Kravet på hederligt levnadssätt i medborgarskapslagen kan inte anses uppfyllt för en sökande som har dömts till, och fortfarande är föremål för, rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning när det inte har visats att sökanden inte längre vårdas på grund av risken för återfall i brottslighet av allvarligt slag till följd av den psykiska störningen.
Möjligheten att bevilja uppehållstillstånd p.g.a. praktiskt verkställighetshinder redan innan ett första beslut om utvisning har preskriberats bör tillämpas restriktivt. Det förutsätter att det redan vid prövningen av frågan om uppehållstillstånd bedöms vara mycket sannolikt att utlänningen inte kommer att kunna verkställas innan preskription inträder. Det måste då finnas utredning som visar dels att ett praktiskt verkställighetshinder föreligger, dels hur långvarigt detta kan bli.
Om det bedöms finnas skälig anledning att anta att en utlänning i det land dit utvisning ska ske, skulle vara i fara att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, krävs inte att utlänningen visar giltig ursäkt för att ny prövning ska beviljas.
Den tid en tredjelandsmedborgare som haft härledd uppehållsrätt suttit frihetsberövad som häktad och därefter avtjänat fängelsestraff kan inte beaktas vare sig vid bedömningen av permanent uppehållsrätt eller vid bedömningen av bibehållen uppehållsrätt.
Ett beslut om avlägsnande som överklagats måste som regel överprövas av domstolen även om utlänningen har lämnat landet och därmed verkställt sig själv.
När Migrationsverket har återkallat eller upphävt en utlännings Schengenvisering och Polismyndigheten har fattat ett beslut om avvisning av utlänningen ska ett överklagande av avvisningsbeslutet prövas av Migrationsverket som första instans.
Vid bedömningen av om en asylsökande ska undgå ansvar för sådana gärningar som avses i 4 kap. 2 b § utlänningslagen på grund av tvång måste en individuell prövning göras av de omständigheter som åberopas till stöd för ansvarsfrihet. Migrationsdomstolen har ett ansvar för att både frågan om uteslutning och ansvarsfrihet blir klarlagd. Den som påstår sig ha handlat under tvång måste dock göra sannolikt att det har funnits ett överhängande hot mot dennes liv eller en fara för allvarlig kroppsskada och att det därför inte var rimligt att vidta åtgärder för att undvika delaktighet i brottet.
En asylsökande har inte ansetts utesluten från att anses som flykting på grund av grovt icke-politiskt brott. Vid bedömningen har det ansetts väga tungt att brottet inte avses leda till lagföring i Sverige.
Kravet på försörjningsförmåga kan uppfyllas genom att anknytningspersonen vid prövningstillfället antingen kommer att ha tillräcklig arbetsrelaterad inkomst under minst ett år framöver, eller om det vid en prognos framstår som sannolikt att han eller hon kommer att ha en sådan inkomst i vart fall ett år framöver.
Praktiska eller legala hinder för en palestinsk flykting mot att återvända till UNRWA:s verksamhetsområde utgör typiskt sett sådana yttre omständigheter som ligger utanför sökandens kontroll, och som kan medföra att organisationens skydd eller bistånd har upphört. Prövningen ska göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet och vid prövningstillfället aktuell landinformation.
Inom ramen för bedömningen av en asylsökandens skyddsbehov kan även frågan om det finns en säker resväg till hemorten eller annan säker plats i hemlandet aktualiseras. Denna prövning måste göras med beaktande av den sökandes individuella omständigheter samt aktuell och relevant landinformation.
Det finns förutsättningar att bevilja en utlänning fortsatt uppehållstillstånd på grund av arbete även om det inte är utrett att personen fått lagstadgade semesterförmåner under tidigare tillståndsperioder.
En utlänning har beviljats uppehållstillstånd för arbete men p.g.a. försenad projektstart utnyttjades aldrig tillståndet och denne reste aldrig in i Sverige. Den ansökan om arbets- och uppehållstillstånd som därefter gjordes från hemlandet kan inte anses avse en ansökan om förlängning av det tidigare tillståndet utan en ny ansökan. Särskilda skäl finns för att bevilja ytterligare tidsbegränsat tillstånd så att den sammanlagda tillståndstiden blir längre än fyra år.
Tolv månader är den maximala tid som en utlänning får hållas i förvar för verkställighet av ett avlägsnandebeslut, i vart fall så länge som det får anses vara fråga om samma verkställighetsärende.
Vid prövningen av om arbetstillstånd ska beviljas finns det inget som hindrar att arbetsgivarens ekonomiska förmåga att anställa bedöms med utgångspunkt i arbetsgivarens förhållande till andra bolag i samma koncern.
Åtgärder som ett offentligt biträde vidtar för att överklaga Migrationsverkets avslagsbeslut i ett ärende om snabb handläggning enligt 12 § förvaltningslagen har ett sådant samband med den rättsliga angelägenheten i vilken biträdet är förordnad att de ingår i uppdraget.
En ansökan om uppehållstillstånd grundad på anknytning kan avslås på grund av att försörjningskravet inte är uppfyllt, trots att en identitets- och anknytningsutredning inte har gjorts. Detta förutsätter att det är möjligt att ta ställning till om ett avslagsbeslut skulle strida mot ett svenskt konventionsåtagande.
Kravet på försörjningsförmågan vid anhöriginvandring är uppfyllt om anknytningspersonens inkomster uppgår till det s.k. förbehållsbeloppet. Vid beräkningen av detta belopp får barnbidrag och underhållsstöd beaktas men däremot inte studiebidrag för gymnasiestuderande barn eller bostadsbidrag.
En person uppfyller förutsättningarna för uppehållstillstånd för studier på gymnasial nivå enligt 16 f § tillfälliga lagen. Den brottslighet som han har dömts för har ansetts utgöra skäl för att vägra honom uppehållstillstånd enligt 17 a § tillfälliga lagen.
Framsteg som en doktorand har gjort utomlands i sina studier har beaktats vid prövningen om han ska beviljas förlängt uppehållstillstånd. Vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter har det framstått som oproportionerligt att inte bevilja uppehållstillstånd.
Bedömningen av när en ny omständighet ska föras fram bör utgå ifrån att det är först när det finns en ny omständighet som är sådan att den kan medföra skyddsbehov, som den ska redovisas. Har sökanden gjort antagligt att denne på grund av sin ändrade övertygelse riskerar skyddsgrundande behandling vid ett återvändande till hemlandet får det förutsättas att denne inte anser sig ha haft något skyddsbehov tidigare på denna grund. Det saknas då i allmänhet skäl att ifrågasätta tidpunkten för när detta skyddsbehov ska anses ha uppstått.