En asylsökande som påstår sig vara underårig har bevisbördan för att göra sin uppgivna ålder sannolik. Han eller hon kan erbjudas möjligheten att använda en läkarundersökning som ett bevismedel för att uppfylla sin bevisbörda. Det finns ingen skyldighet för Migrationsverket att erbjuda en läkarundersökning, endast en skyldighet att informera om möjligheten att genomgå en sådan. En medicinsk åldersbedömning är dock endast ett av flera bevismedel som den enskilde kan använda sig av för att uppfylla sin bevisbörda vad åldern beträffar.
Det finns inte förutsättningar för förvar när en utlänning är intagen i en kriminalvårdsanstalt. Ett beslut om förvar ska därför upphävas om den förvarstagne börjar avtjäna ett fängelsestraff.
En domstol kan inte pröva om Migrationsverket borde ha tillämpat 12 kap. 18 § utlänningslagen vid en ansökan om uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning när det finns ett lagakraftvunnet beslut om överföring enligt Dublinförordningen som ska verkställas.
Om en utlänning som har ett lagakraftvunnet avlägsnandebeslut på nytt reser in i Sverige, kan denne verkställas igen med stöd av samma beslut så länge som beslutet inte upphört att gälla. Att ett tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljats medför endast att verkställighet inte kan ske under tiden som tillståndet gäller.
En utlänning har ansökt om uppehållstillstånd på grund av anknytning till sin maka, som är bosatt i Sverige. Uppehållstillstånd har vägrats med hänvisning bl.a. till att makan medvetet lämnat oriktiga uppgifter eller i vart fall förtigit omständigheter som varit av betydelse för att hon själv skulle beviljas uppehållstillstånd.
Ett permanent uppehållstillstånd ska undantagslöst återkallas om en utlännings bosättning i Sverige har upphört. Den instans som ska pröva frågan om återkallelse ska utgå från de vid prövningstillfället rådande förhållandena.
När föräldrar, på grund av ett barns situation i hemlandet, beslutat att skicka iväg barnet till Sverige för att bo tillsammans med släktingar har det särskilda beroendeförhållandet mellan familjemedlemmarna som funnits i hemlandet brutits. Familjen kan därför inte beviljas uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 3 a § första stycket 2 utlänningslagen. Det har inte heller ansetts finnas synnerliga skäl enligt 5 kap. 3 a § tredje stycket 3 utlänningslagen för att bevilja familjen uppehållstillstånd i Sverige.
För att en tredjelandsmedborgare ska ha uppehållsrätt i Sverige på den grunden att denne, för sin försörjning, är beroende av en här bosatt unionsmedborgare måste beroendeförhållandet styrkas med övertygande bevisning. Det får däremot inte ställas krav på att tredjelandsmedborgaren ska ha försökt försörja sig själv i hemlandet. Eventuell avsikt att arbeta i Sverige får inte heller beaktas.
En utlänning har anfört att han har vistas i Sverige i drygt fem år, är ekonomiskt självförsörjande genom arbete och näringsverksamhet, har tagit banklån, har egen bostad, talar flytande svenska, har uppdrag som kontaktperson i olika kommuner, är aktiv i en förening och har tagit svenskt körkort. Dessa omständigheter avseende hans anpassning till Sverige har inte ansetts vara av sådan tyngd, vare sig enskilt eller sammantaget, att han har rätt till uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 6 § första stycket utlänningslagen.
En utlänning kan beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av anställning trots att han eller hon är utvisad med återreseförbud. Vad, om något, som ska ske med avlägsnandebeslutet och återreseförbudet är en fråga som får bedömas mot bakgrund av att uppehållstillstånd beviljats.
Om en domstol i ett förvarsmål finner att det står fullständigt klart att det beslut om avvisning eller utvisning som låg till grund för aktuellt förvarsbeslut är helt felaktigt, t.ex. om det saknar rättslig grund, får beslutet om förvar upphävas. I nu aktuellt fall hade en polismyndighet beslutat att en man skulle avvisas. Ingen behörig instans hade därefter beviljat uppehållstillstånd, upphävt avvisningsbeslutet eller meddelat inhibition och det fanns alltså ett verkställbart beslut om avvisning. Även om migrationsdomstolen gjorde en annan bedömning än polismyndigheten av de rättsliga förutsättningarna för att avvisa mannen, var det inte fråga om en sådan undantagssituation som medförde att migrationsdomstolen hade fog för att upphäva beslutet om förvar.
Bestämmelsen om fortsatt uppehållstillstånd i 5 kap. 16 § tredje stycket utlänningslagen är inte tillämplig när det äktenskap som medfört att uppehållstillstånd ursprungligen beviljades senare bedöms vara ett skenäktenskap.
En asylansökan från en utlänning, som utvisats på grund av brott, utgör ett temporärt verkställighetshinder. Om han eller hon tagits i förvar för verkställighet av utvisningsbeslutet är det emellertid, oavsett asylansökan, fortfarande fråga om ett verkställighetsförvar.
Om Migrationsverket har meddelat ett återreseförbud, och därefter avser att bevilja ett uppehållstillstånd, är det verket som ska bedöma om förbudet ska upphävas. Detta gäller även om migrationsdomstolen tidigare har avslagit ett överklagande av återreseförbudet.
