Trots att Migrationsverket har ställning som part i migrationsdomstol i frågan om ersättning till offentligt biträde saknar verket rätt att överklaga migrationsdomstolens beslut i denna fråga till Migrationsöverdomstolen.
När Migrationsverket beslutat att avslå en ansökan enligt 5 kap. 15 a § första stycket 1 utlänningslagen (2005:716) om uppehållstillstånd på grund av arbete är migrationsdomstolen förhindrad att göra en självständig prövning i sak av om de allmänna förutsättningarna för arbetstillstånd enligt 6 kap. 2 § samma lag är uppfyllda. Omständigheterna vid tidpunkten för ansökan om tillstånd är avgörande för bedömningen av frågan om den åberopade anställningen varat under minst sex månader.
Den som på grund av bristande processbehörighet fått sin talan avvisad i migrationsdomstolen måste kunna utverka Migrationsöverdomstolens prövning av beslutets riktighet.
En EES-medborgare har uppehållsrätt i Sverige om denne är att betrakta som arbetstagare. Som arbetstagare anses den som utför ett faktiskt och verkligt arbete, även om arbetet är ett lågavlönat deltidsarbete.
Vilket beviskrav som ska tillämpas vid bedömningen av om det föreligger synnerligen ömmande omständigheter enligt 5 kap. 6 § utlänningslagen är beroende av vilka omständigheter som åberopas som grund för uppehållstillstånd med stöd av den bestämmelsen. När situationen i hemlandet åberopas som grund måste sökanden göra sannolikt att det föreligger en risk för social utstötning eller andra svårigheter vid ett återvändande till hemlandet. Sökandens berättelse om omständigheter som påstås medföra en risk för svårigheter efter hemkomsten får, i den mån bevisningen om detta brister, därvid godtas om den framstår som trovärdig och sannolik.
När ett avlägsnandebeslut har preskriberats och utlänningen därefter ansöker om asyl på nytt och åberopar skyddsskäl gäller presumtionen att utlänningen har rätt till bistånd av ett offentligt biträde.
I mål om medborgarskap har en man, som först hade uppehållstillstånd enligt EES-avtalet men som efter det att uppehållstillståndet löpt ut fortsatt att vistas här utan att ansöka om nytt eller förlängt uppehållstillstånd, ansetts ha vistats här lagligen och därmed ansetts uppfylla kraven för permanent uppehållsrätt enligt 3 a kap. 6 § utlänningslagen (I och II). Det har även ansetts att hemvisttiden i 11 § 4 medborgarskapslagen för EES-medborgare ska beräknas bakåt i tiden räknat från den dag då ansökan om medborgarskap lämnades in till behörig myndighet (I).
Rätt till offentligt biträde såvitt avser förvar kan föreligga för en utlänning som hållits i förvar sedan mer än tre dagar och det är fråga om verkställighet av ett beslut om överföring enligt Dublinförordningen.
Vid prövning av en asylsökandes möjlighet till internflykt ska individens personliga förhållanden och möjligheten att bosätta sig tillsammans med sin familj i det utpekade området väga tungt vid prövningen av om det kan anses rimligt att personen hänvisas till internflykt. Denna prövning ska göras även om övriga familjemedlemmar inte befinner sig i Sverige under förutsättning att familjen avser att återförenas. De familjemedlemmar som ska beaktas vid denna prövning är i vart fall den enskildes make/maka samt minderåriga barn.
En kristen man som sökt asyl på grund av åberopad religiös förföljelse av muslimer har beviljats rätt till byte av offentligt biträde, eftersom det förordnade biträdet var praktiserande muslim och sökanden därför inte vågade redogöra för sina asylskäl.
Förhållandet mellan en kvinna med tidsbegränsat uppehållstillstånd i Sverige och hennes här bosatte make har med hänsyn till omständigheterna ansetts bestå under den tid då maken avtjänar ett längre fängelsestraff.
En innehavare av ett femårigt EES-tillstånd, vars tillstånd löpt ut efter det att rörlighetsdirektivet (direktiv 2004/38/EG) genomförts i svensk rätt, har bedömts ha permanent uppehållsrätt.
Synnerliga skäl för fortsatt förvar har inte ansetts föreligga beträffande en person som varit förvarstagen i över två år men inte har dömts för allvarligare brottslighet, trots att denne inte medverkat till att fastställa sin identitet eller till verkställighet av avvisningsbeslutet.
När grunden för ett barns permanenta uppehållstillstånd varit anknytningen till en förälder bosatt i Sverige har avsaknaden hos föräldern av avsikt att bo tillsammans med barnet ansetts utgöra grund för återkallelse av barnets permanenta uppehållstillstånd.
En av förutsättningarna för att en person ska kunna beviljas svenskt medborgarskap efter ansökan (naturalisation) är att denne har styrkt sin identitet. En eller flera var för sig otillräckliga handlingar kan sammantagna med övriga omständigheter anses utgöra tillräcklig bevisning. Identiteten har inte ansetts styrkt bl.a. då flera av de ingivna handlingarna inte bedömdes ha utfärdats efter tillfredsställande identitetskontroll eller då de inte innehållit kontrollerbara dokumentsäkringar.
För att säkerställa att en utlännings och hans familjs privat- och familjeliv respekteras i enlighet med artikel 8 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter ska prövningen av dennes asylansökan, med stöd av artikel 3.2 i Dublinförordningen, ske i Sverige trots att en annan stat enligt förordningen är primärt ansvarig för prövningen.
Skäliga misstankar om upprepad våldsbrottslighet antecknade i misstankeregistret samt tidigare utfärdat besöksförbud har ansetts väcka tveksamhet om utlänningens förväntade levnadssätt. Vid en samlad bedömning av denna tveksamhet och övriga omständigheter i målet har det funnits skäl att enligt 5 kap. 7 § utlänningslagen tidsbegränsa uppehållstillståndet.
Asylförfarandet i en av EU:s medlemsstater har bedömts vara så bristfälligt att en överföring av en asylsökande dit i enlighet med Dublinförordningen inte är förenlig med vare sig 12 kap. 1 § eller 2 § utlänningslagen och riskerar att strida mot artikel 3 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Även mottagningsförhållandena för asylsökande i medlemsstaten har ansetts vara så undermåliga att verkställigheten av ett beslut att överföra en person dit med stöd av förordningen riskerar att vara oförenlig med både 12 kap. 1 § utlänningslagen och artikel 3 i konventionen. Det har därför vid tidpunkten för avgörandet bedömts föreligga skäl att med stöd av artikel 3.2 i Dublinförordningen göra undantag från förordningens ansvarighetskriterier och i stället pröva asylansökan i Sverige.
För att bestämmelsen om omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 6 § utlänningslagen ska vara tillämplig måste det stå klart att en utlänning inte riskerar förföljelse eller annan skyddsgrundande behandling efter ett återvändande till hemlandet. Bedömningen av om det är uppenbart att det inte finns skäl för asyl eller för uppehållstillstånd på någon annan grund ska göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.
En kvinna, som lider av en blodcancersjukdom, riskerar att utveckla akut leukemi om hon inte behandlas med ett visst läkemedel. Hon har gjort sannolikt att läkemedlet inte finns att tillgå via officiella kanaler i hemlandet och att tillgången på det är både oregelbunden och osäker. Mot bakgrund av att kvinnan därför ansetts sakna tillgång till adekvat vård i hemlandet, och då det finns möjlighet att bereda henne vård i Sverige, har hon beviljats permanent uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter.