Tillstånd till enskild avloppsanläggning; nu fråga om återförvisning m.m.-----I mål om tillstånd enligt hälsoskyddslagen till en enskild avloppsanläggning vägrade miljödomstolen några klagande, som var grannar till den fastighet där avloppsanläggningen fanns, muntlig förhandling. Miljööverdomstolen ansåg att varken målets natur eller det faktum att muntlig förhandling hade hållits i länsrätten ett år tidigare med samma parter i ett annat mål om ingripande mot anläggningen utgjorde sådana särskilda omständigheter att muntlig förhandling kunde vägras. Miljödomstolens dom undanröjdes och målet återförvisades.
Talerätt vid överklagande av täkttillstånd -----En kommun och ett kommunalförbund överklagade ett länsstyrelsebeslut om förlängt täkttillstånd med hänvisning till att fortsatt grustäkt skulle spoliera ett interkommunalt projekt att nyttja grustillgångarna för vattentäkt. Miljödomstolen avvisade överklagandena p.g.a. bristande talerätt. Miljööverdomstolen (MÖD) pekade på att kommunen vidtagit en rad åtgärder för att skydda området från fortsatt grustäktsverksamhet samt att den tilltänkta infiltreringsanläggningen skulle tillgodose innevånarna med dricksvatten. Domstolen ansåg därför att beslutet angick kommunen på ett så pass konkret sätt att den hade rätt att överklaga beslutet. När det gällde kommunalförbundet konstaterade MÖD att ett sådant förbund enligt kommunallagen skall tillvarata medlemmarnas gemensamma angelägenheter, bl.a. rörande teknisk försörjning. Förbundet hade också behörighet att företräda kommuner i sådana frågor. Eftersom kommunernas samverkan kring det tilltänkta dr...
Anläggningsavgift enligt va-lagen-----En fastighetsägare åberopade ett gåvobrev från år 1946 för befrielse av anläggningsavgifter för avloppsledningar och renvattenledning. Statens va-nämnd fann att avtalet inte omfattade renvattenledningarna, men hade full bärighet på avloppsdelen för samtliga de fastigheter som hade bildats från ursprungsfastigheten. Fastighetsägaren överklagade i renvattendelen till Miljööverdomstolen som fastställde va-nämndens beslut.
Ersättning för fiskeskada vid regleringen av en sjö-----Förlorade intäkter av fiskekortsförsäljning ryms inom begreppet ”ersättning för fiske eller skada därå” enligt 9 kap. 48 § första stycket 4 i 1918 års vattenlag och skall därför ersättas med 150 procent av beräknad skada.
Tillstånd till uppförande och drift av anläggning för hantering av ammoniak och ammoniumhydroxid-----Miljödomstolen ogillade ansökan om tillstånd med hänvisning till att säkerhetsrapporten enligt den s.k. Sevesolagen var otillräcklig. Miljööverdomstolen fastställde domen och uttalade att ansökan saknade ett handlingsprogram. Avsaknaden av de uppgifter som ett sådant program skall innehålla bedömdes vara en allvarlig brist som inte kunde läkas genom kompletterande utredning, varför verksamheten inte tilläts.
Tillstånd till täkt av berg; nu fråga om återförvisning----- Länsstyrelsen meddelade täkttillstånd och i detta reglerades även vissa kringverksamheter (återvinning av asfalt och betong samt tillverkning av anläggningsjord). Miljödomstolen upphävde beslutet beträffande kringverksamheterna och återförvisade målet till länsstyrelsen för prövning i länsstyrelsens miljöprövningsdelegation (MPD). Miljööverdomstolen ansåg att i den del ansökan avsåg kringverksamheter skulle den betraktas som en frivillig ansökan om tillstånd enligt 9 kap. miljöbalken. Enligt förordningen (1997:1228) med länsstyrelseinstruktion skall en sådan ansökan prövas av MPD, varför återförvisningsbeslutet fastställdes.
Tillstånd enligt miljöskyddslagen att driva en fabrik för tillverkning av personbilar-----Miljödomstolen föreskrev villkor i form av begränsningsvärden och bestämde även vilken mätmetod som skulle användas för att kontrollera dessa värden. Miljööverdomstolen upphävde villkoret om mätmetoder med hänvisning till att det i regel inte är lämpligt att detaljreglera hur kontrollen av begränsningsvärden ska läggas upp. Domstolen uttalade att om så sker innebär det att kontrollfrågor blir rättskraftigt avgjorda och endast kan ändras med stöd av bestämmelserna i 24 kap. miljöbalken. Mätmetoder bör istället fastställas inom ramen för det kontrollprogram som skall upprättas av tillsynsmyndigheten och tillståndshavaren i samråd. Särskilt yttrande av miljörådet om olika sätt att ange villkor enligt den svenska modellen och EU-modellen.
Tillstånd enligt miljöskyddslagen att driva en fabrik för tillverkning av personbilar m.m.; nu fråga om villkor för utsläpp till luft av VOC (flyktiga organiska ämnen)-----Miljödomstolen hade föreskrivit produktionsrelaterade villkor för utsläpp av flyktiga organiska föreningar samt ett årsmedelvärde som inte fick överskridas med mer än 10 %. Bolaget överklagade och ville ha det senare ersatt med ett takvärde på 118 ton/år. Miljööverdomstolen (MÖD) delade miljödomstolens uppfattning att den föreskrivna nivån motsvarade bästa tillgängliga teknik. MÖD ansåg vidare att de produktionsrelaterade villkoren i sig utgjorde en tillräcklig garanti för att utsläppsnivåerna inte skulle bli för stora vid låg produktion. På grund av de av bolaget angivna skälen om att villkoret om årsmedelvärde skulle bli svårt att upprätthålla ersattes det med ett gränsvärde i form av ett takvärde om 100 ton/år. MÖD påpekade att Naturvårdsverkets föreskrift (NFS 2001:11) om utsläpp av flyktiga organiska föreningar ...
Miljösanktionsavgift-----Att inte anmäla till den kommunala nämnden införandet av ett nytt processteg - avfettning och järnfosfatering - som är klassade som C-verksamhet i bilagan till förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, har ansetts innebära överträdelse av förbudet i 21 § 1 i nämnda förordning. Beslutet om miljösanktionsavgift fastställdes.
Förlängning av arbetstiden för om- och utbyggnad av ett kraftverk----- Tillstånd meddelades år 1992. Arbetet påbörjades men kunde inte slutföras inom den stipulerade tioårsfristen, varför tillståndshavaren ansökte om förlängd arbetstid. De skäl som angavs, en längre konvalescens och befarade olägenheter med att inte slutföra arbetena, godtogs inte av vare sig miljödomstolen eller Miljööverdomstolen.
Tillstånd till utsläpp av avloppsvatten från ett reningsverk; uppskjuten fråga ----- Miljööverdomstolen ansåg att det saknades anledning att göra skillnad mellan kommunala reningsverk och andra verksamheter när det gäller krav på försiktighetsåtgärder. Här var det fråga om villkor för utsläpp till vatten.
Tillstånd till ändrad och utökad produktion av fjärrvärme----- Miljööverdomstolen (MÖD) undanröjde underinstansernas tidsbegränsning av ett tillstånd för befintligt värmeverk. Med hänvisning till 16 kap. 2 § miljöbalken, fann domstolen att en sådan för sökanden osäker ordning endast kunde komma i fråga om det av hänsyn till miljön förelåg starka skäl för omlokalisering i det enskilda fallet. Vid en samlad bedömning av flera faktorer med påverkan på miljön fann MÖD att tillståndet inte skulle tidsbegränsas.
En kommuns rätt att överklaga-----Ett länsstyrelsebeslut i ett samrådsärende enligt 12 kap. 6 § miljöbalken överklagades av en kommun. Överklagandet avvisades av miljödomstolen. Miljööverdomstolen fann dock att kommuner tillerkänts klagorätt i praxis enligt naturvårdslagen med hänvisning till att naturvården är såväl en statlig som en kommunal angelägenhet. Eftersom någon ändring därvidlag inte varit avsedd genom införandet av miljöbalken medgavs kommunen klagorätt. Särskilt yttrande.
Förbud att utan tillstånd uppföra vindkraftverk; nu fråga om talerätt -----En anmälan om uppförande av vindkraftverk föranledde ingen åtgärd från miljönämnden (ett s.k. 0-beslut). En granne klagade till länsstyrelsen och miljödomstolen, varav den sistnämnda undanröjde nämndens beslut och förbjöd uppförandet av vindkraftverket. Nämnden överklagade och fråga uppkom om dess talerätt. Miljööverdomstolen fann att enligt 7 a § förvaltningsprocesslagen blev miljönämnden part i samband med att målet överklagades till miljödomstolen och genom domen har nämndens beslut upphävts. Miljödomstolens avgörande ansågs därmed ha gått nämnden emot i den mening som avses i 16 kap. 12 § 1 st. 1 miljöbalken (jfr RÅ 1999 not. 17) och nämnden hade därför rätt att överklaga miljödomstolens dom.
Miljösanktionsavgift-----Med hänvisning till legalitetsprincipen ansåg Miljööverdomstolen att miljösanktionsavgift inte kunde dömas ut för utebliven anmälan av krossverk för asfalt och betong, då anmälningsplikten enligt bilagan till förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd enbart täcker berg- eller gruskrossverk.
Interimistiskt förordnande-----Miljööverdomstolen meddelade verkställighetsförordnande för tillstånd till täktverksamhet med hänvisning till att täkten bedrivits på platsen under ansenlig tid, att de enskilda motstående intressena inte hade sådan tyngd att de i sig talade emot samt att det saknades skäl att anta att det skulle uppkomma beaktansvärda, irreversibla verkningar pga. förordnandet.
Brukningsavgift för avlopp-----Ett avloppsavtal mellan en bostadsrättsförening och en kommun innebar en tidsobegränsad befrielse från brukningsavgifter för föreningen. Va-nämnden jämkade avtalet med stöd av 36 § avtalslagen och den praxis som utvecklats på området (jfr NJA 1994 s. 359). Miljööverdomstolen fastställde Va-nämndens beslut och fastslog att det var oskäligt att medge avgiftsbefrielse efter den 1 januari 2001 med tanke på att avtalet då gällt i drygt 38 år.
Omprövning av villkor avseende verksamhet vid en flygplats; nu fråga om rätt att överklaga-----Miljödomstolens dom överklagades av en flygföreningen och ett oljebolag som ansåg att avgörandet gått dem emot genom införandet av ett villkor om återföringssystem för flygbränsle. Miljööverdomstolen fann att en förutsättning för att få klaga var att man utsattes för en skada eller en olägenhet som skulle vara en följd av den miljöfarliga verksamhet som avsågs i tillståndet. Den skada som föreningen och oljebolaget skulle drabbas av ansågs inte vara av den arten och deras överklaganden avvisades därför.
Avvisad ansökan om laglighetsförklaring-----Miljödomstolen ansåg att miljökonsekvensbeskrivningen i målet inte var tillfredsställande och förelade sökanden att komplettera. När detta inte efterföljdes avvisades ansökan. Efter överklagande fastställde Miljööverdomstolen underrättens beslut och uttalade att de uppgifter som lämnats inte räckte för att uppfylla ens mycket lågt ställda krav på en miljökonsekvensbeskrivning.
Tillstånd enligt miljöskyddslagen till anläggande av en motorsportbana -----Länsstyrelsen meddelade tillstånd till en motorsportbana med krav på utredning av bullerstörningarna samt med ett prövotidsvillkor som möjliggjorde tävlingar med de mest bullrande maskinerna (kategori 1-bilar). Efter överklagande från grannarna satte miljödomstolen ned bullervärdena i detta villkor. Miljööverdomstolen uttalade emellertid att för att verksamheten skulle kunna utvärderas på ett rättvisande sätt måste bolaget ges möjligheter att genomföra bullerundersökningar vid faktiskt genomförda tävlingar med bilar i alla de berörda klasserna, varför länsstyrelsens prövotidsvillkor fastställdes.
Tillstånd till produktion av träkol m.m.; nu fråga om utredningsvillkor -----Ett av Koncessionsnämnden år 1996 meddelat tillstånd till träkolsproduktion innehöll ett prövotidsförordnande med utredningsvillkor. Efter prövotidsredovisningen år 2001 meddelade miljödomstolen ytterligare utredningsvillkor, varav ett avsåg recipientundersökningar i en vik i anslutning till den damm som användes av bl.a. bolaget. Miljööverdomstolen underkände emellertid villkoret eftersom frågan om efterbehandling av vattenområdet ansågs ligga utanför vad som skjutits upp i det ursprungliga Koncessionsnämndsbeslutet. Domstolen uttalade att denna fråga istället fick hanteras med stöd av bestämmelserna i miljöbalken.
Tillstånd enligt miljöskyddslagen till hantering av petroleumprodukter -----Ett bolag ansökte om tillstånd till befintlig och utökad verksamhet vid ett hamnområde. Ett tillstånd till utökad verksamhet skulle innebära att bolagets tankbilstransporter skulle öka betydligt. Länsstyrelsen gav bolaget tillstånd. Kommunen överklagade till miljödomstolen som avslog överklagandet. Kommunen fullföljde sin talan till Miljööverdomstolen (MÖD) som konstaterade att vid en lokaliseringsprövning enligt 4 § miljöskyddslagen skall bl.a. transporternas inverkan på omgivningen beaktas. MÖD fann att konsekvenserna av en olycka på denna genomfartsled med intilliggande storstadsbebyggelse och nedgångar till tunnelbanan kunde bli mycket allvarliga. Vid en samlad bedömning fann domstolen att antalet transporter som den utökade verksamheten skulle ge upphov till medförde att bolagets ansökan inte kunde godtas. Underinstansernas beslut upphävdes och bolagets ansökan avslogs.
Villkor för tillstånd till fortsatt grustäkt-----Länsstyrelsen hade satt upp som villkor i ett täkttillstånd att arbetsmaskinerna skulle vara försedda med skyddsplåt/bukplåt för att undvika oljespill i täktområdet. Efter överklagande från bolaget upphävde miljödomstolen villkoret. Miljööverdomstolen fann däremot att ett villkor mot sådant spill var motiverat. Det borde emellertid formuleras så att verksamhetsutövaren kunde välja att montera spillplåt på arbetsmaskinerna eller ställa upp dem på plåtar för uppsamling av oljespill eller placera dem på hårdgjord yta med motsvarande funktion. Villkoret omformulerades i överensstämmelse med detta.
Tillstånd till vattenverksamhet; nu fråga om provverksamhet----- Miljödomstolen meddelade tillstånd till vattenuttag ur en å för infiltration i en ås samt vattenuttag ur denna. Yrkandet om att få anlägga fyra bassänger inom infiltrationsområdet bifölls medan yrkandet om ytterligare fyra bassänger på annan fastighet ogillades. Miljööverdomstolen (MÖD) ändrade tillståndet till att även avse de senare bassängerna. Domstolen uttalade däremot vad gäller tvångsrätt att en av sökanden vid miljödomstolen gjord framställan om rätt att få ta områdena i anspråk för bassängerna hade utgjort en begäran om särskild tvångsrätt enligt 28 kap. 10 § miljöbalken. Eftersom miljödomstolen inte hade prövat detta yrkande ansåg MÖD att det förekommit grovt rättegångsfel och återförvisade frågan till miljödomstolen för fortsatt behandling.
Miljösanktionsavgift-----Miljööverdomstolen fastställde miljösanktionsavgift för åsidosättande av skyldighet enligt 6 § egenkontrollförordningen (1998:901) att underrätta tillsynsmyndigheten vid driftstörningar, vilka hade orsakat luktolägenheter i omgivningen.
Miljösanktionsavgift-----Miljödomstolen dömde ut miljösanktionsavgift för underlåten rapportering av årlig kontroll av köldmedieanläggning bestående av fyra kylaggregat. Företaget överklagade och anförde att man endast ägde två av dessa med en köldmediemängd som understeg 10 kg samt att avtal inte hade slutits med ägarna till de övriga två om att man hade övertagit inrapporteringsansvaret. Miljööverdomstolen upphävde miljösanktionsavgiften med hänvisning till att tillsynsmyndigheten mot bolagets uppgifter inte hade visat att rapporteringsskyldigheten enligt 16 § köldmediekungörelsen åvilade företaget.
Tillstånd till bortledning av vatten för bevattning-----I mål om uttag av vatten från ett vattendrag för bevattning begärde ägare till ett antal nedströms belägna kraftverk ersättning för de kraftförluster som skulle uppkomma av uttaget. Kraftverksägarna ville ha ersättning motsvarande den totala mängd vatten som årligen kunde avledas med stöd av tillståndet. Bevattnarna menade däremot att denna totala mängd skulle divideras med faktorn 3 eller 4 för att därmed ersätta den faktiska förlusten i enlighet med en utredning som gjorts av Jordbruksverket. Miljödomstolen gick på den senare linjen vilket i allt väsentligt också godtogs av Miljööverdomstolen. Därvid uttalade domstolen att utgångspunkten vid beräkningen av ersättningen är att den faktiska skadan ska ersättas, vilket i detta fall motsvarade kraftverksägarnas faktiska förlust av vatten för kraftverksproduktion.
Föreläggande om återställande av bottennivå-----Länsstyrelsen hade förelagt en markägare att återställa en dikesrensning med hänvisning till tillståndet för dikningen från 1906 hade förfallit och att ett nytt naturtillstånd hade inträtt. Efter överklagande från markägaren upphävde miljödomstolen föreläggandet och domen fastställdes av Miljööverdomstolen (MÖD), som uttalade att frågan om ett vattenföretag är övergivet får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet (jfr NJA 1984 s. 790). Eftersom länsstyrelsen inte kunde vederlägga uppgifterna från markägaren att rensningar hade genomförts regelbundet och en större rensning hade skett så sent som år 1992, kunde vattenföretaget inte anses övergivet och tillstånd till de underhållsåtgärder i utloppskanalen som bolaget genomförde år 1999 krävdes inte. MÖD fann följaktligen att det saknades laglig grund för föreläggandet.
Renhållningsavgift-----En enskild person debiterades renhållningsavgift av en kommun. Miljööverdomstolen fann att laga grund för detta saknades då han enligt de kommunala bestämmelserna varken var lagfaren ägare till fastigheten under den tid som beslutet avsåg eller medgett att betalningsskyldigheten fördes över på honom.
Ändring av villkor om bullerisolering-----I tillståndet till tredje banan på Arlanda flygplats föreskrevs i villkor att en mängd fastigheter som stördes av buller över en viss nivå skulle bullerisoleras före starten av verksamheten. Med hänvisning till att tvist hade uppkommit om innebörden av detta krav, ansökte Luftfartsverket om ändring av villkoret så att ytterligare anstånd skulle erhållas för sådana fastigheter som man först inte hade trott omfattades av isoleringsskyldigheten. Anståndet skulle utformas så att verket fick ytterligare ett år på sig att genomföra åtgärderna efter det att tvisten hade slitits genom rättskraftigt avgörande av domstol. Miljödomstolen och Miljööverdomstolen (MÖD) avslog Luftfartsverkets begäran. Därvid uttalade MÖD att en ansökan enligt 24 kap. 8 § miljöbalken om att upphäva eller mildra villkor skulle bedömas restriktivt och att det Luftfartsverket hade anfört inte utgjorde tillräckliga skäl för detta. Inte heller ansågs en sådan ändring vara påkallad...
