat än marginellt. I det sammanhanget konstateras att luftfartslagen (1957:297) är föremål för översyn och därför inte föranleder några förslag om ändringar.
Enligt förordningen (1979:38) om läkarintyg för sjöfolk får beslut om undantag från medicinska krav överklagas hos regeringen. Före oktober 1998 gällde motsvarande ordning inom körkorts- och yrkestrafikområdet men numera, efter en period under vilken besluten inte fick överklagas, får sådana beslut överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Denna ordning borde gälla även för sjöfolk. Frågan hör dock till den större gruppen beslut om fartygs bemanning enligt fartygssäkerhetslagen (2003:364) och fartygssäkerhetsförordningen (2003:438). Det finns anledning att samlat se över den nuvarande ordningen, men vi har under utredningstiden inte haft möjlighet till det.
Enligt 9 § förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift är det Vägverket som meddelar och verkställer beslut om återbetal-
490
SOU 2008:44 Överklagandefrågor
ning som avses i 15 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift. Varken lagen eller förordningen innehåller några bestämmelser om överklagande av Vägverkets beslut. Genom regleringen i 25 § i Vägverkets instruktion får därför besluten överklagas hos regeringen. Uppgiften föreslås flyttas över till Transportinspektionen. Någon motsvarighet till 25 § bedöms således inte vara aktuell i Transportinspektionens instruktion. Därmed gäller den ordning som sägs i 22 a § förvaltningslagen. Vår bedömning är att återbetalningsbesluten inte är av den karaktären att de bör kunna överklagas hos regeringen. Förordningen om felparkeringsavgift bör därför innehålla en upplysning om överklagande enligt 22 a § förvaltningslagen.
Inom yrkestrafikområdet (väg) finns bland annat förordningen (1993:185) om arbetsförhållanden vid vissa internationella vägtransporter, förordningen (1994:1297) om vilotider vid vissa vägtransporter inom landet och förordningen (2004:865) om kör- och vilotider samt färdskrivare, m.m. Enligt förordningen 1993:185 överklagas beslut hos allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller förordningen 2004:865 utom en särskild dispensprövning som anknyter till EG-förordningen. När det gäller förordningen 1994:1297 överklagas besluten – som avser dispenser allmänt från förordningens bestämmelser – hos regeringen. Logiken är inte helt tydlig i jämförelsen mellan dessa författningar, även om det kan finnas fog för att regeringen prövar dispensbeslut i vissa fall. Så får anses vara fallet beträffande 2004:865 men det är mer tveksamt beträffande 1994:1297. Vi har dock inte funnit skäl att nu ändra denna ordning.
För övriga beslut gör vi bedömningen att de även fortsättningsvis ska få överklagas hos regeringen.
Länsstyrelsebeslut och föreskrifter
Förslag: Länsstyrelsebeslut som i dag får överklagas hos regeringen enligt militära vägtrafikkungörelsen (1974:97) ska i stället överklagas hos Transportinspektionen.
Bedömning: Sjötrafikförordningen (1986:300) bör ses över i syfte att såväl modernisera författningen som att finna en bättre ordning
491
Överklagandefrågor SOU 2008:44
i överklagandefrågorna. Övriga beslut av länsstyrelse enligt 10.3.1 bör även fortsättningsvis få överklagas hos regeringen.
Skälen för förslaget och bedömningen
Enligt 19 § militära vägtrafikkungörelsen (1974:97) kan länsstyrelsen utfärda särskilda trafikföreskrifter i samband med militär övning. Föreskrifterna får enligt 56 § överklagas hos regeringen. I jämförelse med vad som i övrigt gäller inom vägtrafikområdet bör föreskrifterna i stället få överklagas hos Transportinspektionen.
När det gäller sjötrafikförordningen (1986:300) skiljer sig den i fråga om överklagande från vad som gäller inom vägtrafikområdet. Således får länsstyrelsens föreskrifter överklagas hos regeringen i stället för hos en central myndighet. Detta torde bland annat ha sin grund i att föreskrifterna utarbetas i nära samarbete med Sjöfartsverket – och förordningen innehåller också ett krav på att samråd ska ske med verket – med följd att Sjöfartsverket inte också kan vara överprövande instans. Genom att Sjöfartsverkets uppgifter kommer att delas mellan verket och Transportinspektionen, och med beaktande av de huvudsakliga uppgifter som läggs på inspektionen, finns anledning att överväga en annan ordning för överklagande. Det finns enligt vår mening inga särskilda skäl för att regeringen ska överpröva dessa ärenden. En mer naturlig ordning skulle därför vara att byta ut regeringen mot Transportinspektionen men kvarstå i möjligheten – eventuellt som ett formellt krav – för länsstyrelsen att samråda med Sjöfartsverket. Det har dock visat sig att det uppstår flera problem och frågeställningar med en sådan ordning. Vi har därför av tidsskäl inte haft möjlighet att utreda frågan ytterligare, men vår bedömning är att så bör ske och då i förening med en allmän översyn av förordningen.
Övriga beslut som länsstyrelsen meddelar enligt kartläggningen i avsnitt 10.3.1 bör även fortsättningsvis kunna överklagas hos regeringen.
492
SOU 2008:44 Överklagandefrågor
10.4.2 Överklagande hos central myndighet utom i körkorts- och yrkestrafikärenden
Lokala trafikföreskrifter m.m.
Förslag: Med utgångspunkt i utredningens förslag i kapitel 11 om en trafiksäkerhetslagstiftning på vägområdet, ändras trafikförordningen (1998:1276) så att beslut av statlig väghållningsmyndighet får överklagas hos Transportinspektionen.
Bedömning: Frågan om länsstyrelsen bör kvarstå som överprövande myndighet i vissa fall bör utredas vidare. Detsamma gäller om beslut om parkeringstillstånd för rörelsehindrade bör överklagas hos allmän förvaltningsdomstol i stället för hos Transportinspektionen. I övrigt bör nuvarande instansordningar kvarstå.
Skälen för förslaget och bedömningen
Vårt förslag i kapitel 11 om en trafiksäkerhetslagstiftning på vägområdet innehåller förändringar i rollfördelningen vid beslut om högsta tillåtna hastighet, om vägars bärighet och om lokala trafikföreskrifter. I huvudsak handlar det om att överföra normgivningen från länsstyrelserna till de statliga väghållningsmyndigheterna men också från Vägverket till väghållningsmyndigheterna. Oavsett om länsstyrelserna bör kvarstå i rollen som överprövande myndighet eller inte – en fråga som diskuteras i det följande – bör den normgivning som beslutas av de statliga väghållningsmyndigheterna kunna överklagas direkt hos Transportinspektionen.
Som framgår av kartläggningen i 10.3.2 består den nuvarande instansordningen i vissa fall av en (1) överprövande instans och i andra fall av två instanser. Frågan är om länsstyrelsen som ”mellaninstans” är motiverad. En överprövande instans är det normala och den ordningen får generellt sett anses tillräcklig från rättssäkerhetssynpunkt. Vi anser att det inte finnas några skäl för att bedöma de aktuella ärendena annorlunda. Däremot ska inte uteslutas att länsstyrelsens regionala anknytning och viss ”närhet” till sakfrågan tillför viktig kunskap för bedömningen. Detta torde å andra sidan vid behov kunna åstadkommas genom remissförfarande. En sannolik effekt av ett renodlat tvåinstanssystem är att ärendetillströmningen till den överprövande
493
Överklagandefrågor SOU 2008:44
myndigheten ökar. Detta är svårt att bedöma, men totalt sett torde det innebära en besparing för staten om länsstyrelsen utgår ur instansordningen. Mot bakgrund av ovanstående talar flera skäl för att ärendena ska kunna överklagas till endast en instans, dvs. Transportinspektionen. Vi bedömer å andra sidan att ett sådant ingrepp i den nuvarande ordningen kräver en noggrannare analys av konsekvenserna än vad vi under utredningstiden haft möjlighet att genomföra. Vi lämnar därför inget förslag i nuläget men anser att frågan bör utredas vidare.
Inom området lokala trafikföreskrifter m.m. överklagas inga beslut i enskilda fall hos allmän förvaltningsdomstol. Det förhållandet kan å andra sidan inte påstås ha medfört några problem från rättssäkerhetssynpunkt och det finns betydande sakliga skäl för att i huvudsak låta den nuvarande ordningen bestå. Ärenden om parkeringstillstånd, som får anses ha en särskild betydelse för den enskilde, framstår dock vid en preliminär bedömning som lämpliga att flytta till förvaltningsdomstol. Vägverket har å andra sidan i sin redovisning (2005-09-29) av ett regeringsuppdrag om parkeringstillstånd för rörelsehindrade, bedömt att nuvarande ordning för överklagande bör kvarstå. Verket har bland annat åberopat att det inte handlar om en civil rättighet enligt europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna – som skulle nödvändiggöra en domstolsprövning – och att länsstyrelserna genom arbetet med körkorts- och yrkestrafikärenden har vana vid denna typ av myndighetsutövning. Om körkorts- och yrkestrafikärendena enligt vårt förslag i delbetänkandet flyttas till Transportinspektionen bortfaller Vägverkets senare argument, men även i det fallet behöver frågan utredas ytterligare. Vi lämnar därför inget förslag men anser det motiverat med en fortsatt analys.
Statsbidrag till enskild väghållning
Bedömning: Den nuvarande ordningen med Vägverket som sista instans enligt förordningen (1989:891) om statsbidrag till enskild väghållning är mindre lämplig men bör kvarstå tills vidare.
494
SOU 2008:44 Överklagandefrågor
Skälen för bedömningen
Driftbidrag till enskild väghållning beslutas av Vägverkets region och kan överklagas hos länsstyrelse. Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos Vägverket som sista instans. En vägverksregion har i den egenskapen – till skillnad från rollen som väghållningsmyndighet – ingen självständig ställning inom Vägverket. Formellt sett kan därför med fog påstås att Vägverket genom den angivna instansordning överprövar sina egna beslut. Det är därför motiverat att överväga en annan ordning. Frågorna lämpar sig mindre väl för prövning i allmän förvaltningsdomstol och inte heller regeringen som sista instans är en ändamålsenlig lösning. Att byta ut Vägverket som sista instans mot Transportinspektionen skulle vara bättre, men samtidigt måste konstateras att inspektionens roll inte naturligen förenas med den uppgiften. Vår bedömning är därför att den nuvarande ordning bör kvarstå tills vidare. Ytterligare organisatoriska förändringar inom transportområdet kan ge nya förutsättningar i frågan.
Övrigt
Bedömning: De ordningar för överklaganden som i övrigt redovisas i kartläggningen i avsnitt 10.3.2 – utom körkorts- och yrkestrafikärenden – bör kvarstå.
Skälen för bedömningen
Vi har under utredningstiden inte funnit skäl för att föreslå några ändringar i dessa avseenden.
495
Överklagandefrågor SOU 2008:44
10.4.3 Överklagande i körkorts- och yrkestrafikärenden
Instansordningen
Förslag: De beslut av Transportinspektionen, som i dag meddelas av länsstyrelse och överklagas till Vägverket, ska överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte tillstånd till linjetrafik, som även fortsättningsvis ska överklagas hos regeringen.
Bedömning: Den nuvarande ordningen, att vissa beslut i första instans inom körkorts- och yrkestrafikområdet inte får överklagas, bör kvarstå.
Skälen för förslaget och bedömningen
Flertalet beslut inom körkorts- och yrkestrafikområdet överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Av redovisningen i avsnitt 10.3.2 framgår dock att det finns vissa länsstyrelsebeslut som överklagas hos Vägverket – från den 1 januari 2009 hos Transportinspektionen – och därefter inte får överklagas vidare. Inom körkortsområdet är det frågor dels om godkännande som handledare, dels om undantag i vissa fall enligt 8 kap.9 och 10 §§körkortsförordningen (1998:980). Inom yrkestrafikområdet gäller det undantag från vissa krav i fråga om yrkestrafikmärke, taxameter och medborgarskap inom EES för att med utländskt körkort köra svenskregistrerat fordon i yrkesmässig trafik. Antalet ärenden som i dag överklagas till Vägverket uppgår till omkring 100 per år och den största gruppen är godkännande som handledare.
En överföring av länsstyrelsernas uppgifter inom det aktuella området till Transportinspektionen i enlighet med vårt förslag i delbetänkandet, innebär att inspektionen prövar dessa ärenden i första instans. Något annat rimligt alternativ står enligt vår mening inte till buds. Därmed måste överklagandebestämmelserna ändras.
De alternativ som finns är i huvudsak tre – överklagande hos regeringen, överklagande hos allmän förvaltningsdomstol eller ett förbud att överklaga besluten. Den senare lösningen gäller inom fordonsområdet beträffande undantag (utom avgasrening som överklagas hos allmän förvaltningsdomstol), medan undantag i frågor som har anknytning till fordonsregistrering överklagas hos regeringen. I det
496
SOU 2008:44 Överklagandefrågor
senare fallet föreslås i departementspromemorian Godkännande av motorfordon m.m. (Ds 2008:8) att överklagande i stället ska göras hos Länsrätten i Örebro län.
Det kan ifrågasättas om dessa beslut i dispensfrågor över huvud taget ska få överklagas. Ur principiell synvinkel kan det dock knappast vara godtagbart att Transportinspektionen prövar dispensfrågor som både första och sista instans. Rent allmänt vilar ju rättsordningen på principen att beslut som inte har enbart obetydliga rättsverkningar ska kunna överklagas. I annat fall kan den enskilde utlämnas till beslutsmyndighetens godtycke. En annan princip är att regeringen inte bör pröva överklaganden i andra frågor än sådana som har inslag av politiska bedömningar. Vi anser inte heller att regeringen är en lämplig instans.
Med dessa utgångspunkter finns knappast något annat realistiskt alternativ än att låta Transportinspektionens beslut i aktuella ärenden få överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Länsstyrelsens beslut i ärende om tillstånd till linjetrafik som enbart berör ett län överklagas i dag hos Vägverket – från den 1 januari 2009 hos Transportinspektionen – med regeringen som sista instans. Överföringen av länsstyrelsens uppgifter till Transportinspektionen föranleder inget förslag om ändring av regeringens roll som överprövande instans. Däremot skulle effekten kunna bli att antalet ärenden som överklagas hos regeringen ökar eftersom en instans försvinner. Antalet ärenden som överklagas är dock mycket begränsat, närmast obefintligt. Under 2007 överklagades inte något beslut till Vägverket.
Beslut i vissa ärenden i första instans får inte överklagas. Detta regleras i 8 kap.2 och 3 §§körkortslagen (1998:488) och 7 kap. 6 § yrkestrafiklagen (1998:490). Det gäller bland annat utfärdande av körkort (utom i fråga om kravet på permanent bosättning) och traktorkort, förnyelse, vissa villkor och beslut i fråga om godkännande av prov. Vi anser inte att det finns anledning att ändra dessa bestämmelser.
497
Överklagandefrågor SOU 2008:44
Forumregler
Förslag: Med undantag av beslut om överlastavgift och om introduktionsutbildning ska Transportinspektionens beslut överklagas hos den länsrätt inom vars domkrets personen som frågan rör är folkbokförd eller, om denne inte är folkbokförd i Sverige, hos den länsrätt inom vars domkrets personen vistas. Om frågan rör en juridisk person ska beslutet överklagas hos den länsrätt inom vars domkrets företagets eller verksamhetens ledning finns. Om den fysiska personen inte vistas i Sverige, eller om den juridiska personens ledning finns utanför Sverige, ska beslutet överklagas hos den länsrätt inom vars domkrets det första beslutet fattades. Transportinspektionens beslut om överlastavgift ska i fråga om motordrivet fordon som är registrerat i Sverige, eller en släpvagn som dras av sådant fordon, överklagas till den länsrätt inom vars domkrets ägaren till det motordrivna fordonet har sin adress enligt vägtrafikregistret. I andra fall ska beslut om överlastavgift överklagas hos den länsrätt inom vars domkrets det första beslutet fattades. Övriga beslut av Transportinspektionen, inklusive introduktionsutbildning, ska överklagas hos den länsrätt inom vars domkrets det första beslutet fattades.
Skälen för förslaget och bedömningen
U
Länsstyrelsebeslut Av 14 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar framgår att ett beslut ska överklagas till den länsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats, om det inte för ett visst slag av mål föreskrivs annat i lag eller förordning. I 5 § förordningen (1977:937) om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m. anges vilka länsrätter som finns och på vilka orter kanslierna ska vara belägna.
Bestämmelsen i 14 § andra stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar har tolkats så att det är den beslutande ”arbetsenhetens” placering och inte den klagandes hemortskommun (när det gäller en fysisk person) eller huvudkontorets eller sätets lokali-
498
SOU 2008:44 Överklagandefrågor
sering (när det gäller en juridisk person) som blir avgörande när det gäller att bestämma vilken länsrätt som ska pröva ett överklagande.
Den nuvarande fördelning av beslutskompetensen mellan länsstyrelserna regleras främst i 10 kap. 4 § körkortslagen (1998:488), 9 § lagen (1998:489) om försöksverksamhet med villkorlig körkortsåterkallelse, 1 kap. 2 § och 3 kap. 2 §yrkestrafiklagen (1998:490), 4 § lagen (1998:492) om biluthyrning och 8 § lagen (1972:435) om överlastavgift.
Körkortslagen har den mest komplexa fördelningen, men utgångspunkten är – liksom i fråga om taxiförarlegitimation och yrkestrafikfrågor som rör en fysisk person – att personens folkbokföring är styrande för vilken länsstyrelse som ska handlägga ärendet. För fysiska personer som inte är folkbokförda i Sverige är vistelselänet avgörande enligt körkortslagen, medan yrkestrafiklagen och lagen om biluthyrning anger en bestämd länsstyrelse (Länsstyrelsen i Skåne län beträffande taxiförarlegitimation och Länsstyrelsen i Stockholms län i övrigt). I körkortsärenden finns ytterligare bestämmelser för den som varken är folkbokförd eller har bestämd vistelseort i Sverige. Behörig myndighet är då – beroende av ärendetyp – länsstyrelsen i det län där ett ingripande eller en straffbelagd förseelse har skett eller den länsstyrelse som meddelat det senast gällande körkortstillståndet eller beslutat om det senast gällande körkortet. I fråga om överlastavgift som rör ett motordrivet fordon som är registrerat här i landet, eller en släpvagn som dras av ett sådant fordon, påförs den av länsstyrelsen i det län där den registrerade ägaren av det motordrivna fordonet har sin adress enligt vägtrafikregistret. I fråga om andra fordon påförs avgiften av Länsstyrelsen i Stockholms län.
För juridiska personer gäller enligt yrkestrafiklagen och lagen om biluthyrning att ärendet prövas av länsstyrelsen i det län där företagets eller verksamhetens ledning finns. Om ledningen finns utanför Sverige ska ärendet prövas av Länsstyrelsen i Stockholms län.
Enligt körkortslagen får den behöriga länsstyrelsen hänskjuta ett ärende till en annan länsstyrelse om sökanden begär det och länsstyrelsen finner det lämpligt.
Vårt förslag i delbetänkandet att föra över länsstyrelsernas uppgifter inom körkorts- och yrkestrafikområdet till Transportinspektionen innebär att forumreglerna för de allmänna förvaltningsdomstolarna bör förändras. Ärendehandläggningen kommer inte längre att ha några formella geografiska begränsningar. Det ankommer på Transportinspektionen att besluta om hur ärendena ska hanteras
499
Överklagandefrågor SOU 2008:44
inom organisationen, vilket sannolikt innebär att ärendehandläggning koncentreras till en ort i vissa fall och till några orter i andra fall. Nuvarande fördelning av beslutskompetensen fyller inte längre någon funktion, eftersom beslutskompetensen kommer att gälla Transportinspektionen som helhet. Den allmänna forumregeln i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar, som utgår från var beslutet är fattat, leder till att måltillströmningen till i första hand länsrätterna kan komma att variera mycket. Domstolarna får på detta sätt begränsade möjligheter att förutse sin arbetssituation.
Utgångspunkten för en forumbestämmelse för nu aktuella mål bör vara att denna ska leda till en jämn och, i så stor utsträckning som möjligt, förutsebar måltillströmning till länsrätterna. Tillströmningen bör inte påverkas av hur Transportinspektionen väljer att organisera sin verksamhet. Särskilda forumregler bör därför införas och med lösningar motsvarande dem som införts beträffande taxerings- och beskattningsbeslut och i fråga om socialförsäkringsmål (prop. 2002/03:99 och 2003/04:152).
Det är viktigt att reglerna blir enkla, klara och enhetliga och de bör dessutom leda till att målen handläggs av den länsrätt som geografiskt är närmast för den enskilde som ärendet rör. Vi föreslår därför att forum vid överklagande ska utgå från var den som beslutet rör har sitt hemvist eller, om beslutet rör en juridisk person, var den juridiska personen har sitt säte eller sin ledning. När det gäller överlastavgift bör dock forumregeln anges på motsvarande sätt som i dag gäller för behörig länsstyrelse, dvs. för fordon registrerade här i landet blir adressuppgiften i vägtrafikregistret styrande. I praktiken torde det inte innebära någon egentlig avvikelse från utgångspunkten ovan.
I den nuvarande kompetensfördelningen mellan länsstyrelserna har den enskildes vistelseort betydelse i körkortsärenden för det fall han eller hon inte är folkbokförd här i landet. Frågan är om motsvarande ordning bör gälla i forumfrågan eller, vilket kan vara naturligare beträffande övriga ärendegrupper, låta huvudregeln i 14 § andra stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar gälla i de fall personen inte är folkbokförd. Ärenden där personen inte är folkbokförd i Sverige är betydligt vanligare inom körkortsområdet än yrkestrafikområdet. Detta talar för att låta vistelselänet styra valet av länsrätt i körkortsfrågor. Vi anser dessutom att samma regel bör tillämpas även inom yrkestrafikområdet. Vi föreslår därför i huvudsak följande.
500
SOU 2008:44 Överklagandefrågor
• Beslut som rör en fysisk person (utom överlastavgift) ska överklagas till den länsrätt inom vars domkrets personen är folkbokförd eller, om denne inte är folkbokförd i Sverige, hos den länsrätt inom vars domkrets personen vistas.
• Beslut som rör en juridisk person (utom överlastavgift) ska överklagas till den länsrätt inom vars domkrets företagets ledning finns.
• Beslut i fråga om överlastavgift ska i fråga om motordrivet fordon som är registrerat i Sverige, eller en släpvagn som dras av sådant fordon, överklagas till den länsrätt inom vars domkrets ägaren till det motordrivna fordonet har sin adress enligt vägtrafikregistret.
Dessa regler leder inte alltid till en lösning av forumfrågan. Det behövs därför en kompletterande regel. En möjlighet är att styra sådana överklaganden till en bestämd länsrätt, exempelvis Länsrätten i Stockholms län. Vi anser dock att en sådan ordning skulle kunna försvåra för Transportinspektionen att organisera handläggningen av sådana ärenden. I stället bör dessa beslut – som avser fysiska personer utan folkbokföring eller vistelseort i Sverige, juridiska personer utan ledningen i Sverige samt, i fråga om överlastavgift, fordon som inte är registrerade i Sverige – överklagas hos den länsrätt inom vars domkrets det första beslutet fattades. Detta motsvarar vad som gäller enligt huvudregeln i 14 § andra stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.
U
Beslut av Vägverket (Transportinspektionen) Vad som nu har sagts har sin utgångspunkt i förslaget att Transportinspektionen som central myndighet tar över länsstyrelsernas uppgifter inom aktuella områden. I dag meddelas dock vissa beslut av Vägverket – från den 1 januari 2009 av Transportinspektionen – som överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Det gäller utfärdande av körkort i visst fall (fråga om permanent bosättning), tillstånd att bedriva introduktionsutbildning och undantag från medicinska krav för innehav av körkort eller taxiförarlegitimation, undantag i övrigt för taxiförarlegitimation samt undantag från kravet på prisinformation och från kravet på taxameter av godkänd typ. Dessa beslut överklagas enligt huvud-
501
Överklagandefrågor SOU 2008:44
regeln, dvs. i dag hos Länsrätten i Dalarnas län (ärenden om undantag enligt ovan) respektive hos den länsrätt inom vars domkrets det första beslutet fattades (ärenden om permanent bosättning och introduktionsutbildning som prövas av förarprovskontor). Den stora gruppen ärenden avser undantag. Under 2007 inkom omkring 330 ansökningar. I fråga om medicinska krav är överklagandefrekvensen drygt 40 procent och för övriga undantag omkring 10 procent. Sammantaget överklagades under 2007 närmare 70 ärenden hos Länsrätten i Dalarnas län.
Ett alternativ är att inte göra fler ingrepp i forumreglerna än vad som är nödvändigt och därmed låta de beslut som sägs ovan följa huvudregeln i 14 § andra stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. I jämförelse med de ärenden som länsstyrelserna i dag handlägger är antalet Vägverksärenden enligt ovan mycket begränsat. Val av forumregel bedöms därför i allt väsentligt sakna praktisk betydelse för länsrätterna. En omständighet som talar för att låta huvudregeln gälla är att vi inte föreslår några särskilda forumregler beträffande lagen (1998:493) om trafikskolor eller lagen (1999:877) om förarbevis för moped klass I och för terrängskoter. Å andra sidan har de ärenden som vi nu talar om – med undantag av tillstånd till introduktionsutbildning – ett naturligt samband med de nuvarande länsstyrelseärendena. Det bör också övervägas om det är lämpligt att låta en länsrätt pröva frågorna för att därigenom säkerställa kunskap och kompetens hos en domstol. En spridning till samtliga länsrätter av en relativt liten ärendegrupp kan försvåra hanteringen.
Det är inte givet vilken väg som bör väljas, men vår bedömning är att det är mest ändamålsenligt, och mest till fördel för den enskilde, att hålla samman körkortsärendena i forumfrågan. Det betyder att den särskilda forumregeln ska gälla även de beslut som Transportinspektionen kommer att meddela i fråga om utfärdande av körkort och i fråga om undantag. Däremot bör beslut i ärenden om introduktionsutbildning följa samma forumregel som på trafikskoleområdet – dvs. huvudregeln i 14 § andra stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar – eftersom dessa ärenden i de flesta fall har samma kategori av sökande och i vissa fall handläggs gemensamt.
502
SOU 2008:44 Överklagandefrågor
10.4.4 Övrigt
Bedömning: Det förhållandet att Transportinspektionens huvudkontor enligt förslag i delbetänkandet placeras i Norrköping, med verksamheter i övrigt på ett flertal andra orter, föranleder inte nu några förslag om ändrade forumregler.
Skälen för bedömningen
Vår bedömning är att det saknas skäl att i övrigt frångå huvudregeln i 14 § andra stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar genom särskilda forumregler. Frågan styrs av hur Transportinspektionen väljer att organisera sin verksamhet. I nuläget finns inget som talar för annat än att beslut i de ärenden som i dag handläggs av Järnvägsstyrelsen, Luftfartsstyrelsen, Sjöfartsverket (inspektionen) och Vägverket i huvudsak kommer att meddelas på samma orter som i dag. Den utveckling som finns inom det här området, med behov av allt fler regleringar som avviker från huvudregeln, kan dock motivera att frågan tas upp till nya överväganden.
503
11 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
11.1 Utredningsuppdraget
Vårt uppdrag är att överväga och lämna förslag till vad Transportinspektionen ska ansvara för om ett trafiksäkerhetsansvar genomförs för dem som utformar vägtransportsystemet, enligt Trafikinspektionsutredningens betänkande SOU 2007:4. Vi ska i det sammanhanget särskilt belysa vad ett sådant trafiksäkerhetsansvar skulle innebära för den ekonomiska och fysiska planeringsprocessen för väginvesteringar samt för den statliga, kommunala och enskilda väghållningen.
11.2 Trafikinspektionsutredningens förslag och remissutfallet
Med utgångspunkt i riksdagens beslut 1997 om en nollvision när det gäller trafiksäkerheten och om en ansvarsfördelning i fråga om trafiksäkerheten i vägtransportsystemet, föreslog Trafikinspektionsutredningen att en sådan ansvarsfördelning ska införas i etapper. Som en första etapp föreslogs att de offentliga väghållarnas ansvar för säkerheten i väghållningen tydliggörs enligt följande:
1. Ett allmänt säkerhetskrav införs för statlig väghållning. 2. När en väg ska byggas ska väghållaren upprätta en beskrivning av hur trafiksäkerheten ska beaktas. 3. En tillsynsmyndighet får meddela föreskrifter om upprättandet av och innehållet i beskrivningen. 4. Föreskrifter om tekniska egenskapskrav som tar sikte på trafiksäkerheten vid byggandet av vägar och gator.
505
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
5. Tillsyn och kontroll över att föreskrifterna efterlevs.
Konkret lämnade utredningen förslag till vissa ändringar i väglagen (1971:948), vägkungörelsen (1971:954) och förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m.
En klar majoritet av de 25 remissinstanser som yttrade sig i frågan om ett trafiksäkerhetsansvar vid väghållning är positiv. Fyra remissinstanser är negativa till hela eller delar av förslaget och två framför mer neutrala synpunkter på de konkreta förslagen, bland annat Boverket som anser att förslaget är otillräckligt utrett i förhållande till plan- och bygglagen (1987:10, PBL).
Några av de positiva remissinstanserna anser att förslagen borde ha gått längre. Länsstyrelsen i Västra Götalands län menar att det bör utredas om säkerhetskravet kan införas även för kommunala gator och att granskningen av trafiksäkerhetsbeskrivningen bör utföras av Trafikinspektionen (alternativt krävs kompetens- och medelstillskott till länsstyrelserna).
Vägtrafikinspektionen anser att ansvarslagstiftningen ska gälla alla väghållare och tillstyrker tanken på att lagstiftningen ska utvecklas stegvis, men med en tidplan för en etappvis utvidgning av Trafikinspektionens mandat på vägtrafikområdet. Inspektionen menar att en sådan plan bör innehålla krav på utvärdering av de olika etapperna. Vidare föreslås att plan- och bygglagen ändras så att kravet på att en konsekvensbeskrivning för trafiksäkerheten ska upprättas också ska gälla för kommunala vägar och gator. Även anläggningslagen (1973:1149) behöver ändras när det gäller enskilda vägar, liksom förslaget om tekniska egenskapskrav som bör omfatta alla vägar. Förelägganden och förbud ska kunna utfärdas mot offentliga objekt.
Enligt Motormännen krävs att systemutformarnas ansvar regleras i lag enligt intentionerna i nollvisionen för att trafiksäkerhetsarbetet ska bli framgångsrikt. Motormännen framhåller särskilt vikten av att Trafikinspektionen ges kraftfulla föreskrifts- och tillsynsmandat inom vägtrafiksektorn och att dessa står i paritet med övriga trafikslag. Trafikinspektionen ska av samma anledning ha möjlighet att utfärda sanktioner mot offentliga organ. Enligt Motormännen bör även enskilda och kommunala gator och vägar inkluderas i den mån det är möjligt.
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF) är positiva till att systemutformarnas ansvar regleras tydligare. Föreningen instämmer i förslaget att införa ett allmänt säkerhetskrav för allmän väghållning, och menar att det är mycket angeläget att
506
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
former för säkerhetskrav även införs för det kommunala vägnätet, liksom i förslaget om konsekvensutredning för trafiksäkerheten.
Svenska Lokaltrafikföreningen (SLTF) anser att den nya myndigheten ska ha ett starkare mandat vad gäller tillsyn och föreskrifter inom vägtrafik än vad som föreslås. SLTF menar att rollfördelningen mellan den nya myndigheten och Vägverket mer bör likna den som råder inom luftfarts- och järnvägssektorerna.
Fyra remissinstanser är negativa till hela eller delar av förslaget om ansvarslagstiftning. Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) anser att utredningens slutsats, att hela ansvaret för trafiksäkerheten i dag ligger på den enskilda trafikanten, inte är korrekt. Man menar att Vägverket går en balansgång mellan trafiksäkerhetsaspekter och framkomlighet och måste göra en avvägning mellan dessa aspekter. VTI menar vidare att Vägverket inte kan tvingas uppgradera alla vägar som är förenade med risk för allvarliga skador (t.ex. vägar utan mittseparering) och att det därför inte är rimligt att instruera en förändrad Vägtrafikinspektion att enbart beakta trafiksäkerhetshänsyn.
Vägverket motsätter sig inte att trafiksäkerheten ska granskas när en väg byggs men avstyrker däremot samtliga övriga förslag på vägområdet. Vägverket anser att förslagen bygger på synsättet att föreskrifter och andra regleringar är de huvudsakliga verktygen för att utkräva ansvar av systemutformarna, och att förslagen inte ger uttryck för en modern syn på ansvarstagande genom kvalitetsstyrning, avvikelsehantering och öppenhet. Både när det gäller ett allmänt säkerhetskrav och tekniska egenskapskrav förespråkas i stället målstyrning och internkontroll enligt nuvarande arbetssätt. I båda fallen menar verket dessutom att förslagen kan få inverkan på uppfyllelsen av övriga transportpolitiska delmål och leda till suboptimeringar.
Kungliga Tekniska högskolan (KTH) är negativ till ett allmänt säkerhetsansvar för statlig väghållning eftersom det är så många andra faktorer än utformning som påverkar säkerheten. Utredningens förslag skulle kunna leda till krav på mycket kostnadskrävande åtgärder som knappast skulle vara försvarbara i ett samhällsekonomiskt perspektiv jämfört med satsningar på att rädda liv med andra medel. KTH tillstyrker att trafiksäkerheten ska granskas innan en väg byggs men är kritisk till att inspektionen ska utfärda tekniska egenskapskrav enbart med sikte på trafiksäkerhet.
Sveriges Kommuner och Landsting är negativa till de förslag som innebär föreskrifter och tillsyn avseende den kommunala väghållningen. Enligt förbundets uppfattning ska kommunerna generellt
507
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
inte styras med föreskrifter eller andra statliga regler. Man önskar i stället allmänna råd och goda exempel.
11.3 Transportpolitikens mål och styrmedel
11.3.1 Nollvisionen
Nollvisionen innebär att målet för trafiksäkerhetsarbetet ska vara att ingen ska dödas eller skadas allvarligt till följd av trafikolyckor inom vägtransportsystemet och att vägsystemets utformning och funktion ska anpassas till de krav som följer av detta mål. Genom riksdagens beslut 1997 lades nollvisionen till grund för det långsiktiga trafiksäkerhetsarbetet (prop. 1996/97:137). I prop. 1997/98:56 slogs fast att nollvisionen ska gälla för samtliga trafikslag.
Den närmare innebörden av nollvisionen kräver att ansvaret för trafiksäkerheten – enkelt uttryckt – delas mellan trafikanterna (definitionsmässigt de som färdas eller annars uppehåller sig på väg eller i fordon på väg eller i terräng samt de som färdas i terräng) och systemutformarna. I nollvisionspropositionen anges att systemutformare är de offentliga och privata organ som ansvarar för utformning och drift av olika delar av vägtransportsystemet såsom vägar, fordon och transporttjänster samt de som ansvarar för olika stödsystem för en säker vägtrafik såsom regelverk, utbildning, information, övervakning, räddning, vård och rehabilitering. Systemutformarna har tillsammans ett ansvar för hela systemets säkerhetsnivå. Trafikanterna å sin sida har ett ansvar för att följa de regler som gäller i trafiken. Om trafikanterna inte följer reglerna eller om personskador uppstår, måste systemutformarna vidta ytterligare åtgärder i den mån detta krävs för att motverka att människor dödas eller allvarligt skadas.
11.3.2 Det transportpolitiska målet och dess delmål
Transportpolitikens mål har varit föremål för riksdagens ställningstagande vid ett flertal tillfällen. Det övergripande målet fastställdes 1988 (prop. 1987/88:50) och bekräftades 1998 (prop. 1997/98:56) och 2006 (prop. 2005/06:160). I den senare propositionen, Moderna transporter för framtiden, slås fast att transportpolitiken ska bidra till att uppnå övergripande samhällsmål med det yttersta syftet att bibehålla och utveckla tillväxten och välfärden samt bidra till en hållbar utveckling. För det ändamålet ska politiken även fortsättningsvis väg-
508
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
ledas dels av ett övergripande mål med ett antal delmål som anger ambitionsnivån på lång sikt, dels av etappmål som anger lämpliga steg på vägen. Någon inbördes prioritering mellan de långsiktiga delmålen ska inte göras, även om det på kort sikt kan bli aktuellt.
Det övergripande målet för transportpolitiken är att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för medborgarna och näringslivet i landet.
Det medborgarperspektiv som finns i målet ska också ses ur ett individuellt perspektiv, ett kundorienterat perspektiv som utgår ifrån den enskilde resenärens och godskundens intresse. Kundorienteringen ska genomsyra såväl utformningen av transportpolitiska styrmedel som enskilda myndigheters verksamhet.
Delmålen är följande: 1. Ett tillgängligt transportsystem. Transportsystemet ska utformas
så att medborgarnas och näringslivets grundläggande transportbehov kan tillgodoses.
2. Hög transportkvalitet. Transportsystemets utformning och funktion ska medge en hög transportkvalitet för medborgarna och näringslivet. 3. Säker trafik. Det långsiktiga målet för trafiksäkerheten ska vara att ingen dödas eller skadas allvarligt till följd av trafikolyckor. Transportsystemets utformning och funktion ska anpassas till de krav som följer av detta. 4. God miljö. Transportsystemets utformning och funktion ska bidra till att miljökvalitetsmålen uppnås. 5. Regional utveckling. Transportsystemets utformning och funktion ska bidra till att uppnå målet för den regionala utvecklingspolitiken samt motverka nackdelar av långa transportavstånd.
