Miljösanktionsavgift-----En ägare av en hyresfastighet hade ålagts en miljösanktionsavgift sedan det vid flera tillfällen förekommit eldning av avfall i hyreshusets värmepanna. Det som lades fastighetsägaren till last var att en anläggning för förbränning av avfall tagits i drift utan anmälan. Miljööverdomstolen (MÖD) fann att det inte var fråga om en sådan anläggning utan i stället fråga om en oljeeldad panna för uppvärmning av ett flerbostadshus. Det som föranlett miljönämndens ingripande var att det vid flera tillfällen hade förekommit eldning i pannan med byggavfall och möbler. Enbart detta förhållande innebar enligt domstolens mening inte att pannan kunde betecknas som en anläggning för förbränning av avfall. MÖD undanröjde miljösanktionsavgiften.
Föreläggande att ta bort delar av brygga-----Vitesföreläggande att bortskaffa delar av brygga, för vilka tillstånd enligt miljöbalken saknas, har ansetts kunna riktas mot den som har rådighet över vattenområdet, när det inte har gått att fastslå vem som äger delarna.
Klagorätt mot beslut om dispens från strandskydd-----En samfällighet hade fått dispens för att anlägga en brygga. En granne överklagade beslutet. Vägen till grannens fastighet passerade dispensfastigheten på en kort sträcka. Dessutom var grannens fastighet belastad med ett vägservitut till förmån för den fastighet som fått dispens. Anläggandet och brukandet av den tilltänkta bryggan skulle kunna innebära en ökad användning av vägen och därmed inskränka klagandens möjlighet att utnyttja vägen. MÖD fann att grannen hade talerätt.
Föreläggande om efterbehandling-----Ett föreläggande om efterbehandling av byggnad med två olika långt gående åtgärder (tekniskt och kostnadsmässigt) riktade sig till en verksamhetsutövare som fick välja åtgärd. Den minst långt gående åtgärden förutsatte fastighetsägarens medgivande. Miljööverdomstolen (MÖD) ansåg att det visserligen kan vara av intresse att känna till fastighetsägarens inställning till olika behandlingsåtgärder men att det är fel att ge fastighetsägaren ett bestämmande inflytande över vilka åtgärder som behövs eller bestämma den skäliga omfattningen av efterbehandlingsansvaret. MÖD ändrade föreläggandet så att kravet på fastighetsägarens medgivande togs bort.
Tillstånd till täktverksamhet-----Att frakta bort upplag av tidigare uttaget material från en tillståndsgiven täkt som ett led i efterbehandling av denna är inte att anse som ny tillståndspliktig täktverksamhet.
Tillstånd att anlägga dammar-----Ett bolag hade ansökt om och fått tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken till en vattenverksamhet (dammar m.m.) som samtidigt utgjorde en förutsättning för driften av bolagets miljöfarliga verksamhet - ett anrikningsverk. Miljööverdomstolen konstaterade att oavsett om prövningsplikten följer av 9 kap. eller 11 kap. miljöbalken eller av båda, skall prövningen resultera i de villkor eller föreskrifter som fordras enligt miljöbalkens allmänna hänsynsregler. Prövningens avgränsning är av central betydelse för en ändamålsenlig prövning i enlighet med miljöbalken syfte. Det är sökanden som genom sin ansökan anger ramarna för prövningen, men ytterst åligger det tillståndsmyndigheten att ta ställning till om den kan ligga till grund för prövningen.
Tillämpning av lagen (2004:656) om utsläpp av koldioxid-----Ett bolag begärde i en ansökan till en länsstyrelse att denna skulle besluta att bolaget inte var tillståndspliktigt enligt lagen om utsläpp av koldioxid. Länsstyrelsen bedömde att bolaget omfattades av tillståndsplikt. Bolaget överklagade till miljödomstol och yrkade att domstolen skulle fastställa att bolaget inte var tillståndspliktigt. Miljödomstolen avvisade överklagandet. Beslutet ansågs inte ha någon rättsverkan och därför var det inte överklagbart. Miljööverdomstolen fann att beslutet var överklagbart då det av praxis följer att det inte alltid krävs att ett beslut har självständiga eller direkta rättsverkningar för att kunna överklagas. Ett beslut kan vara överklagbart även när det har en faktisk negativ påverkan på någons personliga eller ekonomiska situation (se RÅ 2004 ref. 8 och RÅ 1996 ref. 43).
Buller från vindkraftpark-----De klagande hade yrkat att som villkor för verksamheten skulle utöver angivna 40 dB(A) anges att bullret för planlagt fritidsområde inte fick överstiga 35 dB(A). Miljööverdomstolen (MÖD) fann att enbart det förhållandet att ett område används som ett fritidshusområde inte var tillräckligt för att karaktärisera det som ett område med särskilda kvaliteter. Det aktuella området kunde inte utifrån sina omgivningar anses vara ett så ostört område att låg bullernivå skulle anses som en särskild kvalitet och motivera särskilt hänsynstagande i fråga om den bullerpåverkan som kunde tillåtas. MÖD fann att 40 dB(A) var tillräckligt långtgående och ändrade inte bullervärdet.
Dispens enligt 7 § avfallsförordningen-----Ett bolag yrkade att s.k. dataskrotsfraktioner skulle friklassas från att vara farligt avfall. Miljööverdomstolen (MÖD) delade undersinstansernas bedömning att bolaget inte visat att avfallet saknade egenskaper som gör avfallet farligt. Enligt domstolen hade bolaget tagit fasta på de farlighetsegenskaper som specificeras med kriterier i avfallsförordningens bilaga 3 och enbart bedömt de genomsnittliga koncentrationerna av farliga ämnen. Då innehållet av olika ämnen i datafraktionerna inte är jämt fördelade ansåg MÖD att bedömningen av farligheten inte enbart kunde grundas på genomsnittshalter i materialet. Bolagets överklagande avslog.