Utdömande av vite-----En miljönämnd ansökte om utdömande av vite om 30 000 kr mot en fastighetsägare för att denne inte hade följt ett föreläggande att ansluta fastighetens avlopp till en godkänd avloppsanläggning. Fastighetsägaren invände att vitet borde efterskänkas med hänsyn till hans små ekonomiska förhållanden (6 000 kr/mån i pension, fastigheten taxerad till 81 000 kr). Miljödomstolen ansåg att skäl inte förelåg för att helt efterskänka vitet, men väl att jämka det till 15 000 kr. Miljööverdomstolen ändrade endast på så vis att vitet fastställdes till 10 000 kr.
Avgift för prövning och tillsyn enligt miljöbalken-----Ett bolag som av länsstyrelsen blivit påförd en tillsynsavgift yrkade att den skulle sättas ned, dels med hänsyn till att bolagets verksamhet under det aktuella året varit begränsad i förhållande till vad tillståndet medgav, dels med hänsyn till att tillsynsbehovet varit ringa då bolagets verksamhet var registrerad enligt EMAS och certifierad enligt ISO 14001. Miljööverdomstolen (MÖD) konstaterade att avgiften skall bestämmas med utgångspunkt i vad som föreskrivs i tillståndsbeslutet om tillåten produktionsmängd eller motsvarande. Att bolaget inte utnyttjat hela den tillståndsgivna produktionsvolymen kan inte antas ha medfört att behovet av tillsyn över verksamheten minskat väsentligt. Bolaget hade inte heller visat att tillsynsbehovet på grund av bolagets interna miljöledningssystem väsentligen understigit vad som är normalt i branschen. MÖD fann att skäl saknades att sätta ned avgiften. (Se även dom samma dag i mål nr M 2426-01).
Buller och andra störningar från en badplats-----En fastighetsägare stördes av buller och ordningsstörningar från en närbelägen kommunal park där en badplats hade etablerats spontant. Fastighetsägaren ville att kommunen skulle ingripa mot störningarna, vilket avvisades av miljönämnden. Miljödomstolen ansåg att fastighetsägaren drabbades av störningar som inte behövde tålas samt att kommunen var ansvarig för förhållandena på platsen. Miljööverdomstolen fann att kommunen inte kunde anses som verksamhetsutövare enligt miljöbalken eftersom man inte hade främjat badandet eller iordningställt parken som badplats. Enbart det förhållande att badandet skedde på kommunens mark var inte tillräckligt för att kommunen skulle hållas ansvarig.
Tillstånd enligt vattenlagen till utförande av hamnanläggning-----Ett båtvarv erhöll tillstånd enligt vattenlagen att på en fastighet anlägga en småbåtshamn. Arbetena innebar schaktning på ett större markområde samt viss muddring. Miljööverdomstolen (MÖD) fann att den miljökonsekvensbeskrivning som var upprättad i målet inte uttryckligen tog sikte på en prövning enligt 7 kap. 28 a § miljöbalken (MB), men att den ändå var tillräcklig för att det skulle vara möjligt att bedöma vattenföretagets inverkan på de skyddsvärda marina livsmiljöerna i Natura 2000-området. Med de villkor som föreskrivits av miljödomstolen kunde inte anläggandet av hamnen antas medföra någon betydande negativ inverkan på dessa. MÖD ansåg därför att verksamheten inte var tillståndspliktig enligt 7 kap. 28 a § MB och avslog överklagandena. Även fråga om rättegångskostnader.
Ersättning enligt 31 kap. miljöbalken-----Ett par jordbrukare yrkade ersättning av staten för att reservatsföreskrifter hade inneburit att markanvändningen avsevärt hade försvårats p.g.a. förbud mot gödsling och vinterbete och därmed uteblivna bidrag i form av s.k. miljöersättning. De gjorde gällande att marknadsvärdet skulle minskas. Yrkandet om ersättning ogillades av miljödomstolen och domen fastställdes av Miljööverdomstolen (MÖD). Marknadsvärdet på fastigheten skulle enligt MÖD primärt grunda sig på utgående och förväntade bidrag för det faktiska markutnyttjandet, vilket i allt väsentligt överensstämde med det nyttjande som föreskrevs i reservatsföreskrifterna. Utredningen i målet visade att det inte fanns skäl att förvänta sig annat än att bidrag i form av miljöersättningar skulle kunna utgå i en i princip oförändrad omfattning under lång tid. Därmed var det inte visat att marknadsvärdet på det aktuella markområdet minskat i någon nämnvärd omfattning. MÖD fann att ersättning inte...
Tillstånd till verksamheten vid en monoklorättiksyrafabrik----- Miljödomstolen hade vid tillståndsgivningen för en industri med stöd av 22 kap. 27 § miljöbalken uppskjutit avgörandet av slutliga villkor för miljöpåverkan av externa transporter. Bolaget skulle utreda möjligheterna att övergå till järnvägstransporter och ställa krav vid upphandling av transporter m.m. Bolaget överklagade och menade att det inte var möjligt att föreskriva villkor som rör transporter till och från en anläggning när transporterna inte utförs av bolaget i egen regi. Miljööverdomstolen (MÖD) var av motsatt mening och fann att stöd för att föreskriva sådana villkor fanns i regeln om s.k. följdverksamheter i 16 kap. 7 § miljöbalken. MÖD ansåg att det fanns utrymme för att ålägga bolaget att vidta åtgärder för att minska påverkan av transporter och således även skäl att föreskriva prövotid för att utreda frågan och fastställde därmed miljödomstolens dom. (Jfr MÖD:s dom samma dag i mål nr M 602-02, 2003-05-06, me...
Strandskyddsdispens-----En miljönämnd och en länsstyrelse hade avslagit en ansökan om strandskyddsdispens för muddringsarbeten. Miljödomstolen meddelade emellertid dispens bl.a. med hänvisning till den s.k. proportionalitetsprincipen. Avgörandet överklagades av bl.a. kommunen. Miljööverdomstolen delade underinstansens uppfattning att djur- och växtlivet på platsen inte nämnvärt skulle försämras av muddringsarbetena. Domstolen menade emellertid att denna slutsats inte medförde att dispens skulle meddelas, utan att strandskyddsdispens inte behövdes för muddringen som således inte omfattades av förbudet i 7 kap. 16 § miljöbalken. Ansökan avslogs därför.
Tillstånd att leda bort grundvatten för att bygga en planskild spårkorsning m.m.-----Banverket hade av miljödomstolen fått tillstånd men lämnade inte verkställighetsförordande eftersom järnvägsplanen ännu inte fastställts. Vid Miljööverdomstolens (MÖDs) prövning förelåg dock en fastställd järnvägsplan men endast för en del av den aktuella sträckan. Eftersom miljödomstolen gett Banverket rätt att ta olika delar av tillståndet i anspråk oberoende av varandra och då tillåtligheten inte var ifrågasatt, fann MÖD att det numera fanns skäl att lämna verkställighetsförordnande.
Avgift för prövning och tillsyn-----Miljönämnden hade tagit ut en avgift för tillsyn över djurhållning motsvarande fyra timmars arbete (1 850 kr), vilket fastställdes av länsstyrelsen och miljödomstolen. Verksamhetsutövarna överklagade och menade bl.a. att avgiften skulle upphävas därför att den i stor utsträckning var hänförlig till ett ärende om miljösanktionsavgift. Detta ärende hade slutat med att miljödomstolen (i ett annat mål) hade undanröjt miljösanktionsavgiften eftersom det saknades formella förutsättningar för sådan. Mot denna bakgrund ansåg Miljööverdomstolen att tillsynsavgiften skulle sättas ned till 1 000 kr med stöd av 9 kap. 3 § förordningen om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.
Ersättning enligt vattenlagen-----En grustäkt som bedrevs med stöd av tillstånd enligt naturvårdslagen kom efter ett beslut om inrättande av vattenskyddsområde att hamna inom den i beslutet föreskrivna yttre skyddszonen. Tillståndshavaren begärde ersättning av kommunen med hänvisning till att pågående markanvändning avsevärt hade försvårats med avseende på brytning såväl över som under grundvattennivån. Miljödomstolen tillerkände tillståndshavaren viss ersättning. Miljööverdomstolen (MÖD) fann att hela uttaget var att anse som pågående markanvändning. I fråga om brytning på nivåerna över en meter ovanför grundvattennivån fann MÖD att verksamhetsutövaren inte förmått visa att det uppkommit någon skada som kommunen hade att svara för. På nivån därunder hade vattenskyddsföreskrifterna helt omöjliggjort uttag vilket orsakat skada för tillståndshavaren. MÖD uppskattade skadan till ett högre belopp än vad miljödomstolen gjort. Även fråga om ränta och rättegångskostnader.
Tillstånd till grustäkt; nu fråga om verkställighetsförordnande-----En omfattande täktverksamhet skulle bedrivas i närheten av skola, kyrka och bostadsbebyggelse. Ett stort antal närboende och den kommunala miljönämnden hade ifrågasatt tillåtligheten av verksamheten. Då dessa invändningar framstod som befogade och starka intressen stod emot varandra kunde utgången av den kommande prövningen vid miljödomstolen inte bedömas. Miljööverdomstolen medgav inte verkställighetsförordnande.
Förbud mot högljudda fåglar-----En miljönämnd hade meddelat en fysisk person och hans enskilda firma ett föreläggande om förbud mot att hålla högljudda fåglar av olika slag (tuppar, påfåglar och aror) utomhus. Miljööverdomstolen instämde i bedömningen att de skrikande fåglarna kunde utgöra en olägenhet för människors hälsa, men ändrade föreläggandet till att avse enbart aror och påfåglar. Vidare konstaterade domstolen att enligt 2 § viteslagen kan ett vitesföreläggande inte vara adresserat till en enskild firma.