6. Ett jämställt transportsystem. Transportsystemet ska vara utformat så att det svarar mot både kvinnors och mäns transportbehov. Kvinnor och män ska ges samma möjligheter att påverka transportsystemets tillkomst, utformning och förvaltning och deras värderingar ska tillmätas samma vikt.
Etappmålet för säker trafik är att antalet dödade och allvarligt skadade till följd av trafikolyckor inom alla trafikslag, i enlighet med nollvisionen, fortlöpande ska minska. Särskilt bör åtgärder som syftar till att förbättra barns trafiksäkerhet prioriteras. Antalet per-
509
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
soner som dödas till följd av vägtrafikolyckor skulle fram till 2007 minska med hälften, räknat från 1996 års nivå (då 537 personer dödades i vägtrafiken enligt SIKA:s statistik). Preliminära uppgifter från Vägverket om antalet dödade i vägtrafiken 2007, cirka 490 personer, visar att samhället misslyckats med att leva upp till detta etappmål.
11.3.3 Transportpolitiska styrmedel
För att det transportpolitiska målet ska kunna uppnås används olika styrmedel. Dessa måste anpassas till förändringar i omvärlden så att de inte förlorar sin styrande effekt. Följande styrmedel är bland de viktigaste som används för att uppnå målen:
• Regleringar och tillsyn
• Förhandlingar och överenskommelser
• Ekonomiska styrmedel
• Infrastrukturplanering, fysisk planering och trafikplanering
• Upphandling
• Sektorsansvar och mål- och resultatstyrning av myndigheter och verk
• Forskning, utveckling och analyser
• Information och opinionsbildning
De viktigaste regleringarna är den lagstiftning som riksdagen och regeringen beslutar samt de verkställighets- och tillämpningsföreskrifter som myndigheter beslutar efter regeringens bemyndigande. Dessa inbegriper även EG-lagstiftning som normalt införlivas i den nationella lagstiftningen. Tillsynen av att olika regler efterlevs är vidare en viktig uppgift. Ett styrmedel utesluter dock inte andra och för att uppnå målen måste kombinationer av olika styrmedel prövas, i syfte att de ska stödja varandra.
510
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
11.4 Tidigare utredningar
11.4.1 Ett gemensamt ansvar för trafiksäkerheten (SOU 2000:43)
En särskild utredare fick 1999 i uppdrag att göra en bred översyn av samhällets och näringslivets ansvar för en säker vägtrafik och att, med utgångspunkt i nollvisionen, analysera brister i lagstiftningen om systemutformarnas ansvar för ett säkert vägtransportsystem.
I Trafikansvarsutredningens betänkande Ett gemensamt ansvar för trafiksäkerheten, SOU 2000:43, lämnades förslag till en lag om ansvar för säkerheten i vägtransportsystemet. I förslaget slogs fast att en systemutformare är ansvarig för säkerheten i vägtransportsystemet, att systemutformaren ska arbeta med kvalitetssäkring, att olyckor ska undersökas och att en fristående inspektion ska utöva tillsyn över efterlevnaden av lagen.
Det övervägande antalet remissinstanser ställde sig positiva till förslaget från en principiell utgångspunkt. Endast ett fåtal remissinstanser var direkt negativa till en ansvarslagstiftning för systemutformarna. Flera remissinstanser hade dock invändningar mot förslagets utformning och närmare innehåll, bland annat påtalades oklarheter i definitionen av systemutformare och i ansvarsbeskrivningen. Förslaget ledde inte till någon lagstiftning.
11.4.2 En vägtrafikinspektion (SOU 2002:65)
Som en fortsättning av Trafikansvarsutredningens förslag om en fristående vägtrafikinspektion tillsattes en utredare 2001 med uppgift att närmare granska förutsättningarna för att inrätta en sådan inspektion. Vägtrafikinspektionsutredningen lämnade i sitt slutbetänkande, En vägtrafikinspektion, förslag om en sådan. Förslaget genomfördes i allt väsentligt genom att den nuvarande inspektionen inrättades som en organisatorisk, men självständig, del av Vägverket. Utredaren konstaterade också att systemutformarnas säkerhetsansvar är oklart i juridisk mening och skulle behöva förtydligas mer formellt genom lagstiftning. Utredaren ansåg därför att regeringen borde ta initiativ till att tydliggöra systemutformarnas juridiska säkerhetsansvar.
511
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
11.4.3 Säkerhet i vägtunnlar (Ds 2005:18)
I departementspromemorian Säkerhet i vägtunnlar (Ds 2005:18), som låg till grund för lagen (2006:418) och förordningen (2006:421) om säkerhet i vägtunnlar, diskuteras ingående val av tunnelmyndighet (tillsynsmyndighet). Bland annat uttalades att om en gemensam trafikinspektion inrättas faller det sig naturligt att uppgiften att vara tunnelmyndighet läggs på inspektionen. Vidare sades i fråga om bemyndigande att meddela föreskrifter att det i jämförelse med järnväg, luftfart och sjöfart är rimligt att bemyndigandet ges till tunnelmyndigheten. Det senare kunde dock inte fullföljas, eftersom länsstyrelsen – i avsaknad av en fristående inspektionsmyndighet – utsågs till tunnelmyndighet. I stället bemyndigades Boverket att meddela föreskrifter.
11.5 Gällande lagstiftning
11.5.1 Allmänt om säkerheten i vägtrafiksystemet
De grundläggande bestämmelserna om säkerheten i vägtrafiksystemet är i huvudsak handlingsregler som riktar sig till trafikanten, fordonsägaren och i viss mån till den som utövar kommersiell trafik eller yrkesmässig utbildning inom området. Därutöver finns bestämmelser som tar sikte på den som bygger och ansvarar för infrastrukturen, dvs. vägar och gator, liksom på den som tillverkar och säljer fordon. Från denna utgångspunkt kan ett antal författningar och adressater särskilt utpekas, se tabell 11.1.
512
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
Tabell 11.1 Översikt över ett urval av berörda författningar.
Primär adressat Författningar i huvudsak Trafikant Trafikförordningen (1998:1276)Vägmärkesförordningen (2007:90)Körkortslagen (1998:488)Körkortsförordningen (1998:980)
Utövare av kommersiell trafik Yrkestrafiklagen (1998:490)Yrkestrafikförordningen (1998:779) EG-förordningar
Fordonstillverkare Fordonslagen (2002:574)Fordonsförordningen (2002:925)
Infrastrukturförvaltare Väglagen (1971:648) Vägkungörelsen (1971:954)
Plan- och bygglagen (1987:10) Lagen (1994:847) och förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.
Ovanstående är enbart ett urval men uppställningen speglar den komplexa lagstiftning som möter de olika aktörerna i vägtransportsystemet. Till bilden hör också att författningarna inte genomgående behandlar enbart säkerhetsfrågor. Även grad av ansvar och förekomst av kontroll och tillsyn varierar. Infrastrukturförvaltarnas ansvar kommer till svagare uttryck än för övriga adressater och någon tillsyn är inte föreskriven.
513
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
11.5.2 Plan- och bygglagen och planering för infrastruktur
Statens intressen i den fysiska planeringen
På den nationella nivån styrs planering och utbyggnad av infrastruktur av riksdag och regering genom lagar och förordningar, riktlinjer och mål för olika politikområden samt genom de investeringsmedel som anvisas. Den nationella långsiktiga investeringsplaneringen utgör underlag för trafikverkens investeringar för kommande tioårsperiod. Den bedrivs i två steg: inriktningsplanering och åtgärdsplanering. Inriktningsplaneringen görs sektorsövergripande och resulterar i en av riksdagen antagen infrastrukturproposition. Respektive trafikverk tar fram förslag till åtgärdsplan som måste godkännas av riksdagen. Planen omfattar det nationella vägnätet och samtliga statliga järnvägar. Övriga statliga vägar hanteras i länstransportplaner, som tas fram och beslutas av länsstyrelser eller regionala självstyrelseorgan. Planerna innehåller även särskilda medel för statsbidrag till kollektivtrafik, cykelvägar m.m.
Någon fysisk planering enligt PBL finns inte på nationell nivå och i praktiken knappast heller på regional nivå. Planeringsdialoger mellan stat och kommun förs dels inom ramen för översiktsplanering och efterföljande detaljplanering, dels inom planeringen för väg- och järnvägsprojekt. Planeringen av järnvägar och statliga vägar sker enligt lagen (1995:1649) om byggande av järnväg respektive väglagen. Planeringsprocessen som sker i flera steg syftar till att ge Banverket respektive Vägverket ett gott beslutsunderlag, garantera samordning med andra aktörers planering och ge goda möjligheter till insyn och påverkansmöjligheter för dem som berörs.
PBL-processerna bygger på kommunernas planmonopol och helhetsansvar för markanvändning och byggande inom kommunen. Översiktsplanen, med sin helhetssyn på utveckling och struktur i kommunen, är ett viktigt underlag för trafikverkens planering av enstaka väg- och järnvägsobjekt. Arbetsplaner enligt väglagen och järnvägsplaner får inte strida mot gällande detaljplaner eller områdesbestämmelser. Det ska också framgå om dessa planer går att förena med gällande översiktsplan. Några direkta krav på samordning med översiktsplanerna enligt PBL och de tidiga skedena enligt väg- och järnvägsplanering finns däremot inte.
Den formella kopplingen mellan statlig och kommunal nivå i infrastrukturplaneringen sker genom att trafikverken pekar ut riksintressen för kommunikationer enligt 3 kap 8 § miljöbalken. På
514
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
så vis anger staten anspråk på mark som behövs för vägar, järnvägar, terminaler, flygplatser och hamnar.
Trafikverken har tillsammans med Boverket utvecklat en gemensam tolkning av bestämmelserna. Utifrån en trafikslagsövergripande syn har de fyra trafikverken Banverket, Luftfartsverket, Sjöfartsverket och Vägverket enats om att redovisa ett sammanhängande nät av internationella, nationella respektive regionala trafikfunktioner som riksintressen för kommunikationer. Utpekade riksintressen har ingen koppling till ägandet eller ansvaret för förvaltning utan utgår från ett funktionellt perspektiv. Den nationella redovisningen av riksintressen är i allmänhet schematisk. Det är länsstyrelsens uppgift att tillhandahålla aktuellt planeringsunderlag, bland annat om riksintressen, samt bevaka att dessa tillgodoses i den kommunala planeringen. Om så sker fungerar översiktsplanen som en överenskommelse mellan stat och kommun i denna del. Annars kvarstår det statliga anspråket och måste lösas i senare skeden av planeringen.
När en kommun ska ta fram en trafikstrategi bör man även kartlägga riksintressena för kommunikationer. Funktionen för en trafikanläggning påverkar också markanvändningen kring anläggningen samt anslutande trafiknät. Hur stort område som påverkas kan behöva diskuteras med respektive trafikverk och länsstyrelse. Eftersom det är funktionen som ska skyddas kan en ny eller flyttad anläggning bli föremål för diskussion i arbetet med både trafikstrategi och översiktsplan, förutom de diskussioner som förs inom ramen för projektplaneringen.
Eftersom planeringen för trafikanläggningar och den kommunala planeringen regleras i sidoordnade lagsystem uppkommer samordningsproblem. Svårigheterna att samordna uppstår inte minst av tekniska skäl, genom att processerna inte stämmer överens tidsmässigt och att de olika regelverkens krav är olika omfattande och har olika huvudfokus. Både för att få till stånd en samordnad fysisk planering och en effektiv regional utvecklingsplanering behöver kommunen vidta särskilda åtgärder. Det kan bland annat handla om att tidsmässigt samordna samråden i de olika planeringsprocesserna och att medverka till att avsiktsförklaringar tas fram för gemensamma investeringar.
Länsstyrelserna har tillsyn över plan- och byggväsendet i länen och ska samverka med kommunerna i deras planläggning. PBL reglerar bland annat kommunernas skyldighet att anlägga gator och andra allmänna platser. Det finns krav i PBL att vid planläggning beakta säkerhet, trafikförsörjning, skydd mot trafikolyckor, god
515
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
trafikmiljö m.m. (2 kap. 3 § och 4 §). Dessa frågor ska alltså, när de är aktuella, behandlas under planprocessen och komma till uttryck i planbeskrivningen och så långt möjligt fångas i planbestämmelser. Länsstyrelsen ska särskilt bevaka bland annat hälsa och säkerhet samt risken för olyckor. Detta ansvar sträcker sig så långt att länsstyrelsen ska upphäva detaljplaner som inte i tillräcklig grad beaktat dessa aspekter (12 kap.). Det finns också exempel på sådana upphävanden just av trafiksäkerhetsskäl.
Översiktsplan
Den kommunala översiktsplanen är en del i arbetet för en långsiktigt hållbar utveckling. Översiktsplanen ger en helhetsbild av hur kommunen tänker använda sina mark- och vattenområden och hur kommunen vill att den bebyggda miljön ska utvecklas och bevaras. Översiktsplanen ger därmed grundläggande förutsättningar för de trafikbehov som uppstår och inriktningen för fortsatt planering. Översiktsplanen är obligatorisk, ska omfatta hela kommunen och vara aktuell. Kommunfullmäktige ska minst en gång per mandatperiod ta ställning till översiktsplanens aktualitet. Översiktsplanen är däremot inte juridiskt bindande. Det är först vid prövning av detaljplaner och bygglov som enskilda intressen vägs mot allmänna och besluten blir bindande. Den kommunövergripande översiktsplanen kompletteras ofta med fördjupningar för olika delar av en kommun, exempelvis för staden, omgivande tätorter eller centrum. Den kan också innehålla eller kompletteras med strategier för handel, näringsliv, trafik m.m.
Översiktsplanen är vägledande för beslut enligt annan lagstiftning som rör markanvändning och byggande såsom väglagen, järnvägslagen, ellagen (1997:857), miljöbalken m.fl. Översiktsplanen är en överenskommelse mellan stat och kommun om hur riksintressen (enligt miljöbalkens hushållningsbestämmelser) ska tillgodoses i den fysiska planeringen. I översiktsplanen redovisas förutsättningar och inriktningar för den framtida användningen av mark- och vattenområden.
516
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
Detaljplan
Detaljplan används för den närmare regleringen av markens användning, bebyggelse och andra anläggningar. Planen medför rätt att bygga i enlighet med bestämmelserna under en särskilt angiven genomförandetid. Detaljplanen har bindande verkan mot enskilda vid prövningen av lov och ger rätt till ersättning i vissa fall.
Några viktiga syften med detaljplaneläggningen kan sägas vara:
• att få en samlad bedömning av samband och konsekvenser av avsedda förändringar i ett större sammanhang,
• att garantera allmänheten och olika intressenter inflytande och få fram ett samlat och förankrat beslutsunderlag,
• att säkerställa ett rationellt och förutsägbart genomförande
(inlösen av allmänna platser, ersättning, etc.),
• att ge förutsättningar för likvärdig behandling,
• att ge tydliga spelregler för fastighetsägare och byggherrar om de rättigheter och skyldigheter som fastighetsinnehavet och byggandet innebär,
• att ge handlingsberedskap och framförhållning för framtida förändringar och förenkla och rationalisera hanteringen av lov samt
• att klara ut grannerättsliga förhållanden.
Vad som ska och vad som får regleras i en detaljplan framgår av 5 kap. 3–8 §§ PBL. Bestämmelserna i 5 kap. 3 § anger detaljplanens obligatoriska innehåll, bland annat utformning och användning av sådana allmänna platser som kommunen är huvudman för. Om kommunen inte ska vara huvudman för allmänna platser måste detta anges i detaljplanen enligt 5 kap. 4 §. I sådant fall får också i detaljplanen meddelas bestämmelser om utformning och användning av allmänna platser.
Om kommunen är huvudman ska kommunen, efter hand som bebyggelsen färdigställs i enlighet med planen, ställa i ordning gator och andra platser så att dessa kan användas för avsett ändamål. Om kommunen inte är huvudman för allmänna platser ligger ansvaret för byggande, drift och underhåll på de enskilda fastighetsägarna. Detta ansvar är dock inte reglerat i PBL utan åligger den samfällighet som finns eller ska bildas för ändamålet.
517
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
11.5.3 Särskilt om vägar och gator
Definition av vägtyper
Sveriges vägnät består av cirka 9 800 mil statliga vägar (allmänna vägar), 3 700 mil kommunala gator och vägar och cirka 28 000 mil enskilda vägar. En stor andel av de enskilda vägarna är skogsbilvägar som i många fall inte är öppna för allmän motorfordonstrafik.
Med allmän väg förstås i första hand en väg som anläggs enligt väglagen. Även vägar som anlagts enligt äldre väglag eller som av ålder ansetts som allmän faller in under det begreppet. I första hand är det staten som är väghållare för de allmänna vägarna, men regeringen kan förordna att en kommun ska vara väghållare. En väg upphör att vara allmän om den enligt PBL upplåts till allmänt begagnande som gata. Med gata förstås trafikled – områden för fordons- och gångtrafik – inom detaljplan där kommunen ska vara huvudman för allmänna platser. Övriga vägar är enskild väg.
Statlig väghållning
Väghållning omfattar begreppsmässigt både byggande och drift av väg. Enligt 4 § väglagen ska vid väghållning tillbörlig hänsyn tas till enskilda intressen och till allmänna intressen, såsom trafiksäkerhet, miljöskydd, naturvård och kulturmiljö. Vidare ska en estetisk utformning eftersträvas.
518
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
Figur 11.1 Översikt över väglagens process för byggande av väg
Förstudie Vägutredning
Arbetsplan Tillåtlighetsprövning
Fastställelseprövning
Bygghandling
Byggande
Vägplanering
Förstudie. I förstudien ska förutsättningarna för den fortsatta planeringen klarläggas. Samråd sker med bland annat länsstyrelser och kommuner. Länsstyrelsen beslutar enligt 6 kap. 4 § miljöbalken om projektet kan antas medföra betydande miljöpåverkan eller inte.
Vägutredning. En vägutredning ska genomföras när det i förstudien har klarlagts att alternativa vägsträckningar (korridorer) behöver studeras. Utredningen ska utgöra underlag för val av vägsträckning och trafikteknisk standard. Kommunens översiktsplan har betydelse för att koppla ihop vägplaneringen med den övriga samhällsplaneringen. Inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser får en väg inte byggas i strid mot planen eller bestämmelserna. Vägutredningen ska innehålla en miljökonsekvensbeskrivning som ska godkännas av berörda länsstyrelser. I övrigt sker samråd med kommuner och statliga myndigheter. I detta skede kan markundersökningar behövas som underlag för att bedöma de tekniska förutsättningarna för ett vägbygge. Efter eventuell utställelse av utredningen och miljökonsekvensbeskrivningen tar väghållningsmyndigheten ställning till vilken vägkorridor som ska väljas för fortsatt projektering.
519
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
Tillåtlighetsprövning. För större infrastrukturprojekt krävs att regeringen prövar vägens tillåtlighet enligt 17 kap. 1 § miljöbalken. Regeringen får också enligt 3 § för ett visst fall förbehålla sig att pröva tillåtligheten av en verksamhet som inte omfattas av kravet på prövning enligt 1 §. Det ankommer på Vägverket att med eget yttrande överlämna den upprättade vägutredningen till regeringen för prövning.
Vägprojektering
Arbetsplan. För byggande av väg ska en arbetsplan upprättas. Samråd sker med berörda markägare, myndigheter och andra intressenter. Arbetsplanen ska belysa framkomlighet, trafiksäkerhet, tillgänglighet m.m. Arbetsplanen ska som huvudregel ställas ut. Därefter överlämnas arbetsplanen, efter eventuella revideringar, med tillhörande miljökonsekvensutredning och inkomna synpunkter till Vägverket för fastställelse. I detta skede finns i allmänhet förutsättningar att aktualisera frågor om tillstånd som kan krävas i övrigt, exempelvis enligt 7 kap. miljöbalken om verksamhet som berör Natura 2000-områdena eller enligt 11 kap. miljöbalken om vattenverksamhet (vattendom). Även behovet av bygglov beaktas i detta skede. Däremot är det vanligen så att den formella ansökan om bygglov inte görs förrän arbetsplanen är fastställd och bygghandlingarna tagits fram. På motsvarande sätt görs oftast en ansökan om vattendom först när arbetsplanen är fastställd.
Fastställelse av arbetsplan. Vägverket fastställer arbetsplanen efter samråd med länsstyrelsen. Om Vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattningar hänskjuts frågan till regeringens prövning. Vägverkets fastställelsebeslut kan överklagas till regeringen. Först när arbetsplanen har vunnit laga kraft och eventuellt andra nödvändiga tillstånd har inhämtats, exempelvis bygglov för tunnlar, kan byggandet påbörjas.
Bygghandling. En arbetsplan är normalt inte tillräckligt detaljerad för att vägen ska kunna byggas direkt med hjälp av den. Det behövs ytterligare projektering och vissa fältarbeten, såsom kompletterande grundundersökningar, mätningar, provtagning i brunnar m.m.
Vägar och gator är byggnadsverk och ska således – när de ”uppförs, byggs till eller ändras på annat sätt” – uppfylla de egenskapskrav som anges i lagen (1994:847) respektive förordningen
520
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
(1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m. Egenskapskraven avser bland annat bärförmåga, stadga och beständighet, skydd med hänsyn till hygien, hälsa och miljö och säkerhet vid användning.
Drift
Vad som inledningsvis sagts om 4 § väglagen gäller även vid drift av väg. I övrigt regleras drift i 26–29 §§väglagen och 45–48 §§ vägkungörelsen (1971:954). Den grundläggande bestämmelsen är 26 § i lagen, men den närmare innebörden av drift framgår av 45 § i kungörelsen enligt följande.
Drift av väg innefattar åtgärder som
• säkerställer att trafiken kan komma fram, såsom snöplogning, halkbekämpning, reparation av mindre skador samt hyvling och dammbindning på grusvägar (servicearbeten),
• vidmakthåller vägens standard, såsom förnyelse av slitlager och vägmarkeringar samt dikning (underhållsarbeten),
• förbättrar vägens standard genom smärre åtgärder, såsom beläggning av grusväg, förstärkning av bärigheten och punktåtgärder för att öka trafiksäkerheten (förbättringsarbeten),
• håller vägen ren, såsom sopning, borttagande av skräp och smuts samt ogräsbekämpning (renhållning), eller
• på annat sätt håller vägen i ett för samfärdseln tillfredsställande skick.
Kommunal väghållning
Enligt 6 kap. 26 § PBL ska kommunen efter hand som bebyggelsen färdigställs i enlighet med planen ställa i ordning gator och andra allmänna platser som kommunen är huvudman för.
Enligt 6 kap. 27 § PBL ska gator och andra allmänna platser som upplåts för allmänt begagnande, stämma överens med detaljplanen i fråga om bredd, höjdläge och utformning. De ska också vara utförda på ett ändamålsenligt sätt och i enlighet med ”ortens sed”. PBL reglerar enbart lokaliseringen och plangenomförandet men inte den tekniska utformningen av en gata. I det avseendet gäller
521
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
vad som sagts i fråga allmänna vägar utifrån regleringen av tekniska egenskapskrav på byggnadsverk.
I 6 kap. 30 § PBL sägs att kommunen ska svara för underhållet av gator och sådana allmänna platser som kommunen är huvudman för. Någon närmare reglering av vilka kvalitetskrav som ställs finns inte. Det anses dock ligga i bestämmelsen att kommunen svarar för att gatan är i funktionsdugligt skick. Vad detta innebär får bedömas med hänsyn till förhållandena på platsen. Det anses också följa av bestämmelsen att kommunen har en skyldighet att, vid behov, utföra förbättrings- eller ombyggnadsarbeten.
I PBL finns inga regler om gaturenhållning eller om vinterväghållning av gata. Sådana regler finns numera i lagen (1998:814) med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning. Renhållningsskyldigheten gäller gaturenhållning, snöröjning och liknande åtgärder. Någon närmare precisering finns inte.
Inom en detaljplan där kommunen är huvudman kan kommunen ta ut avgifter av fastighetsägarna genom s.k. gatukostnadsersättning. Avgiften avser utgifter för markförvärvet samt iordningsställandet och förbättring. Drift- och underhållskostnader ingår däremot inte i underlaget för avgiften.
Enskild väghållning
Regler om enskilda vägar fanns tidigare i lagen (1939:608) om enskilda vägar. Lagen upphävdes vid utgången av 1997 genom lagen (1997:620) om upphävande av lagen om enskilda vägar och kompletterande bestämmelser om enskilda vägar infördes i anläggningslagen (1973:1149). Vägar och andra anläggningar som omfattades av lagen om enskilda vägar (eller äldre lagstiftning) anses enligt övergångsbestämmelser som gemensamhetsanläggningar, inrättade enligt anläggningslagen. Vägsamfälligheter eller vägföreningar som varit juridiska personer är numera samfällighetsföreningar enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.
Genom lantmäteriförrättning enligt anläggningslagen kan en anläggning, såsom en väg, inrättas som gemensamhetsanläggning om den är gemensam för flera fastigheter och tillgodoser ändamål av stadigvarande betydelse för dem. Sådan gemensamhetsanläggning kan bildas såväl inom som utom detaljplan och oberoende av om en detaljplan har kommunalt eller enskilt huvudmannaskap.
522
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
En enskild väg är inte nödvändigtvis en gemensamhetsanläggning enligt ovan. Skötseln av en väg som är gemensam för flera kan regleras genom avtal mellan ägarna/intressenterna eller av en ideellt bildad förening. Vissa vägar har enbart en ägare och kan då många gånger närmast vara av privat karaktär.
Väghållare för vägar som tillhör en gemensamhetsanläggning är samfälligheten, dvs. ägarna till de fastigheter som ingår i samfälligheten. En utveckling av detta är att bilda en förening enligt lagen om förvaltning av samfälligheter, vilket innebär att föreningen är väghållare. Varken den lagen eller anläggningslagen innehåller några särskilda bestämmelser om väghållning. Däremot sägs i 56 § anläggningslagen att om det behövs för trafiksäkerheten i fråga om en viss enskild väg eller del av enskild väg, får statlig väghållningsmyndighet förordna att bestämmelserna i 43, 45–47, 51–53, 61, 64– 69 och 72 §§väglagen ska gälla i tillämpliga delar. Tillstånd enligt dessa bestämmelser ska prövas av väghållningsmyndigheten.
Vad som sagts i fråga om allmänna vägar och gator beträffande de tekniska egenskapskraven gäller även för enskilda vägar. I Vägverkets föreskrifter VVFS 2003:140 om tekniska egenskapskrav vid byggande på gator och vägar (vägregler), undantas dock s.k. skogsbilvägar och vägar med trafik som för öppningsåret understiger 125 fordon per årsmedeldygn.
En kommun äger ofta fastigheter även inom områden där den i sin egenskap av kommun inte har skyldighet att sköta väghållningen. Som fastighetsägare har kommunen då samma ansvar för väghållningen som varje annan fastighetsägare. I den egenskapen kan kommunen ingå i en samfällighetsförening.
Enligt förordningen (1989:891) om statsbidrag till enskild väghållning kan bidrag lämnas till byggande och drift. Den grundläggande förutsättningen är att vägen inte är av obetydlig längd och tillgodoser ett kommunikationsbehov för de fast boende, näringslivet eller det rörliga friluftslivet. Bidrag lämnas också för väg som är av väsentlig betydelse som genomfartsväg eller som uppsamlingsväg för fritidsbebyggelse.
Vägverket beslutar om hur anslagna medel ska fördelas mellan byggande och drift och hur anslagna medel för byggande ska fördelas mellan länen. Bidrag för byggande prövas av länsstyrelsen och driftbidrag av Vägverkets region.
Närmare bestämmelser finns i Vägverkets föreskrifter (VVFS 1990:4) om statsbidrag till enskild väghållning.
523
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
11.5.4 Byggnadsverk och tunnlar
Allmänt
Lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m. gäller tekniska egenskapskrav på byggnader och andra anläggningar – exempelvis vägar och gator – samt byggprodukter. Med byggprodukt avses en produkt som är avsedd att stadigvarande ingå i ett byggnadsverk.
I 2 § anges de egenskapskrav som ett byggnadsverk, som uppförs eller ändras, ska uppfylla. Dessa är 1. bärförmåga, stadga och beständighet, 2. säkerhet i händelse av brand, 3. skydd med hänsyn till hygien, hälsa och miljö, 4. säkerhet vid användning, 5. skydd mot buller, 6. energihushållning och värmeisolering, 7. lämplighet för avsett ändamål, 8. tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt
rörelse- eller orienteringsförmåga samt 9. hushållning med vatten och avfall.
I 3 § sägs att särskilda bestämmelser om byggnadsarbeten, tillsyn, kontroll och påföljder finns i 9 och 10 kap. PBL. I 21 och 23 §§ finns bemyndiganden för regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, att meddela dels de närmare föreskrifter som behövs för att byggnadsverk ska uppfylla de tekniska egenskapskraven, dels de ytterligare föreskrifter som behövs för kontroll av att föreskrifterna om egenskapskrav följs.
I förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. har egenskapskraven utvecklats i 3–8 §§. Enligt 2 § ska bestämmelserna gälla när byggnadsverk uppförs, och beträffande tillbyggda delar eller ändringsåtgärder när byggnadsverk byggs till eller ändras på annat sätt.
Boverket har det övergripande bemyndigandet att meddela föreskrifter. I 18 § första stycket anges att Boverket efter samråd med andra berörda myndigheter får meddela de föreskrifter som behövs för tillämpningen av 3–8 §§, om inte någon annan myndighet enligt annan författning har rätt att meddela sådana föreskrifter. I tredje stycket samma paragraf finns en specialreglering som innebär att det i stället för Boverket är Vägverket som meddelar föreskrifter
524
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
för tillämpningen av 3–8 §§ i fråga om vägar och gator samt anordningar som hör till vägen eller gatan. Från detta bemyndigande för Vägverket är dock undantaget vägtunnlar som Boverket alltjämt är föreskrivande myndighet för.
Vi har i vårt delbetänkande föreslagit att Transportinspektionen övertar dels Vägverkets uppgift att meddela föreskrifter om vägar och gator, dels Boverkets uppgift att meddela föreskrifter om vägtunnlar.
Särskilt om tunnlar
Den 1 juli 2006 trädde lagen (2006:418) och förordningen (2006:421) om säkerhet i vägtunnlar i kraft. Dessa är direkt kopplade till EGdirektivet 2004/54/EG om minimikrav för säkerhet i tunnlar som ingår i det transeuropeiska vägnätet (TEN) och omfattar vägtunnlar som är längre än 500 meter. För vägtunnlar som ligger utanför TENvägnätet har kraven ingen retroaktiv verkan. I praktiken har lagstiftningen en mycket begränsad betydelse, eftersom det i dagsläget endast finns en tunnel i trafik som berörs (Götatunneln i Göteborg). Det tillstånds- och kontrollsystem som lagen ställer upp är å andra sidan omfattande – med utgångspunkt från vad som sägs i EG-direktivet – och träder in redan under projekteringen. En tunnel ska uppfylla angivna säkerhetskrav, för varje tunnel ska det finnas en tillsynsansvarig tunnelmyndighet och varje tunnel ska ha en utpekad tunnelhållare. En tunnel får inte tas i bruk för allmän trafik förrän den godkänts av tunnelmyndigheten och även i övrigt finns ett detaljerat regelverk kring de säkerhetsfrågor som är grunden för lagstiftningen. Tunnelmyndighet ska pröva godkännande av säkerhetssamordnare (utsedd av tunnelhållaren) och vid behov pröva frågor om undantag från säkerhetskraven.
Lagstiftningen pekar ut följande aktörer:
• Tunnelhållare är den som enligt väglagen respektive plan- och bygglagen ansvarar för väg- eller gatuhållningen.
• Tunnelmyndighet är länsstyrelsen i det län där tunneln, eller större delen av den, är belägen eller kommer att vara belägen.
• Föreskrivande myndighet är Boverket.
525
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
Boverket har meddelat föreskrifterna BFS 2007:11, som trädde i kraft den 1 juli 2007, och därmed är EG-direktivet slutligt infört i den nationella lagstiftningen.
Vi har i vårt delbetänkande föreslagit att Transportinspektionen övertar dels länsstyrelsen uppgift som tunnelmyndighet, dels Boverkets uppgift att meddela föreskrifter om vägtunnlar enligt den särskilda tunnellagen.
11.5.5 Lagen om skydd mot olyckor
Lagen (2003:778) om skydd mot olyckor slår i den inledande bestämmelsen fast att syftet med lagen är att i hela landet bereda människors liv och hälsa samt egendom och miljö ett tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor med hänsyn till de lokala förhållandena. Detta nationella mål ska vara riktningsgivande för det allmännas ansvar.
I lagens inledande bestämmelser klargörs att staten och kommunerna är skyldiga att ansvara för en räddningsinsats endast om det är motiverat med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt. Detta ska ses mot bakgrund av principen om den enskildes primära ansvar, som bland annat kommer till uttryck i 2 kap. 2 §. I den bestämmelsen slås fast att ägare eller nyttjanderättshavare till byggnader eller andra anläggningar i skälig omfattning ska hålla utrustning för släckning av brand och för livräddning vid brand eller annan olycka. Den enskilde ska också i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att förebygga brand och för att hindra eller begränsa skador till följd av brand. I 2 kap. 4 § finns bestämmelser om skyldigheter vid farlig verksamhet. Bestämmelserna rör anläggningar där verksamheten innebär fara för att en olycka ska orsaka allvarliga skador på människor eller miljön. I sådana fall är anläggningens ägare eller den som utövar verksamheten skyldig att i skälig omfattning hålla eller bekosta beredskap med personal och egendom och i övrigt vidta nödvändiga åtgärder för att hindra eller begränsa sådana skador. Vidare ska en riskanalys upprättas. I 2 kap. 3 § förordningen (2003:789) om skydd mot olyckor, ankommer det på länsstyrelsen, efter samråd med kommunen, att besluta vilka anläggningar som omfattas av kravet i 2 kap. 4 §.
I 3 kap. regleras kommunens skyldigheter, bland annat i fråga om förebyggande åtgärder. För att skydda människors liv och hälsa
526
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
samt egendom och miljön ska kommunen se till att åtgärder vidtas för att förebygga bränder och skador till följd av bränder samt, utan att andras ansvar inskränks, verka för att åstadkomma skydd mot andra olyckor än bränder. I förarbetena (prop. 2002/03:119) sägs att kommunen ska verka för en säker omgivning i kommunen och för att riskerna för olyckor och skador minskar eller undviks genom förebyggande åtgärder. Avsikten är dock inte är att kommunen ska ta över ett ansvar som någon annan myndighet eller enskild har. Däremot är tanken att kommunen i större utsträckning ska ta initiativet till en samordning av olycksförebyggande och skadebegränsande verksamheter inom kommunen, exempelvis inom trafiksäkerhetsområdet.
I 5 kap. finns bestämmelser om tillsyn. I 1 § sägs att tillsyn över efterlevnaden av lagen och föreskrifter, som har meddelats med stöd av lagen, utövas av en kommun inom kommunens område och av länsstyrelsen inom länet. Räddningsverket utövar den centrala tillsynen, dock med undantag för den statliga räddningstjänsten. Den kommunala tillsynen ska, liksom enligt tidigare lagstiftning, riktas mot den enskilde och utövas som en kontroll av att denne uppfyller de skyldigheter som sägs i lagen och i föreskrifter i anslutning till lagen. Länsstyrelsernas tillsyn över kommunernas verksamhet är inriktad på att bedöma om kommunerna lever upp till de nationella målen och de verksamhetsmål som framgår av lagen och som satts upp i handlingsprogrammen. Räddningsverkets centrala tillsynsansvar handlar mycket om att stödja länsstyrelserna genom tillsynsvägledning, resursstöd och bistånd med kompetensutveckling. Verket ska också tydliggöra och konkretisera lagstiftningens intentioner genom föreskrifter och allmänna råd.
11.5.6 Jämförelse med övriga trafikslag
Järnväg
De författningar som reglerar krav på teknisk standard och säkerhet för järnvägstrafiken är i första hand järnvägslagen (2004:519), lagen (1990:1157) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg samt lagen om byggande av järnväg. Härtill kommer järnvägsförordningen (2004:526), förordningen (1990:1165) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg samt förordningen (1995:1652) om byggande av järnväg.
527
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
Järnvägslagen innehåller bestämmelser om järnvägsinfrastruktur och järnvägsfordon samt om utförande och organisation av järnvägstrafik, med undantag av tunnelbana och spårväg som regleras i en särskild lag enligt ovan. Järnvägslagen är vad som i propositionen (2003/04:123) benämns en sektorsspecifik lag med syfte att ge klara regler för att bedriva verksamhet inom järnvägssektorn. Genom lagen har fyra EG-direktiv genomförts. I 2 kap. ställs krav på säkerheten i järnvägssystem – varmed avses infrastrukturen, fordon samt drift och förvaltning av infrastruktur och fordon – och i 3 kap. regleras tillstånd för järnvägsverksamhet. Järnvägsstyrelsen är tillsynsmyndighet och prövar ansökningar om tillstånd.
Lagen om byggande av järnväg – som även gäller tunnelbana och spårväg – är innehållsmässigt snarlik väglagen, frånsett dock att väglagen inte enbart omfattar byggande utan även drift och underhåll. Således regleras krav på förstudie, järnvägsutredning, miljökonsekvensbeskrivning och järnvägsplan. En järnvägsplan fastställs av Banverket efter samråd med berörda länsstyrelser.
