I ärende om uppehållstillstånd på grund av anknytning till förälder respektive make (familjeåterförening) enligt 5 kap. 3 § första stycket 2 a respektive 1 utlänningslagen, har båda makarnas föräldraskap visats genom bl.a. DNA-analys. Den identitet som uppgivits och godtagits såsom sannolik respektive tilldelats vid beviljande av uppehållstillstånd som skyddsbehövande för anknytningspersonen har godtagits i målet som grund för prövning av barnets och makans ansökan om uppehållstillstånd på grund av anknytning till honom. Som huvudregel ställs ett högt beviskrav för uppgifter om en sökandes identitet. När det varit omöjligt för barnet och den sökande makan att genom traditionella bevismedel visa sin identitet, har domstolen gjort en individuell bedömning, innefattande proportionaliteten av ett högt beviskrav. Denna har utmynnat i att det i det bedömda enskilda fallet har varit tillräckligt att envar av sökandena gjort sin identitet sannolik.
En migrationsdomstols utredningsskyldighet har ansetts aktualiserad när den utlänning målet rör till domstolen gett in ett läkarintyg som indikerar att han eller hon i hemlandet kan ha varit utsatt för tortyr.
En kvinna och hennes barn är berättigade till uppehållstillstånd på grund av anknytning till kvinnans make. Maken är tidigare dömd för grov brottslighet mot närstående. Portalbestämmelsen i utlänningslagen om barnets bästa kan inte tillämpas självständigt för att vägra kvinnan och barnet uppehållstillstånd.
Fråga om det föreligger synnerliga skäl för att göra undantag från huvudregeln att uppehållstillstånd ska ha sökts och beviljats före inresan till Sverige för en somalisk man, som under tiden hans ansökan om asyl har behandlats, har fått barn med en kvinna som beviljats permanent uppehållstillstånd i Sverige. Eftersom somaliska pass inte godtas, skulle ett återsändande av mannen till Somalia i praktiken innebära att han sannolikt inte skulle kunna återvända till Sverige, även om han skulle uppfylla förutsättningarna för att beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning till barnet. Synnerliga skäl har därför ansetts föreligga.
När det i ett mål eller ärende om återkallelse av tidsbegränsat uppehållstillstånd åberopas både asylskäl och skäl mot återkallelsen måste en prövning först ske av om det finns förutsättningar för att återkalla tillståndet. Härefter får bedömas om det finns skäl som talar mot att en återkallelse sker. Slutligen ska en prövning ske av om uppehållstillstånd bör beviljas på annan grund.
Det finns inte något rättsligt hinder mot att en polismyndighet till vilken Migrationsverket överlämnat ett verkställighetsärende lämnar ärendet vidare till en annan polismyndighet. När ärendet lämnas vidare blir den polismyndighet till vilken vidarelämningen sker handläggande myndighet och behörig att fatta beslut om bl.a. förvar.
I mål om uppehållstillstånd, där skyddsskäl och synnerligen ömmande omständigheter har åberopats, har frågan uppkommit om hur en migrationsdomstol bör förfara när det i ett mål bedöms föreligga grund för att bevilja en utlänning uppehållstillstånd, men där det framgår att denne är uppförd på en sådan spärrlista som avses i artikel 25.1 i Schengenkonventionen. Domstolen ska i ett sådant fall uppdra åt Migrationsverket att genomföra samråd med den berörda Schengenstaten avseende registreringen och i avvaktan på utfallet av detta samråd behålla målet hos sig. Domstolen ska därefter pröva om det föreligger hinder enligt artikeln för att bevilja uppehållstillstånd och slutligt avgöra tillståndsfrågan.
Om det finns ett land som uppfyller kriterierna för ett s.k. säkert tredjeland i 5 kap. 1 b § första stycket 3 utlänningslagen får en asylansökan avvisas. Om asylansökan inte avvisas ska en prövning ske i enlighet med utlänningens ansökan och med tillämpning av de regler som gäller för sådan prövning.
För att en EES-medborgares familjemedlem, som är tredjelandsmedborgare, ska ha permanent uppehållsrätt i Sverige måste han eller hon under en femårig vistelsetid här ha uppfyllt villkoren för uppehållsrätt. Även vistelsetid som varit förlagd till tiden före rörlighetsdirektivets införlivande i svensk rätt beaktas. Att personen i fråga under vistelsetiden har innehaft ett EES-tillstånd innebär i sig inte att han eller hon har uppfyllt villkoren för uppehållsrätt.