Synnerliga skäl för fortsatt förvar har inte ansetts föreligga när det bedömts vara ytterst oklart om och i så fall när en verkställighet skulle kunna ske beträffande en person som är dömd till utvisning p.g.a. brott och som varit förvarstagen i fem år och åtta månader. Ett fortsatt förvarstagande har inte ansetts stå i rimlig proportion till behovet av att underlätta verkställigheten.
I mål om familjeåterförening är det inte en förutsättning för att bevislättnad rörande en sökande förälders identitet ska kunna komma i fråga att både föräldrar och barn levt tillsammans utomlands i hushållsgemenskap. Då makarna sammanbott stadigvarande i hemlandet och sökanden förmått göra sin identitet sannolik, samt då det inte kommit fram något skäl som talade mot det, beviljades sökanden permanent uppehållstillstånd på grund av anknytning till sin hustru.
Synnerliga skäl för fortsatt förvar har ansetts finnas när en utlänning bl.a. har agerat på ett sådant sätt att ett försök att verkställa avlägsnandebeslutet har förhindrats. Uppsikt har inte ansetts vara en tillräcklig åtgärd.
En utlänning, som tidigare beviljats ett tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd som var grundat på viss anställning, har inifrån Sverige ansökt om att få tillståndet förlängt. Det har inte ansetts finnas något rättsligt stöd för att avslå ansökan på den grunden att den har kommit in mer än tre månader efter det att den anställning som var grunden för utlänningens tidigare tillstånd upphört.
Ett tillförlitligt sponsoråtagande, som omfattar både resekostnader och uppehälle, kan räcka för att en person som ansöker om en enhetlig Schengenvisering ska anses ha visat att han eller hon har tillräckliga medel för sitt uppehälle, både under den planerade vistelsen och för resan tillbaka hem.
En person har av allmän domstol dömts till utvisning. Vid den efterföljande prövningen av om uppehållstillstånd ändå ska beviljas har han ansetts vara i behov av skydd som flykting, eftersom hans religiösa tillhörighet och hemort medfört en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av tillskriven politisk uppfattning. De brott han har gjort sig skyldig till, bl.a. grova narkotikabrott, har inte bedömts vara synnerligen grova och det har därför funnits grund att bevilja uppehållstillstånd. Eftersom ett permanent uppehållstillstånd inte kan beviljas i en situation som denna, har han beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på tre år.
En utlänning har till Migrationsverket gett in ett läkarintyg, som indikerar att han i hemlandet kan ha varit utsatt för tortyr eller annan illabehandling. Detta har ansetts aktualisera verkets utredningsansvar.
Migrationsverkets och migrationsdomstolens utredningsansvar liksom de principer som gäller för bevisning måste beaktas vid bedömningen av om det är uppenbart att det inte finns grund för att bevilja uppehållstillstånd.
En asylsökande har i sitt hemland dömts för allvarlig brottslighet till ett långvarigt fängelsestraff. Det finns grundad anledning att anta att han, i samband med att påföljden verkställs, riskerar att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling på grund av de förhållanden som råder i fängelserna där. Han har därför ett sådant behov av internationellt skydd som kännetecknar en person som är alternativt skyddsbehövande. Mot bakgrund av de grova brott han dömts för i hemlandet är han emellertid utesluten från att anses som alternativt skyddsbehövande. Den behandling mannen i nuläget riskerar vid ett återvändande dit utgör dock ett absolut verkställighetshinder, varför han beviljas uppehållstillstånd i Sverige.
En asylansökan från ett barn kan inte avvisas med stöd av 5 kap. 1 b § första stycket 1 utlänningslagen på den grunden att barnets vårdnadshavare förklarats vara flykting i ett annat EU-land. Inte heller ett antagande om att barnet sannolikt kommer att förklaras vara flykting i det landet är skäl för att avvisa talan.
Inom ramen för det förfarande som en ny prövning av frågan om uppehållstillstånd utgör kan det föreskrivas att ett redan lagakraftvunnet beslut om avvisning eller utvisning ska verkställas genom att utlänningen reser till ett annat land än vad som angetts i det beslutet. Detta förutsätter emellertid att den nya prövningen omfattat hans eller hennes skyddsskäl mot det andra landet.
Migrationsverkets beslut att avvisa en utlänning från Sverige under viseringsfri tid, med hänvisning till att denne saknade såväl visering som tillstånd att vistas i landet, hade inte stöd i lag. Eftersom förutsättningarna för avvisningsbeslutet inte var uppfyllda fanns det inte heller förutsättningar för verket att besluta om återreseförbud.
Bestämmelsen om offentligt biträde i 18 kap. 1 § utlänningslagen kan tillämpas hos Migrationsverket i ärenden där frågan om överföring enligt Dublinförordningen har aktualiserats. Verket bör dock som regel kunna förutsätta att behov av biträde saknas. Även hos migrationsdomstol i ett överklagat mål om överföring enligt Dublinförordningen kan bestämmelsen tillämpas. Det får dock antas att behov av biträde saknas om överklagandet bedöms sakna rimliga utsikter till framgång.
Umgänge två timmar varje vecka under nio månader per år med fyraårigt barn utgör ett umgänge som inte är av begränsad omfattning. Uppehållstillstånd får då beviljas om inte umgänget kan utövas utan att tillstånd beviljas.