Förbud mot täktverksamhet-----Bolaget påbörjade efter ett samrådsbeslut anläggande av dammar för fiskodling. Delar av massorna som grävdes bort utgjordes av grus som såldes. Länsstyrelsen bedömde att försäljningen av gruset medförde att det var fråga om tillståndspliktig täktverksamhet och förbjöd bolaget att bedriva denna verksamhet. Miljödomstolen fann att det huvudsakliga syftet med det aktuella uttaget av material var att anlägga en damm för fiskodling varför verksamheten inte kunde anses som tillståndspliktig även om gruset såldes. Länsstyrelsens beslut upphävdes. Miljööverdomstolen delade denna bedömning och fastställde underrättsdomen.
Tillstånd till muddring m.m. för farleder till hamn; nu fråga om talerätt-----Ett tillstånd till muddringar m.m. i infarten till en hamn överklagades av tre lokalföreningar till Sveriges Ornitologiska Förening (SOF), en lokal naturskyddsförening och en granne som bodde mellan 1 och 2 km från arbetsområdet. Sökanden yrkade i Miljööverdomstolen (MÖD) att överklagandena från dessa skulle avvisas. I MÖD övertogs emellertid den lokala föreningens talan av SOF, vilket godtogs. Däremot avvisades den lokala naturskyddsföreningen eftersom den inte fyllde kraven i 16 kap. 13 § miljöbalken. Likaså avvisades grannens överklagande eftersom denne inte ansågs bo i så nära anslutning till verksamhetsområdet (1-2 km) att det förelåg risk för att utsättas för olägenheter på sätt som medförde rätt att föra talan i målet. Skiljaktig mening om grannens talerätt.
Förbud enligt 40 § miljöskyddslagen-----Två vindkraftverk hade anmälts till en miljönämnd som godtog lokaliseringen och meddelade råd enligt miljöskyddslagen. Efter överklagande från grannarna förbjöd miljödomstolen uppförandet med hänvisning till att det var fråga om en tillståndspliktig gruppstation. Domen fastställdes av Miljööverdomstolen. Även fråga om talerätt.
Tillstånd till anläggning för ytjordvärme-----En anläggning för ytjordvärme skulle lokaliseras 200 meter från en kommunal grundvattentäkt. Risk för läckage av köldbärarvätska bedömdes kunna skada vattentäkten, bl.a. då grundvattenströmmarna gick från fastigheten till täkten. Risken ansågs inte försumbar ens om det vidtogs försiktighetsåtgärder. Värmeförsörjning antogs kunna lösas på annat sätt. Tillstånd gavs inte och miljönämndens och länsstyrelsens beslut fastställdes.
Begäran om ersättning för oförutsedda skador till följd av dämning vid en kraftstation-----En kraftstation fick dämningsrätt år 1935 men togs ur drift redan år 1943. När miljödomstolen år 1992 meddelade bolaget tillstånd att återuppta dämningen uttalade domstolen att den dämningsrätt som meddelats år 1935 fortfarande gällde och att skadorna var slutreglerade. Sakägare har därefter anmält oförutsedd skada p g a den återupptagna dämningen vid kraftstationen. Miljööverdomstolen (MÖD) uttalade att ett övergivande av ett vattenföretag i sig innebär att ett tillstånd automatiskt förfaller. För kringboende och andra utomstående måste det i detta fall ha framstått som om verksamheten sedan lång tid var avslutad och inte skulle återupptas igen. Mot den bakgrunden fann MÖD att vattenföretaget fick anses ha varit övergivet och det gamla dämningstillståndet förfallet. Skadereglering borde således ha skett i samband med den nya tillståndsgivningen år 1992. MÖD fann att sakägarna kunde ha rätt till ...
Föreläggande vid vite att avbryta byggnadsarbeten på ett förråd avsett för fiske-----Miljööverdomstolen (MÖD) ansåg att länsstyrelsen haft fog för sitt föreläggande. Det hade nämligen inte visats att det fiske som hittills bedrivits varit av sådan omfattning eller varaktighet att det kunde betecknas som en bisyssla. Undantaget i 7 kap. 17 § miljöbalken var därmed inte tillämpligt. Byggnaden ansågs inte heller krävas för fisket vid tillämpning av förordnandet till skydd för landskapsbilden. Sålunda krävdes både dispens från strandskyddsbestämmelserna och tillstånd enligt nämnda förordnande. Vitesbeloppet sattes dock ned.
Tillstånd att utföra en enskild avloppsanläggning-----Miljönämnden hade vägrat tillstånd till uppförandet av en enskild avloppsanläggning med hänvisning till att avståndet till den skyddsvärda sjön Sommen var mindre än de 50 meter som kommunen normalt tillämpade som riktlinje. Beslutet upphävdes av länsstyrelsen. Miljööverdomstolen uttalade att den riktlinje som kommunen tillämpade skulle ställas mot övriga beaktansvärda faktorer i målet bl.a. att det var fråga om nyanläggning av en avloppsanläggning för toalettvatten och att det fanns en beaktansvärd risk för förorening av Sommen. Eftersom de kostnader som var förenade med en alternativ lösning på avloppsfrågan inte ansågs vara orimliga fastställdes miljönämndens förbud.
Rättshjälp enligt rättshjälpslagen-----En klagande i målet om Hallandsåsen ansökte hos Miljööverdomstolen om rättshjälp, vilket avslogs. Domstolen uttalade därvid att med hänsyn till att bevisbördan i ansökningsmål åligger sökanden och att domstolen i dessa mål har en långtgående utredningsskyldighet, får behovet av juridiskt biträde i denna typ av miljömål antas vara begränsat.
Ersättning för vattenkraft-----Ersättning för ianspråktagen vattenkraft kan inte utgå med mer än vad som faktiskt får tas i anspråk. I detta fall understeg utbyggnadsvattenföringen medelvattenföringen väsentligt och skulle därmed läggas till grund för beräkning av ersättningen. Med hänsyn till de höjda elpriserna under senare år kunde värdet på vattenkraften inte bestämmas till ett lägre belopp per kW natureffekt än vad miljödomstolen funnit. I målet uppkom också fråga om ränta på fallhöjdsersättning.
Avgift för prövning och tillsyn enligt miljöbalken----- Miljööverdomstolen (MÖD) fann att bolagets gruvor och anrikningsverket inte kunde ses som en inrättning med flera verksamheter utan i stället som skilda verksamheter (jfr MÖD 2002:70 (M 6257-01). När det gällde utrymmet för nedsättning av avgiften menade domstolen att systemet bygger på att avgifterna är schabloniserade och att en lägre avgift bör påföras endast om ett uttag av full avgift framstår som klart oskäligt. Då bolaget inte hade visat att tillsynsbehovet i det aktuella fallet eller den faktiska tillsynen väsentligen understeg vad som var normalt för branschen, fann MÖD inte att det förelåg skäl för nedsättning.
Anmälan om nybyggnad av svinstall-----Vid lokalisering av ett svinstall uppstod fråga om verksamheten var tillståndspliktig. Miljööverdomstolen (MÖD) fann att vid prövning enligt miljöbalken vad gällde antalet djurenheter skulle den viktgräns för slaktsvin som angetts i IPPC- direktivet tillämpas. MÖD undanröjde vidare miljödomstolens avvisningsbeslut avseende yrkande om förbud enligt 2 kap. 9 § miljöbalken, då den bestämmelsen skall iakttas ex officio.
Tillstånd till fortsatt och utökad produktion vid en kemisk fabrik----- Ett bolag ansåg att förbränning av flytande klorerade biprodukter som uppkommit i en process utgjorde återanvändning och därigenom inte var att betrakta som avfall. Miljööverdomstolen fann att förbränningen utgjorde intern behandling av farligt avfall och att prövningen av förbränningen måste ske mot de krav som ställs i avfallsförbränningsförordningen.
Omprövning enligt 24 kap. 5 § miljöbalken av vattenregimen i en sjö----- Kammarkollegiet begärde omprövning av villkoren för sjön Östens sänkningsföretag i syfte att säkerställa vissa lägsta vattenstånd under tider av året till förmån för den allmänna naturvården. Miljööverdomstolen ogillade talan med hänvisning till att sänkningsföretagsverksamheten avsevärt skulle försvåras genom de nya villkoren (24 kap. 5 § 4 st. miljöbalken). Det skulle bli fråga om att bedriva en helt ny verksamhet med andra syften (upprätthållandet av en dammanläggning) än den nuvarande verksamheten och med högre ställda krav på verksamhetsutövaren. Miljödomstolens dom hade även överklagats av Sveriges Ornitologiska Förening. Överklagandet avvisades med hänvisning till att föreningen saknade rätt enligt 24 kap. 7 § miljöbalken att initiera en omprövning och därför inte fick klaga på en dom i ett sådant mål. Även fråga om rättegångskostnader vid omprövning.
Ersättning enligt 19 kap. 7 § vattenlagen-----Kommunen hade fastställt föreskrifter för ett vattenskyddsområde. Föreskrifterna omfattade bl.a. kemikalieförvaring. Tre fastighetsägare yrkade ersättning för avsevärt försvårande av pågående markanvändning genom att vara tvungna att bygga en ny maskinhall för förvaring av bl.a. fulltankade skotrar för uthyrning. Miljööverdomstolen ogillade talan med hänvisning dels till att viss kemikaliehantering var tillåten, dels till att kraven inte gick utöver vad som skäligen måste tålas utan ersättning (19 kap. 1 § vattenlagen). Med ändring av miljödomstolens domslut, bedömdes fastighetsägarna dock ha haft tillräckliga skäl för att inleda rättegången mot kommunen, varför kommunen enligt 20 kap. 3 § vattenlagen ålades att stå för deras rättegångskostnader i underinstansen. Skiljaktig mening i frågan om rättegångskostnaderna.