Lagen om säkerhet vid tunnelbana och spårväg innehåller krav på tillstånd för verksamheten, grundläggande säkerhetsbestämmelser och bestämmelser om tillsyn. Järnvägsstyrelsen är tillsynsmyndighet och prövar ansökningar om tillstånd.
Luftfart
Luftfarten är till sin natur i hög grad internationell och styrs såväl av EG-rätten som internationella överenskommelser. De grundläggande nationella författningarna är luftfartslagen (1957:297), luftfartsförordningen (1986:171) och lagen (2004:1100) om luftfartsskydd.
Luftfartslagen reglerar svensk civil luftfart i Sverige och utomlands och utländsk civil luftfart i svenskt luftrum och på svenska flygplatser i enlighet med internationella överenskommelser. Lagen innehåller bland annat bestämmelser om luftfartyg, bemanning, luftfartscertifikat, flygplatser och markorganisation i övrigt samt tillstånd till luftfartsverksamhet. Luftfartsstyrelsen prövar frågor om tillstånd och utövar tillsyn.
I luftfartslagen 6 kap. och i 53–61 §§luftfartsförordningen finns bestämmelser om krav på flygplatser. En flygplats för allmänt bruk får inrättas och drivas endast efter tillstånd av Luftfartsstyrelsen och en sådan flygplats får inte tas i bruk innan den har godkänts av myndigheten. Luftfartsstyrelsen meddelar också föreskrifter om underhåll
528
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
och drift av allmänna flygplatser. För enskilda flygplatser krävs en anmälan till Luftfartsstyrelsen som fastställer villkor för inrättandet, underhållet och driften av flygplatsen. Om en sådan flygplats uppfyller kraven för en allmän flygplats kan ett godkännande lämnas.
Sjöfart
Fartygssäkerhetslagen (2003:364) innehåller bestämmelser av övergripande karaktär i fråga om säkerheten till sjöss, bland annat allmänna krav på fartyg och deras bemanning samt på rederiverksamhet, särskilda krav för användning av vissa fartyg, arbetsmiljö och tillsyn. Lagen kompletteras av fartygssäkerhetsförordningen (2003:438) och föreskrifter meddelade av Sjöfartsverket. Fartygssäkerhetslagstiftningen avser i huvudsak den yrkesmässiga sjöfarten. I övrigt finns bestämmelser i lagen (1996:18) och förordningen (1996:53) om vissa säkerhets- och miljökrav på fritidsbåtar. Tillsyn utövas i allt väsentligt av Sjöfartsverket.
Sjötrafikregler finns i sjötrafikförordningen (1986:300) med bemyndiganden för länsstyrelsen och Sjöfartsverket att meddela föreskrifter för trafiken.
För sjöfartens del är det inte självklart vad som ryms i begreppet infrastruktur. Det synes dock rimligt att till infrastrukturen hänföra hamnanläggningar och farleder. Begreppet farled omfattar i sin vidaste betydelse de vattenområden som sjöfarten använder. I allmänhet menar man dock de vattenvägar som i sjökortet är markerade med heldragna svarta linjer. I lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn sägs att en allmän farled eller en allmän hamn får inrättas om farleden eller hamnen är av väsentlig betydelse för den allmänna samfärdseln. En allmän farled får även inrättas om den är av väsentlig betydelse för fiskerinäringen eller om den är av väsentlig betydelse för trafiken med fritidsbåtar och den behövs med hänsyn till säkerheten i farleden. Vid prövningen tillämpas vissa bestämmelser i miljöbalken och en miljökonsekvensbeskrivning ska ingå och godkännas av berörda länsstyrelser. Beslut om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn meddelas av Sjöfartsverket. I vissa fall ska dock frågan överlämnas till regeringen för prövning enligt 17 kap. miljöbalken.
529
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
11.6 EG-direktiv om åtgärder för säkrare vägar
11.6.1 Mål om halvering av antal dödade
2001 satte EU upp målet att halvera antalet dödsoffer på vägarna i unionen, från 50 000 till 25 000 fram till utgången av 2010. Framsteg har gjorts men ännu 2005 dödades 41 500 i trafikolyckor. I kommissionens vitbok av den 12 september 2001, Den gemensamma transportpolitiken fram till 2010 – Vägval inför framtiden, aviserade kommissionen initiativ för säkrare vägar. I vitboken framhålls behovet av att undersöka möjligheterna att utföra kontinuerliga granskningar av trafiksäkerheten samt undersökningar av olika åtgärders potentiella effekt, liksom behovet av en tydligare utmärkning av de platser där det sker flest olyckor. 2003 publicerade kommissionen meddelandet Europeiska åtgärdsprogram för trafiksäkerhet – Att halvera antalet dödsoffer i trafiken i Europeiska unionen till år 2010: ett gemensamt ansvar.
I oktober 2006 överlämnade kommissionen till rådet ett förslag till direktiv om samlade åtgärder för säkrare vägar. Ett flertal länder, däribland Sverige, har under arbetets gång motsatt sig ett direktiv i frågan. Vid ministerrådsmöte i oktober 2007 enades man dock om kvarstående frågor, inklusive valet av ett direktiv som rättsligt instrument och bilagor som inte är rättsligt bindande. Därefter har Europaparlamentet behandlat frågan i utskottet för transporter och turism (TRAN) och lämnat förslag till ändringar. Dessa kommer nu att behandlas i en rådsarbetsgrupp. Ett direktiv torde kunna beslutas under senare hälften av 2008. Från det att direktivet har trätt i kraft kan förväntas att medlemsstaterna har två år på sig att genomföra direktivets bestämmelser.
11.6.2 Innehåll i kommande direktiv
Det kommande direktivets slutliga utformning och innehåll kan således inte anges men följande allmänna beskrivning bedöms möjlig att utgå från.
Medlemsstaterna ska införa bindande riktlinjer för infrastrukturen på det transeuropeiska vägnätet (TEN). TEN-vägnätet är det vägnät som definieras i Europaparlamentets och rådets beslut nr 1692/96/EG. En översiktlig beskrivning av de vägar i Sverige som ingår i TEN är följande: E4, E6, E10, E14, E18, E20 delen Örebro–Stockholm och delen Göteborg–riksgränsen på
530
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
Öresundsbron, E22, E65, väg 40 samt väg 45 delen Göteborg– Gällivare/Malmberget.
Riktlinjerna har fyra huvudsakliga beståndsdelar:
• Konsekvensbeskrivningar för trafiksäkerhet. I planering av vägprojekt ska effekter på trafiksäkerhet beskrivas, liksom vilka överväganden som gjorts i olika beslutssituationer.
• Trafiksäkerhetsgranskning/revision. En särskild trafiksäkerhetsrevisor ska följa den fysiska planeringsprocessen för nya vägprojekt och se till att trafiksäkerhetsaspekter beaktas. En begränsning till enbart större vägprojekt diskuteras.
• Förbättrad trafiksäkerhet på befintliga vägar. TEN-vägnätet ska kartläggas utifrån risker för olyckor. Åtgärder ska koncentreras till de delsträckor som har flest olyckor. Trafikanter ska varnas för vägsträckor med hög olycksrisk.
• Trafiksäkerhetsinspektioner. Befintligt TEN-vägnät ska inspekteras regelbundet.
I direktivet ingår fyra bilagor som närmare anger:
• innehållet i konsekvensbeskrivningar,
• kriterier för trafiksäkerhetsgranskning,
• kartläggningen av olycksdrabbade vägsträckor m.m.,
• innehållet i olycksrapporter.
Bilagorna är inte tvingande men medlemsstaterna uppmanas att följa dem.
11.7 Övergripande bedömning av reformbehovet
Bedömning: På vägområdet saknas, till skillnad från järnvägs- och luftfartsområdet, en lagstiftning som samlar de primära systemutformarnas ansvar och åligganden. För att öka förutsättningarna för en verkningsfull och stegvis styrning mot det transportpolitiska målet – särskilt mot delmålet säker trafik – och för att ge nollvisionen en tydligare ställning i regelverket, bedöms en sådan lagstiftning vara motiverad. Vi saknar möjligheter att närmare utreda frågan och anser att detta bör göras i annat sammanhang. Inom ramen för vårt uppdrag begränsas frå-
531
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
gan till om ett utökat och tydligare ansvar för trafiksäkerheten vid väghållning.
11.7.1 Många faktorer påverkar
Vägtransportsystemet är öppet och komplext. Ingen part kan styra över helheten och inte heller över systemets säkerhet. Det som kännetecknar vägtransportsystemets säkerhet är att behovet av förbättringar kan sägas vara oändligt stort. För att åstadkomma säkerhet finns en rad modeller, som är uppbyggda så att de komponenter som är betydelsefulla länkas samman med krav på prestanda och inbördes relationer. På det sättet kan säkerhet endast skapas om bilar, vägar, hastigheter och trafikanter uppfyller kraven samtidigt. Om vägen är säker, fordonet säkert och föraren håller sig inom ramen för systemet, kan de flesta dödsfall och allvarliga skador undvikas. Utmaningen är därmed att få till stånd alla de egenskaper som till sist genererar ett säkert vägtransportsystem och som dessutom är långsiktigt hållbart och effektivt.
Kraven i modellerna för säker trafik torde endast kunna uppfyllas stegvis. Om ett regelverk skapas, som kräver att alla villkor ska uppfyllas omedelbart, kan detta endast ske genom antingen mycket stora inskränkningar i mobiliteten eller genom att kraven är så lågt satta att de blir verkningslösa. Även om man skulle satsa mycket stora resurser kan inte alla förändringar göras på kort tid. En stegvis anpassning av systemet är med andra ord det mest realistiska alternativet.
En säker vägtrafik kan således schematiskt uttryckas som en funktion av en säker trafikant, en säker väg/gata, ett säkert fordon och en säker hastighet. För att styra de inblandade aktörerna (trafikanterna och systemutformarna) mot den säkra trafiken finns lagstiftningsmässigt ett flertal författningar av skiftande innehåll, omfattning och inriktning. Till stor del kan sägas att ansvaret vilar tungt på den enskilde trafikanten, men det vore samtidigt felaktigt att påstå att lagstiftaren generellt undvikit regleringar av systemutformarnas ansvar. Den kommersiella trafikens aktörer har i flera avseenden ett utpekat säkerhetsansvar i yrkestrafiklagstiftningen och i EG-rättsakter på området och tillsynsfrågan är i allt väsentligt tillgodosedd. Detsamma gäller fordonstillverkare och den yrkesmässiga utbildningen på körkortsområdet. Även infrastrukturförvaltarna – väghållarna – har föreskrivna skyldigheter för säkerheten, men bilden är
532
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
splittrad med ett relativt oklart ansvar utan koppling till någon oberoende tillsyn. Det är svårt att finna en röd tråd i ansvars- och tillsynsregleringen i de olika författningarna. En rimlig förklaring är att respektive område, av historiska och traditionella skäl, vuxit fram i huvudsak separerade från varandra.
11.7.2 Att styra bättre
En övergripande fråga är om det transportpolitiska målet, särskilt i fråga om delmålet säker trafik, motiverar en annan och bättre styrning genom regleringar och tillsyn än vad som nu är fallet. Trafikinspektionsutredningen anser uppenbarligen det, eftersom man bedömer att riksdagens beslut om nollvisionen och om en ny ansvarsfördelning för vägtransportsystemets trafiksäkerhet innebär att intresset för en säker trafik på våra vägar måste ges en tydligare ställning än det har i dag. Vi instämmer i denna bedömning, liksom i bedömningen att det inte är möjligt att i ett slag införa ett generellt ansvar för alla dem som kan inordnas i begreppet systemutformare.
Möjligheten att genom ett generellt systemutformaransvar, exempelvis enligt Trafikansvarutredningens förslag i SOU 2000:43, lösa problemet med att nollvisionen och den nya ansvarsfördelningen är otydligt införd i lagstiftningen, kan dock enligt vår mening ifrågasättas av flera skäl. För det första är det svårt att avgränsa begreppet systemutformare tillräckligt klart, liksom att med tillräcklig skärpa formulera ett ansvar som riktar sig till – och kan utgöra grund för tillsyn över – samtliga systemutformare. För det andra kan en sådan lagstiftning inte ersätta de specifika bestämmelser som finns i exempelvis yrkestrafiklagen och därmed uppkommer en form av dubbelreglering. Att två (eller flera) författningar ska tillämpas parallellt är inte på något sätt en unik situation och kan i vissa fall vara svårt att undvika. Många gånger torde det också vara så att den prövning som sker har olika huvudsakliga syften i respektive lagstiftning. I det här sammanhanget framstår det dock som i vart fall önskvärt att undvika dubbelregleringar, såväl från systemutformarnas perspektiv som från det allmännas syfte att ge ansvaret en tydlig ställning.
Lagen om skydd mot olyckor har en inledande bestämmelse – ett nationellt mål – som enligt sin ordalydelse inte har någon begränsning till vissa slags olyckor. Det framgår dock av lagstift-
533
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
ningen i övrigt att det allmännas ansvar, företrädesvis kommunens, i det förebyggande arbetet i första hand gäller bränder och skador till följd av bränder. I förarbetena sägs att det inte är regeringens avsikt att kommunernas skyldigheter att vidta förebyggande åtgärder ska vidgas genom lagen, t.ex. genom övertagande av ansvar från något annat organ. Däremot syftar lagen till att stimulera kommunerna och ge möjlighet till ett tvärsektoriellt säkerhetsarbete utifrån egna ambitioner, där olika sektorer ska samverka för att höja den allmänna säkerhetsnivån.
Även den enskildes (verksamhetsutövarens) ansvar är begränsat på det sätt som närmare anges i 2 kap. I den utredning som föregick lagen (SOU 2002:10) föreslogs att det skulle föras in en bestämmelse, enligt vilken det skulle åligga var och en att vidta skäliga åtgärder till skydd mot olyckor. Regeringen ansåg dock att det skulle föra för långt och medföra betydande svårigheter av rättslig art att låta denna princip komma till uttryck i en lagbestämmelse. Lagen är med andra ord inget kraftfullt instrument föra att styra mot en säker trafik men kan, beroende på respektive kommuns ambitionsnivå, ändå vara ett betydelsefullt inslag i det tvärsektoriella arbetet för en säker trafik, vilket också understryks i förarbetena till lagen.
I jämförelse med i första hand järnvägs- och luftfartsområdet saknas på vägområdet en lagstiftning som samlar de primära systemutformarnas ansvar och åligganden. En sådan lagstiftning på vägområdet skulle enligt vår uppfattning påtagligt öka förutsättningarna för en verkningsfull styrning mot det transportpolitiska målet. Nollvisionen och dess syn på ansvarsfördelningen för vägtransportsystemets trafiksäkerhet skulle därmed få en tydligare ställning än den har i dagens regelverk.
En översiktlig bedömning är att en ny lag om vägar/vägtrafik (som inte ska förväxlas med den nuvarande väglagen) med fördel kan omfatta bestämmelser om
• infrastrukturen och infrastrukturförvaltarna (väghållarna),
• fordon,
• kommersiell trafik,
• yrkesmässig utbildning,
• tillsyn.
Däremot bör reglerna kring byggandet av väg behandlas fristående, på motsvarande sätt som gäller för järnvägsområdet. Även de regler
534
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
som i första hand riktar sig till den enskilde trafikanten (som inte tillhör kategorin systemutformare) – de renodlade trafikreglerna – skulle kunna kvarstå i egna författningar. En begränsande faktor i sammanhanget är också vad som från överskådlighets- och läsbarhetssynpunkt är möjligt att sammanföra i en författning.
11.7.3 Reformbehovet och utredningens uppdrag
En reform i enlighet med inriktningen ovan – en samlad lagstiftning med förutsättningar att sammanhållet införa stegvisa förändringar enligt modellerna för säker trafik – bedöms motiverad och bör initieras. Inom ramen för vårt uppdrag och den tid som står till förfogande är det dock inte möjligt att genomföra de närmare analyser och överväganden som frågan kräver och det finns i alla händelser inte förutsättningar för att ta fram ett genomarbetat förslag. Ett steg i denna riktning, och som inte bör försvåra ett fortsatt arbete med en mer samlad vägtrafiklagstiftning, är att med utgångspunkt från Trafikinspektionsutredningens förslag gå vidare i frågan om ett utökat och tydligare ansvar för trafiksäkerheten vid väghållning.
11.8 Utredningens överväganden och förslag
11.8.1 Behov av utökat trafiksäkerhetsansvar
Bedömning: Det är motiverat att införa ett utökat och tydligare ansvar för trafiksäkerheten vid väghållning. Ett sådant ansvar bör omfatta alla vägar och gator.
Skälen för bedömningen
Trafikinspektionsutredningen
Trafikinspektionsutredningen föreslog att ett tydligt trafiksäkerhetsansvar för dem som utformar vägtransportsystemet ska införas. Utgångspunkten var i huvudsak att den ansvarsfördelning som riksdagen uttalade sig för i beslutet om nollvisionen ännu inte har kommit
535
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
till utförande och att det är viktigt att så sker. Med hänvisning till avsnitt 11.7.2 instämmer vi i Trafikinspektionsutredningens förslag.
Trafikinspektionsutredningen uttalade sig för att ett allmänt säkerhetskrav också borde gälla för gator men att det kommunala planmonopolet enligt PBL komplicerar frågan, med följd att utredningstiden inte räckte till för att behandla frågan tillräckligt. Det kan visserligen med fog påstås att förhållandena skiljer sig åt mellan tättbebyggelse – med anläggande av vägar och gator som en komponent av flera i en komplex samhällsplaneringsprocess – och vägar utom tättbebyggda områden. Nollvisionen som grund för det långsiktiga trafiksäkerhetsarbetet gäller å andra sidan oavsett vem som ansvarar för väghållningen.
Att styra mot en säkrare trafik genom lagstiftning är inte med nödvändighet det rätta instrumentet och torde knappast ensamt lösa frågan. I det kommunala perspektivet är samhällsplaneringen av stor betydelse och hjälpmedel som publikationen Trafik för en attraktiv stad (TRAST) – framtagen av Sveriges Kommuner och Landsting och Vägverket i samarbete med Banverket och Boverket – kommer oavsett lagstiftning att vara ett viktigt hjälpmedel för att nå målen.
Vad som nu har sagts rubbar dock inte vår inledande bedömning att det i grunden finns säkerhetsmässiga skäl att på ett konstruktivt och ändamålsenligt sätt omsätta ett utökat och tydligare väghållaransvar till samtliga vägar och gator. När det gäller gator och kommunala vägar bör dock den utgångspunkten också prövas mot den kommunala planmonopolet och, mer övergripande, mot det kommunala självstyrelsen.
Den kommunala självstyrelsen
Den kommunala självstyrelsen är en av grundvalarna för det demokratiska styrelseskicket enligt 1 kap. 1 § regeringsformen. Kommunernas uppgifter regleras inte i regeringsformen, däremot anges på vilket sätt kommunernas uppgiftsområden ska bestämmas. I 8 kap. 5 § föreskrivs således att grunderna för ändringar i rikets indelning i kommuner samt grunderna för kommunernas organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskattningen ska bestämmas i lag. Enligt samma lagrum är det också riksdagen som i lag meddelar föreskrifter om kommunernas befogenheter i övrigt och om deras åligganden. Någon egentlig definition av begreppet kommu-
536
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
nal självstyrelse ges inte i förarbetena till bestämmelsen i regeringsformen (SOU 1963:16–19 och SOU 1972:15). Begreppet fanns med i författningsutredningens förslag från år 1963, däremot inte i Grundlagberedningens från år 1972. Justitieministern framhöll (prop. 1973:90 s. 190) att utgångspunkten var att staten och kommunerna samverkade på skilda områden och i olika former för att uppnå gemensamma samhälleliga mål. Med detta synsätt var det varken lämpligt eller möjligt att en gång för alla dra orubbliga och preciserade gränser i grundlagen kring en kommunal självstyrelsesektor. Arbets- och befogenhetsfördelningen mellan stat och kommun måste i stället i ganska vid omfattning kunna ändras i takt med samhällsutvecklingen.
Enligt 1 kap. 1 § kommunallagen (1991:900) är Sverige indelat i kommuner och landsting och dessa sköter på demokratins och den kommunala självstyrelsens grund de angelägenheter som anges i lagen eller i särskilda föreskrifter. Detta var enligt förarbetena (prop. 1990/91:117) ett sätt att ytterligare markera vikten av kommunal självstyrelse. En sådan bestämmelse markerar att det i grunden handlar om en princip för relationen mellan staten och den kommunala nivån och att denna princip gäller för all kommunal verksamhet. Den kommunala självstyrelsen kan dock enligt förarbetena aldrig vara total. Regeringsformen ger stöd för att riksdagen genom lag bestämmer bland annat kommunernas och landstingens befogenheter och åligganden. Graden av självstyrelse avgörs alltså ytterst av formerna för samverkan mellan staten och den kommunala sektorn.
Hösten 2006 tillsatte Grundlagsutredningen (Ju 2004:11) en expertgrupp med uppgift att belysa innebörden av den kommunala självstyrelsen och att ta fram förslag på en förändrad grundlagsreglering. Gruppen har också bland annat haft till uppgift att överväga alternativa förfaranden för att lösa konflikter mellan den statliga och den kommunala nivån. Expertgruppens arbete redovisas i SOU 2007:93 med förslag om bland annat en tydligare markering i regeringsformen av den kommunala självstyrelsen och att en proportionalitetsprincip införs. Principen innebär att en inskränkning i den kommunala självstyrelsen aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett den.
537
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
Det kommunala planmonopolet
Enligt PBL är det en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten (det kommunala planmonopolet). I 2 kap. anges de grundläggande samhällsintressen som ska beaktas vid den lämplighetsbedömning som ska ske vid rättsverkande planläggning eller vid prövningen av lokalisering av nya byggnader och anläggningar i områden utanför detaljplan. Bestämmelserna uttrycker de krav som statsmakterna ställer på kommunen vid besluten och anger ramar för kommunens handlingsutrymme.
Bedömning
Statsmakternas möjlighet att ålägga kommunerna ett utökat och tydligare ansvar på detta område är formellt sett inte begränsat. Till bilden hör också att området i sig inte är helt oreglerat i dag. Det handlar därför inte om att bryta helt ny mark på bekostnad av den kommunala självstyrelsen. En ytterligare faktor är naturligtvis den mer konkreta utformningen av ett sådant ansvar och det är givet, vare sig det gäller gator eller vägar, att ingen tjänar på en reglering som saknar förutsättningar att kunna omsättas i praktiken. Från dessa utgångspunkter är det vår bedömning att den principiella inriktning som Trafikinspektionsutredningen uttalade inte ändras av de särskilda förhållanden som gäller i fråga om kommunal självstyrelse och kommunalt planmonopol. Inte heller finns det några avgörande skäl mot att omfatta även enskilda vägar, men liksom för övriga vägar och gator gäller att den konkreta utformningen av ansvaret måste anpassas till förutsättningarna.
11.8.2 En lag om åtgärder för säkra vägar
Förslag: Ett utökat och tydligare ansvar för trafiksäkerheten vid väghållning ska införas i övergripande delar genom en lag om åtgärder för säkra vägar och i övrigt genom en kompletterande förordning. I den utsträckning som det är möjligt anpassas lagen till innehållet i det förslag till EG-direktiv som är under behandling. Genom bemyndiganden i lagen och förordningen ska ytterligare föreskrifter kunna meddelas av myndighet. I lagen ställs krav på väghållaren att
538
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
• för varje vägprojekt genomföra en trafiksäkerhetsanalys, och
• systematiskt och fortlöpande vidta de åtgärder som behövs för att förebygga skador till följd av användningen av vägen eller gatan.
I lagen ställs vidare krav på väghållaren att i fråga om vägar som ingår i TEN-vägnätet
• för varje vägprojekt låta genomföra en trafiksäkerhetsgranskning och utse en trafiksäkerhetsrevisor som är godkänd av tillsynsmyndigheten,
• genomföra regelbundna säkerhetsinspektioner av vägen, kartlägga olycksdrabbade vägsträckor och upprätta en plan för åtgärder, samt
• upprätta rapporter över trafikolyckor som medfört att någon omkommit.
Kravet på en trafiksäkerhetsanalys och på att vidta åtgärder för att förebygga skador ska gälla alla vägar och gator, utom särskilt anordnade vintervägar. För att kunna anpassa dessa krav till typ av väg bemyndigas regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, att föreskriva undantag. I fråga om trafiksäkerhetsanalyser ska i lagen undantas sådana vägar som omfattas av en motsvarande analys i en översikts- eller detaljplan enligt plan- och bygglagen (1987:10). Övriga krav ska vara begränsade till vägar som ingår i TEN-vägnätet, om inte regeringen föreskriver att kraven ska omfatta även andra vägar.
Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, bemyndigas också att föreskriva krav på att väghållare ska utreda trafikolyckor och lämna uppgifter om väginfrastrukturen. I förordningen undantas vägar som endast i liten utsträckning används av allmänheten för trafik.
Bedömning: Något allmänt säkerhetskrav för byggande av vägar och gator bör inte införas.
539
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
Skälen för förslaget och bedömningen
Grundläggande bestämmelser
Normgivningsmakten fördelas i regeringsformen mellan riksdagen och regeringen. De grundläggande bestämmelserna finns samlade i 8 kap. regeringsformen men även på andra ställen i regeringsformen förekommer regler som rör rätten att besluta föreskrifter och som kompletterar 8 kap.
Till det område som primärt ska regleras genom lag hör, förutom grundlagarna, i första hand hela den civilrättsliga normgivningen och medborgarskapsrätten samt, enligt 8 kap. 3 §, föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller åligganden för enskilda eller som i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Vidare föreskrivs i 8 kap. 5 § lagform för normgivning som gäller kommunernas ställning. Enligt denna bestämmelse ska bland annat grunderna för kommunernas verksamhet samt föreskrifter om kommunernas befogenheter i övrigt och om deras åligganden meddelas i lag.
Inom det primära lagområdet kan delegering ske med avseende på föreskrifter enligt 8 kap. 3 och 5 §§. Bestämmelser om detta finns i 8 kap. 7 §. De ämnen, för vilka riksdagen kan delegera rätten att besluta föreskrifter till regeringen, är bland annat
• skydd för liv, personlig säkerhet och hälsa,
• kommunikationer,
• utformning av byggnader, anläggningar och bebyggelsemiljö eller tillståndsplikt i fråga om åtgärder med byggnader och anläggningar,
• trafik eller ordningen på allmän plats.
När riksdagen bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter i ett visst ämne kan den enligt 8 kap. 11 § medge att regeringen överlåter åt en förvaltningsmyndighet eller åt en kommun att meddela bestämmelser i ämnet.
Allt som ligger utanför det område som ska regleras genom lag, och som inte heller ska beslutas av riksdagen på grund av särskilda bestämmelser i regeringsformen, ligger under regeringens kompetens enligt 8 kap. 13 §, den s.k. restkompetensen. Under denna kompetens ligger bland annat föreskrifter om den statliga förvaltningen. Regeringen har också direkt på grund av regeringsformen
540
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
behörighet att utfärda föreskrifter om verkställighet av lag. När det gäller sådana föreskrifter och föreskrifter som omfattas av restkompetensen, kan regeringen genom förordning överlåta åt en myndighet under regeringen att meddela bestämmelser i ämnet.
De materiella bestämmelser, som är aktuella att införa, riktar sig bland annat till kommuner och enskilda och omfattas därför av 8 kap. 3 och 5 §§ och av det delegeringsbara området enligt 7 §.
Nuvarande lagstiftning om väghållaransvar
För de allmänna vägarna finns en samlad lagstiftning genom väglagen och vägkungörelsen. Ett utökat och tydligare ansvar för trafiksäkerheten vid väghållning enligt väglagen kan därför införas i den lagstiftningen utan att på något avgörande sätt påverka strukturen och innehållet i övrigt.
För gator kan en reglering i PBL vara rimlig, eftersom gator färdigställs och upplåts för allmänt begagnande i överensstämmelse med en detaljplan. Vidare finns bestämmelser om underhåll av gator i PBL. Samtidigt måste konstateras att det slags reglering som nu är aktuell är svår att strukturmässigt finna plats för i PBL. Att utöka PBL med ett särskilt kapitel om väghållaransvar eller motsvarande framstår som olämpligt.
En annan möjlighet är att regeringen med stöd av bemyndigandet i 16 kap. 1 § PBL meddelar föreskrifter om väghållaransvaret. Det finns dock flera omständigheter som talar mot den lösningen. För det första är det inte givet att bemyndigandet sträcker sig tillräckligt långt för den tänkta regleringen och för det andra innebär en ”PBL-förordning” att lagens bestämmelser om kontroll och tillsyn blir tillämpliga. Detta överensstämmer inte med vårt förslag i avsnitt 11.8.3 att Transportinspektionen ska utöva tillsyn över väghållarens ansvar för säkerheten i systemet.
Med hänvisning till vad nu har sagts är PBL inte heller något alternativ för en reglering som tar sikte på enskilda vägar. Däremot finns särskilda bestämmelser om enskilda vägar i anläggningslagen. Lagen är dock i första hand en lagstiftning för samverkan mellan fastigheter. I prop. 1996/97:92 avvisades tanken på att föra in trafiksäkerhetsbestämmelser, motsvarande dem som tidigare fanns i lagen om enskilda vägar, eftersom anläggningslagen i sådant fall skulle få en slagsida mot andra regler än de primära. I stället infördes en bestämmelse med hänvisning till relevanta bestämmelser i
541
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
väglagen. Lagen om förvaltning av samfälligheter handlar just om förvaltningen och berör inte frågor som direkt anknyter till väghållaransvaret.
Den sammantagna bedömningen är att det är mindre lämpligt att reglera ett väghållaransvar i PBL och än mer främmande att för enskilda vägar komplettera anläggningslagen eller lagen om förvaltning av samfälligheter. Detta mynnar enligt vår mening ut i två alternativa lösningar – antingen en reglering i väglagen för de allmänna vägarna samt en särskild lag för gator och enskilda vägar, eller en särskild lag för samtliga vägar.
En ny lag om åtgärder för säkra vägar
Det kommande EG-direktivet förutsätts omfatta TEN-vägnätet och innehålla dels obligatoriska moment, dels bilagor vars innehåll medlemsstaterna uppmanas att införa (se avsnitt 11.6). TEN-vägnätet bestäms inte utifrån vilket nationellt organ som ansvarar för väghållning eller om vägen är – för svenskt vidkommande – allmän, enskild eller gata enligt PBL. Även om det faktiska förhållandet är att TEN-vägnätet i Sverige nästan uteslutande består av allmänna vägar (Öresundsbron är dock enskild väg) talar gemenskapsregleringen för att införandet av direktivets krav inte bör anknytas till typ av väg. Till detta kommer frågan om införandet bör begränsas till ett minimum eller om direktivets krav – eventuellt även rekommendationerna i bilagorna – bör ges ett vidare tillämpningsområde.
Vår bedömning i ett renodlat nationellt perspektiv är att det är motiverat med ett utökat och tydligare ansvar för trafiksäkerheten vid all väghållning, oavsett typ av väg. I ljuset av det arbete som pågår inom EU bör strävan vara en reglering som både innehållsmässigt och i förhållande till annan lagstiftning förenar den nationella ambitionen med de kommande gemenskapskraven. Från den utgångspunkten gör vi bedömningen att det är mest ändamålsenligt att införa en särskild lag som omfattar alla vägar och gator. Lagen kan lämpligen anknyta till det kommande direktivet och benämnas lag om åtgärder för säkra vägar.
542
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
Närmare om lagstiftningens omfattning och innehåll
Lagen kan i utgångsläget omfatta alla vägar och gator och ställa krav i enlighet med de bindande riktlinjer som förutses kommer att ingå i EG-direktivet, med tillägg av ett allmänt säkerhetskrav vid drift av vägar i enlighet med Trafikinspektionsutredningens förslag. Ett allmänt säkerhetskrav ligger samtidigt i linje med direktivets ambitioner.
Detta skulle innebära krav på väghållaren att göra följande:
• Genomföra en trafiksäkerhetsanalys vid byggande av vägar och gator (vägprojekt).
• Genomföra en trafiksäkerhetsgranskning av vägprojekt och utse en trafiksäkerhetsrevisor för att utföra granskningen.
• Genomföra regelbundna säkerhetsinspektioner av vägar.
• Upprätta olyckrapporter.
• Systematiskt och fortlöpande vidta de åtgärder som behövs för att förebygga skador till följd av användningen av vägen.
Det är dock inte rimligt att låta samtliga krav gälla fullt ut för alla vägar. En anpassning måste göras och vissa vägar kan undantas generellt. Av de fem kraven som anges ovan är det enligt vår bedömning endast kraven på en trafiksäkerhetsanalys och på att vidta åtgärder för att förebygga skador som bör ges generell giltighet. Men även inom den ramen måste kraven kunna anpassas till typ av väg. Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, bör därför ges rätt att meddela föreskrifter om undantag. Detta bör exempelvis gälla s.k. skogsbilvägar och vägar som har en mycket begränsad trafik. I Vägverkets föreskrifter (VVFS 2003:140) om tekniska egenskapskrav vid byggande på vägar och gator har undantagits just skogsbilvägar och vägar med trafik som understiger 125 fordon per årsmedeldygn. En sådan avgränsning framstår som lämplig även i detta sammanhang, men den närmare regleringen bör överlämnas till ansvarig myndighet. Förordningen kan därför begränsas till en generell skrivning om att kraven i fråga inte gäller vägar som endast i liten utsträckning används av allmänheten för trafik.
Frågan om undantag från kravet på trafiksäkerhetsanalyser i förhållandet till PBL behandlas i avsnitt 11.8.5.
Kravet på trafiksäkerhetsgranskning av en särskilt utsedd trafiksäkerhetsrevisor är inte motiverat för andra vägar än de allra största
543
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
och mest frekventerade. Vår bedömning är att kravet i första hand bör begränsas till TEN-vägnätet. I jämförelse med TEN-vägnätet kan det dock uppstå en obalans i förhållande till motorvägar som ligger utanför det vägnätet. Det kan finnas trafiksäkerhetsmässiga skäl att i detta sammanhang behandla motorvägarna på samma sätt som TEN-vägnätet.
Kraven på regelbundna säkerhetsinspektioner och på att upprätta olycksrapporter med utgångspunkt i EG-direktivets riktlinjer bedöms liksom trafiksäkerhetsgranskningar vara motiverade endast för de större vägarna. Även i dessa delar begränsas lagen till TEN-vägnätet men med möjlighet för regeringen att utvidga tillämpningen. Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, bör också bemyndigas att reglera frågan om skyldighet för väghållare att utreda trafikolyckor och lämna uppgifter om väginfrastrukturen.
Kraven enligt ovan behandlas närmare i avsnitt 11.8.5–11.8.10. Begreppet vägprojekt, som används i förslaget till EG-direktiv, bör definieras i lagen. I första hand menas byggande av ny väg men en sådan innebörd blir alltför begränsande. Även ändringar av en befintlig väg bör omfattas av kraven, samtidigt som varje ändring skulle leda för långt. I definitionen föreslås därför att det ska vara fråga om en betydande förändring för att anses som ett vägprojekt. Med betydande förändring förstås att projektet dels är omfattande fysiskt och byggnadstekniskt, dels att ändringen tydligt påverkar trafikflödet.
Väghållare är inget entydigt begrepp och bör därför definieras, i huvudsak på motsvarande sätt som görs beträffande tunnelhållare i lagen om säkerhet i vägtunnlar. För en allmän väg är väghållare den som enligt väglagen ansvarar för väghållningen. För en gata som inte är allmän väg, är väghållare den som enligt PBL ansvarar för gatuhållningen. En enskild väg kan vara inrättad som gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen. I sådant fall bör samfälligheten anses som väghållare. För övriga enskilda vägar är det vägens ägare som ansvarar för väghållningen.
Trafikinspektionsutredningen föreslog att det skulle införas ett allmänt säkerhetskrav även vid byggande av väg. Kravet på tillbörlig hänsyn till bland annat trafiksäkerhet i 4 § väglagen gäller i alla skeden av processen men blir mer konkret gällande först i samband med att arbetsplanen upprättas. Någon närmare reglering i anslutning till 4 § finns å andra sidan inte. Av betydligt större vikt är dock bestämmelserna om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk.
544
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
Vägar och gator är byggnadsverk och ska således – när de ”uppförs, byggs till eller ändras på annat sätt” – uppfylla de egenskapskrav som anges i byggnadsverkslagen. Ett sådant krav är säkerhet vid användning. I byggnadsverksförordningen är detta utvecklat så att byggnadsverk ska vara projekterade och utförda på ett sådant sätt att de inte innebär oacceptabel risk för olyckor vid användning eller drift. Detta har därefter, med stöd av bemyndigande i förordningen, utvecklats i Vägverkets föreskrifter (VVFS 2003:140) om tekniska egenskapskrav vid byggande på vägar och gator (vägregler). I föreskrifterna sägs allmänt att vägar ska vara så utformade och utförda att sannolikheten för att olyckor inträffar blir låg, att inträffade olyckor får begränsade konsekvenser samt att, i de fall människor skadas, olyckornas följder kan minskas genom att skadade tas om hand på ett säkert sätt. Mer specifikt regleras sikt, belysning, fritt rum i korsningar, krav på friktion och jämnhet, skydd mot fall, drunkning och instängning, brännskador, skydd mot elektriska stötar och elchock, explosioner, begränsning av skador vid sammanstötning eller avkörning m.m. samt räddningsinsatser.
