En ansökan om uppehållstillstånd kan inte avslås på den grunden att ansökan har lämnats in till svensk beskickning eller konsulat i ett annat land än sökandens hemland eller det land där han eller hon annars är stadigvarande bosatt.
En person, som vistats i Sverige under oriktig identitet, har ansökt om svenskt medborgarskap (naturalisation). Vid beräkning av hemvisttid får han tillgodoräkna sig tiden från den dag han lämnat Skatteverket besked om sin rätta identitet, vilket lett till rättelse av personuppgifterna, under förutsättning att identiteten styrks inför Migrationsverket.
En utlänning som utvisats på grund av brott och som hålls i förvar får inte placeras i häkte utan att en särskild prövning görs om utlänningen genom placeringen tillfogas onödiga frihetsinskränkningar.
I södra och mellersta Somalia, dvs. i de delar av Somalia som inte utgörs av Somaliland och Puntland, har det vid tidpunkten för Migrationsöverdomstolens avgörande ansetts råda ett tillstånd av inre väpnad konflikt. En asylsökande från Mogadishu har därför bedömts vara alternativt skyddsbehövande då han saknat internt flyktalternativ och den brottslighet han gjort sig skyldig till inte kunnat utgöra grund för uteslutande.
Sökandenas skyddsbehov har prövats mot det land där de är födda och har växt upp samt har bott i fram till år 1988. Vidare har särskilda skäl ansetts föreligga att pröva sökandenas skyddsbehov även mot ett annat land där de hade vistats under 19 år innan de kom till Sverige och då de inte gjort sannolikt att de inte hade laglig rätt att vistas där. Särskilda skäl har inte ansetts föreligga att pröva sökandenas skyddsbehov mot ett tredje land då enbart de omständigheterna att de talade det landets språk och den ena sökanden var av viss etnicitet inte kunde anses innebära att de hade tillräcklig anknytning dit.
I mål om uppehållstillstånd där sökandena åberopat skyddsbehov gentemot övergrepp som begås i ”hederns namn” har sökandena bedömts sakna möjligheter att få ett effektivt skydd av myndigheterna i hemlandet.
En kvinna har gjort sannolikt att hon hyser en välgrundad fruktan för att utsättas för övergrepp. Hennes möjligheter att få ett effektivt skydd i den del av hemlandet där hon är hemmahörande har bedömts som i det närmaste obefintliga och flyktinggrundande förföljelse på grund av kön har ansetts föreligga. Vid bedömningen av om det funnits ett rimligt internt flyktalternativ har beaktats att hon har anknytning även till en annan del av hemlandet och att den förföljelse som gör att hon är att betrakta som flykting i första hand utgår från hennes manliga nätverk där.
Vid en prövning av frågan om uppehållstillstånd med stöd av 12 kap. 19 § fjärde stycket utlänningslagen är prövningen begränsad till de omständigheter som hänför sig till utlänningens behov av skydd i Sverige. Migrationsdomstol har inte förfarit felaktigt när den avslagit yrkande om muntlig förhandling när det varit fråga om endast en tillräcklighetsbedömning.
För att det ska finnas ett bestående hinder mot verkställighet i den mening som avses i 12 kap. 19 § första stycket utlänningslagen förutsätts att hindret avser i förekommande fall samtliga länder dit avvisning eller utvisning kan äga rum enligt avlägsnandebeslutet. En ny prövning av frågan om uppehållstillstånd kan enligt detta lagrum inte beviljas när åberopade skyddsskäl hänför sig endast till något land, men inte samtliga länder, som anges i beslutet. Detsamma gäller när åberopade skyddsskäl i och för sig hänför sig till samtliga länder som anges i avlägsnandebeslutet, men där de åberopade omständigheterna endast kan antas utgöra hinder mot att verkställa avvisning eller utvisning till något av dessa länder.