Bygdeavgift-----Miljödomstolen gav två bolag (sökanden) tillstånd att riva ett kraftverk, med en installerad generatoreffekt om 15 MW, och på samma plats uppföra ett nytt kraftverk, med en installerad generatoreffekt om 24 MW. Domstolen förpliktade bolagen att för det nya kraftverket erlägga bygdeavgift enligt 6 kap. 1 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet efter 2 400 avgiftsenheter (motsvarar 24 MW). I överklagande till Miljööverdomstolen (MÖD) yrkade bolagen att bygdeavgiften skulle beräknas enbart på den tillkommande effekten, 9 MW, och således bestämmas till 900 avgiftsenheter då det var fråga om en ombyggnad av ett kraftverk eller utvidgning av en vattenverksamhet. MÖD konstaterade att bolagen uppfört ett helt nytt kraftverk och att det då inte var fråga om en ombyggnad eller en utvidgning. Domstolen ansåg att bygdeavgiften skulle beräknas på 24 MW. Överklagandet avslogs.
Tillstånd till avloppsanläggning-----En kommunal nämnd hade avslagit en ansökan om tillstånd till installation av toalett med vattenspolning av fekalier. Lokaliseringen av infiltrationsanläggningen ansågs mindre lämplig med hänsyn till risken för förorening av en närbelägen (55 - 66 m) dricksvattentäkt. Nämnden ansåg att en geohydrologisk undersökning borde ha utförts för att klarlägga eventuella sprickor i berggrunden. Miljödomstolen lämnade sökanden tillstånd varvid den kommunala nämnden överklagade. Miljööverdomstolen (MÖD) uttalade att kunskapskravet i 2 kap. 2 § miljöbalken (MB) och de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. 3 § MB inte fick tillämpas så att orimliga krav enligt 2 kap. 7 § MB ställs på verksamhetsutövaren. Eftersom vattentäkten låg uppströms infiltrationsanläggningen och nämnden inte pekat på några faktiska förhållanden som gav anledning att befara att vattentäkten skulle kunna komma att förorenas fann MÖD att risken för att infiltrationsanläggningen skulle komma att på...
Säkerhet enligt 15 kap. 34 § miljöbalken-----En kommun yrkade att bli befriad från att ställa ekonomisk säkerhet för att säkerställa sina skyldigheter för deponeringsverksamheten. Miljööverdomstolen fann att 15 kap. 34 § miljöbalken, till skillnad från 16 kap. 3 § miljöbalken, inte medger något undantag för kommuner från kravet på att ställa säkerhet. Det ansågs inte heller tillräckligt att kommunen fonderade medel genom fortlöpande avsättningar i bokslutet. Medlen måste nämligen för att fylla sitt syfte alltid vara tillgängliga för tillsynsmyndigheten att ta i anspråk vid behov.
Skadestånd på grund av översvämning; nu fråga om avvisning av betalningsyrkande-----Statens va-nämnd har inte ansetts behörig att pröva en kommuns yrkande om ersättning för dagvattenledningar som utförts för fastighetsägares räkning och är avsedda att utgöra del av fastighetens va-installation.
Tillstånd till kraftvärmeverk såvitt gäller användning av bränslen----- För att inom ramen för allmänvillkoret på ett flexibelt sätt kunna använda nya bränslen som inte är avfallsklassade har i tillståndet inte specificerats vilka bränslen som omfattas av detta.
Besluts giltighet mot ny fastighetsägare-----En fastighet hade överlåtits efter det att länsstyrelsens förbud överklagats av de tidigare ägarna till fastigheten. Miljödomstolen avskrev målet eftersom länsstyrelsens beslut inte hade antecknats i fastighetsregistrets inskrivningsdel och därför inte kunde bli gällande mot de nya ägarna. Miljööverdomstolen konstaterade att tillämpningen av 26 kap. 16 § miljöbalken inte förutsatte anteckning i fastighetsregistrets inskrivningsdel. De nya fastighetsägarna var därför, på yrkande av motparten, skyldiga att träda in som parter i rättegången hos miljödomstolen. Miljödomstolens beslut undanröjdes och målet återförvisades till miljödomstolen för fortsatt handläggning.
Dispens från biotopskydd-----En jordbrukare ville lägga igen tre öppna diken för att skapa ett rationellare jordbruk och sökte dispens från biotopskyddet. Miljööverdomstolen fann att syftet med bestämmelsen var att för framtiden bevara växt- och djurliv i biotopen genom att förhindra igenläggning eller andra åtgärder som kunde skada denna miljö. Det var vidare uppenbart att biotopskyddet inte var till sådan nackdel att det enligt proportionalitetsprincipen skulle kunna motivera dispens med hänsyn till den rätt att få ersättning som fanns i 31 kap. miljöbalken. Enbart möjligheten till mer rationell jordbruksdrift kunde inte anses utgöra särskilda skäl för dispens.
Skadestånd för miljöskada enligt 32 kap. miljöbalken-----En person förvärvade och bosatte sig på en fastighet under tid då militär flygverksamhet pågick vid en närbelägen flygplats. Fastigheten var redan vid förvärvet utsatt för omfattande störningar från flygverksamheten. Miljööverdomstolen ansåg att förvärvet omfattade fastigheten i det skick och med det bruksvärde som förelåg vid förvärvstidpunkten. Endast för de ytterligare störningar som tillkom efter förvärvet utgick ersättning. Det saknade betydelse att bullernivåerna från flygverksamheten inte överskred vissa angivna nivåer i de tillstånd till verksamheten som meddelats.