Vår bedömning är att byggnadsverkslagen och anslutande föreskrifter är ingången i frågan och att utredningens förslag inte tillför något materiellt nytt. I stället bör de eventuella brister som finns hanteras inom ramen för denna lag. En anslutande fråga är naturligtvis om nu gällande föreskrifter i VVFS 2003:140 behöver förstärkas med avseende på trafiksäkerheten. Föreskrifterna bör i vart fall vara utformade med utgångspunkt i nollvisionen.
11.8.3 Tillsynsfrågor
Förslag: En väghållare (statlig, kommunal eller enskild) ska stå under tillsyn beträffande säkerheten i den infrastruktur som väghållaren ansvarar för. Tillsynsmyndigheten ska utöva tillsyn över efterlevnaden av lagen och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. I förordningen bestäms att Transportinspektionen ska vara tillsynsmyndighet.
545
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
Trafikinspektionsutredningens förslag
Trafikinspektionsutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med detta förslag.
Skälen för förslaget
Trafikinspektionsutredningen konstaterade att det inte finns något utomstående kontrollorgan som har till uppgift att utöva tillsyn över trafiksäkerheten i väghållningen och föreslog därför en ordning för sådan tillsyn. Genom vårt förslag om en lag, som ställer krav på väghållaren att vidta åtgärder för säkra vägar, är det naturligt att verksamheten kontrolleras av ett oberoende organ. Transportinspektionen är därmed den naturliga tillsynsmyndigheten.
11.8.4 Tillsynsmyndighetens befogenheter
Förslag: Tillsynsmyndigheten ska ha rätt att få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen och ska också ha rätt att meddela de förelägganden, förbud och villkor som behövs. Förelägganden och förbud ska kunna förenas med vite.
Bedömning: Tillsynsmyndigheten ska inte kunna besluta om de åtgärder som bedöms motiverade.
Trafikinspektionsutredningens förslag
Trafikinspektionsutredningens förslag överensstämmer delvis med detta förslag. Utredningen föreslog också – som en yttersta utväg – att tillsynsmyndigheten skulle ha möjlighet att besluta om åtgärder.
Skälen för förslaget och bedömningen
Vi utgår från samma skäl som Trafikinspektionsutredningen anfört. Det är också rimligt att, som utredningen föreslagit, ge tillsynsmyndigheten en möjlighet att vidta åtgärder, i form av förelägganden eller förbud, för det fall vägen eller gatan bedöms medföra risk för allvarliga skador då den används.
546
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
Däremot finns tveksamheter till förslaget om att tillsynsmyndigheten ska ha möjlighet att som en yttersta åtgärd få besluta om nödvändiga åtgärder. För det första måste det bedömas som mindre sannolikt att omständigheterna utvecklas dithän att tillsynsmyndigheten och väghållaren – som i allt väsentligt torde vara statlig eller kommunal – inte når en lösning redan innan några tvingande åtgärder aktualiseras. För det andra framstår det som en mindre ändamålsenlig konstruktion att låta tillsynsmyndigheten överta väghållarens uppgift i detta avseende. En ytterligare invändning – om än möjlig att lösa – avser nödvändigt bemyndigande för tillsynsmyndigheten att besluta om exempelvis färdhastigheten. Att dubblera sådana bemyndiganden skapar i sig problem och oklarheter. Vår bedömning är att det inte finns tillräckliga skäl att utrusta tillsynsmyndigheten med möjligheten att besluta om nödvändiga åtgärder.
11.8.5 Trafiksäkerhetsanalys när vägar och gator ska byggas
Förslag: För varje vägprojekt ska väghållaren göra en trafiksäkerhetsanalys. Analysen ska innehålla en beskrivning av effekterna på trafiksäkerheten och de överväganden som gjorts. I förordningen anges de närmare kraven på en sådan analys.
Trafikinspektionsutredningens förslag
Trafikinspektionsutredningens förslag överensstämmer i huvudsak detta förslag.
Skälen för förslaget
Trafiksäkerhetsanalysens innehåll
Med hänvisning till Trafikinspektionsutredningens resonemang och vår bedömning i avsnitt 11.8.1 finns det skäl för att införa ett krav på en trafiksäkerhetsanalys vid byggande av väg. Däremot anser vi det inte nödvändigt att utöka administrationen så att analysen ska godkännas av länsstyrelsen eller något annat organ, vilket inspektions-
547
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
utredningen föreslog. Tillsynsfrågorna behandlas i avsnitt 11.8.3 och 11.8.4.
I en trafiksäkerhetsanalys bör ingå problemformulering, säkerhetsmål, konsekvensanalys av de alternativ som föreslås, jämförelse av alternativen och en beskrivning av det bästa alternativet. De faktorer som bör beaktas är bland annat antal olyckor, vägval och trafikmönster, anslutningar till andra vägar, förekomst av utsatta trafikanter och trafikflöden. Upprättandet av och innehållet i trafiksäkerhetsanalysen regleras närmare i förordningen och i myndighetsföreskrifter.
Särskilt om förhållandet till plan- och bygglagen
Som framgår av redogörelsen i avsnitt 11.5.2 och 11.5.3 krävs det redan i PBL att trafiksäkerhetsfrågor beaktas och att den statliga tillsynen över den kommunala planläggningen utövas av länsstyrelserna. Härav följer inte med nödvändighet att den analys av trafiksäkerhetsfrågorna som görs i en detaljplan – eventuellt i förening med en översiktsplan – motsvarar de krav och den nivå som nu föreslås.
Enligt PBL ska i samband med en detaljplan i vissa fall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning. I PBL-kommitténs slutbetänkande, SOU 2005:77, sägs att många kommuner utöver sådana beskrivningar har utvecklat andra typer av verktyg för att såväl i översikt- som i detaljplaneringen analysera och värdera olika konsekvenser. Dessa konsekvensbeskrivningar är ofta en följd av kommunala politiska mål eller riktlinjer, som syftar till att på ett mer systematiskt sätt värna och synliggöra vissa allmänna intressen eller tillvarata vissa gruppers intressen i samhällsplaneringen. I betänkandet sägs att det finns anledning att slå vakt om och utveckla den fysiska planeringens grundläggande syfte att successivt utveckla kunskaperna om skilda intressen och att samlat analysera och beskriva konsekvenserna av skilda handlingsalternativ och åtgärder. Kommitténs slutsats är att det inte kan anses motiverat att i PBL ställa ytterligare krav på särskilda konsekvensbeskrivningar. Däremot finns anledning att förtydliga och i vissa fall utvidga kraven på beslutsunderlaget för att underlätta bedömningarna av planens konsekvenser.
Vi gör i avsnitt 11.8.1 den övergripande bedömningen att ett utökat och tydligare ansvar för väghållningen bör gälla alla vägar och gator. Vi anser att det finns sakliga skäl att hävda den utgångspunkten även i fråga om den del som gäller trafiksäkerhetsanalyser.
548
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
Att helt undanta kommunala gator som omfattas av planprocessen är inget fullgott alternativ. Även det kommande EG-direktivet, som inte skiljer mellan typ av väg utifrån nationella kriterier, talar mot en sådan lösning. Ett tänkbart alternativ skulle vara att beträffande just trafiksäkerhetsanalyser komplettera PBL med en motsvarighet till nuvarande miljökonsekvensbeskrivningar. Vad PBLkommittén anfört i den frågan talar dock mot att göra tillägg i PBL. Även trafiksäkerhetsanalyser bör därför fullt ut regleras självständigt i den föreslagna lagstiftningen. I praktiken innebär den lösningen att kravet måste hanteras i nära anslutning till planprocessen men utan att formellt sett utgöra en del av den.
Detta är självklart opraktiskt om planprocessen redan i sig behandlar trafiksäkerhetsfrågorna på motsvarande sätt som vi nu föreslår i fråga om en trafiksäkerhetsanalys. Av det skälet, och för att inte dubblera vare sig kraven, det faktiska arbetet eller tillsynsfunktionen, bör vad som sägs i den föreslagna lagen om trafiksäkerhetsanalys inte gälla om en motsvarande analys ingår i en översiktsplan, i en detaljplan eller sammantaget i sådana planer. En sådan lösning anser vi lämnar planprocessen i sig intakt, samtidigt som behovet av en trafiksäkerhetsanalys upprätthålls. Med motsvarande avses inte att den kommunala trafiksäkerhetsanalysen måste vara i detalj identisk med de krav som följer av den föreslagna lagen. Däremot måste analysen i allt väsentligt nå upp till den nivå som nu föreslås i lagen och förordningen. Först om så inte är fallet – och den kommunala planeringen därmed saknar en analys av frågorna – träder den föreslagna lagens krav in.
11.8.6 Trafiksäkerhetsgranskning
Förslag: För varje vägprojekt ska väghållaren, om vägen ingår i TEN-vägnätet, utse en trafiksäkerhetsrevisor som är godkänd av tillsynsmyndigheten. Trafiksäkerhetsrevisorn ska följa den fysiska planeringen av vägen, göra en trafiksäkerhetsgranskning och upprätta en revisionsrapport. I förordningen och myndighetsföreskrifter regleras det närmare förfarandet samt revisorns verksamhet och uppgifter.
549
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
Skälen för förslaget
Genom trafiksäkerhetsanalyser kan man på planeringsstadiet visa vilka effekter olika vägutformningar får för säkerheten i vägprojektet. Genom trafiksäkerhetsgranskningar kan man i detalj kartlägga riskbehäftade egenskaper redan på projekteringsstadiet. Granskningen bör ingå som en integrerad del i hela projekteringen och revisorn bör i sin rapport redovisa säkerhetskritiska utformningselement med förslag för att avhjälpa de konstaterade säkerhetsbristerna. En trafiksäkerhetsrevisor ska vara kvalificerad för uppgiften genom en särskild utbildning och därefter kunna godkännas av tillsynsmyndigheten.
Kravet på en trafiksäkerhetsgranskning är enligt vår mening motiverat endast när det handlar om större vägar. Att ställa sådana krav vid byggande av mindre vägar och gator ter sig orimligt från kostnadssynpunkt och kan inte förutses ge några trafiksäkerhetsvinster av betydelse. Slutsatsen är att kravet i grunden enbart ska gälla vägar som ingår i TEN-vägnätet men med möjlighet för regeringen att utvidga kravet till andra vägar.
11.8.7 Säkerhetsinspektioner
Förslag: I fråga om vägar som ingår i TEN-vägnätet ska väghållaren genomföra regelbundna säkerhetsinspektioner av vägen, kartlägga olycksdrabbade vägsträckor och upprätta en plan för åtgärder.
Skälen för förslaget
Regelbundna inspektioner är en viktig uppgift för att kunna förebygga risker för alla vägtrafikanter. Inspektionerna bör göras så ofta som behövs för att garantera att vägen håller en tillfredsställande säkerhet. Det är från den utgångspunkten logiskt att låta kravet omfatta alla vägar, men att inspektionernas omfattning och innehåll anpassas efter typ av väg. Mot detta talar å andra sidan att det allmänna säkerhetskravet – enligt avsnitt 11.8.9 – omfattar en katalog av åtgärder, även om dessa inte bör ställas upp som oavvisliga krav för alla vägar och i alla situationer. Säkerhetskravet kan dock svårligen uppfyllas utan att väghållaren utvecklar någon slags egenkontroll och i den ligger naturligen inspektioner av
550
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
vägen. Det nu behandlade kravet på säkerhetsinspektioner kan därför med visst fog uppfattas som en onödig dubblering. Vår bedömning är att det är mest ändamålsenligt och minst ingripande att begränsa det uttryckliga kravet på säkerhetsinspektioner till vägar som ingår i TEN-vägnätet, dvs. på samma sätt som gäller för trafiksäkerhetsgranskningar och med möjlighet för regeringen att utvidga kravet till andra vägar.
11.8.8 Rapportering och utredning av olyckor
Förslag: I fråga om vägar som ingår i TEN-vägnätet ska väghållaren upprätta rapporter över trafikolyckor som medfört att någon omkommit. Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, bemyndigas att meddela föreskrifter om skyldighet för väghållare att genomföra utredningar över trafikolyckor. I förordningen bestäms att alla väghållare ska utreda trafikolyckor som medfört att någon omkommit. Detta ska dock inte gälla annan väghållare än staten, så länge Vägverket enligt vad som är särskilt föreskrivet har skyldighet att genomföra sådana utredningar (djupstudier) över alla dödsolyckor på vägarna.
Skälen för förslaget
Olycksutredningar och rapportering behandlas i avsnitt 4.1.1 i delbetänkandet och i kapitel 5 i detta betänkande.
Trafikolyckor som medfört att någon har omkommit rapporteras i dag av Polisen. Det finns därför inget egentligt skäl till att ålägga väghållaren en motsvarande skyldighet. Det kan dock förutses att det kommande EG-direktivet enligt vad som sägs i avsnitt 11.6 ställer krav på väghållaren att rapportera olyckor; jämför motsvarande krav på tunnelhållare enligt 6 § lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar. Av det skälet bör lagen innehålla ett sådant krav men begränsat till TEN-vägnätet. Den slutliga utformningen av direktivet kan naturligtvis föranleda ändringar i detta avseende.
När det däremot gäller frågan om att utreda trafikolyckor har vi i delbetänkandet tagit principiell ställning för att Transportinspektionen bör vara normgivande för att genomföra olyckutredningar hos bland annat väghållare. Med det ansvar som läggs på väghållaren att vidta åtgärder för säkra vägar är det en rimlig
551
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
utgångspunkt att väghållaren också ska genomföra utredningar när svåra olyckor inträffar. Detta kan sägas vara genomfört i dag på så sätt att Vägverket enligt myndighetens instruktion ska genomföra s.k. djupstudier av samtliga vägtrafikolyckor som medfört att någon har omkommit. Principiellt sett är det en bättre ordning om det kravet ställs på varje väghållare men det kan samtidigt vara förenat med svårigheter, såväl ekonomiska som kunskaps- och kompetensmässiga, att genomföra det fullt ut. I detta sammanhang utgår vi därför från den nuvarande ordningen och förslår dels att det i förordningen – genom bemyndigande i lagen – bestäms att alla väghållare ska utreda trafikolyckor som medfört att någon omkommit, dels att detta inte ska gälla andra väghållare än staten, så länge Vägverket har skyldighet att genomföra de nuvarande djupstudierna. Frågan om att helt eller delvis, successivt eller på annat sätt, flytta över ansvaret från staten till övriga väghållare får därmed bli föremål för framtida överväganden.
11.8.9 Allmänt säkerhetskrav
Förslag: Väghållaren ska systematiskt och fortlöpande vidta de åtgärder som behövs för att förebygga skador till följd av användningen av vägen. Kravet gäller i den utsträckning som det inte kan anses orimligt att uppfylla det. Vid denna bedömning ska särskilt beaktas den omedelbara risken för skador, nyttan av skyddsåtgärder jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder samt möjligheten att minska risken för skador genom trafikreglerande åtgärder. I förordningen bestäms att väghållaren ska upprätta en säkerhetsdokumentation. Dokumentationen ska innehålla en översiktlig beskrivning och analys av vägnätet och en plan för åtgärder.
Trafikinspektionsutredningens förslag
Trafikinspektionsutredningens förslag överensstämmer delvis med detta förslag.
552
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
Skälen för förslaget
Säkerhetskravet
Säkerheten i vägsystemet är ett av sex delmål till det övergripande transportpolitiska målet. Ibland samverkar delmålen medan de i andra fall motverkar varandra. Detta måste beaktas såväl i normgivningen som i den faktiska tillämpningen. Utgångspunkten ska vara en balanserad måluppfyllelse för de transportpolitiska delmålen. Vår bedömning utgår från samma skäl som Trafikinspektionsutredningen anfört. Det handlar delvis om att förtydliga och förstärka vad som redan ligger i den nuvarande lagstiftning – i vart fall beträffande allmänna vägar – men också om att ge nollvisionen och delmålet säker trafik ett tydligare stöd i lagstiftningen.
Den grundläggande utgångspunkten är att väghållaren ska vidta alla de åtgärder – byggnadstekniska, trafikreglerande eller andra – som behövs för att förebygga skador till följd av användningen av vägen. I den utgångspunkten görs ingen skillnad mellan olika typer av vägar, den nuvarande standarden eller vägens ålder. Det är samtidigt orimligt att med i princip omedelbar verkan ställa detta krav på alla slags vägar. Det befintliga vägnätets nuvarande standard kan av flera skäl – inte minst kostnadsmässiga – förbättras endast genom ett mer långsiktigt arbete. Avsikten är därför inte att i ett slag ställa praktiskt och ekonomiskt omöjliga krav på väghållarna utan i stället att skapa en bas, utifrån vilken stegvisa förändringar kan byggas. Syftet är att åstadkomma en dynamik och drivkraft i nollvisionens anda. Av det skälet bör den grundläggande utgångspunkten förenas med två balanserande villkor.
Det första villkoret är att arbetet med att vidta åtgärderna ska ske systematiskt och fortlöpande. I detta ligger ett tidsperspektiv framåt för att nå en högre säkerhet. Det ger väghållaren ett tidsmässigt utrymme för planering, bland annat ekonomiskt, men innebär också ett krav på en fortlöpande aktivitet för att nå en högre säkerhet.
Det andra villkoret är en skälighetsregel som, på motsvarande sätt som regleringen i miljöbalken, ger möjlighet till en avvägning i förhållande till vad som får anses vara vedertaget godtagbart beteende med hänsyn till andra intressen än det rena säkerhetsintresset. I första hand gäller detta nyttan av skyddsåtgärder i jämförelse med kostnaderna för sådana åtgärder. Kostnadsbilden kan vara sådan att den optimala åtgärden är att betrakta som orimlig att
553
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
vidta. I sådant fall får alternativa åtgärder övervägas. Även en avvägning mot andra transportpolitiska delmål bör kunna göras. Samtidigt bör man å den andra sidan väga in den risk för skador som föreligger. Om risken för allvarliga skador är påtaglig och omedelbar är också kravet betydande på att åtgärder som i vart fall reducerar risken vidtas snabbare än annars.
Verksamheten som helhet bör stå under tillsyn av en tillsynsmyndighet, se avsnitt 11.8.3.
Det är naturligtvis inte möjligt att i författning så i detalj reglera kraven på väghållarna att dessa med övertygelse kan avgöra om planerade och vidtagna åtgärder är i enlighet med kraven och lagstiftarens intentioner. Närmare föreskrifter bör dock kunna meddelas av såväl regeringen som tillsynsmyndigheten. I övrigt får det ankomma på tillsynsmyndigheten och rättstillämpningen att utveckla en praxis. Ett viktig instrument för uppgiften att systematiskt och fortlöpande vidta åtgärder är dock att väghållaren dels har kunskap om den egna infrastrukturen, dels planlägger arbetet för att uppnå en högre säkerhet. Krav bör därför ställas på en säkerhetsdokumentation som innehåller dessa moment. Närmare föreskrifter om innehållet bör kunna meddelas på myndighetsnivå.
Särskilt om skadestånd
I samband med ett förslag med denna inriktning finns det anledning att beakta i vad mån detta kan antas leda till ökade anspråk på skadestånd med hänvisning till att väghållaren inte levt upp till säkerhetskravet.
Skadeståndslagen (1972:207) ska tillämpas om inte annat är särskilt föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden. För väghållning finns inget särskilt föreskrivet, vilket innebär att en fråga om skadestånd ska prövas enligt skadeståndslagen. Utgångspunkten är den s.k. culparegeln, dvs. skadestånd förutsätter uppsåt eller vårdslöshet (”vållande” med en gemensam term). Vårdslöshet i juridisk mening anses föreligga om skadegöraren inte uppträtt på samma sätt som en förnuftig och hänsynsfull person av samma kategori kan antas ha handlat, om han varit i skadegörarens situation. En grundläggande fråga är vilket handlingssätt som i ett visst läge varit det riktiga. För en väghållare besvaras frågan närmast av de författningar som reglerar väghållningsansvaret. När det gäller allmänna vägar prövas frågan mot vad som sägs i väglagen och
554
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
vägkungörelsen, i första hand 26 § i lagen som ålägger väghållaren att genom underhåll, reparation och andra åtgärder hålla vägen i ett för samfärdseln tillfredsställande skick.
En utvidgning av väghållarens ansvar innebär med nödvändighet en ökad risk för att utge skadestånd. I vad mån och i vilken utsträckning som denna risk också innebär att väghållaren i praktiken tvingas betala mer i skadestånd än i dag, beror på flera faktorer. Den första – och avgörande – är naturligtvis om väghållaren lyckas leva upp till det utökade ansvaret. I sådant fall torde skadestånden i vart fall inte öka – eventuellt i stället minska, eftersom en allmän skärpning av väghållningen skulle reducera även det som i dag är vållande. En ytterligare faktor är den osäkerhet som kommer att finnas i den skadeståndsrättsliga bedömningen – är väghållarens vållande adekvat i förhållande till skadan eller har den uppstått av andra orsaker? I vad mån är den skadelidande medvållande till skadan? Detta är inga nya frågeställningar utan handlar om s.k. allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. Det kan dock förutses att det kommer att vara svårare att hantera dessa grundsatser med ett utökat ansvar. En ny frågeställning torde å andra sidan kunna vara vilken skadeståndsrättslig betydelse det skulle ha om ett fel av väghållningsmyndigheten berott på otillräckliga resurser till följd av statsmakternas beslut i anslagsfrågor.
Finns det anledning att särskilt ta hänsyn till skadeståndsfrågan vid utformningen av ett väghållaransvar? Skadeståndets reparativa funktion vid fel eller försummelse från skadegörarens sida bör inte avhålla lagstiftaren från en reglering som materiellt sett bedöms vara motiverad och riktig. Det är fortfarande fråga om en kostnad som drabbar väghållaren endast under förutsättning att det finns ett vållande. Väghållaren ska med andra ord ha brutit mot gällande bestämmelser av oaktsamhet, eller uppsåtligen, vilket å andra sidan knappast torde förekomma.
Sammantaget är det vår bedömning att någon ändring av gällande bestämmelser om skadestånd inte bör införas. Det betyder att skadeståndslagen och de allmänna skadeståndsrättsliga grundsatserna kommer att vara styrande om frågan om väghållarens skyldighet att utge ersättning kommer upp till prövning. De förslag om ett utökat väghållaransvar som lämnas är enligt vår mening fullt möjliga att leva upp till. I de fall det skulle visa sig att väghållaren brustit i sina åligganden på grund av oaktsamhet i skadeståndslagens mening, är det därför – på samma sätt som gäller i dag – fullt rimligt att ersättning också utges.
555
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
11.8.10 Registerfrågor och lämnande av uppgifter
Förslag: Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om den registrering av uppgifter som behövs för att tillsynsmyndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter och om skyldighet för väghållare att lämna sådana uppgifter.
Skälen för förslaget
För att tillsyn ska kunna utövas krävs att myndigheten har tillförlitliga uppgifter om väghållarna och de vägar som omfattas av lagstiftningen. På järnvägsområdet gäller enligt 8 kap. 8 § järnvägslagen (2004:519) att tillsynsmyndigheten ska föra och ge offentlighet åt register över järnvägsinfrastruktur och järnvägsfordon. Vidare ska den som bedriver verksamhet som omfattas av lagen lämna tillsynsmyndigheten de uppgifter som behövs för att föra ett sådant register. En reglering av liknande slag på vägområdet är motiverad, dock begränsad till uppgifter om infrastrukturen.
Som framgår av redovisningen i avsnitt 4.5.1 i delbetänkandet ansvarar Vägverket i dag för en nationell vägdatabas. Den största delen av verksamheten är kopplad till den nationella vägdatabasen, NVDB. En närmare beskrivning av NVDB finns i delbetänkandet. En rimlig ordning är att förena tillsynsmyndighetens behov av uppgifter med NVDB-verksamheten och samtidigt säkerställa att väghållarna lämnar grunddata till systemet. NVDB är i dag inte författningsreglerat, vilket i viss mån försvårar en författningsteknisk lösning. Det som kan ligga närmast till hands är dels ett författningsmässigt stöd för att kunna ålägga väghållarna att lämna ut grunddata om infrastrukturen, dels en ordning för att hantera dessa data inom ramen för NVDB enligt närmare överenskommelse mellan berörda myndigheter. För det ändamålet bör den föreslagna lagen innehålla ett bemyndigande att meddela de föreskrifter som behövs.
En omständighet som ytterligare komplicerar bilden i nuläget är Europaparlamentets och Rådets direktiv 2007/2/EG om upprättande av en infrastruktur för rumslig information i Europeiska gemenskapen (Inspire). Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet före den 15 maj 2009. För närvarande pågår
556
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
arbete inom Regeringskansliet (Miljödepartementet) för att införa direktivet i den nationella lagstiftningen. Därigenom kommer informationsförsörjningen av bland annat NVDB att regleras och inte som hittills enbart vila på avtalsmässig grund.
Med hänvisning till ovanstående, och i avvaktan på de förslag till reglering som Inspire-direktivet föranleder, bedömer vi att det inte är aktuellt att i detta sammanhang lämna några detaljerade förslag i registerfrågan. Däremot anser vi det motiverat att i lagen om åtgärder för säkra vägar bemyndiga regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, att meddela föreskrifter om registrering och uppgiftslämnande. I vad mån ett sådant bemyndigande behövs som komplement till Inspire-regleringen, eller kommer att omfattas av den kommande lagstiftningen, får det fortsatta arbetet utvisa. Genom det föreslagna bemyndigandet finns i vart fall en möjlighet att meddela föreskrifter om registrering och uppgiftslämnande.
11.8.11 Överklagande och verkställighet
Förslag: Tillsynsmyndighetens beslut enligt lagen om åtgärder för säkra vägar ska få överklagas hos allmän förvaltningsdomstol och med krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Ett beslut ska gälla omedelbart om inget annat anges i beslutet.
Skälen för förslaget
Enligt 22 a § förvaltningslagen (1986:223) gäller, om inte något annat har föreskrivits, att beslut av en förvaltningsmyndighet överklagas till allmän förvaltningsdomstol och att prövningstillstånd krävs för överklagande till kammarrätten. Det saknas skäl att ha en annan ordning för överklagande av tillsynsmyndighetens beslut än den som anges i förvaltningslagen.
Tillsynsmyndigheten kommer att meddela beslut om godkännade av trafiksäkerhetsrevisorer och om förbud, förelägganden och villkor inom ramen för tillsynsverksamheten. I 22 § förvaltningslagen anges att beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och det kan överklagas. Frågan om hur sakägarbegreppet, och därmed kretsen av klagoberättigade, ska bestämmas har överlämnats till rättstillämpningen att avgöra.
557
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
De beslut som tillsynsmyndigheten fattar bör som huvudregel gälla omedelbart. Efter överklagande har allmän förvaltningsdomstol enligt 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) möjlighet att förordna att beslutet tills vidare inte ska gälla. I vissa fall kan det vara mindre ändamålsenligt att beslutet gäller omedelbart. För dessa fall bör det därför finnas möjlighet att i beslutet bestämma något annat.
Överklagandefrågor i övrigt behandlas i kapitel 10.
11.8.12 Sekretessfrågor
Bedömning: Det finns inget behov av ändrade regler om sekretess.
Skälen för bedömningen
Inom ramen för en statlig tillsynsverksamhet gäller enligt 8 kap. 6 § sekretesslagen (1980:100) sekretess för enskilds affärs- eller driftsförhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Sekretess gäller dock endast i den utsträckning som regeringen föreskriver det. I 2 § sekretessförordningen (1980:657) och i bilagan till förordningen regleras närmare i vilka fall sekretess gäller.
De väghållare som i störst utsträckning kommer att beröras är staten och kommuner, men även enskilda väghållare omfattas således av den föreslagna lagen. I den mån det i tillsynsverksamheten skulle förekomma uppgifter av det slag som sägs i 8 kap. 6 § sekretesslagen, skyddas dessa genom 2 § sekretessförordningen och den föreslagna ändringen i punkten 20 (se författningsförslag). Något behov av ändrade sekretessregler bedöms därför inte föreligga.
11.8.13 Bemyndiganden
Förslag: I lagen införs bemyndiganden för regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, att meddela föreskrifter om
1. upprättandet av och innehållet i en trafiksäkerhetsanalys, 2. genomförandet av en trafiksäkerhetsgranskning,
558
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
3. trafiksäkerhetsrevisorns verksamhet och uppgifter, 4. förfarandet vid säkerhetsinspektioner, 5. rapportering och utredning av trafikolyckor och 6. säkerhetskraven på vägar.
I förordningen bemyndigas Transportinspektionen att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs.
Skälen för förslaget
Lagen bör innehålla de övergripande och grundläggande bestämmelserna, medan den reglering som behövs i övrigt lämpligen tas in i förordning och i myndighetsföreskrifter. I förordningen bemyndigas Transportinspektionen att meddela sådana föreskrifter.
11.8.14 Beslut om högsta tillåtna hastighet
Bedömning: Den högsta tillåtna hastigheten för en väg är en betydelsefull komponent för säkerheten i systemet. Den nuvarande regleringen ger inte väghållaren tillräckliga möjligheter att inom ramen för sitt ansvar besluta i hastighetsfrågan och är inte heller överskådlig i fråga om vilka hastighetsbegränsningar som kan komma i fråga på olika typer av vägar eller i fråga om vilka instanser som beslutar om gränserna.
Förslag: I trafikförordningen (1998:1276) ska de nuvarande högsta tillåtna hastigheterna kvarstå, dvs. 50 (tättbebyggt område), 70 (bashastigheten utom tättbebyggt område) och 110 km/tim (motorväg).
• För tättbebyggt område ska kommunen besluta om avvikelse från 50 km/tim.
• Utom tättbebyggt område och för motorväg ska den som ansvarar för väghållningen (utom enskild) besluta om avvikelse från 70 km/tim respektive 110 km/tim. För enskild väg ska den statliga väghållningsmyndigheten besluta om sådan avvikelse.
559
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
För enskild väg ska krävas medgivande från vägens ägare för avvikelse från de hastighetsgränser som anges i trafikförordningen. Detta ska dock inte gälla vid begränsning till lägre hastighet om det är särskilt motiverat av trafiksäkerhetsskäl. Beslut om avvikelse ska regleras enbart i 3 kap. 17 § och 9 kap. 1 §trafikförordningen och ska inte kunna beslutas som lokala trafikföreskrifter. Transportinspektionen bemyndigas att meddela föreskrifter om vilka värden som får användas och om förutsättningarna i övrigt för avvikelser.
Trafikinspektionsutredningens förslag
Utredningen lämnade inget förslag i denna del, utöver förslag om bemyndigande för inspektionsmyndigheten att bestämma grunderna för att fastställa högsta tillåtna hastighet till 90 eller 110 km/tim.
Skälen för förslaget och bedömningen
Nuvarande ansvar för beslut om högsta tillåtna hastighet
Hastighetsbesluten skiljer sig från övriga trafikföreskrifter på i vart fall två sätt, dels genom sin betydelse för säkerheten, dels genom den särskilda – och i många stycken komplexa – regleringen i trafikförordningen. Regeringen har i propositionen 2006/07:73 Nya hastighetsgränser redovisat allmänna utgångspunkter för vad som ska beaktas när hastighetsgränser fastställs. Utgångspunkten är, på motsvarande sätt som sägs i avsnitt 11.8.9, en balanserad måluppfyllelse för de transportpolitiska delmålen.
Enligt 3 kap. 17 § och 9 kap. 1 § får fordon inte föras med högre hastighet än 50 km/tim inom tättbebyggt område, 70 km/tim utom tättbebyggt område (bashastighet) respektive 110 km/tim på motorväg. Det finns tre huvudaktörer för den normgivning som innebär avvikelse från de i förordningen fastställda högsta tillåtna hastigheterna.
• Kommunen ansvarar för beslut inom tättbebyggt område.
560
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
• Länsstyrelsen ansvarar för beslut utom tättbebyggt område (om inte kommunen är väghållare).
• Vägverket ansvarar för beslut (oavsett om det är inom eller utom tättbebyggt område) om högre hastighet än ovan angivna.
Kommunens beslut har vanligtvis stöd i 10 kap. trafikförordningen som reglerar meddelande av lokala trafikföreskrifter, men i vissa fall meddelas beslut med stöd av 3 kap. 17 § och utgör då inte lokala trafikföreskrifter. Länsstyrelsens beslut har uteslutande stöd i 10 kap., dvs. lokala trafikföreskrifter, medan Vägverkets beslut aldrig är lokala trafikföreskrifter utan meddelas med stöd av 3 kap. 17 § och 9 kap. 1 §. De beslut som inte är lokala trafikföreskrifter kan i sin tur ändras genom lokala trafikföreskrifter om – i huvudsak – lägre hastighet på en del av sträckan.
Med avvikelse menas i det följande föreskrifter om en högre eller en lägre högsta tillåten hastighet än den som gäller enligt trafikförordningens grundläggande bestämmelser. Vilka avvikelser som får beslutas är däremot inte avgörande för resonemanget. Riksdagen har också beslutat i enlighet med regeringens proposition, 2006/07:73, om nya hastighetsgränser och dessa har omsatts i trafikförordningen genom SFS 2008:46.
Förslaget om ett utökat och tydligare ansvar för trafiksäkerheten vid väghållning innebär enligt vår bedömning en nödvändig justering av roller och ansvar för beslut om högsta tillåtna hastighet. Utgångspunkten bör vara att den som ansvarar för väghållningen har de instrument som behövs för att fullgöra ansvaret. En reglering av hastigheten är ett betydelsefullt inslag. En förenklad formel är en förskjutning från den instans som i dag inte är väghållare – dvs. länsstyrelsen – till den som har det ansvaret – dvs. i huvudsak den statliga väghållningsmyndigheten liksom, i viss utsträckning, enskild väghållare. Det finns också anledning att undersöka möjligheten att generellt förenkla regelverket om vem som beslutar vad och i vilken form.
Ett första steg är att byta ut länsstyrelsen mot den statliga väghållningsmyndigheten när det gäller beslut om lokala trafikföreskrifter som rör högsta tillåtna hastighet. Därmed skulle det grundläggande syftet vara uppnått och utan avgörande ingrepp i den nuvarande författningsstrukturen. Den fördelen bör dock vägas mot nackdelen med att Vägverkets roll i viss mån blir oklar,
561
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
att de enskilda väghållarna inte beaktas och att det trots allt skulle kunna vara en ännu större fördel att förenkla regelverket.
Länsstyrelsens roll
Frågan om länsstyrelsernas roll i beslut om lokala trafikföreskifter om högsta tillåtna hastighet utanför tättbebyggt område är inte ny. I den tidigare gällande vägtrafikkungörelsen (1972:603) var det ursprungligen enbart länsstyrelserna som fick meddela lokala trafikföreskrifter om hastighetsgränserna på väg. Detta gällde såväl inom som utom tättbebyggt område. Senare kom detta att ändras genom en uppdelning mellan kommunerna och länsstyrelserna.
I Vägverkets förslag 1995 till ny trafikförordning föreslogs, något förenklat, att länsstyrelsernas behörighet att meddela lokala trafikföreskrifter skulle flyttas över till de statliga väghållningsmyndigheterna. I förslaget angavs att kopplingen mellan ansvaret för väghållningen och lokala trafikföreskrifter är av stor betydelse. Vid remissbehandlingen av Vägverkets förslag var flertalet remissinstanser negativt inställda. Remissinstanserna påtalade bland annat att länsstyrelserna även hade andra uppgifter inom trafikområdet samt att förslaget skulle leda till ökade kostnader och motverka strävandena att främja länsstyrelsernas roll. Det framfördes även att det är viktigt att dessa ärenden ges en allsidig och kunnig belysning, att länsstyrelserna förutom hög kompetens på området även har det regionala samordningsansvaret vad gäller trafiksäkerhet, kommunikationsfrågor och plan- och miljöfrågor samt dessutom stor lokalkännedom. En annan aspekt som flera remissinstanser pekade på var det förhållandet att överklagande av den här typen av föreskrifter sker till Vägverket som sista instans, och man uttryckte viss osäkerhet kring frågan om Vägverket och de statliga väghållningsmyndigheterna var så frikopplade från varandra att en sådan ordning skulle vara acceptabel från rättssäkerhetssynpunkt. Slutligen hänvisade flera remissinstanser till en då pågående översyn av länsstyrelsernas roll inom områdena fordon, trafik och infrastruktur (Länsstyrelse- och trafikutredningen).
I Länsstyrelse- och trafikutredningens slutbetänkande Länsstyrelsernas roll i trafik- och fordonsfrågor (SOU 1997:6) föreslogs att samordningsrollen av trafiksäkerhetsarbetet på regional nivå skulle ligga på respektive trafikverk/myndighet och att den samordningsroll som länsstyrelserna haft sedan den 1 juli 1991 skulle
562
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
upphöra. Däremot lämnades inte något förslag till ändring i vägtrafikkungörelsen när det gällde behörigheten att meddela lokala trafikföreskrifter. Ett förslag med den innebörd som utredningen hade lämnat togs in i budgetpropositionen för år 1998 (prop. 1997/98:1 uå 22). Regeringen anförde att rollfördelningen mellan länsstyrelserna och Vägverket av många, däribland riksdagens revisorer, ansågs oklar. De beslut som fattats av riksdag och regering om att Vägverket skulle ha ett samlat ansvar, s.k. sektorsansvar, för bland annat trafiksäkerheten och ett ansvar för det trafikpolitiska målet, gjorde att regeringen såg det som en naturlig utveckling att länsstyrelsernas regionala samordningsansvar för trafiksäkerheten på vägarna fördes över till Vägverket. Länsstyrelserna skulle dock även i fortsättningen vara en viktig aktör i trafiksäkerhetsarbetet. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag.