Vid prövning av en ansökan om uppehållstillstånd grundad på anknytning enligt 5 kap. 3 § första stycket 1 utlänningslagen, alternativt 5 kap. 3 a § första stycket 1 samma lag, krävs att sökandens identitet är klarlagd när han eller hon ansöker om uppehållstillstånd från hemlandet eller något annat land och det endast kan bli fråga om att bevilja ett tidsbegränsat uppehållstillstånd.
Den omständigheten att ett beslut om utvisning inte får verkställas till följd av ett inhibitionsbeslut enligt 12 kap. 12 § utlänningslagen innebär inte att verkställighetsärendet som sådant har förfallit. En prövning enligt 12 kap. 19 § samma lag av om det föreligger hinder mot verkställighet ska därför ändå göras.
En utlänning har, genom att hos sitt hemlands myndigheter anskaffa och sedan använda en passhandling, ansetts av fri vilja på nytt ha använt sig av hemlandets skydd. Förfarandet har medfört att han upphört att vara flykting, vilket i sin tur utgör grund för återkallelse av hans flyktingstatusförklaring.
Vid bestämmandet av mot vilket land asylskäl ska prövas kan en språkanalys - beroende på omständigheterna i det enskilda fallet - ha ett betydande bevisvärde.
Försörjningskravet vid anhöriginvandring innebär att anknytningspersonen ska kunna försörja sig själv samt dessutom ha en bostad av tillräcklig storlek och standard för sig och den anhörige utlänningen. Kravet vad avser bostad ska anses vara uppfyllt om anknytningspersonen vid prövningstillfället, antingen faktiskt förfogar över en sådan bostad under minst ett år framöver, eller om det vid en prognos framstår som sannolikt att ett sådant boende är ordnat för i vart fall ett år framöver.
En tredjelandsmedborgare, som är sambo med en EES-medborgare och som har blivit sambo med den senare först i Sverige, kan i princip härleda en uppehållsrätt för egen del från EES-medborgaren. En tredjelandsmedborgare kan emellertid inte härleda någon uppehållsrätt i Sverige från en person som, förutom att vara EES-medborgare, även är svensk medborgare.
Fråga i ärende om svenskt medborgarskap (naturalisation) om förutsättningarna för dispens från kravet på fem års hemvist i Sverige när sökanden är gift med en svensk medborgare och bosatt utomlands.
En ekonomiskt passiv unionsmedborgare som uppbär äldreförsörjningsstöd och bostadstillägg har inte ansetts sakna tillräckliga tillgångar för sin försörjning enligt 3 a kap. 3 § 4 utlänningslagen endast på grund av att hon uppbär sådant stöd. Hon kan därför inte på den grunden anses ha förlorat sin uppehållsrätt.
I ett ärende om återkallelse av tidsbegränsat uppehållstillstånd kan Migrationsverket inte med stöd av utlänningslagen göra undantag från den kommuniceringsskyldighet som åligger verket enligt förvaltningslagen.
En utlänning har ägnat sig åt politisk verksamhet riktad mot regimen i sitt hemland först sedan han anlänt till Sverige. Verksamheten har inte ansetts vara ett uttryck för och en fortsättning på åsikter eller en inställning som han hade redan i hemlandet. Det har inte gjorts sannolikt att han, på grund av sin sur place-verksamhet, skulle vara i behov av internationellt skydd som flykting eller alternativt skyddsbehövande.
Av 12 kap. 19 § utlänningslagen eller dess förarbeten kan inte anses framgå att lagstiftaren har avsett att skapa en generell tidsgräns för åberopande av nya omständigheter som uppkommit efter det att grundärendet om uppehållstillstånd har slutligt avgjorts. Något krav på att utlänningen i ett sådant fall ska visa giltig ursäkt för att inte tidigare ha åberopat de nya omständigheterna kan därför inte ställas för att ny prövning ska medges.