Utdömande av vite-----Av ett föreläggande framgick att de skrotbilar som ett bolag tog emot direkt skulle tas in inom ett avgränsat verksamhetsområdet och lagras där. Två skrotbilar hade tillfälligt ställts upp på en parkeringsplats utanför skrotgården. Fråga uppstod om detta var en tillfällig lagring och därmed en överträdelse av föreläggandet. Miljööverdomstolen fann att det inte var fråga om tillfällig lagring då bilarna endast stått uppställda under några timmar. Bolaget hade därmed inte brutit mot föreläggandet.
Miljösanktionsavgift-----Miljööverdomstolen (MÖD) delade underrättens bedömning att det förelåg grund för att ta ut miljösanktionsavgift då bolaget inte anmält hantering av 1027 kubikmeter flytande bränsle under år 2004 vilket översteg gränsen för anmälningsplikt, som var 1000 kubikmeter. MÖD fann överträdelsen objektivt sett mycket ringa. Den kommunala nämnden hade genom tidigare anmälan känt till att bolaget sedan många år tillbaka hanterade motorbränslen. Bolagets underlåtenhet att i rätt tid anmäla hanteringen hade med hänsyn härtill haft en ur miljöskyddssynpunkt närmast försumbar betydelse. Vid en sammantagen bedömning av dessa omständigheter jämfört med avgiftens storlek 25 000 kr, fann MÖD att det skulle vara uppenbart oskäligt att ta ut miljösanktionsavgift. Nämndens beslut undanröjdes. En ledamot var skiljaktig.
Omprövning av villkor enligt 24 kap. 8 § miljöbalken-----Vid omprövning av villkor avseende utsättning av fisk som kompensation för skador på fiske har utsättningen ansetts ha betydelse även för det enskilda fisket även om utsättningen primärt skulle ha syftat till att kompensera för skador på allmänt fiske. Enskilda som genom ändrad utsättning kunde tillfogas skada eller annan olägenhet var därför att anse som sakägare. Sökanden hade inte lämnat någon uppgift om vilka fastigheter som berördes av omprövningen och hade inte förelagts att komplettera ansökan med sådan uppgift. Målet återförvisades därför för fortsatt behandling.
Ansökan om att anlägga en bergvärmepumpanläggning-----En fastighet som låg inom yttre skyddszonen för en kommunal vattentäkt kunde komma att helt eller delvis ligga inom tillströmningsområdet till uttagsbrunnen. Efter att SGU bedömt att en bergvärmepumpanläggning inte skulle riskera att påverka vattentäkten har en fastighetsägare, med i domen närmare angivna villkor, fått tillstånd till en anläggning som skulle ligga ca 300 m från den kommunala uttagsbrunnen.
Ideell förenings talerätt enligt miljöbalken-----Miljööverdomstolen fann att en villaägarförening inte omfattades av 16 kap. 13 § miljöbalken. Föreningen hade visserligen inskrivet i sina stadgar att tillvarata naturskydds- och miljöintressen men då föreningen inte kunde visa att den i sin kontinuerliga verksamhet ägnat sig åt detta ändamål avslogs överklagandet.
Avvisat överklagande-----Efter anmälan om samråd för utbyggnad av en småbåtshamn beslutade länsstyrelsen att vattenföretaget kunde utföras utan föregående tillståndsprövning enligt 11 kap. miljöbalken. Miljödomstolen avvisade överklaganden från ett antal innehavare av båtplatsservitut som ansåg att deras enskilda intressen påverkades och att tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken borde sökas. Miljööverdomstolen fann att båtplatsservituten skulle påverkas av vattenföretaget. Länsstyrelsens beslut ansågs därför ha sådana faktiska rättsverkningar att det var överklagbart och klagandena därigenom berörda av beslutet på ett sådant sätt att de hade talerätt. Målet återförvisades till miljödomstolen för prövning i sak.
Anläggningsavgift (tomtyteavgift)-----Ett bolag ansåg att en fastighets nytta av en va-anläggning var mindre än vad som motsvarades av den påförda tomtyteavgiften. Enligt Statens va-nämnd ledde tillämpningen av kommunens va-taxa på bolagets fastighet, såvitt avsåg tomtyteavgiften, inte till en helt rättvisande kostnadsfördelning varför nämnden jämkade den påförda tomtyteavgiften. Miljööverdomstolen (MÖD) fann dock att kommunens uttag av anläggningsavgift vilade på skälig och rättvis grund. En tomtyteavgift kan endast reduceras i ytterlighetsfall eller under andra mycket speciella förhållanden när en taxeenlig avgift inte alls står i proportion till fastighetens nytta av den allmänna anläggningen jämfört med andra fastigheter inom samma kategori. Enligt MÖD föll således den aktuella fastigheten inte utanför ramen för den avgiftsfördelning som fick anses gjord i va-taxan. MÖD upphävde Va- nämndens beslut och ogillade bolagets talan.
Omprövning enligt 24 kap. 5 § miljöbalken-----Kammarkollegiet hade hos miljödomstolen i en ansökan yrkat förpliktande för ett kraftverksbolag att sköta och bibehålla en fiskväg som staten senare skulle komma att anlägga och bekosta. Miljödomstolen biföll yrkandet samt föreskrev villkor för vilken mängd vatten som skulle släppas fram i fiskvägen. Sedan bolaget överklagat konstaterade Miljööverdomstolen att prövningen inte omfattade utformningen av fisktrappan. Domstolen fann därefter att det var först vid en prövning av fisktrappans utformning som det var möjligt att ta ställning till hur ett villkor för kraftverksägaren att släppa vatten borde utformas. Kammarkollegiets ansökan avslogs.