Miljösanktionsavgift och tillsynsavgift-----Kajerna i två hamnar har använts för lastning utan anknytning till huvudverksamheten på fastigheterna. Då verksamheten visserligen har varit mycket ringa (ett fåtal anlöp per år) men inte helt obetydlig, har den bedömts utgöra sådan hamn som omfattas av tillståndsplikt. Med ändring av miljödomstolens dom fastställde därför Miljööverdomstolen länsstyrelsens beslut om miljösanktionsavgift för utebliven miljörapport för verksamheten. Länsstyrelsens beslut om tillsynsavgift för den ena hamnen fastställdes, medan den för den andra hamnen jämkades med hänvisning till verksamhetens ringa omfattning.
Villkor för tillstånd till anläggning för förbränning av avfall----- Frågan i målet gällde krav på tillvaratagande av näringsämnen, främst fosfor, i slam från kommunala reningsverk i samband med förbränning. Miljööverdomstolen (MÖD) uttalade att det för närvarande råder alltför stor osäkerhet i fråga om teknik, ekonomi och miljökonsekvenser för att det ska vara möjligt att föreskriva att slam från kommunala avloppsreningsverk får förbrännas endast under förutsättning att slammets eller askans fosforinnehåll tillvaratas. MÖD fann mot bakgrund av kvarstående osäkerhet om teknik och ekonomi att frågan borde skjutas upp under en prövotid. I enlighet härmed ålades sökanden att dels verka för utvecklandet av lämpliga processer, dels utreda mer i detalj om förutsättningarna för och konsekvenserna av en anläggning för omhändertagande av fosfor, antingen före eller efter förbränningen av slam.
Föreläggande om begränsning av vedeldning-----Av hänsyn till grannarna förelade en miljönämnd en fastighetsägare att begränsa eldningen i en kakelugn till vissa tider och vissa väderleksförhållanden. Miljööverdomstolen (MÖD) delade underinstansernas uppfattning om att småskalig vedeldning i tätbebyggda områden endast får ske i mycket begränsad uppfattning. Det faktum att bidrag har erhållits för att installera en s.k. miljögodkänd eldstad ansåg MÖD inte begränsar möjligheten att ställa ytterligare krav på eldningen med stöd av miljöbalkens hänsynsregler. Viss hänsyn borde enligt domstolen emellertid tas till att fastighetsägaren hade gjort en betydande ekonomisk investering när han införskaffade kakelugnen. Vidare borde eldningen i möjligaste mån ske i ett sammanhang med ett begränsat antal uppstarter från kall ugn för att undvika höga utsläpp av kolväten. MÖD ändrade därför föreläggandet på så vis att eldning tilläts under vinterhalvåret (1/10 - 30/4) högst två dygn per vecka och med ...
Tillstånd till tillverkning av läkemedelssubstanser genom kemisk syntes m.m.-----Miljödomstolens tillstånd till verksamheten tidsbegränsades till utgången av 2012. Miljööverdomstolen upphävde tidsbegränsningen med hänvisning till att verksamheten var förenlig med nuvarande och förväntad markanvändning i området. Även ett villkor om att kemikalieanvändningen vid verksamheten skulle begränsas utifrån Kemikalieinspektionens OBS- och Begränsningslista ansågs olämpligt. Det ersattes med prövotidsvillkor och ett krav på utredning av begränsningsvärden m.m. för utsläpp av avloppsvatten i syfte att minska störningarna i avloppsreningsverket och i miljön.
Tillstånd till bortledande av grund- och ytvatten från järnvägstunnel med anslutande skärningar -----Miljödomstolen hade lämnat sökanden tillstånd att leda bort grundvatten, dagvatten och tillfört processvatten från järnvägstunnel med anslutande skärningar. Miljödomstolen föreskrev dock att vissa skyddsåtgärder skulle vidtas för att begränsa den mängd grundvatten som behövde ledas bort. Miljööverdomstolen (MÖD) konstaterade att det inom influensområdet inte fanns några allmänna naturintressen som kunde komma att skadas av det sökta vattenföretaget, utan de skador som sänkningen av grundvattennivån kunde medföra hänförde sig till påverkan på enskilda brunnar och jordbruksmark. Sammantaget fann MÖD att, mot bakgrund av villkoret om att skador som vållades på enskilda intressen skulle utredas och ersättas, kostnaderna för utförande av de föreskrivna skyddsåtgärderna var oskäligt höga vid jämförelse med nyttan av åtgärderna. MÖD upphävde kravet på skyddsåtgärder.
Tillstånd att bereda och konservera grönsaker, frukt, bär och rotfrukter -----Miljööverdomstolen (MÖD) uttalade att det bör eftersträvas att belastningen på ett kommunalt reningsverk i form av processavloppsvatten från en konservindustri blir konstant för att undvika driftstörningar och överutsläpp. MÖD fann därför att riktvärde och veckomedelvärde för dessa utsläpp (avloppsvattenmängd, BOD7, totalkväve, totalfosfor) bör beräknas utifrån den tid då verksamheten rent faktiskt är i drift, i detta fall som dygnsmedelvärden.
Förbud mot utsläpp av avloppsvatten från vattentoalett; nu fråga om jäv -----En miljö- och hälsoskyddsnämnd hade förbjudit en fastighetsägare att använda en enskild avloppsanläggning för vissa utsläpp. I handläggningen av beslutet deltog en ledamot som ägde marken där anläggningens infiltrationsbädd låg. Fastighetsägaren överklagade och invände jäv i samtliga instanser. Länsstyrelsen upphävde beslutet men behandlade inte jävsfrågan. Miljödomstolen avlog nämndens överklagande på andra grunder och ansåg att det var onödigt att uttala sig i jävsfrågan. Miljööverdomstolen konstaterade att jäv förelegat enligt 6 kap. 24 och 25 §§ kommunallagen och att det saknade betydelse att ledamoten inte hade påverkat majoritetsförhållandena i nämnden, eftersom jävsreglerna syftar till att upprätthålla allmänhetens tilltro till myndigheternas objektivitet. Med ändring av länsstyrelsens och miljödomstolens avgöranden, upphävdes därför miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut.
Tillstånd till produktion av plåtkomponenter; nu fråga om överklagat bullervillkor-----Vid tillämpningen av Naturvårdsverkets allmänna råd för att fastställa bullervillkor vid en befintlig industri skall försiktighetsprincipen och principen om bästa möjliga teknik tillämpas. Avgörandet kan inte grundas enbart på om industrin ses som nyetablerad eller befintlig utan en allsidig prövning måste göras. En anpassning till en strängare bullernivå ter sig mindre betänklig allteftersom tiden går och befintliga verksamheter prövas på nytt vid ökad produktion eller när villkor skall omprövas. Mot bakgrund av att bolaget redan innehöll bullervärdena för nyetablerad industri och att man hade förhållandevis god kontroll över verksamheten fastställde Miljööverdomstolen riktvärdena till denna strängare nivå, dvs. 50 dB(A) dagtid, 40 dB(A) nattetid och 45 dB(A) övrig tid.
Ett allmänt formulerat avtal hade upprättats mellan en fastighetsägare och en näringsidkare om den senares skyldigheter vid brukandet av en affärslokal. I lokalen fanns en kylanläggning som ett år inte kontrollerades på föreskrivet sätt. Med hänvisning till 4 § köldmediekungörelsen påförde en miljönämnd fastighetsägaren miljösanktionsavgift för denna underlåtelse. Miljödomstolen menade att avtalet inte kunde anses uttryckligen reglera att rapporteringsskyldigheten hade gått över till brukaren, vilket är en förutsättning för att miljösanktionsavgiften ska kunna åläggas denne. MÖD fastställde miljödomstolens dom.
Skuggbild från vindkraftverk-----Miljööverdomstolen uttalade att som riktlinje bör gälla att åtgärder för att begränsa skugga skall vidtas när den förväntade faktiska skuggtiden på en störningskänslig plats överstiger åtta timmar per år. Med störningskänslig plats avsågs i detta fall en hel fastighet. Yrkandet att verksamhetsutövaren skulle föreläggas att begränsa skuggbilder avslogs.
Utdömande av vite ----- Länsstyrelsen förelade en verksamhetsutövare att vid vite låta efterbehandla en täkt före visst datum. Efter överklagande ändrade miljödomstolen beslutet endast genom att sträcka ut tiden något. Efter fullgörandetidens utgång, ansökte länsstyrelsen om utdömande av vitet. Miljödomstolen avslog ansökan eftersom den första domen där föreläggandet fastställdes inte hade delgivits verksamhetsutövaren. Miljööverdomstolen delade den uppfattningen och anförde bl.a. att av rättssäkerhetsskäl bör kravet på delgivning i 2 § viteslagen inte bara gälla det ursprungliga vitesföreläggandet, utan även en dom som innehåller ett sådant föreläggande.
Tillstånd till grus- och bergtäkt-----Sökanden hade inte genomfört tidigt samråd på det sätt som miljöbalken föreskriver. Bland annat hade inte alla särskilt berörda kontaktats innan ansökan gavs in. Det var oklart vilken information som lämnats och några möjligheter att komma med synpunkter hade inte getts. Inte heller hade kontakterna på något sätt dokumenterats. Miljööverdomstolen konstaterade att verksamhetens omfattning visserligen var begränsad men att täktverksamhet typiskt sett är av ingripande natur. Mot den bakgrunden ansågs bristerna så allvarliga att de inte kunde läkas i efterhand utan tillståndsansökan avvisades.