Riksdagens beslut om ansvarsfördelningen mellan länsstyrelserna och de statliga väghållningsmyndigheterna ledde inte till någon ändring i vägtrafikkungörelsen. När trafikförordningen beslutades i september 1998 var de föreslagna ändringarna om behörigheten att besluta lokala trafikföreskrifter inte heller med.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) anförde i sitt remissvar över förslag till ny vägmärkesförordning m.m. att hastighetsbesluten bör hanteras av dem som har det formella ansvaret för väghållningen. Enligt SKL:s uppfattning bör därför väghållningsmyndigheten bemyndigas att fatta beslut om lokala trafikföreskrifter utanför tättbebyggt område. Vägtrafikinspektionen har i skrivelse till Näringsdepartementet i januari 2007 bland annat föreslagit en ny beslutsordning vad avser högsta tillåten hastighet för en väg. Förslaget innebär att besluten läggs på den statliga väghållningsmyndigheten respektive kommunerna, beroende på om vägen ligger inom eller utom tättbebyggt område. Härigenom får väghållningsmyndigheten tillgång till alla verktyg som krävs för att kunna tillhandahålla en trafiksäker väg. Vägtrafikinspektionen anför vidare att genom förslaget förenklas även de administrativa rutinerna kring ett beslut om högsta tillåten hastighet, vilket i sin tur får till följd att den risk för brister i den formella hanteringen som nuvarande beslutssystem medför minskas avsevärt.
Vår bedömning överensstämmer i sak med förslagen från SKL och Vägtrafikinspektionen. Länsstyrelsen bör således ersättas av den statliga väghållningsmyndigheten.
563
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
Enskilda vägar
Det andra steget avser de enskilda vägarna och vilka verktyg väghållaren bör förfoga över i fråga om färdhastigheten. Utgångspunkten är densamma som för övriga väghållare i fråga om ansvaret och logiskt följer att en väghållare för en enskild väg också ska kunna bestämma färdhastigheten på vägen. Beslut om hastighet är normgivning och det är därför inte möjligt att överlämna till enskild att meddela sådana beslut. En annan ordning behövs och en lämplig sådan kan vara att myndigheten i fråga – dvs. kommunen inom tättbebyggt område och den statliga väghållningsmyndigheten i övrigt – har det formella ansvaret för normgivningen. För att säkerställa att den enskilde väghållaren får tillräckligt inflytande bör för beslut fordras dennes medgivande. I praktiken torde det fungera så att väghållaren initierar frågan och att myndigheten inte annat än undantagsvis frångår väghållarens begäran. Ett sådant undantag kan vara att myndigheten bedömer begäran oförenlig med de övergripande förutsättningarna, så som de fastställts i Transportinspektionens föreskrifter. Av trafiksäkerhetsskäl bör dessutom myndigheten alltid ha möjlighet att kunna besluta om lägre hastighet än den som annars följer av trafikförordningen, oavsett den enskilde väghållarens uppfattning i frågan.
Lokala trafikföreskrifter och beslut enligt 3 kap. 17 § och 9 kap. 1 §trafikförordningen
Ett tredje steg är att undersöka behovet av hastighetsbeslut på olika nivåer, dvs. dels enligt 3 kap. 17 § och 9 kap. 1 §, dels som lokala trafikföreskrifter enligt 10 kap. Den nuvarande ordningen var i sitt ursprung av enkel karaktär – Vägverket beslutade om avvikelser uppåt (ej lokala trafikföreskrifter) och länsstyrelsen beslutade genom lokala trafikföreskrifter om avvikelser uppåt (enbart tättbebyggt område) eller nedåt. De ändringar som skett därefter har dock komplicerat regelverket, även om det alltjämt finns en avgörande juridisk skillnad mellan förutsättningarna för att meddela beslut enligt 3 kap. 17 § och att meddela lokala trafikföreskrifter. I Näringsdepartementets promemoria den 19 juni 2007, Nya hastighetsgränser, föranledd av riksdagens beslut enligt proposition 2006/07:73, sammanfattades detta enligt följande:
564
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
Det kan således konstateras att den nuvarande regleringen i 3 kap. 17 § andra stycket trafikförordningen har tillkommit efter moget övervägande för att möjliggöra för kommunerna att använda sig av hastighetsgränsen 30 kilometer i timmen i en större omfattning än vad som är möjligt med lokala trafikföreskrifter. Visserligen kan det framstå som förvirrande att mandatet för kommunerna att meddela föreskrifter återfinns både i 3 kap. 17 § och i 10 kap. 1 och 3 §§, men mot bakgrund av länsstyrelsens uttalanden [i ett tidigare överklagat ärende] om hur lokala trafikföreskrifter får användas bör uppdelningen ändå vara kvar.
Vårt förslag är att Trafikinspektionen får bemyndigande att meddela föreskrifter om förutsättningarna för beslut om färdhastigheten. Mot den bakgrunden görs bedömningen att det mer begränsade användningsområde, som följer av regleringen av lokala trafikföreskrifter, inte behöver upprätthållas i fråga om färdhastighetsbeslut. Steg tre skulle därmed mynna ut i att alla nu aktuella beslut om avvikelser från de i trafikförordningen fastställda hastighetsgränserna, 50, 70 och 110 km/tim, ska meddelas med stöd av 3 kap. 17 § och 9 kap. 1 § och inte som lokala trafikföreskrifter.
Vägverkets roll
Det fjärde och sista steget i genomgången avser Vägverkets roll i förhållande till den statliga väghållningsmyndigheten. Enligt 5 § väglagen är staten väghållare för allmänna vägar, dock att regeringen kan besluta att en kommun ska vara väghållare till viss del. Enligt 6 § sköter Vägverket väghållningen för statens räkning. Väghållningsmyndighet är enligt andra stycket i sådant fall den till Vägverket hörande regionala förvaltning som regeringen bestämmer. I propositionen till väglagen, 1971:123, sägs att i 6 § andra stycket ”har tagits upp regler om de statliga och kommunala myndigheter som har det närmaste ansvaret för väghållningen. En sådan myndighet betecknas väghållningsmyndighet”. Enligt 7 § vägkungörelsen är Vägverkets region statlig väghållningsmyndighet.
Det får anses felaktigt att beskriva väglagen så, att väghållningsansvaret uteslutande ankommer på Vägverkets region som väghållningsmyndighet. Vad som sägs i 6 § i lagen innebär otvivelaktigt att Vägverket har ett övergripande ansvar för den verksamheten. Den närmare fördelningen av ansvaret framgår av de uppgifter som i väglagen ankommer på Vägverket respektive väghållningsmyndigheten.
565
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
Vad som nu har sagts utesluter inte – med utgångspunkt från att väghållaren ska ansvara för hastighetsbesluten – en fördelning av detta ansvar mellan Vägverket och de statliga väghållningsmyndigheterna på det sätt som blir fallet om länsstyrelsen ersätts med väghållningsmyndighet samt Vägverkets nuvarande bemyndigande i 3 kap. 17 § trafikförordningen kvarstår. Det kan beskrivas så att Vägverket meddelar beslut på en mer övergripande nivå (som sker i dag), medan väghållningsmyndigheten justerar nedåt på vägsträckor som motiverar en sådan åtgärd. Fördelen med en sådan ordning är dels att nuvarande system inte rubbas, dels att Vägverkets övergripande ansvar markeras. Mot detta ska ställas att driftansvaret helt ankommer på den statliga väghållningsmyndigheten och att myndigheten i linje med det också bör disponera verktygen fullt ut. Det ska inte heller frånkännas betydelse att en sådan ordning förenklar regelverket, särskilt i det perspektivet att Transportinspektionen kommer in som ytterligare en aktör på området.
Vår bedömning är att den senare lösningen är att föredra och att den bäst tjänar syftet att klargöra roller och ansvar samt att förenkla och förtydliga regelverket.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis föreslår vi följande:
• Länsstyrelsens roll att, med nuvarande benämning, meddela lokala trafikföreskrifter om färdhastighet övertas av den statliga väghållningsmyndigheten.
• Föreskrifter om färdhastighet för enskilda vägar meddelas av kommunen inom tättbebyggt område och av den statliga väghållningsmyndigheten utom tättbebyggt område, med krav på medgivande från väghållaren som huvudregel.
• Bemyndigandena att meddela föreskrifter om avvikelse från de hastighetsgränser som fastställs i trafikförordningen flyttas från 10 kap. till 3 kap. med följd att lokala trafikföreskrifter utmönstras för dessa beslut.
• Vägverkets nuvarande roll enligt 3 och 9 kap. övertas av den statliga väghållningsmyndigheten respektive den myndighet som ansvarar för väg- eller gatuhållningen i området.
566
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
De två sista punkterna är inte avgörande för att i huvudsak uppnå syftet med en ansvarsförskjutning till väghållaren. Däremot utgör de frågeställningar som bör hanteras i detta sammanhang och det ska understrykas att olika lösningar har såväl för- som nackdelar. Förslagen ovan ger dock enligt vår bedömning en såväl principiellt riktig som praktiskt tillämpbar helhetslösning.
11.8.15 Väghållarens möjligheter i övrigt att besluta om trafikföreskrifter
Förslag: Väghållarens nuvarande möjligheter att besluta om trafikföreskrifter enligt trafikförordningen (1998:1276) utökas med inriktning mot att väghållaren ska kunna besluta de trafikreglerande åtgärder som ansvaret för säkerheten kräver. Detta ska gälla även föreskrifter om vägars bärighetsklass.
Trafikinspektionsutredningens förslag
Trafikinspektionsutredningens förslag överensstämmer resonemangsvis med detta förslag.
Skälen för förslaget
Med trafikreglerande åtgärder menas i detta sammanhang normgivning med stöd av trafikförordningen, företrädesvis lokala trafikföreskrifter enligt 10 kap.
Enligt vad som anges i föregående avsnitt om färdhastigheten bör väghållaren ha erforderliga instrument för att kunna leva upp till sitt ansvar. Förutom färdhastigheten – som en i sammanhanget särskilt viktig faktor – finns anledning att överväga en liknande förskjutning i fråga om andra trafikreglerande åtgärder, dvs. i huvudsak från länsstyrelsen till den statliga väghållningsmyndigheten. På den kommunala sidan är den principen i allt väsentligt genomförd genom nuvarande reglering i 10 kap. 3 § trafikförordningen. När det gäller vägars bärighetsklass, som styr den övre gränsen för fordonsvikter, meddelas föreskrifter av Vägverket för allmänna vägar eller, om kommunen är väghållare, av kommunen. För andra vägar som inte är enskilda meddelas föreskrifter av kommunen.
567
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
Inriktningen bör vara en överflyttning av besluten från länsstyrelse till väghållare. Trafikförordningen innehåller dock en stor mängd bemyndiganden som avser trafikreglerande åtgärder och det är inte möjligt att med en formel ordna den förskjutning som är motiverad. Det behövs därför en genomgång i detalj för att kunna lämna konkreta förslag. Föreskrifter om bärighetsklasser, som i dag i princip beslutas av väghållaren, bör inte ändras på annat sätt än att bemyndigandet om allmänna vägar, som kommunen inte är väghållare för, ändras från Vägverket till den statliga väghållningsmyndigheten.
Med hänvisning till vad nu har sagts måste vi av tidsskäl lämna den detaljerade lösningen öppen. Därmed innehåller betänkandet inga författningsförslag i denna del utöver föreskrifter om bärighetsklasser.
11.8.16 Anläggningslagen
Förslag: Trafikinspektionen övertar den statliga väghållningsmyndighetens uppgift enligt 56 § första stycket anläggningslagen att förordna att väglagens bestämmelser om säkerhetsföreskrifter också ska gälla en viss enskild väg eller del av sådan väg. I övrigt kvarstår den gällande ordningen att den statliga väghållningsmyndigheten beslutar i enskilda ärenden.
Skälen för förslaget
Den nuvarande regleringen om trafiksäkerhetsbestämmelser i anläggningslagen infördes i samband med att lagen (1939:608) om enskilda vägar upphävdes. Grundtanken är att det ska vara möjligt att för en enskild väg kunna koppla på motsvarande regelverk som finns i väglagen i fråga om krav på tillstånd att vidta åtgärder inom ett vägområde eller i anslutning till ett sådant område. Närmare bestämmelser om detta finns i huvudsak i 43 och 45–47 §§ i väglagen.
I 56 § första stycket anläggningslagen sägs att den statliga väghållningsmyndigheten får förordna att för en viss enskild väg eller del av enskild väg ska väglagens bestämmelser i 43, 45–47, 51–53, 61, 64–69 och 72 §§ gälla i tillämpliga delar. Detta system med ”klassning” utgår från att det ska finnas ett faktiskt behov av reg-
568
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
lerna för att de ska gälla en enskild väg. Enligt 56 § andra stycket ankommer det därefter uteslutande på den statliga väghållningsmyndigheten – i stället för på länsstyrelsen i vissa fall enligt väglagen – att pröva frågor om tillstånd m.m. som uppkommer.
De närmare motiven för regleringen framgår av kapitel 12 i prop. 1996/97:92. I propositionen betonas vikten av att det formella ansvaret för besluten överensstämmer med det faktiska ansvaret i förening med lokalkännedom och förmågan att tillämpa bestämmelserna på ett enhetligt sätt. Mot den bakgrunden ansåg regeringen att de statliga väghållningsmyndigheterna var mest lämpade att besluta i dessa frågor.
På en mer principiell nivå, och med den roll Transportinspektionen föreslås få i trafiksäkerhetsfrågor, vore det motiverat att låta inspektionen överta väghållningsmyndighetens roll i detta avseende eller låta länsstyrelsens ansvar enligt väglagen gälla även enskilda vägar. Vi bedömer dock att en sådan ordning – i vart fall i nuläget och med avseende på enskilda ärenden om tillståndsprövning m.m. – inte skulle gagna det faktiska tillämpningen just av det skälet att varken länsstyrelserna eller Transportinspektionen har den kunskap och kompetens på området som motiverat den nuvarande ordningen. Vad som sägs i 56 § andra stycket bör därför inte ändras i sak. Däremot anser vi det rimligt att Transportinspektionen övertar den mer övergripande uppgiften att enligt första stycket ”klassa” enskilda vägar och därmed avgöra om väglagens nu aktuella bestämmelser över huvud taget ska tillämpas.
11.9 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Förslag: Författningarna ska träda i kraft den 1 januari 2010. Lagen om åtgärder för säkra vägar ska i fråga om kraven på trafiksäkerhetsanalys och trafiksäkerhetsgranskning gälla vägprojekt som påbörjas efter lagens ikraftträdande. En säkerhetsdokumentation enligt förordningen om åtgärder för säkra vägar ska vara upprättad senast vid utgången av 2010.
569
Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet SOU 2008:44
Skälen för förslaget
I första hand vore ett ikraftträdande i anslutning till bildandet av Transportinspektionen önskvärt. Detta är av förklarliga skäl inte praktiskt möjligt. Däremot bör den 1 januari 2010 vara en möjlig tidpunkt. Samtidigt kan det kommande EG-direktivet påverka beredningen av frågan och därmed också tidpunkten för ikraftträdandet. I nuläget ser vi dock inget hinder mot den föreslagna tidpunkten.
Kraven på trafiksäkerhetsanalys och trafiksäkerhetsgranskning bör inte ges retroaktiv verkan. Av det skälet bör införas en övergångsbestämmelse med innebörd att dessa krav endast gäller vägprojekt som påbörjas efter lagens ikraftträdande.
I förordningen om åtgärder för säkra vägar ställs krav på en säkerhetsdokumentation. Väghållarna måste ges en rimlig tid för att upprätta en sådan dokumentation. Det får förutsättas att kompletterande föreskrifter om innehållet i säkerhetsdokumentationen kan meddelas i nära anslutning till ikraftträdandet. Väghållarna bör därför kunna upprätta dokumentationen inom ett år från ikraftträdandet.
11.10 Övriga frågor
Bedömning: Den nuvarande ordningen för utmärkning med lokaliseringsmärken för turistiskt intressanta mål m.m. enligt vägmärkesförordningen (2007:90) bör utredas. Samspelet och gränsdragningen mellan byggnadsverkslagstiftningen och den mer specifika regleringen av byggnadsverk inom transportområdet, inklusive tillsynsfrågorna, bör utredas.
Skälen för bedömningen
Enligt 2 kap. 25 § vägmärkesförordningen (2007:90) används lokaliseringsmärken för turistiskt intressanta mål m.m. för att ge upplysning om vägar eller platser av stort turistiskt intresse. För användningen krävs att märkena tagits upp i en vägvisningsplan som Vägverket (från den 1 januari 2009 Transportinspektionen enligt vårt förslag) föreskriver om enligt 13 §. Det kan ifrågasättas om den ordningen är den lämpligaste för användningen av dessa märken eller om den som ansvarar för uppsättning m.m. enligt 1 kap. 6 § i stället bör
570
SOU 2008:44 Trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet
kunna sätta upp sådana märken enligt vad som gäller i övrigt enligt förordningen.
Som framgår av redovisningen i avsnitt 11.5.4 finns bestämmelser om byggnadsverk i lagen och förordningen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m. Boverket meddelar närmare föreskrifter om inte någon annan myndighet enligt annan författning har rätt att meddela sådana föreskrifter. I fråga om vägar och gator finns ett sådant bemyndigande i dag för Vägverket. För andra byggnadsverk inom transportområdet, bland annat järnvägar, finns inget motsvarande bemyndigande. Samtidigt innehåller järnvägslagstiftningen bestämmelser som tar sikte på säkerheten, dvs. ett av de egenskapskrav som omfattas av byggnadsverkslagstiftningen. Samspelet och gränsdragningen mellan den generella byggnadsverkslagstiftningen och de mer specifika lagstiftningarna inom transportområdet är oklart, vilket också har betydelse för tillsynsfrågorna.
I delbetänkandet förutskickade vi närmare utredningar i dessa frågor, vilket dock inte varit tidsmässigt möjligt. Vi anser därför att frågorna bör tas upp på nytt i lämpligt sammanhang.
571
12 Konsekvenser
12.1 Inledning
12.1.1 Delbetänkandet
Vi har tidigare beskrivit konsekvenserna av de förslag som lades fram i vårt delbetänkande (kapitel 7 samt bilaga 19). I delbetänkandet behandlades emellertid endast frågor som var nödvändiga att ta upp inför beslutet om att inrätta den nya myndigheten. Vi angav att vi i huvudbetänkandet skulle återkomma med förslag om förändringar i dagens verksamhet och till konsekvensbeskrivningar av dessa. Vi aviserade också att vi i huvudbetänkandet avsåg att redovisa en mer genomarbetad konsekvensanalys som kan ligga till grund för kommande budgetförslag.
12.1.2 Remissinstansernas synpunkter
Flera remissinstanser har med anledning av vårt delbetänkande tagit upp frågor som har beröring med förslagens konsekvenser i olika avseenden.
Länsrätten i Östergötlands län framför att det är viktigt att överprövningen äger rum i en domstol nära den enskilde. Vidare framhålls betydelsen av att effekterna av regeländringar noga följs upp så att förvaltningsdomstolarna tillförsäkras tillräckliga resurser för att kunna upprätthålla en effektiv och rättssäker hantering av samtliga typer av mål. Länsstyrelsen i Skåne län anser att den regionala närvaron är av väsentlig betydelse när det gäller både körkortshanteringen och den yrkesmässiga trafiken. Om verksamheten centraliseras innebär detta, beroende på hur forumfrågan löses, antingen att subsidiaritetsprincipen sätts åt sidan och att betydande kostnader och olägenheter för den enskilde uppstår eller att statens kostnader ökar. En regional
573
Konsekvenser SOU 2008:44
närvaro i form av ett informationskontor eller liknande ger enligt länsstyrelsen inte tillräcklig kompetens för muntliga förhandlingar.
Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att utredningen har underskattat körkortshanteringens betydelse för medborgare, transportnäring och samhälle. Länsstyrelsen i Gävleborgs län saknar en analys av hur en centralisering av körkorts- och yrkestrafikfrågorna kommer att påverka domstolarna. Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter starkt utredningens effektiviserings- och kostnadsbedömningar avseende den körkortsverksamhet som i dag bedrivs av länsstyrelsen. Länsstyrelsen ställer sig också tveksam till de konsekvenser som utredningen redovisat i fråga om sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet samt för små företags arbetsförutsättningar m.m. Flera länsstyrelser lämnar också förslag om hur en samverkan i körkorts- och yrkestrafikfrågor mellan länsstyrelserna och Transportinspektionen skulle kunna organiseras.
Banverket noterar att utredaren inte har beaktat effektiviseringsmöjligheterna i kärnverksamheterna vid den nya myndigheten och vill i det sammanhanget peka på införandet av dels s.k. anmälda organ, dels av EG-normer, som med tiden bör minska behovet av nationella resurser. Banverket anser vidare att erfarenheter trafikslagen emellan bör kunna ge effektiviseringar i processer på nationell nivå, förbättrad marknadsöppning och minskade kostnader för transportnäringen.
Vägverket anser att det finns samordningsvinster med att inrätta den nya myndigheten enligt utredarens förslag, men att det är viktigt att de tas tillvara och inte äts upp av effektivitetsförluster som skulle kunna bli effekten av den föreslagna uppdelningen av verksamheten. Vägverket framhåller också att kundorientering och service inte får försämras för medborgare och näringsliv och att en effektiv administration enligt den förvaltningspolitiska inriktningen bör övervägas ytterligare.
Sveriges Kommuner och Landsting anser att konsekvenserna för kommuner och landsting i egenskap av trafikhuvudmän är bristfälligt redovisade. Förbundet motsätter sig också en ansvarslagstiftning på vägtrafikområdet om den riskerar att bli kostnadsdrivande för kommunerna på ett sätt som dessa inte själva kan ha kontroll över. Naturvårdsverket anser att det är en allvarlig brist att utredningen inte analyserat förslagens effekter för arbetet med miljöfrågor.
Motormännens Riksförbund framhåller att en överflyttning av verksamheten vid Vägverkets förarenhet och länsstyrelsernas
574
SOU 2008:44 Konsekvenser
avdelningar för körkortsfrågor till Transportinspektionen måste motsvaras av en tydlig förbättring av servicen till medborgarna. Sveriges Redareförening betonar att kostnaderna måste hållas i schack så att inte svensk sjöfartsnäring får konkurrensnackdelar.
12.1.3 Konsekvensbeskrivningens uppläggning
Som nyss framgått har vi i delbetänkandet redovisat vår bedömning av konsekvenserna av att nuvarande myndighetsutövning inom transportområdet i form av normgivning samt tillstånds- och tillsynsverksamhet sammanförs till en myndighet. Enligt vår mening är det effekterna av denna omorganisation som utgör den helt dominerande konsekvensen av våra förslag.
Eftersom det handlar om en omfördelning mellan olika statliga verksamheter blir konsekvenserna utanför den berörda myndighetskretsen ändå förhållandevis begränsade i ett kortare perspektiv. Initialt uppstår en rad omställningskostnader som på några års sikt dock bör kunna balanseras av de samordningsfördelar som kan erhållas genom den nya organisationen. Utgångspunkten för omorganisationen är naturligtvis att det på längre sikt ska uppstå betydande effektiviseringsmöjligheter som kan resultera i lägre kostnader eller högre kvalitet i verksamheten. Vi har också i bland annat kapitel 2 redovisat ett antal exempel på sådana effekter. Det är dock inte möjligt att i nuläget kvantifiera dessa långsiktiga vinster.
Vi redovisar här en i förhållande till delbetänkandet kompletterande och utvidgad konsekvensbeskrivning. Beskrivningen är upplagd så att vi kort rekapitulerar våra slutsatser från delbetänkandet, kompletterar med en bedömning av effekterna av nu presenterade förslag samt redovisar en bedömning av de samlade konsekvenserna om dessa förändrats i något väsentligt avseende. Detta medför en viss upprepning från delbetänkandet, som vi dock anser vara ofrånkomlig för att det ska vara möjligt att ge en helhetsbild av förslagens konsekvenser. Om inget annat anges är de ekonomiska konsekvenserna beräknade i 2008 års prisnivå och avser 2008 års verksamhetsvolym.
575
Konsekvenser SOU 2008:44
12.2 Kostnader och intäkter för staten
12.2.1 Redovisningen i delbetänkandet
De verksamhetsvolymer i årsarbetskrafter och kronor som berörs av våra förslag beräknades i delbetänkandet uppgå till totalt 1 972 årsarbetskrafter och 2 596 Mkr (varav 1 årsarbetskraft och 1 Mkr föreslås bli överförda till annan myndighet än Transportinspektionen). För Sjöfartsinspektionen, Luftfartsstyrelsen, Järnvägsstyrelsen och Vägtrafikinspektionen motsvarar beloppen samtliga årsarbetskrafter och kostnader år 2008. För övriga myndigheter rör det sig om motsvarande årsarbetskrafter och kostnader i delar av verksamheten.
Vi bedömde att förändringen ger upphov till vissa möjligheter till effektivisering, men att det inte är möjligt att inom utredningens ram analysera hela kärnverksamheten. När det gäller den föreslagna överföringen av länsstyrelsernas körkortsverksamhet gjorde vi dock, baserat på en översiktlig utredning, bedömningen att det på några års sikt bör vara möjligt att minska antalet årsarbetskrafter inom denna verksamhet med cirka 150.
Vi lät vidare utreda möjligheterna till effektivisering i stödverksamheten. Vår bedömning var att det finns en betydande effektiviseringspotential när de olika myndigheternas stödverksamhet kan samordnas, men att man i nuläget bör vara försiktig i uppskattningen av hur stora dessa effekter är. Vi skattade effektiviseringspotentialen till i storleksordningen 30–33 Mkr. Vår bedömning var vidare att det på längre sikt finns en betydande effektiviseringspotential även i kärnverksamheten genom att likartad, och i ökad utsträckning internationellt harmoniserad, verksamhet inom de olika trafikgrenarna samlas till en myndighet. En samlad Transportinspektion, med den större totala verksamhetsvolym som en sådan myndighet får, bedömdes också ge bättre förutsättningar att utveckla och effektivisera myndighetsutövningen och tillsynsverksamheten och att anpassa den till nya krav från omvärlden.
Transportinspektionens verksamhet beräknades motsvara en kostnad på 2 595 Mkr enligt 2008 års budget och prisnivå. Anlagsfinansieringen under 2008 och 2009 beräknades komma att uppgå till 1 621 Mkr, medan avgiftsfinansieringen för samma år beräknades motsvara 974 Mkr. Från och med år 2010 beräknades hela den föreslagna verksamheten, med en total kostnad om 2 595 Mkr i 2008 års priser, vara avgiftsfinansierad.
576
SOU 2008:44 Konsekvenser
Dessa beräkningar avsåg kostnader och finansiering vid oförändrad verksamhetsvolym och beaktade således inte de effektiviseringsmöjligheter som vi tidigare beskrivit eller de omställningskostnader av engångskaraktär som bildandet av den nya myndigheten medför. Den kortsiktiga effekten på statsbudgeten – utöver engångskostnader och de ökade och minskade kostnader i kärn- och stödverksamheten som kan uppkomma genom att verksamheten läggs samman eller separeras – beräknades till en ökning med 3 Mkr. Från och med budgetåret 2010 beräknades förslagen medföra att statsbudgeten avlastas med i storleksordningen 870 Mkr.
12.2.2 Effekter av nu presenterade förslag
Myndighetens verksamhet i stort
Vi har i kapitel 2, Den nya myndigheten, redovisat vissa förslag och bedömningar om vilka perspektiv och vilken inriktning Transportinspektionens verksamhet bör ha. Dessa utgångspunkter kan i olika delar av verksamheten medföra både ökade och minskade kostnader och intäkter för staten. Sammantaget anser vi dock att en trafikslagsövergripande myndighet bör kunna ge betydande effektivitetsvinster som yttrar sig i både lägre kostnader och i att regleringen av transportverksamhet får ökad kvalitet och verkningsgrad. Vår bedömning är vidare att de långsiktiga vinsterna blir betydligt större på nyttosidan än på kostnadssidan. Dessa bedömningar avser dock i första hand de samhällsekonomiska effekterna i stort och vi tror inte att statens kostnader och intäkter påverkas i någon större grad.
Vi har också uppdragit åt Vägverket (Trafikregistret) att genomföra en kompletterande utredning om effektiviseringsmöjligheterna i yrkestrafikadministration m.m. vid en överföring av länsstyrelsernas uppgifter till Transportinspektionen.
TPF
1
FPT
Vägverket har i sin analys haft följande utgångspunkter:
• En centraliserad arbetsenhet med en ledning, en budget och en rikstäckande, central planering.
• Ett fåtal, starkt specialiserade arbetsgrupper.
• Koncentrerad spetskompetens.
• Standardlösningar.
TP
1
PT
Uppdrag att utreda effektiviseringsmöjligheter i yrkestrafikadministration m.m., Vägverket,
PM 2008-04-04
577
Konsekvenser SOU 2008:44
• Befintlig teknik, kompetens, avtal, licenser.
• Enhetliga ärendeflöden med långtgående automatisering.
Omfattningen av verksamhet med yrkestrafikfrågor varierar kraftigt mellan länsstyrelserna. På elva länsstyrelser är en årsarbetskraft eller mindre verksam med yrkestrafik. Vägverket pekar på att Koncentrationsutredningen (DS 2007:28) konstaterar att det med hänsyn till både kostnadseffektivitet och rättssäkerhet kan finnas skäl att koncentrera verksamheten.
Den ekonomi- och personkretsprövning som dominerar beredningen av yrkestrafikärendena i dag gör det dock svårt att snabbt ersätta de nuvarande beredningsförfarandena med elektroniska beslutsverktyg eller att etablera automatiserade beslutsprocesser. Vägverket anser således att det inte finns några enkla lösningar som på kort sikt dramatiskt skulle kunna effektivisera handläggningsarbetet i den delen. Trots detta går det enligt Vägverkets bedömning att åstadkomma en högre kvalitet i ärendehanteringen till en på sikt lägre kostnad. Detta kan, liksom på körkortsområdet, ske genom att nyttja kundtjänst/kontaktcenter, telefoni och webb i förening med dator till datorkommunikation, självservicetjänster för anmälningar och ansökningar och effektiv intern e-handläggning. Besparingseffekten räknat i årsarbeten är dock förhållandevis marginell och av avsevärt mindre omfattning än på körkortsområdet.
Att besluta i yrkestrafikfrågor handlar i stor utsträckning om hantering av bestämd information från olika, i huvudsak centrala, informationssystem. Rätt information ska finnas tillgänglig vid rätt ögonblick. Centraliseringen skapar utrymme för en optimering av den informationslogistik det här är fråga om. Man sammanför i en sådan lösning verksamhetskunnande med kunnande om informationsteknologi och dess möjligheter. Vägverket bedömer att resursbehoven är i stort sett oförändrade vid en centraliserad verksamhet, men att denna ger utrymme för en ambitionshöjning. En koncentrerad handläggning i förening med en automatiserad ärendeberedning leder erfarenhetsmässigt till kortare ledtider.
578
SOU 2008:44 Konsekvenser
Marknadsbevakning
Vi har i kapitel 3, Marknads-, konkurrens- och konsumentfrågor, föreslagit att Transportinspektionen ska ha ett ansvar för marknadsbevakning med inriktning på konkurrens- och konsumentfrågor som omfattar hela transportområdet. Detta innebär en viss utvidgning av ansvarsområdet, som nu främst är inriktat mot spårtrafiken och luftfarten, och kan därmed väntas leda till en ökning av statens kostnader. Den ambitionshöjning som föreslås är dock inledningsvis ganska begränsad och kan beräknas till i storleksordningen 1 Mkr per år. Effekten på statsbudgeten blir, om någon, ännu mer begränsad och tillfällig, eftersom verksamheten föreslås bli avgiftsfinansierad från år 2010.
Kontroll av vägtransporter och vägtrafik
I kapitel 4 Kontroll av vägtransporter och vägtrafik återfinns flera förslag om kontrollen av transporter och trafik som medför nya eller omfördelade kostnader och intäkter.
Kontroll av kör- och vilotider m.m.
Andelen kontrollerade dagsverken i form av företagsbesök föreslås i enlighet med EU:s kontrolldirektiv stegvis öka från 343 000 kontrollerade arbetsdagar 2008 (enligt plan redovisad i Vägverkets och Polisens utredning Kontroller för sund konkurrenskraft och ökad säkerhet inom nyttotrafiken på väg) till 579 000 kontrollerade arbetsdagar år 2011. Det tillkommande resursbehovet för dessa kontroller beräknas under perioden 2009–2011 uppgå till mellan 75 och 150 Mkr per år. För år 2012 kan EU-kommissionen komma att besluta om en ytterligare utökning av kontrollerna till en nivå som motsvarar 802 000 kontrollerade arbetsdagar i företag.
För närvarande är det Polisen som svarar för dessa kontroller, men vårt förslag är att Transportinspektionen ska överta denna uppgift från år 2010. Normalt skulle resurser för denna verksamhet överföras från Polisen till Transportinspektionen, men vi har i samråd med Vägverket och Rikspolisstyrelsen bedömt att Polisens resurser kommer att behövas för de kontroller av kör- och vilotider på väg som också måste utökas kraftigt. Om Polisens nuvarande resurser för kontrollen i företag skulle överföras till Transport-
579
Konsekvenser SOU 2008:44
inspektionen skulle således ett motsvarande behov av resurstillskott uppstå i Polisens verksamhet.
Polisens kostnader för företagsbesök beräknas vid den planerade kontrollnivån för år 2008 uppgå till drygt 102 Mkr. Under år 2009 beräknas totalkostnaden sjunka till knappt 90 Mkr som följd av de rationaliseringsvinster som de digitala färdskrivarna möjliggör. Budgetåret 2010, då vi föreslagit att Transportinspektionen ska överta verksamheten, stiger totalkostnaden till cirka 130 Mkr. År 2011 beräknas kostnaderna sjunka till cirka 122 Mkr genom att ytterligare rationalisering medför lägre styckkostnader för kontrollerna. Om EU-kommissionen beslutar om en ytterligare utökning av kontrollerna till en nivå som motsvarar 802 000 kontrollerade dagsverken i företag, beräknas totalkostnaden år 2012 återigen öka till drygt 152 Mkr.
De kontroller av kör- och vilotiderna hos företag som Transportinspektionen föreslås överta år 2010 beräknas kräva närmare 194 årsarbetskrafter. Behovet under de två därpå följande åren fluktuerar mellan 184 och 231 årsarbetskrafter som en kombinerad följd av sjunkande styckkostnader för kontrollerna, beräknad trafikutveckling och ökade kontrollbeting.
Tabell 12.1 Beräknad kostnad för kontroll av kör- och vilotider hos företag
2007 2008 2009 2010 2011 2012
Kontroller i företag 95
000 343 000 357 000 556 000 579 000 802 000
Merkostnad, Mkr 74,3 60,8 99,4 93,1 123,9 Styckkostnad, kr 250 230 210 190 Årsarbetskrafter 135 194 184 231 Totalkostnad, Mkr 102,8 89,3 127,9 121,6 152,4
Det bör understrykas att de ökade kostnaderna för kontroll av kör- och vilotider hos företag följer av de åtaganden som har Sverige gjort inom EU och alltså inte är ett uttryck för någon ambitionshöjning från vår sida. Att kostnaderna från år 2010 uppkommer inom Transportinspektionens verksamhet och inte hos Polisen är däremot en följd av vårt förslag i kapitel 4 om ändrad ansvarsfördelning. Då vi föreslår att företagskontrollerna ska avgiftsfinansieras från år 2010 kommer statens intäkter av verksamheten att följa kostnadsutvecklingen, vilket också medför att den föränd-
580
SOU 2008:44 Konsekvenser
rade kontrollvolymen inte ger någon ytterligare belastning på statsbudgeten.
Det bör vidare framhållas att beräkningarna ovan bygger på uppgifter från Vägverkets och Polisens utredning (se kapitel 4) och innehåller många parametrar, t.ex. avseende nyttotrafikens utveckling och tillgången till digitala färdskrivare och de rationaliseringsmöjligheter de ger. Vi har också föreslagit att olika möjligheter att ytterligare minska kostnaderna för kontrollverksamheten ska prövas, exempelvis införande av en obligatorisk årlig självdeklaration bland annat av hur företagen följer kör- och vilotiderna samt anlitande av privata företag för kontroll av bland annat kör- och vilotider hos företag.
Våra förslag beträffande kontrollen av nyttotrafiken på väg innehåller även andra inslag som kommer att påverka Transportinspektionens och statens kostnader och intäkter. Vi föreslår bland annat att Transportinspektionen i samverkan med övriga berörda myndigheter ska ansvara för att utveckla en samordnad svensk kontrollstrategi för vägtransporter och vägtrafik, som bland annat innefattar uppbyggnaden av ett riskvärderingssystem. Även denna verksamhet är till stor del styrd av åtaganden som kan komma att göras inom EU men innebär även därutöver en viss ambitionshöjning.
Vägverket och Polisen har i sin utredning om kontrollen av nyttotrafiken (se kapitel 4) beräknat att de totala utvecklings- och utbildningskostnaderna kopplade till kontrollsystemet (exklusive kostnaderna för Polisens verksamhet inom området) uppgår till närmare 35 Mkr. I denna summa ingår utveckling av en nationell kontrollstrategi (0,5 Mkr), uppbyggnaden av ett riskvärderingssystem (10,5 Mkr), utveckling av ett företagsregister (6,1 Mkr), uppbyggnad av avgiftssystem (1,8 Mkr), utveckling av samordnade myndighetskontroller (0,4 Mkr), utredning av nya kontrollmetoder (0,6 Mkr) samt kompetensutveckling för kontroll av kör- och vilotider hos företag (14,9 Mkr).