Fordran för efterbehandling av förorenad fastighet; nu fråga om forum -----Efter föreläggande av en länsstyrelse sanerade ett bolag (A) tillika fastighetsägare sin förorenade mark. Därefter yrkade bolaget att miljödomstolen skulle förplikta det bolag (B) som bedrivit verksamhet på platsen och som givit upphov till miljöskadan att ersätta bolaget för saneringskostnaden. Bolaget (B) yrkade att miljödomstolen skulle avvisa käromålet då miljödomstolen inte var behörig att ta upp talan till prövning. Miljööverdomstolen fann att miljödomstolen gjort rätt som ogillat avvisningsyrkandet eftersom fastigheten var ett sådant förorenat område som avses i 10 kap. 1 § miljöbalken (MB). Båda bolagen var verksamhetsutövare enligt 10 kap. 2 § MB och ansvariga för efterbehandling av fastigheten. Eftersom ansvaret var solidariskt skulle det som någon av dem betalat fördelas mellan dem efter vad som ansågs skäligt. Bolaget ( A) hade således haft rätt att enligt 20 kap. 2 § 7 MB väcka talan vid miljödomsto...
Tillstånd till enskild avloppsanläggning-----Kommunen hade avslagit en ansökan om att få installera en avloppsanläggning med avledande av avloppet inklusive WC till en sluten tank. Efter överklagande lämnade miljödomstolen tillstånd. Miljööverdomstolen (MÖD) upphävde domen och fastställde kommunens beslut. MÖD uttalade att vid prövning av installation av vattentoalett bör förhållandena inom det större område i vilket fastigheten ingår läggas till grund för prövningen och inte de specifika förhållandena på fastigheten och anläggningens tekniska utformning. Följden av en generell tillståndsgivning inom det givna området måste beaktas. Att transportera avloppsvatten i slutna tankar sju mil till en behandlingsanläggning är inte en miljömässigt långsiktigt hållbar avloppslösning. Fastighetsägarna inom fritidshusområdet bör i avvaktan på en gemensam avloppsanläggning använda mer miljöanpassade avloppslösningar än vattentoalett med sluten tank.
Föreläggande att förse fartygsmotorer med katalytisk avgasrening-----En miljönämnd hade förelagt några rederier att se till att samtliga huvud- och hjälpmotorer på fartyg som respektive rederi utnyttjade i sin färjetrafik inom ett hamnområde skulle vara utrustade med selektiv katalytisk avgasrening. Vissa fartyg förde svensk och andra utländsk flagg. Miljööverdomstolen (MÖD) fann till skillnad mot underinstanserna inte något hinder för ett tillsynsingripande av miljönämnden och förelade rederierna att installera rening i enlighet med miljönämndens yrkande. MÖD fann bland annat följande. Färjetrafiken utgör inte miljöfarlig verksamhet enligt miljöbalkens definition. Miljönämnden har dock ett ansvar för tillsyn av hälsoskyddet inom kommunen som inte enbart gäller miljöfarliga verksamheter. Internationell rätt innebär i detta fall inte hinder för en kuststat att med rättsliga medel ingripa mot ett utländskt fartyg som anlöper svensk hamn om det är nödvändigt för att säkerställa efterlevna...
Ansökan om tillstånd till täkt av sand och grus inom yttre vattenskyddsområde för kommunal grundvattentäkt-----Vid en avvägning mellan behovet av naturgrus huvudsakligen för betongtillverkning och behovet av att för framtiden säkerställa det aktuella området för dricksvattenutvinning ansågs det senare intresset ha betydligt större tyngd och gavs därför företräde. Bolaget nekades därmed sökt tillstånd.
Tillstånd enligt vattenskyddsområdesföreskrifter till förvaring och hantering av petroleumprodukter m. m. och föreläggande om försiktighetsmått för verksamheten i övrigt-----Som villkor för ett tillstånd enligt föreskrifter för ett vattenskyddsområde får endast försiktighetsmått föreskrivas som har med den tillståndsgivna åtgärden att göra. Om sådana ändå krävs även för den del av verksamheten som inte är tillståndspliktig skall dessa föreskrivas med stöd av tillsynsbestämmelserna i 26 kap. miljöbalken.
Omprövning av villkor för ett vattenkraftverk-----En kraftverksägare har ålagts att sköta befintlig fiskväg samt att släppa viss mängd vatten genom fiskvägen och i torrfåran, s.k. klunkning. Även fråga om hur produktionsförluster för kraftverket skall beräknas.
Hästhållning utanför detaljplanelagt område-----Nyetablering av hästhållning utanför detaljplanelagt område, med stallet 37 m från grannens uteplats, förbjöds bl.a. med hänsyn till att fastighetsägarna hade ordnat sin hästhållning på en närbelägen fastighet och att de vid förvärvet av fastigheten kände till att det fanns hästallergi hos grannfamiljen.
Strandskyddsdispens-----En ansökan om strandskyddsdispens för en stuga i ett fjällområde medgavs inte eftersom hinder förelåg enligt 4 kap. 5 § miljöbalken. Oavsett detta, saknades särskilda skäl för dispens.
Åtgärder för att minska buller från järnväg-----Miljööverdomstolen fann att det var orimligt med hänsyn till kostnaderna jämfört med miljönyttan att förelägga Banverket att vidta bullerbegränsande åtgärder på en fastighet, trots att buller från järnvägen överskred riktvärdet för sovrum nattetid.
Strandskyddsdispens-----På en fastighet fanns förutom ett åretrunthus ett mindre hus 20 m från stranden, vilket sedan 1957 använts som sommarstuga. Till följd härav och även med hänsyn till förekommande trädgårdsanläggningar bedömde Miljööverdomstolen att fastigheten som helhet var en etablerad hemfridszon. Eftersom fastigheten redan var ianspråktagen och inte tillgänglig för allmänheten förelåg särskilda skäl att bevilja strandskyddsdispens för en friggebod. Vidare bestämdes att hela fastigheten fick tas i anspråk som tomtmark.