Rättegångsfel på grund av jäv-----I anslutning till huvudförhandling i miljödomstolen bjöd sökandebolaget samtliga närvarande, däribland rättens ledamöter, på lunch. En sakägare menade att detta utgjorde jäv och yrkade att domen skulle undanröjas. Miljööverdomstolen ansåg däremot att det som förevarit inte kunde anses ha rubbat förtroendet för opartiskheten hos miljödomstolens ledamöter och avslog därför yrkandet.
Tillstånd till befintlig och utökad djurhållning-----Länsstyrelsen meddelade tillstånd till produktion av 3 800 slaktsvin i fem stallar. Som villkor föreskrevs att verksamhetsutövaren för denna produktion måste ha tillgång till 170 ha åkermark för spridning av svingödseln, vilket innebar strängare krav än de som följde av Jordbruksverkets (SJVFS 1999:79) föreskrifter för området. Motivet till kravet var att näringsbelastningen på mark och vatten inom kommunen var hög. Efter överklagande undanröjde miljödomstolen tillståndet med hänvisning till att det var oklart om gården hade tillgång till den behövliga spridningsarealen. Verksamhetsutövaren överklagade och ingav gödselavtal för 414 ha. MÖD fastställde tillståndet med de ursprungliga villkoren.
Skadestånd enligt 32 kap. miljöbalken-----Ägaren till en restaurang stämde ett fastighetsbolag och yrkade ersättning enligt 32 kap. miljöbalken för minskade intäkter till följd av entreprenadarbeten på en intilliggande fastighet som under ett års tid hade försvårat tillgängligheten till restaurangen. Miljööverdomstolen fann att restaurangägaren vid en sammantagen bedömning inte visat att omsättningsminskningen utgjorde en skada som med övervägande sannolikhet var orsakad av entreprenadarbetena.
Tillstånd till anläggning för tillverkning av plastprodukter----- Störningar orsakade av utsläpp till luft av styren och aceton bedömdes inte vara av sådan omfattning att de innebar en hälsorisk. Ett skyddsavstånd på 300 meter kunde därför accepteras. Utredningen gav emellertid inte stöd för antagandet att störningar i form av lukt helt kunde uteslutas. Mot bakgrund av att det enligt villkor ålåg bolaget att vidta åtgärder för att begränsa eventuella luktstörningar, ansågs risken för olägenhet för de närboende som så begränsad att tillstånd kunde lämnas.
Tillåtlighet enligt 22 kap. 26 § 1 st. miljöbalken till verksamhet för tillverkning av s.k. EU-anpassade drivmedel-----Miljödomstolen hade bedömt utökningen av verksamheten vid ett raffinaderi som tillåtlig enligt 22 kap. 26 § miljöbalken och meddelat deldom om s.k. byggnadstillstånd. Miljööverdomstolen undanröjde deldomen med hänvisning till brister i miljökonsekvensbeskrivningen. Domstolen uttalade att en tillåtlighetsprövning enligt 22 kap. 26 § miljöbalken inte kan göras mindre omfattande i fråga om verksamhetens miljöpåverkan än när tillståndsprövning sker. Ett fullständigt underlag är således en förutsättning för att en förprövning av de samlade miljöeffekterna av verksamheten skall kunna genomföras. Domstolen berörde även frågan om vad som menas med ” de arbeten som behöver utföras” i den aktuella paragrafen. För att inte påverka den slutliga prövningen skall de anläggnings- och byggnadsåtgärder som bör få vidtas preciseras i avgörandet. Arbetena får inte omfatta renings- och pr...
Tillstånd enligt miljöbalken att utföra och driva en gruppstation för vindkraftverk till havs ----- Miljööverdomstolen (MÖD) fastställde miljödomstolens tillstånd till 48 vindkraftverk. Ansökan omfattade även dragningen av en anslutningsledning från vindkraftparken till stranden. Enskilda sakägare hade yrkat försiktighetsåtgärder för att förhindra magnetisk strålning från ledningen när den skulle dras från stranden förbi deras fastigheter. MÖD fann lokaliseringen av anslutningspunkten vid stranden godtagbar om ledningen lades på två meters djup i marken på sätt som bolaget föreslagit. Vad gällde dragningen av ledningen i övrigt på land fann MÖD att frågan om försiktighetsåtgärder för att förhindra magnetisk strålning inte kunde prövas i målet eftersom ansökan inte gällde ledningens dragning på land.
Anläggningsavgift-----Utrymmet för att tillåta ny bevisning i överklagade va-mål är större än i en vanlig tvistemålsprocess eftersom Va-nämnden inte är att betrakta som domstol.
Tillstånd enligt miljöskyddslagen att anlägga och driva fabrik för tillverkning av dentritiska polymerer-----En fastighetsägare som bodde vid en å 11-12 km nedströms verksamhetsområdet fick överklaga ett tillstånd till verksamheten som medförde utsläpp i vattnet av inte lätt nedbrytbara, bioackumulerbara och toxiska ämnen. [Se dock dom samma dag, MÖD 2003:99 (M 714-03)].
Tillstånd enligt miljöbalken att anlägga och driva en anläggning för produktion av myrsyra m.m.-----En fastighetsägare som bodde vid en å 11-12 km nedströms verksamhetsområdet fick inte överklaga ett tillstånd till verksamheten som medförde utsläpp i vattnet som bedömdes vara lätt nedbrytbara. [Se dock dom samma dag, MÖD 2003:98 ( M 454-02).]
Tillfälligt bortledande av grundvatten samt utsläppande av det bortledda grundvattnet m.m. vid utförande av järnvägstunnel-----Ett antal fastighetsägarna hade överklagat miljödomstolens dom och bl.a. krävt att Banverket inte skulle få det sökta tillståndet. Miljööverdomstolen (MÖD) ändrade dock inte det av miljödomstolen lämnade tillståndet som innebar att Banverket fick leda bort i medeltal 100 l/s inläckande grundvatten. MÖD gjorde dock vissa kompletteringar och ändringar av villkoren. MÖD konstaterade att det var nödvändigt att berget tätades i varierande omfattning innan borrning skedde för att inte överskrida tillståndets 100 l/s bortlett grundvatten. Eftersom grundvattenbortledningen riskerade att skada hotade livsmiljöer inom vissa Natura 2000-områden på Hallandsåsen fann MÖD att Banverket vid vissa tillfällen måste återföra vatten till områden som var känsliga för torka. Slutligen fann MÖD att det fanns tekniska förutsättningar att klara de miljömässiga kraven men att en föruts...
Förlängning av arbetstiden för tillstånd till grundvattenbortledning samt ersättning för rättegångskostnader-----Miljödomstolen hade på ansökan av Banverket förlängt arbetstiden för tillstånd till grundvattenbortledning med motiveringen att två tredjedelar av kostnaderna för vattenföretaget redan lagts ned och att synnerliga olägenheter skulle uppstå om tillståndet förföll. Miljööverdomstolen (MÖD) instämde i denna bedömning. I målet var också fråga om vilka av sakägarnas rättegångskostnader i miljödomstolen som Banverket skulle ersätta. Banverket hade i överklagandet till MÖD anfört att ersättning för rättegångskostnader inte skulle utgå för andra kostnader än de som avsåg att bevaka sakägarens ställning som part. MÖD fann att sökanden skall ersätta motparternas rättegångskostnader även i den del arbete lagts ner på frågor som rör allmänna intressen. Med hänsyn till den skyldighet som åligger domstolen och vissa myndigheter att bevaka de allmänna intressena, finns det dock en gräns fö...
Tillstånd enligt miljöskyddslagen till utsläpp från ett avloppsreningsverk-----Miljödomstolen förenade tillståndet till reningsverket med krav på kväverening i enlighet med 5 § i Naturvårdsverkets kungörelse med föreskrifter (SNFS 1994:7) om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse. Miljööverdomstolen undanröjde villkoret med motiveringen att kravet i och för sig var miljömässigt motiverat, men att kostnaden blev för hög i förhållande till den relativt begränsade effekten av åtgärderna.
Bullerdämpande åtgärder vid järnväg-----Efter en upprustning av Ystadsbanan betalade Banverket ut ersättning till en fastighetsägare för att denne skulle kunna bygga ett bullerplank mot järnvägen. En tid därefter förelade miljönämnden Banverket att vidta bullerdämpande åtgärder vid fyra fastigheter i området, däribland den som omfattades av förlikningen med Banverket. Miljööverdomstolen (MÖD) godtog föreläggandet och uttalade att en förlikning inte utgör hinder mot att ställa krav på försiktighetsåtgärder enligt miljöskyddslagen, då denna lagstiftning syftar till skyddet av människors hälsa och miljön och är av indispositiv natur. När det gällde målet i sak, delade MÖD underinstansernas bedömning att åtgärderna vid banan motsvarade en väsentlig ombyggnad och att de bullernormer som fastslagits för sådana fall därför skulle tillämpas. Utgångspunkten för om störningarna skäligen borde tålas var de faktiska förhållandena vid de bullerstörda fastigheterna.
Föreläggande enligt miljöskyddslagen angående flygplatsverksamhet-----En förening arrenderade och skötte driften vid en flygplats. För verksamheten fanns tillstånd enligt miljöskyddslagen. Miljönämnden förelade föreningen att vidta vissa försiktighetsåtgärder och begränsningar i verksamheten. Miljööverdomstolen (MÖD) instämde i underinstansernas bedömning att föreningen var verksamhetsutövare på flygplatsen och därför rätt adressat för kraven. Sedan uttalade domstolen att det faktum att föreningen var flygplatshållare och bedrev flygverksamhet på flygplatsen innebar att föreläggandet åtminstone skulle omfatta de flygplan som var stationerade där, vilket var den största delen av flygverksamheten. Redan detta skulle medföra påtaglig nytta för miljön. Vidare konstaterade MÖD att föreningen dels kan verka mot andra operatörer genom information, dels som flygplatshållare, med verkan mot alla operatörer, kan reglera vilka tider som starter och landningar får ske. Föreläggandet ändrades i vis...