Bestämmelserna om återreseförbud i utlänningslagen har inte ansetts röra sådana civila rättigheter som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen. Att en migrationsdomstol beslutat om återreseförbud med tillämpning av specialbestämmelserna i 8 kap. 21 § andra stycket utlänningslagen har därför inte ansetts strida mot konventionen. Återreseförbud har även ansetts kunna meddelas utan att det framställts något yrkande härom. Att domstolen därvid underlåtit att ge den enskilde möjlighet att yttra sig över frågan om återreseförbud har inte ansetts utgöra en sådan brist i handläggningen som skulle utgöra skäl att undanröja avgörandet och återförvisa målet till domstolen.
En migrationsdomstol får inte som första instans, utan att Migrationsverket har prövat frågan, besluta om resedokument. Vidare har tre systrar förklarats vara flyktingar eftersom de bedömts känna en välgrundad fruktan för att utsättas för könsstympning vid ett återvändande till hemlandet.
Vid prövningen av om det föreligger sådana ömmande omständigheter att en utlänning bör få stanna i Sverige på grund av sin anpassning till landet måste även rätten till privatliv enligt artikel 8 i Europakonventionen beaktas. Detta innebär att svenska myndigheter och domstolar vid prövningen ska ta hänsyn till alla de sociala och kulturella band som en person kan ha i ett samhälle. Därav följer också att den sammanlagda tid under vilken personen i fråga vistats i landet får betydelse på så sätt att en lång vistelsetid kan innebära att personen hunnit skaffa sig starka band till landet. Det saknar då i och för sig betydelse om vistelsetiden är illegal eller infaller under tid före den aktuella ansökan om uppehållstillstånd.
Det har inte funnits synnerlig anledning att anta att en asylsökande, som betraktats som skyddsbehövande, i sitt hemland deltagit i förövandet av brott mot mänskligheten. Inte heller har det funnits synnerlig anledning att anta att han där deltagit i förövandet av gärningar som strider mot Förenta nationernas syften och grundsatser. Han har därför beviljats permanent uppehållstillstånd som flykting.
Kravet på sjukförsäkring i 3 a kap. 3 § 4 utlänningslagen har inte ansetts diskriminerande mot minderåriga unionsmedborgare utan ska tillämpas i enlighet med sin lydelse. Då det inte var visat att den minderåriga unionsmedborgaren i målet hade sjukförsäkring och kravet inte heller kunde anses som oproportionerligt i det enskilda fallet, kunde uppehållsrätt inte göras gällande av vare sig den minderåriga unionsmedborgaren eller hennes vårdnadshavare, som var tredjelandsmedborgare.
Dublinförordningen ska tolkas så att ett återkallande av en asylansökan i den mening som avses i artikel 2 c i förordningen, som sker innan den medlemsstat som är ansvarig för prövningen av ansökan har samtyckt till att överta den asylsökande, medför att förordningen inte längre kan tillämpas.
Förutsättningarna för beslut om avskiljande och placering i häkte har varit uppfyllda när en förvarstagen, trots uppmaningar från personalen att upphöra med sitt beteende, fortsatt att hota och kränka övriga förvarstagna.
Fråga om vilka krav som kan ställas på parterna när det gäller att presentera landinformation till stöd för sin talan, samt fråga om domstolens utredningsskyldighet.
En kvinna som ansökt om en Schengenvisering enligt bestämmelserna i viseringskodexen har styrkt det uppgivna syftet med sin resa till Sverige. Det har inte heller funnits rimliga tvivel på hennes avsikt att lämna medlemsstaternas territorium före viseringstidens slut.
En utlänning kan inte få status som flykting, alternativt skyddsbehövande eller övrig skyddsbehövande i förhållande till en stat som utlänningen inte är medborgare i (undantaget statslösa personer). Då en annan EU-stat är ansvarig för prövningen enligt Dublinförordningen ska de skyddsskäl som utlänningen åberopar mot den EU-staten prövas inom ramen för den prövning som sker vid tillämpningen av Dublinförordningen. Det som då ska bedömas är om överföringen skulle strida mot bestämmelserna i 12 kap. 1 och 2 §§ utlänningslagen och artikel 3 i Europakonventionen.
En kvinna har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av anknytning till sin make i Sverige. Trots att hon skilts från mannen har hon beviljats fortsatt uppehållstillstånd av det skälet att hon, bl.a. genom egen företagsverksamhet, fått en särskild anknytning till Sverige.