Undersökning av förorenat område-----Sediment med fibrer innehållande kvicksilver i Umeälven hade orsakats av utsläpp av avloppsvatten från en massafabrik 1952 - 1968. Länsstyrelsen förelade nuvarande verksamhetsutövare på fastigheten (ett bolag med vilket massafabrikens ägare hade fusionerat) att genomföra en undersökning av aktuellt område genom provtagning och analys för att få kunskap om utbredningen och halten av kvicksilver. Vidare skulle en riskbedömning för framtiden göras. Miljööverdomstolen (MÖD) fann att den förelagda verksamhetsutövaren var ansvarig för efterbehandling enligt 2 kap. 8 § och 10 kap. 2 § miljöbalken (MB), att undersökningen inte var av forskningskaraktär samt att det inte var oskäligt att ålägga bolaget utredningsansvaret för provtagning och analys enligt 10 kap. 8 § MB. Däremot fann MÖD att bedömningen av huruvida det var skäligt att ålägga bolaget att utföra riskbedömningen fick anstå till dess ovan nämnda undersökning var klar. Miljödomstolens dom upphävde...
Tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken för bortledning av grundvatten----- Två sakägare bekostade en teknisk granskning av en av sökanden utförd utredning. Då denna, för personer som inte var tekniskt kunniga, framstod som komplicerad fann Miljööverdomstolen att sakägarna för att kunna ta tillvara sina intressen i målet i skälig omfattning hade rätt att anlita konsult på sökandens bekostnad.
Föreläggande att återställa strandområde-----Grävd kanal inom strandskyddsområde ansågs behövas för jordbruket, bland annat för djurs åtkomst till vatten. Anläggningen omfattades därmed inte av förbudet i 7 kap. 16 § miljöbalken och strandområdet behövde inte återställas.
Omprövning av provisorisk föreskrift-----En provisorisk föreskrift kan ändras i mildrande riktning under löpande prövotid utan att förutsättningarna för omprövning enligt 24 kap. 8 § miljöbalken behöver föreligga.
Ansökan om tillstånd till grustäkt-----Miljödomstolen avslog en ansökan om tillstånd till fortsatt grustäktsverksamhet inom ett vattenskyddsområde eftersom verksamheten stred mot vattenskyddsföreskrifterna. Bolaget överklagade. Miljööverdomstolen (MÖD) uttalade att ansökan avsåg ny verksamhet och inte som bolaget framhöll befintlig verksamhet. MÖD fann att vid tillämpning av miljöbalken oavsett om ansökan avsåg tidigare tillståndsgivet men inte utbrutet material, fördjupning eller utvidgning av tidigare täktområde eller brytning i helt nytt område så var det att anse som ny verksamhet/nyetablering. Därav följde enligt MÖD att verksamheten skulle strida mot vattenskyddsföreskrifterna. I övrigt framhöll MÖD att behovet att säkra dricksvattenutvinning var betydligt större än bolagets behov av naturgrus. Bolagets överklagande avslogs.
Tillstånd att uppföra en 3Gmast inom ett Natura 2000-område tillika naturvårdsområde-----Uppförande och drift av en 3Gmast ansågs inte strida mot syftet med ett naturvårdsområdes föreskrifter eller mot gällande riksintressen. Inte heller krävdes det tillstånd enligt 7 kap. 28 a § miljöbalken då varken miljön i de närliggande habitaten eller Natura 2000-området i dess helhet skulle påverkas på ett betydande sätt. Därmed förelåg inte hinder mot att meddela tillstånd enligt områdesföreskriften.
Tillstånd till anläggande av en järnvägsbro m.m.-----Efter att regeringen vid prövning av en ansökan enligt 17 kap. miljöbalken tillåtit Banverket att bygga en järnväg (del av Botniabanan) ansökte Banverket hos miljödomstolen om tillstånd enligt 7 kap. 28 a § (avseende Natura 2000-områden) och 11 kap. miljöbalken (vattenverksamhet). Miljödomstolen meddelade tillstånd som överklagades. Miljööverdomstolen (MÖD) uttalade att en tillståndsmyndighet vid sin prövning av en ansökan om tillstånd enligt 7 kap. 28 a § miljöbalken, måste anses vara bunden av regeringens föregående tillåtlighetsbedömning (17 kap. MB) som i detta fall inkluderade påverkan på Natura 2000-områdena. På grund av att prövningens omfattning bara kom att gälla villkor för tillståndet avslog MÖD begäran om att inhämta förhandsbesked från EG-domstolen angående alternativa järnvägssträckningar. I sak hade regeringen inte tagit slutlig ställning till frågan om vilka kompensationsåtgärder som krävdes för att meddela tillstånd....
Strandskyddsdispens-----Del av en byggnad som var en redskapsbod för fisket hade sen början av 1970-talet använts som bostad. När dispens söktes för att bygga om resten av byggnaden till bostad fann länsstyrelsen att dispens från strandskyddsbestämmelserna inte krävdes. Den kommunala nämnden överklagade till miljödomstolen och till Miljööverdomstolen. Den senare domstolen konstaterade att bostadsanvändningen av redskapsboden redan tidigt hade utsläckt allemansrätten och att ombyggnaden av resten av byggnaden inte skulle innebära någon nämnvärd ytterligare inskränkning av allemansrätten varför åtgärden saknade betydelse från strandskyddssynpunkt. MÖD fann lika med underinstanserna att ombyggnaden inte krävde dispens från strandskyddsbestämmelserna.
Oförutsedd skada med anledning av en bros dämmande verkan----- Vattendomstolen lämnade 1997 Riksantikvarieämbetet (RAÄ) tillstånd att anlägga en ny bro med tillfartsbankar som ersättning för en gammal bro. En närboende fastighetsägare drabbades därefter av översvämningar vid två tillfällen varvid vatten trängde in i ett uthus. Miljööverdomstolen fann att brons dämmande verkan varit avsevärt större än vad som förutsattes när tillståndet gavs och att det var just detta som hade orsakat att vatten trängt in i uthuset. RAÄ förpliktades att ersätta fastighetsägaren för oförutsedd skada med yrkat belopp. Miljööverdomstolen fann dock inte att skadorna i fråga var betydande, varför hans yrkande om åtgärder för att förebygga eller minska framtida skador ogillades.