Konsekvenserna för ett barn av att skiljas från sin förälder ska normalt vara den tyngst vägande omständigheten vid den skälighetsbedömning som föreskrivs i 5 kap. 18 § andra stycket 5 utlänningslagen. Konsekvenserna för barnet ska bedömas med hänsyn till de individuella förhållandena men med ledning av vissa kriterier. Med särskild hänsyn till konsekvenserna för barnet har det i målet inte ansetts skäligen kunna krävas att klaganden åker till ett annat land för att ge in ansökan om uppehållstillstånd där.
Det har funnits synnerlig anledning att anta att en asylsökande, som i och för sig varit att betrakta som skyddsbehövande, i sitt hemland deltagit i förövandet av brott mot mänskligheten. Han var därmed utesluten från att anses som flykting eller alternativt skyddsbehövande. Med hänsyn till att det förelåg ett temporärt verkställighetshinder, beviljades utlänningen ett tidsbegränsat uppehållstillstånd.
Om en utlänning har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av anknytning till make eller maka i Sverige och förhållandet har upphört, får fortsatt uppehållstillstånd ändå ges om utlänningen gör sannolikt att det i förhållandet förekommit våld eller annan allvarlig kränkning av hans eller hennes frihet eller frid. Det ska även göras antagligt att detta är den främsta anledningen till att relationen upphört. Vid bedömningen bör särskilt beaktas de svårigheter som kan föreligga för personer som utsatts för våld i nära relationer att vända sig till polis och andra institutioner eller att överhuvudtaget söka hjälp och berätta om sin situation för omgivningen. I detta sammanhang bör också hänsyn tas till sökandens individuella bakgrund och förutsättningar.
I ett verkställighetsärende kan en åberopad ny omständighet som handlar om ett lands vilja och möjlighet att ta emot en utlänning vara såväl ett praktiskt som ett politiskt verkställighetshinder. Det krävs en bedömning i varje enskilt fall för att avgöra om verkställighetshindret enbart är av praktisk natur eller om det även hänför sig till utlänningens behov av skydd. Medan migrationsdomstolarna har en begränsad roll i den prövning som kan förekomma på verkställighetsstadiet åligger det Migrationsverket att självmant och kontinuerligt beakta de nya omständigheter som kommer fram i ett verkställighetsärende.
Undantag från huvudregeln om att uppehållstillstånd ska ha sökts och beviljats före inresan i Sverige har medgetts en utlänning med lång illegal vistelse i Sverige och väntad militärtjänstgöring i hemlandet. Konsekvenserna för utlänningens i Sverige bosatta barn av att skiljas från sin förälder har ansetts vara sådana att det inte skäligen kan krävas att utlänningen återvänder till hemlandet för att därifrån ansöka om uppehållstillstånd.
Ett beslut om att det finns särskilda skäl att ange mer än ett land till vilket en utlänning ska avvisas eller utvisas ska föregås av en omsorgsfull utredning. Återförvisning av mål till Migrationsverket för förnyad prövning har skett när sådan utredning tagits fram först hos Migrationsöverdomstolen.
Vid prövningen av om en utlänning gjort sannolikt att hans konversion från en religion till en annan är äkta i den bemärkelsen att den grundar sig på en genuin personlig, religiös övertygelse ska en individuell bedömning göras i enlighet med den handbok och de riktlinjer som Förenta nationernas flyktingkommissarie gett ut. En samlad bedömning ska göras av de omständigheter under vilka konversionen kommit till stånd och av om personen vid en återkomst till hemlandet kan antas komma att leva som konvertit. När det handlar om konversion efter det att utlänningen lämnat sitt ursprungsland - konversion sur place - påkallar trovärdighetsfrågan extra uppmärksamhet.
Ett beslut att inte avbryta verkställigheten av ett lagakraftvunnet beslut om utvisning mot en person som åberopar uppehållsrätt i Sverige, får överklagas till migrationsdomstol då artiklarna 15.1 och 31 i rörlighetsdirektivet, som föreskriver en rätt till domstolsprövning av beslut som inkräktar på den enskildes fria rörlighet, har s.k. direkt effekt.