Dessa kostnader är i huvudsak av engångskaraktär och det är också fortfarande oklart när de kommer att infalla i tiden och i vilken utsträckning de kommer att belasta Transportinspektionens budget. Vårt förslag är att vissa av aktiviteterna ska påbörjas redan under år 2008 i Vägverkets regi och föras in i Transportinspektionens verksamhet från årsskiftet 2008/09. Från resurssynpunkt vore det vidare önskvärt om vissa av insatserna för utvecklingen av kontrollsystemet kunde fasas in under de tillfälliga
581
Konsekvenser SOU 2008:44
nedgångar som kan förutses i resursbehoven för själva kontrollerna av kör- och vilotiderna hos företag (jämför tabell 12.1).
Den löpande kostnaden för kontrollsystemet, utöver själva kontrollen av kör- och vilotiderna hos företag, beräknas uppgå till cirka 26 Mkr. Den i särklass största kostnadsposten bedöms vara förvaltningen av riskvärderingssystemet som uppskattas kosta cirka 18,5 Mkr per år.
För Transportinspektionens del räknar vi med att statens intäkter kommer att följa kostnadsutvecklingen, medan det för övriga berörda myndigheter huvudsakligen blir fråga om en ökad anslagsbelastning eller omprioritering inom befintliga anslag. Det bör dock observeras att beräkningen ovan inte inkluderar ökade kostnader hos Polisen för kontroll av kör- och vilotider på väg, vilka dock beräknats i Vägverkets och Polisens utredning.
Vi har också föreslagit att ett avgiftsbaserat sanktionssystem, riktat mot företags överträdelser av kör- och vilotidsreglerna, ska införas från den 1 januari 2010 och ersätta nuvarande straffsanktion. Vi bedömer att denna förändring kan leda till något ökade intäkter för staten men att effekten är marginell.
Tillsyn enligt vägarbetstidslagen m.m.
Vårt förslag att Transportinspektionen från år 2010 ska överta Arbetsmiljöverkets uppgifter inom ramen för vägarbetstidslagstiftningen innebär i princip inte några nya kostnader för staten. Däremot innebär det en omfördelning mellan myndigheterna.
Arbetsmiljöverket (AV) har angett att man har som ambition att genomföra inspektioner av 200 arbetsställen under 2008. Detta motsvarar mindre än en procent av antalet arbetsställen. Andelen arbetstagare som omfattas av inspektionerna uppgår bara till en bråkdel av detta, eftersom endast någon eller några arbetstagare kontrolleras vid varje arbetsställe. De direkta arbetsplatsbesöken kräver vid denna verksamhetsvolym 1,5 årsarbetskrafter enligt AV.
I Näringsdepartementets komplettering av skrivelse till EUkommissionen om införlivande i nationell lagstiftning av Europaparlamentets och Rådets direktiv 2002/15/EG den 3 november 2008 (N2007/8548/TR) anges att AV under år 2006 genomförde 324 tillsynsinsatser enligt vägarbetstidslagen. Tillsynsinsatsen var således mera omfattande år 2006 än den planeras bli år 2008. Resursbehovet för ett genomsnitt av tillsynsinsatserna enligt
582
SOU 2008:44 Konsekvenser
vägarbetstidslagen under tiden 2006–2008 kan med denna utgångspunkt beräknas till cirka två årsarbetskrafter. Vi väljer att lägga denna genomsnittliga resursinsats till grund för våra beräkningar av vilka resurser som bör överföras från Arbetsmiljöverket till Transportinspektionen i samband med att ansvaret förs över.
Till dessa insatser i form av inspektioner kommer, enligt AV, resurser för planering av verksamheten, resurser för samverkan med andra myndigheter, reskostnader samt handläggning av ärenden som går vidare till åtalsprövning. Vi bedömer att detta, inklusive verksamhetens andel av AV:s verksgemensamma kostnader, sammantaget motsvarar minst 0,5 årsarbetskrafter.
Om Transportinspektionen övertar Arbetsmiljöverkets tillsyn av vägarbetstidslagen har vi utgått från att motsvarande bör gälla även för lagen om arbetstid m.m. för flygpersonal inom civilflyget. Enligt AV har ingen tillsyn skett inom detta område och ansvaret har inte heller, så vitt vi kan bedöma, föranlett några andra resursinsatser från AV:s sida. Sammantaget gör vi mot denna bakgrund bedömningen att de totala resurser som bör överföras från Arbetsmiljöverket till Transportinspektionen motsvarar 2,5 årsarbetskrafter och en kostnad om 2 Mkr. Denna överföring av resurser bör ske från och med år 2010.
Vi vill betona att denna beräkning utgår från en oförändrad verksamhetsvolym och att uppgifterna bygger på underlag från Arbetsmiljöverket. Enligt vår mening framstår tillsynsinsatserna som helt otillräckliga för att upprätthålla syftet med lagstiftningen i fråga. De resurser som avsätts för verksamheter är också obetydliga i jämförelse med de resurser som beräknas åtgå för kontrollen av kör- och vilotiderna inom nyttotrafiken på väg. Vi lägger dock inte nu något förslag om ändrad ambitionsnivå när det gäller tillsynen enligt vägarbetstidslagen.
Vårt förslag innebär således inga ökade kostnader för staten. Eftersom Transportinspektionens verksamhet föreslås vara helt avgiftsfinansierad från år 2010 kan statens intäkter inom detta verksamhetsområde emellertid beräknas öka med 2 Mkr med en motsvarande avlastning av statsbudgeten.
Enligt regeringens proposition 2007/08:76 om kör- och vilotid vid internationell järnvägstrafik får förslagen inom detta område inga statsbudgeteffekter. Det anförs att antalet arbetstagare som ingår i tågpersonalen, som omfattas av den föreslagna lagstiftningen, inte är fler än som omfattas av arbetstidslagen. Antalet tillsynsärenden torde inte öka särskilt mycket, eftersom de företag
583
Konsekvenser SOU 2008:44
som ska kontrolleras i dag omfattas av arbetstidslagens tillsynsansvar. Däremot bedöms den nya lagen i ett inledande skede innebära att vissa utbildningsinsatser måste göras. Denna tillfälliga kostnadsökning bedöms dock rymmas inom befintliga anslag. Vidare bedöms antalet mål i de allmänna domstolarna inte öka eller öka ytterst marginellt till följd av den nya lagen.
Med vårt förslag till ändrad ansvarsfördelning mellan myndigheterna försvinner eventuella samordningsmöjligheter mellan tillsynen av kör- och vilotid vid internationell järnvägstrafik och tillsynen enligt arbetstidslagen. Å andra sidan kan samordningsfördelar uppstå med annan tillsyn inom järnvägsområdet. Vi ser därför nu ingen anledning att göra någon annan bedömning av resursbehovet än den regeringen redovisat.
Övriga förslag inom området
Förslaget om att Transportinspektionen ska överta Skatteverkets ansvar i fråga om överlastavgifter föranleder enligt vår bedömning inga behov av att särskilda resurser tillförs Transportinspektionen.
Vi lägger inte i denna utredning fram några förslag om hur marknaden för fordonsbesiktningar ska organiseras, men vi har noterat att det finns sådana förslag och att de kan komma att påverka resursbehoven vid Transportinspektionen i betydande grad. Det har beräknats att den behöriga myndigheten inom området bör överta i storleksordningen 25–37 heltidsanställda tjänster från AB Svensk Bilprovning och att det därtill krävs ett ytterligare resurstillskott som en konsekvens av att besiktningsmarknaden öppnas. Dessa resursbehov är dock inget som vi beaktar i vår konsekvensbeskrivning.
Rapportering, registrering och undersökning av olyckor
I kapitel 5, Rapportering, registrering och undersökning av olyckor, föreslår vi att Transportinspektionen från den 1 januari 2009 ska överta den del av Räddningsverkets ansvar för finansieringen av verksamheten vid Haverikommissionen som hänför sig till uppgifter avseende vägtrafiken.
Haverikommissionens utredningskostnader för vägtrafikolyckor har som ett genomsnitt för de senaste fem åren uppgått till knappt 0,6 Mkr. Förvaltningskostnaderna när det gäller s.k. annan
584
SOU 2008:44 Konsekvenser
verksamhet uppgår enligt SHK:s budgetunderlag för 2009–2011 till cirka 6,4 Mkr år 2009. Om dessa medel fördelas proportionellt mot den andel av utredningskostnaderna som avser vägtrafik blir vägtrafikens andel av förvaltningskostnaderna cirka 1/3 eller 2,1 Mkr. Vårt förslag är mot denna bakgrund att 2,7 Mkr ska överföras från Räddningsverkets till Transportinspektionens anslag för detta ändamål. Förslaget innebär ingen ökad kostnad för staten. Från år 2010, när Transportinspektionens hela verksamhet föreslås bli avgiftsfinansierad, ökar statens intäkter däremot med 2,7 Mkr och statsbudgeten avlastas då motsvarande belopp.
Vi föreslår också att ansvaret för Vägverkets system för rapportering och registrering av olyckor, STRADA, ska övertas av Transportinspektionen. För utvecklingen och förvaltningen av STRADA åtgår enligt Vägverket drygt 14 årsarbetskrafter (inklusive konsulter) med en total kostnad om 19,2 Mkr. Vårt förslag innebär således att dessa resurser ska överföras från Vägverket till Transportinspektionen från år 2009 i tillägg till de resursöverföringar som vi föreslog i delbetänkandet. Förändringen innebär inga ökade kostnader eller intäkter för staten under år 2009. När Transportinspektionens verksamhet blir avgiftsfinansierad 2010 ökar dock statens intäkter med det ovan angivna beloppet och statsbudgeten avlastas då också med motsvarande belopp.
TPF
2
FPT
Vi har också gjort bedömningen att verksamheten inom ramen för STRADA bör författningsregleras med avseende bland annat på olika uppgiftslämnares rapporteringsskyldighet. Vi bedömer också att finansieringen av verksamheten vad avser inrapporteringen av skador från sjukhusen bör säkras genom en överenskommelse mellan staten och kommunerna och landstingen. I dag finansieras denna verksamhet delvis av Vägverket. Vägverkets insats har för 2008 budgeterats till 4,8 Mkr kronor per år. Av landets samtliga sjukhus med akutmottagningar anges drygt 60 procent vara anslutna till STRADA och hälften av dessa sjukhus fick år 2006 någon form av finansiering från Vägverket (Att beskriva vägtrafikolyckornas hälsopåverkan, Vägverket 2007-09-28).
Kostnaden för en heltäckande inrapportering av skador från akutsjukhus kan med den utgångspunkten överslagsmässigt beräknas uppgå till cirka 16 Mkr (inklusive de 4,8 Mkr som nu utgår i bidrag från Vägverket). En överenskommelse mellan staten och kommunerna och landstingen skulle enligt vår bedömning
TP
2
PT
Avsikten är dock inte att själva användningen av STRADA ska avgiftsbeläggas, eftersom
detta skulle kunna motverka att databasen används på önskvärt sätt.
585
Konsekvenser SOU 2008:44
kunna ha formen att det generella statsbidraget till landstingens verksamhet räknas upp med motsvarande belopp. Kostnaderna för staten skulle vid en sådan åtgärd kunna beräknas öka med cirka 11 Mkr.
Ny trafiksäkerhetslagstiftning
I kapitel 11 lägger vi förslag om en ny trafiksäkerhetslagstiftning för vägområdet. Förslaget innebär att ett utökat och tydligare ansvar för trafiksäkerheten vid väghållning ska införas genom en lag om åtgärder för säkra vägar och i övrigt genom en kompletterande förordning. I den utsträckning som det är möjligt anpassas lagen till innehållet i det förslag till EG-direktiv som är under behandling. Genom bemyndiganden i lagen och förordningen ska ytterligare föreskrifter kunna meddelas av myndighet.
I lagen ställs krav på väghållaren att för varje vägprojekt genomföra en trafiksäkerhetsanalys och att systematiskt och fortlöpande vidta de åtgärder som behövs för att förebygga skador till följd av användningen av vägen eller gatan. I lagen ställs vidare krav på väghållaren att i fråga om vägar som ingår i TEN-vägnätet för varje vägprojekt låta genomföra en trafiksäkerhetsgranskning och utse en trafiksäkerhetsrevisor som är godkänd av tillsynsmyndigheten, genomföra regelbundna säkerhetsinspektioner av vägen, kartlägga olycksdrabbade vägsträckor och upprätta en plan för åtgärder samt utreda och upprätta rapporter över trafikolyckor som medfört att någon omkommit. Kravet på en trafiksäkerhetsanalys och på att vidta åtgärder för att förebygga skador ska gälla alla vägar och gator, utom särskilt anordnade vintervägar. För att kunna anpassa dessa krav till typ av väg bemyndigas regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, att föreskriva undantag.
Vägverket har på vårt uppdrag gjort en konsekvensbeskrivning av den föreslagna lagen och förordningen om åtgärder för säkra vägar (PM 2008-04-03). Generellt gör Vägverket bedömningen att den föreslagna lagen och förordningen är ett stort steg framåt mot ett mera systematiskt arbetssätt, vilket på sikt bör leda till mer kostnadseffektiva säkerhetsåtgärder i infrastrukturen. Eftersom förslaget inte innehåller några tydliga kvalitetsnivåer är det dock enligt Vägverket svårt att uppskatta vad det innebär för resursåtgång. Vi redovisar i det följande en bedömning av konsekvenserna uppdelat på olika krav som den föreslagna lagstiftningen
586
SOU 2008:44 Konsekvenser
medför. Härtill kommer förslaget om ändringar i trafikförordningen (1998:1276) rörande beslut om högsta tillåtna hastighet – med en överflyttning från länsstyrelserna till väghållningsmyndigheten – och motsvarande förskjutning när det gäller beslut om andra trafikföreskrifter.
Trafiksäkerhetsanalys
Den konsekvensanalys som gjorts i anslutning till förslaget om EG-direktiv pekar på en kostnad som är av samma storleksordning som för miljökonsekvensanalyser. På europeisk basis ligger de kostnaderna på mellan 0,2 och 1 procent av totalkostnaden för en vägutbyggnad. Vägverket har bedömt att förslaget innebär en viss ytterligare strukturering av arbetet men att detta inte medför ytterligare kostnader.
Trafiksäkerhetsgranskning
Detta krav omfattar enligt förslaget enbart vägar inom TEN-vägnätet. Den konsekvensanalys som gjorts i anslutning till förslaget om EG-direktiv pekar på en kostnad som är betydligt lägre än en procent av byggkostnaden för ett projekt. I den beräkningen ryms även kostnaderna för trafiksäkerhetsrevisorer. Hur många revisorer som behövs är oklart men engångskostnaden för utbildning m.m. kan uppskattas till 100 000 kronor per revisor. Till bilden hör också att det redan i dag görs en trafiksäkerhetsgranskning, även om den formellt sett inte når upp till den nivå som nu föreslås. En sammantagen bedömning är att kostnaderna är mycket marginella.
Säkerhetsinspektioner
Detta krav omfattar enligt förslaget enbart vägar inom TENvägnätet. Bedömningen i förslaget till EG-direktiv är att den årliga kostnaden för motorvägar är mellan 6 000 och 10 000 kronor per kilometer och sannolikt lägre för vägar utan mittskiljremsa. Detta skulle för det svenska TEN-vägnätet motsvara en kostnad av – vid en mycket grov uppskattning – upp till 30 à 40 Mkr. Även i denna del konstateras att kraven i stor utsträckning uppfylls genom de
587
Konsekvenser SOU 2008:44
inspektioner m.m. som görs i dag. En sammantagen bedömning är därför att de tillkommande kostnaderna är mycket marginella.
Rapportering och utredning av olyckor
Vägverket genomför i dag s.k. djupstudier av alla dödsolyckor på vägarna. Vår bedömning är att detta krav inte medför några ökade kostnader.
Allmänt säkerhetskrav
Kravet består av två delar – dels att väghållaren ska upprätta en säkerhetsdokumentation, dels att väghållaren systematiskt och fortlöpande ska vidta de åtgärder som behövs för att förebygga skador till följd av användningen av vägen.
Att upprätta en säkerhetsdokumentation, och naturligen hålla den fortlöpande uppdaterad, är en administrativ åtgärd som rimligen innebär en viss kostnad och då särskilt initialt. Vi har dock inte kunnat göra en närmare beräkning. En uppskattning kan utgå från de totala kostnaderna för drift och underhåll – närmare 8 miljarder kronor för den statliga väghållningen – och att en ökning av dessa med 0,2 procent (i jämförelse med EG-bedömningen rörande trafiksäkerhetsanalyser) därmed motsvarar 16 Mkr. Vi tror dock att en bättre bedömning är mellan 0,1 och 0,2 procent.
Kostnader för att vidta åtgärder är ännu svårare att uppskatta. I grunden handlar det inte om att öka ramarna för investeringar samt drift och underhåll utan om ett delvis förändrat sätt att arbeta mot målet om säkra vägar. Att systematiskt och fortlöpande vidta åtgärder för att förebygga skador kan i mångt och mycket vara en fråga om att prioritera verksamheten och att använda befintliga resurser på ett så effektivt sätt som möjligt. Vilka åtgärder som ska vidtas, och när de ska vidtas, finns ingen formel för i författningen. Det överlämnas i stora delar till väghållaren att avgöra dessa frågor. Vi vill därmed inte påstå att kravet saknar ekonomiska dimensioner. En kostnadsökning är dock inte möjlig att beräkna och en uppskattning får stanna vid att ökningen torde bli begränsad.
588
SOU 2008:44 Konsekvenser
Tillsynsuppgiften
Transportinspektionen ska enligt förslaget utöva tillsyn över efterlevnaden av lagstiftningen. Vi har inte närmare analyserat behovet av sådana insatser men uppskattar kostnaderna till omkring 10 Mkr.
Domstolsprövning
Tillsynsmyndighetens beslut föreslås kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol och därmed tillförs domstolarna en ny målgrupp, som kommer att omfatta godkännande av trafiksäkerhetsrevisorer och beslut inom ramen för tillsynen. Eftersom alla vägar och gator omfattas (med de undantag som föreslås beträffande mindre trafikerade vägar) kan ärendemängden hos tillsynsmyndigheten bli betydande. Ett sådant scenario är dock mindre sannolikt, såväl utifrån tillsynsmyndighetens resurser som utifrån det rimliga antagandet att väghållarna har en i grunden positiv inställning till ökad trafiksäkerhet i linje med vad som föreslås. Vi bedömer därför att det blir ett mycket begränsat antal mål hos förvaltningsdomstolarna och att kostnaderna kan rymmas inom domstolsväsendets befintliga ekonomiska ramar. Med tanke på att det är fråga om en ny målgrupp som är svår att uppskatta omfattningen av, och att den kan rymma en hel del svåra avgöranden, finns det anledning att med vunnen erfarenhet om tillämpningen ompröva behovet av förstärkningar.
Beslut om högsta tillåtna hastighet och andra trafikföreskrifter
Förslaget innebär att länsstyrelsernas roll att, med nuvarande benämning, meddela lokala trafikföreskrifter om färdhastighet övertas av den statliga väghållningsmyndigheten. Även i övrigt föreslås att väghållarens möjligheter att besluta trafikföreskrifter utökas med inriktning mot att väghållaren ska kunna besluta de trafikreglerande åtgärder som ansvaret för säkerheten kräver. Några detaljerade förslag lämnas dock inte i den senare frågan.
Med utgångspunkt i promemorian Koncentration av länsstyrelseverksamhet, Ds 2007:28, kan antalet årsarbetskrafter hos länsstyrelserna som avser ”trafikföreskrifter m.m.” uppskattas till totalt 19. I länsstyrelsernas årsredovisningar ingå dock vissa körkortsärenden i den summan. I delbetänkandet har vi uppskattat körkortsandelen till
589
Konsekvenser SOU 2008:44
tre årsarbetskrafter. Vidare ingår handläggningen av överklagningsärenden som vi inte föreslår någon överföring av. Samtidigt kan antas att den handläggningen är av begränsad omfattning. Vår bedömning, som har en osäkerhet dels i grunduppgifterna, dels i vilka trafikföreskriftsärenden som slutligt flyttas till väghållarna, är att 15 årsarbetskrafter hos länsstyrelserna berörs och som därför ska föras över till de statliga väghållningsmyndigheterna, dvs. Vägverkets regioner.
Omställningskostnader
Omställningskostnader i stort
De beräkningar som redovisats ovan avser ett normalår när förändringen genomförts. I samband med organisationsförändringen uppkommer en omställningskostnad hos framför allt länsstyrelserna och Vägverket. Dessutom uppkommer andra engångskostnader i samband med myndighetsbildningen. Dessa engångskostnader består bland annat av de utredningskostnader under år 2008 som belastar regeringskansliets räntekonto, samt vissa engångskostnader för IT, systemuppbyggnad, dubbla lokalkostnader etc. som till större delen belastar år 2009.
Vi har i vårt budgetförslag för år 2009 beräknat omställningskostnaderna till 50 Mkr. Denna beräkning avser endast vad det kostar att bilda den nya myndigheten, dvs. kostnader för utredningens genomförandefas. Däremot ingår inte kostnader för eventuella effektivitetsförluster i samband med ombildningen, kostnader för övertalighet och avveckling av befintliga myndigheter m.m. De totala omställningskostnaderna kan alltså beräknas komma att i betydande grad överstiga det ovan angivna beloppet.
590
SOU 2008:44 Konsekvenser
Omorganisation av verksamheten inom körkorts- och yrkestrafikområdet
Som framgått ovan medför bildandet av Transportinspektionen generellt ett antal omställningskostnader. Den omställningsprocess som vi bedömer vara mest krävande i olika avseenden är den föreslagna omorganisationen inom körkorts- och yrkestrafikområdet, som innebär att länsstyrelsernas regionalt baserade verksamhet från år 2010 i stor utsträckning centraliseras till Trafikregistret i Örebro. Det finns därför anledning att beröra konsekvenserna av denna omställning särskilt.
Tidigare erfarenheter har visat att verksamheter som är under avveckling lätt riskerar att försämras på grund av kompetensflykt och ändrad prioritering. En viktig faktor att ta hänsyn till blir därför att en eventuell ny organisation bör byggas upp på ett sådant sätt att befintlig kompetens kan tas tillvara. En annan är att det behöver finnas tid för att anpassa eller ta fram teknik som behövs för ett smidigt ärendeflöde redan från start. Medborgare och näringsliv ska inte behöva drabbas av försämrad service i något avseende.
I huvudsak torde valet stå mellan två alternativ som i sin tur har några alternativa utformningar. I det ena alternativet övergår ansvaret för hela verksamheten vid ett tillfälle. En övergångsorganisation sätts samman av personal från länsstyrelserna med en koncentrerad, regional placering, t.ex. enligt Koncentrationsutredningens eller Ansvarsutredningens förslag och centralt, förslagsvis vid Trafikregistret i Örebro. Anmälningar och ansökningar bereds centralt med modern teknik, men handläggs slutligt i de lokalt placerade arbetsenheterna. De lokala arbetsenheterna kan i en sådan lösning avvecklas under ordnade former i takt med att behovet av manuell handläggning minskar. I det andra alternativet går ansvaret över gradvis genom att verksamhetsansvaret övertas län för län eller ärendeslag för ärendeslag enligt en beslutad plan. Den centrala organisationen växer i en sådan lösning i takt med att handläggningen tas över.
Alternativen behöver preciseras genom fortsatt utredning. Det bör ske i samverkan mellan representanter för den kompetens som finns i Vägverket och länsstyrelserna. Det finns en omfattande materia som i organiserad form behöver utredas närmare för att det ska gå att bedöma i vilken ordning och till vilka kostnader som den berörda verksamheten kan överföras till Transportinspektionen.
591
Konsekvenser SOU 2008:44
Om det beslutas att arbetsuppgifterna ska överföras till Transportinspektionen, bör omgående en arbetsgrupp bildas för det fortsatta arbetet.
I uppgifterna för en sådan arbetsgrupp bör ingå att närmare utreda bland annat följande områden:
• Verksamhets-/processutveckling.
• Teknik.
• Organisation.
• Ekonomi.
• Information.
• Risker.
Omorganisationen av länsstyrelsernas verksamhet inom körkorts- och yrkestrafikområdet kan som ovan framgått inte nu preciseras i så hög grad att det är möjligt att exakt beräkna omställningskostnaderna. Detta måste bli en uppgift för den fortsatta genomförandefasen av denna utredning och i viss mån även för Transportinspektionen när myndigheten inlett sin verksamhet. Detta är möjligt genom att vi föreslagit att omorganisationen av länsstyrelsernas uppgifter i fråga om körkort och yrkestrafik ska överföras först från och med budgetåret 2010.
Redan av beskrivningen ovan kan man dock dra slutsatsen att omställningskostnaderna kommer att bli betydande och yttra sig på olika sätt, bland annat i de utrednings- och utvecklingsuppgifter som redovisats ovan, i krav på dubbelbemanning av vissa funktioner i en övergångsfas och i att det på sikt kan uppstå övertalighet i personal. Vår bedömning är dock, liksom tidigare, att vinsterna av omorganisationen med stor marginal överstiger dessa omställningskostnader.
12.2.3 Samlad bedömning
De verksamhetsvolymer i kronor och årsarbetskrafter som berörs av våra samlade förslag i delbetänkandet och huvudbetänkandet framgår av tabell 12.2.
TPF
3
FPT
Uppgifterna i tabellen har avrundats till
heltal och avser huvudsakligen varaktiga konsekvenser vid en oförändrad verksamhetsvolym. Ingen hänsyn tas i dessa fall till om effekterna uppkommer omedelbart eller med viss fördröjning eller
TP
3
PT
Uppgifterna i tabellen kan dock inte jämföras direkt med motsvarande uppgifter i
delbetänkandet eftersom det skett vissa korrigeringar i underlaget från Vägverket.
592
SOU 2008:44 Konsekvenser
till de effektiviseringsmöjligheter eller reformbehov som kan finnas i verksamheten. I fråga om marknadsbevakning, tillsyn enligt den föreslagna trafiksäkerhetslagen samt den utökning av kontrollen av kör- och vilotider som följer av de åtaganden som Sverige gjort inom EU, handlar det däremot om resurstillskott. I dessa fall har också effektiviseringsmöjligheterna beaktats vid uppskattningen av de resurser som erfordras för verksamheten.
Tabell 12.2 Ekonomiska och personalmässiga konsekvenser i berörd verksam-
het uttryckt i årsarbetskrafter (ÅA) och miljoner kronor (Mkr)
Från Till Transportinspektionen
ÅA
Mkr
Till annan myndighet
ÅA
Mkr
Järnvägsstyrelsen
64 70
Banverket
5
Luftfartsstyrelsen
278 450 1 1
Sjöfartsinspektionen
187 171
Sjöfartsverket
7 7
Vägtrafikinspektionen
17 21
Vägverket
TPF
4
FPT
1
119 1 650
Länsstyrelserna
316 226 15 11
Tullverket
2 2
Räddningsverket
3
Arbetsmiljöverket
3 2
Kontroll nyttotrafik
TPF
5
FPT
163
Marknadsbevakning
TPF
6
FPT
1
Trafiksäkerhetslag
TPF
7
FPT
10
Summa 1
993 2 781 16
12
Självfallet finns effektiviseringsmöjligheter även i övrig verksamhet, men dessa har alltså inte beaktats i tabell 12.2. Enbart för de delar av befintlig verksamhet där vi försökt analysera effektiviseringspotentialen – myndighetens stödverksamhet och länsstyrelsernas körkorts- och yrkestrafikverksamhet – räknar vi med att effektiviseringseffekterna kommer att motsvara minst fem procent av total-
TP
4
PT
Inklusive externa resurser i form av konsulter.
TP
5
PT
Verksamheten ingår delvis i Polisens nuvarande ansvar men någon överföring av resurser
från Polisen till Transportinspektionen föreslås inte ske. Skälet är att resurserna till övervägande del avser en utökad verksamhet och att befintliga resurser vid Polisen tas i anspråk för utökade kontroller på väg.
TP
6
PT
Utökad, ej överförd, verksamhet.
TP
7
PT
Utökad, ej överförd, verksamhet.
593
Konsekvenser SOU 2008:44
kostnaderna (cirka 137 Mkr) och tio procent av årsarbetskrafterna (cirka 195 årsarbetskrafter) vid Transportinspektionen.
Med de nu angivna förutsättningarna berör vårt samlade förslag sammanlagt omkring 2 009 årsarbetskrafter och en verksamhet som omsluter 2 793 Mkr. Härav tillförs Transportinspektionen 1 993 årsarbetskrafter och 2 781 Mkr, medan andra myndigheter tillförs 16 årsarbetskrafter och 12 Mkr. Vissa mindre resurser föreslås bli överförda till andra myndigheter i samband med organisationsförändringen. Utöver vad som framgår av tabellen har vi också föreslagit att viss verksamhet från Boverket och Skatteverket ska överföras till Transportinspektionen. Verksamheten har dock i dessa fall inte bedömts vara av den omfattningen att den föranleder någon överföring av resurser.
I några fall finns det en viss osäkerhet i resursskattningarna som kan föranleda justeringar i det fortsatta utredningsarbetet. Sådana justeringar i underlaget har också gjorts mellan delbetänkandet och huvudbetänkandet. Vår bedömning är emellertid att det i så fall kommer att handla om förändringar på marginalen i förhållande till de uppgifter som nu redovisas.
Under budgetåret 2009 innebär våra förslag att finansieringen av verksamheten vid Transportinspektionen ska vara oförändrad med avseende på vad som anslagsfinansieras respektive finansieras med avgifter och uppdragsintäkter. Från och med budgetåret 2010 är dock inriktningen att i huvudsak all verksamhet ska finansieras med avgifter eller uppdragsintäkter.
Som framgått ovan innebär våra förslag att kostnaderna för verksamheten – om man undantar engångskostnader för omstrukturering, effektiviseringar i verksamheten samt utökningen av bland annat kontrollsystemet för nyttotrafiken på väg och tillsynen enligt den föreslagna trafiksäkerhetslagen – kommer att vara i stort sett oförändrade vid oförändrad verksamhetsvolym i Transportinspektionens kärnverksamhet av normgivning, tillsyn och tillståndsgivning m.m.
Vi har dock räknat med att Vägverket kan behöva en viss resursförstärkning om man efter en överföring av viss verksamheten till Transportinspektionen ska kunna fullgöra sina sektorsuppgifter på bland annat fordons- och trafiksäkerhetsområdet med oförändrad ambitionsnivå. Vi beräknade i delbetänkandet att denna effekt motsvarar ett ökat behov av anslagsfinansiering av Vägverket med 3 Mkr efter avdrag för de anslagsfinansierade verksamheter som överförs till Transportinspektionen. Vidare har vi beräknat att
594
SOU 2008:44 Konsekvenser
avgiftsfinansieringen av nuvarande Järnvägsstyrelsens verksamhet kan ge upphov till ett ökat anslagsbehov för Banverket på 22 Mkr från och med år 2010. Vi har också uppskattat att en ersättning från staten till landstingen för en obligatorisk rapportering från akutsjukhusen till olycks- och skadedatabasen STRADA skulle kunna uppgå till cirka 16 Mkr.
Kontrollen av kör- och vilotider på väg och utvecklingen av ett samlat kontrollsystem för nyttotrafiken på väg ställer relativt omfattande krav på att nya resurser tillförs Transportinspektionen. Enbart kontrollen av kör- och vilotiderna medför för år 2010 ett ökat finansieringsbehov på cirka 130 Mkr enligt Vägverkets och Polisens beräkningar. Därtill kommer utbildningskostnader och kostnader för utvecklingen och förvaltningen av kontrollsystemet i stort, som har beräknats uppgå till sammanlagt cirka 61 Mkr. Delvis är dessa kostnader av engångskaraktär, men de har i Vägverket och Polisens beräkning omvandlats till en årlig kostnad på drygt 33 Mkr. Det är på grundval av denna senare kostnad som vi beräknat finansieringsbehovet för verksamheten. Verksamheten ingår delvis i Polisens nuvarande ansvar, men någon överföring av resurser från Polisen till Transportinspektionen föreslås inte ske. Skälet är att resurserna till övervägande del avser en utökad verksamhet och att befintliga resurser vid Polisen samtidigt tas i anspråk för utökade kontroller på väg.
Intäkterna och kostnaderna i övrigt bör följa verksamhetsvolymen och inte heller i detta avseende innebär omstruktureringen av myndighetsuppgifterna någon förändring. Det finns alltså inget behov av att redovisa ytterligare finansiering som följd av ökade kostnader eller minskade intäkter för staten. Övergången till en ökad avgiftsfinansiering innebär att statens intäkter ökar och att behovet av att ta ut skatter minskar i motsvarande grad. Viss avgiftsfinansiering kan dock påverka anslagsbehoven indirekt (exempelvis kan som nämnts Banverkets anslag behöva höjas för att möta en ökad avgiftsfinansiering på järnvägsområdet). På längre sikt kan en ökad avgiftsfinansiering även bidra till att kostnaderna i verksamheten minskar genom de prissignaler som avgifterna ger.
595
Konsekvenser SOU 2008:44
Tabell 12.3 Finansiering av berörda verksamheten i dag och enligt utredning-
ens förslag, miljoner kronor (Mkr).
Finansiering i dag Avgift Anslag
Finansiering förslag Avgift Anslag
Järnvägsstyrelsen 70 70 Banverket 5 5 Luftfartsstyrelsen 450 450 Sjöfartsinspektionen 158 13 171 Sjöfartsverket 1 6 7 Vägtrafikinspektionen 21 21 Vägverket 948 702 1
650
Länsstyrelserna 64 162 226 Tullverket 2 2 Räddningsverket 3 3 Arbetsmiljöverket 2 2 Kontroll nyttotrafik 102 163 Marknadsbevakning 1 Trafiksäkerhetslag 10 Summa 1
621 1 088 2 781
I tabell 12.3 framstår det som att hela verksamheten vid Transportinspektionen förutsätts bli finansierad med avgifter. Vårt förslag är dock att verksamheten i huvudsak ska avgiftsfinansieras från och med år 2010. Det återstår dock att närmare avgränsa vilka verksamheter som inte lämpar sig för avgiftsfinansiering och vi har därför valt att nu redovisa hela verksamheten i avgiftskolumnen.
För Vägverket avser förslaget om övergång till avgiftsfinansiering till stor del att kostnaderna för skatteuppbörd (cirka 520 Mkr) täcks genom avgift som dras från berörd skatt. Nettoeffekten på statsbudgeten blir i detta fall noll. Motivet för denna omläggning är (jämför delbetänkandet) att det gör det lättare att anpassa verksamheten till konjunkturbetingade förändringar och eventuella behov av extra debiteringar i samband med omläggningar av skatterna. Dessa avgifter innebär inte heller några nya kostnader för företag eller enskilda.
596
SOU 2008:44 Konsekvenser
12.3 Kostnader och intäkter för kommuner, landsting, företag och enskilda
12.3.1 Redovisningen i delbetänkandet
Våra förslag i delbetänkandet bedömdes inte påverka kostnader eller intäkter för kommuner och landsting, utöver de effekter som följer av det föreslagna avgiftssystemet och som påverkar den transportverksamhet som utförs eller bekostas av kommuner och landsting.
Företagens kostnader bedömdes komma att påverkas i första hand genom det föreslagna avgiftssystemet, som i förhållande till dagens situation innebär att cirka 70 Mkr årligen tas ut i ytterligare avgifter från järnvägsföretag och cirka 900 Mkr årligen i ytterligare avgifter från företag och enskilda verksamma inom vägtransportsystemet.
Vi bedömde att företagens kostnader även skulle påverkas av organisationsförändringen som sådan. Den mer renodlade rollfördelningen bedömdes rent allmänt vara positiv, liksom att färre myndigheter blir inblandade i vissa fall. Dessa effekter ansågs dock svåra att värdera i pengar. Ytterligare en svårvärderad effekt är att en effektiv myndighetsutövning och tillsyn är ett viktigt medel för att skapa likvärdiga konkurrensförutsättningar inom transportbranschen och att sänka riskerna både för företag och enskilda.
Enskilda medborgare bedömde vi skulle komma att påverkas i första hand direkt ekonomiskt, genom att avgifter införs inom vägtrafiksystemet. Indirekt påverkas enskilda också om järnvägsföretagen väljer att ta ut avgifterna genom ökade biljettpriser. Vi pekade också på att det minskade behovet av anslag, som följer av det ökade inslaget av avgifter, innebär ett mindre behov av skatteuttag från både enskilda och företag.
12.3.2 Effekter av nu presenterade förslag
Myndighetens verksamhet i stort
Vi har i kapitel 2, Den nya myndigheten, föreslagit att Transportinspektionen får i uppdrag att redovisa en plan för hur myndigheten avser att leva upp till målen för 24-timmarsmyndigheten och att tillsammans med Banverket, Sjöfartsverket och Vägverket ta fram riktlinjer och rutiner för hur allmänhetens och företagens
597
Konsekvenser SOU 2008:44
ärenden ska lotsas rätt mellan dessa myndigheter och Transportinspektionen. Dessa förslag syftar till att förenkla myndighetskontakterna för kommuner, landsting, företag och enskilda och motverka att omorganisationen gör det svårare för allmänhet, företag och organisationer att orientera sig i myndighetsvärlden.