Grannes talerätt mot beslut om återställningsåtgärder inom biotopskyddsområde-----En stenmur utgjorde gräns mellan två fastigheter och ansågs tillhöra båda fastigheterna varför talerätt förelåg för den fastighetsägare som inte var nöjd med den andre grannens återställningsåtgärder på muren.
Ansökan om tillstånd till provtäkt av kalksten-----En miljödomstol hade lämnat ett bolag tillstånd till täkt av kalksten ur två provbrott på Gotland. Efter överklagande uttalade Miljööverdomstolen (MÖD) vad gällde tillåtligheten att täkterna hade lokaliserats till platser som både var av riksintresse för naturvård och för materialförsörjning och att det av 3 kap 10 § miljöbalken (MB) framgår att om ett område omfattas av riksintressen för oförenliga ändamål en avvägning skall ske mellan riksintressena. En sådan avvägning skall dock endast göras om den sökta åtgärden befaras medföra påtaglig skada på ett riksintresse. I det aktuella fallet då områdets naturmiljö som helhet inte bedömdes komma att äventyras eller skadas påtagligt, ansåg MÖD att en avvägning enligt 3 kap. 10 § MB inte skulle göras. MÖD biföll att tillstånd lämnades med lämpliga villkor.
Tillstånd till täktverksamhet-----Underinstanserna hade avslagit en ansökan om tillstånd till utvidgning av en täkt inom ett område som är av riksintresse för såväl naturvård och friluftsliv, 3 kap. 6 § miljöbalken (MB) som materialutvinning, 3 kap. 7 § MB. Enligt 4 kap. 2 § MB skulle dessutom turismens och friluftslivets intressen särskilt beaktas i det aktuella åslandskapet. Miljööverdomstolen (MÖD) fann att brytningen inte skulle medföra påtaglig skada på riksintresset för naturvård och friluftsliv då bolaget erbjudit sig att kompensera förlusten av viss skyddsvärd fäladsmark genom att bevara och restaurera andra närliggande områden på sådant sätt att denna typ av mark skulle komma att öka. På grund härav bedömdes det inte aktuellt att göra en avvägning mellan 3 kap. 6 § och 3 kap. 7 § enligt 3 kap.10 § miljöbalken. Vad gällde åslandskapet enligt 4 kap. 2 § MB hade täkten redan gett upphov till negativ påverkan varför den begränsade ytterligare påverkan inte utgjorde en påtaglig ska...
Buller i bostad-----Bullret nattetid i en lägenhet uppmättes till 2 dB(A) ekvivalent under riktvärdet som Socialstyrelsen rekommenderar i sina allmänna råd. För att i sådana fall kunna förelägga en fastighetsägare att vidta åtgärder krävs enligt Miljööverdomstolen (MÖD) att det är utrett eller åtminstone gjorts sannolikt att sådana särskilda omständigheter föreligger att det aktuella bullret kan anses utgöra olägenhet för människors hälsa. Eftersom inga sådana omständigheter förebragts i målet var det rätt att lämna klagomålet utan åtgärd på det sätt som miljö- och hälsoskyddsnämnden gjort. MÖD upphävde miljödomstolens dom och länsstyrelsens beslut
Miljösanktionsavgift-----En verksamhetsutövare hade tillstånd till mjölk- och slaktsvinsproduktion samt spridning av stallgödsel. Minskad djurhållning innebar att det fanns utrymme i gödselbrunnen för att ta emot överskottsmjölk m.m. från ett externt livsmedelsföretag. Mottagen mängd mjölk motsvarade två procent av den totala gödselvolymen. Den kommunala nämnden ansåg att åtgärden var att rubricera som mellanlagring av avfall och utgjorde ny anmälningspliktig verksamhet. Den åsidosatta anmälningsplikten medförde uttag av miljösanktionsavgift om 25 000 kr. Enligt Miljööverdomstolen var det fråga om en mindre ändring av befintlig verksamhet utan olägenhet av betydelse för människors hälsa och miljön. Visserligen var ändringen anmälningspliktig men en överträdelse av 21 § 3 förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd var inte avgiftssanktionerad varvid miljösanktionsavgift inte kunde tas ut. Beslutet undanröjdes.
Strandskyddsdispens-----Miljööverdomstolen gav inte dispens från strandskydd och förordnandet om landskapsbildsskydd för att uppföra två bostadshus. Dessa skulle placeras på en idag obebyggd åker och därmed väsentligt skada landskapsbilden samt avhålla allmänheten att beträda delar av det område som i dag var allemansrättsligt tillgängligt. En befintlig lägre stengärdsgård i åkerns gräns mot själva strandområdet ansågs inte ha någon avskärande effekt. Den befintliga bebyggelsen närmast stranden saknade hemfridszon och inskränkte inte allemansrätten. Att uppföra de två bostadshusen kunde heller inte ses som naturliga komplement till befintlig bebyggelse. Även med beaktande av proportionalitetsprincipen saknades skäl för dispens. Länsstyrelsens avslagsbeslut fastställdes.
Tillstånd till enskild avloppsanläggning-----Tillstånd till utsläpp från en avloppsanläggning med en installerad vattentoalett var inte förenligt med miljöbalkens krav på en hållbar utveckling och det nationella miljömålet ”Ingen övergödning”. Därvid beaktades vad som skulle bli följden av en generell tillståndsgivning till liknande vattentoaletter på fastigheter belägna i skärgårdsområden med utsläpp till Östersjön. Miljööverdomstolen (MÖD) bedömde med hänsyn till alla svenska skärgårdsområden i Östersjön att det på några decenniers sikt kunde röra sig om ett mycket stort antal fastigheter. De sammanlagda utsläppen från dessa tänkta fastigheter låg till grund för bedömningen. MÖD ansåg att den valda lösningen inte var tillräckligt robust för att långsiktigt garantera en tillfredställande reduktion av närsalter. Toalettfrågan borde lösas med någon form av torrtoalett. MÖD fastställde den lokala nämndens beslut, varigenom ansökan om installation av vattenspolande toalett avslagits. En l...