Ansökan om tillstånd att utföra en småbåtshamn-----Miljödomstolen hade meddelat tillstånd till byggandet av en småbåtshamn i en grund havsvik. Miljööverdomstolen (MÖD) konstaterade efter överklagande av länsstyrelsen och närboende att havsviken låg inom ett Natura 2000-område och att den utgjorde en sådan livsmiljö (”ler- och sandbottnar som blottas vid lågvatten”) som är listad som särskilt skyddsvärd i EU:s habitatdirektiv. I Naturvårdsverkets förteckningen över naturtyper i Natura 2000-området fanns emellertid inte biotopen angiven, vilket föreföll bero på ett förbiseende från länsstyrelsens sida. MÖD menade emellertid att detta inte var avgörande för frågan om tillståndsplikt förelåg enligt Natura 2000-reglerna. Av avgörande betydelse bedömdes istället vara att den planerade vattenverksamheten skulle innebära att ett orört grundområde med hög artdiversitet och varierande bottnar skulle komma att omvandlas till en småbåtshamn, vilket skulle leda till att den skyddsvärda naturtypen h...
Anläggande av vindkraftverk-----Målet gällde vilka bullervärden som ska gälla vid vindkraftverk. Miljööverdomstolen (MÖD) konstaterade att Naturvårdsverkets Allmänna råd om externt industribuller (NV AR 1978:5) är framtagna för traditionell industriverksamhet. Några riktlinjer för vindkraftsbuller har inte utarbetats i Sverige. Eftersom det råder osäkerhet om störningseffekten av vindkraftsbuller så bör det leda till strängare krav än industribullernormen och att den ekvivalenta ljudnivån 40 dB(A) därför bör innehållas vid bostäder under hela dygnet.
Ansökan om förlängning av arbetstid nu fråga om jäv -----Två sakkunniga ledamöter i miljödomstolen hade tidigare haft funktioner – som miljövårdsdirektör vid länsstyrelsen resp. som ledamot i Bräcke kommunstyrelse – som gjort att de kommit i kontakt med det aktuella kraftverksprojektet. Miljööverdomstolen (MÖD) bedömde att deras tidigare positioner i förhållande till olika beslut om kraftverksprojektet var sådana att det fanns anledning till tvivel på deras opartiskhet i målet. På grund av jäv har de därmed varit förhindrade att delta i handläggningen av målet. Domen undanröjdes och återförvisades för fortsatt behandling.
Tillstånd till bergtäkt-----Med ändring av underinstansernas avgörande meddelade Miljööverdomstolen (MÖD) tillstånd till en bergtäkt. Efter att ha inhämtat yttrande från bl.a. Konkurrensverket konstaterade MÖD att materialet i berget var särskilt lämpat för vägbeläggning och att detta behov inte kunde tillgodoses genom befintliga täkter i regionen. Även med hänsyn till nyttan av konkurrens när det gäller ballastmaterial fanns behov av den sökta täkten. Då täkten bedömdes medföra endast begränsade skador på miljön och det inte fanns någon bebyggelse i närheten, ansågs verksamheten tillåtlig.
Anmälan om oförutsedd skada-----Ett yrkande om ändrad dämningsgräns har ansetts inte kunna bifallas med stöd av 15 kap. 17 § vattenlagen. Miljööverdomstolen konstaterade att dämningsgränsen är en del av tillståndet för verksamheten och att ett påstått behov av sänkning av gränsen inte utgör någon oförutsedd skada.
Tillstånd att anlägga järnvägsbroar-----Miljödomstolen meddelade tillstånd till två järnvägsbroar. Ett antal närboende överklagade och ansåg bl.a. att verksamheten borde tillståndsprövas enligt Natura 2000-reglerna (7 kap. 28-29 b §§ miljöbalken). Miljööverdomstolen (MÖD) konstaterade inledningsvis att anläggandet av broarna skedde i enlighet med fastställd järnvägsplan och att prövningen enligt miljöbalken därför endast gällde frågan om det kunde uppstå skador och olägenheter av väsentlig betydelse vid anläggandet och driften. Vidare skulle villkor för verksamheten fastställas. I den första delen instämde MÖD i miljödomstolens bedömning att verksamheten inte hindrades av stoppregeln i 2 kap. 9 § miljöbalken. Ett villkor till fredande av öringens lek i Ljusnan skärptes. Därefter konstaterade MÖD att de båda järnvägsbroarna skulle beröra ett Natura 2000-område och att reglerna om sådana områden i 7 kap. miljöbalken var tillämpliga. Domstolen pekade på att miljökonsekvensbeskrivningen ha...
Renhållningsavgift-----En fastighetsägaren hade medgetts uppehåll med sophämtning pga. att fritidsfastigheten inte skulle nyttjas under en sammanhängande period av tolv månader. Frågan i målet gällde om detta medförde att inte heller grundavgift, som tas ut för att bekosta återvinningsstationer m.m., skulle erläggas. Miljööverdomstolen (MÖD) uttalade att utrymmet enligt 27 kap. 4 § miljöbalken för en kommun att ta ut renhållningsavgift vidgats något jämfört med vad som gällde enligt praxis under renhållningslagen (jfr RÅ 1995 ref. 62). För att en avgift ska kunna debiteras krävs att kommunen fullgör eller tillhandahåller en renhållningstjänst i förhållande till den enskilde. Om så är fallet, måste fastighetsägaren för att undvika avgiftsskyldighet visa att tjänsten inte tas i anspråk eller att han på objektiva grunder saknar behov av den. Fastighetsägaren bedömdes i detta fall sakna sådant behov, då han hade medgetts uppehåll med sophämtning p.g.a. att fritidsfastigheten inte skulle ny...
Renhållningsavgift-----En fastighetsägare ägde en fritidsfastighet som utnyttjades i begränsad omfattning. Dispens lämnades från sophämtning, dvs. befrielse gavs från skyldigheten att till kommunen lämna avfall för bortforsling och slutlig behandling. När det gällde s.k. utsorterat avfall (bl.a. farligt avfall och restmetall) skulle detta lämnas till den kommunala återvinningsgården eller hämtas vid fastigheten minst en gång per år. Frågan i målet gällde om dispensen medförde att inte heller grundavgift, som tas ut för att bekosta återvinningsstationer, transporter och behandling av sådant avfall, skulle erläggas. Miljööverdomstolen (MÖD) uttalade att utrymmet enligt 27 kap. 4 § miljöbalken för en kommun att ta ut renhållningsavgift vidgats något jämfört med vad som gällde enligt praxis under renhållningslagen (jmf RÅ 1995 ref. 62). MÖD konstaterade att det vid nyttjandet av fastigheten uppkom avfall som inte omfattades av dispensen och som fastighetsägaren inte själv kunde omhänderta ...
Ersättning för enskild va-anordning-----I målet var ostridigt att fastighetsägaren var berättigad till viss ersättning för den avloppsanläggning som blivit onyttig till följd av fastighetens anslutning till allmän va-anläggning. Fastighetsägaren hade överklagat till Miljööverdomstolen (MÖD) och yrkat att ersättningen skulle fastställas till ett högre belopp än vad Statens va-nämnd bestämt. Domstolen fann att med hänsyn till att kommunen så sent som år 1996 lämnat besked till fastighetsägaren om att dennes fastighet inte skulle omfattas av kommunens verksamhetsområde, hade fastighetsägaren haft fog för uppfattningen att investeringen i en enskild anläggning var befogad och att anläggningen skulle komma att användas under flera år. Även om anläggningen var enkel hade kommunen år 1996 lämnat tillstånd till den och då bedömt att den uppfyllde kraven ur miljö- och hälsoskyddssynpunkt. Vid tidpunkten för anslutningen till den allmänna va-anläggningen hade anläggningen använts under fem år oc...
Strandskyddsdispens-----En fastighetsägare ansökte om dispens från strandskyddet på en ö i samma område som varit föremål för Regeringsrättens prövning i det s.k. Mättinge-målet (RÅ 1996 ref. 44). Såväl länsstyrelsen, miljödomstolen som Miljööverdomstolen (MÖD) avslog ansökan. MÖD uttalade att vid avvägningen mellan de enskilda och allmänna intressena i ett mål om strandskydd ska den s.k. proportionalitetsprincipen tillämpas. Vid tillämpningen av den principen bör man ta hänsyn till den samlade effekten av en omfattande dispensgivning, vilket särskilt får betydelse i tätortsnära områden (jfr. RÅ 1997 ref. 59). MÖD pekade därefter på att den aktuella ön ligger i ett område som har stor betydelse för såväl naturvården som det rörliga friluftslivet. Då fastighetsägaren inte hade angivit några särskilda skäl och en dispens skulle vara oförenlig med strandskyddets syfte avslogs överklagandet.
Förbud mot uppförande av radiomast-----Länsstyrelsen i Dalarna hade förbjudit uppförandet av en radiomast på Sollerön med hänvisning till att masten skulle skada riksintressena i området (kulturmiljön och naturmiljön). Förbudet upphävdes av miljödomstolen. Efter överklagande av länsstyrelsen fastställde Miljööverdomstolen det ursprungliga förbudet och uttalade att det som framkommit i målet talade för att mastanläggningen skulle komma att skada riksintressena i området för i första hand kulturmiljövård men även naturvård. Det kunde även hållas för troligt att andra möjligheter än den valda placeringen stod till buds för nätbolaget för etablerandet av ett telenät på Sollerön, men någon utredning om möjliga alternativ hade inte presenterats. Vid en sammantagen bedömning fann därför domstolen att intresset av att värna om det kulturhistoriskt intressanta området vägde tyngre än nätbolagets intresse av att få uppföra mastanläggningen på platsen.