Vi föreslår också att Transportinspektionen ska bedriva ett kontinuerligt regelförenklingsarbete inom sitt ansvarsområde och betonar att inspektionen fortlöpande bör pröva om den normgivning och tillstånds- och tillsynsverksamhet, som man svarar för eller har överinseende över, är det mest ändamålsenliga medlet att främja en önskvärd utveckling av transportsystemet och nå uppsatta mål. Syftet med detta är ytterst att uppnå ett så gynnsamt förhållande som möjligt mellan kostnaderna och intäkterna för kommuner, landsting, företag och enskilda.
Vi bedömer också att en trafikslagsövergripande myndighet bör kunna ge betydande effektivitetsvinster som yttrar sig i både lägre kostnader och i att regleringen av transportverksamhet får ökad kvalitet och verkningsgrad. Vi anser att dessa långsiktiga vinster kommer att komma kommuner, landsting, företag och enskilda till del i form av lägre kostnader och högre intäkter i deras transportanknutna verksamhet.
Marknadsbevakning
Den marknadsbevakning, inriktad på konkurrens- och konsumentfrågor, som vi i kapitel 3 har föreslagit att Transportinspektionen ska ha ansvar för inom hela transportområdet, anser vi också har en övervägande positiv inverkan på kostnaderna och intäkterna för kommuner, landsting, företag och enskilda. Vi har föreslagit särskilda åtgärder för att begränsa uppgiftslämnarbördan när det gäller marknadsinformation och bedömer inte att våra förslag medför några ytterligare kostnader av detta slag.
Kontroll av vägtransporter och vägtrafik
I kapitel 4, Kontroll av vägtransporter och vägtrafik föreslås att kontrollerna av kör- och vilotiderna inom nyttotrafiken successivt ska utökas så att kraven i det s.k. kontrolldirektivet (2006/22EG) uppfylls. Kontrollerna ska tills vidare fördelas lika mellan kontroll
598
SOU 2008:44 Konsekvenser
på väg och kontroll hos företag. Denna utökade kontroll kommer att medföra ökade administrationskostnader m.m. för företag som bedriver nyttotrafik.
Att följa förordningen om kör- och vilotider samt färdskrivare har av Nutek för närvarande beräknats kosta de svenska transportföretagen närmare 208 Mkr.
TPF
8
FPT
Det är enligt vår bedömning inte
osannolikt att dessa kostnader kommer att öka påtagligt med den utökade kontrollvolymen. Detta är emellertid inte en förändring som vi råder över utan den följer av gällande regelverk. Vår inriktning har varit att utforma förslagen så att företagens kostnader kan hållas nere så långt som regelverket medger. Samtidigt har kontrollerna bland annat till syfte att främja en rättvis konkurrens inom transportnäringen. Värdet av detta är svårt att beräkna, men vinsterna kan enligt vår mening mycket väl uppväga de ökade kostnaderna.
Vi har också föreslagit att företag som innehar tunga lastbilar, tunga släp eller bussar som används i nyttotrafik men inte behöver trafiktillstånd för sin verksamhet, ska anmäla fordonsinnehavet för registrering i vägtrafikregistret. Detta innebär en ökad administrationskostnad för berörda företag, men åtgärden har bedömts vara nödvändig för att kunna bygga upp ett ändamålsenligt kontrollsystem som uppfyller regelverket på området.
Från den 1 januari 2010 ska det enligt vårt förslag införas ett avgiftsbaserat sanktionssystem, riktat mot företags överträdelser av kör- och vilotidsreglerna, som ersätter nuvarande straffsanktion. För företag som överträder reglerna innebär detta en ökad kostnad, men det är också den avsedda effekten. Ytterligare en effekt kan vara att de företag som följer regelverket kan öka sina intäkter. Vi föreslår också att sanktionssystemet bör ses över för att uppnå en större överensstämmelse med vad som gäller i jämförbara länder samt för att öka sanktionernas verkan på den växande internationella vägtrafiken. En sådan förändring kan bedömas få liknande effekter som de som nyss beskrivits.
Vi har vidare föreslagit att kontrollen av kör- och vilotidsreglerna och bestämmelserna i vägarbetstidslagen, samt den normgivnings-, tillstånds- och tillsynsverksamheten i övrigt inom området som Transportinspektionen svarar för, ska finansieras med avgifter från och med den 1 januari 2010. Detta förslag ligger i linje med den principiella inställning som vi redovisade redan i delbetän-
TP
8
PT
Näringslivets administrativa kostnader, Transportområdet, Nutek 080304.
599
Konsekvenser SOU 2008:44
kandet. I Vägverkets och Polisens utredning har de årliga kostnaderna för det utökade kontrollsystemet beräknats till 1 194 kronor per fordon i nyttotrafik. Konsekvenserna av det föreslagna avgiftssystemet i stort har redovisats i kapitel 9.
Ny trafiksäkerhetslagstiftning
Trafiksäkerhetsanalys
Kravet gäller i den utsträckning som motsvarande analys inte görs i en översikts- eller detaljplan enligt plan- och bygglagen (1987:10) (PBL). Det är inte utrett i vilken utsträckning kravet i den föreslagna lagstiftningen redan i dag uppfylls inom planprocessen. Vi bedömer att PBL-planer vanligen inte har en sådan analys. Därmed får kravet ett förhållandevis stort genomslag för kommunerna. Samtidigt är planerna inte utan avsaknad av trafiksäkerhetsanalyser i sig, vilket betyder att det nu föreslagna kravet blir en komplettering av nuvarande verksamhet. Med hänvisning härtill och till redovisningen av analyser i avsnitt 12.2, uppskattas kostnaderna för kommunerna till högst 0,1 procent av totalkostnaden för ett vägprojekt.
I fråga om enskilda vägar bedöms kostnaderna bli något högre, eller omkring 0,2 procent – som högst 1 procent – av totalkostnaden för vägprojekt. Vägprojekt för enskilda vägar som kommer att omfattas av den föreslagna lagen är i jämförelse med allmänna vägar och gator mycket få.
Trafiksäkerhetsgranskning och säkerhetsinspektioner
Dessa krav omfattar enligt förslaget enbart vägar inom TEN-vägnätet och torde därför inte innebära några kostnader för kommuner eller enskilda.
Rapportering och utredning av olyckor
Kravet på rapportering gäller enbart vägar inom TEN-vägnätet och i övrigt kvarstår Vägverkets uppgift att utföra djupstudier. Några kostnader för kommuner och enskilda bedöms därför inte uppkomma.
600
SOU 2008:44 Konsekvenser
Allmänt säkerhetskrav
Inledningsvis hänvisas till redovisning i avsnitt 12.2 om statens kostnader och de generella svårigheter som finns i en bedömning av de ekonomiska konsekvenserna. Vi anser dock att i fråga om de mer administrativa kostnaderna att upprätta och hålla en säkerhetsdokumentation kan motsvarande uppskattning göras. Det betyder således mellan 0,1 och 0,2 procent av drift- och underhållskostnaderna. När det gäller kostnader för att vidta åtgärder hänvisas till vad som sägs i avsnitt 12.2.
12.3.3 Samlad bedömning
Våra förslag i huvudbetänkandet medför att företagens kostnader som följd av det föreslagna avgiftssystemet påverkas ytterligare i förhållande till vad som redovisades i delbetänkandet. Jämfört med i dag innebär de samlade förslagen att företagen på sjöfartsområdet belastas med ytterligare cirka 19 Mkr. För järnvägsföretagen ökar avgifterna med cirka 75 Mkr och för företag och enskilda verksamma inom vägtransportsystemet kan den ökade avgiftsbelastningen beräknas till totalt cirka 550 Mkr.
Vår bedömning är alltjämt att de avgiftshöjningar som detta medför totalt sett är av marginell betydelse i förhållande till de övriga avgifter som utgår på trafiken. Beroende på hur avgiftssystemet utformas i detalj kan dock vissa verksamheter inom trafikkollektivet påverkas mer än andra.
12.4 Samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt
12.4.1 Redovisningen i delbetänkandet
Den viktigaste effekten av förslagen bedömdes vara att tillsynen stärks, vilket är positivt för både säkerhet och miljö. Det är dock inte möjligt att beräkna denna effekt. Det föreslagna avgiftsuttaget på väg och järnväg angavs kunna ge vissa effekter på resandet. Dessa effekter bedömdes dock att vara försumbara i förhållande till andra faktorer som påverkar resandet.
601
Konsekvenser SOU 2008:44
12.4.2 Effekter av nu presenterade förslag
Den övergripande bedömningen enligt delbetänkandet ändras enligt vår mening inte av de förslag som nu presenterats.
Den föreslagna trafiksäkerhetslagen syftar till en ökad trafiksäkerhet i enlighet med riksdagens beslut om nollvisionen och det transportpolitiska målet. Bestämmelserna är utformade så att de åtgärder som vidtas för att uppnå färre antal dödade och svårt skadade i vägtrafiken ska utformas inom ramen för en samhällsekonomisk avvägning. Vi bedömer att det finns en påtaglig potential i förslaget för att uppnå samhällsekonomiska vinster och för ökad effektivitet hos väghållarna när det kommer till utförande av säkerhetsåtgärder. Någon beräkning i ekonomiska termer kan dock inte redovisas.
12.5 Konsekvenser för den kommunala självstyrelsen
12.5.1 Redovisningen i delbetänkandet
Förslagen i delbetänkandet bedömdes inte påverka den kommunala självstyrelsen.
12.5.2 Effekter av nu presenterade förslag
Förslaget till trafiksäkerhetslag innebär ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen genom att staten på ett mer konkret sätt än vad som följer av PBL ställer krav på trafiksäkerhetsanalyser och åtgärder för ökad trafiksäkerhet. Vidare införs statlig tillsyn över den kommunala verksamheten på området. Konsekvenserna för den kommunala självstyrelsen belyses mer utförligt i kapitel 11.
Vi har i kapitel 5 redovisat bedömningen att verksamheten inom ramen för rapporterings- och registreringssystemet för vägtrafikolyckor, STRADA, bör författningsregleras, bland annat med avseende på rapporteringsskyldigheten till systemet och att finansieringen av verksamheten ska säkras genom en överenskommelse mellan staten och kommunsektorn. Avsikten är att landstingen genom sjukhusen ska bli ålagda att rapportera och registrera trafikskador till STRADA. Detta kan ses som ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Vår utgångspunkt är dock som tidigare nämnts
602
SOU 2008:44 Konsekvenser
att staten ska kompensera landstingen för de kostnader som detta medför.
12.6 Konsekvenser för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet
12.6.1 Redovisningen i delbetänkandet
Den viktigaste effekten på sysselsättningen i olika delar av landet angavs uppkomma genom förslaget att föra över länsstyrelsernas verksamhet som rör körkort och yrkesmässig trafik till Transportinspektionen. Vidare konstaterades att den föreslagna lokaliseringen av huvudkontoret till Norrköping påverkar sysselsättningen på denna ort. Bedömningen var dock att det kommer att röra sig om en ganska begränsad personalstyrka vid huvudkontoret. Effektiviseringen av stödverksamheten inom myndigheten samt överföringen av vissa tjänster till huvudkontoret angavs påverka verksamheten i Borlänge, Norrköping och Örebro. Omfattningen och fördelningen av sysselsättningseffekterna på dessa orter kan dock klarläggas först när organisation och bemanning beslutas under utredningens andra etapp.
Vi bedömde vidare att effekterna för den offentliga servicen i olika delar av landet skulle vara övervägande positiv. Överföringen av länsstyrelsernas uppgifter till Transportinspektionen innebär visserligen en koncentration av verksamheten och en minskad regional närvaro i fysisk mening. Det finns dock förutsättningar att kompensera detta genom en stor lokal närvaro om förarenhetens lokalkontor ingår i Transportinspektionen, vilket vi föreslagit, eller om man kan utnyttja dem eller andra servicekontor för viss kundservice. Det bör också vägas in att en centralisering av länsstyrelsernas uppgifter ger ökade möjligheter att utveckla nya moderna kommunikationskanaler, som har förutsättningar att ge hög tillgänglighet till servicen i alla delar av landet.
603
Konsekvenser SOU 2008:44
12.6.2 Effekter av nu presenterade förslag
De förslag och bedömningar som redovisas i huvudbetänkandet ändrar inte den bedömning som gjordes i delbetänkandet.
Vår utgångspunkt är emellertid att överföringen av länsstyrelsernas uppgifter inom körkorts- och yrkestrafikområdet till Transportinspektionen ska utformas så att det fortsatt är möjligt för medborgare och företag att i dessa ärenden ha myndighetskontakter på regional nivå. Närmare förslag om hur detta bör lösas organisatoriskt avser vi att redovisa i genomförandefasen av vår utredning och inom ramen för det utvecklingsarbete som vi föreslagit ska lägga grunden för omorganisationen (se vidare avsnitt 12.2.2).
12.7 Konsekvenser för små företag
12.7.1 Redovisningen i delbetänkandet
Eftersom förslagen i delbetänkandet i första hand innebär en ändrad organisation för verksamhet som redan i dag utförs, bedömde vi att konsekvenserna för små företag i förhållande till stora skulle vara begränsade. Det är framför allt utformningen av avgiftssystemet som kan ha sådana effekter. För små företag kan det exempelvis vara av stor betydelse hur avgifterna differentieras med hänsyn till verksamhetens omfattning.
Vi bedömde att möjligheterna att utveckla myndighetsutövningen och tillsynen och erbjuda en hög servicenivå i myndighetskontakterna gynnar de små företagen i ännu högre grad än de stora. Om koncentrationen av länsstyrelsernas verksamhet leder till minskad regional närvaro, ansåg vi att detta kan vara en större nackdel för små företag än stora. Samtidigt bedömde vi dock att omorganisationen snarast ökar möjligheterna att med stöd av modern teknik erbjuda en god tillgänglighet över landet.
12.7.2 Effekter av nu presenterade förslag
Bedömningarna från delbetänkandet ändras inte av de förslag som nu läggs fram. Förslaget att ersätta böter med avgiftssanktioner vid överträdelser av bland annat kör- och vilotidsreglerna syftar till att göra det enklare att utkräva sanktioner, men kan också medföra att
604
SOU 2008:44 Konsekvenser
de blir mer kännbara för företagen. Detta är också delvis avsikten. Konsekvenserna i detta avseende kan bli större för små företag än för stora. Totalt sett bedömer vi dock att effekten på de små företagens verksamhet är obetydlig.
12.8 Brottslighet och brottsförebyggande arbete
12.8.1 Redovisningen i delbetänkandet
Vi bedömde att våra förslag i delbetänkandet hade betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet. I den mån ett mer samlat ansvar innebär att myndighets- och tillsynsverksamheten kan stärkas inom t.ex. yrkestrafikområdet och kontrollen av fordon på väg, bedömdes detta ha betydelse för att minska brottsligheten och förebygga brott. Det ansåg vi kunde gälla såväl lagöverträdelser i trafiken och transportverksamheterna som andra typer av brottslighet, som upptäcks i samband med trafikkontroller m.m.
12.8.2 Effekter av nu presenterade förslag
Bedömningarna från delbetänkandet ändras inte av de förslag som nu läggs fram. Förslaget om hur utökade kontroller av kör- och vilotider ska organiseras och om uppbyggnaden av ett riskvärderingssystem som avser nyttotrafiken på väg innebär dock en ytterligare effektivisering av det brottsförebyggande arbetet.
605
Konsekvenser SOU 2008:44
12.9 Rättsväsendet
12.9.1 Redovisningen i delbetänkandet
En konsekvens av våra förslag, som vi ansåg kunde föranleda särskilda överväganden, är hur domstolarnas ärendemängd påverkas av överklaganden av olika beslut som fattas av Transportinspektionen.
12.9.2 Effekter av nu presenterade förslag
I kapitel 4, Kontroll av vägtransporter och vägtrafik, lämnar vi förslag om hur den utökade kontrollen av nyttotrafiken på väg ska ordnas. Dessa förslag är i allt väsentligt en följd av åtaganden som gjorts inom EU och alltså inte i egentlig mening en konsekvens av våra förslag. De utökade kontrollerna kommer dock att få konsekvenser för rättsväsendet som beskrivs närmare i Vägverkets och Polisens avrapportering av regeringsuppdrag (N2007/5530/TR) om kontrollen av nyttotrafiken på väg.
I kapitel 10, Överklagandefrågor föreslår vi vissa ändringar i instansordningen och ändrade forumregler inom körkorts- och yrkestrafikområdet med anledning av förslaget att Transportinspektionen ska överta länsstyrelsens uppgifter på området.
Sammanfattningsvis innebär förslagen i kapitel 10, särskilt avsnitt 10.4.3 och 10.4.4, för de allmänna förvaltningsdomstolarnas del följande:
1. De beslut av Transportinspektionen, som i dag meddelas av länsstyrelse och överklagas hos Vägverket, ska överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. 2. De beslut av Transportinspektionen, som i dag meddelas av länsstyrelse och överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, ska även fortsättningsvis överklagas i den ordningen men med nya forumregler. Forumreglerna motsvarar i allt väsentligt de regler som i dag styr kompetensfördelningen mellan länsstyrelserna.
3. De beslut av Transportinspektionen, som i dag meddelas av Vägverket och överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, ska även fortsättningsvis överklagas i den ordningen men i huvudsak med tillämpning av de nya forumreglerna.
606
SOU 2008:44 Konsekvenser
4. Någon särskild forumregel med anledning av förslaget att placera Transportinspektionens huvudkontor i Norrköping införs inte.
I den första gruppen enligt ovan ingår i huvudsak ärenden om godkännanden av handledare enligt körkortslagen och i övrigt vissa dispensärenden. Antalet ärenden uppgår till omkring 100 per år. Handledarärendena kan i allt väsentligt beskrivas som relativt okomplicerade. Vårt förslag i övrigt beträffande forumregler innebär att överklagandena följer den enskildes folkbokföringsort och därmed fördelas mellan länsrätterna.
I den andra gruppen ligger de körkortsärenden som i dag överklagas hos länsrätten. Med de föreslagna forumreglerna kommer fördelningen av ärenden mellan länsrätterna i allt väsentligt att bli densamma som i dag.
Den tredje gruppen omfattar en inte obetydlig andel ärenden – omkring 70 för 2007 – som i dag överklagas till Länsrätten i Dalarnas län. Med vårt förslag att tillämpa de nya forumreglerna kommer dessa ärenden, liksom de som i övrigt finns i denna grupp (se avsnitt 10.4.3), att fördelas mellan länsrätterna.
Den fjärde och sista gruppen omfattar alla de ärenden som i övrigt beslutas av berörda myndigheter i dag och som överklagas till allmän förvaltningsdomstol enligt forumregeln i 14 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Vår bedömning är enligt avsnitt 10.4.4 att besluten även fortsättningsvis kommer att meddelas på samma orter som i dag.
Mot bakgrund av ovanstående konstateras att det för länsrätternas del totalt tillkommer omkring 100 ärenden per år och att det i övrigt blir en omfördelning av cirka 70 ärenden från en länsrätt till övriga länsrätter. Vår bedömning är att detta inte påverkar domstolarnas arbetssituation eller att det medför en sådan belastning att det motiverar ökade anslag. Förslagen i övrigt – inklusive vad som sägs om förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift i avsnitt 10.4.1 – torde inte påverka domstolarnas arbetssituation.
I avsnitt 12.2 har vi under rubriken Trafiksäkerhetslag för vägområdet bedömt att målgruppen som tillkommer till följd av det förslaget ryms inom domstolarnas befintliga ekonomiska ramar. Vad som sägs ovan inom körkorts- och yrkestrafikområdet ger sammantaget inte anledning till någon annan bedömning.
607
Konsekvenser SOU 2008:44
12.10 Jämställdhet och integration
12.10.1 Redovisningen i delbetänkandet
Vi bedömde att våra förslag inte skulle få några konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.
12.10.2 Effekter av nu presenterade förslag
Bedömningarna från delbetänkandet ändras inte av de förslag som nu läggs fram. Vi har dock noterat att en centralisering av den körkorts- och yrkestrafikverksamhet som länsstyrelserna nu svarar för av flera länsstyrelser anses kunna motverka de integrationspolitiska målen genom att den minskar möjligheterna till personliga besök och muntliga förhandlingar.
Vi anser att sådana effekter av våra förslag skulle kunna uppkomma, men att de kan motverkas på olika sätt. Bland annat kan detta åstadkommas genom att även Transportinspektionens verksamhet utformas så att den möjliggör en regional representation. Vi bedömer också att våra förslag kan ha en sammantaget positiv effekt även från ett integrationspolitiskt perspektiv. Möjligheterna att ge telefonupplysningar och annan särskilt anpassad service till personer med främmande språk kan t.ex. komma att öka med den centraliserade lösningen.
608
13 Författningskommentar
Kommentarens omfattning
De förslag till författningsändringar som är direkta konsekvenser av att Transportinspektionen inrättas – och att uppgifter förs över till inspektionen från Järnvägsstyrelsen, Luftfartsstyrelsen, Sjöfartsverket, Vägverket, Tullverket, Boverket och länsstyrelserna – kommenteras inte här, eftersom ändringarna väsentligen består i namnändringar.
I det följande redovisas författningarna i samma ordning som i författningsförslagen, dvs. först del A och därefter del B.
Särskilt om övergångsbestämmelser
Enligt 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska i regel den myndighet som först beslutade i saken vara den enskildes motpart sedan handlingarna i ärendet överlämnats till domstolen. Transportinspektionen kommer att överta uppgifter från flera myndigheter, av vilka några upphör och andra kvarstår. I vissa fall övertar inspektionen samtliga uppgifter enligt viss lagstiftning, medan i andra fall uppgifterna delas mellan inspektionen och den nuvarande – och kvarstående – myndigheten. Mot den bakgrunden, och med hänvisning till hur frågan löstes i samband med att Luftfartsstyrelsen bildades (prop. 2004/05:10), föreslås i vissa lagändringar, såväl i del A som i del B, en övergångsbestämmelse. Enligt denna ska Transportinspektionen vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen vara den enskildes motpart i stället för den myndighet som först beslutade i saken. Utformningen av övergångsbestämmelsen styrs av vad som sagts ovan om de olika situationer som uppkommer.
I förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg, svävarfartsförordningen (1986:305) och i fartygssäkerhets-
609
Författningskommentar SOU 2008:44
förordningen (2003:438) hänvisas i dag i vissa bestämmelser till ”Sjöfartsverkets föreskrifter” eller föreskrifter som ”har meddelats av Sjöfartsverket”. Bestämmelserna ändras till Transportinspektionens föreskrifter, men för att undvika tveksamheter om den fortsatta tillämpligheten av de föreskrifter som Sjöfartsverket meddelat, införs en övergångsbestämmelse. I övergångsbestämmelsen sägs att föreskrifter som meddelats av Sjöfartsverket anses vid tillämpningen av denna förordning vara meddelade av Transportinspektionen. Motsvarande övergångsbestämmelse införs beträffande Luftfartsstyrelsens föreskrifter i luftfartsförordningen (1986:171) och beträffande Vägverkets föreskrifter i förordningen (1987:899) om statliga parkeringsplatser.
610
SOU 2008:44 Författningskommentar
DEL A
13.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn
4 §
Första stycket ändras så att bemyndigandet inte pekar ut Sjöfartsverket utan den myndighet som regeringen bestämmer. Bakgrunden är den fördelning mellan Sjöfartsverket och Transportinspektionen som blir aktuell. Dessutom finns det inte något stöd i regeringsformen för att riksdagen skulle ha rätt att utse den myndighet till vilken regeringen ska kunna delegera föreskriftsrätten. Bemyndigandet begränsas också till 1 och 2 §§ eftersom ett bemyndigande redan finns i 3 §. Ändringen i andra stycket är en följd av första stycket. Se i övrigt kommentaren i 13.20.
13.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:712) om undersökning av olyckor
2 §
Frågan behandlas i kapitel 5. Ändringen i första stycket 4 har ingen materiell innebörd utan pekar enbart ut vägtrafikolyckor som en typ av olyckor inom ramen för andra allvarliga olyckor.
611
Författningskommentar SOU 2008:44
13.3 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)
Vissa uppgifter i sjölagen kvarstår hos Sjöfartsverket medan andra förs över till Transportinspektionen. Sjöfartsverket kvarstår i 1 kap. 1 b § (att föra svensk flagg), 18 kap. 10 § (förteckning över sjöförklaringsledamöter), 18 kap. 21 och 22 §§ (förteckning över besiktningsmän) samt 21 kap. 11 § (särskilda ledamöter i dispaschmål).
18 kap.
19 §
Sjöfartsverket kvarstår och Transportinspektionen läggs till.
13.4 Förslag till lag om ändring i yrkestrafiklagen (1998:490)
Frågan om överflyttning av Vägverkets och Tullverkets uppgifter rörande yrkestrafikfrågor till Transportinspektionen behandlas i avsnitt 4.5.2 i delbetänkandet. Ändringarna innebär genomgående att två prövningsmyndigheter – Vägverket och Tullverket – ersätts av en myndighet; Transportinspektionen.
13.5 Förslag till lag om ändring i lagen (2001:558) om vägtrafikregister
13 §
I bestämmelsen regleras undantag från registreringsplikten i 12 §. Enligt första stycket punkten 5 behöver ett fordon inte vara registrerat vid provkörning av den som Vägverket särskilt förordnat att utföra haveriundersökningar, att utöva tillsyn enligt produktsäkerhetslagen (2004:451) eller att handlägga ett ärende. De senare uppgifterna ingår i det ansvarsområde som vi föreslår ska föras över till Transportinspektionen. Däremot kommer djupstudierna – i författningen benämnda haveriundersökningar – att kvarstå hos Vägverket; jämför kapitel 5. Punkten 5 ändras därför så att
612
SOU 2008:44 Författningskommentar
denna uppdelning mellan Vägverket och Transportinspektionen klargörs i fråga om de olika provkörningssituationerna.
13.6 Förslag till lag om ändring i fordonslagen (2002:574)
3 kap.
4 §
I bestämmelsen regleras rätten att provköra ett fordon med hänvisning till kontroller och prövningar enligt 3 §. I andra meningen finns ett tillägg som innebär att samma rätt tillkommer den som Vägverket särskilt har förordnat att utföra haveriundersökningar eller utöva tillsyn enligt produktsäkerhetslagen (2004:451). Den senare uppgiften ingår i det ansvarsområde som vi föreslår ska föras över till Transportinspektionen. Däremot kommer djupstudierna – i författningen benämnda haveriundersökningar – att kvarstå hos Vägverket; jämför kapitel 5 och kommentaren i 13.5. Andra meningen ändras i enlighet med denna uppdelning av uppgifter mellan myndigheterna.
13.7 Förslag till förordning om överlastavgift
Frågan om överflyttning av Skatteverkets uppgifter rörande överlastavgift till Transportinspektionen behandlas i avsnitt 4.5.2 i delbetänkandet och kapitel 4 i detta betänkande.
1 §
Genom bestämmelsen, och motsvarande ändring i förordningen (2007:780) med instruktion för Skatteverket, övertar Transportinspektionen ansvaret för frågor om överlastavgift. Beslut om att påföra överlastavgift kvarstår dock hos länsstyrelse under 2009 men överförs till Transportinspektionen från 2010 enligt förslaget i delbetänkandet.
613
Författningskommentar SOU 2008:44
2 §
Bestämmelsen motsvarar den nuvarande kungörelsen (1973:786) om inbetalning av överlastavgift. Genom förordningen upphävs kungörelsen.
13.8 Förslag till förordning om ändring i vägkungörelsen (1971:954)
5 §
Ändringarna är en följd av ändringarna i förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m; se kommentaren i 13.16 och avsnitt 4.5.4 i delbetänkandet.
23 a och 38 §§
Frågan behandlas i avsnitt 4.1.1 i delbetänkandet och innebär att Transportinspektionen övertar Vägverkets uppgifter att meddela föreskrifter om genomförande av förstudier och vägutredningar samt om upprättande av arbetsplaner. Däremot kvarstår Vägverkets bemyndiganden i 38 § andra stycket (utredning om ändrad fastighetsindelning) och i 28 § (förhandsgranskning av arbetsplan).
13.9 Förslag till förordning om upphävande av kungörelsen (1972:605) om införande av ny vägtrafiklagstiftning
Kungörelsen innehåller inga bestämmelser som numera är tillämpliga. Den kan därför upphävas.
614
SOU 2008:44 Författningskommentar
13.10 Förslag till förordning om ändring i sekretessförordningen (1980:657)
1 a §
Bestämmelsen är en följd av förslaget i avsnitt 4.5.2 i delbetänkandet om att Transportinspektionen övertar uppgiften att genomföra förarprov för körkort.
Bilagan
Punkt 20
Genom ändringen samlas alla sekretessfrågor – med avseende på 8 kap. 6 § sekretesslagen (1980:100) – beträffande tillståndsgivning och tillsyn hos Transportinspektionen på ett ställe och ersätter de nuvarande punkterna 30 och 111 samt delvis 129.
Punkt 129
Genom ändringen i punkt 20 utgår ”tillsyn”.
13.11 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1980:789) om åtgärder mot föroreningar från fartyg
8 kap.
1 §
Den nuvarande ordningen att vissa beslut ska underställas myndighetens prövning kvarstår. Ändringen är en följd av att Sjöfartsinspektionens uppgifter förs över till Transportinspektionen. Med behörig befattningshavare avses den som enligt särskild delegation eller i inspektionens arbetsordning utses att handlägga dessa ärenden.
615
Författningskommentar SOU 2008:44
2 §
Ändringen är en följd av vad som sägs beträffande 1 §.
9 kap.
3 §
Genom tillägg i punkterna 3 och 5 – med en uppdelning av nuvarande 5 i två punkter (5 och 6) – införs en skyldighet för Transportinspektionen att samråda med Sjöfartsverket i vissa normgivningsärenden.
13.12 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1982:569) om lotsning m.m.
Sjöfartsverkets ansvar och uppgifter kvarstår i 1, 2, 6 och 8 §§. I 4, 5 och 9 §§ överförs bemyndigandena till Transportinspektionen men med skyldighet att samråda med Sjöfartsverket enligt 5 och 9 §§.
13.13 Förslag till förordning om ändring i sjötrafikförordningen (1986:300)
1 kap.
4 §
I andra stycket införs en skyldighet för Transportinspektionen att samråda med Sjöfartsverket.
2 kap.
1 §
I första och andra stycket införs en skyldighet för Transportinspektionen att samråda med Sjöfartsverket.
616
SOU 2008:44 Författningskommentar
2 §
Den nuvarande ordningen att länsstyrelsen meddelar föreskrifter efter samråd med Sjöfartsverket ändras så att samråd ska ske med både Sjöfartsverket och Transportinspektionen.
2 a §
I bestämmelsen görs motsvarande tillägg beträffande samrådsskyldigheten som i 1 och 2 §§.
5 §
Förutom ändringen från Sjöfartsverket till Transportinspektionen klargörs att regleringen av sjövägmärkenas utformning och användning sker genom föreskrifter och att de meddelas efter samråd med Sjöfartsverket.
6 §
Sjöfartsverket ska enligt andra stycket även i fortsättningen svara för att sjövägmärken sätts upp, om inte Transportinspektionen bestämmer att en kommun eller en enskild i stället ska svara för den uppgiften. Ändringarna i övrigt är enbart av redaktionell art.
8 §
I bestämmelsen görs ingen annan ändring än att Transportinspektionen läggs till i uppräkningen av myndigheter som får överklaga länsstyrelsebeslut.
3 kap.
1 §
Bestämmelsen förtydligas genom att det anges att Sjöfartsverket, efter samråd med Transportinspektionen, håller aktuella anordningar samt
617
Författningskommentar SOU 2008:44
räddningsstationer. Vidare ändras begreppet säkerhetsanordningar till sjösäkerhetsanordningar.
2 §
I första stycket klargörs att det krävs tillstånd för annan än Sjöfartsverket att inrätta sjösäkerhetsanordningar. Tillstånd prövas enligt andra stycket av Transportinspektionen efter samråd med Sjöfartsverket. Även föreskrifter enligt tredje stycket ska meddelas efter samråd med Sjöfartsverket.
4 kap.
4 §
I första stycket ändras Sjöfartsverket till Transportinspektionen. I andra och tredje styckena kompletteras samrådsskyldigheten så att den omfattar både Transportinspektionen och Sjöfartsverket.
13.14 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1990:717) om undersökning av olyckor
3 §
Frågan behandlas i kapitel 5. Ändringen i andra stycket innebär dels att Luftfartsstyrelsens och Sjöfartsverkets uppgifter enligt nuvarande 1 och 2 sammanförs till Transportinspektionen i 1, dels att vägtrafiken läggs till i den punkten.
Övriga ändringar i förordningen är följdändringar till 3 §.
13.15 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1993:1053) om användning av vattenskoter
Bemyndigandet i 3 a §, att meddela föreskrifter om eller ge dispens i enskilda fall för användning av vattenskoter vid sjöräddning m.m., kvarstår hos Sjöfartsverket men med tillägget att samråd ska ske med Transportinspektionen. I 4 och 6 §§ läggs Transportinspektionen till.
618
SOU 2008:44 Författningskommentar
13.16 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.
18 §
Frågan behandlas i avsnitt 4.5.4 i delbetänkandet. Ändringen innebär, förutom att Transportinspektionen övertar Vägverkets bemyndigande att meddela föreskrifter, att Boverkets bemyndigande att meddela föreskrifter om vägtunnlar förs över till Transportinspektionen.
13.17 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1995:238) om totalförsvarsplikt
3 kap.
10 §
Den nuvarande skyldigheten att lämna uppgifter ur vissa register till Totalförsvarets pliktverk regleras för berörda myndigheter i 3 kap. 10, 12 och 13 §§. Genom ändringen i 10 § och upphävande av 12 och 13 §§ sammanförs Transportinspektionens uppgiftsskyldighet.
13.18 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1995:1652) om byggande av järnväg
1 §
Frågan behandlas i avsnitt 4.1.1 i delbetänkandet.
13.19 Förslag till förordning om ändring i yrkestrafikförordningen (1998:779)
Ändringarna föranleds av att Transportinspektionen övertar såväl Vägverkets som Tullverkets uppgift som prövningsmyndighet. Frågan behandlas i avsnitt 4.5.2 i delbetänkandet.
619
Författningskommentar SOU 2008:44
11 kap.
3 §
Vad som sägs i nuvarande första stycket omfattas av bemyndigandet i 1 § och kan därför utgå. Tullverkets bemyndigande i andra stycket kvarstår, eftersom det avser föreskrifter för hindrande av fortsatt färd. Ett sådant förbud kan meddelas av polisman och tulltjänsteman.
13.20 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:898) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn
1 §
I första stycket klargörs att det även fortsättningsvis ska ankomma på Sjöfartsverket att besluta om att inrätta, utvidga eller avlysa en allmän farled eller en allmän hamn, medan enligt andra stycket föreskrifter enligt 3 § i lagen ska meddelas av Transportinspektionen.
13.21 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:650) om vägtrafikregister
Ändringarna föranleds i allt väsentligt av att Transportinspektionen övertar Vägverkets uppgifter rörande vägtrafikregistret och tillhörande frågor.
16 kap.
7 §
Frågan om förvaltningen av skyltfonden behandlas i avsnitt 4.5.1 i delbetänkandet. Vägverket ska som förvaltare bestämma priset för personliga fordonsskyltar, men det ska ankomma på Transportinspektionen att besluta om rätten att använda sådana skyltar. Transportinspektionen ska också fastställa den särskilda skyltavgiften enligt 2 kap. 11 § förordningen (2001:652) om avgifter inom vägtrafikområdet.
620
SOU 2008:44 Författningskommentar
8 §
Vägverket tar hand om inbetalningen (pris och skyltavgift) och meddelar Transportinspektionen när betalning har skett. Först därefter kan Transportinspektionen leverera skyltarna och utfärda kontrollmärke. Den avräkning mellan Vägverket och Transportinspektionen som ska göras, dvs. att Vägverket levererar skyltavgiften till inspektionen, regleras inte i förordningen utan får hanteras genom överenskommelse mellan myndigheterna.
13.22 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:652) om avgifter inom vägtrafikområdet
1 kap.
3 §
Den nuvarande bestämmelsen i första stycket 1 utgår och bör i stället tas in i förordningen med instruktion för Vägverket.
13.23 13.23 Förslag till förordning om ändring i
10 kap.
1 §
Se kommentaren i 13.11.
13.24 13.24 Förslag till förordning om ändring i
förordningen (2004:283) om sjöfartsskydd
10 §
Se kommentaren i 13.11.
621
Författningskommentar SOU 2008:44
13.25 Förslag till förordning om ändring i järnvägsförordningen (2004:526)
6 kap.
8 a §
Ändringen i andra stycket behandlas i avsnitt 4.2 i delbetänkandet.
13.26 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2006:421) om säkerhet i vägtunnlar
8 §
Frågan behandlas i avsnitt 4.5.4 i delbetänkandet. Transportinspektionen övertar uppgiften som tunnelmyndighet från länsstyrelserna.
33 §
Ändringen i andra stycket är en följd av vad som sägs i 8 §.
13.27 Förslag till förordning om ändring i vägmärkesförordningen (2007:90)
Ändringarna föranleds av att Transportinspektionen övertar Vägverkets uppgifter i förordningen.
8 kap.
2 §
I bestämmelsen införs en generell skyldighet för Transportinspektionen att samråda med Vägverket i ärenden om föreskrifter. Den nuvarande samrådsskyldigheten med Banverket kvarstår.
622
SOU 2008:44 Författningskommentar
13.28 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:780) om instruktion för Skatteverket
Se kommentaren i 13.7.