Tillstånd att anlägga ett nytt sandmagasin och deponera anrikningssand m.m.-----Ett bolag hade ansökt om tillstånd att anlägga ett nytt sandmagasin som var nödvändigt som process- och reningssteg för verksamheten vid ett anrikningsverk, som man sedan tidigare hade tillstånd till. Miljööverdomstolen (MÖD) fann att prövningen måste samordnas och avse utsläpp av vatten från båda verksamheterna. MÖD förklarade det tillåtligt att anlägga ett nytt sandmagasin samt att där deponera anrikningssand från gruvverksamhet under förutsättning att bolaget enligt åtagande inkom med ansökan om omprövning av villkoren för utsläpp till vatten från anrikningsverket. Själva tillståndsprövningen av det nya sandmagasinet återförvisades av MÖD till miljödomstolen. I målet gjorde MÖD en ingående granskning av aktuella dammsäkerhetsfrågor. MÖD fann också att det förelåg skäl att meddela tillstånd ( 22 kap. 26 § 2 st. miljöbalken) till de arbeten som behövde utföras för att färdigställa sandmagasinet. Villkor fö...
Tillstånd att driva anläggning för tillverkning av lättklinker samt förbränning av farligt avfall-----Regleringen av samförbränningsanläggningar, både i EG-direktivet och i den svenska föreskriften, har ansetts utformad så att de enskilda bestämmelserna är tillämpliga även i driftssituationer då avfall tillfälligtvis inte utnyttjas som bränsle.
Avgift för prövning och tillsyn-----En kommunal nämnd hade tagit ut tillsynsavgift efter det att Vägverket inkommit med anmälan om uppläggning av inerta massor (SNI-kod 90.007-2) som uppkommit vid dikning. Vägverket överklagade tillsynsavgiften och åberopade att massorna vid provtagning visat sig vara utan förorening varför anmälan varit onödig och avgift inte bort tagits ut. Miljööverdomstolen fann att nämnden inte hade haft anledning att utgå från annat än att anmälan avsåg inert avfall för anläggningsändamål där föroreningsrisken var ringa. Vid sådant förhållande har nämnden rätt att ta ut avgift för sin tillsynsinsats även om det i efterhand skulle framkomma att inte ens ringa föroreningsrisk funnits.
Tillstånd att bygga om färjelägen ----- Vägverket hade i en ansökan om tillstånd att bygga om två färjelägen inte redovisat olägenheterna av färjetrafiken. Om olägenheterna av en följdverksamhet är allt för allvarliga kan en ansökan om tillstånd ytterst komma att avslås. (NJA 1977 s. 558 och NJA 2004 s. 421). Eftersom Vägverket hade rådighet över sina egna färjor hade verket rättslig möjlighet att efterkomma villkor om bl.a. vilka färjor som fick trafikera leden. Avsaknaden av uppgifter om färjetrafikens miljöpåverkan ansåg MÖD vara en brist i miljökonsekvensbeskrivningen (MKB). Vidare saknades i MKB:n och i ansökan alternativa lokaliseringar av färjeläget på Yxlan. Ansökan kunde därmed inte läggas till grund för en tillåtlighetsprövning. MÖD undanröjde och återförvisade målet till miljödomstolen.
Tillstånd till gruvverksamhet-----Bolaget fick tillstånd till befintlig och utökad verksamhet vid gruva. Verksamheten innefattade såväl utförd som kommande deponering av gruvavfall. Miljööverdomstolen (MÖD) fann att en förutsättning för att meddela tillstånd till verksamhet som omfattar deponering är att säkerhet ställs för efterbehandlingsåtgärder. Detta gäller även för avfall som redan deponerats med stöd av äldre tillstånd. Dock bedömde MÖD att bestämmelsen i 15 kap. 34 § miljöbalken inte kräver att säkerheten skall omfatta hela kostnaden för det redan uppkomna efterbehandlingsbehovet för att tillstånd skall kunna utfärdas. Bestämmelsen tolkades i ljuset av utvinningsavfallsdirektivet som accepterar en övergångstid för ställande av säkerhet för befintliga anläggningar. MÖD sköt upp frågan om säkerhetens storlek. Som provisoriskt villkor under prövotiden bestämdes dock att bolaget skulle ställa en säkerhet om 10 miljoner kronor till dess annat bestämts.
Strandskyddsdispens-----Miljödomstolen hade medgett dispens från strandskyddet för uppförande av en brygga på en obebodd fastighet. Miljödomstolen hade grundat dispensen på en förmodad sedvana i Bohusläns kustområde innebärande att även andra än fastighetsägaren hade rätt att utnyttja bryggor som inte ligger i omedelbar anslutning till tomtmark. Miljööverdomstolen (MÖD) fann att även om allemansrätten under vissa förutsättningar kunde ge allmänheten tillträde till privata bryggor krävdes särskilda skäl för att dispens skulle ges för bryggor på oexploaterade och/eller otillgängliga platser. MÖD fann att särskilda skäl saknades för dispens och upphävde miljödomstolens dom och fastställde länsstyrelsens beslut.