Strandskyddsdispens för radiomast-----Särskilda skäl har inte ansetts föreligga för strandskyddsdispens då ett pumphus, som enligt bolaget redan inskränkt allmänhetens tillträde, uppförts utan behövliga tillstånd (strandskyddsdispens och tillstånd till vattenverksamhet). Sammanfattningsvis ansåg domstolen att de allmänna intressena vägde tyngre än bolagets intresse av att bygga masten på den valda platsen, särskilt mot bakgrund av att bolaget inte visat att det saknades någon alternativ lokalisering.
Föreläggande att inkomma med redovisning av plan för undersökning av förorenat område-----En skrotningsverksamhet hade förorenat en älv med PCB genom spill av transformatorolja. Miljö- och hälsoskyddsnämnden förelade den nuvarande verksamhetsutövaren att upprätta en s.k. efterbehandlingsplan för undersökningar i älvens vatten och sediment. Verksamhetsutövaren överklagade och anförde att den aktivitet som orsakat föroreningarna hade avslutats före bolagets övertagande av verksamheten i november 1999 och att bolaget därför inte kunde vara adressat för kraven. Underinstanserna och Miljööverdomstolen (MÖD) avslog överklagandet. MÖD uttalade att både tidigare och nuvarande verksamhetsutövare är adressater för kraven enligt 10 kap. miljöbalken. Att kraven kan riktas mot nuvarande utövare av verksamheten har stöd i förarbetena till miljöbalken och överensstämmer även med praxis under miljöskyddslagen som innebar att den som övertar en verksamhet i princip övertar såväl rättigheter som skyldig...
Tillstånd till verksamheten vid en massa- och pappersfabrik----- Miljödomstolen meddelade tillstånd till verksamheten innebärande att de gällande tillstånden enligt miljöskyddslagen upphävdes genom domen. Bolaget överklagade och yrkade bl.a. att Miljööverdomstolen (MÖD) skulle undanröja miljödomstolens förordnande. MÖD fann att prövning av om återkallelse kan ske enligt 24 kap. 3 § 1 st. 6 miljöbalken endast kan göras efter ansökan av Naturvårdsverket, Kammarkollegiet eller en länsstyrelse (24 kap. 7 §). Då någon sådan ansökan inte fanns i målet, upphävdes miljödomstolens förordnande. Även Naturvårdsverket hade överklagat och ville ha skärpta villkor för utsläpp till vatten. Inledningsvis pekade MÖD på att utsläppen från verksamheten till vissa delar var akut toxiska och att de hade orsakat fortplantningsstörningar hos abborre, vilket motiverade såväl processinterna skyddsåtgärder som extern rening. Sammantaget fann MÖD det skäligt att ålägga bolaget utsläppsbegräsningar till en betyda...
Tillstånd till tillverkning av stadsgas-----Miljödomstolen meddelade tillstånd till verksamheten. Miljönämnden överklagade och yrkade att samtliga kvantitativa utsläppsvillkor skulle kompletteras med villkor om kontroll med angivande av lägsta sammantagen noggrannhet för mätning, analys och beräkning. Miljööverdomstolen (MÖD) fann att dessa frågor hittills reglerats i ett kontrollprogram, och att så borde ske även i fortsättningen. Kontrollprogrammet skall ge information som gör det möjligt att bedöma om villkoren följts eller inte. Således bör det i villkoret anges dels att det skall finnas ett kontrollprogram, dels att det i programmet skall anges mätmetoder, mätfrekvens och utvärderingsmetoder. MÖD tillade slutligen att kontrollprogrammet skall vara klart vid den tidpunkt då tillståndet tas i anspråk och att det skall revideras fortlöpande. --- Ett särskilt yttrande finns om villkor i tillstånd och förhållandet mellan den förvaltningsrättsliga och den straffrättsliga regleringen.
Tillstånd till verksamheten vid i en deponi-----En deponi för deponering av förbränningsrester bedömdes uppfylla deponeringsförordningens krav på geologisk barriär och skydd mot att lakvatten förorenar omgivningen. Miljödomstolen meddelade villkor om att endast askor från vissa namngivna värmeverk fick tas emot. Miljööverdomstolen (MÖD) ansåg emellertid att det inte mötte något hinder att ta emot förbränningsrester som utgjorde icke-farligt avfall från andra liknande anläggningar i regionen efter godkännande från tillsynsmyndigheten. Slutligen bedömde MÖD att dispens kunde medges från kravet på bottentätning enligt 24 § deponeringsförordningen på grund av berggrundens mäktighet och permeabilitet, askornas låga lakvattenproduktion och genomsläpplighet samt systemet för omhändertagandet av lakvatten.
Tillstånd till anläggande och drift av en biobränslepanna-----Mot bakgrund av att bullersituationen vid pappersbruket var allvarlig, fastställde Miljööverdomstolen ett separat bullervärde som villkor för driften av en nyuppförd biobränslepanna. Värdet sattes till 40 dB (A) nattetid för att inte försvåra det långsiktiga arbetet med att begränsa bullernivåerna från bruket i sin helhet till de som gäller vid nyetablering enligt Naturvårdsverkets allmänna råd om externt industribuller (RR 1978:5).
Förbud mot utsläpp av avloppsvatten från enskild avloppsanläggning----- Frågan i målet gällde om rättskraftregeln 24 kap. 1 § miljöbalken utgjorde hinder för tillståndsmyndigheten att meddela förbud mot utsläpp från en enskild avloppsanordning som år 1984 fått tillstånd enligt hälsoskyddslagen. Miljööverdomstolen fann att rättskraftregeln inte utgjorde hinder och delade också underinstansernas bedömning att det var motiverat att meddela förbud mot utsläpp.
Ställande av säkerhet vid gruvdrift-----Miljödomstolen meddelade tillstånd till verksamheten vid en zinkgruva och föreskrev som villkor att en ekonomisk säkerhet på 150 Mkr skulle ställas för efterbehandling av ett sandmagasin. Bolaget överklagade och ville att frågan om säkerhet skulle sättas på prövotid. I målet inhämtades yttranden från Naturvårdsverket och Svenska Bankföreningen. Miljööverdomstolen (MÖD) anförde att det i lagstiftningen (15 kap. 34 § och 16 kap. 3 § miljöbalken) inte fanns något krav på att den ekonomiska säkerheten vid avfallsdeponier skulle täcka det totala efterbehandlingsbehovet redan när verksamheten startades. Säkerheten borde alltså kunna ställas successivt allteftersom efterbehandlingsbehov uppkommer. Bolaget ålades därför att under en prövotid utreda behovet av och sättet för säkerhetens ställande. Som provisoriskt villkor angavs att en ekonomisk säkerhet om 65 Mkr skulle ställas för att täcka nuvarande återställningsbehov för sandmagasin och klarningssjö ...
Utdömande av vite; nu fråga om återförvisning-----I mål om utdömande av vite beträffande en gödselvårdsanläggning, hindrade en fastighetsägare (vitesadressaten) miljönämndens representanter att delta i den syn som miljödomstolen genomförde och som miljönämnden hade begärt. Miljööverdomstolen bedömde att detta förhållande innebar att rättegångsfel hade förekommit i handläggningen och målet återförvisades till miljödomstolen för fortsatt behandling.
Förbud att uppföra ett vindkraftverk-----Ett vindkraftverk anmäldes till miljönämnden som godtog lokaliseringen. Miljööverdomstolen (MÖD) konstaterade efter överklagande av närboende att det inom området redan fanns ett stort antal vindkraftverk samt att den gällande översiktsplanen var under omarbetning. Vidare bedömde MÖD att lokaliseringen innebar en betydande påverkan på landskapsbilden samt att det skulle kunna uppstå bullerstörning för de boende i den närliggande bebyggelsen. Sammantaget kunde inte lokaliseringen godtas utan MÖD förbjöd uppförandet av verket.
Tillstånd att uppföra och driva en vindkraftsanläggning----- Länsstyrelsen meddelade tillstånd till en gruppstation med sex vindkraftverk, varav fyra befintliga. Miljööverdomstolen (MÖD) konstaterade efter överklagande av närboende att det inom området redan fanns ett stort antal vindkraftverk samt att den gällande översiktsplanen var under omarbetning. Vad gällde de befintliga verken godtog MÖD lokaliseringen. De tillkommande verken var båda 20 m högre än de befintliga och skulle utsätta närboende för buller och beskuggning. Det ena verket hade därutöver en avvikande placering vilket skulle komma att påverka landskapsbilden på ett markant sätt. MÖD ogillade därför ansökan om tillstånd för de två verken.
Tillstånd till uppförande av och förbränning vid ett avfallskraftvärmeverk-----I mål om tillstånd till förbränningsanläggning i närheten av Vättern har miljökonsekvensbeskrivningen efter komplettering ansetts uppfylla kraven i 6 kap. 3 och 7 §§ miljöbalken. Den kunde därför läggas till grund för bedömningen att verksamheten inte var tillståndspliktig enligt 7 kap. 28 a § genom sin påverkan på Natura 2000-området Vättern. Verksamheten bedömdes även i övrigt med erforderliga skyddsåtgärder och försiktighetsmått vara tillåtlig. I samband med tillståndsmålet hade även en begäran handlagts om strandskyddsdispens för att gräva en fjärrvärmekulvert. Miljööverdomstolen ansåg emellertid att det område som bolaget hade angivit var alltför opreciserat och dispensansökan alltför generell, varför den avslogs.