623
Författningskommentar SOU 2008:44
DEL B
13.29 Förslag till lag om åtgärder för säkra vägar
Inledande bestämmelser
1 §
I bestämmelsen anges lagens tillämpningsområde och syfte. Genom begränsningen till vägtrafikanter utesluts de säkerhetsfrågor som aktualiseras i förhållande till arbetsmiljön.
I andra meningen klargörs att lagen inte gäller de vägtunnlar som omfattas av den särskilda lagen om säkerhet i vägtunnlar. Den begränsningen motsvarar det nuvarande förslaget till EG-direktiv.
2 §
I bestämmelsen definieras det transeuropeiska vägnätet (TENvägnätet) med direkt hänvisning till Europaparlamentets och Rådets beslut om TEN-vägnätet. Vad som är väg inom TENvägnätet följer av kopplingen till det vägnätet. Eftersom lagen i huvudsak ska gälla även för andra vägar görs en definition av begreppet väg. Definitionen är utformad med 2 § förordningen (2001:650) om vägtrafikdefinitioner som förebild. Särskilda vintervägar, som kan inrättas som allmän väg enligt 24 § väglagen (1971:948), undantas eftersom de krav som lagen ställer på väghållaren allmänt sett inte lämpar sig för tillfälliga vägar av detta slag. Vidare definieras vägprojekt och avser i första hand nybyggande av väg men även betydande förändringar av en befintlig väg ryms i begreppet. Med betydande förändring förstås att projektet dels är omfattande fysiskt och byggnadstekniskt, dels att ändringen tydligt påverkar trafikflödet.
624
SOU 2008:44 Författningskommentar
3 §
I bestämmelsen, som behandlas i avsnitt 11.8.2, klargörs vem som är att anse som väghållare.
4 §
I avsnitt 11.6 redogörs för vad som kan förväntas beträffande ett EG-direktiv om åtgärder för säkrare vägar. Det får anses mindre sannolikt att direktivet skulle komma att omfatta andra vägar än de som ingår i TEN-vägnätet. Av det skälet har vissa krav på väghållaren – trafiksäkerhetsgranskning, säkerhetsinspektioner och olycksrapporter – i lagen begränsats till TEN-vägnätet. Samtidigt ges regeringen möjlighet att föreskriva om en vidare tillämpning av 8–10 §§. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.8.2.
Tillsynsmyndighet
5 §
I bestämmelsen, som behandlas i avsnitt 11.8.3, klargörs att det ska finnas en myndighet med uppgift att utöva tillsyn över att lagen och anslutande föreskrifter efterlevs. Vidare överlämnas till regeringen att bestämma vilken myndighet som ska vara tillsynsmyndighet.
6 §
Bestämmelsen, som behandlas i avsnitt 11.8.4, ger tillsynsmyndigheten möjlighet att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att lagstiftningen efterlevs. Bestämmelsen har utformats i nära anslutning till 5 kap. 2 § lagen (2003:778) om skydd mot olyckor.
Trafiksäkerhetsanalys
7 §
I bestämmelsen, som behandlas i avsnitt 11.8.5, ställs i första stycket krav på en trafiksäkerhetsanalys för varje vägprojekt. Tidpunkten
625
Författningskommentar SOU 2008:44
för när en analys ska göras får, i fråga om allmänna vägar, anses vara skedet efter det att planeringen är slutförd, dvs. när arbetet med att upprätta en arbetsplan påbörjas. Under detta stadium arbetas vägens huvudsakliga utformning och dimensionering fram. I fråga om gator, som inte samtidigt är allmänna vägar, torde motsvarande tidpunkt inträda när arbetet med en detaljplan, eller en översiktplan, påbörjas. Om en väg byggs utan att vara allmän väg och det inte heller finns någon plan, får det överlämnas till rättstillämpningen att avgöra när analysen ska göras.
I den mån en analys, motsvarande den som regleras i lagen, görs i samband med kommunens planarbete enligt plan- och bygglagen (1987:10, PBL) krävs enligt andra stycket ingen dubblering av en sådan analys. I sådant fall tillämpas enbart PBL. Med motsvarande analys avses inte att den kommunala trafiksäkerhetsanalysen måste vara i detalj identisk med de krav som följer av första stycket. Däremot måste analysen i allt väsentligt nå upp till den nivå som nu föreslås i lagen och förordningen. Först om så inte är fallet – och den kommunala planeringen därmed saknar en analys av frågorna – inträder nu aktuella krav.
Trafiksäkerhetsgranskning
8 §
Av 4 § följer att kravet på trafiksäkerhetsgranskning endast gäller vägar på TEN-vägnätet, såvida inte regeringen föreskriver annat.
I bestämmelsen, som behandlas i avsnitt 11.8.6, regleras hur trafiksäkerhetsrevisorn ska utses och godkännas samt på ett övergripande sätt vilka uppgifter revisorn har. Ett bemyndigande att meddela närmare föreskrifter om genomförandet av trafiksäkerhetsgranskningar och om trafiksäkerhetsrevisorns verksamhet och uppgifter finns i 15 § 2 och 3.
Säkerhetsinspektioner
9 §
Av 4 § följer att kravet på säkerhetsinspektioner endast gäller vägar på TEN-vägnätet, såvida inte regeringen föreskriver annat.
626
SOU 2008:44 Författningskommentar
I bestämmelsen, som behandlas i avsnitt 11.8.7, regleras de övergripande inspektionernas inriktning och innehåll. Ett bemyndigande att meddela närmare föreskrifter om sådana inspektioner finns i 15 § 4.
Olycksrapporter
10 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.8.8. Av 4 § följer att kravet på olycksrapporter endast gäller vägar på TEN-vägnätet, såvida inte regeringen föreskriver annat. Ett bemyndigande att meddela närmare föreskrifter om trafikolyckor finns i 15 § 5.
Säkerhetskrav
11 §
I bestämmelsen, som behandlas i avsnitt 11.8.9, regleras övergripande det säkerhetskrav som ställs på varje väghållare och som innebär att åtgärder ska vidtas i den utsträckning sådana behövs för att förebygga skador till följd av användningen av vägen.
I första meningen sägs att åtgärder ska vidtas systematiskt och fortlöpande. I detta ligger ett tidsperspektiv framåt för att nå en högre säkerhet. Det ger väghållaren ett tidsmässigt utrymme för planering, bland annat ekonomiskt, men innebär också ett krav på en fortlöpande aktivitet för att nå en högre säkerhet.
I andra meningen klargörs att kravet på åtgärder alltid måste ställas i relation till vad som är rimligt att kräva. Bestämmelsen är utformad med 2 kap. 7 § miljöbalken som förebild, där relationen mellan nyttan av skyddsåtgärder och kostnaderna för sådana åtgärder är särskilt betonad.
I tredje meningen sägs vad som särskilt ska beaktas vid bedömningen – den omedelbara risken för skador, som då talar för att snabba åtgärder ska vidtas, relationen mellan nyttan och kostnaderna samt att inte enbart byggnadstekniska eller motsvarande åtgärder avses utan även åtgärder som syftar till att reglera trafiken. Sammantaget ger detta möjlighet till en avvägning i förhållande till vad som får anses vara vedertaget godtagbart beteende med hänsyn till andra intressen än det rena säkerhetsintresset. I första hand gäller detta nyttan av skyddsåtgärder i jämförelse med kostnaderna för
627
Författningskommentar SOU 2008:44
sådana åtgärder. Kostnadsbilden kan vara sådan att den optimala åtgärden är att betrakta som orimlig att vidta. I sådant fall får alternativa åtgärder övervägas. Även en avvägning mot andra transportpolitiska delmål ingår. Samtidigt ska den risk för skador som föreligger vägas in. Om risken för allvarliga skador är påtaglig och omedelbar är också kravet betydande på att åtgärder som i vart fall reducerar risken vidtas snabbare än annars. När det gäller trafikreglerande åtgärder är det i första hand bestämmelser om högsta tillåtna hastighet som aktualiseras men även andra föreskrifter av sådant slag som sägs i 10 kap. 1 § trafikförordningen (1998:1276) ingår. Ett bemyndigande att meddela närmare föreskrifter om säkerhetskraven finns i 15 § 6.
Överklagande
12 §
Tillsynsmyndighetens beslut får överklagas enligt den allmänna bestämmelsen i 22 § förvaltningslagen (1986:223), dvs. beslutet får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot.
Verkställighet
13 §
I bestämmelsen klargörs att utgångspunkten är att beslut som har meddelats enligt lagen eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen gäller omedelbart. Om det i ett visst ärende finns behov av det, får dock något annat beslutas. Beslut som gäller omedelbart kan enligt 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) inhiberas av allmän förvaltningsdomstol.
Bemyndiganden
14 §
Enligt första punkten, som behandlas i avsnitt 11.8.2, får regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, meddela föreskrifter om undantag för att anpassa kravet på trafiksäkerhetsanalys och
628
SOU 2008:44 Författningskommentar
säkerhetskravet till olika typer av vägar. Detta gäller dock inte TEN-vägar som förutsätts vara direktivstyrda. I andra och tredje punkten, som behandlas i avsnitt 11.8.8 respektive 11.8.10, lämnas bemyndigande för att ställa krav på väghållare att genomföra olycksutredningar samt lämna uppgifter om väginfrastrukturen. Vidare får meddelas föreskrifter om registrering av sådana uppgifter.
15 §
I bestämmelsen, som behandlas i avsnitt 11.8.13, klargörs att regeringen får meddela föreskrifter utöver verkställighetsföreskrifter och föreskrifter med stöd av restkompetensen. Regeringen får överlåta åt en förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter i dessa avseenden.
Övergångsbestämmelser
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.9 och innebär att kraven på trafiksäkerhetsanalys enligt 7 § och trafiksäkerhetsgranskning enligt 8 § inte ska ha någon retroaktiv verkan. Vad som avses med vägprojekt kommenteras i anslutning till 2 §.
13.30 Förslag till förordning om åtgärder för säkra vägar
1 §
I bestämmelsen anges förordningens tillämpningsområde.
2 §
Bestämmelsen säkerställer att i första hand begreppet väg har samma betydelse i förordningen som i lagen.
629
Författningskommentar SOU 2008:44
3 §
Skyldigheten att upprätta en trafiksäkerhetsanalys och det allmänna säkerhetskravet ska inte gälla i andra fall än när det är säkerhetsmässigt motiverat. Avgränsningen – att vägen endast i liten utsträckning används av allmänheten för trafik – utesluter såväl helt privata vägar som exempelvis s.k. skogsbilvägar. I det senare fallet kan trafiken visserligen vara betydande, men sådana vägar är normalt sett inte tillgängliga för allmän trafik. Med används av förstås det faktiska användandet och inte de legala möjligheterna att använda vägen. Avgränsningen är öppen i den meningen att den inte omedelbart svarar på frågan om en viss väg omfattas av undantaget. Därmed kan tolkningsproblem uppstå. För att i görligaste mån undvika det, men samtidigt ha en flexibilitet i regleringen, bemyndigas Transportinspektionen i 9 § att meddela närmare föreskrifter om undantaget.
4 §
Enligt bestämmelsen ska Transportinspektionen vara tillsynsmyndighet.
5 §
I bestämmelsen regleras det närmare innehåller i en trafiksäkerhetsanalys. Utformning är i nuläget hämtat från det förslag till EGdirektiv som finns. Den ytterligare detaljreglering som behövs får Transportinspektionen meddela föreskrifter om enligt 9 §.
6 §
För trafiksäkerhetsgranskningar är förutsättningarna desamma som sägs i 5 §.
630
SOU 2008:44 Författningskommentar
7 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.8.8. I första meningen ställs krav på varje väghållare att utreda och rapportera trafikolyckor som medfört att någon har omkommit. I andra meningen begränsas dock utredningsskyldigheten med utgångspunkt från den nuvarande regleringen i Vägverkets instruktion, som ställer krav på verket att genomföra s.k. djupstudier. Så länge Vägverket har den skyldigheten behöver således andra väghållare inte utreda dödsolyckor.
8 §
I bestämmelsen ställs krav på en säkerhetsdokumentation och de grundläggande delarna i en sådan dokumentation – dels en översiktlig beskrivning och analys av det vägnät som väghållaren ansvarar för, dels en plan för åtgärder. Det närmare innehållet får bestämmas genom föreskrifter av Transportinspektionen.
9 §
I bestämmelsen bemyndigas Transportinspektionen att meddela närmare föreskrifter.
Övergångsbestämmelser
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.9.
13.31 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift
8 §
Frågan om att föra över länsstyrelsernas uppgifter rörande överlastavgift till Transportinspektionen behandlas i avsnitt 4.5.2 i delbetänkandet. Ändringen i bestämmelsen är en följd av det förslaget.
631
Författningskommentar SOU 2008:44
11 §
I bestämmelsen införs i tredje stycket en särskild forumregel. Frågan behandlas i avsnitt 10.4.3. Innebörden är att den nuvarande regeln i 8 § om kompetensfördelningen mellan länsstyrelserna förs in som en forumregel vid överklagande av Transportinspektionens beslut till allmän förvaltningsdomstol.
13.32 Förslag till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)
Ändringarna i anläggningslagen behandlas i avsnitt 11.8.16.
56 §
I första stycket ändras den myndighet som kan förordnar om att vissa bestämmelser i väglagen (1971:948) ska tillämpas från den statliga väghållningsmyndigheten till Transportinspektionen. Ändringarna i övrigt är enbart redaktionella.
57 §
I bestämmelsen läggs Transportinspektionen till som en följd av ändringen i 56 §.
13.33 Förslag till lag om ändring i körkortslagen (1998:488)
7 kap.
2 §
Frågan om att föra över länsstyrelsernas uppgifter rörande körkortsfrågor till Transportinspektionen behandlas i avsnitt 4.5.2 i delbetänkandet. Ändringen i bestämmelsen är en följd av det förslaget.
632
SOU 2008:44 Författningskommentar
I bestämmelsen samlas alla ärenden som ska prövas av Transportinspektionen och motsvarar nuvarande 7 kap. 2 och 3 §§. Se även kommentaren i 13.34.
8 kap.
3 §
I bestämmelsen räknas upp de beslut som inte får överklagas. Innehållsmässigt görs ingen annan ändring än vad som följer av den ändrade instansordningen, se avsnitt 10.4.3.
10 kap.
4 §
Bestämmelsen upphävs som en följd av att länsstyrelserna ersätts av Transportinspektionen. I fråga om ny forumregel för överklagande av inspektionens beslut, se kommentaren i 13.34.
13.34 Förslag till lag om ändring i körkortslagen (1998:488)
7 kap.
3 §
Bestämmelsen upphävs. Innehållsmässigt finns motsvarande uppräkning i den nya lydelsen av 7 kap. 2 §.
8 kap.
1 §
I första stycket utgår hänvisningen till tredje stycket, eftersom även de besluten – meddelade av Transportinspektionen i första instans – får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. I andra stycket införs en särskild forumregel. Frågan behandlas i avsnitt 10.4.3. Innebörden är att den nuvarande regeln i 10 kap. 4 § om
633
Författningskommentar SOU 2008:44
kompetensfördelningen mellan länsstyrelserna i huvudsak förs in som en forumregel vid överklagande av Transportinspektionens beslut till allmän förvaltningsdomstol.
2 §
Vad som sägs i första stycket första meningen och tredje stycket enligt lydelse i författningsförslag 15 (del A) i betänkandet utgår, eftersom det följer av den föreslagna lydelsen av 7 kap. 2 § samt 8 kap. 1 och 3 §§; se kommentaren i 13.33.
13.35 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:489) om försöksverksamhet med villkorlig körkortsåterkallelse
9 §
Frågan om att föra över länsstyrelsernas uppgifter rörande körkortsfrågor till Transportinspektionen behandlas i avsnitt 4.5.2 i delbetänkandet. Ändringen i bestämmelsen är en följd av det förslaget.
10 §
I tredje stycket införs en särskild forumregel. Frågan behandlas i avsnitt 10.4.3. Innebörden är att den nuvarande regeln i 9 § om kompetensfördelningen mellan länsstyrelserna förs in som en forumregel vid överklagande av Transportinspektionens beslut till allmän förvaltningsdomstol.
13.36 Förslag till lag om ändring i yrkestrafiklagen (1998:490)
3 kap.
2 §
Frågan om att föra över länsstyrelsernas uppgifter rörande yrkestrafikfrågor till Transportinspektionen behandlas i avsnitt
634
SOU 2008:44 Författningskommentar
4.5.2 i delbetänkandet. Ändringen i bestämmelsen är en följd av det förslaget.
7 kap.
6 a §
I bestämmelsen införs en särskild forumregel. Frågan behandlas i avsnitt 10.4.3. Innebörden är att de nuvarande reglerna om kompetensfördelningen mellan länsstyrelserna i huvudsak förs in som en forumregel vid överklagande av Transportinspektionens beslut till allmän förvaltningsdomstol.
13.37 Förslag till lag om ändring i yrkestrafiklagen (1998:490)
2 kap.
2 §
Frågan om att föra över länsstyrelsernas uppgifter rörande yrkestrafikfrågor till Transportinspektionen behandlas i avsnitt 4.5.2 i delbetänkandet. Ändringen i bestämmelsen är en följd av det förslaget.
7 kap.
1 §
Materiellt görs ingen ändring i den nuvarande ordningen, som innebär att frågor om tillstånd till linjetrafik, villkor för sådant tillstånd och omprövning överklagas till regeringen i stället för till allmän förvaltningsdomstol. Däremot ändras instansordningen på så sätt att det genomgående blir två instanser (Transportinspektionen och regeringen) mot tidigare tre i fråga om tillstånd till linjetrafik som berör enbart ett län (länsstyrelse–Vägverket/Transportinspektionen– regeringen).
635
Författningskommentar SOU 2008:44
7 kap.
3 §
Bestämmelsen upphävs eftersom regleringen i 7 kap. 1 § omfattar dessa fall.
13.38 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:492) om biluthyrning
4 §
Frågan om att föra över länsstyrelsernas uppgifter rörande yrkestrafikfrågor till Transportinspektionen behandlas i avsnitt 4.5.2 i delbetänkandet. Ändringen i bestämmelsen är en följd av det förslaget.
22 §
I andra stycket införs en särskild forumregel. Frågan behandlas i avsnitt 10.4.3. Innebörden är att de nuvarande reglerna om kompetensfördelningen mellan länsstyrelserna i huvudsak förs in som en forumregel vid överklagande av Transportinspektionens beslut till allmän förvaltningsdomstol.
13.39 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:395) om arbetstid vid visst vägtransportarbete
De föreslagna ändringarna, som författningsmässigt enbart är en namnändring från Arbetsmiljöverket till Transportinspektionen, behandlas i kapitel 4.
636
SOU 2008:44 Författningskommentar
13.40 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:426) om arbetstid m.m. för flygpersonal inom civilflyget
De föreslagna ändringarna, som författningsmässigt enbart är en namnändring från Arbetsmiljöverket till Transportinspektionen, behandlas i kapitel 4.
13.41 Förslag till förordning om ändring i militära vägtrafikkungörelsen (1974:97)
56 §
Frågan behandlas i avsnitt 10.4.1. Ändringen innebär att instansordningen ändras så att länsstyrelsebesluten får överklagas hos Transportinspektionen i stället för hos regeringen.
13.42 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift
9 §
Frågan behandlas i avsnitt 10.4.1. I bestämmelsen läggs till en andra mening som hänvisar till huvudregeln i 22 a § förvaltningslagen om överklagande till allmän förvaltningsdomstol.
13.43 Förslag till förordning om ändring i trafikförordningen (1998:1276)
3 kap.
17 §
Frågan behandlas i avsnitt 11.8.10. I första och andra stycket regleras de primärt gällande hastighetsgränserna inom respektive utom tättbebyggt område. I tredje stycket ges kommunen rätt att föreskriva om avvikelse, dvs. högre eller lägre hastighet, från vad som gäller inom tättbebyggt område och väghållningsmyndigheten ges rätt att föreskriva om avvikelse från vad som gäller utom
637
Författningskommentar SOU 2008:44
tättbebyggt område. Kravet på att det ska vara motiverat av hänsyn till trafiksäkerheten, framkomligheten eller miljön är detsamma som enligt nuvarande lydelse enligt dels andra stycket i bestämmelsen, dels 10 kap. 1 § andra stycket 14 och 15. Enligt fjärde stycket ska hastighetsgränserna bestämmas i 10-steg inom intervallet 30–110 kilometer i timmen, dvs. 30–40–50–60–70–80–90–100–110. Detta motsvarar i huvudsak vad som nu sägs i andra och fjärde stycket. Vidare får Transportinspektionen närmare reglera förutsättningarna för att kunna föreskriva avvikelse från de primärt gällande hastighetsgränserna.
Se också kommentaren till 10 kap. 1 §.
17 a §
Bestämmelsen är ny och ställer krav på medgivande av vägens ägare för att avvikande hastighetsgränser ska få föreskrivas för en enskild väg. I andra meningen säkerställs dock att behörig myndighet alltid har rätt att föreskriva en lägre hastighet, oavsett vilken uppfattning vägens ägare har i frågan. Med utgångspunkt i den grundläggande synen på väghållarens ansvar, som närmare utvecklas i kapitel 11 och särskilt i avsnitt 11.8.10 i fråga om hastighet, ska dock krävas att en sådan avvikelse är särskilt motiverad av trafiksäkerhetsskäl. Därmed markeras att det i första hand bör vara vägens ägare som initierar en fråga om avvikelse.
4 kap.
11 §
Frågan behandlas i avsnitt 11.8.11. Ändringen innebär att beslut om de föreskrifter om bärighetsklasser som i dag beslutas av Vägverket flyttas över till de statliga väghållningsmyndigheterna.
638
SOU 2008:44 Författningskommentar
10 kap.
1 §
Frågan behandlas i avsnitt 11.8.10 och ändringen innebär att samtliga avvikelser från de primära hastighetsgränserna i 3 kap. 17 § respektive 9 kap. 1 § regleras i nu nämnda bestämmelser. Några lokala trafikföreskrifter om hastighetsgränser är således inte möjliga.
15 kap.
2 §
Frågan behandlas i avsnitt 10.4.1. I första stycket läggs till en punkt om att normbeslut av Transportinspektionen inte får överklagas.
13.44 Förslag till förordning om ändring i trafikförordningen (1998:1276)
9 kap.
1 §
Se kommentaren till 3 kap. 17 § i 13.43. Ändringen innebär att beslutskompetensen ändras från Vägverket till väghållningsmyndigheten.
15 kap.
1 §
Frågan behandlas i avsnitt 10.4.1 och 10.4.2. I första stycket utgår Rikspolisstyrelsen, eftersom de beslut som RPS meddelar är normbeslut och sådana ska inte vara överklagbara. Vidare införs den ändringen i instansordningen att en statlig väghållningsmyndighets beslut överklagas direkt till Transportinspektionen och inte via länsstyrelse. Slutligen utgår Vägverket, eftersom verket inte kvarstår som beslutsfattare i förordningen.
639
Författningskommentar SOU 2008:44
13.45 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:650) om vägtrafikregister
19 kap.
2 §
Frågan behandlas i avsnitt 10.4.1 och innebär att normbeslut inte får överklagas.
13.46 Förslag till förordning om ändring i vägmärkesförordningen (2007:90)
9 kap.
3 §
Frågan behandlas i avsnitt 10.4.1 och innebär att normbeslut inte får överklagas.
13.47 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:231) om elektroniskt kungörande av vissa trafikföreskrifter
2 §
Ändringen i andra punkten är en följd av den föreslagna ändringen i 3 kap. 17 § trafikförordningen (1998:1276) enligt 13.43 ovan.
640
Särskilt yttrande av Jan Stålhandske
Utredaren betonar i avsnitt 2 ”Den nya myndigheten” att Transportinspektionen måste samverka med övriga transportmyndigheter för att transportpolitiken ska kunna utvecklas och verkställas som en sammanhängande helhet, för att verksamheten ska kunna leva upp till en sammanhängande helhet, för att uppnå ett effektivt samlat resursutnyttjande samt för att den löpande verksamheten ska kunna fungera smidigt.
Vid en första anblick kan det synas saknas anledning att ifrågasätta de honnörsord som här radats upp. Det är emellertid när det som sägs konkretiseras i daglig verksamhet som bristerna i det sagda kan uppdagas. Utredaren värjer sig dock för att konkretisera denna samverkan med hänvisning till att arbetsfördelningen måste anpassas efter förutsättningarna i varje enskilt fall. På det internationella området föreslås att Transportinspektionen ges i uppgift att – att tillsammans med Banverket, Sjöfartsverket och Vägverket – lämna förslag till riktlinjer för hur det internationella arbetet bör organiseras.
Ett visst samarbete måste självklart ske i avgränsade praktiska frågor, t.ex. när uppgifter övergår på väg- och sjösidan till den nya myndigheten. Att verksamheten fungerar smidigt är emellertid kanske inte självklart någonting som alltid är positivt för att nå de transportpolitiska delmålen, när det finns flera aktörer med olika intressen och ambitioner inblandade. Riksdagen har i och med järnvägslagen bedömt att det gagnar åtminstone järnvägsområdet bättre med en tydlig struktur och tydliga roller. En oberoende tillsynsmyndighet, som aldrig får misstänkas för att ”samverka” med ett av tillsynsobjekten, har ansetts skapa en högre effektivitet än ett allmänt krav på samverkan med de infrastrukturförvaltare som också råkar vara statliga myndigheter. Det är viktigt att dessa tydliga roller inte suddas ut och utredaren borde enligt min mening tagit chansen att markera att samtliga tillsynsobjekt också i fram-
641
Särskilt yttrande SOU 2008:44
tiden tydligt kan se vilken roll tillsynsmyndigheten har och vilken roll statliga och icke statliga infrastrukturförvaltare och järnvägsföretag har. Det är då ingen bra signal att upprepat tala om behovet av en ”omfattande samverkan”.
Den kunskap och kompetens som ostridigt återfinns i trafikverken kan tas till vara av regeringen utan en institutionaliserad skyldighet för tillsynsmyndigheten att samverka med vissa tillsynsobjekt.
Jag menar vidare att det på samma grunder hade varit en fördel att i avsnitt 3 markera att de insatser och bevakningsuppgifter som vissa trafikverk har, grundade på ett otydligt sektorsansvar, måste analyseras och begränsas, så att de inte konkurrerar med den marknadsbevakning som ska ingå i Transportinspektionens arbete.
642
Bilaga 1
Kommittédirektiv
Inrättandet av en trafikinspektions organisation
Dir. 2007:105
Beslut vid regeringssammanträde den 19 juli 2007
Sammanfattning av uppdraget
En särskild utredare ska förbereda och genomföra bildandet av en trafikinspektionsorganisation, Transportstyrelsen. Uppdraget gäller med förbehåll för riksdagens godkännande i de delar det behövs.
Utredarens arbete ska genomföras i två etapper. I en första etapp ska utredaren lämna förslag till vilka verksamheter som ska föras över till den nya myndigheten, dess ansvarsområden, ansvar för arbetet i internationella organisationer och inom EU, finansieringsform och lokalisering.
Under den andra etappen av utredningsarbetet ska åtgärder genomföras som krävs för att den nya myndigheten ska kunna inleda sin verksamhet den 1 januari 2009. Regeringen avser att ge ytterligare direktiv om genomförandet av bildandet av Transportstyrelsen.
Bakgrund
Den 25 november 2004 gjorde riksdagen ett tillkännagivande om att regeringen snarast ska tillsätta en utredning med uppdrag att utreda hur en gemensam trafikinspektion ska vara organiserad (Inspektionsverksamheten inom trafikslagen bet. 2004/05:TU4, rskr. 2004/05:64). Utgångspunkten var att en gemensam trafikinspektion skulle tillskapas under första halvåret 2006.
Den 6 oktober 2005 gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att undersöka hur man kan inrätta en trafikslagsövergripande organisation för inspektionsverksamhet som rör kontroll av att krav i fråga om säkerhet och skydd inom transportområdet är
643
Bilaga 1 SOU 2007:105
uppfyllda, se kommittédirektivet Översyn av inspektionsverksamheten för säkerhets- och skyddsfrågor inom transportområdet (dir. 2005:108). Trafikinspektions-utredningen förordade i betänkandet Trafikinspektionen – en myndighet för säkerhet och skydd inom transportområdet (SOU 2007:4) ett organisationsalternativ, nämligen att en ny myndighet bildas och att Järnvägsstyrelsen och Luftfartsstyrelsen läggs ned, att verksamheterna där förs över till den nya myndigheten och att Sjöfartsinspektionen och Vägtrafikinspektionen skiljs från Sjöfartsverket och Vägverket och att verksamheterna förs till den nya myndigheten. Remissbehandlingen av betänkandet visade på ett stöd för förslaget att inrätta en ny trafikslagsövergripande myndighet. Ett antal remissinstanser förde fram synpunkter att verksamheten på framför allt Luftfartsstyrelsen och Sjöfartsinspektionen, som är avgiftsfinansierad och i högre grad styrd av internationella konventioner och överenskommelser, skulle kunna påverkas negativt av den föreslagna organisationsförändringen.
Regeringen angav dessutom i budgetpropositionen för år 2007 (prop. 2006/07:1, utgiftsområde 2) att det med tanke på den omfattning den statliga myndighetsorganisationen nu fått finns anledning att se över hela verksamheten. Den 21 december 2006 tillkallade regeringen därför kommittén Översyn av den statliga förvaltningens uppgifter och organisation (dir. 2006:123) med uppdrag att lämna förslag som kan effektivisera statlig förvaltning och verksamhet genom att klargöra vad som bör vara statliga åtaganden i form av myndighetsuppgifter, skapa goda förutsättningar för regeringens styrning av den statliga verksamheten, få till stånd en tydligare och mera överskådlig statlig förvaltningsstruktur som förenklar kontakterna för medborgare och företag och underlättar samverkan mellan statliga myndigheter och mellan statlig och kommunal förvaltning, samt öka myndigheternas förmåga att bidra till effektiviseringar och att fullgöra sina uppdrag i ljuset av de krav som EU-medlemskapet ställer.
Regeringens bedömning i den nu aktuella frågan är att fördelarna med en samlad trafikinspektionsorganisation överväger. I det fortsatta utredningsarbetet måste dock den nya myndighetens ansvarsområden, organisering, internationella arbete och finansieringsform noggrant analyseras.
644
Bilaga 1
Behovet av en utredning
En ny myndighet på transportområdet
Regeringen avser mot nämnda bakgrund ta ett samlat grepp över myndigheterna på transportområdet och tillskapa en ny myndighet, Transportstyrelsen, och avveckla Luftfartsstyrelsen och Järnvägsstyrelsen.
Transportstyrelsen ska ledas av en generaldirektör.
Den nya myndighetens inriktning
Utgångspunkten ska vara att den nya myndighetens verksamhet ska omfatta all norm- och tillståndsgivning samt tillsynsregler avseende de fyra transportslagen med beaktande av deras skilda förutsättningar. Transportstyrelsen ska vara registermyndighet avseende de fyra transportslagen och företräda Sverige i de organisationer där regelutveckling inom myndighetens ansvarsområden sker.
Uppdraget
Utredaren ska lämna förslag till vilka verksamheter som ska föras över till den nya myndigheten, beskriva myndighetens ansvarsområden, organisering, föreslå finansieringsform samt Transportstyrelsens lokalisering.
Utredaren ska, under förutsättning att beslut fattas av riksdagen och regeringen, vidta de åtgärder som krävs för bildandet av en ny myndighet för en gemensam trafikinspektionsorganisation. Myndigheten ska kunna inrättas den 1 januari 2009. Utredarens arbete ska genomföras i två etapper.
Etapp 1: analysfas
I en första etapp ska utredaren analysera och lämna förslag på myndighetens ansvarsområde, internationella ansvar, finansieringsform och lokalisering. Förslagens verksamhetsmässiga, ekonomiska och personella konsekvenser ska redovisas.
645
Bilaga 1 SOU 2007:105
Beskriva myndighetens ansvarsområden
Utredaren ska särskilt analysera vilken norm- och tillståndsgivning samt vilka tillsynsregler som Transportstyrelsen ska ansvara för.
Utredaren ska analysera vilka verksamheter, inte bara inom Luftfartsstyrelsen, Vägverket, Järnvägsstyrelsen, Sjöfartsverket och Banverket utan även inom andra myndigheter som har tillsyn över eller beslutar om säkerhets-, miljö- och skyddsaspekter gällande bland annat konstruktions- och utrustningsregler för fordon och fartyg, trafik-, behörighets-, arbetstids-, avgifts-, infrastruktur- och tillsynsregler, som ska föras över till den nya myndigheten.
Utredaren ska tydligt beskriva ansvarsområdet för den nya myndigheten. Utredaren ska överväga om Transportstyrelsen ska ha, och i sådana fall vad som ska ingå i, ett sektorsansvar. Utredaren ska samråda med utredningen om en översyn av den statliga förvaltningens uppgifter och organisation (dir. 2006:123) och ha kontakt med utredningen om flygplatsöversyn (dir. 2006:60, dir. 2006:104, dir. 2007:1) och utredningen om den svenska lotsningsverksamheten och dess framtid (dir. 2006:116, dir. 2007:69).
Utredaren ska överväga och lämna förslag till vad Transportstyrelsen ska ansvara för i det fall ett trafiksäkerhetsansvar för de som utformar vägtransportsystemet, enligt Trafikinspektionsutredningens betänkande Trafikinspektionen – en myndighet för säkerhet och skydd inom transportområdet (SOU 2007:4), genomförs. Utredaren ska i det sammanhanget särskilt belysa vad ett sådant trafiksäkerhetsansvar skulle innebära för den ekonomiska och fysiska planeringsprocessen för väginvesteringar samt för den statliga, kommunala och enskilda väghållningen.
Utredaren ska redovisa behovet av och föreslå erforderliga författningsändringar.
Föreslå myndighetens ansvar för arbetet i internationella organisationer och inom EU
Utredaren ska analysera arbetet i internationella organisationer och inom EU och föreslå Transportstyrelsens mandat att efter delegering av regeringen företräda Sverige i organisationer där regelutveckling sker inom det område som Transportstyrelsen ska ansvara för. I uppdraget ingår att redogöra för hur förslagen
646
Bilaga 1
överensstämmer med Sveriges internationella överenskommelser och med de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i EU.
Analysera och föreslå finansieringsform m.m.
Utredaren ska analysera och föreslå finansieringsform och eventuell avgiftskonstruktion för Transportstyrelsen avseende samtliga transportslag.
Föreslå lokalisering
Utredaren ska lämna förslag till vilken lokalisering Transportstyrelsen ska ha.
Etapp 2: genomförandefas
Under den andra etappen av utredningsarbetet ska åtgärder genomföras som krävs för att den nya myndigheten ska kunna inleda sin verksamhet den 1 januari 2009.
Föreslå verksamhetsmål och instruktion m.m.
Utredaren ska lämna förslag till verksamhetsmål och instruktion för myndigheten samt föreslå erforderliga författningsändringar.
Föreslå anslag och resursfördelning
Utredaren ska lämna förslag om eventuella anslag och avgifter samt verksamhetsplan för myndigheten för 2009. Utredaren ska också lämna ett budgetunderlag för åren 2010 ─2012.
Besluta om stödfunktioner, organisation och bemanning
Utredaren ska förbereda anslutningen av den nya myndigheten till det statliga redovisningssystemet och lägga upp redovisningsplaner. Utredaren ska ingå nödvändiga avtal för myndighetens verksamhet.
647
Bilaga 1 SOU 2007:105
Utredaren ska besluta om myndighetens organisation och överväga lämpliga arbetsformer. Utredaren ska vidare bedöma vilken kompetens som är nödvändig för myndighetens verksamhet. Utredaren ska fullgöra de åtgärder som krävs enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Den nya myndigheten ska bemannas med beaktande av reglerna om övergång av verksamhet i 6 b § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Utredaren ska fatta beslut om bemanning liksom även i övrigt utöva arbetsgivarens befogenheter.
Uppdragets genomförande och tidsplan
Utredaren ska samråda med Luftfartsstyrelsen, Vägverket, Järnvägsstyrelsen, Sjöfartsverket och Banverket samt Arbetsmiljöverket, Konkurrensverket, Tullverket, Statens räddningsverk, Statens haverikommission, länsstyrelserna, Kustbevakningen, Ekonomistyrningsverket och Arbetsgivarverket. Vidare ska utredaren samråda med andra myndigheter och organisationer i den utsträckning som är nödvändig. Myndigheterna ska lämna utredaren det underlag som utredaren begär.
Utredaren ska hålla berörda centrala arbetstagarorganisationer informerade om arbetet och ge dem möjlighet att framföra synpunkter. Förslagets konsekvenser ska redovisas enligt vad som anges i 14 och 15 §§kommittéförordningen (1998:1474). Senast den 2 maj 2008 ska utredaren redovisa behovet av och föreslå erforderliga författningsändringar samt lämna förslag till
• vilka verksamheter inom Luftfartsstyrelsen, Vägverket, Järnvägsstyrelsen, Banverket och Sjöfartsverket som ska föras över till den nya myndigheten,
• vilka verksamheter utanför Luftfartsstyrelsen, Vägverket, Järnvägsstyrelsen, Banverket och Sjöfartsverket som ska föras över till den nya myndigheten,
• myndighetens ansvarsområden,
• myndighetens ansvar för arbetet i internationella organisationer och inom EU,
• myndighetens finansieringsform m.m. samt
648
Bilaga 1
• myndighetens lokalisering.
Regeringen avser att därefter ge ytterligare direktiv om genomförandet av bildandet av Transportstyrelsen.
(Näringsdepartementet)
649