Föreläggande om undersökning av massor-----Miljööverdomstolen (MÖD) fann att den som lagt upp inerta massor för återställning av en täkt bedrev egen verksamhet skild från den som hade tillstånd för täktverksamheten. Med stöd av 26 kap. 9 § miljöbalken hade verksamhetsutövaren förelagts att inkomma med förslag till undersökning av massorna. Då föreläggandet förutsatte experthjälp och kunde antas medföra relativt stora kostnader fann MÖD att föreläggandet var mer ingripande än vad som behövdes i det enskilda fallet. Föreläggandet upphävdes och målet återförvisade till miljödomstolen.
Tillstånd för utsläpp av koldioxid-----Miljööverdomstolen bedömde begreppet installerad tillförd effekt och fann att en fastbränslepanna och två oljepannor inte samtidigt kunde vara i drift eftersom företagets torkanläggning inte var dimensionerad för detta. Då sammanräkning av pannornas effekt inte skulle ske förelåg inte heller tillståndplikt enligt lagen om utsläpp av koldioxid i detta fall.
Buller från en skjutbana-----Närboende hade yrkat att skjutverksamheten skulle förbjudas eller omlokaliseras. Miljööverdomstolen, lika med underinstanserna, godtog verksamheten eftersom den bedrivits länge på samma plats och var relativt begränsad (4 500 skott/år). Vidare bedömdes det vara praktiskt möjligt att med åtgärder på skjutbanan klara ett högsta impulsljud om 70 dB(A) vid närmaste bostad som låg 150 m från banan.
Föreläggande att ta hand om avfall-----Ett markägande bolag anmälde till en kommunal nämnd att okända personer olovligen tippat avfall på bolagets mark. Kommunen svarade med att förelägga anmälaren att själv ta bort avfallet. Länsstyrelsen och miljödomstolen som åberopade en fastighetsägares ansvar för förvaring av miljöfarligt avfall ändrade inte föreläggandet. Miljööverdomstolen (MÖD) ansåg däremot att förvaring av avfall på en fastighet inte automatiskt medför ansvar för en fastighetsägare om denne inte accepterat verksamheten. Tvärtom hade bolaget i detta fall agerat när man fick reda på uppläggningen genom att kontakta kommunen. Därmed ansåg MÖD att bolaget inte kunde betraktas som verksamhetsutövare och åläggas vidta åtgärder med avfallet. Underinstansernas avgöranden upphävdes.
Provtagningsmetod vid kommunalt reningsverk-----Kommunen i egenskap av verksamhetsutövare för ett avloppsreningsverk yrkade undantag från bestämmelserna i Naturvårdsverkets kungörelse angående vilka metoder som måste tillämpas för kontroll av avloppsvatten. Kommunen ville använda en annan metod än den som angavs i kungörelsen. Underinstanserna medgav inte något undantag. Miljööverdomstolen (MÖD) fann dock att det i kungörelsen fanns en bestämmelse som öppnade för möjligheten att använda en likvärdig metod om bara kommunen kunde visa för tillsynsmyndigheten att metoden var likvärdig. Då MÖD fann att kommunens metod var likvärdig behövdes det inget undantag varför överklagandet avslogs.
Avfallshantering på ett sjukhus-----Fråga om visst avfall uppkommet vid sjukhus skulle hanteras som sjukvårdsrelaterat verksamhetsavfall eller som hushållsavfall. I målet uppkom även fråga om en kommuns bortforslingsskyldighet.
Talerätt avseende överklagande av en vindkraftpark-----En klagande hade som grund för sin talerätt i ett överklagande åberopat att landskapsbilden skulle störas om vindkraftparken kom till stånd. Den klagandes bostad låg minst två kilometer från vindkraftverken. Miljööverdomstolen ansåg inte att den klagande var berörd av verksamheten på ett sådant sätt att hon hade rätt att överklaga domen trots att verken kunde ses från fastigheten. Överklagandet avvisades.
Strandskyddsdispens-----Strandskydd ansågs gälla även inom ett område som omfattades av gällande avstyckningsplan. I sak fann Miljööverdomstolen att särskilda skäl saknades för strandskyddsdispens varvid miljödomstolens dom fastställdes.
Tillstånd till uppförande och drift av ett kraftverk----- Miljööverdomstolen upphävde krav på uppförande av fiskväg då försiktighetsskäl talade emot att möjliggöra fiskvandring för att förhindra att kräftpestsmitta spreds till ovanliggande sjö. Även officialprövning av fiskeavgift.
Skadestånd enligt 32 kap. miljöbalken-----Översvämningsskador som orsakats av att ett vattenflöde genom grävning släppts in på en annan fastighet har bedömts som annan liknande störning enligt 32 kap. 3 § första stycket 8 miljöbalken. Även fråga om ansvarsbefriande omständigheter förelegat.
Tillstånd till befintlig och utökad verksamhet vid Ringhals kärnkraftverk-----En lämplig balans åstadkoms mellan å ena sidan specialmyndigheterna Kärnkraftsinspektionen och Strålskyddsinstitutet och å andra sidan miljödomstol genom att myndigheterna reglerar verksamheten mer i detalj och miljödomstolen gör en generell avvägning mellan kostnad och nytta av de åtgärder som kommer att presenteras genom utredningsvillkoret. Domstolens hantering öppnar även möjlighet för myndigheter och allmänhet att komma med synpunkter. Miljööverdomstolen upphävde provisoriska föreskrifter om strålskydd, eftersom de var alltför otydliga.
Ansökan om tillstånd till matjordstäkt-----Länsstyrelsen och miljödomstolen hade avslagit en ansökan om matjordstäkt. Miljööverdomstolen (MÖD) fann att behovet av matjord i första hand bör täckas genom sådan jord som blir tillgänglig vid anläggningsarbeten samt genom tillverkad jord. Om det skulle visa sig att efterfrågan på matjord inte kan tillgodoses skall behovet av matjord vägas mot intresset av att bibehålla jordbruksmarken. Då någon behovsutredning inte förelåg fann MÖD det inte visat att ingreppen i miljön skulle stå i rimlig proportion till nyttan av täkten.